Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Namnlagen

Betänkande 2006/07:CU16

  1. 1, Förslag
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
18 april 2007

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

PDF
Namnlagen (pdf, 153 KB)
PDF
Namnlagen (pdf, 153 KB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2006/07:16 Namnlagen

Beslut

Nej till motioner om namnlagen (CU16)

Riksdagen sade nej till motioner från allmänna motionstiden 2006 om ändringar i 1982 års namnlag och behovet av en översyn av lagen. Skälet är att det redan pågår arbete i de frågor som motionerna tar upp.
Utskottets förslag till beslut
Avslag på motionerna
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag

Motioner: 7

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2007-02-20
Justering: 2007-03-29
Trycklov till Gotab och webb: 2007-03-30
Trycklov: 2007-03-30
Trycklov: 2007-04-06
Reservationer: 3
Betänkande 2006/07:CU16

Alla beredningar i utskottet

2007-02-13, 2007-02-20

Nej till motioner om namnlagen (CU16)

Civilutskottet föreslår att riksdagen säger nej till motioner från allmänna motionstiden 2006 om ändringar i 1982 års namnlag och behovet av en översyn av lagen. Skälet är att det redan pågår arbete i de frågor som motionerna tar upp.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2007-04-18
Stillbild från Debatt om förslag 2006/07:CU16, Namnlagen

Debatt om förslag 2006/07:CU16

Webb-tv: Namnlagen

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Fredrik Lundh (S)
Anf. 42 Fredrik Lundh (S)
Fru talman! Vi ska nu debattera civilutskottets betänkande CU16, Namnlagen . Jag vill börja med att yrka bifall till vår socialdemokratiska reservation nr 1. Namnlagen är en fråga som berör, upprör och engagerar människor i betydligt större utsträckning än vad man kan tro vid första anblicken. Fru talman! När jag möter människor, och efter att ha diskuterat frågan ingående och ha gått igenom tidigare betänkanden och beslut, kan jag konstatera att frågan är långt ifrån enkel. Hur ska vi ha det med för-, mellan- och efternamnen? Ska man kunna ta ett gårdsnamn, ha dubbla efternamn, ett bindestreck var man vill eller skapa nya familjenamn genom att slå ihop sina tidigare namn? Hur ser vi på könsneutrala eller internationella namn och på varierade namnslut beroende på om man är man eller kvinna? Ska man retroaktivt kunna byta namn på alla dokument och handlingar vid ett könsbyte, och ska inte människor själva ha rätt att välja namn som vuxna? Fru talman! Listan på exempel kan göras längre, och den ger en likartad bild. Den nuvarande namnlagen behöver förändras. Den grundar sig på ett föråldrat synsätt på namnets betydelse såväl ur familjerättslig synpunkt som ur värderingsmässig synpunkt. Det är dags för en ordentlig modernisering av den svenska namnlagen. Frågan bör utredas i syfte att ge utökad rätt för medborgare att själva få bestämma sitt och sina barns namn. Vi socialdemokrater har inte svar på alla frågor men anser det vara angeläget för den nya regeringen att gå riksdagen till mötes och skyndsamt genomföra det sedan tidigare påbörjade arbetet med en översyn av namnlagen. Fru talman! Regeringen har nu aviserat att direktiv till en utredning kommer att beslutas tidigast år 2008. Enligt vår uppfattning är det inte acceptabelt att vänta så länge med att tillsätta utredningen. Frågan är inte enkel. Det självklara kan vara långt ifrån självklart samtidigt som det svåra kan vara betydligt enklare än vad vi tror. Hur det än är med det kommer utredningen kring namnlagen att ha ett enormt omfattande och krävande arbete framför sig, och det kommer att ta tid. Vi anser därför att regeringen snarast bör besluta om direktiv till namnlagsutredningen. Det här är en fråga som tidigare har diskuterats. Det har gjorts ett tillkännagivande, och ett tidigare underlag är påbörjat. Redan hösten 2005 initierades åtgärder för att förbereda direktiv till utredningen. Ta vid, skriv till och förbättra underlaget till direktiv, men framför allt: Agera! Detta betänkande kring namnlagen från borgerligheten är väl ändå ett praktfullt självmål.
LiseLotte Olsson (V)
Anf. 43 LiseLotte Olsson (V)
Fru talman! Namnet är en viktig del av varje människas identitet. Tänk bara hur noga vi är med att våra namn ska bli rätt stavade! Men för en person som upplever sig tillhöra ett annat kön än det biologiska är det därför smärtsamt att tvingas bära ett namn som inte stämmer överens med identiteten. Dagens namnlag är, som föregående talare sade, förlegad och omodern på många sätt, och ett tydligt exempel är behandlingen av de transsexuella. I dag är det inte möjligt för alla att välja ett förnamn som stämmer överens med könsidentiteten, och i dag är det ju populärt att välja. Vi uppmanas att välja i princip allt från vilket dagis våra barn ska gå på till var man ska placera sina pensionspengar. Men man får inte välja vad man vill heta. Endast transsexuella som kan uppvisa läkarintyg på att de genomgår eller har genomgått utredning har denna rätt. Utskottet uttalade i förra årets betänkande att det förutsatte att frågor om transsexuellas rätt att välja namn skulle behandlas inom ramen för översynen av lagen om fastställelse av könstillhörighet. Nu har den utredningen presenterats, men vi kan tyvärr se att det inte blev så. Utredningen har inte heller tagit upp problematiken med att det inte är möjligt enligt namnlagen att få intyg, betyg med mera ändrade retroaktivt. Det är inte svårt att föreställa sig alla svårigheter som uppstår för Kalle, som förut hette Lisa, när han ska söka jobb med intyg i sitt gamla namn. Är det verkligen rimligt att betyg och andra meriter ska förlora sitt värde för den person som ändrat juridiskt kön? År 2006 inkom 55 ansökningar om ändring av könstillhörighet, och antalet ansökningar ökar stadigt. Individers problem med handlingar där namnet är felaktigt kommer därför att öka. Vi får inte heller glömma bort alla dem som av olika anledningar väljer att inte ansöka om medicinsk behandling. Dessa personer har som sagt inte ens rätt att byta till ett namn som passar deras identitet i dag. Fru talman! Namnlagen bör finnas till för att stärka och skydda människors rätt till de egna namnen, inte tvärtom. Livet kan bli tillräckligt komplicerat ändå för den som har en annan könsidentitet än den som det omgivande samhället erkänner. Därför är det vår uppgift som lagstiftare att skapa möjligheter för transsexuella personer att leva ett fullvärdigt liv. Ett steg på vägen är att ändra namnlagen. Det handlar dessutom om myndiga människor som vet vad de vill och vet vad de gör. Jag ska ta ett exempel från verkliga livet. Det handlar om en man som är transvestit och sedan flera år lever som kvinna. Han är född som Lennart, och det är alltså det namn som står i hans ID-handling, men hans önskan är att kallas Pia. Det är det namn han egentligen använder. Alla hans vänner och hans familj kallar honom Pia. Skatteverket har emellertid avslagit hans önskan med motiveringen att namnet är ett kvinnoklingande namn och kan väcka anstöt och obehag. Att det väcker obehag för Pia att tvingas heta Lennart spelar tydligen ingen roll. Självklart ska föräldrar inte kunna välja namn åt sina barn som kan vara kränkande för barnen när de växer upp, och självklart bör det finnas gränser för vad som kan godkännas som namn. De frågor som jag i dag lyft upp handlar dock inte om det, utan om människors rätt till en egen identitet. Dessutom finns redan i dag flera namn som anses vara kvinnliga respektive manliga men ändå fungerar för båda könen. Ett exempel är Maria, som enligt våra svenska normer är ett kvinnligt förnamn medan det enligt andra kulturella normer är okej med en man som heter Jesus Maria. Det finns fler exempel på sådana namn. Det är dags att vi får en namnlag som passar den mångfald som finns i dagens samhälle. Riksdagen har vid upprepade tillfällen tillkännagivit att lagen bör ses över. Den förra regeringen valde att inte ta tag i frågan, och det verkar tyvärr som om den nya regeringen inte heller tänker göra det. Jag avslutar med att yrka bifall till reservation 2 i betänkandet. I detta anförande instämde Jan Lindholm (mp).
Jan Lindholm (Mp)
Anf. 44 Jan Lindholm (Mp)
Fru talman! Namn har stor betydelse på flera olika sätt. I många kulturer har namn genom seklerna använts inte bara för att beskriva släktskap utan också tillhörighet och ställning i samhället. Säkert har namn även haft andra funktioner. Trots att traditionerna i fråga om namn varit långa och tunga i vårt samhälle, i Sverige, är det först i modern tid som man lagstiftat om namngivning. Den gällande lagen från 1982 är ganska modern och flexibel, men man måste ändå konstatera att åtta yrkanden från allmänna motionstiden antyder att det finns behov av en översyn. Regeringen har anvisat att man avser att ta initiativ till en översyn men först 2008, vilket tidigare påpekats. I värsta fall kan det innebära att det inte händer någonting under denna mandatperiod. Saker brukar ju ta tid. Från Miljöpartiets sida är vi självklart glada om majoritetens avslagsmotivering innebär att regeringen har en genuin vilja att ta tag i de frågor som väckts i dessa motioner. Därför vill jag påminna om att de fyra borgerliga partierna, som i dag utgör regeringsunderlag, i mars 2005 stödde Miljöpartiet så att riksdagen kunde ge ett tillkännagivande till den då sittande regeringen om behovet av en översyn av namnlagen. Därför kan man fråga sig om saken blivit mindre aktuell nu när de borgerliga partierna sitter i regeringen. Man kan undra. Vi från Miljöpartiets sida hade hoppats på ett snabbare initiativ än att vi ska behöva vänta till 2008 med starten av en översyn. Jag instämde i föregående talares anförande och ska därför korta ned mitt anförande ordentligt. Jag tycker precis likadant, nämligen att valet av namn är en fråga som inte borde regleras av så starka restriktioner som nu är fallet. Vi har en reservation, nr 3, som jag yrkar bifall till. Det finns även andra reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 3 som tar upp problematiken med namnbytesfrågan för dem som byter kön. I den processen kommer namnbytesdelen in mycket sent, och dessa människor tvingas därför, utan att det egentligen borde spela någon roll för omgivningen, leva med ett namn som inte alls stämmer med den identitet som de under en ganska lång process jobbat med att byta. Namnet är ju en stark identitetsbärare. Jag lämnar dock den frågan eftersom föregående talares argumentation var mycket bättre än vad jag skulle kunna utveckla den till. Jag går i stället över till nästa del som jag tänkt tala om. Jag kommer från Dalarna, även om jag inte är född där, och namnfrågorna är kanske lite speciella där. Jag vill därför uppmärksamma kammaren på frågan om gårdsnamn, som är en mycket het potatis hos oss. Det gäller inte bara rätten att ha gårdsnamn utan också nybildningen av dem. Där finns alltså en stark tradition. Det finns en motion om gårdsnamn, inte från mitt parti utan från en företrädare för ett av regeringsunderlagets partier i kammaren. Det finns starka traditioner som lagstiftarna för hundra år sedan inte lyckades kuva. Vi har en sådan tradition, och den är växande. Trycket att få arbeta mer med gårdsnamn är starkt. Därför tycker jag att det är viktigt att en genomgång av namnlagen, som jag hoppas ska ske snabbare än vad regeringen sagt, inte bara blir en skrivbordsprodukt utan att man också har en ordentlig kommunikation och remissrundor så att människor inte upplever att de blir överkörda i den delen. Det gäller kanske framför allt reglerna kring nybildandet av gårdsnamn. Det är viktigt att genomgången görs grundligt, eftersom det finns källor till stora konflikter. Man kan därför inte bara komma och tränga sig på gårdsnamnstraditionen. Det finns de som starkt värnar om sina gårdsnamn för att skydda dem från utomstående. I en värld som alltmer förändras, det vi kallar globalisering, har frågan om rötter blivit allt viktigare. Jag tycker mig märka det bland annat genom att ungdomar visar ett ökat intresse för släktforskning och historia. Det har inneburit en renässans för gårdsnamnen. Det är heller inte särskilt ovanligt att rotlösa storstadsbor i dag flyttar bland annat till Dalarna och försöker bygga sig en identitet till exempel genom att köpa en gammal gård eller bygga en ny. Då har de gärna också ett gårdsnamn som de inkorporerar i egennamnet. På det sättet vill man skapa sig en identitet. Jag tror att det är viktigt att vi ser till att den möjligheten förenklas. Jag tänker inte uppta kammarens tid med att redovisa alla de konflikter kring hur namnlagen ser ut i dag som jag fått ta del av från många människor i länet utan bara säga att jag hoppas, än en gång, att man, när genomgången görs, även noga tittar på möjligheterna att på ett enklare sätt hantera frågan om gårdsnamn.
Anti Avsan (M)
Anf. 45 Anti Avsan (M)
Fru talman! Det här betänkandet omfattar åtta motionsyrkanden från den allmänna motionstiden. Frågorna gäller i huvudsak ändringar i 1982 års namnlag och behovet av en översyn av lagen. Vi har tidigare från Fredrik Lundhs sida hört att det är ett omfattande arbete att se över namnlagen, och Jan Lindholm har sagt att utredningen bör göras grundligt. Frågan om namnlagen har varit aktuell i riksdagen ett antal gånger tidigare, också under förra mandatperioden, då den tillhörde lagutskottets beredningsområde. Våren 2005 behandlade lagutskottet motionsyrkanden om ändringar i namnlagen och tillkännagav senare genom riksdagens beslut att regeringen bör ta initiativ till en översyn av lagen. I den reservation som riksdagen då biföll hänvisades bland annat till en skrivelse från Patent- och registreringsverket, som hade lämnats till Justitiedepartementet i juni 2004. I skrivelsen belyste PRV behovet av en översyn av namnlagen. Man ansåg att rättsreglerna bättre borde anpassas till samhällsmedborgarnas behov av att ändra sina namn på ett lättbegripligt och rättssäkert sätt. Riksdagens mening var att det genom PRV:s skrivelse var klarlagt att det förelåg ett behov av en översyn av namnlagen och att denna översyn måste ha en bred inriktning. Hur är då förhållandet nu? Regeringen har aviserat att man ska ta initiativ till en översyn av namnlagen, men det kan ske tidigast under 2008. Jag har respekt för det av det skälet att det finns en mängd olika lagar som behöver ses över och en mängd olika frågor att bereda i Regeringskansliet. Under de förutsättningarna måste det ske någon form av prioritering. Om man inte prioriterar blir det problematiskt. Genom att man anger när man ska ta tag i frågan om namnlagen har man också prioriterat den frågan. Det bör hållas i minnet. Jag kan också nämna att Könstillhörighetsutredningen i mars 2007 redovisade sitt arbete i ett utredningsbetänkande som heter Ändrad könstillhörighet - förslag till ny lag . Vad gäller frågan om att införa en bestämmelse som skulle ålägga intygsgivare att retroaktivt ändra uppgifter om namn och personnummer i givna intyg och betyg anför utredningen att en sådan bestämmelse inte kan föreslås utan att de rättsliga förutsättningarna för en sådan lagstiftning noga övervägs. Lagutskottet har tidigare, under den socialdemokratiska regeringstiden, uttalat meningen att det inte kunde komma i fråga att i lag införa en tvingande skyldighet för den som någon gång, kanske långt tillbaka i tiden, utfärdat betyg, intyg eller liknande handlingar att göra ändringar i ett dokument som vid tiden för upprättandet var helt korrekt. Det uttalandet från lagutskottet under den tidigare majoriteten belyser i någon utsträckning problematiken i de frågorna. Det är därför väl motiverat att de rättsliga förutsättningarna måste övervägas mycket noga om man tittar närmare på de frågorna. Slutligen: Eftersom de frågeställningar som tas upp i motionerna kommer att bli föremål för överväganden inom ramen för den av regeringen aviserade översynen av namnlagen saknas skäl att bifalla något av motionsyrkandena. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på samtliga motionsyrkanden.
Lennart Pettersson (C)
Anf. 46 Lennart Pettersson (C)
Fru talman! I civilutskottets ställningstagande står det att regeringen har för avsikt att ta initiativ till en översyn av namnlagen - dock tidigast 2008. Det innebär att det finns skäl att ta sig an bland annat de frågor som tas upp i motionerna, men samtidigt att problemen inte är av den karaktären att det är högprioriterat. Jag ställer mig bakom den uppfattningen. En lag som är 25 år gammal är ju trots allt inte särskilt gammal om man ser till annan lagstiftning, även om förändringar och medicinska möjligheter i detta fall talar för en översyn. Uppenbarligen har tidigare regering tyckt detsamma. Ett tillkännagivande 2001 innebar att de under fem år nonchalerade vad riksdagen beslutat. Socialdemokraterna skriver i reservationen att det inte är acceptabelt att behöva vänta till nästa år på översynen. För mig är det inte acceptabelt med en regering som struntar i vad riksdagen har beslutat. Detta är kanske ett skäl till att svenska folket valde att rösta fram en ny regering i höstas. Politik är att sätta gränser. Rätten att själv få bestämma sitt namn, oberoende av koppling till kön, går över den gräns som jag sätter. För mig är det otänkbart att flickor ska heta Egon och Torbjörn och att pojkar ska heta LiseLotte, Rossana, Siv, Elina och Eva, men det är det nämnda motionärer från Vänsterpartiet vill. Jag är väl medveten om att det finns några få namn som i dag används av båda könen, men oaktat de undantagen kan jag inte hitta några skäl till en förändring i lagstiftningen. Förslaget om en retroaktiv ändring av namnidentiteten är komplex. Jag kan förstå att de som genomgår ett könsbyte helt och fullt och i alla sammanhang vill kunna identifieras med sitt nya jag. Men ska det omfatta alla handlingar från födelsen? Hur löser man det med handlingar som inte är databaserade? Hur löser man det med underskrifter från personer som kanske inte lever längre? Ska det finnas en fortsatt koppling mellan det gamla och det nya personnumret, eller försvinner den gamla identiteten helt från världskartan? Hur ska man kunna forska om könsbyten om man efteråt inte har tillgång till de gamla handlingarna? Eller en så enkel fråga som: Ska det inte längre gå att hitta gamla klasskamrater? Frågorna är många och förhoppningsvis kommer den framtida utredningen att kunna ge svar på åtminstone en del av dem. Fru talman! Några av de andra motionerna är lite lättare att hantera, även om utskottet i dag inte är berett att tillstyrka dem. Motionen om byte till gårdsnamn är en av dem. Johan Linanders motion om att makar som gemensamt mellannamn ska kunna ha den enes efternamn är en annan som inte borde vara särskilt kontroversiell. Detsamma gäller motionen om att makar ska kunna skapa ett nytt familjenamn av tidigare efternamn. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på motionerna.
Jan Ertsborn (Fp)
Anf. 47 Jan Ertsborn (Fp)
Fru talman! Jag vill inleda med att säga att jag delar de uppfattningar som redovisats av mina allianskolleger Anti Avsan och Lennart Pettersson. Jag ska fatta mig kort i ärendet. Jag har bara suttit en mandatperiod tidigare, men har varit med om ett antal diskussioner om vad som händer med tillkännagivanden. Jag har sett en socialdemokratisk regering i fyra år som har arbetat med ett antal tillkännagivanden utan att vi har sett något resultat. Det går inte, även om jag i och för sig skulle vilja, att säga att civilrättens område sköttes utmärkt under förra mandatperioden i Justitiedepartementet. Det blev mycket liggande. När det gäller namnlagen tog man ett initiativ och man hade en offentlig utfrågning med ett antal företrädare för organisationer och myndigheter. Den visade det som egentligen alla föregående talare här har tagit upp, nämligen att det är fullt av svårigheter när man ska titta på namnlagen. Personligen har jag blivit kontaktad av en kvinna från södra Sverige som var bekymrad. Hon hade fått barn medan hon var sambo. Sedan fick hon ett barn till efter att hon hade gift sig med sin sambo. Hon hade ett mellannamn. Hon hade ingen möjlighet att få dessa två helsyskon att få samma efternamn på grund av konstruktionen med mellannamn, som vi har i gällande lagstiftning. Det är klart att hon var förtvivlad och tyckte att hennes två barn skulle ha samma efternamn. Men det går inte med gällande lagstiftning. Det är ytterligare en problematik som naturligtvis måste lösas. Jag har nu haft förmånen att ta del av lite av arbetet i Justitiedepartementet och medverkat lite grann vid utformandet av några utredningsdirektiv. Jag har insett vilka svårigheter det finns och hur noga och grundlig man måste vara när man skriver utredningsdirektiven. Det är ytterligare ett skäl till att det får ta lite tid. Vi har inte regerat mer än i lite drygt sex månader just nu. Det är mycket ärligt och uppriktigt från departementet att man säger att man inte har satt den allra högsta prioriteten på utredningen om namnlagen. Därför säger man att direktiven till utredningen kommer och utredningen tillsätts under 2008. Det är väldigt bra att man är klar och tydligt. Det finns i departementet andra frågor som är så pass viktiga att den här frågan får vänta lite grann. Den har redan väntat ganska länge. Till år 2008 är det inte särskilt lång tid. Jag har full förståelse för situationen. Jag är mer förundrad över att Socialdemokraterna envist vill ha fram ett nytt tillkännagivande trots att man själv inte gjorde särskilt mycket under förra mandatperioden. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.
Jan Lindholm (Mp)
Anf. 48 Jan Lindholm (Mp)
Fru talman! Jag har inte som Jan Ertsborn suttit i en mandatperiod utan bara två år tidigare. Jag har under de åren varit med om diskussioner om tillkännagivanden som inte leder någonstans. Det har sedan tagits upp i någon sorts kritik från utskotten. Tydligen finns det, vilket vi hörde tidigare här från Lennart Pettersson, ett tillkännagivande som är äldre än det jag visste om. Det finns inte bara ett från 2005 utan också ett från 2001. Jag tycker inte heller att det är bra att den tidigare regeringen inte tog tag i detta. Men det är märkligt att använda det som ett argument för att inte göra det själv. Ni har trots allt varit med och har tidigare stött att det är en viktig fråga. Jag har nu lyssnat på tre av er från allianssidan. Er argumentation är att det är komplicerat och tar tid. Om ni har ambitionen att hinna fram till en ny lagstiftning och en ändring minskar chansen dramatiskt om ni skjuter på starten. Det är kärnfrågan. Det framkom väldigt tydligt i Jan Ertsborns anförande att det är väldigt komplicerat. Du redovisade flera skäl till det. Då borde det vara angeläget att starta arbetet så fort som möjligt. Den erfarenhet du redovisar är att det är viktigt. Man kan inte göra så förfärligt mycket per månad. Det tar tid att dra i gång en sådan här sak med kanske hearingar och liknande. Då behövs tiden. Jag förstår inte riktigt hur det resonemanget hänger ihop.
Jan Ertsborn (Fp)
Anf. 49 Jan Ertsborn (Fp)
Fru talman! Principiellt har jag samma uppfattning som Lennart Pettersson deklarerar. Regeringen ska följa de tillkännagivanden som görs här i riksdagen. Det är från riksdagen som regeringen får sitt mandat. Sedan kommer vi till frågan om att prioritera. Det måste vi göra i utskottet, det måste man göra i många olika sammanhang, och det måste departementen och regeringen göra. Den prioritering man nu har gjort är inte att man har satt upp som högsta mål att ha en lagstiftning före nästa riksdagsval. Prioriteringen är gjord så att det finns andra saker som man tycker är viktigare. Det tycker jag att man ska vara ärlig och säga. När det gäller namnlagen vill man se till att få en grundlig utredning och en grundlig översyn. Redan skrivandet av direktiven kommer att ta tid. Det ligger så pass många ärenden. Den socialdemokratiska justitieministern lämnade så mycket efter sig på civilrättens område att det finns andra saker som har prioriterats högre. Det har jag förståelse för.
Jan Lindholm (Mp)
Anf. 50 Jan Lindholm (Mp)
Fru talman! Jag är egentligen nöjd med att jag har fått beskedet att regeringen inte har ambitionen att hinna färdigt under mandatperioden.
Yvonne Andersson (Kd)
Anf. 51 Yvonne Andersson (Kd)
Fru talman! Först och främst vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Därefter måste jag citera det LiseLotte Olsson sade i talarstolen tidigare. Hon sade: Det måste finnas gränser. Det är precis vad jag tycker. Det är min tredje mandatperiod. Jag har suttit ett par mandatperioder där jag automatiskt inte gått upp i debatten och sagt: Jag håller med Moderaterna, Folkpartiet och Centern. I den här frågan är jag i dag glad att kunna säga om mina tre kolleger från allianspartierna som tidigare har varit uppe i debatten: Jag stöder dem fullt och helt. De har lyft fram den här frågan på sitt sätt, och jag kommer att lyfta fram den på mitt sätt. Nog måste det finnas gränser när vi funderar på att vi ska förvanska omvärldsuppfattningen och de bilder vi kan få av omvärlden genom att göra allt så könsneutralt som möjligt. Varför gör vi det? Är det inte lite kul att en del är kvinnor och andra är män? Är det inte lite mysigt att i stället vara stolt över den man är och också våga ha ett namn som talar om att "det här är en pojke. Det här är en flicka. Det här är en man. Det här är en kvinna. Det här är en syster. Det här är en bror" eller vad det nu är? Inte skulle jag passa att heta Carl Gustaf, när jag tänker på det. Någonstans tror jag att vi har föreställningar som i stället ska göra tillvaron mångfasetterad och inte förenkla tillvaron. Låt oss få vara de mångfasetterade varelser och personligheter vi är. Låt oss få se rikedomen i det. Vi borde i stället stärka varandra att känna självkänslan att vara de vi faktiskt ändå är. Att retroaktivt ändra identiteten i handlingar i historien är också att försöka sudda ut delar av historien som man ändå aldrig kan sudda ut. Det finns alltid som en del. Varför inte stödja och hjälpa människor som har genomgått till exempel könsbyte att känna en stolthet över den historia de ändå har haft? De har varit med om den. Det är en del av dem och andra människors minnen och liv. Det är en del av handlingarna. Det är väl bra? Varför inte se till att det blir rikedom av erfarenheter? Även om erfarenheter är smärtsamma gör livet någonting med oss vad vi än är med om. Det blir en väldigt konstig och märklig debatt här i kammaren. Om fem personer har genomgått könsbyte föregående år bör vi ändra lagstiftningen för hela landets befolkning. Någonstans måste vi se var gränsen går för att förenkla. Vi har redan i vårt land jämfört med många andra länder ett fattigt språk, ett språk som inte nyanserar på det sätt som i många andra språk. Varför ska vi förenkla tillvaron när tillvaron blir mycket mer spännande om den är mångfasetterad? Det är jätteviktigt att vi ser mycket av det innehåll som finns i en identitet. När identiteter förändras, låt dem få göra det på människors villkor. Låt oss i så fall uppvärdera reaktionen och se till att där sker förändringar. Namnlagen behöver naturligtvis ses över ur flera aspekter. Här finns en rad relevanta aspekter. Där har regeringen aviserat en översyn. Normalt sett, som Jan Ertsborn sade, är det viktigt att regeringen snabbt åtgärdar de förändringar som bör ske efter ett tillkännagivande i Sveriges riksdag. Med de tidigare samarbetspartierna v och mp och de synpunkter de har är det illa bra att man inte har gjort något åt den ännu. Men när den nuvarande regeringen sätter sig före att göra något tror jag att det kan bli något riktigt bra. Det finns en rad komplexa delar av typen gårdsnamn och sådana saker som finns djupt i den svenska kulturen inte minst i Dalarna, som vi har hört här. Man behöver se över det på ett bra sätt. När det gäller just att förändra tillvaron så att allt ska bli så slätstruket som möjligt håller jag inte ett dugg med om det. Som vanligt inväntar vi de utredningar som har aviserats, så också den här. Jag tackar för ordet.
LiseLotte Olsson (V)
Anf. 52 LiseLotte Olsson (V)
Fru talman! Jag tycker att Yvonne Andersson talar mot sig själv. Det är just detta som jag och Vänsterpartiet vill; det handlar om att människor ska få vara som de vill på egna villkor. Även om det bara handlar om 55 personer är det ändå människor som känner så här: Min kropp är fel. Det här är inte jag. Jag vill vara en annan person, och jag är en annan person. Tänk på det exempel jag tog upp - han som var född som Lennart och ser ut som Lennart när han har på sig manskläder. Men han lever som kvinna. Han är transvestit. Han har inte gjort operationen men uppfattar sig ändå som kvinna på alla möjliga sätt och vill ha det kvinnliga namnet Pia. Jag tycker inte att det här är slätstruket; jag tycker tvärtom att det ökar mångfalden och ger ett mångfasetterat samhälle. Precis som du säger ska vi tillåta oss att vara som vi vill. Det är det som handlar om individens rätt. Ni på allianssidan och högersidan brukar ju vara förespråkare för att det ska vara individen som ska avgöra. Ni brukar tala om individens rätt och så vidare. Men i det här fallet är det plötsligt inte så. Jag får inte riktigt detta att gå ihop.
Yvonne Andersson (Kd)
Anf. 53 Yvonne Andersson (Kd)
Fru talman! Namnet är väl inte i huvudsak till för att jag själv ska känna att jag är jag. Så har det aldrig varit. Namn ger man människor därför att det är en identifiering utifrån omvärlden. Omvärlden ska veta att LiseLotte är LiseLotte och inte Kalle Anka. Namnen ger omvärlden en bild av hur man ska kommunicera om en person och till en person så att den personen reagerar på det. Det är väl ingenting som jag har för att jag ska kunna tänka på mig själv. Det har ingenting med individens frihet att göra. Här handlar det om det sociala spektrumet och den sociala funktion som ett namn har. Jag menar att i den sociala funktionen är det gräsligt bra att veta om jag talar om en man eller en kvinna. Så lika är vi ändå inte, så det kan finnas en poäng i detta. Dessutom funderar jag mycket på hur ni tänker när ni driver de här frågorna. Vad kan det få för konsekvenser framöver? Vad finns det för forskning om det här över huvud taget? Vi vet i vilket fall som helst att det finns en tydlig forskning om hur en människa utvecklar sin identitet i relation till det sociala spektrumet. Men finns det något när det gäller det här? Det kanske är dags för att åtminstone en eller annan mer eller mindre korkad idé prövas utifrån forskarens kritiska ögon. Då kan man objektivt se om det här är någonting bra eller om det helt enkelt är dåligt. Vi kanske får önskningar och konsekvenser som vi aldrig någonsin har tänkt på när vi driver det här. Allting har ju inte varit bra med de förändringar som är gjorda ifrån den här talarstolen och den här kammaren. Därför är det dags att börja fundera på detta. Vad finns det för grunder för den här idén? Vad har vi utifrån den forskning som finns om människors självkänsla och identitetsutveckling och människor i ett socialt spektrum?
LiseLotte Olsson (V)
Anf. 54 LiseLotte Olsson (V)
Fru talman! Jag kan börja med att hålla med om att många beslut och mycket som har yrkats från den här talarstolen inte har varit bra, allra helst under det senaste halvåret. Men det var en parentes. Jag får fortfarande inte detta att gå ihop. Mitt namn är min identitet. Jag lystrar när folk kallar mig för LiseLotte. Det är till och med så att om jag inte får mitt namn rätt stavat, som jag vill ha det, så känns det som att det inte riktigt är jag. Jag tror att många av oss här inne känner och upplever samma sak. Du tycker att du heter Yvonne, vilket du heter. Tänk om alla plötsligt skulle börja kalla dig något helt annat! Det kan vara ett annat kvinnonamn, till exempel Pia. Hur skulle du känna dig då? Det är bara du som tycker att du heter Yvonne. Alla andra tycker att du heter Pia. Någonstans skulle det inte kännas riktigt rätt trots att det är den sociala omgivningen som har bestämt att du ska heta Pia. Jag tycker att det här är en viktig fråga fast den inte rör så många människor. Det är så vi tänker. Det finns människor som far illa i dag. Vi kan rätta till det med en enkel åtgärd som att ändra lagen. Den är inte så omfattande. Det här kommer inte att betyda att folk rusar till skattemyndigheten och vill ändra namn kors och tvärs; det är jag fullt övertygad om. Jag kommer inte att byta. Egon kommer inte att byta. Det är ganska lugnt. Men det finns människor som känner sig kränkta av att inte få heta det som de känner sig som, som den man jag nämnde i exemplet. Han heter Lennart men han är Pia. Varför kan han då inte få heta Pia?
Yvonne Andersson (Kd)
Anf. 55 Yvonne Andersson (Kd)
Fru talman! Man kan titta på identitet och namn. Vi är ju några som har ändrat efternamn. Jag hette Nordin när jag föddes. Inte ändrade jag identitet för att jag gifte mig och heter Andersson! Andersson är inget häftigt namn. Vem byter egentligen till Andersson? Det inte alls häftigt. Men inte ändrade jag identitet för den sakens skull. Och hur många av oss har inte smeknamn på oss själva därför att vi tycker att det är extra gulligt om en närstående säger Ronna i stället för Yvonne? Jag tror inte alls att namnet har den betydelsen för identiteten. Däremot kan vi försvåra tillvaron för alla dem som i dag i jämställdhetens tecken kan separera hur många flickor och hur många pojkar som ska finnas i olika grupper i skola, barnomsorg och jag vet inte allt. Där ser vi lätt att vi skulle försvåra tillvaron i ett antal sammanhang som vi nu inte känner till. Men låt oss nu bortse från den delen, för här står vi i alla fall och varken LiseLotte eller jag har beforskat det här området. Bryr sig Vänsterpartiet om forskning över huvud taget på det beteendevetenskapliga, sociologiska och socialpsykologiska fältet? I så fall vore det ju urhäftigt om ni kunde peka på någon forskning som har visat att det här vore en bra förändring för att människor ska känna ökat välbefinnande och må gott. Den forskningen efterlyser jag till nästa år då ni kommer upp med samma förslag.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2007-04-18
Förslagspunkter: 1, Voteringar: 1

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelser

    Förslagspunkter och beslut i kammaren

    1. Ändringar i namnlagen m.m.

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2006/07:C215 yrkandena 1 och 2, 2006/07:C231, 2006/07:C246, 2006/07:C261, 2006/07:C307 yrkande 4, 2006/07:C358 och 2006/07:So463 yrkande 28.
      • Reservation 1 (s)
      • Reservation 2 (v)
      • Reservation 3 (mp)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (s)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      s0105025
      m820015
      c20009
      fp22006
      kd20004
      v00184
      mp00154
      Totalt1441053367
      Ledamöternas röster