Medgivande för Riksbanken att ge kredit till Internationella valutafonden (IMF)
Betänkande 2009/10:FiU13
- 1, Förslag, Genomförd
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut, Genomförd
Ärendet är avslutat
- Beslutat
- 3 mars 2010
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Beslut
Medgivande för Riksbanken att ge kredit till Internationella valutafonden (IMF) (FiU13)
Inför vårmötena i Internationella valutafonden (IMF) bestämde Europeiska rådet att medlemsländerna i EU ska bidra med 75 miljarder kronor i tillfälliga krediter till förstärkningen av IMF:s utlåningskapacitet. Detta för att bland annat säkra IMF:s finansiering av den kraftigt ökade efterfrågan på lån i spåret av finanskrisen. Riksdagen sa ja till att Riksbanken tecknar avtal med IMF om Sveriges andel av de utlovade EU-krediterna. Den svenska andelen uppgår till 2,47 miljarder euro, räknat utifrån Sveriges andel av insatskapitalet i IMF, vilket ungefär motsvarar 25,5 miljarder kronor.
- Utskottets förslag till beslut
- Bifall till framställningen. Avslag på motionen.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Motioner: 1
Framställningar / redogörelser: 1
Framställningar / redogörelser: 1
Från riksdagens organ
- Medgivande för Riksbanken att ge kredit till Internationella valutafonden (IMF)Framställning / redogörelse 2009/10:RB2
Motioner från ledamöterna
Beredning, Genomförd
Senaste beredning i utskottet: 2010-02-09
Justering: 2010-02-16
Trycklov: 2010-02-22
Trycklov till Gotab och webb: 2010-02-23
Trycklov: 2010-02-23
Justering: 2010-02-16
Trycklov: 2010-02-22
Trycklov till Gotab och webb: 2010-02-23
Trycklov: 2010-02-23
Reservationer: 1
Betänkande 2009/10:FiU13
Betänkande 2009/10:FiU13
Alla beredningar i utskottet
2010-02-09
Medgivande för Riksbanken att ge kredit till Internationella valutafonden (IMF) (FiU13)
Inför vårmötena i Internationella valutafonden (IMF) bestämde Europeiska rådet att medlemsländerna i EU ska bidra med 75 miljarder kronor i tillfälliga krediter till förstärkningen av IMF:s utlåningskapacitet. Detta för att bland annat säkra IMF:s finansiering av den kraftigt ökade efterfrågan på lån i spåret av finanskrisen.
Finansutskottet föreslår att Riksdagen medger att Riksbanken tecknar avtal med IMF om Sveriges andel av de utlovade EU-krediterna. Den svenska andelen uppgår till 2,47 miljarder euro, räknat utifrån Sveriges andel av insatskapitalet i IMF, vilket ungefär motsvarar 25,5 miljarder kronor.
Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2010-03-03
Debatt om förslag 2009/10:FiU13
Webb-tv: Medgivande för Riksbanken att ge kredit till Internationella valutafonden (IMF)
Dokument från debatten
- 2010-03-03Protokoll 2009/10:81
Protokoll från debatten
Anf. 117 Ulla Andersson (V)
Fru talman! IMF har haft stor betydelse för den utveckling vi nu har sett med den rådande finanskrisen. IMF:s politiska krav på avregleringar och privatiseringar av allt från vatten till sjukvård och finansmarknaden har påverkat hela samhällsekonomin. De har dessutom ingripit i staters rätt till nationellt självbestämmande och därmed också påverkat demokratiskt beslutsfattande.
Fru talman! Organisationen Diakonia skriver så här i ett dokument om de villkor som IMF ställer: För det första bakbinder villkoren nationella demokratiska beslutsprocesser i mottagarländer inklusive att fattigdomsstrategier ska vara nationellt ägda processer och beslutsfattande ske av folkvalda parlamentariker. Det finns många exempel på hur beslut fattade av nationella parlament körts över eller rivits upp efter att IMF ställt olika typer av villkor.
Diakonia skriver vidare: För det andra har inte politiken i villkoren lett till önskvärt resultat, det vill säga fattigdomsbekämpning och en hållbar utveckling i stort, i vissa fall snarare tvärtom. Det finns också åtskillig forskning och litteratur kring detta.
Internationella valutafonden och Världsbanken ställer liksom alla banker upp villkor för att ett land ska beviljas lån eller för att gamla lån ska avskrivas. Det är i sig inget anmärkningsvärt att sätta upp villkor, utan det frågan gäller är hur kraven ser ut och på vilka grunder de har tillkommit. Många givare har varje dag att koppla sitt utvecklingsarbete till IMF:s konditionalitetskrav, vilket sätter ytterligare press på mottagarlandet. I realiteten är det omöjligt för många utvecklingsländer att självständigt utforma sin ekonomiska politik eftersom det skulle äventyra såväl lån och skuldavskrivningar som bistånd.
För att få vissa lån och skuldavskrivningar tvingas utvecklingsländer genomföra nedskärningar i de offentliga utgifterna, öka statens intäkter genom högre priser på vatten och el samt devalvera för att på så sätt öka exporten och begränsa importen. För andra lån har det krävts avregleringar, avskaffande av förmånliga lån till bönder och småföretagare, privatisering av statsägda företag, färre hinder för att flytta kapital över gränser och avskaffande av investeringshinder för utländska industrier och banker.
Världsbanken har i genomsnitt ställt 67 krav på sådana här villkor, till och med på en sådan detaljnivå som vilka datasystem som får användas. Kraven har påverkat olika länders utveckling och blivit alltmer omfattande, och de ger inte några större möjligheter till påverkan från de länder som berörs. Detta har resulterat i att allt fler länder har valt att betala tillbaka sina lån i förtid.
Det finns samma kritik mot IMF som mot Världsbanken. Världsbanken har till och med inskrivet i sina stadgar att man inte får ställa sådana här villkor. Det här har lett till att Sydamerika har bildat en egen så kallad världsbank. Samma process pågår i Asien. Man kan också se att IMF före finanskrisen stod inför väldiga egna ekonomiska problem. Tilläggas kan att IMF har sitt säte i USA, och IMF har inte kritiserat USA för deras enorma bytesbalansunderskott och enorma budgetunderskott.
De senaste åren har dessa institutioner modifierat sin inställning något, men det är ingen större principiell förändring. Avregleringar och privatiseringar är fortfarande rättesnöret, men det är möjligen varsammare och långsammare takt än tidigare. Valfriheten för ett enskilt land att välja väg att nå målet, till exempel minskad fattigdom, är i praktiken obefintlig.
Avreglering eller privatisering handlar dock i grunden om att flytta fram positionerna för dem som äger kapital på de globala marknaderna. Vad Sveriges linje har varit i den politik som har förts är svårt att få se eller ta del av.
Fru talman! Jag skulle vilja säga att vi lider av ett svårt demokratiskt underskott. Det är självklart välkommet att regeringen inför årsmötena i IMF och Världsbanken låter ledamöterna i finans- och utrikesutskottet få möjlighet att ställa frågor till ansvarig minister. Dessvärre är dock utfrågningen inte offentlig, vilket minskar insynen för allmänheten och ideella organisationer, och inte heller får vi ta del av de underlag som faktiskt finns.
Jag vet också att organisationer tidigare, under den förra regeringen, har fått träffa ministern inför utfrågningarna. Det tillämpas inte längre i dag, utan man får träffa en tjänsteman på lägre nivå. Insyn är ett av de grundläggande inslagen i det demokratiska systemet. Vi anser därför att regeringen bör anordna offentliga möten där man har chansen att redovisa och tydliggöra regeringens politiska linje inför årsmötena i Internationella valutafonden och Världsbanken. Det är faktiskt av allmänt intresse för medborgarna i Sverige att få veta hur vår representant i Internationella valutafonden och Världsbanken agerar och hur den linje Sverige följer påverkar politik och demokrati i andra länder.
Hur kommer man överens i sitt agerande mellan de länder som vi delar ledamotsstol med? Vilka resultat uppnår man? Detta är i dag okänt för de allra flesta, såväl riksdagen som intresseorganisationer, medborgare och medier. I andra länder avlägger länderrepresentanterna årliga rapporter. Parlamentariker ingår i delegationer. Hearings anordnas, och så vidare. I USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Italien lägger man ut sina rapporter på Internet, men inte här. Någon sådan ordning finns inte i Sverige.
Det vore alltså högst rimligt att Sverige tillsammans med de nordiska och baltiska länderna inför en ordning som är lik den som andra länder har när det gäller rapportering och redovisning från vår representant. Sverige bör därför ställa krav på att Internationella valutafondens och Världsbankens protokoll offentliggörs på ett sätt som gör det möjligt för allmänhet, parlament, medier och organisationer att ta del av diskussioner, förslag och omröstningar. Vi hävdar därför i demokratins namn att man lättare måste kunna följa med och påverka hur Sverige agerar i IMF.
Återrapporteringen från IMF och Världsbanken borde ske genom en årlig skrivelse, vilket också riksdagen har beslutat. Men inte följs det beslutet, precis. Skrivelsen produceras väldigt sporadiskt. Exempelvis kom det ingen 2006, och inte heller 2007. Nu planeras en skrivelse för 2008 och 2009, som kommer att vara oss till handa denna månad. Det är uppseendeväckande att ingen regering tar skrivelsen på större allvar. Vi menar att det är självklart att man måste följa riksdagens beslut.
Det finns också områden där skrivelsen kan förbättras. Ett naturligt sätt att mäta resultat skulle kunna vara att utgå från den av riksdagen antagna propositionen
Gemensamt ansvar - Sveriges politik för global utveckling
.
Sverige bör också i internationella sammanhang verka för att IMF inte påtvingar enskilda länder en viss form av ekonomisk politik utan ger varje suverän stat frihet att själv bestämma sin ekonomiska och politiska inriktning som man där anser leder till exempelvis minskad fattigdom, hållbar utveckling, social utveckling, jämställdhet eller vad det nu kan vara. Regeringen bör utforma en skriftlig svensk position i frågan om konditionaliteten i Internationella valutafonden och Världsbanken där man tydligt tar ställning mot detaljerade makroekonomiska krav som inte bygger på nationella fattigdomsstrategier och full parlamentarisk insyn.
Den största kritiken mot Bretton Woods-institutionerna går ut på att de villkor som ställs på låntagarländerna är enkelspåriga och inte anpassade till det enskilda landets situation.
Fru talman! Sverige har ett stort ansvar för att i Internationella valutafonden driva fram en utveckling som utgår från varje lands egna förutsättningar. IMF måste verka för ökad insyn och dialog med långivare, låntagare och ideella organisationer. Miljöfrågor, fördelningsfrågor och jämställdhet mellan kvinnor och män måste också få en mycket större roll. Det finns inte vare sig tid eller fog för att använda globala lånemedel som inte tar hänsyn till sociala och ekologiska faktorer.
Därmed yrkar jag bifall till reservationen.
Anf. 118 Lars Elinderson (M)
Fru talman! Det här är en debatt som omfattar två debattdeltagare, åtminstone inledningsvis. Hade det varit en allmän programdebatt om IMF:s och de internationella finansiella organens verksamhet föreställer jag mig att åtminstone sju ledamöter skulle ha anmält sig till talarlistan.
Varje gång vi behandlar ett ärende som har något om Internationella valutafonden eller Världsbanken i sin rubrik får vi en programdiskussion, en programdebatt. Den här gången var det så extremt att själva sakärendet inte ens berördes i Ulla Anderssons anförande.
Den framställning från Riksbanken som betänkandet avser gäller ett medgivande till Riksbanken att medverka i en utökning av kreditmöjligheterna för Världsbanken. Man redogör i betänkandet för bakgrund och innehåll i det förslaget.
Det finns en reservation som avstyrker, eller rättare sagt indirekt avstyrker, utskottets förslag genom att ställa villkor om en total förändring av Internationella valutafondens inriktning och verksamhet för att bifalla en sådan kredit. I Ulla Anderssons anförande berördes inte med ett enda ord frågan om kredit eller IMF:s roll i att återskapa ekonomisk balans framöver. Jag tycker att det är ganska anmärkningsvärt.
Betänkandet gäller som jag sade en framställning från Riksbanken om att få ingå ett avtal om en bilateral kredit till Internationella valutafonden på 2,47 miljarder euro, ungefär 25 miljarder svenska kronor. Riksbankens framställning är en följd av Europeiska rådets beslut i mars förra året att från EU medverka med ca 75 miljarder euro i tillfälliga krediter som påfyllning till IMF:s totala utlåningskapacitet.
I april för ett år sedan ungefär beslöt Riksbankens direktion att ansöka om att riksdagen skulle stödja en medverkan i sådana tillfälliga krediter, men några månader senare, i anslutning till förhandlingarna mellan IMF och medlemsländerna, blev det tydligt att IMF begärde ett mer långsiktigt avtal.
Enligt framställningen begär IMF i kreditförhandlingarna med Riksbanken att den bilaterala krediten ska gälla under två år, att Internationella valutafonden ska ha möjlighet att ligga kvar med draget kreditbelopp under fem år och att det ska kunna förlängas i ytterligare två år. Enligt Riksbanken innebär detta att krediten i praktiken kan bli ett nioårigt åtagande från Riksbankens sida, vilket innebär att det krävs ett medgivande från riksdagen för att Riksbanken ska kunna ge den aktuella krediten. Det är av den anledningen som Riksbanken har dragit tillbaka sin ursprungliga begäran enligt sitt tidigare beslut och nu i stället begär riksdagens medgivande att ingå ett avtal om en mer långsiktig kredit på ca 25 miljarder svenska kronor. Utskottet har informerats om förändringen, om den nya krediten, och Riksbankens beslutsordning i brev från Riksbanken till finansutskottet i juli och september förra året.
Fru talman! Utskottet tillstyrker Riksbankens förslag. IMF är enligt utskottets mening en mycket viktig institution i dagens globala ekonomi och spelar därför också en allt viktigare roll i hanteringen av finanskrisen och för att förhindra framtida finanskriser. Utskottet bedömer det också som nödvändigt att IMF av det här skälet får garanterat tillräckliga resurser och välkomnar förslaget.
Vänsterpartiet har en reservation, som vanligt när det gäller framställningar som gäller IMF:s verksamhet, oavsett sakinnehållet i framställningen. Man fullföljer därmed en lång tradition av ifrågasättande av internationellt samarbete, från Nationernas förbund 1917 fram till i dag. Jag känner inte till någon organisation, om man nu bortser från de tidigare internationalerna på den andra sidan järnridån fram till 60-talet, som Vänsterpartiet och deras föregångare har velat delta i samarbete med.
Enligt reservationen vill man bland annat ställa som villkor att de förändringar som vi har hört begäras här av Ulla Andersson ska genomföras omgående, det vill säga en total förändring av hela inriktningen på IMF:s verksamhet som en förutsättning för att ge krediten.
Jag vill samtidigt säga att utskottet delar, liksom också regeringen och den tidigare regeringen i flera sammanhang framhållit, delar av den kritik som framförs, inte minst uppfattningen att IMF och andra internationella organisationer ska bli mer transparenta och öppna. Vi betonar i vårt betänkande också vikten av att den pågående reformeringen av IMF:s verksamhet fortsätter.
Vi har också framfört liknande uppfattning som den Vänsterpartiet framför i sin reservation när det gäller regeringens hantering av IMF-frågorna. Det finns också angivet i betänkandet. Men att ställa krav på en förändring i den riktning som Vänsterpartiet föreslår, men också i den riktning som utskottet anger på vissa punkter, som villkor för att ingå ett avtal ser jag som en ren demonstration på samma sätt som Vänsterpartiets tidigare demonstrationståg i samband med alla andra betänkanden som är kopplade till IMF:s verksamhet.
Utskottet föreslår att reservationen avslås.
Anf. 119 Ulla Andersson (V)
Fru talman! Jag ska väl inte sjunka till riktigt samma låga nivå som Lars Elinderson gjorde i sitt inlägg och påminna Moderaterna om hur de röstade när det gällde kvinnlig rösträtt, semesterlagstiftning, pensionsrätt, MBL och allt vad det nu kan vara.
Vänsterpartiet omfamnar internationellt samarbete och kommer alltid att göra det. Jag tycker att det är märkligt att Lars Elinderson lägger an linjen att det är okej att låna ut 25 miljarder kronor utan krav på vad pengarna ska användas till. När det gäller bistånd har den borgerliga regeringen varit mycket tydlig med vilka krav som ska uppnås, hur pengarna ska användas, att det ska vara genomskinligt och så vidare. Likaså har man ställt krav på FN:s organ. Men till IMF kan man låna ut 25 miljarder utan att över huvud taget vilja diskutera hur pengarna ska användas, hur vi som förtroendevalda ska kunna ta del av den processen.
Hur ska medborgarna i Sverige som lånar ut de här pengarna faktiskt kunna se vilken politik den borgerliga regeringen bedriver i IMF? Är det inte rimligt att vi får veta det och debattera och diskutera det här i allmänhetens ljus eller i forum som är öppna för insyn? Är det en orimlig linje, Lars Elinderson? Jag kan inte tro att du tycker det. Politiska krav som läggs fram borde debatteras i denna kammare och i forum där vi förtroendevalda finns och där också andra som är intresserade och brinner för utvecklingsarbete i andra länder får möjlighet att påverka.
Jag tycker att 25 miljarder är rätt mycket pengar, och vi borde diskutera vilka krav som ska ställas. Är det rimligt att IMF går in i enskilda länder och påverkar demokratiskt fattade beslut så till den grad att de faktiskt rivs upp?
I Norge har man minskat sitt bidrag till Världsbanken eftersom man är så missnöjd med Världsbankens reformarbete. Jag undrar om det inte vore dags att vi också började diskutera hur vi vill att IMF och Världsbanken ska förändras.
Anf. 120 Lars Elinderson (M)
Fru talman! Vi har varit medlemmar i Internationella valutafonden sedan 1948. I dag är det 183 länder som deltar i arbetet i Internationella valutafonden, och det finns fastlagda regler för beslutsordningen inom fonden. En enskild medlem har valet att delta eller att avstå från att delta i de program som valutafonden engagerar sig i. Vårt alternativ i det här läget är att avstå från att medverka i den utökade kreditfaciliteten som IMF begär, vilket i princip innebär att vi väljer att lämna IMF som medlemsland.
Sverige driver krav och har gjort det länge. Jag tror inte att de tidigare regeringarna och inte heller den här regeringen någon gång har kommit tillbaka till finansutskottet och meddelat att man har varit nöjd med utvecklingen, att den går tillräckligt långt, utan man redovisar förändringen av IMF:s verksamhet liksom Världsbankens verksamhet på samma sätt som förändringsprocessen inom andra internationella organisationer. Vi driver våra krav och försöker genomföra dem så långt det är möjligt. Sedan har vi naturligtvis möjligheten att avstå från att vara medlemmar.
Det ni gör i er reservation i dag är att ni de facto begär att vi ska meddela Internationella valutafonden att vi eftersom deras verksamhet inte följer de normer och riktlinjer som vi anser borde prägla verksamheten inte deltar i verksamheten. Det är att ställa kraven alltför långt.
Jag delar uppfattningen som Vänsterpartiet framför i det här sammanhanget, att internationellt arbete rent generellt borde präglas av en större öppenhet. Av den tradition vi har i vårt land vet vi hur svårt det är att få internationella organisationer att acceptera våra synsätt. Men vi arbetar med den inriktningen och menar också att vi fyller en roll, även om vi inte når ända fram med de krav vi ställer.
Anf. 121 Ulla Andersson (V)
Fru talman! I fråga om IMF, Lars Elinderson, är Sverige tyvärr ingen förebild när det gäller öppenhet, och det är det jag diskuterar här i dag. Jag vill att vi ska få en möjlighet att öppet och offentligt diskutera vilka politiska krav vi kommer att ställa när vi lånar ut pengar på det här sättet, 25 miljarder som kommer att påverka andra länders utveckling. Jag tycker att det är fullt rimliga krav.
Jag tog upp ett flertal länder som har gått mycket längre i öppenheten, debatten och möjligheten för både parlamentariker och intresseorganisationer att delta i och påverka det arbetet. Det är inte en orimlig ordning att vi här i dag, när vi utökar limiten till IMF, har möjligheten att diskutera de här frågorna. Jag menar också att utskottet kunde ha ställt ökade krav på vilken regering som helst att verka för mer öppenhet.
Det vore väl rimligt att en regering som deltar i en organisation till riksdagen lägger fram vilka krav man avser att driva i organisationen, så att vi kan debattera det. Vi kan komma fram till olika politiska ståndpunkter, men vi har ändå en möjlighet att i öppenhetens ljus ta ställning, diskutera och framföra våra åsikter. Det är en rimlig demokratisk ordning i en demokrati.
Jag tycker också att vi inför skattebetalarna har ett ansvar att visa på vad som händer i de organisationer som vi är med och deltar i och hur vårt arbete påverkar andra länders utveckling. Det är ingen orimlig ordning utan borde snarare vara ett minimum av krav för ett deltagande i en organisation.
Anf. 122 Lars Elinderson (M)
Fru talman! Jag delar helt den uppfattningen, och jag vet också att finansministern delar den uppfattningen. Vi hade en diskussion inför 2008 års världsmöte med Internationella valutafonden, då Ulla Andersson för första gången, eller om det möjligen var andra gången, lyfte fram de här frågorna i en dialog med finansministern. Och hon blev, såvitt jag förstår, svaret skyldig när också finansministern instämde i de här synpunkterna.
Även om jag vet att förra årets finanskris innebar att denna fråga inte löstes på det sätt som den skulle förra året kommer man i år att redovisa den i en skrivelse till finansutskottet på ett annat sätt. Jag förutsätter att den dialogen kommer att utvecklas.
Finansministerns svar den gången var att vår ambition är att utveckla öppenheten när det gäller vårt deltagande i Internationella valutafonden.
Er reservation säger något annat. Det är inte denna fråga som är huvudfrågan i er reservation. För att bevilja den bilaterala krediten till Internationella valutafonden ställer ni som villkor att Internationella valutafonden förändrar sitt arbete och sin inriktning i enlighet med de principer som ni har resonerat om här. Det är en fullständigt orimlig hållning. Vi kan inte som ett av 183 medlemsländer ställa villkor och krav för att delta i krediten. Vi har att välja mellan att delta eller att inte delta.
Beslut, Genomförd
Beslut: 2010-03-03
Förslagspunkter: 1, Voteringar: 1
Protokoll med beslut
- 2010-03-03Protokoll 2009/10:81
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Medgivande om kredit till Internationella valutafonden
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen medger att Riksbanken får ingå ett avtal om kredit till Internationella valutafonden med ett belopp om 2,47 miljarder euro.
Därmed bifaller riksdagen framställning 2009/10:RB2 och avslår motion 2009/10:Fi4.- Reservation 1 (v)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (v) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande s 102 0 0 28 m 80 0 0 16 c 21 0 0 8 fp 21 0 0 7 kd 19 0 0 5 v 0 19 0 3 mp 15 0 0 4 - 1 0 0 0 Totalt 259 19 0 71