Mänskliga rättigheter
Betänkande 1992/93:UU3
Utrikesutskottets betänkande
1992/93:UU03
Mänskliga rättigheter
Innehåll
1992/93 UU3
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas motioner med förslag om att regeringen skall verka för att normerna och principerna beträffande de mänskliga rättigheterna utvecklas och förbättras samt att existerande regler efterlevs. Några motioner avser det multilaterala arbetet inom FN eller regionala samarbetsorganisationer, andra behandlar brott mot de mänskliga rättigheterna i specifika länder. Andra åter behandlar vissa speciella brott mot de mänskliga rättigheterna eller skydd för olika särskilt utsatta grupper av människor.
Betänkandet disponeras enligt följande:
I. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet
II. Mänskliga rättigheter som avser länder, områden eller enskilda folk
1.Cypern (1991/92:U607, 1992/93:U653) 2.Iran (1991/92:U617, 1992/93:U646) 3.Västra Sahara (1991/92:U210, 1991/92:U626, 1992/93:U605, 1992/93:U613, 1992/93:U624) 4.Södra Afrika (1991/92:U224, 1991/92:U618) 5.Filippinerna (1991/92:U621) 6.Indonesien (1991/92:U609, 1991/92:U624, 1992/93:U604, 1992/93:U611) 7.Tibet (1991/92:U611, 1992/93:U604, 1992/93:U615) 8.Cuba (1991/92:U606, 1992/93:U616) 9.Guatemala (1991/92:U621) 10.Kurder (1991/92:U622, 1992/93:U609, 1992/93:U621, 1992/93:U646) 11.Assyrier/syrianer (1991/92:U604, 1991/92:U613, 1991/92:U625, 1992/93:U654) 12.Zigenare (1991/92:U621, 1992/93:U612) 13.Judar i f.d. Sovjetunionen (1991/92:U615) 14.Urbefolkningar (1991/92:U620)
Motionerna
1991/92:Ju626 av Christina Linderholm (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en förändring av FN-stadgan.
1991/92:Ju635 av Ewa Hedkvist Petersen m.fl. (s) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige internationellt bör arbeta för att också andra länder kriminaliserar de egna medborgarnas sexuella övergrepp mot barn utomlands.
1991/92:L415 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges ansvar för att i internationella sammanhang aktivt verka för homosexuellas mänskliga rättigheter.
1991/92:U202 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas 3. att riksdagen begär att regeringen verkar för att världens länder skall uppfylla konventionen om barnens rättigheter.
1991/92:U210 av Hans Göran Franck m.fl. (s, v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige aktivt bör agera för genomförande av FN:s fredsplan samt att kommande folkomröstning bevakas från svensk sida, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör agera för att få Marocko att respektera de mänskliga rättigheterna.
1991/92:U224 av Birger Hagård m.fl. (m) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige och svenska myndigheter snarast bör upprätta goda relationer med Unita.
1991/92:U603 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begreppet mänskliga rättigheter, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om FN:s konferens 1993 om mänskliga rättigheter, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om FN:s konferens 1995 om kvinnor, jämställdhet och fred.
1991/92:U604 av Berith Eriksson och Johan Lönnroth (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att uppmärksamma assyrier/syrianers situation i Turkiet.
1991/92:U605 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en genomgång av KGB-arkiven i syfte att informera allmänheten om arkivinnehåll som är av särskilt svenskt intresse.
1991/92:U606 av Hans Göran Franck och Margareta Winberg (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den verkar för upphävande av USA:s handelsembargo och ockupation av visst kubanskt territorium, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den fortsätter att verka för full respekt av mänskliga rättigheter och frigivning av politiska fångar i Cuba.
1991/92:U607 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige mer aktivt i bilaterala kontakter och i internationella organ, främst FN och Europarådets ministerkommitté, verkar för en fredlig lösning av Cypernfrågan, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den turkiska ockupationen måste upphöra samt att Turkiet bör stoppa turkiska bosättningar i ockuperade områden, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att frågan om 1 700 försvunna grekcyprioters öden bör tas upp till behandling i Europarådets ministerkommitté, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den svenska polisstyrkan.
1991/92:U609 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett aktivt agerande för mänskliga rättigheter i Indonesien, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Europarådets resolution om Östtimor uppfylls till alla delar, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i olika internationella fora och andra bilaterala kontakter aktivt bör verka för genomförandet av Europarådets resolution, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att verka för folkomröstningar på Östtimor och Västpapua, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör väcka frågan om en resolution i FN beträffande Västpapua av samma innebörd som Europarådets om Östtimor.
1991/92:U611 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp, s, m, c, kds, nyd, v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt stöd för Dalai lamas initiativ till fredssamtal, 2. att riksdagen beslutar sända en parlamentarisk delegation till Tibet för att samtala med de kinesiska ledarna och undersöka förhållandena där, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska initiativ i Förenta nationerna för att stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna i Tibet, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om biståndsresurser till insatser för tibetanerna, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i övrigt i motionen anförts om svenskt stöd för demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter i Tibet.
1991/92:U613 av Mona Saint Cyr (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige såväl vid bilaterala kontakter som internationellt verkar för att också assyrierna erkänns som en etnisk minoritet i de aktuella hemländerna och garanteras mänskliga fri- och rättigheter.
1991/92:U615 av Torgny Larsson m.fl. (s) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att regeringen bör väcka frågan i FN om Sovjet-judarnas rätt att välja invandrarland,
1991/92:U617 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för att Irans brott mot mänskliga rättigheter skall uppmärksammas i alla relevanta internationella sammanhang, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige med stöd av barnkonventionen med kraft arbetar för att ta till vara barnens rättigheter och fördöma Irans brott mot barnkonventionen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN skall verka för att den särskilda FN-observationen av Iran fortsätter och att särskilt kvinnors och barns situation uppmärksammas, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör verka för att handeln med Iran och ekonomiska åtaganden i Iran bör hållas på en låg nivå, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att samma koppling mellan handel och mänskliga rättigheter skall gälla mellan bistånd och demokratisering.
1991/92:U618 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om krav på omedelbart stopp för USA:s hemliga stöd till Unita-gerillan i Angola, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om valövervakning i Angola, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt initiativ för att få slut på kriget i Moçambique genom ökad press på MNR och Sydafrika, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svensk medverkan till en undersökning av hur Sydafrika efterlever Nkomati-avtalet, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om aktivt svenskt uppträdande för att ett enhetligt Namibia skall bli verklighet enligt FN:s resolution 435,
1991/92:U619 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett svenskt initiativ för att ställa de huvudansvariga för folkmordet i Kambodja inför en internationell tribunal.
1991/92:U620 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett svenskt initiativ för att göra den 12 oktober till internationell solidaritetsdag med Amerikas indianer.
1991/92:U621 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökat bistånd till människorätts- och andra folkliga organisationer, journalister och självständiga massmedia, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud av plastkulor som inhumana vapen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om undersökning av miljökrigsbrott i kriget vid Persiska viken, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpta folkrättsliga regler för minering, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkt folkrättsligt skydd för journalister, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en alleuropeisk lösning på våldet mot zigenare, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot rekrytering av barn under 18 år som soldater, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationell lagstiftning mot att människor i fängelse hålls avskurna från yttervärlden, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en särskild rapportör i FN:s MR-kommission för att granska fängslade kvinnors situation, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fredsmedling i Filippinerna, 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medling mellan Guatemalas regering och URNG för att åstadkomma en politisk lösning, 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att bestraffa förövare av folkmord och andra brott mot mänskligheten.
1991/92:U622 av Berith Eriksson m.fl. (v, s, fp, c, kds) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den kurdiska frågan skall tas upp i sin helhet i FN, 2. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige i Europarådet verkar för att Turkiet uppfyller de åtaganden som Turkiet gjort beträffande mänskliga rättigheter, 3. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige i Europarådet och ESK verkar för att undantagslagarna i sydöstra Turkiet upphävs, 4. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige verkar för att fortsatt särskild bevakning av Turkiet i MR-frågor görs av Europarådet, 5. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige i Europarådet verkar för att en fredlig lösning för kurderna uppnås i Irak och att kurderna till dess får skydd av FN, 8. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige inbjuder en delegation från det kommande parlamentet i irakiska Kurdistan, 9. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige i FN tar initiativ till att de medborgare som fråntagits sina medborgarskap i Syrien kan få dessa tillbaka, 10. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige ger ekonomiskt stöd till framställning av läromedel på kurdiska som bistånd till irakiska Kurdistan.
1991/92:U623 av Hans Göran Franck och Karl-Erik Svartberg (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om folkrättens årtionde, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkta forsknings- och utbildningsinsatser inom folkrätten, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkt agerande för genomförandet av konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpning av barnkonventionen, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkta insatser mot dödsstraff och tortyr, bl.a. såvitt avser Turkiet, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om individuell klagorätt, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättande av en FN-kommissarie för mänskliga rättigheter, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av internationella insatser för generös och solidarisk flyktingpolitik liksom för de ekonomiska, sociala och kulturella mänskliga rättigheterna.
1991/92:U624 av Ingela Mårtensson och Ingbritt Irhammar (fp, c) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om insatser av FN i Östtimor, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om folkomröstning i Östtimor, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Västpapua.
1991/92:U625 av Erling Bager m.fl. (fp, s, c, kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att uppmärksamma assyriernas (syrianernas) situation.
1991/92:U626 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp, c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om aktivt svenskt stöd för den av FN godtagna fredsplanen för Västsahara.
1991/92:Sf605 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen framförts om flyktingkvinnors och barns behov, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen framförts om Sveriges roll för en effektiv tillämpning av FN:s barnkonvention,
1991/92:So272 av Kent Carlsson och Ulrica Messing (s) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges agerande i internationella sammanhang för att tillförsäkra homosexuella deras mänskliga rättigheter.
1992/93:U604 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om insatser av FN i Östtimor, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om folkomröstning i Östtimor, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Västpapua.
1992/93:U605 av Ingela Mårtensson och Charlotte Branting (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om aktivt stöd till den av FN antagna fredsplanen för Västsahara.
1992/93:U609 av Ingela Mårtensson och Olle Schmidt (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om brott mot kurdernas mänskliga rättigheter, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om syriska kurders rätt till medborgarskap.
1992/93:U611 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen begär att regeringen skall verka för frigivning av Xanana Gusmão, 2. att riksdagen begär att regeringen verkar för att det östtimoresiska folkets representanter skall få delta i FN-samtalen om Östtimor, 3. att riksdagen begär att regeringen i FN verkar för att deklarera Östtimors rätt till självbestämmande, samt att rösta för detta om ärendet på nytt tas upp i generalförsamlingen.
1992/93:U612 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om zigenarnas rättigheter.
1992/93:U613 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige i FN och internationella sammanhang bör agera kraftfullt för att den av FN i april 1991 beslutade fredsplanen snarast bör genomföras, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör kräva att en internationell undersökningskommission upprättas som skall undersöka förhållandena i såväl Marocko- som Polisariokontrollerat område.
1992/93:U615 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp, s, m, c, kds, nyd, v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt stöd för Dalai lamas initiativ till fredssamtal, 2. att riksdagen hos regeringen begär initiativ till att sända en nordisk delegation till Tibet för att samtala med de kinesiska ledarna och undersöka förhållandena där, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska initiativ i Förenta nationerna för att stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna i Tibet, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av biståndsresurser till insatser för tibetanerna, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i övrigt i motionen anförts om svenskt stöd för demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter i Tibet.
1992/93:U616 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen aktivt bör verka för att USA:s sanktioner mot Cuba upphör, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige icke för egen del bör medverka i USA:s sanktioner mot Cuba, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör aktivt verka för att Cuba respekterar de mänskliga rättigheterna samt snarast avskaffar dödsstraffet.
1992/93:U621 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om krav som Sverige i Europarådet bör ställa på Turkiet vad gäller efterlevnaden av de av Turkiet ratificerade människorättskonventionerna,
1992/93:U624 av Ingbritt Irhammar och Karin Starrin (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökat svenskt stöd för den av FN godtagna fredsplanen för Västsahara.
1992/93:U626 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN bör arbeta för att en speciell kommissarie för mänskliga rättigheter tillsätts,
1992/93:U628 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör ta initiativet till ett globalt toppmöte mot rasism i FN:s regi.
1992/93:U645 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en rättegång mot de ansvariga för folkmordet i Kambodja.
1992/93:U646 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c, m, fp, kds, v) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i ESK-processen och Europarådet bör arbeta för att Turkiet efterlever innehållet i de åtaganden som Turkiet gjort i form av gemensamma konventioner, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om FN:s särskilt utsedde MR-rapportör i Iran,
1992/93:U653 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Cypern.
1992/93:U654 av Erling Bager m.fl. (fp, c, kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att uppmärksamma assyriernas (syrianernas) situation.
1992/93:Ju619 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas 6. att riksdagen hos regeringen begär att den tar initiativ till en internationell aktion på högsta politiska nivå mot rasism, rasfördomar och främlingsfientlighet.
Bakgrund
I Utrikesutskottets betänkande 1991/92:UU2 lämnas bl.a. en utförlig redogörelse för FN:s regelsystem avseende de mänskliga fri- och rättigheterna samt för motsvarande regler och mekanismer grundade på överenskommelser inom såväl Europarådet som Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK). Nedan redovisas några av huvuddragen i det internationella regelsystemets uppbyggnad. Vidare lämnas en redogörelse för vissa aspekter av utvecklingen på de mänskliga rättigheternas område inom de nämnda organisationerna under det senaste året.
En huvuduppgift för FN och dess medlemmar är, enligt organisationens stadga, att främja respekten för de mänskliga rättigheterna. De viktigaste rollerna spelas därvidlag av FN:s generalförsamling och FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna (MR-kommissionen), vilken sorterar under FN:s ekonomiska och sociala råd (Ecosoc). Sverige var senast medlem i MR-kommissionen under åren 1989--1991. I egenskap av observatör har Sverige även under 1992 (MR-kommissionens 48:e möte 27 januari--6 mars 1992) fortsatt spelat en aktiv roll.
Det är en viktig uppgift för såväl generalförsamlingen som MR-kommissionen att uppmärksamma och granska missförhållanden i enskilda länder vad avser respekten för de mänskliga rättigheterna.
MR-kommissionens arbete har under senare år förskjutits från normbildande till övervakande verksamhet.
Inom kommissionen tillämpas den s.k. 1503-proceduren för konfidentiell granskning av grova och systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter. Vid 1992 års möte behandlades på detta sätt MR-situationen i Bahrain, Somalia, Sudan, Syrien, Tchad och Zaire.
Kommissionen har också tillsatt en särskild arbetsgrupp för fall rörande "försvunna personer". År 1991 beslöt kommissionen om en arbetsgrupp för att granska förekomsten av godtyckliga frihetsberövanden. MR-kommissionen har därutöver utnämnt särskilda rapportörer för att följa situationen för de mänskliga rättigheterna i vissa länder och för att granska förekomsten av grova brott mot de mänskliga rättigheterna, såsom exempelvis summariska avrättningar.
Arbetet med frågor om de mänskliga rättigheterna inom FN-sfären har som sin utgångspunkt en rad konventioner. Grundläggande i detta avseende är den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, vilken antogs den 10 december 1948. Som komplement till den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna antogs 1966 två konventioner om medborgerliga och politiska rättigheter resp. ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Därutöver finns en rad konventioner och deklarationer i särskilda ämnen. Som exempel kan nämnas konventionen mot diskriminering av kvinnor (1979) samt konventionen mot tortyr m.m. (1984). Under senare år har också en konvention om barnets rättigheter (1989) antagits. En deklaration om minoriteters rättigheter liksom en deklaration om tvångsmässiga försvinnanden antogs hösten 1992 av generalförsamlingen. Sverige har aktivt deltagit i utarbetandet av de båda sistnämnda.
Arbetet med frågor om mänskliga rättigheter inom Europarådet har under senare tid präglats av utvecklingen i Central- och Östeuropa. Nya medlemmar --på senare tid Ungern, Tjeckoslovakien, Polen och Bulgarien -- har, i samband med att de tagits upp i rådet, regelmässigt undertecknat den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna jämte dess tilläggsprotokoll.
Mot bakgrund av etniska problem i vissa europeiska stater har minoritetsfrågorna under senare tid ägnats kraftigt ökad uppmärksamhet inom ramen för Europarådsarbetet. Bland de olika initiativ som tagits kan nämnas att ministerkommittén tillsatt en särskild kommission för granskning av minoritetsfrågor.
På grund av det ökande antalet klagomål, som i enlighet med konventionen inkommit från enskilda, har en reformering av konventionens övervakningsmaskineri kommit i fokus. Under 1991 registrerades 1 648 nya klagomål hos Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna (varav 90 mot Sverige). Under samma period hänsköts 93 mål till Europadomstolen för avgörande. Domstolen avgjorde under året sammanlagt 72 mål. För närvarande kan det ta mer än fem år innan ett enskilt klagomål blir slutligen avgjort. Från svensk sida har framlagts en rad konkreta förslag om hur processen skall kunna rationaliseras så att avgöranden i de enskilda målen nås snabbare.
Inom ramen för den europeiska säkerhetskonferensen (ESK) genomfördes den 4--15 november 1991 ett expertseminarium om demokratiska institutioner. Seminariet, som närmast var att betrakta som en mellanform mellan ett traditionellt ESK-möte och en vetenskaplig konferens, var huvudsakligen ägnat att diskutera olika metoder att stärka demokratiska institutioner i de deltagande staterna. Särskild vikt lades vid lagstiftning rörande mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.
ESK:s andra rådsmöte ägde rum den 30--31 januari 1992 i Prag.
Rådet beslöt därvid att ESK, i syfte att värna mänskliga
rättigheter, demokrati och rättsstaten, skall kunna vidtaga
fredliga åtgärder mot den deltagarstat som överträder ESK:s
normer. Om nödvändigt skall beslut om dylika åtgärder kunna
fattas utan den berörda statens medgivande ("konsensus minus
ett").
Vid Pragmötet beslöt rådet också att göra det i Warszawa belägna "Kontoret för fria val" till den institutionella basen för ESK:s mänskliga dimension. I samband därmed döptes kontoret om till "Kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter".
Med början den 24 mars 1992 inleddes ESK:s uppföljningsmöte i Helsingfors. Vid mötets behandling av ESK:s s.k. mänskliga dimension beslöts om inrättandet av en minoritetsombudsman, vars främsta uppgift blir att fungera som "väckarklocka" när minoritetsrelaterade problem hotar att utvecklas till konflikt. Några nya åtaganden därutöver gjordes ej. Snarare kunde det konstateras att utvecklingen inom ESK-området visade att implementeringen av redan gällande normer avseende mänskliga rättigheter måste ges prioritet.
Utskottet
I. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet
I yrkande 1 i motion 1991/92:Ju626 (c) föreslås att det utreds om en förändring av FN-stadgan kan göras så att medlemsländerna skall kunna besluta om sanktioner mot medlemsländer där det finns en bevisad koppling mellan ett lands regering och narkotikahandeln.
Utskottet konstaterar att sanktionsmekanismerna, som de nu är utformade, är kopplade enbart till frågor om fred och säkerhet. En ändring av FN:s stadga är en exceptionell åtgärd, som bl.a. skulle kräva godkännande av de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet.
Utskottet noterar också att FN redan under den 17:e extra generalförsamlingen om narkotika, i februari 1990, ingående prövade olika möjliga åtgärder i kampen mot narkotika, och att man därvid enades om ett åtgärdspaket innehållande andra komponenter.
Den 17:e extra generalförsamlingen, med deltagande av inemot femtiotalet regeringsledamöter, inklusive regeringschefer och utrikesministrar, får ses som ett uttryck för det internationella samfundets medvetenhet om att narkotikasituationen kräver intensifierad uppmärksamhet på högsta politiska nivå. Den svenske statsministerns initiativ inför 1989 års ordinarie generalförsamling kom att bli en avgörande utgångspunkt för narkotikaproblemets behandling vid det extra generalförsamlingsmötet.
Till skillnad från vad som varit fallet vid tidigare generalförsamlingar formulerades en strävan, uttryckt i ett globalt handlingsprogram, att ta ett totalgrepp på hela den internationella narkotikaproblematiken i form av åtgärdskataloger, som avser att täcka problemets alla dimensioner.
Slutresultatet från den 17:e extra generalförsamlingen kan sägas innebära en viss tyngdpunktsförskjutning i målsättningarna för den internationella narkotikabekämpningen till förmån för ökad förståelse för de berörda utvecklingsländernas problem. Programmet lägger således ökad vikt vid åtgärder för att bekämpa efterfrågan på narkotika samt insatser mot export av kemikalier och utrustning för narkotikaframställning. Ytterligare en viktig aspekt av narkotikabekämpningen är effektiva insatser för att hindra användningen av banksystemet för "tvättning" och förmedling av penningmedel som har samband med illegal narkotikahantering. Samtidigt visar programmet en ökad lyhördhet för producentländernas behov av lättnader för att få avsättning för alternativ produktion på exportmarknaderna och av ekonomiskt bistånd för att kampen mot narkotika inte skall behöva inkräkta på dessa länders utvecklingsresurser.
Utskottet bedömer mot denna bakgrund att något behov av en utredning i frågan inte föreligger.
Med det anförda får yrkande 1 i motion 1991/92:Ju626 anses besvarat.
I motion 1991/92:U623 (s), yrkande 5, framhålls att kampen mot dödsstraffet och tortyren måste intensifieras. Riksdagen bör ge regeringen till känna att det föreligger behov av en konvention som förbjuder dödsstraff både i freds- och krigstid. Sverige bör ta nya initiativ för att dödsstraffet avskaffas även i krigstid av Europarådets medlemsstater.
Utskottet har tidigare behandlat frågan om förbud mot dödsstraff, senast i betänkande 1991/92:UU2.
Utskottet konstaterar att Sverige har arbetat aktivt internationellt, både på global och på europeisk nivå, för dödsstraffets avskaffande under en lång följd av år. Vad avser arbetet på parlamentarisk nivå kan nämnas att den svenske riksdagsledamoten Hans Göran Franck inom Europarådets parlamentariska församling är det juridiska utskottets rapportör för en rapport om dödsstraffets avskaffande.
Det frivilliga, andra tilläggsprotokollet till den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) om dödsstraffets avskaffande både i fredstid och krigstid är alltjämt kontroversiellt. Det antogs av FN:s generalförsamling 1989 med röstsiffrorna 59 ja, 26 nej och 48 avståenden. Från svensk sida arbetas intensivt för bred anslutning till protokollet.
Utskottet vill uttala sitt stöd för regeringens fortsatta ansträngningar att avskaffa dödsstraffet.
Med det anförda får yrkande 5 i motion 1991/92:U623 anses besvarat.
I yrkande 10 i motion 1991/92:U621 (v) föreslås lagstiftning mot att människor hålls i fängelse, helt avskurna från yttervärlden, som ett medel mot tortyr.
Utskottet, som känner stark oro över det omfattande bruket av tortyr, konstaterar att regeringen följer utvecklingen på detta område på basis av existerande normer och övervakningsmekanismer. FN antog 1988 en principdeklaration om skydd av alla personer under någon form av frihetsberövande, vilken utgör bas för fortsatt arbete.
Under det 48:e mötet med FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna (MR-kommissionen) (januari--mars 1992) framlade Belgien tillsammans med ett 20-tal medförslagsställare, däribland Sverige, i anledning av tortyrrapportörens rapport ett resolutionsförslag (sedermera antaget som resolution 1992/32) i vilket bl.a. underströks vikten av att stater avskaffar "incommunicado"-frihetsberövanden, att frihetsberövade personer ges tillgång till advokat och till läkarundersökning samt att regeringar och läkarsällskap vidtar kraftfulla åtgärder mot läkarpersonal som medverkat i tortyr.
Med det anförda får yrkande 10 i motion 1991/92:U621 anses besvarat.
I motion 1991/92:Ju635 (s), yrkande 2, anförs att Sverige bör följa upp sin ratifikation av barnkonventionen med en utredning som undersöker förutsättningarna att ändra lagstiftningen så att svenska medborgare som begår sexuella övergrepp mot barn i andra länder kan dömas inför svensk domstol och straffas för detta enligt svensk lag. Motionärerna föreslår att Sverige också internationellt bör arbeta för att motsvarande lagstiftning kommer till stånd i andra länder.
Utskottet är av den uppfattningen att behovet av ytterligare normgivning till skydd för barn klart överskuggas av nödvändigheten att tillse att redan existerande, internationella överenskommelser uppfylls.
I ett anförande vid MR-kommissionens 48:e möte (januari--mars 1992) framhöll Sverige på de nordiska ländernas vägnar att det tyvärr för många stater var ett stort steg mellan att tillträda barnkonventionen och att efterleva dess bestämmelser. Trots att ett stort antal stater tillträtt konventionen har detta inte lett till någon markant minskning av de alarmerande rapporterna om övergrepp mot barn.
I en resolution (1992/75), som lades fram av Sverige, betonades vikten av att barnkonventionen strikt efterlevs.
I en annan resolution (1992/76), som hade Sverige som medförslagsställare, erinrades om MR-kommissionens beslut att tillsätta en särskild rapportör med speciell uppgift att granska frågor rörande handel med barn, barnprostitution och barnpornografi.
Utskottet noterar att justitieministern i ett svar den 20 november 1992 (interpellation 1992/93:19 och fråga 1992/93:175) förklarade att det i brottsbalken finns bestämmelser som ger möjligheter att döma svenska medborgare efter svensk lag och vid svensk domstol för brott som begåtts utom riket under vissa närmare angivna förutsättningar. Det förutsätter dock normalt att gärningen också är straffbar i det land där brottet begåtts. Justitieministern nämner i sitt svar att detta gäller i Thailand, vilket land ratificerade barnkonventionen så sent som den 27 mars 1992.
Med det anförda får yrkande 2 i motion 1991/92:Ju635 anses besvarat.
I yrkande 2 i motion 1991/92:U623 (s) framhålls att en förstärkning av den internationella rättsordningen förutsätter ökade kunskaper i folkrätt. För att på olika sätt förstärka den folkrättsliga kompetensen inom Sverige föreslås att de två professurerna i internationell rätt i Lund och Stockholm renodlas till folkrätt, att även en professur renodlas inom området mänskliga rättigheter, att statsmakterna utökar stödet till folkrätten i form av utbildningsbidrag, att det krävs att folkrättsrådgivaren i UD är en disputerad forskare, att tjänstemän i UD medges avhandlingsarbete med folkrättslig inriktning på arbetstid eller under betald tjänstledighet, att förutsättningarna för tillskapandet av ett oberoende forskningsinstitut med folkrättslig inriktning utreds, att folkrättens ställning stärks i skolans undervisning samt att läroämnet samhällskunskap tillförs avsnitt om mänskliga rättigheter och humanitär rätt.
Utskottet konstaterar inledningsvis beträffande det folkrättsliga arbetet i UD m.m. att det tillkommer regeringen att själv organisera sitt arbete och reglera de närmare formerna härför.
Utskottet noterar vidare att, som en följd av ett initiativ som UD:s rättsavdelning tog 1988 för att stärka folkrättens ställning i Sverige, visst forskarstöd utgår för avhandlingsarbeten i folkrätt som bedöms vara av särskild relevans för utrikesförvaltningen.
UD:s folkrättsrådgivare, som alltid varit en i ämnet disputerad person, håller löpande kontakt med den svenska universitetsvärlden. En på rättsavdelningen anställd tjänsteman har under viss tid genom betald tjänstledighet kunnat bedriva doktorandstudier i folkrätt.
Rättsavdelningens folkrättsarkiv fungerar genom att yngre forskare anställs på viss tid. Syftet härmed är just att få till stånd en växelverkan mellan departementet och universiteten, vilket på sikt bidrar till att höja folkrättskompetensen i Sverige.
Utskottet ser positivt på olika former av satsningar för att förstärka folkrättens ställning. Särskilt angeläget är det att frågor om mänskliga rättigheter och humanitär rätt beaktas i skolornas undervisning och inom ramen för den högre utbildningen. Dylika satsningar får emellertid vägas mot andra angelägna behov. Utskottet utgår från att detta, i den mån resurstillskott krävs, sker inom ramen för det löpande budgetarbetet.
Med det anförda får yrkande 2 i motion 1991/92:U623 anses besvarat.
I motion 1991/92:U623 (s), yrkande 1, föreslås att Sverige bör verka för att folkrättens årtionde såväl internationellt som inom landet blir en framgång.
Utskottet noterar att såväl Sverige som övriga nordiska länder har uttryckt ett kraftfullt stöd för folkrättsårtiondet. Man har bl.a. framhållit att detta initiativ erbjuder ett utsökt tillfälle att främja rättsstatens idéer, både på det nationella planet och i statssamfundet.
Med det anförda får yrkande 1 i motion 1991/92:U623 anses besvarat.
I yrkande 3 i motion 1991/92:U603 (kds) framhålls att frågan om kvinnornas situation måste integreras och särskilt belysas vid FN:s konferens om mänskliga rättigheter 1993.
I samma motion 1991/92:U603 (kds), krävs i yrkande 4 att FN:s beslut om att ordna en världskonferens 1995 om kvinnor, jämställdhet och fred ges publicitet och resurser i samma omfattning som FN:s övriga världskonferenser.
Utskottet konstaterar att Sverige aktivt deltar i FN:s jämställdhetsarbete i stort. Sverige bidrar också regelbundet till Unifem (FN:s utvecklingsfond för kvinnor; en självständig fond för tekniskt samarbete knuten till UNDP). Under innevarande budgetår (1992/93) kommer det svenska bidraget att uppgå till 4miljoner kronor, vilket motsvarar ca 5,2 % av organisationens budget.
Sverige var under åren 1988--1991 medlem i FN:s kvinnokommission. Sedan mandattiden löpt ut avser Sverige, nu som observatör i kommissionen, fortsatt att verka för att jämställdhetsarbetet skall vara en integrerad del av FN-organens verksamhet. Detta innefattar bl.a. att aktivt medverka i frågan om kvinnors representation i FN-sekretariatet samt att verka för att särskild uppmärksamhet ges handikappade liksom flykting- och invandrarkvinnor.
Utskottet noterar också att Sverige i förberedelsearbetet inför 1993 års världskonferens om mänskliga rättigheter aktivt verkar för att lyfta fram kvinnans roll och särskilt då kvinnans ställning i utvecklingsländerna. Tonvikten läggs vid behovet av skydd och respekt för de mänskliga rättigheterna vad avser kvinnor.
Därutöver kan noteras att utskottet i sitt senaste betänkande rörande de mänskliga rättigheterna (1991/92:UU2) betonade det angelägna i att FN:s världskonferens 1993 om mänskliga rättigheter inte leder till en fördjupad nord--syd-klyfta, utan att den verkligen bidrar till att efterlevnaden av det internationella regelverket förbättras. Utskottet vidhåller denna uppfattning.
Vad avser 1995 års världskonferens -- vars titel är "Fourth World Conference on Women: Action for Equality, Development and Peace" -- noterar utskottet att Sverige redan tidigt under förberedelseskedet gjort ansträngningar bl.a. för att rikta uppmärksamheten mot de främsta hindren mot jämställdhet. Konferensen har fyra underrubriker. Två av dem, "Remove the Obstacle now" och "Women: Half the World -- Half the Power", antogs på svenskt förslag. Konferensen äger rum 4--15 september 1995 i Peking och föregås av ett forum för enskilda organisationer (NGO-forum).
Utskottet utgår från att regeringen vad avser bl.a. publicitet och resurser kommer att verka för att 1995 års världskonferens, både från svenskt håll och internationellt, behandlas på motsvarande sätt som FN:s övriga världskonferenser.
Med det anförda får yrkande 3 och 4 i motion U603 anses besvarade.
I motion 1991/92:U623 (s), yrkande 3, föreslås att Sverige agerar aktivt i FN för genomförandet av konventionen (1966) om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering bl.a. genom att befrämja det internationella arbetet mot rasfördomar, rasism, främlingsfientlighet och hets mot invandrare samt genom att söka ta initiativ till en internationell konferens på hög nivå med detta syfte.
I motion 1992/93:U628 (s), yrkande 15, krävs att Sverige tar initiativet till ett globalt toppmöte mot rasism i FN:s regi.
Även i motion 1992/93:Ju619 (s), yrkande 6, krävs att regeringen tar initiativ till en internationell aktion på högsta politiska nivå mot rasism, rasfördomar och främlingsfientlighet.
Utskottet konstaterar att Sverige inom ramen för FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna (MR-kommissionen) deltagit i arbetet bl.a. avseende genomförandet av handlingsprogrammet för det andra årtiondet för kamp mot rasism och rasdiskriminering. FN:s generalförsamling beslöt den 16 december 1992 att uppmana organisationens generalsekreterare att utarbeta ett program för ett tredje årtionde för kamp mot rasism och rasdiskriminering. Detta program kommer att diskuteras vid nästa generalförsamlingsmöte.
Vid MR-kommissionens 48:e möte (januari--mars 1992) antogs en resolution (1992/8) i vilken regeringar och organisationer uppmanas att samarbeta för att genomföra FN:s handlingsprogram. Regeringarna uppmanas även att bidra till FN:s frivilliga fond för det andra årtiondet mot rasism och rasdiskriminering. Genom resolutionen beslutas att det årliga specialtemat inom ramen för årtiondet under år 1993 skall vara "Global översikt av spridningen av den internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering".
Utskottet noterar med oro ökningen av främlingsfientlighet, rasism och hets mot invandrare på många håll i världen. Dessa tendenser måste framför allt bemötas inom de enskilda staterna. Utskottet ser det också som angeläget att regeringen överväger att ta initiativ till ett möte på internationell toppnivå för att manifestera det samlade världssamfundets avståndstagande från alla former av rasdiskriminering. Ett dylikt möte skulle föra vidare traditionen från barntoppmötet i september 1990 och ligga väl i linje med de tankar som presenterats i det nordiska FN-initiativet. Detta fritar inte de nationella parlamenten och regeringarna från ansvar. Vid ett besök i riksdagen i december 1992 framförde fredspristagaren Rigoberta Menchú ett konkret förslag med samma inriktning. Hon betonade därvid vikten av att avståndstagandet mot främlingsfientlighet och rasism markerades av ledande företrädare från alla samhällslivets områden.
Med det anförda får yrkande 3 i motion 1991/92:U623, yrkande 15 i motion 1992/93:U628 (s) samt yrkande 6 i motion 1992/93:Ju619 anses besvarade.
I samma motion, 1991/92:U623 (s), yrkande 6, krävs att Sverige verkar för att fler länder lagfäster individuell klagorätt avseende kränkningar av mänskliga rättigheter.
Utskottet konstaterade i sitt senaste betänkande om mänskliga rättigheter (1991/92:UU2) att Sverige mycket aktivt har utnyttjat de möjligheter att verka för individuell klagorätt avseende kränkningar av mänskliga rättigheter som medlemskapet 1989--1991 i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna inneburit. Det är utskottets uppfattning att Sverige, även sedan medlemskapet i denna kommission upphört, fortsatt att målmedvetet och kraftfullt agera för att fler stater dels skall ansluta sig till de konventioner som finns, dels skall godta de procedurer som existerar för prövning av klagomål över kränkningar dvs. respektera den mellanstatliga och den individuella klagorätten. Enligt utskottets uppfattning kan klagorätten ses som en grundsten vad avser hävdandet av respekten för de mänskliga rättigheterna.
Med det anförda får yrkande 6 i motion 1991/92:U623 anses besvarat.
I det sjunde yrkandet i motion 1991/92:U623 (s) föreslås att Sverige verkar för att en FN-kommissarie för mänskliga rättigheter snarast utses. Även i motion 1992/93:U626 (v), yrkande 3, anförs att Sverige i FN bör arbeta för att en speciell kommissarie för mänskliga rättigheter tillsätts.
Utskottet besvarade i föregående MR-betänkande (1991/92:UU2) ett yrkande med motsvarande innebörd, och konstaterade därvid att förslaget om en FN-kommissarie var av bestående intresse, om det kan genomföras utan att de viktiga mekanismer som MR-kommissionen framgångsrikt byggt upp därmed riskeras.
Sedan dess har FN:s MR-kommission fattat olika beslut för att främja övervakandet av respekten för de mänskliga rättigheterna. Således har kommissionen tillsatt ett antal rapportörer för att undersöka situationen för de mänskliga rättigheterna i olika enskilda länder samt även arbetsgrupper och rapportörer för att undersöka vissa specifika brott mot de mänskliga rättigheterna, bl.a. försvinnanden, summariska avrättningar, tortyr och religiös ofördragsamhet, oavsett var de äger rum. Till detta kommer det övervakningsmaskineri som upprättats genom de olika MR-konventionerna avseende bl.a. rasdiskriminiering, diskriminering mot kvinnor, tortyr och barnets rättigheter. En stor del av målsättningen med förslaget om inrättandet av en FN-kommissarie för mänskliga rättigheter har därmed uppnåtts på andra vägar. Även om de inom FN-systemet vidtagna åtgärderna inte täcker hela det område som en FN-kommissarie för mänskliga rättigheter kunde tänkas få ansvar för, får utvecklingen anses ha medfört att förslaget om en FN-kommissarie förlorat i aktualitet.
Med det anförda får yrkande 7 i motion 1991/92:U623 och yrkande 3 i motion 1992/93:U626 anses besvarade.
I yrkande 16 i motion 1991/92:U621 (v) föreslås att möjligheten att bestraffa förövare av folkmord och andra brott mot mänskligheten tas upp i samband med arbetet på reformer av FN. Eventuellt kan detta ske genom en ändring i stadgan för Internationella Haagdomstolen. Också i motion 1992/93:U645 (v), yrkande 7, framförs krav om en rättegång mot de ansvariga för folkmordet i Kambodja, bl.a. för att förebygga ett nytt folkmord.
I motion 1991/92:U619 (v) anges att fredsavtalet avseende Kambodja riskerar att inte kunna genomföras till fullo. Anledningen är enligt motionärerna att de röda khmerernas ledarskap ännu inte ställts till ansvar för det folkmord som inträffade i Kambodja mellan 1975 och 1979. I motionen yrkas att Sverige bör ta initiativ till att de huvudansvariga för folkmordet i Kambodja ställs inför en internationell tribunal.
Utskottet konstaterar att det inom FN pågår ett långsiktigt arbete som syftar till att instifta en internationell domstol för bl.a. krigsförbrytelser. FN:s folkrättskommission (ILC, International Law Commission) arbetar med frågan, och den debatteras fortlöpande i FN:s generalförsamlings sjätte (juridiska) utskott. Den senaste rapporten från ILC innehåller en skiss över hur en sådan domstol skall se ut, och generalförsamlingen beslöt i slutet av november 1992 att detta arbete skall fortsätta som en prioriterad fråga.
Utskottet konstaterar vidare beträffande Kambodja, att de röda khmererna (Khmer Rouge) under sina fyra år vid makten utsatte den kambodjanska befolkningen för en brutalitet som har få motsvarigheter i historien. Stora delar av befolkningen utrotades genom massavrättningar. Andra torterades svårt och/eller tvångsförflyttades. Huvudstaden Phnom Penh tömdes på sin befolkning. Detta till trots torde ett initiativ till att de huvudansvariga för folkmordet i Kambodja ställs inför en internationell tribunal på nuvarande ståndpunkt kunna inverka menligt på genomförandet av den fredsöverenskommelse som undertecknades av samtliga kambodjanska parter den 23 oktober 1991 i Paris.
Arbetet med att bestämma vilka brott som skall kunna underställas en internationell domstol för bl.a. krigsförbrytelser har pågått sedan lång tid, och en särskild "kod om brott mot freden och säkerheten" är på väg att mejslas ut. De nordiska länderna stödjer FN och ILC i detta arbete. Arbetet har fått förnyad aktualitet av Jugoslavienkonflikten, men något färdigt system kan inte förväntas föreligga tillräckligt snart för att kunna tillämpas i det fallet.
Med det anförda får yrkande 16 i motion 1991/92:U621 och yrkande 7 i motion 1992/93:U645 (v) anses besvarade samtidigt som motion 1991/92:U619 avstyrks.
I motion 1991/92:U202 (s), yrkande 3, föreslås att regeringen skall verka för att världens länder uppfyller konventionen om barnens rättigheter. Också i motion 1991/92:Sf605 (s), yrkande 5, berörs barnkonventionen. Där föreslås att Sverige bör arbeta för en större anslutning till och för en effektiv tillämpning av FN:s barnkonvention.
Utskottet konstaterade i föregående betänkande om de mänskliga rättigheterna (1991/92:UU2) beträffande barnkonventionen, att konventionen i fråga vunnit en uppslutning som saknar motstycke. Sverige har under sin tid som medlem i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna verkat energiskt både för en bred anslutning och för ett stärkande på andra sätt av konventionen.
Sedan dess har ytterligare 26 stater ratificerat konventionen. Antalet anslutna stater uppgick per den 15 juli 1992 till 120 stycken. En översikt över vilka stater som ratificerat barnkonventionen bifogas detta betänkande.
Konventionen har ett implementeringsorgan, Kommittén för barnets rättigheter, i vilket bl.a. svensken Thomas Hammarberg ingår. Kommitténs uppgift är att granska rapporter från konventionsstaterna angående genomförandet av konventionen.
I samband med anslutning till konventionen har vissa stater avgivit långtgående och oklara reservationer. Sverige har bl.a. rest invändningar mot de reservationer som avgivits av Indonesien (hänvisning till "constitutional limits") och Pakistan (hänvisning till "the principles of Islamic Law and Values").
Med det anförda får yrkande 5 i motion Sf605 och yrkande 3 i motion 1991/92:U202 anses besvarade.
I yrkande 4 i motion 1991/92:U623 (s) föreslås en skärpning av barnkonventionen innebärande att åldersgränsen i förbudet mot utnyttjandet av barn som soldater i väpnade konflikter höjs från 15 år till 18 år. Samma förslag framförs i motion 1991/92:U621 (v), yrkande 8.
Utskottet besvarade motsvarande yrkande i det föregående betänkandet om de mänskliga rättigheterna (1991/92:UU2) och konstaterade därvid, att Sverige i förhandlingarna om konventionen verkat just i denna riktning.
Barnkonventionen innehåller i artikel 38 en åldersgräns på 15 år för barns deltagande i strid. I enlighet med proposition 1989/90:107 fortsätter regeringen att i lämpliga internationella forum verka för en höjning av åldersgränsen till 18 år.
Med det anförda får yrkande 8 i motion 1991/92:U621 och yrkande 4 i motion 1991/92:U623 anses besvarade.
I motion 1991/92:Sf605 (s), yrkande 4, framhålls att samhällets och familjens normala skyddsfunktioner sätts ur spel i flyktingsituationer, att kvinnor utsätts för övergrepp och diskriminering samt att barn skiljs från sina föräldrar och att de utsätts för motsvarande diskriminering. Motionärerna yrkar, mot denna bakgrund, att flyktingkvinnors och barns behov uppmärksammas särskilt.
Utskottet utgår från att regeringen i det fortsatta internationella samarbetet såväl inom som utanför barnkonventionens ram uppmärksammar och söker förbättra barnens och även kvinnornas situation.
Med det anförda får yrkande 4 i motion 1991/92:Sf605 anses besvarat.
I yrkande 1 i motion 1991/92:U603 (kds) föreslås att riksdagen ger regeringen till känna att begreppet mänskliga rättigheter i internationella sammanhang bör vidgas så att det också inkluderar kvinnans situation i olika delar av världen.
I motion 1991/92:U621 (v), yrkande 11, anförs behovet av en särskild rapportör i FN:s MR-kommission för att granska fängslade kvinnors situation.
Utskottet konstaterar att skyddet av kvinnors mänskliga rättigheter har ansetts kräva särskild reglering utöver de konventioner som gäller generellt för mänskliga rättigheter. Den 18 december 1979 antogs sålunda konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women, CEDAW), vilken trädde i kraft den 3 september 1981. Samma dag trädde den i kraft också för Sveriges del. Antalet anslutna stater uppgår f.n. (1992) till 111 stycken. En förteckning över dessa bifogas detta betänkande.
Artikel 2 och flera följande i konventionen innehåller förbud mot diskriminering av kvinnor på grund av kön. Liknande regler finns, som ovan antytts, fastlagda också i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna 1948 och i 1966 års konventioner om medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
Till konventionen har ett osedvanligt stort antal reservationer avgivits i samband med ratifikationer eller anslutning. Ett problem är att många av reservationerna är oförenliga med konventionens ändamål och syfte. Enligt konventionens artikel 28:2 är sådana reservationer inte tillåtna. Sverige har därför rest invändningar mot denna typ av reservationer som avgetts av Bangladesh, Brasilien, Egypten, Irak, Jamaica, Libyen, Malawi, Mauritius, Nya Zeeland, Sydkorea, Thailand och Tunisien.
Sverige tog 1988 initiativ till en resolution i kvinnokommissionen rörande fängslade kvinnors situation. Vid kvinnokommissionens möte 1992 antogs också, på förslag av Canada och med bl.a. Sverige som medförslagsställare, en resolution om våld mot kvinnor. Resolutionen innebar att kvinnokommissionen före sitt nästa möte (februari 1993) skulle sammankalla en arbetsgrupp, öppen för alla medlemsstater, för att utarbeta ett utkast till en deklaration om våld mot kvinnor, vilken därefter skall antagas av Ecosoc och generalförsamlingen. Efter ett möte 31 augusti--4 september 1992 i Wien föreligger nu ett utkast som kommer att behandlas av kvinnokommissionen 1993.
Uppgiften att följa fängslade kvinnors situation kan i viss mån sägas vara täckt av kvinnodiskrimineringskonventionens övervakningskommitté (Committee on the Elimination of all Forms of Discrimination against Women), av MR-konventionens arbetsgrupp för godtyckliga försvinnanden samt av MR-kommissionens tortyrrapportör.
Enligt utskottets förmenande skulle ytterligare en rapportör på detta område kunna leda till onödiga dubbleringar.
Med det anförda får yrkande 1 i motion 1991/92:U603 och yrkande 11 i motion 1991/92:U621 anses besvarade.
I yrkande 2 i motion 1991/92:So272 (s) samt i motion 1991/92:L415 (v), yrkande 4, föreslås att Sverige i internationella sammanhang aktivt verkar för att de homosexuella tillförsäkras sina mänskliga rättigheter.
I motion 1991/92:So272 hävdas att de homosexuellas ställning behöver stärkas i en rad internationella konventioner. Härvid omnämns särskilt ett tilläggsprotokoll till Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Motionärerna är också av uppfattningen att Sverige bör verka för att 1951 års Genèvekonventions flyktingdefinition ändras så att flyktingar som uppger förföljelse på grund av homosexualitet får samma status som exempelvis politiska flyktingar vid ansökan om asyl. De föreslår även att Sverige i FN bör agera för att frågor om homosexuellas mänskliga rättigheter tas upp.
Även i motion 1991/92:L415 yrkas att Sverige aktivt bör arbeta för att det i Europarådet antas ett protokoll till den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna avseende diskriminering av homosexuella. Vidare yrkas att Sverige bör verka för att Genèvekonventionens flyktingdefinition utvidgas till att gälla även homosexuella.
Utskottet uttalade i föregående betänkande om mänskliga rättigheter (1991/92:UU2) sitt stöd för den väg regeringen valt att i första hand aktualisera de homosexuellas mänskliga rättigheter inom ramen för det europeiska regionala samarbetet. Såväl Europarådets parlamentarikerförsamling som Europaparlamentet har uttalat att all diskriminering av homosexuella bör upphöra. Utskottet noterar att Sverige vid förra årets ESK-möte i Moskva tog upp de homosexuellas situation och därvid uttalade förhoppningen att all kriminalisering och statlig diskriminering av homosexuella skall upphöra.
Utskottet utgår ifrån att regeringen med kraft även fortsättningsvis både bilateralt och multilateralt kommer att driva frågan i olika internationella sammanhang.
Med det anförda får yrkande 4 i motion 1991/92:L415 och yrkande 2 i motion 1991/92:So272 anses besvarade.
I motion 1991/92:U621 (v), yrkande 1, föreslås ökat bistånd till människorätts- och andra folkliga organisationer, journalister och självständiga massmedia. I yrkande 5, i samma motion, anförs också önskvärdheten av förstärkt folkrättsligt skydd för journalister.
Utskottet konstaterar, att journalister på farligt uppdrag åtnjuter ett folkrättsligt skydd enligt 1977 års första tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna. Skyddet gäller journalister som på yrkets vägnar uppehåller sig i ett område där en väpnad konflikt pågår. Dessa kan erhålla särskilda identitetskort, exempelvis utfärdade av regeringen i den stat vars medborgare journalisten är.
Ett problem i sammanhanget (aktualiserat bl.a. i det forna Jugoslavien) är att skyddsreglerna enbart gäller om de krigförande parterna betraktar konflikten i fråga som en internationell konflikt.
Utskottet menar mot denna bakgrund att en ökning av det folkrättsliga skyddet för journalister kan behöva övervägas. Detta gäller särskilt för team av fotografer och reportrar som, utan att åtfölja stridskrafterna, på yrkets vägnar uppehåller sig i ett område där en väpnad konflikt pågår.
Med det anförda får yrkandena 1 och 5 i motion 1991/92:U621 anses besvarade.
I yrkande 3 i samma motion, 1991/92:U621 (v), föreslås att en undersökning av krigföringsmetoderna i Gulfkriget måste bli en förstarangsuppgift för den nu tillsatta kommissionen för undersökning av brott mot krigets lagar, där Sverige är representerat.
Utskottet konstaterar att undersökningskommissionen för brott mot krigets lagar (art. 90-kommissionen), där Sverige är representerat, formellt enbart är behörig att undersöka krigföring av stater som ratificerat 1977 års första tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna. Det kan emellertid noteras att de viktigaste krigförande parterna under Gulfkriget (Irak och USA) inte har ratificerat ifrågavarande protokoll.
Med det anförda får yrkande 3 i motion 1991/92:U621 anses besvarat.
I yrkande 4 i motion 1991/92:U621 (v) anförs att en skärpning av folkrättens regler för minering framstår som en angelägen uppgift mot bakgrund bl.a. av de omfattande mineringarna i Kuwait, Afghanistan och Kambodja, vilka främst drabbar civilbefolkningen och vilka utgör ett stort hinder mot repatriering av flyktingar.
Utskottet konstaterar att Sverige har ratificerat 1980 års konvention om förbud mot vissa särskilt inhumana vapen, inklusive det till konventionen fogade protokollet om restriktioner för utläggningen av landminor. Detta protokoll utgör en modern folkrättslig reglering och innebär en skärpning i förhållande till traditionell sedvanerätt på området. Problemet är att endast ett trettiotal stater anslutit sig till protokollet. Utskottet noterar med tillfredsställelse att Sverige verkar i FN för en ökad anslutning.
Med det anförda får yrkande 4 i motion 1991/92:U621 anses besvarat.
I motion 1991/92:U621 (v), yrkande 2 föreslås att Sverige bör verka för att plastkulor förbjuds som inhumana vapen.
Utskottet har tidigare, i 1991/92:UU2, behandlat användandet av denna typ av ammunition och därvid med beklagande konstaterat att utsikterna att få till stånd ett förbud mot den aktuella typen av ammunition f.n. synes små. Utskottet konstaterade därvid också, att behovet av en reglering är uppenbart, varför man utgår från att regeringen även fortsättningsvis kommer att pröva alla vägar att internationellt begränsa användandet av denna typ av ammunition.
Vid förnyad prövning av yrkandet finner utskottet, att de tidigare gjorda övervägandena alltjämt äger giltighet.
Med det anförda får yrkande 2 i motion 1991/92:U621 anses besvarat.
I motion 1991/92:U617 (v), yrkande 6, anförs, mot bakgrund av tidigare erfarenheter av handel med diktaturstater, att samma koppling mellan handel och mänskliga rättigheter skall gälla som mellan bistånd och demokratisering.
Utskottet konstaterar att förutsättningarna för en koppling mellan bistånd och demokratisering på en rad punkter skiljer sig från den föreslagna kopplingen mellan handel och mänskliga rättigheter. En avgörande punkt är att den statliga kontrollen över handeln inte ser ut på samma sätt som när det gäller biståndet. En annan är att den yrkade kopplingen mellan handel och mänskliga rättigheter skulle kunna ställa sig svårförenlig med existerande regler för ekonomiska sanktioner och med GATT-avtalet. Utskottet fastslår, att de principer för ekonomiska sanktioner som framgår av lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner, med senare ändringar, även fortsättningsvis bör gälla.
Yrkande 6 i motion 1991/92:U617 avstyrks därför.
I yrkande 8 i motion 1991/92:U623 (s) anförs att Sveriges uppgift inte bara är att kritisera utan även att genom utrikespolitiken stärka och utveckla respekten för de mänskliga rättigheterna, inte minst inom ramen för biståndspolitiken. Motionärerna framhåller att det är viktigt att Sverige bedriver en generös och solidarisk flyktingpolitik i olika internationella sammanhang och att man medverkar till att de ekonomiska, sociala och kulturella mänskliga rättigheterna inte glöms bort.
Utskottet har i tidigare betänkanden (senast 1991/92:UU2) behandlat förslag med motsvarande innehåll. Utskottet har härvid uttalat sitt stöd för att regeringen i allt högre grad söker inrikta det svenska biståndet på att stödja utvecklingen mot demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.
Även inom övriga av motionärerna nämnda områden intar Sverige, enligt utskottets mening, en framträdande roll.
Med det anförda får yrkande 8 i motion U623 anses besvarat.
I motion 1991/92:U605 (nyd) föreslås en genomgång av KGB-arkiven i syfte att informera allmänheten om arkivinnehåll som är av särskilt svenskt intresse. Motionärerna framhåller särskilt det angelägna i att det utröns vilka kontaktpersoner KGB haft på den svenska sidan.
Utskottet konstaterar att det inte finns något som tyder på att den ryska regeringen eller de underrättelse- resp. säkerhetsorganisationer som uppstått efter KGB vore beredda att öppna sina arkiv för de syften som angivs i motionen. Snarare tycks restriktiviteten ha ökat under det senaste året. Grundläggande förutsättningar för en vidare prövning av motionärens förslag är således inte för handen.
Med det anförda får motion 1991/92:U605 anses besvarad.
II. Mänskliga rättigheter som avser länder, områden eller enskilda folk
1. Cypern
I motion 1991/92:U607 (s), yrkande 1, förslås att Sverige mer aktivt i bilaterala kontakter och i internationella organ, främst FN och Europarådets ministerkommitté, bör verka för en fredlig lösning av Cypernfrågan på basis av FN:s resolutioner. I motionen anförs att Sverige särskilt bör verka för att stormakterna, främst Förenta staterna, skall spela en större och aktivare roll för att påverka parterna, framför allt Turkiet, att medverka till en fredlig uppgörelse. Även i motion 1992/93:U653 (fp), yrkande 1, föreslås att Sverige bör verka för att Cypernfrågan kommer upp till verklig behandling såväl i FN som i den europeiska säkerhetskonferensen ESK. Motionären framhåller att Cypernfrågan måste få en politisk lösning.
I yrkande 2 i motion 1991/92:U607 (s) framhålls att den turkiska ockupationen omfattar en tredjedel av Cyperns territorium och att den har medfört svårartade politiska, ekonomiska och kulturella skadeverkningar. Ockupationsmakten och Denktash-administrationen söker enligt motionärerna stärka och bevara sin maktställning genom nya turkiska bosättningar främst från östra Turkiet. Antalet bosättningar anges i motionen till ca 70 000, vartill kommer ockupationsstyrkorna som anges till ca 40 000 man. I yrkandet begärs att Sverige skall vara mer verksamt för att söka häva den turkiska ockupationen.
I motion 1991/92:U607 (s), yrkande 3, föreslås att Sverige bör utöva påtryckningar på Turkiet för att den turkiska regeringen skall redovisa vad som hänt försvunna cyprioter. Dessa människor, som anges vara närmare 1 700 till antalet, skall ha försvunnit i samband med gripanden gjorda under ockupationens inledning. Frågan bör enligt motionärerna också tas upp i Europarådet. Motionärerna föreslår även att observatörer från FN och Europarådet vid fängelsebesök i Turkiet bör efterforska namngivna cyprioter som enligt dokumentation har befunnit sig i turkiska fängelser.
I motionens yrkande 4 anges att den svenska polisstyrkan på Cypern har utfört och utför ett uppskattat arbete. Det bör enligt motionärernas uppfattning övervägas att utöka denna form av FN-insatser, som också anges ha haft humanitär betydelse för att lösa problem i relationerna mellan de två sidornas befolkning.
Bakgrund
Cypern blev självständig republik 1960. Grekland, Turkiet och Storbritannien blev garantimakter för uppgörelsen om Cyperns självständighet. I december 1963, tre år efter självständigheten, bröt oroligheter ut mellan öns två befolkningsgrupper -- grekcyprioter och turkcyprioter. Dessa stridigheter resulterade i ett beslut av FN:s säkerhetsråd i mars 1964 om upprättandet av en fredsbevarande styrka, Unficyp (United Nations Force in Cyprus). Unficyp:s mandat har därefter förlängts successivt av säkerhetsrådet. Styrkan omfattar f.n. ca 2 500 man från främst Canada, Danmark, Storbritannien och Österrike. Sverige, som tidigare deltagit med militär personal, bidrar numera med civilpolis och viss högkvarterspersonal. FN:s närvaro markeras ytterligare genom stationering på Cypern av en särskild representant för generalsekreteraren.
Den turkiska invasionen och ockupationen av landets norra del sommaren 1974 skärpte motsättningarna mellan befolkningsgrupperna. Händelserna föranledde förnyade diskussioner om Cypernfrågan i FN. Hösten 1974 antog generalförsamlingen enhälligt resolution 3212 som uppfattas som grundläggande för en lösning av konflikten. I resolutionen anmodas alla stater att respektera Cyperns suveränitet, självständighet, territoriella integritet och alliansfrihet. Resolutionen välkomnar vidare förhandlingar mellan befolkningsgrupperna och anmodar generalsekreteraren att stå till förfogande vid dem. I november 1974 ställde sig säkerhetsrådet bakom resolution 3212.
I november 1983 utropade sig den norra, turkcypriotiska delen av Cypern till självständig stat. Med resolution 541 förklarade FN:s säkerhetsråd denna självständighetsförklaring som ogiltig. En ny resolution, nr 550, med vissa skärpta formuleringar, antogs i maj 1984. De påföljande årens ihärdiga medlingsansträngningar från generalsekreterarens sida gav inga resultat.
Cypernfrågan blev under 1991 föremål för förnyade initiativ från FN:s generalsekreterare. Som en följd härav antog säkerhetsrådet i april 1992 resolution 750, i vilken bl.a. uttrycks oro över bristen på framsteg i ansträngningarna att ge slutlig form åt de idéer som avses ligga till grund för en övergripande ramöverenskommelse om Cypernkonflikten. I resolutionen upprepas de principer om bl.a. suveränitet, s.k. bi-zonalitet och bi-kommunalitet, som FN anser att en överenskommelse bör baseras på.
Överläggningar om Cypernfrågan har det senaste året pågått i New York under generalsekreterarens ledning. Vid dessa har konturerna av en lösning i enlighet med internationell rätt och relevanta FN-resolutioner börjat avteckna sig. I september 1992 presenterade generalsekreteraren ett förslag som förvandlar Cypern till en federal republik med ett territorium bestående av två politiskt likställda provinser, en för vardera befolkningsgruppen. I förslaget slår generalsekreteraren fast att en fortsättning av status quo i Cypernfrågan inte kan accepteras och att parterna snart måste komma överens.
En starkt bidragande orsak till generalsekreterarens intensifierade ansträngningar att lösa Cypern-konflikten har varit svårigheten att finansiera Unficyp. Unficyp:s årliga kostnad, som skall täckas med frivilliga bidrag, uppgår f.n. till närmare 100 miljoner dollar. Flera länder har aviserat att man avser att följa Sveriges exempel och ta hem sina styrkor från Cypern.
New York-förhandlingarna avbröts den 9 november 1992 utan att parterna kommit närmare någon överenskommelse. I en rapport framhåller FN:s generalsekreterare att bristen på politisk vilja fortsätter att blockera en uppgörelse som annars skulle ligga inom räckhåll. Generalsekreteraren utpekar särskilt den turkcypriotiske ledaren Rauf Denktashs idéer som "oförenliga" med FN:s uppfattning i Cypernfrågan. Rapporten innehåller även ett antal förslag till förtroendeskapande åtgärder. Bl.a. uppmanar generalsekreteraren Turkiet att minska antalet trupper på Cypern i utbyte mot att grekcyprioterna bromsar sina vapeninköp. Förhoppning finns att förhandlingarna om Cypern skall kunna återupptas i mars 1993.
Utskottet
Utskottet konstaterar att en lösning av Cypernkonflikten måste grundas på de resolutioner som generalförsamlingen och säkerhetsrådet har antagit. Målsättningen måste vara att söka skapa varaktig fred och goda relationer mellan öns båda befolkningsgrupper. Alla parter i konflikten måste kunna visa ansvar och kompromissvilja. Detta gäller enligt utskottets uppfattning självfallet också Turkiet, som är en av de fyra huvudaktörerna i konflikten.
Utskottet noterar nödvändigheten av att FN:s generalsekreterares fortsatta ansträngningar får ett så starkt stöd som möjligt av det internationella samfundet. Sverige stöder de intensiva försöken att finna en bestående lösning av konflikten som beaktar båda parters rättigheter och skyldigheter och fritt accepteras av båda. Utskottet anser inte att det i detta skede vore konstruktivt att inrätta nya forum för Cypernfrågan, när nu en koncentrerad insats sker inom Förenta nationerna i avsikt att få till stånd en bestående lösning av konflikten.
Utskottet konstaterar att frågan om den fastlandsturkiska bosättningen på ön torde få stor betydelse inom ramen för en lösning av hela Cypernfrågan.
Beträffande frågan om försvunna cyprioter noterar utskottet att Röda korset redan 1976 slog fast att de personer som försvann vid invasionen kan antas ha dött i strider eller genom blodshämnd. Om man till de saknades lista fogar de turkcyprioter som försvann före den grekcypriotiska statskupp som föregick invasionen 1974 uppgår det totala antalet försvunna personer till 2 500. Utskottet konstaterar att den FN-kommitté som upprättades 1981 för att fortsätta sökandet efter de försvunna ännu inte har lyckats lösa något fall.
Med det ovan anförda får yrkandena 1--3 i motion 1991/92:U607 (s) samt yrkande 1 i motion 1992/93:U653 (fp) anses besvarade.
Utskottet konstaterar att den svenska polisstyrkan på Cypern gjort ett värdefullt arbete. Samtidigt får dock utskottet konstatera att regeringen p.g.a. finansieringssvårigheter förordar ett hemtagande av också resterande svensk personal. Utskottet noterar även att många iakttagare dragit slutsatsen att Unficyp:s långa närvaro på ön sannolikt bidragit till att fördröja en bestående lösning av konflikten.
Utskottet utgår från att Sverige även fortsättningsvis på lämpligt sätt ger sitt stöd till FN:s generalsekreterares ansträngningar att uppnå en varaktig och av alla parter accepterad lösning på Cypernkonflikten. Frågan om Unficyp:s framtid bör enligt utskottets mening behandlas inom ramen för en sådan lösning.
Därmed avstyrks yrkande 4 i motion 1991/92:U607 (s).
2. Iran
Motion 1991/92:U617 (v) skildrar bristen på respekt för de mänskliga rättigheterna i Iran och ger flera exempel på hur dessa rättigheter kränks. Motionärerna framhåller att fängslanden med politiska motiv, tortyr, summariska rättegångar och dödstraff är vanligt förekommande i Iran. Kvinnor och barn drabbas värst av övergreppen, påpekas det i motionen. På grund av den iranska regeringens ställningstagande i samband med konflikten i Persiska viken har västvärldens ekonomiska och diplomatiska förbindelser med Iran, trots dessa förhållanden, åter kommit att öka, anger motionärerna.
I motionens, 1991/92:U617 (v), yrkande 1 begärs att Sverige skall verka för att Irans brott mot mänskliga rättigheter skall uppmärksammas i alla relevanta sammanhang. I motionens yrkande 2 krävs att Sverige med stöd av barnkonventionen med kraft skall arbeta för att ta till vara barnens rättigheter och fördöma Irans brott mot konventionen. I motionens tredje yrkande begärs att Sverige i FN skall verka för att den särskilda FN-observationen av Iran fortsätter och att särskilt kvinnors och barns situation uppmärksammas. Även i motion 1992/93:U646 (c, m, fp, kds, v), yrkande 5, begärs att Sverige skall verka för att den särskilda FN-observationen i Iran fortsätter. Motionärerna anför att särskilt kurdernas situation bör uppmärksammas av FN-observatören. I motion 1991/92:U617, yrkande 5, föreslås att Sverige bör verka för att handeln med Iran och ekonomiska åtaganden i Iran hålls på en låg nivå.
Bakgrund
Utskottet har i tidigare betänkanden (senast 1991/92:UU2) konstaterat att grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna äger rum i Iran. På senare år har visserligen en något ökad lyhördhet för frågor om de mänskliga rättigheterna kunnat noteras på central politisk nivå, vilken bl.a. resulterat i hållandet av MR-seminarier i Iran, i ett avtal med det Internationella Röda korset om fängelsevisitationer samt i ett tredje besök i Iran av FN:s särskilde MR-rapportör. Trots detta fortsätter grova överträdelser mot de mänskliga rättigheterna att äga rum i Iran. Ett stort antal avrättningar äger rum årligen. Amnesty International anser sig ha fått 750 avrättningar bekräftade för kalenderåret 1991, medan FN:s rapportör nämner siffran 884. Iranska myndigheter förnekar inte dessa uppgifter utan hänvisar till att de avrättade gjort sig skyldiga till narkotikabrott, mord eller annan grov brottslighet. Bedömare i Iran uppskattar dock att ca ett hundratal avrättningar under 1991 var politiskt motiverade.
Tortyr förekommer tveklöst i Iran. Dess omfattning är dock oklar. I en i november 1992 offentliggjord FN-rapport anges att tortyr ofta används för att tvinga fram falska erkännanden. Godtyckliga frihetsberövanden är alltjämt vanligt förekommande i Iran. Rättsväsendet generellt uppvisar åtskilliga brister. Domstolarna kan t.ex. inte anses agera självständigt. Hemliga rättegångar förekommer, och överklagningsrätt saknas i vissa fall. Yttrandefriheten i Iran är begränsad. I FN-rapporten framhålls också kvinnornas svåra situation. Kvinnor uppges bl.a. ha begränsad rörelsefrihet och måste ha makes eller manlig släktings tillstånd för att åka utomlands. Många högre utbildningar är stängda för kvinnor. Även diskriminering på grund av religiös tillhörighet förekommer i Iran. Som exempel kan nämnas att kristna och judar har sämre utbildningsmöjligheter samt utestängs från vissa statliga tjänster. Iran har inte ratificerat barnkonventionen.
Situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna i Iran har varit föremål för behandling i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna sedan 1982. Som nybliven medlem av kommissionen gick Sverige i början av år 1989 för första gången in som medförslagsställare på kommissionens Iran-resolution, som gav uttryck för kritik beträffande situationen för de mänskliga rättigheterna i landet. Kommissionens särskilde representant medgavs besöka Iran första gången 1990. Sverige stod som medförslagsställare till den resolution som antogs vid kommissionens 48:e möte och som uttrycker oro för situationen i Iran. Resolutionen förlänger också representantens mandat med ytterligare ett år. Sverige har även sökt verka för att Iran skall ratificera barnkonventionen.
Utskottet
Sveriges senaste mandatperiod i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna utlöpte 1991. I egenskap av observatör fortsätter dock Sverige att spela en aktiv roll. Utskottet noterar med tillfredsställelse att utrikesminister af Ugglas som svar på riksdagsfråga (den 18 februari 1992) framhållit att regeringen avser att aktivt verka för att situationen på de mänskliga rättigheternas område i Iran, såväl som i flera andra länder, även i fortsättningen kommer att uppmärksammas av FN.
Utskottet konstaterar att regeringen även bilateralt har sagt sig kunna föra en direkt dialog med Iran i syfte att främja respekt för värden och ståndpunkter vi vill slå vakt om, främst då det gäller mänskliga rättigheter. Enligt utskottet bör regeringen även i framtiden närhelst tillfälle erbjuds redovisa vår inställning till mänskliga rättigheter och påtala de brott mot dessa rättigheter som begås i Iran.
Inte minst det förhållandet att Iran ännu efter snart fyra år vidhåller sin officiella dödsdom över författaren Salman Rushdie utgör enligt utskottets mening ett grovt brott mot de mänskliga rättigheterna. Utskottet noterar att regeringen till iranska företrädare gjort klart, att det iranska hotet mot Rushdie är absolut oacceptabelt, oförenligt med internationell rätt och mot alla principer om religions-, åsikts- och yttrandefrihet. Att Rushdie av Svenska PEN-klubben tilldelades 1992 års Tucholskypris är enligt utskottets uppfattning en viktig markering till stöd för den globala kampen för yttrandefriheten.
Härmed får yrkandena 1--3 i motion 1991/92:U617 (v) samt yrkande 5 i motion 1992/93:U646 (c, m, fp, kds, v) anses besvarade.
Beträffande yrkande 5 i motion 1991/92:U617 (v), angående handel med Iran, tolkar utskottet detta som ett krav på ekonomiska sanktioner. Därvid får utskottet hänvisa till hittills gällande ordning enligt vilken Sverige som regel endast deltagit i handelsbojkotter som tillkommit genom beslut eller rekommendationer i FN:s säkerhetsråd.
Frågan om sanktioner regleras i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner. Genom ett utvidgat bemyndigande beslöt riksdagen i december 1992 att sanktionsbestämmelserna i nämnda lag också får tillämpas om samarbetet inom Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) eller, under vissa förutsättningar, med Europeiska gemenskaperna (EG) påkallar det och om det är ett svenskt intresse att sanktioner införs utan dröjsmål.
Yrkande 5 i motion 1991/92:U617 (v) avstyrks därmed.
3. Västra Sahara
I motion 1991/92:U210 (s, v), yrkande 1, samt i motion 1991/92:U626 (fp, c), yrkande 1, föreslås att Sverige aktivt bör stödja FN:s fredsplan avseende Västra Sahara samt bevaka den kommande folkomröstningen för att medverka till att denna blir rättvis. Även motionerna 1992/93:U605 (fp), yrkande 1, motion 1992/93:U613 (s), yrkande 1, samt motion 1992/93:U624 (c), yrkande 1, anför att Sverige i FN och andra internationella sammanhang bör agera kraftfullt för att FN:s fredsplan skall kunna genomföras. I motion 1991/92:U210, yrkande 2, begärs att Sverige skall agera för att få Marocko att respektera de mänskliga rättigheterna. I motion 1992/93:U613 (s), yrkande 2, förslås att Sverige bör verka för att en undersökningskommission upprättas med uppgiften att granska situationen för de mänskliga rättigheterna i såväl Marocko- som Polisario-kontrollerade områden.
Bakgrund
I november 1975 undertecknade Spanien, Marocko och Mauretanien ett trepartsavtal gällande kolonin Spanska Sahara. Enligt uppgörelsen utfäste sig Spanien att avkolonisera området och överlåta överhögheten till Marocko och Mauretanien i samarbete med en på traditionellt vis utsedd folkförsamling. Det närmare ansvaret för områdets avkolonisering överläts av Spanien åt FN.
När Spanien 1976 dragit sig tillbaka från kolonin Spanska Sahara annekterades området av Marocko och Mauretanien. Marockos kung Hassan hade då redan i november 1975 inlett den "Gröna marschen" för "återtagandet" av Västra Sahara. 350 000 marockanska civila, åtföljda av reguljära marockanska förband, tågade några kilometer in i Västra Sahara. Den sedan några år verksamma motståndsrörelsen Polisario utropade landets självständighet under namnet Demokratiska sahariska arabrepubliken (RASD). Strider har alltsedan dess pågått i området med varierande intensitet. På ena sidan står Polisario, stött av Algeriet, och på den andra Marocko.
1979 slöt Mauretanien fred med Polisario och drog sig ur konflikten. Den del av Västra Sahara som Mauretanien tidigare gjort anspråk på annekterades då av Marocko. Kort efter Marockos annektering uppdrog FN:s säkerhetsråd åt generalsekreteraren att inleda konsultationer med parterna. Marocko uppmanades att omedelbart dra tillbaka alla deltagare i den "Gröna marschen".
Sedan 1985 har FN:s generalsekreterare tillsammans med OAU:s ordförande bedrivit ett medlingsarbete i syfte att uppnå ett vapenstillestånd i konflikten mellan Marocko och Polisario och en överenskommelse om formerna för en folkomröstning. En gemensam fredsplan framlades 1988 och godkändes i princip av parterna. Enligt planen skall generalsekreterarens särskilde representant ha visst överinseende över administrationen i området samt exklusivt ansvar för organisationen och genomförandet av en folkomröstning. I april 1991 beslöt säkerhetsrådet att inrätta en särskild observatörsstyrka med en militär komponent, Minurso, för genomförandet av folkomröstningen.
Sedan den 6 september 1991 råder vapenvila i Västra Sahara. Fredsprocessen har emellertid i övrigt hamnat i ett dödläge, beroende såväl på bristande samarbetsvilja hos parterna som på oklarheter i fredsplanen. Enligt en del bedömare bär också FN:s säkerhetsråd -- där få medlemmar i dag aktivt driver frågan -- ansvar för den uppkomna situationen.
Ingen bestående enighet har kunnat nås i den grundläggande frågan om hur de röstberättigade i folkomröstningen skall identifieras. Polisario håller fast vid det ursprungliga kriteriet, att man skall finnas upptagen i den spanska folkräkningen från 1974. Ett senare förslag från FN:s förre generalsekreterare innebär att rösträtten utsträcks till alla bona fide västsaharier över 18 år. Tanken är att människor som lämnade området under kolonialtiden, och deras därefter födda barn inte skall berövas möjligheten till inflytande. FN-sekretariatets uppfattning bygger på tidigare principiella ställningstaganden i liknande fall som t.ex. Namibia och Kambodja.
Marocko har tidigare hävdat att antalet röstberättigade borde utvidgas till att omfatta ett större antal västsaharier bosatta i Marocko. Marocko godkände dock motvilligt det nya rösträttsförslaget 1991. Utvidgningen av antalet röstberättigade antas med de nya kriterierna bli mindre än vad Marocko hade hoppats, men uppfattas av internationella bedömare som tillräcklig för att Marocko sannolikt skall tro på en seger i folkomröstningen. Generalsekreteraren har därefter gång efter gång till säkerhetsrådet tvingats rapportera om uteblivna framsteg i ansträngningarna att söka nå en kompromiss mellan parterna.
En grundläggande stötesten är att Marocko betraktar Västra Sahara som marockanskt territorium, som efter ett kolonialt mellanspel återgått till moderlandet. Marocko har också agerat i enlighet med denna uppfattning. I september 1992 ägde t.ex. en folkomröstning rum i Marocko om förslag till en ny konstitution. Folkomröstningen genomfördes också i Västra Sahara, trots att området står under FN:s administration. Marocko har heller inte tillmötesgått FN:s begäran att deltagarna i "Gröna marschen" skall dras tillbaka från Västra Sahara. I stället har Marocko genomfört en ny "Grön marsch" som innebär att mer än 100 000 marockaner förflyttats till Västra Sahara. Samtidigt har Polisarios ställning i Algeriet försvagats.
Minurso var i maj 1992 bara bemannad till 10 %, och styrkans uppgifter inskränkte sig till övervakning av vapenvilan. De försök som FN:s generalsekreterares särskilde representant har gjort för att närma parterna och få bådas godkännande av rösträttskriterierna har inte lyckats. Säkerhetsrådet har antytt att fredsplanen kanske måste omprövas om inga framsteg sker inom kort.
Utskottet
Utskottet har under en lång följd av år tagit upp frågan om Västra Sahara. Utskottet har därvid fastslagit att frågan bör betraktas som ett oavslutat kolonialt problem och att områdets framtid måste avgöras i enlighet med befolkningens fritt uttalade önskemål. Utskottet ser det därför som mycket angeläget att den planerade folkomröstningen kan genomföras på ett fritt och demokratiskt sätt, att identifieringen av de röstberättigade sker på det sätt som FN beslutar och att parterna avhåller sig från fortsatta stridigheter och till fullo samarbetar med FN. FN måste ges tillräckliga resurser och starkt stöd så att organisationen med auktoritet kan hävda fredsplanen. Provokationer mot FN och fredsplanen, som den i bakgrundsbeskrivningen nämnda folkomröstningen om ny konstitution, måste fördömas.
Utskottet framhåller det väsentliga i att de mänskliga rättigheterna respekteras och att politiska fångar och krigsfångar släpps. Enligt tidigare uttalanden av utrikesminister af Ugglas har Sverige till parterna framfört sin oro för åtgärder som kan störa den pågående fredsprocessen och understrukit den vikt Sverige fäster vid att folkomröstningen kan genomföras. Utskottet utgår från att regeringen aktivt stödjer fredsprocessen och genomförandet av folkomröstningen, såväl inom ramen för FN som genom bilaterala kontakter.
Därmed får yrkande 1 i motion 1991/92:U210 (s, v), yrkande 1 i motion 1991/92:U626 (fp, c), yrkande 1 i motion 1992/93:U605 (fp), yrkande 1 i motion 1992/93:U613 (s) och yrkande 1 i motion 1992/93:U624 (c) anses besvarade.
Beträffande frågan om respekten för mänskliga rättigheter i Marocko konstaterar utskottet att situationen vad dessa förhållanden beträffar i allt väsentligt tycks oförändrat negativ. Den marockanska regeringen vidtog visserligen ett antal åtgärder för att förbättra människorättsläget under 1991 och 1992. Exempelvis frisläpptes omkring 300 människor som varit "försvunna" som en följd av hemliga frihetsberövanden, i vissa fall under så lång tid som 19 år. Tre kungliga amnestier resulterade också i frisläppningen av 50 politiska fångar.
Utskottet noterar dock med oro uppgifterna från oberoende organisationer som Amnesty International, att vissa av förbättringarna beträffande respekten för de mänskliga rättigheterna kan karaktäriseras som varande av delvis kosmetisk natur. Fortfarande antas hundratals människor, vilka varit "försvunna" sedan 1963, hållas fängslade i hemlighet. Marocko uppges av Amnesty International alltjämt ha fler än 600 politiska fångar, inkl. samvetsfångar och personer som fängslats efter, enligt Amnesty, "grovt orättvisa" rättegångar. Därtill kommer ett okänt antal fängslade saharier, som anklagas för samarbete med Polisario. De tidigare "försvunna" som frisläppts, varav över 260 uppges vara av västsaharisk härkomst, skall enligt uppgift ha begränsad rörelse- och yttrandefrihet. Personer som fäller kritiska kommentarer om islam, fosterlandet eller kungen kan dömas för landsförräderi. Tortyr och polisbrutalitet uppges drabba inte enbart politiska fångar utan också personer misstänkta för vanliga brott. Betingelserna i fängelserna beskrivs allmänt som undermåliga.
Utskottet förutsätter att regeringen såväl inom ramen för FN:s arbete som genom bilaterala kontakter fortsätter att verka för respekt för de mänskliga rättigheterna i Marocko. Utskottet utgår från att regeringen på samma sätt agerar aktivt för att läget beträffande de mänskliga rättigheterna i såväl Marockokontrollerade som Polisariokontrollerade områden i Västra Sahara skall kunna granskas av internationella experter. En undersökningskommission, som föreslås i motion 1992/93:U613 (s), kan enligt utskottets uppfattning bli ett värdefullt instrument i detta sammanhang.
Därmed får yrkande 2 i motion 1991/92:U210 (s, v) samt yrkande 2 i motion 1992/93:U613 (s) anses besvarade.
4. Södra Afrika
I motion 1991/92:U224 (m), yrkande 3, föreslås att Sverige och svenska myndigheter snarast bör upprätta goda relationer med Unita i Angola. I motion 1991/92:U618 (v) anges att Förenta staterna fortsätter att ge hemligt stöd till Unita och att detta stöd alltjämt kan inbegripa vapen. I motionens yrkande 1 föreslås att Sverige, i syfte att ge ett kraftfullt stöd till freds- och demokratiseringsprocessen i Angola, kräver att det amerikanska stödet till Unita upphör. I motion 1991/92:U618, yrkande 2, föreslås att Sverige aktivt skall stödja den angolanska valprocessen, inkl. bidra med erfarna valövervakare till denna.
I motion 1991/92:U618 (v), yrkande 4, anges att hård internationell press på MNR-gerillan och på Sydafrika erfordras för att få ett slut på kriget i Moçambique. Motionärerna föreslår att Sverige skall ta initiativ i det syftet, t.ex. i FN. I samma motion, yrkande 6, begärs att Sverige aktivt skall medverka till en undersökning av hur Sydafrika respekterar Nkomati-avtalet angående upphörande av stöd till MNR.
Samma motion, 1991/92:U618 (v), yrkande 7, berör relationerna mellan Namibia och Sydafrika och tar upp frågan om Walvis Bays status. I yrkandet föreslås att Sverige bör uppträda aktivt för att ett enhetligt Namibia skall bli verklighet i enlighet med FN:s resolution 435.
Angola
Bakgrund
Genom aktiv medling av Portugal samt Förenta staterna och Sovjetunionen enades parterna i Angola, regeringspartiet MPLA och gerillan Unita, om ett fredsavtal och eldupphör den 31 maj 1991. Ansträngningarna att uppnå fred i Angola hade då fått viktiga positiva impulser av grannlandet Namibias framgångsrika väg mot självständighet. Fredsavtalet mellan MPLA och Unita innehåller bl.a. bestämmelser om demobilisering, övervakning av avtalet, sammanslagning av militärstyrkor och demokratisering, inkl. hållandet av allmänna val. Fredsprocessen har övervakats av en FN-styrka, Unavem, med svenskt deltagande. Den 29--30 september 1992 höll Angola sitt första fria parlaments- och presidentval. I valet deltog 18 partier. Striden om presidentposten stod i praktiken mellan den hittillsvarande presidenten, MPLA:s José Eduardo Dos Santos, och Unitas Jonas Savimbi.
Regeringspartiet MPLA blev tydlig segrare i såväl parlaments- som presidentvalet. En andra presidentvalsomgång måste dock hållas eftersom Dos Santos inte vunnit med över 50 % av rösterna. Savimbi accepterade emellertid inte valresultatet utan anklagade redan under pågående rösträkning regeringen för valfusk och hotade med ett nytt inbördeskrig om valresultatet offentliggjordes med Dos Santos som segrare i presidentvalet. Stridigheter mellan anhängare till MPLA och Unita utbröt i huvudstaden Luanda och på andra orter i landet. Bedömare på plats, inkl. internationella valövervakare, tillkännagav emellertid att valen i allt väsentligt genomförts i demokratiska former. Representanter för Sydafrika, USA och FN sökte medla mellan parterna. Bl.a. den amerikanska regeringen uppmanade offentligt Unitaledaren att acceptera valutgången.
De nya striderna i Angola tvingade flera länder, däribland Sverige, att evakuera flertalet av sina medborgare. Den 30 oktober antog FN:s säkerhetsråd ett uttalande vari världssamfundet krävde ett slut på striderna samt varnade för att ingen regering som tar makten med vapen i hand någonsin skulle komma att accepteras av omvärlden. Möjligheten diskuterades inom FN att Angola skulle utsättas för ekonomiska sanktioner i händelse av ett militärt maktövertagande av Unita.
Den 1 november proklamerades en ny vapenvila. Denna blev dock inte bestående, utom i själva Luanda, där säkerhetsläget omsider uppges ha återgått till vad som var normalt före valet. I stora delar av landet har inbördeskrig åter brutit ut, och häftiga strider har bl.a. utkämpats om Huambo, Angolas näst största stad. Minst 1 500 människor uppges ha dödats enbart under striderna om Huambo.
FN:s ansträngningar att få parterna att acceptera en ny överenskommelse om eldupphör samt att få i gång en ny förhandlingsprocess, som kan leda till demobilisering och ett fullföljande av valprocessen, har hittills inte rönt bestående framgångar. En länge oklar fråga har gällt huruvida Unita skall kunna inkluderas i den framtida regeringen. I ett uttalande den 9 december tillkännagav Unita att man accepterade att delta i en samlingsregering och att låta sina soldater integreras i en nationell krigsmakt. Unitaledaren Jonas Savimbi uppgav sig vara fast besluten att också ställa upp i en andra presidentvalsomgång. Sedan dess har dock inbördeskriget ånyo trappats upp. Många internationella bedömare menar att Unitas agerande efter valet permanent raserat det förtroendekapital som gerillan lyckades bygga upp genom sitt slutgiltiga deltagande i den förhandlingsprocess som resulterade i 1991 års fredsavtal.
I en rapport till säkerhetsrådet den 22 januari 1993 rekommenderade FN:s generalsekreterare att FN:s personal i Angola omedelbart skulle dras tillbaka till Luanda samt varnade för att hela FN-operationen i Angola kunde komma att avbrytas om striderna fortsatte och freden inte kunde återupprättas. Unita uppgav sig då villigt att delta i nya fredssamtal men inledde samtidigt en ny militär offensiv och hotade bl.a. att attackera mål i Angolas oljerika provins Cabinda.
FN:s ansträngningar att få i gång nya fredssamtal resulterade dock i en överenskommelse mellan parterna den 26 januari 1993 om att respektera en ny, temporär vapenvila. Preliminära samtal mellan delegationer från regeringssidan resp. Unita kunde därpå inledas under FN:s hägn i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Dessa samtal är dock för närvarande avbrutna i brist på resultat.
Utskottet
Utskottet konstaterar med oro att Unitas uppträdande efter valet, liksom de omfattande strider och våldshandlingar som såväl enskilda MPLA- som Unitasoldater gjort sig skyldiga till, utgör ett synnerligen allvarligt bakslag för demokrati- och försoningsprocessen i Angola. Händelseutvecklingen i Angola är också ett allvarligt och beklagligt bakslag för Förenta nationerna, som undervärderade de trupp- och övervakningsinsatser som skulle erfordras för att demobilisera regeringsarmén och Unitas soldater i enlighet med fredsavtalet.
Det är utskottets förhoppning att förhållandena i Angola snarast skall tillåta ett återupptagande av de nationella och internationella ansträngningarna att fortsätta den påbörjade vägen mot fred och demokrati. Efter mer än 16 års brutalt inbördeskrig är det angolanska folket mer än någonsin i behov av drägligare levnadsvillkor och respekt för demokratiska fri- och rättigheter. Utskottet förutsätter att regeringen i kontakterna med MPLA-regeringen och i samtal med främst representanter för de amerikanska och portugisiska regeringarna framför Sveriges oro över händelseutvecklingen och framhåller det svenska stödet för åtgärder syftande till ett nytt eldupphör och ett återupptagande av förhandlingarna. Vad avser utvecklingen på sikt utgår utskottet från att Sverige även framdeles kommer att upprätthålla goda förbindelser med samtliga av de angolanska parter som verkar för att landets bräckliga freds- och demokratiprocess skall kunna återupptas och fördjupas.
Utskottet noterar att fredsavtalet i Angola uttryckligen medgivit rätt för Förenta staterna och andra att stödja parterna med s.k. non-lethal assistance, dvs. ej vapen. USA aviserade i god tid före valet att biståndet till Unita skulle upphöra och att något stöd till Unita i själva valkampanjen inte skulle ges.
Beträffande svenskt stöd till valprocessen konstaterar utskottet att Sverige bidragit med 18 miljoner kronor till olika insatser, bl.a. kanaliserade via FN. Delar av stödet har syftat till att integrera demobiliserade soldater i samhället. Via SIDA deltar Sverige även i Världsbankens planering av program för återuppbyggnad av infrastruktur inom Angolas transportsektor. Det är utskottets förhoppning att situationen i Angola skall tillåta ett snart återupptagande av det svenska och internationella biståndssamarbetet med angolanska myndigheter.
Med det ovan anförda avstyrks yrkandena 3 i motion 1991/92:U224 (m) samt yrkandena 1 och 2 i motion 1991/92:U618 (v).
Moçambique
Bakgrund
Kriget i Moçambique, som pågått sedan slutet av 1970-talet, har haft en förödande inverkan på landet och beräknas ha krävt minst 1 miljon döda. Ca 5 miljoner människor, dvs. en tredjedel av landets befolkning, är flyktingar inom eller utom landet. Situationen i landet, som redan tillhör jordens allra fattigaste, har ytterligare förvärrats av år av svår torka.
Grova övergrepp mot de mänskliga rättigheterna har ägt rum under kriget. Striderna har stått mellan regeringen, med det statsbärande partiet Frelimo i spetsen, och gerillarörelsen Renamo (MNR), vars väpnade styrkor omfattar ca 20 000 man. Renamo fick tidigare stöd av bl.a. Sydafrika. I det s.k. Nkomati-avtalet från 1984 förband sig Sydafrika att upphöra med detta stöd mot att Moçambique begränsade möjligheten för sydafrikanska befrielserörelsen ANC att operera från moçamibikiskt territorium. Även om också regeringssoldater gjort sig skyldiga till övergrepp mot de mänskliga rättigheterna i Moçambique anses Renamo ansvarig för den helt övervägande delen av det dödande, lemlästande, den plundring och det bortrövande av civila som ödelagt den moçambikiska landsbygden.
Genom italiensk medling inleddes 1990 fredssamtal mellan regeringen och Renamo. Under förhandlingarnas gång har sporadiska stridigheter fortsatt i landets samtliga tio provinser. Renamo har också attackerat mål strax utanför huvudstaden Maputo.
Moçambique fick 1990 en ny konstitution varigenom infördes flerpartisystem och skydd för mänskliga rättigheter. De hemliga och fria flerpartival som enligt konstitutionen skall hållas har dock fått uppskjutas i avvaktan på utgången av fredsförhandlingarna med Renamo.
President Chissano och Renamos ledare Dhlakama undertecknade i Rom den 4 oktober 1992 ett omfattande fredsfördrag bestående av totalt sju protokoll och fyra andra dokument. Bl.a. undertecknades ett protokoll om konfliktens avveckling, vari stipuleras att eldupphör skall inträda efter parlamentets ratificering av fredsfördraget samt när FN:s övervakare kommit på plats. Häftiga strider blossade därefter åter upp i delar av Moçambique.
FN:s säkerhetsråd fattade den 13 oktober ett beslut om inrättandet av en ny fredsbevarande operation för Moçambique (Unomoz). Avsikten är att den fullt utbyggda Unomoz-styrkan skall bestå av upp till 10000 man, varav 7 000 soldater och drygt 1 200 civila valfunktionärer samt administrativ personal. Deras uppgifter blir att övervaka demobiliseringen av de väpnade styrkorna på ömse sidor, bildandet av en nationell armé och anordnandet av fria och rättvisa val. Styrkan skall också ta över bevakningen av de fyra vitala transportkorridorer tvärs igenom Moçambique som förbinder flera länder i Centralafrika med havet.
Vapenstillestånd inträdde den 15 oktober efter det att ett första team FN-observatörer anlänt till Moçambique tillsammans med generalsekreterarens särskilde representant. Strax därefter intog Renamo fyra orter i bl.a. provinserna Nampula och Zambesia. Renamos syfte var uppenbarligen att söka förbättra sitt utgångsläge inför valet som skall äga rum ett år efter avtalsundertecknandet. Regeringsarmén slog snabbt tillbaka och orterna återtogs eller lämnades av Renamo. De partssammansatta kommissioner, vissa under FN:s ordförandeskap, som skall styra genomförandet av fredsavtalet har tillsatts och börjat arbeta. Samarbetsklimatet mellan parterna beskrivs som positivt. Möjligheterna att föra fredsprocessen vidare bedöms för närvarande som relativt goda.
Utskottet
Utskottet noterar de framsteg som, trots den senaste tidens bakslag, gjorts i ansträngningarna att nå en bestående lösning av det långvariga och förödande kriget i Moçambique. Förhoppningen finns att parterna i konflikten, med stöd av FN, skall kunna säkerställa det ingångna fredsavtalet och att Moçambique därmed skall kunna fortsätta vägen mot försoning och demokrati i landet.
Utskottet noterar med tillfredsställelse att utrikesminister af Ugglas redan i ett tidigt skede (som svar på interpellation den 22 januari 1992) framhållit, att Sverige har beredskap att spela en roll i Moçambiques fredsprocess och avser att stödja landets återuppbyggnad efter kriget och dess demokratiseringsansträngningar. Som ett svar på en underhandsförfrågan från FN:s generalsekreterare har Sverige hittills beslutat sända 20 militärobservatörer och tio civilpoliser till Moçambique. De militära observatörerna skall bl.a. övervaka avväpningen av förband. Enligt vad utskottet inhämtat avreste de första svenskarna i Unomoz till Moçambique i mitten av januari 1993.
Utskottet noterar med tillfredsställelse att Sverige även framdeles avser att ha en hög beredskap för insatser med katastrofbistånd i Moçambique. Utskottet utgår från att Sverige inom ramen för tillgängliga resurser även på andra sätt är berett att bidra till FN:s Moçambiqueoperation.
Utskottet konstaterar samtidigt att den svenska utgångspunkten är att Sydafrika till fullo lever upp till de åtaganden landet gjort i Nkomati-avtalet med Moçambique. Utskottet finner ingen anledning att ifrågasätta regeringens bedömning i denna fråga.
Därmed får yrkandena 4 och 6 i motion 1991/92:U618 (v) anses besvarade.
Namibia
Bakgrund
Namibia blev självständigt den 21 mars 1990 efter 74 år av sydafrikansk överhöghet. Ledaren för den tidigare befrielserörelsen SWAPO, Sam Nujoma, valdes till det självständiga Namibias förste president.
Namibias främsta utrikespolitiska fråga är återinförlivandet av Walvis Bay och ett antal utanför Namibias kust belägna små öar. I Namibias konstitution anges att Walvis Bay tillhör Namibia. I FN:s resolution 435 (1978) om Namibias självständighet görs ingen referens till Walvis Bay, och i praktiken kom enklaven att lämnas utanför förhandlingarna. FN:s generalförsamling har dock i andra resolutioner uttalat stöd för Namibias territoriella integritet och via det tidigare existerande s.k. Namibiarådet sökt motverka Sydafrikas försök att kvarhålla sin dominans över Namibia, inkl. Walvis Bay. Som landets enda djuphamn är Walvis Bay inte enbart ekonomiskt betydelsefull, utan frågan har även stort politiskt symbolvärde för det självständiga Namibia. Sydafrika har erbjudit Namibia fritt tillträde till Walvis Bay och hamnens resurser, men insisterar på att området måste fortsätta att styras av Sydafrika.
Förhandlingar mellan Namibia och Sydafrika om Walvis Bay med
utanförliggande öar samt om gränsdragningen i Orange-floden
inleddes ett år efter Namibias självständighet, dvs. i mars
1991. Förhandlingarna har i fråga om Walvis Bay lett fram till
upprättandet av en s.k. Gemensam administrativ myndighet ("Joint
Administrative Authority"). Den samfällda administrationen skall
gälla särskilda områden som t.ex. hamnen, tullen, miljön m.fl.
andra frågor.
Förhandlingarna mellan Namibia och Sydafrika har emellertid ännu inte resulterat i några avgöranden gällande suveränitetsfrågan eller beträffande hur lång tid den gemensamma administrationen skall utövas. Namibias president Nujoma har anklagat Sydafrika för att vilja förhala frågan om Walvis Bays status genom att koppla en uppgörelse om enklaven till Sydafrikas egen interna politiska situation och arbetet med en ny konstitution.
Utskottet
Utskottet konstaterar att Walvis Bay enligt svensk uppfattning tillhör Namibia. Denna uppfattning har bl.a. kommit till uttryck i svenska ställningstaganden i FN. Det är utskottets förhoppning att de pågående förhandlingarna och den uppgörelse som har träffats mellan Namibia och Sydafrika skall resultera i att området kan införlivas i Namibia. Utskottet finner ingen anledning för Sverige att i nuvarande läge ta initiativ som skulle riskera att föregripa utgången av pågående och kommande samtal mellan Namibia och Sydafrika om Walvis Bays status.
Beträffande uppgifterna, som bekräftats av representanter för den sydafrikanska regeringen, om att Sydafrika såväl före och som efter Namibias självständighet lämnat stora ekonomiska bidrag till namibiska oppositionspartier, noterar utskottet att avslöjandena härom torde ha medfört ökad uppmärksamhet kring frågor som rör partifinansiering i landet. Utskottet noterar att inga uppgifter tyder på att sydafrikansk finansiering av partier i Namibia skulle förekomma i dag.
Därmed avstyrks yrkande 7 i motion 1991/92:U618 (v).
5. Filippinerna
I motion 1991/92:U621 (v), yrkande 12, föreslås att riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna vad i motionen anförts om fredsmedling i Filippinerna. I motionen anges att mord och "försvinnanden" fortsätter i Filippinerna trots hållandet av demokratiska val. Den filippinska regeringen har enligt motionärerna inte lyckats -- eller velat -- ta itu med de paramilitära grupper som sprider skräck på landsbygden.
Bakgrund
Under president Aquinos regering, 1986--1992, vidtogs betydande åtgärder för att återupprätta Filippinernas politiska demokratiska institutioner och konstitutionellt garantera de mänskliga rättigheterna. Utskottet noterar sådana positiva åtgärder som frigivandet av politiska fångar, upprättandet av en särskild kommission för mänskliga rättigheter samt avskaffandet av dödsstraffet.
Trots dessa ansträngningar från regeringens sida fortsatte dock allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna att äga rum i Filippinerna. Förekomsten av väpnade oroligheter mellan regeringstrupper och olika gerillagrupper innebar svårigheter i strävandena att förbättra landets människorättssituation. Det totala krig mot NPA-gerillan som president Aquino förklarade 1987 medförde en successivt ökad militarisering av landsbygden som i sig inneburit ett latent hot mot ansträngningarna att främja respekten för de mänskliga rättigheterna.
Den nytillträdde presidenten Ramos har vidtagit en rad åtgärder för att försonas med upproriska grupper till höger och vänster om regeringen. Kriminaliseringen av kommunistpartiet och dess medlemmar har upphävts. Partiell amnesti har utfärdats och flera kända vänster- och högerrebeller har frigivits. En särskild kommission har inrättats för att mäkla fred med gerillarörelserna. Regeringsföreträdare har sammanträffat med landsflyktiga rebelledare i bl.a. Europa och fört samtal om nationell försoning.
Som en framgång i detta sammanhang betraktas det avtal som i december 1992 undertecknades av regeringen och den koalition av högergerillor som letts av Gringo Honasan. Enligt avtalet förbinder sig parterna att omedelbart upphöra med alla fientligheter, inkl. varje åtgärd som kan uppfattas som destabiliserande för situationen, t.ex. regeringens speciella operationer, rekrytering av infiltratörer och efterlysningar och arresteringar av rebeller. Regeringens samtal med den kommunistiska gerillan har emellertid ännu inte gjort några framsteg. Samtidigt fortsätter Filippinernas prekära ekonomiska och sociala situation att utgöra en grogrund för övergrepp.
Utskottet
Utskottet anser att de allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna som äger rum i Filippinerna bör uppmärksammas internationellt och i bilaterala kontakter. Enligt vad utskottet inhämtat pågår för närvarande inga aktiva ansträngningar från utomstående parter att medla mellan Filippinernas regering och de olika upprorsrörelserna. Utskottet utgår dock från att Sverige innehar beredskap att, om förutsättningar bedöms finnas härför, stödja eventuella internationella medlingsansträngningar avseende Filippinerna. Det är utskottets förhoppning att de väpnade oroligheterna i Filippinerna kan bringas till ett slut genom dialog och förhandlingar.
Därmed får yrkande 12 i motion 1991/92:U621 (v) anses besvarat.
6. Indonesien
Motionerna 1991/92:U609 (s), 1991/92:U624 (fp, c) samt 1992/93:U604 (fp) och 1992/93:U611 (v) behandlar bristen på respekt för mänskliga rättigheter i Indonesien och frågan om självbestämmande, i synnerhet i Östra Timor och i Irian Jaya (tidigare Västpapua).
I motion 1991/92:U609 (s), yrkande 1, anförs att Sverige bör agera aktivt för mänskliga rättigheter i Indonesien. I motion 1991/92:U624 (fp, c), yrkande 3 samt 1992/93:U604 (fp), yrkande 1, anförs att Sverige i FN skall ta initiativ till att en oberoende kommission, med deltagande från organisationer för mänskliga rättigheter, får i uppdrag att undersöka omständigheterna kring massakern i Östtimors huvudstad Dili den 12 november 1991 samt andra brott mot mänskliga rättigheter.
I motion 1991/92:U609 (s), yrkandena 2 och 4, föreslås att Sverige bör agera för att Europarådets resolution om Östra Timor av den 28 juni 1991 uppfylls till alla delar samt att Sverige i internationella forum och i bilaterala kontakter bör verka för att så sker. I motion 1991/92:U609 (s), yrkande 5, i motion 1991/92:U624 (fp, c), yrkande 4, samt i motion 1992/93:U604, yrkande 2, föreslås att Sverige bör verka för genomförandet av en folkomröstning om Östra Timors framtid.
I motion 1992/93:U611 (v), yrkande 1, begärs att regeringen skall verka för frigivningen av den timoresiske motståndsledaren Xanana Gusmao. I samma motions andra yrkande anförs att Sverige bör verka för att det östtimoresiska folkets representanter skall få delta i FN-samtalen om Östtimor. I motionens tredje yrkande föreslås att regeringen i FN skall verka för att Östtimors rätt till självbestämmande bekräftas samt att Sverige bör rösta för detta om ärendet på nytt tas upp i FN:s generalförsamling.
I motion 1991/92:U624 (fp, c), yrkande 5, och i motion 1992/93:U604 (fp), yrkande 3, anförs att Sverige bör överväga en förändrad hållning vad gäller Irian Jayas införlivande i Indonesien 1969 och ta upp frågan till omprövning i FN. I motion 1991/92:U609 (s), yrkandena 5 samt 7, föreslås att Sverige bör verka för genomförandet av en folkomröstning rörande Irian Jayas framtid samt att det i FN tas initiativ till en resolution om Irian Jaya av samma innebörd som Europarådets om Östra Timor.
Bakgrund
Östra Timor omfattas av FN:s deklaration om kolonialsystemets avskaffande. I syfte att underlätta avkoloniseringsprocessen i enlighet med FN-stadgans och kolonialdeklarationens mål har generalförsamlingen givit generalsekreteraren särskilda uppgifter. Generalsekreteraren har därför sedan lång tid agerat för att nå fram till en lösning för Östra Timor, främst genom förhandlingar med de indonesiska och portugisiska regeringarna. Dessa förhandlingar har hittills inte lett till något genombrott, utan Östra Timor har allt fastare inlemmats i Indonesien.
Utskottet har under en lång följd av år behandlat mänskliga rättigheter i Indonesien, i synnerhet vad gäller Östra Timors rätt till självbestämmande (senast 1991/92:UU2). Redan vid Indonesiens invasion 1975, då Sverige var medlem av FN:s säkerhetsråd, tog regeringen ställning mot annekteringen av Östra Timor. Samtidigt framhölls den svenska inställningen om befolkningens rätt till självbestämmande.
Situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna i Indonesien som helhet är otillfredsställande. Uppgifter förekommer om tortyr, misshandel och försvinnanden. Rättssäkerheten bedöms som liten. Dödstraffet är inte avskaffat. Situationen bedöms vara sämst i Östra Timor och på Irian Jaya.
Utskottet
De övergrepp mot de mänskliga rättigheterna i Indonesien, som utskottet i tidigare betänkanden uppmärksammat, fortsätter. Det gäller t.ex. fängslanden på politiska grunder, avrättningar och tortyr. Händelserna i Östra Timors huvudstad Dili den 12 november 1991, då minst 50 personer -- kanske fler än hundra -- sköts ihjäl av indonesiska säkerhetsstyrkor utgör ett av de värsta bakslagen på senare år. Den 20 november 1992 greps Östtimors motståndsledare Xanana Gusmao av indonesisk militär. Efter denna händelse har de indonesiska myndigheterna inlett en offensiv mot den timoresiska gerillan och arresterat tusentals människor. Från officiellt indonesiskt håll hävdas däremot att över 1 000 aktivister inom motståndsrörelsen frivilligt överlämnat sig till militären.
Även situationen i Aceh på norra Sumatra inger oro; tortyr, summariska fängslanden och dödsskjutningar är vanliga där. Utskottet konstaterar att också läget för de mänskliga rättigheterna i Indonesiens tredje oroshärd, Irian Jaya, förblir otillfredsställande. En särskilt oroande omständighet är de indonesiska myndigheternas strikta kontroll över nämnda områden och det faktum att internationell insyn och tillträde till områdena begränsas.
Utskottet noterar att den svenska regeringen på olika sätt reagerat mot dödsskjutningarna i Dili och bl.a. bevakat den rättsliga utvecklingen därefter. Utskottet har i detta sammanhang inhämtat att den indonesiska kommission som tillsattes för att undersöka det inträffade bl.a. medverkade till att justera den officiella dödssiffran uppåt, från 19 till 50 personer. Kommissionen fastslog att onödigt våld tillgripits, och flera officerare dömdes till disciplinstraff. Ett antal militärer har senare också ställts inför krigsrätt. De utmätta straffen har dock varit tämligen lindriga. Samtidigt har ett antal deltagare i demonstrationen i Dili åtalats för omstörtande verksamhet och dömts till långvariga fängelsestraff. Utskottet noterar att utrikesminister af Ugglas som svar på en riksdagsfråga (den 10 november 1992) angivit att de helt olika domarna mot militären resp. demonstranterna strider mot svensk rättsuppfattning samt framhållit att regeringen på hög nivå påtalat detta i samtal med Indonesiens företrädare.
Vid 1992 års möte i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna (MR-kommissionen) medverkade Sverige till ett resolutionsförslag som resulterade i ett konsensusuttalande av kommissionens ordförande. I uttalandet, som återges i kommissionsrapporten, fördöms dödsskjutningarna och allvarlig oro uttrycks över situationen för de mänskliga rättigheterna i Östra Timor. Den indonesiska regeringen uppmanas vidare att underlätta tillträdet till Östra Timor för humanitära organisationer.
Sammanfattningsvis anser utskottet att situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i Indonesien som helhet, liksom i Östra Timor, i Aceh och på Irian Jaya motiverar fortsatt svenskt och internationellt engagemang. Utskottet utgår från att regeringen även framgent inom ramen för FN och i de bilaterala kontakterna kommer att verka för att demokrati och mänskliga rättigheter skall respekteras.
Med det ovan anförda får yrkande 1 i motion 1991/92:U609 (s), yrkande 3 i motion 1991/92:U624 (fp, c), yrkande 1 i motion 1992/93:U604 (fp) samt yrkande 1 i motion 1992/93:U611 (v) anses besvarade.
Beträffande Östra Timors rätt till självbestämmande noterar utskottet att Sveriges regering i olika sammanhang uttryckt stöd för FN:s generalsekreterares ansträngningar att genom konsultationer med alla berörda parter söka nå en lösning på den otillfredsställande situationen.
I svar på en riksdagsfråga den 5 november 1991 angav utrikesminister af Ugglas att Sverige stödjer en lösning som i enlighet med principerna om kolonialsystemets avskaffande innebär att befolkningen i Östra Timor bör få göra sin röst hörd om sin egen framtid. Vidare nämnde utrikesministern att Sverige i samtal med företrädare för Indonesiens regering inte tvekar att framföra uppfattningen att östtimoresernas rätt till självbestämmande inte respekteras.
Utskottet ansluter sig till den hållning som frågesvaret ger uttryck för. En lösning som går den timoresiska befolkningens legitima anspråk till mötes kan enligt utskottets uppfattning självklart innebära anordnandet av en folkomröstning. Utskottet utgår från att regeringen även framgent i alla relevanta fora kommer att verka för att befolkningen i Östra Timor skall få göra sin röst hörd om sin egen framtid.
Härmed får utskottet anse yrkandena 2 och 4, berörd del av yrkande 5 i motion 1991/92:U609 (s), yrkande 4 i motion 1991/92:U624 (fp, c), yrkande 2 i motion 1992/93:U604 (fp) samt yrkandena 2 och 3 i motion 1992/93:U611 (v) besvarade.
Beträffande Irian Jayas status får utskottet konstatera att Sverige accepterade områdets införlivande med Indonesien genom att rösta för generalförsamlingens resolution i frågan (resolution 2504, 1969). Enligt utskottets uppfattning förblir det en fortsatt angelägen uppgift att bevaka situationen i Irian Jaya ur ett människorättsperspektiv.
Härmed avstyrks berörda delar av yrkandena 5 och 7 i motion 1991/92:U609 (s), yrkande 5 i motion 1991/92:U624 (fp, c) samt yrkande 3 i motion 1992/93:U604 (fp).
7. Tibet
I motion 1991/92:U611 (fp, s, m, c, kds, nyd, v) och motion 1992/93:U615 (fp, s, m, c, kds, nyd, v) om förhållandena i Tibet anges att brotten mot mänskliga rättigheter i Tibet är välkända och väldokumenterade. Enligt motionärerna är Tibet ockuperat av Kina. Vidare anförs att Kina är ett av få kvarvarande kommunistiska länder som deklarerat att man inte har för avsikt att föra utvecklingen i riktning mot demokrati och skydd för de mänskliga rättigheterna.
I motion 1991/92:U611 yrkande 1 samt i motion 1992/93:U615, yrkande 1, föreslås att Sverige skall stödja Dalai lamas initiativ till fredssamtal avseende Tibet. I motionen anges vidare att Sverige bör utöva påtryckningar på Kina så att förhandlingar kan inledas mellan Kinas ledning och den tibetanska exilregeringen på grundval av Dalai lamas fredsplan. I motion 1991/92:U611, yrkande 2, föreslås att riksdagen fattar beslut om att sända en parlamentarisk delegation till Tibet för samtal med de kinesiska ledarna och i syfte att undersöka de förhållanden tibetanerna lever under. I yrkande 2 i motion 1992/93:U615 föreslås att en nordisk delegation sänds till Tibet i samma syfte. I motion 1991/92:U611, tredje yrkandet, samt i motion 1992/93:U615, tredje yrkandet, anförs att Sverige bör ta initiativ i FN för att stärka skyddet av de mänskliga rättigheterna i Tibet. I motionerna föreslås mer specifikt att Sverige bl.a. bör ta initiativ i FN till tillsättandet av en s.k. tematisk rapportör avseende t.ex. kränkandet av religiösa rättigheter i Tibet och Kina.
I motion 1991/92:U611, yrkande 4, och i yrkande 4 i motion 1992/93:U615 föreslås att Sverige bör kanalisera biståndsresurser till Röda korset för att stödja denna organisations arbete för tibetaner i Tibet och i Dharamsala i Indien. I det femte yrkandet i bägge motionerna begärs att Sverige också på andra sätt skall stödja den demokratiska utvecklingen och respekten för mänskliga rättigheter i Tibet.
Bakgrund
Tibet var ett kungadöme när buddhismen infördes ca 640. Religionen utvecklades här till den speciella form som kallas lamaism, kännetecknad bl.a. av ett omfattande munkväsen. Lamaismens överhuvud var Dalai lama, som ca 1650 även blev landets världslige ledare. Tibet anses redan på 1200-talet ha varit underkastat de kinesiska kejsarnas överhöghet. På 1700-talet tog kineserna mer effektiv kontroll över området. Den kinesiska kontrollen blev dock efter kejsardömets fall 1912 åter mer nominell. Kinesiska revolutionsstyrkor marscherade in 1950 och Tibet underkastades Kinas utrikes- och försvarspolitik. En omstridd modernisering av samhället inleddes och inhemsk religion och kultur förföljdes. En resning 1959 slogs ned och Dalai lama flydde med ca 20 000 anhängare till Indien. Kinas hårda kontroll mildrades något under 1980-talet och en del av de tusentals raserade klostren återuppbyggdes. Mot slutet av 1980-talet resulterade dock antikinesiska strömningar i Tibet i våldsamma demonstrationer.
En fredsplan som Dalai lama presenterade 1987 innehöll följande fem punkter i sammanfattning: att förklara Tibet som fredszon och att de kinesiska trupperna dras tillbaka, att upphöra med den planerade invandringen av kineser, att återge tibetanerna deras fundamentala mänskliga och demokratiska rättigheter, att återuppbygga Tibets ekologi och att skydda dess kultur samt att inleda en dialog mellan Kina och Tibet om Tibets framtida status. I senare uttalanden har det tibetanska exilparlamentet angivit att den tibetanska målsättningen skall vara full självständighet. Den tibetanska hållningen har dock inte alltid varit klar eller konsistent. Dalai lama själv har i uttalanden indikerat möjligheten att Tibet skulle kunna vara associerat till Kina, under förutsättning att Kina respekterar Tibets politiska och kulturella egenart.
Tibet har formellt ställning som s.k. autonom region i Kina och skall därmed åtnjuta visst självstyrelse. Sverige, som inte ifrågasatt Kinas suveränitet över Tibet, har i uttalanden uttalat sitt stöd för en dialog mellan Dalai lama och det kinesiska ledarskapet.
Utskottet
Utskottet konstaterar att allvarliga överträdelser av de mänskliga rättigheterna begås i Tibet. Förhållandena i Tibet har nära beröring med de allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna som fortsätter att äga rum också i Kina. Godtyckliga frihetsberövanden, försvinnanden och begränsningar i yttrande- och församlingsfriheten, särskilt religionsutövningen, är återkommande inslag i rapporterna. Utskottet noterar med oro de ständigt nya uppgifterna från tibetanska flyktingar om missförhållanden i tibetanska fängelser, inkl. förekomsten av tortyr och misshandel. Utskottet noterar som positivt att nordiska delegationer vid två tillfällen getts möjlighet att besöka Tibet och där ta upp människorättsfrågor. Delegationerna har bl.a. fått svar på några av sina frågor gällande namngivna fångar.
I anledning av yrkande 2 i motion 1991/92:U611 (fp, s, m, c, kds, nyd, v), samt yrkande 2 i motion 1992/93:U615 (fp, s, m, c, kds, nyd, v) vari föreslås utsändandet av en parlamentarisk resp. en nordisk delegation till Tibet, noterar dock utskottet också den tibetanska exiladministrationens vädjan om inställande tills vidare av utländska besök i tibetanska fängelser. Bakgrunden till vädjan är att sådana besök upprepade gånger skall ha lett till påföljder för internerna i fråga. Yrkande 2 i motion 1991/92:U611 (fp, s, m, c, kds, nyd, v) samt yrkande 2 i motion 1992/93:U615 (fp, s, m, c, kds, nyd, v) avstyrks därför.
Genom bl.a. svensk medverkan placerades Kina/Tibet på FN:s MR-kommissions dagordning och blev i början av 1992 föremål för en allvarlig diskussion. Ett resolutionsförslag om läget i Tibet, som framlagts av EG, kom dock genom amerikanskt ingripande att omfatta Kina, inkl. Tibet. Kina lyckades därefter driva igenom att resolutionen inte kom upp till omröstning.
Utskottet noterar med tillfredsställelse att utrikesminister af Ugglas i svar på en fråga den 22 oktober 1992 angivit att Sverige, mot bakgrund av att vi för närvarande endast är observatör i FN:s MR-kommission, avser att utnyttja möjligheten att agera aktivt vid sidan av kommissionen och i samverkan med andra länder i syfte att ta initiativ i Tibetfrågan. Likaså välkomnar utskottet utrikesministerns i samma svar angivna avsikt att överväga ett svenskt eller eventuellt nordiskt initiativ för inrättandet av en undersökningskommission avseende Tibet.
Utskottet ansluter sig till den hållning som frågesvaret ger uttryck för och vill upprepa förhoppningen att regeringen i lämpliga former skall fortsätta att driva frågan om respekt för de mänskliga rättigheterna i Tibet. Utskottet vill framhålla att det tibetanska folket måste garanteras fullständiga demokratiska fri- och rättigheter och att tibetanerna bör ges möjlighet att fritt utveckla sin egen kulturella särart och sin religion.
Det är utskottets uppfattning att Tibets självstyre, i Tibets egenskap av s.k. autonom region, måste ges ett reellt innehåll. Utskottet noterar att det finns en stark opinion bland tibetanerna för ökad autonomi i förhållande till den kinesiska centralregeringen. En situation i Tibet präglad av fredliga förhållanden och respekt för mänskliga rättigheter förutsätter att tibetanernas krav på ökat självbestämmande tillgodoses. Utskottet konstaterar att Sverige stöder ansträngningarna att få till stånd en dialog mellan tibetaner och den kinesiska regeringen. Formerna för ett självbestämmande för Tibets folk ankommer på parterna att avgöra i en sådan dialog.
Därmed får yrkandena 1, 3 och 5 i motion 1991/92:U611 (fp, s, m, c, kds, nyd, v) samt de likalydande yrkandena 1, 3 och 5 i motion 1992/93:U615 (fp, s, m, c, kds, nyd, v) anses besvarade.
Utskottet noterar att Röda korset under senare år endast varit marginellt verksamt i de tibetanska flyktingläger som nu finns utspridda i flera olika delar av Indien. Anledningen uppges vara att rådande behov på ett acceptabelt sätt har kunnat täckas genom andra kanaler. I detta sammanhang har utrikesministeriet för den tibetanska exilregeringen i Dharamsala haft en samordnande funktion. Vidare uppges en delegation från Svenska röda korset vid besök på senare tid i ett av exiladministrationen anvisat läger i Indien ha konstaterat att tibetanernas levnadsvillkor där, såväl som på andra ställen i Indien, var väsentligt bättre än den indiska lokalbefolkningens. Orsaken har angetts vara biståndsinsatser i lägren och tibetanernas egen arbetsamhet och deras initiativ för att förbättra sina levnadsförhållanden. Röda korset skall mot denna bakgrund ha dragit slutsatsen att insatser för de tibetanska flyktingarna i Indien ej bör prioriteras.
Enligt vad utskottet inhämtat anser Röda korset däremot att det råder ett stort behov av humanitära insatser inne i Tibet. Det känsliga politiska läget har dock hittills hindrat de sonderingar som gjorts från att resultera i ett konkret samarbete med tibetanska Röda korset. Avsikten är emellertid att fortsätta ansträngningarna att etablera en kanal för biståndsinsatser inne i Tibet. Enligt Svenska röda korset vore ett alternativ till en separat svensk insats i Tibet att stödja det schweiziska Röda korset, som där redan har hunnit etablera en bas för humanitär verksamhet av olika slag. Utskottet utgår från att regeringen noga fortsätter att följa frågan om tibetanernas situation och i positiv anda prövar eventuella appeller om insatser.
Med det ovan sagda anser utskottet att yrkande 4 i motion 1991/92:U611 (fp, s, m, c, kds, nyd, v) samt motsvarande yrkande, yrkande 4, i motion 1992/93:U615 (fp, s, m, c, kds, nyd, v) får anses besvarade.
8. Cuba
I motion 1991/92:U606 (s) anges att Förenta staternas handelsblockad mot Cuba och ockupation av visst kubanskt territorium inte gynnar utan motverkar strävandena att uppnå demokratisering och respekt för mänskliga rättigheter i Cuba. I motionens yrkande 1 föreslås att Sverige bör verka för att Förenta staterna upphäver sitt handelsembargo mot Cuba samt för att USA:s ockupation av visst kubanskt territorium upphör.
I motion 1992/93:U616 (s) konstateras att Cuba för närvarande genomgår en djup ekonomisk och politisk kris. I motionen ges bl.a. ett flertal aktuella exempel på grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Cuba. Motionären citerar internationella bedömare som menar att den amerikanska sanktionspolitiken mot Cuba är onödig och skadlig och att man i stället borde främja det fria flödet av informationer och idéer till det kubanska folket. I motionens tredje yrkande hemställs att regeringen aktivt bör verka för att USA:s sanktioner mot Cuba upphör. I samma motion (1992/93:U616), yrkande 4, anförs att Sverige inte för egen del bör medverka i USA:s sanktioner mot Cuba.
I yrkande 2 i motion 1991/92:U606 (s) begärs att Sverige skall fortsätta att verka för full respekt för mänskliga rättigheter och för frigivningen av politiska fångar i Cuba. Även i yrkande 5 i motion 1992/93:U616 (s) hemställs att Sverige skall verka för att Cuba respekterar de mänskliga rättigheterna samt snarast avskaffar dödsstraffet.
Bakgrund
Cuba blev efter det spansk-amerikanska krigets slut 1898 formellt en självständig republik. I realiteten kom emellertid den tidigare spanska överhögheten över Cuba att ersättas av ett betydande amerikanskt inflytande via det s.k. Platt-tillägget (1903). Detta upphävdes 1934, men Förenta staterna bibehöll rätten till marinbasen Guantanamo på Cubas sydöstra sida. Efter brytningen mellan USA och Castroregimen har Cuba krävt att Förenta staterna skall utrymma basen.
Det nu 30-åriga amerikanska handelsembargot mot Cuba förbjöd ursprungligen all handel med Cuba och ägde enligt amerikansk uppfattning även tillämpning på amerikanska företag verksamma utanför Förenta staternas gränser. På grund av invändningar från USA:s allierade modifierades den ursprungliga lagen 1975 och kom därefter inte längre att gälla extraterritoriellt. Förenta staternas kongress antog dock hösten 1992 en ny lag, den s.k. Cuban Democracy Act, varmed bl.a. den tidigare modifieringen av embargot upphävs och amerikanska dotterbolag utomlands i praktiken förbjuds handla med Cuba. Canada, EG m.fl. reagerade mycket negativt på lagen. Även från vissa exilkubanska kretsar uppmanades Bushadministrationen att vetera lagen, som ansetts motverka ansträngningarna att få till stånd en demokratiseringsprocess i Cuba. President Bush undertecknade lagen den 23 oktober 1992. FN:s generalförsamling antog den 24 november en resolution som, utan att direkt nämna Förenta staterna, fördömer åtgärder som syftar till att "stärka ett ekonomiskt, kommersiellt och finansiellt embargo mot Cuba".
I den resolution som antogs av FN:s MR-kommissions 48:e möte, och som bl.a. Sverige tagit initiativ till, uttrycks oro för att Cuba som medlem av kommissionen inte uppfyllt de förpliktelser som alla medlemsstater har. I resolutionen beklagas vidare djupt de rapporter om kränkningar av de mänskliga rättigheterna och regeringsinspirerade mobbattacker som förekommit mot aktivister för de mänskliga rättigheterna.
Utskottet
Enligt utskottets uppfattning sammanhänger problemen vad gäller de mänskliga rättigheterna i Cuba främst med det politiska systemet, som inte tillåter grundläggande demokratiska fri- och rättigheter. Personer som ger uttryck för åsikter som av den kommunistiska regimen uppfattas som obekväma har fängslats på politiska grunder och under starkt bristande rättssäkerhet. Organisationer som verkar för mänskliga rättigheter motarbetas av myndigheterna. Utskottet noterar med oro, att den särskilde representant för FN:s generalsekreterare, som enligt beslut 1989 utsetts att upprätthålla kontakten med den kubanska regeringen i frågor som rör de mänskliga rättigheterna, inte till fullo kunnat uppfylla sitt mandat. 1992 utsågs Sveriges ambassadör i Köpenhamn, Carl-Johan Groth, till speciell rapportör. Inte heller han har lyckats upprätta en direkt dialog med den kubanska regeringen.
Beträffande Guantanamobasens status noterar utskottet att också kubanska dissidenter, bl.a. de som återfinns inom samlingsorganisationen Codehu (Coordinadora de Organizaciones de Derechos Humanos en Cuba), kräver basens avveckling som en form av förtroendeskapande åtgärd från Förenta staternas sida. En sådan åtgärd vore enligt dessa kubanska oppositionella lämplig för USA:s regering att vidta som en signal på amerikansk vilja att inleda en mellan USA och Cuba ömsesidigt förtroendeskapande process. De kubanska oppositionella inom bl.a. Codehu ställer också krav på den kubanska regeringen att vidta egna förtroendeskapande åtgärder visavi Förenta staterna.
Det är utskottets uppfattning att frågan om en stats utnyttjande av militära baser på främmande territorium måste grundas på av parterna ömsesidigt godkända avtal. Guantanamobasens framtid måste enligt denna grundsyn lösas i dialog mellan Förenta staternas och Cubas regeringar.
I fråga om det amerikanska handelsembargot mot Cuba konstaterar utskottet att Förenta staternas generella syn på internationella sanktioner skiljer sig i grundläggande avseenden från världssamfundets. Förenta staterna upprätthåller ett flertal unilaterala handelsblockader, t.ex. mot Nordkorea och Libyen, och deltar också i embargon som beslutats eller rekommenderats av andra organisationer än FN, t.ex. OAS handelsblockad mot Haiti. Utskottet noterar att utrikesminister af Ugglas som svar på interpellation den 13 november 1992 framhållit att Sverige i olika sammanhang protesterat mot det utvidgade amerikanska handelsembargot mot Cuba.
Sverige har enligt hittills gällande ordning endast deltagit i handelsbojkotter som tillkommit genom beslut eller rekommendationer i FN:s säkerhetsråd. Som också påpekats tidigare i betänkandet beslöt riksdagen i december 1992 att bestämmelserna i den svenska sanktionslagen (1971:176) också får tillämpas om samarbetet inom Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) eller, under vissa förutsättningar, med Europeiska gemenskaperna (EG) påkallar det och om det är ett svenskt intresse att sanktioner införs utan dröjsmål.
Med anledning av den nyss beslutade skärpningen av det amerikanska handelsembargot mot Cuba vill utskottet uttrycka oro över den extraterritorialitet med vilken Förenta staterna uppenbarligen avser att tillämpa blockaden. I likhet med andra individuella stater och t.ex. EG:s medlemsländer, som reagerat kraftfullt mot den amerikanska åtgärden, vill utskottet slå fast, att amerikanska dotterbolag i Sverige även hädanefter har att rätta sin verksamhet och handel efter svensk lagstiftning. Utskottet noterar att FN:s speciella rapportör, ambassadör Groth, i sin nyligen framlagda rapport påpekar, att en politik visavi Cuba som grundas på ekonomiska sanktioner och andra åtgärder syftande till att öka landets isolering för närvarande framstår som det säkraste sättet att förlänga Cubas redan ohållbara inrikespolitiska situation. Även många kubanska dissidenter anser att embargot är kontraproduktivt och att det inte främjar de demokratiska krafterna i Cuba.
Utskottet utgår från att Sverige mot denna bakgrund på lämpligt sätt fortsätter att verka för respekt för de mänskliga rättigheterna i Cuba. Beträffande dödsstraffets avskaffande kan anföras att Sverige under en lång följd av år aktivt arbetat på såväl global som europeisk nivå för att dödsstraffet skall avskaffas. I bl.a. tidigare avsnitt i detta betänkande har utskottet uttalat sitt stöd för regeringens fortsatta ansträngningar i detta avseende.
Därmed får yrkandena 1 och 2 i motion 1991/92:U606 (s) samt yrkandena 3--5 i motion 1992/93:U616 (s) anses besvarade.
9. Guatemala
I motion 1991/92:U621 (v) anförs att krigshandlingar och mord fortsätter i Guatemala, trots att URNG försökt få till stånd förhandlingar med regeringen. I motionens yrkande 14 föreslås att Sverige skulle kunna göra en insats för att medla mellan Guatemalas regering och URNG.
Bakgrund
Förhandlingarna mellan regeringen och URNG påbörjades efter det att en överenskommelse träffats i Oslo i april 1990. En rad punkter står på dagordningen. De viktigaste rör mänskliga rättigheter, arméns roll samt ursprungsbefolkningarnas situation och ställning. Ett väntat genombrott i förhandlingarna sommaren 1992 uteblev sedan parterna inte lyckats komma överens under dagordningspunkten mänskliga rättigheter. Parterna är bl.a. oeniga i frågan om en s.k. sanningskommission som skulle ha till uppgift att undersöka brott mot de mänskliga rättigheterna.
Det är för närvarande osäkert när förhandlingarna mellan regeringen och URNG kan återupptas, men förhoppningen finns att nya faktorer skall kunna påverka fredsprocessen i positiv riktning. En av dessa är att årets Nobelpris för fred tilldelats Rigoberta Menchu från Guatemala. Sverige har uttalat förhoppningar att priset skall uppmuntra fredsprocessens parter till fortsatt konstruktivt agerande. En annan positiv faktor är ett nyligen undertecknat avtal om repatriering av 45000 guatemalanska flyktingar från Mexico. Avtalet betecknas som unikt, då det framförhandlats av representanter för flyktingarna själva och företrädare för Guatemalas flyktingmyndighet. Utrikesminister af Ugglas har i ett uttalande den 14 oktober betonat vikten av att avtalet respekteras fullt ut samt framhållit, att överenskommelsen visar att det finns utrymme för ytterligare framsteg inom ramen för fredsprocessen i Guatemala.
Situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i Guatemala förblir synnerligen allvarlig. Trots president Serranos uttalade avsikter att bekämpa övergreppen och få ett slut på strafflösheten, förekommer bl.a. politiskt betingade mord och försvinnanden i stor utsträckning. Även godtyckliga frihetsberövanden, tortyr och hotelser fortsätter att tillhöra vardagen i stor omfattning.
Utskottet
Av tidigare betänkanden har framgått, att Sverige sökt agera för återtillsättandet av den särskilde rapportör inom FN:s ram som fram till 1987 hade i uppgift att bevaka den allvarliga situationen avseende mänskliga rättigheter i Guatemala. Dessa ansträngningar har tyvärr inte burit frukt. Sedan 1987 har Guatemala därför kommit att behandlas under dagordningspunkten rådgivande verksamhet i FN:s MR-kommission.
Utskottet konstaterar att de förhoppningar om en förbättring av läget för de mänskliga rättigheterna i landet som låg bakom det tidigare beslutet dess värre inte infriats. En rapport av en oberoende expert som lades fram vid det senaste mötet i MR-kommissionen bekräftar det fortsatt allvarliga läget. Samtidigt noterar utskottet de hoppingivande inslag, t.ex. det nyligen slutna repatrieringsavtalet, som situationen i Guatemala också inrymmer.
Utskottet konstaterar att Sverige politiskt och ekonomiskt stöder fredsprocessen i Centralamerika, bl.a. genom stöd till det regionala samarbete som genom 1987 års s.k. Esquipulasavtal väsentligt fördjupats. Att Centralamerika i stort får en positiv utveckling är en förutsättning för framsteg och förbättrade villkor för de mänskliga rättigheterna också i Guatemala.
Utskottet finner ingen anledning för Sverige att i rådande läge ta initiativ som skulle riskera att föregripa de medlingsansträngningar som, trots bakslag, pågår i Guatemala. Det är utskottets uppfattning att det internationella samfundet och FN bör förmås att spela en ökad roll i Guatemalas fredsprocess. Utskottet utgår därför från att regeringen i lämpliga former fortsätter att verka för att Guatemala ägnas den internationella uppmärksamhet som är påkallad mot bakgrund av den allvarliga situation som råder i landet.
Med det ovan anförda betraktar utskottet yrkande 14 i motion 1991/92:U621 (v) som besvarat.
10. Kurder
I motion 1991/92:U622 (v, s, fp, c, kds), yrkande 1, samt i motion 1992/93:U609 (fp), yrkande 1 (delvis) anförs att Sverige bör verka för att kurdernas situation tas upp i sin helhet i FN.
I samma motion anges att kurdernas situation i Turkiet förblir svår. Motionärerna anser att Sverige mot denna bakgrund noga bör följa utvecklingen i Turkiet. I motionens yrkande 2 begärs att Sverige i Europarådet skall verka för att Turkiet uppfyller de åtaganden som den turkiska regeringen gjort beträffande mänskliga rättigheter.
Också i motion 1992/93:U621 (v), yrkande 1, framförs att Sverige i Europarådet bör ställa krav på Turkiet vad gäller efterlevnaden av de av Turkiet ratificerade människorättskonventionerna.
I det tredje yrkandet i motion 1991/92:U622 (v, s, fp, c, kds) föreslås att Sverige i Europarådet och i ESK skall verka för att undantagslagarna i sydöstra Turkiet hävs. I samma motions fjärde yrkande begärs att Sverige skall verka för att situationen för de mänskliga rättigheterna i Turkiet blir föremål för fortsatt särskild bevakning av Europarådet.
I motion 1992/93:U646 (c, m, fp, kds, v), yrkande 2, begärs att Sverige i ESK-processen och Europarådet skall arbeta för att Turkiet efterlever innehållet i de åtaganden som Turkiet gjort i form av gemensamma konventioner.
I motion 1992/93:U609 (fp), yrkande 1 (delvis), begärs att övergreppen mot kurdernas mänskliga rättigheter tas upp i ESK.
I motion 1991/92:U622 (v, s, fp, c, kds), yrkande 5, begärs att Sverige i Europarådet skall verka för en fredlig lösning för kurderna i Irak och att kurderna till dess skall få skydd av FN. I yrkande 8 i samma motion föreslås att Sverige skall inbjuda en delegation från parlamentet i irakiska Kurdistan.
Enligt motion 1991/92:U622 (v, s, fp, c, kds), yrkande 9, bör Sverige i FN ta initiativ till att kurder som fråntagits sina medborgarskap i Syrien kan få tillbaka dessa. I motion 1992/93:U609 (fp), yrkande 3, sägs att det måste sättas internationell press på Syrien för att nämnda kurder skall få sin självklara rätt till medborgarskap.
I yrkande 10 i motion 1991/92:U622 begärs att Sverige skall ge ekonomiskt stöd till framställning av läromedel på kurdiska som bistånd till irakiska Kurdistan.
Bakgrund
Efter Iraks tillbakadragande från kurdiska områden har det blivit möjligt att, genom utländska undersökningskommissioner och andra människorättsinriktade organisationer, få kännedom om den brutalitet och hänsynslöshet som präglat den irakiska behandlingen av kurderna.
De förhandlingar som inleddes i april 1991 mellan den irakiska regeringen och representanter för kurderna har inte lett till någon lösning på frågan om hur kurdernas anspråk på ökat oberoende skall kunna tillmötesgås. I maj 1992 genomfördes val i de av kurderna kontrollerade områdena i norra Irak. Valen resulterade i etablerandet av en rad motsvarigheter till normala statsorgan, såsom ett "parlament" och en "samlingsregering" med företrädare för ett stort antal kurdiska grupperingar i Irak.
Såväl säkerhetssituationen som försörjningsläget förblir prekärt för kurderna. Turkiet har vid upprepade tillfällen och med betydande styrkor attackerat vad som påstås vara den kurdiska organisationen PKK:s baser i sydöstra Turkiet och i norra Irak. Turkiska förband -- enligt uppgift ca 20000 man -- har sedan mitten av oktober 1992 genomfört s.k. säkerhetsoperationer i norra Irak mot PKK-gerillan. Detta har skett i nära samarbete med de två ledande företrädarna för de irakiska kurderna. Som följd härav har gerillan tvingats utrymma sina ställningar i detta område. Stridigheterna har inneburit utökade påfrestningar för civilbefolkningen i ett område där det humanitära hjälpbehovet är fortsatt stort. Eftersom en betydande del av tillförseln av förnödenheter till kurderna i norra Irak går via turkiskt område är de irakiska kurderna i hög grad beroende av vem som för tillfället kontrollerar tillfartsvägarna.
I Turkiet har, som nämnts, striderna mot PKK-gerillan trappats upp på senare tid. I månadsskiftet september/oktober dödades närmare 200 personer i den dittills häftigaste enskilda sammandrabbningen mellan kurdisk PKK-gerilla och turkisk militär. Ett stort antal kurdiska separatister uppges också ha blivit dödade i mitten av januari 1993 i samband med turkiska flyganfall i östra delen av landet. Det har hävdats att attackerna mot PKK-baser, inte minst genom bombningar, främst drabbat kurdisk civilbefolkning. Sålunda har staden Sirnak och ytterligare två städer bombats med omfattande civila offer som följd. Även kurdernas etniska och kulturella rättigheter, oavsett om det är fråga om medlemmar i PKK eller ej, utsätts ofta för kränkningar i Turkiet. Samtidigt kan dock noteras att en viss förbättring kommit till stånd vad avser kurdernas rätt att använda sitt eget språk.
Också i Syrien brister respekten för kurdernas mänskliga rättigheter. Av landets befolkning är ca 8 % kurder. Sedan 1980-talet anses kurderna ha något större möjligheter än tidigare att utöva sin kultur och fritt tala sitt språk. Kurdiska är dock fortfarande förbjudet som undervisningsspråk i Syrien.
År 1935 företogs en mera omfattande prövning av medborgarskap i Syrien. Som ett resultat av denna prövning konstaterades bl.a. att ett större antal kurder inte var syriska medborgare. I dag är hundratusentalet av de kurder som bor i Syrien statslösa och har ej till fullo integrerats i det syriska samhället. I avsaknad av medborgarskap missgynnas kurderna i en rad avseenden. Detta innebär bl.a. att de inte kan få pass eller äga fast egendom samt att de har svårigheter att få tillgång till statlig sjukvård. Däremot måste de fullgöra militärtjänstgöring. Den allmänna respekten för mänskliga rättigheter är också synnerligen låg i Syrien. Politisk opposition får inte förekomma, med undantag för sådan som är av rent symbolisk karaktär. Medlemmarna i den regerande alawiminoriteten åtnjuter privilegier som inte tillkommer övriga delar av befolkningen.
Situationen för de mänskliga rättigheterna (MR-situationen) i Iran har sedan 1982 varit föremål för behandling i FN:s MR-kommission. Den otillfredsställande MR-situationen i landet har bl.a. avspeglats i behandlingen av landets minoriteter, inkl. kurderna. Dessa har uppfattats som ett hot mot regimen och har i olika omgångar utsatts för repression.
De iranska kurderna eftersträvar ej ett självständigt Kurdistan. I stället är målet självstyre inom ramen för ett demokratiskt styrt Iran.
Talesmän för de iranska kurderna beskriver den kurdiska befolkningsgruppen i landet som en etniskt välintegrerad del i det iranska samhället. En stor del är persisktalande.
I FN-sammanhang har kurdernas situation huvudsakligen uppmärksammats i avsikt att förbättra den kurdiska minoritetens ställning i resp. land. Sverige och ett antal västeuropeiska länder har i flera års tid utan framgång sökt verka för att situationen i Irak behandlas i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Det förändrade opinionsläge som uppstod i och med Iraks invasion av Kuwait i augusti 1990 medförde att en resolution om de mänskliga rättigheterna i Irak kunde antas vid kommissionens 47:e möte 1991. Resolutionen innebar bl.a. tillsättandet av en särskild rapportör för Irak. Vid kommissionens senaste möte, det 48:e, förelåg en rapport från rapportören, som redovisade omfattande och allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. En ny resolution, som Sverige medverkat till, antogs, i vilken Irak uppmanas att upphöra med brott mot de mänskliga rättigheterna och att samarbeta med kommissionen. Resolutionen förlängde även den särskilde rapportörens mandat med ett år.
Utskottet
Utskottet konstaterar att det tidigare varit svårt att väcka internationellt gehör för kurdernas sak. Inte minst efter Gulfkriget har emellertid opinionens uppmärksamhet i ökad utsträckning riktats mot kurdernas i många länder svåra situation.
Vad gäller spörsmålet huruvida FN skulle kunna engageras, måste understrykas att avgörande härvidlag alltid är det stöd som kan uppbådas från medlemsländerna. Under senare år har emellertid, bl.a. till följd av Sveriges agerande, olika aspekter av kurdernas situation kommit att behandlas i FN-sammanhang. Främst gäller detta MR-kommissionens tillsättande av en särskild rapportör för Irak, antagandet av en resolution i vilken Irak uppmanas att upphöra med brott mot de mänskliga rättigheterna samt antagandet av en resolution i FN:s säkerhetsråd, nr 688, i vilken Iraks förtryck av sin egen civilbefolkning, inkl. kurderna, fördöms som ett hot mot fred och säkerhet i området.
Med det anförda torde yrkande 1 i motion 1991/92:U622 och yrkande 1 (delvis) i motion 1992/93:U609 få anses besvarade.
Utskottet konstaterar att problemet med mänskliga rättigheter i Turkiet är nära förknippat med frågan om kurdernas ställning i landet. Många kurder har assimilerats och integrerats i det turkiska samhället. Ett antal ledande turkiska politiker är av kurdiskt ursprung. Det gäller t.ex. presidenten, Turgut Özal, utrikesministern, Hikmet Cetin, och ministern för de mänskliga rättigheterna, Mehmet Kahraman. Någon generell diskriminering av människor med kurdiskt ursprung kan inte sägas förekomma i Turkiet.
Större delen av kurderna, ca 8 miljoner, bor i de sydöstra delarna av landet. De hävdar -- trots att de under lång tid utsatts för en hårdhänt assimileringspolitik -- sin självklara rätt till egen kultur och eget språk samt kurdiskt, politiskt medinflytande. Även bland dessa kurder synes stödet för PKK och en separat kurdisk stat vara svagt.
Ett tjugotal kurdiska kandidater invaldes vid valen för cirka ett år sedan i parlamentet, där de har bildat ett parti kallat HEP. Efter valen vidtog den nya turkiska regeringen ett antal åtgärder i liberaliserande riktning. Sålunda beslöts om ett ministerium för mänskliga rättigheter, en lag om kortare häktningstider (bl.a. i syfte att komma till rätta med tortyren i polishäktena) samt en liberalare arbetsmarknadslagstiftning. Därutöver har lättnader genomförts i fråga om möjligheterna att ge ut tidningar och musikinspelningar på kurdiska. I den mån beslutade liberaliseringar genomförs är detta att se som ett viktigt steg mot en förbättring av läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Enligt utskottets mening återstår dock ännu mycket att göra.
Den stundom mycket hårdhänta politiken mot kurderna har gynnat uppkomsten av terroristorganisationer av vilka PKK är den mest kända. I kampen mellan säkerhetsstyrkorna och PKK har övergrepp begåtts av båda sidor.
Även om en viss förbättring kommit till stånd vad avser kurdernas rättigheter är det, enligt utskottets mening, oroande att kurdernas etniska och kulturella rättigheter, oavsett om det är fråga om medlemmar i PKK eller ej, utsätts för återkommande kränkningar i Turkiet.
Varje stat har en självklar rätt att bekämpa terroristverksamhet inom sina egna gränser. I ett svar i riksdagen den 13 oktober 1992 betonade utrikesministern, att detta måste göras med tillämpning av en demokratisk rättsordning. Hon framhöll att Turkiet måste acceptera den enskilda klagorätten till Europadomstolen i Strasbourg som tillämplig i alla delar av landet. Hon framhöll också i sitt svar att Turkiet som ESK-medlem gjort åtaganden att respektera ESK:s principer om demokratiska och mänskliga rättigheter.
I ett svar i riksdagen den 20 oktober 1992 framhöll statsrådet Alf Svensson att Turkiet är en demokrati, som tillhör både ESK och Europarådet. Turkiet har därmed åtagit sig att uppfylla de förpliktelser som medlemskap i dessa organisationer innebär. Respekten för de mänskliga rättigheterna är ett återkommande samtalsämne i kontakterna mellan Sverige och Turkiet, både inom och utom Europarådet, och kommer att så förbli tills situationen i Turkiet kan anses tillfredsställande.
Utskottet konstaterar därutöver att frågan om de mänskliga rättigheterna redan är föremål för behandling inom Europarådet, bl.a. i det att flera enskilda mål mot Turkiet är anhängiggjorda.
Med det anförda får motion 1991/92:U622, yrkandena 2, 3 och4, samt yrkande 1 (delvis) i motion 1992/93:U609, yrkande 1 i motion 1992/93:U621 och yrkande 2 i motion 1992/93:U646 anses besvarade.
Utskottet konstaterar, att Europarådet har begränsade möjligheter att behandla frågor rörande kurdernas situation och rättigheter. Endast ett av de länder som hyser en större kurdisk befolkning, Turkiet, är medlem i Europarådet. Turkiet har dessutom, som ovan nämnts, gjort inskränkningar i möjligheten att utnyttja den individuella klagorätten. Dessa förhållanden har dock inte utgjort något hinder för att frågor rörande kurdernas situation, även i länder som inte är medlemmar i Europarådet, återkommande behandlats av rådets parlamentariska församling samt även i ministerkommittén.
Vad avser FN-skydd till kurderna noterar utskottet att FN:s säkerhetsråd i april 1991 antog en resolution, nr 688, i vilken Iraks förtryck av sin egen civilbefolkning, inkl. kurderna, fördöms som ett hot mot fred och säkerhet i området. Tillkomsten av FN-resolutionen, vilken särskilt motiverats av kurdernas utsatta situation, stöddes aktivt av Sverige. Under åberopande av de principer som kom till uttryck i resolutionstexten upprättade Frankrike, Förenta staterna, Storbritannien och Nederländerna en säkerhetszon i nordligaste Irak. Denna zon övervakas permanent av amerikanskt observationsflyg, vilket innebär ett skydd för kurderna i området.
Efter förhandlingar mellan FN:s biträdande generalsekreterare Jan Eliasson och företrädare för den irakiska regeringen ingicks i slutet av oktober 1992 ett s.k. Memorandum of Understanding mellan parterna. Därigenom har man funnit former för FN:s närvaro i hela Irak samtidigt som distributionen av humanitärt bistånd reglerats.
Med det anförda får yrkande 5 i motion 1991/92:U622 anses besvarat.
Utskottet konstaterar att företrädare för kurderna i Irak nyligen besökt Sverige samt att de därvid sammanträffat med ledamöter i Sveriges riksdag och med tjänstemän i regeringskansliet.
Med det anförda får yrkande 8 i motion 1991/92:U622 anses besvarat.
Utskottet konstaterar att rätt till medborgarskap inte är en i folkrätten reglerad mänsklig rättighet, och att det därför synes saknas förutsättningar för att i FN:s MR-kommission ta initiativ rörande frågan om medborgarskap för de kurder i Syrien som saknar sådant.
Med det anförda får yrkande 9 i motion 1991/92:U622 och yrkande 3 i motion 1992/93:U609 anses besvarade.
Utskottet noterar, att den humanitära FN-plan för Kuwait och Irak, inkl. gränsområdena, som upprättades i maj 1991 har erhållit omfattande svenskt stöd. Medel har huvudsakligen lämnats till UNHCR, WFP och Unicef. Mycket viktigt har också det stöd varit som Sverige avsatt för FN-styrkan i Irak. Dess existens utgör i princip en förutsättning för att olika FN-organ, NGO:s m.fl. skall kunna arbeta i landet. Den har också fungerat som skydd för den inhemska befolkningen.
Eftersom huvuddelen av det svenska biståndet kanaliserats genom multilaterala organisationer är det mycket svårt att avgöra hur mycket som direkt kommit kurderna till godo. Det bedöms emellertid vara fråga om betydande belopp.
Någon förfrågan om bidrag till framställning av läroböcker på kurdiska synes dock inte ha kommit svenska myndigheter till handa.
Med det anförda får yrkande 10 i motion 1991/92:U622 anses besvarat.
11. Assyrier/syrianer
Motionerna 1991/92:U613 (m), 1991/92:U625 (fp, s, c, kds), 1991/92:U604 (v) samt 1992/93:U654 (fp, c, kds) uppmärksammar assyriernas/syrianernas situation. I motion 1991/92:U613 (m) föreslås att Sverige såväl bilateralt som internationellt skall verka för att syrianerna (assyrierna) erkänns som en etnisk minoritet i hemländerna och garanteras mänskliga fri- och rättigheter. I motion 1991/92:U625 (fp, s, c, kds) yrkas bl.a. att Sverige skall spela en aktiv roll t.ex. i FN för att uppmärksamma assyriernas/syrianernas situation. I motion 1991/92:U604 (v) yrkas att Sverige i Europarådet och ESK skall verka för att syrianernas mänskliga rättigheter skall respekteras i Turkiet. I motion 1992/93:U654 (fp, c, kds), slutligen, yrkas att Sverige i FN, Europarådet och ESK bör uppmärksamma assyriernas (syrianernas) situation i Turkiet.
Bakgrund
Frågan om assyriernas och syrianernas ursprung och historia är komplicerad och föremål för diskussion i olika sammanhang. Eftersom tolkningen av dagens politiska förhållanden delvis sammanhänger med hur man uppfattar bakgrunden till den nuvarande situationen redovisas i det följande olika, sinsemellan delvis motstridiga, uppfattningar. Först redovisas ett synsätt baserat på studier av viss litteratur. Detta kompletteras därefter med uppfattningar som finns företrädda bland berörda invandrargrupper i Sverige.
Det, enligt det förstnämnda synsättet, ursprungligen
gemensamma för den grupp människor som benämns assyrier är
bekännelsen till den nestorianska ("assyriska") kyrkan. Denna är
uppkallad efter en präst i Antiokia, Nestorius, som år 428
valdes till patriark i Konstantinopel. Utmärkande för hans
teologi är tanken att Kristus har två naturer, en gudomlig och
en mänsklig, vilka är nära förenade men som ej får
sammanblandas. Den lära som han härledde ur denna dogm
(diofysitismen, tvånatursläran) skiljer sig på ett avgörande
sätt från den uppfattning som fastslagits på kyrkomötet i Nicea.
En grundläggande skillnad mellan de två teologiska skolorna är
huruvida Maria skall betraktas som enbart Kristi Moder eller som
Teotokos, Gudsmoder.
Efter kyrkomötet i Efesus 431 avsattes Nestorius som patriark. Hans anhängare sökte sig bort från bysantinskt område och upprättade ett teologiskt centrum (Nisibis) i närheten av vad som i dag är den syrisk-turkiska gränsen. I slutet av 400-talet skedde en sammanslagning mellan olika, närbesläktade samfund i det mesopotamiska området. Med en sammanfattande benämning kallade de sig från mitten av 500-talet den nestorianska kyrkan.
Parallellt med den beskrivna utvecklingen framträdde under senare delen av 400-talet bland den arameisktalande befolkningen i Syrien en på ennatursläran (monofysitismen) grundad, syrisk-ortodox kyrka (även kallad syrisk-katolska kyrkan och unierade syrisk-antiokenska kyrkan), vars anhängare i dag, som nämnts, kallar sig syrianer.
Redan på 480-talet började ett av de samfund som kom att ingå i den nestorianska kyrkan att med framgång missionera bl.a. i kurdiska områden. Kyrkan etablerades under de följande århundradena fast i Centralasien och anses som mest ha omfattat 80 miljoner människor. I samband med Timurlenks erövringar krossades emellertid detta kyrkliga "imperium" nästan helt. Blott spridda rester återstod i avlägsna delar av nuvarande Turkiet och i gränstrakterna mellan våra dagars Iran och Irak. Samtidigt inleddes ett religiöst förfall. 1500-talet såg flera splittringar av den nestorianska kyrkan. Det alltmera obetydliga patriarkatet flyttades till ett bergsområde i vad som i dag är sydöstra hörnet av Turkiet, där det förblev till år 1917.
I slutet av 1700-talet konstaterar den kände engelske historikern Edward Gibbon, att "nestorianerna förblandas under namnet kaldéer eller assyrier med den mäktigaste staten i östern under antiken". En engelsk arkeolog och diplomat, Henry Layard, som var verksam under 1830- och 1840-talen, trodde sig i dessa kristna grupper ha funnit ättlingar i rakt nedstigande led till de 900 år tidigare försvunna assyrierna, en uppfattning som kom att sprida sig i Europa. Under 1800-talet kom även nestorianerna själva, vilka då beräknas ha uppgått till ca 100000, att kalla sig assyrier.
Efter en revolt mot turkarna under första världskriget massakrerades omkring 20000 nestorianer vid den dåvarande persisk-turkiska gränsen. Åren efter det första världskriget skedde betydande omflyttningar av återstående nestorianska grupper, då uppgående till ca 90000 personer. Nestorianerna deporterades av turkarna till Irak, där många av dem kom att ingå i brittiska specialstyrkor, som bl.a. användes för att slå ner kurdiska uppror.
Under 1930-talet integrerades en del assyrier i det irakiska samhället. Andra framförde förnyade krav på autonomi och på emigration i NF:s regi. I samband med att Irak blev självständigt 1932 deporterades den nestorianske patriarken. Så småningom hamnade han i USA där han återupprättade sitt patriarkat i Chicago för att senare flytta det till San Francisco.
NF behandlade återkommande den assyriska frågan under 1930-talet. Efter olika försök att skapa bosättningar för den assyriska befolkningsgruppen, bl.a. vid Timbuktu och i Brittiska Guayana, fattades slutligen beslut om att de som så ville skulle få lämna Irak och bosätta sig i Syrien. En del blev dock kvar i Irak, där de under senare årtionden ofta kommit i kläm i striderna mellan den irakiska armén och kurderna. 1977 blev huvuddelen av de assyrier som bodde längs den turkiska gränsen tvångsförflyttade till andra delar av landet. Av de ca 80000 assyrier som i dag bor i Irak återfinns cirka hälften i städerna där de är relativt väl integrerade. Den andra hälften, bland vilka de under 1970-talet tvångsförflyttade återfinns, lever under betydligt svårare förhållanden. Assyrierna i Irak är organiserade i en rad kyrkliga sammanslutningar, vilka inte sällan bekämpar varandra.
Det bör påpekas att det förekommer mycket skiftande uppgifter om antalet personer som tillhör de här diskuterade grupperna. I sin rapport våren 1992 uppger MR-kommissionens rapportör att antalet assyrier och dessa närstående grupper (utom syrisk-katoliker) i Irak uppgår till mer än en miljon.
I Iran finns ca 30000 assyrier. Dessa bor dels i ett antal större städer, dels nära gränsen mot Turkiet. Assyrierna har en representant i det iranska parlamentet.
I Syrien finns assyrierna, vilka torde uppgå till ca 40000 (inkluderas de syrisk-ortodoxa uppgår antalet, enligt vissa uppgifter, till 200000), huvudsakligen kvar i det område där de tilläts bosätta sig under 1930-talet. De lever där under påfallande modesta förhållanden.
I Libanon finns i dag ca 10000 assyrier. Assyrierna i det forna Sovjetunionen uppgår till ca 50000. I Turkiet finns en kvarleva av den tidiga assyriska folkgruppen. Dessa "turkassyrier" har emellertid i stort sett förlorat sitt nestorianska arv.
Utanför Mellanöstern--Iran--f.d. Sovjetunionen finns den största assyriska befolkningskoncentrationen, ca 100000, i USA.
Generellt måste konstateras, att de ovan återgivna siffrorna är behäftade med betydande osäkerhet, både av definitionsmässiga och statistiska skäl.
Som nämnts inledningsvis i detta avsnitt finns det olika uppfattningar om vad "assyrisk/syriansk" står för. Medan det ovan redovisade synsättet tar sin utgångspunkt i den tidiga kristna kyrkans utveckling och från denna utgångspunkt för resonemanget framåt, finns det hos assyriska/syrianska grupper i Sverige det omvända perspektivet, nämligen att från de nuvarande förhållandena gå bakåt. Så är exempelvis fallet när en assyrisk grupp i en presentation skriver att "assyrierna räknar sig i dag nationellt, traditionellt och historiskt som ättlingar till de gamla assyrierna". Också vad avser språk och kultur förekommer det att man hävdar ursprung i antikens assyriska högkultur.
Andra däremot hävdar att de i stället härstammar från ett annat folk, araméerna, och att de araméer som gick över till kristendomen kallade sig assyrier.
Assyrierna/syrianerna i Sverige synes företrädesvis vara medlemmar i de syrisk-ortodoxa, syrisk-katolska, nestorianska och kaldéeiska kyrkorna. Enligt den uppfattning de själva har inkluderas således större grupper i begreppet assyrisk än vad som är fallet om man tillämpar det inledningsvis redovisade, litteraturbaserade synsättet.
De flesta vuxna assyrier talar i dag syriak, som förstås i de flesta assyriergrupper. Emellertid är det långt ifrån alltid barnens modersmål.
I ett försök till sammanfattning av vad assyrisk står för konstateras (Riksutställningar i en presentation av assyrisk bondekultur), att termen "... har fått en ny innebörd: orientalisk kristen oberoende av nationalitet (turkisk, libanesisk, syrisk, irakisk, iransk) eller folk- och språktillhörighet (turkisk, kurdisk, arameisk-syrisk, arabisk, armenisk, persisk)".
Utskottet
Den generellt sett låga respekten för de mänskliga rättigheterna och det allmänna förtryck som råder i det berörda området undgår naturligtvis inte att drabba även de assyriska grupperna. Som en liten minoritet i regionen är dessa grupper utsatta för särskilda problem, och de upplever sig ofta själva försatta i en svår situation.
I Turkiet finns det vissa begränsningar för all religiös verksamhet, vilka är avsedda att bevara den turkiska statens sekulära karaktär. Nämnda inskränkningar är huvudsakligen riktade mot majoritetsreligionen, islam, men påverkar även religiösa minoriteter.
Det finns i Turkiet också kvardröjande konflikter sedan 1970- och 1980-talen mellan kurder och assyrier/syrianer, vilka också innefattar trakasserier och mord. Till stor del kan dessa konflikter förklaras av motsättningar mellan jordlösa kurder och de traditionellt mera välbärgade, jordägande assyrierna.
Det finns emellertid också en rad andra konfliktdimensioner. Uppenbarligen kommer de jämförelsevis små assyriska och syrianska grupperna i Turkiet ej sällan i kläm mellan andra intressen. Så torde exempelvis vara fallet i samband med de religiöst betingade stridigheter, särskilt mellan islamiska fundamentalister och andra grupper, som ägt rum under senare tid. Så är också situationen i kampen mellan turkiska säkerhetsstyrkor och kurdiska grupper (PKK). Det finns därför anledning att se allvarligt på den försämrade situationen för assyrierna/syrianerna.
Utskottet konstaterar att arbete rörande rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, religiösa och språkliga minoriteter för närvarande pågår bl.a. inom FN, Europrådet, ESK och EG. Sverige deltar aktivt i detta arbete inom de tre förstnämnda organisationerna. I förekommande fall verkar Sverige också bilateralt mot brott mot de mänskliga fri- och rättigheterna. Sverige verkar därvid för att alla människor, oavsett nationell, etnisk, religiös eller annan tillhörighet, skall åtnjuta mänskliga fri- och rättigheter.
Med det anförda får motion 1991/92:U613 anses besvarad.
På grund av de allvarliga problemen på området för de mänskliga rättigheterna har Sverige tillsammans med andra västeuropeiska stater under ett antal år sökt få upp läget i Irak till behandling i FN:s MR-kommission. Detta lyckades vid 1991 års möte med kommissionen. En särskild rapportör tillsattes, vilken till 1992 års möte med kommissionen kunde redovisa omfattande och allvarliga människorättskränkningar. Också beträffande Iran har situationen för de mänskliga rättigheterna varit föremål för uppmärksamhet sedan lång tid tillbaka. Sedan början av 1990-talet har kommissionen haft en separat rapportör även för Iran.
Utskottet konstaterar, att den granskning som FN:s MR-kommission bedriver i förekommande fall (främst Irak och Iran) omfattar alla befolkningsgrupper i berörda länder, inkl. assyrier, och att Sverige deltar i och noga följer detta arbete.
Det åligger Turkiet, i likhet med övriga stater, att garantera de mänskliga rättigheterna för alla grupper. Mot bakgrund av det ovan beskrivna läget för assyrier/syrianer anser utskottet att dessa gruppers situation i Turkiet bör ge anledning till ökad uppmärksamhet i de fora där frågor om de mänskliga rättigheterna behandlas.
Med det anförda får motionerna 1991/92:U625 och 1992/93:U654 (delvis) anses besvarade.
Utskottet har i tidigare betänkanden konstaterat att Europarådet inte är ett primärt forum för frågor rörande kurdernas situation och rättigheter, eftersom Turkiet endast är ett av de länder som har en kurdisk minoritet. Motsvarande synsätt kan anläggas beträffande assyrier/syrianer. Utskottet konstaterar emellertid också, på annan plats i detta betänkande, att frågan om de mänskliga rättigheterna redan är föremål för behandling inom Europarådet, bl.a. i det att flera enskilda mål mot Turkiet är anhängiggjorda. Inom såväl Europarådet som andra internationella organisationer pågår arbete rörande olika minoriteters rättigheter. I detta sammanhang berörs även frågan om etniska minoriteter. Också ESK är ett forum där ett omfattande arbete pågår för att finna lämpliga former för att behandla minoritetsproblem.
Med det anförda får motionerna 1991/92:U604 och 1992/93:U654 (delvis) anses besvarade.
12. Zigenare
I motion 1991/92:U621 (v) anges att förföljelsen mot zigenare i Östeuropa har tilltagit. Enligt motionärerna vädjade zigenarnas internationella union i november 1991 om en alleuropeisk lösning på våldet mot zigenare. I motionens yrkande 7 begärs att Sverige skall tillmötesgå denna vädjan och därmed bidra till att stärka arbetet mot rasism. Även motion 1992/93:U612 (fp) uppmärksammar det zigenska folkets utsatta situation. I motionen anförs att Sverige i ESK, Europarådet och i andra internationella sammanhang bör verka för att ökad tolerans visas mot zigenare och andra minoriteter i Europa samt för att dessa gruppers situation i ökad utsträckning skall uppmärksammas internationellt.
Bakgrund
Antalet zigenare i världen beräknas uppgå till cirka tio--elva miljoner. Närmare åtta miljoner zigenare finns i Europa. Av dessa återfinns i sin tur drygt sju miljoner i Öst- och Centraleuropa samt på Balkan. I alla staterna där utgör zigenarna en underklass med bl.a. hög analfabetism, kort livslängd och stor barnadödlighet. Ett av Europarådet år 1969 utarbetat förslag med åtgärder syftande till att förbättra zigenarnas situation i medlemsländerna har i flertalet av dessa inte haft stor praktisk genomslagskraft.
Under historiens lopp har den zigenska folkgruppen utsatts för förföljelse och diskriminering. Under 1930- och 1940-talen blev zigenarna, i likhet med judarna, föremål för den tyska nazismens systematiska förintelsepolitik. I Syd- och Sydösteuropa föll många zigenare offer för massakrer som utfördes av inhemska fascister.
Zigenarnas aktuella situation i Europa har studerats av bl.a. organisationen för de mänskliga rättigheterna, Helsinki Watch. Organisationen har bl.a. konstaterat att övergreppen mot zigenare i vissa östeuropeiska länder, t.ex. Bulgarien och Rumänien, ökat sedan dessa länders demokratiseringsprocess inleddes 1989/90. Detta sammanhänger enligt Helsinki Watch med det faktum att etniska konflikter generellt tilltagit i intensitet i Östeuropa i takt med försvagningen av den hårda sociala kontroll som förknippades med de tidigare statsapparaterna i dessa länder. I såväl Bulgarien som Rumänien har den zigenska folkgruppen i många fall utsetts till syndabock för problem som har sin upprinnelse i samhällenas strävan att övergå till marknadsekonomi. I Rumänien har zigenare åtalats för att ha orsakat upplopp mellan etniska ungrare och rumäner. Helsinki Watch har vidare konstaterat, vad gäller vissa länder, att våld mot zigenare sällan föranleder åtal.
Den zigenska världsunionens konferens i Rom i september 1991 utmynnade i fyra långsiktiga rekommendationer syftande till att bl.a. göra zigenarbefolkningen mer delaktig i resp. lands politiska och ekonomiska system. Samtidigt var det angeläget att värna om zigenarnas möjlighet att leva i enlighet med sin kultur och sin historia, framhölls det i rekommendationerna. Konferensen utmynnade i en appell till alla europeiska stater att erkänna zigenarna som en "transnationell etnisk minoritet".
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna antog vid sitt 48:e möte en resolution vari kommissionens särskilde rapportör uppmanas att i sitt arbete fästa särskild uppmärksamhet vid romas (zigenarnas) levnadsförhållanden. Staterna uppmanas vidta erforderliga åtgärder för att eliminera alla former av diskriminering gentemot roma. Ett ändringsförslag om att resolutionstexten endast skulle omfatta roma som var bosatta och medborgare i resp. stat avvisades av kommissionen.
Utskottet
Den zigenska folkgruppens utsatta situation, särskilt i Öst- och Sydeuropa, bör enligt utskottets uppfattning ägnas ökad uppmärksamhet. Enligt utskottets bedömning sammanhänger en förbättring av respekten för de mänskliga rättigheterna generellt, inkl. respekten för den zigenska minoritetens kulturella särart, med de aktuella ländernas möjligheter att fortsätta och fördjupa den påbörjade demokratiprocessen. Utskottet vill framhålla betydelsen av att varje land på det nationella planet vidtar åtgärder, bl.a. lagstiftningsvägen, för att stärka skyddet för minoriteter. En stats prekära sociala och ekonomiska situation får aldrig tillåtas bli en ursäkt för bristande respekt för de mänskliga rättigheterna. Utskottet noterar med oro rapporterna om att polis och andra myndighetspersoner i Rumänien själva deltagit i våldsövergrepp på zigenare och vid attacker inte erbjudit zigenare fullt medborgerligt skydd.
Utskottet utgår från att regeringen verkar för att den zigenska folkgruppens ofta utsatta situation ägnas den internationella uppmärksamhet, t.ex. inom ESK-processens ram, som är påkallad.
Därmed får yrkande 7 i motion 1991/92:U621 (v) samt motion 1992/93:U612 (fp) anses besvarade.
13. Judar i f.d. Sovjetunionen
I motion 1991/92:U615 (s) berörs frågan om den judiska utvandringen från f.d. Sovjetunionen. I motionens yrkande 3 föreslås att Sverige i FN skall väcka frågan om dessa personers rätt att välja invandrarland.
Som bakgrund till yrkandet anger motionärerna en överenskommelse mellan Israel, Förenta staterna och det f.d. Sovjetunionen med innebörden att alla judar som utvandrar från det tidigare Sovjetunionen skall resa direkt till Israel utan möjlighet att bosätta sig i andra länder. I motionen anförs att en sådan överenskommelse skulle stå i strid med folkrätten som enligt motionärerna stadgar att var och en har rätt att bosätta sig där han vill och kan.
Utskottet
Utskottet konstaterar att frågan om de f.d. sovjetiska judarnas rätt att utvandra från sina hemländer resp. invandra till Israel eller andra länder mist något av sin aktualitet. Enligt vad utskottet inhämtat finns för närvarande inga hinder som skulle begränsa den judiska utvandringen från de stater som tidigare ingick i Sovjetunionen. Att den judiska invandringen till Israel på senare år ändå varit relativt sparsam beror enligt samstämmiga uppgifter främst på begränsningar vad avser det israeliska mottagandet av dessa invandrare samt på den bild härav som invandrarna i sin tur vidareförmedlat till sina forna hemländer. Enligt vad utskottet erfarit är den judiska invandringen till Israel sedan en tid tillbaka återigen på uppgång.
Utskottet konstaterar vidare att folkrätten ej garanterar individens rätt att fritt välja invandrarland. I förarbetena till den svenska lagstiftningen avseende invandrarpolitiska frågor finns fastställd principen om individuell prövning i tillståndsärenden. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att denna princip självfallet också måste gälla de judar från det f.d. Sovjetunionen som kan tänkas ansöka om uppehållstillstånd i Sverige.
Därmed avstyrks yrkande 3 i motion 1991/92:U615 (s).
14. Urbefolkningar
Motion 1991/92:U620 (v) tar upp urbefolkningarnas utsatta situation i många delar av världen. Enligt motionärerna bör 500-årsminnet av Columbus "upptäckt" av Amerika också uppmärksamma vad dessa 500 år av kolonisering inneburit för urinvånarna, indianerna. I motionen yrkas att Sverige bör ta initiativ till att göra den 12 oktober till en internationell solidaritetsdag med Amerikas indianer.
Bakgrund
Utskottet har tidigare framhållit att urbefolkningars rättigheter bör ses i ett större sammanhang, där det gäller att värna om alla individers och alla minoritetsgruppers mänskliga rättigheter. Det är angeläget att verka för att etniska minoriteter åtnjuter grundläggande demokratiska fri- och rättigheter, rätten till en egen kulturell identitet och ett eget kulturliv, till egen religion och eget språk.
Sedan 1982 pågår inom ramen för FN:s arbetsgrupp om urbefolkningar ett arbete på att utforma en deklaration om urbefolkningar. Arbetsgruppen sorterar under FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Sverige deltar aktivt i detta arbete.
Utskottet
Utskottet konstaterar att Sverige undertecknat FN:s rasdiskrimineringskonvention från 1965. Denna medger bl.a. positiv särbehandling i syfte att skydda särskilt utsatta grupper. Utskottet vill betona vikten av att urbefolkningarnas situation uppmärksammas, att deras rättigheter skyddas samt att vederbörliga sociala och ekologiska hänsyn tas till urbefolkningarna i den samhälleliga planeringen och utvecklingen, liksom i biståndssamarbetet.
Beträffande Amerikas urinvånare har utskottet tidigare uttalat, att det naturliga vore, att alla aspekter av Amerikas upptäckt och kolonialisering uppmärksammas i samband med 500-årsjubileet av upptäckten av Amerika, inkl. följderna för de amerikanska indianerna.
Utskottet konstaterar att så i viss mån skett under 1992. Det är utskottets förhoppning att de amerikanska urbefolkningarnas situation skall ägnas ytterligare uppmärksamhet under 1993, som av FN proklamerats som det internationella urbefolkningsåret. Vid det senaste mötet i FN:s MR-kommission var Sverige medförslagsställare till den resolution som antogs varigenom bl.a. kommissionen inbjuder stater att, i samråd med urbefolkningar och frivilligorganisationer, föreslå teman och aktiviteter för detta år.
Med det ovan anförda får motion 1991/92:U620 (v) anses besvarad.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande förändring av FN-stadgan att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1991/92:Ju626 besvarat med vad utskottet anfört,
2. beträffande dödsstraff och tortyr att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1991/92:U623 och yrkande 10 i motion 1991/92:U621 besvarade med vad utskottet anfört,
3. beträffande lagstiftning i andra länder att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1991/92:Ju635 besvarat med vad utskottet anfört,
4. beträffande folkrätt att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1991/92:U623 besvarat med vad utskottet anfört,
5. beträffande folkrättens årtionde att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1991/92:U623 besvarat med vad utskottet anfört,
6. beträffande FN-konferenser att riksdagen förklarar yrkandena 3 och 4 i motion 1991/92:U603 besvarade med vad utskottet anfört,
7. beträffande rasdiskriminering att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1991/92:U623, yrkande 15 i motion 1992/93:U628 och yrkande 6 i motion 1992/93:Ju619 besvarade med vad utskottet anfört,
8. beträffande individuell klagorätt att riksdagen förklarar yrkande 6 i motion 1991/92:U623 besvarat med vad utskottet anfört,
9. beträffande en FN-kommissarie för mänskliga rättigheter att riksdagen förklarar yrkande 7 i motion 1991/92:U623 och yrkande 3 i motion 1992/93:U626 besvarade med vad utskottet anfört,
10. beträffande bestraffning av förövare av folkmord och andra brott mot mänskligheten att riksdagen med avslag på motion 1991/92:U619 förklarar yrkande 16 i motion 1991/92:U621 och yrkande 7 i 1992/93:U645 besvarade med vad utskottet anfört, men. (v) - delvis
11. beträffande barnkonventionen att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1991/92:Sf605 och yrkande 3 i motion 1991/92:U202 besvarade med vad utskottet anfört,
12. beträffande barnsoldater att riksdagen förklarar yrkande 8 i motion 1991/92:U621 och yrkande 4 i motion 1991/92:U623 besvarade med vad utskottet anfört,
13. beträffande flyktingkvinnors och barns behov att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1991/92:Sf605 besvarat med vad utskottet anfört,
14. beträffande kvinnans situation att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1991/92:U603 och yrkande 11 i motion 1991/92:U621 besvarade med vad utskottet anfört,
15. beträffande homosexuellas mänskliga rättigheter att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1991/92:L415 och yrkande 2 i motion 1991/92:So272 besvarade med vad utskottet anfört,
16. beträffande bistånd till människorättsorganisationer, journalister m.m. att riksdagen förklarar yrkandena 1 och 5 i motion 1991/92:U621 besvarade med vad utskottet anfört, men. (v) - delvis
17. beträffande krigföringsmetoderna i Gulfkriget att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1991/92:U621 besvarat med vad utskottet anfört,
18. beträffande folkrättsliga regler för minering att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1991/92:U621 besvarat med vad utskottet anfört,
19. beträffande plastkulor att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1991/92:U621 besvarat med vad utskottet anfört,
20. beträffande koppling mellan handel och mänskliga rättigheter att riksdagen avslår yrkande 6 i motion 1991/92:U617, men. (v) - delvis
21. beträffande en generös och solidarisk flyktingpolitik m.m. att riksdagen förklarar yrkande 8 i motion 1991/92:U623 besvarat med vad utskottet anfört,
22. beträffande KGB-arkiven att riksdagen förklarar motion 1991/92:U605 besvarad med vad utskottet anfört, res. (nyd)
23. beträffande en fredlig lösning av Cypernfrågan att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1991/92:U607 samt yrkande 1 i motion 1992/93:U653 besvarade med vad utskottet anfört,
24. beträffande den turkiska ockupationen och de turkiska bosättningarna på Cypern att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1991/92:U607 besvarat med vad utskottet anfört,
25. beträffande försvunna grekcyprioters öden att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1991/92:U607 besvarat med vad utskottet anfört,
26. beträffande den svenska polisstyrkan på Cypern att riksdagen avslår yrkande 4 i motion 1991/92:U607,
27. beträffande mänskliga rättigheter i Iran att riksdagen förklarar yrkandena 1--3 i motion 1991/92:U617 samt yrkande 5 i motion 1992/93:U646 besvarade med vad utskottet anfört,
28. beträffande handel med Iran att riksdagen avslår yrkande 5 i motion 1991/92:U617,
29. beträffande fredsprocessen i Västra Sahara att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1991/92:U210, yrkande 1 i motion 1991/92:U626, yrkande 1 i motion 1992/93:U605, yrkande 1 i motion 1992/93:U613 samt yrkande 1 i motion 1992/93:U624 besvarade med vad utskottet anfört,
30. beträffande mänskliga rättigheter i Marocko att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1991/92:U210 samt yrkande 2 i motion 1992/93:U613 besvarade med vad utskottet anfört,
31. beträffande fredsprocessen i Angola att riksdagen avslår yrkande 3 i motion 1991/92:U224 samt yrkandena 1 och 2 i motion 1991/92:U618,
32. beträffande fredsprocessen i Moçambique att riksdagen förklarar yrkandena 4 och 6 i motion 1991/92:U618 besvarade med vad utskottet anfört,
33. beträffande Namibiafrågan att riksdagen avslår yrkande 7 i motion 1991/92:U618, men. (v) - delvis
34. beträffande fredsmedling i Filippinerna att riksdagen förklarar yrkande 12 i motion 1991/92:U621 besvarat med vad utskottet anfört,
35. beträffande mänskliga rättigheter i Indonesien att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1991/92:U609, yrkande 3 i motion 1991/92:U624, yrkande 1 i motion 1992/93:U604 samt yrkande 1 i motion 1992/93:U611 besvarade med vad utskottet anfört,
36. beträffande Östra Timors status att riksdagen förklarar yrkandena 2, 4 och berörd del av yrkande 5 i motion 1991/92:U609, yrkande 4 i motion 1991/92:U624, yrkande 2 i motion 1992/93:U604 samt yrkandena 2 och 3 i motion 1992/93:U611 besvarade med vad utskottet anfört,
37. beträffande Irian Jaya (tidigare Västpapua) att riksdagen avslår berörd del av yrkande 5 och yrkande 7 i motion 1991/92:U609, yrkande 5 i motion 1991/92:U624 samt yrkande 3 i motion 1992/93:U604,
38. beträffande utsändandet av en parlamentarisk delegation till Tibet att riksdagen avslår yrkande 2 i motion 1991/92:U611 samt yrkande 2 i motion 1992/93:U615,
39. beträffande mänskliga rättigheter i Tibet att riksdagen förklarar yrkandena 1--3 och yrkande 5 i motion 1991/92:U611 samt yrkandena 1, 3 och 5 i motion 1992/93:U615 besvarade med vad utskottet anfört,
40. beträffande bistånd till Tibet att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1991/92:U611 samt yrkande 4 i motion 1992/93:U615 besvarade med vad utskottet anfört,
41. beträffande handelsembargot mot Cuba att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1991/92:U606 samt yrkandena 3 och 4 i motion 1992/93:U616 besvarade med vad utskottet anfört,
42. beträffande mänskliga rättigheter i Cuba att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1991/92:U606 samt yrkande 5 i motion 1992/93:U616 besvarade med vad utskottet anfört,
43. beträffande medling i konflikten i Guatemala att riksdagen förklarar yrkande 14 i motion 1991/92:U621 besvarat med vad utskottet anfört,
44. beträffande den kurdiska frågan i FN att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1991/92:U622 och yrkande 1 (delvis) i motion 1992/93:U609 besvarade med vad utskottet anfört,
45. beträffande Turkiet och de mänskliga rättigheterna att riksdagen förklarar yrkandena 2, 3 och 4 i motion 1991/92:U622 samt yrkande 1 (delvis) i motion 1992/93:U609, yrkande 1 i motion 1992/93:U621 och yrkande 2 i motion 1992/93:U646 besvarade med vad utskottet anfört,
46. beträffande kurderna i Irak att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1991/92:U622 besvarat med vad utskottet anfört,
47. beträffande inbjudan till delegation från Kurdistan att riksdagen förklarar yrkande 8 i motion 1991/92:U622 besvarat med vad utskottet anfört,
48. beträffande medborgarskap för kurder i Syrien att riksdagen förklarar yrkande 9 i motion 1991/92:U622, samt yrkande 3 i motion 1992/93:U609 besvarade med vad utskottet anfört,
49. beträffande bistånd till irakiska Kurdistan att riksdagen förklarar yrkande 10 i motion 1991/92:U622 besvarat med vad utskottet anfört,
50. beträffande erkännande av assyrierna som etnisk minoritet att riksdagen förklarar motion 1991/92:U613 besvarad med vad utskottet anfört,
51. beträffande åtgärder för att uppmärksamma assyriernas (syrianernas) situation att riksdagen förklarar motionerna 1991/92:U625 och 1992/93:U654 (delvis) besvarade med vad utskottet anfört,
52. beträffande åtgärder för att uppmärksamma assyriernas (syrianernas) situation i Turkiet att riksdagen förklarar motionerna 1991/92:U604 och 1992/93:U654 (delvis) besvarade med vad utskottet anfört,
53. beträffande det zigenska folkets situation att riksdagen förklarar yrkande 7 i motion 1991/92:U621 samt motion 1992/93:U612 besvarade med vad utskottet anfört,
54. beträffande judar i f.d. Sovjetunionen att riksdagen avslår yrkande 3 i motion 1991/92:U615,
55. beträffande en solidaritetsdag med Amerikas indianer att riksdagen förklarar motion 1991/92:U620 besvarad med vad utskottet anfört.
Stockholm den 15 februari 1993
På utrikesutskottets vägnar
Daniel Tarschys
I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Pierre Schori (s), Alf Wennerfors (m), Maj Britt Theorin (s), Karl-Erik Svartberg (s), Inger Koch (m), Nils T Svensson (s), Margareta Viklund (kds), Lars Moquist (nyd), Viola Furubjelke (s), Karl-Göran Biörsmark (fp), Kristina Svensson (s), Göran Lennmarker (m) och Birgitta Hambraeus (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
KGB-arkiven (mom. 22)
Lars Moquist (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "anses besvarad" bort ha följande lydelse:
Efter den stora omvälvningen och det definitiva sammanbrottet för Sovjetunionen finns uppenbarligen tillgång till KGB:s arkiv på ett sätt och i en omfattning som tidigare var helt otänkbar. Det är av utomordentlig vikt för Sveriges säkerhet och svensk säkerhetspolitik att kunna studera dessa arkiv.
I arkiven kan finnas material som är av svenskt intresse och som bör publiceras för den svenska allmänheten. Dokument kan återfinnas som ger svar på Raoul Wallenbergs öde. Kanske finner vi sanningen bakom DC 3:ans nedskjutning liksom vad som hänt flera saknade fartygsbesättningar. Dessa frågor har diskuterats sedan mitten av 1950-talet utan att slöjorna skingrats.
Svenska myndigheter bör försöka få tillträde till KGB-arkiven för att därefter undersöka och för allmänheten redovisa vad som där kan finnas av särskilt svenskt intresse. Om förslaget inte leder till något konkret resultat bör regeringen pröva andra lösningar för att kunna utforska KGB-arkiven.
Därmed tillstyrks motion 1991/92:U605.
dels att moment 22 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
22. beträffande KGB-arkiven att riksdagen med bifall till motion 1991/92:U605 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Bertil Måbrink (v) anför:
Bestraffning av förövare av folkmord och andra brott mot mänskligheten
Pol Pots röda khmerer har gjort sig skyldiga till folkmord. Nu saboterar de FN:s fredsplan för Kambodja. De attackerar FN-styrkan (UNTAC) både verbalt och militärt. De vägrar delta i valet i maj och har inlett en militär offensiv för att underlägga sig större delar av landet och befolkningen. Valen kan komma att få genomföras under militärt hot. En annan risk är att Kambodja delas. Det är därför hög tid att de röda khmererna berövas sitt folkrättsliga skydd. Annars kan FN:s fredsplan inte genomföras. De ansvariga bör behandlas på samma sätt som krigsförbrytarna i Bosnien och ställas till ansvar för sina illdåd.
Jag anser därför att riksdagen med bifall till motion 1992/93:U645 (v) yrkande 7 som sin mening bör ge regeringen till känna vad ovan anförts om en rättegång mot de ansvariga för folkmordet i Kambodja.
Bistånd till människorättsorganisationer, journalister m.m.
Under senare år har organisationer och personer som arbetar för de mänskliga rättigheterna blivit utsatta för allt svårare förföljelser. Stödet till dem måste därför öka, både det folkrättsliga och materiella. De måste tillförsäkras rätt och möjlighet att delta i Världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien i juni.
Jag anser därför att riksdagen med bifall till motion 1991/92:U621 (v) yrkande 1 som sin mening bör ge regeringen till känna vad ovan anförts om ökat bistånd till mänskorätts- och andra organisationer.
Koppling mellan handel och mänskliga rättigheter
Av utvecklingen i Irak borde vi ha lärt oss hur farligt det är att understödja diktaturregimers handel, exempelvis med exportkrediter. Exportkreditnämnden (EKN) har nu miljardfordran på Irak. Men EKN fortsätter att ge krediter till diktaturer som Iran. Regeringsledda handelsdelegationer fortsätter att stödja exportsatsningar på sådana regimer. Här finns ingen koppling mellan statligt stöd och respekten för mänskliga rättigheter som finns i biståndspolitiken.
Jag anser därför att riksdagen med bifall till motion 1991/92:U617 (v) yrkande 6 som sin mening bör ge regeringen till känna vad ovan anförts om att samma koppling mellan handel och mänskliga rättigheter skall gälla som mellan bistånd och mänskliga rättigheter.
Namibiafrågan
En överenskommelse träffades i december mellan Namibia och Sydafrika om administrationen av Walvis Bay. Namibia ville att den gemensamma administrationen skulle gälla allt, eftersom man ser den som ett övergångsskede till att Walvis Bay återinlemmas i Namibia. Men Pretoriaregimen vägrar fortfarande att erkänna Walvis Bay som namibiskt, trots att FN betraktar staden som en integrerad del av Namibia. Därför blir Walvis Bay troligen inte namibiskt igen förrän en folkvald regering tar över i Sydafrika.
Frågan om sydafrikanska ekonomiska bidrag till namibiska oppositionspartier kan inte avföras slutgiltigt från dagordningen så länge apartheidregimen består.
Sverige bör därför fortsätta att vara aktivt för att bevaka efterlevnaden av FN:s resolution 435.
Jag anser därför att riksdagen med bifall till motion 1991/92:U618 (v) yrkande 7 som sin mening bör ge regeringen till känna vad ovan anförts om aktivt svenskt uppträdande för att ett enhetligt Namibia skall bli verklighet enligt FN:s resolution 435.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under momenten 10, 16, 20 och 33 borde ha hemställt:
10. beträffande bestraffning av förövare av folkmord och andra brott mot mänskligheten att riksdagen dels med bifall till motion 1992/93:U645 yrkande 7, dels med besvarande av motion 1992/93:U621 yrkande 16 samt med avslag på motion 1992/93:U619 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i denna del, 16. beträffande bistånd till människorättsorganisationer, journalister m.m. att riksdagen med bifall till motion 1992/93:U621 yrkande 1 samt med besvarande av motion 1992/93:U621 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i denna del, 20. beträffande koppling mellan handel och mänskliga rättigheter att riksdagen med bifall till motion 1992/93:U617 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i denna del, 33. beträffande Namibiafrågan att riksdagen med bifall till motion 1992/93:U618 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i denna del.
Förteckning över stater som ratificerat konventionen om barnens rättigheter (Convention on the Rights of the Child) respektive konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (Convention on the Elimination of all Forms of Discrimination Against Women, CEDAW) per den 31 juli 1992.
Bilaga