Narkotikafrågor m.m.
Betänkande 1996/97:SoU10
Socialutskottets betänkande
1996/97:SOU10
Narkotikafrågor
Innehåll
1996/97 SoU10
Sammanfattning
I betänkandet behandlas ett tjugotal motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1996 om narkotika och dopningsmedel. Frågor om vård av missbrukare behandlas i ett senare betänkande. Utskottet har i ärendet hållit en offentlig utfrågning om utvecklingen på narkotikaområdet med tyngdpunkten på utvecklingen när det gäller ungdomar. Ett enigt utskott föreslår att riksdagen ger regeringen till känna vad utskottet anfört om narkotikapolitiken. Utskottet ser med stort allvar på utvecklingen av missbruket bland unga. Andelen unga som prövat narkotika ökar liksom benägenheten att pröva bland dem som ännu inte gjort det. En stor majoritet av ungdomarna har dock aldrig prövat narkotika och har fortfarande en restriktiv inställning till narkotika. Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att målet för den svenska narkotikapolitiken är att skapa ett narkotikafritt samhälle. Narkotikapolitiken består av en kombination av förebyggande insatser, ett varierat utbud av vård och behandling samt fortlöpande kontrollinsatser. Insatser görs på såväl lokal och regional nivå som nationellt. Tyngdpunkten ligger på den lokala nivån. Samverkan mellan olika lokala organ och organisationer är mycket väsentlig. Varje generation ungdomar måste enligt utskottet förmås ta avstånd från all användning av narkotika. Det behövs kraftfulla insatser för att vända trenden mot ökat intresse för narkotika och ökat missbruk bland ungdomar. Det krävs ett levande och enträget engagemang från samhällets, från föräldrars och från frivilliga organisationers sida. Utskottet kan i allt väsentligt ställa sig bakom regeringens inställning att alla former av legalisering av narkotika och liberalisering av narkotikapolitiken strider mot det övergripande målet, ett narkotikafritt samhälle. Alla krav på legalisering av narkotika och liberalisering av narkotikapolitiken måste bekämpas, också på det internationella planet. Sverige bör även fortsättningsvis ha en framträdande roll i det internationella samarbetet bl.a. mot bakgrund av de genomgripande förändringarna i Central- och Östeuropa. Utskottet anser det ytterst angeläget att Sverige med kraft driver sin inställning i narkotikafrågor internationellt. Det är också av största vikt att Sverige kan markera stor enighet inom narkotikapolitiken för att få gehör för politiken såväl nationellt som internationellt. För att få mesta möjliga gehör krävs också att argumenteringen kompletteras med en utförlig dokumentation av de svenska erfarenheterna av den förda politiken. Samarbete i alkohol- och narkotikafrågor finns i de flesta kommuner. Det är enligt utskottet mycket angeläget att göra ungdomarna mer delaktiga i det förebyggande arbetet mot alkohol- och narkotikamissbruket. Ungdomar måste i större utstäckning få påverka insatserna, bl.a. utforma egna fritidsmiljöer utan att dessa därför isoleras från vuxenvärlden. När det gäller kampen mot destruktiva livsstilar, drogmissbruk och utanförskap är behovet av folklig förankring och insatser från de frivilliga organisationerna av den största betydelse. Föräldrarna liksom skolan har ett stort ansvar. Samhället måste på olika sätt verka för att föräldrarna tar sitt ansvar. Åtgärderna mot ungdomarnas missbruk är enligt utskottet en viktig del i det brottsförebyggande arbetet. Genom närpolisreformen har bättre förutsättningar skapats för polisen att bekämpa gatulangning och arbeta förebyggande t.ex. genom att identifiera och få kontakt med ungdomar i riskzonen för missbruk och kriminalitet. Det är av avgörande betydelse att tidigt upptäcka och reagera vid tecken på en negativ utveckling hos en ung människa. Motioner bl.a. om kriminalisering av det icke-medicinska och icke- vetenskapliga bruket av dopningsmedel och om straffskärpning för grova brott mot dopningslagen behandlas också i betänkandet. Motionerna avstyrks av utskottet med hänsyn till beredningen i regeringskansliet av förslagen från Dopningsutredningen.
Motionerna
1996/97:So201 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alkohol- och narkomanvården. 1996/97:So603 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för ett effektivare samarbete i syfte att bekämpa ett begynnande narkotikamissbruk, 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationellt samarbete på alla nivåer i kampen om narkotikan, 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en kriminalisering av det icke-medicinska bruket av dopningspreparat, 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utökat internationellt samarbete för att minska användandet av dopningspreparat. 1996/97:So651 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av svensk narkotikapolitik, 2. att riksdagen hos regeringen begär att en arbetsgrupp tillsätts som skall följa utvecklingen i världen och Sverige och komma med förslag till riktade åtgärder som minskar tillgängligheten och därmed missbruket. 1996/97:So655 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om narkotikapolitiken. 1996/97:So656 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skolinformation för att motarbeta narkotikan, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stödja seriösa rejvarrangörer för att motarbeta narkotikan, 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om värdet av en politisk enighet om narkotikabekämpningspolitiken i Sverige, 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpt narkotikakontroll, 17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud av försäljning av råvaror för narkotikaframställning, 26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om föräldraansvaret, 35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nikotin som dopning. 1996/97:So657 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det förebyggande arbetet bör inriktas på information om narkotikans skadeverkningar på kroppen, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett aktivt arbete skall föras mot de knarkliberala krafterna i Europa. 1996/97:So807 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett ökat behov av förebyggande arbete mot alkohol- och narkotikamissbruk. 1996/97:Ju903 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalisering av konsumtion av dopningsmedel, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konkretisering av gränsdragningen mellan ringa och normalt dopningsbrott samt ett införande av en grov brottsrubricering. 1996/97:Ju909 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förbättra informationen till föräldrar om narkotikamissbrukets symptom och verkningar. 1996/97:Kr257 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas 16. att riksdagen hos regeringen begär förslag i enlighet med vad som anförts i motionen om att dopningspreparat inom idrotten skall straffbeläggas. 1996/97:Kr511 av Andreas Carlgren m.fl. (c) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalisering av bruk av dopningsmedel.
Offentlig utfrågning Utskottet har den 6 mars 1996 anordnat en offentlig utfrågning om situationen på narkotikaområdet med tyngdpunkten på utvecklingen när det gäller ungdomar. En utskrift av utfrågningen fogas till betänkandet som bilaga.
Utskottet
Inriktningen av narkotikapolitiken I motion So201 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om alkohol- och narkomanvården (yrkande 5). Enligt motionärerna krävs snabba och offensiva insatser mot narkotikan för att hejda missbruket och bromsa smittspridningen av hiv bland missbrukare och deras sexualpartner. Insatser mot narkotikan är samtidigt insatser mot spridningen av hiv. Kampen mot narkotikamissbruket måste vara lika intensiv och kraftfull som kampen mot aids. I motion So603 av Gullan Lindblad m.fl. (m) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationellt samarbete på alla nivåer i kampen mot narkotikan (yrkande 14). Motionärerna påpekar att Sverige aldrig kan lösa narkotikaproblemen bara genom att agera på hemmaplan. Internationellt samarbete blir allt viktigare. Motionärerna anser att Sverige inom ramen för det nordiska samarbetet måste initiera en diskussion syftande till en harmonisering av de nordiska ländernas narkotikalagar och att på europeisk nivå kräva en diskussion om införande av en alleuropeisk narkotikabekämpningsenhet liknande den amerikanska EPIC-organisationen (El Paso Intelligence Service). Sverige bör också via Förenta nationerna arbeta för att ge ökad prioritet till sociala och ekonomiska omställningar för människor i sådana utvecklingsländer som i dag är beroende av narkotikaodling. I motion So651 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om narkotikapolitikens inriktning (yrkande 1). Motionärerna konstaterar att det i Sverige råder nästan konsensus när det gäller narkotikapolitiken. Det är emellertid helt nödvändigt att denna uppslutning gäller hela narkotikapolitiken och inte bara de restriktiva inslagen. En politik som inte bygger på en helhetssyn riskerar att förlora i trovärdighet i konfrontationen med den starka legaliseringsrörelse som finns företrädd i en rad europeiska länder. Rättsväsendet måste öka sina insatser i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Stora resurser måste satsas där det är känt att den ekonomiska brottsligheten finns, ofta i utkanten av helt laglig affärsverksamhet. Restaurang- och klubbverksamhet samt sexindustrin drar ofta till sig knarkpengar. Sverige måste kraftfullt säga nej till legaliseringskraven som kommer utifrån Europa. Legal narkotika skulle öka tillgången på narkotika, vilket i sin tur skulle innebära att allt fler människor riskerar att fastna i ett beroende. I samma motion yrkas att en arbetsgrupp tillsätts för att följa utvecklingen i världen och Sverige och komma med förslag till riktade åtgärder som minskar tillgängligheten och därmed missbruket (yrkande 2). Fältarbetare och andra som arbetar bland unga människor har de senaste åren sett tydliga tecken på ett kraftigt ökat missbruk i dessa grupper. För att motverka detta behövs konkreta åtgärder. Vänsterpartiet föreslår därför att en arbetsgrupp tillsätts för att kartlägga ungdomarnas narkotikamissbruk. En sådan arbetsgrupp kunde utveckla strategier för hur vi skall möta ökningen och då inte bara ur ett svenskt perspektiv utan även i ett internationellt. Detta då förhållandena i EU och övriga världen har en stor inverkan och måste påverka omfattningen av Sveriges narkotikapolitik. I motion So655 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om narkotikapolitiken (yrkande 16). Motionärerna framhåller att narkotikaproblemet inte varaktigt kan lösas utan en stark samverkan mellan världens länder, myndigheter, frivilliga organisationer och människor. Det är viktigt att FN och WHO tillåts spela en aktivare roll i samordningen mellan olika länder. Det är också, enligt motionärerna, av största vikt att de tendenser till legalisering som finns i vår omvärld motarbetas inne från parlamenten. Frivilliga organisationer i Sverige som bekämpar en narkotikaliberalisering bör ges ökade möjligheter att beskriva de svenska erfarenheterna genom ekonomiskt stöd till organisationernas internationella arbete. För att åtgärder mot narkotikamissbruk skall fungera måste de enligt motionärerna vara förankrade hos majoriteten av befolkningen. Det opinions- och folkbildande arbetet måste därför förstärkas. Polisens och socialtjänstens arbete på gatunivå måste ha stor intensitet för att minska tillgången och möjligheterna att missbruka. I motion So656 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts dels om värdet av en politisk enighet om narkotikabekämpningspolitiken i Sverige, dels om skärpt narkotikakontroll (yrkandena 14, 15 och 17). Enigheten bland riksdagens partier om att den svenska narkotikapolitiken skall vara restriktiv har traditionellt varit stor. Det har, enligt motionärerna, varit av mycket stort värde att arbetet för ett narkotikafritt samhälle har kunnat ske över partigränserna. Folkpartiet beklagar därför att Vänsterpartiet valt att demonstrativt inta en från samtliga övriga partier annorlunda ståndpunkt i frågan om hur Docklands och förekomsten av knark på rejvfester skall hanteras. Denna splittring av en tidigare enad front kan enbart gagna, och har redan gagnat, de oseriösa arrangörer som utnyttjar rejv för att saluföra sin ideologi om ett frisläppande av knarket. Legaliseringsivrarna hävdar att problemen skulle minska om det blev lagligt att knarka och att försörja sig på att sälja narkotika. De har givetvis fel. Ingen kraft får sparas för att bekämpa legaliseringsivrarna, oavsett om de befinner sig i Sverige eller i övriga Europa. Det internationella samarbetet ger resultat. Schweiz har stängt den park i Zürich där droger fick säljas och användas fritt. Nederländerna har något skärpt tillämpningen av sin narkotikalagstiftning. Frankrike och Storbritannien bedriver en allt tuffare linje. Den svenska lagstiftningen har successivt skärpts. Fortfarande återstår det dock en del luckor i lagstiftningen eller brister i tillämpningen av lagstiftningen. Ett exempel är att svensk narkotikalagstiftning tillåter import och innehav av marijuanafrön. Enligt förordningen (1992:1554) om kontroll av narkotika förstås med cannabis de ovanjordiska delarna av varje växt av släktet cannabis med undantag av ?frön?. Att sätta fröna i jorden och odla marijuana är däremot förbjudet. Denna lucka i lagstiftningen gör det dock relativt enkelt att själv odla. Även i motion So657 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) begärs ett tillkännagivande om att ett aktivt arbete skall föras mot de knarkliberala krafterna i Europa (yrkande 6). Motionärerna framhåller att narkotika är ett globalt problem som inte känner några gränser och att organiserad brottslighet nästan alltid förekommer i dessa sammanhang. Motionärerna framhåller vidare att förespråkare för legalisering av narkotika trätt fram på senare tid och att några länder i Europa anammat ett nytt angreppssätt där narkotikan till viss del släpps fri. De svenska erfarenheterna och den inriktning som präglat den svenska narkotikapolitiken under senare år kan vi i dag dela med oss av i det internationella arbetet. Det finns möjlighet att påverka utvecklingen inte enbart indirekt i andra länder utan även direkt i vårt eget land genom ett starkt engagemang. En resignation på detta område kan aldrig godkännas; målet är i stället ett narkotikafritt samhälle där allt icke-medicinskt bruk av narkotika elimineras. Narkotikapolitiken såväl nationellt som internationellt måste vara aktivt restriktiv.
Narkotikautvecklingen I Alkohol och narkotikautvecklingen i Sverige, Rapport 96 från Folkhälsoinstitutet och Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) sägs sammanfattningsvis följande om narkotikautvecklingen.
Narkotikautvecklingen
Narkotikamissbruk innefattar mycket skiftande former av narkotikaanvändning, alltifrån bruk vid enstaka tillfällen till regelbunden, långvarig och daglig användning. Våra kunskaper om olika missbruksformer bygger på uppgifter som samlas in på olika sätt. Därtill kommer att olika missbruksformer har olika konsekvenser för individen och för samhället. Vid en redovisning och diskussion av utvecklingen bör därför olika missbruksformer särredovisas. I Rapport 96 har det därför gjorts en uppdelning i tillfälligt-experimentellt missbruk och i tungt missbruk. Med det förstnämnda avses ett missbruk som innebär att man använt narkotika någon eller några gånger. Omfattningen av det missbruk som inte bara är tillfälligt men som inte kan betecknas som tungt saknas det nästan helt uppgifter om.
Liksom fallet är för uppgifterna om alkoholutvecklingen återspeglar förändringar i statistik och undersökningar om narkotikasituationen inte bara förändringar i den faktiska situationen utan också andra förhållanden. Dessa utgörs bl.a. av förändrad lagstiftning och förändrad tillämpning av lagarna, förändrade resurser för narkotikabekämpning och förändrade attityder till narkotika och narkotikamissbruk.
Tillfälligt experimentellt missbruk
Uppgifter om det tillfälliga-experimentella narkotikamissbruket erhålls i första hand genom frågeundersökningar bland skolungdom i årskurs 9 och bland mönstrande 18-åringar. Trots de metodproblem som finns vid frågeundersökningar bedöms de återspegla utvecklingen i nämnda grupper relativt väl.
Resultaten från skolundersökningarna visar att det i början av 1970-talet var ca 14 % av eleverna i årskurs 9 som uppgav att de någon gång hade prövat narkotika. Denna andel sjönk därefter och omfattade 7-8 % 1975. Med vissa fluktuationer var denna andel relativt oförändrad till i början av 1980-talet för att omkring 1983 minska till ca 5 %. Andelen har fram till i dag legat kvar på en låg nivå. Mellan 1985 och 1992 har med något undantag 3 %-4 % per år svarat att de någon gång prövat narkotika. 1992, 1993 och 1994 var det 5 % och 1995 6 % bland pojkarna och 4-5 % bland flickorna som angav att de prövat. Även i årskurs 6 skedde en uppgång mellan undersökningen 1993 och undersökningen 1995: Flickorna från 0 % till 1 % och pojkarna från 1 % till 2 %.
Andelen mönstrande som uppgett att de någon gång prövat narkotika låg under åren 1971-1982 på mellan 15 % och 19 %, med toppar 1973 och 1980. Mellan 1982 och 1988 sjönk andelen från 16 % till 6 %. 1992 låg andelen fortfarande på omkring 6 %, medan andelen 1994 ökade till ca 9 % och 1995 till ca 12 %. Andelen mönstrande som angett att de tagit narkotika under den senaste månaden var åren 1992 till 1995 0,8 %, 1,2 %, 1,5 % och 1,9 %.
Resultaten från undersökningarna visar således att det tillfälliga- experimentella narkotikamissbruket bland skolungdom och mönstrande var mer omfattande i början av 1970-talet än vad det var under 1980-talet, och att det skett en minskning under den senare hälften av 1980-talet. En viss uppgång har skett under de senaste åren.
CAN har under några år låtit Sifo (eller TEMO) ställa frågor också till den vuxna befolkningen om deras erfarenhet av narkotika. Mellan 6 % och 11 % har under senare år svarat att de prövat narkotika. Andelen män som prövat är nästan dubbelt så stor som andelen kvinnor. Den högsta andelen, 10-15 %, finns i åldersgruppen 30-49 år.
Tungt narkotikamissbruk
1992 genomfördes en ny landsomfattande undersökning av det tunga narkotikamissbrukets omfattning. Totalt uppskattades det då finnas mellan 14 000 och 20 000 personer med tungt narkotikamissbruk. Blandmissbruk är den vanligaste missbruksformen: 77 % har missbrukat två eller fler narkotiska preparat, medan 47 % och 35 % också missbrukar alkohol respektive sömnmedel och lugnande medel. Centralstimulantia är det vanligast förekommande narkotiska preparatet (82 %), följt av cannabis (66 %) och heroin (32 %). Omkring hälften av gruppen har missbrukat i tio år eller mer. Nyrekryteringen bland yngre personer har minskat kraftigt. I 1979 års undersökning var 6 % under 20 år och 37 % under 25 år. Motsvarande andelar 1992 är 1 % respektive 10 %.
Vissa indikatorer - dvs. statistik och andra data som på olika sätt är relaterade till missbruksutvecklingen - antyder att det tunga narkotikamissbruket ökade mellan 1979 och 1982, att det minskade mellan 1982 och 1986 och att utvecklingen därefter inte är helt entydig, eftersom vissa data indikerar en ökning och andra en relativt oförändrad situation. I vilken utsträckning dessa förändringar återspeglar ändrade förhållanden när det gäller resurser till narkotikabekämpning, praxis och annat som påverkar statistiken är svårt att bedöma. Det tunga narkotikamissbruket ligger i dag - trots den nedgång som förefaller ha skett mellan 1982 och 1985 - på en något högre nivå än vad det gjorde enligt kartläggningen år 1979.
Det dominerande missbruksmedlet bland injektionsmissbrukare har under hela perioden varit centralstimulantia, främst amfetamin. Från och med mitten av 1970-talet fick också heroin en ökande betydelse. Under de senaste åren har dock nyrekryteringen av heroinmissbrukare bedömts vara liten. Från de senaste åren finns emellertid uppgifter om ett ökat missbruk av rökheroin, främst i vissa invandrargrupper och i andra socialt utsatta grupper.
Utvecklingen av antalet misstänkta för narkotikabrott i olika åldrar tyder på att det skett en förskjutning från yngre till äldre åldersgrupper och att det i dag finns ett relativt omfattande missbruk bland vuxna, främst av cannabis, som varken kan betecknas som tillfälligt eller tungt. Hur omfattande ett sådant missbruk är har vi i dag inga kunskaper om. Blandmissbruk förekommer ofta. Det är vanligt dels att flera narkotiska medel används (inklusive sömnmedel och lugnande medel), dels att alkoholmissbruk förekommer vid sidan av narkotikamissbruket.
Redovisade data pekar således på att nyrekryteringen av unga till narkotikamissbruk har minskat under senare år. Förutom den långsiktiga minskningen av andelen skolungdomar och mönstrande, som prövat narkotika, har såväl andelen som antalet yngre personer som misstänkts och lagförts för narkotikabrott minskat. Under de senaste åren har situationen dock förändrats. Under 1993, 1994 och 1995 har en viss ökning skett när det gäller ungdomar som prövat narkotika. Även vissa indikatorer, särskilt från rättssystemet, talar för att en förändring också när det gäller det tunga missbruket, håller på att ske. Ser man detta i kombination med rapporter om ett ökat missbruk av framför allt rökheroin bland olika socialt utsatta grupper och att en påtaglig nedrustning har skett av samhällets resurser till vård och behandling finns det anledning att känna oro. Vid utskottets utfrågning den 6 mars 1997 lämnades vissa kompletterande uppgifter från CAN om utvecklingen under 1996 enligt gjorda undersökningar. Andelen skolungdomar i årskurs 9 som säger sig ha haft lust att pröva narkotika har inte ökat mellan 1995 och 1996. 7-8 % av dem som inte har prövat narkotika säger att de skulle kunna tänka sig att göra det eller att de någon gång har haft lust att göra det. Siffrorna över antalet ungdomar som säger att de verkligen har haft möjlighet att pröva narkotika visar också en minskning fram till mitten av 1980-talet och sedan en ökning. Det är dock ingen ökning mellan de två senaste undersökningarna. Det är en likartad utveckling när det gäller hur många som säger att de vet någon som kan ge eller sälja narkotika till dem. Undersökningar av mönstrande värnpliktiga visar en likartad trend. Numera uppger ungefär 14 % av pojkarna att de någon gång har prövat narkotika mot tidigare 6 %. Det är en fördubbling under 1990-talet. En ökning har också skett när det gäller den ?subjektiva? tillgängligheten. Andelen som säger att de haft möjlighet att pröva narkotika har ökat under 1990-talet. Siffrorna har nästan fördubblats. Numera säger 35-36 % att de haft möjlighet att pröva narkotika. Det finns en viss geografisk skillnad. Stockholm, Göteborg och Malmö ligger högre än övriga landet. Cannabispreparaten ligger i en klass för sig. Amfetamin, LSD och ecstasy ligger betydligt lägre. Om man i stället studerar hur många som inte använt narkotika så är det över 90 % i årskurs 9 som aldrig använt narkotika, bland de mönstrande är det 80 %. Bland gymnasieeleverna i årskurs 2 är det 80 % som aldrig prövat. Enligt Björn Hibell, CAN är det viktigt att inte glömma bort det perspektivet i sammanhanget. Det s.k. regionala rapporteringssystemet omfattar två undersökningar om året, den senaste i december 1996. Uppgifter inhämtas från ett hundratal personer i ett tjugotal kommuner, som anger hur de bedömer missbruksutvecklingen under det senaste halvåret. I undersökningen hösten 1996 nämns ökning främst beträffande ecstasy, LSD och rökheroin men i viss mån även för cannabis. Två undersökningar från Stockholms län presenteras av Anders Romelsjö vid Centrum för alkohol- och drogprevention, Huddinge sjukhus, vid den offentliga utfrågningen. Den ena undersökningen gjordes i april 1996 och omfattade ca 1 000 skolungdomar. Av dem uppger 13 % att de använt narkotika. Andelen pojkar är högre än flickor. Ungdomar med olika kroppsliga eller psykiska problem, med dålig framtidstro, som skolkar eller har hög alkoholkonsumtion har i betydligt större utsträckning använt narkotika. Det finns ett starkt samband mellan hög konsumtion av alkohol och narkotika. Den andra undersökningen som utfördes i oktober och november 1996 och omfattade 5 000 personer i åldern 18-54 år. Ungefär var fjärde man och 17 % av kvinnorna hade använt narkotika. De som använt narkotika det senaste året var dock betydligt färre. Cannabis dominerade helt som missbruksmedel. En annan bild av ungdomsmissbruket presenterades av Gunilla Olofsson vid Maria Ungdom i Stockholm. Den grupp ungdomar som använder framför allt ecstasy och LSD ser annorlunda ut än den grupp som Maria Ungdom tidigare arbetat med. Det är svenska medelklassungdomar som tidigare aldrig varit i kontakt med social myndigheter och inte har något kriminellt förflutet. De är i övrigt skötsamma och går i skolan. De aktualiseras inte av socialtjänsten utan av anhöriga eller vänner. Den andra gruppen ungdomar använder rökheroin och tabletter, framför allt Rohypnol. Drygt hälften av dessa ungdomar har invandrarbakgrund. De har haft långvarig kontakt med socialtjänsten och har en multiproblematik med mycket psykiska problem, kriminalitet, skolproblem, missbrukande föräldrar. Trots detta aktualiseras de för Maria Ungdom endast i rena undantagsfall via socialtjänsten.
Tidigare behandling m.m. I budgetpropositionen för år 1997 (prop. 1996/97:1) framhålls följande (utg.omr. 9, s. 62).
Målet för den svenska narkotikapolitiken är att skapa ett narkotikafritt samhälle, ett samhälle där alla har rätt till ett värdigt liv. Det sker genom en kombination av förebyggande insatser, ett varierande utbud av vård och behandling samt fortlöpande kontrollinsatser.
Sveriges ansträngningar att bekämpa narkotikamissbruket kommer även fortsättningsvis att bygga på en kombination av målinriktade förebyggande insatser, ett varierat utbud av behandlingsformer och fortlöpande kontrollinsatser. Denna politik måste förverkligas på såväl lokal som nationell nivå. Avsikten är att motverka droganvändning, speciellt bland ungdomar och att erbjuda adekvata vård- och rehabiliteringsinsatser till de som utvecklat ett missbruk.
Det är på lokal nivå som politikens trovärdighet prövas. De olika insatserna bör därför samordnas kommunalt och regionalt på det sätt man finner lämpligt och i enlighet med de riktlinjer för narkotikapolitiken som fastlagts av riksdagen.
Den svenska narkotikapolitiken skall ligga till grund för Sveriges internationella engagemang. Målet skall vara att på ett globalt plan utveckla insatserna för att möta narkotikahotet. Sverige kommer att aktivt motarbeta alla försök till nedrustning av narkotikakontrollen. Alla former av legalisering av narkotika och liberalisering i narkotikapolitiken strider mot det övergripande målet för vårt arbete, ett narkotikafritt samhälle. Regeringen kommer därför att motverka alla krav på legalisering av narkotika och liberalisering av narkotikapolitiken, också på det internationella planet.
Den illegala narkotikahanteringen är ett globalt problem. Sverige deltar mycket aktivt i det internationella samarbetet mot narkotika inom FN, Europarådet och EU.
Sverige bör även fortsättningsvis ha en framträdande roll i det internationella samarbetet. Detta samarbete är utomordentligt betydelsefullt, inte minst mot bakgrund av den pågående europeiska integrationen och de genomgripande förändringarna i Central- och Östeuropa.
Genom Sveriges medlemskap i EU har vi fått tillgång till ett utökat europeiskt samarbete kring narkotikafrågorna. Utgångspunkten för EU:s narkotikapolitik är att narkotikahandel och narkotikamissbruk är ett problem som kräver åtgärder inom en rad olika samhällssektorer och politikområden. En framgångsrik narkotikastrategi måste inriktas mot att minska både utbud och efterfrågan. Unionsfördraget har öppnat nya möjligheter för en samordnad narkotikastrategi inriktad på minskad efterfrågan, bekämpning av narkotikahandeln och påverkan på tredje land genom ett samordnat internationellt agerande. En särskild global handlingsplan som omfattar samtliga dessa delar har antagits av Europeiska rådet. I departementspromemorian (Ds 1997:4) från Socialdepartementet Strategi för Sveriges EG-arbete i frågor som gäller folkhälsa och hälso- och sjukvård sägs följande.
Sverige bör på lång sikt verka för en europeisk narkotikapolitik som inkluderar både kontrollinsatser för att möta utbudet av narkotika och preventionsinsatser för att begränsa efterfrågan på narkotika. Fördragen medger inte en legalisering av narkotika vilket överensstämmer med svensk uppfattning. Vidare bör Sverige verka för att effektiva förebyggande insatser på europeisk nivå införs i linje med intentionerna i narkotikapreventionsprogrammet. Sverige bör ta initiativ till projekt och andra åtgärder inom EU:s befogenheter som kan främja en drogfri uppväxt och ett drogfritt liv.
Sverige bör på kort sikt verka för att öka kunskapen inom EU om det faktiska innehållet i den svenska narkotikapolitiken. Inrättandet av en fast rådsarbetsgrupp för narkotikafrågor för sammanhållning av narkotikaarbetet inom EU bör eftersträvas.
Drogfrågorna har länge haft en framträdande plats på EU:s dagordning. En första europeisk plan för att bekämpa narkotika antogs av Europeiska rådet i Rom 1990. Denna plan reviderades och kompletterades på Europeiska rådets möte i Edinburg 1992. I och med Maastrichtfördraget (artikel 129) fick EU en legal grund för att genomföra insatser för att förebygga sjukdomar, inklusive narkotikamissbruket, genom att främja forskning om deras orsaker och överföring samt hälsoupplysning och hälsoundervisning. Det är dock klart uttalat att dessa åtgärder inte får omfatta någon harmonisering av medlemsstaternas lagar eller andra författningar. Europeiska unionens råd antog den 12 december 1996 en Gemensam åtgärd om tillnärmning av Europeiska unionens medlemsstaters lagstiftning och praktiska tillämpning för att bekämpa narkotikamissbruk samt förebygga och bekämpa olaglig narkotikahandel. Enligt artikel 1 skall medlemsstaterna åta sig ett fördjupat samarbete i kampen mot narkotikamissbruk och sträva efter att tillnärma sina lagstiftningar så att de blir förenliga i den utsträckning som det är nödvändigt för att förebygga och bekämpa olaglig narkotikahandel i Europeiska unionen. Medlemsstaterna skall enligt artikel 2 sträva efter att åstadkomma större förenlighet i den praktiska tillämpningen som används av polisen, tullen och de rättsliga instanserna för att på så sätt göra det möjligt att stärka det europeiska samarbetet på området. I departementspromemorian (Ds 1997:20) från Justitiedepartementet Europol föreslås att Sverige bl.a. ratificerar Europolkonventionen. Genom Europolkonventionen upprättas en europeisk polisbyrå, Europol. Europols grundläggande syfte är att vara ett hjälpmedel i kampen mot den internationella organiserade brottsligheten. Ett sådant polissamarbete är enligt promemorian särskilt viktigt när rörligheten över gränserna ökar. Genom Sveriges anslutning till Europolsamarbetet kommer enligt promemorian den svenska polisen att kunna fullt ut delta i det europeiska polissamarbetet. Härigenom kommer dess operativa slagkraft här hemma att öka genom att den får tillgång till information, underrättelser och kompetens som den annars knappast hade fått tillgång till. Den svenska polisen kommer genom Europol också att på ett effektivt sätt kunna lämna väsentliga bidrag till andra polismyndigheters brottsbekämpande verksamhet. Inte minst inom området för narkotikabekämpning är Europol ett omistligt samarbetsinstrument. Såsom Europol är uppbyggt, med bl.a. sambandsmän från varje medlemsland stationerade på Europols huvudkontor, kommer också bilateralt och multilateralt operativt polissamarbete att förenklas och bli effektivare, exempelvis vid genomförande av s.k. kontrollerade leveranser av narkotika i de fall där flera länder är berörda. Europol kommer också enligt promemorian att vara en betydelsefull samarbetspartner för länder och organisationer utanför EU. Genom Europol kan därigenom ytterligare kanaler för polissamarbete öppnas till gagn för det svenska polisarbetet. Den 16 december 1996 antogs rådets och Europaparlamentets beslut om antagande av ett åtgärdsprogram för gemenskapen för att förebygga narkotikamissbruk inom ramen för verksamheten på folkhälsoområdet (1996-2000). Åtgärdsprogrammet omfattar insatser rörande faktainsamling, forskning, utvärdering, information, hälsoundervisning och utbildning. Samarbete skall ske med bl.a. Europarådet (Pompidougruppen), WHO, Unesco, ILO och UNDCP (Förenta nationernas program för internationell kontroll av narkotika). Utskottet behandlade motioner om inriktningen av narkotikapolitiken i betänkande 1995/96:SoU5. Utskottet anförde följande.
Riksdagen har vid ett flertal tillfällen uttalat att målet för den svenska narkotikapolitiken är att skapa ett narkotikafritt samhälle. Denna målsättning, som har ett starkt stöd bland den svenska befolkningen, har inte ändrats och omfattande insatser görs eller förbereds för att bekämpa narkotikabrottslighet och narkotikamissbruk. Den restriktiva narkotikapolitiken ligger också till grund för Sveriges internationella engagemang, och utskottet är positivt till att Sverige aktivt deltar i det internationella samarbetet mot den illegala narkotikahandeln. Detta samarbete är mycket betydelsefullt bl.a. för att vi i dessa sammanhang bestämt kan markera vårt avståndstagande från de krav på legalisering av vissa narkotiska preparat och liberalisering av narkotikakontrollen som ställts i vissa västeuropeiska länder. Även i övrigt vidhåller utskottet sin tidigare inställning i denna fråga. Socialutskottet behandlade narkotikafrågan också i sitt yttrande 1994/95: SoU1y till utrikesutskottet över proposition 1994/95:19 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Utskottet anförde bl.a.:
Målet för den svenska narkotikapolitiken är att skapa ett narkotikafritt samhälle. Detta mål har stark förankring i den svenska medborgaropinionen, de politiska partierna, ungdomsorganisationerna och övriga folkrörelser. Narkotikapolitiken bygger på ett nära samspel mellan förebyggande åtgärder, kontrollpolitik samt behandling och rehabilitering av narkotikamissbrukare. Samhällets samlade insatser skall ge ett tydligt och entydigt budskap att all icke-medicinsk användning av narkotika är oacceptabel.
Enligt propositionen 1994/95:19 finns det inte några skäl att förändra den svenska narkotikapolitiken vid ett EU-medlemskap. Kampen mot narkotikamissbruk och narkotikabrottslighet är prioriterade områden inom gemenskapen som i och med Maastrichtfördraget också fått ett nytt mandat på detta område. Ett nytt narkotikapolitiskt program är under utarbetning.
Utskottet delar inställningen i propositionen att det inte finns någon anledning att nu ändra den svenska narkotikapolitiken. Det är enligt utskottet nödvändigt att Sverige vid ett EU-medlemskap är pådrivande i kampen inom EU mot narkotikamissbruk och narkotikabrottslighet samt med kraft vänder sig mot alla tankar på en legalisering av narkotika eller ett accepterande av narkotikamissbruk som en normal företeelse i samhället. Utskottet ansåg att de då väckta motionerna i huvudsak var tillgodosedda och därför borde avstyrkas. Utrikesutskottet delade den bedömning som gjorts av bl.a. socialutskottet i denna del och ville för sin del särskilt framhålla betydelsen av att folkhälsoaspekterna även framdeles vägde tungt i de överväganden som görs inom ramen för Sveriges agerande i olika internationella forum inklusive Europeiska unionen. Med det anförda ansåg utrikesutskottet motionerna besvarade (1994/95:UU5). Riksdagen följde utrikesutskottet.
Åtgärder mot missbruk I motion So603 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att se över förutsättningarna för ett effektivare samarbete i syfte att bekämpa ett begynnande narkotikamissbruk (yrkande 11). Ett utökat samarbete måste skapas på lokal nivå mellan representanter från de sociala myndigheterna, polis, Hem och Skola, elever och fritidsföreningar. Deras uppgifter skall vara att kontinuerligt följa den lokala utvecklingen inom narkotikaområdet. Den mycket stränga sekretesslagstiftningen på det sociala området får inte hindra att myndigheter på ett tidigt stadium samarbetar. Frågan om en uppluckring av sekretesslagstiftningen är dock både komplicerad och känslig. Frågan om sekretessen måste vägas mot möjligheten att hjälpa det enskilda barnet och den enskilda familjen. Motionärerna anser att en utredning bör tillsättas för att se över förutsättningarna för ett effektivt samarbete mellan föräldrar, skola och olika myndigheter i syfte att bekämpa ett begynnande narkotikamissbruk. På länsnivå bör en motsvarande organisation byggas upp för att samordna narkotikabekämpningen. Denna samordning är så viktig att den bör prioriteras. I motion Ju909 av Gun Hellsvik m.fl. (m) yrkas tillkännagivande om förbättrad information till föräldrar om narkotikamissbrukets symtom och verkningar (yrkande 4). Motionärerna framhåller att föräldrar ofta har bristfälliga kunskaper om narkotika. Detta är en allvarlig brist eftersom föräldrarna är de som finns till hands när den unge eventuellt prövar på narkotikan. Med tillräckliga kunskaper skulle föräldrarna ha möjlighet att upptäcka ett bruk på ett tidigt stadium. Enligt motionärernas uppfattning bör regeringen skyndsamt ta initiativ till att förbättra informationen till föräldrar om narkotikamissbrukets symtom och verkningar. I motion So656 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om skolinformation för att motverka narkotikan (yrkande 12). Motionärerna anför att det antal skolelever som får en bra information i dag har minskat kraftigt jämfört med 1980-talets början. Motionärerna framhåller det oroväckande i detta, särskilt mot bakgrund av att allt fler unga i dag prövar narkotika. Motionärerna anser att en lösning vore att återinföra skolöverläkaren i Skolverket. Det skulle ge en kraftig signal om att skolhälsofrågorna - en i grunden förebyggande och ur jämlikhetssynpunkt särskilt angelägen sjukvård - prioriteras högre. Det skulle också, enligt motionärerna, sätta press på skolorna att leva upp till läroplanens krav om att alla elever skall få förebyggande information om droger. Motionärerna i motion So656 (fp) vill också ha ett tillkännagivande om föräldraansvaret (yrkande 26). Enligt en undersökning från 1993 lär sig fler barn och ungdomar genom information i radio och TV än av sina föräldrar att hasch och annan narkotika är farligt. Endast varannan elev säger sig ha fått lära sig av sina föräldrar att narkotika är skadligt. Det är tydligt att föräldraansvaret måste betonas hårdare. För att kunna ta ansvar skall föräldrarna enligt motionärerna också ha rätt att få veta när deras barn har avslöjats med missbruk och/eller en annan kriminell handling. Skolpersonal, socialsekreterare och poliser måste meddela familjen när de misstänker drogproblem. Polisen är skyldig att underrätta föräldrarna när en omyndig ertappas med brott. Men föräldrarna borde också vara med när ärendet går vidare, enligt motionärerna. Dessa motionärer begär också ett tillkännagivande om stöd till seriösa rejvarrangörer för att motarbeta narkotikan (yrkande 13). För att erbjuda ungdomar ett alternativ till de rejvfester som är drogrelaterade måste polisen enligt motionärerna ha en strategi där man samarbetar med seriösa arrangörer av rejvfester. De fältarbetare som arbetar med ungdomar och narkotika hävdar att ju mer dolda rejvfesterna blir desto mer narkotikarelaterade riskerar de att bli. Vad samhället då kan göra är enligt motionärerna att stödja de seriösa rejvarrangörerna. Polisen och de sociala myndigheterna bör inleda ett mer organiserat samarbete, inte bara i storstäderna, i syfte att konkurrera ut de oseriösa arrangörerna. Finns välgrundade misstankar om att arrangören inte vill, eller önskar, motverka förekomsten av narkotika skall tillståndet omedelbart dras in och all fortsatt verksamhet stoppas. Motionärerna i motion So807 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begär ett tillkännagivande om ett ökat behov av förebyggande arbete mot alkohol- och narkotikamissbruk (yrkande 3). Enligt motionärerna ökar det tunga narkotikamissbruket mycket på grund av lättillgängligheten till t.ex. rökheroin. I motion So657 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om att det förebyggande arbetet bör inriktas på information om narkotikans skadeverkningar på kroppen (yrkande 2). Motionärerna anser att mycket kan göras för att förebygga narkotikamissbruk. Bästa effekten uppnås om åtgärderna sätts in på lokal nivå. Skolan, hälso- och sjukvården och socialtjänsten skall ge information om drogers negativa påverkan på hälsan, anser motionärerna. Drogpolitiska program skall finnas på kommunal nivå och utgöra basen för de lokala insatserna. Kunskaper om narkotikans skadeverkningar på kroppen bör ges under den högre utbildningen inom lärar- och pedagogutbildningarna samt läkar- och vårdhögskoleutbildningarna.
Bakgrund I proposition 1996/97:1 budgetpropositionen för år 1997 framhålls följande (utg.omr. 9 s. 63).
De åtgärder som vidtas såväl internationellt som nationellt bör i största möjliga utsträckning baseras på kunskap om faktiska förhållanden och utvärderingar av effekterna av olika insatser. Folkhälsoinstitutet (FHI) har i uppdrag att följa konsumtions- och skadeutvecklingen inom alkohol- och narkotikaområdet. FHI fördelar vidare vissa medel till alkohol- och narkotikaforskning inom särskilt angelägna områden och genomför utvärderingar av det förebyggande arbetets effekter. Socialstyrelsen svarar för tillsyn, utveckling samt uppföljning och utvärdering av såväl förebyggande insatser som vård och behandling.
Regeringen ser med stort allvar på uppgifterna om en drogliberalare inställning bland ungdomar. Huvudinriktningen för narkotikapolitiken måste vara att på alla sätt motarbeta en ökad droganvändning bland ungdomar. Den narkotikanegativa inställning som i dag omfattas av en majoritet av svenska ungdomar är inte given en gång för alla. Dessutom måste det till krafttag för att minska tillgängligheten av narkotika.
Regeringens samordningsorgan för narkotikafrågor (SAMNARK) har till uppgift att verka för en förbättrad samordning av samhällets insatser mot narkotikan. Detta gäller såväl på nationell som internationell nivå. Sverige hör till de länder som har längst erfarenhet av en samordnad narkotikastrategi, som spänner över flera politikområden. Sveriges erfarenheter efterfrågas också i allt större utsträckning av organisationer och enskilda länder. I betänkande 1995/96:SoU5 lämnas en redogörelse bl.a. för det arbete som på detta område bedrivs av Folkhälsoinstitutet och Skolverket i dessa frågor. Folkhälsoinstitutet har, enligt årsredovisningen 1995/96, under detta budgetår stött och utvecklat utbildningen på högskolenivå om drogundervisning, tobaks-, alkohol- och drogprevention. Det har vidare skett en mobilisering och utbildning av det professionella, ideella och lokala nätverket kring ungdomar genom kurser och konferenser för skolpersonal, fältarbetare och fritidsledare m.fl. Inom ramen för den särskilda alkohol- och narkotikasatsningen har två kontaktpersoner i varje län utsetts, en från kommunerna och en från landstinget. Syftet har varit att på regional nivå bygga upp ett nätverk, som dels skall samordna det alkohol- och drogförebyggande arbetet i länen, dels fungera som en länk mellan länsnivån och den nationella nivån. Länskontaktpersonerna skulle verka för att de förstärkta drogförebyggande insatser, som det beslutats om i den Nationella handlingsplanen, blev lokalt förankrade och genomförda. För att stärka kompetensen och driva på utvecklingsarbetet har en rad utvecklingskonferenser genomförts. Stöd har dessutom beviljats till utveckling av regionala och lokala drogförebyggande handlingsprogram, samordningsgrupper, samråd kring beviljande av lokalt projektstöd, samt genomförande av konferenser och utbildning på regional och lokal nivå. Folkhälsoinstitutet utlyser och beviljar årligen stöd till lokala drogförebyggande projekt. Syftet med stödet är att stimulera metoder som förebygger alkohol- och narkotikamissbruk samt att ge organisationer och myndigheter möjlighet att förstärka förebyggande insatser utifrån lokala behov. Projektstödet för 1995/96 utlystes med utgångspunkt från den Nationella handlingsplanen för alkohol- och drogförebyggande insatser. Prioriterade områden var: barn och ungdomar i riskzon, utsatta områden, insatser i arbetslivet, insatser i primärvården samt insatser när det gäller graviditet och alkohol. En uppföljning av det lokala projektstödet visar, enligt institutet, att det under verksamhetsåret har bedrivits lokalt drogförebyggande arbete i alla län. Det är dock mycket svårt att mäta effekten av ett lokalt enskilt projekt. Sammantaget har institutet dock i dag, genom projekten, fått ökad kunskap om fungerande metoder när det gäller stöd för barn till missbrukare, drogförebyggande arbete inom skolans område, insatser och möjligheter till tidig upptäckt inom primärvården. Folkhälsoinstitutet har sedan juni 1994 haft ett regeringsuppdrag att leda och samordna ett förstärkt alkohol- och drogförebyggande arbete. En nationell ledningsgrupp, med representanter för Alkoholinspektionen, Generaltullstyrelsen, Landstingsförbundet, Riksförsäkringsverket, Rikspolisstyrelsen, Skolverket, Svenska Kommunförbundet, Socialstyrelsen, Systembolaget och Vägverket med CAN och Ungdomsstyrelsen som adjungerade, har arbetat fram en handlingsplan med en långsiktig strategi och ett konkret åtgärdsprogram för det fortsatta arbetet. Denna nationella ledningsgrupp träffas regelbundet för att diskutera och följa upp arbetet med handlingsplanen. I regeringsuppdraget ingår också att följa utvecklingen av alkohol- och drogkonsumtionen. Detta har kompletterats med det särskilda uppdraget ?att skapa ett samrådsforum med uppgift att se över det samlade behovet av statistik på alkoholområdet?. Detta forum, bestående av ett stort antal myndigheter och organisationer samt forskare, har tagit fram en första rapport med översyn av statistikbehovet inom området och förslag till samordning och ansvarsfördelning. Publicering kommer att ske under våren 1997. CAN och Folkhälsoinstitutet har en faktaserie om bl.a. olika narkotiska preparat. Faktabladen ges ut i samarbete med Kriminalvårdsstyrelsen, Rikspolisstyrelsen och Generaltullstyrelsen. Faktablad finns bl.a. om cannabis, heroin, LSD, amfetamin och kokain, ecstasy, blandmissbruk och bensodiazepiner. Folkhälsoinstitutet ger också sedan länge ut Haschboken, som sänds till alla föräldrar som har barn i årskurs 8. Kjell E. Johansson har på Bildningsförlaget givit ut en bok Rejv och droger. I boken sammanfattas fakta och förmedlas erfarenheter från rejvintresserade ungdomar, socialarbetare, poliser, ungdomsledare och folkbildare. Ett förslag till myndighetsstrategi presenteras också. Boken grundas på ett arbetsmaterial som utarbetats för Folkhälsoinstitutet. Utskottet behandlade senast motioner om åtgärder mot missbruk i betänkande 1995/96:SoU5. Utskottet anförde då:
Omfattningen av narkotikamissbruket bestäms av faktorer som påverkar tillgång och efterfrågan. Bekämpningen av missbruket måste därför innefatta åtgärder för att minska såväl tillgängligheten som efterfrågan. Som regeringen framhållit krävs en kombination av förebyggande insatser (information, opinionsbildning, utbildning, samverkan mellan olika verksamheter), ett varierat utbud av behandlingsformer och fortlöpande kontrollinsatser för att motverka en ökad användning av droger. Detta understryks också i den nationella handlingsplanen. Utskottet är positivt till initiativet att bilda en gemensam ledningsgrupp med företrädare för en rad statliga myndigheter och andra centrala organisationer med skilda arbetsfält och uppgifter eftersom ett framgångsrikt förebyggande arbete kräver en nära samverkan mellan alla som är berörda. Detta gäller självfallet inte bara det nationella arbetet utan också, som framhålls i handlingsplanen, det regionala och lokala arbetet. För att motverka nyrekrytering av missbrukare är insatser som syftar till att vidmakthålla och stärka en avvisande hållning till narkotika utomordentligt betydelsefulla. Informationsinsatserna bör riktas dels till hela befolkningen, dels till särskilda riskgrupper. Budskapet skall vara tydligt och enkelt och anpassat till den målgrupp som avses. En annan viktig del i det drogförebyggande arbetet är att skapa sysselsättningar i drogfria miljöer för ungdomar. Verksamheten vid kommunala fritidsgårdar och ungdomsgårdar samt andra drogfria arrangemang spelar därvid en viktig roll. I den nationella handlingsplanen betonas dessa insatser. Utskottet ser positivt på att organisationer som bedriver alkohol- och drogförebyggande verksamhet, genom ett särskilt stöd, ges möjlighet att stärka sina insatser. Vidare anser utskottet att metoder att tidigt nå och stödja ungdomar som befinner sig i riskzonen för missbruk måste utvecklas. I detta avseende måste ett nära samarbete ske mellan socialtjänsten och skolan, skolhälsovården, primärvården, den kommunala fritidsverksamheten, frivilliga organisationer och andra organisationer som i sin verksamhet kommer i kontakt med ungdomar. Skolan har en roll både som kunskapsförmedlare och påverkare av attityder och beteenden. Det är som utskottet tidigare anfört viktigt att det ute i skolorna förs en levande diskussion om alkohol- och narkotikafrågor, i syfte att stärka elevernas motstånd mot olika drogpositiva budskap. Utskottet vill ånyo framhålla vikten av att skolorna använder det kommentar- och referensmaterial som Skolverket utarbetar och att undervisningen om riskerna med tobak, alkohol och andra droger bedrivs kontinuerligt och inte enbart som sporadiskt återkommande kampanjer samt att Skolverket följer upp hur ANT- undervisningen bedrivs. Utskottet ansåg att de då aktuella motionerna i allt väsentligt fick anses tillgodosedda genom de insatser som vidtagits eller förbereddes. Motionerna avstyrktes. Riksdagen följde utskottet. Med anledning av andra motionsyrkanden anförde utskottet bl.a. vidare.
Utskottet delar inställningen i motion 1994/95:So228 (kds) att ett framgångsrikt förebyggande arbete inom bl.a. narkotikaområdet förutsätter nära samverkan mellan många olika aktörer såväl nationellt som regionalt och lokalt.
- - -
Folkhälsoinstitutet kommer att delta i det europeiska samarbetet inom alkohol- och narkotikaområdet och bygga upp ett svenskt centrum för data om narkotikamissbruket, dess utbredning, skador och motåtgärder, i samverkan med EU:s Drug Monitoring Center. I den nationella ledningsgrupp som tillskapats ingår företrädare för flera statliga myndigheter (Folkhälsoinstitutet, Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Vägverket, Generaltullstyrelsen, Riksförsäkringsverket, Statens skolverk, Ungdomsstyrelsen, Alkoholinspektionen, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Systembolaget, CAN). Regeringens samordningsorgan för narkotikafrågor (SAMNARK) har till uppgift att verka för en förbättrad samordning av samhällets insatser inom narkotikaområdet på nationell och internationell nivå.
Folkhälsoinstitutet har i uppdrag att följa konsumtions- och skadeutvecklingen inom narkotikaområdet samt att svara för samordning och utveckling av de förebyggande insatserna när det gäller alkohol och narkotika. CAN gör årliga undersökningar och samlade bedömningar av drogutvecklingen.
- - -
Utskottet ser allvarligt på att det experimentella bruket av narkotika ökat bland ungdomar. En huvudinriktning av narkotikapolitiken måste därför, som också framhållits av regeringen, inriktas på att på alla sätt motarbeta en ökad droganvändning bland ungdomar. Enligt utskottets mening förelåg inte något behov av att tillsätta en särskild narkotikakommission. Motionen med en begäran härom avstyrktes därför. Inte heller behövdes, enligt utskottet, en särskild arbetsgrupp för att kartlägga ungdomars narkotikamissbruk. Den aktuella motionen med yrkande härom avstyrktes därför också. Mot bakgrund av den forskning och det forskningssamarbete som pågick eller planerades på detta område fick den då aktuella motionen anses tillgodosedd. Motionen avstyrktes. Utbildningsutskottet har helt nyligen i betänkande 1996/97:UbU6 behandlat motioner om skolhälsovård och elevvård. Utskottet anförde följande.
Utskottet har under senare år utförligt behandlat skolhälsovården, bl.a. vid 1994/95 års riksmöte (bet. 1994/95:UbU2). Utskottet erinrade då om att skolhälsovården är reglerad i 14 kap. skollagen och att rektor enligt 1994 års läroplaner har ansvaret för att den elevvårdande verksamheten utformas så att eleverna får det särskilda stöd och den särskilda hjälp de behöver. Utskottet anförde vidare att kommunerna har ett helhetsansvar för skolverksamheten och är skyldiga att upprätta en skolplan med utgångspunkt i hur man lokalt avser att arbeta för att nå de nationella mål som har satts upp för skolan. I 14 kap. 2 § skollagen föreskrivs att för skolhälsovården skall finnas skolläkare och skolsköterska. Utskottet vill fästa uppmärksamheten på att Skolverket under våren 1996 utgivit referensmaterialet Att utveckla skolhälsovården som vänder sig främst till skolsköterskor och skolläkare och är en introduktion till en mer systematisk kvalitetsutveckling inom skolhälsovården. Skriften är också tänkt att kunna användas vid diskussioner med skolans huvudman och rektor på den enskilda skolan. Utgångspunkten för materialet är den föreskrift från Socialstyrelsen (SOSFS 1993:9) som ålägger all legitimerad personal inom hälso- och sjukvård att kvalitetssäkra sitt arbete. I referensmaterialet anges att den kommunala skolplanen skulle kunna utgöra en utgångspunkt för kvalitetsutvecklingen, men att det är ovanligt att skolhälsovården innefattas i denna. Däremot finns ofta formuleringar om elevvård som också är giltiga för skolhälsovården. Skriften lyfter emellertid fram skolans arbetsplan som en lämplig utgångspunkt för kvalitetssäkringsarbetet. Ett avsnitt om skolhälsovård bör kunna föras in i arbetsplanen. Utskottet förutsätter att Skolverkets referensmaterial får genomslag i skolorna. Enligt utbildningsutskottets mening borde riksdagen avslå de aktuella yrkandena. Riksdagen följde utbildningsutskottet. Konstitutionsutskottet behandlade i betänkande 1995/96:KU24 frågan om ändringar i sekretesslagstiftningen i syfte att underlätta polisens och socialtjänstens brottsförebyggande insatser mot ungdomar. KU konstaterade att frågor om sekretess i samband med samarbetet mot ungdomsbrott alltjämt var föremål för beredning inom Regeringskansliet. Enligt utskottets mening borde detta beredningsarbete avvaktas och utskottet avstyrkte därför motionen (Justitiedepartementets promemoria JU 1994:E Sekretess vid samarbetet mot ungdomsbrott och ekobrott).
Utskottets bedömning Enligt gjorda undersökningar har det under senare tid skett en klar ökning när det gäller andelen ungdomar som har prövat narkotika. Det är i dag lättare än tidigare att få tag på narkotika. Åtminstone bedömer eleverna i skolundersökningen själva att det är så. Det finns enligt undersökningen alltfler ungdomar i dag som har mindre restriktiva attityder, och det finns en ökad benägenhet att pröva bland dem som inte redan har gjort det. Erfarenheterna av cannabispreparat i ungdomsgrupperna är fortfarande betydligt större än av ecstasy och LSD. Nya inslag i missbruksbilden är grupper av ungdomar, med ett stort inslag av ungdomar med invandrarbakgrund och omfattande social problematik, som missbrukar rökheroin och olika tabletter, bl.a. Rohypnol. Vidare finns det i dag en grupp i övrigt skötsamma ungdomar som missbrukar olika s.k. partydroger, framför allt ecstasy och LSD. Med missbruk avser utskottet allt icke medicinskt eller vetenskapligt bruk av narkotika. Utskottet ser med stort allvar på situationen. De ungdomar som nu prövar narkotika tar stora risker. En fortsatt ökning riskeras av det tillfälliga experimentella missbruket bland ungdomar om inget görs. Det finns vidare stor risk att flera av de ungdomar som i ökande antal prövar droger fastnar i drogmissbruket och att antalet tunga missbrukare om några år ökar igen. Det är samtidigt viktigt att inte bidra till att ungdomar tror att de är ?ute? om de inte prövar narkotika. En stor majoritet av ungdomarna har aldrig prövat narkotika. En stor majoritet har också fortfarande en restriktiv attityd till narkotika. Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att målet för den svenska narkotikapolitiken är att skapa ett narkotikafritt samhälle. Narkotikapolitiken består av en kombination av förebyggande insatser, ett varierat utbud av vård och behandling samt fortlöpande kontrollinsatser. Insatser görs på såväl lokal och regional nivå som nationellt. Tyngdpunkten ligger på den lokala nivån. Samverkan mellan olika lokala organ och organisationer är mycket väsentlig. Insatserna måste samordnas väl. Arbetet sker utifrån ett helhetsperspektiv på narkotikaproblemen, där alla delar av politiken är väsentliga. Varje generation ungdomar måste förmås att ta avstånd från all användning av narkotika. Mot bakgrund av den senaste tidens utveckling framstår det som särskilt angeläget att kraftfullt motverka ungdomars droganvändning. Det behövs, enligt utskottet, kraftfulla insatser för att vända trenden mot ökat intresse för narkotika och ökat missbruk bland ungdomar. Det krävs ett levande och enträget engagemang från samhällets, från föräldrars och från frivilliga organisationers sida. Socialministern har under senare tid kallat samman representanter för myndigheter och olika organisationer samt ungdomar och ungdomsorganisationer för att skaffa sig en så god bild som möjligt av läget och behovet av insatser på området. Utskottet välkomnar att den nationella ledningsgruppen för det alkohol- och drogförebyggande arbetet förs över till Socialdepartementet med socialministern som ordförande och med representanter för berörda myndigheter och organisationer. Till ledningsgruppen knyts en referensgrupp med ungdomar i åldern 16 till 25 år. Ledningsgruppens uppgift skall vara att bygga upp ett långsiktigt alkohol- och drogförebyggande arbete. Huvuduppgiften blir att konkretisera, tydliggöra och fördjupa arbetet med en alkohol- och drogpolitik för Sverige. Den nationella ledningsgruppen skall engagera relevanta aktörer i det förebyggande arbetet samt verka för att en samordning av det förebyggande arbetet kommer till stånd. Ledningsgruppen skall fortlöpande följa, stämma av och samordna de olika insatser av nationell karaktär som statliga eller andra aktörer har att fullgöra. Ledningsgruppen skall stimulera och stödja en lokal och regional mobilisering för ökade insatser inom det alkohol- och drogförebyggande arbetet, inte bara på myndighetsnivå utan också inom den ideella sektorn. Socialministern ser enligt ett interpellationssvar i riksdagen nyligen två operativa delmål för ledningsgruppen. Det ena är att motverka en ny narkotikavänlig trend bland vissa ungdomar och då särskilt användningen av ecstasy. Det andra delmålet är att stoppa användningen av s.k. svartsprit bland ungdomar, dvs. sprit som bränts hemma eller smugglats in i landet. Regeringens samordningsorgan för narkotikafrågor (SAMNARK) har till uppgift att verka för en förbättrad samordning av samhällets insatser inom narkotikaområdet på nationell och internationell nivå. I flera motioner framhålls behovet av insatser även på det internationella planet för att komma till rätta med narkotikaproblemen. Regeringen har ingen annan uppfattning. I budgetpropositionen för år 1997 framhåller regeringen att alla former av legalisering av narkotika och liberalisering av narkotikapolitiken strider mot det övergripande målet, ett narkotikafritt samhälle. Regeringen kommer därför att bekämpa alla krav på legalisering av narkotika och liberalisering av narkotikapolitiken, också på det internationella planet. Sverige deltar mycket aktivt i det internationella samarbetet inom FN, Europarådet och EU. Inom EU diskuteras för närvarande att införa ett gemensamt informationssystem för att identifiera och analysera nya syntetiska preparat, ett s.k. Early Warning System. Vidare diskuteras principerna för en effektivare och snabbare narkotikaklassificering av nya syntetiska droger. Dessa frågor har också uppmärksammats i FN. Sverige bör enligt regeringen även fortsättningsvis ha en framträdande roll i det internationella samarbetet, bl.a. mot bakgrund av de genomgripande förändringarna i Central- och Östeuropa. När det särskilt gäller bidrag till ersättningsverksamhet i utvecklingsländer som är beroende av odling av växter från vilka narkotika framställs är Sverige sedan många år en av de största bidragsgivarna till FN:s verksamhet och arbetar aktivt för att andra länder skall ta ett större ansvar för verksamheten. För år 1997 har beräknats 40 miljoner kronor för narkotikainsatser genom FN-systemet. Det är samma belopp på årsbasis som anvisades för budgetåret 1995/96. Utskottet kan i allt väsentligt ställa sig bakom regeringens inställning och anser det ytterst angeläget att Sverige med kraft driver sin inställning i narkotikafrågor internationellt. Det är också av största vikt att Sverige kan markera stor enighet inom narkotikapolitiken för att få gehör för politiken såväl nationellt som internationellt. För att få mesta möjliga gehör krävs också att argumenteringen kompletteras med en utförlig dokumentation av de svenska erfarenheterna av den förda politiken. De nordiska ländernas polis och tull samarbetar sedan många år på ett effektivt sätt i fråga om brottsbekämpningen bl.a. när det gäller narkotikabrott. Det finns i Danmark en delvis annan syn på narkotikamissbruk än i de nordiska länderna i övrigt, främst då när det gäller cannabis. Utskottet anser det angeläget att Sverige även i det nordiska samarbetet framför vår syn i narkotikafrågan. Sveriges medlemskap i EU har inneburit nya möjligheter att utveckla samarbetet med polis- och tullmyndigheter i andra länder. I den tidigare nämnda departementspromemorian föreslås nu att Sverige ratificerar Europolkonventionen. Europol skall ha som mål att förbättra effektiviteten hos behöriga myndigheter i medlemsstaterna och deras samarbete vad gäller att förebygga och bekämpa bl.a. olaglig narkotikahandel. Europol skall i första hand ha som uppgift att inhämta, sammanställa och analysera information samt underlätta informationsutbyte mellan medlemsstaterna. Erfarenheterna från USA, när det gäller polissamarbetet, studeras dock. Samarbete i alkohol- och narkotikafrågor finns i de flesta kommuner. Betydelsen av en väl fungerande samverkan framhålls bl.a. i den nya socialtjänstpropositionen och har också framförts vid den offentliga utfrågningen. Under senare år har lokala program eller handlingsplaner för den alkohol- och drogförebyggande verksamheten antagits i stor utsträckning. Detta anser utskottet vara mycket positivt. Dessa program och planer anpassas efter de egna behoven och förutsättningarna i kommunen. Härigenom klargörs ansvarsfördelningen bättre och man kan utnyttja det lokala engagemanget bland ungdomar, föräldrar, politiker, organisationer och enskilda som arbetar med barn och ungdomar. Det är enligt utskottet mycket angeläget att göra ungdomarna mer delaktiga i det förebyggande arbetet mot alkohol- och narkotikamissbruk. Ungdomar måste i större utsträckning få påverka insatserna, bl.a. utforma egna fritidsmiljöer utan att dessa därför isoleras från vuxenvärlden. Samhället bör stödja olika pilotprojekt på området. Goda exempel bör spridas till andra kommuner. Kreativiteten hos enskilda människor och frivilliga organisationer måste uppmuntras och tas till vara. När det gäller kampen mot destruktiva livsstilar, drogmissbruk och utanförskap är behovet av folklig förankring och insatser från de frivilliga organisationerna av den största betydelse. I den nya socialtjänstpropositionen framhålls vikten av att dessa organisationer ges stöd i sitt arbete. Folkhälsoinstitutet leder och samordnar ett förstärkt alkohol- och drogförebyggande arbete. Folkhälsoinstitutet och CAN har också en faktaserie om olika narkotiska preparat. Institutet ger även ut Haschboken som ges omfattande spridning och som enligt uppgift också i mycket stor utsträckning läses och diskuteras av föräldrar och ungdomar. Det är, enligt utskottet, angeläget att skolorna använder sig av det kommentar- och referensmaterial som Skolverket eller andra utarbetar och att undervisningen bedrivs kontinuerligt. Informationen till ungdomarna och deras föräldrar om narkotika och narkotikamissbrukets symtom och verkningar måste fungera. Föräldrarna liksom skolan har ett stort ansvar i sammanhanget. Samhället måste på olika sätt verka för att föräldrarna tar sitt ansvar. Regeringen har i dagarna beslutat direktiv för en särskild utredare med uppdrag att föreslå hur stödet till föräldrar i form av föräldrautbildning och andra verksamheter för föräldrar med barn i förskole- och skolåldern kan utvecklas och stimuleras. I direktiven sägs bl.a. att ett särskilt område där föräldrar kan behöva stöd gäller tonårsbarnens förhållande till alkohol, droger och tobak. Utredaren skall pröva vad som kan göras inom barnomsorgen, skolan och på annat sätt för att hjälpa föräldrarna i deras arbete med att ge sina barn en positiv inriktning på sina liv. I detta sammanhang vill utskottet framhålla betydelsen av att insatser görs för att motverka ungdomsarbetslösheten. Allt fler ungdomar blir varken antagna till högre studier eller får något arbete efter skolan. Den höga ungdomsarbetslösheten och den minskade framtidstron hos många ungdomar förenad med en ökande alkoholanvändning i samhället riskerar också att leda till en ökning av narkotikamissbruket. Socialstyrelsen har tillsammans med Arbetsmarknadsstyrelsen fått i uppdrag av regeringen att utforma en arbetsgaranti och arrangera kompetenshöjande åtgärder för att ungdomar skall komma in i arbetslivet och inte behöva leva på socialbidrag och vara sysslolösa. I socialtjänstpropositionen föreslås nya bestämmelser i socialtjänstlagen, bestämmelser som ger kommunen rätt att begära att ungdomar under 25 år som uppbär försörjningsstöd enligt lagen skall delta i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet. Frågan om stöd till seriösa rejvarrangörer för att erbjuda ungdomarna ett alternativ till drogrelaterade rejvfester tas upp i en motion. Utskottet anser att rejvarrangörer som är motståndare till droger bör kunna stödjas av samhället. Kunskaperna om den nya ungdomskulturen måste förbättras hos dem som arbetar med dessa frågor. Samtidigt som det är viktigt att polis, socialarbetare och fritidspersonal intresserar sig för verksamheten är det nödvändigt att också sätta bestämda gränser för denna. Arrangörer som är positiva till droger måste med kraft motarbetas. Det gäller också att förhindra att denna drogkultur sprider sig till andra tillställningar där ungdomar träffas. De nya ungdomsgrupper som missbrukar narkotika kan vara svåra för vuxenvärlden att komma i kontakt med och påverka. Det ställer nya krav på förhållningssätt och på metoder för det förebyggande arbetet. Uppgifter finns om lyckosamma lokala insatser på detta område. Erfarenheten av dessa insatser bör enligt utskottet spridas. Åtgärderna mot ungdomarnas missbruk är enligt utskottet en viktig del i det brottsförebyggande arbetet. Ett nytt nationellt brottsförebyggande program har tagits fram och kunskapen om det brottsförebyggande arbetet sprids nu, samtidigt som stöd ges till olika brottsförebyggande projekt. Genom närpolisreformen har bättre förutsättningar skapats för polisen att bekämpa gatulangning och att arbeta förebyggande, t.ex. genom att identifiera och få kontakt med ungdomar i riskzonen för missbruk och kriminalitet. Det är av avgörande betydelse att tidigt upptäcka och reagera vid tecken på en negativ utveckling hos en ung människa. Behovet av ändringar i sekretesslagstiftningen i syfte att underlätta polisens och socialtjänstens samarbete tas upp i en motion. Frågan bereds fortfarande i Justitiedepartementet med ledning av promemorian 1994 E Sekretess vid samarbetet mot ungdomsbrott och ekobrott. Regeringens ställningstagande till promemorian bör enligt utskottet avvaktas. När det gäller frågan om även cannabisväxtens frö bör narkotikaklassas konstaterar utskottet att växtens frön undantas från narkotikakontroll enligt den berörda FN-konventionen (Single Convention on Narcotic Drugs). Sverige är dock oförhindrat att ha en starkare kontroll än den konventionen föreskriver. Under utfrågningen har det från Rikspolisstyrelsens sida framhållits att illegal odling av cannabis visserligen förekommer i Sverige men att den är försumbar i sammanhanget. Någon anledning att nu ändra definitionen på cannabis i narkotikalagstiftningen föreligger därför inte enligt utskottet. Regeringen och Läkemedelsverket bör dock följa utvecklingen. Utskottet välkomnar att regeringen i dagarna beslutat inrätta en arbetsgrupp med företrädare för berörda departement och myndigheter med uppdrag att se över lagstiftningen rörande de nya syntetiska drogerna. Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So201 (m) yrkande 5, So603 (m) yrkandena 11 och 14, So651 (v) yrkandena 1 och 2, So655 (mp) yrkande 16, So656 (fp) yrkandena 12-15, 17 och 26, So657 (kd) yrkandena 2 och 6, So807 (mp) yrkande 3 och Ju909 (m) yrkande 4 bör riksdagen ge regeringen till känna.
Dopningsmedel I motion So603 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs tillkännagivande om en kriminalisering av det icke-medicinska bruket av dopningspreparat (yrkande 15). Motionärerna påpekar att det sedan år 1992 är förbjudet att tillverka, inneha, ge bort eller sälja dopningsmedel. Lagstiftningen har dock inte lyckats hindra konsumtionen av preparaten, och missbruket är enligt motionärerna så omfattande att ytterligare åtgärder snarast måste vidtas. I motionen begärs också ett tillkännagivande om utökat internationellt samarbete för att minska användningen av dopningspreparat (yrkande 16). Ett växande problem är smugglingen av dopningspreparat från det forna östblocket, framför allt Ryssland. I dessa länder säljs dessa preparat fortfarande öppet. Det är viktigt att svenska myndigheter i ökad omfattning informerar sina utländska motsvarigheter om hur allvarligt Sverige ser på smugglingen från Ryssland och transittrafiken genom de baltiska staterna. Det är angeläget att Sverige biträder grannländernas tullmyndigheter för att stoppa denna smuggling. Vidare bör Sverige i internationella forum försöka uppnå internationella bestämmelser om förbud för icke-medicinsk användning av dopningspreparat. I motion Ju903 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas tillkännagivande dels om att konsumtionen av dopningsmedel bör kriminaliseras (yrkande 8), dels om en konkretisering av gränsdragningen mellan ringa och normalt dopningsbrott och införande av brottsrubriceringen grovt dopningsbrott (yrkande 9). I motion Kr257 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begärs förslag i enlighet med vad som anförts om att dopningspreparat inom idrotten skall straffbeläggas (yrkande 16). Motionärerna framhåller att dopning har varit ett stort problem i idrottssammanhang. Utredningen Doping i folkhälsoperspektiv föreslår en kriminalisering även av konsumtion av dopningspreparat, samt skärpta straffsatser för grovt dopningsbrott. Motionärerna ser detta som det enda sättet att komma åt dopningsproblematiken. Även i motion Kr511 av Andreas Carlgren m.fl. (c) begärs en kriminalisering av bruket av dopningsmedel (yrkande 6). Motionärerna framhåller att dopningsmissbruket är såväl ett idrottsligt som ett samhälleligt problem. Betydande insatser görs dock från idrottsrörelsens sida för att bekämpa dopningen. Dopningsutredningen har nyligen avlämnat sina förslag. Motionärerna anser att användning av dopningsmedel skall kriminaliseras redan nu och förutsätter att utredningen efter remissförfarande skall leda till förslag från regeringens sida. I motion So656 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nikotin som dopning (yrkande 35). Motionärerna anser att en utredning också borde göras om huruvida nikotin skall räknas som dopningspreparat. Nikotin har effekter på hjärnans alarmcentrum och har en prestationshöjande effekt. Utredningen om dopning har haft i uppdrag att göra en allsidig översyn av dopningsproblemets omfattning och karaktär, följder av missbruk på kort och på lång sikt samt bedöma behovet av olika insatser. I direktiven betonas att utgångspunkten för utredningens arbete skall vara en noggrann genomgång av den faktiska kunskapen om dopningmedlen och deras fysiska och psykiska verkningar. Utredningen har redovisat sina överväganden och förslag i betänkande SOU 1996:126 Doping i folkhälsoperspektiv. Undersökningarna visar enligt utredningen att missbrukets omfattning knappast är så utbrett och etablerat som tidigare befarats. I utredningens intervjuundersökning bland män i åldern 18-30 år uppgav 1,1 % att de någon gång hade prövat anabola steroider. Liknande resultat, dock med lokala variationer, visar de undersökningar som Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) har genomfört. Det har inte heller framkommit något som tyder på att missbruket har ökat i omfattning de senaste två åren. Resultaten tyder närmast på att utvecklingen har stagnerat. Merparten av de dopningsmedel som illegalt finns tillgängliga har smugglats in i landet. Den medicinska forskningen visar att bl.a. anabola steroider har allvarliga fysiska skadeverkningar. Däremot är det mera oklart vilka psykiska effekter de olika dopningsmedlen har. Forskningen pekar dock på att ett missbruk av anabola steroider hos en del personer kan leda till psykiska bieffekter, bl.a. en förhöjd aggressivitet samt depression vid uppehåll i missbruket. Emellertid får understrykas att aggressivitet inte är detsamma som ökad våldsbenägenhet. I många av de fall där missbruk av anabola steroider har förekommit i samband med våldsbrott har missbruket vidare kombinerats med missbruk av alkohol och narkotika. Något vetenskapligt belagt orsakssamband mellan missbruk av anabola steroider och våldsbrott finns inte. Att anabola steroider är beroendeframkallande i egentlig mening är inte heller vetenskapligt belagt. Även om det utredningsmaterial som varit tillgängligt för utredningen visar att missbruket inte är så omfattande som man ibland har trott är det ändå ett allvarligt samhällsproblem. Eftersom missbruk av dopningsmedel kan innebära allvarliga hälsofaror för många unga människor anser utredningen att det är nödvändigt med en fortsatt målmedveten bekämpning av allt icke- medicinskt bruk av anabola steroider och andra dopningsmedel. En effektiv kamp kräver ett vitt spektrum av åtgärder där tyngdpunkten bör ligga på förebyggande åtgärder och på insatser för att komma åt dem som illegalt tillhandahåller dopningsmedel. I betänkandet från utredningen om dopning framhålls att utredningen har funnit att den nuvarande straffskalan för dopningsbrott inte fullt ut motsvarar straffvärdet för mer kvalificerad brottslighet, som t.ex. då den illegala hanteringen avser stora mängder dopningsmedel. Med hänsyn till den vikt utredningen fäster vid kampen mot tillgång på sådana illegala medel föreslår utredningen att ett grovt dopningsbrott införs för vilket fängelse kan utdömas med minst sex månader och högst fyra år. I syfte att få en mer enhetlig straffrättslig bedömning av dopningsbrotten föreslår utredningen att kriterierna för när gärningen skall bedömas som ringa uttryckligen anges i dopningslagens straffbestämmelser. För att kampen mot spridningen av anabola steroider och andra dopningsmedel skall bli effektiv krävs enligt utredningens mening att denna brottslighet får tillräckligt utrymme i polisens och tullens verksamhet. Utredningen anser att det är nödvändigt att dopningsbrotten prioriteras mer än vad som nu sker i polisens brottsutredande verksamhet. Vidare krävs det att den illegala hanteringen av bl.a. anabola steroider uppmärksammas internationellt. Särskilt oroväckande är att det synes vara lätt att, trots recepttvång, införskaffa anabola steroider på vissa håll utomlands. Utredningen föreslår därför att regeringen internationellt - inom ramen för EU-arbetet och i andra lämpliga sammanhang - tar upp frågor om kontrollen över handeln med läkemedel. Det är över huvud taget viktigt att frågor om den illegala hanteringen av dopningsmedel även internationellt behandlas i ett folkhälsoperspektiv och inte endast som ett problem för den organiserade idrotten. Utredningen påpekar att uppgifter förekommer om att nikotin används i prestationshöjande syfte och att det inom idrottsvärlden har diskuterats om bruket skall bedömas som dopning. Emellertid är bruket av nikotin för närvarande inte förbjudet enligt IOK:s regler. När det gäller bruk av nikotin i övrigt, dvs. utanför idrottens regelsystem, bör nikotin enligt utredningen inte i första hand betraktas som ett dopningsmedel utan som ett av stora grupper använt legalt njutningsmedel med beroendeframkallande egenskaper. En särskild tobakslag, med regler om hantering m.m. av tobaksvaror, har införts 1993. Utredningen anser med hänsyn till detta att en reglering av bruket av nikotin faller utanför utredningens uppdrag. Under behandlingen i utskottet har frågan om kontroll av GHB (gammahydroxybuturat) tagits upp mot bakgrund av uppgifter i pressen om dödsfall efter användning. GHB har behandlats av Dopningsutredningen. Utredningen framhåller bl.a. att uppgifter förekommer som pekar på att en del personer använder GHB som berusningsmedel men även att GHB används i syfte att öka muskeluppbyggnaden. Medicinska studier har visat att GHB, beroende på dosering, antingen kan ha verkan som stimulantia eller ha en sömngivande effekt, samtidigt som substansen ökar frisättningen av tillväxthormon. Det skall dock noteras att dokumentation om GHB:s muskeluppbyggande effekt helt saknas. Eftersom GHB således har inverkan på frisättningen av tillväxthormon faller denna substans enligt utredningen in under dopningslagens definition. Betänkandet bereds fortfarande i Socialdepartementet. Från Läkemedelsverket har upplysts att verket under en längre tid har oroats av rapporter om användning av bl.a. GHB bland ungdomar. Substansen är inte centralstimulerande eller starkt beroendeframkallande, vilket gör att den, enligt svensk lagstiftning, inte kan narkotikaklassas. Det har diskuterats om substansen kan betraktas som dopningsmedel. Detta är dock en fråga som måste avgöras av allmän domstol. Det finns ingen myndighet som har bemyndigande att utfärda listor över vad som skall betraktas som dopningsmedel. Läkemedelsverket har övervägt att läkemedelsklassa GHB. Det innebär i så fall att försäljning utan tillstånd av GHB blir olagligt men inte själva bruket. En läkemedelsklassificering av GHB förbereds. Förslaget, åtföljt av en konsekvensutredning, måste först sändas ut på remiss. Läkemedelsverket räknar med att skicka ut förslaget inom kort. Den arbetsgrupp som regeringen inrättat med uppdrag att se över lagstiftningen rörande de nya syntetiska drogerna skall enligt socialministern även se över möjligheten att på laglig väg kontrollera andra farliga ämnen, såsom GHB, som används i berusningssyfte.
Utskottets bedömning Dopningsutredningen överlämnade i oktober 1996 sitt betänkande Doping i folkhälsoperspektiv. I betänkandet föreslås bl.a. att det icke-medicinska och icke-vetenskapliga bruket av de medel som omfattas av dopningslagen kriminaliseras. Utredningen föreslår att grovt dopningsbrott införs i lagen om förbud för vissa dopningsmedel för vilket brott fängelse i minst sex månader och högst fyra år skall kunna utdömas. Vidare föreslås att regeringen tar upp frågor om läkemedel och dopningsmedel internationellt, i EU och i andra lämpliga sammanhang. Polisens och tullens insatser betonas. Frågan om bruket av nikotin skall bedömas som dopning behandlas också, men något förslag om detta läggs inte fram av utredningen. Betänkandet bereds fortfarande i Socialdepartementet. Utskottet anser att riksdagen bör avvakta ett kommande förslag från regeringen i dessa frågor och avstyrker därför motionerna So603 (m) yrkandena 15 och 16, So656 (fp) yrkande 35, Ju903 (c) yrkandena 8 och 9, Kr257 (mp) yrkande 16 och Kr511 (c) yrkande 6.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande narkotikapolitiken att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So201 yrkande 5, 1996/97:So603 yrkandena 11 och 14, 1996/97:So651 yrkandena 1 och 2, 1996/97:So655 yrkande 16, 1996/97:So656 yrkandena 12-15, 17 och 26, 1996/97:So657 yrkandena 2 och 6, 1996/97:So807 yrkande 3 och 1996/97:Ju909 yrkande 4, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 2. beträffande dopningsmedel att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So603 yrkandena 15 och 16, 1996/97:So656 yrkande 35, 1996/97:Ju903 yrkandena 8 och 9, 1996/97:Kr257 yrkande 16 och 1996/97:Kr511 yrkande 6.
Stockholm den 8 april 1997 På socialutskottets vägnar
Sten Svensson
I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Ingrid Andersson (s), Rinaldo Karlsson (s), Christina Pettersson (s), Liselotte Wågö (m), Marianne Jönsson (s), Roland Larsson (c), Conny Öhman (s), Barbro Westerholm (fp), Mariann Ytterberg (s), Stig Sandström (v), Christin Nilsson (s), Birgitta Wichne (m), Thomas Julin (mp), Chatrine Pålsson (kd), Elisebeht Markström (s) och Annika Jonsell (m).
Offentlig utfrågning i riksdagen om situationen på narkotikaområdet med tyngdpunkt på utvecklingen när det gäller ungdomar
Datum: Torsdagen den 6 mars 1997 Tid: 09.00-13.05 Lokal: Förstakammarsalen
Deltagare:
Statssekreterare Ulf Westerberg och departementssekreterare Agneta Björklund, Socialdepartementet Direktör Björn Hibell, Centralförbundet för Alkohol- och Narkotikaupplysning (CAN) Enhetschef Anders Romelsjö, Centrum för alkohol- och drogprevention, Samhällsmedicin Syd, Huddinge
Överdirektör Jakob Lindberg och avdelningsdirektör Gert Johansson, Folkhälsoinstitutet
Överdirektör Ann-Marie Begler och projektchef Stina Holmberg, Social- styrelsen
Tf. byråchef Ann-Marie Orler, polisinspektör Tom Jensen och kommissarie Walter Kegö, Rikspolisstyrelsen
Generaldirektör Leif Linde och utvecklingschef Eva Karlsson, Ungdoms- styrelsen Förbundssekreterare Lars Strid, Svenska Kommunförbundet Projektledare Kristina Jung, Stadskansliet i Göteborg Projektledare Ulla Isaksson, Kommunförbundet Norr, Luleå Enhetschef Gunilla Olofsson, Maria Ungdom, Stockholm
Skolsköterskan Maria Heikkilä, kurator Ann-Sofie Eriksson och institutionssamordnare Lars Broth, S:t Eriks Gymnasium, Stockholm
Förbundsordförande Anita Hultkrantz och styrelseledamot Maria Malaroda, Riksförbundet Mot Narkotika (FMN)
Styrelseledamot Jan Mattsson och förbundssekreterare Per Johansson, Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS)
Förbundsordförande Alec Carlberg och förbundssekreterare Arne Bogren, Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL) Direktör Åke Setréus, European Cities Against Drugs, Stockholm
Ordföranden i socialutskottet Sten Svensson (m): Mina damer och herrar! Jag ber att på socialutskottets vägnar få hälsa er alla välkomna till dagens offentliga utfrågning om situationen på narkotikaområdet med tyngdpunkten lagd på utvecklingen när det gäller ungdomar. Bakgrunden till vårt initiativ, som vi beslöt oss för i slutet av januari, är bl.a. informationen från myndigheter om att ungdomar är mer intresserade av att pröva narkotika nu än för några år sedan, och att de också prövar i större utsträckning än tidigare. I en uppmärksammad artikelserie den senaste månaden har tidningen Expressen riktat strålkastarljuset mot den nya knarkvågen. I tisdags kom en ny larmrapport om att tonåringarna super och knarkar som aldrig förr. Artiklarna är en dyster läsning för tonårsföräldrar. Uppgifterna om kopplingen mellan olika ungdomskulturer som rejvfester och bruk av ecstasy och LSD väcker mycket stor oro. Från Rikskriminalpolisen har vi fått uppgifter om en dramatisk ökning av antalet beslagstillfällen. Utvecklingen i vissa länder i Europa, med en större acceptans när det gäller vissa former av narkotika, bör också uppmärksammas. Riksdagen har alltid hävdat en strikt narkotikapolitik. Hösten 1995 i vårt betänkande 1995/96:SoU5 uttalade utskottet att riksdagen vid ett flertal tillfällen har uttalat att målet för den svenska narkotikapolitiken är att skapa ett narkotikafritt samhälle. Denna målsättning, som har ett starkt stöd hos den svenska befolkningen, har inte ändrats, och omfattande insatser görs eller förbereds för att bekämpa narkotikabrottslighet och narkotikamissbruk. Den restriktiva narkotikapolitiken ligger också till grund för Sveriges internationella engagemang. Utskottet är positivt till att Sverige aktivt deltar i det internationella samarbetet mot den illegala narkotikahandeln. Detta samarbete är mycket betydelsefullt, bl.a. för att vi i dessa sammanhang bestämt kan markera vårt avståndstagande från de krav på legalisering av vissa narkotiska preparat och liberalisering av narkotikakontrollen som ställs i vissa västeuropeiska länder. Även när det gäller EU-samarbetet har utskottet hävdat en strikt linje. När frågan om medlemskap avgjordes i riksdagen hösten 1994 framförde socialutskottet i ett yttrande till utrikesutskottet att målet för den svenska narkotikapolitiken är att skapa ett narkotikafritt samhälle. Detta mål har stark förankring i den svenska medborgaropinionen, de politiska partierna, ungdomsorganisationerna och övriga folkrörelser. Narkotikapolitiken bygger på ett nära samspel mellan förebyggande åtgärder, kontrollpolitik samt behandling och rehabilitering av narkotikamissbrukare. Samhällets samlade insatser skall ge ett tydligt och entydigt budskap om att all icke-medicinsk användning av narkotika är oacceptabel. Utrikesutskottet delade den bedömningen och ville för sin del särskilt framhålla betydelsen av att folkhälsoaspekterna även framdeles vägde tungt i de överväganden som görs inom ramen för Sveriges agerande i olika internationella fora, inklusive Europeiska unionen. Det finns inte någon anledning att ändra den svenska narkotikapolitiken. Ett enhälligt socialutskott anser det nödvändigt att Sverige med sitt EU- medlemskap är pådrivande i kampen i Europa mot narkotikabrotten, och att vårt land med kraft vänder sig mot alla tankar på en legalisering av narkotika eller ett accepterande av narkotikamissbruk som en normal företeelse i samhället. Den svenska delegationen i Nordiska rådet har på olika sätt drivit dessa frågor till beslut om rekommendationer till de fem regeringarna om en narkotikapolitik med samma innebörd som den jag nyss redovisat. Det senaste initiativet ledde till en rekommendation om genomförandet av en utbildning för ungdom i Nordens närområden till att bli informatörer på narkotikaområdet i nära samarbete med myndigheter, institutioner och organisationer som arbetar med narkotikabekämpning. Rubriken för dagens utfrågning talar om läget och utvecklingen på narkotikaområdet, men utskottet vill gärna också veta hur ni som inbjudits att delta arbetar, vad ni gjort och vad ni gör, vad ni planerar att göra samt vad ni anser att riksdagen och regeringen bör göra. Dagens utfrågning stenograferas och tas upp på band. Den som visar bilder måste förse oss med kopior. Den som förfogar över intressant material i sammanhanget bör förse oss med exemplar eller tips om var vi kan få tag på materialet. Anledningen till detta är att utskottet kommer att låta allt detta gå i tryck och fogas som underlag till ett kommande betänkande. Än en gång: Jag ber att få hälsa samtliga närvarande välkomna. Statssekreterare Ulf Westerberg: Jag vill först säga att jag tycker att det är ett mycket gott initiativ att kalla till denna hearing i ett för dagen mycket angeläget ämne. Jag skall först konstatera det som utskottsordföranden Sten Svensson själv sade, dvs. att vi på olika sätt har kunnat se oroande signaler. Det gäller framför allt att det under senare år har skett en förändring i ungdomars attityder till droger. Det är uppenbart att de är mer nyfikna på droger och verkar ha en öppenhet i förhållandet till droger på ett sätt som inte har förekommit under senare år. Det är mycket oroande. Socialministern har i olika sammanhang prioriterat frågor kring alkohol och narkotika. För att skaffa sig en aktuell bild av läget kallade Margot Wallström till en hearing med myndigheter i maj förra året, till ett rådslag med ungdomar i december förra året och till en hearing med representanter för ungdomar och ungdomsorganisationer i januari i år, där också socialutskottet var representerat. Den bild som kommit fram visar att det växer fram nya attityder till narkotika inom särskilt vissa ungdomsgrupper. I de årliga skolundersökningar som görs bland landets niondeklasser ser man att andelen som har använt narkotika har ökat från 3 % 1989 till 7-8 % 1996. Det finns enligt samma undersökning av niorna en ökande nyfikenhet på narkotika och en ändrad, mer tillåtande, attityd till narkotika som är mycket bekymmersam. Det är dessa trender som måste vändas. Vi har en ungdomskultur i dag som är svårtillgänglig för vuxna. Det finns också en internationell trend med ecstasy och andra syntetiska droger som vi nås av och som också innebär nya internationella värderingsströmningar. Dessa droger når andra grupper än de traditionella drogerna och kräver också ett annat förhållningssätt från vuxenvärlden. Socialministern kommer att ta över ordförandeskapet i den nationella ledningsgruppen för det alkohol- och drogförebyggande arbetet. Det första mötet under hennes ledning blir den 20 mars. 13 myndigheter kommer att ingå i ledningsgruppen. Jag vill understryka att det inte är ett sätt att ta över därför att myndigheterna har misslyckats med att samordna dessa frågor. Syftet är att förstärka samverkan och samordningen av insatserna. Ledningsgruppen har sammanställt en nationell handlingsplan som presenterades i juni 1995. Målet för narkotikapolitiken - ett narkotikafritt samhälle - ligger fast. Det rubbar vi inte. En referensgrupp med ungdomar i åldern 16-25 år skall knytas till den nationella ledningsgruppen. Ungdomars delaktighet är viktig. Deras synpunkter och idéer behövs för att vi skall förstå hur ungdomar skall kunna påverkas. Målet och visionen för detta arbete när det gäller ungdomar är en alkoholfri uppväxt och ett narkotikafritt samhälle. Vi ser närmast två operativa delmål som socialministern kommer att föreslå för ledningsgruppens arbete. Det ena är att motverka en ny narkotikavänlig trend bland ungdomar när det gäller just dessa syntetiska droger, och det andra är att stoppa svartspriten bland ungdomar. Grunden för arbetet med narkotika måste läggas på lokal och regional nivå. Det är viktigt att alla kommuner har utformat lokala handlingsplaner som är anpassade efter de egna behoven och de olika förutsättningar som finns över landet. Ett lokalt engagemang bland ungdomar, föräldrar, politiker, närpoliser, organisationer och andra som arbetar med barn och ungdomar måste finnas. Det finns kreativitet och kapacitet hos de enskilda som kan fångas upp lokalt och utvecklas i detta arbete. Närpolisreformen, som bl.a. innebär ett problemorienterat arbetssätt på lokal nivå, skall också ses som bas för ett bättre samarbete mellan polis, skola och socialtjänst. I socialtjänstpropositionen, som skall läggas fram i nästa vecka, betonas värdet av samverkan mellan myndigheter i barn- och ungdomsarbetet. Det föreslås inga förändringar i de paragrafer som reglerar dessa saker när det gäller socialnämndens allmänna verksamhet, åtgärder mot missbruk eller omsorg om barn och ungdomar i propositionen. Likväl kommenteras socialtjänsten, dess ansvar och betydelse betonas när det gäller dessa frågor. Kommunen har huvudansvaret för de förebyggande insatserna och vård och behandling. Frivilligorganisationernas insatser är av stor betydelse och utgör ett värdefullt komplement till kommunernas insatser. De kan inte ta över, men de är ett viktigt komplement. Särskilt när det gäller kampen mot destruktiva livsstilar, droger och utanförskap är samhället i stor utsträckning beroende av frivilliginsatserna. Politiken på drog- och alkoholområdet måste i framtiden ha en stark folklig förankring för att kunna fungera. Det kan inte åstadkommas utan att enskilda människor engagerar sig mot missbruk och utslagning. Också internationellt är det viktigt att öka samarbetet och att påverka andra stater när det gäller synen på narkotika. Vi har som bekant olika uppfattningar ibland. Sverige har tillsammans med några andra länder en mycket bestämd uppfattning om hur vi skall se på narkotikan. Framför allt jobbar vi naturligtvis inom Europeiska unionen, men också inom FN, där vi förbereder oss inför den speciella session som skall hållas så småningom. Vi hade ett förmöte dit vi kallade ett antal företrädare och nationer som vi har ett gott samarbete med för att lägga grunden för ett framgångsrikt arbete i den verksamheten. Jag vill slutligen betona att arbetet med ungdomar kräver ett levande och enträget socialt engagemang. Det måste hållas levande, eftersom varje generation ungdomar måste förmås att ta avstånd från all användning av narkotika. Där har vi alla ett stort ansvar. Björn Hibell, CAN: Slutsatserna av det jag kommer att säga är egentligen redan sagda av de två som har pratat före mig. Vi ser en trend mot ökad erfarenhet av narkotika och ökad tillgänglighet i olika ungdomsundersökningar, i första hand. Jag tänkte ändå sätta litet siffror och kurvor bakom detta. Det blir en ganska snabb och rapsodisk genomgång av olika undersökningar - i första hand sådana som vi själva på CAN har gjort. En av dem är skolundersökningen i årskurs 9, som har gjorts varje år sedan 1971. Efter nedgången i narkotikaerfarenheten under 1970-talet och en bit in på 1980-talet låg siffrorna still ganska länge. Andelen ungdomar som prövat narkotika var 3-4 % under en lång rad år under slutet på 1980-talet. Den siffran är nu fördubblad. 7-8 % av eleverna uppgav 1996 att de har prövat narkotika någon gång (bild 1). Det fördelar sig litet olika i olika delar av landet. Vi har gjort en uppdelning i det vi kallar H-regioner. Det är geografiska enheter där det går att skilja ut Stockholm, Göteborg och Malmö. I övrigt är det tätortsbaserade siffror. Vi ser att Malmö ligger något över de övriga, och sedan kommer Stockholm, det finns siffror på runt 5-6 % i hela landet. Narkotikan förekommer mest i Stockholm och Malmö, åtminstone i dessa undersökningar, men den förekommer över hela landet (bild 2). Andelen ungdomar som säger sig haft lust att pröva var lägre i mitten på 1980-talet än 1971. Kurvan har stigit under 1990-talet. Dock är det ingen ökning mellan 1995 och 1996. 7-8 % av dem som inte har prövat narkotika säger att de någon gång har haft lust att göra det (bild 3). Siffrorna över antalet ungdomar som säger att de verkligen har haft möjlighet att pröva visar en liknande trend. Vi ser en minskning fram till mitten av 1980-talet och sedan en ökning. Det är dock ingen ökning mellan de två senaste undersökningarna. Det finns en likartad utveckling när det gäller hur många som säger att de vet någon som kan ge eller sälja narkotika till dem. En annan av de undersökningar vi gör gäller mönstrande, (i regel) 18-åriga pojkar. I samband med mönstringen besvarar de en enkät om alkohol- och narkotikavanor. Vi ser en likartad trend med en minskning under 1980-talet. Siffrorna låg still på förhållandevis låga nivåer under ett antal år, men vi har haft en ökningstrend under senare år. Numera uppger ungefär 14 % av pojkarna att de någon gång har prövat narkotika, mot tidigare ca 6 %. Det är en fördubbling under 90-talet (bild 4). Vi kan också se en ökning när det gäller tillgängligheten - i alla fall den subjektiva tillgängligheten. Andelen som säger att de haft möjlighet att pröva narkotika har ökat under 1990-talet. Siffrorna har nästan fördubblats under denna period. Numera säger 35-36 % att de haft möjlighet att pröva narkotika (bild 5). Även bland de mönstrande finns det en viss geografisk skillnad. Stockholm, Göteborg och Malmö ligger högre än övriga landet när det gäller antal personer som har svarat att de har erbjudits narkotika någon gång. Andelen som uppger att de har använt skiljer sig också åt. Malmö ligger något före Stockholm och Göteborg. Övriga riket ligger lägre i snitt. Andelen som uppger att de har använt narkotika den senaste månaden är också något större i Malmö än i övriga riket (bild 6). Man ser att den skillnaden återkommer om man tittar på en länsuppdelning. Vi ser att vi har en viss koncentration till Stockholm, Göteborg och Malmö. Siffrorna är lägre i bl.a. övre Norrland där 6-7 % uppgett att de har prövat narkotika. Malmö ligger på drygt 20 %. Det är alltså ungefär tre gånger så många i Malmöregionen som har uppgett att de har prövat narkotika (bild 7). Det finns också data om hur många som uppger att de har erbjudits eller haft möjlighet att pröva narkotika. Det finns ett ganska starkt samband mellan den bedömda tillgängligheten och andelen som har prövat narkotika i olika län, vilket i och för sig inte är särskilt konstigt. Vad som är orsak och verkan kan man naturligtvis diskutera (bild 8). En liknande utveckling som beskrivits ovan ser man också om man tittar på andra ungdomsundersökningar. Ett exempel är att vi 1991 och 1996 gjorde undersökningar bland gymnasister i årskurs 2 i Stockholm. De visar också en ökning under 90-talet när det gäller andelen som har prövat, bedömd tillgänglighet, mindre restriktiva attityder och huruvida man kan tänka sig att pröva narkotika (bild 9 och 10). Vad är det då för preparat som används i första hand? Vi har något som vi kallar för ett regionalt rapporteringssystem. Två gånger om året får vi in uppgifter från ett hundratal personer i ett tjugotal kommuner i landet som anger hur de bedömer missbruksutvecklingen under det senaste halvåret. Vi har uppgifter från december 1996. Vi ser ökningstrender i första hand för ecstasy, LSD och rökheroin, men i viss mån även för cannabis. Vi kan titta på siffrorna för vad eleverna i årskurs 9 tror sig kunna få tag på. Det är inte samma sak som att de verkligen kan få tag på preparaten, men det är den bedömning de gör. Hasch, marijuana, dvs. cannabispreparaten, ligger i en grupp för sig. Sedan kommer en grupp med LSD, ecstasy och amfetamin, som ligger betydligt lägre. Kokain och övriga preparat kommer ännu lägre. 55 % säger att de över huvud taget inte skulle kunna få tag på något preparat (bild 11). Om vi tittar på siffrorna för olika preparat bland de mönstrande ser vi att cannabispreparaten ligger högst igen. När det gäller dem som uppger att de har blivit erbjudna eller på annat sätt haft möjlighet att pröva ligger amfetamin, LSD och ecstasy runt 10 %. Tittar vi på statistiken över vilka preparat de säger sig verkligen ha prövat ser vi att cannabis ligger klart överst. Sedan kommer amfetamin på 3 % och LSD och ecstasy på runt 2 % (bild 12 och 13). Det är helt klart att det finns tydliga ökningstrender. Siffrorna är mycket högre än på många år i Sverige, speciellt om vi tittar på 1990-talet. Samtidigt skulle jag vilja säga att det också finns ett annat sätt att beskriva narkotikaerfarenheten, som jag tycker att man inte skall glömma. Man kan titta på hur många som inte har använt narkotika. Över 90 % i årskurs 9 har aldrig använt narkotika. Bland de mönstrande är det 80 % (vi har en del som inte har svarat och som vi inte vet någonting om). Bland gymnasieeleverna i årskurs 2 i Stockholm är det i snitt 80 % som aldrig har prövat narkotika. Jag tycker att det är viktigt att vi inte glömmer bort det perspektivet i detta sammanhang (bild 14). Till sist skulle jag vilja dra några väldigt snabba slutsatser av det jag har sagt. De bekräftar förstås det som nämnts tidigare. Vi har en klar öknings-trend när det gäller andelen ungdomar som har prövat narkotika i de undersökningar som finns tillgängliga. Det finns en ökad tillgänglighet; åtminstone bedömer eleverna själva subjektivt att det är så. Det gäller för övrigt olika ungdomsgrupper. Man bedömer att det är lättare att få tag på narkotika. Det finns allt fler som har mindre restriktiva attityder, och det finns en ökad benägenhet att pröva bland dem som inte redan har gjort det. Jag tycker dock, för att knyta an till det jag sade nyss, att vi inte får glömma bort att en stor majoritet aldrig har prövat narkotika. En stor majoritet har fortfarande - och kommer förhoppningsvis även framgent att ha - en restriktiv attityd till narkotika. Det är ändå den basala attityden bland den stora majoriteten. Erfarenheterna av cannabispreparat är fortfarande betydligt större än av s.k. partydroger (bild 15). Jag tycker att det är viktigt att vi som har olika roller när det gäller att gå ut och informera och prata om det här inte bidrar till ett majoritetsmissförstånd. Vi skall inte bidra till att ungdomar tror att man är ?ute? om man inte prövar narkotika. Fortfarande är det så att de allra flesta inte har prövat. Det finns en grund att bygga på för framtida förebyggande insatser. De allra flesta har faktiskt en restriktiv attityd. Ordföranden: Tack så mycket för det. Då lämnar jag ordet till Anders Romelsjö från Centrum för alkohol- och drogprevention på Huddinge sjukhus. Varsågod! Anders Romelsjö: Centrum för alkohol- och drogprevention vid Samhällsmedicin Syd är en landstingsenhet som sedan ett och ett halvt år tillbaka har till uppgift att försöka utveckla det alkohol- och drogförebyggande arbetet i länet. Jag kommer att presentera resultat av två färska undersökningar. Den ena avser 16-åringar och kommer från Stockholms län. Den kan komplettera Björn Hibells framställning genom att den innehåller fler uppgifter om sociala och psykosociala förhållanden. Den andra avser vuxna i åldern 18-54 år. Jag börjar med ungdomsundersökningen. Det var ett urval på ca 1000 elever varav 90 % deltog. Undersökningen skedde i april 1996. Här ser ni siffror på olika vanor. Att vara högkonsument av alkohol innebär för pojkarna 33 flaskor starksprit om året, om man använder det måttet, och för flickorna ungefär 23 flaskor (bild 16). Andelen som har använt narkotika ligger här litet högre än i Björn Hibells framställning. Vi hamnar på 13 % i snitt. Björn Hibell sade 10 % för Stockholm. Det beror möjligen på olika urval och på att hans siffror omfattar mer än Stockholms län. Sniffning är också en vanlig erfarenhet. En stor andel har erfarenhet av ett av dessa riskbeteenden. Man skall genast komma ihåg att detta för många är ett övergående fenomen. Sannolikheten för att det skall bli bestående eller leda till allvarligare konsekvenser framöver är särskilt stor om man har flera riskbeteenden eller om det också finns dåliga sociala förhållanden med i bilden. Låt mig gå vidare. Den bild jag nu visar påminner om det samband som finns mellan de olika, för oss ofta alarmerande sociala förhållanden och narkotikabruk. Bland högkonsumenter av alkohol är det en betydligt större andel som har provat narkotika än bland dem som inte är högkonsumenter av alkohol. Detsamma gäller sniffning och rökning. Det rör sig alltså i betydande utsträckning om blandmissbruk (bild 17). Samband finns också med olika kroppsliga och psykiska symtom, som därigenom kan vara indikatorer eller varningssignaler för vuxna och för kompisar. Av dem som i undersökningen uppgav att de inte kände sig särskilt friska, det fanns en sådan allmän fråga, var det en mycket stor andel, särskilt av pojkarna, som provat narkotika. Det finns en viss övervikt bland dem som har sömnsvårigheter, magbesvär, huvudvärk etc. De som har 2-8 symtom dagligen är en liten grupp, men sannolikheten att man i denna grupp har erfarenhet av narkotika är betydande (bild 18). Det är inte oväntat, för det har visats i flera andra undersökningar, att skolk är en varningsindikator för det här, precis som det är det i fråga om hög alkoholkonsumtion. Detsamma gäller dålig framtidstro - kanske på goda grunder. 53 % av pojkarna som inte tror att de kommer att gå vidare till gymnasiet efter grundskolan har erfarenhet av narkotika. Det skall jämföras med 14 %, alltså en fjärdedel av denna andel, bland dem som tror att de kan gå vidare. På motsvarande sätt finns det klara skillnader bland flickorna. Bland de pojkar som hade uppfattningen att de inte trivs särskilt bra med livet hade 33 % erfarenheter av narkotika, jämfört med 14 % bland pojkarna som trivdes rätt bra. För flickorna var motsvarande siffror 14 % och 8 % (bild 19). Det finns också ett statistiskt samband mellan riskbeteenden och våld, att ha utövat våld eller att ha blivit utsatt för det. Vi kan inte säga att den ena faktorn orsakar den andra. Det finns flera olika typer av problemansamlingar. Viktigt är återigen att förekomst av flera problem prejudicerar en klart sämre prognos. Det finns andra studier som visar positiva effekter av insatser tidigt för ungdomar med problem och för barn, men det hinner vi inte gå in på här. Sammanfattningsvis är det alltså vanligt här i storstaden med erfarenhet av narkotika. Det förekommer en klar bild av blandmissbruk. Det finns en klar korrelation med olika sociala förhållanden, dålig framtidstro och olika kroppsliga symtom som för oss vuxna också kan vara varningssignaler i våra kontakter med ungdomar. Jag tänker nu gå över till att visa några uppgifter från en annan undersökning. Den utfördes för ett par tre månader sedan, i oktober/november, av TEMO på uppdrag av landstinget. Det var ett slumpvis urval av 5000 personer i åldern 18-54 år i länet med enkät följt av telefonintervju av hela bortfallet, upp till 8 telefonsamtal. Deltagandet var 74 %. Undersökningen var specifikt inriktad på alkohol och narkotika. Ungefär var fjärde man och 17 % av kvinnorna hade använt narkotika. I åldern 18-24 år var det 28 % bland männen och 18 % bland kvinnorna, alltså högre siffror (bild 20). De här siffrorna är tämligen konsistenta med de som Björn Hibell presenterade. Det är en stor numerär i befolkningen. Här uppger 25 % att de har använt narkotika, trots att frågan naturligtvis har en social laddning. Det föreligger säkert en viss underrapportering. Om man går ned på olika preparat, så dominerar cannabis helt bland vuxna. 4 % av männen i Stockholms län uppger i det här urvalet att de någon gång har provat centralstimulantia. 3,3 % har provat kokain. Bland kvinnorna är siffrorna lägre. Vi tog också fram en annan bild som vi tyckte var intressant. Vi hade en fråga om uppväxtplats, och det visade sig att personer födda utomlands som deltog i den här undersökningen rapporterade klart lägre erfarenheter än andra ungdomar. Vi har inte hunnit analysera det riktigt klart än. Det är möjligt att bortfallet var större i vissa grupper (bild 21). Sammanfattningsvis visar detta å ena sidan att erfarenheter av narkotika bland unga människor över skolåldern och bland folk i allmänhet är högst betydande, 25 % och 17 % bland män respektive kvinnor. Å andra sidan är de som har använt narkotika det senaste året betydligt färre. Det rör sig om ungefär 25 000 personer i Stockholms län. Ordföranden: Tack för det. Då går ordet till överdirektör Jakob Lindberg från Folkhälsoinstitutet. Jakob Lindberg: Tack för det. Jag tänkte ägna den här stunden åt att redovisa en sammanfattande bedömning av situationen och åt att ge några perspektiv på vad man skulle kunna göra åt den - snarare än att gå i detalj när det gäller att beskriva Folkhälsoinstitutets insatser. Det räcker inte tiden till för. Hur allvarligt är läget? Jag skall inte uppehålla mig länge vid det, för det har både Björn Hibell och Anders Romelsjö belyst väl. Vi är inte alls uppe i 70-talets nivå. Det var 14 % av 15-16-åriga pojkar som hade erfarenhet av narkotika då. Det är 8 % - alltså drygt hälften - nu. Å andra sidan har vi nu en fördubbling på några år, och det är ju en mycket kraftig ökning. Detta gäller alltså det experimentella bruket. Det finns mycket som talar för att de ?experimentella brukarna? är rekryteringsbasen för det tunga missbruket. Det tunga missbruket är svårare att mäta och det tar längre tid innan man ser förändringar. Men en aspekt på situationen är alltså att det växande experimentella bruket kan ses som en risk för en kommande ökning också av intravenöst missbruk eller andra sorters tungt missbruk. I dag finns det också ett betydligt större inslag av vådliga preparat bland dem som ungdomar experimenterar med. Cannabis är mycket starkare nu. Det har en mycket högre potens; det är alltså giftigare än det cannabis man höll på med på exempelvis 70-talet. Och de här partydrogerna innebär ju särskilda risker. Det finns t.o.m. en risk för akut död - som åtskilliga fallbeskrivningar visar. Kort sagt: läget är uppenbarligen allvarligt; allvarligare än på många år. Vad har hänt? Vilken är förklaringen till de här förändringarna? Det är naturligtvis inte lätt att svara på. Man kan bara spekulera. Men först och främst måste utvecklingen hos oss rimligen ses mot bakgrund av den internationella utvecklingen. Tillgången på knark är stor och fortsatt växande i Europa. Tillgängligheten till narkotika rapporteras också från många håll i Sverige vara ökande. Legaliseringsdebatten i Europa har ju också nått hit, även om det inte är många som öppet framträder som legaliseringsivrare i den svenska debatten. Men legaliseringsdiskussionen speglas i massmedia, och den finns i ungdomskulturen, trots att den inte syns på tidningarnas ledarsidor och debattsidor och inte särskilt mycket i TV-programmen heller. Men hela förklaringen är förstås inte internationell. Det finns också ?svenska? förklaringar. Det är ett samspel. Ser man på den svenska scenen, tror jag till att börja med att de aktuella alkoholliberala vindarna i Sverige är en viktig aspekt. Det är klart att det finns starka samband mellan alkohol och narkotika. Det visade ju också Anders Romelsjö. De som har erfarenhet av narkotika tenderar också att ha betydligt mer expansiva alkoholvanor, t.ex. mer berusningskonsumtion. Man kan också se att under perioder då knarkandet har ökat bland ungdomar, har också alkoholkonsumtionen gått upp och vice versa. Det är väldigt tydliga samband i ungdomsgrupperna. I ett läge där alkohol blir lättillgängligare och där stämningarna kring alkoholen blir mer tillåtande, får man räkna med att risken är stor att det drar med sig knarket. Det är viktigt att se på ungdomsmissbruket samlat. Det vet också alla som jobbar kommunalt. När man går ut och diskuterar och ordnar möten kring narkotika i kommunerna, t.ex. i skolorna, kommer man omedelbart in på alkohol också. Likadant när man talar med ungdomarna själva. Alkohol och narkotika hänger ihop. Alkohol är ju också ett väldigt mycket större problem. Ungdomsarbetslösheten, då? Man kan diskutera vilken roll den egentligen spelar för missbruket. Jag tror att man kan sammanfatta kunskapsläget så, att i ett läge med långtidsarbetslöshet, där många ungdomar ställer sig frågan om de någonsin skall komma in på arbetsmarknaden, och där de inte riktigt räknar med någon framtid, ökar uppenbarligen risken. De flesta ungdomar som drabbas av arbetslöshet hamnar förstås inte i missbruk, men risken ökar. En kombination av omfattande långvarig ungdomsarbetslöshet och ökad tillgång på olika rusmedel i ungdomsmiljöerna är naturligtvis en särskilt allvarlig risksituation. Vad kan göras åt detta? Vilka förebyggande insatser kan göras? Då nalkas vi det som är Folkhälsoinstitutets roll. Jag tycker att man skall börja med en varning för en alltför snäv definition. När man talar om förebyggande insatser tänker man kanske ofta på informationskampanjer. Man kan ganska tydligt sammanfatta den vetenskapliga kunskapen så, att informationskampanjer - trots att de är dyra - som regel saknar effekt om de inte sker i samspel med andra åtgärder. Informationskampanjer kan antagligen ha effekt om de gör att problem sätts på dagordningen och om de bäddar för att människor i större utsträckning börjar tala med varandra om de problem det gäller, om de t.ex. oftare kommer till möten i de lokala hem- och skolaföreningarna, på arbetsplatserna eller i bostadsområdena. Då kan informationskampanjer vara effektiva, eftersom det är i möten mellan människor förändringar sker. Om man vill sammanfatta den nationella handlingsplan som Ulf Westerberg talade om förut i en enda slogan, så skulle man kunna säga: ?Lokal samling med nationellt stöd.? Det är lokalt, där människor möts, som förändringar kan inträffa. Men för att man skall få till stånd lokala aktiviteter, krävs det nationellt stöd. Vad kan då det nationella stödet bestå av? Det är förstås först och främst narkotikapolitiken, en fortsatt restriktiv narkotikapolitik. Det är vidare, som Ulf Westerberg också talade om, fortsatta och intensifierade ansträngningar internationellt. Där avgörs alltmer av politiken. Men det krävs förstås också nationella ansträngningar. Det handlar bl.a. om vikten av politiska markeringar, skulle jag vilja säga utan att lägga mig i politiken. Men som en ren observation vill jag säga att jag tror att det är oerhört viktigt att det görs tydliga markeringar från den politiska nivån. Det ?nationella stödet? handlar naturligtvis också om det som Folkhälsoinstitutet har i uppdrag att arbeta med, dvs. direkt ekonomiskt och annat stöd åt de lokala aktiviteterna. Utbildnings- och informationsmaterial tas fram av och beställs i stor omfattning från Folkhälsoinstitutet. Det finns ett stort intresse för de här frågorna ute i kommunerna. Det handlar bl.a. om utbildningsinsatser för vuxna som arbetar professionellt med ungdomar. Sådana har vi genomfört i alla län det senaste året. Föräldrarna är de allra viktigaste vuxna i ungdomars liv. Där har vi, som ni kanske känner till, bl.a. skickat ut Haschboken. Den går ut till alla föräldrar som har barn i årskurs 8. Enligt utvärderingar läses den faktiskt i anmärkningsvärt stor omfattning. Det är också mycket höga tal när det gäller andelen föräldrar som talar med sina barn om innehållet i boken. Det finns nog inte mycket samhällsinformation som används så mycket. Det säger jag inte för att skryta, men det är roligt att se. Det tyder på efterfrågan som det är viktigt att ta fasta på. Till sist: Finns det anledning till pessimism eller optimism? Det är klart att det här är ett tufft läge. Vi ser framför oss ett arbete i mycket klar motvind. Samtidigt vill jag understryka det som också andra har sagt. Vi får inte glömma bort att den överväldigande majoriteten av ungdomar i Sverige, det har vi siffror på, beslutsamt avvisar narkotikaanvändning. De säger nej till påståenden i attitydundersökningar om att man bör legalisera narkotikan eller att man kan acceptera den. 90 % säger nej till detta. Det är faktiskt udda och avvikande att acceptera knarket, fast man kan få ett annat intryck när man tar del av vissa s.k. ungdomskulturella fenomen. Det är väldigt viktigt att komma ihåg detta. Det är med andra ord inte alls bara motvind. Ordföranden: Tack för det. Då lämnar jag ordet till Ann-Marie Begler, Socialstyrelsen. Ann-Marie Begler: De siffror som har presenterats av CAN, och de artiklar och skriverier i tidningarna som ordföranden hänvisar till, har ingivit stor oro bland många kommuner. Många kommuner har med oss tagit upp att man är osäker på om man klarar sitt arbete med ungdomar och på hur man skall tolka den utveckling och förändring som sker. Det har resulterat i att vi har gått ut med en enkät till samtliga landets kommuner, till socialtjänsterna i kommunerna. Vi har frågat hur de ser på utvecklingen av problem när det gäller missbruk bland ungdom, utveckling av insatser, kostnader, resurser och besparingar inom det här området. I en tredjedel av kommunerna angav man att missbruk bland ungdomar är ett problem som ökar. Det framgår av kommentarerna att det dock i huvudsak är alkoholmissbruk man avser. Narkotikamissbruk nämns inte särskilt av någon kommun. Vi är litet osäkra på hur vi skall tolka det. Det finns två alternativ som vi diskuterar. Den ena tolkningen är att man inte når den här gruppen, ökningsgruppen, utan att man har brister i sitt förebyggande och uppsökande arbete. Den andra tolkning som man kan diskutera är att den här gruppen kanske inte har den typen av social belastning att de behöver socialtjänstens insatser. Man kanske klarar förändringar och återgång till en vanlig tillvaro inom familjen och med annat stöd från samhället. Det här kommer vi att analysera närmare framöver. Frågan är hur man skall förklara den ökning och förändring som sker. En förändring i de ungas livssituation, i dag jämfört med slutet av 80-talet, är den kraftiga ökningen av antalet arbetslösa. Allt fler ungdomar blir varken antagna till högre studier eller får något arbete efter skolan. De kommer inte in i vuxensamhället. Det finns också många undersökningar som visar att den ökade osäkerheten och svårigheterna att få arbete har minskat framtidstron hos ungdomar. Man kan bara spekulera kring om det är en bidragande orsak till ökningen av alkoholkonsumtion och missbruk bland ungdomar. Socialstyrelsen har fått i uppdrag från regeringen att tillsammans med Arbetsmarknadsstyrelsen utforma ett slags arbetsgaranti och arrangera kompetenshöjande åtgärder för att ungdomar skall komma in i arbetslivet och inte behöva leva på socialbidrag och vara sysslolösa. Hur ser det då ut med insatser från socialtjänstens sida för ungdomar som har litet mer manifesta problem med missbruk? Sker det nedskärningar, och drabbas ungdomsvården av nedskärningarna? I den enkät vi skickade ut till kommunerna, frågade vi om resurserna för att arbeta med ungdomar; med öppna insatser eller med vård och behandling. Vi frågade om de har ökat eller minskat 1993-96. De flesta kommunerna, närmare 60 %, uppgav att resurserna har ökat. Det var 10 % som pekade på en minskning av resurserna. Den tendens vi ser är att socialtjänsten i dag är betydligt mer mån om att tidigt dra in föräldrarna i arbetet med missbrukande ungdomar än man var tidigare. Det finns också en tydlig ambition i många kommuner att bygga upp alternativ på hemmaplan och att så långt som är möjligt ersätta placeringar på institution med vård på hemmaplan. Det beror delvis på att placeringar på institution kostar mycket, men det finns också en växande tro på att det är bättre att arbeta i hemmiljön än att placera på institution. Den här OH-bilden visar att den frivilliga vården på institution har legat på en väldigt jämn nivå under den senaste tioårsperioden, precis som LVU- vården har gjort. Det som däremot ökar kraftigt är kontaktpersoner, alltså stöd i hemmet. Den bild vi får är att nedskärningarna inte hittills har drabbat individ- och familjeomsorgens arbete med ungdomar. Det är i stället vanligare att man förstärker resurserna. Men det är ändå osäkert om resurserna är tillräckliga. Om antalet ungdomar nu ökar kraftigt, kanske en del kommuner borde ha förstärkt sina resurser ytterligare. Det är också viktig att säga att det här är en nationell bild. Trots den, finns det naturligtvis enskilda kommuner som har minskat sina resurser kraftigt, kommuner där de ekonomiska frågorna blir styrande i stället för den unges behov av vård och behandling (bild 22). De problem man redovisar är alltså inte resursbrister när det gäller att hjälpa ungdomar med missbruksproblem. Det huvudproblem som förs fram är i stället otillräcklig samverkan mellan de myndigheter som kommer i kontakt med ungdomar och en oklar, splittrad ansvarsfördelning. Vi menar att en viktig huvudfråga för att bättre kunna hjälpa ungdomar med vård och behandling är ökade kunskaper kring vilka insatser som är bäst för vilka ungdomar. Liksom när det gäller vuxna missbrukare, behövs det mer av utvärderingar inom området för att höja kvaliteten och få ett bra utnyttjande av befintliga resurser. Vi behöver få i gång försök ute i kommunerna där olika modeller prövas, så att man t.ex. kan kombinera och utvärdera de primärpreventiva och sekundärpreventiva insatserna. Socialstyrelsen har fått i uppdrag av regeringen att årligen dela ut 50 miljoner kronor för att utveckla den öppna barn-, ungdoms- och missbrukarvården. Det har inom ungdomsområdet resulterat i 200 nya öppenvårdsprojekt. Det har vuxit fram nya projekt i de flesta kommuner. Däremot är det bara hälften av de små kommunerna som har startat projekt. Det beror naturligtvis på att man har ett mindre underlag där än i stora kommuner. Det behövs en bättre samverkan och ett bättre samarbete mellan de små kommunerna. Ann-Marie Orler: I slutet av 60-talet och i början av 70-talet skedde rekrytering av narkotikamissbrukare i vårt land i en omfattning som vi varken tidigare eller senare har sett motsvarigheten till. Bl.a. inom rejvrörelsen ser vi alltför många likheter med 60- och 70-talet. När det gäller narkotikamissbrukets spridningsmönster sker naturligtvis introduktionslangningen huvudsakligen mellan ungdomarna. Den i missbruket etablerade kamraten introducerar sin närstående, nyfikne novis. Enligt preliminära uppgifter har polisen och tullen under 1996 tillsammans gjort 10 300 beslag av narkotika - allt från ett enstaka beslag på Sergels torg av t.ex. 0,01 gram heroin till mycket stora beslag på hundratals kilon. Antalet beslagstillfällen ligger på samma nivå i jämförelse med 1995 medan beslagsmängderna har minskat, förutom när det gäller ungdomsdrogerna ecstasy och - tätt efter - LSD och kokain. Beslagen av narkotika och dopningsmedel visar vilka typer av preparat som förekommer i Sverige men säger ingenting om missbrukets omfattning. Beslagen är mera ett mått på om insatserna mot denna typ av brottslighet har ökat eller minskat än om brotten har blivit vanligare (bild 23 och 24). Förändringar när det gäller ecstasy ligger främst i den geografiska spridningen av detta preparat. Dansdrogerna LSD och ecstasy har fått en spridning och ett fotfäste i Sverige i och utanför rejvkretsar. Det handlar i dag inte bara om Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Helsingborg och några städer till. Det handlar i dag även om Simrishamn, Borlänge, Västervik, Åre och Pajala. Drogerna har fått en spridning på samma sätt som cannabis hade på 60- och 70-talet. Redovisningar från de regionala narkotikarotlarna under hösten 1996 indikerar att användningen av ecstasy och LSD och har ökat bland ungdomar. I utredningssammanhang uppger ungdomarna själva att de nämnda preparaten - men även cannabis, amfetamin och annan narkotika - är vanliga i samband med rejvtillställningar och liknande. Rejv verkar vara på tillbakagång i Stockholm. Men missbruksbilden från rejvfester har spritt sig till diskotek och s.k. house-parties och andra tillställningar där den s.k. techno-musiken spelas. Narkotikabekämpningen är ett av statsmakterna särskilt prioriterat område. I flera lagstiftningsärenden har dessutom riksdagen pekat på den angelägna uppgiften för rättsväsendet att bekämpa efterfrågan på narkotika och särskilt motverka langningen mellan unga missbrukare. Sedan några år genomgår polisen omfattande förändringar genom övergången till det problemorienterade arbetssättet och den därtill kopplade utbyggnaden av närpolisverksamheten. Närpolisreformen spelar självfallet en huvudroll i vidareutvecklingen av det missbruksförebyggande arbetet. Det finns mycket som talar för att närpolisernas arbetssätt påverkar attityderna hos många ungdomar. Inom närpolisverksamheten bedrivs såväl drogförebyggande arbete som spaning och utredning när det gäller narkotikabrottsligheten på gatunivå. Och många ingripanden görs mot eget bruk av narkotika. Att arbeta problemorienterat innebär att man systematiskt identifierar vilka förhållanden som utgör själva förutsättningarna för missbruk och kriminalitet, dvs. de direkta brottsorsakerna. Utifrån dessa kunskaper vidtas sedan de åtgärder som är bäst ägnade att ändra förhållandena, så att riskerna för brottsligheten minskas. Närpolisreformen innebär således att tyngdpunkten i polisarbetet flyttas till det lokala planet och att polisen därigenom får större möjligheter att gripa in i ett tidigt skede. Närpolisverksamheten torde ha sin största betydelse när det gäller att förebygga och ingripa mot vardagsbrottslighet, som inbrott, skadegörelse och misshandel samt langning av alkohol och narkotika i ungdoms- och missbruksmiljöer. Polisen har redan blivit bättre och kommer i framtiden att bli ännu bättre på att hitta och identifiera barn i riskzonen för kriminalitet och missbruk. Att fungera som det sociala systemets utsträckta hand och på så vis aktivera föräldrar, skola och socialtjänst är en annan viktig uppgift för närpolisen. Inte minst viktigt är det för polisen att just aktivera socialtjänstens lagstadgade förpliktelser. Rent förebyggande arbete bedrivs bl.a. genom information om narkotika. Informationen riktar sig främst till skolelever och föräldrar men även till skolpersonal och ordningsvakter. 1991 hade Sverige västvärldens mest narkotikanegativa ungdomar i konkurrens med bl.a. Nya Zeeland och Island. Riksgenomsnittet visade att mindre än 4 % av våra 16-åringar någon gång hade provat någon form av narkotika. Nu har procenttalet ökat men fortfarande ligger vi mycket bra till vid en internationell jämförelse. Vi måste i Sverige fortsätta att tro på den inslagna vägen. De socialvårdande och rättsvårdande myndigheterna måste särskilt bekämpa efterfrågan på narkotika och försöka hitta unga människor så tidigt som möjligt i missbrukskarriären eftersom möjligheterna då är störst att komma till rätta med missbruket. Ingripanden vid skälig misstanke om eget bruk av narkotika med åtföljande urin- och blodprov för att man skall kunna konstatera missbruk är en viktig del av det här arbetet. Som exempel på lyckosamma problemorienterade satsningar kan nämnas rejvkommandot vid polisen i Stockholm. Gruppen började sitt arbete så sent som i november 1996 och har dagligen ett mycket nära samarbete med socialkontoren i Stockholm. Den 20 februari i år uppgav chefen för gruppen att de agerat mot 362 personer, varav endast ett fåtal var över 25 år. Ca 200 av dessa 362 var helt okända av polisen och socialtjänsten. Den yngste påverkade personen som omhändertagits och förts till Mariapolikliniken var 14 år. Det skall vara svårt, dyrt och på alla sätt besvärligt att använda narkotika. Men det måste vara lätt för familjer och enskilda att få hjälp. De fyra grundpelarna, som gav oss en framgång på 80-talet, måste vi fortsätta att tro på och vidareutveckla: Folklig opinion mot narkotika En nyligen genomförd undersökning i Svenska Dagbladet visar att svenska folket prioriterar kampen mot narkotika högst. Kampen mot narkotika kommer före kampen mot arbetslösheten. Det argument som gjorde att de flesta svenskar var tveksamma till ett medlemskap i EU var just oklarheten om vi skulle klara av kontrollen av narkotika vid gränserna. * Adekvat vård och behandling Polisens störningsverksamhet är bl.a. till för att öka behandlingsmotivationen. Polisens arbete mot gatuhandeln är beroende av att det finns en god narkomanvård. * Förebyggande arbete Polisen har en lång tradition av att ge drogförebyggande information till skolelever i samband med lag- och rättundervisning. I framtiden kommer polisen i större utsträckning att satsa på informationsinsatser som är riktade mot viktiga samarbetspartner, som skolpersonal och samhällets drogförebyggare nummer ett: föräldrarna. * Lag och kontroll Vi har en bra narkotikalagstiftning med en tydlig markering från lagstiftarens sida både när det gäller de grova brotten och när det gäller eget bruk av narkotika. Att låsa in unga människor som drogar sig är mycket sällan lösningen på problemen. Men enbart böter som påföljd vid upprepade ringa narkotikabrott är knappast heller ett bra val av samhällsreaktion. De växelverkande socialrättsliga och straffrättsliga reaktioner som lagstiftaren utvecklar med kontaktpersoner, drogtester, föreskrifter, övervakning och kontraktsvård måste i större utsträckning uppmärksammas av rättvisan och socialvården. Ändamålsenliga reaktioner saknas inte. Slutligen: Alla som jobbar med förebyggande verksamhet måste ha större kunskap om ungdomskulturer. Varför satsar man inte i större utsträckning på en gemensam kompetensutveckling inom myndigheter och organisationer, så att man bättre än hittills kan verka bland ungdomarna? Man kan helt enkelt utarbeta någon gemensam strategi eller policy för att förhindra att våra ungdomar dras in i narkotikamissbruk. Vi från polisens sida hoppas att vi med våra närpoliser skall ha goda möjligheter att aktivt medverka i det arbetet. Leif Linde: När föreningslivet, kyrkan, polisen, kommunala nämnder och statliga sektorsmyndigheter gick ihop i samverkansgruppen i Söderköping byggde det mycket på en förvissning om att det var utanförskap bland ungdomar som ledde till missbruk. Detta emanerade i sin tur ur mobbning, kriminalitet och problem på hemmafronten. Kommuner som Jönköping, Strömstad och Gällivare har med sitt arbete över gränserna inom den kommunala organisationen i nära samverkan med föreningslivet visat att det behövs ett helhetsgrepp för att man skall kunna jobba med det förebyggande; i fallet Söderköping var det ju också en samverkan med de statliga sektorsmyndigheterna. Det är också det förebyggande som är Ungdomsstyrelsens viktigaste uppgift. Vi har till uppgift att understödja pilotprojekt som släpper fram ungdomar, så att de får vara med och bestämma. De får utforma egna miljöer utan att för den skull bli isolerade ifrån vuxenvärlden. De får också se till att de goda exempel som spirar ur detta sprids på olika sätt över landet. Det är en av Ungdomsstyrelsens viktigaste uppgifter. Vad kan man då se i dessa kommuner? Jag nämner bara några. Det finns många goda exempel på kommunpolitiker, föreningsaktiva och andra som verkligen tar detta på allvar. Vad gör de då i detta arbete? De låter naturligtvis ungdomarna själva vara med och påverka fritidsmiljön. Det kan handla om att föräldrar och ungdomar, tillsammans med föreningslivet eller med kommunal personal, håller gårdar öppna och ser till att skolan inte stänger efter den normala ?arbetstiden?. De släpper systematiskt fram ungdomar, så att de kan påverka de kommunala besluten, och de letar efter nya vägar i arbetsmarknadspolitiken. De försöker över huvud taget att värdera ungdomar utifrån att de har något viktigt att komma med. Det handlar alltså om att bryta utanförskapet genom att göra ungdomar synliga, ta dem på blodigt allvar och se till att man inte bara lyssnar utan att ungdomarna själva får vara med och fatta beslut. Det handlar naturligtvis om skolan. Det handlar också om att kunna påverka större saker. Sammantaget tror jag att det är oerhört viktigt att man så tidigt som möjligt i det förebyggande arbetet lokaliserar ungdomar som resurser. Det betyder naturligtvis att detta också är viktigt litet längre upp i åldrarna; tidigare nämndes ungdomsarbetslösheten. Vi ser väldigt goda exempel: Urkraft i Skellefteå, Idéknuten i Hammarstrand, Klippan i Borlänge, Teater X som jobbar i Rosengård i Malmö och aktiviteterna i Gårdsten eller i Rinkeby. Det görs väldigt mycket. Ungdomar får vara med och påverka, men vuxna finns med som förebilder och naturligtvis också för att understödja. För att det här skall kunna fortsätta att utvecklas tror jag att det är viktigt att vi inte i och med de larmrapporter som vi nu ser grips av panik som leder till kortsiktiga kampanjer. Det visar vår erfarenhet av de projekt som Ungdomsstyrelsen har jobbat med genom åren. Det långsiktiga gedigna arbetet när det gäller levnadsvillkoren och när det gäller att understödja ungdomars egna initiativ skall fortsätta och snarare förstärkas med tanke på de larmrapporter som flera av er har beskrivit. Man skall fortsätta att uppmuntra sektorsövergripande arbete i kommunerna. Om det finns hinder som är lokaliserade i samtal med kommunerna bör riksdagen ta bort dem, så att det här kan fortsätta att utvecklas; jag tänker på sådant som kan hindra att ungdomar är med och bestämmer. Nu försvinner ju ett hinder på skolans område i och med att ungdomarna släpps fram som möjliga majoritetsdeltagare i nya förvaltningsstyrelser i gymnasieskolan, och tidigare släpptes föräldrar och elever in i grundskolan. Om det finns ytterligare sådana hinder är det viktigt att de tas bort. Det är viktigt att det ges fortsatta möjligheter till utveckling av pilotprojekt som sedan kan sprida sitt ljus till andra kommuner och till föreningslivet. Förväntningarna från samhällets sida när det gäller en förnyelse och en utveckling av ungdomsverksamheten är väldigt stora. Den verksamheten skall också lyftas fram som väldigt viktig. Vi skall inte bara se på de offentliga insatserna utan också lyfta fram och understödja de religiösa ungdomsorganisationerna, invandrarnas ungdomsorganisationer, de handikappades ungdomsorganisationer och hela det fält som finns av ideellt aktiva i föreningslivet. Föreningslivet är faktiskt fortfarande, trots att det ibland ifrågasätts, mycket stort och levande. Parallellt med detta är det viktigt att Ungdomsstyrelsen får möjligheten att understödja ungdomar som gått samman i nya konstellationer och att vi också vågar lyssna på dem. Vi skall t.o.m. våga lyssna på SVERO - rejvarnas ungdomsorganisation eller SVEROK, rollspelsorganisationen. De skall också kunna komma till tals. Jag tror också på en fortsättning av samtal mellan socialutskottet och sådana som har kunskap och tycker på området. Man kan direkt konfrontera dessa ungdomsgrupper som har mycket att säga. Lars Strid: Ordföranden! Jag arbetar i dag på Svenska Kommunförbundet med att bistå kommunerna med att ta fram alkohol- och drogpolitiska program. Tidigare har jag arbetat ca 15 år inom den kommunala ungdomsvården, framför allt med missbrukande ungdomar men även med kriminella ungdomar. När det gäller utvecklingen av narkotikamissbruket och bedömningen av dagsläget tror jag att det är nödvändigt att man tittar något i backspegeln. Det är lätt att vi blir historielösa och att allt blir en ständigt nedåtgående spiral: det blir värre och värre. Det är inte korrekt. Vi har haft tider av förbättring. Med risk för en upprepning skall jag försöka ägna några minuter åt en tillbakablick som kan ses som en bakgrund till vad vi måste göra i framtiden. På 60- och 70-talet såg man i Sverige på sina håll narkotikan - framför allt cannabis - bland våra ungdomar som något som tillhörde puberteten. Det var något som skulle gå över i vuxen ålder. Resultatet av denna liberala hållning till narkotika blev att narkotikamissbruket på allvar etablerade sig bland våra ungdomar. Under 70-talet hade vi här i Stockholm ett flertal ungdomsgäng i åldrarna 16-19 år som injicerade narkotika, främst amfetamin men även heroin. Det fanns dessutom ett flertal ställen - parker, lokaler och inarbetade torg - där ungdomar debuterade med sitt missbruk. Vi kan även i detta sammanhang - det tror jag är viktigt - konstatera att alkoholkonsumtionen bland våra ungdomar under 60- och 70-talet var mycket hög, högre än den är i dag. Under 80-talet växte sig avståndstagandet mot narkotika sig allt starkare. Denna attitydförändring fick en bred folklig förankring. Föräldrar, föreningar och speciellt ungdomar omfattades av denna attitydförändring. Hela denna omsvängning fick tydliga positiva fördelar också. Narkotikamissbruket bromsades och minskades bland våra ungdomar. Vi som arbetade inom den kommunala ungdomsvården såg att debutåldern höjdes när det gällde cannabis och också när det gällde injektionsmissbruket. De injicerande gängen av 16-19- åringar som fanns på 70-talet försvann under 80-talet. Noteras skall även att alkoholkonsumtionen under 80-talet bland ungdomar minskades, vilket vi har sett flera exempel på här i dag. Om vi ser till den kommunala sidan skedde under 80-talet ett trendbrott inom socialtjänstens ungdomsvård. Man avsatte i en hel del kommuner specialiserade ungdomshandläggare på socialbyråerna, vilket var en nödvändig förutsättning för ett kvalitativt arbete. Något annat som var nytt var att man utvecklade direkt lokala samverkansformer, framför allt mellan polis, socialtjänst, skola och fritid. Ofta var syftet med detta samarbete att man så tidigt som möjligt skulle upptäcka ungdomar som experimenterade med narkotika. Och i många kommuner etablerades även ett gott samarbete med olika föräldragrupper och föreningar. Det lokala arbetet blev drivmotorn och den viktigaste faktorn i bromsandet av nytillströmningen av ungdomar till narkotikamarknaden. Tydliga tecken har visat att denna positiva utveckling under 80- och 90-talets början har avstannat. Vi har nåtts av rapporter om att ungdomar har en mer positiv syn på att experimentera med olika former av narkotika. Jag tänker närmast på CAN:s attitydundersökningar men även på den undersökning som Anders Romelsjö redogjorde för här. Vi måste ta dessa tecken på mycket stort allvar. Den positiva trenden har helt enkelt brutits. Samtidigt är det viktigt att notera att denna utveckling har följts av en klar konsumtionsökning av alkohol bland våra ungdomar. Det är en ökning som har pågått sedan ett par år tillbaka. Det är främst en stor ökning av ölkonsumtionen, men det är även en ökning av konsumtionen av hembränd sprit, eller det som vi i dag kallar för svartsprit. Den här ökningen av alkoholkonsumtionen har och kommer att få en mycket stor betydelse för utvecklingen av narkotikamissbruket. Ju mer ungdomar ökar sin alkoholkonsumtion desto mer tillåtande attityd kommer de att ha till ett experimenterande av olika narkotiska preparat. Vi vet av erfarenhet att alkohol inte är ett alternativ som exkluderar andra droger bland ungdomar. Tvärtom är kombinationen regel. Använder man narkotika har man ofta en mycket stor alkoholkonsumtion. Vi måste därför ta utvecklingen av alkoholdrickande bland våra ungdomar på ett mycket stort allvar. En ökning av alkoholkonsumtionen ger en grund och banar väg för en mer tillåtande attityd till narkotika och därmed ett ökat missbruk. Jag vill instämma i den farhåga som Jakob Lindberg framförde här: Det finns ett direkt samband. Mot bakgrund av detta är det viktigt att vi håller fast vid den restriktiva narkotikapolitik som vi har lagt grunden för här i landet. EU-medlemskapet och den ökade internationaliseringen har knappast underlättat det här arbetet. Den restriktiva narkotikapolitiken måste i praktiken innehålla och bygga på en fortsatt satsning på det lokala arbetet ute i kommunerna. Det är i kommunerna som såväl det förebyggande arbetet som det behandlande arbetet utförs. Utan det dagliga, praktiska arbetet bland våra ungdomar blir narkotikapolitiken ett tomt skal. Jag vill därför som avslutning framhålla några punkter som kan vara viktiga för hur man skall få en förbättring av det pågående arbetet när det gäller narkotikan. För det första bör det ske en fortsatt och ökad satsning på ett kommunalt stöd till uppbyggande av de alkohol- och drogpolitiska programmen. I dag pågår ett omfattande arbete i kommunerna kring detta arbete. Programmen har ofta en konkret inriktning och bygger på en direkt samverkan mellan socialtjänst, polis, skola och fritid men även hälso- och sjukvården, tullen, föreningslivet och föräldra- och ungdomsorganisationerna. För att den här investeringen skall kunna ge resultat krävs det att staten stöder kommunerna i det fortsatta arbetet resursmässigt. Det gäller även att man sprider goda exempel runt om i landet. Speciellt vill jag understryka behovet av att man systematiskt tar fram lokala, goda exempel som en inspirationskälla för andra kommuner. Ett bra drogförebyggande arbete är troligen den viktigaste ingrediensen när det gäller att vända utvecklingen till det positiva. För det andra är det viktigt att man fortsätter utbyggnaden av den nya öppenvårdsformen, som har skett och sker inom den kommunala ungdomsvården eller det som vi i dag kallar vård på hemmaplan. Det här arbetet har pågått under ett par år och har haft en mycket stor betydelse för de kommuner som har påbörjat detta många gånger svåra arbete. Behovet är dock fortfarande stort av att det kommer fram alternativa vårdformer till institutionsvården. Ett större utbud innebär en kvalitetshöjning av vården och att ungdomar som behöver den här vården kommer in på rätt plats. För det tredje vill jag framhålla betydelsen av att man inte i första hand lägger resurser på att bygga upp nya statliga verksamheter som skall handlägga dessa frågor i framtiden. Vad som behövs är att resurserna läggs där de mest behövs: ute i våra kommuner. Där kan personal, föräldrar och ungdomar utföra ett konkret och verkningsfullt arbete. Vi kan inte slå oss till ro, utan vi måste ytterligare anstränga oss för att förbättra det lokala arbetet. Vi måste göra det i samverkan med alla inblandade parter; vi kan inte exkludera någon del. Först då tror jag att vi kan nå en attitydförändring hos våra ungdomar, vilket är grunden för en förbättring. Kristina Jung: Jag kommer från Göteborgs stadskansli och arbetar där med narkotikafrågor och dokumentation, uppföljning och utvärdering på missbruksområdet. Göteborg är sedan 1990 indelat i 21 stadsdelsnämnder. Ansvaret för det drogförebyggande arbetet bland ungdomar ligger på varje stadsdelsnämnd. Det är också där som man lägger upp och utformar samverkan i det lokala drogförebyggande arbetet. De 21 stadsdelsnämnderna i Göteborg utmärks av en stark segregation och stora sociala skillnader. I de norra stadsdelarna finns det flera stora nämnder som har en hög arbetslöshet, låga inkomster och en hög invandrartäthet. I framför allt de centrala och västra delarna av Göteborg råder motsatta förhållanden. Detta har betydelse när man ser hur narkotikaproblemen slår i Göteborg. I december skrev kommunstyrelsens SDN-delegation ett brev till stads- delsnämnderna i Göteborg. Man vill rikta uppmärksamheten på den allvarliga narkotikasituation som råder i Göteborg, och man ger en rad olika fakta. Med dessa fakta som underlag uppmanar man alla stadsdelsnämnder att uppmärksamma den allvarliga utveckling som skett av narkotikamissbruket, särskilt bland yngre. Och man vill uppmana varje nämnd att mobilisera alla tillgängliga krafter för att motverka en fortsatt negativ utveckling. Vad är det då för fakta som ligger i botten på dessa uppmaningar och på den allvarliga narkotikasituation som politiker och vi i förvaltningar och organisationer gemensamt bedömer att vi har i Göteborg? Ni har fått heltäckande redovisningar från CAN t.ex. Men vi vet också på Göteborgsnivå att alkoholkonsumtionen är alarmerande bland ungdomar. I Göteborg gjordes 1995 en totalundersökning i årskurs nio som just visade att alkoholkonsumtionen låg på en väldigt hög nivå. Många ungdomar i årskurs nio dricker tidigt, ofta och mycket. När det gäller narkotikan ser vi den bild som har förmedlats av bl.a. CAN. I Göteborg har vi en stark social skiktning när det gäller narkotikaanvändningen. Den finns inte på motsvarande sätt när det gäller alkoholkonsumtionen. Alkoholkonsumtionen är jämnt fördelad över alla typer av stadsdelar i Göteborg. Men narkotikan förekommer mer i de områden som i vår drogvaneundersökning har betecknats som lågstatusområden. Där finns den största andelen pojkar som använder narkotika - detta gäller inte flickorna. Sedan kan vi i drogvaneundersökningen se att hasch fortfarande är den stora ungdomsdrogen. Även om andra preparat har trängt in dominerar hasch stort. När det gäller mönstrande göteborgare - 18-åriga pojkar - ligger som ni tidigare hörde Stockholm och Göteborg andelsmässigt dubbelt så högt som övriga riket, och Malmö ligger ännu högre. 20 % av de mönstrande göteborgskillarna - som är 18 år - har alltså använt narkotika. Det uppfattar vi som en väldigt stor andel. Vad finns det för andra fakta och signaler än dessa totalundersökningar? Jo, enligt Göteborgspolisen finns cannabis och amfetamin i obegränsad mängd. Det är också ständigt god tillgång på ecstasy och LSD, och under 90-talet har tillgången på heroin stadigt ökat. Det är för Göteborg ett nytt fenomen eftersom det fram till ungefär 1990 knappast fanns heroin i kommunen. Nu är det rökheroinet som ökar, och det används i ökande utsträckning av unga, en del mycket unga. Invandrarungdomar är överrepresenterade. Rökheroinet dyker också mer och mer upp som ett inslag i blandmissbruket hos litet äldre missbrukare, i 20-30-årsåldern. Under de senaste åren - särskilt förra året - har det gjorts flera stora polisrazzior i Göteborgsområdet med mängder av ingripanden. Under 1996 gjorde narkotikaroteln vid Göteborgspolisen 1 200 frihetsberövanden. Merparten av personerna var under 25 år. Dessa razzior har gjorts både inne i centrala staden - i köpcentrat i Nordstan - och i förorterna. Man griper alltså fler och fler yngre. Detta har ökat behovet av bra länkar mellan polisen och socialtjänsten. Och vi har ökat antalet socialsekreterare i gatulangningsgruppen, som särskilt fångar upp de riktigt unga och familjer med barn. Inom den öppna specialiserade narkotikavården för vuxna har antalet yngre ökat. Vuxenvården har under 90-talet fått en förändrad klientgrupp. Tidigare var majoriteten klienter 30 år och däröver, nu är de flesta i åldern 20-30. SDN-delegationen i Göteborg, som samordnar stadsdelarnas arbete, har återkommande överläggningar med samverkansgruppen Drogförebyggarna i Göteborg, som består av företrädare för olika myndigheter, stadsdelnämndernas missbruksvård, folkhälsoarbete, polis, tull och kriminalvård. Vid dessa överläggningar, som tog sin början 1994 och sedan har skett återkommande, har det utformats ett årgärdsprogram mot narkotika. Kommunen har avsatt medel, 9 miljoner för vardera året 1995, 1996 och 1997, för att förstärka åtgärderna mot narkotika både när det gäller prevention och vård. Orsaken till detta är till stora delar den bakgrund som tecknades av Folhälsoinstitutet. Det beskrivs i Göteborgs budgetskrivningar. Det handlar om att man är oroad över de tendenser och de mer europeiska attityder som kan få fäste i Sverige och på västkusten, där vi har nära till Danmark. Det handlar om mindre avståndstagande bland ungdomar, den höga arbetslösheten, särskilt bland ungdomar, att kommunen har gjort kraftiga besparingar inom vård- och omsorgssektorn och att nya droger har etablerats i Göteborg. Det är själva bakgrunden till åtgärdsprogrammet (bild 25). Det innehåller olika delar. En viktig punkt är att information om ANT skall ingå i skolornas timplan. Vi håller på att bygga upp ett system där varje skola har en ansvarig hälsopedagog. Undervisningen om alkohol, narkotika och tobak skall ingå som en del i skolans hälsoundervisning. Det skall ske ett ökat samarbete med de frivilliga organisationer som arbetar ideellt med prevention. Jag har redan nämnt ökad samverkan mellan socialtjänst och polis. Det har blivit nödvändigt. Det skall också ske ett samarbete med krog-ägarna i Göteborg. Vi har vid razziorna sett att det förekommer drogspridning på en del krogar, framför allt av amfetamin (bild 26). När det gäller vård och behandling är det viktigt att det finns öppna vårdalternativ ute i stadsdelarna på olika nivåer som vänder sig till olika grupper av människor. De specialiserade narkomanvårdsenheterna skall också i fortsättningen få kommunbidrag. De skall inte intäktsfinansieras med egna intäkter. Vi har byggt upp en särskild öppenvårdsmottagning och rådgivningsenhet för ungdomar upp till 20 års ålder. Den jobbar med ungdomar, deras föräldrar och anhöriga. Det har fattats beslut om en specialiserad avgiftningsenhet för narkotika- och blandmissbrukare som skall komma till stånd under året. Det har vi saknat hittills. Det skall startas ett behandlingshem för missbrukare med allvarliga psykiska problem (bild 27). Jag sätter punkt där. Det var något om hur vi bedömer situationen och vad som görs. Ordföranden: Tack så mycket. Sista talare före vår paus är Ulla Isaksson från Kommunförbundet Norr. Ulla Isaksson: Jag representerar Kommunförbundet Norrbotten och är anställd som länssamordnare för alkohol- och drogfrågor i Norrbotten. Jag har arbetat med missbruksfrågor sedan början av 80-talet främst inom socialtjänsten i Luleå men även på regional nivå med narkotikafrågor. För att erhålla en aktuell bild av narkotikasituationen och trender i Norrland har jag kontaktat personal inom olika verksamhetsområden som arbetar främst med ungdomar och missbruk. Följande har framkommit vid dessa kontakter. I hela Norrland finns en relativt stabil och god tillgång på narkotika till låga priser. Priset på amfetamin har nästan halverats de senaste två tre åren. Amfetamin är den dominerande drogen, tillsammans med cannabisprodukter, och då främst hasch. Drogerna har spridit sig över hela Norrland från Gävle till Kiruna såväl i glesbygd som i tätort, även om lokala avvikelser förekommer. Missbruket av opiater, främst rökheroin, tenderar också att öka, framför allt inom invandrargrupper och i tätorter utefter Norrlandskusten. Missbruket av kokain, ecstasy och LSD förekommer än så länge i begränsad omfattning. Rejvkulturen har inte slagit igenom i norra delen av Norrland. Däremot tenderar bruket av ecstasy tillsammans med rejvkulturen att öka i popularitet i södra delen av Norrland. Polisen i Gävle har nyligen avslöjat ecstasyhärvor där socialt etablerade gymnasieungdomar är inblandade. Dessutom finns det indikationer på ett ökat missbruk av droger även på fjällhotellen från Åre till Riksgränsen. Nordkalotten är också intressant ur smugglingssynpunkt. Enligt tullen fungerar Sverige som ett transitoland för smuggling av narkotika både till Norge och Finland. Erfarenhetsmässigt vet vi att länder som används som transitoländer även drabbas av ett visst spill av narkotika som egentligen är avsedd för annan marknad. Vi vet också att narkotikamissbruket är etablerat på Nordkalotten. I Nordnorge förekommer förutom missbruk av amfetamin och cannabis även heroin och ecstasy. I norra Finland har LSD och odling av ?skunk? påträffats under de senaste åren. Skunk är en förädlad form av cannabis med upp till tre gånger högre halt av THC än traditionell cannabis. Ungdomarna som lever i gränsland är ofta i en utsatt situation. För att förhindra en destruktiv utveckling inom gränskommunerna i Tornedalen planeras nu för ett gemensamt projekt som syftar till att ta fram metoder att arbeta gränsöverskridande med primärprevention och att öka samarbetet mellan myndigheter i angränsande länder. Hur ser då narkotikasituationen ut bland ungdomar i Norrland? Bland yngre ungdomar i grundskolan dominerar fortfarande missbruket av alkohol, dvs. hembränt och folköl, tyvärr ofta i kombination med narkotikaklassade tabletter, t.ex. bensodiazepiner. Däremot noteras via lokala drogvaneundersökningar att det experimentella bruket av hasch, amfetamin och anabola steroider blivit något vanligare. Haschet ökar åter i popularitet, som tidigare har framkommit här i dag. Missbruket tenderar att krypa ner i åldrarna, men framför allt har attityderna till alkohol, droger och tobak förändrats. Fler ungdomar uppger att de vet var de kan få tag på narkotika. Det gäller i hela Norrland, såväl i glesbygd, t.ex. Arvidsjaur och Jokkmokk, som på andra ställen. Lusten att prova har ökat. Skillnaderna mellan pojkar och flickor minskar år för år. Trenden liknar därmed den i riket i övrigt, även om det är viktigt att framhålla att alkoholkulturen fortfarande är den förhärskande. Det går inte att säga om det finns en skillnad mellan olika socialgrupper, eftersom man saknar kunskap om det. Socialtjänsten i flera kommuner konstaterar däremot att fler ungdomar är aktuella för missbruk än för några år sedan. Det handlar i första hand om blandmissbruk. Man upplever att skolan inte längre har resurser att ta hand om elever med sociala problem utan i allt större utsträckning remitterar till socialtjänsten. Det finns också anledning att uppmärksamma en ökad tendens till gängbildning, framför allt i tätorterna utefter Norrlandskusten. I vissa gäng där invandrarungdomar är inblandade förekommer droger och vapen. Dessa ungdomar kommer från krigshärdar. När det gäller gymnasieungdomar och ungdomar upp till 25 år är bilden något annorlunda. Här ökar det experimentella bruket av narkotika, och det är fler socialt etablerade ungdomar som går direkt in i ett narkotikamissbruk. De mest förekommande drogerna är också här amfetamin och hasch. Hembränt är inte längre lika inne. Ungdomarna upplever ofta att det inte är ett missbruk att exempelvis dricka eller sniffa amfetamin. En bidragande faktor är naturligtvis det låga priset och den ökade tillgängligheten. I Sundsvall genomfördes en lokal drogvaneundersökning bland gymnasieelever i årskurs 2 och 3 under hösten 1996. Undersökningen visade att 13 % av pojkarna någon gång hade provat narkotika, och motsvarande siffra för flickorna var 8 %. Den grupp som personal ute i kommunerna uttrycker störst oro för är ungdomar i åldersgruppen 18-25 år. Många av dessa ungdomar saknar framtidstro. Möjligheterna att erhålla arbete eller utbildning är små, och apatin breder ut sig. Från denna åldersgrupp sker det en stadig nyrekrytering till missbrukarleden. Fler unga flickor etablerar förhållanden med missbrukare, och andelen ensamstående mammor med eget narkotikamissbruk och/eller som har ett förhållande med en aktiv narkotikamissbrukare ökar. Det finns också en tilltagande oro för ungdomar med dubbel diagnos, dvs. missbruk och psykiska problem. Dessa ungdomar är ofta kriminellt belastade och oerhört resurs- krävande. Frågan är: Har vi redan gett upp när det gäller dessa ungdomar? Tillhör många av dem en förlorad generation? Vilka förebilder får deras barn, som växer upp i dessa miljöer? Vilka är orsakerna till dagens situation? Det har tidigare i dag nämnts resursminskning, ungdomsarbetslösheten, liberala attityder till alkohol och droger och bristen på framtidstro. Det kan jag bara instämma i. Vad kan vi då göra? Den nya situationen måste bekämpas med kunskap och ökad samverkan, men också med ett förstärkt förebyggande arbete. Vi kan aldrig vårda bort narkotikaproblemen. Det ökade missbruket kräver en ökad kraftsamling på alla nivåer, framför allt på lokal och regional nivå. Jag vill avslutningsvis säga att jag instämmer i de förslag till åtgärder som tidigare har framkommit i dag. Tack för mig. Ordföranden: Tack för detta. Innan vi tar kaffepausen vill jag nämna för ledamöterna att vi gärna tar emot anmälningar till talarlistan under pausen. Vi återsamlas här strax efter klockan 11.00. _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ PAUS _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Gunilla Olofsson: Syntetiska droger vanligare i Europa, stod det i Metro i går. Det byggde på FN:s internationella narkotikabyrås årsrapport. Men det konstaterades också att färre människor brukar heroin. I det nya EU-organets årsrapport, alltså det europeiska narkotikaobservatoriets första årsrapport, konstaterar man också en oro över det ökade missbruket av syntetiska droger men även en ökning av heroin. Där räknar man med att det finns mellan en och en och en halv miljon heroinister i EU:s medlemsländer, och man menar att detta utgör en tickande hivbomb. Antalet aktuella ungdomar på Maria Ungdom har ökat med 35 % från 1993, trots att våra finansieringsformer har förändrats. Vi är till hälften en s.k. intäktsfinansierad verksamhet, och kommunerna håller igen på remitteringen av ungdomar till oss. Förra året aktualiserades merparten av ungdomarna antingen av sig själva, via anhöriga eller polis. Totalt jobbade vi med 1 258 ungdomar i åldersintervallen 11-23 år. Medelåldern var 16,9. Av ungdomarna var 65 % pojkar och 35 % flickor. Fördelningen mellan könen har varit ungefär densamma ända sedan Maria Ungdom startade för 30 år sedan, förutom de första åren, då verksamheten bara inriktade sig på pojkar. Av de 1 258 ungdomarna hade 30 % invandrarbakgrund. Siffran kan vara något osäker (bild 28 och 29). Under årens lopp har de tendenser vi har sett väl speglat tendenserna inom Stockholmsregionen. Jag brukar göra hitlistor över hur drogerna fördelat sig inom vår population. 1995 låg ecstasy på tionde plats. 1996 låg ecstasy på sjätte plats. Generellt är vi naturligtvis oroliga för tendensen att ungdomar i större utsträckning än tidigare glorifierar droger och tycker att det inte är så farligt om man bara kan sköta det på ett snyggt sätt. Men efter färdigställandet av statistiken för 1996 oroar vi oss framför allt för två tendenser. Den första tendensen är ökningen av de s.k. partydrogerna, i synnerhet ecstasy. Partydroger är amfetamin, ecstasy, LSD och till viss del även cannabis. Bilden visar hur förekomsterna har fördelat sig mellan dessa droger från 1993 till 1996. Detta är vad ungdomarna har uppgivit att de tagit och vad vi också har verifierat genom urinprover. Man ser en klar ökning av ecstasy. 1993 var det 13 ungdomar som uppgav att de tagit ecstasy, och förra året var det 113. Det är en väldigt tydlig tendens. Amfetaminet ökar något och ligger på en oförändrat hög nivå. För LSD är förekomsten oförändrad mellan förra och förrförra året, men jämfört med 1993 är det en tydlig ökning. LSD är också svårare att konstatera vid urinprov, eftersom det försvinner ur kroppen snabbare. Cannabis ökar. Det är en drog som också används i andra sammanhang. Den grupp ungdomar som använder framför allt ecstasy och LSD ser annorlunda ut än den grupp vi traditionellt har jobbat med på Maria Ungdom. Det handlar mest om svenska medelklassungdomar som tidigare aldrig varit i kontakt med sociala myndigheter och inte har något kriminellt förflutet på något sätt. Det är rätt vanliga ungdomar som är skötsamma, går i skolan, osv. Varför kommer de då till oss? Jo, de har varit på rejvpartyn och där intagit dessa droger och fått olika negativa effekter av dem. Det kan vara panikångest, depression, olika hallucinatoriska upplevelser. Antingen har de varit helt psykotiska eller haft hallucinatoriska upplevelser, som att väggarna trillar över dem. Den här gruppen kommer som sagt var inte via socialtjänsten. Den andra tendensen vi ser är användningen av rökheroin och tabletter, framför allt Rohypnol. Tabellen visar att rökheroinet inte ökar, men vi tror att det är en falsk bild av verkligheten - i alla fall i Stockholmsregionen. Vår subjektiva känsla är att tendensen är densamma som i Göteborg. Där ökar rökheroinet, men i andra grupper än när det gäller partydrogerna, dvs. i invandrargrupperna. Vi har tittat litet närmare på 44 ungdomar som aktualiserade sig för heroinmissbruk förra året. Av dem hade 25 invandrarbakgrund. De hade haft långvarig kontakt med socialtjänsten, en verklig multiproblematik. Mycket psykiska problem, föräldrar som missbrukade, mycket kriminalitet, skolproblem - allt fanns med i bakgrunden hos dessa ungdomar. Men även den här gruppen aktualiserade sig själv. Det var bara en som aktualiserades genom socialtjänsten (bild 30-38). Vi tycker naturligtvis att det har varit bra att man fokuserat och uppmärksammat ökningen av de syntetiska drogerna. Men de ungdomar som använder de drogerna har oftast resurser att själva söka hjälp, och det har även deras anhöriga. De kräver hjälp och får hjälp. Men den andra gruppen, rökheroinisterna, är en tystare grupp. Där finns ingen ungdomskultur med musik och annat runt omkring som gör att uppmärksamheten dras till dem, utan de sitter i lägenheter och röker. Oftast har de inte heller anhöriga som kan kämpa eller kräva vård och behandling. Budskapet från oss är att man inte bara skall titta på en grupp utan försöka se hela spektrumet. Lars Broth: Jag arbetar som skolledare på S:t Eriks gymnasium, som ligger på Kungsholmen här i Stockholm. Vi har ca 1 400 elever, och 40 % av dem är invandrare. Vi har ett stort estetiskt program där det går mest flickor, ungefär 300. Annars är vi en f.d. yrkesskola med övervägande pojkar som elever. Vi jobbar hårt för målet att skolan skall vara en frizon, där vi inte tillåter droger. Men vi är väl medvetna om att vi har ett missbruk inom våra väggar, precis som alla andra skolor i Sverige. Vi som ligger centralt i Stockholm får besök av utomstående personer, som vi ibland misstänker försöker sälja knark till våra elever. Vi hör också rykten om försäljning bland våra egna elever. Sedan fem år tillbaka har vi kamratstödjare. Det är ungdomar i åldern 20-26 år som skall vara en bro mellan elever och personal och kunna fånga upp signaler snabbare än vi äldre personer på skolan kan göra. Tillsammans med elevvårdspersonalen jobbar kamratstödjarna väldigt mycket med att förhindra droger. Vi försöker lägga pussel, där frånvaro, skolk, trötthet, avvikande beteende är de varningssignaler som får oss att reagera. Kamratstödjarna har berättat för mig att eleverna när de träffas på måndagsmorgonen öppet berättar om de preparat de kommit i kontakt med under helgen. Det är ungefär på samma sätt som när man tidigare berättade hur många öl man druckit på festen. Detta är en attitydförändring som skett under det senaste året. Vi har haft turen att få vara med i ett projekt, som startade förra året. Det har resulterat i ett bra samarbete med närpolis och andra myndigheter. Vi har varit på utbildning, och just i dagarna startar vi en studiecirkelverksamhet inom skolan. Vi tror nämligen inte att elevvården och kamratstödjarna ensamma kan jobba med det här, utan all personal på skolan måste involveras i arbetet. Syftet med studiecirklarna är att vi skall få ett policydokument som vi kan sätta i handen på eleverna när de börjar på skolan. Vi skall också ha konkreta handlingsplaner som stärker de vuxna på skolan och talar om hur vi skall göra när saker inträffar. Nu lämnar jag ordet till vår kurator. Ann-Sofie Eriksson: S:t Eriks gymnasium är en mycket tung skola, och varje skola har sina koder, sin kultur. Jag kan bara utgå från min erfarenhet av arbetet på just S:t Erik. Som socialarbetare i skolan måste man, som Lars sade förut, lägga pussel. Det gäller att hitta bra samarbetsvägar, och det är det allra viktigaste i arbetet - att hitta bra kanaler för att på bästa sätt använda de resurser som finns kring våra ungdomar. I dag går 95-98 % av ungdomar som lämnar grundskolan vidare till gymnasieskolan. Detta innebär unika möjligheter under de tre, ibland fyra år som ungdomarna går hos oss. Vi finns nära deras vardag. Vi har större möjlighet att påverka, nå och hitta vägar till stöd och hjälp. Många ungdomar mår i dag väldigt dåligt, rent psykiskt. En flyktväg för många är droger, men det yttrar sig också på andra sätt. Det är viktigt att man inte tror att ungdomar måste använda droger när de har psykiska problem, därför att det kan yttra sig på andra sätt också. Våra lärare är jätteviktiga. De behöver mycket utbildning, så att allt inte ligger på elevvården att ta hand om. Vi är resurspersoner i det tunga arbete som lärarna skall uträtta. Jag vill varna för neddragningar både inom elevvård och bland skolpersonal. I dag finns det t.ex. kommuner som saknar kurator i skolan. Det borde vara inskrivet i skollagen att grundskola och gymnasieskola har skolkurator på samma sätt som gäller för skolsköterskan. I skolan finns ungdomarna hela dagarna, och för många är skolan den enda trygga punkten. Många har en tung psykosocial problematik. Vi har många flyktingungdomar och ungdomar utan föräldrar. Samhället speglas i skolan, och skolan kan inte med skollösningar lösa ungdomarnas problem utanför skolan. Vi måste samarbeta. Vi har ett utmärkt samarbete som håller på att byggas upp med vår närpolis på Kungsholmen. Vi samarbetar också med Gatulangningsgruppen, som också deltar i det drogförebyggande ungdoms-projektet som vi har förmånen att vara med i sedan ett drygt år tillbaka. Socialtjänsten i Stockholm finansierar detta projekt. Det är framför allt till vardags man måste samverka, men det är också viktigt att man har mer övergripande, formella samverkansformer. Vi jobbar med Maria Ungdom när det är aktuellt, och vi har också kontakt med de socialdistrikt som de flesta ungdomar kommer ifrån. Ungdomsprojektet vänder sig just till socialdistrikten i västerort, alltså Vällingby, Hässelby, Tensta, Rinkeby, Kista samt innerstan och Kungsholmen. Eftersom skolan ligger på Kungsholmen passar det bra att vi är med. Vi finns här efteråt och kan svara på frågor och funderingar. Kom gärna och gör ett studiebesök på vår skola! Det här var den del som det skulle handla om i dag, men det finns många andra intressanta saker som vi försöker arbeta med för att hjälpa våra ungdomar. Maria, som är vår skolsköterska, kommer att berätta litet grand om vad hon möter i sitt hälsoarbete med eleverna. Det är viktigt att säga att vi som vuxna måste inge hopp. Vi får inte tro att det är för sent att göra någonting. Det går att göra väldigt mycket om man har en dialog med ungdomarna och skapar förtroendefulla kontakter. Det goda samtalet är en viktig väg att nå och påverka unga människor. Maria Heikkilä: Jag är skolsköterska på S:t Eriks gymnasium och skall berätta litet om hur vi arbetar där. Vi har upplevt en stor ökning det två tre senaste åren. Skolsköterskan träffar alla elever i årskurs ett. Den första månaden går vi runt och presenterar oss och låter alla elever fylla i hälsouppgifter och göra en hälsoprofil - om de klarar det. Vi har många elever med grava läs- och skrivsvårigheter. I dag är det flera elever som fyller i att de använder eller har använt narkotika, något som skulle ha varit otänkbart för tre år sedan. Därefter kommer klasserna upp till mig för syn- längd- och viktkontroll. Då har vi sett varandra, och eleverna får tillfälle att ta upp akuta problem eller boka tid och återkomma. Sedan har vi ett bokat hälsosamtal, där vi talar enskilt med varje elev, läser journalen tillsammans och går igenom vad de har skrivit i hälsouppgifterna och hälsoprofilen. En grupp som blivit större är ungdomarna med mycket svåra sömnproblem, och då menar jag inte tonårströtthet. De kan inte somna, utan ägnar nätterna åt video- och tv-tittande som ångestdämpande medel. I de sammanhangen tar jag också upp om de använder alkohol eller narkotika som sömnmedel. Andra ungdomar hittar vi vid uppföljningar av våra elevvårdskonferenser, där lärarna anat eller hört antydningar av kamrater. Ibland kommer oroliga kamrater och berättar. Vilka ungdomar använder narkotika? Det finns en grupp som provat för att det var spännande, för att de var berusade, på grund av kompistrycket eller för att de umgås i kretsar med en tillåtande attityd till narkotika. När vi hittar ungdomar av den här sorten kontaktar vi föräldrarna om eleven är under 18 år, efter samtal med eleven. Vi ber dem söka upp Maria Ungdom, beställer tid åt dem om de behöver det och följer med dem om de vill. Men sedan har vi den stora gruppen som använder narkotika som medicin. Dessa ungdomar har ofta sömnproblem. Det kan bero på posttraumatisk stress - vi har mycket flyktingar, många med svåra krigsupplevelser bakom sig. De har det tungt hemma. De är inblandade i kriminalitet. Skolsituationen har kanske blivit ohållbar, och känslan av oduglighet blir allt större. De här ungdomarna finner ofta varandra. De behöver framför allt hjälp att minska den psykiska stressen, få hjälp att reda ut sina problem och hitta ett annat sätt att stå ut på. Här satsar vi inom elevvården våra olika kompetenser som skolsköterska, kurator, studievägledare och förstås lärare. Vi försöker reda upp, få struktur, hitta och visa på utvägar. Det finns många i ungdomars omgivning i dag med en liberal attityd till droger. Därför måste vi bemöta det och arbeta på att vara någon som aldrig tycker att droger är ofarligt. Samtidigt måste vi kunna mötas i tankar och diskussioner. Anita Hultkrantz: Frågan gällde utvecklingen av ungdomars användande av droger. Jag skulle vilja sammanfatta den i ett enda ord: skrämmande. Får man säga så, utan att samtidigt peka på staplar, diagram, utredningar och statistik? Ja, jag både får och kan göra det, bl.a. på grund av alla de signaler jag får ifrån FNM:s alla lokalföreningar runt om i landet. Därmed inte sagt att det är lätt att tolka alla signaler eller att man gör det på rätt sätt. Det är inte lätt att veta vad alla signaler står för. Genom mitt arbete på både högstadieskolor och gymnasieskolor, som jag bedrivit i snart 20 år, märker jag tydligt vilken synen på narkotikaanvändning är. Förut var den negativ - nu blir en mer tillåtande attityd allt vanligare. Finns det då en direkt orsak att peka på? Nej, jag tror inte det. Olika faktorer spelar naturligtvis in, och tillsammans utgör de en grogrund för spridning av narkotikamissbruk. Nedskärningarna som sker inom skolan, som gör att speciallärare försvinner, klasserna blir större, kuratorstjänster plockas bort, SANT-undervisningen blir slumpartad och inte ges något större utrymme, kan vara några anledningar till att både elever och skolpersonal mår psykiskt mycket dåligt. Det kan i sin tur vara en av anledningarna till att man tar till narkotikan som ett flyktmedel. Det är inte bara en innegrej och modepryl. Vuxenvärlden väljer ofta en annan form av droger, nämligen alkohol eller tabletter. Förra veckan var jag ute i en vanlig högstadieskola, belägen i ett s.k. tungt bostadsområde. Det innebär att det finns många olika nationaliteter där - någon sade att det var 63 - hög arbetslöshet och mycket sociala problem. Där borde man självfallet satsa extra resurser för att komma till rätta med alla problem, men så är inte alls fallet. Den lärare som bett mig komma var en mycket ambitiös kvinna. Hon ville verkligen bedriva en bra SANT-undervisning i skolan men tillstod att hon tyvärr inte kunde någonting om narkotika. Så hon bad om hjälp från olika håll och kanter. Hon ville ha hjälp med hur hon skulle lägga upp det, vilka personer som kunde vara bra att bjuda in till skolan, vad det fanns för material, osv. Hon hade massor av frågor. Entusiasmen gick inte att missta sig på, men det fanns en stor hake - det fick inte kosta en extra krona, eftersom skolan måste spara. Jag bara kände inom mig: Hur länge skall hennes engagemang vara? Hur länge skall hon orka, när huvudsyftet verkar vara att hålla nere kostnaderna? Och hur länge skall barnen orka? Kan då inte föräldrarna ta ett större ansvar? Det är en fråga som dyker upp allt oftare, och det finns säkert anledning att ställa den. Men det är inte säkert att de kan det. Samhällsbilden förändras i så snabb takt att det är ganska få förunnat att hänga med i svängarna. Jag tänker på det moderna informationsflödet. Överallt hör man talas om IT-samhället, om Internet, om att man måste vara med och surfa på nätet och ?chatta? med varandra och jag vet inte allt. Hur många begriper sig på det här? De som först lär sig detta är ungdomarna. De flesta föräldrar är ohjälpligt på efterkälken. Det är inte lätt att vara förutseende och att kunna det senaste inom rejvkultur etc. Inte heller argumenten man har håller. De argument som föräldrarna har kanske var gångbara för några år sedan, men inte i dag. Vi måste hitta sätt att nå ut till ungdomarna med nya, hållbara argument. Vi måste kunna använda medierna som finns i varje hem. TV finns överallt och är ett medium som alla förstår och som de flesta faktiskt tittar på också. Jag har sett ett program i TV som heter Livslust. Jag vet att det är väldigt populärt - många tittar på det. Tänk om man skulle kunna ha föräldrautbildning upplagd ungefär på samma vis som det programmet! Då skulle man nå betydligt många fler än man gör genom informationsfoldrar, affischkampanjer osv. Finns det någonting som gör en människa så osäker och handlingsförlamad som när ett missbruk uppstår i den egna familjen? TV är ett medium som skulle kunna vara till ovärderlig hjälp, med professionellt utformade program. För övrigt hörde jag under en hearing härom veckan att svenska EU- parlamentariker inte heller tycker sig ha bra argument när de skall försvara den svenska narkotikapolitiken ute i Europa. Det är ju skrämmande! Dessutom måste det vara svårt att försvara någonting som kallas den svenska modellen samtidigt som vi till stor del håller på att nedmontera det som byggdes upp under 80-talet. Ungdomarnas levnadsvillkor har verkligen förändrats radikalt. Alltför många varken orkar eller vill gå i skolan i 13 år i den miljö som erbjuds flertalet, men de har ingen valmöjlighet. Vem vill anställa en 16-åring utan utbildning? Knappast någon. Ingen utbildning - inget jobb, och utslagningen är ett faktum ganska snart. Att inte känna sig behövd, men ofta höra att man är en belastning för samhället kan inte inge någon tro - vare sig på sig själv eller på framtiden. Dagligen möter jag anhöriga till missbrukare. De känner vanmakt och förtvivlan. Ungdomskulturen som i dag för så många tycks innefatta droger i olika former verkar inte bara främmande utan också skrämmande trots att tonårsförälderns egen ungdom inte alls ligger så långt bort i tiden. I kommunerna talar man om att satsa på förebyggande arbete, när det är nedskärning på gång även på den fronten. Dessutom finns det faktiskt en lag som säger att även de som redan fastnat i missbruk har rätt till hjälp, men den hjälpen ligger ofta långt borta. Vi påstår att Sverige är ett humanitärt land, och ändå har jag hört socialarbetare klart säga ifrån att de inte kan satsa på missbrukare som är över 30 år. Det är en dålig tröst för de anhöriga att höra att de flesta ungdomar inte använder droger. Utvecklingen inom narkotikaområdet när det gäller ungdomen tycker jag är skrämmande. Vi kan inte spara oss ur detta. Vill vi verkligen leva upp till talet om ett narkotikafritt Sverige, eller åtminstone hålla missbruket på en så låg nivå som någonsin är möjligt, måste det få kosta. Men det får inte kosta en massa ungdomars liv, utan däremot både rena pengar och andra krafttag. Jag har lotsat mina fyra barn till vuxen ålder genom många år av missbruk och förtvivlan. Nu har vi återfått en normal familj igen. Jag vill inte vakna med ångest av den enda anledningen att mitt äldsta barnbarn är 15 år och befinner sig i puberteten. Det är en påfrestande tid för både honom och familjen. Kan någon ge en garanti för att han skall klara den här tonårstiden, som jag liknar vid en balansgång, utan droger? Nej - tyvärr får vi lära oss att leva utan garantier. Det är vår verklighet. Jan Mattsson: I programmet för socialutskottets offentliga utfrågning står att utfrågningen skall handla om situationen på narkotikaområdet med tyngpunkt på utvecklingen när det gäller ungdomar. Det där har vi tydligen alla fastnat för - som om det bara skulle gälla ungdomar. Ingen har ju pratat om de vuxna missbrukarna, utom Anita Hultkrantz som var inne på det litet grand. Ingen har heller talat om pengar, som jag tycker är oerhört viktigt i den här frågan. Jag hade hoppats på att någon skulle tala om de vuxna missbrukarna före mig, så jag har som alla andra inriktat mig på ungdomarna. Men jag har ändå beslutat mig för att hålla mig till det papper som jag har skrivit. Jag kommer från en organisation som heter Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle. Med tio minuter på sig att utveckla 30 års erfarenheter av narkotikapolitisk kamp gäller det att raska på, och att inte vara särskilt finkänslig av sig. Som vi redan hört av andra talare är den svenska narkotikasituationen inte särskilt lysande. Jag skulle nog vilja kalla den för katastrofal. Från Ystad till Haparanda och från Strömstad till Gotland förekommer narkotika. Det är inte bara fråga om cannabis utan även rökheroin och de nygamla popdrogerna ecstasy och LSD. Jag vet det, därför att jag åker land och rike runt och föreläser i skolor, i fritidsgårdar, på föräldramöten osv. Samtidigt har den s.k. osthyvelsprincipen inom ekonomin drabbat alla dem som förutom föräldrarna tidigare fostrade och höll uppsikt över våra ungdomar. Jag talar om skola, fritidsverksamhet, socialtjänst och rättsapparat. Detta har gett de unga ett asocialt och kriminellt manöverutrymme som historien tidigare aldrig skådat. Det spelar ingen roll att 95 % av ungdomarna sköter sig. De övriga 5 procenten ställer till desto mer - inte bara för sig själva utan också för omgivningen. Till denna bild hör också en ungdomsvärld och en ungdomskultur som i dag är oerhört upplevelseorienterad, med ett ständigt sökande efter nya kickar. Man får nog inte heller glömma bort arbetslösheten, även om den inte får tillmätas alltför stor betydelse vad gäller drogmissbruk. Men den arbetslösa underklassen är skräddarsydd för att hänga i gathörnen och slå ihjäl tiden, och tyvärr också alltför ofta en och annan individ som råkar passera. Vad kan då vi inom RNS göra åt detta? Det är ju inte vi som bestämmer politiken även om vi försöker påverka den med det breda folkliga stöd vi har bakom oss. Det är inte vi som sitter i socialnämnderna och avslår alla ansökningar om LVM - en lag som genom kommunernas underlåtenhetsbrottsliga agerande snart kan kastas på sophögen. Det är inte heller vi som erbjuder socialt och psykiskt kantstötta heroinmissbrukare plats i öppenvården - vilket vi nog menar är ett hån mot all erfarenhet av vad en heroinist behöver. Det är inte vi som tycker att det är ett överkomligt svinn när över 50 missbrukare varje år dör i den omedelbara närheten av plattan, och att hundratals överdoserade däremellan återuppväcks från de döda på våra intensivvårdsavdelningar. Detta är ingenting annat än en gaskammarpolitik. Den är sannerligen ingenting att skryta om för utländska gäster. Det duktighetsförsprång som Sverige skaffade sig på 80-talet gentemot andra länder är i dag i stort sett tyvärr uppätet. Kunskaperna finns, frågan är bara vart viljan tog vägen. För att bekämpa narkotikan krävs en samlad och enig ideologi och strategi. Men kommer vi någonsin att kunna mötas där? Jag känner RNS:s narkotikapolitiska motståndare alltför väl för att tro på det. Men det finns kanske någonting som vi kan enas om. Vi kanske t.ex. kan enas om att narkotikaproblemet är ett marknadsfenomen med oerhört allvarliga sociala och psykologiska följdverkningar. Vi kanske kan enas om att det handlar om en självgående marknad som inte behöver reklamtid i TV 4, och där missbrukarna fungerar som spridare och motor i hela verksamheten. Vi kanske också kan enas om att narkotikamissbruk är en trendfråga. För tio år sedan var det sportdrycker och fitness som gällde - i dag är det droger. Men trenderna inom ungdomsvärlden är möjliga att påverka. Ju större motstånd från samhällets sida, desto svårare för trenden att bryta igenom. Men då måste samhället också klart deklarera - och här upprepar jag - inte bara i ord utan också i handling att man inte accepterar trenden. Längre än så tror jag inte att vi kommer i vår gemensamma analys. Jag vet egentligen inte heller vad ni förväntar er. För min personliga del är jag övertygad om att missbruket kommer att öka ytterligare ett tag framöver, tills nästa trend tar vid. Men efter varje trend är positionerna framflyttade. Haschet har i dag blivit rökheroin, och rökheroinet kommer snart att efterträdas av injektioner. Skall det nu också bli tillåtet med konjak på Konsum är nog loppet kört. Återigen är det verkligheten kontra retoriken. Så vad kan eller vill ni göra? Trots min blandning av uppgivenhet och ilska är jag naiv nog att tro att vissa, kanske de flesta av er, är beredda att göra något. Det enda råd som vi från RNS kan ge er är att ni tar del av vårt narkotikapolitiska åtgärdsprogram, som bl.a. innehåller krav på drogfria skolor, föräldrautbildning, lokala åtgärdsprogram och behandlingsskyldighet innefattande allt från stödsamtal och urintester till intagning på behandlingshem. Det gäller också att inse och att börja diskutera spridningsmekanismerna och vikten av tidiga ingripanden. Vi måste inse att den stora brottsligheten föds ur den lilla. Det påpekandet fick jag särskilt med mig till vår nye rikspolischef, som tyvärr inte är här i dag. Han gillar inte RNS:s inställning i denna fråga - desto märkligare, eftersom den svenska narkotikapolitiken i allt väsentligt sedan tio år byggts på RNS:s analys och krav. Rent logiskt undrar jag varför Sten Heckscher står i opposition till det som han som ämbetsman är satt att förverkliga. Tyvärr inger detta inte oss på RNS något större förtroende. Det är kanske dags att skicka rikspolischefen på studieresa till New York. Det är verkligheten som avgör om vi är på väg mot en legalisering eller inte - inte politikers och myndighetspersoners retorik. Ord är billiga, medan handlingar kostar. Skall vi återerövra det offentliga rummet - gator och torg och kvarteret där vi bor - är det nog dags att sätta i gång. Inte i morgon, utan i dag. Det finns förebilder och modeller. Upplands Väsby-modellen är en sådan. Den fungerade så länge det fanns någon som hade intresse av att den skulle fungera. Allra sist vill jag säga att narkotikafrågan är en riksangelägenhet. Har man i riksdag och regering sedan 1978 ställt upp som ett politiskt mål att samhället skall bli fritt från narkotika måste det målet också prioriteras. Det måste innebära att staten hjälper kommunerna, och ger dem sådana ekonomiska resurser att kommunerna inte kan överge de nationella narkotikapolitiska målen. Dessutom måste man kontrollera att målen uppfylls. Annars kommer den svenska narkotikapolitiken att fortsätta vara en rotationspolitik - ett evigt vispande i den allt större missbrukargrytan. Alec Carlberg: Mycket klokt har sagts här, och det är inte så lätt att komma i slutet på en sådan här hearing. Men min uppfattning är att det är viktigt att poängtera att narkotikapolitiken och narkotikainsatserna skall vara en del av de sociala och hälsopolitiska insatserna. Det är där de ligger, och det är där de skall ligga. Det är inte i första hand juridiska eller polisiära insatser som kommer att lösa narkotikaproblemet. Jag tänker försöka peka på att det inte finns en enda narkotikascen. I Sverige har man ibland talat om narkotikaproblemet som ett enda problem. Men i dag finns det minst fyra fem olika problem. Det behövs olika insatser för att komma åt dem. Det har nämnts här, med en viss försiktighet tycker jag, att ungdomsarbetslösheten kanske har med detta att göra. Jag tror att denna försiktighet är alldeles fel. Den har med detta att göra. Det är oerhört väsentligt att vi tittar på ungdomsarbetslösheten. Man måste också titta på den specifikt. Det är just ungdomsarbetslösheten i problemområdena som är viktig, för det är där narkotikan får fäste väldigt snabbt. Liverpool är ett typexempel på detta. Man skall inte titta generellt på arbetslösheten, utan se efter var problemen finns och hur ungdomsarbetslösheten ser ut där. Jag tror att vi kommer att få en drogscen med de klassiska - om jag får uttrycka mig så - svenska slitna narkomanerna som kommer från kulturellt fattiga sociala förhållanden både inom familjen och där de bor. Den gruppen känner vi igen - det är den vi ser varje dag på plattan. Den kan kallas plattangenerationen. Men denna grupp utgör bara en liten del av narkotikaproblemet. Det är ungefär som om man skulle säga att alkoholproblemet i det här landet består av a-laget som sitter på bänken. A-laget utgör inte ens en promille av alkoholproblemet, och samma sak är det med narkotikaproblemet. Jag känner inte till procentsatsen, men de utslagna missbrukarna på plattan utgör inte huvudproblemet i dag. En annan grupp kommer vi att hitta i de segregerade bostadsområdena. Den har sin grund i invandringen och består av invandrarungdomar i andra generationen. Där kommer vi att få - och vi har redan - de problem som man pekade på från Maria Ungdom. Även om siffrorna inte visar det ännu så är jag fullkomligt övertygad om att det kommer att visa sig - även i siffror - att vi har ett jätteproblem i de här områdena. Den kulturen är en annan drogkultur än de slitna svenska narkomanernas. Den innefattar rökheroin. Cannabis och CAT har en helt annan funktion för dessa ungdomar än för de svenska ungdomarna som använder det. Speciella insatser måste till här, helt andra än på plattan. Den tredje gruppen består av partydrogarna. Många har talat om denna grupp här som ett nytt fenomen som blivit uppmärksammat sent. Detta är en typisk europeisk ungdomskultur. Vi är ju européer nu på ett mycket märkbart sätt. Ungdomar reser mycket i dag. Detta är i stor utsträckning en medelklassrörelse, till skillnad från de andra två. Det behövs helt andra insatser för att nå dessa medelklassungdomar än ungdomarna i de tunga segregerade bostadsområdena eller bland de slitna svenska narkomanerna. Det som CIN visar och som har varit en tendens i ett par år - ökat drogmissbruk och drogprövande - är nu en trend. Det är klart att detta har ökat och att det kommer att hänga kvar. Jag är lika pessimistisk som en av de andra talarna här. Jag tror att vi kommer att se en kraftig ökning av narkotikabruket i det här landet. Jag tillhör dem som under 80-talet inte sade att missbruket ökade. Det finns nämligen också ett stort politiskt missbruk av narkotika - det skall man komma ihåg. Det är oerhört lätt att göra sig ett namn på att snabbt gå ut med krafttag i narkotikafrågorna. Under 80-talet hade vi en bra trend, men väldigt få erkände det. I dag har vi en dålig trend. Den tid då man kunde förlita sig på - eller hoppas för mycket på - tull och polis är slut. Den finns inte längre. Sverige är så pass internationaliserat i dag att detta inte längre fungerar. Även om man tar upp till 300 kg i beslag räddar det inte vår situation, även om vi naturligtvis skall beslagta det. Jag tror att man snart kommer att kunna göra droger hemma hur enkelt och billigt som helst, i och med informationstekniken. Som har nämnts här förut ställer detta helt andra krav på vilken information vi skall ge ungdomar. Skräckpropagandans tid är slut. De tror inte på den. De måste få riktig information om drogernas farlighet. Drogerna är ju farliga, och vi behöver så att säga inte dra på mer där, vilket jag tycker att vi tyvärr gjort litet grand förut. Sammanfattningsvis är min lärdom av detta att se drogmissbruket som mycket differentierat. Tala inte bara om narkotikabruket och kampen mot knarket! Vilken typ av narkotika vill vi bekämpa och med vilka specifika insatser, beroende på vilken grupp det gäller? Nedskärningarna på olika områden är självfallet förödande. Jag tror nämligen att de som rustar ned välfärdsstaten och samtidigt säger sig vilja bekämpa narkotikamissbruket inte längre är trovärdiga. Det går inte att skilja dessa saker åt. Det är oerhört viktigt med riktade insatser mot problemområden - de segregerade områdena. Smeta inte ut pengarna rent allmänt! Man måste fråga sig om det är narkotikafrågan det gäller, om det gäller invandrarbakgrund eller svensk bakgrund. Sätt in pengar och ordentliga insatser där problemet finns! Jag tror också att vi skall vara uppmärksamma på unga kvinnors drogmissbruk. Siffrorna vi såg här var väl inte speciellt alarmerande, om jag får säga så. De visade ingen speciell ökning bland unga kvinnor. Men jag tror tyvärr att en ökning kommer. Jag har inget belägg för detta, men jag spekulerar. Se på rökningen och alkoholen! Där har det skett en kraftig uppgång bland unga kvinnor. I några andra europeiska länder är hälften av missbrukarna kvinnor. Förhållandet är 50-50. I Sverige är det ungefär 30-70. Jag tror att man skall vara mycket uppmärksam på de unga kvinnorna, som tyvärr kan bli en grupp där narkotikan kan få fäste. De som blivit missbrukare måste få den vård och hjälp de behöver. Det finns ingen väg ut ur narkotikan om man inte själv vill. Det finns ingen som kan vårda någon till nykterhet. Man måste själv komma till insikt, och därefter behöver man mycket hjälp. Att i det läget göra som regeringen nu tänker göra: föreslå att missbrukarna inte får överklaga beslut om vilken vårdform de skall få tror jag är oklokt. Man kan inte säga att narkotikafrågan är viktig och prioriteras samtidigt som man tar bort rätten att överklaga var man skall få sin vård och behandling. Detta är en mycket farlig linje. Åke Setréus: ECAD (European Cities Against Drugs är en organisation som i dag verkar i 28 av Europas länder. 179 städer i Europa är medlemmar. ECAD arbetar för att utveckla det lokala arbetet i städerna inom alla områden i kampen mot narkotika. Det gäller prevention, vård, behandling, kontrollpolitik osv. I detta internationella perspektiv måste jag säga att den ökning som i dag sker av narkotikamissbruket, framför allt av det experimentella missbruket bland ungdomar i Sverige, är onödig och ovärdig. Vi har de kunskaper och de resurser som krävs för en nedgång av missbruket. Detta lyckades ju också under en lång följd av år. Det lidande och de kostnader som ökningen förorsakar är naturligtvis enorma. Man kan diskutera ett antal procent upp eller ned, men en fördubbling av det experimentella missbruket på fem år innebär en mångdubbling av det lidande som förorsakas anhöriga och andra, och av de kostnader som förorsakas samhället. Kostnaderna för narkotikaproblemet i det svenska samhället är enorma. De kan räknas i miljarder. Att några myndigheter, socialtjänst och andra, kan skjuta ifrån sig ansvaret till andra sparar inte pengar. Det förorsakar tvärtom samhället, och kanske i allt högre grad privatpersoner, kostnader. Samhället måste ta ansvaret för narkotikabekämpningen. Besparingen kan bara göras om man startar en offensiv mot narkotikan. Några orsaker till den nuvarande situationen är naturligtvis en svängning i drogkulturen och i opinionen mot knark. Våra ungdomar översköljs av en kommersiell drogvänlig kultur i dag. MTV och annat dominerar kulturen. Samhället och även folkrörelserna har på många sätt avsagt sig möjligheten att styra tänkande, moral och kultur. Här tror jag att enorma insatser behövs, framför allt av folkrörelserna, för att återta ledningen inom kulturen. Tillgängligheten har ökat. EU-inträdet har inneburit ökade möjligheter till riskfri införsel av narkotika. Den mesta narkotikan tas in hektovis av småsmugglare och småmissbrukare. I dag är det nästan ofarligt att göra så. Det är bedrövligt att Sverige skall tolka olika avtal inom EU på ett mer undfallande sätt än vad t.ex. England och Italien gör. Dessa länder har en helt annan gränskontroll. Det borde ni lätt kunna se till att ändra på. Varje flygplan från Amsterdam och passagerarna som går i land borde kontrolleras av hundar. Det finns färre vuxna i dag bland ungdomarna inom fritidssektorn och på andra områden. Detta ökar också tillgängligheten på droger. Arbetslöshet har nämnts, och givetvis är det en faktor som skapar stor hopplöshet och missmod bland ungdomar. På det sättet grundar det för flykt och missbruk. Men förhållandet är inte mekaniskt. Vi hade nöd och armod på 30- talet, men kunde då bekämpa missbruksproblem, prostitution och andra sociala problem tack vare att människor var välorganiserade och tog kamp för att förändra förhållandena. Det är självfallet fullt möjligt nu också. En annan viktigt faktor, som flera har vittnat om, är att resurserna har minskat på nyckelområden i samhället, t.ex. det offensiva, uppsökande och kartläggande arbetet i kommunerna. En liten grupp socialarbetare kan lätt få kunskap om och kontakt med samtliga missbrukare i en kommun om den resursen finns på ungdoms- eller vuxensidan. Det är på sådana områden kommuner har dragit ned, och på det sättet förlorat en mängd kunskap och möjligheter att ingripa tidigt eller sent. Det kan inte vara så att insatser på det här området skall vara frivilliga för landstingen och kommunerna. Vi lever i Sverige, vi har en stat, en regering och en riksdag. Nog måste man, precis som Gertrud Sigurdsen slog fast på sin tid, kunna säga att alla narkomaner skall finnas i vård och behandling. Man kan inte ha aktiva missbrukare i någon sorts öppenvård eller i full gång i samhället med sitt missbruk - det är alldeles självklart. Det finns en brist i dag på politisk ledning i narkotikaarbetet. Jag tror att det är dags för er i riksdag och regering att ta ledningen i kampen mot narkotikan. Ställ inte insatser för ungdomar i motsättning till behandling av vuxna missbrukare! De vuxna missbrukarna är motorerna i verksamheten. Om inte de tas bort, i vård eller behandling eller straff, kommer de att sprida missbruket. Det ligger i själva sakens natur. Det är oerhört viktigt att insatserna sätts in lika starkt på alla områden. Man kan inte avvisa vissa missbrukare som hopplösa fall. De kommer att fortsätta att sprida sitt elände. Det måste vara svårt och dyrt att knarka. Därför behövs det en markering, en restriktiv offensiv, om att samhället kommer att ingripa mot öppen handel med droger på diskon, på torg, i narkotikakvartar osv. Vi måste igen trycka på vikten av att polisen tar många urinprov etc. Socialtjänsten måste kunna ställa upp samma dag eller dagen efter och följa upp samtliga narkomaner som grips av polis. Också där tror jag det finns stora brister i dag. Vi måste åter använda den lagstiftning som finns: LVU och LVM. Jag tror också mycket på stöd till lokala aktionsgrupper av den typ man har sett i New York och Rinkeby. Där går människorna själva samman och bestämmer: ?Här skall det vara drogfritt.? De anger knarklangare och ser till att centrum i bostadsområden är fria från sådana. Det är naturligtvis en mycket framkomlig väg, där folkrörelser och samhälle samverkar. Görs ingenting kraftfullt nu från regering, riksdag, kommuner och andra kommer med nödvändighet missbruket att öka. Däremot menar jag att det finns stora möjligheter, resurser och kunskaper för att vända på utvecklingen. Det krävs att ni tar ert ansvar som folkvalda, och skriver ihop ett aktionsprogram med hjälp av alla de kunskaper som finns bland myndigheter och folkrörelser. Sätt i gång att agera nu! Ordföranden: Tack så mycket! Då går vi över till frågedelen. Jag vill be ledamöterna att inledningsvis ange till vem eller vilka frågan ställs. Barbro Westerholm: Först har jag en fråga till Ann-Marie Begler. Det har talats mycket om samverkan på olika nivåer. När jag är ute i landet säger man att det i och för sig är bra med samverkan, men att sekretesslagen hindrar dem från att göra rätt saker på det individuella planet. Innebär detta att man skyddar sig från att göra saker som är jobbiga? Finns det någon information eller utbildning i hur sekretesslagen bäst tolkas och används för att inte vara ett hinder för samverkan? Eller är det så att vi behöver ändra lagen? Den andra frågan vill jag ställa till Anders Romelsjö eller Björn Hibell. Den gäller de studier som har gjorts av drogvanor bland värnpliktiga och andra. Har man ställt några följdfrågor så att man vet varför somliga stannar vid ett experimentellt bruk och andra går vidare och förblir missbrukare? Ann-Marie Begler: Den här frågan har ju varit uppe till diskussion och utretts flera gånger. Senast har jag för mig att det var Storstadskommittén som tittade på reglerna kring sekretessen som ett hinder för samverkan. Detta kan ju vara ett hinder. Samverkan går ju alltid att genomföra om den enskilde samtycker. Nyckeln till samverkan kring ungdomar är ju föräldrarna. Det är mycket få föräldrar som inte accepterar en samverkan mellan olika myndigheter och organisationer för att förbättra villkoren för sina egna barn. Den bedömning som gjordes av samtliga remissinstanser var att sekretesslagstiftningen inte var något egentligt problem. Det handlade snarare om hur mycket man kunde om sekretesslagstiftningen ute i verksamheterna. Problemen var alltså ganska undantagsvisa. Anders Romelsjö: Jag har varit engagerad i sådana studier för några år sedan, men då gällde det värnpliktiga som mönstrade 1970. Vi studerade faktorer som ledde till att man övergick till intravenöst missbruk. Det kunde vara sådana faktorer som att man använde cannabis. Det var en ökad risk bland dem som hade använt det flera gånger. Det var en ökad risk för dem som tidigt vid mönstringen rapporterade att de hade rymt hemifrån, skolkat etc. Det stämmer överens med en hel del övrig litteratur. Tidiga multiproblem ökar risken för allvarliga konsekvenser. Det har ju rapporterats från Sverige av professor David Magnusson, Håkan Stattin och andra som studerat ungdomar i Örebro. Det visade sig att risken för den som bara har ett problem knappast är förhöjd alls. Man kan urskilja ett antal problem i unga år, t.ex. hög alkoholkonsumtion eller narkotikabruk, som längre fram leder till kriminalitet etc. Björn Hibell: Jag har inte mycket att tillägga. I de här undersökningarna, och speciellt när det gäller mönstrande där vi har ett mycket begränsat utrymme att förfoga över när det gäller blanketter och antal frågor, finns det inga frågor med som knyter an till de här problemen. Om din fråga avser mer etablerade missbrukare är det ganska få i mönstringsundersökningarna som man kan kalla reella etablerade missbrukare. De kommer kanske inte så långt i själva mönstringsprocessen. Det är ganska få där som redovisar någon sorts aktuellt missbruk. Annika Jonsell: Min fråga vänder sig framför allt till företrädare för polisen, men det finns kanske även någon från socialtjänsten som vill svara. I princip alla här har talat om hur viktigt det är med tidiga och tydliga insatser för att motverka missbruk bland yngre. Jag skulle gärna vilja höra mer exakt vad som egentligen händer när t.ex. en 16-åring blir upptäckt av polisen med en mindre mängd narkotika på fickan. Hur ser den efterföljande processen ut? Hur snabb är den? Upplevs reaktionen från samhällets sida som tillräckligt tydlig? Med tanke på vad vi fått höra om attityder från ungdomars sida kring narkotika är det också intressant att höra hur den som blir upptäckt brukar reagera. Är t.ex. ångern och skammen större eller mindre jämfört med den som t.ex. tas för ett stöldbrott? Tom Jensen: Polisens uppgift här är ju att tidigt identifiera och fungera som det sociala systemets utsträckta hand. På så vis kan vi sätta unga missbrukare och barn i riskzonen på socialtjänstens trappa. Därmed får socialtjänsten ta över. I de situationer där vi upptäcker unga människor i missbrukssammanhang förväntar vi oss att vi får omedelbara åtgärder från socialtjänstens sida. Det brukar fungera som regel. Det ser litet olika ut runt om i landet. Vi lägger oss givetvis inte i hur de åtgärderna ser ut. När det gäller äldre missbrukare får man inte denna snabba reaktion från socialtjänstens sida längre. Lars Strid: Jag kan väl nämna litet grand om vad som vanligtvis brukar hända. Det inkommer ju alltid en anmälan till socialtjänsten när polisen har tagit vederbörande. Vi startar omedelbart en utredning. Den utredningen visar då hur resurserna ser ut, hur långt gånget det är osv. Sedan bedöms det vilka insatser som skall göras. Det kan vara olika. Det beror på vilka resurser som kommunen förfogar över. Det sker inte alltid någon form av placering. Det beror ju naturligtvis på vilka resurser det finns runt omkring. Ofta börjar insatserna med att man försöker avhjälpa det här bekymret i hemmamiljön. Kristina Jung: Jag svarar förstås ur ett Göteborgsperspektiv. De socialsekreterare som finns vid den regionala narkotikaspaningen arbetar ute på gator och torg. De har en mycket viktig roll att vara förmedlande länk ut till stadsdelarnas socialtjänst. Sedan beror det på hur länge den unge är gripen, anhållen eller om det går till häktning. I Göteborg har vi organiserat det så att socialsekreterarna vid polisen tar direktkontakt med stadsdelarna. Går det till häktning finns det ett särskilt hivteam vid Göteborgshäktet som söker upp alla unga och alla som visar tecken på att de har missbruksproblem. De går in till dem och förmedlar direktkontakt med den specialiserade narkomanvården som med mycket kort varsel åker upp till häktet och påbörjar en personlig kontakt och en utredning. De försöker följa upp detta och slussa ut det till stadsdelarna eller till specialiserade enheter. Vi har lagt oss vinn om att hitta mycket goda länkar i en sådan här kedja för att verkligen fånga upp och följa upp särskilt yngre personer. Ulla Isaksson: Jag kan säga litet grand om hur det är i Norrland. Tyvärr är större delen av den öppna narkomanvården nedlagd i Norrland. De har ju tidigare utgjort en resurs för dem som arbetar med ungdomsfrågor. Det är svårt att upprätthålla en kompetens när det gäller narkotika och alla delar av ungdomskulturen för socialsekreterare i ungdomsgrupper. Tyvärr upptas deras tid väldigt mycket av handläggning och dokumentation, dvs. rent utredningsarbete. I övrigt håller jag med om det som sagts tidigare. Det är ungefär så det går till. Men tyvärr minskar kompetensen om narkotikafrågorna ute i kommunerna. Annika Jonsell: Det måste vara behovet för den enskilde som måste avgöra vad som händer. Jag är fortfarande intresserad av att höra vilken reaktion man möter från den unge som blir upptäckt. Är det ånger, eller hur reagerar man när man upptäcks? Lars Strid: Jag tror också att det kan vara viktigt att konstatera det som Ann-Marie nämnde, nämligen att när det gäller barn och ungdomar har resurserna förstärkts. Under de senaste åren har det skett en förstärkning inom socialtjänstens ungdomsvård när det gäller uppbyggnaden av öppenvårdsresurserna. Spektret av resurser och åtgärder har alltså förbättrats totalt sett i den kommunala världen. Det tror jag är viktigt. Det kan man också se när det gäller placeringen och om man tittar på SiS. Det har skett en ökning av placerade ungdomar, och det gäller även ungdomar som har ett missbruksproblem. Det som saknas fortfarande är en utbyggnad av framför allt öppenvården. Det behövs ett spektrum av olika insatser för att nå ungdomar på ett kanske annorlunda sätt än vad vi tidigare har gjort med ett traditionellt sätt att placera ungdomar med den här typen av bekymmer. När ungdomar upptäcks med sitt missbruk - nu pratar jag bara av egen erfarenhet - är det ofta så att de först har blivit tagna av polisen. Det är ett konstaterat faktum som är känt för familjen. Sedan uppstår frågan: Vad är det som kommer att hända nu? Hur skall vi få rätsida på det här bekymret? Generellt sett tror jag att man, när man möter ungdomar som har ett missbruksproblem, ändå kan bistå på ett ganska bra sätt. Rinaldo Karlsson: Jag har fått svar på en del frågor, men jag har några kvar. Jakob Lindberg säger att man skall göra politiska markeringar. Det har vi ju gjort genom många uttalanden, men har du något exempel på något som du tycker fattas i våra uttalanden? Det skulle vara intressant att höra. Jag skulle också vilja fråga polisen hur rätten att beslagta ringa mängder narkotika och rätten att ta urinprov har slagit. Blev det något resultat, eller blev det ungefär som knivförbudet att det ända bara var fritt fram? Åke Setréus säger att riksdag och regering skall ta krafttag. Då menar man ofta att man skall tillföra mer ekonomiska medel. Då är regering och riksdag starka. Är det så beklämmande i Sverige i dag att det bara är ekonomiska medel som måste till för att man skall kunna göra något kraftfullt? Jag tänker också på de frivilliga organisationerna som ofta är uppbyggda kring kommunala eller statliga medel. Så fort det blir kris i kassakistan börjar de också att vackla. I 1900-talets början växte t.ex. nykterhetsrörelsen fram. Den var ju ändå stark och gjorde stora insatser även om den hade små medel. Har vi byggt upp allt på att det måste finnas pengar, annars är vi handlingsförlamade eller tandlösa i det här landet? Är det så beklämmande? Har vi några andra resurser än ekonomiska? Jag tänker på personella resurser eller liknande som kan jobba även i dåliga tider? Eller är vi helt utan makt? Jakob Lindberg: Jag har kanske inte någon konkret idé. Även om arbete som kan ge resultat måste ske på lokalplanet är det min erfarenhet att det också spelar en väldigt stor roll med vilken tydlighet och entydighet man uttalar sig och agerar även på den nationella politiska nivån. Jag håller med dem som säger att det inte bara räcker med ord, även om ord har sin betydelse. Det måste vara i kombination med handfasta åtgärder. Situationen är sådan att det nog skulle vara läge för ett starkt agerande. Låt mig anknyta till något som jag håller på med de här dagarna, nämligen det internationella arbetet. Där har detta haft mycket stor betydelse. Den svenska hållningen är välbekant. På många håll lyssnar man med respekt på oss på grund av att vi kan visa på goda erfarenheter av en restriktiv politik. Det kan vi fortfarande göra. Vi skiljer oss mycket från många andra länder. Vi har ett bättre läge. Men det börjar bli svårare. Det tycker jag är en mycket allvarlig aspekt på detta. Tom Jensen: Det faktum att riksdagen kriminaliserade eget bruk av narkotika 1993 har gett vår myndighet möjligheter att upptäcka och avslöja missbruk av narkotika tidigare och på ett enklare sätt. En ung människa som kategoriskt förnekat narkotikamissbruk inför sina föräldrar och inför socialtjänsten kan inte längre neka till detta eftersom vi har svart på vitt att man har tagit narkotika. Många gånger avslöjas det att det är fråga om en mängd olika preparat. Det kan vara cannabis, amfetamin och bensodiazepiner som avslöjas vid de här urintesterna. Erfarenheterna från Stockholm de senaste månaderna visar också att av de 362 personer som var föremål för polisens insatser, och där så gott som samtliga var under 25 år, var det oftast ett enkelt urinprov som gav initiativet till dessa undersökningar. 200 av dessa 362 personer var tidigare helt okända av socialtjänsten. Ju mer den här metodiken tillämpas desto effektivare blir samhället när det gäller att upptäcka ungdomar tidigt. Jan Mattsson: Det är nog litet olika om de frivilliga organisationerna föds av staten eller inte. Vår organisation, Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, tar inte emot några statliga bidrag. Jag tror inte heller att vi skulle få några. Med detta vill vi markera att vi vill stå fria från staten och statliga intressen. Vi vill vara fria att kunna kritisera alla, stat, kommuner, landsting osv. I det sammanhanget kan det vara intressant att se vad vi har gjort under de senaste två åren. Vi har tagit fram någonting som vi kallar för droglådan. Det är ett informationspaket till skolorna. Vi tog fram det därför att ANT- undervisningen höll på att ta slut i skolorna. Man lade ned den i stort sett och trodde att allting var frid och fröjd på drogområdet i landet. Vi plockade fram den här droglådan, och då bröt vi faktiskt mot våra principer och gick till Folkhälsoinstitutet och begärde 100 000 kr för detta. Vi fick inte en enda krona. Men vi fullföljde projektet i alla fall. I dag finns droglådan på 600 av våra skolor i landet. Det är det material som lärarna har att ta till när de skall undervisa om droger. Det har vi och våra medlemmar bekostat själva. Gert Johansson: Jag vill svara på Rinaldo Karlssons fråga om resurser bara är pengar. Innan jag blev centralbyråkrat har jag jobbat i många år både lokalt och regionalt, bl.a. med organisationsutveckling i kommunerna när det gäller att förebygga missbruk och även att fånga upp dem som är inne i svängen. Det handlar väldigt mycket om metodutveckling och tvärsektoriell samverkan. Det blir lätt så att det låter som om man trollar med truten. Men om man ger människor tillfälle att träffas och få en gemensam kunskapsbas och även har en mönster vid träffarna och inte bara dricker kaffe och äter wienerbröd, tror jag att det finns goda möjligheter att förhöja kompetensen och kvaliteten på arbetet. Det visar också den regionala samverkan. Sedan har vi också tillsammans med Svenska Kommunförbundet tagit oss före att sprida bra metoder. Där är ju pengar nödvändiga för att fånga upp, trycka och ha seminarier. Det finns hemskt mycket bra arbete som görs ute i kommunerna i dag. Det tycker jag är viktigt att lyfta fram. Thomas Julin: Det har ju talats en del här om att man måste komma från ord till handling. Då undrar jag om det finns något som saknas i lagstiftningen. Måste den kompletteras? Hur är det egentligen när det gäller urinprov? Kan man ta det på barn och ungdom under 15 år? Tidigare har man ju diskuterat att det fanns en gräns där som var litet olycklig i de här sammanhangen. Hur hanterar man detta att det har visat sig att nästan 40 % av ungdomarna vet någon som kan förmedla droger? Det är oroande att det nästan är en officiell hemlighet vem det är som kan förmedla droger. Jag vill i första hand ställa frågan till polisen. Tom Jensen: Ungdomarna under 15 år är ju inte straffmyndiga. De möjligheter polisen har är ju att enligt polislagen göra ett tillfälligt omhändertagande och överlämna dem till vårdnadshavare eller socialtjänsten. Det görs vid indikationer på alla former av missbruk. När det gäller andra åtgärder som polisen skall vidta är det oerhört viktigt att inte bara fokusera polisens arbete på beslag. Det handlar om andra åtgärder. Förutom förebyggande åtgärder handlar det om att hålla rent i parker och på torg så att det inte finns några öppna drogscener där ungdomar ramlar över och lätt kommer i kontakt med narkotika och får den första introduktionen. Som tidigare nämnts är de äldre etablerade missbrukarna motorn i nyrekryteringen. Detta är en mycket viktig bit för polisen. Thomas Julin: Det gällde urinproven. Efter vad jag förstår kan man inte ta det på ungdomar under 15 år eftersom de inte är straffmyndiga. Men det viktiga är ju att få tag på dem som börjar väldigt tidigt så att man kan åtgärda det. Anser du att man bör ha någon förändring i lagstiftningen här? Tom Jensen: Vi anser att man kanske bör överväga att sänka straffmyndighetsåldern generellt till 14 år. Det har varit uppe till diskussion tidigare. Någon ytterligare synpunkt har inte jag. Ingrid Andersson: Jag noterade också att det uttalades att det var viktigt med politiska markeringar i den här frågan. Därför vill jag gärna understryka vad ordföranden sade i sin inledning. Socialutskottet är totalt enigt i sina attityder och sina uttalanden mot narkotika. Den här dagen är väl ett bevis för det. Jag har också noterat att ingen av er som har varit uppe och talat i dag har uttalat några som helst liberaliseringstankar. Jag tycker att det också är en styrka att vi har en gemensam syn oss emellan. Sedan tycker jag också att det är en styrka att vi har alla dessa frivilligorganisationer. Men jag har noterat att det på flera håll har uttalats önskan om mer samverkan och gemensam kompetensuppbyggnad. Barbro Westerholm frågade ju om sekretesslagen var ett hinder. Jag skulle vilja fråga om det finns andra hinder för att man inte har denna samverkan som efterfrågas. Pågår det något arbete med detta? Frågan skall kanske ställas till polisen, Kommunförbundet och Folkhälsoinstitutet och även till de frivilligorganisationer som vill svara på detta. Finns det några motsättningar? Tom Jensen: Den tid när polisen och socialarbetarna patrullerade på var sin sida av gatan är förbi. Det är kanske inte så i dag att vi patrullerar hand i hand, men väl sida vid sida. Samverkan fungerar allt bättre. Jag skulle vilja påstå att samverkan är god ute i landet. Det finns fortfarande vissa traditionella hinder för att man skall kunna jobba tillsammans. Vi menar att det finns en risk för att socialtjänsten övertolkar sekretessbestämmelserna. Lagstiftningen ger mycket goda möjligheter att samarbeta och att få information från polisen. Det är aldrig sekretessbrott att lyssna på den information vi har. Därmed har man ett samarbete i gång och har en grund för att träffas regelbundet. Jakob Lindberg: Jag har kanske inte så mycket att tillägga. Detta med nära samverkan, inte minst mellan polis och socialtjänst, är ju en av de viktiga nycklarna till de relativa framgångar vi har haft. Vi lyckades bryta upp från det tidigare ställningskriget. Vi skiljer oss fortfarande oerhört starkt om man jämför med situationen i land efter land i Europa och på andra håll. Detta är en av de saker som verkligen kan få personer i ansvarig ställning från andra länder att lyssna på våra erfarenheter. De tror inte att det är sant när vi beskriver denna samverkan. Det finns naturligtvis respekt för att man har olika arbetsuppgifter, men man delar ju målen. Detta är verkligen något att slå vakt om. Alec Carlberg: Jag vill nog varna för en övertro på lagstiftning. Det kommer hela tiden förfrågningar om vi kan ha fler urinprov, om vi kan förlänga straffen, om vi kan ha mer tvångsvård osv. Under den senaste tioårsperioden har vi fått en mycket skärpt lagstiftning och praxis när det gäller narkotikaanvändning och narkotikabrott. Nu är siffrorna så nya, men vi får väl titta på dem. Trenden har vänt under en tid när vi har satsat oerhört mycket resurser på ny lagstiftning, mer poliser och hela tiden trappat upp den sidan. Nu har vi de medel vi behöver. Det är ett sätt att gömma sig att kräva mer och mer av den typen av åtgärder. Nu är det fråga om att gå ut och möta ungdomarna och skapa relationer. Vi kan inte bara skapa lagstiftande och organisatoriska medel. Man kan inte lösa detta bara med det. Det är bara en hjälp. Vi riskerar att bara trappa upp den sidan och glömma den andra sidan. Anita Hultkrantz: Vi pratar ju mycket om tidiga insatser. Frågan är hur snabbt det sker någonting när det upptäcks. Där har jag i högsta grad synpunkter. Jag möter otroligt många som har anmält ungdomar som missbrukar och vet att det skall ske en utredning. Visst sätter man i gång med utredningar. Problemet är väl snarare att utredningen kan ta fem år eller tio år, och sedan kommer man fram till den slutsatsen att personen vill ingenting själv så man kan inte göra någonting åt det och avskriver ärendet. Det handlar om samverkan mellan polis och socialtjänst. Det är säkert bra, men det blir som en pall två ben - inte särskilt stadigt. Vi behöver ha ett tredje ben. Det kan kanske rent av vara en större satsning på föräldrarna. Då tänker inte jag på satsning i reda pengar först och främst utan på att verkligen prata med dem. Lars Strid: Jag kan väl nämna litet grand kring detta med samverkansfrågor. Jag tror att det är som Jakob säger. Om vi tittar oss runt i Sverige i dag kan vi se att vi har en mycket god samverkan mellan olika delar, men det fungerar på olika sätt. Jag vill betona att det framför allt är en metodfråga och kanske inte så mycket en lagstiftningsfråga. Jag tror att det är mycket viktigt att hitta goda exempel på hur ett sådant metodmässigt arbete kan ske och sprida dem. Då kan man komma över de hinder som kan finnas. Det tar sig konkret uttryck i den situation som många kommuner befinner sig i. Man ser över och arbetar fram de kommunala alkohol- och drogpolitiska programmen som är uppbyggda på samverkan. Det är en självklarhet att det är så i dag. Däremot tror jag att vi kanske behöver mera konkreta exempel på hur man kan ha löst detta på ett enkelt och effektivt sätt. Jan Mattsson: Jag skulle vilja återkomma till ekonomin. Vissa saker kan man inte göra utan pengar. Men kan t.ex. inte placera en tvångsomhändertagen på en LVM-anstalt om det inte finns några pengar. Nu har antalet LVM-platser sjunkit från 1 000 till 400. Det huvudsakliga skälet till detta är att kommunerna inte har pengar. Sedan får man ju linda in detta i vårdideologiska resonemang och säga att det är bättre med vård på hemmaplan, men det handlar om krassa pengar. Det finns ett oerhört behov av flera LVM-platser. Bara förra året var det 30-40 missbrukare som själva försökte komma in på LVM därför att de insåg att de inte klarade en frivillig avgiftning och fortsatt behandling. Skall det verkligen vara så? Jag träffade på en tjej i Lund som hade varit tvungen att gå till tre olika läkare för att få intyg från dessa läkare och kunna kasta dem på socialsekreterarens bord och därmed kunna kräva att få bli omhändertagen enligt LVM. Så här skall det ju inte vara. Kommunerna behöver ha ekonomiskt stöd på den här punkten. Det kan lämpligast ske genom att t.ex. ge SiS en större slant så att de inte behöver ta riktigt lika mycket betalt för sina LVM-platser. Det är ett förslag. Gunilla Olofsson: Jag satt och funderade på Rinaldo Karlssons fråga om ekonomin. Det är litet långsamma reaktioner. För mig handlar det till syvende och sist mycket om ekonomi. Det var tre regioner som pekades ut där missbruket ökade mest: Stockholm, Malmö och Göteborg. Samtidigt sade Ann-Marie Begler förut att Socialstyrelsen har 50 miljoner som delas ut till olika projekt. Jag håller med Alec Carlberg om att man plottrar bort pengarna. Jag tycker att man skall göra rejäla satsningar. Vi vet i vilka områden inom dessa regioner som missbruket är störst, och vi skulle kunna vara behjälpliga där. Om man gör målmedvetna och rejäla satsningar kan man vända en utveckling. Det gäller satsningar på olika områden, inte minst på skolan. Det är den sektor där man framför allt kan bedriva förebyggande arbete och dessutom nå alla ungdomar. Kommunförbundet verkar ha en övertro på öppenvård. Jag tycker att det är bra att man bygger upp öppenvårdsresurser. Men slår man över åt det hållet och bara satsar på det kastar man ut barnet med badvattnet, och det är förlorade pengar. Jag vet efter 20 år inom missbrukarvård för ungdomar att det inte alltid räcker. Våra ungdomar behöver hjälp andra tider på dygnet än mellan åtta och fem. Kommunerna borde satsa på arbete på oregelbunden arbetstid om de skall nå någon framgång. Ann-Sofie Eriksson: När vi talar om samverkan vill jag bara lägga till att det finns ett fjärde ben på pallen, och det är skolan. Nu tog Gunilla åter upp det. Min erfarenhet är att det ibland tar litet tid och går trögt i samverkan. Det behöver inte kosta pengar att bygga upp bra samverkansformer. Man kan ha fantasi när det gäller att hitta bra vägar. Det vi har gjort på vår skola är att vi åker ut till socialdistrikten när vi märker att vi har många ungdomar aktuella. Nu håller Stockholm på att omorganiseras i 24 stadsdelar. Ett exempel på kriminella handlingar är just narkotikabrott. Vi kan påskynda arbetet med samverkan. I skolan tror man ofta att det fungerar väl. Ungarna säger det. Det går bra i skolan. Så visar det sig att vi håller på att utreda varför ungar är borta mycket. Man måste återigen lägga ihop kunskap kring samma ungdom som vi arbetar med. Det är jätteviktigt. Att man ser varandra och får mer kunskaper om varandras yrkesområden är viktigt. Det märker jag med vår närpolis. När vi hade utbildning tillsammans i ungdomsprojektet var lärarrepresentanter med. Våra lärare fick åka till Polishögskolans narkotikacentrum för att få mer kunskap för att våga konfrontera ungdomarna med misstankar om droger, att inte bara säga att kurator eller skolsköterska måste konfrontera den här ungdomen med detta. Läraren själv tränar sig i att göra det. Man kan göra väldigt mycket genom att ha litet fantasi och hitta litet andra vägar att hjälpa ungdomar. Vi jobbar med frivården t.ex., därför att vi upptäckte att flera ungdomar var aktuella inom frivården. Vi har ungdomar upp till 20 år. Skolan är återigen viktig som samarbetspartner. Lars Strid: Jag vill bara göra ett förtydligande gentemot Gunilla om att Kommunförbundet skulle ha en övertro på öppenvård. Det är litet grand ett Stockholmsperspektiv som kan synas. Jag representerar 1 av 288 kommuner, och det är ytterst få av dessa som har öppenvårdsmottagningar av samma typ som Maria. Där måste vi kanske ha andra former. Det är bara ett förtydligande. Jag tror inte att Maria har någon övertro på öppenvården, eftersom den själv är en öppenvårdsinstitution. Jag tror att vi behöver den typen också i andra kommuner runt om i Sverige. Jakob Lindberg: Jag vet inte om jag slår in öppna dörrar, men för säkerhets skull tänkte jag varna litet för en felslutsats som kanske ligger i förlängningen av några av inläggen. Man menar att man skall koncentrera sina insatser till de utsatta områdena eller utsatta grupperna. Jag tror att man skall göra särskilda insatser där och att det är väldigt viktigt. Det ingår för övrigt som en viktig del i Folkhälsoinstitutets arbete. Men basen måste vara någonting annat. Basen måste vara den allmänna hållningen i samhället och i ungdomsgrupperna. Det är den s.k. primärpreventionen som är själva grunden. Att den har varit framgångsrik kan man se på narkotikamissbrukarnas bakgrundsförhållanden. Det är ofta en multiproblembild. Det är mycket ofta fallet när man ser på sådana som håller på med alkoholmissbruk. Det är en spegling av att alkoholmissbruket är så utbrett och så accepterat i samhället. Jag menar att det centrala är den allmänna hållningen och att den inte bör luckras upp. Sedan måste den kompletteras med generella insatser i utsatta områden och i utsatta grupper. Kristina Jung: Jag har några fortsatta kommentarer som gäller helhetssynen. Den är väldigt viktig. Där tror jag att vi litet grand talar på olika nivåer. Den grundläggande inställningen i samhället är av avgörande betydelse, precis som Jakob Lindberg säger, för vilka problem vi skall få i andra änden. I det arbetet är samverkan i stadsdelarna av stor betydelse. Det är viktigt att man har bra samverkan för att ge ungdomarna i stadsdelen i kommunen bästa möjliga levnadsförhållanden. Sedan har vi talat om tidigt ingripande och samverkan mellan polis och socialtjänst. Det måste vara riktade insatser från socialtjänstens sida för att det skall fungera. Det måste vara särskild avdelad personal som använder polisens ingripande - av typen socialsekreterare vid en gatulangningsgrupp och personal vid specialiserade enheter - och som mycket snabbt kan gå in och fånga upp den unge. Det oroande är där att så mycket har rustats ned av den mycket välutvecklade vård och de resurser vi hade för tidigt ingripande tidigare i kommunerna. Jag upplever ofta att Göteborg, som har kvar litet grand av detta, i dag är ett särfall. När det gäller öppenvård och vård på behandlingshem har Göteborg, som jag representerar, alltid utgått från öppenvård. Vi byggde upp vår öppenvård under 70-talet och har haft väldigt litet av insatser i slutenvård. Vi ser nu att vi måste ha de delarna. Vår bas i öppenvård räcker inte till när vi får ett heroinmissbruk. Vi måste ha sluten avgiftning och behandlingshemsplatser för unga människor som har ett tungt missbruk. Det är väldigt viktigt att ha samlade insatser och en helhetssyn på det som skall göras. Arne Bogren: Jag ser för min del inte några motsättningar mellan primär prevention och extrainsatser i hårt drabbade områden. Jag skulle vilja vinkla det från ett litet annat håll. Om man inte på kort sikt gör extrainsatser i t.ex. de mest drabbade skolorna börjar man en spiral som är nedåtgående och som kan vara väldigt farlig. Jag tror nämligen att segregationen ökar successivt om man inte gör någonting i dessa områden. De resursstarka föräldrarna flyttar sina barn och flyttar ifrån områdena, och situationen blir allt värre om denna spiral får hålla på. I ett kortsiktigt perspektiv är det oerhört viktigt att använda de små resurser som det här framkommit att vi ändå har och rikta in dem mot dem som i dag är mest utsatta. Ordföranden: Då går vi vidare i listan. Jag föreslår att vi sätter streck för att vi skall kunna klara av den inom den angivna tiden. Jag har på talarlistan Birgitta Wichne, Stig Sandström, Kristina Pettersson och slutligen Marianne Jönsson. Birgitta Wichne: Min fråga riktar sig till polisen. Vi har eventuellt redan tangerat den. Här har talats mycket om förebyggande arbete, tidiga åtgärder och vikten av detta. Lars Strid har nämnt att det är viktigt att förbättra det lokala arbetet. Jag tänker då på närpolisen, som för övrigt Ulf Westerberg också nämnde, men jag tror inte någon representant för polisen gjorde det. Hur arbetar närpolisen? Vilka möjligheter har ni i dessa sammanhang? Såvitt jag kan förstår kan man där komma nära och känna befolkningen innan någonting har hänt, och innan det har hänt ungdomarna något. Ann-Marie Orler: Jag nämnde att närpolisen har en huvudroll att spela i det här arbetet. Jag tänkte komplettera förra frågan med att säga att samarbetet är oerhört viktigt inom närpolisen, där man kan knyta kontakter med föräldrar, skolor och alla boende i samhället för att få ett nätverk, förhindra nyrekrytering och se signaler och tendenser i det lilla området som man har ansvar för. Stig Sandström: Först vill jag tacka för alla synpunkter på LVM- och LVU-hem och deras vikt. Jag hoppas att utskottet också tar till sig det när vi skall behandla nya socialtjänstlagen. Jag skulle också vilja ställa en fråga om narkotikans ekonomi. Vi hörde att det var sämre tillgång i mitten på 80-talet och högre priser. Nu har tillgången ökat väldigt kraftigt och priserna har sjunkit. Har man egentligen något grepp om detta? Är det smuggling, eller förekommer det inhemsk produktion? Vilka är det som tjänar på den här handeln? Har man över huvud taget något grepp om det? Är det småhandlare eller maffian? Vilka insatser gör man i produktionsledet? Vi har här bara talat om konsumtionsledet. Produktion och distribution måste ju vara basen för hela den verksamhet vi talar om i dag. Walter Kegö: Det var ingen liten fråga. Jag skulle egentligen behöva ha hela dagen på mig för att svara på den, men jag skall försöka att snabbt ge ett konkret svar. Först och främst kanske det förtjänar att nämnas att man anser att narkotikahandeln i hela världen omsätter 500 miljarder dollar, dvs. 500 miljarder gånger 8 kr årligen. Det ger litet dimension till vad vi talar om internationellt sett. När det så gäller de olika preparaten kostar ett kilo cannabis från Marocko, som är ett stort produktionsland, ca 3 000-5 000 kr därnere. När det når missbrukaren betalar han 70 000-80 000 kr per kilo, dvs. 70-80 kr grammet på gatan. Om vi tar amfetamin kostar det nere i Polen, som är bland de största producenterna när det gäller amfetamin som kommer till Sverige, 3 000-5 000 dollar, om man åker och hämtar det själv. Häruppe i Sverige får missbrukaren för samma parti betala 300-400 kr grammet. Det blir mycket siffror. Skall jag fortsätta så här? Hur långt vill ni gå? Stig Sandström: Det gällde mest om det förekommer svensk produktion. Walter Kegö: När det gäller svensk produktion är den försumbar i sammanhanget. Vi har små tendenser till att man tillverkar amfetamin, men det kan man räkna bort i sammanhanget anser jag. Det handlar om helt andra kvantiteter som kommer utifrån, framför allt när det gäller amfetamin, som i dag kommer från Holland och Polen. Vi har en del som odlar exempelvis cannabisplantor. Men det är ändå i sammanhanget försumbart. I övrigt har vi ingen produktion, utan det kommer utifrån. Varbölden är Holland. Därifrån kommer det mesta av de preparat som kommer till Sverige. Det man skulle kunna säga för att ge en viss dimension till vad det handlar om är att vi är i utkanten av Europa. Vi har under förra året beslagtagit drygt 10 000 ecstasytabletter i det här landet. Det är ungefär hälften av de beslag som tas ut i Europa per tillfälle. I Sverige beslagtog vi 20 kilo kokain. I Europa beslagtar man 20 ton. Det kan kanske vara värt att nämna dessa siffror så att det blir ett annat perspektiv. Vi är ändå trots allt ganska små i dessa sammanhang. Åke Setréus: Priserna i Sverige svarar väldigt väl mot prisutvecklingen i Europa. Så länge vi tillåter att knarket i praktiken är fritt i Holland, Danmark och i norra Tyskland, och dessutom tar bort gränskontrollen, är priserna i Sverige helt logiska. Det är alldeles givet att Sverige måste agera kraftfullt tillsammans med förbundsregeringen i Tyskland och regeringen i Frankrike för att ändra på detta. De öppna marknaderna i Europa är en självklar varböld för oss som vi alltid kommer att lida för så länge vi inte kan ändra på det. Kristina Pettersson: Jag har fått svar på de flesta av mina frågor. Det har varit en mycket intressant diskussion. Jag har en fråga till Kommunförbundet. Det gäller mer pengar till SIS. Jag är ledamot av SIS styrelse. LVU har ökat medan LVM har gått ned väldigt mycket, precis som sagts här. Det har dels skett av ekonomiska skäl, dels beror det på en ändrad inställning till vården och öppenvården. Följer Kommunförbundet denna utveckling? Ordföranden: Jag uppmärksammade inte att Tom Jensen hade begärt ordet för att komplettera svaret på den förra frågan. Vi tar det inlägget innan vi fortsätter. Tom Jensen: Jag vill kommentera detta med produktion och utbud. Det är en gammal sanning att behovet styr utbudet. Det är därför som svensk narkotikakontroll lägger tyngdpunkten just på att bekämpa efterfrågan genom förebyggande insatser och genom att förhindra första kontakten med narkotikan. I USA har man också ändrat inriktning. Man har en femtioårig tradition att bekämpa just utbudet. Man är t.o.m. utanför landets gränser och griper personer. Inte bara polisen utan även kustbevakningen, CIA, FBI, osv., som är engagerade för att bekämpa utbudet, ändrar nu kurs lägger alltmer resurser på att bekämpa efterfrågan av narkotika. Ordföranden: Då tar vi upp den senast ställda frågan. Lars Strid: Vi följer givetvis utvecklingen. Det senaste vi tog del av var Socialstyrelsens utredning kring dessa frågor. Vi följer givetvis utvecklingen ihop med våra länsförbund. Dock är viktigt att poängtera att förändringen också hänger ihop med att man har byggt ut andra resurser, framför allt på vuxensidan, inte så mycket på ungdomssidan, när det gäller öppenvård, vilket också är dokumenterat av Socialstyrelsens utredning. Det är en medveten förändring och inriktning som vi har strävat efter både från statliga makter och från kommunal sida att bygga ut den här delen. Däremot måste vi givetvis följa utvecklingen. Det behövs också placeringar och institutioner. Jag är inte säker på att ett behov alltid är givet, utan vi kan förändra resurserna. Men vi följer givetvis utvecklingen. Ann-Marie Begler: Vi har tittat på för vilka grupper som LVM-vården minskar. Huvuddraget är att den minskar för äldre alkoholmissbrukare. Den minskar något men ganska litet för narkotikamissbrukarna. När det gäller missbrukare i åldern 18-24 år ser trenden ut att vara snarast den motsatta. Den gruppen utsätts inte för minskningen, utan det ser något annorlunda ut. Marianne Jönsson: Jag skulle vilja koncentrera mig på förebyggande åtgärder, dvs. att se till att så få ungdomar som möjligt börjar med droger. Det finns en grupp som är otroligt viktig i dessa sammanhang, och det är vi föräldrar. Vi har inte talat så mycket om det. Jag skulle gärna vilja veta hur t.ex. Folkhälsoinstitutet arbetar, och gärna också hur föräldrarna kommer in i åtgärdsprogrammet i Göteborg, som vi hörde berättas om, och hur ni arbetar med föräldrarna inom skolan och på gymnasiet. Jakob Lindberg: Vi delar självfallet den uppfattningen. Om man skall vända sig till ungdomar i påverkande syfte, som är vår roll, är det viktigt att ha mycket kontakter med ungdomar men också med vuxna i ungdomarnas liv. Det skall gärna ske på sådant sätt att man ökar chansen till dialog och kontakt mellan unga och vuxna, inte minst föräldrar, men också andra vuxna. Det handlar väldigt mycket om det. Man skall inte bara utsätta ungdomar för viss information utan helst få dem att resonera sig fram till ett stadigt ställningstagande mot droger. Föräldrarna spelar där en väldigt viktig roll. Jag nämnde förut i mitt anförande haschboken, som vi tycker oss ha skäl att uppfatta som en stor framgång, och där föräldrarna är målgruppen. Vi har också parallellt genom skolan skickat ut material till ungdomarna som de får samtidigt, vilket förhoppningsvis skall underlätta dessa möten och diskussioner mellan föräldrarna och deras barn. Vi har också en hel del andra aktiviteter delvis som samarbetsprojekt med andra. Gert kanske kan säga någonting om det, med ordförandens tillåtelse. Gert Johansson: Det finns numera rätt bra material för ungdomar som går ut på inte att skrämma och ha pekpinnar, utan att de skall bli delaktiga i situationen och få sådan kunskap att de helt enkelt väljer bort droger, även om de givetvis skall veta vad som är tillåtet och inte tillåtet. Det handlar väldigt mycket om att man skall arbeta aktivt med sina värderingar och välja en livsstil som inte innehåller droger. Det är ett antal som trots det inte nås eller tar till sig detta. De fordrar en egen metodik. När det gäller föräldramaterial har vi tagit fram ett stort material som heter Superföräldrar och som jag vet att ett antal skolor nu har gått igenom med framför allt högstadieföräldrar. Jag får erkänna att det mest handlar om alkohol, beroende på att det är debutdrogen som gör att man kanske har lärt sig av ruset och går vidare till narkotika. Vi håller på att titta över detta med föräldramaterial och föräldrautbildning över huvud taget. Vi har som jag ser det i dag inte något fullvärdigt material när det gäller narkotikadelen. Även om jag tycker att det är väldigt viktigt att markera när det gäller narkotika bör man vid föräldramöten absolut ta upp frågan om alkohol när man talar med föräldrar, eftersom det har en så avgörande betydelse om barnen över huvud taget sedan kommer i kontakt med narkotika. Sedan måste man ha en egen vers om narkotika. Jag vill inte säga annat. Men alkoholen är trots allt i högstadiet en viktig faktor för om man sedan går vidare. Björn Hibell: När det gäller diskussionen om föräldrarnas roll har vi frågat eleverna i årskurs 9 vilka som är de huvudsakliga informationsgivarna när det gäller olika typer av droger. Där finns det en markant skillnad mellan alkohol, narkotika och tobak, speciellt när det gäller föräldrarnas roll. Ungefär hälften uppger föräldrarna som viktig informationsgivare både när det gäller tobak och alkohol. När det gäller narkotika är det bara en fjärdedel. Det finns alltså en stor skillnad mellan drogerna när det gäller den roll som föräldrarna hittills spelar, enligt ungdomars uppfattning. Ann-Sofie Eriksson: Det händer någonting mellan grundskolan och gymnasieskolan när det gäller samarbete med föräldrar, rent generellt. När det gäller enskilda elever och deras svårigheter och problem, om ungdomen är under arton år, försöker man samarbeta och få föräldrar att komma till skolan, så att man går igenom frånvaro och hur skolsituationen ser ut. Eventuellt har man också med sig elevens socialsekreterare när eleven är aktuell inom socialtjänsten. Till hösten skall vi i ungdomsprojektet ta fram en liten folder där vi beskriver vår skolas policy när det gäller droger som vi skall dela ut på första föräldramötet, så att föräldrarna får veta namn och vem de skall vända sig till. Sedan är verkligheten sådan att oerhört många ungdomar är mycket svikna av vuxna. Många har inte föräldrar, och många har extraföräldrar. Det gör att vi inte har någon motpart att kommunicera med, utan det är ungdomen själv och eventuellt socialsekreterare. Tyvärr har många ungdomar tappat tilliten till vuxna därför att de har svikits tidigt i livet. Det är den verklighet vi möter på S:t Erik. Walter Kegö: Ett litet påpekande. Jag delar naturligtvis den syn på alkohol som har förts fram. Men det är viktigt att påpeka att när det gäller ecstasy, som håller på att utvecklas till ett mycket stort problem i det svenska samhället, använder dessa ungdomar ingen alkohol, utan de går pang på lyckopillret. Där dessa danser förekommer finns det över huvud taget ingen alkohol. Det finns vatten och piller. Det kanske är bra att nämna i sammanhanget. Jag vill också passa på att säga följande. Det har talats mycket om samverkan. Nu har man verkligen chansen från politikers och från alla myndigheters sida att visa samverkan: Ta upp kampen mot ecstasy! Det är ett stort problem. Kristina Jung: Jag vill återvända till föräldrar, skolan och åtgärdsprogrammet i Göteborg. Det betonas i skrivningen i åtgärdsprogrammet just föräldrars och vuxnas roll. Men sedan är Göteborg med sina 21 stadsdelsnämnder på många sätt som 21 kommuner. När det gäller hur detta förvaltas och genomförs finns det väldigt stor variation. Det finns en annan punkt i åtgärdsprogrammet där vi väldigt medvetet har dragit in föräldrar och anhöriga. Det gäller rådgivningsenheten som startade 1995 för unga i tonåren upp till 20 år. Där har vi alltid med föräldrarna i samtalen och i arbetet med de unga, och också väldigt ofta skolan. Likadant är det i arbetet med polisen för att tidigt fånga upp ungdomar. Där har vi samarbete med en anhörigförening. Där försöker en kvinna från anhörigföreningen, samtidigt som socialarbetarna jobbar med de unga, att ta direktkontakt med föräldrarna och föra samman föräldrar och unga i den krissituation som ingripandet är. Vi har med föräldramedverkan på en del punkter. Tom Jensen: Jag skulle vilja komplettera det Walter Kegö sade. När det gäller ecstasy är det unikt därvidlag att vi inte ser några tydliga kopplingar till alkohol eller tobak. När det däremot gäller heroin och andra droger och när det gäller litet äldre ungdomar som verkligen fastnat mycket hårt i ett missbruk ser vi väldigt tydligt att de har debuterat tidigt med såväl tobak som alkohol. De har börjat röka när de var elva, tolv år, och de har börjat dricka sprit före femton års ålder. De har brutit de förbjudna barriärerna, och river ytterligare en när de provar narkotika. De förväntar sig kanske samma reaktioner som när de rev de båda första, nämligen ingen reaktion alls från omvärlden: föräldrar, skola och kompisar. Det är oerhört viktigt att förebygga och skjuta upp tobaksdebuten och alkoholdebuten. Det är med automatik narkotikaförebyggande. Ordföranden: Tills sist vill jag innan vi skiljs åt påminna om det jag sade inledningsvis, nämligen att vi vill ha in de bilder, overhead-bilder och annat som ni har visat här för att de skall kunna ingå i det betänkande som vi kommer att presentera. Om cirka två veckor kommer utskriften av anförandena från våra stenografer att kunna skickas ut. Därefter har ni som har deltagit i överläggningen en vecka på er att titta på innehållet och göra eventuella korrigeringar om ni anser att det är något som behöver rättas. Som jag tidigare sade kommer vi att bifoga allt detta material till det betänkande om narkotikafrågor som utskottet kommer att gå till kammaren med. Jag vill avslutningsvis tacka alla för att ni har kommit hit och redovisat tydliga och väl genomtänkta synpunkter som för oss i socialutskottet bildar ett mycket värdefullt underlag för de fortsatta överväganden som vi har ansvaret för att göra. Läget är skrämmande, sade Anita Hultkrantz. Det ligger mycket i detta. Det är en mycket allvarlig trend, och det kan vi se av den bild som jag visade inledningsvis. Denna trend har mycket snabbt tornat upp sig på mycket kort tid. Någon påpekade här i debatten att läget är allvarligare än på många år. Vi gör samma bedömning i socialutskottet. Vi ser mycket allvarligt på vad som är på väg att hända. Därför måste vi i handling visa att vi inte accepterar denna trend. Det är viktigt att betona att man kan göra tidiga ingripanden. Detta framfördes från ett par talare, och jag vill gärna instämma personligen. Vi måste ha en lagstiftning som möjliggör sådant. Jag vill också understryka det som Lars Strid tidigare sade, att tyngdpunkten måste ligga på fältet ute i kommunerna och att det skapas förutsättningar, inte enbart ekonomiska, utan många andra, för att kommunerna skall kunna ta fullt ansvar lokalt för denna utveckling. Jag vill också understryka vikten av samarbete mellan olika myndigheter så att intet faller mellan stolarna. Detta är saker som vi har ägnat oss åt i socialutskottet. Det finns en rad enhälliga uttalanden från vår sida i utskottet om betydelsen av denna lokala men även den regionala samverkan. Skolans betydelse är också viktigt att understryka. Vi lyssnade med intresse på er tre som kom från S:t Eriks gymnasium, där ni gärna ville att vi skulle komma ut på ett studiebesök. Vi tar fasta på denna inbjudan och lovar att återkomma. Till sist är det viktigt att från Sveriges sida utnyttja EU-medlemskapet för att driva på utvecklingen mot ett narkotikafritt samhälle, inte bara här i Norden utan i hela Europa. Där återstår mycket att göra. Det är viktigt att de som företräder Sverige i internationella forum är mycket tydliga och att man är uthållig när det gäller att framföra den entydiga svenska ståndpunkten. Jag ber med dessa ord att få tacka er alla för en givande förmiddag och förklarar denna offentliga utfrågning avslutad.
Bild 1 Bild 2 Bild 3 Bild 4 Bild 5 Bild 6 Bild 7 Bild 8 Bild 9 Bild 10 Bild 11 Bild 12 Bild 13 Bild 14 Bild 15 Bild 16 Bild 17 Bild 18 Bild 19 Bild 20 Bild 21 Bild 22 Bild 23 Bild 24 Bild 25 Bild 26 Bild 27 Bild 28 Bild 29 Bild 30 Bild 31 Bild 32 Bild 33 Bild 34 Bild 35 Bild 36 Bild 37 Bild 38
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Motionerna............................................2 Utskottet.............................................4 Inriktningen av narkotikapolitiken 4 Narkotikautvecklingen 6 Tidigare behandling m.m. 10 Åtgärder mot missbruk 13 Bakgrund 14 Utskottets bedömning 19 Dopningsmedel 23 Utskottets bedömning 26 Hemställan 26 Bilaga: Offentlig utfrågning.........................28