Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Nordisk stridsgrupp 2015

Betänkande 2011/12:FöU8

  1. 1, Förslag
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
14 juni 2012

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

PDF
Nordisk stridsgrupp 2015(pdf, 82 KB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2011/12:8 Nordisk stridsgrupp 2015

Beslut

Sverige ska leda nordisk stridstrupp (FöU8)

Riksdagen sa ja till att Sverige leder den nordiska stridsgruppen under det första halvåret 2015. Riksdagen menar att Sverige ska ta ansvar för fred och säkerhet genom att leda en EU-stridsgrupp. De stridsgrupper som Sverige medverkar i bör vid behov även ställas till Förenta nationernas förfogande om FN begär det.

Utskottets förslag till beslut
Bifall till propositionen. Avslag på motion.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag till beslut.
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag

Motioner: 1
Propositioner: 1

Från regeringen

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2012-05-08
Justering: 2012-05-22
Trycklov: 2012-05-28
Trycklov till Gotab och webb: 2012-05-29
Trycklov: 2012-05-31
Reservationer: 1
Betänkande 2011/12:FöU8

Alla beredningar i utskottet

2012-04-26, 2012-05-08

Nordisk stridstrupp (FöU8)

Försvarsutskottet föreslår att riksdagen säger ja till att Sverige leder den nordiska stridsgruppen under det första halvåret 2015. Utskottet menar att Sverige ska ta ansvar för fred och säkerhet genom att leda en EU-stridsgrupp. De stridsgrupper som Sverige medverkar i bör vid behov även ställas till Förenta nationernas förfogande om FN begär det.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2012-06-13
Stillbild från Debatt om förslag 2011/12:FöU8, Nordisk stridsgrupp 2015

Debatt om förslag 2011/12:FöU8

Webb-tv: Nordisk stridsgrupp 2015

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Torbjörn Björlund (V)
Anf. 195 Torbjörn Björlund (V)
Herr talman! Frågan om de europeiska stridsgrupperna är egentligen större än man kan se utifrån. Den innefattar en del andra saker än rena sakfrågan om att sätta upp en stridsgrupp. Jag kommer att ta upp ett par sådana saker för att klargöra Vänsterpartiets ställningstagande. Jag ska försöka hålla mig kort så att debatten inte blir alltför lång. Först ska jag yrka bifall till vår reservation i betänkandet. Herr talman! I dag har Sverige ett nära militärt förhållande till EU. Sverige har varit med och satt upp stridsgrupper vid ett par tillfällen tidigare. Stridsgrupperna ser vi som ett viktigt led i EU:s fortsatta militarisering, vilket vi inte tycker att Sverige ska bidra till. Med den utveckling vi nu kan se kommer vi snart att ha ett mer eller mindre gemensamt EU-försvar, ett steg mot Europas förenta stater. Dessutom finns i dag ett mycket nära samarbete med Nato. Sverige är officiellt fortfarande alliansfritt, men i praktiken svär vi oss in i åtaganden där vi frångår vårt gamla krav på att militära insatser alltid ska föregås av FN-mandat. Det innebär alltså att vi egentligen inte kan kalla oss alliansfria. Jag önskar att regeringen vågade ta bladet från munnen och säga att Natomedlemskap är det som ligger framför oss härnäst - men det vågar man inte. Det är fortfarande en alldeles för het potatis i dag. Vi i Vänsterpartiet vill se ett mycket starkare försvar av vår alliansfrihet och en återgång till det som gav Sverige respekt i världen när det gäller fredsbevarande insatser med ett starkare FN i ryggen för att få en bättre utveckling. Herr talman! Till detta kommer farhågorna om att stridsgrupperna, troligtvis även den som ska sättas upp 2015, blir kostsamma historier, inte minst om Sverige är ramnation. NBG 2008 förskräcker. Den gick från 1 till 4 miljarder i kostnader. NBG 2011 drogs också med en hel del problem med bland annat den ekonomiska styrningen. Försvaret har också enligt Riksrevisionens rapport inte tydliggjort vilka åtgärder som vidtogs med anledning av erfarenheterna från NBG 2008 inför NBG 2011. Det kan ge vissa fingervisningar om vad som kan hända även denna gång i fråga om kostnaderna för den stridsgrupp som ska sättas upp. Vi har dessutom i dag ett läge där vi står inför stora problem med personalförsörjningen i det nya försvaret, inte minst på grund av alla de avhopp vi har sett. Jag har sett siffror i dag på att mellan 15 och 30 procent avbryter sin anställning. De siffrorna har kommit fram i dag. Exakt siffra är svår att se, men jag tror att bilden kommer att klarna ännu mer framöver. Vi kommer att se ett antal avhopp från försvaret. Det kommer att vara stora problem med att på ett bra sätt genomföra nuvarande personalförsörjningspolitik. Vi vet också att arbetet med att sätta upp en stridsgrupp måste börja ett par år innan den ska sättas in. Den innebär att det arbetet måste påbörjas nu, eller senast inom ett år, mitt i den verksamhet som pågår med att bygga upp vårt nya insatsförsvar där personalförsörjningen är så problematisk. Jag tycker att man kan skönja vilka problem som kommer att uppstå i arbetet med att sätta upp en nordisk stridsgrupp 2015. Herr talman! Med alla dessa tydliga varningssignaler är jag förvånad att regeringen driver fram att Sverige ska delta i och vara ramnation för den nordiska stridsgruppen 2015. Jag yrkar än en gång avslag på detta förslag.
Åsa Lindestam (S)
Anf. 196 Åsa Lindestam (S)
Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande. Det handlar, som vi hörde, om att Sverige som ramnation ska leda EU:s stridsgrupp i beredskap första halvåret 2015. Det har inte varit lätt att fatta beslut i det här ärendet, tycker jag. Vi har två gånger tidigare sett stridsgrupperna ställas upp från Sveriges sida. Vi som har varit med ett tag vet att Riksrevisionen har granskat den första och den andra gruppen som har ställts upp. Vi har tagit del av rapporterna. När det gäller den första gruppen höjde man, utan att riksdagen visste det, antalet soldater från 1 100 till 2 350. Det var kostsamt. Det kostade en hel del pengar extra. Dessutom beställde man fel materiel, och en del materiel saknas. Det borde självklart göras mycket bättre. Nästa gång detta hände var 2011. Vi har just fått den rapporten i vår hand och läst den. Hade man tillgodogjort sig erfarenheterna? Det blev faktiskt lite bättre, men det saknas fortfarande materiel och fortfarande är det en kostnadsredovisning som inte är riktigt okej. Det saknas information till riksdagen, och det är rätt så allvarligt. Nu gäller det alltså en stridsgrupp 2015. Det handlar om EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik som är en del av utrikes- och säkerhetspolitiken i EU. Det arbetet startade redan 2004 när man började resonera om stridsgrupperna. Det handlar självklart om Sveriges säkerhet, men det handlar också om att klara den tillsammans med alla andra länder och i samverkan med dem i en stor gemenskap. Stridsgrupperna ställs upp i två grupper varje halvår. Det handlar alltså om fyra grupper totalt per år, och de står i beredskap. Det är det som är cloun i detta - att de står i beredskap. De är inte använda en enda gång ännu. Vi vet vad som hände när man skulle ansöka om hjälp till Libyen. Då var vi tvungna att ta ut JAS Gripen ur stridsstyrkan trots att den stod i beredskap och göra den till ett eget bidrag för att kunna skicka i väg den och hjälpa till att upprätthålla flygförbudszonen och skydda de civila. Varför kan man inte sätta in stridsstyrkan som den är? Varför kan man inte sätta in en del av stridsstyrkan? Detta måste lösas. Namnet stridsgrupper kan man också fundera över. Det kanske inte alltid syftar på att det är en särskild sorts grupp. Det syftar egentligen på storleken på gruppen och på att den ska kunna agera inom tio dagar. Det gäller på hela konfliktområdet - både i kaos och i konflikt. Man ska också kunna använda styrkan vid naturkatastrofer. Det är ju bra att då ha fått öva på alla de nivåerna. Som socialdemokrater kan vi undra varför Sverige måste leda den här gruppen varje gång. Vi ställde som krav för att gå med på utredningen att vi skulle få en luftförsvarsutredning. Den är på väg. Regeringen har nu tagit initiativ till en luftförsvarsutredning. Den kommer förmodligen att tillsättas ganska snart. Den tar avstamp i 2040, alltså en lång tid framöver. Vad ska vi ha för luftförsvar efter 2040? Vi som har varit med ett tag vet att det krävs många år av planering och framtagande av ny materiel om vi ska byta något eller förstärka det vi har. Det gäller också att stärka det nordiska och nordisk-baltiska samarbetet i gruppen. Våra grannar och vi måste hjälpas åt. Inget land kan i dag självt klara att försvara sig. Därför måste vi vara tillsammans. Det gäller också att grupperna sätts in innan man förlorar förtroendet för dem. Som Torbjörn Björlund sade måste man komma tillbaka till riksdagen för att få ett erkännande och ett avgörande. Det är vi i riksdagen som beslutar om utrikes styrka. Vi välkomnar att det blir en översyn av den här gruppen. Den ska drivas av regeringen, tycker vi. Man ska titta på användbarheten. Den europeiska utrikestjänsten har i rådsslutsatserna från Europeiska unionens råd fått i uppdrag att göra en översyn. Det ser vi som en första start på utvärderingen. Det är viktigt att vi här i riksdagen får kontinuerlig information om ärendet och om hur vår stridsstyrka sätts ihop och hur det kommer att bli framöver. Den informationen behöver utskottet få kontinuerligt. Med det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.
Annicka Engblom (M)
Anf. 197 Annicka Engblom (M)
Herr talman! Regeringen föreslår att riksdagen godkänner att Sverige som ramnation leder en av EU:s stridsgrupper i beredskap under första halvåret 2015. Det ska göras tillsammans med tidigare väl inövade samarbetspartner, nämligen Finland, Norge, Estland och Irland, i form av Nordic Battlegroup. I bred majoritet, vilket är både viktigt och glädjande, välkomnar försvarsutskottet detta initiativ och förslag i betänkande FöU8, som vi diskuterar i dag, och föreslår att riksdagen godkänner förslaget. Till försvarsutskottets betänkande finns en reservation från Vänsterpartiet och två särskilda yttranden från Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Herr talman! Sverige har en lång tradition av att vara med och ta ansvar för fred och säkerhet, både i vårt närområde och i andra delar av världen. Det är en viktig markering att Sverige inte bara deltar utan också är berett att leda insatser, vilket vi har gjort vid ett flertal tillfällen tidigare. Sverige har både kunskap och förmåga att göra detta och vi är, av våra samarbetsländer, en mycket uppskattad partner i internationella insatser. Sverige levererar. Sverige besitter också ett antal förmågor som visat sig vara bristvaror i andra länders försvarsstyrkor. Svensk försvars- och utrikespolitik har som grundbult att vi bygger säkerhet tillsammans med andra. Nordic Battlegroup är ett tydligt uttryck för detta. Herr talman! De fruktansvärda erfarenheterna från kriget på Balkan under 90-talet och den dåvarande oförmågan från Europa att hantera konflikten föranledde EU-länderna att i Helsingfors 1999 anta gemensamma mål för unionens militära krishanteringsförmåga. Konflikter kan byggas upp under lång tid. Konflikter kan blossa upp över en natt. Det är då viktigt att förmågan finns på plats för att kunna ingripa och skilja stridande parter åt och för att skydda civilbefolkningen när det bränner till. Det var insikten om att denna förmåga fattades - i efterdyningarna av Balkankriget - som föranledde Storbritannien och Frankrike att 2004 presentera förslaget om ett stridsgruppskoncept för EU, vilket det sedan förhandlades och beslutades om av medlemsländerna. Stridsgruppskonceptet välkomnades av FN:s generalsekreterare, som underströk betydelsen av att stridsgrupperna skulle göras tillgängliga för att stödja FN i oroshärdar. Detta har sedermera också blivit verklighet. Herr talman! Om riksdagen i sin visdom godkänner regeringens förslag blir detta tredje gången som Sverige deltar i stridsgruppernas beredskap. Tidigare har detta skett 2008 och 2011. Inför Nordic Battlegroup 08 hade jag tillsammans med den tidigare ledamoten från Kristdemokraterna, Rosita Runegrund, förmånen att under några dagar följa de slutliga förberedelserna, vilka huvudsakligen skedde i Lidköping i Skaraborg. Rosita och jag besökte samtliga enheter och hade många samtal med de deltagande. Vi möttes av många frågor och mycket osäkerhet. Vad trodde vi - skulle man sättas in? Det fanns brister i materiel - skulle man få det? Hur såg det ut på försäkringssidan? Hur skulle de anhöriga tas om hand på hemmaplan om man blev utkallad? Men minns att styrkan 2008 till delar fortfarande var en tillfälligt sammansatt sådan, likt de utlandsmissioner som vi under lång tid satt upp och att Försvarsmakten i egentlig mening ännu inte börjat anträda omställningen till ett insatsförsvar. När Rosita och jag vid fyratiden på morgonen anslöt till övningen låg dimman tät över bron över Lidan. Genom dimman skymtade vi avspärrningar, taggtråd, brinnande oljefat och tungt beväpnad milis. Scenen var kusligt verklig och som hämtad från kriget på Balkan. Medan dagen tog form följde vi hur man förhandlade, hur man strategiskt agerade för att skilja stridande parter, kommunicerade, gav eldgivning, tog hand om sårade och skyddade hjälpkonvojer. Det gick inte att ta miste på styrkans vilja att göra insats, var nu än detta skulle ske. Man kände sig övad och redo att sättas in. Men nu skedde aldrig det. Ska vi se det som negativt? Nej, jag tycker inte det. Världen inom NBG:s räckvidd och ansvarsområde var konfliktmässigt lugn under det halvår den stod i givakt. Det tycker jag att vi alla ska vara glada för. Erfarenhetsmässigt har deltagandet i NBG 08 för Sveriges del i uppbyggandet av vårt eget insatsförsvar varit ovärderligt, bland annat i utvecklingen av genderfrågan, hur kvinnor påverkas i konflikter. Det är ett arbete som initierades av chefen för NBG 08, brigadgeneral Engelbrektsson. Herr talman! Även inför NBG 11 följde jag förberedelserna, men då på närmare håll i och med att stridsflygenheten av NBG leddes från flygflottiljen F 17 i mitt hemlän Blekinge, en enhet som sedermera som bekant blev insatt i operation Unified Protector i Libyen. NBG 11 var i sin form men också i sin organisation ett helt annat koncept än det förutvarande. Med några år på nacken in i omställningen till insatsorganisationen hade Försvarsmakten och därmed också den svenska delen av NBG inlemmats i ordinarie förbandsverksamhet, vilket var målet, och vilket också märktes både föreberedelse- och kostnadsmässigt. När det sedermera beslutades att sätta in delar av NBG 11 i Libyen var man väl förberedd och övad, vilket också bevisades genom den snabbhet med vilken man kunde vara på plats på Sigonellabasen på Sicilien. Man kan i sammanhanget också notera med vilken snabbhet den politiska processen gick från förhandlingar till beslut. Även i denna kammare visades prov på insatsberedskap. Kl. 11 fredagen den 1 april tryckte vi här i kammaren på knapparna. Kl. 18 samma dag träffade jag styrkan tillsammans med deras familjer på F 17. Och kl. 10 följande dag var de första Gripenplanen i luften. Erfarenheterna av NBG 11 visade att Försvarsmakten och vi beslutsfattare tagit lärdom av vad som inte fungerade under NBG 08. Där finns fortfarande en del att göra. För den intresserade finns detta mycket väl beskrivet i de utmärka rapporterna från Riksrevisionen som bland andra Åsa Lindestam tog upp här. Vilka erfarenheter som explicit har dragits av insatsen i Libyen diskuteras fortfarande, bland annat uthållighet i insats och reservmaterielförsörjning. Men för EU:s och Natos del gjorde Sveriges bidrag i form av flygövervaknings- men framför allt bildtolkningsförmåga det uppenbart att det fanns glapp i förmågan. Herr talman! Trots att vår värld i dag totalt sett utgör en lugnare och fredligare plats att bo på uppstår konflikter. Behovet av snabbinsatsstyrkor, som EU:s stridsgrupper utgör, är lika stort i dag som förr. Att Sverige 2015 föreslås leda den nordiska stridsgruppen är positivt. Vi tar ett solidariskt ansvar för internationell frihet och säkerhet. Deltagandet är viktigt både för det svenska försvaret och för samarbetet och kompetensutvecklingen med våra nordiska grannar. Jag yrkar därmed bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionen.
Torbjörn Björlund (V)
Anf. 198 Torbjörn Björlund (V)
Herr talman! Annicka Engblom använde faktiskt en del vackra ord när det gäller hur det kan vara och hur bra det kan fungera med insatser på olika sätt och talade också om den hemska vardagen i stridande områden. Men hon berörde egentligen inte alls de frågor som jag tog upp. Ser Annicka Engblom några problem med alliansfriheten för Sveriges del, att vi går in i dessa samarbeten på ett sådant sätt som gör att vi faktiskt inte kan komma undan och inte kan välja själva? Ser Annicka Engblom denna utveckling mot att vi går in mycket mer och blir en del av EU som blir mer militariserat och där vi på många sätt blir tvungna att ställa upp på andra länders villkor utan att kunna påverka så mycket som vi vill? Det finns alltså risk för att vi hamnar i icke önskvärda situationer. Det är det vi kan göra med våra stridsgrupper. Finns det någon fara för att vi också hamnar i Nato? Vad tycker Annicka Engblom om Nato? Ska vi kanske gå med i Nato? Det skulle vara bra att veta om det är den vägen som vi ska gå. Min andra fråga handlar om personalförsörjningen. Hur ser det ut i dag? Vi vet att det är mycket stora problem med personalförsörjningen till den nya insatsorganisationen. Till det kommer alltså detta, alltså att vi ska börja jobba med både materielförsörjning och personalförsörjning till en stridsgrupp som eventuellt ska sättas in 2015. Hur ser man på det? Det måste finnas något slags tanke bakom att man faktiskt gör det samtidigt som man har så stora problem med att försörja försvaret med personal till den vanliga insatsorganisationen. Det måste finnas några varningsklockor som ringer. Jag tycker också att det finns en konstig koppling till att just stridsgrupper skulle kunna göra genderfrågan aktuell. Det måste finnas många andra sätt att lyfta fram genderfrågan i stridsområdena eller på alla möjliga sätt när det gäller att utveckla detta. Det har vi gjort tidigare på många sätt.
Annicka Engblom (M)
Anf. 199 Annicka Engblom (M)
Herr talman! De två frågorna utvecklades till fyra. Jag ska försöka besvara alla. Nej, jag ser inget hot i form av att man utvecklar Europas förenta stater. Jag ser däremot en mycket positiv utveckling av våra egna förmågor och tillsammans med andra bygger vår egen kompetens och vårt eget försvar. Att bygga kompetenser tillsammans, att både handla och i de mest essentiella stridssituationerna bygga kompetenser tillsammans, borgar också för fred hur det än låter. Vår grundbult i försvars- och säkerhetspolitiken är att bygga fred och säkerhet tillsammans med andra länder. Vi har i denna kammare, genom Lissabonfördragets solidaritetsförklaring, förbundit oss att ta ansvar för varandra. Och i det nordiska konceptet har vi fördjupat detta. Då innebär det också att man övar tillsammans och att man blir interoperabel med varandra. För mig är det inga konstigheter. Vad händer om vi hamnar i icke önskvärda situationer? Det är ytterst denna kammare som avgör vilka insatser som vi till slut beslutar oss för att delta i och i vilka former det ska ske, vilket sker i förhandlingar. Nej, jag ser inga som helst hot om att vi skulle hamna i icke önskvärda situationer eftersom detta alltid går genom denna kammare. Om Vänsterpartiet då väljer att stå bakom detta eller inte lär vi bli varse. Jag hinner inte svara på alla Torbjörn Björlunds frågor. Men när det gäller personalförsörjningen kan jag säga att vid alla förbandsbesök som jag gör när jag träffar unga tjejer och killar i GMU är en uttalad önskan från dem, när de har tagit värvning i svensk försvarsmakt, att de faktiskt vill göra skillnad. Där är NBG verkligen ett instrument för att göra verklig skillnad.
Torbjörn Björlund (V)
Anf. 200 Torbjörn Björlund (V)
Herr talman! När Annicka Engblom talar om att vi ska göra saker tillsammans handlar det om att vi på något sätt ändå aldrig går in och berör vår alliansfrihet. Det är den som bygger Sveriges styrka. Det har den gjort i många år. Vi ska själva bestämma med vilka och när vi ska samarbeta. Så fungerar det inte i dag. Vi har en solidaritetsklausul som gör att vi faktiskt måste göra det. Min uppfattning är att det alltid blir så att trycket på Sverige i slutändan kommer från de stora länderna, men framför allt från USA i bakgrunden, för att vi ska vara med på dessa saker. Det kan vara oerhört tvivelaktiga saker som ska genomföras, men vi är ändå tvungna att ställa upp på det. Jag tror att det finns en stor fara i det. Det innebär alltså att Annicka Engblom skulle kunna säga rakt ut att vi inte är alliansfria och att vi inte heller ska vara det. Det vore lite klädsamt om hon kunde säga rakt ut att vi inte ska vara alliansfria oavsett vad vi officiellt är. Jag tror också att ungdomar vill göra skillnad. Så har det alltid varit. Jag har aldrig upplevt något annat när det gäller värnpliktiga, anställda i försvaret eller sådana som varit på internationella uppdrag tidigare. Det är ingen skillnad mot förr. Det var likadant när jag deltog i olika insatser som reservofficer. Alla vill göra skillnad. De som sökte till de internationella uppdragen gjorde det just för att de ville göra skillnad. Det har inget med en stridsgrupp att göra, utan här försöker man göra det lite vackrare. Det är jättebra att man vill göra en bra insats, men det är ingen skillnad mot förut. Sedan har vi genderfrågan. Jag tror att det finns många saker att göra när det gäller jämställdheten inom försvaret, för att få fler kvinnor att jobba där och för att få ett bättre utfall även när det gäller internationella insatser.
Annicka Engblom (M)
Anf. 201 Annicka Engblom (M)
Herr talman! Läs regeringsförklaringen, Torbjörn Björlund! Vi är militärt alliansfria. Det finns inte några andra planer i dagsläget när det gäller detta. Däremot är vi inte ensamma, och vi är inte protektionistiska. Vi har många vänner runt omkring som vi bygger säkerhet med. Vi känner också ansvar och samhörighet och solidaritet med dem, vilket också uttrycks i solidaritetsförklaringen. Där förbinder vi oss att ta hand om varandra. På vilka sätt det sker beror på den situation där det kan behöva tas till. Det vet vi inget om i dag. Jag har inte den kristallkula som Torbjörn Björlund uppenbarligen har. Jag tycker i alla fall att det är väldigt skönt att ha vänner omkring mig. De tycker säkert också att det är skönt att Sverige finns med den kapacitet som vi har och att vi ställer upp solidariskt om kris och konflikt uppstår. Den avgörande skillnaden kan ligga i synen på hur vi jobbar med omvärlden och framför allt gentemot EU. Torbjörn Björlunds parti är ju inte EU-vänner eller EU-tillvända. Det är Alliansen. Därmed uttrycks det också på ett annat sätt. När jag hör att Torbjörn Björlund också uppfattar att de unga män och kvinnor som söker sig till Försvarsmakten för att ta anställning där vill göra en insats förstår jag egentligen inte Vänsterpartiets invändning att uppsättandet av stridsgrupper skulle utgöra ett hot mot personalförsörjningen. Det går inte ihop. Alla kan inte vara med i Aghanistan, men att tränas till att medverka i internationella insatser är något som ses som positivt. Genderfrågan väcktes av brigadgeneral Engelbrektsson. Det var där det började. I dag har vi ett gendercenter.
Peter Rådberg (MP)
Anf. 202 Peter Rådberg (MP)
Herr talman! Internationella insatser är här för att stanna. Om Sverige ska verka i internationella operationer ska det alltid föregås av ett FN-beslut. Under Kongokrisen på 60-talet var närmare 100 procent av våra soldater under ren FN-flagg. I dag ligger den siffran på ungefär 2 procent. Det är ca 20 personer som verkar direkt under FN. Vi finns i dag nästan uteslutande under Natoflagg när vi deltar i internationella operationer. Det är en utveckling som Miljöpartiet beklagar. Vårt och svenska FN-förbundets mål är att minst 50 procent av våra soldater inom kort tid ska verka under FN-flagg. Under FN ska Sverige ställa upp på internationella uppdrag för att lindra nöden i världen och bidra till stabiliteten. Vi ska vara mycket noggranna med vilka uppdrag vi ska delta i. Våra insatser ska främja fred, fattigdomsbekämpning och demokrati. Herr talman! EU:s stridsgrupp, Battlegroup, kom till 1999. Det var framför allt USA som ville att Europa skulle ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Vi anser att intentionerna med EU:s stridsgrupp var felaktiga från början. EU och EU:s stridsgrupper har utgått från att lösa en eventuell konflikt i världen genom ett militärt ingripande på ett eller annat sätt. Vi anser att det i grunden är ett feltänk. Battlegroup har aldrig kommit ut, och någon militär insats har inte varit aktuell sedan starten 1999. Det borde få vilken strateg eller politiker som helst att börja fundera på om detta var den rätta vägen att lösa eventuella konflikter. Vi i Miljöpartiet har tidigare sagt nej till ramansvar, men den senaste gången har vi accepterat att delta i Nordic Battlegroup. Vi är fortfarande principiellt emot att Sverige ska ha ramansvar gång på gång. Den bördan borde fördelas mellan olika länder. Ramansvaret binder oftast upp alldeles för mycket resurser som skulle kunna utnyttjas bättre för andra ändamål än att stå till förfogande för EU:s stridsgrupp som aldrig kommer ut. Europeiska unionens råd, European External Action Service, har från den 1 december 2011 fått i uppdrag att göra en översyn av användandet av EU:s stridsgrupper. Regeringen kommer också att se över konceptet för EU:s stridsgrupper och verka för att de ska arbeta med humanitära insatser i samband med olika typer av katastrofer. Detta tycker jag personligen är mycket bra. Miljöpartiet välkomnar det. Det är något som vi länge har efterlyst. Vi kommer naturligtvis att följa regeringens och EU:s nya ambitioner för Battlegroup mycket noga. För att möta och hindra framtida hot, såväl nationellt som internationellt, måste det finnas ett utökat informationsutbyte mellan militära och civila myndigheter och aktörer. Vi i Sverige ska dock vara varsamma så samverkan inte skapar en otydlighet och en överlappning av kompetenser och kostnader. Vi ska också beakta de risker med ökad samverkan som humanitära aktörer påtalar. Flexibilitet och utvecklingsförmåga måste därför utgöra en integrerad del av det framtida försvaret. Det är detta vi ser embryot till just nu, och det välkomnar vi i Miljöpartiet. Det är viktigt att myndigheter med rätt kompetens får ansvar för internationella uppdrag. När det gäller Nordic Battlegroups medverkan i humanitära insatser bör erforderlig kompetens för sådana insatser säkerställas. Herr talman! Vi anser att säkerhet måste ses ur ett bredare perspektiv. En bredare säkerhetspolitik beaktar de många olika, potentiella, direkta hoten med begreppet positiv fred som grund. Vi måste åtgärda själva problemet som utlöser konflikten eller hotet i stället för att använda det vi kallar för negativ fred som inriktar sig på att militärt sätt stopp för själva konflikten. Vi vill se en säkerhetspolitik som sätter den mänskliga säkerheten före den territoriella säkerheten. En mängd nya hot som varken är territoriella eller militära har tillkommit samtidigt som de gamla ändrat karaktär och inte längre kan bemötas på samma sätt som tidigare. Så länge EU:s stridsgrupper finns kvar måste de verka i den nya tidens hotbild och inte i den gamla som till stor del präglats av kalla krigets syn på att lösa konflikter. EU:s stridsgrupper tar nu ett viktigt steg i rätt riktning. EU kommer att se över sina stridsgrupper, vilket regeringen anser är riktigt och bra. Regeringen har också betonat att EU:s stridsgrupper ska användas till just humanitära insatser. Vi ska betona vikten av FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet och resolution 1820 om sexuellt våld mot civila i konflikter. Detta är något som Miljöpartiet har drivit i många år. Vi välkomnar därför att regeringen nu har ändrat uppfattning i sak. Herr talman! Därmed yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet. Jag vill också hänvisa till vårt särskilda yttrande.
Staffan Danielsson (C)
Anf. 203 Staffan Danielsson (C)
Herr talman! Vi diskuterar åter här i kammaren viktiga frågor kring vårt svenska försvar. Denna gång handlar det om huruvida det ska bli en tredje nordisk stridsgrupp, sedan 2008 och fram till 2015 ledd av Sverige. Det är glädjande att en bred riksdagsmajoritet efter en dialog ställer sig bakom detta. Det parti som vill avslå motionen är Vänsterpartiet, som anser att ingripanden för att upprätthålla fred och säkerhet från EU:s sida endast bidrar till EU:s militarisering. Jag beklagar Vänsterpartiets isolationistiska linje. Jag tycker inte att man har lärt sig något från till exempel Balkankrigen, som Annicka Engblom nämnde. Om inte EU kan agera när fred och säkerhet hotas, till exempel i Europa, återstår nog bara Nato. Är det så Vänsterpartiet har resonerat? Torbjörn Björlund verkar tro att Sveriges militära alliansfrihet hotas genom vårt EU-medlemskap och genom att Sverige solidariskt inom ramen för detta bidrar till fred och säkerhet genom att leda en stridsgrupp. Så är alls inte fallet. Vänsterpartiet talar gärna om solidaritet men tycker inte att Sverige ska bidra till att förhindra inbördeskrig och övergrepp. Det får andra syssla med. Jag är glad att riksdagens majoritet är beredd att visa solidaritet och tycker att vi ska ta vårt ansvar för svåra konflikter i världen där människor lider svårt. Centerpartiet anser att regeringens proposition och utskottets betänkande är väl avvägda, och vi står bakom beslutet. Vad frågan handlar om har redovisats väl i den hittills förda debatten, så jag nöjer mig med att understryka några punkter. Viktigast är att Sverige fortsätter att ta sitt ansvar för fred och säkerhet i och utanför vårt närområde genom att första halvåret 2015 ta ansvar för att leda en av EU:s två stridsgrupper. Miljöpartiet var inne på att vi inte ska leda så mycket utan i stället backa tillbaka och låta andra länder leda - Estland, Finland, Danmark eller så. Vi är dock större än de, och det är nog inte alla länder som klarar detta. Jag är därför stolt över att Sverige tar sitt ansvar på ett, tycker jag, rimligt sätt. Det är bra att stridsgrupperna ska vara användbara i ett brett spektrum av situationer, det vill säga även för uppgifter av humanitär art och räddningsuppgifter med mera i samband med katastrofer. Det är också bra att det nya insatsförsvaret gör att ordinarie förband ur insatsorganisationen kan utgöra utgångspunkten för det svenska bidraget till stridsgruppen. Vi är också brett överens om angelägenheten i att EU:s stridsgrupper även kan ställas till Förenta nationernas förfogande om FN så begär. Som Annicka Engblom nämnde har FN:s generalsekreterare välkomnat detta EU-initiativ för att bidra till fred och säkerhet. Slutligen är det som Åsa Lindestam med flera framhöll naturligtvis inte bra att stridsgrupperna hittills inte har använts. Hade de inte behövts hade det varit bra, som Annicka Engblom sade, men sett över hela perioden finns det nog tillfällen här och där då de nog borde ha använts. Som framgår av betänkandet har dock EU nu börjat göra en översyn av konceptet och hur det kan förbättras. Det tycker jag är bra, och här har Sverige varit pådrivande. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i utskottsbetänkandet och avslag på motionen.
Torbjörn Björlund (V)
Anf. 204 Torbjörn Björlund (V)
Fru talman! Du brukar vara rätt bra på att spetsa till saker, Staffan Danielsson. Jag märker väldigt väl när du vill ha replik. Så är det bara. När det gäller om vår linje är isolationistisk eller inte kan man titta på hur historien ser ut, alltså hur Vänsterpartiet och vänsterkrafterna i Sverige tidigare har agerat och vilka solidaritetsarbeten vi har gjort ute i världen för förtryckta folk som har funnits. Vad har Centerpartiet gjort i denna fråga? Varför väljer man alltid den militära lösningen i stället för den solidariska vägen, att faktiskt stödja människor som är i nöd? Vi har varit mycket bättre, vill jag påstå, än många borgerliga partier på att vara just solidariska - på rätt sätt. Vad är det för solidaritet att alltid sätta in militära insatser? Staffan Danielsson talar om att NBG ska vara något som också kan göra humanitära insatser. Det går att göra på många andra sätt, utan militärer. Erfarenheter från Afghanistan visar att det faktiskt kan vara kontraproduktivt att ha soldater som på något sätt ska in och göra det man kallar insatser. Människor blir nämligen rädda. Det måste vara annan personal. Jag tycker att det finns en helt annan bild man kan måla upp och som Staffan Danielsson inte ser. Han ser bara en väg. Det är det som är farligt i detta, för det gör att man binder fast sig vid just den väg som ska gå genom EU, genom EU:s militarisering och genom att militären ska göra saker - inte att humanitära insatser görs av andra. Det gäller även den väg Staffan Danielsson nämner: in i Nato. Det är Nato som på något sätt styr detta. Vilka styr Nato? Jag vill påstå att USA som stormakt är en oerhört pådrivande faktor, för sina intressen. Vilken solidaritet är det med världens folk? Det vill jag ha svar på. Sedan finns det också en massa andra saker som dessutom skulle komma till, exempelvis de ekonomiska problem som finns med NBG och som på något sätt kommer att påverka personalförsörjningen för försvaret. Det vill vi också på ett bra sätt ha svar på, om det går.
Staffan Danielsson (C)
Anf. 205 Staffan Danielsson (C)
Fru talman! Jag är inte expert på Vänsterns fredsarbete genom decennierna. Jag vet att ni samarbetade väldigt nära med Sovjetunionen och Kuba under många år. Bättre exempel torde finnas, med flera länder. Grundfrågan är: Ska EU och Sverige i dagens verklighet ta sitt ansvar när det händer fruktansvärda konflikter där människor lider, genom att kunna gripa in med freds- och säkerhetsinsatser? Eller ska vi isolera oss i Sverige, öva i Sverige och inte låta våra fredsbevarande soldater lämna landet? Man kan säga nej till detta, som Vänstern gör, och säga att andra länder får fixa det eller att vi kan organisera det på andra sätt. Det är möjligt, men just när konflikterna händer innebär det att Sverige inte tar ansvar utan överlåter åt andra att göra det. Om inte EU:s länder tillsammans tar ett ansvar för detta är det väl bara Nato som återstår. Jag kan inte se annat än att Vänsterpartiet överlåter åt andra att gripa in när det händer fruktansvärda saker under FN:s mandat. Torbjörn tog också upp hur vi organiserar det svenska försvaret och att 2015 inte är någon bra tidpunkt för att leda en stridsgrupp. Vi gör en övergång till insatsförsvar på frivillighetens grund, vilket kommer att innebära att det blir lättare att ställa upp i fredsinsatser genom att vi kan utnyttja en befintlig enhet ur försvaret. Kommer personalförsörjningen att lyckas, eller är det ett stort fiasko? Jag tror på detta. Det är på rätt väg. Mycket jobb återstår, och en viss avgång kommer det att bli. Den ska vi minimera. Skulle den bli för stor får Försvarsmakten självfallet vidta åtgärder.
Torbjörn Björlund (V)
Anf. 206 Torbjörn Björlund (V)
Fru talman! Jag hör vad Staffan Danielsson säger, och jag håller med om att Staffan Danielsson inte är expert på det fredsarbete vi har gjort. Tittar man historiskt ser man att vi har en helt annan historia när det gäller typ Vietnamkriget, Chilekonflikten eller Sydafrika, där det var stora problem med förtryck och där diktaturer helt enkelt hade makten. Det som då hände med de borgerliga partierna kan man kanske komma tillbaka till en annan gång, men det finns alltså en historia som är helt annorlunda. Det är det som är poängen här: Varför måste vi gå in i ett EU som i dag bara inriktar sig på en lösning? Varför ska vi gå in i ett EU som bara ser militarisering som sin lösning? Varför kan inte vi välja hur vi jobbar med detta, med andra länder, frivilligt - precis som vi har gjort förut? Det har fungerat oerhört bra i många decennier för svensk del. Vänsterpartiet har varit drivande och med på många fredsbevarande insatser genom åren, men framför allt under FN-mandat och med en inriktning på fredsbevarande och humanitära insatser. Det måste vara det som gäller. Det innebär också att man när man på något sätt anger riktningen - om man går rakt in i just EU och Nato - hamnar fel. Det är det som är vår poäng med detta. Varför inte använda vår alliansfrihet och säga: Vi väljer själva, men vi vill göra på detta sätt. Vi vill inte undandra oss vårt ansvar utan göra det på vårt sätt, och det ska vara med nationer som vill vara med och jobba på det sätt vi tycker. När det gäller avgångar och personalförsörjning tror jag att man inte ska underskatta de problem som kommer. Jag tror nämligen att det om vi hamnar på 30 eller 40 procents avgång när det gäller insatsförsvaret garanterat kommer att påverka Nordic Battlegroup 2015 - definitivt. Har man inte detta klart för sig kommer man också att hamna i de problem som blir, nämligen att det kommer att kosta mycket mer än man har beräknat eftersom det kommer att krävas rekrytering på rekrytering. Ansvaret att hantera detta på ett bra sätt ligger på regeringen, menar jag. Därför tror jag definitivt att det kommer att påverka NBG 2015.
Staffan Danielsson (C)
Anf. 207 Staffan Danielsson (C)
Fru talman! Övergången till det nya frivillighetsförsvaret tror jag var nödvändig. Det är en svår uppgift. Det kommer att gå bra, men det kräver mycket jobb och engagemang från oss alla - Försvarsmakten, försvarsutskottet och så vidare. Jag tror att man jobbar bättre med det om man ger Försvarsmakten kredit för det jobb de gör, diskuterar de bekymmer som kan uppkomma och har möjlighet att utgöra ett stöd i det läget. Torbjörn tar det lite riskabla greppet att hylla Vänsterpartiets föregångare, Sveriges kommunistiska parti och Vänsterpartiet kommunisterna, och höja deras politik till skyarna. De samarbeten som Torbjörn pratar om skedde på 50-, 60- och 70-talet, kanske också 40-talet. Jag är dock inte expert på detta. Torbjörn säger också att Sverige visst kanske ska kunna hjälpa till, men på vårt sätt. Andra länder får ställa upp och acceptera hur vi ska ha det, och så småningom kan vi göra en insats. Men du inser väl att det du säger när du formulerar det så är nej? Sverige ska inte bidra när människor lider och plågas i inbördeskrig. Vi ska inte ta ansvar. Andra länder ska göra det, kanske andra länder i EU - jag vet inte om du är emot det också. Nato kan gripa in och har ofta gjort det under FN-mandat. Det är tråkigt att Vänsterpartiet är så isolationistiskt och tror att världen blir bättre om Sverige inte tar sitt ansvar tillsammans med andra för att jobba för fred och säkerhet när de hotas på olika håll i världen.
Åsa Lindestam (S)
Anf. 208 Åsa Lindestam (S)
Fru talman! Staffan Danielsson har tagit upp en del saker som jag skulle vilja resonera vidare om. Men allra först skulle jag vilja säga att när vi förhandlade med regeringen sade vi att styrkan skulle kunna verka mellan 2015 och 2018. Där någonstans skulle vi ha kunnat "ta lead". Vi tror att det är väldigt svårt att klara av insatsorganisationen, som ska vara på plats till 2014. Vi vet att vi har ett bekymmer med personalbemanningen. Detta hade kunnat få vänta lite grann. Men nu är det som det är. Vi är lite oroliga. Jag skulle vilja fråga om det solidariska som Staffan Danielsson pratar om. Hur ska vi kunna få styrkan användbar? När det är skarpt läge och vi behöver en styrka i Libyen skulle den kunna tas direkt från den styrkan, flyga i väg ned dit och vara det nordiska bidraget. I stället måste vi ta ut våra flygplan från Nordic Battlegroup, sätta in dem som ett enskilt bidrag från svenska soldater och skicka ned dem dit alldeles på egen hand, även om det sker i samverkan med Nato. Någonting är fel i organisationen. På vilket sätt skulle Staffan Danielsson kunna hjälpa till och styra om så att detta blir en användbar grupp, så att man också skulle kunna få ett uppdrag i hela den styrkan eller i delar av den? Jag skulle vilja veta hur man skulle kunna göra för att få den användbar. Vi har ett behov i Europa av att ha en sådan här styrka. Där delar jag Staffan Danielssons uppfattning. Det som hände tidigare i Bosnien ska inte hända igen. Det får vi verkligen hoppas. Vi ska inte heller behöva be någon annan att ta ansvar för det som händer i vårt närområde, utan det ska vi själva göra. Men hur ska vi bete oss? Så här har det varit år efter år i styrka efter styrka. Vi har inte kunnat använda dem.
Staffan Danielsson (C)
Anf. 209 Staffan Danielsson (C)
Fru talman! Åsa Lindestam ställer berättigade frågor, och jag ska försöka vara flexibel och konstruktiv i mina svar på båda de frågor hon ställer. Exakt vilket år ska Sverige leda en stridsgrupp? Det kan vara 2014, 2015 eller 2016. Jag står bakom överenskommelsen. Sedan får vi diskutera när vi gör det igen. Men jag tror att det är bra att Sverige då och då tar sitt ansvar för fred och säkerhet genom stridsgruppsdeltagande. Även detta med "lead eller inte" är givetvis något man får diskutera. Men nu blir det "lead" 2015 i en bred överenskommelse, vilket jag är väldigt glad för. Den andra frågan handlade om den rätt stora ansträngning som EU:s länder gemensamt gör för att ha två stridsgrupper i beredskap - fyra varje år, som Åsa sade. Sedan används de inte, trots att det pågår konflikter på många håll i världen. Jag är fullt enig med Åsa Lindestam om att det är något som inte funkar i konceptet. Det kan bero på finansieringen eller annat. Sverige har drivit på för att se över detta. Det är för stelbent i dag. Jag välkomnar förändringar i upplägget som gör att det blir lättare att sätta in stridsgrupperna när fred och säkerhet hotas på andra håll i världen.
Åsa Lindestam (S)
Anf. 210 Åsa Lindestam (S)
Fru talman! Jag tackar för svaret. Vi delar oron, men regeringen måste trycka på, och Staffan Danielssons parti tillhör regeringen. Därför faller ett rätt tungt ansvar på honom att göra någonting i den här delen. Jag skulle också vilja att vi funderade lite mer tillsammans över det här med att ta ledningen över en styrka. När jag läser Riksrevisionens rapporter erfar jag att planeringen inte gjorts i tillräckligt god tid. Vi hörde också från talarstolen tidigare att man kanske skulle ha en möjlighet att börja planera det här nästa år. Jag tror att detta måste planeras här och nu. Med en dålig planering blir det så att Sverige får ta ett väldigt stort ansvar. I den första styrka vi satte upp fick Sverige ställa upp med fem sjättedelar av de soldater som skulle finnas med. Så kan vi inte ha det. Att ha ledningen för en sådan här styrka innebär en lång planering för att man ska kunna få de andra med. På vilket sätt skulle man kunna göra detta så att det blev en bättre ledning? Hur skulle man kunna fördela ansvaret? Jag tror att det finns andra länder som också skulle behöva ta ledningen för att träna och lära. Vi kan också se i våra dokument att om man får det kan man också få officerare på högre nivå, vilket Försvarsmakten tycker är väldigt bra, för det är också träning i att kunna leda stora styrkor men finnas i de övre delarna av ledningen. Men hur ska vi bete oss för att få styrkan att bli ledd av även andra, inte bara Sverige, när vi deltar?
Staffan Danielsson (C)
Anf. 211 Staffan Danielsson (C)
Fru talman! Man kan se på det här på två sätt. Det är självklart att det är ett tyngre ansvar att vara ramnation än att ingå som en nation som stöttar ramnationen. EU:s stridsgrupper sätts i rätt stor utsträckning upp från de stora EU-länderna, som sätter in befintliga bataljoner och så vidare. Men även de mindre länderna ställer upp så mycket de kan. Jag har inte överblick över detta, men Sverige med tio miljoner människor har klarat detta, vilket jag är stolt över, låt vara att det kunde ha gått bättre. Riksrevisionen pekar på misstag som begåtts. Det kan ske i alla sammanhang. Även Erik Hamrén planerade och grejade, men misslyckades tyvärr i fotbollsmatchen - inga jämförelser i övrigt. Det är bra att Sverige tar ansvar och att de mindre länderna ställer upp för stridsgruppsansvaret. Men jag är som jag sade lite osäker på om Estland, Finland och Danmark klarar ett stridsgruppsansvar. Jag håller med om att detta är förhandlingsbart. Hur ofta ska vi vara med? Hur ofta ska vi leda en stridsgrupp? Hur ofta kan vi delta på annat sätt? Vi får ta den diskussionen ett tag efter nästa stridsgrupp. Jag tror att det i grunden är bra att vi tar vårt ansvar och ställer upp. Jag är stolt över att Sverige kan vara ramnation. Det kostar en del, men det ger mycket tillbaka också, som Annicka Engblom sade. Vi tar vårt ansvar för det här på ett bra sätt. Detta tycker jag att vi ska resonera tillsammans om i Sveriges riksdag. När vi skickar svenska soldater utomlands på insatser krävs det bred enighet.
Mikael Jansson (SD)
Anf. 212 Mikael Jansson (SD)
Fru talman! Jag yrkar bifall till vår reservation i betänkandet. Sverigedemokraterna anser att den svenska försvarsmakten i första hand ska ta ansvar för försvaret av Sverige. I andra hand ska svenska försvaret ta ansvar för en nordisk gemensam territoriell integritet. I tredje hand bör svenska försvaret ta ansvar för att möta internationella kriser genom deltagande i fredsbevarande insatser med FN-mandat. Vi delar i huvudsak ambitionerna i Stoltenbergrapporten. Sveriges försvar ska ledas av Sverige, men samarbetet med de nordiska grannländerna bör drivas så långt det går genom delat ansvar för resursmaximering. Nordefco är avgjort en bra början som kan leda till ytterligare fördjupat samarbete. Som ni hörde räknade jag inte upp EU:s stridsgrupper som ett av Försvarsmaktens verksamhetsområden. Sverigedemokraterna anser att Sverige inte ska delta i EU:s stridsgrupper. Sveriges deltagande hittills i EU:s stridsgrupper har varit kostsamt och har lett till att medel som kunnat användas till uppbyggande av svensk försvarsförmåga har förslösats. Förutom att stridsgrupperna är kostsamma att sätta upp finns det en djupare och farligare aspekt av stridsgrupperna. Stridsgrupperna riskerar att bli början till en förskjutning i frågan om vems den svenska försvarsmakten är. Även om försvaret är en mellanstatlig fråga inom EU finns en rörelseriktning mot överstatlighet. Det finns flera tecken på detta. För det första talas det alltmer inom försvarsmaterielområdet om pooling and sharing på EU-språk eller smart defense på Nato-språk. Det innebär gemensamt ägande av försvarsmateriel tillsammans med andra länder. Pooling and sharing kan vara nödvändigt för att få ned kostnader. Det kan också vara säkerhetspolitiskt positivt med ömsesidigt militärt beroende. Men det finns samtidigt risker med pooling and sharing. Sverige kan bli alltför beroende av andra länder så att vår handlingsfrihet i praktiken försvinner. För det andra är EU:s stridsgrupper ytterligare ett tecken på att kontrollen över Försvarsmakten är på väg att förskjutas. Även om stridsgrupperna just nu berör en mindre del av Europas olika väpnade styrkor kommer det inte att förvåna någon om systemet vidareutvecklas, lika lite som det skulle förvåna någon om det lades fram ett förslag om att försvaret ska bli en överstatlig fråga inom EU. Det är viktigt att se tendensen i tid så att vi inte investerar oss i fel riktning. Med fel riktning menar jag en riktning mot att alliansfriheten upphör. Jag är medveten om att det finns politiker i Sverige som gärna ser Sverige som medlem i Nato och att ett militärt EU-kommando borde upprättas, men dessa är i minoritet i Sverige i dag. En sådan linje har inte heller något stöd bland det svenska folket. Natos strategi i dag är att medlemsländernas försvarskrafter tillsammans ska angripa USA:s och Europas fiender globalt. Tanken bakom EU:s stridsgrupper är ungefär densamma. När vi ser det svenska försvaret omvandlas till mindre enheter som ska kunna flygas ut i världen, när vi lever med inriktningen i försvarsbeslutet 2009 med reducering av förmågan att kunna möta en invasion, är det tydligt att regeringen styr mot ett uppgivande av Sveriges möjligheter att försvara eget territorium. Sveriges mångåriga alliansfrihet har tjänat oss väl. Med detta sagt vill jag på inget sätt förringa Natos betydelse. Det är nu allmänt känt hur mycket vi egentligen samarbetade med Nato under kalla kriget. Då kan man ställa frågan: Gjorde Sverige fel som under kalla kriget stod alliansfritt? Jag tycker inte det. Det fanns en balans i Sveriges agerande. Vi verkade tvivelsutan för freden. Sverigedemokraterna anser att det finns goda skäl att Sverige står utanför de stora militärallianserna även nu när kalla kriget är blott ett minne. Detta är dock inte de EU-positiva partiernas linje. Det finns starka krafter som verkar för en EU-allians. I Lissabonfördraget finns därför en mycket långtgående allianspolicy. I artikel 42.7 står det: Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Det är mycket tveksamt om Sverige i längden enligt Lissabonfördraget har möjlighet att stå alliansfritt. För närvarande har alliansprincipen i Lissabonfördraget inte implementerats på grund av Irlands protester. För att det ska vara möjligt att stå alliansfritt krävs att vi redan nu säger nej till EU:s militära ambitioner. Vi måste åter, liksom under kalla kriget, finna en balanspunkt för det svenska försvaret. Det finns många olika förutsättningar för ett återskapande av försvarsförmågan. Man kan räkna upp ett antal förutsättningar: Den aktuella hotbilden är låg. Militär upprustning sker i Ryssland och Kina. Vi vet väldigt lite om framtida maktförskjutningar i världen. Produktion av dyr avancerad försvarsmateriel kräver samverkan mellan länder. Det tar lång tid att återbygga en officerskader om försvaret först reducerats till ett minimum. Det är mycket som måste vägas in när försvaret planeras. Våra prioriteringar är att bygga upp ett avvägt existensförsvar som trovärdigt skapar en tröskel mot angrepp mot Sverige och att söka långtgående samverkan med våra nordiska grannländer kring försvaret av Norden. Sammanfattningsvis: EU:s stridsgrupper sätts in i insats av EU, och medlemsländerna har tio dagars veto att hålla inne med sitt truppbidrag. Allt pekar på att det svenska engagemanget i EU:s stridsgrupper är en övergångsfas innan vi hamnar i ett gemensamt EU-försvar. Det är bara en tidsfråga innan EU kommer att föreslå att försvaret blir överstatligt med EU-kommando. Fru talman! Låt oss värna vår alliansfrihet redan nu genom att inte delta i EU:s stridsgrupper.
Roland Utbult (KD)
Anf. 213 Roland Utbult (KD)
Fru talman! När frågan om nordisk stridsgrupp, Nordic Battlegroup, var uppe till debatt senast i kammaren handlade det om hur vi i framtiden skulle kunna leda en av EU:s stridsgrupper. I dag är vi framme vid ett tydligare bemyndigande för ytterligare en beredskapsperiod. År 2015 ligger inte så långt in i framtiden. Utskottets förslag till riksdagen är att godkänna att Sverige nu går in som ramnation för att leda den nordiska stridsgruppen under det första halvåret 2015. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i dess helhet. Detta är ett beslut som jag menar ligger väl i linje med den tradition vi har i Sverige, att delta i fredsfrämjande operationer runt om i världen, i närområdet men också lite längre bort. Vi har i vår historia antagit utmaningar inom ramen för FN i Cypern, Gaza, Kongo, Libanon, Bosnien, Kosovo, Afghanistan och så vidare. I dag har den svenska utlandsstyrkan personal vid elva konfliktområden runt om i världen, och män och kvinnor från vår försvarsmakt gör viktiga fredsinsatser där. Nu handlar vårt beslut om att Sverige inom ramen för EU ska leda den nordiska stridsgruppen 2015. Den historiska bakgrunden är, som vi vet, de tragiska krigen i Bosnien och Kosovo då det blev uppenbart att EU inte klarade den militära krishanteringen utan behövde hjälp utifrån. Olika beslut kring millennieskiftet ledde fram till det vi har i dag. Redan 2008 ledde Sverige sin första snabbinsatsstyrka, som inbegrep Sverige, Norge, Finland, Estland och Irland. Beredskapsperioden sträckte sig från januari till juni 2008. Första halvåret 2011 var det åter dags, nu tillsammans med soldater och sjömän från de tidigare länderna samt Kroatien. Nu, liksom vid tidigare insatser, är syftet med snabbinsatsstyrkan att snabbt - inom tio dagar - kunna vara på plats vid händelse av konflikt eller annan kris. Insatsområdet är utanför EU men fortfarande i vårt närområde. Dessutom ska styrkan kunna delta i humanitära insatser inklusive katastrofhjälp och som stöd vid flyktingkatastrofer om FN så begär. Fru talman! Liksom utskottet i stort välkomnar vi kristdemokrater att vi gemensamt kan gå in och på nytt ta detta ansvar för fred och säkerhet. Vi menar också att det är viktigt att stridsgruppen kan ställas just till FN:s förfogande om det internationella samfundet begär det. Sveriges säkerhet bygger numera på gemenskap och samverkan med andra länder. Sverige är alltjämt alliansfritt, men vi är inte längre neutrala. Vi har genom solidaritetsförklaringen i det senaste försvarsbeslutet bundit oss starkt till våra nordiska och europeiska syskon. Vi har just kunnat läsa om hur regeringscheferna i Norden diskuterat om vi ska gå in och ta ett större ansvar för Island. Den lösning vi debatterar i dag, att EU inte har eller ska ha ett eget försvar men bygger en samverkan byggd på de nationella försvaren, är viktig. Grunden för detta har vi i den för Kristdemokraterna så viktiga subsidiaritetsprincipen. Detta är rätt väg, för vi är fortfarande suveräna stater och tänker inte överlåta vårt försvar till en överstatlig nivå. Nu vidtar ett stort arbete för Försvarsmakten att få allt på plats inom två och ett halvt år. Planering, utbildning och övning blir centrala. Sverige har som ramnation ett särskilt ansvar. Även detta arbete är viktigt, och även om det kräver resurser beskriver Försvarsmakten själv hur detta ska gå till. Förhoppningsvis kan det fortsatta arbetet inom Nordic Battlegroup gynna det vi talar om här i dag.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2012-06-14
Förslagspunkter: 1, Voteringar: 1

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelse

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Den nordiska stridsgruppen 2015

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen godkänner att Sverige som ramnation leder en av EU:s stridsgrupper i beredskap under första halvåret 2015.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2011/12:84 och avslår motion 2011/12:Fö8.
    • Reservation 1 (V)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (V)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    S920020
    M940013
    MP22003
    FP22002
    C17006
    KD16003
    SD01900
    V01702
    -0001
    Totalt26336050
    Ledamöternas röster