Normgivningsfrågor på dataskyddsområdet, m.m.
Betänkande 1993/94:KU36
Konstitutionsutskottets betänkande
1993/94:KU36
Normgivningsfrågor på dataskyddsområdet, m.m.
Innehåll
1993/94 KU36
Sammanfattning
I betänkandet behandlar och tillstyrker utskottet proposition 1993/94:116.
Det föreslås sålunda att det område inom vilket regeringen enligt 8 kap. 7 § regeringsformen efter bemyndigande i lag kan utfärda föreskrifter utvidgas. Förslaget innebär att regeringen efter bemyndigande i lag skall till Datainspektionen kunna delegera normgivningskompetens avseende skyddet för den personliga integriteten vid ADB-behandling av personuppgifter. Det föreslås vidare att det delegeringsbara området utvidgas genom att två nya ämnesområden, återanvändning och återvinning av material samt tillståndsplikt i fråga om åtgärder med byggnader och anläggningar, tillförs.
Vidare läggs fram förslag till en sådan ändring av regeringsformen att det i lag skall kunna bestämmas att på förvaltningsrättens område inte bara Regeringsrätten utan även en lägre förvaltningsdomstol skall kunna bevilja resning och återställande av försutten tid. De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.
I betänkandet behandlas vidare fyra motioner, varav en har väckts med anledning av propositionen. Utskottet avstyrker motionerna.
Propositionen
I proposition 1993/94:116 föreslår regeringen att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i regeringsformen.
Lagförslaget finns som bilaga till betänkandet.
Motionerna
1993/94:K18 av Göte Jonsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om personlig integritet vid lagstiftning om dataregister.
1993/94:K423 av Pontus Wiklund (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att tillsätta en utredning med uppgift att ta fram förslag till en ny lag rörande integritetsskydd.
1993/94:K434 av Ingela Mårtensson och Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till en integritetslag i enlighet med motionen.
1992/93:K424 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning som syftar till att införa ett system där utlämnandet av ekonomiska eller andra personliga databaserade uppgifter av viss betydelse inte får ske utan den enskildes medgivande i vissa fall,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att begränsa statens försäljning och utlämnande av databaserade uppgifter.
Utskottet
Frågan om en ny datalag
Bakgrund
Datalagen (1973:289) syftar till att skydda den enskilde mot otillbörligt intrång i den personliga integriteten till följd av att personuppgifter registreras med hjälp av automatisk databehandling (ADB). Redan vid dess tillkomst förutsattes att lagen skulle ses över inom en snar framtid. Två olika utredningar, Datalagstiftningskommittén och Data- och offentlighetskommittén har också lagt fram förslag som delvis har genomförts.
År 1989 förordnade dåvarande chefen för Justitiedepartementet efter regeringens bemyndigande en särskild utredare att göra en översyn av datalagen från såväl saklig som lagteknisk synpunkt. Utredningen antog namnet Datalagsutredningen och fick efter någon tid en parlamentarisk sammansättning. I februari 1993 lade utredningen fram sitt slutbetänkande En ny datalag (SOU 1993:10).
Inom EG pågår ett arbete med att ta fram ett direktiv om dataskydd. Bakgrunden är bl.a. tillkomsten av den inre marknaden som förutsätter att personuppgifter kan föras fritt från ett medlemsland till ett annat. Skillnader i integritetsskyddet mellan de olika länderna kan innebära hinder mot sådana fria flöden. Det finns därför en strävan efter att komma fram till en enhetlig nivå på integritetsskyddet inom hela EG. EG-kommissionen antog i september 1990 ett förslag till direktiv om skydd för enskilda vid behandling av personuppgifter. Förslaget utsattes för hård kritik bl.a. av Europaparlamentet. Under EG:s historia har inte något direktivförslag från kommissionen lett till så många ändringsförslag från parlamentet som detta. I oktober 1992 lade kommissionen fram ett nytt förslag. Det nya förslaget -- förslag till direktiv om skydd för enskilda vid behandling av personuppgifter och om det fria flödet för sådana uppgifter (COM (92) 422 final -- SYN 287) -- bereds för närvarande inom en arbetsgrupp under ministerrådet.
Osäkerheten är fortfarande mycket stor om hur direktivet slutligen kan komma att utformas. Hos medlemsländerna finns det olika uppfattningar om behovet av att anta ett direktiv på området. Oenighet råder också om vilken omfattning och utformning ett direktiv skall ges. Detta har lett till att tidsplanen för antagandet av direktivet har förskjutits. Såvitt nu är känt förväntas inte rådet ta slutlig ställning till direktivförslaget förrän tidigast under andra halvåret 1994. För det fall EG antar ett direktiv på området är detta bindande i fråga om det resultat som skall uppnås men medlemsländerna skall själva för egen del bestämma om form och medel för detta. Det är i detta sammanhang värt att notera att ett deltagande i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) sannolikt medför skyldighet för Sverige att ha en motsvarande reglering.
Datalagsutredningen har i sitt slutbetänkande gjort en analys av de frågor som rör ADB-hantering av personuppgifter och gått igenom EG-kommissionens förslag till dataskyddsdirektiv. I sitt arbete har utredningen eftersträvat att få i huvudsak samma regler för integritetsskyddet som de som kan komma att gälla inom EG. Utredningens förslag till en ny datalag ansluter sig också nära till direktivförslaget. Förslaget till en ny datalag innefattar mycket betydande förändringar i förhållande till vad som gäller i dag. Utredningen föreslår att det nuvarande tillstånds- och licenssystemet avskaffas och att de resurser som därigenom frigörs används för en mer intensifierad tillsyn. För att man skall kunna övergå till ett tillståndslöst system har utredningen strävat efter att i den nya lagen utförligt reglera förutsättningarna för ADB-behandling av personuppgifter. Reglerna i datalagen föreslås bli kompletterade med generella föreskrifter från Datainspektionen avseende olika branscher och sektorer för sådan behandling av känsliga uppgifter som ofta förekommer inom ett visst område för ett visst ändamål. Vidare föreslår utredningen bl.a. ökade krav på samtycke från enskilda för att ADB-behandling skall vara tillåten, särskilda regler för behandling av känsliga personuppgifter och särskilda regler om integritetsintressenas förhållande till tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
Utredningens huvudförslag att det nuvarande tillstånds- och licenssystemet avskaffas och ersätts med ett renodlat tillsynssystem har mötts av en överväldigande positiv remissopinion. Flertalet remissinstanser riktar dock kritik mot olika delar av förslaget och anser att det måste övervägas ytterligare. Kritik riktas bl.a. mot att lagförslaget är svårtillgängligt och att det i vissa delar inte är tillräckligt preciserat. Många instanser har ifrågasatt att utredningen så nära följt förslaget till EG-direktiv.
Propositionen
Mot bakgrund av remissutfallet förklarar regeringen att den anser att Datalagsutredningens förslag inte utan betydande justeringar kan läggas till grund för lagstiftning. Utredningens förslag saknar dessutom enligt regeringen i stor utsträckning en analys av vilka kostnader som ett genomförande av det nya systemet skulle kräva. Regeringen anför att en sådan fördjupad kostnadsanalys eventuellt skulle behöva följas av remissbehandling innan ett förslag till en ny datalag skulle kunna föreslås riksdagen. En ny datalag kommer enligt regeringen att vara förenad med stora informationsinsatser och med en lärotid för alla berörda. Att under dessa förhållanden kort tid efter införandet av en ny datalag riskera att på nytt genomföra stora ändringar ter sig enligt regeringen inte försvarbart. Regeringen anser därför att frågan om att stifta en ny datalag bör anstå till dess ett slutligt ställningstagande av EG är för handen. Regeringen menar att detta dock inte bör hindra att angelägna ändringar i det nuvarande systemet genomförs.
Motionerna
I motion 1992/93:K424 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) tar motionärerna upp frågan om statens försäljning av datauppgifter. Motionärerna förespråkar en utredning som syftar till att införa ett system där utlämnandet av ekonomiska eller andra personliga databaserade uppgifter av viss betydelse inte får ske utan den enskildes medgivande i vissa fall (yrkande 1). De anser vidare att förutsättningarna för att begränsa statens försäljning och utlämnande av databaserade uppgifter bör utredas (yrkande 2).
I motion 1993/94:K423 av Pontus Wiklund (kds) efterlyser motionären en ny integritetslagstiftning. EG:s ställningstagande vad gäller eventuella direktiv på området kan enligt motionären inte avvaktas. Motionären anser att integritetsskyddslagen inte bör vara bunden till någon teknik. Den myndighet som skall tillse att lagens regler efterlevs bör enligt motionären ges sådana befogenheter att den på ett effektivt sätt kan fullgöra sin uppgift. Han anser också att lagen bör klargöra skyddet för integriteten i förhållande till yttrande- och tryckfriheten.
I motion 1993/94:K18 av Göte Jonsson (m) förklarar motionären att han i princip inte har något att invända mot propositionen. Motionären vill dock peka på ett förhållande som enligt hans uppfattning tyvärr ofta kommer i bakvatten när det gäller integritetsfrågor. Alltför ofta tar man nämligen enligt hans uppfattning i lagstiftningen först och främst hänsyn till myndigheternas behov av smidiga rutiner. Motionären menar att förevarande proposition är ett sådant exempel. Den personliga integriteten berörs enligt motionären endast ytligt.
Motionären anför att en lagstiftning på dataområdet inte först skall ta hänsyn till myndighetens bekvämlighet och i andra hand den enskildes rätt till integritet. Detta bör enligt motionären särskilt beaktas när förslag läggs fram till ny datalag och annan lagstiftning som berör den enskildes integritet i förhållande till register och liknande.
I motion 1993/94:K434 av Ingela Mårtensson och Margitta Edgren (fp) konstaterar motionärerna att det förslag som Datalagsutredningen presenterade i februari 1993 inte har resulterat i någon heltäckande proposition, framför allt därför att EG ännu inte har tagit ställning till direktiv vad gäller integritetsskydd. De konstaterar vidare att det förslag som EU-parlamentet ställt sig bakom kommer i konflikt med den svenska offentlighetsprincipen. Motionärernas uppfattning är att även svensk lagstiftning om integritet skall utgå just från integriteten och inte som hittills vara bunden av huruvida känsliga uppgifter är lagrade på konventionella medier som magnetband, skivminne osv. En integritetslag bör enligt motionärerna vara teknikoberoende eftersom det inte är olämpligt bruk av personuppgifter som lagrats på data som bör regleras utan olämpligt bruk av känsliga personuppgifter över huvud taget. Offentlighet kan enligt motionärerna komma att vägas mot kravet på integritet. Offentlig insyn bidrar till ökad integritet genom att den enskilde eller massmedia kan ta reda på vilka uppgifter som finns hos en myndighet. Offentlighetsprincipen är en viktig princip i det svenska samhället som vi enligt motionärerna måste slå vakt om. Enligt motionärerna är förslaget till EG-direktiv om integritetsskydd vad gäller reglerna för utlämnande av uppgifter, anonymitetsskydd, diarier, m.m inte förenligt med offentlighetsprincipen. Motionärerna anser att en integritetslag måste underordnas grundlagen.
Utskottets bedömning
Enligt utskottets mening är det i hög grad angeläget med en modernisering av lagstiftningen om skydd mot att medborgarnas personliga integritet kränks genom att uppgifter om dem registreras med hjälp av automatisk databehandling. Som regeringen anför bör frågan om att stifta en ny datalag dock anstå till dess EG slutligen har tagit ställning till det nämnda förslaget till direktiv på området. I avvaktan på förslag till en ny datalag bör riksdagen enligt utskottets mening inte göra några uttalanden i de hänseenden som begärs i motionerna. Följaktligen avstyrker utskottet motionerna.
Normgivningsfrågor på dataskyddsområdet -- en delreform
Bakgrund
I 8 kap. regeringsformen regleras normgivningsmakten genom regler som fördelar behörigheten att meddela föreskrifter mellan riksdagen, som stiftar lag, och regeringen som beslutar förordningar. Enligt 3 § första stycket skall föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, meddelas genom lag. I 5 § andra meningen anges att föreskrifter om kommunernas befogenheter och åligganden skall meddelas genom lag. Enligt 7 § kan riksdagen utan hinder av 3 och 5 §§ genom delegering till regeringen överlåta vissa särskilt angivna delar av normgivningskompetensen på det offentligrättsliga området. I 7 § räknas de olika områden upp inom vilka möjlighet till delegering finns. Lagrummet är förhållandevis allmänt hållet och förutsätter att det i varje enskilt lagstiftningsärende tas närmare ställning till det berörda bemyndigandets omfattning. Om riksdagen utnyttjar sin rätt till delegering till regeringen, kan riksdagen enligt 11 § medge att regeringen överlåter åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela bestämmelser i ämnet (subdelegering).
Propositionen
Regeringen föreslår att det genom en ändring i regeringsformen öppnas en möjlighet för regeringen att efter bemyndigande i lag delegera normgivningskompetensen i fråga om ADB-behandling av personuppgifter till Datainspektionen.
Som bakgrund till förslaget anför regeringen att ordningen med tillståndskrav enligt datalagen med tiden har kommit att framstå som alltmer tungarbetad och byråkratisk. Datainspektionen tvingas lägga ned en oproportionerligt stor andel av sina resurser på tillståndsprövning. Systemet medför också en belastning på de registeransvariga.
Regeringen anför att datalagen bygger på att Datainspektionen utifrån avvägningar om bl.a. särskilda eller synnerliga skäl föreligger för en viss typ av registrering prövar om tillstånd kan beviljas och vilka föreskrifter som är nödvändiga från integritetssynpunkt för att tillstånd skall kunna beviljas. Även med väsentliga ändringar och kompletteringar av datalagen skulle enligt regeringen ett generellt avskaffande av tillståndsplikten inte kunna genomföras utan betydande risker för intrång i den personliga integriteten. För att med bibehållet integritetsskydd kunna avskaffa det nuvarande tillståndssystemet behövs enligt regeringen en helt ny lagstiftning av det slag utredningen har eftersträvat. Regeringen anser däremot att möjligheter bör skapas för att inom det nuvarande systemet ytterligare minska Datainspektionens tillståndsprövning. En sådan delreform kan i huvudsak ske inom det nuvarande systemets ram inom rimlig tid och till rimliga kostnader. I syfte att sträva mot en situation där en tillståndshantering av personregister övergår i ett tillsynsförfarande förordar regeringen att Datainspektionen ges möjligheter att reglera ADB-behandlingen av personuppgifter för olika branscher och sektorer. Detta är också något som föreslagits av Datalagsutredningen som en del av det nya tillståndsfria systemet. Ett införande av en sådan ordning i det nuvarande systemet medför att de typer av register för vilka Datainspektionen utfärdat bransch- eller sektorsföreskrifter kan undantas från tillståndsplikt. Detta bör enligt regeringen på sikt leda till att resurser frigörs för Datainspektionens tillsynsverksamhet. Den förordade delreformen förutsätter att Datainspektionen kan ges formell kompetens att utfärda generella föreskrifter för registrering av personuppgifter. För att skapa sådana möjligheter krävs ändringar i regeringsformens regler om normgivningsmakten.
När det gäller de närmare skälen för förslaget anför regeringen att en ordning där Datainspektionen ges möjligheter att utfärda generella föreskrifter förutsätter att riksdagen bemyndigar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att närmare reglera vad som skall gälla för inrättande och förande av personregister utöver bestämmelserna i datalagen och i särskilda registerförfattningar. De nuvarande bestämmelserna om normgivningsmakten i 8 kap. regeringsformen sätter emellertid enligt regeringen en gräns för möjligheterna att delegera en sådan föreskriftsrätt till Datainspektionen. Mot bakgrund av innehållet i 8 kap. 5 och 7 §§ torde det enligt regeringen inte vara möjligt att i datalagen delegera normgivningsmakt avseende det kommunala eller landstingskommunala området. Regeringen anser att inte heller den privata verksamhet som inte kan räknas som näringsverksamhet enligt 8 kap. 7 § 3 regeringsformen faller inom det delegeringsbara området. Ett bemyndigande i datalagen för Datainspektionen att utfärda föreskrifter torde enligt regeringen således i dag endast kunna avse registrering av personuppgifter inom statlig verksamhet (jfr 8 kap. 13 § RF) och näringsverksamhet. Regeringen anför att möjligheterna för Datainspektionen att kunna utfärda bransch- och sektorsföreskrifter måste syfta till att skapa enhetliga regler för ett starkt integritetsskydd oavsett var registreringen av personuppgifter sker, inte minst mot bakgrund av det ökande informationsflödet i samhället. Det ligger enligt regeringen också ett stort värde i att systemet är så beskaffat att det inte råder några oklarheter i konstitutionellt hänseende i vilken utsträckning Datainspektionen har rätt att utfärda föreskrifter till datalagen. Regeringen anser att möjligheterna att kunna delegera normgivningskompetensen på integritetsskyddsområdet således bör gälla såväl privat som statlig och kommunal verksamhet.
Proposition om en reformerad datalag
Regeringen förklarar i förevarande proposition att den senare kommer att föreslå att grundlagsändringen följs upp med ändringar i datalagen där det noga preciseras inom vilka ramar normgivningsmakten kan delegeras. I enlighet härmed förelade regeringen i april 1994 riksdagen proposition 1993/94:217 om en reformerad datalag. Där föreslås att regeringen ges möjlighet att bemyndiga Datainspektionen att utfärda generella föreskrifter om personregister inom bestämda verksamheter. Register som inrättas och förs i enlighet med sådana regler skall enligt förslaget undantas från tillståndsplikt. Riksdagen kommer att fatta beslut med anledning av proposition 1993/94:217 först sedan riksdagen har tagit slutlig ställning till det nu aktuella grundlagsförslaget.
Utskottets bedömning
Utskottet tillstyrker regeringens förslag.
Normgivningsfrågor på miljöområdet
Bakgrund
Miljöskyddskommittén lade i betänkandet (SOU 1993:27) Miljöbalk fram förslag till bestämmelser om avfallshantering, producentansvar samt miljöfarlig verksamhet, kemiska och biotekniska produkter samt avfall. Kommittén konstaterade att det enligt regeringsformen finns stöd för delegation av föreskriftsrätten inom bl.a. natur- och miljövårdens område. Kommittén var emellertid mera tveksam till om begreppet miljövård, även med en vidsträckt tolkning, är avsett att omfatta främjandet av en långsiktigt god hushållning med naturresurserna. Kommittén föreslog därför en komplettering av regeringsformen i detta hänseende.
Propositionen
Regeringen föreslår att området inom vilket regeringen, efter bemyndigande i lag, genom förordning kan meddela föreskrifter ändras genom att ett nytt ämnesområde tillförs, nämligen återanvändning och återvinning av material.
Som skäl till förslaget anför regeringen att de riktlinjer som angetts för miljöpolitiken i vissa sammanhang är beroende av att föreskrifter, utanför såväl den egentliga miljövårdens område som det område som täcks av näringsverksamhet, kan riktas mot näringsidkare, enskilda och kommunerna. Offentligrättsliga föreskrifter som tar sikte på mellanhavanden mellan näringsidkare och konsumenter omfattas av området för näringsverksamhet. I den mån föreskrifter som rör ekonomiska förhållanden tar direkt sikte på enskilda kan dock enligt regeringen svårligen begreppet näringsverksamhet åberopas till stöd för ett bemyndigande. Liknande frågor kan uppstå för kommunerna. Det är knappast heller möjligt att meddela det slags detaljerade föreskrifter som kan behövas i lag. För att föreskrifter i syfte att åstadkomma en kretsloppsanpassad samhällsutveckling och som bl.a. rör ekonomiska förhållanden skall kunna beslutas av regeringen eller någon annan myndighet bör därför enligt regeringens mening återanvändning och återvinning av material läggas till uppräkningen av ämnen i 8 kap. 7 § 3.
Utskottets bedömning
Utskottet tillstyrker regeringens förslag.
Normgivningsfrågor på plan- och byggområdet
Bakgrund
Plan- och bygglagen (1987:10), PBL, trädde i kraft den 1 juli 1987. Den viktigaste nyheten i PBL var decentraliseringen till kommunerna av ansvaret för beslut om fysisk planering och lokalisering av bebyggelse. Andra viktiga ambitioner med PBL var bl.a. ett utökat medborgarinflytande och förenklingar för den enskilde.
Plan- och byggutredningen lade den 8 oktober 1993 fram delbetänkandet Anpassad kontroll av byggandet (SOU 1993:94). I betänkandet föreslås bl.a. att den nuvarande tillståndsprövningen (bygglovet) endast skall avse en prövning av lokaliseringen. Beslut om den närmare placeringen och utformningen av byggnader m.m. samt den tekniska kontrollen föreslås ske i ett fristående förfarande. Den del av utredningens förslag som är aktuell i förevarande lagstiftningsärende är förslaget till reglering av tillståndsplikten i områden utanför detaljplan. Denna tillståndsplikt bör enligt utredningen kunna varieras mycket mer än i dag. För detta krävs att kommunerna ges ett effektivt och lämpligt verktyg för en sådan anpassning. Enligt förslaget skall undantag från tillståndsplikt att uppföra byggnader kunna gälla sådana åtgärder utanför detaljplanelagt område där kommunen anser att tillståndsplikt inte är nödvändig. Kommunerna föreslås kunna reglera sådana frågor genom föreskrifter i översiktsplanen. Enligt utredningen är förslaget ägnat att förenkla kommunernas planarbete samtidigt som den enskildes frihet kan öka. Översiktsplanen är enligt utredningen ett instrument i vilket det borde vara möjligt att variera och lokalt anpassa tillståndspliktens omfattning med hänsyn till olika områdens karaktär. För att genomföra förslaget krävs ändringar i PBL. De ändringar som föreslås av utredaren är dels en ändrad lydelse av den bestämmelse i vilken innehållet i översiktsplanen regleras, dels bemyndiganden för regeringen eller de kommuner som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om i vilka fall åtgärder kräver tillstånd enligt lagen.
Propositionen
Regeringen föreslår att regeringen ges möjlighet att efter bemyndigande i lag genom förordning meddela föreskrifter om tillståndsplikt i fråga om åtgärder med byggnader och anläggningar.
Som skäl till förslaget anför regeringen att en översiktsplan inte är bindande enligt nuvarande lydelse av plan- och bygglagen. För att Plan- och byggutredningens förslag om en förenklad och för den enskilde mer förutsebar reglering skall kunna genomföras krävs enligt regeringen att bindande beslut i fråga om tillståndspliktens omfattning kan meddelas i översiktsplanen. Ett dylikt förfarande innebär normgivning. Regeringen pekar på att det saknas stöd i regeringsformen för sådan normgivning. Ett genomförande av den föreslagna ändringen i plan- och bygglagen kräver således enligt regeringen en ändring av de bestämmelser i 8 kap. 7 § regeringsformen som reglerar delegering av normgivningskompetensen. Ändringen bör enligt regeringens mening innebära att regeringen i lag kan ges bemyndigande att genom förordning meddela föreskrifter om tillståndsplikt för byggande, rivning och andra åtgärder med byggnader och anläggningar. Regeringen understryker att bemyndigandet enbart är avsett att tillämpas för att möjliggöra för kommunerna att i översiktsplanen föreskriva om åtgärder kräver tillstånd enligt plan- och bygglagen eller inte. Enligt regeringen är det således endast fråga om föreskrifter av administrativ karaktär.
Utskottets bedömning
Utskottet tillstyrker regeringens förslag.
Resning och återställande av försutten tid på förvaltningsrättens område
Bakgrund
Rättskipningen vid Högsta domstolen och Regeringsrätten reformerades år 1971. Målsättningen för reformen var att de båda domstolarna skulle utgöra prejudikatinstanser, dvs. de skulle ha att svara för vägledande avgöranden. Reglerna kom till uttryck bl.a. genom att det för överprövning i de båda domstolarna normalt skulle krävas att de beviljade tillstånd till prövning (dispens). Vid sidan av överprövningsuppgifterna skulle Högsta domstolen och Regeringsrätten liksom tidigare ha att pröva frågor om bl.a. resning och återställande av försutten tid. De grundläggande bestämmelserna om Högsta domstolens och Regeringsrättens roll när det gäller resning och återställande av försutten tid finns i 11 kap. 11 § regeringsformen. Enligt det lagrummet är det Regeringsrätten som beslutar om sådan åtgärd när fråga är om ett ärende för vilket regeringen, en förvaltningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet är högsta instans. Enligt regeringsformen i dess ursprungliga lydelse skulle i annat fall resning och återställande av försutten tid beviljas av Högsta domstolen. Genom lagändring år 1988 öppnades en möjlighet att i lag föreskriva att i stället för Högsta domstolen en annan domstol som icke är förvaltningsdomstol skall få bevilja åtgärden. Samma år bestämdes bl.a. att hovrätterna skall pröva frågor om resning i vissa fall, främst när det gäller tingsrättsavgöranden. Frågor om återställande av försutten tid får prövas av en hovrätt bl.a. när det gäller en frist för överklagande till tingsrätt eller hovrätt. Hovrättens beslut kan överklagas till Högsta domstolen. Därvid gäller ett krav på prövningstillstånd. Syftet med 1988 års reform var att förbättra förutsättningarna för prejudikatbildningen i Högsta domstolen. I betänkandet Några frågor angående Regeringsrätten (SOU 1992:138) föreslås att motsvarande reform nu genomförs på den förvaltningsrättsliga sidan, dvs. att för vissa fall beslutsfunktionen flyttas från Regeringsrätten till kammarrätterna.
Propositionen
Regeringen föreslår att det i regeringsformen öppnas en möjlighet att genom lag bestämma att lägre domstolar än Regeringsrätten får bevilja resning och återställande av försutten tid inom förvaltningsrätten.
Regeringen anför som skäl till förslaget att utvecklingen under senare tid är sådan att prövningen av nu avsedda frågor kommit att bli alltmer betungande för vår högsta allmänna förvaltningsdomstol. Erfarenheterna av den reform som skett på den allmänna domstolssidan när det gäller beslutsfunktionerna är enligt regeringen goda. Man har utifrån dessa erfarenheter anledning räkna med att en reform på förvaltningssidan skulle komma att leda till en avsevärd avlastning av Regeringsrätten. Regeringen menar att Regeringsrättens speciella kompetens därigenom kan utnyttjas på ett mera rationellt sätt och att Regeringsrätten får möjligheter att ägna ytterligare tid och kraft åt sin huvuduppgift. Därmed förbättras enligt regeringen förutsättningarna för en god prejudikatbildning och en sådan främjar den totala processekonomin i samhället.
Utskottets bedömning
Utskottet tillstyrker regeringens förslag.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande frågan om en ny datalag
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K424, 1993/94:K423, 1993/94:K434 och 1993/94:K18,
2. beträffande förslaget till lag om ändring i regeringsformen
att riksdagen som vilande antar regeringens förslag till lag om ändring i regeringsformen.
Stockholm den 17 maj 1994
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil Fiskesjö (c), Stig Bertilsson (m), Catarina Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Kurt Ove Johansson (s), Ingvar Johnsson (s), Inger René (m), Ingvar Svensson (kds), Simon Liliedahl (nyd), Torgny Larsson (s), Henrik S Järrel (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s), Ola Karlsson (m) och Elvy Söderström (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Propositionens lagförslag
Bilaga