Längre upphovsrättsligt skydd och droit de suite
Betänkande 1995/96:LU1
Lagutskottets betänkande
1995/96:LU01
Längre upphovsrättsligt skydd och droit de suite
Innehåll
1995/96 LU1
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 1994/95:151 om droit de suite och längre upphovsrättsligt skydd jämte nio motioner som väckts med anledning av propositionen. Därutöver behandlas fyra motio- ner på immaterialrättens område från den allmänna motionstiden år 1995.
I propositionen läggs fram förslag om lagändringar i syfte att uppfylla ett EG-direktiv om harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter. Enligt förslaget skall skyddstiden för litterära och konstnärliga verk i allmänhet sträckas ut från 50 till 70 år. Skyddstiden för filmverk skall beräknas från dödsåret för den sist avlidne av huvudregissö- ren, manusförfattaren, dialogförfattaren och kompositören av verkets spe- ciella musik. Utgångspunkten för beräkningen av skyddstiden för utövande konstnärers prestationer skall vara tidpunkten för framförandet. Om en upptagning av framförandet har getts ut eller offentliggjorts, skall skydds- tiden i stället beräknas från tidpunkten för den första av dessa åtgärder. Den som för första gången lovligen ger ut eller offentliggör ett verk, för vilket skyddstiden har gått ut och som inte tidigare har getts ut, skall under 25 år ha en rätt som svarar mot de ekonomiska rättigheter som omfattas av upphovsrätten. Skyddet gäller för utgivningar och offentliggöranden med anknytning till Sverige.
Enligt förslaget skall den nya längre skyddstiden på 70 år tillämpas även på verk som har tillkommit innan de nya reglerna träder i kraft, oavsett om skyddstiden då redan har löpt ut enligt de nuvarande reglerna. Detta bety- der att skyddet kommer att återupplivas för ett stort antal verk som enligt de nuvarande bestämmelserna redan är fria eller som kommer att bli fria innan de nya reglerna träder i kraft. För att motverka de negativa effekter som förslaget i den delen kan ha för tredje man föreslås särskilda över- gångsbestämmelser. Dessa innebär att den som under den fria tiden har börjat förfoga över ett verk genom att framställa exemplar av det under en begränsad tid skall få avsluta den planerade verksamheten utan hinder av att skyddet har återupplivats. Detsamma skall gälla för den som under den fria perioden har vidtagit väsentliga åtgärder för att framställa exemplar av ett verk.
Vidare föreslås att regler om s.k. droit de suite införs i upphovsrättsla- gen. Det franska begreppet droit de suite är den i juridiskt språkbruk veder- tagna beteckningen för en till upphovsrätten knuten ersättning åt bild- konstnärer när deras verk vidareförsäljs. Enligt förslaget skall en konstnär ha rätt till en ersättning på 5 % av försäljningspriset - om detta överstiger en tiondel av basbeloppet - när hans konstverk vidareförsäljs yrkesmäs- sigt. Rätten till sådan ersättning skall gälla alla konstverk utom alster av byggnadskonst och alster av brukskonst som har framställts i flera iden- tiskt lika exemplar. Rätten till ersättning skall finnas under verkets hela skyddstid. Den skall vara personlig och den skall inte kunna överlåtas. Rätten till ersättning skall bara kunna göras gällande av en organisation som företräder ett flertal upphovsmän på området och den skall preskribe- ras om organisationen inte kräver den ersättningsskyldige inom tre år efter det år försäljningen ägde rum. Bestämmelserna om droit de suite skall tillämpas på verk av den som är svensk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i Sverige. Regeringen skall få förordna om bestämmelsernas tillämpning med avseende på andra länder.
De nya reglerna har föreslagits träda i kraft den 30 juni 1995.
I två motioner framförs kritik mot förlängningen av skyddstiderna, sär- skilt mot att den enligt förslaget innebär att skyddet för vissa verk återupp- väcks. Övriga motionsyrkanden med anledning av propositionen rör för- slaget om droit de suite. I fyra motionsyrkanden begärs att det ersättnings- grundande försäljningspriset sätts lägre än vad som har föreslagits i pro- positionen, och i tre yrkanden förordas en differentiering av avgiftsnivån. I en motion begärs utredning om förutsättningarna för att även privata för- säljningar skall kunna omfattas av en vidareförsäljningsavgift. I två motio- ner begärs att ersättningen, i de fall arvingar inte finns eller inte kan nås, skall få användas av den administrerande organisationen för utdelning i form av stipendier till behövande konstnärer. En motionär begär att upp- hovsmannens rätt till avgiften skall preskriberas efter tre år för att därefter kunna användas till stöd för bildkonsten. I en motion från den allmänna motionstiden begärs regler om dels en vidareförsäljningsavgift, dels en offentligrättslig avgift på försäljning av konstverk, för vilka skyddstiden har löpt ut. Intäkterna från en sådan avgift skulle enligt motionärerna kun- na delas ut till konstnärer i form av stipendier.
Övriga motioner från den allmänna motionstiden rör avbildning av konstverk, det s.k. lärarundantaget i lagen om rätt till arbetstagares uppfin- ningar, upphovsrätten i anställningsförhållanden respektive talboksutlå- ning.
Utskottet har inhämtat kulturutskottets yttrande över propositionen och de med anledning av propositionen väckta motionerna. Yttrandet är fogat som bilaga 3 till betänkandet.
Skrivelser har inkommit från Teatrarnas Riksförbund (TR), European Broadcasting Union (EBU), International Federation of the Phonographic Industri (IFPI), Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation (SAMI), AB Stockholms Auktionsverk, Svenska Konstnärsförbundet (SK), Tidningsutgivarna, författaren Arne Larsson samt datorföreningen Lysator vid Linköpings universitet.
Företrädare för AB Stockholms Auktionsverk, Bukowski Auktioner AB, Nordén Auktioner AB och Svenska Galleriförbundet samt föreningen Bildkonst Upphovsrätt i Sverige (BUS) har inför utskottet framfört syn- punkter på förslaget om droit de suite. Teatrarnas Riksförbund har inför utskottet redovisat hur förslaget om förlängda skyddstider kan komma att påverka teatrarnas redan planerade produktioner.
För att minska de negativa effekterna för bl.a. teatrarna av att verk som nu är fria återfår upphovsrättsligt skydd förordar utskottet ett tillägg till övergångsbestämmelserna. Tillägget innebär att det under en övergångstid skall vara möjligt att förfoga över ett sådant verk inte bara genom att framställa exemplar av det utan också genom att framföra det offentligt. Vidare förordar utskottet med anledning av motionsyrkanden att vidareför- säljningsavgiften skall utgå på försäljningspris som överstiger 5 % av basbeloppet. Utskottet förordar att den nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1 januari 1996. I övrigt tillstyrker utskottet propositionen och avstyr- ker motionsyrkandena.
Till betänkandet har fogats nio reservationer och ett särskilt yttrande. I en reservation förordas avslag på propositionens förslag om införande av en vidareförsäljningsavgift på konst (m). I övriga reservationer begärs tillkännagivanden om en annan utformning av ersättningsreglerna (m), (fp), (v och mp), om att även privata vidareförsäljningar bör omfattas av ersättningsrätten (c), om Allmänna arvsfondens rätt till ersättningar (c) och (v), om skyddstidens längd (m) samt om talboksframställning (mp).
Propositionen
I proposition 1994/95:151 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) - efter hörande av Lagrådet - att riksdagen antar de i propositionen framlag- da förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,
2. lag om ändring i lagen (1995:000) om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.
Lagförslagen har intagits som bilaga till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:151
1994/95:L33 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens proposition vad avser bestämmelsen om s.k. droit de suite,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skiktning av vidareförsäljningsavgift,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förlängda skyddstider inom upphovsrätten.
1994/95:L34 av Carl-Johan Wilson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa en differentierad droit de suite med 5 % vid försäljningspris 4 000-20 000 kr, 3 % (dock minst 1 000 kr) vid försäljningspris 20 000-50 000 kr och 1 % (dock minst 1 500 kr) vid försäljningspris högre än 50 000 kr.
1994/95:L35 av Ingegerd Sahlström och Agneta Ringman (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrad minimigräns om 10 % av basbeloppet till en minimigräns om 3 % av basbeloppet vid vida- reförsäljning av konsthantverk,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade regler vad gäl- ler Allmänna arvsfondens rätt till medel då inga arvingar finns i livet,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade regler till för- mån för organisationers rätt att fördela ersättningen när inga arvingar finns i livet.
1994/95:L36 av Agne Hansson och Marianne Andersson (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheter till droit de suite-ersättning även vid privat för- säljning,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i vad gäller miniminivå för ersättning i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att organisation som företräder upphovsrättsinnehavarna skall träda in i fall där normalt Allmänna arvsfonden inträder.
1994/95:L37 av Inger Lundberg (s) vari yrkas att riksdagen som sin me- ning ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den svenska regeringen inom EU bör verka för förändringar av direktiv 93/98/EEG i syfte att förstärka medborgarintresset, bl.a. genom att 70-årsregeln ändras till 50 år.
1994/95:L38 av Karl-Göran Biörsmark (fp) vari yrkas att riksdagen med bifall till propositionen såvitt avser införandet av en ersättningsrätt vid vidareförsäljning av bildkonstverk, s.k. droit de suite, beslutar om viss ändring av reglerna för ersättningsrättens omfattning.
1994/95:L39 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen avslår rege- ringens förslag om införande av droit de suite.
1994/95:L40 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen i fråga om droit de suite beslutar om att sätta en minimi- gräns om 3 % av gällande basbelopp enligt vad i motionen anförts,
2. att riksdagen beslutar att upphovsmannens rätt gentemot organisatio- nen skall finnas i tre år, och att ersättningen därefter skall tillfalla organi- sationen i enlighet med vad som anförts i motionen.
1994/95:L41 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen i fråga om droit de suite beslutar införa en minimigräns om 3 % av basbe- loppet enligt lagen (1962:38) om allmän försäkring.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/95
1994/95:L801 av Ingegerd Sahlström (s) vari yrkas att riksdagen beslutar införa följande ändringar i 24 § lagen om upphovsrätt (1960:729), första stycket: Konstverk får avbildas om de stadigvarande är placerade på eller vid allmän plats utomhus och inte utgör huvudmotivet på bilden.
1994/95:L802 av Jan Backman och Anna Åkerhielm (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de immaterialrättsliga aspekterna på universitetsforskningen.
1994/95:L803 av Göthe Knutson m.fl. (m, c, fp) vari yrkas att riksdagen beslutar införa en ny 40 a § i upphovsrättslagen i enlighet med vad i mo- tionen anförts.
1994/95:L804 av Maud Björnemalm m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i upphovsrättslagen som gör det möjligt för invandrare och flyktingar att låna talböcker.
1994/95:Kr265 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en avgift vid vi- dareförsäljning av konst (droit de suite).
Utskottet
Allmän bakgrund
Lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk ger ett tidsbegränsat skydd åt den som skapat ett sådant verk. Skyddet innebär att skaparen av verket har rätt att utnyttja detta ekonomiskt, och han har ett visst ideellt betonat inflytande över hur och i vilka sammanhang det an- vänds. Har flera medverkat vid tillkomsten av det skyddade verket har var och en av dem upphovsrätt.
Begreppen litterära och konstnärliga verk i lagen är mycket vidsträckta. Till litterära verk räknas bl.a. skönlitteratur och beskrivande framställning- ar i ord såsom vetenskapliga arbeten och handböcker. Som konstnärliga verk räknas i princip alla former i vilka verk skapas i syfte att nå en konst- närlig verkan, t.ex. i bild, rörelse eller toner. Till denna grupp hör bl.a. målningar, alster av bildhuggarkonst, sceniska verk som teaterpjäser och koreografiska verk, musikaliska kompositioner både när de framförs och framträder i notskrift samt filmverk, både spelfilmer och under vissa förut- sättningar kortfilmer och journalfilmer.
För att en produkt över huvud taget skall anses som ett verk och därmed komma i åtnjutande av skydd enligt lagen måste den ha vad man brukar kalla verkshöjd. Kravet på verkshöjd kan uttryckas så, att en produkt är ett verk om den praktiskt sett inte har kunnat framställas av två personer obe- roende av varandra. Utanför skyddet faller därför idéer och uppslag som flera kan tänkas komma på, vanliga nyhetsmeddelanden, vardagliga sam- tal, enklare nyttoföremål och andra prestationer av rutinmässig eller all- daglig karaktär.
Ett verk kan framträda i många olika former. Det kan vara fixerat på ett materiellt underlag, dvs. i ett exemplar. Exemplar av verket är inte blott en bok eller en målning som kan ge en omedelbar upplevelse av verket, utan också en grammofonskiva, en filmremsa, en trycksats, en matris osv., som endast medelbart kan ge en sådan upplevelse. Verket kan också framträda i obeständig form, t.ex. i uppläsarens ord, i tonerna av ett musikstycke, i bilden på filmduken eller på televisionsskärmen. Alla former vari verket framträder faller inom dess skyddssfär, även bearbetningar.
Upphovsmannens rätt att ekonomiskt utnyttja sitt verk innefattar en principiell ensamrätt att framställa exemplar av verket och att göra verket tillgängligt för allmänheten, t.ex. genom att framföra eller visa det offent- ligt och sprida exemplar av verket. Som framställning av exemplar anses bl.a. inspelning av verket på band eller annan anordning från vilken det kan återges.
Ett verk framförs offentligt när det presenteras för allmänheten i obe- ständig form, t.ex. när en dikt läses upp, ett musikstycke spelas, en film visas eller ett verk sänds ut i ljudradio eller television. Ett framförande är offentligt när det sker på en plats dit allmänheten äger tillträde. Härmed jämställs det fallet att framförandet anordnas i förvärvsverksamhet inför en större sluten krets, framför allt på en större arbetsplats (s.k. industrimusik)
Ett uttryckligt skydd för datorprogram infördes i upphovsrättslagen först 1989. Innebörden av detta är att datorprogram i princip åtnjuter samma upphovsrättsliga skydd som andra litterära verk. Programmen skyddas inte bara mot direkt kopiering utan också mot framställning av exemplar av programmet i bearbetat skick utan rättighetshavarens tillstånd.
Det upphovsrättsliga skyddet gäller i 50 år, som regel räknat från upp- hovsmannens död.
Upphovsrättslagen innehåller också regler om rätt till fotografier och s.k. närstående rättigheter.
Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1994 (se prop. 1993/94:109, bet. LU16) integrerades rätten till fotografier i upphovs- rättslagen och lagen (1960:739) om rätt till fotografisk bild upphävdes. De nya reglerna innebär att bilder som uppfyller kravet på verkshöjd skyddas på samma sätt som konstverk. Fotografier som inte är verk skyddas genom en ny bestämmelse såsom en närstående rättighet. Skyddet för dessa foto- grafier upphör 50 år efter det år då bilden framställdes.
Reglerna om s.k. närstående rättigheter ger musiker, skådespelare och andra utövande konstnärer ett rättsligt skydd då de framför litterära eller konstnärliga verk. Sådana framföranden får inte utan konstnärens sam- tycke spelas in på film, varmed jämställs videogram, på fonogram (grammofonskivor, kassettband, m.m.) eller på annan anordning genom vilken de kan återges. De får inte heller utan rättighetshavarens samtycke sändas ut i bl.a. radio eller TV. Inspelningar av framföranden får mång- faldigas endast med konstnärens medgivande. Vidare gäller att utövande konstnärer har rätt till ersättning då ljudinspelningar används vid radio- eller TV-sändningar eller utnyttjas offentligt i förvärvssyfte. Också för de utövande konstnärerna gäller en 50-årig skyddstid, räknad från framföran- det.
Till de närstående rättigheterna räknas också det skydd som fonogram- producenter samt radio- och TV-företag har enligt upphovsrättslagen. Fonogram får inte utan producentens samtycke eftergöras eller föras över till andra anordningar genom vilka de kan återges. Vidare har fonogram- producenten rätt till ersättning då ljudupptagningen används vid radio- eller TV-sändning eller utnyttjas offentligt i förvärvssyfte. Beträffande radio- och TV-sändningar gäller att de inte utan företagets medgivande får återutsändas eller spelas in på en anordning genom vilken de kan återges. Gjorda inspelningar får inte överföras till någon annan sådan anordning såvida inte företaget samtycker.
Genom lagstiftning som träder i kraft den 1 juni 1995 (se prop. 1994/95:58, bet. LU4) ges de närstående rättighetshavarna en rätt att göra exemplar av sina prestationer tillgängliga för allmänheten (s.k. spridnings- rätt), vilket innebär att samma grundbefogenheter kommer att gälla för dessa rättighetshavare som för upphovsmännen.
Skyddet för upphovsmän, utövande konstnärer m.fl. är i vissa avseenden inskränkt av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen.
Den som gör intrång i de rättigheter som lagen ger upphovsmän och andra rättighetshavare kan dömas till straff och förpliktas utge skadestånd.
Den svenska lagstiftningen bygger liksom motsvarande lagar i andra nordiska länder på innehållet i flera internationella konventioner. Bland sådana konventioner kan här nämnas särskilt 1886 års Bernkonvention om upphovsrätt, 1952 års världskonvention om upphovsrätt och 1961 års internationella konvention om skydd för utövande konstnärer, framställare av fonogram samt radioföretag (Romkonventionen). Konventionerna byg- ger på i huvudsak två principer. Den ena är att varje konventionsstat skall ge samma skydd åt verk och prestationer från andra konventionsstater som staten i fråga ger åt sina nationella verk och prestationer. Den andra är att en konventionsstat är förpliktad att garantera de andra konventionsstater- nas verk och prestationer ett visst minimiskydd.
Den upphovsrättsliga lagstiftningen gäller främst svenska verk och prestationer. Genom Sveriges anslutning till de internationella konventio- nerna har Sverige förpliktat sig att ge skydd åt verk och prestationer med ursprung i ett stort antal andra länder.
I upphovsrättslagen har regeringen bemyndigats att - under förutsättning av ömsesidighet - föreskriva att lagen skall tillämpas med avseende på andra länder. Sådana föreskrifter har meddelats i internationell upphovs- rättsförordning (1994:193).
Utskottet kommer nedan - efter en redovisning av propositionens hu- vudsakliga innehåll - att under skilda rubriker ta upp de frågor i proposi- tionen som aktualiserats genom motionerna eller som eljest har tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.
Propositionens förslag i huvuddrag
I propositionen lägger regeringen fram förslag till ändringar i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, vilka i två olika hänseenden innebär en förstärkning av det upphovsrättsliga skyddet.
För det första föreslås en förlängning av vissa av de upphovsrättsliga skyddstiderna i syfte att Sverige skall uppfylla ett EG-direktiv, Rådets direktiv 93/98/EEG av den 29 oktober 1993 om harmonisering av skydds- tiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter. För det andra före- slås att bestämmelser om s.k. droit de suite, dvs. en på upphovsrätten grun- dad rätt till ersättning vid vidareförsäljning av konst, skall införas i upp- hovsrättslagen.
Skyddstiden för litterära och konstnärliga verk i allmänhet förlängs från 50 till 70 år. De särskilda reglerna om skyddstiden för anonyma och pseu- donyma verk skall inte tillämpas, om upphovsmannen avslöjar sin identitet inom skyddstiden. Skyddstiden för anonyma och pseudonyma verk som ges ut i flera delar skall inte vara beroende av huruvida delarna har ett inbördes sammanhang. För verk som inte har offentliggjorts och vars upphovsman inte är känd skall upphovsrätten gälla till utgången av 70 år efter det år då verket skapades.
När det gäller filmverk skall skyddstiden vara 70 år från dödsåret för den sist avlidne av huvudregissören, manusförfattaren, dialogförfattaren och kompositören av verkets speciella musik.
När det gäller de närstående rättigheterna innebär direktivet ingen för- ändring av den nuvarande skyddstiden, 50 år. Däremot föreslås en annan utgångspunkt för beräkningen av skyddstiden för de utövande konstnärer- nas prestationer. De utövande konstnärernas prestationer skall vara skyd- dade från tidpunkten för framförandet. Om en upptagning av framförandet har getts ut eller offentliggjorts, skall utgångspunkten i stället vara tid- punkten för den första av dessa åtgärder. Motsvarande utgångspunkt skall gälla för beräkningen av skyddstiden för framställare av ljud- eller bild- upptagningar.
När det gäller outgivna verk föreslås att den som för första gången ger ut eller offentliggör ett verk för vilket skyddstiden har löpt ut och som inte tidigare har getts ut skall ha en rätt som svarar mot de ekonomiska rättighe- ter som innefattas i upphovsrätten. Denna rätt skall gälla i 25 år. Skyddet begränsas så att det skall tillämpas på utgivningar och offentliggöranden av fysiska och juridiska personer som har anknytning till Sverige. Rege- ringen skall få föreskriva att bestämmelsen skall tillämpas med avseende på andra länder.
Enligt förslaget skall den nya skyddstiden på 70 år tillämpas även på verk som har tillkommit innan de nya reglerna träder i kraft, oavsett om skyddstiden enligt nuvarande bestämmelser då redan har löpt ut. Detta innebär dock inte att en 70-årig skyddstid kommer att ges även till verk som inte har någon EES-anknytning. I de fallen skall en i Bernkonventio- nen inskriven princip om jämförelse av skyddstider tillämpas.
I syfte att motverka negativa effekter av att skyddet enligt förslaget kommer att återupplivas för vissa verk, vilka enligt de nuvarande bestäm- melserna redan hunnit bli fria eller som kommer att bli fria före den nya lagens ikraftträdande, har regeringen föreslagit övergångsregler till skydd för tredje man. Övergångsreglerna innebär att den som innan de nya reg- lerna trätt i kraft har påbörjat ett förfogande över ett fritt verk genom att framställa exemplar av det får fortsätta den planerade framställningen utan hinder av de nya bestämmelserna, dock längst till den 1 januari 2000. Detsamma skall gälla för den som har vidtagit väsentliga åtgärder för att framställa exemplar av verket.
I propositionen föreslår regeringen vidare att regler om rätt till ersättning vid vidareförsäljning av exemplar av konstverk, s.k. droit de suite skall införas. Enligt förslaget skall upphovsmannen ha rätt till en ersättning på 5 % av försäljningspriset vid yrkesmässig vidareförsäljning av exemplar av hans konstverk. Ersättningsrätten skall bara gälla under verkets skyddstid och den skall inte gälla alster av byggnadskonst eller alster av brukskonst som har framställts i flera identiskt lika exemplar.
Ersättningsrätten skall vara personlig och den skall inte kunna överlåtas. Den skall få göras gällande endast av en organisation som företräder ett flertal upphovsmän på området. Fordran på ersättning skall vara preskribe- rad, om inte organisationen kräver den ersättningsskyldige på ersättningen inom tre år efter utgången av det kalenderår då försäljningen ägde rum. Den som yrkesmässigt säljer konst skall vara skyldig att överlämna en redovisning till organisationen, om organisationen begär en sådan. I redo- visningen skall anges de ersättningsgrundande försäljningar som gjorts under de tre närmast föregående kalenderåren.
Bestämmelserna om rätt till ersättning skall vara knutna till verk av den som är svensk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i Sverige. Re- geringen skall få föreskriva om bestämmelsernas tillämpning med avseen- de på andra länder.
Regeringen föreslås få rätt att meddela föreskrifter om upphovslagens tillämpning med avseende på andra länder även när detta följer av ett avtal med en främmande stat eller en mellanfolklig organisation som riksdagen godkänt.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 30 juni 1995.
Längre upphovsrättslig skyddstid
I svensk rätt finns bestämmelser om den upphovsrättsliga skyddstiden i 43 § upphovsrättslagen, enligt vilket lagrum upphovsrätt till ett verk gäller intill utgången av det femtionde året efter det år upphovsmannen avled. När det gäller verk som har två eller flera upphovsmän skall skyddstiden - om inte de enskilda bidragen kan anses utgöra självständiga verk - räknas från den sist avlidne upphovsmannens dödsår.
I svensk rätt finns inga särskilda regler om skyddstiden för filmverk. Enligt 6 § upphovsrättslagen gäller att om ett verk har två eller flera upp- hovsmän så tillkommer upphovsrätten dem gemensamt såvida deras bidrag inte kan anses utgöra självständiga verk. I annat fall räknas skyddstiden enligt 43 § från den sist avlidne upphovsmannens dödsår.
Bestämmelser om skyddstiden för utövande konstnärer finns i 45 § and- ra stycket upphovsrättslagen. Ett framförande som har tagits upp på en anordning genom vilket det kan återges får inte utan den utövande konst- närens samtycke föras över till en annan sådan anordning eller göras till- gängligt för allmänheten förrän 50 år har förflutit efter det år då upptag- ningen gjordes.
Enligt direktivet om harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter skall upphovsrätten till ett litterärt eller konst närligt verk löpa under upphovsmannens livstid och till utgången av det sjuttionde året efter hans död. Direktivet omfattar dock inte upphovsrättens ideella del och någon skyldighet att utsträcka skyddstiden även för den delen av upphovsrätten föreligger därför inte.
När det gäller skyddet för filmverk föreskriver direktivet en särskild re- glering som innebär att skyddstiden skall vara 70 år från dödsåret för den sist avlidne av huvudregissören, manusförfattaren, dialogförfattaren och kompositören av verkets speciella musik.
Direktivet föreskriver att en utövande konstnärs rätt skall löpa ut 50 år efter framförandet. Om däremot en upptagning av framförandet lovligen har getts ut eller offentliggjorts inom 50 år från framförandet, skall ut- gångspunkten för beräkningen av skyddstiden i stället vara den tidpunkt då upptagningen gavs ut eller offentliggjordes, beroende på vilket som sker först. Eftersom utgångspunkten för beräkningen av skyddstiden för de utövande konstnärerna i upphovsrättslagen avviker från vad som anges i direktivet föreslår regeringen att upphovsrättslagen anpassas till direktivets krav.
Direktivet innehåller detaljerade bestämmelser om tillämpningen i tiden av skyddstidsreglerna. Enligt artikel 10.2 skall skyddstiderna i direktivet tillämpas på alla verk och prestationer som den 1 juli 1995 - vid vilken tidpunkt medlemsstaterna skall ha satt de lagar och andra författningar i kraft som krävs för att uppfylla direktivets materiella regler - är skyddade i åtminstone en medlemsstat enligt den nationella lagstiftningen där.
I propositionen föreslås att upphovsrättslagen ändras så att direktivets krav på en 70-årig skyddstid tillgodoses. Enligt regeringen bör den nya, längre skyddstiden gälla inte bara för upphovsmännens ekonomiska rättig- heter - vilket direktivet kräver - utan också för deras ideella rättigheter. Det framhålls att alldeles oavsett direktivets krav finns det goda skäl för en längre skyddstid än den som gäller i dag. Enligt regeringen talar mycket för att de ideella rättigheterna kommer att få en större betydelse i framti- den. Ny teknik öppnar helt nya möjligheter till exemplarframställning och ändring av ett verk. Regeringen anser därför att det är viktigt att upphovs- männens ideella rättigheter inte har ett sämre skydd än vad deras ekono- miska rättigheterna har.
I propositionen föreslås att direktivets modell för beräkningen av skyddstid för filmverk förs in i upphovsrättslagen.
Regeringen gör - bl.a. mot bakgrund av EG-domstolens dom den 20 oktober 1993 i det s.k. Phil Collins-fallet - den tolkningen att artikel 10.2 innebär att den nya längre skyddstiden på 70 år måste tillämpas även på verk som har tillkommit innan de nya reglerna trätt i kraft, oavsett om skyddstiden då redan har löpt ut enligt nuvarande regler. Regeringens förslag innebär därför att det upphovsrättsliga skyddet vid varje tidpunkt kommer att omfatta alla verk av upphovsmän, för vilka det inte förflutit 70 år från och med året efter dödsåret. Detta betyder att skyddet kommer att återupplivas för ett stort antal verk som enligt de nuvarande bestämmelser- na redan har hunnit bli fria eller som kommer att bli fria före de nya reg- lernas ikraftträdande.
Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna skall de nya reglerna inte tillämpas när det gäller åtgärder som har vidtagits eller rättigheter som har förvärvats före ikraftträdandet. Exemplar som har framställts med stöd av äldre bestämmelser får fritt spridas och visas.
Med hänsyn till att de föreslagna reglerna är avsedda att tillämpas på verk som skapats innan de har trätt i kraft och oavsett om skyddet enligt nuvarande regler fortfarande är gällande, har regeringen ansett det nöd- vändigt med särskilda övergångsregler till skydd för tredje man. Det före- slås därför att den som under den fria tiden har börjat förfoga över ett verk genom att framställa exemplar av det bör få avsluta den planerade verk- samheten utan hinder av att skyddet har återupplivats. Samma rätt föreslås för den som har vidtagit väsentliga åtgärder för att framställa exemplar av verket. Rätten till sådan fortsatt exemplarframställning föreslås gälla intill den 1 januari 2000.
När det gäller de närstående rättigheterna finns det enligt regeringen go- da skäl att så långt som möjligt behandla dem på samma sätt som upphovs- rätten. I enlighet med det synsättet innebär regeringens förslag att skyddet i en del fall återuppväcks. Den 50-åriga skyddstiden för framföranden och andra prestationer skall nämligen enligt förslaget tillämpas generellt, oav- sett om skyddstiden enligt nuvarande regler redan har löpt ut. Samma slags övergångsbestämmelser till skydd för tredje mans-intresset som föreslås för den egentliga upphovsrätten skall enligt förslaget gälla också för de närstående rättigheterna.
Reglerna om de s.k. närstående rättigheterna innebär att musiker, skåde- spelare och andra utövande konstnärer har ett rättsligt skydd för sina fram- föranden av litterära eller konstnärliga verk. De närstående rättigheterna omfattar också fonogramproducenters och radio- och TV-företags produk- tioner. Skyddstiden för de närstående rättigheterna förlängdes från 25 till 50 år genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 juli 1986 (se bet. LU 1985/86:32). Den nya längre skyddstiden tillämpas enligt övergångsbe- stämmelserna även på upptagningar som har gjorts före den 1 juli 1986, under förutsättning att skyddstiden enligt äldre bestämmelser då inte redan har löpt ut. Detta innebär att upptagningar gjorda under 1960 och tidigare inte omfattas av den 50-åriga skyddstiden. Dessa är således fria enligt nuvarande regler.
Förslaget om en förlängning av de upphovsrättsliga skyddstiderna tas upp i två motioner. I motion L33 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vänder sig motionärerna mot regeringens uppfattning att det oavsett direktivet före- ligger skäl att stärka det upphovsrättsliga skyddet genom en förlängning av skyddstiden. De kritiserar särskilt det förhållandet att de föreslagna regler- na kommer att gälla även för verk och prestationer för vilka skyddstiden har löpt ut och de framhåller att förslaget innebär ökade kostnader för exempelvis radio och TV som använder sådana fria verk som nu åter blir skyddade. Mot den bakgrunden bör regeringen noga följa de praktiska effekterna av lagstiftningen och vid behov verka för en ändring av direkti- vet i detta hänseende. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 3).
I motion L37 av Inger Lundberg (s) yrkas tillkännagivande om att rege- ringen inom EU bör verka för förändringar i direktivet i syfte att förstärka medborgarintresset, bl.a. genom att 70-årsregeln ändras till 50 år. Motionä- ren anser att den föreslagna förlängningen av skyddstiden innebär en vä- sentlig inskränkning i allmänhetens möjligheter att få del av bl.a. vissa litterära verk och hon framhåller att det knappast kan ligga i linje med den allmänna rättsuppfattningen att verk som sedan några år varit fria åter kommer att omfattas av upphovsrätt. Vinnarna på förslaget är enligt mo- tionären förlagen, medan det bland förlorarna återfinns läsare, bokhandlare och bibliotek, vilka alla tvingas betala mer för böckerna.
Kulturutskottet konstaterar i sitt yttrande att Sverige enligt EG-direktivet är skyldigt att höja den upphovsrättsliga skyddstiden till 70 år och delar uppfattningen i motion L33 att effekterna av den nya lagstiftningen bör följas noga.
Även lagutskottet kan för sin del konstatera att Sverige inte kan underlå- ta att i enlighet med direktivet införa regler om en 70-årig upphovsrättslig skyddstid. Utskottet delar regeringens uppfattning att den nya längre skyddstiden bör gälla inte bara för upphovsmännens ekonomiska rättighe- ter - vilket direktivet kräver - utan också för deras ideella rättigheter. Som regeringen i det sammanhanget framhåller kommer de ideella rättigheterna att spela en allt större roll i framtiden. De ideella rättigheterna bör därför inte ha en sämre ställning än de ekonomiska. För övrigt bör det enligt utskottets mening inte komma i fråga att tillämpa olika skyddstider på skilda delar av rätten till samma verk, med mindre en sådan ordning är motiverad av särskilda skäl. I enlighet med det sagda tillstyrker utskottet regeringens förslag om en 70-årig upphovsrättslig skyddstid.
Kulturutskottet framhåller i sitt yttrande att det inte föreligger några kulturpolitiska skäl som talar för att regeringens förslag skall genomföras då det gäller ett återupplivande av det upphovsrättsliga skyddet beträffande verk för vilka skyddstiden enligt nuvarande regler har löpt ut. Kulturut- skottet framhåller i sammanhanget att ett sådant återupplivande - vilket strider mot det vedertagna sättet att övergångsvis reglera förlängda skyddstider - föranleder en rad svårigheter på det praktiska planet. Vidare kan det enligt kulturutskottet ifrågasättas om skyddet för tredje man har lösts på ett godtagbart sätt i regeringens förslag.
När det gäller tillämpningen i tiden av de nya reglerna bör enligt lagut- skottets uppfattning endast det vedertagna sättet att utforma övergångsreg- ler väljas, om det inte måste anses följa av direktivet att en annan metod skall väljas. Den i Norden sedan länge använda metoden innebär att ett utökat skydd skall tillämpas inte bara på nya verk utan även på sådana verk som har tillkommit före de nya reglernas ikraftträdande - dock under förutsättning att skyddstiden enligt äldre regler då inte redan har löpt ut. En övergångsregel som den nu föreslagna - innefattande ett återupplivan- de av skyddstider som redan har löpt ut - ger som kulturutskottet antyder upphov till svårbemästrade praktiska problem.
Vid tolkningen av vad direktivet i nu diskuterat hänseende skall anses kräva har regeringen hänfört sig till den i det tidigare nämnda domen från EG-domstolen i det s.k. Phil Collins-målet. Domstolen slog fast att upp- hovsrätten och de närstående rättigheterna omfattas av den bestämmelse i Romfördraget som förbjuder diskriminering på grund av medborgarskap, och i domen sägs klart ut att tysk lag inte får ge ett längre gående skydd för tyska medborgare än för andra medborgare inom EU. Till följd av detta avgörande måste Tyskland alltså tillämpa de tyska reglerna om en 70-årig skyddstid även för verk som har skapats av medborgare i andra medlems- stater. Enligt direktivet skall de nya skyddstiderna tillämpas på de verk som den 1 juli 1995 var skyddade i åtminstone en medlemsstat. Detta måste - i belysning av domstolsavgörandet - anses innebära ett krav på återupplivande av skyddet för sådana verk som inte längre åtnjuter något skydd, men vars upphovsman avled för mindre än 70 år sedan. Det kan noteras att kommissionen i en skrivelse till ministerrådet den 19 januari 1995 har redovisat sin syn på direktivets tolkning i belysning av Phil Col- lins-domen och därvid gett ett klart uttryck för denna uppfattning.
I Danmark har en ny upphovsrättslag trätt i kraft den 1 juli 1995 (Lov om ophavsret, lovforslag nr. L 119). Genom den nya lagstiftningen har de danska reglerna om upphovsrätt anpassats till bl.a. Rådets direktiv 93/98 EEC om harmonisering av de upphovsrättsliga skyddstiderna. Enligt de nya danska reglerna skall de förlängda skyddstiderna tillämpas i tiden på samma sätt som enligt det nu föreliggande svenska regeringsförslaget. Även i Finland har ett lagförslag med samma innebörd lagts fram (prop. RP 8/1995 rd). Förslaget bereds för närvarande i den finska riksdagen.
Utskottet kan konstatera att direktivet - enligt vad som klart anges i in- ledningen (preambeln) - är avsett att harmonisera medlemsstaternas lag- stiftning så att skyddstiderna blir desamma inom hela gemenskapen. Moti- vet härför anges vara att skillnaderna i den nationella lagstiftning som reglerar skyddstiderna för upphovsrätt och närstående rättigheter kan hind- ra den fria rörligheten för varor och tjänster samt störa konkurrensen på den gemensamma marknaden. Vidare framhålls att Gemenskapens rätts- ordning värnar om den allmänna principen om tillbörlig hänsyn till redan förvärvade rättigheter. Harmoniseringen av skyddstiderna får därför inte leda till en minskning av det skydd som rättighetshavare för närvarande har inom Gemenskapen.
Till följd av det anförda kan utskottet dela uppfattningen att direktivet, i vart fall med beaktande av EG-domstolens ställningstagande i Phil Col- lins-målet, måste anses kräva skydd för verk av de upphovsmän som av- lidit under de senaste 70 åren. Detta innebär att skyddet skall återupplivas beträffande en avsevärd mängd verk, nämligen alla de, vars upphovsmän avled under perioden 1925 till 1945. För dessa verk har skyddstiden enligt nuvarande regler löpt ut under tiden från år 1975 och framåt. Sverige är alltså förpliktat att införa regler som innebär att den förlängda skyddstiden skall tillämpas även på verk, för vilka skyddstiden enligt nuvarande regler redan har löpt ut. Kulturutskottet har framhållit att det inte finns några kulturpolitiska skäl för en sådan ordning, och enligt lagutskottets mening kan inte heller i övrigt några sakliga skäl åberopas. Enligt vad utskottet har inhämtat har direktivet i flertalet medlemsstater ännu inte införlivats med den nationella lagstiftningen men är under sådan behandling. Den angivna tolkningen av direktivet synes emellertid numera ha blivit allmänt accepte- rad av medlemsstaternas lagstiftande organ.
Utskottet tillstyrker med det anförda regeringens förslag i denna del och avstyrker bifall till motion L33 yrkande 3.
När det gäller yrkandet i motion L37 finner lagutskottet det inte vara meningsfullt om än önskvärt att i enlighet med motionärernas önskemål verka för en förändring av direktivet. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L37.
Att lagförslaget innebär ett återupplivande av skyddet för ett stort antal verk förorsakar, som utskottet framhållit, oundvikligen en hel del svårlösta praktiska problem. En övergångsreglering som innebär en så genomgri- pande förändring av rättsläget motverkar förutsebarheten och rubbar däri- genom förutsättningarna för redan vidtagna eller planerade åtgärder. I avsikt att lindra de negativa konsekvenserna av övergångsreglerna föreslår regeringen ett visst skydd för tredje man och hans ekonomiska intressen när ett visst slags nyttjande av ett verk har påbörjats eller förberetts medan det var fritt. Under en tidsfrist, enligt förslaget fyra och ett halvt år, skal ett fortsatt fritt nyttjande under vissa förutsättningar vara tillåtet.
Enligt förslaget skall den som under den fria tiden har börjat förfoga över ett verk genom att framställa exemplar av verket få avsluta den plane- rade verksamheten utan hinder av att det upphovsrättsliga skyddet åter- upplivas. Samma rätt skall tillkomma den som under den fria tiden har förberett ett sådant förfogande genom att vidta väsentliga åtgärder för att framställa exemplar av verket. Rätten att under dessa förutsättningar framställa exemplar utan hinder av upphovsrätten skall enligt förslaget gälla längst till den 1 januari 2000. Under samma period skall enligt för- slaget verk, vilka ingår i upptagningar avsedda för radio- eller televisions- utsändningar och som gjordes under den fria tiden, få användas för sådana utsändningar utan att användaren skall behöva inhämta upphovsmannens samtycke. Detsamma skall gälla för offentligt framförande av filmupptag- ningar.
Utskottet kan konstatera att den föreslagna tidsbegränsade rätten att på visst sätt utnyttja verk som återfått ett upphovsrättsligt skydd, inte omfattar rätten att göra ett verk tillgängligt för allmänheten. Den tar sikte endast på exemplarframställning. Teatrarnas Riksförbund (TR) har kritiserat försla- get för att det inte tar hänsyn till teater- och musikföretag som producerar offentliga framföranden. Propositionen innehåller ingen motivering till varför anordnare av offentliga framföranden, t.ex. teatrar inte bör behand- las på motsvarande sätt som förläggare, fonogram- och filmproducenter. Enligt utskottets uppfattning saknas det skäl för en sådan åtskillnad. Ex- empelvis har en teaterproduktion ofta planerats långt i förväg vad gäller pjäsval, avtal med regissör och skådespelare m.m. Även i en sådan situa- tion bör den investering i tid och pengar som gjorts för att offentligt fram- föra ett fritt verk motivera att det planerade framförandet får ske utan hinder att det upphovsrättsliga skyddet återuppstår.
Det sagda innebär att utskottet förordar att regeringens lagförslag kompletteras så att även den som före ikraftträdandetidpunkten har börjat förfoga över ett fritt verk genom att göra det tillgängligt för allmänheten utan hinder av upphovsrättsligt skydd får fortsätta den planerade verksam- heten till den 1 januari 2000. Detsamma bör under motsvarande förutsätt- ningar gälla den som har vidtagit väsentliga åtgärder för att göra verket tillgängligt för allmänheten. Utskottet lägger i bilaga 2 till betänkandet fram förslag till lagtext i enlighet härmed.
När det gäller ikraftträdandet återkommer utskottet till den frågan.
Droit de suite
I 19 § upphovsrättslagen finns bestämmelser som inskränker upphovs- männens ensamrätt till spridningen av exemplar av sina verk till allmänhe- ten. För litterära och musikaliska verk avser regeln verk som har överlåtits. I fråga om konstverk innebär bestämmelsen att ett konstverk fritt kan spri- das bland allmänheten om det har överlåtits av konstnären eller är utgivet. Inskränkningen i spridningsrätten har emellertid en annan betydelse när det gäller konstverk än när det är fråga om litterära och musikaliska verk.
För en författare är det främst framställningen av exemplar för spridning till allmänheten som är av ekonomisk betydelse. I den mån hans verk röner uppskattning bland allmänheten har han möjlighet att begära kompensa- tion i form av royalty när verket ges ut i nya upplagor. För kompositörer är förhållandena i princip likartade när det gäller utgivning av noter. Kom- positörer och författare har dessutom möjlighet att begära ersättning i samband med att deras verk framförs offentligt t.ex. vid konserter eller i radio eller TV. Dessa upphovsmannakategorier kan således i betydande utsträckning dra nytta av den grundläggande ensamrätten.
Bildkonstnärerna däremot kan, som följer av 19 §, inte på motsvarande sätt dra nytta av upphovsrättens elementära rättigheter. Normalt begränsas konstnärernas rättigheter att utnyttja ett verk till en överlåtelse av original exemplaret eller, som t.ex. vid grafiska verk, till utgivning av en liten upplaga. Inskränkningarna i upphovsrätten får därför betydligt större effekt för bildkonstnärerna. Att begränsa inskränkningarna i bildkonstnärernas spridningsrätt genom att ge dem en rätt att styra vidarespridningen av sina verk kan emellertid av uppenbara skäl inte komma i fråga.
Mot bakgrund av den beskrivna situationen har Upphovsrättsutredning- en ansett att det finns starka skäl, både rättspolitiska och andra, för att inom lagens ram förbättra bildkonstnärernas ekonomiska villkor. Utred- ningen har därför föreslagit ett ersättningssystem vid vidareförsäljning av konst, s.k. driot de suite. Förslaget innebär att en ersättning om 3 % av försäljningspriset skall tillfalla upphovsmannen vid kommersiell försälj- ning av konst, dock ej vid konstnärens egen försäljning. Ersättningen skall tas ut under verkets skyddstid enligt reglerna i upphovsrättslagen. Rätten till ersättning skall inte kunna överlåtas. Efter upphovsmannens död skall rätten dock kunna övergå till efterlevande, och den skall kunna testamente- ras enligt vanliga regler. Om den ersättningsberättigade upphovsmannen inte efterlämnar några arvingar och inte har disponerat över rätten genom testamente skall ersättningen dock, enligt utredningens förslag, i stället för att tillfalla Allmänna arvsfonden gå till den organisation som skall förvalta ersättningarna och användas för kollektiva ändamål inom bildkonstområ- det.
Utskottet har behandlat frågan om droit de suite vid flera tillfällen med anledning av motioner, senast i mars 1994 (se bet. 1993/94:LU16). Utskot- tet noterade i det sammanhanget att det sedan länge pågått förberedelser för ett ställningstagande inom EG i frågan om en harmonisering av regler om driot de suite men att förhållandena antydde att motsättningarna mellan EG:s medlemsstater var så betydande att det framstod som mindre sanno- likt att det inom den närmaste tiden skulle komma att fattas beslut om en harmonisering av regler om droit de suite. Utskottet noterade vidare att majoriteten av EG:s medlemsstater - nio av tolv - då redan infört regler om driot de suite i någon form och att, när det gäller Norden, ett sådant system finns i Danmark och i Island medan det i Norge finns en ordning med offentligrättslig avgift.
Utskottet fann, då frågan inte syntes få någon lösning inom EG inom en nära framtid och mot bakgrund av att någon form av system för ersättning vid vidareförsäljning av konst redan gällde i flera västeuropeiska länder, inklusive Norden, tiden vara mogen för ett ställningstagande till frågan huruvida en ordning med droit de suite bör införas även i Sverige. Utskot- tet förutsatte att regeringen skulle arbeta vidare med frågan och göra de överväganden som erfordrades.
I propositionen föreslås att regler om rätt till ersättning vid vidareför- säljning av konst skall införas i upphovsrättslagen. Förslaget bygger på det förslag som lades fram i Upphovsrättsutredningens slutbetänkande (SOU 1990:30) Översyn av upphovsrättslagstiftningen.
Enligt förslaget skall rätten till ersättning utformas som en individuell rättighet, knuten till upphovsrätten och den upphovsrättsliga skyddstiden. Ersättningen skall erläggas av säljaren, om denne är näringsidkare och säljer konstverket i sin yrkesmässiga verksamhet. Ersättning skall i vissa fall erläggas även när säljaren inte själv säljer verket yrkesmässigt. Detta gäller när försäljningen kommer till stånd genom en näringsidkare som förmedlar köpet i sin yrkesmässiga verksamhet. Regleringen omfattar därmed all försäljning som inte sker rent privat.
Ersättningsrätten är avsedd att omfatta bildkonst, dvs. sådana konstverk som inte samtidigt har en praktisk funktion t.ex. målningar, teckningar, grafik och konsthantverk av olika slag, men även brukskonst, t.ex. glas, keramik, möbler och textilier, under förutsättning att inte flera identiskt lika exemplar har framställts. Alster av byggnadskonst omfattas inte av förslaget.
Enligt propositionen bör försäljningar som understiger ett visst pris av praktiska skäl inte ge rätt till ersättning. Som miniminivå för att ersättning skall utgå föreslås att försäljningspriset exklusive mervärdesskatt skall överstiga en tiondel av gällande basbelopp enligt lagen om allmän försäk- ring, vilket för närvarande innebär 3 570 kronor. Ersättning föreslås utgå med 5 % av försäljningspriset exklusive mervärdesskatt.
Av sociala skäl föreslås att rätten till ersättning inte skall kunna överlå- tas under upphovsmannens livstid. Efter hans död skall rätten övergå till efterlevande make och arvingar och den skall kunna testamenteras enligt vanliga regler.
Rätten till ersättning skall inte kunna göras gällande av den ersättnings- berättigade själv utan endast av en organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området. Organisationen skall vara skyldig att kräva in ersättningen och fördela uppburna medel bland de ersättningsbe- rättigade. En fordran på ersättning skall enligt förslaget vara preskriberad, om inte organisationen kräver den ersättningsskyldige på ersättningen inom tre år efter utgången av det kalenderår då försäljningen ägde rum. Vidare föreskrivs en skyldighet för ersättningsskyldiga näringsidkare att på begäran av organisationen redovisa avgiftspliktiga försäljningar.
Rätten till ersättning skall tillämpas på den som är svensk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i Sverige. Med stöd av delegationsbestäm- melsen i 62 § upphovsrättslagen skall dock regeringen kunna meddela föreskrifter om reglernas tillämpning med avseende på andra länder.
I motion L33 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkas avslag på propositionen, såvitt avser förslaget om införande av regler om droit de suite (yrkande 1). Motionärerna ifrågasätter skälen för att konstverk skall särbehandlas. De framhåller att förslaget framstår som än mer omotiverat mot bakgrund av att det inte kommer något EG-direktiv på området. Även i motion L39 av Margitta Edgren (fp) yrkas avslag på regeringens förslag om införande av droit de suite. Motionären framhåller att stöd till unga konstnärer som har svårt att etablera sig bör ske på annat sätt än genom en vidareförsäljnings- avgift, som gör det ännu svårare att sälja deras verk. Vidare anförs i mo- tionen att erfarenhet från konstbranschen talar för att intresset för vidare- försäljning av konstverk på öppna marknaden skulle minska väsentligt om droit de suite infördes. Motionären anser risken vara stor för att svensk konsthandel förlorar en stor del av sina uppdrag antingen till länder utan droit de suite eller till en marknad som nonchalerar reglerna.
I motion Kr 265 av Gudrun Schyman m.fl. från den allmänna motionsti- den 1995 begärs tillkännagivande om behovet av en vidareförsäljningsav- gift av den modell som Upphovsrättsutredningen har föreslagit (yrkande 9, delvis).
Kulturutskottet har i sitt yttrande framhållit att riksdagen vid en rad till- fällen har behandlat frågan om införande av droit de suite i Sverige samt erinrat om att utskottet hösten 1988, efter hörande av lagutskottet, ingåen- de behandlade frågan om ersättnings- och avgiftssystem som skulle ge konstnärerna del i det ekonomiska utbytet vid vidareförsäljning av konst (se bet. 1988/89:Kru7). Kulturutskottet konstaterade i det sammanhanget att kulturarbetarnas ekonomiska villkor inte är tillfredsställande trots de insatser som gjorts av stat, landsting och kommun. Det fanns enligt utskot- tets mening tungt vägande argument för ståndpunkten att konstnärerna genom ett ersättnings- och avgiftssystem får del i det ekonomiska utbytet av yrkesmässig försäljning av konst. Kulturutskottet har vidare erinrat om att utskottet i ett yttrande till lagutskottet våren 1993 förordat att Upphovs- rättsutredningens förslag om droit de suite skulle genomföras. Mot denna bakgrund ser kulturutskottet med tillfredsställelse att ett förslag om infö- rande av droit de suite nu lagts fram och utskottet tillstyrker att det i upp- hovsrättslagen införs regler om rätt till ersättning vid vidareförsäljning av exemplar av konstverk.
Lagutskottet kan för egen del instämma i den syn som kulturutskottet ger uttryck för. I likhet med regeringen anser utskottet att det finns starka skäl för att förbättra bildkonstnärernas villkor. Att förbättra möjligheterna för bildkonstnärerna att dra nytta av upphovsrättens elementära rättigheter och därigenom på ett bättre sätt jämställa dem med övriga upphovsman- nagrupper är ett sätt att åstadkomma detta. Att liknande ersättningssystem inom kort kommer att finnas i hela övriga Norden och redan har införts i ett stort antal europeiska länder är omständigheter som talar för att även Sverige nu bör införa regler om ersättning vid vidareförsäljning av konst. Utskottet ser med tillfredsställelse att förslaget är utformat som en indivi- duell ersättning enligt upphovsrättsliga principer.
Som kulturutskottet har påpekat hade det i och för sig varit önskvärt att regeringen i propositionen närmare hade belyst bl.a. frågan om hur den praktiska hanteringen av ersättningarna skall ske. Lagutskottet vill i det sammanhanget peka på några betydelsefulla förutsättningar för att det föreslagna avgiftssystemet skall fungera som en upphovsrättsligt grundad inkomstkälla för konstnärerna och deras arvingar. Ett effektivt och smidigt samarbete måste etableras med konsthandeln. Den totala avgiftsvolymen måste vara tillräckligt stor för att bära de administrativa kostnaderna för systemet. En grundläggande förutsättning är vidare att rutinerna för att inkassera och distribuera ersättningar kan göras effektiva utan att de blir resurskrävande. Utskottet utgår från att förslaget grundar sig på bedöm- ningen att dessa förutsättningar kommer att uppfyllas. Utskottet förutsätter att regeringen noga följer hur ersättningssystemet kommer att fungera i den praktiska tillämpningen och vid behov tar de initiativ som kan vara påkal- lade. Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag om införan- de av en upphovsrättslig avgift vid vidareförsäljning av konst. I enlighet härmed avstyrks bifall till motion L33 yrkande 1 och motion L39. Önske- målen i motion Kr 265 (yrkande 9 delvis) är tillgodosett med utskottets ställningstagande.
Enligt regeringens förslag kommer rent privata försäljningar inte att ge rätt till ersättning. I propositionen sägs att det i och för sig saknas anled- ning att undanta sådana försäljningar, men att det rent praktiskt skulle vara helt omöjligt för upphovsmännen att kontrollera en sådan ordning. Över- vägande skäl talar därför enligt propositionen för att privata försäljningar inte skall omfattas.
I motion L36 av Agne Hansson och Marianne Andersson (c) framhålls att en stor del av vidareförsäljningen av konst sker privat. Särskilt gäller det verk av mindre etablerade konstnärer. Detta betyder att många konstnä- rer, som trots att de är i stort behov av det ekonomiska tillskott som de föreslagna reglerna kommer att innebära, inte kan dra nytta av systemet. Det vore därför enligt motionärerna önskvärt att regeringen ytterligare utreder och kommer med förslag om hur även icke yrkesmässigt såld konst skall kunna omfattas av någon form av droit de suite-regler. Detta bör ges regeringen till känna (yrkande 1).
Kulturutskottet har ansett att en utvidgning av de föreslagna reglerna om droit de suite till att avse även privat försäljning är orealistisk och att det därför saknas skäl att förorda en utredning i frågan.
Lagutskottet kan instämma i kulturutskottets bedömning och därtill för egen del erinra om att utskottet i det föregående har framhållit att en av flera viktiga förutsättningar för att det föreslagna avgiftssystemet skall fungera är att rutinerna för inkassering och distribution av ersättningarna blir effektiva utan att vara resurskrävande. Enligt utskottets uppfattning framstår det inte som sannolikt att det kravet kan upprätthållas om även privata försäljningar skulle omfattas. Risken är i stället att ersättningssy- stemet urholkas om hanteringskostnaderna blir för stora på bekostnad av de fördelningsbara ersättningsbeloppen. Till följd av det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L36 yrkande 1.
I propositionen framhålls att försäljningar som understiger ett visst pris främst av praktiska skäl inte bör ge rätt till ersättning. Minimipriset bör bestämmas till ett så lågt belopp att en stor del av de grafiska bladen och de flesta målningarna omfattas. Ett minimipris på 3 000-4 000 kronor anges som en rimlig nivå. Regeringen föreslår därför att rätten till ersätt- ning skall gälla vid försäljningspris som - exklusive mervärdesskatt - överstiger en tiondel av basbeloppet, vilket för närvarande motsvarar 3 570 kronor.
Frågan om den lämpligaste nivån för minimigränsen tas upp i fem mo- tioner. I motion L35 av Ingegerd Sahlström och Agneta Ringman (s) yrkas att riksdagen hos regeringen skall begära förslag om en minimigräns om 3 % av basbeloppet vid vidareförsäljning av konsthantverk (yrkande 1). Motionärerna anser att det är viktigt att ersättningsrätten omfattar det mindre kommersiella och mindre kända konsthantverket och de framhåller att en för hög miniminivå innebär risk för att de bildkonstnärer vars en- skilda verk säljs till priser under miniminivån, men vilka per år samman- lagt säljs för relativt höga belopp, missgynnas.
Även i motion L36 av Agne Hansson och Marianne Andersson (c) be- gärs att regeringen skall återkomma med förslag om en minimiersättning på 3 procent av basbeloppet (yrkande 2). En sänkning av den av regeringen föreslagna miniminivån krävs enligt motionärerna för att det skall undvi- kas att en stor del av de svenska bildkonstnärerna skall falla utanför er- sättningsrätten.
Samma yrkande framställs i motion L40 av Tanja Linderborg m.fl. (v) (yrkande 1) och i motion L41 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp).
I motion L38 av Karl-Göran Biörsmark (fp) ifrågasätts om syftet att ge bildkonstnärerna drägliga ekonomiska villkor uppnås med det föreslagna minimipriset för ersättningsgrundande försäljningar. Motionären pekar på risken för att en för hög miniminivå missgynnar konstnärer vars verk säljs till priser under nivån, men vars sammantagna årliga försäljningar svarar för relativt betydande belopp. Det handlar i de fallen främst om grafik, teckningar, mindre målningar, akvareller, glaskonst, keramik och annat unikt framställt konsthantverk. Motionären yrkar att riksdagen beslutar om en ändring när det gäller miniminivån för ersättningsberättigade försälj- ningar.
Kulturutskottet har i enlighet med motionsyrkandena - för att konst- hantverkare och grafiker inte skall missgynnas av ersättningssystemet - förordat att rätt till ersättning skall föreligga så snart försäljningspriset exklusive mervärdesskatt överstiger 3 % av basbeloppet.
Lagutskottet delar uppfattningen att en miniminivå på 10 % av basbe- loppet skulle missgynna en betydande del av de svenska bildkonstnärerna. En lägre nivå än den i propositionen föreslagna bör därför väljas. Det är enligt utskottets mening emellertid viktigt att ge akt på att enskilda ersätt- ningsbelopp inte blir så låga att de konsumeras av kostnaderna för inkas- seringen och distributionen av dem. För att i rimlig mån göra en avvägning mellan båda dessa intressen bör enligt utskottet miniminivån bestämmas till 5 % av basbeloppet, vilket för 1995 innebär 1 785 kronor. Med anled- ning av motionerna L35 yrkande 1, L36 yrkande 2, L38 (delvis), L40 yrkande 1 och L41 förordar utskottet således att miniminivån för ersätt- ningsgrundande försäljningar - med ändring av regeringens förslag i den delen - bestäms till 5 % av basbeloppet.
I motion L34 av Carl-Johan Wilson (fp) anser motionären att avgiften vid vidareförsäljning bör differentieras efter försäljningspriset. Motionä- ren framhåller att droit de suite enligt regeringens förslag enbart gynnar sådana etablerade konstnärer som har stor framgång med sina verk redan första gången de säljs. De konstnärer som är i störst behov av förbättrade ekonomiska villkor kommer knappast att gynnas av droit de suite. Enligt motionären talar erfarenheter från konstbranschen för att intresset för vidareförsäljning av konstverk på öppna marknaden skulle minska väsent- ligt om droit de suite med en generell procentsats infördes. Risken är där- för stor att svensk konsthandel förlorar en stor del av sina uppdrag anting- en till länder utan regler om vidareförsäljningsavgift eller till en marknad som nonchalerar reglerna. En möjlighet att behålla en fungerande andra- handsmarknad för bildkonst och samtidigt med en avgift gynna de konst- närer som bäst behöver förbättrade ekonomiska villkor är enligt motionä- ren att differentiera vidareförsäljningsavgiften. Enligt motionären bör ersättning utgå med 5 % vid ett försäljningspris på 4 000-20 000 kronor, med 3 %, dock minst 1 000 kronor, vid ett försäljningspris på 20 000- 50 000 kronor, och med 1%, dock minst 1 500 kronor, vid ett försäljning- spris på 50 000 kronor och däröver. Samma yrkande förs alternativt fram i motion L33 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) för det fall att motionärernas förs- tahandsyrkande om avslag på propositionens förslag om droit de suite inte skulle vinna bifall (yrkande 2). I motion L38 av Karl-Göran Biörsmark (fp) framhålls att mer nyanserade modeller behöver övervägas för att bibehålla en fungerande andrahandsmarknad inom svensk konsthandel. Exempelvis kan ersättningsprocenten trappas ned i takt med skyddstidens förlopp eller med försäljningsprisets storlek. Motionären begär ett tillkännagivande härom.
Motionsyrkandena överensstämmer med synpunkter som framförts av företrädare för konsthandeln i en skrivelse och muntligen inför utskottet.
Kulturutskottet har ansett att det inte har förebragts tillräckliga skäl för att frångå förslaget om en enhetlig ersättning som utgör 5 % av försälj- ningspriset. Utskottet har i det sammanhanget pekat på att Upphovsrättsut- redningen har framhållit att en upphovsrättslig lösning med nödvändighet måste vara generellt utformad och inte ha till uppgift att i första hand tillgodose de särskilda behov som kan finnas bland exempelvis unga okända konstnärer. Särskilda åtgärder till olika grupper av konstnärer måste därför enligt utredningen vidtas i annan ordning.
Lagutskottet kan för egen del ställa sig bakom vad kulturutskottet anfört. Därutöver bör särskilt understrykas att regeringens förslag om droit de suite innebär en strikt personlig rätt till ersättning genom att varje enskild avgift skall kanaliseras till den konstnär - eller dennes efterlevande - som skapat det vidareförsålda verket. En grundläggande tanke med en sådan upphovsrättsligt förankrad vidareförsäljningsavgift är som anges i det inledande avsnittet att kompensera bildkonstnärerna för att de inte på samma sätt som andra grupper av upphovsmän kan dra nytta av upphovs- rättens elementära rättigheter. I enlighet med det syftet krävs enligt utskot- tets mening att avgiften är generell. Utskottet har ingen erinran mot den föreslagna nivån, 5 % av försäljningspriset. Till följd av det anförda till- styrker utskottet propositionens förslag i nu behandlad del och avstyrker följaktligen bifall till motionerna L33 yrkande 2, L34 och L38 i denna del.
I motion Kr265 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs regler för ett system med avgift vid försäljning av konstverk, beträffande vilka det upphovs- rättsliga skyddet har gått ut. Intäkterna från ett sådant avgiftssystem skall kunna användas till behövande konstnärer i form av stipendier (yrkande 9 delvis).
I propositionen sägs att frågan huruvida den föreslagna upphovsrättsliga ersättningen bör kombineras med en offentligrättslig avgift på vidareför- säljning av konst som inte omfattas av något upphovsrättsligt skydd måste beredas ytterligare. Regeringen har därför inte varit beredd att ta ställning i frågan i detta sammanhang.
Till följd av vad sålunda anförs i propositionen utgår utskottet från att regeringen efter gjorda överväganden återkommer till riksdagen i frågan. Någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen är därför inte påkal- lad. Utskottet avstyrker således bifall till motion Kr 265 yrkande 9 (delvis).
I motion L35 anser Ingegerd Sahlström och Agneta Ringman (s) att en kollektiv utdelning av medel bör göras i de fall upphovsmannen eller den- nes arvingar inte kan nås. En sådan ordning skulle enligt motionärerna underlätta administrationen och samtidigt garantera att ersättning utgår. Vidare bör de arvsrättsliga reglerna ändras så att den administrerande organisationen tar Allmänna arvsfondens plats. Detta är rimligt eftersom de medel som berörs ursprungligen tillhör konstnärskollektivet och kan möjliggöra ett kollektivt stöd till bildkonstnärer när inga arvingar finns. Motionärerna yrkar att riksdagen begär förslag om ändrade regler, dels vad gäller Allmänna arvsfondens rätt till ersättningen då inga arvingar finns i livet (yrkande 2), dels om organisationens rätt att fördela ersättningen när inga arvingar finns i livet (yrkande 3).
I motion L36 av Agne Hansson och Marianne Andersson (c) begärs till- kännagivande om att den organisation som företräder upphovsmännen skall träda in i fall där normalt Allmänna arvsfonden inträder (yrkande 3).
Upphovsrättsutredningen föreslog att om upphovsmannen inte efterläm- nar några arvsberättigade och inte heller disponerat över rätten genom testamente, ersättningen - i stället för att tillfalla Allmänna arvsfonden - skulle tillfalla den organisation som skall inkassera och distribuera droit de suite-ersättningarna. Ersättningen skulle i de fallen i stället användas för kollektiva ändamål inom bildkonsten.
Kulturutskottet har i sitt yttrande ansett att frågan om ett genomförande av utredningens förslag i denna del har ett nära samband med frågan om en offentligrättslig avgift på vidareförsäljning av konst som inte omfattas av något upphovsrättsligt skydd. I båda fallen skulle de inflytande beloppen nämligen användas till kollektiva ändamål inom bildkonstområdet. Kul- turutskottet utgår därför från att de i motionerna framförda förslagen - vilka synes överensstämma med Upphovsrättsutredningens förslag - kommer att övervägas i samband med frågan om införande av en offent- ligrättslig avgift som komplement till droit de suite.
Lagutskottet delar kulturutskottets uppfattning. Till följd härav avstyrks bifall till motion L35 yrkandena 2 och 3 samt motion L36 yrkande 3.
I motion L40 av Tanja Linderborg m.fl. (v) erinras om att Upphovs- rättsutredningen föreslog att upphovsmannen skulle göra sin rätt gällande gentemot organisationen senast tre år efter det att försäljningen ägde rum. Enligt utredningen skulle medlen tillfalla organisationen om inte upp- hovsmannen gick att finna. Detta är oreglerat i propositionens förslag, vilket enligt motionärerna inte är tillfredsställande. Det måste klart framgå var rätten till medlen skall finnas. Det är enligt motionärerna rimligt att upphovsmannen inte skall kunna göra anspråk på medlen efter tre år. De bör kunna användas för att exempelvis stödja bildkonstnärernas verksam- het. Motionärerna yrkar att riksdagen skall besluta om ändring i proposi- tionens lagförslag i enlighet med vad som anförs i motionen (yrkande 2).
Enligt propositionens förslag skall det inte vara möjligt för de enskilda konstnärerna eller, efter deras död, rättsinnehavarna att själva kräva in ersättningen. Bevakningen och administrationen av rätten skall i stället handhas av en organisation. Den organisationen kommer således att inkas- sera ersättningen för de ersättningsberättigades räkning och organisationen kommer att vara redovisningsskyldig med avseende på mottagna belopp gentemot ersättningsberättigade rättighetshavare. I ett sådant uppdragslik- nande förhållande bör det enligt utskottet inte komma i fråga att införa en preskriptionsregel. Utredningsförslaget innebär i praktiken i denna del att organisationen skulle vinna på att inte bedriva fördelningen av inkasserade avgiftsbelopp tillräckligt effektivt. Till följd av det anförda avstyrker ut- skottet bifall till motion L40 yrkande 2.
I betänkande 1994/95:LU4 behandlade utskottet regeringens proposition 1994/95:58 om uthyrning och utlåning av upphovsrättsligt skyddade verk m.m. I betänkandet förordade utskottet vissa ändringar i regeringens lag- förslag. Riksdagen fattade den 19 april 1995 beslut i enlighet med vad utskottet hemställt. Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 juni 1995 (SFS 1995:447). Den förevarande propositionen, vars lagförslag delvis berör samma lagrum som det tidigare ärendet, lades fram före riksdagens beslut. Propositionens förslag till ändringar i upphovsrättslagen bygger därför till viss del på lydelsen i regeringens förslag i proposition 1994/95:58. Detta gäller 45 och 46 §§ i förslaget till ändring i lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Båda dessa lagrum har emellertid genom riksdagens beslut erhållit en annorlunda lydelse enligt SFS 1995:447. De förslag till ändring som nu läggs fram i propositionen bör således anpassas så att de ansluter till den nu gällande lydel- sen.Utskottet lägger fram förslag till ändrad lydelse av 45 och 46 §§ upp- hovsrättslagen i bilaga 2 till betänkandet.
Mot de delar av propositionen som inte särskilt har berörts har utskottet ingen erinran.
Ikraftträdande
I propositionen föreslås att lagändringarna skulle träda i kraft den 30 juni 1995. När utskottet behandlade ärendet under våren noterades att frågan om återupplivande av rättigheter väckt uppmärksamhet i flera andra med- lemsstater och att det från vissa håll hävdades att direktivet inte med nöd- vändighet kan anses fordra att redan utlöpta skyddstider återuppväcks. Endast ett land hade då genomfört lagstiftning med anledning av direktivet och det var oklart hur de övriga skulle komma att hantera frågan. Mot den bakgrunden beslöt utskottet vid sammanträde den 16 maj att uppskjuta den slutliga behandlingen av hela ärendet till hösten 1995.
Med hänsyn till angelägenheten av att lagstiftningen träder i kraft snarast möjligt förordar utskottet att ikraftträdandetidpunkten bestäms till den 1 januari 1996.
Övriga frågor
Avbildning av konstverk
Enligt 24 § första punkten upphovsrättslagen får envar fritt avbilda konst- verk som är stadigvarande anbragt på eller vid allmän plats utomhus.
Redan med stöd av 12 § upphovsrättslagen kan envar för sitt enskilda bruk avbilda sådana konstverk. För denna stora icke kommersiella repro- duktion som avser utnyttjanden inom den privata sfären är således regle- ringen i 24 § upphovsrättslagen utan betydelse. Enligt andra regler till- fredsställs pressens intresse av att kunna återge konstverk i samband med redogörelse för en dagshändelse och i anslutning till texten i en kritisk framställning. För återgivning på film och i TV finns motsvarande särreg- ler. Dessa innebär att bestämmelserna i 24 § främst tillgodoser fall där återgivningen sker i förvärvsverksamhet eller i situationer som, utan att sådan verksamhet kan anses föreligga, faller utanför den privata sfären och där det inte är fråga om illustration till en dagshändelse eller i kritisk elle vetenskaplig framställning.
Upphovsrättsutredningen behandlade frågan i sitt slutbetänkande. Ut- redningen fann därvid att andra bestämmelser än nuvarande 24 § i upp- hovsrättslagen kan tillämpas vid återgivning av konstverk belägna utomhus och att dessa redan reglerar de från allmän synpunkt angelägna fallen (enskilt bruk, dagshändelser, kritisk framställning etc.). Mot den bakgrun- den borde enligt utredningen inskränkningen i upphovsmännens rätt göras mindre ingripande. Utredningen föreslog därför att konstverken skall fritt kunna avbildas endast om de inte utgör huvudmotivet på bilden.
Frågan om avbildning av konstverk på offentlig plats berördes i propo- sition 1992/93:214 om ändringar i upphovsrättslagen och i motioner med anledning av propositionen (se bet. 1992/93:LU44). Föredragande statsrå- det anförde i propositionen att det inte fanns tillräckliga skäl att införa en särregel om fall när ett konstverk på eller vid allmän plats är huvudmotivet på t.ex. ett vykort. Under hänvisning till uttalanden i förarbetena till den gällande regeln och till remisskritik mot utredningsförslaget ansåg före- draganden att den föreslagna särregleringen skulle bli svår att tillämpa. Ett särskilt skäl att inte införa den föreslagna regeln angavs vara att behovet av särregler bör granskas kritiskt eftersom sådana regler måste undvikas om upphovslagen - som önskvärt - skall kunna förenklas. Kulturutskottet anslöt sig i ett yttrande till lagutskottet till det ställningstagande som redo visades i propositionen. Lagutskottet hade för sin del ingen annan upp- fattning utan avstyrkte i sitt av riksdagen godkända betänkande att Upp- hovsrättsutredningens förslag i nu berörd del genomförs.
Frågan om avbildning av utomhus placerad konst behandlades av utskot- tet senast - med anledning av ett motionsyrkande - i mars 1994 (se bet. 1993/94:LU16). Utskottet, som vid det tillfället vidhöll sin uppfattning, avstyrkte ånyo att utredningsförslaget genomförs. Detta blev också riksda- gens beslut.
I motion L801 av Ingegerd Sahlström (s) yrkas att riksdagen skall beslu- ta om införande i upphovsrättslagen av en regel som innebär att konstverk får avbildas om de stadigvarande är placerade på eller vid allmän plats utomhus och inte utgör huvudmotivet på bilden. Motionären anför att den nuvarande regeln fungerar endast som en orättvis begränsning för den grupp bildkonstnärer som är verksamma i offentlig miljö och att ett överutnyttjande av regeln förekommer. Denna grupp konstnärer fråntas sin rätt bara på den grunden att konstverket finns utomhus. Konstnärer som arbetar med konstverk i offentlig miljö inomhus erhåller i motsvarande situationer ersättning vid exempelvis utgivning av vykort.
Motionären vänder sig mot argumentet att den föreslagna regeln skulle innebära en detaljreglering och anser i stället att den nuvarande regeln är en sådan, eftersom huvuddelen av all konst finns inomhus. Detta gäller även konst i offentliga miljöer. Om frågan löses på det sätt Upphovsrätts- utredningen har föreslagit jämställs all konst oavsett om den finns inomhus eller utomhus, om den är tillfälligt eller stadigvarande placerad och oavsett om konstnären har valt ett visst rumsligt uttryck före ett annat. Motionären påpekar avslutningsvis att det inte är några praktiska problem att erhålla tillstånd till återgivningar vare sig konsten finns utomhus eller inomhus.
Utskottet kan för sin del konstatera att regeln om avbildning av konst- verk som är stadigvarande placerade på eller vid allmän plats utomhus främst tillgodoser fall där återgivningen sker i förvärvssyfte. Som Upp- hovsrättsutredningen har funnit är det inte motiverat att upphovsrätten skall stå tillbaka för sådana mera omedelbart kommersiella utnyttjanden av konstnärliga alster. Utskottet utgår därför från att regeringen i lämpligt sammanhang kommer att lägga fram förslag till lagstiftning i enlighet med vad utredningen har förordat, dvs. att det inte längre skall vara fritt att avbilda ifrågavarande typ av konstverk om de utgör huvudmotivet för avbildningen. Något initiativ från riksdagens sida är därför inte påkallat. Utskottet avstyrker således bifall till motion L801.
Talboksutlåning
Enligt 17 § upphovsrättslagen har de bibliotek och organisationer som har regeringens tillstånd rätt att, på de villkor som anges i tillståndet, framstäl la exemplar av utgivna litterära verk genom ljudupptagning för utlåning till synskadade och andra funktionshindrade som inte kan ta del av verken i skriftlig form.
I motion L804 av Maud Björnemalm m.fl. (s) begärs tillkännagivande om behovet av en sådan ändring i upphovsrättslagen att det blir möjligt även för invandrare och flyktingar att fritt låna talböcker. Motionärerna påpekar att bristande kunskaper i svenska språket naturligtvis är ett hinder när det gäller att tillägna sig litteratur på svenska och att det därför närmas torde vara en självklarhet att möjligheten att lyssna till en svensk uppläs- ning samtidigt som man följer med i texten är till gagn för språkinlärning- en. Motionärerna hänvisar till att positiva resultat har uppnåtts vid för- söksverksamhet med sådana undervisningsmetoder.
Den förra regeringen tog i proposition 1992/93:214 om ändringar i upp- hovsrättslagen upp frågor om talböcker. I det sammanhanget tog föredra- gande statsrådet avstånd från tanken att utsträcka rätten till fri framställ- ning av talböcker för utlåning till nya grupper. Vidare framhölls bl.a. att det av upphovsrättsliga skäl dels är viktigt att en regel som den aktuella inte avser en användning som är mer omfattande än vad som är nödvän- digt, dels att det är en fördel om tillgången på talböcker för vissa grupper kan följa av avtal i stället för av bestämmelsen. Utskottet hade ingen erin- ran mot det ställningstagande som redovisades i propositionen.
Utskottet, som nu inte har någon annan uppfattning, anser att det saknas tillräckliga skäl för att låta bestämmelsen om talböcker omfatta andra grupper än synskadade och andra funktionshindrade som inte kan ta del av litterära verk i skriftlig form. Utskottet avstyrker således bifall till motion L804.
Upphovsrätten i anställningsförhållanden
Det är en grundläggande princip i modern upphovsrätt att ensamrätten tillkommer upphovsmannen. Principen är inskriven i 1 § upphovsrättsla- gen, som anger att ensamrätten tillkommer den som skapat verket. Upp- hovsrätten, som är att betrakta som en förmögenhetsrätt, kan disponeras genom avtal, varför upphovsmannen således fritt kan överlåta sin rätt, helt eller delvis. Upphovsrättslagen innehåller ingen allmän regel om rättsför- hållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Utgångspunkten är därför enligt lagen att rätten alltid uppstår hos den anställde och att arbetsgivaren endast kan få en från den anställde avledd rätt. Upphovsrätten till da- torprogram har genom implementeringen av ett EG-direktiv från 1993 fått en särreglering vad gäller anställningsförhållanden. Enligt 40 a § upphovs- rättslagen övergår upphovsrätten till ett datorprogram som är skapat av en arbetstagare som ett led i hans arbetsuppgifter eller efter instruktioner av arbetsgivare på arbetsgivaren, om inte annat är avtalat. Regelns tillkomst innebar inte någon egentlig förändring av rättsläget, eftersom sedvänjan på detta område också tidigare innebar att program, tillkomna i anställnings- förhållanden, ansetts överlåtna på arbetsgivaren på grund av anställnings- avtalet.
I motion L803 av Göthe Knutson m.fl. (m, c, fp) yrkas att riksdagen skall besluta om en generell presumtionsregel i upphovsrättslagen av inne- börd att upphovsrätten till verk som framställts av en arbetstagare som ett led i dennes arbete eller efter instruktioner av arbetsgivaren, tillkommer denne, såvida inte något annat har avtalats. Motionärerna påpekar att Upp- hovsrättsutredningens arbete med frågan om upphovsrätten i anställnings- förhållanden avbröts efter en tid utan att därefter slutföras av utredningen och de framhåller att det är angeläget att det upphovsrättsliga reformarbe- tet nu fullbordas genom att också denna fråga ges en adekvat lösning. Den utveckling som under de senaste åren har ägt rum på IT-området sätter enligt motionärerna frågan om upphovsrätten i anställningsförhållanden på sin spets för svenskt vidkommande.
Som motionärerna har framhållit avslutades Upphovsrättsutredningens arbete år 1990 utan att utredningen hunnit lägga fram förslag i de frågor som regleras i upphovsrättslagens tredje kapitel, dvs. upphovsrättens över- gång. I proposition 1994/95:58 om uthyrning och utlåning av upphovs- rättsligt skyddade verk, m.m. förutskickade regeringen emellertid att en översyn av reglerna i tredje kapitlet är förestående. I det sammanhanget angavs att efter en sådan översyn tiden är mogen för en teknisk och redak- tionell översyn av hela upphovsrättslagen (se s. 21). Utskottet utgår från att den planerade översynen kommer till stånd inom kort. Något initiativ från riksdagens sida med anledning av motionen är därför inte påkallat. Utskot- tet avstyrker således bifall till motion L803.
Rätten till lärares uppfinningar
Lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar tar sikte på uppfinningar som är patenterbara i Sverige och som gjorts av arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Utgångspunkten för lagstiftningen är att en arbetstagare har samma rätt till sina uppfinningar som andra uppfinnare, om inte annat framgår av lagen. Lagen innehåller en uttömmande genom- gång av de skilda situationer när arbetsgivare i olika omfattning har rätt att ta i anspråk en arbetstagares uppfinning. Från lagens tillämpning undantas bl.a. lärare vid universitet, högskolor och andra inrättningar som tillhör undervisningsväsendet (det s.k. lärarundantaget). Detta innebär att lärarna inte omfattas av de regler som ger arbetsgivaren rätt att helt eller delvis överta en uppfinning för eventuell exploatering.
Patent- och registreringsverket anmodades 1994 av Näringsdepartemen- tet att i ett "tankepapper" ange hur verket på olika sätt skulle kunna öka sitt engagemang för näringspolitiska ändamål. Verket besvarade departemen- tets anmodan i september 1994. I en promemoria som bilagts verkets svar analyseras orsakerna till att universitetens forskningsresultat endast i ringa grad utnyttjas för att utveckla nya och förbättrade produkter till gagn för nyföretagande och ökad sysselsättning. Särskilt uppmärksammas i prome- morian lärarundantaget i lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar. Promemorian är avsedd att ligga till grund för fortsatta diskussioner kring betydelsen - och eventuella nödvändiga förändringar - av lärarundantaget för forskningsresultatens patentering och utnyttjande.
I motion L802 av Jan Backman och Anna Åkerhielm (m) yrkas tillkän- nagivande om vad i motionen anförts om de immaterialrättsliga aspekterna på universitetsforskningen. Motionärerna anför att de med motionen vill delta i den diskussion som förhoppningsvis skall leda fram till de beslut som behöver fattas. De hänför sig till innehållet i den ovan nämnda pro- memorian.
Utskottet utgår från att motionärernas önskemål kommer att beaktas i samband med att regeringen tar ställning till det infordrade materialet från Patent- och registreringsverket. Någon riksdagens åtgärd erfordras därför inte. Utskottet av- styrker således bifall till motion L802.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande införande av ersättning vid yrkesmässig vidare- försäljning av konst
att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:L33 yrkande 1, 1994/95:L39 och 1994/95:Kr265 yrkande 9 i denna del godkänner vad utskottet anfört,
res. 1 (m)
2. beträffande utformningen av ersättningen vid yrkesmässig vi- dareförsäljning av konst
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:L35 yrkande 1, 1994/95:L36 yrkande 2, 1994/95:L38, 1994/95:L40 yrkande 1 och 1994/95:L41 samt med avslag på motionerna 1994/95:L33 yr- kande 2 och 1994/95:L34 antar regeringens förslag till lag om änd- ring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärli- ga verk såvitt avser26 j § med den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelse,
res. 2 (m) - villk. 1
res. 3 (v, mp)
res. 4 (fp)
3. beträffande ersättning för icke yrkesmässigt såld konst
att riksdagen avslår motion 1994/95:L36 yrkande 1,
res. 5 (c)
4. beträffande offentligrättslig avgift
att riksdagen avslår motion 1994/95:Kr265 yrkande 9 i denna del,
5. beträffande Allmänna arvsfondens rätt till ersättning m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L35 yrkandena 2 och 3,
1994/95:L36 yrkande 3 och 1994/95:L40 yrkande 2,
res. 6 (c)
res. 7 (v)
6. beträffande längre upphovsrättslig skyddstid m.m.
att riksdagen med avslag på motion 1994/95:L33 yrkande 3 antar re- geringens förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovs- rätt till litterära och konstnärliga verk i den del lagförslaget inte omfat- tas av vad utskottet hemställt ovan och med den ändringen att 45 och 46 §§ samt ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna erhåller i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelse,
res. 8 (m)
7. beträffande ändringar av EG-direktivet
att riksdagen avslår motion 1994/95:L37,
8. beträffande övrigt lagförslag
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1995:447) om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litte- rära och konstnärliga verk,
9. beträffande avbildning av konstverk
att riksdagen avslår motion 1994/95:L801,
10. beträffande talboksutlåning
att riksdagen avslår motion 1994/95:L804,
res. 9 (mp)
11. beträffande upphovsrätten i anställningsförhållanden
att riksdagen avslår motion 1994/95:L803,
12. beträffande rätten till lärares uppfinningar
att riksdagen avslår motion 1994/95:L802.
Stockholm den 14 november 1995
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Sven-Erik Österberg (s), Göran R Hedberg (m), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Marietta de Pourbaix- Lundin (m).
Reservationer
1. Införande av ersättning vid yrkesmässig vidareförsäljning av konst (mom. 1)
Rolf Dahlberg, Henrik S Järrel, Göran R Hedberg och Marietta de Pour- baix-Lundin (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med "Lagutskot- tet kan" och på s. 19 slutar med "utskottets ställningstagande" bort ha föl- jande lydelse:
Lagutskottet kan för egen del inte ställa sig bakom den positiva syn på en upphovsrättslig rätt till ersättning vid vidareförsäljning av konst som kulturutskottet ger uttryck för. Den i och för sig lovvärda målsättningen att förbättra bildkonstnärernas villkor gynnas enligt utskottets mening knap- past nämnvärt av regeringens förslag. Såvitt kan bedömas kommer ersätt- ningsbelopp av någon betydelse att i huvudsak gynna redan etablerade konstnärer samt arvingar till ett fåtal sedan länge avlidna konstnärer, vars verk med tiden nått höga pekuniära värden.
Principiellt sett kan man också ifrågasätta meningen med att särbehandla just konstverk i detta sammanhang. Andra konstnärliga yrkesutövare, som t.ex. arkitekter, borde i så fall också kunna omfattas av en ersättningsrätt vid vidareförsäljning av deras verk.
Erfarenheterna från länder som redan har infört ersättningssystem vid vidareförsäljning av konst ger vid handen att riskerna är uppenbara för att administrationskostnaderna blir så stora att de tar i anspråk en orimligt stor andel av inkasserade ersättningsbelopp. Det torde inte heller vara möjligt att till rimliga kostnader införa ett effektivt system för kontroll av att droi de suite efterlevs.
I ärendet har framkommit, bl.a. genom företrädare för konsthandeln, att det finns anledning att räkna med att en avgift på vidareförsäljning av konst innebär en risk för att handeln med konst kan komma att försvinna "under jord" och/eller utomlands till länder som inte har liknande regler. Det bör vidare erinras om att det inte finns någon förpliktelse för Sverige att till följd av medlemskapet i EU införa sådana regler, enär något direktiv om införande av droit de suite inte förekommer.
Till följd av det anförda avstyrker utskottet, med bifall till motionerna L33 yrkande 1 och L39, bifall till regeringens förslag till ersättning vid vidareförsäljning av konst. I enlighet härmed avstyrks bifall till motion Kr 265 yrkande 9 i denna del.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande införande av ersättning vid yrkesmässig vidareför- säljning av konst
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L33 yrkande 1 och 1994/95:L39 samt med avslag på motion 1994/95:Kr265 yrkande 9 i denna del avslår regeringens för- slag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk såvitt avser 26 j §.
2. Utformningen av ersättningen vid yrkesmässig vidareför- säljning av konst (mom. 2)
Under förutsättning av avslag på reservation 1
Rolf Dahlberg, Henrik S Järrel, Göran R Hedberg och Marietta de Pour- baix-Lundin (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med "Lagutskot- tet kan" och på s. 22 slutar med "L38 i denna del" bort ha följande lydelse:
Lagutskottet kan inte ställa sig bakom kulturutskottets bedömning. Ris- ken för att vidareförsäljningen av konstverk på öppna marknaden skulle minska om droit de suite infördes med en generell procentsats bör enligt utskottets mening inte underskattas. En differentiering av vidareförsälj- ningsavgiften på det sätt som förordas i motionerna kan vara ägnad att motverka risken för att svensk konstmarknad förlorar en stor del av sina uppdrag antingen till länder utan regler om vidareförsäljningsavgift eller till marknader som nonchalerar reglerna. För de oetablerade konstnärerna skulle den föreslagna differentieringen av avgiften inte innebära någon förändring i förhållande till regeringsförslaget.
Det anförda leder enligt utskottets mening till slutsatsen att en vidareför- säljningsavgift - om en sådan över huvud taget bör accepteras - inte kan vara generell utan måste differentieras på det sätt som föreslås i motioner- na för att de negativa konsekvenserna av en sådan avgift skall kunna und- vikas i möjligaste mån. Detta bör riksdagen med bifall till motionerna L33 yrkande 2, L34 och L38 i denna del som sin mening ge regeringen till känna. Tills vidare och i avvaktan på ett sådant nytt förslag får den av utskottsmajoriteten förordade ordningen gälla.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande utformningen av ersättningen vid yrkesmässig vidare- försäljning av konst
dels att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L33 yrkande 2 och 1994/95:L34 med anledning av motion 1994/95:L38 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
dels att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:L35 yr- kande 1, 1994/95:L36 yrkande 2, 1994/95:L40 yrkande 1 och 1994/95:L41 antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk såvitt avser 26 j § med den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelse.
3. Utformningen av ersättningen vid yrkesmässig vidareför- säljning av konst (mom. 2)
Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med "Lagutskottet delar" och på s. 21 slutar med "av basbeloppet." bort ha följande lydelse:
Lagutskottet delar uppfattningen att en miniminivå på 10 % av basbe- loppet skulle missgynna en betydande del av de svenska bildkonstnärerna. En lägre nivå än den i propositionen föreslagna bör väljas. I annat fall skulle konsthantverkarna missgynnas, liksom de konstnärer - framför allt grafiker - vars enskilda verk säljs till priser under miniminivån, men vilka försäljningar sammantaget inbringar relativt betydande belopp. För att dessa kategorier skall omfattas av ersättningssystemet bör enligt utskottets mening en rätt till ersättning föreligga så snart försäljningspriset exklusive mervärdesskatt överstiger 3 % av basbeloppet.
Till följd av det anförda förordar utskottet med bifall till motionerna L35 yrkande 1, L36 yrkande 2, L40 yrkande 1 samt L41 och med anled- ning av motion L38 i denna del att miniminivån för ersättningsgrundande försäljningar - med ändring av regeringens förslag i den delen - bestäms till 3 % av basbeloppet.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande utformningen av ersättningen vid yrkesmässig vidare- försäljning av konst
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L35 yrkande 1, 1994/95:L36 yrkande 2, 1994/95:L40 yrkande 1 och 1994/95:L41, med anledning av motion 1994/95:L38, samt med avslag på motio- nerna 1994/95:L33 yrkande 2, 1994/95:L34 antar regeringens för- slag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litte- rära och konstnärliga verk såvitt avser 26 j § med den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 3 som Reservanternas förslag beteck- nade lydelse.
4. Utformningen av ersättningen vid yrkesmässig vidareför- säljning av konst (mom. 2)
Bengt Harding Olson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med "Lagutskottet delar" och på s. 22 slutar med "L38 i denna del" bort ha följande lydelse:
Enligt det sagda tillstyrker utskottet således införandet av droit de suite, men den föreslagna ersättningsmodellen är enligt utskottets mening inte tillfredsställande.
En lämplig modell skall tillgodose syftet att ge bildkonstnärerna drägliga ekonomiska villkor men också vara så utformad att den inte negativt på- verkar förutsättningarna för en livskraftig andrahandsmarknad inom svensk konsthandel. Detta kräver mer nyanserade modeller än den som regeringen föreslår. Exempelvis skulle ersättningsprocenten kunna trappas ned i takt med skyddstidens förlopp eller med försäljningsprisets storlek, samtidigt som minimipriset för ersättningsberättigade försäljningar borde anpassas till en lämplig nivå.
Till följd av det anförda bör regeringen på nytt överväga den lämpligaste utformningen av en ersättningsmodell och återkomma till riksdagen med ett nytt förslag. Enligt utskottets mening bör regeringen också inom EU verka för en enhetlig modell. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motion L38 som sin mening ge regeringen till känna. Tills vidare och i avvaktan på ett sådant nytt förslag får den av utskottsma- joriteten förordade ordningen gälla.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande utformningen av ersättningen vid yrkesmässig vidare- försäljning av konst
dels att riksdagen med anledning av motion 1994/95:L38, 1994/95:L33 yrkande 2 och 1994/95:L34 som sin mening ger re- geringen till känna vad utskottet anfört om en mer nyanserad er- sättningsmodell,
dels att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:L35 yrkande 1, 1994/95:L36 yrkande 2, 1994/95:L40 yrkande 1 och 1994/95:L41 antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnär- liga verk såvitt avser 26 j § med den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelse.
5. Ersättning för icke yrkesmässigt såld konst (mom. 3)
Agne Hansson och Birgitta Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Lagutskottet kan" och slutar med "L36 yrkande 1" bort ha följande lydel- se:
Lagutskottet kan konstatera att det enligt propositionen saknas anledning att undanta privata försäljningar från de ersättningsberättigande vidareför- säljningarna. Att dessa trots det inte omfattas av regeringens förslag moti- veras endast med påståendet att det skulle vara helt omöjligt att kontrollera en sådan ordning. Det är enligt utskottet olyckligt att frågan inte har över- vägts närmare eftersom en stor del av andrahandsförsäljningen av konst sker privat, och särskilt gäller detta verk av mindre etablerade konstnärer. Dessa kommer nu inte att få nytta av systemet, trots att de är i stort behov av det ekonomiska tillskott som de föreslagna reglerna kan komma att innebära.
Enligt utskottets mening bör frågan om avgiften vid privata försäljningar av konst inom ramen för det upphovsrättsliga ersättningssystemet övervä- gas ytterligare, och regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag i frågan. Detta bör med anledning av motion L36 yrkande 1 ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande ersättning för icke yrkesmässigt såld konst
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L36 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Allmänna arvsfondens rätt till ersättning m.m. (mom. 5)
Agne Hansson och Birgitta Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "Lagutskottet delar" och slutar med "L36 yrkande 3" bort ha följande lydelse:
Enligt lagutskottets mening är det inte rimligt att inkasserade vidareför- säljningsavgifter skall tillfalla Allmänna arvsfonden i de fall några arving- ar till konstnären inte finns i livet. Avgifterna bör i stället, såsom förordas av motionärerna, användas som ett generellt utformat stöd åt bildkonstnä- rerna. Detta bör riksdagen, med bifall till motionerna L 35 yrkandena 2 och 3 och L36 yrkande 3 samt med anledning av motion L40 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande Allmänna arvsfondens rätt till ersättning m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L35 yrkan- dena 2 och 3 och 1994/95:L36 yrkande 3 samt med anledning av motion 1994/95:L40 yrkande 2 som sin mening ger rege- ringen till känna vad utskottet anfört.
7. Allmänna arvsfondens rätt till ersättning m.m. (mom. 5)
Tanja Linderborg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "Enligt propositionens" och slutar med "L40 yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärens uppfattning att inkasserade ersättningsbe- lopp som upphovsmännen inte gjort anspråk på inom tre år bör tillfalla den administrerande organisationen. Dessa medel bör användas för att stödja bildkonstnärernas verksamhet. Riksdagen bör med anledning motion L40 yrkande 2 begära förslag från regeringen i enlighet med det sagda.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande Allmänna arvsfondens rätt till ersättning m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L40 yrkande 2 samt med anledning av motionerna 1994/95:L35 yrkandena 2 och 3 och 1994/95: L36 yrkande 3 som sin mening ger rege- ringen till känna vad utskottet anfört.
8. Längre upphovsrättslig skyddstid m.m. (mom. 6)
Rolf Dahlberg, Henrik S Järrel, Göran R Hedberg och Marietta de Pour- baix-Lundin (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "Även lag- utskottet kan" och på s. 14 slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:
Enligt regeringen föreligger skäl att stärka det upphovsrättsliga skyddet genom en förlängning av skyddstiderna oavsett EG-direktivet. Lagutskottet delar inte den bedömningen. Enligt lagutskottets mening finns det inga som helst kulturpolitiska skäl för ett förlängt upphovsrättsligt skydd. Vill- koren för nu levande konstnärer och författare berörs över huvud taget inte av den tjugoåriga förlängning det nu är fråga om. Den tar endast sikte på arvingar i andra eller tredje led eller andra som kan härleda en rätt till verk vars upphovsmän varit döda i mellan 50 och 70 år. Än mera betänkligt är regeringens förslag i den del förlängningen avses få retroaktiv effekt. Skyddet kommer nämligen enligt förslaget att på nytt omfatta verk, för vilka skyddstiden enligt nuvarande regler löpt ut under de senaste 20 åren. En sådan lagstiftningsteknik är klart olämplig och den kommer att förorsa- ka stora kostnader och andra olägenheter för bl.a. radio och TV som an- vänder sig av sådana fria verk som på nytt blir skyddade.
Enligt utskottets mening bör det upphovsrättsliga skyddet utformas med hänsynstagande till även andra intressen än rättsinnehavarnas och deras efterlevandes. I föreliggande regeringsförslag diskuteras över huvud taget inte förslagets effekter för media, kulturinstitutioner och förlag samt för nu verksamma författares och andra konstnärers behov av att fritt kunna ut- nyttja äldre verk när det gäller exempelvis omarbetningar och nytolkning- ar. Härvidlag torde det t.o.m föreligga en risk för att ett i tiden alltför ut- sträckt upphovsrättsligt skydd kan innebära hinder för nyskapande verk- samheter.
Mot denna bakgrund bör regeringen noggrant följa effekterna av den nya lagstiftningen. Skulle det visa sig att lagstiftningen behöver ändras får det ankomma på regeringen att inom EU kraftfullt verka för en ändring av direktivet. Med bifall till motion L33 yrkande 3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen detta till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande längre upphovsrättslig skyddstid m.m.
att riksdagen
dels med bifall till motion 1994/95:L33 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
dels antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk i den del lagför- slaget inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan och med den ändringen att 45 och 46 §§ samt ikraftträdande- och övergångsbe- stämmelserna erhåller i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelse.
9. Talboksutlåning (mom. 10)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med "Utskottet, som" och slutar med "motion L804" bort ha följande lydelse:
Det är en allmän uppfattning att det är angeläget att invandrare ges bästa möjliga förutsättningar att tillägna sig det svenska språket. Talböcker har visat sig vara mycket värdefulla vid språkundervisning för invandrare. Enligt utskottets uppfattning är det därför rimligt att framställning av tal- böcker utan krav på tillstånd från eller ersättning till upphovsmännen skall omfatta framställning av talböcker för användning i språkundervisning för invandrare.
Utskottet förordar således att riksdagen med bifall till motion L804 ger regeringen till känna vad utskottet anfört om talböcker vid språkundervis- ning för invandrare.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande talboksutlåning
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L804 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Upphovsrätten i anställningsförhållanden
Bengt Harding Olson (fp) anför:
IT-samhället utvecklas i allt snabbare takt, men den erforderliga lagstift- ningen släpar efter och särskilt gäller detta upphovsrättslagen. Detta ger lagstiftaren ett särskilt ansvar att ta erforderliga initiativ för att det lags gade upphovsrättsliga skyddet skall tjäna sina syften och inte urholkas på grund av i och för sig välkomna tekniska framsteg.
Det stora behovet av en rättslig översyn har också påpekats av lagutskot- tet i maj 1993 (se bet. 1992/93:LU44), i mars 1994 (se bet. 1993/94:LU16) och senast i mars 1995 (se bet. 1994/95:LU4). På tidningsområdet, där det pågår en snabb IT-utveckling, föreligger akuta problem. Här kan gammal- modig lagstiftning bromsa en allmänt önskvärd verksamhetsutveckling. I det nya medie-landskapet krävs moderna upphovsrättsregler, som möjlig- gör lösningar som tillgodoser båda parters berättigade intressen.
Den upphovsrättsliga översynen måste nu - särskilt mot bakgrund av riksdagens upprepade uttalanden - påskyndas för att undvika rättsosäker- het och i vissa fall rättslöshet.
Propositionens lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovs- rätt till litterära och konstnärliga verk
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:000) om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärli- ga verk
Av utskottet föreslagna ändringar i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
Regeringens förslag Utskottets förslag
26 j §
Om ett exemplar av ett konstverk som har överlåtits säljs vidare inom upphovsrättens giltighetstid av en näringsidkare i hans yrkesmässiga verk- samhet, har upphovsmannen rätt till ersättning av säljaren. Upphovsman- nen har rätt till ersättning även i annat fall, om försäljningen förmedlas av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. I ett sådant fall skall ersättningen betalas av näringsidkaren. Ersättningen skall vara fem procent av försäljningspriset exklusive mervärdesskatt.
Upphovsmannen har dock inte rätt till ersättning,
1. om försäljningspriset exklusive mervärdesskatt inte överstiger en tiondel av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, 1. om försäljningspriset exklusive mervärdesskatt inte överstiger en tjugondel av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän för- säkring,
2. om exemplaret av konstverket är ett alster av byggnadskonst eller,
3. om exemplaret av konstverket är ett alster av brukskonst som har framställts i flera identiskt lika exemplar.
Rätten till ersättning är personlig och kan inte överlåtas. Efter upphovs- mannens död är, utan hinder av 10 kap. 3 § första stycket äktenskapsbal- ken, föreskrifterna om bodelning, arv och testamente tillämpliga på rätten.
Endast organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området har rätt att kräva in ersättningen. Organisationen skall kräva in ersättningen och betala beloppet till den ersättningsberättigade, efter av- drag för skälig ersättning till organisationen för dess omkostnader. Om organisationen inte kräver den ersättningsskyldige på ersättningen inom tre år efter utgången av det kalenderår då försäljningen ägde rum, är fordring- en preskriberad.
Den som är ersättningsskyldig skall på begäran av organisationen redo- visa de ersättningsgrundande försäljningar som gjorts under de tre närmast föregående kalenderåren.
45 §
En utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk får inte utan hans samtycke
1. tas upp på en grammofonskiva, en film eller en annan anordning, ge- nom vilken det kan återges, eller
2. sändas ut i ljudradio eller television eller genom direkt överföring gö- ras tillgängligt för allmänheten.
Ett framförande som har tagits upp på en anordning som avses i första stycket 1 får inte utan konstnärens samtycke föras över från en sådan an- ordning till en annan eller göras tillgänglig för allmänheten förrän femtio år har förflutit efter det år då framförandet skedde eller, om upptagningen har getts ut eller offentliggjorts inom femtio år från framförandet, efter det år då upptagningen först gavs ut eller offentliggjordes.
Bestämmelserna i 3, 6-9, 11-13, 15 och 16 §§, 19 § första stycket andra meningen och andra stycket, 21, 22, 25-26 b, 26 e, 26f, 27, 28 §§, 39 § första meningen samt 41 och 42 §§ skall tillämpas i fråga om framföranden som avses i denna paragraf. Bestämmelserna i 3, 6-9, 11-13, 15, 16, 21, 22, 25 -26 b, 26 e, 26 f, 27 och 28 §§, 39 § första meningen samt 41 och 42 §§ skall tillämpas i fråga om framföranden som avses i denna paragraf.
När ett exemplar av en upptag- ning enligt denna paragraf med den utövande konstnärens samtycke har överlåtits inom Europeiska ekono- miska samarbetsområdet får exemp- laret spridas vidare.
Fjärde stycket ger inte rätt att tillhandahålla allmänheten
1. exemplar av en upptagning ge- nom uthyrning eller andra jämförli- ga rättshandlingar, eller
2. exemplar av en film eller annan anordning på vilken rörliga bilder tagits upp genom utlåning.
46 §1
En grammofonskiva, en film eller en annan anordning på vilken ljud el- ler rörliga bilder har tagits upp får inte utan framställarens samtycke efter- göras eller göras tillgänglig för allmänheten förrän femtio år har förflutit efter det år då upptagningen gjordes eller, om upptagningen har getts ut eller offentliggjorts inom femtio år från upptagningen, efter det år då upp- tagningen först gavs ut eller offentliggjordes. Som eftergörande anses även att upptagningen förs över från en sådan anordning till en annan.
Bestämmelserna i 6-9 §§, 11 § andra stycket, 12, 13, 15 och 16 §§, 19 § första stycket andra meningen och andra stycket, 21, 22, 25-26 b och 26 e §§ skall tillämpas i fråga om upptagningar som avses i denna paragraf. Dessutom skall 26 f § tillämpas i fråga om andra upptag- ningar än sådana som avses i 47 §.
Bestämmelserna i 6-9 §§, 11 § andra stycket, 12, 13, 15, 16, 21, 22, 25-26 b och 26 e §§ skall tillämpas i fråga om upptagningar som avses i denna paragraf. Dessutom skall 26 f § tillämpas i fråga om andra upp- tagningar än sådana som avses i 47 §.
När ett exemplar av en upptag- ning enligt denna paragraf med framställarens samtycke har över- låtits inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet får exemplaret spridas vidare.
Tredje stycket ger inte rätt att tillhandahålla allmänheten
1. exemplar av en upptagning ge- nom uthyrning eller andra jämförli- ga rättshandlingar, eller
2. exemplar av en film eller annan anordning på vilken rörliga bilder tagits upp genom utlåning
_____________
1. Denna lag träder i kraft den 30 juni 1995. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2. De nya bestämmelserna tillämpas även på verk som har kommit till före ikraftträdandet.
3. De nya bestämmelserna tillämpas inte när det gäller åtgärder som har vidtagits eller rättigheter som har förvärvats före ikraftträdandet. De ex- emplar av ett verk som har framställts med stöd av äldre bestämmelser får fritt spridas vidare och visas. Vad som sägs i 19 § andra stycket och 26 j § skall dock tillämpas.
4. Om någon efter utgången av upphovsrättens giltighetstid enligt de äldre bestämmelserna men före ikraftträdandet har börjat att förfoga över ett verk genom att framställa exemplar av det, får han utan hinder av de nya bestämmelserna om upp- hovsrättens giltighetstid i nödvändig och sedvanlig utsträckning fortsätta den planerade framställningen dock längst till den 1 januari 2000. Sådan rätt till förfogande har under mot- svarande förutsättningar även den som har vidtagit väsentliga åtgärder för att framställa exemplar av ver- ket. De exemplar av ett verk som framställs med stöd av dessa be- stämmelser får fritt spridas och visas. Vad som sägs i 19 § andra stycket och 26 j § skall dock tilläm- pas.
5. Om ett verk ingår i en upptag- ning avsedd för radio- eller televi- sionsutsändning och upptagningen är framställd efter utgången av upphovsrättens giltighetstid enligt de äldre bestämmelserna men före ikraftträdandet, får upptagningen utan hinder av de nya bestämmel- serna om upphovsrättens giltighets- tid användas för radio- eller televi- sionsutsändning dock längst till den 1 januari 2000. Detta gäller också för offentligt framförande av film- upptagningar.
6. Det som sägs i punkt 5 tilläm- pas också på upptagningar som framställs med stöd av punkt 4.
7. Om upphovsrättens giltighets- tid för ett visst verk vid tillämpning- en av de nya bestämmelserna blir kortare än den skulle ha blivit vid tillämpning av äldre bestämmelser, tillämpas de äldre bestämmelserna om giltighetstid. Bestämmelserna i 44 § tredje stycket tillämpas dock alltid efter ikraftträdandet.
8. Det som sägs i punkterna 2-7 tillämpas också på framföranden och upptagningar som avses i 45 och 46 §§.
4. Om någon efter utgången av upphovsrättens giltighetstid enligt de äldre bestämmelserna men före ikraftträdandet har börjat att förfoga över ett verk genom att framställa exemplar av det eller genom att göra det tillgängligt för allmänhe- ten, får han utan hinder av de nya bestämmelserna om upphovsrättens giltighetstid i nödvändig och sed- vanlig utsträckning fortsätta den planerade verksamheten dock längst till den 1 januari 2000. Sådan rätt till förfogande har under motsva- rande förutsättningar även den som har vidtagit väsentliga åtgärder för att framställa exemplar av verket eller för att göra det tillgängligt för allmänheten. De exemplar av ett verk som framställs med stöd av dessa bestämmelser får fritt spridas och visas. Vad som sägs i 19 § andra stycket och 26 j § skall dock tillämpas.
5. Om upphovsrättens giltighets- tid för ett visst verk vid tillämpning- en av de nya bestämmelserna blir kortare än den skulle ha blivit vid tillämpning av äldre bestämmelser, tillämpas de äldre bestämmelserna om giltighetstid. Bestämmelserna i 44 § tredje stycket tillämpas dock alltid efter ikraftträdandet.
6. Det som sägs i punkterna 2-5 tillämpas också på framföranden och upptagningar som avses i 45 och 46 §§.
Reservanternas förslag till ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
Regeringens förslag Reseervanternas förslag
26 j §
Om ett exemplar av ett konstverk som har överlåtits säljs vidare inom upphovsrättens giltighetstid av en näringsidkare i hans yrkesmässiga verk- samhet, har upphovsmannen rätt till ersättning av säljaren. Upphovsman- nen har rätt till ersättning även i annat fall, om försäljningen förmedlas av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. I ett sådant fall skall ersättningen betalas av näringsidkaren. Ersättningen skall vara fem procent av försäljningspriset exklusive mervärdesskatt.
Upphovsmannen har dock inte rätt till ersättning,
1. om försäljningspriset exklusive mervärdesskatt inte överstiger en tiondel av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, 1. om försäljningspriset exklusive mervärdesskatt inte överstiger tre procent av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2. om exemplaret av konstverket är ett alster av byggnadskonst eller,
3. om exemplaret av konstverket är ett alster av brukskonst som har framställts i flera identiskt lika exemplar.
Rätten till ersättning är personlig och kan inte överlåtas. Efter upphovs- mannens död är, utan hinder av 10 kap. 3 § första stycket äktenskapsbal- ken, föreskrifterna om bodelning, arv och testamente tillämpliga på rätten.
Endast organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området har rätt att kräva in ersättningen. Organisationen skall kräva in ersättningen och betala beloppet till den ersättningsberättigade, efter av- drag för skälig ersättning till organisationen för dess omkostnader. Om organisationen inte kräver den ersättningsskyldige på ersättningen inom tre år efter utgången av det kalenderår då försäljningen ägde rum, är fordring- en preskriberad.
Den som är ersättningsskyldig skall på begäran av organisationen redo- visa de ersättningsgrundande försäljningar som gjorts under de tre närmast föregående kalenderåren.
Kulturutskottets yttrande
1994/95:KrU5y
Droit de suite och längre upphovsrättsligt skydd
Till lagutskottet
Lagutskottet har genom beslut den 6 april 1995 berett kulturutskottet till- fälle att - senast den 27 april - yttra sig över proposition 1994/95:151 om droit de suite och längre upphovsrättsligt skydd jämte de med anledning av propositionen väckta motionerna 1994/95:L33-L41.
I ärendet har inkommit ett antal skrivelser.
Utskottet
Inledning
Regeringen lägger i propositionen fram två förslag som har till syfte att stärka det upphovsrättsliga skyddet. Förslagen gäller ändringar i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovs- rättslagen).
Droit de suite
Regeringen föreslår att det i upphovsrättslagen skall införas regler om rätt för upphovsmannen till ersättning vid vidareförsäljning av konstverk, s.k. droit de suite.
I två motioner, nämligen motionerna L33 (m) och L39 (fp) yrkas avslag på de föreslagna bestämmelserna.
I sitt slutbetänkande (SOU 1990:30) Översyn av upphovsrättslagstift- ningen förordade Upphovsrättsutredningen att vi i Sverige - liksom tidiga- re skett i andra europeiska länder - skulle införa en rätt till ersättning vid yrkesmässig vidareförsäljning av konstverk. Vid remissbehandlingen väl- komnades försla-get av det helt övervägande antalet remissinstanser.
Den kritik som riktades mot utredningsförslaget riktade sig främst mot den närmare utformningen av rätten. I förevarande ärende har denna kritik fullföljts bl.a. i skrivelser som inkommit i ärendet från företrädare för konst-handeln.
Riksdagen har vid en rad tillfällen behandlat frågan om införande av droit de suite i vårt land. Hösten 1988 behandlade kulturutskottet, efter hörande av lagutskottet, ingående frågan om ett ersättnings och avgiftssystem som skulle ge konstnärerna del i det ekonomiska utbytet vid vidareförsäljning av konst (bet. 1988/89:KrU7, rskr. 1988/89:78). Utskottet konstaterade i det samman-hanget att kulturarbetarnas ekonomiska villkor inte är till- fredsställande trots de insatser som gjorts av stat, landsting och kommun. Det fanns enligt utskot-tets mening tungt vägande argument för ståndpunk- ten att konstnärerna genom ett ersättnings eller avgiftssystem skulle få del i det ekonomiska utbytet av yrkesmässig försäljning av konst. Våren 1993 förordade kulturutskottet i ett yttrande till lagutskottet att Upphovsrättsut- redningens förslag om droit de suite skulle genomföras (yttr. 1992/93:12y). Utskottet anförde också att starka skäl talade för att ersätt- ningssystemet skulle kombineras med en offentligrättslig avgift på vidare- försäljning av konst, där avgiften skulle användas till kollektivt ändamål inom området. Kulturutskottet föreslog att ett sådant avgiftssystem skulle införas och att regeringen snarast möjligt borde åter-komma till riksdagen med förslag till lagstiftning om ett ersättnings och avgiftssystem vid vida- reförsäljning av konst. Lagutskottet fann dock att det var motiverat att avvakta det pågående arbetet inom EG (se närmare härom bet. 1992/93:LU44 s.20). Våren 1994 behandlades frågan om införande av droit de suite åter i riksdagen (se bet. 1993/94:LU16). I sitt av riksdagen godkända betänkande i ämnet anförde lagutskottet bl.a. följande.
Eftersom frågan, enligt vad utskottet kan bedöma, inte synes få någon lösning inom EG inom en nära framtid och mot bakgrund av att någon form av system för ersättning vid vidareförsäljning av konst redan gäller i flera västeuropeiska länder, inklusive Norden, är tiden enligt utskottets mening nu mogen för ett ställningstagande till frågan om en ordning med droit de suite bör införas även i Sverige. Utskottet utgår från att regeringen nu arbetar vidare med frågan och gör de överväganden som är erforderliga. Något initiativ från riksdagens sida är därför för närvarande inte påkallat.
Mot den ovan redovisade bakgrunden ser kulturutskottet med till- fredsställelse att det nu läggs fram ett förslag om införande av droit de suite även i Sverige. Utskottet tillstyrker således att det i upphovsrättslagen skall införas regler om rätt till ersättning vid vidareförsäljning av exemplar av konstverk. De här aktuella motionsyrkandena avstyrks därigenom (L33 yrkande 1 och L39).
Utskottet vill i sammanhanget erinra om att det i propositionen anges att frågan huruvida en rätt till ersättning vid vidareförsäljning av konstverk bör kombineras med en offentligrättslig avgift på vidareförsäljning av konst som inte omfattas av något upphovsrättsligt skydd måste beredas ytterligare. Regeringen kan därför inte ta slutlig ställning i frågan i detta ärende (prop. s. 18).
Det hade i och för sig varit önskvärt att regeringen i propositionen när- mare belyst bl.a. frågan om hur den praktiska hanteringen av ersättningar- na skall ske. Genom motioner som väckts i ärendet och genom en skrivelse från före-trädare för konsthandeln har också frågan om utformningen av ersättningssystemet aktualiserats. Det får ankomma på lagutskottet att bedöma huruvida utredningen skall kompletteras. Som påpekas i motion L38 (fp) är det möjligt att bryta ut frågan om införande av droit de suite för separat handläggning om det behövs extra tid för att komplettera be- slutsunderlaget. Det bör ankomma på lagutskottet att ta ställning till denna fråga. Kulturutskottet avger sitt yttrande med utgångspunkt i vad som angetts i lagutskottets remissbeslut. Kulturutskottet förutsätter att lagut- skottet bereder kulturutskottet tillfälle att ånyo yttra sig i ärendet, för den händelse lagutskottet beslutar att införskaffa ett bredare beslutsunderlag i fråga om droit de suite.
Utskottet tar härefter upp till behandling frågor om ersättningsrättens närmare utformning.
I propositionen redovisas regeringens förslag på följande sätt.
Upphovsmannen skall ha rätt till en ersättning på 5 % av försäljningspri- set vid yrkesmässig försäljning av exemplar av hans eller hennes konst- verk. Rätten till ersättning skall inte gälla alster av byggnadskonst och inte heller alster av brukskonst som har framställts i flera identiskt lika exemp- lar. Rätt till ersättning skall finnas under verkets skyddstid. Rätten skall vara personlig och inte kunna överlåtas. Den skall kunna göras gällande endast av en organisation som företräder ett flertal upphovsmän på områ- det. Fordran på ersättning skall vara preskriberad, om inte organisationen kräver den ersätt-ningsskyldige på ersättningen inom tre år efter utgången av det kalenderår då försäljningen ägde rum. Den som yrkesmässigt säljer konst skall vara skyldig att överlämna en redovisning till organisationen, om denna begär det. I redovisningen skall anges de ersättningsgrundande försäljningar som gjorts under de tre närmast föregående kalenderåren. Bestämmelserna om rätt till ersättning begränsas så att de skall tillämpas på verk av den som är svensk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i Sverige. Regeringen får föreskriva om bestämmelsernas tillämpning med avseende på andra länder.
I två motioner, L33 (m) yrkande 2 och L34 (fp), föreslås att den ersätt- ning som skall utgå vid vidareförsäljning differentieras på det sättet att ersättning utgår med 5 % vid ett försäljningspris på 4 000-20 000 kronor, med 3 %, dock minst 1 000 kronor, vid ett försäljningspris på 20 000-50 000 kronor, och med 1 %, dock minst 1 500 kronor, vid ett försäljningspris på 50 000 kronor och däröver.
Dessa yrkanden stämmer överens med ett förslag som framförts i en skrivelse till utskottet av företrädare för konsthandeln.
Den genomgående motiveringen för förslaget till regler om differentie- rade procentsatser är följande. Ett genomförande av förslaget skulle mot- verka både utländsk konkurrens och att en stor del av handeln försvinner "under jorden". Ersättningarna till unga och oetablerade konstnärer skulle bli desamma, eftersom de till helt övervägande del återfinns inom den första kategorin. Effekterna av förslaget torde således bättre gagna både unga och "behövande" konstnärer, liksom den inhemska konsthandeln i stort.
Kulturutskottet gör följande bedömning.
Upphovsrättsutredningen har framhållit att en upphovsrättslig lösning med nödvändighet är generell och inte har till uppgift att i första hand tillgodose de särskilda behov som kan finnas bland exempelvis unga okända konstnärer. Särskilda stödåtgärder till olika grupper av konstnärer måste därför vidtas i annan ordning (se SOU 1990:30 s. 541). Med beak- tande av dessa synpunkter anser utskottet att det inte förebragts tillräckliga skäl för att frångå förslaget om en enhetlig ersättning som utgör 5 % av försäljningspriset. Utskottet tillstyrker således propositionen i denna del och avstyrker motionsyrkandena (L33 yrkande 2 och L34).
Enligt propositionen skall det finnas rätt till ersättning endast om för- säljningspriset exklusive mervärdesskatt överstiger en tiondel av gällande basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Basbeloppet uppgår för år 1995 till 35 700 kronor.
För att konsthantverkare och grafiker inte skall missgynnas av er- sättningssystemet föreslår utskottet - med bifall till förslag i motionerna L35 (s) yrkande 1, L36 (c) yrkande 2, L40 (v) yrkande 1 och L41 (mp) - att rätt till ersättning skall föreligga så snart försäljningspriset exklusive mervärdesskatt överstiger 3% av basbeloppet.
Utskottet anser att en utvidgning av de föreslagna reglerna om droit de suite till att avse även privat försäljning är orealistisk. Det finns därför inte skäl att förorda en utredning i denna fråga. Motion L36 (c) avstyrks därför i denna del (yrkande 1).
I motion L40 (v) pekar motionärerna på en fråga som inte fått sin lös- ning i regeringsförslaget (yrkande 2). Motionsförslaget får anses innebära följande. Upphovsmannen förlorar sin ersättningsrätt tre år efter det denna uppstått, om ersättningen inte kan tillställas honom exempelvis av det skälet att hans vistelseort är okänd. Ersättningen tillfaller den organi- sation som har rätt att kräva in ersättningen. Organisationen skall få använda medlen för att exempelvis stödja bildkonstnärernas verksamhet.
Utskottet anser att det endast undantagsvis torde uppstå en sådan situa- tion, som motionärerna pekar på. Utskottet förutsätter att lagutskottet överväger om det är motiverat med något riksdagsinitiativ med anledning av motionsförslaget. I sammanhanget kan påpekas att frågan om en an- vändning av ersättning som inte kan utbetalas exempelvis på grund av att upphovsmannens vistelseort är okänd har samband med frågan om infö- rande av en offent-ligrättslig avgift som skulle användas för kollektiva ändamål. I enlighet med det anförda påkallar motionen i här aktuell del (yrkande 2) enligt kulturut-skottets mening inte någon riksdagens åtgärd.
Upphovsrättsutredningen föreslog att om upphovsmannen inte efterläm- nar några arvsberättigade och inte heller disponerat över rätten genom testamente, bör ersättningen, i stället för att tillfalla Allmänna arvsfonden, övergå till den organisation som skall förvalta droit de suite ersättningar- na för att användas till kollektiva ändamål inom bildkonstområdet (se SOU 1990:30 s. 546). Frågan om genomförande av detta förslag har enligt kul- turutskottets bedömning nära samband med den i propositionen berörda frågan om en offentligrättslig avgift på vidareförsäljning av konst som inte omfattas av något offentligrättsligt skydd. I båda fallen skulle nämligen de inflytande beloppen användas till kollektiva ändamål inom bildkonstområ- det. Utskottet utgår därför från att de i motionerna L35 (s) yrkandena 2 och 3 och L36 (c) yrkande 3 framförda förslagen - som synes vara identiska med Upphovs-rättsutredningens ovan redovisade förslag - kommer att övervägas i samband med frågan om införande av en offentligrättslig avgift som komplettering till droit de suite. Motionerna påkallar därför enligt utskottets mening inte någon riksdagens åtgärd.
Genom utskottets ställningstagande i det föregående har synpunkterna i motion L38 (fp) beaktats.
Utskottet har i övrigt inte något att erinra mot regeringens förslag rörande införande av droit de suite.
Längre upphovsrättsligt skydd
EU:s ministerråd antog i oktober 1993 ett direktiv om harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter (93/98/EEG). I direktivets ingress uttalas bl.a. att medlemsstaternas lagar bör harmonise- ras så att skyddstiderna blir likadana inom hela gemenskapen. Syftet med en sådan harmonisering är att den inre marknaden skall kunna fungera smidigt.
Det anförs i propositionen att alldeles oavsett direktivets krav finns det goda skäl att stärka det upphovsrättsliga skyddet genom längre skyddsti- der.
I propositionen föreslås i huvudsak följande. Skyddstiden för litterära och konstnärliga verk i allmänhet skall utsträckas från 50 till 70 år. Skyddstiden för filmverk skall vara 70 år från dödsåret för den sist avlidne av huvudregissören, manusförfattaren, dialogförfattaren och kompositören av verkets speciella musik. Utgångspunkten för beräkningen av skyddsti- den för utövande konstnärers prestationer skall vara tidpunkten för framfö- randet. Den som första gången lovligen ger ut eller offentliggör ett verk, för vilket skyddstiden gått ut och som inte tidigare har getts ut, skall ha en rätt som svarar mot de ekonomiska rättigheter som innefattas i upphovsrät- ten. Rätten skall gälla i 25 år. Regeringen skall få meddela föreskrifter om upphovsrättslagens tillämp-ning med avseende på andra länder inte endast under förutsättning av ömse-sidighet utan också i de fall det följer av ett sådant avtal med en främmande stat eller en mellanfolklig organisation som riksdagen godkänt. Detta förslag hänger samman med det förhållandet att Sverige till följd av medlemskapet i EU och EES avtalet måste ge skydd till andra länder även om det inte föreligger någon ömsesidighet.
I fråga om ikraftträdande och övergångsbestämmelserna till lagförslaget finns skäl att här nämna följande. Regeringen föreslår att den nya skydds- tiden på 70 år skall tillämpas även på verk som har skapats innan de nya reglerna träder i kraft, oavsett om skyddstiden löpt ut enligt de hittills gällande be-stämmelserna. I fråga om verk som inte har någon EES an- knytning gäller dock i stället den regel som finns i Bernkonventionen om jämförelse av skyddstiden. Bestämmelser föreslås för att skydda tredje mans intressen i fråga om verk där skyddstiden gått ut men där den före- slås återupplivad (se närmare härom i prop. s. 32-35 och s. 43-45). Rege- ringen föreslår även i fråga om de närstående rättigheterna att de nya be- stämmelserna skall ha retroaktiv verkan och att samma övergångsbestäm- melser skall gälla som i fråga om det upphovsrättsliga skyddet.
I två motioner tas frågor om den föreslagna förlängda upphovsrättsliga skyddstiden från 50 till 70 år upp. I båda motionerna kritiserar motionärer- na främst de föreslagna reglerna om återupplivandet av det upphovsrättsli- ga skyddet i fråga om verk där den 50 åriga skyddstiden gått ut vid den nya lagstiftningens ikraftträdande.
I motion L33 (m) anför motionärerna att de inte delar regeringens upp- fattning att det oavsett EG direktivet föreligger skäl att stärka det upphovs- rättsliga skyddet genom att förlänga skyddstiden. Motionärerna anser att det inte heller är önskvärt med en sådan lagstiftningseffekt som de före- slagna reglerna får. Således får bl.a. radio och TV företagen ökade kost- nader till följd av att de använder verk för vilka skyddstiden gått ut men som nu åter blir skyddade. Regeringen bör noggrant följa den praktiska effekten av lagstiftningen. Om det skulle visa sig att lagstiftningen behöver ändras, bör det ankomma på regeringen att söka få till stånd en ändring av EG direktivet (yrkande 3).
I den andra motionen, L37 (s), anförs i huvudsak följande. Förlängning- en av skyddstiden från 50, som gäller enligt Bernkonventionen, till 70 år efter upphovsmannens död innebär en väsentlig inskränkning i allmänhe- tens möjligheter att få del av bl.a. vissa litterära verk. Andra länder har tvingats att i detta fall likaväl som i andra fall vid utformningen av EU direktiv anpassa sig till det land, Tyskland, som har det starkaste skyddet för det privata intresset. Reglerna om återupplivandet av upphovsrätten kan knappast ligga i linje med den allmänna rättsuppfattningen. Vinnare på regeringsförslaget är normalt förlagen medan läsare, bokhandlare och bibliotek är förlorare. Den svenska regeringen bör - särskilt i fråga om 70 årsregeln - slå vakt om de grundtankar som låg bakom Bernkonventionen och verka för en gemensam lagstiftning, som inte inkräktar så starkt på allmä-nintresset som den föreslagna anpassningen av svensk upphovsrätt innebär, anför motionären.
I skrivelse till utskottet från Europeiska radiounionen (EBU) har ut- tryckts farhågor för att ett genomförande av förslaget i propositionen om återupplivandet av upphovsrätten kommer att få allvarliga negativa effek- ter för EBU länderna.
Kulturutskottet konstaterar att Sverige enligt EU-direktivet är skyldigt att höja den upphovsrättsliga skyddstiden till 70 år. Denna skyldighet har inte heller ifrågasatts i motionerna. Utskottet delar motionärernas uppfattning att Sverige noga bör följa effekterna av lagstiftningen. Något riksdagens initiativ erfordras inte enligt utskottets mening.
Kulturutskottet anser att det inte föreligger några kulturpolitiska skäl som talar för att regeringens förslag skall genomföras då det gäller ett återuppli-vande av det upphovsrättsliga skyddet beträffande verk för vilka skyddet enligt nuvarande regler har löpt ut. Utskottet vill i sammanhanget också framhålla att ett sådant återupplivande av skyddet - vilket strider mot det vedertagna sättet att övergångsvis reglera förlängda skyddstider - föranleder en rad svårigheter på det praktiska planet. Därvid kan det ifrå- gasättas om skyddet för tredje man har lösts på ett godtagbart sätt i rege- ringsförslaget. Det ankommer på lagutskottet att ta ställning till den kon- troversiella frågan om huruvida Sverige såsom EES land är skyldigt att återuppliva det upphovsrättsliga skyddet för verk beträffande vilka skyddet enligt nu gällande regler löpt ut.
Stockholm den 27 april 1995
På kulturutskottets vägnar
Åke Gustavsson
I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Berit Oscarsson (s), Anders Nilsson (s), Leo Persson (s), Stig Bertilsson (m), Ingegerd Sahlström (s), Björn Kaaling (s), Lennart Fridén (m), Carl Johan Wilson (fp), Charlotta L Bjälkebring (v), Agneta Ringman (s), Jan Backman (m), Ewa Larsson (mp), Annika Nilsson (s), Erik Arthur Egervärn (c), Birgitta Wistrand (m) och Tuve Skånberg (kds).
Avvikande meningar
1. Frågan om införande av regler om droit de suite
Stig Bertilsson (m), Lennart Fridén (m), Jan Backman (m), Birgitta Wist- rand (m) och Tuve Skånberg (kds) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "I sitt" och slutar med "(L33 yrkande 1 och L39)" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill här erinra om att det inte finns någon förpliktelse för Sve- rige till följd av medlemskapet i EU eller av EES avtalet att besluta om införande av droit de suite i vårt land.
Som framkommit i ärendet bl.a. genom skrivelser från företrädare för konsthandeln finns det anledning att räkna med att ett genomförande av regeringens förslag medför en betydande risk för att handeln med konst kommer att försvinna "under jord" och utomlands. Det finns i anslutning härtill skäl att erinra om att droit de suite inte införts i Storbritannien och inte heller i USA.
Den angivna effekten får betydelse även för statens möjligheter till skatteinkomster.
Regeringens förslag är - även om det skulle jämkas i detaljerna - inte ägnat att förbättra bildkonstnärernas villkor i någon väsentlig mån. Ersätt- ningar av någon betydenhet kommer framför allt att utgå till arvingarna till en handfull konstnärer som avlidit för länge sedan.
Vid bedömningen av regeringens förslag måste beaktas att erfarenheter- na från andra länder visar att det finns stor risk för att administrationskost- naderna kan bli orimligt höga.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet att regeringens förslag om droit de suite bör avslås. Motion L33 yrkande 1 och motion L39 bör således tillstyrkas.
2. Differentiering av ersättningarna vid vidareförsäljning av konst
Stig Bertilsson (m), Lennart Fridén (m), Carl Johan Wilson (fp), Jan Backman (m), Birgitta Wistrand (m) och Tuve Skånberg (kds) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Upphovsrättsutredningen har" och slutar med "(L33 yrkande 2 och L34)" bort ha följande lydelse:
Utskottet har i det föregående redovisat den genomgående motiveringen för förslaget att differentiera ersättningarna genom att, beroende på hur högt försäljningspriset är, låta tre olika procentsatser gälla. Utskottet delar motionärernas uppfattning. Utskottet vill särskilt framhålla att det före- slagna systemet innebär att ersättningarna till unga och oetablerade konst- närer skulle bli desamma som enligt regeringens förslag, eftersom de till helt övervägande del återfinns inom den kategori, där den högsta relativa ersättningsnivån skulle gälla.
I enlighet med det anförda tillstyrks motionerna L33 yrkande 2 och L34.
3. Minimibelopp för rätt till ersättning vid vidareförsäljning av konst
Stig Bertilsson (m), Lennart Fridén (m), Carl Johan Wilson (fp), Jan Back- man (m), Birgitta Wistrand (m) och Tuve Skånberg (kds) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "För att" och slutar med "av basbe- loppet" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att förslaget i propositionen är väl avvägt. Rätt till ersätt- ning vid vidareförsäljning av konst bör således finnas om försäljningspri- set exklusive mervärdesskatt överstiger en tiondel av gällande basbelopp, för närvarande 35 700 kronor. Enligt utskottets bedömning skulle ett lägre mi-nimipris medföra att obetydliga ersättningar skulle utgå i ett mycket stort antal fall. Detta skulle samtidigt leda till orimligt höga administra- tionskost-nader, eftersom det är uppenbart att betydande arbete kan krävas för att finna rättsinnehavarna till upphovsmän som avlidit för lång tid sedan.
4. Användningen av ersättning vid vidareförsäljning då upp- hovsmannen inte hävdar sin rätt till ersättning inom tre år
Charlotta L Bjälkebring (v) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Utskottet anser" och slutar med "riksdagens åtgärd" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som redovisas i motion L40 yrkande 2. Riksdagen bör således besluta följande. Upphovsmannen förlorar sin ersätt-ningsrätt tre år efter det den uppstått, om ersättningen inte kan till- ställas honom exempelvis av det skälet att hans vistelseort är okänd. Er- sättningen tillfaller den organisation som har rätt att kräva in ersättningen. Organisationen skall få använda medlen för att exempelvis stödja bild- konstnärernas verksamhet.
Det får ankomma på lagutskottet att utarbeta er- forderlig lagtext.
Innehållsförteckning
Senaste lydelse 1995:447 1 Senaste lydelse 1995:447