Ny bostadsfinansiering m.m.
Betänkande 1990/91:BoU4
Bostadsutskottets betänkande
1990/91:BOU04
Ny bostadsfinansiering m.m.
Innehåll
1990/91 BoU4
Sammanfattning
Utskottet tillstyrker förslaget i propositionen om ett nytt bostadsfinansieringssystem. Vissa frågor bör dock enligt utskottet övervägas ytterligare. Det gäller kreditgarantin, det kommunala förlustansvaret, fastighetsskatten och realisationsvinstbeskattningens utformning i räntelånesystemet, ikraftträdandet samt beslutsordningen i låneärenden. Utskottet anser också att den föreslagna kreditgarantinämnden bör lokaliseras till Karlskrona.
Även vad i propositionen föreslagits om förändringar i det nuvarande bostadsfinansieringssystemet tillstyrks av utskottet.
I en reservation (m, fp, c) yrkas avslag på propositionen i vad avser införande av ett nytt finansieringssystem. Företrädare för dessa partier samt företrädare för vänsterpartiet och miljöpartiet de gröna har i andra reservationer tagit upp frågor som aktualiserats genom motioner i ärendet.
48 reservationer och 4 särskilda yttranden har avgivits.
Propositionen
Regeringen har i proposition 1990/91:34 föreslagit riksdagen
dels att godkänna vad i regeringsprotokollet förordats i fråga om 1. lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden, 2. investeringsbidrag för bostadsbyggande, 3. allmänna krav för statligt stöd i en ny bostadsfinansiering, 4. skattekompenserande räntebidrag för hyres- och bostadsrättshus, 5. räntelån, 6. realräntebidrag, 7. statlig kreditgaranti, 8. det statliga stödet för ny- och ombyggnad med beslut om bostadslån och räntebidrag, 9. räntestöd för underhåll m.m., 10. räntebidragstrappan,
dels att 11. under reservationsanslaget Information och utbildning m.m. för budgetåret 1990/91 anvisa 15000000 kr., 12. till Investeringsbidrag för bostadsbyggande för budgetåret 1990/91 anvisa ett förslagsanslag på 500000000 kr., 13. till Nämnden för kreditgarantier för bostäder för budgetåret 1990/91 anvisa ett reservationsanslag på 5000000 kr.,
dels att anta de vid propositionen fogade förslagen till 14. lag om ändring av plan- och bostadsverkets namn, 15. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10), 16. lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.
Lagförslagen har som bilaga 1 fogats till detta betänkande.
Motionerna
I betänkandet behandlas
dels de med anledning av proposition 1990/91:34 väckta motionerna:
1990/91:Bo1 av Hans Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen måtte ge regeringen till känna att den föreslagna kreditgarantinämnden bör samlokaliseras med Boverket i Karlskrona.
1990/91:Bo2 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen avslår regeringens proposition om ny bostadsfinansiering, utom såvitt avser förslag om ändring av plan- och bostadsverkets namn, 2. att riksdagen beslutar att återinföra de tidigare gällande reduceringsreglerna för medvärdeskatten för byggnads- och anläggningsarbeten, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att SBAB bör avvecklas, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sänkta skatter och stegvis avskaffande av räntebidragen för äldre hyres- och bostadsrättsradhus, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sänkta skatter och upptrappade räntor för hyres- och bostadsrättsradhus, 6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett bostadsfinansieringssystem lika för alla upplåtelseformer byggt på så kallade enhetslån, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det bör införas en rätt för fastighetsägare att göra skattefria avsättningar till reparationsfonder, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om avdragsrätt för reparationer i småhus, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att system för bosparande bör införas i enlighet med vad i motionen förordats.
1990/91:Bo3 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag på en plan för successiv avtrappning av investeringsbidraget under en period på 5--7 år, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förenkling av bidragsunderlagsberäkning, m.m. enligt vad som anförs i motionen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att kostnader för parkeringsanläggningar inte bör ingå i låneunderlaget, 4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till minskning av administrationskostnaderna för bostadsfinansieringssystemet hos länsbostadsnämnderna, 5. att riksdagen avslår förslaget till utformningen av realräntebidrag i propositionen, 6. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag till utformningen av realräntebidrag och nettoräntesats vid höga realräntor enligt vad som anförs i motionen, 7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till upplåtelseneutrala säkerhetsgränser för den statliga lånegarantin, 8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om mer preciserade regler för utkrävande av regressanspråk enligt vad som anförs i motionen, 9. att riksdagen hos regeringen begär ytterligare underlag och eventuellt förslag för att förhindra att utnyttjandet av den statliga kreditgarantin selekteras på sätt som anges i motionen, 10. att riksdagen avslår förslaget om räntestöd till lägenhetsunderhåll i hyreshus, 11. att riksdagen avslår förslaget om ändring av räntebidragstrappan för hyres- och bostadsrättshus.
1990/91:Bo4 av Bo Finnkvist (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om ny bostadsfinansiering.
1990/91:Bo5 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1990/91:34 om ny bostadsfinansiering m.m., 2. att riksdagen hos regeringen hemställer om ett nytt förslag till bostadsfinansieringssystem i enlighet med de riktlinjer som förordas i motionen.
1990/91:Bo6 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen med avslag på prop. 1990/91:34 om ny bostadsfinansiering m.m. hos regeringen hemställer om ett nytt förslag till bostadsfinansieringssystem i enlighet med de riktlinjer som förordas i motion 1990/91:Bo5, 2. att, vid avslag på yrkande 1, riksdagen med avslag på prop. 1990/91:34 såvitt avser förslag om införande av ett investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av permanentbostäder beslutar att mervärdeskatt för samtliga tjänster för byggande och boende från 1/1 1991 reduceras och uttas med 60 % av saluvärde inklusive andra skatter än moms (beskattningsvärdet) i enlighet med vad som anförs i motionen, 3. att, vid avslag på yrkande 2, riksdagen med avslag på prop. 1990/91:34 i denna del beslutar att investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av permanentbostäder och samlingslokaler skall utgå med full kompensation för de ökade kostnader som de slopade reduceringsreglerna för mervärdeskatt för byggnads- och anläggningsarbeten innebär i enlighet med vad som anförs i motionen, 4. att, vid avslag på yrkande 1, riksdagen beslutar avslå prop. 1990/91:34 såvitt avser kravet på kommunal bostadsanvisningsrätt som villkor för bostadsstöd, 5. att riksdagen beslutar avslå prop. 1990/91:34 såvitt avser kravet om uppfyllt markvillkor som villkor för bostadsstöd, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om behovet av förenklingar och avbyråkratisering i det föreslagna bostadsfinansieringssystemet samt hos regeringen hemställer om förslag till förenklingar och avbyråkratisering av det föreslagna systemet enligt vad som anförs i motionen, 7. att riksdagen med avslag på prop. 1990/91:34 i denna del beslutar att uppskrivningen av nettoräntan skall vara inflationen minus en procent i enlighet med vad som anförs i motionen, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om behovet av en anpassning av reglerna för uttagen av fastighets- och reavinstbeskattningen till det föreslagna bostadsfinansieringssystemet, 9. att riksdagen hos regeringen hemställer om en översyn av reglerna för uttag av fastighetsskatt och reavinstskatt i enlighet med vad som förordas i motionen, 10. att riksdagen med avslag på prop. 1990/91:34 i denna del hemställer att regeringen återkommer till riksdagen med ett nytt förslag till utformning av reglerna för statlig kreditgaranti vad avser bostadslån enligt de riktlinjer som förordas i motionen, 11. att riksdagen med avslag på prop. 1990/91:34 i denna del beslutar att tidpunkten för införande av det föreslagna bostadsfinansieringssystemet skall samordnas med att statliga kreditgarantiregler för bostadslån, enligt de riktlinjer som förordas i motionen, samtidigt kan införas, 12. att riksdagen med avslag på prop. 1990/91:34 i denna del beslutar att ansvaret för förluster för lån inom det föreslagna bostadsfinansieringssystemet skall fördelas proportionellt mellan stat och kommun i enlighet med vad som anförs i motionen, 13. att riksdagen med avslag på prop. 1990/91:34 i denna del beslutar att bostadshus, som uppförts eller byggts om med stöd av statliga bostadslån och räntebidrag enligt gällande regelsystem, inte överförs till det s.k. räntelånesystemet i enlighet med vad som anförs i motionen, 14. att riksdagen beslutar avslå prop. 1990/91:34 såvitt avser införande av räntestöd av lägenhetsunderhåll i hyreshus i enlighet med vad som anförs i motionen, 15. att riksdagen med anledning av prop. 1990/91:34 beslutar att fastighetsägare medges skattefri avsättning av medel i fonder för reparationer och underhåll enligt de regler som förordas i motionen.
1990/91:Bo7 av Bengt-Ola Ryttar och Johnny Ahlqvist (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bostadsföretagens konsolideringsfonder.
1990/91:Bo8 av Bengt-Ola Ryttar och Björn Ericson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en temporär ändring i bokföringslagen.
1990/91:Bo9 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen avslår propositionen om ny bostadsfinansiering förutom anslag till investeringsbidrag och ändring av plan- och bostadsverkets namn, 2. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om investeringsbidragens utformning, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett nytt bostadsfinansieringssystem som bygger på de riktlinjer om minskade räntebidrag och kreditgarantier för lån som omfördelar kostnaderna över tiden som redovisas i motionen, 4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ökad schablonisering vid beräkningen av låneunderlag för bostadslån, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av bruksvärdessystemet, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskaffande av länsbostadsnämnderna, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskaffande av SBAB, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avsättning till reparationsfonder, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en förändrad reavinstbeskattning, 10. att riksdagen beslutar att avskaffa markvillkoret, 11. att riksdagen beslutar att avskaffa konkurrensvillkoret, 12. att riksdagen beslutar att avskaffa kostnadskontrollen.
1990/91:Bo10 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar om slopande av uttagsbeskattningen på arbeten i egen regi från 1 januari 1991, 2. att riksdagen beslutar om slopande av fjärrvärmemomsen från 1 januari 1991, 3. att, vid avslag på yrkande 2, riksdagen beslutar att ikraftträdandet av fjärrvärmemomsen uppskjuts, 4. att riksdagen beslutar om slopande av statlig fastighetsskatt för allmännyttigt ägda bostadsfastigheter, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att riksdagen skall fastställa nettoräntesatsen första året och eventuellt kommande ändringar, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det behovsprövade förvärvslånet med räntebidrag bör bibehållas oförändrat utanför räntelånesystemet, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om "glesbygdsgarantin" i räntelånesystemet.
dels de med anledning av proposition 1990/91:27 väckta motionerna:
1990/91:Bo11 av Knut Billing m.fl. (m) vari, såvitt nu är i fråga, yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om länsbostadsnämnderna (motionen i övrigt behandlas i betänkande 1990/91:BoU5)
1990/91:Bo12 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskaffande av länsbostadsnämnderna.
Utskottets beredning av ärendet
Yttrande i ärendet har inhämtats från skatteutskottet. Yttrandet har som bilaga 2 fogats till betänkandet. Företrädare för bostadsdepartementet har inför utskottet lämnat synpunkter i ärendet liksom företrädare för glesbygdsdelegationen, Statstjänstemannaförbundet, Sveriges Trähusfabrikanters Riksförbund och konsultföretaget Närbo.
Utskottet har i samband med behandlingen av ärendet anordnat en offentlig utfrågning. En förteckning över de personer som medverkade vid utfrågningen finns i bilaga 3. Protokoll från utfrågningen har som bilaga 4 fogats till detta betänkande.
Skrivelser i ärendet har inkommit från glesbygdsdelegationen, Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, Sveriges Fastighetsägareförbund, Byggentreprenörerna, HSBs Riksförbund, Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation, Hyresgästernas Riksförbund, Statstjänstemannaförbundet och Skattebetalarnas Förening.
Utskottet
Ett nytt bostadsfinansieringssystem
I proposition 1990/91:34 föreslås att det nuvarande låne- och räntebidragssystemet vid ny- och ombyggnad av bostadshus ersätts av ett system som bygger på att hela lånefinansieringen sker på den allmänna lånemarknaden och att en del av låneräntorna omfördelas över tiden med hjälp av räntelån som också de tas upp på denna marknad.
Utskottet lämnar i det följande en sammanfattning av förslagets övergripande utformning. I övrigt hänvisas till vad i propositionen (s. 9--10) redovisats i frågan. I dessa delar anförs i propositionen sammanfattningsvis följande.
Bostaden som en grundläggande social rättighet är utgångspunkten för den sociala bostadspolitiken. Detta anges i propositionen innebära att bostadspolitiken skall ges en sådan inriktning att målet om allas rätt till en bra bostad kan förverkligas. Om den sociala bostadspolitiken skall kunna realiseras måste det finnas ett väl fungerande bostadsfinansieringssystem. I propositionen anges att boendekostnadsutredningen i sitt betänkande (SOU 1989:71) Ny bostadsfinansiering bl.a. konstaterat att det nuvarande bostadsfinansieringssystemet brister i fråga om neutralitet mellan olika upplåtelseformer och fastighetsägarkategorier både vid produktionstillfället och sett över tiden. Systemet anges också brista i paritet i fråga om utgifter för bostäder av olika ålder. Som en följd av stigande produktionskostnader och höga räntor har statens kostnader för räntebidragen ökat avsevärt.
Mot bakgrund av de i korthet nu redovisade bristerna i det nuvarande systemet anförs i propositionen att det av bostadspolitiska, kreditpolitiska och statsfinansiella skäl är nödvändigt att ompröva det stödsystem som fungerat i mera än 15 år.
De bostadspolitiska kraven som bör tillgodoses i ett nytt system anses innebära att det bör utformas så att det är neutralt mellan ägar- och upplåtelseformerna, att det ger förbättrad paritet över tiden, att det är fördelningspolitiskt effektivt och att det motverkar en kapitalisering. Av kreditpolitiska skäl bör systemet utformas så att konkurrensen på kreditmarknaden främjas, ett ökat sparande inom bostadssektorn stimuleras och räntekänsligheten hos låntagarna ökas. Av statsfinansiella skäl bör systemet ges en sådan inriktning att automatiken i tillväxten av statens utgifter minskar.
De redovisade kraven har lett till slutsatsen att en ny bostadsfinansiering kan byggas upp i huvudsak enligt boendekostnadsutredningens förslag.
Det i propositionen förordade systemet innebär i korthet följande. Bostadsbyggandet föreslås genom ett investeringsbidrag kompenseras för den höjning av byggmomsen som riksdagen beslutade våren 1990 (prop. 1989/90:111, SkU31). Den skattesubvention för egnahemsägare, som enligt riksdagens beslut vid samma tillfälle (prop. 1989/90:110, SkU30) kommer att finnas i det reformerade skattesystemet, föreslås för hyres- och bostadsrättshus motsvaras av ett skattekompenserande räntebidrag på 30 % av räntekostnaden för det i propositionen föreslagna investeringslånet och för räntelånet. Investeringslånet är det lån som i dagens system motsvarar det statligt reglerade bostadslånet och bottenlånet. Förutom det skattekompenserande räntebidraget föreslås kapitalutgifterna utjämnas med hjälp av räntelån på kreditmarknaden. För räntelånet skall kunna ställas säkerhet i form av statlig kreditgaranti om långivaren begär det. För att begränsa skuldökning och lånetider föreslås att ett särskilt bidrag införs vid höga realräntor -- ett s.k. realräntebidrag.
Det nu redovisade finansieringssystemet föreslås träda i kraft den 1 juli 1992 i fråga om nya hus och den 1 januari 1993 i fråga om hus som erhållit bostadslån före den 1 juli 1992. De låntagare som erhållit räntebidrag enligt nuvarande regler erbjuds lån enligt det föreslagna systemet. Investeringsbidraget för ny- och ombyggnad av permanentbostäder införs den 1 januari 1991.
I vissa motioner yrkas avslag på det nu redovisade regeringsförslaget. Sådana yrkanden förs fram i de tre partimotionerna från moderata samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet -- motionerna Bo2, Bo9 resp. Bo5 -- och i motion Bo6 (c) yrkande 1. I partimotionen (m) föreslås i yrkande 6 ett bostadsfinansieringssystem byggt på s.k. enhetslån. Regeringens förslag har i sina grundläggande delar vunnit bifall i vänsterpartiets och i miljöpartiets partimotioner Bo10 resp. Bo3.
Kritiken mot förslaget i moderata samlingspartiets partimotion går sammanfattningsvis ut på att utformningen av statens stöd till bostadsbyggandet inte kan ses isolerad från andra frågor. Skattepolitiken, regleringen av byggandet och hyressättningen m.m. har också stor betydelse. Många av de brister som motionärerna anser finns på bostadsmarknaden kan enligt deras mening direkt hänföras till den misslyckade bostadspolitik regeringen drivit. Det av regeringen föreslagna finansieringssystemet kan leda till att fastigheterna sjunker i värde och måste säljas till ett lägre pris än summan av investeringslånet och räntelånet. Det föreslagna systemet har måst kompletteras med en kreditgaranti och ett realräntebidrag, något som anses betyda att det föreligger stor osäkerhet om hur systemet kommer att fungera. Ett genomförande av regeringens förslag innebär en drastisk försämring för många egnahemsägare med statliga lån.
Enligt motionärernas mening måste emellertid det nuvarande lånesystemet förändras i grunden. Enligt deras uppfattning bör ett nytt lånesystem i huvudsak utformas så att ett räntebidragsberättigat bostadslån utgår som enhetslån. Lånet bör vara neutralt, dvs. utgå lika för alla byggherrar och upplåtelseformer. Om lägenheten är större eller kostar mer än vad som täcks av enhetslånet får denna kostnad täckas med tilläggslån till marknadsränta. En sådan ordning anges innebära att i stort sett alla typer av offentlig ekonomisk kontroll samt dagens omfattande lånereglering försvinner. Endast en ren kreditriskprövning skulle då återstå. Nuvarande subventionssystem bör avvecklas stegvis i kombination med sänkta skatter.
Också i folkpartiets partimotion förs fram kritik mot regeringsförslaget. Bostadsmarknaden har slagits sönder av subventioner och regleringar, något som bl.a. inneburit en ineffektiv produktion som är dåligt anpassad till konsumenternas önskemål. Bostadssubventionerna anges i huvudsak gå till dem som redan har det bra ställt. Dessutom tillfaller subventionerna i praktiken den förste innehavaren av lägenheten eller småhuset. Subventionerna bidrar också till att byggkostnaderna drivits upp. Den reglering som har inneburit det största problemet är den hyresreglering som motionärerna anser finns inom ramen för den bruksvärdering som tillämpas vid fastställande av hyra. Mer marknadsekonomi på bostadsområdet skulle ge konsumenterna större inflytande och ökad valfrihet. Förslaget i propositionen anses vara olämpligt utformat. Under ogynnsamma förhållanden kan räntelånen leda till en skulduppskrivning under lång tid samtidigt som fastighetspriserna inte stiger i samma takt. Motionärerna avvisar det föreslagna räntelånesystemet främst därför att det inte anses tillräckligt stabilt. Ett nytt finansieringssystem bör enligt deras mening bygga på följande riktlinjer. De nuvarande räntebidragen skall successivt minska kraftigt. Minskningen skall åstadkommas genom extra upptrappning av den garanterade räntan i dagens system och genom successiva höjningar av den garanterade räntan i nyproduktionen. Det skall också bli möjligt för den enskilde att ta lån som omfördelar kostnaderna över tiden. Detta av motionärerna skisserade system bör kompletteras med en kreditgaranti för lån där skulduppbyggnaden är lägre än i det i propositionen föreslagna systemet.
I detta inledande avsnitt behandlas, som framgått ovan, även centerpartiets partimotion samt motion Bo6 (c) yrkande 1. Även i dessa båda motioner föreslås att propositionen avslås. I partimotionen anförs att de grundläggande sociala målen i boendet måste återupprättas och rättvisa och solidaritet mellan de boende skapas genom att samhällets stöd till bostadssektorn noga prioriteras. Regeringens förslag till ett nytt finansieringssystem anses behäftat med grundläggande systemfel. Samhällets intresse av att bedriva antiinflationspolitik minskar med det föreslagna systemet eftersom låg inflation vid ett högt ränteläge riskerar att medföra en betydande ekonomisk belastning på statsbudgeten. Vid ogynnsamma lägen med höga realräntor, stora utbetalningar för utfallande kreditgarantier och ökade skatteavdrag för stora räntelån finns, enligt motionärerna, uppenbara risker att statens kostnader för bostadsfinansieringen kan komma att bli högre än i nuvarande system. Införandet av räntelånesystemet kommer även avsevärt att försvåra möjligheterna att i redan utsatta regioner skapa en bättre regional balans än i dag. En ännu kraftigare styrning av boendet till de mest expansiva regionerna kommer då att ske. Ett nytt system för bostadsfinansieringen med annan inriktning än regeringens föreslås utarbetas. Detta nya system skall enligt motionärerna bygga på en bassubvention lika för alla. Ett sådant system anses innebära en avsevärd förenkling av dagens lånereglering samtidigt som avigsidorna med det nuvarande systemet skulle undvikas. Om en minskning av räntestödet genom upptrappning av de statliga garanterade räntesatserna kopplas samman med en differentiering av fastighetsskatten med lägre eller ingen fastighetsskatt i nyare hus och en högre i äldre hus kommer ekonomisk trygghet i boendet att skapas.
Med anledning av förslaget i propositionen och i de ovan refererade partimotionerna från m, fp och c samt motion Bo6 (c) yrkande 1 får utskottet anföra följande om behovet av ett reformerat bostadsfinansieringssystem.
Utgångspunkten för övervägandena i frågan bör vara att den sociala bostadspolitiken ligger fast. Det primära målet för bostadsförsörjningen kan i korthet formuleras så att bostadspolitiken skall utformas så att allas rätt till en bra bostad till rimlig kostnad kan förverkligas. Detta mål som under flera decennier väglett övervägandena om denna politiks inriktning skall alltså även i fortsättningen utgöra grundvalen för de reformer som från tid till annan är nödvändiga. Som anförs i propositionen måste det finnas ett väl fungerande bostadsfinansieringssystem för att denna politik skall kunna förverkligas.
Som framgått ovan har hävdats att det nuvarande räntebidragssystemet inte ger tillräcklig neutralitet i fråga om kapitalutgifter mellan olika upplåtelseformer och fastighetsägarkategorier vare sig vid produktionstillfället eller över tiden. Även i fråga om förmögenhetsbildningen brister neutraliteten. Räntebidragen kan kapitaliseras när egnahem och bostadsrätter byter ägare och således öka säljarens förmögenhet. Under senare år har stigande byggpriser i kombination med höga räntor medfört att statens kostnader för räntebidragen har ökat avsevärt.
Det är mot bakgrund av de nu redovisade förhållandena i dagens finansieringssystem som förslaget om en omprövning av detta system skall ses. För en omprövning talar även enligt utskottets uppfattning såväl bostadspolitiska som kreditpolitiska och statsfinansiella skäl. Det i propositionen föreslagna och ovan redovisade räntelånesystemet har utarbetats med syftet att eliminera de faktorer som innebär att dessa krav inte kan tillgodoses.
I det nya finansieringssystemet avses neutraliteten förbättras genom att ett skattekompenserande räntebidrag införs. Förslaget om ett enhetligt statligt stöd ger full neutralitet i vad avser bostadsutgifterna för olika fastighetsägarkategorier och upplåtelseformer. Detta stöd kommer inte att kunna kapitaliseras på marknaden. En omfördelning över tiden genom räntelån och inte genom räntebidrag anges också minska samhällets subventioner för boendet.
Även enligt utskottets uppfattning finns anledning att utifrån ett bostadssocialt betraktelsesätt nu ompröva utformningen av bostadsfinansieringssystemet. Utskottet delar i allt väsentligt vad i propositionen anförts om bristerna i det nuvarande systemet och om att dessa brister måste undanröjas av bostadspolitiska, kreditpolitiska och statsfinansiella skäl. Det finns sålunda grund för uppfattningen att dagens system bör ersättas med ett nytt. Detta nya system bör naturligtvis utformas så att de brister som kunnat konstateras i det nu använda systemet inte uppstår också i det nya.
Utskottet kan konstatera att det i de nu behandlade partimotionerna inte finns några egentliga alternativ till dagens system. Vad motionärerna förordar är i korthet vissa förändringar i detta system. Dessutom är de tre partimotionerna sinsemellan ganska olika; samstämmigheten i motionerna manifesteras just i det förhållandet att avslag yrkas på vad i propositionen föreslagits om ett nytt finansieringssystem. Sålunda är m- och c-motionerna lika på så sätt att i dem föreslås att någon form av enhetslån bör införas inom ramen för räntebidragssystemet. C-motionen innehåller dessutom det i och för sig intressanta förslaget att fastighetsskatten bör kunna användas som ett fördelningsinstrument inom bostadspolitikens ram. Några sådana förslag lämnas inte i de båda andra partimotionerna.
I fp-motionen föreslås att subventionerna i nuvarande system successivt skall minska kraftigt genom extra upptrappning av den garanterade räntan i nyproduktionen. Dessutom skall det bli möjligt för den enskilde låntagaren att ta lån som omfördelar kostnaderna över tiden. Den kommentaren kan göras att motionärerna således accepterar ett realt system, dvs. ett system i vilket skuldökning uppstår. Det av motionärerna föreslagna systemet ligger i linje med regeringens, dock med den väsentliga skillnaden att motionärerna kan tänka sig ett räntebidragssystem parallellt med ett räntelånesystem. Emellertid skulle en sådan ordning naturligtvis bli än mer komplicerad än om det på bostadsmarknaden som i dag i princip endast finns ett statligt reglerat bostadsfinansieringssystem. Utskottet har även noterat att motionärerna i andra sammanhang starkt betonat vikten av att ett nytt system måste präglas av enkelhet och klarhet. Utskottet finner det emellertid värt att ta fasta på fp-motionärernas vilja att överväga också utformningen av ett bostadsfinansieringssystem av real karaktär. En sådan vilja manifesteras också bl.a. i motion Bo6 (c) och då genom de andra- och tredjehandsyrkanden som denna motion innehåller.
I fp- och c-motionerna anförs att nuvarande system innebär att bostadssubventionerna inte sällan kapitaliseras i den förste ägarens hand. Detta icke önskvärda förhållande i dagens system kommenteras inte i m-motionen. Utskottet, som delar vad i denna fråga anförts i propositionen och i de båda förstnämnda motionerna, vill erinra om att ett genomförande av räntelånesystemet innebär att detta problem bör komma att elimineras.
Sammanfattningsvis anser utskottet att de olika motionsalternativen till hur bostadsfinansieringen bör ordnas framöver inte är av den karaktären att de med bibehållande av utgångspunkterna för övervägandena -- bostadssociala motiv samt de bostadspolitiska, kreditpolitiska och statsfinansiella kraven -- rimligen kan läggas till grund för utformningen av ett nytt bostadsfinansieringssystem. Det får anses att målen för bostadspolitiken bättre kan hävdas om regeringens förslag om ett räntelånesystem genomförs än om de i motionerna förordade alternativen förverkligas.
I valet mellan regeringens förslag och de olika mer eller mindre genomarbetade alternativ som förelagts riksdagen genom motionerna kan utskottet därför i stort ansluta sig till vad som förs fram i propositionen på där angivna grunder. Utskottet kommer emellertid nedan att behandla detta förslag mera i detalj och därvid bl.a. också ta upp förslag till vissa ändringar i propositionen som förs fram i vissa motioner. Bl.a. har utskottet noterat den positiva grundsyn som finns i folkpartiets partimotion till ett bostadsfinansieringssystem "som omfördelar kostnaderna över tiden". Vad i denna motion anförs innebär alltså att motionärerna, liksom propositionen, kan tänka sig ett i någon mening realt finansieringssystem. Det nu behandlade yrkandet i partimotionen om avslag på propositionen kan dock utskottet inte acceptera.
Med hänvisning till det ovan anförda avstyrker utskottet moderata samlingspartiets partimotion Bo2 yrkandena 1 och 6, centerpartiets partimotion Bo5, motion Bo6 (c) yrkande 1 och folkpartiets partimotion Bo9 yrkandena 1 och 3 om avslag på propositionen m.m.
Lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden
I propositionen föreslås, som framgått ovan, att systemet med ett statligt reglerat bostadslån för ny- och ombyggnad av bostäder och vissa lokaler avvecklas den 30 juni 1992 och att ny- och ombyggnad efter denna tidpunkt i sin helhet sker genom lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden.
Ett genomförande av förslaget anses medföra att administrativa besparingar och förenklingar kan göras vid övergång till s.k. fullständig finansiering. För de institut som för närvarande lämnar underliggande kredit anges den i propositionen föreslagna ordningen inte medföra några grundläggande förändringar, medan situationen däremot är en annan för SBAB. Bolaget lämnar i dagens bostadsfinansieringssystem ensamt lån i säkerhetsläge mellan 70 och 100 % av låneunderlaget. En övergång till fullständig finansiering innebär att bolagets nuvarande särställning på kreditmarknaden upphör. SBAB måste i det föreslagna systemet vara berett att i konkurrens med andra bostadsinstitut lämna lån på samma villkor och utifrån samma åtaganden som dessa. Enligt vad SBAB uppgivit i sitt remissvar över boendekostnadsutredningens förslag är det då viktigt att bolaget bygger upp låneadministrationen och skaffar sig en egen försäljningsorganisation. I propositionen begärs ett riksdagens bemyndigande att ändra verksamheten så att bolaget kan marknadsanpassas.
Vad nu redovisats underställs riksdagen genom yrkande 1 i propositionen. Riksdagen föreslås godkänna vad i propositionen förordats om lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden.
Vad i propositionen anförts i frågan har mött invändningar i två motioner. I den moderata partimotionen och i folkpartiets partimotion föreslås att SBAB skall avskaffas.
I den moderata partimotionen anförs att det såväl i nuläget som vid ett genomförande av regeringens förslag saknas behov av SBAB. Bolaget bör därför avvecklas. I folkpartiets partimotion anförs att några belägg inte ges i propositionen för att SBAB behövs. Enligt motionärernas mening bör SBAB läggas ned.
Utskottet delar inte motionärernas uppfattning. Både i dagens finansieringssystem och i ett räntelånesystem behövs SBAB. Avsikten är att marknadsanpassa bolagets verksamhet till de nya förhållanden som räntelånesystemet kommer att innebära. Det är förvånande att motionärerna som i skilda sammanhang i mycket positiva ordalag beskriver fördelarna med ökad konkurrens och en anpassning till marknadsmässiga villkor inte nu vill medverka till att mångfalden ökar på bostadsfinansieringens område. Utskottet finner det motiverat att de ökade konkurrensfördelar det onekligen måste innebära med flera aktörer på bostadskreditmarknaden uppnås. I ett sådant sammanhang har SBAB en viktig roll.
Med det anförda avstyrker utskottet moderata samlingspartiets partimotion Bo2 yrkande 3 och folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 7 om att SBAB bör avvecklas. Utskottet tillstyrker yrkande 1 i propositionen om lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden m.m. och att regeringen bemyndigas att ändra reglerna för SBABs verksamhet så att bolaget kan marknadsanpassas.
För att säkra de bostadssociala målen samt av bl.a. statsfinansiella skäl och för att i möjligaste mån minska den osäkerhet som en alltför lång övergångsperiod kan innebära för aktörerna på bostadsmarknaden anser utskottet att regeringen bör överväga tidpunkten för ikraftträdandet. Det bör mot denna bakgrund undersökas om inte reformen avseende nya hus kan träda i kraft den 1 januari 1992. Regeringen bör i förening med sin syn på frågan återkomma till riksdagen i ärendet.
Fortsättningsvis i detta betänkande behandlar dock utskottet de olika delarna i förslaget i enlighet med det i propositionen förordade ikraftträdandet.
Vad nu anförts om överväganden avseende ikraftträdandet av reformen bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Investeringsbidrag för bostadsbyggande
I propositionen föreslås att ett investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av permanentbostäder införs den 1 januari 1991. Bakgrunden till förslaget är det tidigare i år fattade beslutet (prop. 1989/90:111, SkU31) att utvidga mervärdeskatten till en generell och enhetlig beskattning av i princip all yrkesmässig omsättning av varor och tjänster. Beslutet innebär att de s.k. reduceringsreglerna som hittills gällt för mervärdebeskattningen av bl.a. byggnadsentreprenader slopas vid utgången av år 1990. Investeringsbidraget är avsett att kompensera bostadsbyggandet för de ökade kostnader som av detta skäl följer av ett höjt mervärdeskatteuttag.
Investeringsbidraget föreslås lämnas med 9,7 % av de beräknade kostnaderna för ett byggnadsprojekt inkl. mervärdeskatt för mervärdeskattepliktiga åtgärder. De kostnader som skall utgöra underlag för beräkning av bidragets storlek föreslås vid nybyggnad fastställas i huvudsak enligt de grunder som för närvarande gäller för beräkning av låneunderlag för bostäder och bostadskomplement som skall betalas av de boende i området, varvid beräkningen skall göras enligt den s.k. schablonmetoden. Den reduktionsfaktor som sedan år 1989 tillämpats för låneunderlagsbeloppen för byggnad avses dock slopas vid beräkning av investeringsbidraget. I fråga om mark beaktas endast mervärdeskattebelagda kostnader. I underlaget för investeringsbidrag vid nybyggnad av ålderdomshem, servicebostäder samt gruppbostäder för äldre, handikappade eller långvarigt sjuka får dock utrymmen för personal som arbetar med vård eller städning i huset beaktas. I likhet med gällande regler för räntebidrag för småhus föreslås att bidrag inte lämnas för större kostnader än som kan beräknas för ett hus om 120 m2 i ett plan och utan källare.
Vad gäller ombyggnad föreslås investeringsbidrag endast lämnas för nyinvesteringar och för underhållsåtgärder med en varaktighet på minst 30 år. Bidragsunderlaget vid ombyggnad skall bestämmas med ledning av en kostnadsredovisning från sökandens sida men får normalt inte överstiga underlaget för en motsvarande nybyggnad. Högre kostnader skall dock kunna medräknas när ombyggnaden avser kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Även vid ombyggnad skall personalutrymmen i hus med gruppbostäder m.m. kunna beaktas vid bidragsgivningen.
Som en förutsättning för investeringsbidrag föreslås gälla att bostadslån lämnas för projektet. Återbetalning av investeringsbidrag kan bli aktuell om ett hus inom viss tid efter det att bidraget utbetalats utnyttjas för andra ändamål än permanent boende. Bidragsgivningen avses handhas av länsbostadsnämnderna. Statens kostnader för investeringsbidraget beräknas till ca 3,5 miljarder kronor per år vid en årlig bostadsproduktion med nuvarande omfattning.
I motioner har såväl behovet av ett investeringsbidrag som vissa av de villkor som föreslås gälla för bidraget ifrågasatts. Moderata samlingspartiet har som ovan redovisats i sin partimotion Bo2 yrkat avslag på hela förslaget om ett nytt bostadsfinansieringssystem. Vad gäller den nu aktuella frågan föreslås i motionens yrkande 2 att i stället för investeringsbidrag de hittills gällande reduceringsreglerna för mervärdeskatten för byggnads- och anläggningsarbeten skall tillämpas även efter den 1 januari 1991. Den redan beslutade höjningen av mervärdeskatten anses tillsammans med investeringsbidraget innebära en onödigt byråkratisk lösning som dessutom leder till att det blir mer ofördelaktigt att anlita entreprenörer vid ombyggnader och moderniseringar.
Även i motion Bo6 (c) yrkande 2 föreslås -- under förutsättning att riksdagen inte biträder ett förslag i samma motion om avslag på hela propositionen -- att förslaget om investeringsbidrag avslås. I stället föreslås att mervärdeskatten för samtliga tjänster för byggande och boende från den 1 januari 1991 uttas enhetligt med 60 % av beskattningsvärdet. Under förutsättning att riksdagen inte heller biträder detta yrkande föreslås i yrkande 3 att investeringsbidraget skall utgå med full kompensation för de ökade kostnader som de slopade reduceringsreglerna för mervärdeskatten för byggnads- och anläggningsarbeten innebär. Motionärerna hävdar att den höjda mervärdeskatten kompenseras endast i begränsad omfattning. Speciellt för de största hus som i dag berättigar till statligt lån anses regeringens förslag innebära stora kostnadsökningar. För att undvika denna effekt föreslås att investeringsbidraget skall grundas på hela den godkända produktionskostnaden.
Miljöpartiet accepterar enligt partimotion Bo3 att ett investeringsbidrag införs, med motiveringen att bidraget på kort sikt är nödvändigt för att förhindra alltför snabba höjningar i nybyggnadskostnaderna. På längre sikt anser man dock att bidraget kan ifrågasättas. Det anses bl.a. föreligga risk för att investeringsbidraget endast leder till höjda byggpriser och att de boende därigenom inte kan dra nytta av bidraget. Mot denna bakgrund föreslås i motionens yrkande 1 att riksdagen begär förslag om en plan för successiv avtrappning av investeringsbidraget under en period om 5--7 år.
I folkpartiets partimotion Bo9 stöds förslaget att införa ett investeringsbidrag, dock lämnas vissa synpunkter på förslagets utformning. I motionens yrkande 2 föreslås sålunda att bidraget skall kunna utgå utan att bostadslån samtidigt lämnas. Kravet på bostadslån som föreslås i propositionen strider enligt motionärerna mot principen att subventioner skall lämnas oberoende av åtgärdernas faktiska finansiering.
Utskottet inleder sina överväganden i denna fråga med att diskutera om införandet av ett investeringsbidrag är en lämplig åtgärd. Som framgått av redovisningen ovan har detta ifrågasatts i framför allt två motionsyrkanden som i stället förordat att olika former av reduceringsregler vad gäller mervärdeskatten skall tillämpas även efter utgången av år 1990.
Riksdagen fattade i juni i år ett beslut om en reformering av mervärdeskattesystemet. Beslutet innebar i princip att beskattningen gjordes enhetlig och generell. Detta kommer för bostadssektorns del att innebära ökade kostnader vid bl.a. byggnads- och anläggningsarbeten eftersom de särskilda reduceringsregler, den s.k. byggmomsen, som gällt på dessa områden kommer att slopas den 1 januari 1991. Bostadsutskottet ställde sig i samband med riksdagsbehandlingen av förslagen om reformerad mervärdeskatt bakom principen om att en generell mervärdeskattenivå även skall omfatta bostadssektorn (1989/90:BoU8y). I samband med att förslagen om en förändrad mervärdeskattenivå lades fram aviserade regeringen sin avsikt att senare under år 1990 presentera ett förslag om ett investeringsbidrag för att eliminera effekterna för ny- och ombyggnad av permanentbostäder (prop. 1989/90:110 s. 615). Utskottets ställningstagande i frågan om förändrad skattenivå gjordes sålunda mot denna bakgrund.
Riksdagens beslut i den aktuella frågan bör inte rivas upp. De motiv som vägledde detta beslut kvarstår. Förslagen i moderata samlingspartiets partimotion Bo2 yrkande 2 och motion Bo6 (c) yrkande 2 om att behålla reduceringsregler i mervärdeskattesystemet i stället för ett investeringsbidrag kan således avstyrkas. Propositionens yrkande 2 tillstyrks såvitt nu är i fråga, dvs. vad avser införandet av ett investeringsbidrag. Utskottet återkommer nedan med överväganden om olika villkor för bidraget.
I miljöpartiets partimotion Bo3 yrkande 1 föreslås att en plan för successiv avveckling av investeringsbidraget under en period av 5--7 år skall utarbetas. I propositionen föreslås däremot ingen tidsbegränsning av investeringsbidraget. Inte heller utskottet ser något skäl att tidsbegränsa investeringsbidraget. Motion Bo3 (mp) yrkande 1 avstyrks sålunda.
Propositionen innebär att investeringsbidraget tills vidare endast skall lämnas för projekt som erhåller bostadslån. Någon sådan förutsättning för investeringsbidrag bör enligt folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 2 inte införas eftersom den strider mot principen att bostadssubventionerna skall lämnas oberoende av åtgärdernas finansiering. Enligt utskottets mening bör den föreslagna kopplingen mellan bidrag och bostadslån främst ses som ett sätt att administrativt kunna hantera införandet av det aktuella bidraget med kort varsel. I praktiken torde inte heller denna förutsättning i dagsläget utgöra någon begränsning vad gäller vilka som kan komma i åtnjutande av bidraget. Nästan all nyproduktion och större ombyggnadsåtgärder sker i dag med stöd av bostadslån. Kopplingen mellan bidrag och bostadslån är vidare endast avsedd att gälla under en kortare övergångsperiod tills det nya bostadsfinansieringssystemet trätt i kraft. Efter denna tidpunkt lämnas enligt regeringsförslaget inga nya bostadslån. Bostadsbyggandet förutsätts därefter finansieras med lån upptagna på den allmänna kreditmarknaden. Därmed kommer principen att bostadssubventionerna skall lämnas oberoende av åtgärdernas finansiering även att omfatta investeringsbidraget. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion Bo9 (fp) yrkande 2 och tillstyrker yrkande 2 i regeringsförslaget i nu behandlad del.
Utskottet har ovan avstyrkt yrkande 2 i motion Bo6 (c) med förslag om avslag på införandet av ett investeringsbidrag. Detta innebär att utskottet har att behandla även yrkande 3 i samma motion med förslag om de regler som bör gälla för investeringsbidraget. Motionärerna hävdar att bidraget skall grundas på hela den godkända produktionskostnaden för hus som i dag berättigar till statligt bostadslån. Detta innebär, enligt deras mening, i fråga om småhus att bostadsytor upp till 180 m2 skall vara bidragsgrundande. Vidare föreslås investeringsbidrag lämnas även till ny- och ombyggnad av samlingslokaler. Propositionsförslaget innebär i motsvarande delar att bidraget grundas på ett schablonmässigt beräknat underlag i huvudsak enligt de grunder som gäller för beräkning av låneunderlag för bostadslån enligt den s.k. schablonmetoden. I fråga om småhus föreslås investeringsbidraget inte lämnas för större kostnader än vad som kan beräknas för ett hus om 120m2 . Endast permanentbostäder föreslås erhålla bidrag.
Det föreslagna schabloniserade underlaget medför enligt propositionen betydande fördelar bl.a. från kontrollsynpunkt. Vidare anförs i propositionen att den föreslagna metoden ger förutsättningar för största möjliga enhetlighet vid beräkningen av bidragets storlek. Även i folkpartiets partimotion Bo9 görs bedömningen att det skulle medföra betydande kontrollproblem att utgå från de verkliga kostnaderna. Utskottet instämmer i dessa synpunkter. En schabloniserad beräkningsmetod är således att föredra av bl.a. de anförda skälen.
Vad gäller den ytgräns för småhus -- 120 m2 -- som föreslås för investeringsbidrag i propositionen kan konstateras att denna anknyter till den gräns som i dag finns för räntebidrag till småhus som erhåller bostadslån. I båda fallen medger reglerna att hus med större yta erhåller bostadslån resp. investeringbidrag, dock med den begränsningen att subventionen endast utgår för kostnader som kan beräknas för ett hus om 120 m2 . Utskottet ser för närvarande inget skäl att ändra denna gräns för de statliga subventionsåtagandena.
Utskottet tillstyrker förslaget i propositionens yrkande 2 om att investeringsbidraget skall förbehållas ny- och ombyggnad av permanenta bostäder. Samlingslokaler som uppfyller kraven på stöd enligt förordningen (1989:288) om stöd till allmänna samlingslokaler kan erhålla bidrag för bl.a. ny- och ombyggnad med 80 % av kostnaderna för projekt på upp till 1 000 m2. Därigenom kommer de slopade reduceringsreglerna för mervärdeskatten endast i begränsad utsträckning att innebära ökade kostnader för dessa samlingslokalers huvudmän.
Vad ovan anförts i fråga om reglerna för investeringsbidraget innebär ett bifall till propositionens förslag om investeringsbidrag till de delar det inte redan behandlats. Utskottet avstyrker således förslagen i motion Bo6 (c) yrkande 3.
Allmänna krav för statligt stöd i en ny bostadsfinansiering
I propositionen framhålls att en ordning där lånefinansieringen av bostadsbyggandet sker på den allmänna lånemarknaden innebär att bostadspolitiskt motiverade krav inte längre kan kopplas till långivningen. Enligt förslaget bör i stället ett intyg från länsbostadsnämnden om att projektet uppfyller de bostadspolitiska krav som ställs vara en allmän förutsättning för statligt stöd i olika former.
Enligt förslaget bör kraven i princip ansluta till vad som i dag gäller som förutsättningar för statligt bostadslån och räntebidrag. De krav som framdeles föreslås gälla är markvillkoret, kommunal bostadsanvisningsrätt, produktionskostnadsprövning samt att bostaden i huvudsak uppfyller gällande krav enligt PBL.
I fråga om nybyggnad av egnahem och småhus som skall upplåtas med bostadsrätt bör enligt förslaget dessutom gälla att huset omfattas av en produktionsgaranti och ansvarsutfästelse för avhjälpande av väsentliga fel eller brister. Husets ägare skall dessutom ha tillförsäkrats ett skydd i avtalsförhållandet med säljaren av huset eller av entreprenören som är tillfredsställande från allmän konsumentsynpunkt.
Vid nybyggnad av hyres- och bostadsrättshus samt säljarbyggda egnahem bör enligt förslaget vidare gälla det s.k. konkurrensvillkoret enligt samma regler som i dag gäller för bostadslån.
Med hänsyn till bl.a. kravet på produktionskostnadskontroll förordas att länsbostadsnämnden skall pröva om kraven på statligt stöd är uppfyllda. I ärenden om intyg att kraven är uppfyllda bör således nämnden fatta ett preliminärt beslut, i princip innan huset har påbörjats, och ett slutligt beslut när huset är färdigt och besiktigat. Om projektet i ett senare skede inte längre uppfyller kraven för statligt stöd, t.ex. genom en ändrad användning av huset, bör intyget enligt förslaget kunna återkallas.
I vissa motioner behandlas de krav som bör ställas som villkor för det statliga stödet. I miljöpartiets partimotion Bo3 hävdas att det nuvarande systemet för beräkning av låneunderlag är alltför detaljfixerat och inriktat på att skapa "millimeterrättvisa" och att det därigenom blivit onödigt krångligt. Med hänvisning härtill förordas i motionens yrkande 2 att möjligheten till ytterligare schablonisering bör utredas. I motionen förordas att parkeringsanläggningar o.d. inte skall ingå i låneunderlaget -- yrkande 3. I anslutning till de förordade förenklingarna hemställs dessutom i motionens yrkande 4 att riksdagen hos regeringen skall begära förslag om minskning av administrationskostnaderna för bostadsfinansieringssystemet hos länsbostadsnämnderna.
Som förstahandsyrkande hemställs i motion Bo6 (c) om avslag på propositionen i sin helhet. I det fall detta yrkande inte bifalls hemställs som andrahandsyrkanden om vissa förändringar av regeringens förslag. Enligt motionens yrkande 4 bör sålunda kravet på kommunal bostadsanvisningsrätt tas bort i ett nytt lånesystem. Bostadsanvisningsrätten bygger enligt motionärerna på tvång och ökad byråkrati. Den har inte heller visat sig nå det syfte den varit avsedd att främja, dvs. att åstadkomma en rättvis fördelning av bostäderna och en allsidig befolkningssammansättning.
I yrkande 5 i samma motion avvisas även förslaget om att markvillkoret skall vara en förutsättning för statligt stöd -- detta bl.a. med motiveringen att kravet leder till krångel och byråkrati som försvårar och fördyrar byggprocessen. Även i övrigt är regeringens förslag enligt motionärernas mening onödigt krångligt. Möjligheterna till förenklingar och avbyråkratisering har inte tagits till vara. Sålunda finns länsbostadsnämndernas omfattande prövningar från det gamla systemet kvar. Enligt motionärernas mening bör därför förslaget överarbetas och förslag till förenklingar och avbyråkratisering presenteras för riksdagen före ikraftträdandet -- yrkande 6.
I folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 4 framhålls att låneunderlaget för bostadslån beräknas enligt den s.k. schablonmetoden där en rad faktorer påverkar låneunderlaget. Enligt motionärerna är beräkningarna komplicerade. De bör förenklas kraftigt. I samband härmed anförs också att uppdelningen i bostadslån och bottenlån skall upphöra så att endast ett lån behöver tas. Mot bakgrund av de föreslagna förenklingarna kan enligt motionärerna dessutom kraftiga nedskärningar göras i bostadslånebyråkratin. I motionens yrkande 6 förordas sålunda att länsbostadsnämnderna bör läggas ned och att de kommunala tjänstemän som sysslar med låneförmedling i hög grad kan få andra arbetsuppgifter.
Enligt motionen innebär regeringens förslag att alla regleringar i dagens finansieringssystem kommer att finnas kvar genom att de nya räntelånen knyts till dessa och därmed också till lånebyråkratin. Med hänvisning till att en rad av de aktuella regleringarna bör avskaffas yrkas därför att markvillkoret skall avskaffas omedelbart -- yrkande 10. Detsamma gäller konkurrensvillkoret -- yrkande 11 -- och kostnadskontrollen -- yrkande 12. De aktuella villkoren anges försena och fördyra bostadsbyggandet.
Motivledes förs i moderata samlingspartiets partimotion fram liknande synpunkter om behovet av förenklingar och avreglering.
I två med anledning av proposition 1990/91:27 om vissa lagstiftningsfrågor till följd av beslutet om ny regional statlig förvaltning väckta motioner har även frågan om en avveckling av länsbostadsnämnderna tagits upp. Dessa yrkanden bör behandlas i nu föreliggande betänkande.
Det finns enligt motion Bo11 (m) såvitt motionen behandlas i detta betänkande starka skäl att helt avveckla länsbostadsnämnderna. Den s.k. övergripande planering som nämnderna i dag ägnar sig åt är enligt motionärernas mening onödig och överflödig. Vidare anförs att ett införande av det av dem föreslagna lånesystemet innebär att den rena låneadministrationen kan läggas ut på bankerna. Övriga uppgifter kan därefter överföras till central nivå eller avvecklas.
Även i motion Bo12 (c) yrkande 6 förs fram förslag om en avveckling av länsbostadsnämnderna -- detta med hänvisning till att motionärerna i annat sammanhang har föreslagit ett förenklat bostadsfinansieringssystem som bl.a. innebär att låneadministrationen kraftigt kan minska.
Utskottet anför följande i frågan. Som förutsättning för statens stöd till bostadsfinansieringen i form av bostadslån och räntebidrag gäller i dag ett antal bostadspolitiskt motiverade krav. Dessa krav har sitt ursprung i en strävan att främja en bostadsproduktion som fyller de bostadssociala mål som ställts upp. Kraven utgör sålunda viktiga bostadspolitiska instrument. Den omläggning av bostadsfinansieringssystemet som nu föreslås innebär inte att behovet av dessa instrument försvinner. Mot bakgrund av att de uppställda målen för bostadsproduktionen, som utskottet anfört inledningsvis, står fast bör sålunda statsmakterna även fortsättningsvis ges möjlighet att hävda de krav som behövs för att vidmakthålla dessa mål. Inte minst de omfattande åtaganden som staten gör också i det nya bostadsfinansieringssystemet motiverar ett sådant ställningstagande. Det är rimligt att staten får ett inflytande över den bostadsproduktion som den i väsentliga avseenden står som garant för. Samtidigt bör det självfallet vara en strävan att inte onödigtvis hävda krav som kan undvaras utan att den bostadspolitiska målsättningen eftersätts. I anslutning härtill bör också framhållas det skydd för bostadskonsumenterna som flera av kraven syftar till. Det gäller bl.a. kraven på produktionsgaranti och ansvarsutfästelse vid nybyggnad av egnahem och småhus som upplåts med bostadsrätt.
Bostadsutskottet delar mot bakgrund av det nu anförda regeringens uppfattning att de bostadspolitiskt motiverade krav som i dag är kopplade till den statliga bostadslångivningen i princip bör utgöra en förutsättning för statligt stöd också i ett nytt bostadsfinansieringssystem. Utskottet har flera gånger tidigare behandlat och avstyrkt förslag i motioner med samma innebörd som de nu aktuella. Utskottet hänvisar till dessa tidigare ställningstaganden.
Med det anförda avstyrker utskottet folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 10 och motion Bo6 (c) yrkandena 4 och 5 om att kravet på kommunal bostadsanvisningsrätt inte skall gälla som villkor för stödet och att markvillkoret skall avskaffas.
Utskottet avstyrker med hänvisning till tidigare ställningstaganden förslagen i folkpartiets partimotion Bo9 yrkandena 11 och 12 om ett avskaffande av konkurrensvillkoret och av produktionskostnadsprövningen.
Vad i regeringsförslaget i yrkande 3 förordats beträffande allmänna krav för statligt stöd i ett nytt bostadsfinansieringssystem tillstyrks av utskottet.
I sammanhanget bör noteras att regeringen inom kort kommer att tillsätta en särskild utredare med uppgift att se över de administrativa styrmedlens utformning mot bakgrund av införandet av ett nytt bostadsfinansieringssystem. Enligt utredningsdirektiven skall översynen inledas med en utvärdering av de nuvarande reglernas effekter. Mot bakgrund av utvärderingen skall utredaren lämna förslag om hur de regler som behövs för att tillgodose de syften som anges i propositionen om en ny bostadsfinansiering lämpligast bör utformas. Särskild uppmärksamhet skall härvid ägnas åt hur de administrativa styrmedlen samverkar med andra regelsystem. Målet för en reform i denna del anges vara att uppnå enkelhet, klarhet och överblickbarhet i det samlade regelsystemet. Vidare uttalas att styrmedlen skall ge kommunerna möjlighet att genomdriva sina mål för bostadsförsörjningen på ett sätt som bl.a. svarar mot kommunens behov och medborgarnas krav på insyn och inflytande över samhällsplaneringen. Avslutningsvis anges i direktiven att styrmedlen dessutom skall utformas så att de bidrar till en effektivare byggprocess.
Enligt bostadsutskottets mening bör den nu refererade utredningen kunna ge underlag för erforderliga förändringar bl.a. i fråga om vilka krav som framgent bör ställas upp som förutsättning för statligt bostadsstöd.
Med avseende på vikten av att redan nu ta till vara de förenklingar m.m. som kan vara möjliga vill utskottet peka på den försöksverksamhet som pågår i två län med i princip bara ett lånebeslut även i s.k. tvåbeslutsärenden. Enligt utskottets mening bör en utvärdering av denna försöksverksamhet snarast komma till stånd och möjligheterna att i princip övergå till enbart ett beslut i alla låneärenden med ledning härav övervägas. Vad utskottet nu anfört om beslutsordningen i låneärenden bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I dagens bostadslånesystem används vid nybyggnad ett schablonmässigt beräknat låneunderlag dels för att bestämma bostadslån och räntebidrag för s.k. låntagarbyggda egnahem, dels när räntebidragen för hyres- och bostadsrättshus skall begränsas enligt den s.k. räntebidragstrappan. Beräkningen av detta låneunderlag sker enligt en schablonmetod som riksdagen ställde sig bakom våren 1989 (1988/89:BoU7). I förhållande till tidigare beräkningsmetoder medför den nya metoden en förenkling bl.a. genom att antalet kostnadsbärare är färre. Förslaget till nytt bostadsfinansieringssystem innebär att dagens metod för beräkning av låneunderlaget kommer att användas bl.a. vid beräkning av ränteutgifterna och realräntebidraget i vissa fall. För tydlighetens skull bör i sammanhanget påpekas att det är det oreducerade låneunderlaget som avses grunda beräkningarna i räntelånesystemet. Någon reducering av underlaget motsvarande den i dagens system kommer sålunda inte att göras.
Såväl i folkpartiets som i miljöpartiets partimotion förs fram krav på att schablonmetoden för beräkning av låneunderlaget bör förenklas ytterligare. Utskottet delar den uppfattning som torde ligga till grund för de aktuella motionskraven -- att beräkningsmetoden skall vara så enkel som möjligt. Som redovisats ovan innebär också den nu använda beräkningsmetoden en förenkling i förhållande till den metod som tidigare använts. Samtidigt måste naturligtvis de ytterligare förenklingsmöjligheter som kan finnas tas till vara. Detta bör dock ske med beaktande av att metoden måste ha en rimlig grad av säkerhet med avseende på de kostnader den är avsedd att mäta. Beräkningsmetoden måste således vara både så enkel och så rättvisande som möjligt.
I anslutning till införandet av dagens schablonmetod uppdrog regeringen åt boverket att följa upp och utvärdera utfallet av den nya metoden. Verket har också nyligen i en skrivelse till regeringen dels redovisat utfallet av denna utvärdering, dels föreslagit vissa förändringar. Skrivelsen bereds för närvarande inom regeringskansliet. Enligt utskottets mening bör resultatet av denna beredning avvaktas. Utskottet vill i detta sammahang också peka på den utredning med uppgift att se över de samlade administrativa styrmedlen som regeringen inom kort kommer att tillsätta och vars direktiv sammanfattningsvis redovisats ovan.
Med hänvisning till det nu anförda avstyrker utskottet miljöpartiets partimotion Bo3 yrkande 2 samt folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 4.
Utskottet kan inte heller ställa sig bakom förslaget i miljöpartiets partimotion Bo3 yrkande 3 om att parkeringsanläggningar m.m. inte skall ingå i låneunderlaget. Utskottet hänvisar även i denna fråga till tidigare ställningstaganden. Motionsyrkandet avstyrks.
Avslutningsvis tar utskottet i detta avsnitt upp frågan om den framtida bostadslåneadministrationen.
Dagens bostadslåneadministration har fått sin utformning med utgångspunkt i förhållanden som i väsentliga delar inte längre är eller kommer att vara för handen. Härtill bidrar bl.a. dels redan beslutade förändringar av lånehanteringen, dels införandet av ett nytt bostadsfinansieringssystem. Dessa nya förutsättningar måste naturligtvis återspegla sig också i låneadministrationens organisatoriska struktur och då inte minst på den regionala nivån. Utskottet vill i detta sammanhang peka på de förändringar som följer av att Statens bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, fr.o.m. den 1 juli 1992 avses svara för förvaltningen av hela den statliga bostadslånestocken. Denna förvaltning ombesörjs i dag av länsbostadsnämnderna på uppdrag av SBAB.
Enligt vad utskottet erfarit avser regeringen att mot bakgrund av förändringarna i bostadsfinansieringssystemet i särskild ordning se över den framtida låneadministrationens organisatoriska utformning. Ett ställningstagande till erforderliga förändringar av låneadministrationen m.m. bör enligt utskottets mening anstå i avvaktan på resultatet av denna utvärdering. Vad i folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 6, miljöpartiets partimotion Bo3 yrkande 4 samt i motionerna Bo6 (c) yrkande 6, Bo11 (m), detta yrkande såvitt nu är i fråga, och Bo12 (c) yrkande 6 förordats beträffande utformningen av den framtida låneadministrationen avstyrks med hänvising till det anförda.
Skattekompenserande räntebidrag
Ett skattekompenserande räntebidrag för hyres- och bostadsrättshus föreslås i propositionen införas den 1 juli 1992. Förslaget motiveras bl.a. med de brister från neutralitetssynpunkt som finns i nuvarande bostadslånesystem. För att neutraliteten i fråga om kapitalkostnader mellan olika fastighetsägarkategorier och upplåtelseformer skall förbättras anser bostadsministern att en kompensation motsvarande egnahemsägarnas skatteavdrag bör införas vid ny- och ombyggnad av hyres- och bostadsrättshus.
Det skattekompenserande räntebidraget föreslås utgå med 30% av räntan på en låneskuld. För hyreshus avses räntebidraget beräknas utifrån räntan på en beräknad låneskuld för investeringen och för räntelån. Den beräknade låneskulden för investeringen skall motsvara en godkänd kostnad för ny- och ombyggnaden till den del inte kostnaden täcks av det statliga investeringsbidraget. Den godkända kostnaden skall bestämmas på i princip samma sätt som i dag sker inom ramen för s.k. produktionskostnadsanpassad belåning. Vid ombyggnad föreslås att underlaget för räntebidraget skall motsvara skäliga kostnader för nyinvesteringar och underhållsåtgärder som har en varaktighet på minst 30 år; underlaget skall dock högst få uppgå till vad som skulle ha beräknats för en motsvarande nybyggnad. Räntebidraget föreslås lämnas under en total bidragstid av 40 år, om bidraget avser nybyggnad, och 30 år, om det avser ombyggnad. När den beräknade räntelåneskulden inte längre ökar minskas räntebidraget i takt med en tänkt amortering. Den beräknade låneskulden under den återstående bidragstiden antas därvid årligen minska med lika stora belopp. Räntan på låneskulden beräknas efter en räntesats som fastställs med ledning av villkoren på den allmänna lånemarknaden.
För bostadsrättshus föreslås det skattekompenserande räntebidraget, till skillnad mot vad som föreslagits för hyreshus, beräknas utifrån räntan på föreningens faktiska skuld. Skälet till att principen om att subventionerna skall utgå oberoende av åtgärdernas faktiska finansiering har frångåtts i detta fall är att bostadsrättsföreningarna alternativt kan finansiera byggnadsåtgärderna genom grundavgifter eller lån från bostadsrättshavarna. Bostadsministern erinrar emellertid om att frågan om beskattning av bostadsrättsföreningar för närvarande utreds och att en ändrad beskattning kan påverka behovet av skattekompenserande räntebidrag till bostadsrättsföreningar.
Som ett villkor för att skattekompenserande räntebidrag skall utges föreslås gälla att de generella kraven för statligt bostadsstöd är uppfyllda. Länsbostadsnämnderna föreslås besluta om räntebidraget.
Utskottet anför följande vad gäller skattekompenserande räntebidrag. Som framhålls i propositionen har det nuvarande bostadsfinansieringssystemet kritiserats för att medföra vissa brister från neutralitetssynpunkt. Reglerna för bostadsbeskattning och villkoren för bostadslån har visserligen vid ett flertal tillfällen anpassats i syfte att uppnå en bättre neutralitet. Fortfarande kvarstår vissa skillnader mellan olika upplåtelseformer till följd av skilda beskattningsmetoder m.m. En av de viktigaste utgångspunkterna vid utformningen av ett nytt bostadsfinansieringssystem bör därför vara att i största möjliga utsträckning utforma regler som medger neutralitet i fråga om kapitalkostnader mellan olika fastighetsägarkategorier och upplåtelseformer. Regeringens förslag om att ett skattekompenserande räntebidrag skall införas för hyres- och bostadsrättshus är en del i dessa strävanden.
De beslutade förändringarna i inkomst- och kapitalbeskattningen har medfört att en i princip enhetlig nivå har erhållits vad gäller värdet av egnahemsägarnas ränteavdrag. Förutsättningar finns därmed för att på ett relativt enkelt sätt utforma villkoren för ett bidrag som kan ge motsvarande subvention till de fastighetsägarkategorier som inte kan utnyttja ränteavdragsmöjligheten på samma sätt som egnahemsägarna. Enligt utskottets mening får det föreslagna bidraget anses uppfylla detta krav. Det skattekompenserande bidraget ger i sin tur möjlighet att på ett enhetligt sätt utforma villkoren för ett räntelånesystem och de subventionsinslag som ett sådant system bör innehålla. Utskottet återkommer nedan till denna fråga.
Bostadsutskottet tillstyrker sålunda förslaget i propositionens yrkande 4 om ett skattekompenserande räntebidrag för hyres- och bostadsrättshus samt de villkor som föreslås vara förknippade med ett sådant bidrag. Det kan i sammanhanget noteras att i folkpartiets partimotion i vilken yrkas avslag på hela förslaget om en ny bostadsfinansiering har ändå principen om ett skattekompenserande räntebidrag motsvarande den skatteminskning som småhusägarna får vunnit stöd.
Räntelån
Med räntelån förstås enligt propositionen lån med egenskapen att omfördela räntekostnaderna i tiden. I början av lånetiden täcker inte låntagarens betalningar hela räntekostnaden. Överskjutande del läggs till låneskulden i form av ett räntelån. I takt med att låntagarens betalningar nominellt ökar minskar så småningom skuldökningen för att slutligen upphöra. Vid denna tidpunkt inleds återbetalningen av räntelånet.
I regeringsförslaget förordas att räntelånen skall lämnas på kreditmarknaden i konkurrens mellan kreditinstituten. Enligt bostadsministern innebär detta att långivare och låntagare själva avtalar om vilka betalningsvillkor som skall gälla för lånen. Bl.a. för räntelånen föreslås en statlig kreditgaranti lämnas. Denna fråga behandlar utskottet nedan. För att ett på detta sätt upptaget räntelån skall vara förenat med en sådan statlig kreditgaranti måste staten enligt förslaget som en grund för garantiåtagandet redovisa de lånevillkor som behövs för att beräkna den högsta låneskuld som vid olika tidpunkter kan täckas av garantin.
I fråga om räntelånet bör enligt förslaget utgångspunkten vara den räntekostnad som projektet väntas få med hänsyn till den faktiska produktionskostnaden eller, i fråga om låntagarbyggda egnahem, den schablonberäknade kostnaden. Bruttoräntan föreslås i sin tur schablonmässigt bestämd enligt samma grunder som tillämpas i dagens räntebidragssystem. I fråga om investeringslånet, dvs. vad som i dagens system motsvaras av bostadslån och underliggande kredit, föreslås sålunda att bruttoräntan skall beräknas efter en räntesats som bestäms med utgångspunkt i att räntan på lånet är bunden för en tid av minst fem år i sänder och att lånet finansieras med en räntebärande femårig bostadsobligation. I och med att räntelånet omsätts eller räntejusteras -- normalt vart femte år räknat från det att investeringslånet har betalats ut -- föreslås att bruttoräntan för den räntelåneskuld som dittills uppkommit beräknas efter samma bruttoräntesats som för investeringslånet. I fråga om nya räntelån förordas dock att bruttoräntan skall beräknas efter en räntesats som bestäms med utgångspunkt i att lånet löper med rörlig ränta.
Nettoutgiften föreslås beräknad med ledning av produktionskostnaden och en nettoräntesats. Det bör enligt förslaget ankomma på regeringen att fastställa nettoräntesatsen för det första året och ökningen av denna med utgångspunkt i kravet att den nominella skuldökningen på räntelånet minskat med fullt realräntebidrag inte skall pågå under längre tid än ca 20 år. Med hänvisning till att det i räntelånesystemet inte kommer att finnas någon motsvarighet till räntebidragstrappan aviserar bostadsministern sin avsikt att föreslå regeringen att den ingående nettoräntesatsen skall bestämmas till 3,75 % för år 1992 och att denna sedan stegvis skall ökas för att år 1995 sättas till 4,0 %. Denna räntesats föreslås gälla för alla fastighetsägarkategorier samt upplåtelseformer vid såväl ny- som ombyggnad. Enligt förslaget bör nettoräntesatsen årligen ökas med ett tal som motsvarar inflationen under föregående 12-månadersperiod.
Vad i propositionen föreslagits har tagits upp i vissa motioner. Som andrahandsyrkande förs i motion Bo6 (c) yrkande 7 fram förslag om att den ursprungliga nettoräntesatsen skall räknas upp med inflationen minskad med en procentenhet i enlighet med vad boendekostnadsutredningen föreslagit. Enligt motionärerna innebär regeringens förslag -- att uppskrivning skall ske med hela inflationen -- att hela det framtida ekonomiska utrymmet i en fastighet täcks in av den växande skulden. Därmed ges inget utrymme för reinvesteringar för reparationer och upprustningar, vilket innebär att kvaliteten i bostäderna liksom boendemiljön kommer att försämras. Inte heller kommer det enligt motionärernas mening att finnas något utrymme för topplån med huset som säkerhet, något som erfordras för praktiskt taget alla de egnahem som byggs i dag.
Enligt vänsterpartiets partimotion Bo9 bör det vara riksdagen och inte regeringen som fastställer nettoräntesatsen det första året och eventuellt kommande förändringar. I motionens yrkande 5 hemställs också om ett riksdagens tillkännagivande härom.
Utskottet anför följande. Den av regeringen förordade typen av räntelån innebär att lånen skall tas upp på den allmänna kreditmarknaden i konkurrens mellan kreditinstituten. Som redovisats ovan följer av detta att det är långivare och låntagare som själva avtalar om vilka betalningsvillkor som skall gälla för lånet. Stor frihet lämnas sålunda åt parterna att finna individuella lösningar som baseras på förhållandena i det enskilda fallet. De av statsmakterna angivna förutsättningarna för det statliga kreditåtagandet kommer i ett sådant system att konstituera den övre gräns som grundar statens åtaganden. Det blir med denna utformning av systemet möjligt för långivare och låntagare att i det enskilda fallet konstruera en betalningsprofil inom det maximala garantiåtagande som staten påtar sig. Det finns enligt utskottets mening inte heller skäl till annan bedömning än att kreditmarknaden kommer att erbjuda lånemodeller med olika utformning.
Av det nu anförda framgår att flexibiliteten i det förordade systemet är betydande med avseende på låntagarens möjligheter att påverka fördelningen mellan egna betalningar och skulduppbyggnad. Det är sålunda fullt möjligt för en låntagare att genom något större betalningsåtaganden under de första åren av lånets löptid minska skulduppbyggnaden och därigenom skapa större utrymme för utgifter för reinvesteringar för bl.a. reparation och upprustning. Detta kan t.ex. ske genom att låntagaren går in i systemet på en högre nettoräntesats än den som enligt regeringsförslaget skall ligga till grund för kreditgarantin. Även i andra avseenden kan lånet ges en utformning som motsvarar de prioriteringar som den enskilde låntagaren kan ha.
Utskottet är mot bakgrund av det nu anförda inte berett ställa sig bakom förslaget i motion Bo6 (c) yrkande 7 om att uppskrivningen av nettoräntesatsen skall ske med inflationen minskad med en procentenhet. I den mån förslaget inte redan kan anses tillgodosett inom ramen för det förordade systemet avstyrks det av utskottet. Regeringens förslag, yrkande 5, tillstyrks såvitt nu är i fråga.
Utskottet kan inte ansluta sig till vad som i vänsterpartiets partimotion Bo10 yrkande 5 förordats beträffande ordningen för fastställande av nettoräntesatsen m.m. Det bör enligt utskottets mening ankomma på regeringen att med beaktande av de angivna riktlinjerna fastställa de aktuella nettoräntesatserna m.m. Regeringsförslaget i denna del, yrkande 5, tillstyrks av utskottet. I den mån ändringar av nettoräntesatserna som går utöver dessa riktlinjer eller om ändringar av riktlinjerna aktualiseras får det enligt utskottets mening förutsättas att dessa underställs riksdagen. Utskottet vill i detta sammanhang peka på att det i dagens system formellt är regeringen som fastställer räntesatsen för den garanterade räntan -- dvs. vad som i räntelånesystemet närmast motsvarar nettoräntan. Undantagslöst har dock regeringen hittills inhämtat riksdagens uppfattning i dessa frågor.
Vad i propositionen anförts avseende räntelånen i övrigt har inte givit utskottet anledning till uttalande eller särskilt yttrande. Förslaget i denna del bör således kunna godtas av riksdagen.
Realräntebidrag
I propositionen framhålls att ett räntelånesystem har sina givna begränsningar som omfördelningssystem. Det krävs en viss relation mellan betalningskrav och ränta för att inte skuldökningen skall bli för stor eller lånetiderna bli alltför långa. Ett räntelånesystem är i detta hänseende känsligt för höga räntenivåer i kombination med en låg inflationstakt, dvs. för höga realräntor. Enligt förslaget behöver räntelånesystemet därför avskärmas från effekterna av höga realräntor för att det skall behålla en tillfredsställande stabilitet i alla situationer.
Mot denna bakgrund förordas att ett statligt realräntebidrag införs i syfte att begränsa skuldökningen i räntelånesystemet i situationer med höga realräntor. Det förordade realräntebidraget är så konstruerat att en viss realränta alltid bör bäras av låntagaren. Denna del bör enligt förslaget vara något högre vid hög inflationstakt än då inflationen är låg.
Enligt bostadsministerns mening blir ett realräntebidrag lämpligt avvägt om det lämnas i de fall då räntan överstiger kvoten mellan å ena sidan inflationen ökad med tre procentenheter och å andra sidan en faktor 0,85. Som mått på inflationen skall användas den konstaterade penningvärdesförsämringen för närmast föregående 12-månadersperiod. Vid beräkningen av realräntebidraget bör också beaktas att endast 70 % av ränteutgiften återstår att fördela sedan hänsyn tagits till ränteavdrag och motsvarande skattekompenserande räntebidrag.
Fullt realräntebidrag föreslås utgå under de tio första åren efter husets färdigställande. Under de därpå följande tio åren skall realräntebidraget årligen minskas med en tiondel för att upphöra tjugo år efter färdigställandet.
För hyres- och bostadsrättshus föreslås att realräntebidraget bestäms med utgångspunkt i en räntekostnad som beräknas på grundval av faktiska produktionskostnader. Detta föreslås i princip gälla också i de fall skattekompenserande räntebidrag inte lämnas, dvs. för ny- och ombyggnad av egnahem med undantag för låntagarbyggda egnahem, för vilka bidragsunderlaget bör beräknas enligt schablonmetod. Bidrag bör dock enligt förslaget inte lämnas för större räntekostnader än som kan beräknas för ett hus om 120 m2 i ett plan och utan källare.
För att främja sparandet inom bostadssektorn förordas att realräntebidrag skall utbetalas oavsett den underliggande finansieringen. En förutsättning för bidrag är dock att de generella villkoren för statligt bostadsstöd uppfylls.
Det skall enligt regeringsförslaget åvila länsbostadsnämnden att besluta om realräntebidrag. Bostadsmyndigheterna prövar sedan årligen om den beräknade räntekostnaden överstiger den kostnadsnivå som förutsätts täckas av låntagarens egen betalning eller av räntelånet. Är så fallet betalas bidraget ut. Utbetalningen skall ske till låntagaren eller, om denne så begär, till långivaren.
Förslaget om realräntebidrag diskuteras främst i en motion. Enligt miljöpartiets partimotion Bo3 är villkoren enligt regeringsförslaget alltför generösa. Om hela eller större delen av kostnaden för en hög realränta kompenseras av staten i form av ett realräntebidrag minskar enligt motionärerna allmänhetens förståelse för behovet av att föra en stram finanspolitik liksom kreditmarknadens benägenhet att utöva en press nedåt på räntenivåerna. De anser det inte heller vara lämpligt att lägga hela den kostnad som motsvarar realräntebidraget på räntelånen, eftersom detta lån då skulle kunna öka så snabbt att skulden steg realt sett. I stället förordas att bostadskonsumenterna, vid en hög realränta, bär en del av kostnaderna härför genom att nettoräntesatsen höjs under dessa år och att endast en mindre del, vid särskilt hög realränta, betalas i form av realräntebidrag.
Med hänvisning till det anförda hemställs i motionen dels att regeringens förslag avseende realräntebidragen skall avslås -- yrkande 5, dels att riksdagen skall begära att regeringen lägger fram ett nytt förslag till utformningen av realräntebidragen m.m. i enlighet med vad som anförts i motionen -- yrkande 6.
Ett grundläggande krav på ett nytt bostadsfinansieringssystem är enligt utskottets mening att det uppvisar en rimlig grad av beständighet i olika samhällsekonomiska situationer. Som redovisas i regeringens förslag krävs det en viss relation mellan betalningskrav och ränta för att inte skuldökningen i ett räntelånesystem skall bli för stor eller lånetiderna bli för långa. Ett system med denna utformning är sålunda känsligt för höga räntenivåer i kombination med en låg inflationstakt, dvs. för höga realräntor. Bostadsutskottet delar uppfattningen att räntelånesystemet bör avskärmas från effekterna av höga realräntor dels för att systemet skall behålla en tillfredsställande stabilitet i situationer där realräntan är hög, dels med avseende på låntagarnas intresse av att kunna överblicka sina åtaganden. Det frågan närmast gäller är hur realräntebidragen skall utformas.
Enligt utskottets mening måste stor vikt fästas vid låntagarens berättigade krav på att med en rimlig säkerhet kunna överblicka sina framtida åtaganden under olika samhällsekonomiska betingelser. Systemet måste också utformas på ett sådant sätt att den enskildes kostnader blir acceptabla också vid höga realräntor. Detta får anses innebära att låntagaren inte ensam skall behöva bära hela den kostnadsökning som uppstår i dessa situationer. Samtidigt är det enligt utskottets mening inte heller rimligt att staten ensidigt under lång tid svarar för de ekonomiska effekterna av höga realräntor. Utformningen av skyddet mot höga realräntor bör sålunda ske med beaktande av dessa båda intressen. Det av regeringen föreslagna realräntebidraget bör enligt utskottets mening kunna godtas. Yrkande 6 i propositionen tillstyrks av utskottet.
Den i miljöpartiets partimotion Bo3 framförda uppfattningen att låntagaren i andra fall än vid extremt höga realräntor ensam skall svara för hela kostnadsökningen vid höga realräntor låter sig inte förenas med utskottets ovanstående ställningstagande. Motionens yrkanden 5 och 6 avstyrks sålunda.
Statlig kreditgaranti
Det i propositionen föreslagna systemet med skuldfördelning över tiden i form av räntelån upptagna på den allmänna kreditmarknaden anses förutsätta att kreditinstituten kan erhålla en ytterligare säkerhet för sina lån utöver den som följer av den normala panträtten i den belånade egendomen. Av detta skäl föreslås att statliga kreditgarantier skall kunna lämnas fr.o.m. den 1 juli 1992, dels för sådana lån på kreditmarknaden som behövs för att täcka den del av lånebehovet som i dag täcks med bostadslån, dels för räntelånen. Kreditgarantisystemet avses administreras av en särskild kreditgarantinämnd.
Den föreslagna kreditgarantin för investeringslånen kommer således normalt att kunna täcka den del av fastighetskapitalet som överstiger 70 % av dagens låneunderlag men inte 100 % om låntagaren är ett allmännyttigt bostadsföretag, 99 % om låntagaren är en bostadsrättsförening med kommunal insyn, 95 % om låntagaren tillhör en annan kategori. Kreditgarantin för räntelån föreslås gälla intill ett räntelånebelopp som vid varje tidpunkt uppgår till högst det belopp som följer av förslagen om årlig nettokapitalutgift m.m. och under förutsättning att låneskulden minskas motsvarande fullt realräntebidrag.
Den statliga kreditgarantin gentemot kreditgivaren avses få formen av en fyllnadsborgen. Detta innebär att statens betalningsansvar inträder sedan pantsäkerheten har realiserats, dvs. sedan fastigheten sålts på exekutiv auktion eller genom underhandsförsäljning. Betalningsansvar inträder om pantsäkerheten inte befunnits räcka till för att betala långivarens fordran. För låntagaren innebär det föreslagna systemet att han gentemot långivaren inte svarar förmögenhetsmässigt för den låneskuld som garantin avser med mer än fastigheten.
Som en följd av att staten tvingas infria sitt garantiåtagande får å andra sidan staten regressvis en fordran mot låntagaren som kan göras gällande i dennes övriga förmögenhetstillgångar. Dessa regressanspråk förutsätts dock kunna begränsas i vissa fall. Enligt propositionen bör den föreslagna kreditgarantinämnden efter hand kunna utveckla en praxis i fråga om eftergift av regressfordringar och t.ex. kunna efterge fordringar som beror på att värdeutvecklingen inom en region eller på en viss ort har varit så svag att räntelånen i större eller mindre del saknar täckning.
En förutsättning för kreditgarantin föreslås vara att projektet uppfyller de generella kraven för statligt bostadsstöd. Som en ytterligare förutsättning i vad avser kreditgaranti till egnahem och småhus som upplåts med bostadsrätt föreslås gälla att kommunerna påtar sig ett förlustansvar gentemot staten i princip i samma omfattning som i dag tillämpas för bostadslån till egnahem.
Enligt propositionen bör kreditgaranti i ett första skede endast lämnas för lån från mellanhandsinstitut. Långivarna skall inom ramen för systemet själva kunna välja garanti vad avser låneobjekt och lånebelopp. För garantin bör långivaren få betala en årlig avgift som långsiktigt skall täcka kostnaderna för administration och förluster. Betalade garantiavgifter föreslås fonderas och placeras i riksgäldskontoret till marknadsmässig ränta.
Förslagen om utformningen av den statliga kreditgarantin behandlas i tre motioner. Dessutom tas frågan om lokaliseringen av den föreslagna kreditgarantinämnden upp i en motion.
I motion Bo1 (s) hemställs att riksdagen skall uttala sig i lokaliseringsfrågan vad avser den föreslagna kreditgarantinämnden och därvid förorda en samlokalisering med boverket i Karlskrona. Enligt motionärerna kommer kreditgarantinämnden i sitt arbete att behöva ha fortlöpande kontakt med boverket. Dessutom förutsätts nämnden behöva utnyttja verkets datasystem och lättare kunna få direktkontakt med länsbostadsnämnderna vid en samlokalisering.
I miljöpartiets partimotion Bo3 finns tre yrkanden om att riksdagen skall begära förslag om olika förändringar av kreditgarantins utformning i förhållande till regeringens förslag. I motionens yrkande 7 efterfrågas förslag om upplåtelseneutrala säkerhetsgränser för kreditgarantin. Motionärerna är kritiska till förslaget i propositionen om olika högsta gränser för kreditgarantin på investeringslånet beroende av upplåtelseform. I yrkande 8 begärs förslag om mer preciserade regler för utkrävande av regressanspråk. Det anses vara tveksamt att låntagaren kan komma att få svara med samtliga sina förmögenhetstillgångar gentemot staten. I syfte att förhindra att utnyttjandet av kreditgarantin selekteras på ett olämpligt sätt föreslås i yrkande 9 att riksdagen begär ytterligare underlag och eventuellt förslag till förändrade villkor för kreditgarantin. Enligt motionärerna finns risk för att kreditinstituten endast begär kreditgaranti i de områden där riskerna bedöms vara störst, dvs. i glesbygden, och i storstäderna väljer att själva stå för risken.
Även i motion Bo6 (c) uttrycks farhågor för att förslaget om kreditgarantin inte tillräckligt beaktat de speciella problemen vid byggande på landsbygd. Effekten av regeringens förslag om räntelån anses bli att byggandet på landsbygd och i små orter i svaga regioner helt upphör. Den föreslagna kreditgarantin anses inte vara utformad på ett sådant sätt att den kan motverka den otrygghet för den enskilde som räntelånen medför. I motionens yrkanden 10 och 11 (formellt andrahandsyrkanden till ett yrkande om avslag på hela propositionen) föreslås därför att regeringen skall återkomma med förslag till förändrade regler för den statliga kreditgarantin i så god tid att införandet av ett reviderat kreditgarantisystem kan samordnas med förändringarna i bostadslånesystemet i övrigt.
Reglerna för kreditgarantin bör enligt motionärerna utformas så att den som bygger redan från början vet vad som skall gälla och så att en särskild prövning i varje enskilt fall inte skall erfordras. Den som bygger skall hållas skadeslös för förluster som orsakas av skuldökning som följd av räntelånet. Staten skall inte kunna ställa regressanspråk för den förlust som kreditgarantin avser ersätta. En möjlig utformning av kreditgarantin anses vara att staten alltid garanterar ett värde för huset som motsvaras av produktionsvärdet ökat med inflationen under den tid som skulden ökar som följd av räntelånet.
I motion Bo6 (c) diskuteras också utformningen av det kommunala förlustansvaret för de statliga kreditgarantierna. Motionärerna vänder sig mot att nuvarande regler om hur detta förlustansvar faller ut förutsätts föras över till det nya räntelånesystemet. I dag skall kommunerna först uppfylla sitt förluståtagande för bostadslånet -- upp till 40 % av låneskulden -- innan staten går in och täcker eventuellt återstående förlust. Innebörden i motionens yrkande 12 är att staten och kommunen i ett nytt lånesystem bör dela på en förlust proportionellt i förhållande till förlustansvarets storlek.
Vänsterpartiet föreslår i sin partimotion Bo10 yrkande 7 att riksdagen skall göra ett tillkännagivande om vad man kallar "glesbygdsgarantin" i räntelånesystemet. Med detta avses den föreslagna möjligheten att efterge regressfordringar som uppkommit till följd av att långivaren har utnyttjat kreditgarantin. Enligt motionärerna har förutsättningarna för en sådan eftergift givits en alltför vag utformning i propositionen.
Utskottet vill anföra följande om kreditgaranti m.m. Ett räntelånesystem med den uppbyggnad som förordas i propositionen förutsätter av flera skäl att det kan kombineras med någon form av kreditgaranti. Dagens bestämmelser om kreditinstitutens möjligheter att lämna lån i olika säkerhetslägen skulle utan en kreditgaranti lägga hinder i vägen för ett räntelånesystem. Möjligheterna att erhålla lån och villkoren för lån skulle sannolikt vidare få göras beroende av kreditgivarens bedömning av fastighetsprisernas utveckling i olika delar av landet. En osäkerhet skulle också kunna uppstå för den enskilde låntagaren om hur lånevillkoren kommer att utvecklas på längre sikt. Det krav som bör ställas på ett kreditgarantisystem är sålunda att det i största möjliga utsträckning eliminerar denna typ av problem. I de motionsyrkanden som utskottet har att ta ställning till i detta avsnitt kritiseras den föreslagna utformningen av kreditgarantin och de olika villkor som föreslås vara förknippade med den. Utskottet tar dessa yrkanden som utgångspunkt för sina överväganden om det i propositionen föreslagna systemet för statlig kreditgaranti.
I flera av motionsyrkandena ifrågasätts om det föreslagna kreditgarantisystemet kommer att ge möjlighet för byggande på landsbygden och i regioner med svag utveckling. Vissa förslag lämnas till alternativ utformning. Utskottet anser det vara ett centralt krav på ett nytt bostadsfinansieringssystem att lånevillkoren är lika i hela landet och att villkoren i kreditgarantisystemet ger förutsättningar för byggande även i mindre orter och på landsbygden. Vid en diskussion om hur det av regeringen föreslagna systemet uppfyller detta krav bör för tydlighetens skull inledningsvis konstateras att de statliga kreditgarantierna är avsedda att ställas till långivaren och således begränsa dennes risker. Ur låntagarens perspektiv är kreditgarantins primära syfte däremot att lån verkligen ges på avsedda villkor. Statens åtaganden gentemot låntagaren i övrigt är enligt förslaget i propositionen inbyggt i de villkor som avses vara förknippade med hur eventuella regressfordringar på låntagaren tas i anspråk efter det att en långivare behövt utnyttja kreditgarantin.
Villkoren för den statliga kreditgarantin gentemot långivaren diskuteras framför allt i miljöpartiets partimotion Bo3. Motionärerna vänder sig i yrkande 7 mot att den statliga kreditgarantin för investeringslånet förutsätts täcka olika stor del av fastighetskapitalet beroende på vilken kategori som låntagaren tillhör. Utskottet kan konstatera att regeringens förslag i detta hänseende innebär att de nuvarande gränserna för det statliga bostadslånet förs över till kreditgarantisystemet. Utskottet har för sin del i princip inget att erinra mot en sådan ordning. Innebörden i förslaget är att det ställs krav på viss egen kapitalinsats beroende på fastighetsägarkategori och upplåtelseform. I bostadsrätts- och egnahemsfallen syftar således villkoret bl.a. till att stimulera ett bosparande. En egen kapitalinsats i t.ex. egnahemsfallet med 5 % av fastighetskapitalet bidrar också till att begränsa skuldutvecklingen genom räntelånen och därigenom på sikt också till lägre boendeutgifter. Det bör i sammanhanget betonas att de olika gränserna för kreditgarantin inte påverkar storleken på statens subventioner för de upptagna lånen.
Den ovan diskuterade frågan har också samband med de regler som i propositionen föreslås gälla för pantsäkerheternas placering. Regeringsförslaget innebär att pantsäkerheten för räntelånen i förmånshänseende förutsätts ligga i omedelbar anslutning till säkerheten för investeringslånet. Detta innebär i sin tur att något utrymme för ett s.k. topplån med förmånsrättsläge mellan säkerheten för investeringslånet och säkerheten för räntelånet inte finns. Även denna ordning är ägnad att vara ett incitament för bosparande och egna kapitalinsatser. Den föreslagna utformningen av pantsäkerhetsplaceringen kan emellertid i kombination med den ovan diskuterade begränsningen av kreditgarantins omfattning leda till problem för vissa låntagare. I egnahemsfallet kan kravet således under vissa förutsättningar leda till sådana krav på eget kapital eller finansiering med lån utan säkerhet, att låntagare i normala inkomstlägen kan tvingas avstå från en angelägen bostadsinvestering. Bostadsutskottet anser sig för närvarande inte ha tillräckligt underlag för att ta ställning i denna avvägning vad gäller pantsäkerheternas placering. Regeringen bör därför i förening med sin syn på frågan återkomma till riksdagen i ärendet. Vad nu anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I yrkande 9 i miljöpartiets partimotion uttrycks en viss oro för att låntagare i glesbygd kommer att få sämre lånevillkor genom att kreditinstituten endast i dessa delar av landet behöver utnyttja den statliga kreditgarantin. Mot en sådan utveckling talar det förhållandet att både delar av investeringslånet och hela räntelånen ur säkerhetssynpunkt kommer att ligga i ett sämre läge än de nuvarande bottenlånen. Det kan mot bakgrund härav och med hänsyn till institutens krav på kapitaltäckning förutses att kreditinstituten kommer att försäkra sig mot de risker detta medför oavsett vilka bedömningar som kan göras om fastighetsprisutvecklingen i olika delar av landet. Det bör också noteras att den bedömningen görs i propositionen att kostnaden för kreditgarantiavgiften endast kommer att medföra en höjning av låneräntan med 0,05--0,1procentenheter. Mot denna bakgrund torde det varken ur långivarens eller låntagarens synvinkel finnas något avgörande skäl att helt avstå från möjligheten till kreditgaranti.
Den nu diskuterade frågan hur kreditgarantin kan komma att utnyttjas i glesbygd föranleder emellertid utskottet att ta upp en annan aspekt på villkoren för kreditgaranti, nämligen möjligheterna att fördjupa garantin vad avser investeringslånet. I dag finns en möjlighet att fördjupa bostadslånet under den normala gränsen mellan bottenlån och bostadslån, dvs. vid 70 % av låneunderlaget. Denna regel har stor betydelse för möjligheten att erhålla lån speciellt i glesbygd. Enligt bostadsutskottets mening bör denna regel föras över till det nya bostadsfinansieringssystemet på så sätt att en möjlighet att fördjupa kreditgarantin under 70% av fastighetens pantvärde införs. En sådan ordning står för övrigt i överensstämmelse med vad som i propositionen anförts om att kreditgarantin är avsedd att täcka den del av lånebehovet som i dag täcks med bostadslån.
En annan fråga om vad kreditgarantin skall kunna omfatta som uppkommit under utskottsbehandlingen är hur garantin skall kunna lämnas till större småhus. I dagens bostadsfinansieringssystem lämnas bostadslån för småhus med en yta upp till 180 m2 om inte särskilda skäl föreligger för att bevilja lån till större yta. Räntebidrag för småhus lämnas dock högst för en räntekostnad som kan beräknas för ett normalt småhus på 120m2. Utskottet tolkar förslagen i propositionen som att motsvarande gränser avses överföras till det nya bostadsfinansieringssystemet. Detta kan ske genom att kreditgarantin för investeringslånet får omfatta hela den yta som i dag är bostadslånegrundande, dvs. i normalfallet högst 180m2. Kreditgarantin för räntelånet begränsas däremot till att gälla en skuldökning som motsvarar ett lån för ett normalt småhus på 120 m2. Utskottet har inget att invända mot en sådan ordning som liksom i dag innebär att det statliga stödet till hus med större yta än det normala småhuset begränsas.
Vad utskottet ovan med anledning av propositionen anfört angående den statliga kreditgarantin gentemot långivaren bl.a. såvitt avser pantsäkerhetens placering bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vad nu förordats motsvaras i propositionen av yrkande 7 såvitt nu är i fråga. Utskottets ställningstagande innebär att miljöpartiets partimotion Bo3 yrkandena 7 och 9 avstyrks i den mån dessa yrkanden inte kan anses tillgodosedda med vad nu anförts.
Utskottet övergår nu till att diskutera de motionsyrkanden som i första hand behandlar kreditgarantisystemets utformning vad gäller statens åtaganden gentemot låntagaren. Frågan om hur statens regressanspråk efter en utnyttjad kreditgaranti skall aktualiseras tas upp i miljöpartiets partimotion Bo3 yrkande 8, i motion Bo6 (c) yrkandena 10 och 11 samt i vänsterpartiets partimotion Bo10 yrkande 7.
Som inledningsvis framhållits i detta avsnitt anser utskottet det vara av central betydelse att ett nytt bostadsfinansieringssystem ger förutsättningar för byggande i hela landet. Detta innebär att den osäkerhet som ibland råder vad gäller fastighetsprisernas utveckling framför allt på landsbygden och i regioner med svag utveckling inte i sig skall hindra ett nödvändigt bostadsbyggande eller andra investeringar i permanentbostäder. Frågan om hur kreditgarantin till långivaren bör vara utformad för att uppfylla detta krav har utskottet övervägt ovan. Utskottet har nu att överväga vad som kan göras för att undanröja den osäkerhet om räntelånesystemets följder för den enskilde låntagaren som har påtalats i flera motioner.
Det får förutsättas att det föreslagna bostadsfinansieringssystemet vid en normal utveckling av bostadsmarknaden generellt sett inte kommer att leda till större skuldökning för den enskilde låntagaren än vad som får accepteras mot bakgrund av den allmänna prisutvecklingen för bl.a. byggandet. Under vissa ogynnsamma förutsättningar innebär dock det föreslagna systemet ökade risker för att en fastighet måste säljas med förlust. Denna typ av ogynnsamma förutsättningar kan exempelvis inträffa om en ort med en begränsad arbetsmarknad drabbas av en industrinedläggning e.d. I vissa regioner kan dessutom fastighetspriserna utvecklas avsevärt sämre än i övriga landet även utan att några drastiska förändringar på arbetsmarknaden inträffat. Det är således framför allt i dessa situationer som det enligt utskottets mening finns behov av ett åtagande från statens sida som dels undanröjer osäkerheten hos dem som avser att bygga en permanentbostad, dels innebär ett stöd för dem som råkat i ekonomiska svårigheter vid en försäljning.
Enligt propositionen bör ett sådant åtagande innebära att staten under vissa förutsättningar skall kunna efterge sina regressanspråk. I de aktuella motionerna föreslås att detta förslag bör förtydligas eller förändras. Motionsyrkandena föranleds framför allt av en oro för vad ett räntelånesystem kan komma att innebära för byggandet på landsbygden och i regioner med en svag utveckling. Även bostadsutskottet anser att ett förtydligande av förslagets innebörd bör ske.
Utskottet anser att det bör ankomma på regeringen att under den fortsatta beredningen av ärendet överväga hur villkoren för eftergift av regressfordran närmare kan utformas. Utgångspunkten i detta arbete bör vara att räntelånesystemets uppbyggnad inte bör tillåtas leda till ekonomiskt orimliga situationer för den enskilde som har sin grund i förhållanden på bostadsmarknaden som låntagaren inte haft rådighet över. I arbetet bör särskild vikt fästas vid att villkoren ges en sådan utformning att förutsättningarna för byggande i glesbygd och på mindre orter inte försämras. Statliga regressfordringar som beror på att värdeutvecklingen inom en region eller på en viss ort har varit så svag att räntelånen saknar täckning bör i normala fall kunna efterges. Detta bör uppfattas som ett åtagande från statens sida med framför allt en regionalpolitisk innebörd. En låntagare bör inte behöva hysa oro för vad räntelånen kommer att innebära vid en framtida försäljning.
Den nu föreslagna fortsatta beredningen bör således leda fram till förtydliganden i de avseenden som diskuterats i de aktuella motionerna. En fråga som också får övervägas i detta sammanhang är i vilken utsträckning som villkoren för statens eftergifter av regressanspråk på förhand kan redovisas genom bindande regler. I framför allt motion Bo6 (c) har en sådan ordning efterfrågats. Utskottet kan instämma i den principiella synpunkten att klart formulerade regler är att föredra. I detta sammanhang kan man dock inte bortse från att på förhand redovisade detaljerade regler för statens eftergifter av regressfordringar ger utrymme för otillbörligt utnyttjande av systemet genom skenförsäljningar e.d. Det kan också föreligga svårigheter att redan i dag förutse alla situationer i vilka en eftergift av regressfordran kan anses vara rimlig.
Vad utskottet ovan med anledning av propositionen, yrkande 7 såvitt nu är i fråga, anfört och motionerna Bo3 (mp) yrkande 8, Bo6 (c) yrkandena 10 och 11 samt motion Bo10 (v) yrkande 7 angående statens åtagande gentemot låntagaren vid förlustförsäljningar bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ytterligare en fråga angående hur kreditriskerna i det nya bostadsfinansieringssystemet skall fördelas mellan olika parter tas upp i motion Bo6 (c) yrkande 12. Motionärerna anser att staten och kommunerna skall dela proportionellt på ansvaret för uppkomna förluster i räntelånesystemet. Utskottet konstaterar att propositionens förslag i denna del endast innebär att nuvarande ansvarsfördelning inom bostadslånesystemet förs över till det nya räntelånesystemet. Kommunerna avses således även i fortsättningen svara gentemot staten för viss del av uppkomna förluster. Eftersom det kommunala förlustansvaret endast avses omfatta delar av investeringslånet kommer kommunernas åtaganden inte att utvidgas i förhållande till vad som gäller i dag. Systemet med ett begränsat kommunalt förlustansvar i det nuvarande bostadslånesystemet tillkom i samband med att kreditriskprövningen för de statliga lånen överläts till kommunerna. Utskottet anser det vara rimligt att kommunerna även i det nya bostadsfinansieringssystemet påtar sig ett visst ansvar för att investeringen är rimlig.
Utskottet vill i detta sammanhang till förtydligande av vad som anförs i propositionen om det kommunala förlustansvaret dessutom anföra följande. Utgångspunkten för förslaget i propositionen är alltså att kommunerna påtar sig samma förlustansvar som för närvarande gäller i bostadslånesystemet. I dag är förlustansvaret kopplat till bostadslånets storlek, dvs. till den statliga delen av det totala lånebeloppet. I de fall det statliga bostadslånet fördjupas under den normala nivån på 70 % av låneunderlaget utökas även det kommunala förlustansvaret i proportion till fördjupningen. För att uppnå motsvarande koppling mellan det kommunala och statliga ansvaret i ett nytt bostadsfinansieringssystem måste kommunernas ansvar kopplas till den statliga kreditgarantins storlek. Kommunerna bör således svara för förluster intill ett belopp av 40 % av den del av investeringslånet som omfattas av den statliga kreditgarantin. Enligt vad utskottet erfarit är regeringens avsikt att förlustansvaret skall utformas så som nu angivits.
Med en sådan ordning begränsas kommunernas förlustansvar om långivaren väljer att införskaffa kreditgaranti för en mindre del av investeringslånet än vad som normalt förutsatts. På motsvarande sätt utvidgas både kommunernas och statens förlustansvar vid en fördjupning av kreditgarantin. Frågan om utformningen av kommunernas förlustansvar har emellertid visst samband med den ovan övervägda frågan om statens åtaganden gentemot låntagaren. Utskottet förutsätter att även denna fråga kan behöva övervägas ytterligare vid ärendets fortsatta beredning inom regeringskansliet.
Vad utskottet ovan anfört med anledning av propositionens förslag, yrkande 7 såvitt det inte behandlats ovan, om kommunalt förlustansvar i det nya bostadsfinansieringssystemet bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motion Bo6 (c) yrkande 12 avstyrks.
En fråga som inte tas upp i propositionen men som väckts genom ett förslag i motion Bo1 (s) är kreditgarantinämndens lokalisering. Motionärerna anser att flera förhållanden talar för att nämnden bör samlokaliseras med boverket i Karlskrona. Riksdagen föreslås därför göra ett tillkännagivande med denna innebörd.
Bostadsutskottet kan för sin del instämma i vad som i den aktuella motionen anförs om fördelarna med en samlokalisering av den bostadspolitiska organisationens olika delar. Även regionalpolitiska skäl kan givetvis anföras i denna fråga. Vid beslutet att förlägga boverket till Karlskrona (BoU 1987/88:5) var denna typ av överväganden till stor del vägledande. Erfarenheterna av boverkets omlokalisering synes hittills vara goda trots att såväl myndigheten som dess personal utsatts för påfrestningar under en omlokaliserings- och uppbyggnadsperiod. Vad gäller en lokalisering av kreditgarantinämnden till Karlskrona torde inte motsvarande påfrestningar behöva uppstå. Det är i detta fall frågan om en helt nytillkommande verksamhet. Kreditgarantinämnden avses dessutom få mycket väl avgränsade uppgifter inom det nya bostadsfinansieringssystemet.
Utskottet föreslår mot den ovan redovisade bakgrunden att riksdagen med anledning av motion Bo1 (s) som sin mening ger regeringen till känna att den nytillkommande kreditgarantinämnden bör lokaliseras till Karlskrona.
Det statliga stödet för beståndet
Med hänvisning till att de bostadspolitiska skäl som talar för ett nytt statligt stödsystem vid ny- och ombyggnad av bostäder är giltiga också i fråga om hus som redan byggts eller byggts om med med statligt stöd föreslås i propositionen att statens stöd bör läggas om även för dessa hus. Av administrativa skäl bör omläggningen enligt förslaget ske först den 1 januari 1993.
Enligt bostadsministerns mening bör övergången till ett nytt stödsystem för det befintliga beståndet av bostäder i princip genomföras utan att låntagarnas kapitalutgifter ökar mer än vad som följer av penningvärdesförsämringen. Frågan om vilka hus som skall omfattas av skattekompenserande räntebidrag, realräntebidrag och kreditgaranti eller enbart skattekompenserande räntebidrag anges dock vara helt beroende av ränteläget vid övergången. Med hänvisning härtill uttalar bostadsministern att det i budgetpropositionen 1992 bör kunna lämnas förslag om vilka låntagare som skall erbjudas att ingå i räntelånesystemet och vilka nettoräntesatser som därvid skall tillämpas för hus av olika ålder. I detta sammanhang bör enligt förslaget även prövas frågan om ett tillfälligt stöd för låntagare som avstår från statligt garanterade räntelån och frågan om räntebidrag enligt vissa andra stödformer.
I övrigt förordas följande beträffande de olika delarna i stödet.
Det skattekompenserande räntebidraget bör endast få avse hyres- och bostadsrättshus som har färdigställts efter år 1967. Bidraget skall inte få överstiga det räntebidrag som lämnas före omläggningen av stödet. I övrigt bör det nya räntebidraget i fråga om investeringslånet beräknas i princip på samma räntekostnad som enligt dagens regler skulle ha lagts till grund för beräkningen av räntebidrag. Även realräntebidraget föreslås baserat på samma kostnad. I fråga om vilka hus som skall omfattas av realräntebidragssystemet avser dock bostadsministern att återkomma med förslag.
I fråga om den statliga kreditgarantin förordas att samma regler skall gälla för beståndet som vid ny- och ombyggnad. Den nedre gränsen för säkerheten för de räntelån som omfattas av kreditgarantin bör sålunda kunna läggas vid högst 95--100 % av pantvärdet beroende på låntagarkategori. Enligt regeringens förslag bör med pantvärde i detta fall avses ett beräknat marknadsvärde för huset år 1990. Med hänsyn till att husen kan ha rebelånats bör dock säkerheten för de lån som omfattas av kreditgarantin alltid kunna läggas ovanför säkerheten för de lån från kreditinstitut som utbetalats före den 11 oktober 1990. Om det behövs för att trygga kreditförsörjningen och det i övrigt är skäligt bör kreditgarantinämnden enligt förslaget kunna godta även annan säkerhet.
Frågan om ett räntelånesystem för beståndet har tagits upp i vissa motioner. I moderata samlingspartiets partimotion Bo2 förordas att dagens subventionssystem bör avvecklas stegvis -- detta i kombination med sänkta skatter. Enligt motionens yrkande 4 bör sålunda räntebidragen avskaffas för alla hyres- och bostadsrättshus byggda före år 1975.
Det finns enligt motionens yrkande 5 dessutom skäl för en begränsad ökning av upptrappningen av den garanterade räntan för hyres- och bostadsrättshus. En sådan förändring skulle enligt motionärernas mening leda till att subventionerna avvecklas något snabbare utan att för den skull medföra mer än måttliga höjningar av boendekostnaderna.
Enligt motion Bo4 (s) riskerar det föreslagna räntelånesystemet att skapa obalans mellan glesbygd och orter med tillbakagång å ena sidan och expansiva orter å den andra. I motionen föreslås bl.a. att låntagare även efter utgången av 1992 skall kunna omfattas av räntebidragssystemet.
Enligt motion Bo6 (c) är det viktigt att ett så långsiktigt åtagande som en investering i ett eget hem utgör, kan göras med god kännedom om de långsiktiga ekonomiska villkor som kommer att ligga till grund för investeringen. Den som baserat sitt boende på dagens bostadsfinansieringssystem har naturligtvis kalkylerat med att de vid investeringstillfället gällande förutsättningarna skall vara bestående. I motionens yrkande 13 föreslås att de bostadshus som byggts eller byggts om med stöd av bostadslån och räntebidrag enligt dagens regler skall få behålla dessa.
I vänsterpartiets partimotion Bo10 yrkande 6 begärs ett riksdagens tillkännagivande om att de behovsprövade förvärvslånen för barnfamiljer behålls oförändrade med räntebidrag utanför räntelånesystemet.
Utskottet får anföra följande beträffande omläggning av finansieringssystemet för beståndet. Bakom förslaget till ett nytt statligt stödsystem vid ny- och ombyggnad ligger, som framgått ovan, såväl bostadspolitiska som kreditpolitiska och statsfinansiella skäl. Som framhålls i regeringsförslaget äger dessa skäl i tillämpliga delar giltighet också när det gäller en omläggning av stödet till de hus i det befintliga bostadsbeståndet som omfattas av dagens bostadsstöd. Bostadsutskottet delar mot bakgrund härav den principiella uppfattningen att även dessa hus bör omfattas av det nya stödsystemet. Det är dock viktigt att en omläggning av stödet sker med beaktande av den kapitalutgiftsnivå som dagens system ger. I propositionen uttalas också att en övergång i princip bör genomföras utan att låntagarnas kapitalutgifter ökar mer än vad som följer av penningvärdesförsämringen.
Utskottet delar alltså vad i propositionen förordats om att de bostäder som omfattas av dagens bostadsstöd bör föras över till det nya stödsystemet. Utskottet är med hänvisning härtill inte berett ställa sig bakom de motionsförslag som innebär att dagens stödsystem helt eller delvis skall bibehållas för de hus som omfattas av detsamma. Med anledning av vad som i motion Bo4 (s) anförts om att de låntagare som så önskar skall kunna stanna kvar i dagens system, men med en snabbare upptrappning av den garanterade räntan, vill utskottet peka på möjligheterna att i det förordade räntelånesystemet finna individuellt anpassade lösningar som minskar skulduppbyggnaden. Inte minst för de fastigheter som har erhållit räntebidrag under ett antal år och där den garanterade räntan trappats upp något torde det finnas goda möjligheter att inom ramen för räntelånesystemet konstruera lösningar som helt eller delvis minskar skulduppbyggnaden genom att låntagaren tar på sig en kapitalutgift av den storleksordning som enligt motionären uppenbarligen är acceptabel inom ramen för dagens system.
Vad nu anförts äger enligt utskottets mening i tillämpliga delar också relevans för bedömningen av förslaget i motion Bo6 (c) yrkande 13.
När det gäller vilka årgångar av hus m.m. som skall föras över till det nya systemet och på vilka villkor detta skall ske anser utskottet att ett slutligt ställningstagande härtill bör kunna anstå. Med avseende på att de överväganden som bör vägleda ett förslag i denna del måste grundas bl.a. på ränteläget vid övergången är det även enligt utskottets mening inte möjligt att redan nu ta ställning i denna fråga. Utskottet vill i detta sammanhang också peka på att regeringen i det nu föreliggande förslaget aviserar sin avsikt att pröva frågan om ett tillfälligt stöd för låntagare som avstår från statligt garanterade räntelån och frågan om räntebidrag enligt vissa andra stödformer. En ytterligare fråga som kan övervägas i detta sammanhang är om det är lämpligt och rimligt med en successiv överföring av beståndet till det nya finansieringssystemet. Utskottet förutsätter att sådana överväganden kommer till stånd.
Vad utskottet nu anfört om det statliga stödet för beståndet efter utgången av år 1992 innebär att motionerna Bo2 (m) yrkandena 4 och 5, Bo4 (s), Bo6 (c) yrkande 13 samt vänsterpartiets partimotion Bo10 yrkande 6 avstyrks. Regeringens förslag, yrkande 8, tillstyrks.
Vissa skattefrågor
Inledning
I propositionen anförs (s. 38--40) under denna rubrik bl.a. att det av regeringen förordade räntelånesystemet förutsätter vissa anpassningar av skattelagstiftningen.
Den skattemässiga behandlingen av ränteavdrag, skattekompenserande räntebidrag, realräntebidrag, räntelån och amorteringar på sådana lån bör enligt propositionen vara att skapa neutralitet mellan bostäder med olika ägar- och upplåtelseformer. Nettoutgifterna för ett hus efter skatt bör i normalfallet vara desamma oavsett om ägaren är konventionellt beskattad eller schablonbeskattad.
Ändringar i skattelagstiftningen bör också göras i avsikt att hindra att konventionellt beskattade ägare av flerbostadshus samtidigt bl.a. med att skattekompenserande räntebidrag och realräntebidrag utgår också genom skattesystemet ges subventioner. Även andra frågor tas upp i propositionen om ändringar i skattelagstiftningen som behöver göras om ett räntelånesystem införs.
Beträffande de i propositionen redovisade skattefrågorna anges att förslag till ändringar i skattelagstiftningen kommer att aktualiseras i annat sammanhang.
Utöver vad i propositionen anförts om skattefrågorna behandlar utskottet fortsättningsvis i detta avsnitt ytterligare skattefrågor som tagits upp i motioner och som har samband med övergången till ett räntelånesystem. Slutligen behandlar utskottet vissa skattefrågor som inte direkt är avhängiga av valet av bostadsfinansieringssystem.
Reavinstbeskattningen
I vissa motioner har tagits upp frågan om reavinstbeskattningens utformning i ett räntelånesystem. I folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 9 och motion Bo6 yrkandena 8 och 9, dessa båda yrkanden såvitt nu är i fråga, förs fram förslag i frågan. Motionärerna anser att ett räntelånesystem torde förutsätta en förändrad reavinstbeskattning. De finner det orimligt att förena en nominell reavinstbeskattning med ett finansieringssystem som är anpassat till inflationen. I moderata samlingspartiets partimotion Bo2 i vilken avslag yrkats på i princip hela propositionen i vad avser ett räntelånesystem förs motivledes fram samma uppfattning.
Skatteutskottet som beretts tillfälle att yttra sig över propositionen och motionerna har i sitt yttrande 1990/91:SkU2y avstyrkt motionerna och därvid bl.a. anfört att en övergång till real beskattning skulle rubba de grundläggande förutsättningarna för den våren 1990 beslutade skattereformen. Skatteutskottet anför emellertid att en övergång till real beskattning teoretiskt sett skulle kunna utgöra en från skattesynpunkt acceptabel lösning av det i motionerna behandlade problemet. Skatteutskottet anför att om olika former av särlösningar anses behövas, sådana inte bör genomföras inom skattesystemets ram utan får tillskapas med andra medel.
Enligt bostadsutskottets uppfattning och sett utifrån det perspektiv detta u t s k o t t anlägger på denna fråga är det ingen principiell konflikt mellan en bostadsfinansiering med reala inslag och en nominell beskattning. Även en sådan beskattning kan samordnas med ett realt bostadsfinansieringssystem. I de fr.o.m. den 1 januari 1991 gällande reglerna om reavinstbeskattningen skulle dock räntelåneskulder komma att beskattas. Effekten av denna kombination kan bli att "reavinstskatt" utgår även vid en förlustförsäljning. Följande exempel åskådliggör det nu anförda. Antag att ett hus kostar 1 milj.kr. att producera och att det belånats för detta belopp. Efter ett antal år har genom räntelånet skulden ökat till 1,4 milj.kr. Huset säljs för 1,5 milj.kr. Enligt den s.k. takregeln är skatten 9 % på försäljningssumman. "Reavinsten" blir då 135000 kr. När skulden betalts har fastighetsägaren gjort en förlust på 35000 kr. Denna effekt måste enligt bostadsutskottets mening undanröjas. Regeringen bör återkomma till riksdagen med en redovisning av frågan och därvid lämna förslag till hur den bör lösas. Vad utskottet nu anfört om reavinstbeskattningens utformning med hänsyn till räntelånesystemet bör riksdagen med anledning av motion Bo6 (c) yrkandena 8 och 9, båda yrkandena såvitt nu är i fråga, och folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 9 som sin mening ge regeringen till känna.
Fastighetsskatten
I motion Bo6 (c) yrkandena 8 och 9 tas också upp frågan om uttag av fastighetsskatten i ett räntelånesystem. Enligt motionärerna bör fastighetsskatt inte utgå så länge räntelåneskulden växer och kapitalutgifterna regleras genom nettoräntan. Om fastighetsskatt utgår samtidigt som räntelåneskulden växer försvinner, enligt motionärerna, möjligheterna att använda fastighetsskatten som ett bostadspolitiskt instrument. Skatten blir då en rent fiskal pålaga på boendet.
I proposition 1989/90:110 om reformerad inkomst och företagsbeskattning anfördes (s. 506) att en utredning beträffande underlaget för fastighetsskatten borde göras varvid olika beskattningsunderlag och analyser av deras effekter borde belysas i regionalpolitiska, fördelningsmässiga och andra hänseenden.
I de direktiv som skall ligga till grund för utredningsuppdraget bör analyseras också den i motion Bo6 (c) aktualiserade frågan. Utskottet anser det viktigt att utredningens arbete kan starta utan ytterligare dröjsmål och att direktiven alltså även omfattar den av motionärerna aktualiserade frågan. Vad utskottet med anledning av motion Bo6 (c) yrkandena 8 och 9, båda yrkandena såvitt nu är i fråga, nu anfört om fastighetsskattens utformning i räntelånesystemet och om vikten av att utredningsarbetet kan påbörjas utan ytterligare dröjsmål, bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ytterligare en fråga om fastighetsskatten har tagits upp, nämligen i vänsterpartiets parti motion Bo10 yrkande 4. Där yrkas att fastighetsskatten skall slopas för allmännyttiga bostadsföretag.
Utskottet är inte berett tillmötesgå motionärernas förslag. Ett genomförande av det skulle snedvrida fastighetsskattens roll som bostadspolitiskt instrument på ett sätt som i hög grad skulle innebära en icke acceptabel förändring beträffande syftet med skatten. Vänsterpartiets motion Bo10 yrkande 4 om slopande av fastighetsskatten för de allmännyttiga bostadsföretagen avstyrks med hänvisning till det anförda. Frågan har också behandlats och avstyrkts i skatteutskottets yttrande.
Mervärdeskatt på fastighetsområdet
Utskottet finner inte tillräckliga skäl föreligga att tillstyrka vänsterpartiets partimotion Bo10 yrkandena 1--3 om slopande av uttagsbeskattningen på arbeten i egen regi samt om slopande av eller uppskov med fjärrvärmemomsen. Bostadsutskottet vill erinra om vad i skatteutskottets yttrande anförts om att dessa frågor övervägdes i anslutning till de olika besluten om skattereformen och att tillräcklig grund saknas för att ompröva dessa beslut.
Utskottet har ovan i avsnittet om investeringsbidragets utformning behandlat motioner om utformning av den s.k. byggmomsen.
Övriga skattefrågor
I detta avsnitt behandlar utskottet parti motionerna Bo2 (m) yrkande 7, Bo9 (fp) yrkande 8, detta yrkande såvitt nu är i fråga, och motion Bo6 (c) yrkande 15. I dessa yrkanden framställs förslag som syftar till att ge fastighetsägare rätt att göra skattefria avsättningar till reparationsfonder.
Skatteutskottet som har behandlat frågan i sitt yttrande anför följande.
Utskottet har tidigare vid sin prövning av denna fråga erinrat om att större kostnader för underhåll efter den skattskyldiges fria val kan fördelas på tre år och avstyrkt de då aktuella yrkandena, bl.a. med hänvisning till de allmänna strävandena att söka förenkla taxerings- och deklarationsarbetet. Utskottet är inte heller nu berett att tillstyrka förslaget om skattefria avsättningar till reparationsfonder. En sådan möjlighet skulle enligt utskottets mening stå i motsats till de principer om en kraftig begränsning av utrymmet för skattefria avsättningar av olika slag och om en minskning av subventionerna via skattesystemet som ligger bakom den reformerade inkomst- och företagsbeskattningen.
Bostadsutskottet delar skatteutskottets uppfattning. De nu behandlade motionsyrkandena från m, fp och c om skattefria avsättningar till reparationsfonder avstyrks således av u t s k o t t e t.
I moderata samlingspartiets partimotion Bo2 yrkande 8 föreslås ett riksdagens tillkännagivande om en rätt till avdrag för reparationer i småhus.
Förslaget har enhälligt avstyrkts av skatteutskottet bl.a. med motiveringen att en sådan avdragsmöjlighet skulle innebära nackdelar vid taxeringen i förhållande till nuvarande schablonbeskattning. Bl.a. skulle den förenkling av den löpande beskattningen av småhus som det reformerade skattesystemet innebär till viss del få överges.
Utskottet har inte skäl till annat ställningstagande än skatteutskottet. Motionsyrkandet avstyrks.
Slutligen behandlar utskottet i detta avsnitt moderata samlingspartiets partimotion Bo2 yrkande 9 om ett tillkännagivande till regeringen om att ett system för bosparande bör införas. I partimotionen hänvisas till motion 1989/90:Bo420 (m) när det gäller bosparsystemets utformning. I denna motion anges bl.a. att det föreslagna sparandet skall premieras av staten.
Som skatteutskottet anfört innebär skattereformen en övergång till mera enhetliga och likformiga regler. Beslutet om skattereformen innebär bl.a. också att olika skattefria sparformer i fortsättningen blir beskattade. Enligt utskottets mening bör det inte komma i fråga att på nytt införa helt skattefria sparformer.
Utöver vad skatteutskottet anfört vill bostadsutskottet erinra om att det i december 1988 införts ett ungdomsbosparsystem knutet till banker och sparkassor. Också denna möjlighet gör det enligt bostadsutskottets mening mindre angeläget att tillskapa ett system för bosparande i enlighet med vad i moderata samlingspartiets partimotion Bo2 yrkande 9 föreslagits.
Vissa ombyggnadsfrågor
I propositionen uttalas att en omprövning bör göras av de olika statliga stödformerna vid ombyggnad och förnyelse av bostadsområden. Enligt bostadsministern bör dock beredningen av vissa utredningsförslag avvaktas innan ett förslag kan lämnas. Han aviserar därför sin avsikt att i annat sammanhang återkomma i dessa frågor.
Det får enligt utskottets mening förutsättas att vad utskottet tidigare anfört (1988/89:BoU7 s. 85) om behovet av en lämplig ersättning för de tidigare s.k. förnyelsebidragen härvid kommer att övervägas.
Räntestöd för underhåll m.m.
Sedan år 1984 har ett statligt räntestöd kunnat utgå för visst underhåll av hyres- och bostadsrättshus. Villkoren för stödet regleras i förordningen (1983:974) om statligt räntestöd vid förbättring av bostadshus. Stödet utgår i form av räntebidrag till en beräknad räntekostnad för bl.a. sådana underhållsåtgärder som avser gemensamma utrymmen i huset. Däremot utgår inte stöd för underhåll i de enskilda lägenheterna. Enligt bostadsministern medför detta brister i neutraliteten i förhållande till egnahems- och bostadsrättsfallet. Egnahemsägaren och bostadsrättshavaren kan genom att finansiera underhåll med lån få ett ränteavdrag vid inkomstbeskattningen. Mot denna bakgrund förordas i propositionen att det statliga räntestödet vid förbättring av bostadshus även skall kunna lämnas för lägenhetsunderhåll i hyreshus.
Det utvidgade räntestödet föreslås i första hand lämnas för lägenhetsunderhåll med en varaktighet på 20 år och utgå bl.a. för utbyte av utrustning i kök och badrum. Stöd för lägenhetsunderhåll med kortare varaktighet, såsom tapetsering, målning m.m., bör dock kunna lämnas i fråga om nya hus. Med nya hyreshus avses hus med bostadslån eller motsvarande utbetalade efter utgången av år 1990.
I flera motioner har ett system med skattebefriade reparationsfonder förordats för den typ av underhåll som det statliga räntestödet för förbättring av bostadshus är avsett att stödja. Dessa motionsyrkanden har ovan övervägts i avsnittet om vissa skattefrågor. I nu föreliggande avsnitt behandlas tre motionsyrkanden i vilka direkt yrkas avslag på den föreslagna utvidgningen av räntestödets tillämpningsområde samt ett yrkande angående kravet på konsolideringsfond vid räntestöd.
I motionerna Bo3 (mp) yrkande 10, Bo6 (c) yrkande 14 samt Bo9 (fp) yrkande 8 såvitt nu är i fråga, yrkas avslag på förslaget om räntestöd till lägenhetsunderhåll i hyreshus. I miljöpartiets partimotion Bo3 anförs att de neutralitetsskäl som åberopas i propositionen inte är självklara eftersom det är långt ifrån säkert att egnahemsägare finansierar motsvarande åtgärder med lån. Vidare anses det egna arbetet missgynnas om inköpta underhållsåtgärder på föreslaget sätt åtnjuter en särskild subvention. Enligt motion Bo6 (c) kommer regeringsförslaget att medföra att bostadsföretagens fonder för lägenhetsunderhåll avskaffas. Detta leder till en lånefinansiering av underhållet och innebär att förslitningskostnader vältras över på kommande generationer. I folkpartiets partimotion Bo9 hänvisas till förslaget i samma motion om skattefria avsättningar till reparationsfonder.
För att ett allmännyttigt bostadsföretag skall kunna erhålla räntestöd för underhåll gäller som ett villkor att företaget, utöver grundkapitalet, skall ha en konsolideringsfond som motsvarar minst 2 % av det fastighetskapital som företaget förvaltar. Vid beräkning av konsolideringsfondens storlek skall dock inte hus som är yngre än tio år beaktas. I motion Bo7 (s) föreslås reglerna om konsolideringsfond ändras så att inte heller ett ombyggt hus beaktas vid beräkningen av konsolideringsfondens storlek förrän efter tio år efter ombyggnationen. Enligt motionärerna skulle en sådan regeländring avsevärt förbättra förutsättningarna för ombyggnader.
Som utskottet ovan framhållit bör en av utgångspunkterna för uppbyggnaden av ett nytt bostadsfinansieringssystem vara att i största möjliga utsträckning undanröja brister i neutraliteten mellan olika upplåtelseformer. Den föreslagna förändringen vad gäller villkoren för räntestöd för underhåll m.m. bör ses mot denna bakgrund. Utskottet instämmer i vad som i propositionen anförs om vilka förutsättningar som bör vara uppfyllda för att neutralitet skall anses råda i frågan om kapitalutgifter för lägenhetsunderhåll. De invändningar som i de aktuella motionerna riktas mot regeringens förslag ändrar inte detta ställningstagande. Vad gäller två av de påståenden som görs i de aktuella motionerna vill dock utskottet göra vissa klarlägganden. Det anförs således att regeringens förslag dels kommer att leda till en ren lånefinansiering av underhållet, dels att bostadsföretagens fonder kommer att avskaffas. Sakförhållandet är det att räntestöd utgår oberoende av åtgärdernas faktiska finansiering. Något krav på lånefinansiering för att stöd skall kunna utgå finns således inte. Vidare finns som ovan har beskrivits ett krav på att de allmännyttiga bostadsföretagen skall ha en konsolideringsfond av viss storlek för att få utnyttja räntestödet. Detta krav kvarstår även fortsättningsvis.
Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda miljöpartiets partimotion Bo3 yrkande 10, motion Bo6 (c) yrkande 14 och folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 8 såvitt nu är i fråga. Förslaget i propositionens yrkande 9 tillstyrks.
Det förslag om förändrade regler för beräkning av konsolideringsfondernas storlek som läggs fram i motion Bo7 (s) har inte vunnit utskottets bifall. Utskottet anser att nuvarande regler fortfarande bör gälla. Motionen avstyrks således.
Räntebidragstrappan
Enligt riksdagens beslut (prop. 1985/86:95, BoU 13) lämnas för hyres- och bostadsrättshus räntebidrag inom 110 % av det schablonberäknade låneunderlaget med ett belopp som motsvarar skillnaden mellan en garanterad ränta och en beräknad ränta på lån. För räntekostnaden på överstigande lån upp till 125 % av det schablonberäknade låneunderlaget lämnas räntebidrag med en viss del av räntekostnaden. Fr.o.m. år 1991 är denna andel 30 % av räntekostnaden. För räntekostnader på lån över 125 % -- den s.k. räntebidragstrappans tak -- lämnas inte räntebidrag.
I propositionen hänvisas till att egnahemsägaren och bostadsrättshavaren kan ta upp lån och erhålla ränteavdrag utan den begränsning som taket på räntebidragstrappan innebär. Denna skillnad föreslås elimineras genom att den övre lånegränsen för räntebidrag på 125% slopas. Därmed kommer de regler som i dag gäller för bidrag till kostnaden för ränta på lån mellan 110% och 125% av schablonlåneunderlaget att gälla för alla lån inom det av länsbostadsnämnden fastställda produktionskostnadsanpassade låneunderlaget som överstiger 110% av det schablonberäknade låneunderlaget. De nya reglerna föreslås tillämpas i låneärenden i vilka bostadslånet utbetalas fr.o.m. år 1991.
I två motioner, Bo3 (mp) yrkande 11 och Bo9 (fp) yrkande 8 såvitt nu är i fråga, yrkas avslag på förslaget om slopat tak på räntebidragstrappan. Enligt båda motionerna saknas skäl att göra den föreslagna förändringen.
Utskottet instämmer i vad som i propositionen anförts om räntebidragstrappan för hyres- och bostadsrättshus. Det s.k. taket för räntebidragstrappan bör således inte tillämpas i låneärenden i vilka bostadslånet utbetalas fr.o.m. år 1991. Denna åtgärd bör verksamt bidra till att boendekostnaderna i nyproduktionen kan begränsas. Utskottet tillstyrker sålunda propositionens förslag, yrkande 10, och avstyrker partimotionerna Bo3 (mp) yrkande 11 och Bo9 (fp) yrkande 8 såvitt nu är i fråga.
Vissa övriga frågor
I motion Bo8 (s) diskuteras den effekt på hyressättningen som följer av bostadsföretagens bokföringsmässiga avskrivningar på sina fastigheter. Enligt motionärerna skulle en temporär ändring av bokföringslagen som befriade de allmännyttiga bostadsföretagen från detta avskrivningskrav under ett år kunna dämpa de hyreseffekter som följer av skatteomläggningen. Detta föreslås ges regeringen till känna.
Utskottet kan inte ställa sig bakom förslaget om en temporär ändring av bokföringslagen. Det får anses olämpligt att på det föreslagna sättet ändra reglerna för en planmässig avskrivning enligt bokföringslagen. Motion Bo8 (s) avstyrks således.
I folkpartiets parti motion Bo9 yrkande 5 föreslås riksdagen ge regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av bruksvärdesystemet.
Bruksvärderegeln i hyreslagstiftningen är av stor betydelse när det gäller att hävda den sociala bostadspolitiken. Någon översyn av frågan i den riktning som föreslås i motionen är enligt utskottets uppfattning inte erforderlig. Motionen avstyrks.
Anslag
Med hänvisning till det ökade medelsbehov som uppkommer redan under innevarande budgetår till följd av de framlagda förslagen förs i propositionen också fram vissa förslag till anslag på tilläggsbudget för budgetåret 1990/91.
För det tillkommande informationsbehovet m.m. till följd av förslaget till ny bostadsfinansiering föreslås att anslaget B 18. Information och utbildning m.m. skall tillföras ytterligare 15 milj.kr.
Kostnaderna för innevarande budgetår för de investeringsbidrag som föreslås utgå fr.o.m. år 1991 beräknas till 500 milj.kr. Med hänvisning härtill föreslås att ett nytt anslag, B 21. Investeringsbidrag för bostadsbyggande, skall föras upp med detta belopp.
För att den föreslagna kreditgarantinämnden skall kunna inleda sin verksamhet föreslås avslutningsvis att 5 milj.kr. skall anslås på ett nytt anslag benämnt B 22. Nämnden för kreditgarantier för bostäder.
Utskottet har ovan tillstyrkt de förslag som grundar förslagen till anslag på tilläggsbudget för innevarande budgetår. Regeringens förslag, yrkandena 11--13, tillstyrks med hänvisning härtill även i denna del.
Ändring av plan- och bostadsverkets namn
Mot bakgrund av att riksdagen våren 1990 (1989/90:BoU15, rskr. 215) förordat att plan- och bostadsverket bör byta namn till boverket läggs i propositionen fram förslag om ett sådant namnbyte. Enligt bostadsministerns mening skulle det föra för långt att ändra varje lag eller förordning där bestämmelser förekommer som avser plan- och bostadsverket eller de båda myndigheter vilkas uppgifter verket övertagit. Med hänvisning härtill föreslås därför att det i en särskild lag tas in en generell föreskrift som i fråga om bestämmelser som avser verket och dess båda föregångare hänvisar till boverket. Samtidigt förordas att ändringarna på sikt genomförs i varje enskild författning -- lämpligen i samband med det löpande författningsarbetet. I de för verket centrala lagarna, plan- och bygglagen (1987:10) samt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., föreslås dock att ändringarna görs omedelbart. Till propositionen har i denna del fogats förslag till 1. lag om ändring av plan- och bostadsverkets namn 2. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) 3. lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.
Några förslag avseende den föreslagna namnändringen förs inte fram i motioner. Däremot undantas regeringens förslag i denna del från de avslagsyrkanden på propositionen i sin helhet som förs fram i partimotionerna Bo2 (m) samt Bo9 (fp).
Utskottet tillstyrker förslaget i propositionen, yrkandena 14--16, och föreslår att riksdagen antar de vid propositionen fogade och som bilaga 1 till detta betänkande intagna lagförslagen om ändring av plan- och bostadsverkets namn.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på propositionen m.m. att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo2 yrkandena 1 och 6, 1990/91:Bo5, 1990/91:Bo6 yrkande 1 och 1990/91:Bo9 yrkandena 1 och 3, res. 1 (m, fp, c)
2. beträffande lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden m.m. att riksdagen a) godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 1 förordats och avslår motionerna 1990/91:Bo2 yrkande 3 och 1990/91:Bo9 yrkande 7, b) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om ikraftträdandet, res. 2 (m) res. 3 (c, v) res. 4 (fp)
3. beträffande införandet av ett investeringsbidrag att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 2 såvitt nu är i fråga förordats och avslår motionerna 1990/91:Bo2 yrkande 2 och 1990/91:Bo6 yrkande 2, res. 5 (m) res. 6 (c)
4. beträffande tidsbegränsning av investeringsbidraget att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo3 yrkande 1, res. 5 (m) res. 7 (c) - villk. res. 6 res. 8 (mp)
5. beträffande förutsättning för investeringsbidrag att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 2 såvitt nu är i fråga förordats och avslår motion 1990/91:Bo9 yrkande 2, res. 5 (m) res. 7 (c) - villk. res. 6 res. 9 (fp, c)- villk. mom. 3
6.beträffande regler för investeringsbidraget att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 2 såvitt nu är i fråga förordats och avslår motion 1990/91:Bo6 yrkande 3, res. 5 (m) res. 7 (c) - villk. res. 6 res. 10 (c) - villk. mom. 3
7.beträffande kommunal bostadsanvisningsrätt och markvillkoret att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo6 yrkandena 4 och 5 samt 1990/91:Bo9 yrkande 10, res. 11 (m, fp, c)
8.beträffande konkurrensvillkoret och produktionskostnadsprövningen att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo9 yrkandena 11 och 12, res. 12 (m, fp)
9.beträffande allmänna krav för statligt stöd att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 3 förordats, res. 13 (m, fp, c) - villk. res. 1
10.beträffande beslutsordningen i låneärenden att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 14 (m, fp, c)
11.beträffande låneunderlaget att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo3 yrkande 2 och 1990/91:Bo9 yrkande 4, res. 15 (m, fp) res. 16 (mp)
12.beträffande parkeringsanläggningar m.m. att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo3 yrkande 3, res. 17 (mp)
13.beträffande den framtida bostadslåneadministrationen att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo3 yrkande 4, 1990/91:Bo6 yrkande 6, 1990/91:Bo9 yrkande 6, 1990/91:Bo11, detta yrkande såvitt nu är i fråga, och 1990/91:Bo12 yrkande 6, res. 18 (m, fp, c) res. 19 (mp)
14.beträffande skattekompenserande räntebidrag att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 4 förordats, res. 20 (m, fp, c) - villk. res. 1
15.beträffande uppskrivningen av nettoräntesatsen att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 5 såvitt nu är i fråga förordats och avslår motion 1990/91:Bo6 yrkande 7, res. 21 (m, fp, c) - villk. res. 1 res. 22 (c) - villk. mom. 1
16.beträffande ordningen för fastställande av nettoräntesatsen m.m. att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 5 såvitt nu är i fråga förordats och avslår motion 1990/91:Bo10 yrkande 5, res. 21 (m, fp, c) - villk. res. 1
17.beträffande räntelånen i övrigt att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 5 såvitt nu är i fråga förordats, res. 21 (m, fp, c) - villk. res. 1
18.beträffande realräntebidraget att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 6 förordats och avslår motion 1990/91:Bo3 yrkandena 5 och 6, res. 23 (m, fp, c) - villk. res. 1 res. 24 (mp) - villk. mom. 1
19.beträffande kreditgarantin gentemot långivaren att riksdagen med anledning av regeringens förslag i proposition 1990/91:34 yrkande 7 såvitt nu är i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört och avslår motion 1990/91:Bo3 yrkandena 7 och 9, res. 25 (m, fp, c) - villk. res. 1 res. 26 (mp) - villk. mom. 1
20.beträffande statens åtaganden gentemot låntagaren att riksdagen med anledning av regeringens förslag i proposition 1990/91:34 yrkande 7 såvitt nu är i fråga samt motionerna 1990/91:Bo3 yrkande 8, 1990/91:Bo6 yrkandena 10 och 11 och 1990/91:Bo10 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 25 (m, fp, c) - villk. res. 1 res. 27 (c) - villk. mom. 1
21. beträffande det kommunala förlustansvaret att riksdagen med anledning av regeringens förslag i proposition 1990/91:34 yrkande 7 såvitt nu är i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört och avslår motion 1990/91:Bo6 yrkande 12, res. 25 (m, fp, c) - villk. res. 1 res. 28 (c) - villk. mom. 1
22. beträffande kreditgarantinämndens lokalisering att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 25 (m, fp, c) - villk. res. 1
23. beträffande det statliga stödet för beståndet efter utgången av år 1992 att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 8 förordats och avslår motionerna 1990/91:Bo2 yrkandena 4 och 5, 1990/91:Bo4, 1990/91:Bo6 yrkande 13 samt 1990/91:Bo10 yrkande 6, res. 29 (m, fp, c) - villk. res. 1 res. 30 (m, c) - villk. mom. 1 res. 31 (v) - villk. mom. 1
24. beträffande reavinstbeskattningens utformning med hänsyn till räntelånesystemet att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Bo6 yrkandena 8 och 9, båda yrkandena såvitt nu är i fråga, och 1990/91:Bo9 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 32 (m, fp, c) - villk. res. 1
25. beträffande fastighetsskattens utformning i räntelånesystemet att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo6 yrkandena 8 och 9, båda yrkandena såvitt nu är i fråga, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 33 (m) - villk. res. 1 res. 34 (fp) - villk. mom. 1
26.beträffande slopande av fastighetsskatten för de allmännyttiga bostadsföretagen att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo10 yrkande 4, res. 35 (m, fp) - motiv res. 36 (v)
27.beträffande slopande av uttagsbeskattningen på arbeten i egen regi m.m. att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo10 yrkandena 1--3, res. 37 (m, c) - motiv res. 38 (v)
28.beträffande skattefria avsättningar till reparationsfonder att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo2 yrkande 7, 1990/91:Bo6 yrkande 15 och 1990/91:Bo9 yrkande 8, detta yrkande såvitt nu är i fråga, res. 39 (m, fp, c)
29.beträffande avdrag för reparationer i småhus att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo2 yrkande 8, res. 40 (m)
30.beträffande ett system för bosparande att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo2 yrkande 9, res. 41 (m)
31. beträffande räntestöd för underhåll att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 9 förordats och avslår motionerna 1990/91:Bo3 yrkande 10, 1990/91:Bo6 yrkande 14 och 1990/91:Bo9 yrkande 8, detta yrkande såvitt nu är i fråga, res. 42 (m, fp, c) res. 43 (mp)
32. beträffande konsolideringsfondernas storlek att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo7, res. 44 (v)
33. beträffande räntebidragstrappan att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 10 förordats och avslår motionerna 1990/91:Bo3 yrkande 11 och 1990/91:Bo9 yrkande 8, detta yrkande såvitt nu är i fråga, res. 45 (m, fp, mp)
34. beträffande temporär ändring av bokföringslagen att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo8, res. 46 (v)
35. beträffande översyn av bruksvärdesystemet att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo9 yrkande 5, res. 47 (m, fp, c)
36.beträffande anslag att riksdagen med bifall till regeringens förslag i proposition 1990/91:34 yrkandena 11, 12 och 13 under elfte huvudtiteln på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1990/91 anvisar till a) Information och utbildning m.m. ett reservationsanslag på 15000000 kr., b) Investeringsbidrag för bostadsbyggande ett förslagsanslag på 500000000 kr., c) Nämnden för kreditgarantier för bostäder ett reservationsanslag på 5000000 kr., res. 48 (m, fp, c) - villk. res. 1
37.beträffande ändring av plan- och bostadsverkets namn att riksdagen med bifall till regeringens förslag i proposition 1990/91:34 yrkandena 14, 15 och 16 antar vid propositionen fogade och i bilaga 1 till detta betänkande intagna förslagen till a) lag om ändring i plan- och bostadsverkets namn, b) lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10), c) lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.
Stockholm den 29 november 1990
På bostadsutskottets vägnar
Agne Hansson
Närvarande: Agne Hansson (c), Oskar Lindkvist (s), Magnus Persson (s), Knut Billing (m), Lennart Nilsson (s), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m), Nils Nordh (s), Rune Evensson (s), Gunnar Nilsson (s), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c), Kjell Dahlström (mp), Britta Sundin (s), Berndt Ekholm (s), Ingrid Hasselström Nyvall (fp) och Eva Zetterberg (v).
Reservationer
1. Avslag på propositionen m.m. (mom. 1)
Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med "Utgångspunkten för" och på s. 12 slutar med "propositionen m.m." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar regeringens uppfattning om vikten av ett väl fungerande bostadsfinansieringssystem. Ett sådant system måste vara stabilt och kunna fungera över en längre tid och under skiftande ekonomiska förhållanden. Som konstateras i partimotionerna från moderata samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet och i motion Bo6 (c) uppfyller regeringens förslag inte dessa krav.
Samhällets stöd till bostadsbyggandet är en del av den ekonomiska politiken. En ansvarsfull ekonomisk politik har som ett av sina grundläggande syften att hålla inflationen på en låg nivå. En sådan politik innebär också en press nedåt på räntan.
Om regeringen lyckas med sin avsikt att pressa ned inflationen -- ett spörsmål som inte skall diskuteras här men som i och för sig kan ifrågasättas -- finns inte längre behov av ett realt bostadsfinansieringssystem, i vart fall inte med den i propositionen förordade utformningen. Utskottet vill med det nu anförda framhålla regeringens brist på konsekvens och oförmåga att inse de mest elementära sambanden mellan en ansvarsfull ekonomisk politik och bostadsfinansieringens roll i sammanhanget. Utan att hämta motiv från de nu diskuterade motionerna kan utskottet således konstatera att om regeringens övergripande målsättning beträffande den ekonomiska politiken -- bl.a. att pressa ned inflationen till en rimlig nivå -- lyckas, finns det inte heller från de utgångspunkter regeringen möjligen kan ha haft för förslaget om ett nytt bostadsfinansieringssystem någon anledning att införa det. Slutsatsen måste bli att regeringen tydligen tvivlar på sin förmåga att komma till rätta med de grundläggande problemen i den ekonomiska politiken. Om så inte är fallet kan det konstaterandet göras att regeringen inte är intresserad av eller i stånd att dra den korrekta slutsatsen av det nu diskuterade förhållandet.
Enligt regeringens förslag skall, efter utgången av 1992, det statliga stödet för beståndet också omfattas av det nya systemet. Detta innebär alltså att räntebidragen avses "omformas" till räntelån. Även om regeringen i någon formell mening kan anses ha rätt att vidta denna förändring fråntar detta inte staten det moraliska ansvaret gentemot låntagarna. Dessa kommer i ett slag att få dramatiskt ökade boendekostnader. En sådan retroaktivitet kan inte accepteras. Frågan om det statliga stödet för beståndet behandlar utskottet ytterligare nedan.
I det nu framlagda regeringsförslaget finns ett grundläggande systemfel. Detta har i centerpartiets partimotion uttryckts så att samhällets intresse av att bedriva antiinflationspolitik minskar. Systemet kommer vid låg inflation och högt ränteläge att medföra en betydande ekonomisk belastning på statsbudgeten.
Ett införande av ett räntelånesystem enligt regeringens förslag kan dessutom leda till sjunkande fastighetspriser och innebära att fastigheterna måste säljas till ett lägre pris än summan av investeringslånet och räntelånet. Systemet skulle dessutom med all sannolikhet leda till att det i det närmaste blir omöjligt att bygga i glesbygd.
Vad nu anförts innebär att utskottet avstyrker regeringens förslag om införande av ett räntelånesystem. Det innebär emellertid inte att det nuvarande bostadsfinansieringssystemet bör behållas. I de nu behandlade motionerna lämnas förslag till hur ett nytt system bör utformas. Ett sådant system bör utformas som ett s.k. enhetslån. Lånet skall vara neutralt och således utgå lika för alla byggherrar och upplåtelseformer. Inom ramen för ett sådant system bör subventionerna kunna minska genom upptrappningar inom dagens system och genom successiva höjningar av den garanterade räntan i nyproduktionen. Det kan övervägas att också kombinera ett sådant finansieringssystem med en konstruktion som i någon form innebär en omfördelning av kostnaderna över tiden. Vidare bör systemet kombineras med insatser för ett ökat bosparande.
Med beaktande av vad nu anförts om huvuddragen i systemet bör en sådan bassubvention utformas så att detaljstyrning och olika regleringar i princip slopas. Systemet får således inte styra bostädernas storlek, utformning och upplåtelseformer. Dessa faktorer skall avgöras mot bakgrund av konsumenternas efterfrågan. Denna ambition saknas helt i det nuvarande systemet. Länsbostadsnämnderna bör avskaffas, en översyn av bruksvärdessystemet bör göras och lätthanterliga villkor för finansieringen av bostadsbyggandet bör skapas. Vad nu anförts om utformningen av ett nytt finansieringssystem får inte innebära några drastiska förändringar av de boendes villkor.
Sammanfattningsvis anser utskottet att riksdagen med anledning av moderata samlingspartiets partimotion Bo2 yrkandena 1 och 6, centerpartiets partimotion Bo5, motion Bo6 (c) yrkande 1 och folkpartiets partimotion Bo9 yrkandena 1 och 3 och med avslag på propositionen m.m. som sin mening ger regeringen till känna att ett nytt bostadsfinansieringssystem skall utarbetas med den utformning som ovan angivits.
Även om propositionen bör avslås har utskottet funnit det motiverat att, bl.a. mot bakgrund av förslag i motioner från m, fp och c, ytterligare diskutera vissa frågor om räntelånesystemets utformning samt vissa av de frågor om ändringar i dagens system som aktualiseras i propositionen. Utskottet återkommer nedan till dessa frågor. De gäller bl.a. frågor om bostadsadministrationen och regelsystemet för bostadslån/investeringslån, avsättning till reparationsfonder samt räntestödet till underhåll och räntebidragstrappan.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
1. beträffande avslag på propositionen m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Bo2 yrkandena 1 och 6, 1990/91:Bo5, 1990/91:Bo6 yrkande 1 och 1990/91:Bo9 yrkandena 1 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden m.m. (mom. 2)
Knut Billing, Bertil Danielsson och Jan Sandberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "Utskottet delar" och på s. 13 slutar med "till känna" bort ha följande lydelse:
I motioner från moderata samlingspartiet och i m-reservationer till betänkanden från bostadsutskottet har anförts att statens bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, aldrig borde inrättats och att, när så trots allt skedde, SBAB bör avskaffas. Det finns ingen anledning att ompröva detta ställningstagande därför att regeringen anser att ett nytt bostadsfinansieringssystem bör införas. Detta system bör för övrigt enligt partimotioner från m, fp och c inte införas.
SBAB har inget berättigande i dagens system och inte heller i det av regeringen föreslagna systemet.
Utskottet tillstyrker med det anförda moderata samlingspartiets partimotion Bo2 yrkande 3 om avskaffande av SBAB. Vad i folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 7 föreslagits är därmed delvis tillgodosett. Regeringens förslag om lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden avstyrks.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:2. beträffande lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden m.m. att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Bo2 yrkande 3, med anledning av motion 1990/91:Bo9 yrkande 7 och med avslag på proposition 1990/91:34 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden m.m. (mom.2)
Agne Hansson (c), Birger Andersson (c) och Eva Zetterberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med "För att" och slutar med "till känna" bort utgå,
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
2. beträffande lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden m.m.
att riksdagen godkänner vad i propositionen 1990/91:34 yrkande 1 förordats och avslår motionerna 1990/91:Bo2 yrkande 3 och 1990/91:Bo9 yrkande 7,
4. Lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden m.m. (mom. 2)
Erling Bager och Ingrid Hasselström Nyvall (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "Utskottet delar" och på s. 13 slutar med "till känna" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör även beträffande bostadskreditmarknaden en avreglering ske. Staten bör således inte genom ett direkt ägande vara en aktör på denna marknad. Statens ägaransvar i SBAB bör därför upphöra. Det kan visa sig lämpligt att bolaget -- även om ett nytt bostadsfinansieringssystem införs -- kommer att agera inom ramen för detta system. Det får i så fall ske utan statligt ägande.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av folkpartiets partimotion som sin mening ge regeringen till känna. Vad i propositionen och i moderata samlingspartiets partimotion Bo2 föreslagits om lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden samt om SBABs roll avstyrks i den mån dessa förslag inte tillgodosetts genom vad utskottet anfört.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:2. beträffande lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden m.m. att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo9 yrkande 7 samt med avslag på proposition 1990/91:34 yrkande 1 och motion 1990/91:Bo2 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Införandet av ett investeringsbidrag m.m. (mom. 3--6)
Knut Billing, Bertil Danielsson och Jan Sandberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med "Utskottet inleder" och på s. 17 slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:
Beslutet att avskaffa de nuvarande reduceringsreglerna för byggnads- och anläggningsarbeten innebär en kraftigt höjd skattebelastning inom detta område. Det nu framlagda regeringsförslaget om ett investeringsbidrag för att kompensera vissa av de kostnadsökningar som skattehöjningen leder till, är endast ett nytt inslag i den regleringspolitik som länge har tillämpats inom bostadssektorn. På en redan genomreglerad bostadsmarknad föreslås således införas ytterligare ett statligt styrinstrument förknippat med olika villkor om vem som skall få stöd och hur man skall bygga. Möjligheterna till ett rationellt och effektivt bostadsbyggande kommer härigenom återigen att begränsas. Följden blir ökade kostnader för såväl boendet som för fastighetsförvaltningen i övrigt.
Utskottet instämmer således i vad i bl.a. moderata samlingspartiets partimotion Bo2 anförts om investeringsbidraget. Det kan knappast vara rimligt att först höja skattetrycket inom ett område för att sedan införa en tekniskt komplicerad bidragsform i syfte att kompensera den höga skatten. En sådan ordning är endast ägnad att utöka byråkratin när behovet av den motsatta utvecklingen sedan länge varit uppenbar. Beslutet att slopa reduceringsreglerna för mervärdeskatt bör sålunda ändras och de fortfarande gällande reglerna på detta område bör tillämpas även efter utgången av år 1990. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett förslag med denna innebörd. Något behov av ett investeringsbidrag finns mot denna bakgrund inte längre och regeringsförslaget kan därför avstyrkas. Dessutom kan givetvis de motionsyrkanden som behandlar olika aspekter på investeringsbidragets utformning avstyrkas.
Med hänvisning till vad ovan anförts med anledning av moderata samlingspartiets partimotion Bo2 yrkande 2 samt motion Bo6 (c) yrkande 2 och med avslag på förslaget i propositionen om ett investeringsbidrag samt motionerna Bo3 (mp) yrkande 1, Bo6 (c) yrkande 3 och Bo9 (fp) yrkande 2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört.
dels att momenten 3--6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
3--6.beträffande införandet av ett investeringsbidrag m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Bo2 yrkande 2 och 1990/91:Bo6 yrkande 2 samt med avslag på proposition 1990/91:34 yrkande 2 och motionerna 1990/91:Bo3 yrkande 1, 1990/91:Bo6 yrkande 3 samt 1990/91:Bo9 yrkande 2, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Införandet av ett investeringsbidrag (mom. 3)
Agne Hansson och Birger Andersson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med "Utskottet inleder" och slutar med "för bidraget" bort ha följande lydelse:
Bostadsutskottet delar vad i motion Bo6 (c) anförts om konsekvenserna av den beslutade skatteomläggningen. Omläggningen kommer bl.a. att innebära kraftigt ökade boendekostnader. Detta beror bl.a. på att reduceringsreglerna för byggnadsverksamheten avses slopas år 1991. Det nu aktuella regeringsförslaget innebär att en ny bidragsform införs i syfte att delvis kompensera effekterna av att reduceringsreglerna tas bort.
Utskottet anser att den föreslagna ordningen innebär en onödig rundgång av skattemedel som dels medför ökat krångel och mer byråkrati, dels får en rad andra negativa effekter som fördyrar byggandet och boendet. Regeringsförslaget bör därför avslås. En rimligare ordning är att reduceringsregler tillämpas vid mervärdebeskattningen av byggandet även efter år 1990. Det tidigare riksdagsbeslutet i frågan bör således ändras och beslut fattas om återinförda reduceringsregler. Som föreslås i motion Bo6 (c) bör dessa regler kunna göras enkla och enhetliga på så sätt att mervärdeskatt för samtliga tjänster för byggande och boende från år 1991 uttas med 60 % av beskattningsvärdet. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag med denna innebörd. Utskottets ställningstagande i denna fråga innebär att även förslaget i motion Bo2 (m) yrkande 2 i princip får anses vara tillgodosett.
Vad utskottet ovan anfört med anledning av motionerna Bo6 (c) yrkande 2 och Bo2 (m) yrkande 2 samt med avslag på propositionens yrkande 2 såvitt nu är i fråga, bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
3.beträffande införandet av ett investeringsbidrag att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Bo2 yrkande 2 och 1990/91:Bo6 yrkande 2 samt med avslag på proposition 1990/91:34 yrkande 2 såvitt nu är i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Tidsbegränsning av investeringsbidraget m.m. (mom. 4--6)
Under förutsättning av bifall till reservation 6
Agne Hansson och Birger Andersson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med "I miljöpartiets" och på s. 17 slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:
Utskottet har ovan ställt sig bakom ett förslag i motion Bo6 (c) om att reduceringsregler skall tillämpas för mervärdebeskattningen av byggandet även efter år 1990. Detta innebär att förslaget om ett nytt investeringsbidrag bör avslås. Vid ett sådant ställningstagande från riksdagen saknas skäl att vidare behandla motionsyrkanden och propositionens förslag med vissa överväganden om villkoren för investeringsbidraget. Av detta skäl avstyrker utskottet propositionens yrkande 2 såvitt nu är i fråga samt motionerna Bo3 (mp) yrkande 1, Bo6 (c) yrkande 3 och Bo9 (fp) yrkande 2.
dels att momenten 4--6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
4--6.beträffande tidsbegränsning av investeringsbidraget m.m. att riksdagen avslår proposition 1990/91:34 yrkande 2 såvitt nu är i fråga samt motionerna 1990/91:Bo3 yrkande 1, 1990/91:Bo6 yrkande 3 och 1990/91:Bo9 yrkande 2,
8. Tidsbegränsning av investeringsbidraget (mom. 4)
Kjell Dahlström (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med "I miljöpartiets" och slutar med "avstyrks sålunda" bort ha följande lydelse:
Utskottets ovan redovisade ställningstagande beträffande införandet av ett investeringsbidrag innebär inte att detta bidrag bör bli ett permanent inslag i den statliga bostadspolitiken. Som anförs i miljöpartiet de grönas partimotion Bo3 är bidraget på kort sikt nödvändigt för att förhindra allt för snabba höjningar av nybyggnadskostnaderna. På längre sikt kan dock denna typ av subvention ifrågasättas. Det finns således en risk för att byggföretagen tillgodogör sig bidraget genom att höja sina priser i motsvarande grad. Bidraget kommer då inte de boende till godo. Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet förslaget i motion Bo3 (mp) yrkande 1 om att riksdagen hos regeringen bör begära förslag till en plan för en successiv avtrappning av investeringsbidraget under en period på fem--sju år. Detta bör således riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 4.beträffande tidsbegränsning av investeringsbidraget att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo3 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Förutsättning för investeringsbidrag (mom. 5)
Vid bifall till utskottets hemställan under mom. 3
Agne Hansson (c), Erling Bager (fp), Birger Andersson (c) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med "Propositionen innebär" och på s. 16 slutar med "behandlad del" bort ha följande lydelse:
I propositionen föreslås att som en förutsättning för investeringsbidrag skall gälla att statligt bostadslån lämnas. Utskottet kan inte instämma i att ett sådant villkor bör gälla för bidraget. Detta skulle strida mot principen att bostadssubventioner skall lämnas oberoende av åtgärdernas faktiska finansiering.
Vad utskottet i denna fråga anfört bör riksdagen med anledning av folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 2 och med avslag på propositionens yrkande 2 såvitt nu är i fråga som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
5.beträffande förutsättning för investeringsbidrag att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo9 yrkande 2 och med avslag på proposition 1990/91:34 yrkande 2 såvitt nu är i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Regler för investeringsbidraget (mom. 6)
Vid bifall till utskottets hemställan under mom. 3
Agne Hansson och Birger Andersson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med "Det föreslagna" och på s. 17 slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i de synpunkter på reglerna för investeringsbidraget som presenteras i motion Bo6 (c) yrkande 3. Hela den kostnadsökning som blir följden av de slopade reduceringsreglerna för mervärdebeskattningen av byggnadsverksamheten bör således kompenseras. Det är inte acceptabelt att på det sätt som regeringsförslaget innebär lägga ytterligare bördor på ny- och ombyggda bostäder. Speciellt vad gäller större egnahem innebär den föreslagna bidragskonstruktionen att skattehöjningen till följd av de slopade reduceringsreglerna endast delvis kompenseras. Den av regeringen föreslagna ordningen kommer att drabba barnfamiljer som har behov av relativt stor bostadsyta. Det är inte heller rimligt att ny- och ombyggnad av samlingslokaler skall drabbas av kraftiga kostnadsökningar genom att investeringsbidrag inte kommer att utgå i dessa fall.
Utskottet anser mot denna bakgrund att investeringsbidraget skall grundas på hela den godkända produktionskostnaden för permanentbostäder och samlingslokaler. Detta bör riksdagen med anledning av motion Bo6 (c) yrkande 3 samt med avslag på propositionen yrkande 2 såvitt nu är i fråga som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 6.beträffande regler för investeringsbidraget att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo6 yrkande 3 och med avslag på proposition 1990/91:34 yrkande 2 såvitt nu är i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Kommunal bostadsanvisningsrätt och markvillkoret (mom. 7)
Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Utskottet anför" och slutar med "skall avskaffas" bort ha följande lydelse:
Dagens bostadsfinansieringssystem är så krångligt och styrande för bostadsproduktionen att det snarast måste ersättas av ett system som innefattar ett mindre subventionsmoment och en större grad av frihet för den byggande. Detta innebär bl.a. att en rad av de villkor som återfinns i dagens system och som verkar hämmande på bostadsproduktionen måste tas bort. Det finns mot bakgrund härav naturligtvis inte heller några som helst skäl att låta dessa villkor leva vidare i ett eventuellt nytt bostadsfinansieringssystem. Detta gäller bl.a. den kommunala bostadsanvisningsrätten och markvillkoret.
Det förhållandet att en kommun med stöd av lånereglerna kan ta åt sig anvisningsrätten för stora delar eller rent av hela bostadsproduktionen verkar hämmande på bostadsproducenterna. Inte minst gäller detta i fråga om bostadsrättslägenheter. De som bostadssparar i bostadsrättsorganisationerna eller i bank via en sådan organisation bidrar genom sitt sparande till att bostadsrättslägenheter kan produceras. Det förekommer relativt ofta att kommunerna med utnyttjande av sin anvisningsrätt förmedlar en stor andel av dessa lägenheter till icke bostadssparare. Det är naturligtvis inte rimligt att de som genom sitt sparande på ett aktivt sätt bidrar till att nya bostadsrättslägenheter kommer till, endast i begränsad utsträckning kan få tillgång till dessa lägenheter. Den kommunala bostadsanvisningsrätten bör därför avvecklas i enlighet med förslaget i motion Bo6 (c).
Utskottet delar vidare de invändningar mot markvillkoret som reses i de nu behandlade motionerna (fp) och (c). Enligt utskottets mening har villkoret inneburit att kommunerna fått en alltför dominerande ställning gentemot det enskilda byggandet. Kommunernas inflytande är bl.a. genom den fysiska planeringen fullt tillräckligt detta villkor förutan. Markvillkoret har skapat en närmast total kommunal planhushållning på bostadsområdet. Byggföretag och byggherrar har förlorat möjligheten att genom planering av eget markinnehav få fram egna plan- och projekteringsalternativ. Skall smidigheten och anpassningsförmågan i bostadsbyggandet kunna förstärkas förutsätter det att enskilda markägare och byggnadsföretag ges ökade möjligheter att medverka. Enligt bostadsutskottets mening bör sålunda markvillkoret avvecklas i enlighet med förslagen i folkpartiets partimotion Bo9 samt i motion Bo6 (c).
Vad utskottet nu med anledning av folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 10 samt motion Bo6 (c) yrkandena 4 och 5 anfört om den kommunala bostadsanvisningsrätten och om markvillkoret bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 7.beträffande kommunal bostadsanvisningsrätt och markvillkoret att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Bo6 yrkandena 4 och 5 och 1990/91:Bo9 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Konkurrensvillkoret och produktionskostnadsprövningen (mom. 8)
Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m), Jan Sandberg (m) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med "Utskottet avstyrker" och slutar med "av produktionskostnadsprövningen" bort ha följande lydelse:
De invändningar som kan riktas mot den kommunala bostadsanvisningsrätten och markvillkoret gäller i allt väsentligt också konkurrensvillkoret och produktionskostnadsprövningen. Även dessa villkor medför sålunda försämrade förutsättningar för byggandet och en fördyrad byggnadsproduktion. För att öka flexibiliteten och förbättra produktutvecklingen inom byggsektorn bör därför konkurrensvillkoret avskaffas i enlighet med förslaget i folkpartiets partimotion Bo9.
Utskottet delar inte heller uppfattningen att det med dagens kostnadskontroll skulle vara möjligt att hålla bostadskostnaderna nere. Det förhåller sig tvärtom så att kostnadskontrollen har en rakt motsatt verkan. Den tvingar ofta fram ändringar i planer och projektering som förlänger produktionstiden och därmed också ökar kostnaderna. Även produktionskostnadsprövningen bör därför avvecklas i enlighet med förslaget i folkpartiets partimotion Bo9.
Vad utskottet nu med anledning av folkpartiets partimotion Bo9 yrkandena 11 och 12 anfört om produktionskostnadsprövningen och om konkurrensvillkoret bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 8.beträffande konkurrensvillkoret och produktionskostnadsprövningen att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo9 yrkandena 11 och 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Allmänna krav för statligt stöd (mom. 9)
Under förutsättning av bifall till reservation 1
Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med "Vad i" och slutar med "av utskottet" bort ha följande lydelse:
Utskottet har ovan avstyrkt förslaget till nytt bostadsfinansieringssystem. Förslaget i nu aktuell del saknar därmed aktualitet, varför det avstyrks.
dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 9.beträffande allmänna krav för statligt stöd att riksdagen avslår förslaget i proposition 1990/91:34 yrkande 3,
14. Beslutsordningen i låneärenden (mom. 10)
Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med "I sammanhanget" och slutar med "till känna" bort utgå,
dels att moment 10 i utskottets hemställan bort utgå.
15. Låneunderlaget (mom. 11)
Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m), Jan Sandberg (m) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med "I dagens" och på s. 21 slutar med "yrkande 4" bort ha följande lydelse:
I de fall låneunderlaget beräknas enligt den s.k. schablonmetoden utgår beräkningarna från ett stort antal olika faktorer. Beräkningarna blir härigenom mycket komplicerade. Det har t.o.m. blivit nödvändigt att konstruera särskilda dataprogram för att ansökningarna om bostadslån skall kunna klaras av. De s.k. förenklingar som gjorts i beräkningsmetoderna under senare år har inte heller i någon nämnvärd utsträckning haft avsedd effekt. Systemet är fortfarande så komplicerat att det bara kan hanteras av ett fåtal experter. Risken för felaktigheter och orättvisor i ett sådant system är bara alltför uppenbar.
Enligt utskottets mening föreligger mot bakgrund av det nu anförda ett stort behov av att kraftigt förenkla metoden för beräkning av låneunderlag i enlighet med förslaget i folkpartiets partimotion Bo9. Vad utskottet nu med anslutning till motionens yrkande 4 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Förslaget i miljöpartiets partimotion Bo3 yrkande 2 är därmed i väsentliga delar tillgodosett.
dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 11.beträffande låneunderlaget att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo9 yrkande 4 och med avslag på motion 1990/91:Bo3 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. Låneunderlaget (mom. 11)
Kjell Dahlström (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med "I dagens" och på s. 21 slutar med "yrkande 4" bort ha följande lydelse:
Som framhålls i miljöpartiet de grönas partimotion är det nuvarande systemet för beräkning av låneunderlaget alltför detaljfixerat och inriktat på att skapa någon form av "millimeterrättvisa". Systemet har härigenom kommit att bli alldeles för krångligt och svårhanterligt. Det finns också klara belägg för att systemet i sig inbjuder till en anpassning från byggherrar och byggföretag som har till mål att ta ut de maximala fördelar som det erbjuder. Enligt utskottets mening bör mot bakgrund härav möjligheterna till ytterligare schablonisering av låneunderlagsberäkningarna utredas. Vägledande bör härvid vara att skapa en beräkningsmetod som bygger på antalet lägenheter, antalet rum eller på bostadsytan mätt i kvadratmeter.
Vad utskottet nu med anledning av miljöpartiets partimotion Bo3 yrkande 2 anfört om behovet av en förenklad metod för beräkning av låneunderlaget bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vad i folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 4 förordats är därmed i väsentliga delar tillgodosett.
dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 11.beträffande låneunderlaget att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo3 yrkande 2 och med avslag på motion 1990/91:Bo9 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. Parkeringsanläggningar m.m. (mom. 12)
Kjell Dahlström (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med "Utskottet kan" och slutar med "Motionsyrkandet avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar vad som i miljöpartiets partimotion Bo3 anförts om att parkeringsanläggningar inte bör ingå i låneunderlaget. Motionens yrkande 3 tillstyrks sålunda.
dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 12.beträffande parkeringsanläggningar m.m. att riksdagen bifaller motion 1990/91:Bo3 yrkande 3,
18. Den framtida bostadslåneadministrationen (mom. 13)
Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med "Dagens bostadslåneadministration" och på s. 22 slutar med "det anförda" bort ha följande lydelse:
Enligt bostadsutskottets mening måste bostadsfinansieringssystemet förändras i grunden i enlighet med de förslag som lagts fram i partimotioner av m, fp och c. Genom ett på detta sätt förbättrat och förenklat finansieringssystem skapas också förutsättningar för en genomgripande förändring av dagens låneadministration. I ett sådant system kan de rent låneadministrativa uppgifterna läggas på kreditgivarna. Utgångspunkten bör sålunda vara att låneadministrationen i det nya systemet skall inskränkas till ett absolut minimum. Detta betyder bl.a. att länsbostadsnämnderna bör kunna avvecklas genom att ev. kvarvarande låneanknutna uppgifter förs över till andra organ.
Vad utskottet nu med anledning av folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 6 samt motionerna Bo6 (c) yrkande 6, Bo11 (m) såvitt nu är i fråga och Bo12 (c) yrkande 6 anfört om utformningen av den framtida låneadministrationen bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Förslaget i miljöpartiets partimotion Bo3 yrkande 4, i den mån det inte är tillgodosett genom det nu anförda, avstyrks av utskottet.
dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 13.beträffande den framtida bostadslåneadministrationen att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Bo6 yrkande 6, 1990/91:Bo9 yrkande 6, 1990/91:Bo11, detta yrkande såvitt nu är i fråga, samt 1990/91:Bo12 yrkande 6 och med avslag på motion 1990/91:Bo3 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. Den framtida bostadslåneadministrationen (mom. 13)
Kjell Dahlström (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med "Dagens bostadslåneadministration" och på s. 22 slutar med "det anförda" bort ha följande lydelse:
Även om invändningar kan riktas mot enskildheter i det framlagda förslaget till nytt bostadsfinansieringssystem bör systemet enligt utskottets mening ge förutsättningar för en minskning av den statliga lånebyråkratin. I regeringsförslaget redovisas dock varken vilka administrativa besparingar som är möjliga eller hur dessa skall bilda underlag för förändringar i den organisatoriska strukturen. Enligt utskottets mening är detta otillfredsställande. I enlighet med förslaget i miljöpartiet de grönas partimotion Bo3 bör regeringen därför återkomma till riksdagen med förslag med denna inriktning. Härvid bör bl.a. övervägas hur administrationskostnaderna för bostadsfinansieringssystemet kan minskas hos länsbostadsnämnderna.
Vad utskottet nu med anledning av miljöpartiets partimotion Bo3 yrkande 4 anfört bör ges regeringen till känna. Övriga motionsyrkanden, i den mån de inte är tillgodosedda genom det nu anförda, avstyrks av utskottet.
dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 13.beträffande den framtida bostadslåneadministrationen att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo3 yrkande 4 och med avslag på motionerna 1990/91:Bo6 yrkande 6, 1990/91:Bo9 yrkande 6, 1990/91:Bo11, detta yrkande såvitt nu är i fråga, samt 1990/91:Bo12 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
20. Skattekompenserande räntebidrag (mom. 14)
Under förutsättning av bifall till reservation 1
Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "Utskottet anför" och slutar med "vunnit stöd" bort ha följande lydelse:
Utskottet har ovan med anledning av partimotioner från m, fp och c avstyrkt regeringsförslaget om ett nytt bostadsfinansieringssystem i dess helhet. Skäl saknas därför att vidare diskutera enskildheter i detta förslag. Mot denna bakgrund avstyrks vad i propositionens yrkande 4 förordats.
dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 14.beträffande skattekompenserande räntebidrag att riksdagen avslår proposition 1990/91:34 yrkande 4,
21. Uppskrivningen av nettoräntesatsen, ordningen för fastställande av nettoräntesatsen m.m. och räntelånen i övrigt (mom. 15--17)
Under förutsättning av bifall till reservation 1
Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Utskottet anför" och på s. 26 slutar med "av riksdagen" bort ha följande lydelse:
Utskottet har ovan avstyrkt förslaget om att ett nytt bostadsfinansieringssystem skall införas. Regeringsförslaget, liksom hithörande motionsyrkanden, avstyrks med hänvisning härtill även i nu aktuell del.
dels att momenten 15--17 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
15--17.beträffande uppskrivningen av nettoräntesatsen, ordningen för fastställande av nettoräntesatsen m.m. och räntelånen i övrigt att riksdagen avslår proposition 1990/91:34 yrkande 5 samt motionerna 1990/91:Bo6 yrkande 7 och 1990/91:Bo10 yrkande 5,
22. Uppskrivningen av nettoräntesatsen (mom. 15)
Vid bifall till utskottets hemställan under mom. 1
Agne Hansson och Birger Andersson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Utskottet anför" och slutar med "i fråga" bort ha följande lydelse:
Boendekostnadsutredningen föreslog i sitt betänkande att den ursprungliga nettoräntesatsen skulle räknas upp med inflationen minskad med en procentenhet. Bakom utredningens förslag i denna del låg bedömningen att en uppskrivning av nettoräntan med hela inflationen inte skulle skapa ett tillräckligt utrymme för erforderliga reinvesteringar. Bostadsutskottet delar denna uppfattning. Som framhålls i motion Bo6 (c) skulle en uppskrivning av nettoräntan i enlighet med regeringens förslag innebära att hela det framtida ekonomiska utrymmet i en fastighet täcks in av den växande skulden. Därmed ges inget låneutrymme för reparationer och upprustningar, vilket i sin tur innebär att kvaliteten i bostäderna liksom boendemiljön kommer att försämras. Inte heller kommer det med den av regeringen förordade utformningen att finnas något utrymme för topplån med huset som säkerhet, något som erfordras för praktiskt taget alla de egnahem som byggs i dag. En följd härav blir att endast personer med egen förmögenhet eller med privata borgensmän kommer att kunna bygga ett eget hem.
Utskottet tillstyrker med det nu anförda förslaget i motion Bo6 (c) yrkande 7 om att nettoräntesatsen skall skrivas upp med inflationen minskad med en procentenhet. Regeringens förslag i nu aktuell del avstyrks.
dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 15.beträffande uppskrivningen av nettoräntesatsen att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo6 yrkande 7 och med avslag på proposition 1990/91:34 yrkande 5 såvitt nu är i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
23. Realräntebidraget (mom. 18)
Under förutsättning av bifall till reservation 1
Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med "Ett grundläggande" och på s. 28 slutar med "avstyrks sålunda" bort ha följande lydelse:
Utskottet har ovan avstyrkt förslaget om att ett nytt bostadsfinansieringssystem skall införas. Regeringsförslaget, liksom hithörande motionsyrkande, avstyrks med hänvisning härtill även i nu aktuell del.
dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 18.beträffande realräntebidraget att riksdagen avslår regeringens förslag i proposition 1990/91:34 yrkande 6 samt motion 1990/91:Bo3 yrkandena 5 och 6,
24. Realräntebidraget (mom. 18)
Vid bifall till utskottets hemställan under mom. 1
Kjell Dahlström (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med "Ett grundläggande" och på s. 28 slutar med "avstyrks sålunda" bort ha följande lydelse:
Det är, som framhålls i miljöpartiet de grönas partimotion Bo3, viktigt att räntelånesystemet och realräntebidraget utformas på ett sådant sätt att det inte lätt kan urholkas genom politiska beslut på det sätt som skedde med det s.k. paritetslånesystemet. Bl.a. förslaget om realräntebidragens utformning förefaller enligt utskottets mening mot bakgrund härav alltför generöst utformat och därmed också i riskzonen för politiskt betingade ingrepp.
Det av regeringen förordade realräntebidraget kompenserar låntagaren för hela eller större delen av kostnaden för en hög realränta. Ett på detta sätt konstruerat bidrag minskar förståelsen för behovet av en stram finanspolitik samtidigt som det dämpar kreditmarknadens benägenhet att söka pressa ned utlåningsräntorna. Det är enligt utskottets mening inte heller lämpligt att i tider av hög realränta lägga hela kostnaden för detta på räntelånen eftersom detta lån då skulle kunna öka så snabbt att skulden stiger realt sett. Som förordas i miljöpartiets partimotion bör i stället bostadskonsumenterna vid en hög realränta bära en del av kostnaderna härför genom att nettoräntesatsen höjs under dessa år. Endast under perioder med särskilt hög realränta bör en mindre del betalas i form av realräntebidrag.
Vad utskottet nu med anledning av miljöpartiets partimotion Bo3 yrkandena 5 och 6 anfört om realräntebidragets utformning m.m. bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Regeringens förslag avstyrks i motsvarande del.
dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 18.beträffande realräntebidraget att med anledning av motion 1990/91:Bo3 yrkandena 5 och 6 samt med avslag på regeringens förslag i proposition 1990/91:34 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
25. Kreditgarantin gentemot långivaren m.m. (mom. 19--22)
Under förutsättning av bifall till reservation 1
Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med "Utskottet vill" och på s. 35 slutar med "till Karlskrona" bort ha följande lydelse:
Utskottet har ovan med anledning av partimotioner från m, fp och c avstyrkt regeringsförslaget om ett nytt bostadsfinansieringssystem i dess helhet. Skäl saknas därför att vidare diskutera enskildheter i detta förslag. Mot denna bakgrund avstyrks vad i propositionens yrkande 7 förordats liksom förslagen i motionerna Bo1 (s), Bo3 (mp) yrkandena 7--9, Bo6 (c) yrkandena 10--12 och Bo10 (v) yrkande 7.
dels att momenten 19--22 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 19--22.beträffande kreditgarantin gentemot långivaren m.m. att riksdagen avslår proposition 1990/91:34 yrkande 7 samt motionerna 1990/91:Bo1, 1990/91:Bo3 yrkandena 7--9, 1990/91:Bo6 yrkandena 10--12 och 1990/91:Bo10 yrkande 7,
26. Kreditgarantin gentemot långivaren (mom. 19)
Vid bifall till utskottets hemställan under mom.1
Kjell Dahlström (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med "Villkoren för" och på s. 32 slutar med "nu anförts" bort ha följande lydelse:
Vissa av villkoren för den statliga kreditgarantin diskuteras i miljöpartiets partimotion Bo3. Motionärerna anser bl.a. -- yrkande 7 -- att kreditgarantins säkerhetsläge bör vara lika för alla fastighetsägare och upplåtelseformer. Även utskottet anser att neutralitetsskäl talar för att regeringsförslaget bör omarbetas i detta avseende. Det bör således ankomma på regeringen att utarbeta ett nytt förslag till upplåtelseneutrala säkerhetsgränser för den statliga kreditgarantin och återkomma till riksdagen i frågan.
Utskottet kan också ställa sig bakom vad i miljöpartiets partimotion föreslås i yrkande 9. Motionärerna påtalar här den risk som finns att kreditinstituten av konkurrensskäl gör en selektering som innebär att man endast införskaffar kreditgaranti för fastigheter i områden som bedöms vara osäkra. Detta kan i sin tur leda till höga garantiavgifter som endast drabbar de boende i glesbygd. Utskottet anser liksom motionärerna att en tänkbar åtgärd för att undvika en sådan utveckling är att göra den statliga kreditgarantin obligatorisk. Denna fråga behöver dock övervägas ytterligare inom regeringskansliet. Regeringen bör därefter återkomma med förslag i frågan som kan undanröja de risker som ovan påtalats.
Mot bakgrund av vad utskottet ovan anfört med anledning av miljöpartiets partimotion Bo3 yrkandena 7 och 9 bör regeringen således återkomma till riksdagen med reviderade förslag om villkoren för statens kreditgaranti gentemot låntagaren. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 19.beträffande kreditgarantin gentemot långivaren att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:34 yrkande 7 såvitt nu är i fråga och motion 1990/91:Bo3 yrkandena 7 och 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
27. Statens åtaganden gentemot låntagaren (mom. 20)
Vid bifall till utskottets hemställan under mom. 1
Agne Hansson och Birger Andersson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med "Det får" och på s. 34 slutar med "till känna" bort ha följande lydelse:
I framför allt motion Bo6 (c) beskrivs ingående vad som kan bli följden om statens åtaganden gentemot låntagaren får en så vag utformning som regeringsförslaget innebär. Verkan kan således bli att den koncentrationsdrivande effekt som redan räntelånen i sig medför, förstärks ytterligare genom att inget verkligt skydd för långivarna finns inbyggt i systemet. Risken finns att byggandet nästan helt kommer att koncentreras till redan expansiva regioner. Det är tveksamt om någon kommer att våga investera i en egen bostad på den svenska landsbygden.
En sådan utveckling kan naturligtvis inte accepteras. Förslaget måste vad gäller statens kreditåtaganden gentemot låntagaren ändras på så sätt att risken att bygga på landsbygden och i svaga regioner elimineras helt. En garanti bör utformas som redan från början klart anger vad som skall gälla i fråga om ersättning för uppkommna förluster. Utgångspunkten bör vara att den som bygger skall veta vilka regler som kommer att gälla. Han skall således inte behöva sväva i ovisshet om vad ett framtida ställningstagande från en kreditgarantinämnd kan komma att innebära. Reglerna bör därför vara så klart utformade att en särskild prövning i varje enskilt fall inte skall behövas.
Vidare bör det klart framgå av garantin att den som bygger skall hållas skadeslös för förluster som orsakas av skuldökningen som följd av räntelånet. Staten skall inte kunna ställa regressanspråk för den förlust som kompensationsstödet avser att ersätta. En möjlig utformning av garantin gentemot i första hand låntagarna i svaga regioner är att staten alltid garanterar ett värde för huset som motsvaras av produktionsvärdet ökat med inflationen under den tid skulden ökar som följd av räntelånet. Det bör ankomma på regeringen att ytterligare överväga den närmare utformningen av den diskuterade garantin gentemot låntagaren i ett räntelånesystem. Ett nytt förslag i frågan bör lämnas till riksdagen i så god tid att beslut kan fattas innan bostadsfinansieringsreformen träder i kraft.
Vad utskottet ovan anfört med anledning av i första hand motion Bo6 (c) yrkandena 10 och 11 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Utskottets ställningstagande får även anses innebära att motionerna Bo3 (mp) yrkande 8 och Bo10 (v) yrkande 7 är tillgodosedda. Regeringens förslag yrkande 7 såvitt nu är i fråga avstyrks.
dels att moment 20 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 20.beträffande statens åtaganden gentemot låntagaren att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Bo3 yrkande 8, 1990/91:Bo6 yrkandena 10 och 11 samt 1990/91:Bo10 yrkande 7 och med avslag på proposition 1990/91:34 yrkande 7 såvitt nu är i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
28. Det kommunala förlustansvaret (mom. 21)
Vid bifall till utskottets hemställan under mom. 1
Agne Hansson och Birger Andersson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med "Ytterligare en" och på s. 35 slutar med "yrkande 12 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Som anförs i motion Bo6 (c) är det mellan staten och kommunerna delade förlustansvaret i dagens bostadslånesystem inte proportionellt utformat vad gäller förlustriskerna. Reglerna innebär att kommunen först skall täcka sin förlustandel fullt ut. Först därefter går staten in och täcker eventuellt återstående del av förlusten. Det nu aktuella regeringsförslaget innebär att denna regel avses överföras till det nya bostadsfinansieringssystemet.
Utskottet avstyrker regeringsförslaget och tillstyrker i stället motion Bo6 (c) yrkande 12 som innebär att förlustriskerna i det nya systemet skall delas proportionellt mellan staten och kommunerna i förhållande till förlustansvarets storlek. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 21 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 21.beträffande det kommunala förlustansvaret att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo6 yrkande 12 och med avslag på proposition 1990/91:34 yrkande 7 såvitt nu är i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
29. Det statliga stödet för beståndet efter utgången av år 1992 (mom. 23)
Under förutsättning av bifall till reservation 1
Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med "Utskottet får" och på s. 38 slutar med "8, tillstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet har ovan avstyrkt förslaget om att ett nytt bostadsfinansieringssystem skall införas. Regeringsförslaget, liksom hithörande motionsyrkanden, avstyrks med hänvisning härtill även i nu aktuell del.
dels att moment 23 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 23.beträffande det statliga stödet för beståndet efter utgången av år 1992 att riksdagen avslår regeringens förslag i proposition 1990/91:34 yrkande 8 samt motionerna 1990/91:Bo2 yrkandena 4 och 5, 1990/91:Bo4, 1990/91:Bo6 yrkande 13 och 1990/91:Bo10 yrkande 6,
30. Det statliga stödet för beståndet efter utgången av år 1992 (mom. 23)
Vid bifall till utskottets hemställan under mom. 1
Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Bertil Danielsson (m), Jan Sandberg (m) och Birger Andersson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med "Utskottet får" och på s. 38 slutar med "8, tillstyrks" bort ha följande lydelse:
Det är, som framhålls i motion Bo6 (c), viktigt att ett så långsiktigt åtagande som en investering i ett eget hem utgör, kan göras med god kännedom om de långsiktiga ekonomiska villkor som kommer att ligga till grund för investeringen. Den som baserat sitt boende på dagens bostadsfinansieringssystem har naturligtvis kalkylerat med att de vid investeringstillfället gällande förutsättningarna skall vara bestående. Denna planering på lång sikt kommer nu helt att brytas av det av regeringen föreslagna systemet. Att på detta drastiska sätt från statens sida snabbt förändra förutsättningarna kan enligt utskottets mening jämföras med ett avtalsbrott av civilrättslig karaktär. Det faktum att staten i någon formell mening kan sägas ha rätt att vidta dessa förändringar fråntar inte statsmakterna det moraliska ansvaret gentemot de låntagare som drabbas.
I likhet med motionärerna vill utskottet starkt varna för det av regeringen förordade förfaringssättet. De bostadshus som uppförts eller byggts om med stöd av statliga bostadslån enligt dagens regler bör därför få behålla dessa lån på oförändrade villkor. Utskottets ställningstagande i denna del innebär att förslaget i motion Bo6 (c) yrkande 13 tillstyrks. Förslaget i vänsterpartiets partimotion Bo10 yrkande 6 är därmed också tillgodosett. Regeringens förslag avstyrks.
dels att moment 23 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 23.beträffande det statliga stödet för beståndet efter utgången av år 1992 att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Bo6 yrkande 13 avslår regeringens förslag i proposition 1990/91:34 yrkande 8 samt motionerna 1990/91:Bo2 yrkandena 4 och 5, 1990/91:Bo4 och 1990/91:Bo10 yrkande 6,
31. Det statliga stödet för beståndet efter utgången av år 1992 (mom. 23)
Vid bifall till utskottets hemställan under mom. 1
Eva Zetterberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med "Utskottet får" och på s. 38 slutar med "8, tillstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar de principiella överväganden som görs i propositionen beträffande det statliga stödet till beståndet efter år 1992. En överföring av befintliga lån till det nya bostadsfinansieringssystemet bör därmed kunna ske i huvudsak i enlighet med regeringens förslag. Enligt utskottets mening bör dock ett slutligt ställningstagande i hithörande frågor anstå i avvaktan på ett mera detaljerat förslag i frågan. Med avseende på den stora betydelse som de behovsprövade förvärvslånen för barnfamiljer har för de hushåll som fått sådana lån, bör dock riksdagen redan nu uttala att dessa lån skall behållas oförändrade med räntebidrag även efter år 1992.
Vad utskottet nu med anledning av vänsterpartiets partimotion Bo10 yrkande 6 samt regeringens förslag anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Övriga motionsförslag avstyrks av utskottet.
dels att moment 23 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 23.beträffande det statliga stödet för beståndet efter utgången av år 1992 att riksdagen med anledning av regeringens förslag i proposition 1990/91:34 yrkande 8 och motion 1990/91:Bo10 yrkande 6 samt med avslag på motionerna 1990/91:Bo2 yrkandena 4 och 5, 1990/91:Bo4 och 1990/91:Bo6 yrkande 13 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
32. Reavinstbeskattningens utformning med hänsyn till räntelånesystemet (mom. 24)
Under förutsättning av bifall till reservation 1
Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39 börjar med "Skatteutskottet som" och slutar med "till känna" bort ha följande lydelse:
Som framgått ovan har bl.a. i partimotioner från moderata samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet yrkats avslag på regeringens förslag om införande av ett nytt bostadsfinansieringssystem.
Mot denna bakgrund finns inte anledning att i sak granska förslaget i motion Bo6(c) om reavinstbeskattningens utformning i detta föreslagna finansieringssystem.
dels att moment 24 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 24. beträffande reavinstbeskattningens utformning med hänsyn till räntelånesystemet att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo6 yrkandena 8 och 9, båda yrkandena såvitt nu är i fråga, samt 1990/91:Bo9 yrkande 9,
33. Fastighetsskattens utformning i räntelånesystemet (mom.25)
Under förutsättning av bifall till reservation 1
Knut Billing, Bertil Danielsson och Jan Sandberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39 börjar med "I de" och på s. 40 slutar med "till känna" bort ha följande lydelse:
Det finns ingen anledning att diskutera fastighetsskattens utformning i ett räntelånesystem eftersom ett sådant system inte skall införas. Med hänvisning till det anförda avstyrks c-motionen i nu behandlad del.
Utskottet anser för övrigt att inte heller dagens system skall "belastas" av denna orättfärdiga och orättvisa skatt.
dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
25. beträffande fastighetsskattens utformning i räntelånesystemet att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo6 yrkandena 8 och 9, båda yrkandena såvitt nu är i fråga,
34. Fastighetsskattens utformning i räntelånesystemet (mom.25)
Vid bifall till utskottets hemställan under mom. 1
Erling Bager och Ingrid Hasselström Nyvall (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39 börjar med "I de" och på s. 40 slutar med "till känna" bort ha följande lydelse:
Det finns enligt utskottets mening inte tillräcklig anledning att nu ta upp de närmast tekniska frågorna om hur fastighetsskatten skall tas ut i ett räntelånesystem. Om riksdagen -- trots de invändningar som framförts mot systemet -- beslutar att det skall införas får riksdagen i det förberedelsearbete som då måste göras ta upp den genom c-motionen anhängiggjorda frågan. Med hänvisning till det nu anförda avstyrks motionen i nu behandlad del.
dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:25. beträffande fastighetsskattens utformning i räntelånesystemet att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo6 yrkandena 8 och 9, båda yrkandena såvitt nu är i fråga,
35. Slopande av fastighetsskatten för de allmännyttiga bostadsföretagen (mom. 26, motiveringen)
Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m), Jan Sandberg (m) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med "Utskottet är" och slutar med "skatteutskottets yttrande" bort ha följande lydelse:
En diskussionen om fastighetsskatten och dess utformning kan inte och bör inte utgå från det i vänsterpartiets partimotion framförda förslaget om att skatten inte skall tas ut för en viss typ av fastigheter; enligt motionen bör skatten slopas för de allmännyttiga bostadsföretagen.
I motioner från m och fp har tidigare klargjorts synen på fastighetsskatten. Överväganden i frågan bör göras från en mera principiell utgångspunkt än vad som är möjligt inom ramen för den nu behandlade partimotionen. Det ställningstagandet kan dock göras att om skatten skall utgå är det i högsta grad olämpligt att undanta en hel fastighetsägarkategori från den.
Det finns anledning att i annat sammanhang ta upp frågan i ett större perspektiv. Med det anförda avstyrker utskottet vänsterpartiets partimotion.
36. Slopande av fastighetsskatten för de allmännyttiga bostadsföretagen (mom. 26)
Eva Zetterberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med "Utskottet är" och slutar med "skatteutskottets yttrande" bort ha följande lydelse:
Som anförs i vänsterpartiets partimotion Bo10 bör fastighetsskatten slopas för de allmännyttiga bostadsföretagen. I en avvikande mening till skatteutskottets yttrande från vänsterpartiets företrädare anförs att dessa företag aldrig skall sälja sina fastigheter och att det därför inte finns värden som kan realiseras. En slopad fastighetsskatt kan beräknas minska hyran med ca 30 kr/m2 och år.
Bostadsutskottet tillstyrker med det anförda partimotionen och föreslår att riksdagen med anledning av yrkandet 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet nu anfört.
dels att moment 26 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 26. beträffande slopande av fastighetsskatten för de allmännyttiga bostadsföretagen att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo10 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
37. Slopande av uttagsbeskattningen på arbeten i egen regi m.m. (mom. 27, motiveringen)
Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Bertil Danielsson (m), Jan Sandberg (m) och Birger Andersson (c) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med "Utskottet finner" och slutar med "dessa beslut" bort ha följande lydelse:
Mot regeringens förslag att fjärrvärme skulle beläggas med mervärdeskatt förde i motioner och reservationer m och c fram invändningar. Dessa står fast. Denna fråga kan emellertid inte brytas ut ur sitt större sammanhang och behandlas isolerad från andra mera övergripande aspekter på skattesystemets utformning. Till dessa frågor finns anledning att återkomma i andra sammanhang. Det samma gäller frågan om den s.k. uttagsbeskattningen.
Med det anförda avstyrker utskottet vänsterpartiets partimotion Bo10 yrkandena 1--3.
38. Slopande av uttagsbeskattningen på arbeten i egen regi m.m. (mom. 27)
Eva Zetterberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med "Utskottet finner" och slutar med "dessa beslut" bort ha följande lydelse:
I vänsterpartiets partimotion Bo10 konstateras att de begärda hyreshöjningarna från den 1 januari 1991 till följd av skatteomläggningen vida överstiger vad regeringen räknade med i våras. De avviserade höjningarna uppgår till 15--20 % i stället för beräknade 10 %. Detta innebär i sin tur att en hyreshöjning för en normal trerumslägenhet blir ca 500 kr. per månad i stället för ca 275 kr. per månad. Om så stora höjningar tillåts slå igenom betyder det att många låg- och mellaninkomsttagare förlorar på skatteomläggningen, att inflationen späds på ytterligare samt att statens utgifter för bl.a. bostadsbidrag och socialbidrag ökar.
Som anförs i en avvikande mening (v) till skatteutskottets yttrande 1990/91:SkU2y bör mot den nu redovisade bakgrunden riksdagens beslut att belägga fjärrvärme med mervärdeskatt den 1 januari 1991 rivas upp eller skjutas på framtiden. Vidars bör uttagsbeskattningen av tjänster som avser fastigheter slopas. Denna skatt tas ut om kostnaderna för arbetena i egen regi uppgår till minst 150000 kr. per år. Den slår därför inte mot de små förvaltningarna och mot egna hem. I stället träffar den de allmännyttiga företagen. Den driver därmed upp hyrorna med ca 10--15 kr. per m2 och år.
Vad bostadsutskottet nu anfört om slopandet av uttagsbeskattningen bör riksdagen med anledning av vänsterpartiets partimotion Bo10 yrkandena 1--3 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 27 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 27. beträffande slopande av uttagsbeskattningen på arbeten i egen regi m.m. att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo10 yrkandena 1--3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
39. Skattefria avsättningar till reparationsfonder (mom. 28)
Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med "Skatteutskottet som " och slutar med "av utskottet" bort ha följande lydelse:
I en avvikande mening av m, fp och c till skatteutskottets yttrande 1990/91:SkU2y anförs följande om reparationsfonder.
Regeringens förslag om statligt stöd för lägenhetsunderhåll innebär i praktiken att bostadsföretagens fonder för lägenhetsunderhåll avskaffas. Därmed bryts principen att det är dagens generation som skall svara för kostnaden för sin egen förslitning i lägenheten. På sikt medför en lånefinansiering av lägenhetsunderhållet en press uppåt på hyrorna. Detta är en mycket olycklig effekt och i motionerna Bo2 (m), Bo9 (fp), Bo5 (c) och Bo6 (c) yrkas att förslaget avslås.
I likhet med motionärerna anser vi att det är viktigt att det finns en långsiktig planering av underhåll av lägenheter för att garantera en god boendemiljö och för att hålla nere hyreskostnaderna. En sådan förutseende, långsiktig planering sker bäst genom att en del av hyran avsätts till särskilda fonder för lägenhetsunderhåll. Härigenom kan också hyresgäster som bor i privatägda fastigheter få ökat inflytande och ansvar för den egna lägenhetens underhåll. En konsekvens är också att hyreshöjningar kan hållas tillbaka i renoverade fastigheter och att den nuvarande detaljregleringen och byråkratin begränsas.
Fastighetsägare bör ges rätt att fondera medel till underhåll av lägenheterna skattefritt. Skattemedlen skall följa lägenheten och hyresgästen ges möjlighet till inflytande över lägenhetsunderhållet. Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi tillstyrker således motionerna Bo2 yrkande 7 och Bo9 yrkande 8. Härigenom är även motion Bo6 yrkande 15 tillgodosedd.
Bostadsutskottet delar vad i frågan anförts om avsättning till reparationsfonder. Vad i de nu behandlade motionerna förordats bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Till frågan om regeringsförslaget om räntestöd för underhåll återkommer utskottet nedan.
dels att moment 28 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 28. beträffande skattefria avsättningar till reparationsfonder att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Bo2 yrkande 7, 1990/91:Bo6 yrkande 15 och 1990/91:Bo9 yrkande 8, detta yrkande såvitt nu är i fråga, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
40. Avdrag för reparationer i småhus (mom. 29) Knut Billing, Bertil Danielsson och Jan Sandberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med "Förslaget har" och slutar med "Motionsyrkandet avstyrks" bort ha följande lydelse:
Som anförs i moderata samlingspartiets partimotion Bo2 bör beträffande småhus en avdragsrätt för reparationer införas. En sådan rätt skulle verksamt bidra till att stävja det s.k. svartjobberiet. En rätt till avdrag för styrkta lönekostnader upp till exempelvis 10000 kr. per år skulle sannolikt inte leda till något nämnvärt inkomstbortfall för staten.
Vad nu anförts om avdrag för reparationer i småhus bör övervägas. Utskottet föreslår att riksdagen med anledning av motionen som sin mening ger regeringen detta känna.
dels att moment 29 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 29. beträffande avdrag för reparationer i småhus att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo2 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
41. Ett system för bosparande (mom. 30)
Knut Billing, Bertil Danielsson och Jan Sandberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med "Som skatteutskottet" och slutar med "yrkande 9 föreslagits" bort ha följande lydelse:
I en avvikande mening (m) till skatteutskottets yttrande 1990/91:SkU2y om bosparande anförs följande.
Det finns enligt vår mening ett stort behov av att öka det långsiktiga sparandet i Sverige. Det bör mot denna bakgrund skapas nya och attraktiva former för målsparande till egen bostad i form av ett småhus eller en bostadsrätt. Ökar det enskilda bosparandet minskar lånebehovet till bostadssektorn. En annan följd är att månadsutgifterna för de boende blir lägre då en större del av bostadskostnaden kan betalas kontant med sparade medel. Ägandet medför också regelmässigt underhåll av bostaden.
Ett bosparande bör utformas enligt följande.
Sparandet skall ske regelbundet under en tidsperiod av minst tre år. Eftersom sparbeloppet i princip binds till banken eller kreditinstitutet under minst tre år bör man kunna påräkna högre ränta än för annat sparande. Sparmedlen får disponeras av låntagaren efter tre år mot uppvisande av ingånget köpeavtal. När sparbeloppet lyfts för inköp av bostad utgår en statlig skattefri premie för det sparbelopp som stått inne minst tre år. Premien utgår med 10 %, dock högst 10 000 kr. I det fall bosparandet avbryts tidigare än efter tre år eller medlen disponeras för annat ändamål utgår ingen skattefri statlig premie.
Vi tillstyrker således motion Bo2 yrkande 9 om att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett system med bosparande med denna utformning bör införas.
Bostadsutskottet, som delar vad i den avvikande meningen anförts, föreslår att riksdagen med anledning av moderata samlingspartiets partimotion Bo2 som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bosparande.
dels att moment 30 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 30. beträffande ett system för bosparande att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo2 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
42. Räntestöd för underhåll (mom. 31)
Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med "Som utskottet" och på s. 43 slutar med "yrkande 9 tillstyrks" bort ha följande lydelse:
Systemet med räntesubventioner till fastighetsunderhåll har under flera års tid kritiserats i motioner och reservationer från m, fp och c. I stället har ett system med reparationsfonder förordats. Även i motioner från dessa partier, väckta med anledning av den nu behandlade propositionen, lämnas förslag i frågan. Denna fråga har utskottet behandlat ovan. Det nu aktuella regeringsförslaget innebär att subventionen av fastighetsunderhållet skall utvidgas till att även omfatta det löpande lägenhetsunderhållet, såsom målning och tapetsering.
Nackdelarna med det nuvarande systemet skulle vid en sådan regelförändring kraftigt förstärkas. Som framhålls i motioner från m, fp resp. c skulle en sådan ordning kunna leda till att bostadsföretagen slutar att fondera medel för underhållet. Följden blir en ren lånefinansiering av det löpande lägenhetsunderhållet. Detta innebär i praktiken att dagens förslitningskostnader vältras över på den kommande generationen boende. Utskottet anser mot denna bakgrund att förslaget om räntestöd till underhåll bör avslås.
Vad utskottet ovan anfört bör riksdagen med anledning av folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 8 såvitt nu är i fråga och motion Bo6 (c) yrkande 14 ge regeringen till känna. Propositionens yrkande 9 avstyrks. Utskottets ställningstagande innebär vidare att vad i motion Bo3 (mp) yrkande 10 föreslagits är tillgodosett.
dels att moment 31 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 31.beträffande räntestöd för underhåll att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo3 yrkande 10, 1990/91:Bo6 yrkande 14 och 1990/91:Bo9 yrkande 8, detta yrkande såvitt nu är i fråga, samt med avslag på proposition 1990/91:34 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
43. Räntestöd för underhåll (mom. 31)
Kjell Dahlström (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med "Som utskottet" och på s. 43 slutar med "yrkande 9 tillstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet avstyrker förslaget i propositionen om att utvidga räntestödet för underhåll till att även gälla rent lägenhetsunderhåll. Som anförs i miljöpartiet de grönas partimotion Bo3 är de neutralitetsskäl som bostadsministern åberopar som motiv för förslaget inte självklara. Neutralitetsskälet kan endast åberopas om egnahemsägarna finansierar löpande underhåll med lån, vilket långt i från alltid är fallet. Möjligheterna till en sådan lånefinansiering kommer dessutom i princip att bortfalla i ett räntelånesystem med en sådan uppbyggnad som regeringen föreslår.
Förslaget innebär vidare att inköpta underhållsåtgärder gynnas i förhållande till egna arbetsinsatser. Speciellt när det gäller lägenhetsunderhåll med kortare varaktighet har det även i hyreshus blivit allt vanligare att dessa åtgärder utförs som eget arbete. Utskottet, som ställer sig positivt till denna utveckling, anser att regeringsförslaget även av detta skäl är olyckligt utformat.
Med hänvisning till vad utskottet ovan anfört med anledning av miljöpartiets partimotion Bo3 yrkande 10 samt motionerna Bo6 (c) yrkande 14 och Bo9 (fp) yrkande 8 såvitt nu är i fråga bör riksdagen således avstyrka propositionens yrkande 9 om räntestöd för underhåll.
dels att moment 31 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 31.beträffande räntestöd för underhåll att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo3 yrkande 10, 1990/91:Bo6 yrkande 14 och 1990/91:Bo9 yrkande 8, detta yrkande såvitt nu är i fråga, samt med avslag på proposition 1990/91:34 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
44. Konsolideringsfondernas storlek (mom. 32)
Eva Zetterberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar med "Det förslag" och slutar med "avstyrks således" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i vad som i motion Bo7 (s) anförs angående konsolideringsfondernas storlek. Det skulle således avsevärt förbättra förutsättningarna för ombyggnader om de allmännyttiga bostadsföretagens ombyggda fastigheters värde inte skulle ingå i underlaget för konsolideringsfonden förrän tio år efter ombyggnaden. Villkoren för räntestöd till underhåll bör således ändras i detta avseende. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion Bo7 (s) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 32 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 32.beträffande konsolideringsfondernas storlek att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
45. Räntebidragstrappan (mom. 33)
Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Kjell Dahlström (mp) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar med "Utskottet instämmer" och på s. 44 slutar med "i fråga" bort ha följande lydelse:
Utskottet ser inget skäl att på de grunder som regeringen föreslår, slopa det s.k. taket på räntebidragstrappan. Propositionens yrkande 10 avstyrks således. Motionerna Bo3 (mp) yrkande 10 och Bo9 (fp) yrkande 8 såvitt nu är i fråga tillstyrks.
dels att moment 33 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 33.beträffande räntebidragstrappan att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Bo3 yrkande 11 och 1990/91:Bo9 yrkande 8, detta yrkande såvitt nu är i fråga, avslår proposition 1990/91:34 yrkande 10,
46. Temporär ändring av bokföringslagen (mom. 34)
Eva Zetterberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar med "Utskottet kan" och slutar med "avstyrks således" bort ha följande lydelse:
Den redan beslutade skattereformen riskerar i många fall att leda till oacceptabla hyreshöjningar. Det är mot denna bakgrund angeläget att vidta olika åtgärder som kan dämpa behovet av sådana höjningar. I motion Bo8 (s) föreslås en åtgärd som åtminstone tills vidare kan bidra till att hålla tillbaka bostadsföretagens hyreskrav. Enligt utskottets mening bör en temporär ändring av bokföringslagen göras i syfte att under ett års tid befria de allmännyttiga bostadsföretagen från kravet att göra planmässiga avskrivningar av fastighetskapitalet. Det bör ankomma på regeringen att snarast utarbeta ett lagförslag med denna innebörd och återkomma till riksdagen med förslag i frågan.
Vad ovan anförts med anledning av motion Bo8 (s) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 34 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 34.beträffande temporär ändring av bokföringslagen att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
47. Översyn av bruksvärdesystemet (mom. 35)
Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar med "Bruksvärderegeln i" och slutar med "Motionen avstyrks" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är, som framgått ovan, situationen på bostadsmarknaden sådan att olika åtgärder måste vidtas för att den skall fungera. I detta betänkande har utskottet främst behandlat vikten av ett fungerande bostadsfinansieringssystem. Emellertid finns skäl att också fästa uppmärksamheten på den i folkpartiets partimotion Bo9 aktualiserade frågan om en översyn av bruksvärdesystemet i hyreslagstiftningen.
Bruksvärderingen medför att hyran ibland sätts lägre och ibland högre på grund av att lägesfaktorn inte beaktas tillräckligt. Yngre och ocentralt belägna lägenheter får oftast, relativt sett, högre hyra än äldre och centralt belägna. Detta innebär ett ineffektivt utnyttjande av bostäderna och en låg rörlighet på bostadsmarknaden. På en på detta sätt reglerad marknad är det främst de nya bostadskonsumenterna som stängs ute.
Det nu i korthet beskrivna balansproblemet skapar krav på nya regleringar som leder till omfattande subventioner och i värsta fall till nya regleringar. Det finns ingen anledning att tro att planhushållning och regleringar just på bostadsmarknaden skulle vara överlägsen ett mera marknadsanpassat system.
Som föreslås i den nu behandlade partimotionen finns goda motiv att föreslå att en översyn av bruksvärdesystemet görs. Utskottet vill erinra om att i en reservation m, fp och c till det tidigare i höst behandlade betänkandet 1990/91:BoU1 om vissa fastighetsrättsliga lagstiftningsfrågor liknande förslag förts fram.
dels att moment 35 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 35. beträffande översyn av bruksvärdesystemet att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo9 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
48. Anslag (mom. 36)
Under förutsättning av bifall till reservation 1
Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar med "Utskottet har" och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
Utskottet har ovan avstyrkt de förslag som grundar regeringens begäran om anslag på tilläggsbudget I. Något behov av de aktuella anslagen föreligger därmed inte. Regeringsförslaget avstyrks med hänvisning härtill även i vad avser anslag.
dels att moment 36 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
36.beträffande anslag att riksdagen avslår regeringens förslag i proposition 1990/91:34 yrkandena 11, 12 och 13,
Särskilda yttranden 1. Ikraftträdandet av ett nytt bostadsfinansieringssystem
Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anför:
Utskottet föreslår ett tillkännagivande till regeringen om att överväganden bör göras att flytta fram ikraftträdandet av det nya systemet ett halvt år till den 1 januari 1992. Sakfrågan skall inte nu diskuteras. I motioner och i reservationer från m, fp och c har klart motiverats att ett nytt system med den av regeringen föreslagna utformningen över huvud taget inte skall införas.
Vi vill emellertid kritisera det sätt på vilket förslaget om överväganden om ny ikraftträdandetidpunkt aktualiserades i utskottet. Vare sig i propositionen, motioner eller under utskottets beredning av ärendet har denna fråga behandlats.
Frågan kom upp i utskottet först vid justeringen av betänkandet. Starka och befogade invändningar kan och bör riktas mot att regeringspartiet med stöd av miljöpartiet de gröna på detta sätt och utan verderbörlig beredning driver igenom ett utskottsbeslut på det sätt som nu skett.
2. Ikraftträdandet av ett nytt bostadsfinansieringssystem
Eva Zetterberg (v) anför:
Vänsterpartiet har i allt väsentligt stött regeringsförslaget om ett nytt bostadsfinansieringssystem vilket beträffande lån till nya hus enligt propositionen innebär ett ikraftträdande den 1 juli 1992.
Vare sig i propositionen, motioner eller under utskottets beredning av ärendet har förslag om annan tidpunkt avseende ikraftträdandet förts fram. Emellertid föreslog representanter för regeringspartiet vid justeringen av betänkandet att regeringen borde överväga om reformen skulle kunna träda i kraft den 1 januari 1992, dvs. ett halvt år tidigare än enligt propositionen.
Jag vill inte diskutera det lämpliga i den ena eller andra tidpunkten för ikraftträdandet men vill kritisera den behandlingsordning som utskottet tvingats till i frågan på grund av det tillkännagivande som socialdemokraterna och miljöpartiet de gröna föreslår riksdagen att göra. Om regeringen finner det angeläget att reformen bör träda i kraft tidigare finns ju möjligheten att i en proposition våren 1991 aktualisera frågan.
3. Låneunderlaget
Agne Hansson och Birger Andersson (båda c) anför:
Det är, som framgår av den till detta betänkande fogade reservation 1, vår uppfattning att dagens lånesystem måste ersättas med ett bostadsfinansieringssystem som är enkelt och lätthanterligt för såväl låntagare som långivare. I detta nya system kommer det inte att finnas något behov av den omfattande byråkratiska kontrollapparat och det regelverk som tynger dagens system. I ett nytt finansieringssystem skall statens åtaganden i stället ges en enhetlig utformning lika för alla och baseras på ytor och kvalitetskrav för en normalbostad.
Vi delar således den i motionerna grundläggande uppfattningen att metoden för beräkning av låneunderlaget bör förenklas kraftigt. En sådan genomgripande förenkling kommer bäst till stånd genom införandet av det av oss förordade finansieringssystemet.
4. Personliga investeringskonton
Agne Hansson och Birger Andersson (båda c) anför:
I en avvikande mening i skatteutskottets yttrande 1990/91:SkU2y anför utskottets ledamöter från centerpartiet följande:
I motion Bo5 av Olof Johansson m.fl. (c) läggs fram förslag om ett finansieringssystem med en bassubvention som är lika för alla och med en solidarisk fördelning av kostnader mellan äldre och yngre fastigheter.
I motionen framhålls att en minskning av bostadssubventionerna måste kombineras med stimulanser för hushållssparandet. Ett ökat sparande leder till ökat ansvar och bredare engagemang i det egna boendet. Det är också ett viktigt instrument för den enskilde att försöka minimera kostnaderna, framför allt vid produktionstillfället.
Förslaget i Bo5 om ett nytt finansieringssystem bör ses i relation till tidigare c-förslag om sparstimulerande åtgärder, bl.a. införande av personliga investeringskonton. Till ett sådant konto skall medel kunna avsättas med rätt till avdrag vid taxeringen. Medlen skall kunna tas i anspråk i samband med investeringar i företag, bostad eller studier.
Personliga investeringskonton ger således en möjlighet till ett förmånligt sparande för en egen bostad. Något yrkande om införande av personliga investeringskonton har emellertid inte framställts i detta sammanhang, bl.a. därför att förslaget har ett mer vittomfattande sparstimulerande syfte. Vi har därför inte anledning att redovisa något ställningstagande i denna del utan vill på detta sätt endast erinra om att de personliga investeringskontona utgör en integrerad del av det förslag till nytt finansieringssystem som läggs fram i c-motionen.
Vi instämmer med vad i den avvikande meningen anförts och vill tillägga att centerpartiet under allmänna motionstiden i januari 1991 avser att aktualisera den nu behandlade frågan.
Bilaga 1
Skatteutskottets yttrande 1990/91:SkU2y Bilaga 2 Ny bostadsfinansiering m.m.
Till bostadsutskottet
Bostadsutskottet har berett skatteutskottet tillfälle att yttra sig över proposition 1990/91:34 om ny bostadsfinansiering, m.m. jämte de med anledning av propositionen väckta motionerna Bo1--Bo10.
Utskottet får anföra följande.
Ett nytt bostadsfinansieringssystem, m.m.
I propositionen föreslås att det nuvarande låne- och räntebidragssystemet vid ny- och ombyggnad av bostadshus ersätts med ett stödsystem som bygger på att hela lånefinansieringen sker på den allmänna marknaden. En del av räntorna föreslås kunna bli omfördelade över tiden med hjälp av räntelån. Räntebidrag behålls i den utsträckning som behövs för att ge hyresgäster och bostadsrättsinnehavare samma minskning av räntekostnaderna som egnahemsägare får via skattesystemet och för att förhindra att räntelånen ökar den reala skuldbelastningen. Det nya systemet tillämpas fr.o.m. den 1 juli 1992. Bostadshus som uppförts eller byggts om med stöd av bostadslån förs in i det nya systemet den 1 januari 1993.
I propositionen föreslås vidare att ett statligt investeringsbidrag för bostäder införs den 1 januari 1991 i syfte att kompensera för de ökade kostnader som följer av att mervärdeskattelagens reduceringsregler för byggnads- och anläggningsarbeten slopas. Bidraget lämnas med 9,7 % av de beräknade kostnaderna inkl. mervärdeskatt för åtgärderna.
I motionerna Bo2 av Carl Bildt m.fl. (m), Bo5 av Olof Johansson m.fl. (c), Bo6 av Agne Hansson m.fl. (c) och Bo9 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) framställs yrkanden om avslag på propositionens förslag om ett nytt system för bostadsfinansieringen. I de två förstnämnda motionerna framställs också yrkanden om att förslaget om ett statligt investeringsbidrag skall avslås och om att reduceringsregler åter skall införas vid mervärdebeskattningen på fastighetsområdet.
Utskottet har utifrån de synpunkter som utskottet har att beakta inte funnit anledning att gå in på ett ställningstagande till förslagen om ett nytt bostadsfinansieringssystem och om ett statligt investeringsbidrag för bostäder. Utskottet återkommer till frågan om mervärdeskattelagens reduceringsregler.
Reavinstbeskattningen
I motionerna Bo9 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) och Bo6 av Agne Hansson m.fl. (c) tar motionärerna upp frågan om inte den nominella reavinstbeskattningen, som träder i kraft den 1 januari 1991, måste justeras när det nya finansieringssystemet med räntelån införs. Räntelånen innebär att fastigheternas nominella värdetillväxt tas i anspråk för löpande ränteutgifter. I motionerna framhålls att en villaägare vars fastighet bara stiger i värde i takt med räntelåneskuldens ökning blir beskattad för en vinst trots att hela försäljningsintäkten behövs för att täcka räntelåneskulden. I motionerna begärs tillkännagivanden om att en justering av reavinstreglerna är nödvändig.
Utskottet vill i denna fråga anföra följande.
Redan i dag är det möjligt att ta lån för att betala de löpande räntorna på en fastighet. Enligt nuvarande reavinstregler får anskaffningsvärdet inte räknas upp med index de första fyra åren. Vid en försäljning under denna period kan därför en fastighetsägare råka ut för att den vinst som ligger till grund för beskattningen förbrukats för löpande ränteutgifter eller annat ändamål. Den del av vinsten som tas i anspråk för skatt är i dag normalt större än 50 %, eftersom reavinster beskattas efter marginalskattesatsen.
De reavinstregler som träder i kraft den 1 januari 1991 ger en kraftig förbättring för säljaren vid innehav upp till fyra år. För dessa innehav innebär den nominella beskattningen inte någon förändring, samtidigt som skattesatsen går ner till 30%. Utrymmet för skuldökning blir således större. Också vid innehav som är längre än fyra år medför den sänkta skattesatsen en förbättring, som dock övergår i en försämring vid längre tids innehav, eftersom indexuppräkningen slopas. De nya begränsningsreglerna som innebär att skatten maximeras till 9 % av försäljningssumman för permanentbostäder och 18% av försäljningssumman för övriga privatbostäder kan dock medföra en ytterligare sänkning av den faktiska skattesatsen i dessa fall.
Den nya reavinstbeskattningen innebär således inte någon förändring av skattereglernas grundläggande synsätt vad gäller skuldsättning. Om en fastighetsägare tar den skattepliktiga vinsten i anspråk genom belåning för olika ändamål medför detta varken nu eller efter den 1 januari 1991 att reavinstbeskattningen lindras eller uteblir.
Räntelånesystemet bygger på att bara den nominella värdeökningen tas i anspråk för löpande ränteutgifter. En generell övergång till real beskattning skulle därför teoretiskt sett kunna utgöra en från skattesynpunkt acceptabel lösning på problemet. En real beskattning är emellertid inte okomplicerad och bör enligt utskottets uppfattning också medföra vissa följdändringar, som kan vara svåra att acceptera. Bl.a. bör skattesatsen i inkomstslaget kapital höjas till 50 % och avdrag endast medges för realränta vid beskattningen. En övergång till real beskattning skulle också rubba de grundläggande förutsättningarna för skattereformen. Enligt utskottets uppfattning kan inte det förhållandet att den av motionärerna anförda beskattningseffekten drabbar också de fastigheter som omfattas av det nya bostadsfinansieringssystemet motivera en övergång till real beskattning i inkomstslaget kapital.
I övrigt återstår olika former av särlösningar för de fastigheter som ingår i det nya finansieringssystemet. Sådana särlösningar bör enligt utskottets mening inte genomföras inom skattesystemets ram, utan får tillskapas med andra medel.
Av det anförda framgår att utskottet inte är berett att tillstyrka att riksdagen tar initiativ till förändringar i de nyligen antagna reavinstreglerna. Utskottet avstyrker därför motionerna Bo6 yrkandena 8 och 9, såvitt avser reavinstbeskattningen, och Bo9 yrkande 9.
Fastighetsskatten
I motion Bo6 av Agne Hansson m.fl. (c) påpekar motionärerna att det nya bostadsfinansieringssystemet innebär att ägarens utgift stiger med inflationen under ca 20 år och att det då inte finns ekonomiskt utrymme för att lägga på halv fastighetsskatt redan efter fem år och hel fastighetsskatt efter tio år. Motionärerna vill ha ett tillkännagivande om att fastighetsbeskattningen bör ses över om förslaget antas.
Också fastighetsskatten har förändrats genom riksdagens beslut om skattereformen i juni 1990. Beslutet innebär bl.a. att fastighetsskatten reduceras under de första tio åren. Reduktionen har fått sin utformning efter en sammanvägning av bostadspolitiska, statsfinansiella och skattetekniska synpunkter. Utskottet kan inte tillstyrka att riksdagen nu tar initiativ till ändringar i reduktionen innan den hunnit träda i kraft. Utskottet avstyrker därför motion Bo6 yrkandena 8 och 9 såvitt avser fastighetsskatt.
Mervärdeskattelagens reduceringsregler
Flera motionärer anser inte att det finns något behov av ett statligt investeringsbidrag utan vill i stället att mervärdeskattelagens reduceringsregler återinförs i någon form. I motion Bo2 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkar motionärerna att de nyligen avskaffade reduceringsreglerna för byggnads- och anläggningsarbeten återinförs, och i motion Bo6 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkas att mervärdeskatteunderlaget reduceras till 60 % för allt byggande och boende.
Den reformerade mervärdeskatten innebär att skatteplikten utvidgas till i princip alla varor och tjänster. Samtidigt avskaffas reduceringsreglerna på fastighetsområdet. Dessa syftar bl.a. till en beskattning av endast varuinnehållet i byggnads- och anläggningsarbeten. Det finns således inte någon anledning att av detta skäl behålla reglerna när skatteplikt införs också för tjänster. Ett ytterligare syfte har varit att skattebelastningen på boendet inte skulle öka vid övergången från allmän varuskatt till mervärdeskatt. När utskottet i våras behandlade frågan om slopade reduceringsregler framhöll utskottet bl.a. att subventioner i form av undantag från skatteplikten och reduceringsregler har dålig träffsäkerhet och att de därför är ineffektiva. Utskottet har inte ändrat uppfattning i denna fråga och anser sig inte heller nu kunna ställa sig bakom att reduceringsreglerna återinförs i en eller annan form. Utskottet avstyrker därför motionerna Bo2 yrkande 2 och Bo6 yrkande 2.
Reparationsfonder
I tre motioner, Bo2 av Carl Bildt m.fl. (m), Bo6 av Agne Hansson m.fl. (c) och Bo9 av Bengt Westerberg m.fl. (fp), framställs yrkanden som syftar till att ge fastighetsägare en rätt att göra skattefria avsättningar till reparationsfonder.
Utskottet har tidigare vid sin prövning av denna fråga erinrat om att större kostnader för underhåll efter den skattskyldiges fria val kan fördelas på tre år och avstyrkt de då aktuella yrkandena, bl.a. med hänvisning till de allmänna strävandena att söka förenkla taxerings- och deklarationsarbetet. Utskottet är inte heller nu berett att tillstyrka förslaget om skattefria avsättningar till reparationsfonder. En sådan möjlighet skulle enligt utskottets mening stå i motsats till de principer om en kraftig begränsning av utrymmet för skattefria avsättningar av olika slag och om en minskning av subventionerna via skattesystemet som ligger bakom den reformerade inkomst- och företagsbeskattningen. Utskottet avstyrker motionerna Bo2 yrkande 7, Bo6 yrkande 15 och Bo9 yrkande 8.
Reparation av småhus
I motion Bo2 av Carl Bildt m.fl. (m) framställs också ett yrkande om en rätt till avdrag för reparationer av småhus.
Utskottet har tidigare avstyrkt yrkanden om en begränsad rätt till avdrag för reparationer av småhus med hänvisning till de nackdelar som en sådan avdragsrätt medför vid taxeringen i förhållande till den nuvarande schablonbeskattningen. Den reformerade inkomst- och företagsbeskattningen innebär att schablonbeskattningen av småhus slopas och ersätts med en förhöjd fastighetsskatt. Härigenom har den löpande beskattningen av småhus förenklats väsentligt. Utskottet är inte berett att frångå denna enklare beskattning av småhusen genom att införa en rätt till avdrag för reparationer av dessa. Utskottet avstyrker motion Bo2 yrkande 8.
Bosparande
I motion Bo2 av Carl Bildt m.fl. (m) begär motionärerna ett tillkännagivande om att ett bosparande med en helt skattefri premie bör införas.
Också när det gäller sparandet innebär skattereformen en övergång till mer enhetliga och likformiga regler. Olika skattefria sparformer blir i fortsättningen beskattade samtidigt som skattesatsen för kapitalavkastning sänks generellt till 30%. Endast på vissa områden kvarstår en reducerad beskattning efter 20 %, bl.a. i fråga om ränta på allemanskonto. Enligt utskottets mening bör det inte komma i fråga att på nytt införa helt skattefria sparformer, och utskottet avstyrker därför motion Bo2 yrkande 9.
Mervärdeskatt på fjärrvärme, uttagsbeskattning, m.m.
I motion Bo10 av Lars Werner m.fl. (v) återkommer motionärerna med yrkanden om en annan utformning av riksdagens beslut om mervärdebeskattning av energi, om reformerad mervärdeskatt och om en enhetlig fastighetsskatt. Motionärerna yrkar att mervärdeskattebeläggningen av fjärrvärme skjuts upp eller slopas och att mervärdebeskattningen av arbeten i egen regi slopas. Vidare yrkar de att fastighetsskatten för allmännyttigt ägda fastigheter slopas. Avsikten är att på detta sätt sänka hyresnivåerna i landet.
Utskottet har tidigare behandlat dessa frågor i anslutning till de olika besluten om skattereformen och anser att det saknas tillräcklig grund för att överväga förändringar i dessa beslut. Utskottet avstyrker därför motion Bo10 yrkandena 1--4.
Stockholm den 13 november 1990
På skatteutskottets vägnar
Lars Hedfors
Närvarande: Lars Hedfors (s), Bo Lundgren (m), Bo Forslund (s), Torsten Karlsson (s), Görel Thurdin (c), Hugo Hegeland (m), Bruno Poromaa (s), Sverre Palm (s), Karl-Gösta Svenson (m), Leif Olsson (fp), Rolf Kenneryd (c), Kjell Nordström (s), Karl Hagström (s), Lisbeth Staaf-Igelström (s), Isa Halvarsson (fp), Maggi Mikaelsson (v) och Ulf Löfgren (mp).
Avvikande meningar
1. Reavinstbeskattningen
Bo Lundgren (m), Görel Thurdin (c), Hugo Hegeland (m), Karl-Gösta Svenson (m), Leif Olsson (fp), Rolf Kenneryd (c) och Isa Halvarsson (fp) har anfört följande:
I m-, fp- och c-motioner har framställts yrkanden om avslag på förslaget om ett nytt bostadsfinansieringssystem och framlagts förslag till alternativ som skulle innebära att stödet får en enklare och mindre byråkratisk utformning. Vi har inte anledning att i detta sammanhang gå närmare in på den kritik som kan riktas mot regeringens förslag i denna del. En sådan redovisning förutsätts i stället ske i bostadsutskottets betänkande.
Regeringens förslag kan emellertid inte genomföras utan att skattereglerna justeras. I det nya bostadsfinansieringssystemet skall låntagarens nettoränta skrivas upp med inflationen. Härigenom intecknas hela det framtida ekonomiska utrymmet i en fastighet av den växande räntelåneskulden.
Detta gör det nödvändigt med en justering av reavinstreglerna: Anta att en person bygger ett hus och belånar det med samma summa som det kostar att producera huset, 1 milj. kr. Efter några år har skulden vuxit till 1,4 milj. kr. Huset säljs för 1,5 milj. kr. Trots att 9-procentsregeln begränsar skatten till 135 000 kr. gör fastighetsägaren en förlust på 35 000 kr.
En sådan effekt är orimlig, och om regeringens förslag genomförs är det därför nödvändigt med en justering av de nya reavinstreglerna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi tillstyrker således motion Bo6 yrkandena 8 och 9 såvitt avser reavinstbeskattningen och motion Bo9 yrkande 9.
2. Fastighetsskatten
Görel Thurdin och Rolf Kenneryd (båda c) har anfört följande:
En uppskrivning av ägarens nettoutgift med inflationen innebär att det framtida ekonomiska utrymmet i fastigheten intecknas under en mycket lång period. Så länge räntelåneskulden växer och ägarens utgifter regleras genom nettoräntan finns inte utrymme för en ytterligare belastning av ägaren. Paritetsskäl kan således inte åberopas för att belägga nyproducerade bostadsfastigheter med halv fastighetsskatt redan efter fem år och hel fastighetsskatt efter tio år. Skulduppbyggnaden i det av regeringen föreslagna systemet pågår nämligen i upp till 20 år.
Om regeringens förslag antas förvandlas således fastighetsskatten från att vara ett bostadspolitiskt instrument till en direkt fiskal skatt. Detta är enligt vår mening mycket olyckligt eftersom man härigenom öppnar för ytterligare vägar att beskatta boendet. Det finns en fara för att ytterligare skatteskärpningar genomförs genom att den tioåriga reduceringen av fastighetsskatten slopas, med ökade boendekostnader som följd. Strävan bör enligt vår mening vara att sänka fastighetsskatten och ta bort den helt när den inte längre är motiverad av bostadspolitiska skäl.
Vi anser att riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna vad som anförts om behovet av en anpassning av fastighetsbeskattningen till det nya bostadsfinansieringssystemet samt hemställa om en översyn av dessa beskattningsregler. Vi tillstyrker därför motion Bo6 yrkandena 8 och 9 också såvitt avser fastighetsbeskattningen.
3. Mervärdeskattelagens reduceringsregler
Bo Lundgren, Hugo Hegeland och Karl-Gösta Svenson (alla m) har anfört följande:
Investeringsbidraget utgör en tydlig illustration av skatteomläggningens svagheter. Först höjer man mervärdeskatten för byggnads- och anläggningsarbeten, sedan tvingas man införa bidrag för att kompensera den höjda skatten. Härtill kommer att den resulterande höjningen av mervärdeskatten på byggande leder till att det blir mer ofördelaktigt att anlita entreprenörer vid ombyggnader och moderniseringar. I än större utsträckning än i dag kommer fastighetsägaren att tvingas göra arbetet själv eller utnyttja svart arbetskraft.
Enligt vår mening bör förslaget om ett statligt investeringsbidrag avslås och reduceringsreglerna återinföras. Vi tillstyrker därför, under förutsättning att förslaget om investeringsbidrag avslås, motion Bo2 yrkande 2.
4. Mervärdeskattelagens reduceringsregler
Görel Thurdin och Rolf Kenneryd (båda c) har anfört följande:
Enligt vår uppfattning får boendet genom kraftigt höjda boendekostnader bära en alltför stor del av skattereformens finansiering för att det skall vara möjligt att åstadkomma en skatteomläggning med rättvis fördelning som grund. Vi har redan i samband med behandlingen av skattereformen avvisat förslaget om slopade reduceringsregler. Den nu föreslagna ordningen att först ta ut en skatt på byggandet och sedan medge bidrag innebär en onödig rundgång som medför ökat krångel och får en rad negativa effekter som fördyrar byggandet och boendet.
Vi föreslår att reduceringsreglerna behålls och att de ändras så att uttaget av mervärdeskatt för samtliga tjänster för byggande och boende uppgår till 60% av beskattningsvärdet.
Vi tillstyrker således motion Bo5 yrkande 2.
5. Reparationsfonder
Bo Lundgren (m), Görel Thurdin (c), Hugo Hegeland (m), Karl-Gösta Svenson (m), Leif Olsson (fp), Rolf Kenneryd (c) och Isa Halvarsson (fp) har anfört följande:
Regeringens förslag om statligt stöd för lägenhetsunderhåll innebär i praktiken att bostadsföretagens fonder för lägenhetsunderhåll avskaffas. Därmed bryts principen att det är dagens generation som skall svara för kostnaden för sin egen förslitning i lägenheten. På sikt medför en lånefinansiering av lägenhetsunderhållet en press uppåt på hyrorna. Detta är en mycket olycklig effekt och i motionerna Bo2 (m), Bo9 (fp), Bo5 (c) och Bo6 (c) yrkas att förslaget avslås.
I likhet med motionärerna anser vi att det är viktigt att det finns en långsiktig planering av underhåll av lägenheter för att garantera en god boendemiljö och för att hålla nere hyreskostnaderna. En sådan förutseende, långsiktig planering sker bäst genom att en del av hyran avsätts till särskilda fonder för lägenhetsunderhåll. Härigenom kan också hyresgäster som bor i privatägda fastigheter få ökat inflytande och ansvar för den egna lägenhetens underhåll. En konsekvens är också att hyreshöjningar kan hållas tillbaka i renoverade fastigheter och att den nuvarande detaljregleringen och byråkratin begränsas.
Fastighetsägare bör ges rätt att fondera medel till underhåll av lägenheterna skattefritt. Skattemedlen skall följa lägenheten och hyresgästen ges möjlighet till inflytande över lägenhetsunderhållet. Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi tillstyrker således motionerna Bo2 yrkande 7 och Bo9 yrkande 8. Härigenom är även motion Bo6 yrkande 15 tillgodosedd.
6. Bosparande
Bo Lundgren, Hugo Hegeland och Karl-Gösta Svenson (alla m) har anfört följande:
Det finns enligt vår mening ett stort behov av att öka det långsiktiga sparandet i Sverige. Det bör mot denna bakgrund skapas nya och attraktiva former för målsparande till egen bostad i form av ett småhus eller en bostadsrätt. Ökar det enskilda bosparandet minskar lånebehovet till bostadssektorn. En annan följd är att månadsutgifterna för de boende blir lägre då en större del av bostadskostnaden kan betalas kontant med sparade medel. Ägandet medför också regelmässigt underhåll av bostaden.
Ett bosparande bör utformas enligt följande.
Sparandet skall ske regelbundet under en tidsperiod av minst tre år. Eftersom sparbeloppet i princip binds till banken eller kreditinstitutet under minst tre år bör man kunna påräkna högre ränta än för annat sparande. Sparmedlen får disponeras av låntagaren efter tre år mot uppvisande av ingånget köpeavtal. När sparbeloppet lyfts för inköp av bostad utgår en statlig skattefri premie för det sparbelopp som stått inne minst tre år. Premien utgår med 10 %, dock högst 10 000 kr. I det fall bosparandet avbryts tidigare än efter tre år eller medlen disponeras för annat ändamål utgår ingen skattefri statlig premie.
Vi tillstyrker således motion Bo2 yrkande 9 om att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett system med bosparande med denna utformning bör införas.
7. Fjärrvärme, uttagsbeskattning, m.m.
Maggi Mikaelsson (v) har anfört följande:
I samband med riksdagens behandling av skattereformen framförde vänsterpartiet kraftiga invändningar mot att finansieringen innebär mycket ökade kostnader för boendet.
Det kan nu konstateras att de hyreshöjningar som till följd av den beslutade skatteomläggningen begärs den 1 januari 1991 överstiger vad regeringen beräknade inför vårens skattebeslut. Om så stora höjningar får slå igenom betyder det att många låg- och mellaninkomsttagare förlorar på skatteomläggningen, att inflationen späds på ytterligare samt att statens och kommunernas utgifter för bostadsbidrag, räntestöd och socialbidrag ökar ytterligare.
Utöver de förslag till förbättringar som finns i propositionen måste därför ytterligare åtgärder vidtas. Beräknade minskningar av statens kostnader för det statliga stödsystemet ger utrymme för sådana åtgärder.
Mot bakgrund av det anförda bör följande i v-motionen framlagda förslag nu genomföras.
Riksdagens beslut från hösten 1989 att belägga fjärrvärme med mervärdeskatt den 1 januari 1991 bör rivas upp eller, om detta inte går, skjutas på framtiden. Vidare bör uttagsbeskattningen av tjänster som avser fastighet slopas. Skatten tas bara ut om kostnaderna för arbete i egen regi uppgår till 150 000 kr. räknat per år och slår därför inte mot små förvaltningar och egna hem. I stället träffar den de allmännyttiga företagen och driver på så sätt upp hyrorna med 10--15 kr./m2 och år.
Vidare bör fastighetsskatten slopas för de allmännyttiga företagens bostadsfastigheter. Skälet är att dessa företag aldrig skall sälja sina fastigheter. Det finns alltså inget värde som kan realiseras. Samtidigt kan en slopad fastighetsskatt sägas innebära att hyresgästerna får del av fastighetens värdestegring -- den värdestegring som en privat fastighetsägare kan realisera. Härigenom sänks hyresbehovet med ca 30 kr./m2 och år.
Med det anförda tillstyrks motion Bo10 yrkandena 1--4.
Särskilda yttranden
1. Fastighetsskatten
Bo Lundgren, Hugo Hegeland och Karl-Gösta Svenson (alla m) har anfört följande:
Vi vill på detta sätt endast erinra om att vi i andra sammanhang föreslagit att den statliga fastighetsskatten successivt avskaffas.
2. Personliga investeringskonton
Görel Thurdin och Rolf Kenneryd (båda c) har anfört följande:
I motion Bo5 av Olof Johansson m.fl. (c) läggs fram förslag om ett finansieringssystem med en bassubvention som är lika för alla och med en solidarisk fördelning av kostnader mellan äldre och yngre fastigheter.
I motionen framhålls att en minskning av bostadssubventionerna måste kombineras med stimulanser för hushållssparandet. Ett ökat sparande leder till ökat ansvar och bredare engagemang i det egna boendet. Det är också ett viktigt instrument för den enskilde att försöka minimera kostnaderna, framför allt vid produktionstillfället.
Förslaget i Bo5 om ett nytt finansieringssystem bör ses i relation till tidigare c-förslag om sparstimulerande åtgärder, bl.a. införande av personliga investeringskonton. Till ett sådant konto skall medel kunna avsättas med rätt till avdrag vid taxeringen. Medlen skall kunna tas i anspråk i samband med investeringar i företag, bostad eller studier.
Personliga investeringskonton ger således en möjlighet till ett förmånligt sparande för en egen bostad. Något yrkande om införande av personliga investeringskonton har emellertid inte framställts i detta sammanhang, bl.a. därför att förslaget har ett mer vittomfattande sparstimulerande syfte. Vi har därför inte anledning att redovisa något ställningstagande i denna del utan vill på detta sätt endast erinra om att de personliga investeringskontona utgör en integrerad del av det förslag till nytt finansieringssystem som läggs fram i c-motionen.
Bostadsutskottets utfrågning den 23 oktober 1990 om ny bostadsfinansiering m.m.
Bilaga 3
Inbjudna (i den ordning de deltog):
Lars Strandberg, statssekreterare, bostadsdepartementet Björn Karlberg, kansliråd, bostadsdepartementet Claes Thimrén, departementssekreterare, finansdepartementet Jan Landahl, departementsråd, finansdepartementet Claes Norgren, vice riksbankschef, riksbanken Gösta Blücher, generaldirektör, plan- och bostadsverket Sune Jussil, verkställande direktör, Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB Lars Wohlin, verkställande direktör, stadshypotekskassan Bengt-Owe Birgersson, direktör, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, SABO Bengt Nyman, direktör, Sveriges fastighetsägareförbund Jan Kielland, Byggentreprenörerna Rolf Trodin, direktör, HSBs riksförbund Mirja Kvaavik-Bartley, direktör, Sveriges bostadsrättsföreningars centralorganisation, SBC Nils Schirren, förbundsdirektör, Sveriges villaägareförbund Lars Anderstig, förbundsordförande, Hyresgästernas riksförbund Göran Wikner, direktör, Svenska sparbanksföreningen Pia Nilsson, familjeekonom, Nordbanken
Från bostadsutskottet deltog:
Agne Hansson (c), ordförande Oskar Lindkvist (s), vice ordförande Magnus Persson (s) Knut Billing (m) Erling Bager (fp) Hans Göran Franck (s) Bertil Danielsson (m) Nils Nordh (s) Rune Evensson (s) Jan Sandberg (m) Birger Andersson (c) Kjell Dahlström (mp) Brita Sundin (s) Berndt Ekholm (s) Margareta Gard (m) Ingrid Hasselström Nyvall (fp) Marianne Carlström (s) Lilian Svensson (s) Eva Zetterberg (v)
Bostadsutskottets utfrågning Bilaga 4 1990-10-23 kl. 10.00--12.30, 13.15--15.10
Ordföranden Agne Hansson: Boendekostnaderna har diskuterats mycket i samband med skattereformen. Dessutom har vi nu fått ett förslag till ny bostadsfinansiering. Det är motivet till att bostadsutskottet har kallat till denna utfrågning. Jag ber att få hälsa samtliga här närvarande välkomna till utfrågningen. Jag vänder mig särskilt till dem som vi inbjudit hit och tackar dem för vänligheten att komma och ge sina synpunkter. Temat för utfrågningen är statens stöd till ny-och ombyggnad av bostäder samt boendekostnaderna 1991.
Vi lägger upp utfrågningen så att en representant för varje organisation eller myndighet får fem minuter för en inledning. Sedan får ledamöterna tillfälle att ställa frågor och föra en dialog. Vi har delat in organisationerna i sex block, och efter varje block blir det en frågestund.
Det första blocket omfattar representanterna för bostadsdepartementet och finansdepartementet.
Lars Strandberg: Herr ordförande! Jag tänkte göra min inledning mycket kort, eftersom bostadsutskottet har fått en ordentlig redovisning av propositionen för en ganska kort tid sedan. Jag tänkte i stort sett bara stolpmässigt berätta vad förslaget innebär. Vi är här naturligtvis i första hand för att svara på frågor.
Vi föreslår att det nuvarande låne-och räntebidragssystemet vid ny-och ombyggnad den 1 juli 1992 ersätts av ett stödsystem som bygger på att hela lånefinansieringen sker på den allmänna lånemarknaden i konkurrens mellan kreditinstituten. Räntebidragen behålls i den utsträckning som behövs för att ge hyresgäster och bostadsrättsinnehavare samma minskningar av räntekostnaderna som egnahemsägare får via skattesystemet. Lånefinansieringen skall garanteras genom statliga kreditgarantier. Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag föreslås medverka i finansieringen, som nu blir öppen för alla, precis på samma villkor som alla andra kreditinstitut.
För att vi skall ha en neutralitet mellan upplåtelseformerna föreslår vi ett skattekompenserande räntebidrag för hyres-och bostadsrätter vilket uppgår till 30 % av kostnaden för räntor på en låneskuld för investeringen och på räntelån. Det skall ligga kvar under en total bidragstid om 40 år vid nybyggnad och 30 år vid ombyggnad.
Vi föreslår vidare att ett särskilt realräntebidrag införs som skall kunna betalas ut under tider med höga realräntor. Det lämnas under de tio första åren efter husets färdigställande. Under de följande tio åren minskas realräntebidraget för att upphöra 20 år efter det att huset är färdigställt. Realräntebidraget lämnas oberoende av husets faktiska finansiering.
Vi föreslår att nettoutgiften första året skall ligga på 3,75% av investeringslånet. Därefter ökar nettoutgiften årligen i takt med inflationen. Det första året, 1992, är nettoutgiften det första året 3,75 %. Sedan föreslår vi att den i tre steg går upp till 4 % från år 1995. För att se till att man kan bygga i hela landet har vi föreslagit statliga kreditgarantier. Det föreslår vi skall skötas av en särskilt nämnd och skall avgiftsfinansieras.
Övergången i beståndet föreslår vi skall ske från den 1 januari 1993. Men regeringen säger att den tänker återkomma med de närmare föreskrifterna om detta i samband med 1992 års budgetproposition, eftersom det i dag är svårt att bl.a. exakt säga vilka årgångar det handlar om. Det hela är ju beroende av räntesituationen.
I propositionen föreslås också att ett statligt investeringsbidrag införs för bostäder den 1 januari 1991 i syfte att kompensera för ökade kostnader som följer av att det i fortsättningen tas ut full moms även på byggnads-och anläggningsarbeten. Det här bidraget skall kompensera den höjning som sker den 1 januari. Vi föreslår att det skall uppgå till 9,7 %. Dessutom föreslår vi några små förändringar i samband med övergången 1991. Det handlar om räntestödet för underhåll avseende s.k. 20-årsåtgärder i alla hyreshus och 10-årsåtgärder för lägenheter i nya hyreshus. Vidare föreslås att räntebidragstrappan för hyres-och bostadsrättshus slopas den 1 januari 1991.
Slutligen föreslås i propositionen att plan-och bostadsverket byter namn den 1 januari 1991 till boverket.
Det var en kort sammanfattning av förslaget. Eftersom utskottet tidigare har fått en mer omfattande redovisning, tänker jag stanna där.
Ordföranden Agne Hansson: Jag vill fråga hur kostnaderna för de enskilda boende kommer att påverkas framöver. Det finns inte någonstans i förslagen några exempel på hur förslagen faller ut för de enskilda boende, hur boendekostnaderna kommer att utvecklas om två tre år eller på något längre sikt. Varför finns inte några sådana bedömningar? Är det omöjligt att göra det? Att sådana inte finns gör att det är väldigt svårt att bedöma stabiliteten i det nya förslaget till bostadsfinansiering.
Björn Karlberg: I propositionen på s. 42 resp. 43 finns två diagram, som ger en nominell bild och en real bild av utvecklingen av kapitalutgifterna enligt det här systemet. Man antar att räntan är 13 % och inflationen är 6 %.
Ordföranden Agne Hansson: Då vill jag ställa ytterligare en fråga som går in mera på detaljerna i förslaget. Hur skall bruttoräntan, alltså den årliga räntekostnaden för t.ex. en husägare, räknas fram? Det sägs att den skall räknas schablonmässigt med utgångspunkt i att lånet är bundet i fem år i sänder, eventuellt längre tid. Är det riktigt?
Björn Karlberg: I propositionen förutsätts att bruttoräntan i allt väsentligt skall räknas ut med utgångspunkt i att lånet är bundet. Det sägs också -- detta efter de invändningar under remissbehandlingen som har riktats mot boendkostnadsutredningens förslag om nya räntelån -- att nya räntelån förutsätts kunna lämnas till obunden ränta för att underlätta institutens upplåning på kreditmarknaden och hålla ränteriskerna kvar vid den nivå som vi har i gällande system.
Ordföranden Agne Hansson: Låt oss anta att jag har byggt ett hus för 1 milj.kr. och vill ta upp ett sådant här nytt räntelån. Hur stor bedömer ni att min låneränta om fem år skulle vara med dagens ränteläge enligt denna schablon?
Björn Karlberg: Då är det låst ränta på denna miljon under de fem första åren. Sedan får man ett räntelån till rörlig ränta ovanpå denna miljon. Efter fem år när den underliggande krediten har räntejusterats eller omsatts binds också den räntelåneskuld som byggts upp under denna femårsperiod till en fast ränta.
Ordföranden Agne Hansson: Tack, det förstår jag. Vad bedömer ni att denna ränta schablonmässigt i dag skulle sättas till om det här lånesystemet vore i kraft? Kan ni ge ett ungefärligt procenttal?
Björn Karlberg: Schablonräntan uppgår i dag till 14,46 %. Ordföranden Agne Hansson: Låt oss för enkelhets skull säga att jag får lånet till 15 % ränta. Räntesatsen är låst i fem år. Sedan går jag till Föreningsbanken och tar upp ett lån på den här miljonen med rörlig ränta på tre månader. Det är väl möjligt? Det står ju i förslagen att det är upp till den enskilde att kränga lånet till en så bra räntesats som möjligt. Det skall vara ett sparincitament. Är det riktigt?
Björn Karlberg: Ja, men du får inte gå till Föreningsbanken, du måste gå till Agro Kredit.
Ordföranden Agne Hansson: Jag får det här lånet kanske till 16% i dag, eftersom den rörliga räntan ligger ganska högt. Efter tre månader har det sparförslag som regeringen nu arbetar med givit effekt på räntemarknaden. Räntan har ju gått upp 5 % under de senaste veckorna. Då sjunker räntan. Så går jag till Lars Wohlin på Stadshypotek i stället och tar ett hypotekslån på låt oss säga 12 % i fast ränta under fem år. Det skall ju vara tillåtet.
Helt i enlighet med vad statsministern har sagt har vi om två år en inflation på 2 %. Enligt schablonregeln är procentsatsen 15 % låst, och jag har då mitt räntelån till 15 % ränta. Vi har en inflation på 2%. Realräntan blir alltså 13 %, vilket innebär ett mycket kraftigt realräntebidrag för staten om två år.
Då vill jag fråga finansdepartementets representant: Hur påverkas möjligheterna att driva en inflationsbekämpande politik i det statsfinansiella läge då man har fått ned inflationen till 2 % men staten plötsligt kommer att få väldigt höga kostnader för bostadssubventionerna? När tiderna förbättras får staten kraftigt ökade kostnader för bostadsstöd och tvärtom. Hur påverkar det stabiliteten i det föreslagna räntelånesystemet? Har ni någon uppfattning om det?
Claes Thimrén: De här systemen tyngs ju av mycket höga realräntor. En sådan situation som Agne Hansson beskrev skulle med det nuvarande systemet för bostadsfinansiering ge ännu högre räntebidrag än det föreslagna systemet. Det är alldeles riktigt att det under sådana situationer blir för statsbudgeten påtagliga påfrestningar, men i mindre utsträckning än med det nuvarande systemet. Det har varit nödvändigt att lägga in realräntebidrag som ett skydd för stabiliteten i detta finansieringssystem just för att klara av sådana här situationer som har beskrivits.
Björn Karlberg: Jag vill komplettera genom att påminna den minnesgoda församlingen att ett sådant scenario som Agne Hansson här har ritat upp användes av dåvarande bostadsministern som ett skäl för att avvisa bostadskommitténs förslag om räntelån i propositionen 1986/87:48. Det scenario som var aktuellt när propositionen skrevs har ju, som alla vet, visat sig helt orealistiskt. Utvecklingen har varit en helt annan. Systemet är uppbyggt så att det också kan klara sådana här skiftningar i förutsättningarna.
Ordföranden Agne Hansson: Jag tackar för svaren.
Knut Billing: Jag har två frågor. När jag har läst propositionen har jag inte någonstans kunnat finna något om reavinstbeskattningen. Det beslut som riksdagen har fattat och det system som föreslås i propositionen måste innebära att en uppskrivning av skulden vid försäljning kommer att leda till att man anses göra en motsvarande reavinst. Enligt det här finansieringssystemet kan man då få betala för det som icke i själva verket är en vinst. Om det är korrekt uppfattat måste jag fråga: Varför finns det inte en rad i propositionen om ändring i reavinstbeskattningssystemet? Är det möjligen avsikten att man skall tillämpa både den reavinstbeskattningsmetod som riksdagen har antagit och det här finansieringssystemet? Det var den ena frågan.
Min andra fråga: Det här systemet införs för att skapa neutralitet mellan upplåtelseformerna. Man hänvisar till avdragsrätten för villaägare. Men för den villaägare som har ränteutgifter över 100000 kr. blir inte allting fullt avdragsgillt. Då blir det alltså inte paritet. Varför har man inte tagit hänsyn till detta? Är det också medvetet?
Erling Bager: Propositionens förslag till räntelån förutsätter, som jag läser propositionen, att fastighetspriserna kommer att fortsätta att öka ungefär som förut. Vi kommer att ha en stigande kurva på fastighetspriserna.
Min fråga: Om utvecklingen blir en helt annan så att priserna på fastigheterna generellt i landet mer eller mindre ligger still eller t.o.m. sjunker, vilka förutsättningar för beräkningarna av de statsfinansiella effekterna i propositionen ändras?
Bertil Danielsson: Jag vill fråga om kreditgarantin. Det är tänkt att den skall träda in när man får sälja sitt hus till underpris. Min fråga är: Begränsas det till att endast gälla för sådana fall som anges på s. 34--35, att "bostaden är belägen i de fyra nordligaste länen" eller att "det finns synnerliga skäl"? Innebär det att normala förluster inte utlöser kreditgaranti?
Min andra fråga gäller en specialsituation, som ändå är ganska vanlig, nämligen där man har bostadsfastighet som samtaxeras med en annan fastighet. Man har t.ex. en bostad och småindustri. Man skiljer inte mellan dessa båda fastigheter. Låt oss då anta att man bygger ett hus för en miljon och får den normala skulduppskrivning som här beskrivs. Man kan sedan tvingas att sälja sin fastighet till ett mycket lågt pris. Finns det några regler för om kreditgarantin utlöses med hänvisning till att bostaden har sjunkit i värde, eller är det någonting som man över huvud taget har funderat på? Ägaren har uppenbarligen gjort en ekonomisk förlust genom försäljningen. Det skulle vara intressant att få svar på frågan.
Björn Karlberg: Till Knut Billing vill jag säga att räntelåneförslaget förutsätter, som har antytts, konventionell beskattning och anpassningar av skattesystemet. Skattesystemet ändras ju endast av riksdagen. Vad som aviseras i propositionen är kommande lagförslag. När det gäller dessa frågor kan jag bara hänvisa till de lagförslag som regeringen kan komma med på skatteområdet och redovisningsområdet.
Jag vill gärna bekräfta Knut Billings beskrivning av situationen. Det är så att ett räntelånesystem i kombination med den beslutade reavinstbeskattningen kan få de konsekvenser som Knut Billing nämnde. Då det gäller frågan om avdragsbegränsningarna på något sätt borde ha fått "flyta in" i förslaget till ett nytt finansieringssystem måste jag säga att vi bl.a. av enkelhetsskäl och begriplighetsskäl inte kan imitera varje abrovinkel i skattesystemet. Vi vet att avdragsbegränsningarna, åtminstone som de ser ut i dag, inte kommer att falla ut i någon särskild stor utsträckning. I stället för att bara föra in en regel som säger att man skall ha 21 % subvention på räntekostnader över 100000 kr. får vi följa upp frågan och se om det blir en vanlig situation också på skattesidan.
Erling Bagers fråga om fastighetspriserna kan väl besvaras på det sättet att systemet är så kalibrerat att det under någorlunda normala omständigheter ger reala skuldminskningar på mellan 2 och 3 % per år. Vi vet att fastighetspriserna kortsiktigt kan avvika väldigt mycket från den allmänna prisutvecklingen i samhället, men vi vet samtidigt att detta, sett över litet längre perioder, i stort sett tar ut vartannat.
Vi har haft ett nyttigt åskådningsexempel i och med att 1980-talet har varit mycket besvärligt när det gäller fastighetsprisutvecklingen, med kraftiga reala prissänkningar under årtiondets tidigare del. Ett räntelånesystem under 80-talet hade, som också redovisas i propositionen, inneburit att vi kunde ha haft förluster på i storleksordningen 500 milj.kr. Detta hade då brutto fått täckas av en kreditgaranti. Vi hade samtidigt genom kreditgarantiavgiften haft inkomster på ungefär samma belopp. Det hade alltså varit fråga om bruttoutgifter, dvs. staten hade inte kasserat in några regressfordringar på låntagaren.
Vi vet också att den ackumulerade räntelåneskulden med ett sådant system tillämpat på 80-talet hade varit i storleksordningen 25 miljarder kronor, vilket är ett mått på den besparing staten skulle ha gjort med ett sådant system, tillämpat på det ur fastighetsprissynpunkt mycket besvärliga 80-talet.
Bertil Danielsson ställde frågor rörande kreditgarantin. Han var först inne på en ren sakupplysning i propositionen, nämligen att vi redan nu har ett arbetsmarknadspolitiskt stöd som alltid träder i kraft i de fyra nordligaste länen men som också kan träda i kraft på annat håll i landet. Detta stöd går ut på att staten kan lösa in egnahem och bostadsrätter till de lån som ligger i huset vid inlösningstillfället. Om den stödformen används på ett hus med räntelån, blir det över huvud taget aldrig någon kreditförlust i det här sammanhanget, utan då tar staten den förlusten i annan form och så att säga på ett annat konto. Så till frågan om hur en förlust slår i fallen av kombinerad användning, alltså de fall då man har ett jordbruk eller ett småföretag i kombination med en bostad. Förslaget innebär att man i dessa fall gör på i princip samma sätt som i dag. Varje belåningsobjekt har ju ett pantvärde, och det pantvärdet inkluderar värdet av det som hör till fastigheten utöver själva bostaden. I fallen av kombinerad användning kommer staten alltså att ligga med alla kreditrisker i toppen. Har du en bostad på en jordbruksfastighet, är det inte ovanligt med pantvärden på flera miljoner kronor. Då ligger alltså staten redan med dagens system i toppen och tar de första förlusterna. De första förlusterna i ett sådant här fall drabbar således i praktiken bostaden och inte den rörelse som finns på fastigheten. Detta gäller också i det föreslagna systemet.
Lars Strandberg: Jag vill bara säga några ord om möjligheten när det gäller regressanspråk. På s. 34 i propositionen finns en beskrivning av inriktningen i fråga om detta. Det står där: "Kreditgarantinämnden bör efterhand kunna utveckla en praxis i fråga om eftergift av regressfordringar och t.ex. kunna efterge fordringar som beror på att värdeutvecklingen inom en region eller på en viss ort har varit så svag att räntelånen i större eller mindre del saknar täckning." En viss inriktning finns alltså beskriven, men det är i dag svårt att lägga fast detta i förordningar eller liknande. Det blir här upp till nämnden att skapa en sådan praxis.
Knut Billing: Jag blir litet förvånad över det svaret. Man säger från bostadsdepartementet att min beskrivning när det gäller reavinstbeskattningen är korrekt, men man har inte skrivit ett ord i propositionen om detta, och man säger att det bara är att avvakta finansdepartementets förslag. Här finns representanter för finansdepartementet, men de säger inte flasklock.
Mina frågor är då: Avser finansdepartementet att lägga fram en proposition om en förändring av reavinstbeskattningen? Och när avser man i så fall att göra det? Om man inte avser att göra det, vill jag gärna ha en kommentar från finansdepartementets representanter om vad man i finansdepartementet anser om detta finansieringssystem mot bakgrund av det beslutade reavinstbeskattningssystemet.
Jan Landahl: Jag kan säga mycket litet om detta. I propositionen finns det några förslag på det här området. Jag tillhör inte "skattesidan" på finansdepartementet, men såvitt jag känner till finns det heller inga avsikter att lägga fram kompletteringar på detta område.
Knut Billing: Då måste jag slutligen konstatera att bostadsdepartementet, mot bakgrund av det nuvarande reavinstbeskattningssystemet, inte anser att detta finansieringssystem går att använda. Och finansdepartementet avser inte att lägga fram förslag om en förändring av reavinstbeskattningssystemet. Det förefaller mig som om de två departementen borde ha resonerat sig samman innan de kom till riksdagen med propositioner.
Erling Bager: Jag frågade tidigare vad som händer om utvecklingen blir sådan att fastighetspriserna sjunker, och det svar jag fick var att systemet klarar av en kortsiktig sänkning av fastighetspriserna. Men min fråga gällde snarare vad som händer om det blir en långsiktigt negativ utveckling i fråga om fastighetspriserna. Skulle svaret bli annorlunda om marknadspriserna på fastigheter generellt skulle sjunka under en sex--sjuårsperiod?
Björn Karlberg: Nej, den simulering av ett system som vi har gjort under 80-talet bygger, precis som du säger, på en mycket besvärlig verklighet, med kraftigt sjunkande reala fastighetspriser. Om man kan vänta litet längre än fem--sex år -- och fem--sex år är ju inte precis en genomsnittlig omsättningstid för ett egnahem -- så innebär detta system, med de kraftiga reala skuldminskningar som finns inbyggda i det, i normalfallet en fullt tillfredsställande trygghet. Det är också en anledning till att kraven på låntagarnas betalning sätts så pass högt som är fallet i regeringsförslaget. Det syftar till att man hela tiden skall ha en så pass stark real skuldminskning att man i normalfallet, även med besvärliga förutsättningar, inte skall få låneskulder som överstiger marknadspriset på huset.
Bertil Danielsson: I fråga om kreditgarantin tror jag att det för dem som tänker bygga villor är litet besvärligt att få beskedet att det efter hand kommer att utvecklas en praxis, men att de nu inte kan få något besked om vilka villkor som gäller -- möjligen kan vissa orter eller vissa regioner bli föremål för en sådan bedömning. Jag föreställer mig att många i det läget drar sig för att bygga, och det tycker jag är mycket synd.
Lars Strandberg: Boendeutgifterna ökar inte genom införandet av det nya systemet.
Jan Sandberg: Min fråga gäller de personer som har för avsikt att bo i egnahem och framför allt de som redan bor i egnahem och som inte omfattas av subventionssystemet. Förslaget innebär att man skall förändra villkoren för alla de fastighetsägare som har egnahem och som omfattas av det nuvarande subventionssystemet. Att satsa pengar i ett eget hem och bygga ett eget hem är bland de viktigaste och största ekonomiska åtaganden som en normalfamilj gör under ett helt liv. Om det här förslaget går igenom, så kommer alltså förutsättningarna att ändras helt och hållet över en natt.
Vi har ju i Sverige i varje fall för det mesta haft som princip att försöka undvika retroaktiva ändringar. Men på det här området är man ändå beredd att förändra situationen ganska markant för många som redan har gått in i ett system och som förväntar sig att det systemet skall fungera på ett visst sätt. Vad är det som gör att man är beredd att gå ifrån den principen på just bostadsfinansieringens område?
Lars Strandberg: Jag sade alldeles nyss att boendeutgifterna inte ökar. Kapitalutgifterna ökar alltså inte genom införandet av detta system. Det är i det avseendet inte någon retroaktivitet. Riksdagen har vid ett flertal tillfällen ändrat i den garanterade räntan. Det har inte betraktats som en retroaktivitet. Du kan alltså inte säga att detta system i den meningen är retroaktivt.
Däremot är det riktigt att värdeutvecklingen har varit mycket kraftig och att detta gör att du den dag du säljer din villa kan tjäna ganska mycket pengar. Du kommer med detta system, på grund av inflationsutvecklingen och annat, att ha en betryggande marginal när du säljer din villa. Däremot kanske du inte kan tjäna riktigt lika mycket pengar med det nya systemet som med dagens system. Vi har utgått ifrån att det handlar om boende för boendets skull och att det inte primärt är fråga om ett sätt att tjäna pengar.
Björn Karlberg: Förslaget är mycket generöst när det gäller hus som i dag har räntebidrag i den meningen att det förutsätts att säkerheten för räntelån vid övergången den 1 januari 1993 kan ligga ovanför husets marknadspris 1990. Det finns alltså inom hela det bestånd som har haft räntebidrag under ett antal år och där man också under de senaste tre fyra åren har kunnat tillgodogöra sig mycket höga reala värdestegringar fortfarande en möjlighet att utnyttja hela den reala värdestegring som har skett i fråga om huset. Detta är delvis en följd av de generösa subventionerna. Denna värdestegring intecknas alltså inte i det nya systemet, utan vi förutsätter att säkerheten för räntelån kan läggas ovanför marknadsvärdet 1990. Förslaget är oerhört generöst i den delen.
Jan Sandberg: Skillnaden, som jag ser det, är att man övergår från ett system där vissa har tjänat litet pengar på sitt boende till ett annat där många riskerar att hamna i en ordentlig skuldfälla. Detta är som jag ser det den stora risken.
Lars Strandberg: Nej, det är ingen som riskerar att hamna i en skuldfälla. Det är för att undvika detta som vi har utformat systemet som vi har gjort.
Kjell Dahlström: Jag vill hålla mig till det område som frågorna hittills har berört, nämligen realräntebidraget och den statliga kreditgarantin.
Är inte tanken med hela skattereformen och också reformen på det här området att de boende själva i högre grad skall känna av det ekonomiska systemets fluktuationer? Är det inte så att man med realräntebidraget på sätt och vis återgår till den situation vi har i dag? Risken finns att de boende på detta sätt, precis som är fallet med dagens system, inte kommer att känna av fluktuationerna i ekonomin.
De statliga kreditgarantierna är utformade som ett slags försäkring. Om jag har tolkat det hela rätt kan man säga att de som ingår i kollektivet av låntagare själva bestämmer om de skall vara med eller inte. Risken är då stor att det för objekt i glesbygden blir intressant att ingå i garantin, men när det gäller objekt i efterfrågade områden, storstadsområden, struntar man i detta eller så vänder man sig kanske till ett privat försäkringsbolag och tar en mycket billigare försäkring mot förluster av olika slag.
Det som rör regressanspråk är i propositionen mycket vagt uttryckt. Det står där att låntagare gentemot staten skall komma att svara med samtliga sina förmögenhetstillgångar. Jag vill gärna ha detta förklarat. Jag tror nämligen att detta kan innebära att möjliga objekt i landsbygd och glesbygd inte blir förverkligade och att detta kanske ytterligare ökar storstadsbyggandet Björn Karlberg: En mycket omfattande remissopinion har krävt att ett nytt stödsystem skall ha den egenskapen att man gör en ordentlig bodelning mellan lån och subventioner. Det är till 95% genomfört i det förslag som just nu ligger hos riksdagen. Det innebär bl.a. att realräntebidraget lämnas oavsett vilka faktiska lån man har, och där ligger en reell räntekänslighet hos låntagaren. Gör han ett bra låneavtal, behåller han vinsten själv. Gör han ett dåligt låneavtal, får han också stå för den smällen.
När det gäller effekten av avgiften för kreditgarantin sett mer från regionalpolitisk synpunkt är vår bedömning att kreditgarantin, även om den inte formellt är obligatorisk, kommer att bli praktiskt taget obligatorisk i varje fall i säkerhetslägen över 85 %, detta inte minst på grund av de regler som gäller för både institutens upplåning och utlåning. Detta kommer att gälla både i de mycket starkt lyxbetonade områdena i storstäderna och i glesbygd. Företrädare för kreditinstituten får väl senare under dagen ytterligare utveckla denna fråga. Vi menar emellertid att den omständigheten att kreditgarantin i praktiken kommer att bli obligatorisk i säkerhetslägen över 85 % innebär att det inte blir någon regional snedfördelning när det gäller belastning på låntagarna.
Det är också viktigt att avgiften är utformad på detta sätt, eftersom en individuell kreditgaranti av detta slag innebär att varje låneobjekt blir konkurrenskraftigt i sig. Du kan inte genom att neka lån i glesbygd balansera din låneportfölj så att den blir mer riskfri, utan en kreditgaranti med denna utformning innebär att man tryggar kreditförsörjningen i alla delar av landet.
Lars Strandberg har redan tidigare varit inne på frågan om regressanspråk, och jag skall därför inte vidare kommentera den.
Birger Andersson: Jag vill börja med att ställa ett par korta frågor till företrädarna för finansdepartementet, eftersom de inte har varit så mycket i elden. Jag skulle helt enkelt vilja fråga: Är finansdepartementet helt överens med bostadsdepartementet i alla avseenden när det gäller den här aktuella propositionen?
Vi vet att det i olika sammanhang ingår väldigt många variabler som påverkar boendekostnaderna. Jag skulle med tanke på detta vilja fråga företrädarna för finansdepartementet: Tycker man på finansdepartementet att sparandet uppmuntras i lagom utsträckning?
Sedan en fråga mer riktad till Björn Karlberg, som har tagit upp beräkningarna på s. 36 i propositionen. Utbetalningarna skulle ha varit ca 500 milj.kr. och garantiavgifterna skulle ha inbringat ca 470 milj.kr. Sedan påminde du också om regressfordringarna på låntagarna. Du har tydligen gjort en simulering för hela 1980-talet, 1981--1989. Jag vill då fråga: Till vilka områden i Sverige skulle dessa utbetalningar ha gått om det hade varit verklighet? Jag skulle alltså vilja veta något om de regionalpolitiska effekterna i sammanhanget.
Jan Landahl: Som svar på den första frågan vill jag säga att regeringen har lagt fram en proposition om bostadsfinansieringen. Därmed är naturligtvis finansdepartementet och bostadsdepartementet överens.
På den andra frågan, om huruvida sparandet uppmuntras tillräckligt, vill jag säga att vi från finansdepartementets utgångspunkter självfallet vill ha ett så högt sparande som möjligt. Det finns i propositionen en markering om att de stora indragningar som görs på statsbudgeten, effekterna av förslaget, inte innebär någon finanspolitisk åtstramning. Samhällsekonomiskt innebär det hela att man lånar upp motsvarande pengar på kapitalmarknaden. Därmed ökar inte sparandet i ekonomin totalt sett. Systemutformningen är emellertid sådan att t.ex. realräntebidraget betalas ut alldeles oavsett om man omfattas av systemet eller inte, och det är därigenom sparfrämjande.
Rent generellt kan man emellertid säga att vi från departementets utgångspunkt självfallet hade velat ha ett ännu högre sparande om det hade varit möjligt. Men detta är det förslag som ligger.
Björn Karlberg: Vi har gjort en simulering med utgångspunkt i den fastighetsprisstatistik som finns i landet, och den arbetar med ett antal olika regioner. Det är alldeles självklart att prisutvecklingen sett från egnahemsägarnas utgångspunkt har varit mer gynnsam i de överhettade storstadsområdena än i de områden där aktiviteten i ekonomin har varit mer dämpad.
Poängen med hanteringen av regressanspråken är att man skall fånga upp den egenskapen. Låt mig här läsa några rader från s. 34 i propositionen: "Kreditgarantinämnden bör efterhand kunna utveckla en praxis i fråga om eftergift av regressfordringar och t.ex. kunna efterge fordringar som beror på att värdeutvecklingen inom en region eller på en viss ort har varit så svag att räntelånen i större eller mindre del saknar täckning."
Birger Andersson: Efter att ha studerat propositionen vill jag säga att jag litet grand saknar de långsiktiga analyserna. Man skulle också ha varierat de variabler som finns för att se vilka effekterna hade blivit. Jag tycker att det är en rätt stor brist att man inte i propositionen redovisar detta. Det skulle kunna vara fråga om olika ingångsräntor, och det hade varit möjligt att följa förslaget från Birgerssons boendekostnadsutredning, dvs. en uppräkning av inflationen minus 1 %, för att se vilka effekterna hade blivit. Det är ganska svårt att få fram detta ur propositionen.
Björn Karlberg: I det här litet tekniska resonemanget ber jag att få påminna om vad förslaget går ut på i sina huvuddrag. Förslaget innebär kraftiga reala skuldminskningar, trots att de nominella skulderna ökar. Detta följer både av subventionernas utformning i systemet och av att betalningskraven på låntagarna är relativt höga. Sammantaget leder detta till ett system med kraftiga reala skuldminskningar över tiden.
Lars Strandberg: Boendekostnadsutredningen tog upp ett annat exempel med en annan ingångsränta och en annan uppskrivning. Det var bl.a. efter att ha studerat remissvaren som vi bedömde att det var viktigt att hitta ett system som var stabilare, där skuldutvecklingen kunde kontrolleras och man kunde ge klara besked om hur stor skulden skulle bli och när lånen skulle vara avamorterade. Det är den kombinationen som har gjort att vi har fastnat för den här ingångsräntan, den här uppskrivningen och den här regleringen av skuldutveckling och lånets tid. Det är detta som sammantaget är förändringen i förhållande till utredningens förslag.
Vi har naturligtvis redovisat ett exempel, och vi har tittat på andra exempel. Men summan av kardemumman är att stabiliteten i systemet, som vi tidigare har sagt, är sådan att det också skall klara andra typer av förhållanden mellan ränta och inflation.
Eva Zetterberg: Jag skulle vilja anknyta till det andra ämnesområdet, nämligen bostads-och hyressituationen för 1991 och boendekostnaderna. Av vad vi har sett hittills ser det ut som att hyreshöjningarna för 1991 kommer att ligga på 30 %. Och även inom nyproduktionen blir det fråga om skyhöga kostnader för hyresgästerna.
Jag vill fråga representanterna för finansdepartementet: Hur mycket bidrar skatteomläggningen till att öka inflationen för 1991? Och hur kommer det nya finansieringssystemet att kunna bidra till att sänka hyrorna och hålla en rimlig hyresnivå både på nyproduktionen och på det befintliga beståndet vad gäller hyreslägenheter?
Min andra fråga riktar sig till bostadsdepartementet. Den gäller den grupp barnfamiljer som i dag har bostadsbidrag och därigenom kan få förvärvslån. På så sätt kan de på rimliga villkor bosätta sig i ett eget hem. På s. 8 i propositionen anförs på en enda rad att räntebidrag lämnas enligt förordningen om stöd för flerbarnsfamiljer för köp av egna hem. Jag antar därmed att även barnfamiljer omfattas av förändringen. Jag har dock fått signaler om att barnfamiljerna skulle stå utanför denna bostadsfinansieringsförändring. Hur är det med den saken? Hur kommer de flerbarnsfamiljer som har låga inkomster att i fortsättningen kunna bygga eller köpa sig ett eget hus?
Jan Landahl: Eva Zetterberg frågade om hur det blir 1991. Den här propositionen påverkar ju inte alls hyreskostnaderna för 1991. Möjligen avser frågan skattepropositionens effekter på hyrorna 1991. Såvitt jag förstår är det den som delvis ligger bakom de krav på hyreshöjningar som nu har rests. Jag kan inte säga mer än att man beräknar att den totala effekten på inflationen av skattereformen ligger strax under 3 % -- skattereformen bidrar alltså med 3% till inflationsökningen. Sedan får man räkna vidare för att se hur stor andel hyran utgör i detta sammanhang, kanske 25--30 %. Men i den nu aktuella propositionen finns det ingenting som påverkar 1991 års hyror.
Björn Karlberg: Det som påverkar 1991 års hyror är möjligen att propositionen innehåller bl.a. förslag om ett utvidgat räntestöd för lägenhetsunderhåll i hyreshus och om borttagande av taket i räntebidragstrappan. Det är klart att detta påverkar kostnaderna för nyproduktionen 1991 i positiv riktning.
I fråga om förvärvsstödet ökar inte bostadsutgifterna med det förslag som nu ligger på riksdagens bord. Bekymret för dem som vill köpa ett äldre hus -- som hittills har omfattats av förvärvsstöd -- är snarast utgifterna för huset efter köpet. Det finns ungefär ett halvt dussin stödformer med räntebidrag. Propositionen hänvisar till budgetpropositionen 1992 när det gäller dessa stödformers fortsatta existens.
Utan att föregripa några förslag kan jag säga att om man skulle göra om förvärvsstödet till någon typ av räntelån i stället för räntebidrag, kommer detta inte att påverka utgifterna för de hus som omfattas av stöd, dvs. utgifterna kommer att under rätt lång tid ligga kvar på samma nivå som de gör med dagens system.
Eva Zetterberg: Det betyder alltså att de familjer som har tagit eller står i begrepp att ta förvärvslån inte behöver oroa sig för att de på grund av förändring i systemet får en högre boendekostnad?
Björn Karlberg: De behöver oroa sig lika litet för sina bostadsutgifter som vid ny-och ombyggnad.
Eva Zetterberg: När det gäller den första frågan tycker jag att bedömningen att skatteomläggningen enbart skulle medföra en hyreshöjning på 3 % lät väldigt optimistisk, men det får vi kanske diskutera vid ett annat tillfälle.
Lars Strandberg: Nej, så var det inte. Skattereformen beräknas stå för ca 3 % av den totala inflationen. De sammanlagda effekterna av skattereformen för åren 1990--1991 och deras inverkan på hyrorna beräknas ligga omkring 18 %.
Rune Evensson: På s. 38 i propositionen står det angående statlig kreditgaranti: "Den nedre gränsen för säkerheten för de räntelån som omfattas av kreditgarantin bör kunna läggas vid högst 95--100 % av pantvärdet beroende på låntagarkategori. Med pantvärde bör avses ett beräknat marknadsvärde för huset år 1990."
Jag vill då fråga: Vem fastställer detta marknadsvärde, och i vilken ordning skall detta ske?
Björn Karlberg: Det är kreditgarantinämnden som kommer att ange det exakta förfaringssättet. Men jag vill påpeka att för egnahem kommer detta att vara en rätt okomplicerad fråga, eftersom dessa fastigheter har ganska färska taxeringsvärden. För egnahem bör man i normalfallet kunna räkna upp det aktuella taxeringsvärdet med en fast procentsats.
Ordföranden Agne Hansson: Vi går nu snabbt över till block 2, och det är riksbankens Claes Norgren som skall inleda.
Claes Norgren: Riksbanken har tidigare yttrat sig över olika förslag till omläggningar av bostadsfinansieringssystemet. Det första yttrandet avgavs 1986 med anledning av bostadskommitténs betänkande. Det andra yttrandet avgavs 1989 med anledning av boendekostnadsutredningen. Vid båda dessa tillfällen avvisade riksbanken de institutionaliserade förslag till räntelånesystem som då presenterades.
Med anledning av de förslag som presenterades vid det sistnämnda tillfället framlade riksbanken huvuddragen till en alternativ lösning. De bärande elementen i detta alternativ var att räntebidragssystemet skulle vara kvar, men det skulle anpassas till skattereformen samtidigt som räntebidragen skulle justeras ner.
Det andra elementet i denna skiss till förslag var att statligt belånade fastigheter skulle få en statlig lånegaranti för att den enskilde skulle kunna ta upp likviditetsutjämnande lån på kreditmarknaden.
Det nu presenterade förslaget till ny bostadsfinansiering är i sina bärande delar mycket likt de tidigare förslagen. Det finns också betydande likheter med det paritetslånesystem som tidigare fanns. I den föreliggande propositionen kan dock vissa modifieringar noteras: dels har realräntebidrag införts i syfte att mildra effekterna av systemet med höga realräntor, dels finns en frihet att välja bostadsinstitut för räntelånen.
Dessa modifieringar utgör förbättringar jämfört med de tidigare förslagen. Den grundläggande kritik som riksbanken redan tidigare riktat mot räntelånesystemen står kvar även när det gäller detta förslag. Jag skall försöka att kortfattat redogöra för huvudpunkterna i dessa synpunkter. Som illustration skall jag visa ett schablonmässigt kalkylunderlag. Jag vill redan nu påpeka att de siffror som här anges inte överensstämmer med propositionens förslag, men exemplet är i alla fall tämligen likt.
(Bild)
I detta exempel antas att det rör sig om en villa i Stockholmstrakten byggd till en totalkostnad av 1,2 milj.kr. för tomt och själva byggandet, varav 900 000 kr. finansieras via bottenlån. I detta kalkylexempel har det antagits att räntan på bottenlånen låses på 14 % medan pris-och ränteutvecklingen är fallande. Sålunda faller marknadsräntan från 14 % till 11 % samtidigt som konsumentpriserna sjunker.
I exemplet nedtill har jag gjort en överslagskalkyl på ett räntelånesystem som inte -- det vill jag återigen understryka -- överensstämmer med förslaget, men det illustrerar hur realräntebidrag och räntelån successivt utvecklas över tiden. Efter dessa fem år har den ackumulerade skulden växt till ca 1,4 milj.kr., att jämföras med fastighetens ursprungliga pris och produktionsvärde på 1,2 milj.kr.
Med anledning av detta exempel kan man fundera över fastighetsprisernas utveckling. Om fastighetspriserna till följd av den höga realräntan, förändrade skatteregler och kanske också till följd av räntelånesystemet i sig skulle bli nominellt oförändrade, uppstår en situation där räntelånet överstiger marknadsvärdet för huset. En sådan situation skulle kunna leda till problem på bostadsmarknaden och skapa risker för att stabiliteten i systemet rubbas. Problemen i systemet kan därför sägas vara följande.
Det första är att för att det föreslagna systemet skall vara stabilt förutsätts att fastighetspriserna följer den allmänna prisutvecklingen. Om så inte sker, utan de reala fastighetspriserna faller, riskerar hushållen att hamna i en nettoskuldssituation som skulle bli besvärande. Som tidigare nämnts finns det historiska erfarenheter som pekar i den riktningen att fastighetspriser -- realt sett -- kan falla under långa tider. Så skedde senast under 1980-talets början.
Ett andra problem är belåningsgraden. Med nuvarande höga belåningsgrad kan räntelånen växa på ett sådant sätt att de överstiger produktionsvärdet. Om utvecklingen för de reala fastighetspriserna är negativ, finns det risk för att skulden utvecklas på det sätt som här har angivits. Om så ej blir fallet, krävs betydande kontantinsatser eller att ränteupptrappningen sker tillräckligt fort. I propositionen är den föreslagna ingångsräntan 3,75 %, vilket i det här perspektivet måste betraktas som lågt.
Ett tredje problem är övergångselementet i förändringen. Det presenterade förslaget innebär i realiteten ett omedelbart slopande av en stor del av räntesubventionerna. Endast den del som följer den 30-procentiga ränteavdragsmöjligheten kommer att finnas kvar. En mjukare övergång bör övervägas. Effekten på fastighetspriserna vid nyproduktion kan annars bli betydande, särskilt för enskilda hushåll i nyligen producerade egnahem.
Sammanfattningsvis anser riksbanken, liksom tidigare, att en nedtrappning med ett bibehållande av räntebidragen kombinerat med en statlig garanti för topplån är att föredra. Ett sådant system vore dessutom enklare för den enskilde att överskåda än det system som presenteras i propositionen.
För kreditmarknaden innebär förslaget att bostadsinstituten behöver öka sin upplåning till följd av räntelånesystemen, överslagsmässigt kanske med 15 miljarder kronor per år. Detta ökade utbud kan då antas motsvara en ungefär lika stor neddragning av det statliga lånebehovet, om de minskade ränteutgifterna för räntebidrag slår igenom fullt ut i statsbudgeten. De finansiella effekterna på makroplanet kan med dessa antaganden antas bli begränsade. Däremot kan man fundera över övergångstakten i detta system med anledning av effekterna på kreditmarknadens placeringssida efter valutaavregleringen. De stora institutionella placerarna har anpassat sina portföljer, vilket har lett till en minskad efterfrågan på bostadsobligationer.
Gösta Blücher: Boverket tillstyrkte boendekostnadsutredningens förslag, men verket hade två allvarliga invändningar. Dels befarade man besvärande regionalpolitiska konsekvenser av de skillnader i kreditvillkor som skulle kunna uppträda med boendekostnadsutredningens förslag, dels hade man invändningar mot den tid som hade utmätts för genomförande av förslaget.
Beträffande den första punkten har i propositionen nu föreslagits sådana villkor att -- såvitt verket kan bedöma -- dessa problem nu är lösta. Detta bygger naturligtvis på den bedömning som görs i propositionen om att attraktiviteten i kreditgarantierna genom den effekt de får på bedömningen av kapitaltäckningsreglerna verkligen är så förmånliga att instituten genomgående kommer att söka sådana kreditgarantier. Jag utgår ifrån att så är fallet, och därmed är den frågan löst.
När det gäller tidpunkten för genomförande av förslaget anser verket att det behövs minst ett och ett halvt år från riksdagens beslut för att ett nytt system skall kunna introduceras i nyproduktionen. Vi kan med tillfredsställelse konstatera att regeringskansliet har lyssnat på dessa synpunkter. Som vi ser det utgör inte tidpunkten den 1 juli 1992 något allvarligt hinder.
När det gäller introduktionen i den befintliga bostadsstocken kan tidpunkten 1 januari 1993 måhända komma att påverkas. Det får vi veta mer bestämt när regeringen lägger fram sitt definitiva förslag i budgetpropositionen 1992. Det är sannolikt att genomförandet kan behöva dras ut något över tiden beroende på hur lånevillkoren blir för de enskilda lånen. Sune Jussil kommer att utveckla detta ytterligare.
För verkets del ser jag det som angeläget att genomföra denna omläggning så snabbt som möjligt, för att vi inte skall behöva arbeta med två skilda administrativa system och två skilda datasystem. Som utskottet säkert är väl medvetet om är verket nu beroende av ett datasystem för lån och bidrag i den befintliga stocken, ett system som innebär betydande kostnader och problem.
Jag kan i förbigående nämna att under den senaste tvåårsperioden har två verk slagits samman till ett, som har lokaliserats till Karlskrona, samtidigt som all personal har skiftats ut. Ingen enskild fråga har dock varit mer belastande än det faktum att den tidigare bostadsstyrelsen strax före sammanslagningen sjösatte ett nytt, otestat datasystem för hantering av lån och bidrag. Det vore mycket önskvärt om detta system snarast möjligt kunde avvecklas. Vidare vore det mycket olyckligt om det systemet skulle behöva leva kvar för lånen i den befintliga stocken under en lång tid, samtidigt som man har ett nytt system för nyproduktionen.
Detta föranleder mig att göra en annan allvarlig invändning mot propositionen. Inte förrän propositionen blev framlagd fick vi ta del av förslaget om att räntebidrag i vissa fall skulle fortsätta att utgå för en del av de befintliga lånen under avsevärd tid också efter den 1 januari 1993. I sig innebär detta förslag att vi under alla omständigheter tvingas ha kvar detta mindre lämpliga datasystem. Därför vill jag bestämt avstyrka propositionens förslag i denna del.
Jag vill också med några ord beröra kreditgarantinämnden, som kommer att få betydande bostadspolitiska uppgifter. Som Björn Karlberg tidigare varit inne på kommer ju kreditgarantinämnden att behöva falla tillbaka på bedömningar av fastighetsmarknaden regionalt och lokalt. Jag har svårt att se att kreditgarantinämnden kan klara denna uppgift med mindre än att man etablerar ett mycket nära samarbete med länsbostadsnämnderna. Jag vet inte var den nya statliga myndigheten blir lokaliserad, men det förefaller lämpligt att den blir lokaliserad till Karlskrona, eftersom den under alla omständigheter kommer att vara beroende av en mycket nära samverkan med boverket, om man nu väljer att inrätta ytterligare en bostadspolitisk myndighet. Under alla omständigheter förutsätter detta en mycket nära samverkan mellan de datasystem som kreditgarantinämnden kan behöva utveckla och de system som boverket har och håller på att utveckla.
Till sist ytterligare några ord om genomförandet av det föreslagna systemet. Även den som inte delar min positiva syn på länsbostadsnämndernas roll för bostadspolitiken och bostadsförsörjningen tvingas konstatera att förslagets genomförande är beroende av att länsbostadsnämnderna fungerar väl under åtskilliga år framöver, både för att kunna klara genomförandet av det nya systemet och för att kunna hålla det nuvarande systemet i funktion under övergångstiden.
Förslaget bygger på att SBAB blir ett kreditinstitut bland alla andra. Nämnderna kommer då inte längre att kunna fungera som uppdragstagare åt ett av kreditinstituten som skall operera på marknaden. Såvitt jag kan bedöma kommer de 43 % av nämndernas intäkter som SBAB står för att falla bort från den 1 juli 1992, vilket skapar en betydande oro och turbulens bland personalen. Det är därför angeläget att skapa garantier för att det finns resurser såväl för förvaltningen av systemet fram till övergången som för de betydande administrativa arbetsuppgifter som ligger i själva övergången och som enligt min bedömning kommer att sträcka sig fram till en bra bit in på 1993.
Jag vill erinra bostadsutskottet om den betydelse som man fäste vid dessa frågor när frågan om uppdelning av den förvaltningsavdelning som fanns vid boverket i samband med överföring av vissa delar av uppgifterna till SBAB och överföring av andra uppgifter till Karlskrona var aktuell. Någon form av sådana utfästelser gentemot personalen att inte en turbulens som allvarligt äventyrar dagens förvaltning och som skulle äventyra genomförandet av systemet är därför nödvändiga.
Sune Jussil: Jag tänker begränsa mina synpunkter till frågor som har med kreditmarknad, administration och SBAB att göra. Vi anser att den framlagda propositionen innebär en betydande förbättring i förhållande till boendekostnadsutredningens förslag när det gäller de punkter som jag nämnde. Förbättringarna avser särskilt långivarnas situation. Långivarnas kreditrisk elimineras så gott som fullständigt. Det är låntagarna och staten som tar alla kreditrisker.
Med anledning av den diskussion som här har förts om kreditförluster och de problem sådana för med sig tycker jag att det finns anledning att erinra om att kreditgarantin inte är någon garanti för låntagarna. Låntagarna måste först komma på obestånd och deras hus måste säljas på exekutiv auktion innan kreditgarantin träder i kraft. Kreditgarantin innebär att långivarna får sina betalningar säkrade.
En annan punkt som har förbättrats är långivarnas ränterisker, som blir betydligt mindre med den uppläggning som föreslås i propositionen. Upplåning för räntelån kan ske stegvis, och man kan använda de instrument som redan finns.
En tredje förbättring är -- som Gösta Blücher redan har nämnt -- genomförandetidpunkterna. De är helt realistiska, i varje fall för nya lån.
En fjärde förbättring gäller SBAB. SBAB får med det här systemet en ställning likvärdig med alla andra långivare, dvs. man får inga särskilda skyldigheter och rättigheter. Det är precis så som vi från SBAB vill att det skall vara. Jag återkommer till den frågan senare.
Även om det nu genom den här propositionen har skett betydande förbättringar i förhållande till boendekostnadsutredningens förslag, finns det fortfarande en del problem, och jag vill peka på några av dem.
Vi förstår inte hur det skall kunna gå till att föra över beståndet till räntelån vid en enda tidpunkt. Om beståndet över huvud taget skall föras in i ett räntelånesystem, bör detta ske i den takt som underliggande lån förfaller eller som räntor justeras.
En annan av våra synpunkter är att systemet blir stelt och byråkratiskt. Långivare och låntagare får ingen reell valfrihet, bl.a. eftersom långivarna måste ha en garanti för kapitaltäckningsreglernas skull. Långivarna blir tvungna att erbjuda just de lån som systemet föreskriver för att låntagarna skall få maximala subventioner och för att långivarna skall kunna få sina fordringar täckta av garantin.
Systemet kommer också att kräva en alltför omfattande administration. Det blir många myndigheter inblandade. Boverket och länsbostadsnämnderna får minst samma uppgifter som tidigare. Dessutom tillkommer en helt ny myndighet, kreditgarantinämnden, som såvitt vi förstår skall inrättas i Stockholm och ha samma krav på information från långivarna och låntagarna som kommer att ställas från bostadsmyndigheterna. Troligen skall den nya myndigheten också bygga upp ett eget stort datasystem, vilket förefaller ganska onödigt när det redan finns en myndighet för bostadspolitik.
I fråga om administrationen skiljer sig det föreslagna systemet från det nuvarande i det avseendet att låntagare och långivare kommer att ställa betydligt högre krav på information från myndigheterna om hur detta system kommer att fungera. Jag skall inte närmare gå in på dessa frågor. I det material som vi delar ut har dessa närmare utvecklats. Det blir i alla fall en betydande skillnad i förhållande till det system som finns i dag. Låntagare och långivare kommer att sätta en stark press på myndigheterna för att få reda på hur man skall gå till väga vid olika beräkningar.
Det finns också många outredda frågor som måste klaras ut. Det gäller skatteregler, inteckningsregler och redovisningsregler. Jag skall inte gå närmare in på dessa frågor, men jag, liksom alla andra, hoppas att det skall bli ett bra system i dessa avseenden.
Jag vill avsluta med att säga några ord om SBABs ställning. Jag har nämnt några problem med det nya systemet. Dessa är inte på något vis svårare för SBAB än för andra långivare. SBABs styrelse har i sitt remissyttrande över boendekostnadsutredningens förslag förklarat sig beredd att konkurrera på samma villkor som andra långivare. Detta är tillgodosett i propositionen. Jag vill tillägga att SBABs vilja att konkurrera gäller oavsett om det blir ett räntelånesystem eller inte.
En grundläggande förutsättning för att SBAB skall gå ut i konkurrens är naturligtvis att vi får verka under samma förutsättningar och regler som andra långivare. Vi vill inte ha några särskilda rättigheter eller skyldigheter i systemet eller över huvud taget. Vi har uppfattat att regeringen är beredd att ge oss just de förutsättningar och regler som gäller för andra långivare.
Lars Wohlin: Jag vill inleda med att säga att Stadshypotek tillstyrkte räntelånesystemet, dock med förslag till betydande förändringar. Våra invändningar har i stort sett beaktats i detta förslag.
Det viktigaste är att en full -- åtminstone en 95-procentig -- separation mellan räntebidrag i olika former och finansiering nu är genomförd. Detta gör att lån konstruerade efter det här systemet, t.ex. räntelån, enligt vår bedömning kommer att användas enbart i begränsad omfattning. Flertalet kommer nog inte att utnyttja räntelån. Man behöver alltså inte ta räntelån för att få dessa subventioner, utan man kan tänka sig många andra finansieringsformer.
Det andra som är viktigt är att den skuldutvecklingsgaranti som skulle utlösas i efterhand är borta. Därmed har också den kopplingen till att finansiera med räntelån och bidrag försvunnit. Vi anser att det nya förslaget är möjligt att genomföra, men jag har några kommentarer på vissa punkter. Den första kommentaren är att vi tycker att avregleringen av systemet är för liten. Vi anser att byggmomsen egentligen inte borde ha höjts, utan den borde ha legat kvar på samma nivå samtidigt som inga investeringsbidrag borde ha utbetalats. Staten tjänar 4,5 miljarder kronor på höjd byggmoms och förlorar 3,5 miljarder kronor på investeringsbidrag. När man vet hur totalt förljuget detta system är när det gäller att tala om hur mycket huset och tomten kostar, varigenom allting snedvrids, förstår man att samhällsförlusterna av dessa investeringsbidrag är långt större än skillnaden på en miljard. Således anser vi att man inte borde ha någon höjd byggmoms och inga investeringsbidrag.
Vår andra kommentar är att den statliga garantin på denna typ av lån borde utgå oavsett hur stort och dyrt huset är. Det är en kommersiell fråga. Risken är ju inte nödvändigtvis större därför för att villan eller huset är större eller dyrare än enligt några lånebestämmelser.
Den tredje kommentaren är att underlaget för räntebidrag och realräntebidrag kan fastställas efter schabloner. De som bygger dyrare får endast räntesubvention enligt den högsta godkända produktionskostnaden.
Inför man dessa tre förändringar, och har detta synsätt, slipper man oerhört mycket av byråkrati och kineseri när det gäller att bestämma hur fastigheterna skall se ut, var de skall ligga och vad de skall kosta. Här finns alltså utrymme för betydande förenklingar.
En annan synpunkt är att realräntebidraget bygger på en komplicerad formel. Det är i delar obegripligt varför den ser ut som den gör. Enligt mitt synsätt, och detta har diskuterats av Stadshypoteks styrelse, är det naturliga att varje låntagare inte får något realräntebidrag förrän denne har betalat 2 % i realränta efter skatt.
Jag skall ta ett exempel. Antag att räntan är 15 % och inflationen 6%. Det skulle betyda att låntagaren efter 30 % subvention betalar 10,5% i ränta. Sedan dras 2 % från detta, och då återstår 8,5 %. Låntagaren får då ett realräntebidrag på 2,5 %.
Med denna regel kan man förenkla hela formeln och göra bidragsformen något mindre kostsam för staten. Det vore naturligt att säga att man alltid får betala 2 % i realränta innan man får räntebidrag. Det är ett förslag till förenkling.
Nästa punkt gäller kreditgarantinämnden. Det skall, som tidigare nämnts, observeras att det här är en fråga om fyllnadsborgen. Det betyder att varje låntagare måste försättas i konkurs eller bli föremål för exekutiv auktion för att man skall få loss denna garanti. Det gäller såväl allmännyttiga bostadsföretag som enskilda villaägare, företag, kommanditbolag eller vad det nu kan vara fråga om. Detta förhållande skall man ha mycket klart för sig.
Då uppkommer frågan: Vilka bidrag gäller efter det att huset har ropats in på exekutiv auktion? Detta är helt oklart. Vilka realräntebidrag erhålls? Om dessa bortfaller, som i nuvarande system, är huset ofta inte värt 70 % av belåningsvärdet. Om den statliga kreditgarantin inte sträcker sig längre ner än 70 % riskerar kreditinstituten stora kreditförluster.
Vi anser följaktligen att kreditgarantin måste kunna fördjupas under 70 % i glesbygd och andra mindre attraktiva områden. Det finns redan i dag fördjupningsmöjligheter på olika håll i landet. I vissa delar av landet får ett nybyggt hus ett marknadsvärde efter exekutiv auktion om enbart 30 % av produktionskostnaderna. Vi föreslår alltså att det skall finnas en fördjupningsmöjlighet.
Sedan vill jag nämna något om SBABs roll. Det är vackert sagt att det skall vara konkurrensneutralitet och det anser också vi. Jag vill erinra om att vi anmält att vi inte anser att ett helstatligt kreditinstitut med SBABs roll kan skapa neutralitet.
Det avgörande på 1990-talets kreditmarknad är till vilka priser man kan finansiera sig på marknaden. Det är alldeles självklart att ett helstatligt institut på den oroliga marknad som vi ser framför oss automatiskt kommer att betraktas som en del av riksgälden och ha en helt annan upplåningskostnad än de övriga instituten. Vi anser att det icke kommer att föreligga neutralitet i den situation som då kommer att råda. Om SBAB var ett helt privat kreditinstitut vore det som föreslås självfallet rimligt.
Detta är de kortfattade synpunkter jag har i denna fråga. Jag vill avslutningsvis säga att vi anser att detta system är ett bra steg, men att man behöver tänka litet närmare på hur systemet skall införas i det existerande beståndet och kanske ha litet längre övergångstider. Men för övrigt ställer vi oss bakom detta. Vi tror att det blir lätt att finansiera det hela och att det går att administrera enligt de tidsschema som finns.
Erling Bager: Jag vill upprepa den fråga jag tidigare ställde till departementen om vad som sker vid fallande marknadspriser på fastigheter. Jag vill nu rikta frågan till riksbankens representant. Är det rätt uppfattat att du är oroad för att det ändå kan bli betydande skuldfällor med det i propositionen framlagda förslaget?
Claes Norgren: Ja, det är rätt uppfattat. Den risken finns naturligtvis. Det är omöjligt att med någon precision filosofera kring detta. Men risken finns, och det uppfattar vi som ett problem.
Ingrid Hasselström Nyvall: Det som Sune Jussil sade om att det är onödigt med en utökad administration och att den kunde skötas inom ramen för annan myndighet är intressant. Samtidigt säger Gösta Blücher att den bör förläggas till Karlskrona. Jag vill ställa några konkreta frågor till Gösta Blücher. Avsåg du därmed att dessa uppgifter kunde inordnas under boverket? Har ni kapacitet för detta, och är uppgifterna lämpliga?
Sedan har jag en fråga till. Jag vet inte reglerna exakt, men i Norrland kan man få hjälp om det blir en förlust på det egna hemmet när arbetsmarknadssituation och annat förändrats drastiskt. Där behöver man ju inte gå i konkurs. Skulle man inte kunna använda liknande regler här? Det är ofta en stor tragedi för människor att behöva gå i konkurs bara för att deras bostadssituation förändras. Jag vet inte riktigt till vem jag skall ställa den frågan, men jag vill gärna få den belyst.
Gösta Blücher: Kreditgarantinämndens arbetsuppgifter är inte främmande för boverket. De låter sig väl inordnas inom den kompetensprofil som boverket har. Dock krävs naturligtvis vissa tillkommande resurser, eftersom det tillkommer en hel del rätt tunga arbetsuppgifter.
Ordföranden Agne Hansson: Är det någon som vågar sig på den andra fråga som Ingrid Hasselström Nyvall ställde? Sune Jussil?
Sune Jussil: Nej, jag vågar inte det. Men vi kanske kan fråga hur man på departementen har tänkt sig det hela i det här fallet. Kan man slippa att det övergår i konkurs?
Björn Karlberg: Staten agerar redan i dag kommersiellt i den meningen att vad man gör är beroende av vilket sätt som är lämpligt att använda för att minimera förlusterna i systemet. Oftast ger underhandsförsäljningar bättre pris än exekutiva auktioner, och då försöker man ju i stället välja den vägen.
Jag känner inte igen mig i en beskrivning som utgår från att det krävs en obligatorisk konkurs för att skyddsnäten skall börja vecklas ut. Kreditgarantin skall kunna träda in också efter en underhandsreglering om institutet och kreditgarantinämnden är överens om detta.
Jag skall kanske i sammanhanget något kommentera det Lars Wohlin sade om vilket pris man skall utgå från i systemet när man har realiserat en förlust. Detta bör så nära som möjligt ansluta sig till vad som sker i dag. Problemet med det nuvarande subventionssystemet i denna del är när priset som huset säljs vidare för inte täcker in någon del av bostadslånet. I det nuvarande systemet faller då alla räntebidrag bort. Man är alltså tvungen att betala 71 % av pantvärdet för att ha kvar räntebidrag. Det 0--1-läge som finns i denna del av det nuvarande systemet kommer att falla bort. Man får börja om på den nya nivå som underhandsförsäljning eller inropspris ger.
Ingrid Hasselström Nyvall: Jag är tacksam om jag missuppfattade tidigare talare, vilka lät framtona att det fordrades en konkurs för att kreditgarantin skulle falla ut. Det är mycket viktigt att man kan omforma reglerna så att detta inte blir nödvändigt.
Ordföranden Agne Hansson: Det finns anledning att få detta ytterligare belyst. Vilken typ av garanti är det egentligen? Är det en riskgaranti eller en förlustgaranti? Som jag uppfattat Lars Wohlin och propositionen är det nödvändigt att det ligger en konkurs i botten för att kreditgarantin skall falla ut till bankens fördel? Är det så, Lars Wohlin?
Lars Wohlin: Vi har tolkat det så, att det krävs att vi begär exekutiv auktion. Då ser vi vad vi får in. Om fastigheten exempelvis ingår i ett fastighetsbolag och vi får 50 % av fastighetens värde och gör en kreditförlust på 20 % av produktionsvärdet, har vi en oprioriterad fordran på bolaget. För att få statens garanti måste således bolaget sättas i konkurs. Det är så vi resonerar när vi ser på den här frågan, eftersom det är fråga om fyllnadsborgen. Det vore en helt annan sak om det var en proprieborgen, vilket är vad kommunerna tecknar i dag för sådana lån.
Björn Karlberg: Med risk för att vara tråkig vill jag läsa högt ur propositionen på s. 33 sista stycket.
Med en sådan uppläggning svarar kreditgarantin bara för den del av långivarens fordran som kvarstår sedan pantsäkerheten för lånet är realiserad, dvs. sedan fastigheten eller tomträtten har sålts på grund av låntagarens betalningsoförmåga. Detta sker antingen genom exekutiv auktion eller genom en s.k. underhandsförsäljning där överenskommelse träffats om att långivaren avstår från panträtt till den del av inteckningen som inte täcks av köpeskillingen. En förutsättning för att kreditgarantin skall gälla vid underhandsförsäljning bör vara att även kreditgivaren/staten godtar underhandsförsäljning.
Ordföranden Agne Hansson: Det blir sedan fråga om ett regressanspråk från statens sida, som kan avskrivas. Hur skall man undvika godtycke vid den här typen av handläggning? Finns det ingen möjlighet att hitta en väg där låntagaren ganska klart vet vad som gäller utan att hans fall skall behöva prövas i en nämnd? Vilket är motivet till att kreditgarantinämnden skall pröva varje enskilt fall? Kommer garantin att utlösas om låntagaren har ett stort eget kapital som grund? Vilket motiv finns till detta, Björn Karlberg?
Björn Karlberg: Det står klart angivet i propositionen att kreditgarantinämnden skall få möjlighet att utforma en rimlig praxis, som håller låntagarna skadefria från sådant som de rimligen inte kan påverka. Ordet praxis måste i sammanhanget anses innebära att man skall leta efter principer. Det är principerna som skall vägleda vid en bedömning av det enskilda fallet. Vi har på detta stadium inte sett någon möjlighet att i förordningsform lägga fast den typen av principer.
Ordföranden Agne Hansson: Kan det innebära att nämnden på sikt blir överflödig när principerna har utvecklats?
Björn Karlberg: Den skall vända en massa papper också!
Kjell Dahlström: Jag vill rikta mig till boverket och Gösta Blücher.
Det gamla planverket deltog med liv och lust i att utforma det totalt sett dyra boende och byggande som vi i dag har i Sverige. På vilket sätt kan det nya boverket även i det ekonomiska läge vi ser nu och framgent bidra till att förenkla byggandet och ge en god bostadsmiljö för alla människor till en rimlig kostnad? Jag tänker bl.a. på en liten notis i dagens tidningar som visar att man i de spjutspetsförsök som finns i form av ekobyar har mycket lägre boendekostnader, vilket är tvärtemot vad man har trott om det s.k. ekologiska byggandet.
Jag vill höra litet kommentarer kring detta. Det kan inte enbart röra sig om exercis med låneformer. Grunden för vad pengarna används till kan kanske förändras så att vi får det billigare och bättre ur alla synpunkter.
Ordföranden Agne Hansson: Det var en gigantisk fråga, Gösta Blücher. Jag hoppas att du kan begränsa dig i tiden.
Gösta Blücher: Ja, det skall jag göra.
Vi kan delta på två sätt, dels genom att begränsa detaljregleringen och lämna större frihet i utformningen, dels genom att sprida kunskaper om goda försök och goda exempel. När det gäller byggreglerna sker en övergång till funktionsnormer. Vi gör den bedömningen, att när detta system för bostadsfinansiering sjösätts den 1 juli 1992 kan även lånereglerna och beräkningarna för låneunderlag förenklas högst avsevärt.
Eftersom du tog upp frågan om ekobyar kan jag nämna att boverket har haft en överläggning med många företrädare för det ekologiska byggandet och att vi avser att ge ut material som kan användas för att bedöma sådana fall i belåningssammanhang.
Knut Billing: Jag märkte en skillnad i de svar som gavs här. Jag upplevde att riksbanken, SBAB och Stadshypotek försökte se frågan ur både låntagarens och långivarens synvinkel medan boverket mer var sysselsatt med att få ett system som gör att man kan avskaffa nuvarande datasystem. Det var kanske litet märkligt.
Jag vill ställa en fråga mot bakgrund av vad Gösta Blücher nyss sade i sitt svar om att vi måste begränsa detaljregleringen. Betyder detta, Gösta Blücher, att du anser att vi i dag har en detaljreglering?
Sedan vill jag ställa en fråga till Lars Wohlin. Du sade att garantin måste fördjupas i glesbygd. Det måste betyda att du ser en stor osäkerhet när det gäller byggande i glesbygd. Får man inte denna utökade garanti kanske det inte heller blir några lån. Hur ser du detta utifrån den låntagares synpunkt som skall bygga i glesbygden?
Tror du att det kommer att vara naturligt för en låntagare ute på landet att vilja gå in i lånesystemet med tanke på hur marknaden ser ut i dag, där det kostar litet över en miljon att bygga ett nytt enkelt småhus medan man kan köpa ett begagnat småhus för kanske 300000--500 000 kr.?
Gösta Blücher: Jag tror att jag redan i inledningen av min redovisning klargjorde att boverket i sin bedömning av boendekostnadsutredningens förslag tagit ställning till de bostadspolitiska konsekvenserna och effekterna för bostadsmarknad och bostadsförsörjning och i allt väsentligt tillstyrkt de förslag som framlagts av boendekostnadsutredningen, med en allvarligare invändning, som jag också kommenterade i mitt inlägg. Därför begränsade jag mig därutöver till att se på frågan om det administrativa genomförandet av det förslag som nu framlagts i propositionen. Alla här är nog medvetna om att det, inte minst genom boverkets insatser, pågår en förändring av regleringen på byggandets område. De krav som samhället har anledning att ställa på byggandet uttrycks mer med avseende på vad man vill uppnå, dvs. vilka mål man vill uppnå och vilka funktioner man vill se tillfredsställda, än vilka tekniska lösningar man skall använda. I den riktningen tänker vi fortsätta, och jag uppfattar också att vi har riksdagens och regeringens stöd för ett sådant agerande.
Lars Wohlin: Syftet med hela den här övningen är att minska statens subventioner till bostadsbyggandet. Genom det förslaget stiger relativt sett priset för boendet, och därmed blir efterfrågan på bostäder mindre i landet. Om man då har ett överskott av bostäder kommer nya bostäder inte att betinga samma höga pris. Många kommer alltså inte att vara värda produktionskostnaderna.
Vi bedömer att väldigt många sådana hus kommer att byggas under de närmaste åren, dvs. sådana som inte har ett värde på marknaden efter exekutiv auktion som är i närheten av produktionskostnaderna. Därmed kommer det totala bostadsbyggandet att minska. Det är själva grundtanken bakom propositionen.
Knut Billing: Gösta Blücher sade: Vi kan begränsa detaljregleringen. Jag håller med om att boverket har gjort betydande försök till avreglering. Men i detta låg ändå att det fanns mycket kvar att göra. Är det rätt uppfattat att du anser att ni kan göra en hel del för att minska detaljregleringen?
Jag vill också ställa en fråga till Lars Wohlin. Menar du att man måste införa en fördjupning av kreditgarantin för att kreditinstituten skall vara intresserade? Är det rätt uppfattat?
Gösta Blücher: Vi kan göra ytterligare förenklingar framför allt när det gäller sättet att beräkna underlaget för de statliga subventionerna.
Lars Wohlin: Jag anser att det finns många områden där en fördjupning under 70 % behövs för att vi skall våga ta kreditrisken. Vi kan peka på sådana uppenbara situationer, t.ex. i de fall när vi hjälpt till att bygga egnahem i Jämtlands län.
Sune Jussil: Jag vill börja med att säga att jag delar Lars Wohlins uppfattning att det behövs en sådan fördjupning. Dessutom är marknadsvärdena redan i dagens system avsevärt under produktionskostnaderna i större delen av landet.
Sedan ber jag om tillstånd, herr ordförande, att ta upp något av det Lars Wohlin sade om SBAB i slutet av sitt anförande.
Lars Wohlin försöker göra gällande att SBAB har konkurrensfördelar av att det är helstatligt. Bakgrunden är att SBAB har fått det högsta kreditvärdebetyg man kan få på den internationella kreditmarknaden. Det Lars Wohlin hävdar är att enda anledningen till detta är att SBAB är ett statligt företag.
Det finns hundratals statliga företag och banker i världen som inte har detta höga kreditvärdebetyg. Det finns säkert uppemot hundra företag och banker i världen som har det högsta kreditvärdebetyget och som inte är statliga. Det är således också andra faktorer än ägarförhållanden som avgör.
Jag vill inte på något vis förneka att ägandeförhållandena spelar en roll. Men de är inte helt avgörande. Det finns också andra faktorer -- lönsamheten, hur man hanterar risker, soliditet osv. Jag anser att Stadshypotek har minst lika goda förutsättningar som SBAB att skaffa sig en hög kreditvärdighet, om man sköter sin verksamhet rätt.
Ordföranden Agne Hansson: Ni kanske kan fortsätta den debatten er emellan senare.
Jag vill ställa ett par frågor till bankmännen, och kanske i första hand till riksbanken. Blir det i realiteten någon besparing för statskassan när det gäller bostadssubventionerna? Här har vi nu hört att kreditinstituten kräver ökade garantier från staten med en sänkning av procentsatsen under 70 %. Vi kommer att få ett räntelån som gör att skulderna växer, vilket innebär att det behövs större räntebidrag på sikt. Det var den ena frågeställningen.
Den andra frågan vill jag främst ställa till kreditinstituten. Här har från flera framförts att det nu är staten och kreditinstituten som tar riskerna och inte låntagaren. Kommer det att innebära en press uppåt på räntorna när ni känner att ni får ta en större risk?
Claes Norgren: På frågan om det blir en besparing kan jag svara ja, det blir det enligt vår uppfattning. Den kan bli kraftfull, vilket i sin tur dynamiskt återverkar på fastighetspriserna.
Som systemet är upplagt tror jag att det på sikt finns en fara att det statliga engagemanget successivt går längre och längre om fastighetspriser och den ekonomiska utvecklingen följer ett visst scenario. Här finns, som vi ser det, en betydande risk att man återgår till ruta noll och att man gör det under betydande kostnader.
Lars Wohlin: Om jag kan dagens system rätt, kan den kommun som ger tillstånd att bygga ett hus lämna en tilläggsgaranti under 70 % då kommunen vill ha ett bygge genomfört som annars inte hade kommit till stånd. Det är kanske på detta sätt som vi kan lösa den här frågan.
Generellt sett anser jag inte att vi behöver ta ut några höga räntor för detta system, eftersom den statliga garantin minskar kapitaltäckningskraven. Det betyder en del besparingar för oss. Garantin ger en hög grad av säkerhet även om det kan vara besvärligt i vissa lägen. Som jag ser det behöver det inte bli några marginalhöjningar för dessa krediter.
Bertil Danielsson: Jag vill ställa en kort fråga med anknytning till det som ordföranden nyss nämnde om besparingar för statens räkning. På s. 41 i propositionen finns en tabell med beräkningar av de besparingar staten kan göra. Det startar år 1993 med 11,6 miljarder för att sedan år 1996 sjunka till 7,9 miljarder. Om man drar ut den trenden kommer man att efter sju åtta år nå det läge vi har i dag, dvs. lika höga kostnader som nu. Är det en riktig bedömning?
Ordföranden Agne Hansson: Det var ungefär samma innehåll i min fråga. Vad innebär detta system på sikt för statens kostnader för subventioner, Claes Norgren?
Claes Norgren: Jag anser inte att jag är lämplig person att svara på detta. Riksbanken har vissa allmänna synpunkter, men frågan borde snarast ställas till propositionsförfattarna.
Lars Strandberg: De statsfinansiella effekterna har beräknats. När vi satt framme vid podiet redovisade vi vilka effekter som skulle ha inträffat om detta system hade funnits under 1980-talet. Det skulle inneburit betydande effekter jämfört med dagens system.
Jag har en fråga om något jag inte riktigt uppfattade men som ni kanske kan svara på. Såvitt jag förstod ansåg riksbanken att reglerna kanske var i hårdaste laget och förordar något slags mjukare övergång. Skulle det innebära ökade räntebidrag?
Sedan uppfattade jag att Lars Wohlin ansåg att reglerna kanske var i mjukaste laget och att man kanske skulle ta bort ytterligare subventioner. Är detta rätt uppfattat?
Claes Norgren: Det är väl ingen hemlighet att riksbanken anser att det kan ha positiva effekter att det görs besparingar i statsutgifterna. Våra synpunkter på detta system innebär inte att vi tycker att det är fel att man reducerar subventionerna. Vi ser mer till de långsiktiga effekterna, vilka dynamiska effekter det blir och stabiliteten i systemet. Vi anser dels att det finns farhågor för stabiliteten om fastighetspriserna realt sett faller, dels att övergångsproblematiken kan utgöra ett hinder.
Lars Wohlin: Jag invände mot metoden för beräkning av realräntebidraget. Jag förstår inte varför man t.ex. skall betala bara 0,7 % av realräntan i vissa räntelägen och 2 % eller 2,5 % i andra räntelägen. Gör man en sådan förenkling som jag föreslår blir det en liten besparing för staten, och den tycker jag är välkommen.
Ordföranden Agne Hansson: Men realräntebidraget faller väl de facto inte ut förrän man är uppe i en realränta på 5 % för låntagaren? Det är betydligt mer än 2 % i realränta, Lars Wohlin.
Lars Strandberg: Jag utgick ifrån att Lars Wohlin talade om nettoeffekt, dvs. att man som låntagare själv skulle betala en del av det som nu är tänkt som realräntebidrag. Man skulle inte få ut det som vi kalkylerat med -- ett fullt realräntebidrag när realräntan ligger kring 4--5 % -- utan låntagaren skulle betala 2 % själv, om jag förstod Lars Wohlin rätt.
Björn Karlberg: Det här skall inte bli någon polemik mellan regeringskansliet och riksbanken, men jag vill låna din bild, Claes Norgren, så att vi kan titta på den en gång till.
(Bild)
Vi vet att den långsiktiga utvecklingen av fastighetspriserna hittills har legat någorlunda väl i linje med utvecklingen av konsumentpriserna även om det finns betydande avvikelser under kortare perioder. För att ni skall kunna bedöma detta vill jag att ni tittar på dessa två sifferserier, även om nu Claes Nordgren inte har redovisat exakt det förslag som finns i propositionen.
För att bedöma problemet kan man jämföra de två sifferserierna i den här bilden. Mot konsumentprisindex i den övre tabellen -- 10, 7, 5, 5, 5 -- skall ställas de nya räntelånen enligt den undre tabellen där 10 motsvarar av 5,88, 7 motsvaras av 3,88, 5 av 2,06 resp. 1,88 och 1,69. Där har ni ett mått på den reala minskningen av låneskulden i detta system. Den reala minskningen av låneskulden är avsevärt större än vad som motsvarar den takt i vilken det finns anledning att anta att fastighetspriserna kommer att utvecklas.
Lars Wohlin: Orsakerna till dessa problem är att ett realräntebidrag har införts i vårt nominella skattesystem. I och med att man har höga nominella räntor påverkas dessa kraftigt av en 30-procentig subvention. Man kommer då i mitt exempel ned från 15 % till 10,5 % i ränta efter räntesubvention. Jag uppfattar formeln som används så att det är efter nettoräntan som man skall betala 2 % realt innan man får realräntebidrag.
Claes Norgren: När det gäller kalkylerna är det alldeles riktigt, som påpekades, att man kan titta på den reala skuldutvecklingen. Men fortfarande skall de ställas i relation till de reala fastighetspriserna. Det var det som var poängen, inte hur den reala skulden utvecklas.
Ordföranden Agne Hansson: Vi övergår nu till block 3.
Bengt-Owe Birgersson: Herr ordförande! Jag vill börja med att säga att jag instämmer i de synpunkter som Sune Jussil och Lars Wohlin framförde under förmiddagen om att de förslag som presenteras i propositionen, i förhållande till boendekostnadsutredningens förslag, är klara förbättringar när det gäller de delar som rör kreditmarknaden.
Jag är som f.d. utredare inte särskilt generad för det. Jag tycker att det skulle vara märkligt om inte ett års intensivt beredningsarbete i regeringskansliet skulle leda till förbättringar jämfört med ett förslag som arbetats fram av en enmansutredare under tre sommarmånader. Det finns också anledning att påminna om hur det här systemet ser ut i sina grunddrag. Det är egentligen två frågor som behandlas i utredningen och i propositionen.
Den första är en grundsubvention för bostadsförvaltningen som är lika för alla, den s.k. 30-procentiga grundsubventionen. Den kan man tillgodogöra sig antingen genom skattesystemet eller genom det föreslagna bostadsfinansieringssystemet. Detta är självfallet en oerhörd förbättring från bostadspolitiska utgångspunkter, vilken vi på SABO är mycket positiva till. För första gången i historisk tid får hyresrätten likadana kapitalutgiftsvillkor som de andra upplåtelseformerna. Självfallet tillstyrker SABO den delen i propositionen.
Den andra frågan är det klassiska, ständiga problemet vid finansieringen av bostaden och andra kapitalkrävande investeringar i samhället: Hur skall man bära sig åt för att omfördela kapitalutgifterna över tiden så att det blir möjligt att bära dem under de första åren, då de är särskilt tunga? Det problemet löser man i dag med subventionssystemet och räntebidragen till de nyare husen. Detta system har -- vilket vi kunde visa i vår utredning -- utomordentligt problematiska fördelningspolitiska effekter. Det är också slösaktigt från statens utgångspunkt om man ser till de mål som man vill uppnå och måste av varje finansminister oberoende av färg och egenskaper i övrigt uppfattas som en gökunge i boet.
Det förslag som finns i propositionen bygger på att vi omfördelar kapitalutgifterna i stället för att inledningsvis subventionera bort problemen. Det är tänkt att göras på kapitalmarknaden. För att få till stånd de investeringar som behövs och den trygghet som måste finnas när det gäller investeringar på bostadsområdet, med den grundläggande betydelse för välfärden som bostäderna har, har man lagt in två komponenter. Man har föreslagit dels en kreditgaranti som skall göra det möjligt för långivarna att ge lån, dels ett skydd mot höga realräntor, vilket skall göra det möjligt för låntagarna att våga gå in i de här tunga investeringarna. Det är klart att det blir en sämre affär att investera i bostäder om man tar bort en stor del av subventionerna. Det är generellt så att om man skänker pengar till någon som gör en investering och sedan tar bort gåvan blir det dyrare på sikt. Poängen med det nya systemet är att utgifterna inte skall bli högre vid någon tidpunkt än vad de är i övrigt.
Man kan alltid diskutera hur riskfri en bostadsinvestering skall vara. I det här förslaget ger statsfinanserna bestämda gränser för hur frikostig man kan vara. Att det blir en sämre affär att investera i bostäder kan vi inte se som ett bostadspolitiskt problem. Det blir det först om villkoren är sådana att investeringarna omöjliggörs. Vi är alltså positiva till de förslag som läggs fram i propositionen.
När det gäller omfördelningen har jag några synpunkter på den valda tekniken, vilka jag tycker är ganska väsentliga.
Den första avser hur kapitalutgifterna för bostadsförvaltarna utvecklas.
I propositionen föreslås att det skall finnas en garanterad nettoutgift som skall börja på 3,75 %. Det stämmer överens med boendekostnadsutredningens förslag. Betalningskravet, eller den garanterade nettoutgiften, skall utvecklas i takt med inflationen. Det skall varje år räknas upp så att den reala boendeutgiften förblir oförändrad under den tid som man har lånet, t.ex. ett 40-årigt nybyggnadslån.
Problemet som uppstår är att man efter fem år skall betala halva fastighetsskatten om det är ett flerbostadshus. Då ökar den reala utgiften på grund av finansieringssystemet och skattesystemet. Efter tio år ökar utgifterna ytterligare. Då skall man betala full fastighetsskatt. Dessutom kommer, under ogynnsamma förutsättningar, avtrappningen av realräntebidraget att mellan år 10 och år 20 ytterligare kunna höja det reala utgiftskravet. Det är klart att ett lånesystem som under 40 år inte leder till någon real minskning av utgifterna blir litet skört i den politiska debatten.
Jag menar därför att man bör göra en justering av förslaget. Man bör det första året börja på en litet högre nivå, men i stället skapa utrymme för att gå tillbaka till utredningens konstruktion, enligt vilken man räknar ner den garanterade nettoutgiften med en procentenhet i förhållande till inflationen. Då skapas utrymme för vissa reinvesteringar och för den successiva höjningen av fastighetsskatten. Det är egentligen min viktigaste invändning mot förslaget. I övrigt framstår det här som ett bra förslag från våra utgångspunkter.
Bengt Nyman: Herr ordförande, utskottsledamöter! Vi har utvecklat våra synpunkter på ett förslag till nytt bostadsfinansieringssystem i ett remissyttrande, som jag förutsätter att ni har haft tillfälle att ta del av, över boendekostnadsutredningens betänkande, som redovisades för ungefär ett år sedan. Vi har dessutom, när det gäller de förslag som finns presenterade i propositionen, i går överlämnat en skrivelse till utskottets kansli.
Fastighetsägareförbundet har accepterat och även aktivt arbetat för en del av de grundtankar som framförs i den aktuella propositionen.
Det gäller för det första att skilja mellan belåning och subventioner och för det andra att överlåta ansvaret för belåningen till den allmänna kreditmarknaden. Detta skulle enligt vår uppfattning stimulera användningen av eget kapital i bostadsfinansieringen, vilket borde ge bättre förutsättningar för en sund bostadsmarknad och för en effektivare kreditmarknad.
Vi vill fästa tilltro till kreditmarknadens parter och deras möjlighet att i fri konkurrens erbjuda låntagarna ett utbud av finansieringsmöjligheter som är anpassade till vars och ens individuella behov och önskemål. Räntelån är i så fall bara en av ett otal lösningar som borde kunna erbjudas på en fri marknad. Jag tolkar Lars Wohlins yttrande positivt i den bemärkelsen.
Vi har också många gånger framfört kravet på en kraftig begränsning av de generella subventionerna och att de subventioner som ändå lämnas av detta slag skall ges lika till alla byggherrekategorier efter en enkel schablon. Det torde numera inte råda någon större oenighet om att den höga subventionsnivå vi haft i det här landet under senare år bl.a. bidragit till den allt snabbare kostnadsutvecklingen i byggandet. Vid det ECE-seminarium som i förra veckan avhölls i Karlskrona på regeringens inbjudan framhölls från många håll att generella subventioner av den omfattning vi har och i det bostadspolitiska skede Sverige befinner sig i torde göra mer skada än nytta. Det är därför välgörande att räntebidragen i ett första steg föreslås begränsas från ca 50 % till ca 30 %.
Förslaget innehåller en generell subvention som skall ges lika till alla byggherrekategorier, men fortfarande föreligger skillnader mellan olika fastighetsägarkategorier när det gäller kravet på egen kapitalinsats och när det gäller räntestöd till underhållsåtgärder.
Jag vill här hänvisa till bostadskommitténs förslag från 1985, enligt vilket man borde avkräva de kommunala bostadsföretagen viss egen kapitalinsats i bostadsfinansieringen.
När man nu föreslår en kraftig begränsning av de generella subventionerna och att staten dessutom avhänder sig ansvaret för finansieringen, med undantag av att den garanterar att skuldutvecklingen inte blir alltför stor, borde detta samtidigt ge utrymme för en minskning av en tungrodd och i viss mån också kostnadskrävande byråkrati. En betydande förenkling och schablonisering av bidragsunderlaget skulle kunna göra bidraget till en allmän rättighet för de fastighetsägare som bygger om eller bygger nya bostäder. Om bidragets omfattning ifrågasätts av staten eller av bidragstagaren skulle detta kunna prövas i en annan ordning än genom en omfattande bostadsadministrativ organisation. Varför inte utnyttja tiden fram till dess att förslaget införs till att fundera över och ompröva den bostadsadministrativa organisationens omfattning i framtiden? Vår avgörande invändning mot regeringsförslaget är i första hand bristen på samordning med skattesystemet. Genom skattereformen har regering och riksdag försökt att åstadkomma ett likformigt och rättvist skattesystem. Beslutet innebär bl.a. att enskilda fastighetsägare -- dvs. fysiska personer som äger fastigheter, och det är ca 30000 i det här landet -- skall betala en extra skatt på en fiktiv ränteinkomst, om belåningen i fastigheterna överstiger 70% av det skattemässiga restvärdet, och det skattemässiga restvärdet är normalt betydligt lägre än det pantvärde som man här talar om. Vi har flera gånger påpekat, bl.a. i samband med en utfrågning inför skatteutskottet, att det här inte överensstämmer med grundtankarna i bostadsfinansieringssystemet, som ju för konventionellt beskattade fastighetsägare förutsätter en 95-procentig belåning av pantvärdet. Bostadsdepartementet tycks nu, om man får tro propositionen, mena att detta egentligen inte är departementets bord, vilket gör det omöjligt för de här fastighetsägarna att i framtiden t.ex. bygga om sina fastigheter. Vi vädjar nu till riksdagen att försöka åstadkomma den samordning som regeringskansliet uppenbarligen inte har lyckats med.
Som vi tidigare har hört saknas i propositionen även förslag på hur en eventuell finansiering med omfördelningslån skall lösas skattemässigt för konventionellt beskattade fastighetsägare såväl när det gäller inkomst- som realvinstsbeskattningen.
Får jag sedan, herr ordförande, slutligen i korthet beröra frågan om förslaget beträffande möjligheterna att få räntestöd för lägenhetsunderhåll. Om man från statens sida väljer den principen, vill jag påstå att detta på sätt och vis innebär en annan väg än den som man nu med, såvitt jag förstår, ganska stor framgång har bestämt sig för i de kommunala bostadsföretagen när det gäller det s.k. hyresgäststyrda lägenhetsunderhållet. Vi har för vår del med Hyresgästernas riksförbund under en tid haft diskussioner om hur vi på något sätt gemensamt skulle kunna få det här systemet överfört till konventionellt beskattade fastighetsägare. Jag anser att om staten väljer den föreslagna modellen minskar förutsättningarna för att fortsätta dessa diskussioner. Därmed skulle man på sätt och vis skjuta åt sidan tanken på större möjligheter för hyresgästerna att själva bestämma tidpunkten för och omfattningen av underhållet av lägenheterna.
Agne Hansson: Vem skall avsluta i blocket byggentreprenörerna? Jan Kielland, var så god.
Jan Kielland: Herr ordförande, ärade ledamöter! Mycket av det som nu har sagts hade jag kunnat säga, men jag skall inte ens tala om med vilka jag instämmer. För att vi skall få stilla vår hunger skall jag snabbt gå in på de frågor som vi har ansett vara svåra och avgörande när det gäller ett sådant här system.
Vi välkomnar alltså reduktionen av generella subventioner som uppvägs av riktade och effektiva subventioner. Vi tror att detta är en nödvändig väg att gå. Låt mig ändå peka på vad alla vet: Om vi lyckades föra en annan ekonomisk politik, skulle vi ha en lägre ränta och då skulle den här diskussionen vara onödig, eftersom problemet inte skulle finnas. Paradoxen är ju den att när vi har problem vill vi ha ett sådant här system med alla dess komplikationer. När vi inte har några problem behöver vi inte något system. I normala fall klarar vi oss med det som vi har.
Alltnog, den centrala fråga som alla har diskuterat är denna: Hur går det med fastighetspriserna i förhållande till den skulduppbyggnad som systemet innebär? Här har det gjorts simuleringar mot 80-talets förlopp. Det är intressant, men om jag har förstått det hela rätt har man då utgått ifrån de prisförändringar som faktiskt inträffade under 1980-talet. De inträffade under de villkor som karakteriserar ett finansieringssystem som inte bygger på reallån och som inte har en god paritet mellan olika årgångar av fastigheter. Redan i vårt remissvar framhöll vi att man borde ha analyserat den skillnaden i förutsättningarna noggrannare för att förvissa sig om att antagandet om prisutvecklingen i ett system med räntelån ger betryggande marginaler mellan skulder och priser. Det här är kanske inte helt lätt att klargöra. Jag skall göra ett försök att illustrera tankarna och peka på de eventuella effekter som vi tror att det här kan medföra.
(Bild 1.)
Vi har i detta exempel utgått ifrån 12 % ränta och 8 % inflation. Produktionskostnaden ligger på 10000 kr./m2 och stiger som den översta kurvan visar i takt med inflationen. Detta är, som bekant, en innovation i förhållande till vad som gäller i dag. Det är vår förhoppning att vi kommer därhän. Vi bygger ett hus A och tar de räntelån som systemet möjliggör. Då blir det skuldmaximum år 17 eller 18. Här har vi utgått ifrån att man låter lånen stå och helt enkelt låter inflationen urholka dem. Vid förhandlingar är det möjligt att det blir ett hyresgästkrav att man inte skall behöva amortera så mycket. Med tanke på att det här ändå är ganska litet pengar realt sett förutsätter vi att det går att arrangera det hela på det sättet att lånen blir stående även efter skuldmaximum. År 5 har vi kommit litet högre på kostnadskurvan och då byggs hus B, och år 9 och 10 hus C. Här ser vi hur skulderna kommer att utveckla sig. Givetvis är förutsättningarna desamma, beträffande inflationen och räntan.
Den garanterade nettoutgift som vi då har räknat med -- och här har vi startat med 4%, jag antar alltså att det har förflutit några år -- skulle självfallet nå sitt maximum för hus A ungefär samtidigt som skuldmaximum.
(Bild 2.)
Tar vi fasta på att räntebidraget minskas med en andel som svarar mot antalet år som återstår till år 40, skulle det i hyreshusfallet betyda en ökning enligt bilden. Kurvorna visar vad som är nödvändigt att ta ut i hyra, om jag har förstått reglerna rätt. Detsamma skulle väl gälla bostadsrättsföreningar men inte -- om jag har förstått det hela rätt -- villaägare som kan ha en fryst skuld och utnyttja sina 30% i ränteavdrag i all framtid. Villaägarnas kapitalutgifter kommer alltså att ligga parallellt.
Man skall först observera att både hus A, hus B och hus C -- framför allt hus A och B -- under en lång tid, längre än med det nuvarande systemet, har i princip samma boendeutgift. Det finns ingen skillnad i boendeutgift som gör det intressant att förvärva hus A i stället för hus B. Man kan tänka sig att man går ut i ett radhusområde där det för fem år sedan byggdes ett antal hus A och samtidigt ser på hus B som är nybyggt. Sedan ställer man sig frågan: Vilket hus skall man välja? Det finns ingen skillnad i boendeutgift, så detta har inte med saken att skaffa. Vi vet att det under ganska lång tid framåt kommer att vara samma boendeutgift i husen.
I detta läge vet vi ju inte när skuldmaximum uppstår, eftersom detta skulle kräva att vi kan sia om framtidens ränta och inflation. Det kan ju bli år 20 t.ex. i stället för år 17, kanske år 25 i ogynnsamma fall. Vi vet inte heller vilken skillnad det blir i boendekostnad beträffande husen A och B när skuldmaximum har passerats. Men vi kan gissa. Då skulle jag vilja säga så här. Det plusvärde som det innebär att bo i hus A representeras av nuvärdet i betalningsskillnad mellan huset B och huset A. Detta nuvärde skall vi år 5 bilda oss en uppfattning om och vara beredda att betala för hus A utöver de befintliga lånen.
Om man följer ekonomisk teori om den "ekonomiska människan", skulle man kunna få fram en summa som det vore försvarligt att betala för huset A med hänsyn till ekonomiska kalkyler. Men så fort man gör så har man ju också omedelbart avstått från konsumtion.
Om vi alltså tänker oss att vi kommer till den här platsen och det finns ett nybyggt hus och några som byggts tidigare och det är fem år som skiljer men i övrigt ingenting, boendekostnaden är densamma, kan man fråga sig: Vilka argument kan husägare A använda för att förmå mig att köpa hus A i stället för att flytta in i hus B? Låt oss säga att årskostnaden är 50000 kr. men att summan stiger med inflationen. Jag ser ingen anledning att betala mer för A än för B. Men ägaren till hus A vill kanske att jag övertar skulder på 1,2 miljoner och att jag därutöver betalar 100000 kr., därför att hus B kostar 1,3 miljoner. Betalar jag dessa 100000 kr. avstår jag ifrån ränteintäkter på de 100000 kronorna för all framtid, och dessa är ju, som vi alla vet, mycket värda med tanke på det nya skattesystemet. Vi får ju behålla 70% av räntan.
Det blir alltså nästan en tusenlapp i månaden som man avstår i konsumtion för förmånen att bo i hus A och få en lägre boendekostnad i A än i B om ungefär 10--15 år. Det är alltså den avvägningen som det skulle handla om. För min egen del tror jag att jag skulle ha svårt att värdera den framtida förmånen så högt att jag avstår från 100000 kr. i Lars Wohlins bostadsobligationer och behagliga ränteinkomster. Har jag familj och barn vill jag antagligen kunna använda pengarna för att göra familjens liv innehållsrikt under den tid då den faktiskt fungerar som ett hushåll och inte i någon avlägsen framtid när alla är skingrade.
Jag tror att slutsatsen skulle bli att man på en marknad i balans inte skulle känna att det är särskilt angeläget att betala högre priser än de som motsvaras av befintliga lån. I det perspektivet måste man fråga sig: Är marginalen mellan sannolik prisutveckling och framräknade skulder betryggande? Anser man det kan nog det här systemet fungera. Anser man det inte har man faktiskt de problem som förslagsställaren har försökt införa garantier emot, och då måste vi räkna med dessa problem. Jag har inget färdigt svar. Vi har i vår organisation vridit och vänt på det här och kan se att reaktionerna böljar i olika riktningar. Till den som misströstar nu kan jag väl säga att ju närmare år 17 vi kommer, desto säkrare är man beträffande boendekostnadsdifferensen i hus A och hus B. Desto större är sannolikheten att man ser fördelen av att betala mer för A än befintliga skulder. Till detta kommer naturligtvis att hela kalkylen störs av vad som redan har nämnts, nämligen fastighetsskatten som ändrar kalkylvärdena. Vi har också reparationer och liknande som förestår. I villafallet vet man ju att det framöver, liksom i hyreshusfallet, blir större reparationer som belastar kalkylen och då reduceras återigen vad man är beredd att betala utöver lånen.
Jag har alltså på denna punkt ingen uppmaning till ställningstagande, men jag har känt det mycket angeläget att klart och tydligt redogöra för att prisantagandet inte är lika självklart som vår erfarenhet hittills kan ha givit intryck av. Prisutvecklingen är nu plötsligt en variabel som följer av det här systemets utveckling och måste därför analyseras som sådan.
Knut Billing: På s.44 i propositionen står det beträffande räntestöd för underhåll: "Stöd för lägenhetsunderhåll med kortare varaktighet, såsom tapetsering, målning m.m. bör lämnas endast i fråga om nya hus så att hyran i dessa hus inte behöver belastas med avsättningar för underhåll."
Betyder inte detta, om man godtar förslaget, att morgondagens hyresgäster skall betala underhållet för dagens hyresgäster?
Bengt-Owe Birgersson: Det är klart att om man inte sätter av till underhållet så får man låna till det, och då får man högre kostnader totalt sett.
Knut Billing: Tycker man från SABOs och Fastighetsägareförbundets sida att det är bra att man i stället för att avsätta till reparationer lånar och låter morgondagens hyresgäster betala underhållet för dagens hyresgästers slitage? Är det en riktig princip? Tycker ni att detta är ett bra inslag i propositionen?
Bengt-Owe Birgersson: Den argumentering som förs i propositionen för att man skall ge ett 30-procentigt räntestöd till dessa åtgärder tycker jag är rättvis och logisk. Det vore olyckligt om man utnyttjade möjligheterna att låna. Jag tror nämligen att det är en dålig affär både för bostadsföretaget och hyresgästerna på några års sikt.
Ingrid Hasselström Nyvall: Jag vill ta upp samma frågeställning. I SABOs tidning BoFast tycker man att detta är en dramatisk fråga, som innebär en lånefälla och som kommer att leda till gigantiska hyreshöjningar på ganska få års sikt. Jag undrar om SABOs ledning och Fastighetsägareförbundet instämmer i den här skrivningen. I så fall är det litet oroande.
Dessutom är jag litet förvånad över att detta skall träda i kraft redan den 1januari 1991. Om det sker för att dämpa hyreshöjningen nästa år, borde det väl komma i takt med övriga förändringar på bostadsmarknaden. Detta kanske är en fråga som man snarast skall ställa till någon på departementet.
Bengt-Owe Birgersson: BoFasts redaktion är självständig i förhållande till oss. I SABOs ledning har vi inte haft några synpunkter på den ledare som du refererar till.
Man kanske inte behöver överdriva farorna med detta. I vilken utsträckning möjligheten att låna verkligen kommer att utnyttjas, är beroende av förhandlingarna mellan företagen och hyresgäströrelsen. Jag tror och hoppas att hyresgäströrelsen skall vara så klok i sin bedömning att den inte bara räknar ett år framåt utan ser till vad som är förnuftigt på litet längre sikt.
Då är det klokast att fortsätta att finansiera det här underhållet på samma sätt som vi har gjort hittills. Man skall emellertid naturligtvis tillgodogöra sig de 30% som är till för att, som jag har förstått propositionen, skapa en slags neutralitet gentemot andra upplåtelseformer.
Lars Strandberg: Detta är till för att anpassa möjligheterna för hyreshusen att få samma möjligheter till de 30% statlig skattereduktion som villaägarna har. Möjligheten till 30 % sådan reduktion gäller fr.o.m. 1991. Därför skall också detta förslag träda i kraft 1991.
Erling Bager: Jag vill ta upp möjligheterna till besparingar inom bostadsadministrationen. Lars Wohlin har tidigare varit inne på det, men jag vill nu vända mig till Bengt-Owe Birgersson, som har utrett detta.
Vad har du för kommentarer till besparingar inom administrationen, t.ex. att ta bort länsbostadsnämnderna och kostnadskontrollen? Kan du kommentera den typen av besparingar och vad man därigenom kan åstadkomma? Bengt-Owe Birgersson: Det blev ingen riktig balans i mitt inledningsanförande, eftersom jag höll på för länge med att tala om det jag tycker är bra i propositionen.
I och med att man går över till ett lånesystem som innehåller så pass mycket mindre av subventioner än det nuvarande systemet, framstår det som naturligt att ställa sig frågan om man kan överlämna mera av ansvaret för "sista kronan" till byggherren. Den får ju ändå betalas tillbaka en gång i framtiden.
Under den tid jag var på bostadsdepartementet infördes lånetrappan. Filosofin bakom lånetrappan var att byggherrarna successivt skulle få ta ett större ansvar för kostnaderna.
Det misslyckades av olika skäl. Jag tycker nu att man på allvar skall överväga att pröva att ta ytterligare ett steg i den riktningen.
Jag vill föreslå -- jag tycker att det är mycket viktigt -- att man åstadkommer en utgiftskurva som successivt sjunker över tiden. Jag sade att det kan göras till priset av att man börjar med litet högre ränta.
Om man i stället för två beslut i länsbostadsnämnden med "automatik" betalade ut dagens räntebidrag redan när huset är färdigt, dvs. utan ett andra beslut från länsbostadsnämnden, skulle man få en lättnad i byggkostnaderna som enligt våra beräkningar är väl jämförlig med skillnaden mellan 3,75 och 4,00.
Detta är två konkreta exempel på att ett nytt lånesystem av den här typen öppnar möjligheter för ganska radikala förändringar.
Sune Jussil och andra var inne på detta. I den nya situation som uppstår måste man ställa sig vissa frågor. Vilka uppgifter skall länsbostadsnämnderna ha? Hur skall man se på relationen mellan SBAB och länsbostadsnämnden i den nya situationen? Jag tycker, som någon sade på förmiddagen, att om riksdagen fattar beslut om ett sådant här lånesystem bör man utnyttja mellantiden till att studera vilka rationaliseringar både inom administrationen och inom regelverket som en helt annan subventionsnivå gör möjlig.
Jag har svårt att direkt peka på exakt vad en sådan utredning skulle kunna leda till, men jag tror att man kan göra en del klipp, om uttrycket tillåts.
Erling Bager: Innebär det du säger om radikala förändringar och klipp också att man skulle kunna tänka sig att ta bort länsbostadsnämnderna och slopa kostnadskontrollen?
Bengt-Owe Birgersson: Att ett slopande av kostnadskontrollen bör övervägas är en gammal synpunkt från många av byggherreorganisationerna. Om man inte lämnar mera subventioner än till all annan lånefinansierad investeringsverksamhet, bör man kunna göra det. En komplikation i sammanhanget är naturligtvis investeringsbidraget.
Hur långt man kan komma om man sätter sig ner och går igenom det här seriöst är litet svårt för mig att säga nu. Det är inget tvivel om att en betydande del av länsbostadsnämndens uppgifter består av administrationen av lån.
Erling Bager: Får jag bara kortfattat kommentera investeringsbidraget. I skatteuppgörelsen kom folkpartiet och socialdemokraterna överens om att ett investeringsbidrag skulle kompensera momshöjningen. Men vi har aldrig diskuterat den typ av villkor som finns i propositionen när det gäller konkurrensen. Personligen tycker jag att det är olyckligt att man i propositionen har kopplat detta till ett villkor med återbetalning på momsen. Det är egentligen inte Bengt-Owe Birgersson som skall svara på denna fråga, utan någon från departementet.
Björn Karlberg: Jag vill att du skall läsa propositionen en gång till när det gäller den här punkten. Den ser inte riktigt ut på det sättet som du har beskrivit den.
Erling Bager: Jag har läst den tre gånger, men det går inte att komma bort från att detta villkor finns. På s. 21, tredje stycket, i propositionen, står det att en förutsättning för att bidrag skall utgå är att bostadslån skall lämnas för projektet. Där kommer också kopplingen till det batteri av villkor som man kan läsa om högst upp på s. 23 i propositionen, bl.a. markvillkor, kommunal bostadsanvisningsrätt och produktionskostnadsprövning. Någon annan slutsats kan man inte komma fram till om man hänger på alla de typer av förslag som socialdemokraterna har väckt inom bostadspolitiken i många år och kopplar dem till investeringsbidraget. Vi ifrån folkpartiet beklagar att socialdemokraterna väljer den vägen.
Lars Strandberg: Jag vill säga något om möjligheterna till förenklingar. I propositionen sägs det även att om man kan komma fram till ett utvidgat producentansvar, som jag tror att de flesta anser är helt nödvändigt, innebär det en ganska radikal möjlighet att förenkla byggbestämmelser och andra regler. Om man kan göra en sådan regelförändring så blir en konsekvens av detta att man även kan minska byråkratin.
Magnus Persson: Jag skulle vilja ställa en fråga till organisationsrepresentanterna. Delar ni den uppfattning som departementschefen uttrycker på s. 35--36 i propositionen om garantiavgiften? Vissa remissinstanser har ju sagt att de är rädda för att denna avgift skulle motverka byggandet i glesbygd. Men departementschefen säger att garantiavgiften inte skall innebära någon risk för detta. Hur ser ni på just den frågeställningen? Det är väsentligt hur ni som organisationer ser på detta.
Jan Kielland: Man har bett mig svara i stället för beställarna, och det kan ju ha sina poänger. Jag är inte säker på om det står i propositionen, men om jag har förstått saken rätt så finns det ett bakomliggande resonemang som innebär att garantiavgiften sedd i relation till andra kostnader, t.ex. för mark, osv., gör att denna avgift inte skulle påverka glesbygdsinvesteringar så väldigt mycket. Om det resonemanget håller borde denna avgift inte verka så kraftigt avskräckande att man behöver hysa några farhågor.
Birger Andersson: Jag vill komplettera Magnus Perssons fråga med en direkt fråga till Bengt-Owe Birgersson om SABOs remissvar när det gäller kreditgarantier. I sammanfattningen av SABOs remissvar på s. 94 i propositionen står det:
SABO anser att en statlig kreditriskgaranti bör knytas till det föreslagna räntelånesystemet. -- -- -- Det är viktigt att låntagare i delar av landet där kreditrisken är större, inte skall få sämre kreditmöjligheter och väsentligt sämre villkor än låntagare i expanderande och därmed mindre kreditriskbenägna områden.
Anser Bengt-Owe Birgersson att man i propositionen har löst den problematik som ni från SABO tar upp i ert remissvar?
Bengt-Owe Birgersson: Det är litet svårt att svara alldeles entydigt ja eller nej på detta. Det beror nämligen litet grand på hur utvecklingen blir. Men jag tror att de skillnader som man kan anse sannolika i detta sammanhang inte är större än att man kan acceptera dem.
Kjell Dahlström: Jag vill ställa en fråga till byggentreprenörerna om hur ni tror att de ändrade finansieringsvillkoren förändrar marknaden för bostadsbyggandet. Har ni någon prognos för det?
Jan Kielland: Vi gjorde i samband med remissvaret bedömningen att en ökad privat skuldbörda för villaägare borde öka riskexponeringen för villaägande och därför avhålla en del människor från att göra den typen av investeringar, åtminstone i samma utsträckning som i dag. Risken att gå skuldsatt från en försäljning, baserad på det som jag försökte tydliggöra här tidigare, pekar i den riktningen.
Beträffande bostadsrätter gör vi följande bedömning. Den här skulden är visserligen anonym i detta sammanhang i den meningen att det är en förening som delar på den, men den vägs ändå in på ett ovisst sätt i samband med realisationsvinstbeskattningen. Dessutom vet vi att det kommer att bli en annan beskattning av bostadsrätters värde. Vi tror därför att de förändrade finansieringsvillkoren nog skulle leda till att det blir en ökad efterfrågan på hyresrätter.
Därmed ställs frågan vilka som är beredda att engagera sig i produktion av hyresbostäder. SABO-företagen ägs ju av kommunerna. Vi har därför inget val i den meningen. Frågan är om man kan locka även andra att investera i hyresfastigheter. För närvarande är det ungefär 25% av produktionen som uppförs på beställning av privata ägare. Om konkurrensvillkoren blir neutrala och om det är möjligt att få en marknadsmässig förräntning på nedlagt kapital, tror jag att man kan räkna med ett större utbud av privatägda hyresfastigheter. Men att svara på den frågan i dag är näst intill omöjligt, eftersom de avgörande skattefrågorna på s. 39 i propositionen ännu inte är lösta. Om Kjell Dahlström skulle följa upp med den frågan kan jag alltså inte svara på den.
Lars Strandberg: Jag vill först ställa en fråga till Bengt Nyman. Om jag uppfattade honom rätt sade han i sitt inlägg att regeringen nu i ett första steg sänker räntesubventionerna. Är det riktigt uppfattat?
Jag vill även ställa en fråga till Bengt-Owe Birgersson, som redovisade kurvor på en bild som utgick från 3,75%. Sedan lade han på en bild som utgick från 4,0%. Min fråga är om hans tanke var att man skulle byta ut 3,75% mot en ingångsränta på 4,0%, en ränta som därefter skulle öka till 4,5%?
Bengt Nyman: Mitt uttryck skall väl närmast ses i filosofisk mening. Jag ser det som en förhoppning att detta är en början till en mer allmän begränsning av generella subventioner och att man så småningom i stället kommer att gå in för mer selektiva och riktade bidrag.
Bengt-Owe Birgersson: Vad jag försökte säga beträffande min bild var att jag tror att det är oerhört angeläget att man konstruerar ett sådant här system på ett sådant sätt att man kan se framför sig vad som händer om man utnyttjar lånemöjligheterna maximalt. Jag delar i och för sig Lars Wohlins uppfattning, men jag tror att många inte kommer att göra detta. Men de som av olika skäl är hänvisade till detta system måste kunna se att det successivt skapas ett realt utrymme för reparationer. Det kan ju ske olyckshändelser i fråga om fastigheten, t.ex. sådant som inträffat i anslutning till miljonprogrammet. Därför vill jag påpeka att det enligt min uppfattning är viktigare för människor att kurvan över tiden sakta går nedåt än att de till varje pris kommer ned till en låg räntenivå för det första året. Jag tror att systemet annars blir skört.
Vi har i vår lilla kammare räknat ut att om man vill åstadkomma denna sänkning får man under det första året, det som skall jämföras med 3,75%, gå upp till 4,0%. Eftersom propositionen innehåller tankar om att man även från 3,75% skulle fortsätta uppåt, så har jag ingen synpunkt på det. Det var i stället principvändningen här som jag tyckte var viktig att påpeka. Jag hade nog inte lagt fram ett förslag i min utredning som inte innehållit detta. I denna utredning prioriterades en något högre ingångsränta för att det skulle kunna skapas ett större utrymme längre fram. Vi började alltså på 3,75% och tillämpade uppräkningsfaktorn inflationen minus 1%. Men om man gör denna bedömning mot bakgrund av hur realräntor och annat ser ut är det kanske tryggare att börja på 4,0% i det läget. Det har jag inga invändningar mot. Min synpunkt går alltså ut på att vända på systemet litet grand och inte på att låsa in ökad osäkerhet i modellen. Knut Billing: Lars Strandberg är här för att svara på frågor och inte för att ställa frågor. Men jag vill ställa en fråga till honom mot bakgrund av vad han nyss sade, nämligen att det skulle vara möjligt att göra förenklingar i systemet om det fanns ett utvecklat produktansvar. Det finns sedan flera år ett mycket utvecklat produktansvar när det gäller småhusbyggandet. Varför har i så fall inte förenklingar genomförts? Det förefaller mig något märkligt, Lars Strandberg.
Ordföranden Agne Hansson: Har Lars Strandberg något svar att ge?
Knut Billing: Eftersom Lars Strandberg inte vill svara på detta, vill jag att det görs en klar principuppläggning. Jag undrar om Lars Strandberg är här för att svara på frågor eller för att ställa frågor och delta i diskussionen? Om han är här för att svara på frågor får han avhålla sig från att delta i debatten.
Lars Strandberg: Jag gjorde inget debattinlägg, jag redovisade vad som stod i propositionen.
Jan Sandberg: Jag vill ställa en fråga om räntestödet för det relativt kortsiktiga underhållet, vilket är en nyhet i förslaget. Nu kan i och för sig både hyresgäster och fastighetsägare inse problemet med ett sådant system och kanske agera på ett annat sätt, men det är ingen nyhet att statliga stödåtgärder verkar styrande på bostadsmarknaden. För att göra en internationell utblick, finns det något annat land där man ger denna form av subventioner för denna typ av relativt kortsiktiga underhållsåtgärder?
Bengt Nyman: Jag har aldrig stött på sådana någonstans. Att ge subventioner till förvaltning, på det sätt som har skett under 80-talet och som ännu mer markeras i detta förslag, förekommer över huvud taget inte i länder där man har en fastighets- och bostadsmarknad som har karaktären av att vara någorlunda fri.
Björn Karlberg: Jag vill till Jan Sandberg säga att det finns ett antal länder där man har avdragsrätt för räntor, vad dessa räntor än avser. Däremot är det ovanligare med den ganska strikta neutralitetsansats som vi har haft i politiken på detta område genom att vi ger hyresgästerna samma möjligheter till subventioner som skattesystemet ger.
Jan Sandberg: Vi skulle kunna diskutera i vilken omfattning som egnahemsägare lånar pengar för att tapetsera om och kanske lägga om något golv i huset, men det skall vi inte göra. Men detta är trots allt en ny princip jämfört med tidigare. Det var det jag ville komma fram till.
Björn Karlberg: Det är inte fråga om en ny princip i den meningen, eftersom det räntestödssystem som nu byggs ut har funnits sedan 1983.
Jan Sandberg: I denna proposition föreslås ju att statliga subventioner skall ges för helt andra åtgärder än vad som tidigare skett. Jag har kritiska synpunkter även på det tidigare systemet, men det var detta jag ville få fram.
Ordföranden Agne Hansson: Vi går nu vidare till block 4.
Rolf Trodin: Från HSBs sida har vi haft vissa betänkligheter och reservationer mot konstruktionen av räntelånen. Vi har inte ifrågasatt hela systemet, men vi har haft invändningar mot Bengt-Owe Birgerssons utredning. De som vill veta detaljer om detta kan läsa vårt remissyttrande.
Eftersom räntelånen intecknar de boendes framtida betalningsförmåga måste man välja en metod för årlig uppräkning av boendekostnaderna som innehåller vissa marginaler.
I remissvaret på boendekostnadsutredningen reagerade vi inom HSB mot att man använder inflationen minskad med 1% som uppräkningsfaktor. Vi tyckte att en uppräkning av kapitalutgiften med 11% vid en inflation på 12% var för hög. Vid hög inflation brukar reallönerna regelmässigt släpa efter för stora grupper av lågavlönade. Vi föreslog i stället att uppräkning skulle ske med 75% av inflationen, dvs. med 9% om inflationen var 12%. Det kan man i och för sig matcha antingen med längre skulduppskrivningstid eller med högre ingångsränta.
Regeringens proposition är på denna punkt en stor besvikelse. Uppräkningen skall ske med inflationen utan någon form av reduktion. Detta kommer att få svåra konsekvenser vid en inflation av den storlek som vi har varit vana vid under senare år. Jag skall med några bilder försöka visa detta.
(Bild 1)
Bild 1 visar boendekostnaderna 1991 för trerumslägenheter på 75m2 med olika år för färdigställandet. Produktionen från 1980-talet kan beräknas kosta från 3500kr. per månad för 1981 års produktion till drygt 5000kr. per månad för 1990 års produktion.
Nyproduktionen enligt 1991 års regler ger en boendekostnad på mer än 5500kr. per månad. Det är det år som RINK gäller.
Genom räntelån fr.o.m. 1992 kan kostnaderna första året reduceras till strax under 5000kr. per månad. Så långt har sålunda räntelånen en positiv bostadspolitisk effekt, även om det är en mycket märklig effekt i sig att 1991 års produktion blir avsevärt dyrare än 1992 års produktion.
(Bild 2)
Bild 2 visar utvecklingen på sikt vid 5% inflation i det nuvarande systemet med 1990 och 1991 års regler och med räntelån från 1992. Räntelånen kan som synes hävda sig väl under de första 20åren vid detta antagande om inflationen.
Nu är vi inte vana vid en inflation på 5%, så för säkerhets skull har jag tagit fram en bild som visar en inflation på 10%.
(Bild 3)
Redan efter fem sexår är räntelånen dyrare än med 1991 års regler. Därefter blir skillnaderna alltmer dramatiska. Nu lär man väl inte kunna leva år efter år med en inflation på 10%, men någonstans häremellan ligger sanningen.
En uppräkning med inflationen betyder att det saknas möjligheter att belasta boendet med ökade kostnader av något som helst slag. Hela betalningsutrymmet är intecknat för lånesystemet. Det finns ingen marginal för t.ex. ökade underhållsåtgärder.
Vi menar att bostadskostnadsutredningens förslag -- inflationen minus 1% -- hade skapat en marginal mellan betalningsförmåga och utgifter på 20--25% under perioden. Det betraktar jag som ett absolut minimum för att göra systemet acceptabelt. Vi föreslår alltså i vårt remissvar att en uppräkning skall göras med 75% av inflationen. Och det kan man matcha antingen med en högre ingångsränta eller en längre skulduppskrivningstid.
De nya räntelånen intecknar det framtida utrymmet för kostnadsökningar i boendet till 100% eller mer. Därmed finns inget utrymme för den stegvisa upptrappningen av fastighetsskatten som förutsätts enligt nuvarande system.
När det gäller fastighetsskatten har samtliga organisationer på bostadsmarknaden krävt ett alternativ till existerande regler. Vi vill ha en löpande beskattning, som baseras på ett enkelt boendevärde, exempelvis x kr. per m2. En utredning tillsätts också i dagarna om detta.
Detta utredningsuppdrag blir nu utomordentligt viktigt. Räntelånens införande måste omedelbart få påverka direktiven till den nya utredningen.
Dessutom bör omgående tilläggsdirektiv lämnas till den nu sittande Anclowska utredningen om att den måste ta hänsyn till räntelånens konstruktion. Det kan t.o.m. ifrågasättas om det är meningsfullt att slutföra den Anclowska utredningen. I perspektivet med räntelån finns i framtiden inget utrymme för ett sådant alternativ som Anclow utreder.
Enligt regeringsförslaget utvidgas ROT-bidragen till att omfatta inre underhållsåtgärder. I nyproduktionen gäller det samtliga underhållsåtgärder -- i beståndet endast åtgärder med en varaktighet av minst 20år. Detta bidrag beskrivs ge resultatet att hyran i nya hus inte behöver belastas med avsättningar för underhåll. Detta är en överraskande signal till bostadsmarknaden, åtminstone den del som jag representerar. I fortsättningen skall man alltså inte i förväg spara till nödvändigt underhåll. När den första hyresgästen i ett nybyggt hus har förbrukat kylskåpet, frysen, spisen eller tvättmaskinen skall värden ta upp nya lån för att ersätta utrustningen. Detta nya lån skall kommande hyresgäst förränta och amortera.
Enligt HSBs uppfattning bör staten i stället stimulera till att underhållsfonder byggs upp. Det kan ske genom att bidraget utgår när fonderade pengar används, om man nu skall ha ett bidrag.
Det bör också uppmärksammas att de som verkligen har byggt upp underhållsfonder kommer nu att drabbas av den höjda byggmomsen. Något investeringsbidrag som kompenserar momsen utgår nämligen inte till 10- och 20-årsåtgärder. Fonderna blir därmed de facto devalverade med 10%.
De utvidgade ROT-bidragen skall omfatta endast upplåtelser med hyresrätt. Detta är en märklig diskriminering av bostadsrätten, som HSB inte kan acceptera.
Jag kan i och för sig förstå hur man tänkt, nämligen att det inre underhållet i en bostadsrätt är en angelägenhet för den enskilde bostadsrättshavaren. Föreningen ansvarar endast för det gemensamma underhållet. Bostadsrättshavaren kan finansiera sitt lägenhetsunderhåll antingen med lån eller uttag av pengar från t.ex. ett bankkonto.
Men här tänker man fel, åtminstone när det gäller den stora andel av beståndet som vi har. I HSBs bostadsrättsföreningar har vi årliga avsättningar till yttre och inre underhåll. Den inre fonden är knuten till lägenheten och kan endast användas för underhåll och förbättring av lägenhetens inre standard. Endast om uttag från fonden inte räcker är det aktuellt att ta upp individuella lån.
I hyresrättslägenheter går det ofta till på samma sätt. De boende bidrar via hyran med avsättningar till underhållsfonder. Endast om fonderna inte är tillräckliga tar hyresvärden upp nya lån.
De boende i hyresrätt har i allt större utsträckning börjat styra sitt inre underhåll själva. De som skjuter upp åtgärder eller kan vidta dem själva får reduktion av hyran. De som satsar på tillval och extrautrustning får ta på sig ett ökat underhållsansvar. Allt fler kontrakt förses med förbehåll om hyresgästinflytande. På den punkten börjar gränserna glida väldigt mycket. Därför anser vi inom HSB att det är ett uppenbart rättvisekrav att samma regler för räntebidrag till inre underhåll skall gälla i bostadsrättsföreningar som i hyresrätter. Och räntebidragen bör utgå när fonderade medel tas i anspråk i stället för under uppbyggnad.
Byråkratin kommer att växa och fördyras väsentligt av räntelånesystemet om inte drastiska åtgärder vidtas. En villaägare kan i framtiden ta upp lån utan nämnvärd prövning där räntan är avdragsgill. Hyres- och bostadsrätt kommer att möta en växande byråkrati i framtiden, trots att subventioneringen kraftigt minskas och ersätts med en återbetalningspliktig skuldökning.
Länsbostadsnämndernas i dag alltför omfattande prövning blir minst lika stor i det nya systemet. Dessutom tillkommer ett komplicerat realräntebidrag. Kreditgarantier skall köpas av staten. Kostnaderna beräknas bli 0,5--1%. Trots statlig kreditgaranti skall nya pantbrev löpande tas ut av låntagarna. Detta betyder ytterligare administration samt ständigt nya pantbrevskostnader med 2% på intecknat belopp.
Den komplicerade beräkningen av reavinsterna blir ytterligare besvärlig med räntelån. I underlaget ingår en bostadsrättsförenings nettoskuld. Vid räntelån ökar skulden kontinuerligt, och alla kommer att få reavinstbeskattning även vid uppenbara förlustaffärer. Reavinstreglerna måste därför omedelbart ändras om det nya systemet skall införas. Sammanfattningsvis vill jag säga följande:
1. Den årliga uppräkningen av kapitalutgifterna måste vara mindre än inflationen. HSBs förslag är 75% av inflationen. 2. Räntelån går inte att förena med nuvarande system för fastighetsskatt, ej heller med direktiven till den Anclowska utredningen. Utrymme för fastighetsskatt saknas medan skulduppräkning pågår. 3. Räntelån kan inte förenas med de nya principerna för beräkning av reavinst i bostadsrättsföreningar. 4. Räntebidrag till inre och yttre underhåll måste vara neutrala i förhållande till upplåtelseform och finansieringssätt. 5. Möjligheter till att minska byråkratin måste tas till vara i varje ny form av bostadsfinansiering och beskattning i stället för att man bara accepterar att den ökar.
Mirja Kvaavik-Bartley: Herr ordförande, ledamöter av bostadsutskottet! Sveriges bostadsrättsföreningars centralorganisation har redan tidigare avstyrkt förslaget till räntelån. Vi hade flera tunga skäl till vår avstyrkan.
1. Räntelånesystemet skulle, om det infördes, i kombination med fastighetsskatten leda till en automatisk skuldfälla och till ett successivt förstatligande av våra bostäder. Detta skulle innebära ett allvarligt hot mot bostadsägandet. 2. Det skulle medföra risker för överbelåning och allvarligt försvåra möjligheterna att finansiera framtida reparationer och ombyggnader. 3. Räntelånen är obegripliga och svårförklarliga. De ger inte möjligheter för låntagare att överblicka och planera för sin ekonomi. 4. Systemet är, i likhet med det tidigare paritetslånesystemet, politiskt instabilt. 5. En samhällsekonomiskt riktig bostadspolitik borde innehålla kraftiga inslag av sparande. Räntelånesystemet saknar sådana helt och baseras på motsatsen, nämligen på omfattande skuldökningar. 6. Enligt vårt sätt att se går det inte att kombinera ett nominellt skattesystem med ett realt finansieringssystem. I dag vet vi vilken utformning skatteomläggningen kommer att ha. Sett mot denna bakgrund kan vi bara konstatera att räntelånesystemet skulle göra ont värre. Rolf Trodin har redan tagit upp frågan om reavinstbeskattningen och hur omöjliga de nuvarande reglerna är att kombinera med räntelån.
För några dagar sedan uppvaktade vi från SBC biträdande finansminister Erik Åsbrink och hemställde att dessa nya orimliga reavinstregler skulle ändras omedelbart. Vi påpekade att de nyligen beslutade reglerna är helt oförenliga med det föreslagna räntelånesystemet. Jag ber att få lämna denna skrivelse till utskottet för kännedom och förhoppningsvis också för åtgärder.
Dessutom är den Anclowska utredningen på gång, som ett led i skatteomläggningen. Enligt direktiven skall höga föreningsskulder automatiskt leda till högre taxeringsvärden och, som följd därav, till högre årlig fastighetsskatt. Räntelånen kommer alltså att automatiskt leda till högre årlig skatt.
Vi från SBC undrar om inte meningen är att skatteomläggningen tillsammans med räntelånesystemet skulle ge dödsstöten åt bostadsrättsformen i nyproduktion.
I propositionen hävdas att det nu införts flera fallskärmar som skydd för låntagarna. Den första är det föreslagna realräntebidraget, som kan tänkas ge ett skydd mot höga realräntor. Men inget skydd ges för konsumenter mot fallande fastighets- och bostadspriser -- och det sker just nu i dessa tider då fastighets- och bostadspriserna går ned kraftigt, inte beroende på utbudet och efterfrågan utan på politiska beslut eller rädslan för vad politiska beslut kan innebära. Experter spår ännu större prisfall. Risken att skulderna kommer att överstiga det pris en bostadsrättshavare eller villaägare får ut när han behöver flytta är uppenbar. Och det finns ingen fallskärm mot denna utveckling.
Den andra fallskärmen, den statliga kreditgarantin, sägs eliminera risker för minskat bostadsbyggande på mindre orter. Men dessa garantier skyddar normalt endast långivarna, kreditinstituten, inte låntagarna, de enskilda bostadsägarna. De står fortfarande ensamma med risken att deras skulder kommer att överstiga värdet på deras bostad den dag de måste flytta om priserna över lag faller.
Den statliga kreditgarantin kommer inte att öka SBC BOs eller någon annans möjlighet att bygga nya bostadsrätter på orter där man inte känner sig övertygad om att priserna i varje fall kommer att stiga i takt med inflationen. Vi säger därför fortfarande nej till ett räntelånesystem, både när det gäller nya lån för nybyggnad och ombyggnad och när det gäller ändringar av tidigare beviljade lån. Att införa bidrag för lägenhetsunderhåll strider, enligt vår uppfattning, mot sunt förnuft och sunt ekonomiskt tänkande.
Det var, enligt vår mening, fel att fördyra bostadsbyggandet genom en momshöjning. Det nu föreslagna investeringsbidraget kommer inte att kompensera för de kostnadsökningar momshöjningen leder till. Ansökan om bidrag måste lämnas till länsbostadsnämnden, men först efter det att kostnaden in extenso är betald. Därför fördyras kreditiv och som följd därav de totala produktionskostnaderna. Kostnaderna och byråkratin ökar. Beslutet om momshöjningen borde återtas. Man borde åtminstone få omedelbar restitution av länsstyrelsen utan inblandning av länsbostadsnämnden.
Det har varit svårt för oss att bland förslagen finna något som vi kan tillstyrka. Det som kan vara värt att nämnas är att man avser att skapa en konkurrens på kreditmarknaden. Det tillstyrker vi. En positiv detalj som vi också noterat är att bostadskomplement föreslås kunna belånas som bostäder.
Från SBCs sida önskar vi ett finansieringssystem som är så robust att det håller flera år än det tidigare paritetslånesystemet och det nuvarande räntebidragssystemet. Till dess att ett sådant system är infört vill vi ha dagens system kvar i modifierat skick. Det bör klart uttalas att målet är att vi alla skall klara av att betala våra boendekostnader själva direkt ur plånboken och inte genom skattsedeln. Vi är medvetna om att detta förutsätter en sänkning av det totala skattetrycket och bostadsbeskattningen samt en kraftig stimulans av bostadssparandet.
Vi vill dessutom ha samma behandling av alla upplåtelseformer när det gäller den högre lånegränsen. Varken nuvarande system eller det föreslagna räntelånesystemet behandlar hyresrätt, bostadsrätt och direkt äganderätt lika. Alla möjligheter som redan nu finns att avbyråkratisera bör utnyttjas. Lånebyråkratin bör kunna skäras ned kraftigt redan i dag. Det skulle minska kostnaderna både för myndigheter och producenter. Jag tänker då på exempelvis slopande av pantvärdesberäkningar, markvillkoret och den kommunala bostadsanvisningen. Något existensberättigande för Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag finner vi inte heller.
Frågan om den kommunala bostadsanvisningen är särskilt viktig, för hur skall man kunna stimulera bostadssparandet om det inte ökar bospararnas möjligheter att få en bostad. I vissa kommuner är situationen i dag sådan att kommunerna lägger beslag på alla eller åtminstone merparten av de bostäder som bosparorganisationerna bygger med sina bosparares pengar. Ett kraftigt uttalande från riksdagen eller en lagändring bör åstadkommas omedelbart. Detta för att hindra kommunerna att snuva bospararna på den enda sparstimulans som finns.
Sammanfattningsvis innebär förslaget till ny bostadsfinansiering stora risker för de enskilda människorna. De kan luras in i en skuldfälla som de inte kunnat förutse och vars konsekvenser, t.ex. risken att förlora hela sitt bostadskapital, de inte kunnat ana. Därför bör förslaget inte genomföras.
Nils Schirren: Skillnaden mellan nuvarande finansieringssystem och det nya räntelånesystem som föreslås i propositionen kan något förenklat uttryckas så att den subvention som en köpare av ett nyproducerat småhus i dag erhåller i form av räntebidrag under de första tio åren får han själv betala tillbaka i morgondagens system. Återbetalningen skjuts dock upp i bortemot 20 år. Detta medger att de årliga utbetalningarna blir ungefär lika stora under de allra första innehavsåren med det nya systemet som med dagens system.
Men när en villaägare, med det nya systemet, säljer sin villa efter kanske tio år kommer han att upptäcka att hans skuld är väsentligt större än i ingångsläget och i jämförelse med dagens system. Den är kanske 150 % större eller mer. Hur mycket större den blir beror på sådana faktorer som inflationstakt och räntenivå.
Till räntelånens nackdelar hör alltså den uppenbara risken att prisutvecklingen på villan inte följer med i räntelånets skuldökningstakt. Denna risk, det skall betonas, är inte endast förknippad med t.ex. småhus på orter i landet där man är beroende av en dominerande industri som kanske är nedläggningshotad och därför kan dra ned priset mycket snabbt. Den är också förknippad med den kraftigt ökade beskattning av boendet som blir följden av skattereformen. Det finns, menar vi i Villaägareförbundet, en mycket påtaglig risk för en allmän prisstagnation på småhusmarknaden i landet, kanske liknande den som vi kunde iaktta i början på 1980-talet, eller kanske en kraftigare avmattning, som resulterar i en nominell prissänkning. I det föreslagna systemet finns ingen absolut garanti för att försäljningspriset kommer att täcka låneskulden. Detta innebär att det nya räntelånet kan bli en uppenbar lånefälla för landets villaägare. Den kreditgaranti som föreslås i propositionen är en garanti för kreditgivarna och inte för kredittagarna -- det har vi hört tidigare, och det framgår också klart i propositionen.
Det finns dock en mycket smal strimma av hopp i propositionen. Jag citerar några rader på s. 34. I näst sista stycket säger departementschefen följande: "Enligt min mening bör dock regressanspråk begränsas något i vissa fall. Kreditgarantinämnden bör efterhand kunna utveckla en praxis i fråga om eftergift av regressfordringar och t.ex. kunna efterge fordringar som beror på att värdeutvecklingen inom en region eller på en viss ort har varit så svag att räntelånen i större eller mindre del saknar täckning." Detta har kallats en fallskärm. Det är nog ingen överdrift att påstå att många som kastas ut i luften och drar i snöret kommer att upptäcka att fallskärmen inte vecklar ut sig.
Jag tänker koncentrera Villaägareförbundets synpunkter på räntelåneförslaget kring två huvudpunkter, för det första tillämpningen av räntelånesystemet på beståndet och för det andra tillämpningen på framtida nyproduktion.
När det gäller tillämpningen på beståndet har Villaägareförbundet mycket tydligt, t.ex. vid remissbehandlingen, ställt kravet att de villaägare som redan fått statliga lån med räntebidrag skall få behålla dessa. Dessa villaägare har ju baserat sin ekonomi på räntebidragen, och att påtvinga dem det nya lånesystemet skulle rycka undan grunden för deras villaköp, menar vi. De villaägare som i dag har räntebidrag kommer att utsättas för kapitalförluster genom de prisfall som det nya finansieringssystemet sannolikt kommer att förorsaka på villamarknaden, i vart fall på delmarknaden för nybyggda småhus. Ett borttagande av räntebidragen för den grupp som har dessa i dag betraktar vi som både omoraliskt och oacceptabelt.
Till en tillämpning av det nya räntelånesystemet på hus som byggs i framtiden kan Villaägareförbundet däremot ha en försiktigt och reserverat positiv attityd. Det finns naturligtvis många kritiska synpunkter även på detta, och jag nämnde det viktigaste inledningsvis. Men vi menar ändå att det är en sund utveckling att minska och avveckla subventionsgraden inom bostadssektorn. Att nå fram till en lösning där var och en betalar sin egen bostad är en långsiktig målsättning som tyder på en sund politisk inställning. Därför har Villaägareförbundet i remissbehandlingen intagit den ståndpunkten att vi är beredda att acceptera det nya räntelånesystemet för framtida nyproduktion under en bestämd förutsättning, nämligen att de inbesparingar som görs i samband med att räntebidragen slopas används till att avskaffa eller åtminstone kraftigt sänka fastighetsskatten. Detta hindrar inte att det finns alternativa kreditformer som är väl så intressanta och användbara som räntelånesystemet för framtida nyproduktion.
Ett konventionellt lånesystem med möjlighet till låneutökning får i princip liknande effekter som räntelånets, men utan dess avigsidor i form av svåröverskådlighet och inflationskänslighet. Med konventionella lån som är förknippade med en rätt till låneutökning i stället för räntelån undviker man också den risk som många talare tidigare har pekat på, nämligen att villaägarna och övriga låntagare får en känsla av att ha fångats i ett ekonomiskt system och inte fullt ut råder över eller kan överblicka sin egen ekonomi.
Jag tänkte komma in på ytterligare en fråga som är angiven i kallelsen till dagens hearing, nämligen boendekostnaderna för 1991. Eftersom skattereformen drar med sig en kraftig ökning av boendekostnaderna, framför allt för villaägarna men även för övriga boendeformer, är det mycket angeläget att man gör något åt fastighetsskatten. Det är därför viktigt att man snarast tillsätter den utredning som i olika omgångar utlovats för att ta fram en ny bas för fastighetsskatten.
Villaägareförbundet har dessutom det kravet att man i avvaktan på den utredningen genomför en temporär sänkning av fastighetsskatten till 0,9 %, i avvaktan på en mer definitiv lösning.
Bland de problem som vi kan se fr.o.m. nästa år finns bl.a. de regionala orättvisor som dels är kopplade till fastighetsskattens nuvarande utformning, dels till de varierande kapitalkostnaderna. Vi ser dem redan nu, men de accentueras nästa år.
Den genomsnittliga bostadskostnadshöjningen för en villaägare i landet från 1989 till 1991 ligger på nivån 20000 kr. per år. För villaägare i storstädernas högprisområden höjs bostadskostnaderna däremot minst dubbelt så mycket. Vi har beräknat att storstäderna i genomsnitt får en bostadskostnadshöjning från 1989 till 1991 på ungefär 40000 kr. räknat på 12 % räntenivå.
Ordföranden Agne Hansson: Då vill jag be er tre som har varit föredragande att ta plats här framme så fortsätter vi utfrågningen. Jag lämnar ordet fritt. Jag hemställer fortfarande om korta frågor och om möjligt korta svar.
Eva Zetterberg: Jag vill vända mig till Nils Schirren. Jag blev mycket konfunderad över ditt inlägg. Du talar om att det skulle vara omoraliskt av riksdagen eller regeringen att lura villaägarna på kapitalvinsten. Är det så att villaägarna skall premieras för att skapa en kapitalökning? Vinsten för villaägarna och även i detta sammanhang för riksdagen är väl att det skapas möjligheter för fler människor att bo på ett bättre sätt, exempelvis i villa. Om möjligheterna till ökad kapitalinkomst därmed minskar, är detta omoraliskt gentemot de nuvarande villaägarna?
Nils Schirren: Det nuvarande systemet bygger på att villaägaren kan emotse subventioner under ungefär en tioårsperiod. Räknat på en normal nyproduktionskostnad för en villa i dag är det kapitaliserade nuvärdet av subventionerna ungefär 300000 kr. Vi menar att lämpligheten av ett sådant system där den enskilde bostadsägaren får ett kapital i den storleksordningen av staten verkligen kan diskuteras. Men för de villaägare som redan har köpt en villa på dessa villkor och räknat med att få bidragen i fortsättningen kan det innebära en mycket kraftig knäck av deras ekonomi om dessa bidrag plötsligt rycks undan.
Jag vill särskilt peka på den delgrupp som har köpt statligt finansierade småhus i andra hand. Om en begagnad villa med vanliga privata lån i dag har ett värde på marknaden av ungefär 1 milj.kr., har motsvarande hus med statliga räntebidrag ett värde på någonstans mellan 1,2 och 1,3 miljoner. Den som köper ett hus och betalar 200000--300000 kr. för mycket får verkligen sin ekonomi knäckt över en natt om han fråntas dessa räntebidrag. Då kan han bara sälja huset för 1 milj.kr. dagen därpå.
Kjell Dahlström: Kritiken mot förslaget är stor. Jag förstod Rolf Trodin när han sade att han är rädd att man intecknar hela bokostnadspotten hos hushållen så, att de inte har råd med mindre kostnadsökningar för underhåll osv. Men Mirja Kvaavik-Bartley avvisar det här förslaget totalt och blir oss svaret skyldig vilket system hon vill se i stället. Jag skulle framför allt vilja höra SBCs syn på det.
Mirja Kvaavik-Bartley: Jag trodde att jag berättade vad vi vill ha. Vi vill på sikt ha ett system som egentligen inte innebär någon subventionering alls. Ett system där vi själva direkt ur plånboken alltid kan betala våra boendekostnader. Men detta är ju en dröm i dag. Vårt totala skattetryck, vår bostadsbeskattning och avsaknaden av stimulans för bostadssparandet leder till att detta inte kan bli verklighet i dag. Därför vill vi fortsätta med dagens system, dvs. räntebidragssystemet, men med modifieringar så att subventioneringen minskar. Det skall finnas ett klart uttalat mål, att vi vill komma fram till en situation utan subvention och med egen betalningsförmåga.
Kjell Dahlström: Det verkar som om många är överens om det långa perspektivet, men man skiljer sig åt beträffande hur man skall komma fram till målet. Kan det vara rätt uppfattat?
Birger Andersson: Jag skulle vilja anknyta till vad Villaägareförbundets representant sade här. Man kan acceptera räntelån för nybyggnation, men man vill behålla nuvarande lånesystem för befintliga hus, om jag har uppfattat Nils Schirren rätt. SBCs representant sade att man var emot en tvångsmässig omläggning av befintliga räntesubventioner till räntelån. Men man skulle kunna tänka sig, om jag har uppfattat saken rätt, en valfrihet, en frivillighet. Jag vill ställa en fråga till bostadsdepartementet: Har ni funderat över tanken att i det här sammanhanget vidga möjligheterna till en valfrihet för de boende, och vad har ni i så fall kommit fram till?
Lars Strandberg: Vi har inte tänkt oss något fall där man skall kunna välja mellan att ha subvention eller att inte ha subvention.
Birger Andersson: Nu missuppfattade du mig. Om jag har förstått propositionen rätt är det en tvångsmässig omläggning, stämmer inte det? Jag menar att man skulle kunna låta dem som för närvarande finns inne i det nuvarande systemet vara kvar där, och när det sedan gäller nybyggnation skulle möjligheten finnas att ha räntelån, som Nils Schirren var inne på. Jag vill ställa frågan utan att göra några egna kommentarer.
Ordföranden Agne Hansson: Frivillighet för dem som redan är inne i det gamla systemet att övergå till det nya systemet, om jag har uppfattat Birger Andersson rätt.
Lars Strandberg: Om jag har uppfattat frågan rätt så gäller den att man antingen skall få vara kvar i det nuvarande systemet om man har räntebidrag och därmed erhålla subventioner eller också skall man få välja att gå över till räntelånesystemet utan subventioner. En sådan valfrihet finns inte. Det vi erbjuder är en möjlighet till räntelån.
Knut Billing: Både Rolf Trodin och Mirja Kvaavik-Bartley uttalade en hel del kritik och sade bl.a. att reavinstreglerna måste ändras omedelbart. Jag tror att det var Rolf Trodin som uttryckte det så. Under diskussionen tidigare i dag klargjorde finansdepartementets företrädare att någon ändring av reavinstreglerna inte diskuteras och planeras inte. Min fråga är då: Anser ni att den här propositionen kan genomföras om man inte ändrar reavinstreglerna?
Rolf Trodin: De nuvarande reavinstreglerna som nyligen har införts innebär att en bostadsrättsförenings nettoskuld ingår i underlaget. Ett finansieringssystem som automatiskt ökar skulden, så att man skjuter den framför sig hela tiden, är ju helt omöjligt. Då får man betala reavinst även om man efter några år säljer under inköpspriset, eftersom skulden har ökat. Det går inte ihop. Vi har inte ifrågasatt det här finansieringssystemet, eftersom vi menar att det är rimligt att man har ett system som fördelar en bostadskostnad över tiden. Man måste stötta innehavet av bostaden i början när den går med underskott och sedan ta tillbaks det när den går med överskott, så att inte enskilda människor kan diskontera det då. Vi har ju hävdat att det nuvarande systemet kan tillämpas utomordentligt väl för detta, om man kompletterar det med en fastighetsskatt som börjar utgå i ett senare skede av husets levnad. Jag är inte säker på att det är finansieringssystemet som det är fel på, utan det är fel på det reavinstskattesystem som har införts. Det går inte att förena med detta. Fastighetsskattesystemet går för resten inte heller att förena med detta, för hur skall man kunna ta ut fastighetsskatt medan skuldökningen pågår? Det blir ju skatt på en skuld hela tiden, och det är orimligt. Vi sätter stort hopp till den skatteutredning som skall tillsättas och som vi tycker bör komma med ett helt nytt förslag till både fastighetsskatt och reavinstbeskattning.
Mirja Kvaavik-Bartley: Vår uppfattning är att skattesystemet och räntelånesystemet är helt oförenliga. Vi anser dessutom att de av riksdagen beslutade reavinstreglerna måste omprövas och ändras så att det inte vid reavinstbeskattningen tas hänsyn till föreningens skuld.
Björn Karlberg: Jag vill lyfta fram tidsperspektivet här. Enligt regeringens förslag skall det här systemet för beståndet träda i kraft den 1 januari 1993. Det kan kanske teoretiskt ha effekt på reavinstskatten på försäljning första gången 1994--1995. Det är ju riksdagens exklusiva rätt att säga hur det här landet skall beskattas. All beskattning sker på grundval av lagstiftning. Är det riksdagens mening att, när detta blir ett problem 1995--1997, räntelån bör beskattas på det sätt som den nuvarande teorin innebär, så får det väl vara riksdagens mening den dagen. Tycker man inte att detta är rimligt får man fatta ett annat beslut.
Knut Billing: Ja, visst är det riksdagens privilegium, precis som det är riksdagens privilegium att stifta alla lagar. Det gäller även den här propositionen. Det är ingen som helst skillnad därvidlag. Det som Rolf Trodin säger är intressant, och jag har full förståelse för att man vill ha de här förändringarna. Vi har i dag fått klart för oss att finansdepartementet inte har några planer på förändringar i reavinstreglerna. Min fråga kvarstår då: Tar Rolf Trodin risken att acceptera det här systemet med de ändringar han vill ha i övrigt i förhoppning om att det blir en ändring av reavinstreglerna? Skulle det inte vara intressant att få klart för sig vilka regler som skall gälla även på skatteområdet. Är du beredd att ta den här risken inför alla dina bostadsrättshavare?
Rolf Trodin: Det är klart att det vore en fördel att veta vad som kommer att gälla i framtiden. Jag har sagt att dessa två system icke är förenliga. Reavinst- och fastighetsskattesystemen är icke förenliga med det här systemet. Jag förutsätter att man ändrar på det om man inför detta. Annars går det inte att genomföra.
Ordföranden Agne Hansson: Vi övergår till block 5.
Lars Anderstig: Herr ordförande! Jag ber först att få tacka för inbjudan till denna hearing och för möjligheten att framföra synpunkter direkt till utskottet. Jag vill dessutom notera att hyresgäströrelsen utgör ett eget block. Det kan inte tolkas på annat sätt än att ni betraktar oss som enastående.
Jag skall börja med att säga att vi i hyresgäströrelsen sedan decennier tillbaka har diskuterat möjligheterna att införa ett realt finansieringssystem. Vi var tillskyndare till det system som infördes 1968 men som av olika skäl kapsejsade. Vi har också haft förslag på andra typer av omfördelningssystem eller reala system. Jag kan därför säga att Hyresgästernas riksförbund ansluter sig till huvuddragen i förslaget till ett nytt finansieringssystem.
Det skattekompenserande räntebidraget är ett steg i rätt riktning mot mer neutrala finansieringsvillkor för olika upplåtelseformer. Räntelån i kombination med realräntebidrag innebär att kapitalutgifterna omfördelas i tiden utan en besvärande skuldökning. På så sätt kan samhällets subventioner begränsas i förhållande till nuvarande system. Utrymmet för att kapitalisera samhällets bostadsstöd minskar. Det här kan åstadkommas utan att de löpande kapitalutgifterna för de boende ökar mer än vad som är rimligt med hänsyn till löne- och kostnadsutvecklingen. Jämfört med dagens system blir det här föreslagna systemet både effektivare och mer rättvist. Det klarar också bättre än nuvarande system att uppfylla målen om paritet och neutralitet i bostadsfinansieringen under skeden med varierande nivåer på ränta och inflation. Det kan inte tillräckligt understrykas att paritetsproblemet är det största bostadspolitiska problem som vi har. Kan man hitta ett system där man eliminerar den olägenheten har man kommit långt. Vi är alltså positiva till detta, men vi vill ändå att vissa justeringar genomförs i samband med riksdagens behandling i höst.
Vi vill dessutom påpeka några förhållanden som bör föranleda justeringar på något års sikt. De omedelbara justeringar som vi föreslår är tre.
1. Investeringsbidraget införs med syfte att kompensera för höjd byggmoms. Men enligt förslaget utgår investeringsbidrag endast för en schablonberäknad kostnad, alltså en del av kostnadsökningen. Vi anser att investeringsbidraget skall grundas på hela den godkända produktionskostnaden.
2. Av neutralitetsskäl föreslås att den övre gränsen eller taket i räntebidragstrappan slopas för projekt där lån utbetalas fr.o.m. 1991. Vi hälsar det med tillfredsställelse, och det kan komma att underlätta möjligheten att även komma överens om rimliga inflyttningshyror i 1991 års produktion. Men vi anser att den övre gränsen i trappan bör slopas även för tidigare aktuella årgångar. När räntelånesystemet genomförs 1993 försvinner effekten av räntebidragstrappan i de årgångar där den finns. När nu regeringen föreslår att man skall slopa det taket för 1991 så tycker vi att man bör slopa det även för de årgångar som är inne i den här trappan.
Av neutralitetsskäl bör statligt räntestöd till lägenhetsunderhåll lämnas för tioårsåtgärder inte bara i nyproduktionen utan även i befintliga hyreshus.
De justeringar och kompletteringar som vi önskar på något längre sikt består i att försöka hitta ett annat system för fastighetsskatten. Genom ett räntelånesystem löser man till stor del de problem med utgiftssplittring som man försökt råda bot på genom den statliga fastighetsskatten, gärna också de garanterade räntorna, som ju har trappats upp över tiden.
De regler som kommer att gälla för fastighetsskatten innebär att de fem första åren blir skattefria, de fem följande åren betalar man halv fastighetsskatt och efter tio år utgår full fastighetsskatt. I det system med räntelån som regeringen föreslår skall ju nettoräntan räknas upp med inflationen. Därmed blir det besvärligt när det femte året inträder, därför att då uppstår de facto en real kapitalkostnadsökning. Likadant blir det efter tio år.
Man kan säga att den nuvarande konstruktionen av fastighetsskatten inte är anpassad till ett räntelånesystem. Därför bör man i samband med den aviserade översynen av reglerna för fastighetsskatten passa på att anpassa de reglerna till den här typen av räntelån. Annars får man reala boendekostnadsökningar och kraftiga hopp i boendeutgifterna, och det måste man undvika.
Även inom ramen för själva bostadsfinansieringen kan man behöva göra vissa justeringar. Uppräkningen av nettoräntan med inflationen ger små marginaler för oförutsedda utgifter, och avvecklingen av realräntebidraget under perioden 10--20år efter färdigställandet av ett hus kan också ställa till problem. Men eftersom man i förslaget utgår från att regeringen fastställer nettoräntenivån, upptrappningstakten, m.m., anser vi att det bör finnas möjligheter att göra nödvändiga justeringar under resans gång för att undvika de problemen.
Sammanfattningsvis anser vi att förslaget till ny bostadsfinansiering bör genomföras. Förutsättningarna för att få ett långsiktigt, robust och rättvist bostadsfinansieringssystem är betydligt större än med nuvarande system, men vissa justeringar behöver göras, både på kort och på lång sikt.
Ordföranden Agne Hansson: Jag lämnar då ordet fritt för frågor.
Eftersom ingen ännu har begärt ordet kan jag passa på att fråga Lars Anderstig: Innebär den anpassning av fastighetsskatten som du talade om att du menar att det, med ett räntelånesystem med växande skulder, framöver inte finns utrymme för ett fastighetsskattesystem som bostadspolitiskt styrinstrument?
Lars Anderstig: Om man utgår från att fastighetsskatten inte bara skall vara en inkomstkälla för staten utan också ett bostadspolitiskt instrument, borde ingen fastighetsskatt utgå över huvud taget så länge räntelånet finns. Men när räntelånet försvinner borde man möta det med en fastighetsskatt, och den skulle då kunna vara rätt kraftig.
Vi skall ha klart för oss att räntelånesystemet innebär att man när man har betalat av skuldökningen får en kraftig nedgång i kapitalutgifterna. Egentligen är det samma sak i dag med de garanterade räntorna: När man har betalat av de gamla räntelånen -- vi har ju haft sådana en gång tidigare, nämligen på 60-talet -- får man en kostnadsminskning. Det innebär "hoppigheter" i kostnadsutvecklingen som inte är bra.
Erling Bager: Jag har i det remissvar som Hyresgästernas riksförbund har lämnat sett att ni också vill ha en mjukare övergång till det nya räntelånet för det äldre beståndet -- de första åren på 90-talet nämns. Har ni någon beräkning av kostnaden för en fördröjning av genomförandet på det äldre beståndet?
Lars Anderstig: Jag vet inte riktigt vad du avser. Jag kommer inte ihåg det avsnittet ur vårt remissyttrande. Erling Bager: Jag läser på s. 103 i propositionen -- där står en del, men jag har läst det också på annat ställe.
Lars Anderstig: Vad som står där är att vi vill behålla de nuvarande subventionerna även i de äldsta husen för att komma i åtnjutande av den bassubvention som fanns redan i Birgerssons förslag. Det är innebörden av det avsnittet.
Ordföranden Agne Hansson: Då vill jag gå vidare med min fråga om utrymmet för fastighetsskatten. Hur ser hyresgäströrelsen på hyresutvecklingen i ett system med räntelån och bruksvärdessystem? Om bruksvärdessystemet skall tillämpas tillsammans med ett räntelånesystem -- finns det då inte risk för en förmögenhetsöverföring till privata fastighetsägare i form av ökade vinster, och hur skall man komma åt dem om man begränsar utrymmet för fastighetsskattens styrning i framtiden?
Lars Anderstig: Jag skulle kunna hålla ett långt anförande omkring det.
Ordföranden Agne Hansson: Gör inte det! Svara bara på om du är rädd för förmögenhetsöverföringen!
Lars Anderstig: Jag skall försöka fatta mig kort.
Det är helt klart att det räntebidragssystem som vi haft med en automatisk och ibland särskilt beslutad upptrappning har inneburit att den hyreshöjning som har fått lov att tas till för att kompensera kostnadsökningen i det allmännyttiga beståndet -- det är i huvudsak där räntebidragen i hyresbeståndet finns -- även har kunnat tas ut i hyreshöjningar i det privata beståndet utan att motsvarande kostnader har funnits där. Det är helt klart.
Om man övergår till ett räntelånesystem är det klart att motsvarande förmögenhetsöverföring kommer till stånd på sikt när nettoräntans ökning kommer att fortsätta även sedan man har kommit upp i marknadsräntenivå eller, rättare sagt, när man skall betala tillbaka lånet, om vi har samma situation då som vi har i dag med ett stort bestånd av privatägda hyreshus, som icke är belånade på det här sättet. Men det problemet skulle man faktiskt också kunna lösa med fastighetsskatten. Vi vet hur vi skulle vilja ha det, och förhoppningsvis får vi möjlighet att föra fram våra synpunkter till den utredning som enligt vad jag förstår inom kort kommer att tillsättas.
Annars ansluter jag mig gärna till det som Rolf Trodin gav uttryck för -- man kan ju hitta ett enkelt system. Det är bättre att ha ett generellt system, där man t.ex. tar ut fastighetsskatten på något slags boendevärde, yta eller vad det nu kan vara, än att ha kvar det nuvarande, där man baserar skatten på taxeringsvärdena. -- Vi vet alltså i och för sig hur vi skulle vilja ha fastighetsskatten konstruerad, men det är inte säkert att det är praktiskt möjligt att genomföra det. Vi skall föra fram våra synpunkter till utredningen.
Birger Andersson: En kort fråga: Jag läser också i ert remissvar där ni säger att ni tycker att en garanterad nettoutgiftsnivå på 3,75% det första året är för hög. Den blir, som vi har hört tidigare i dag, rätt snart 4%. Vilken nivå anser Hyresgästernas riksförbund att ingångsräntan skall ha?
Lars Anderstig: Jag vill minnas att vi vid det tillfälle då det här remissyttrandet skrevs -- det är väl ungefär ett år sedan -- hamnade på 3,25%, utan att vi angav det i remissyttrandet. Jag måste fråga min expert här: Det var väl så? Ja. Utgångspunkten var då de hyresnivåer som konstitueras av kapitalkostnaderna. Vi har ju gång på gång påpekat att de är för höga i nyproduktionen, vilket tagit sig uttryck i att företagen inte kan ta ut kostnadstäckande hyror i nyproduktionen utan låter hyresgäster i det gamla beståndet betala en del av dem. Det är bättre att man hamnar på en nivå som är realistisk.
För att det här systemet skall kunna hålla kan man inte ha för stor andel i form av räntelån -- det är vi medvetna om. Då blir skuldutvecklingstiden för lång, och man kan kanske över huvud taget inte återbetala skulden under husets livslängd. Men det gäller ju under ogynnsamma förhållanden beträffande inflation och framför allt räntenivå. Om vi finge en räntenivå som vore mer anpassad till den europeiska skulle det över huvud taget inte vara något problem att genomföra det här räntelånesystemet. Det skulle också mycket snabbt "falla ur", dvs. man skulle inte behöva ta räntelån så förfärligt många år förrän man kommit upp till en nivå som svarar mot en marknadsränta. Det stora problemet är alltså egentligen det höga ränteläget i landet.
Ordföranden Agne Hansson: Slutligen: Anser hyresgäströrelsen att man med det här bostadsfinansieringssystemet nu löser problemen med de tunga kostnader som skatteomläggningens finansiering innebär för boendet?
Lars Anderstig: Dess andra steg kommer ju nästa år. Det här finansieringssystemet är ett viktigt komplement till skatteomläggningen.
Ordföranden Agne Hansson: Då tackar vi Lars Anderstig och går snabbt över till block nr 6.
Pia Nilsson: Jag får också tacka bostadsutskottet för möjligheten att få komma hit, även om det är med en viss fasa jag gör det. Det har att göra med den första fråga som jag själv skulle vilja ställa, och det är: Vart tog enkelheten vägen?
Jag pratade med en journalist som hade varit på den presskonferens som ägde rum en vecka innan propositionen presenterades. Han sade: Vi var 20ekonomijournalister där, och jag tror inte att någon av oss förstod. -- Jag tycker att det är svårt även för en s.k. privatekonomisk expert.
Jag vill också tala om att jag är här som familjeekonomisk rådgivare och inte som representant för Nordbanken. Om man stod här som ägare till Nordbanken är det möjligt att man, precis som Lars Wohlin från Stadshypotek, skulle tycka att det vore ganska bra att få konkurrera om en större del av kreditgivningen, särskilt när staten går in med garantier och skall stå för kreditförluster om sådana uppstår. Men för banken är det viktigt med både ett samhällsekonomiskt och ett familjeekonomiskt perspektiv -- det senare för kunderna.
Jag har varit mycket ute och pratat skattereform och bl.a. sagt att det kommer att bli dyrare att låna. Efter övergångsåren 1990 och 1991 skall skattereformen leda till en lägre inflation i vårt land. Som familjeekonom efterlyser man budskapet att hushållen skall kunna känna att de har en trygg ekonomi. Jag menar att det finns mycket av osäkerhet i propositionen om ny bostadsfinansiering, en osäkerhet som för många kan leda till stor oro.
Vi skall säga så här till våra kunder: Det är ingen fara att låna -- du kan t.o.m. låna till räntan. Du vet ju hur det har varit med inflationen. Och skulle det bli så att inflationen blir låg får du realräntebidrag. Skulle du ändå göra en förlust när du säljer eller tvingas sälja skall staten betala din skuld till banken, och troligtvis efterskänker staten sedan den regressfordring som man har på dig.
Boendesubventionerna skall hjälpa till att fördela om över livet. När vi räknar kan vi konstatera -- jag skall också visa exempel på beräkningar -- att även ett nytt räntelånesystem kommer att utjämna boendeutgifterna. Det kommer inte att bli billigare att bo om man är av den planerande typen som först skaffar ett hus och sedan skaffar barn. När man då blir barnfamilj är det inte säkert att man har en lägre boendekostnad. Precis som många andra här har varit inne på saknas fastighetsskatten när man visar att ekonomin är oförändrad över tiden. Det blir alltså litet dyrare. Sedan blir det ännu litet dyrare när man har hunnit en bit längre i livet, men det klarar man kanske av.
Nackdelarna med det bostadssystem som vi har haft har varit att man inte bara har hjälpt till att fördela om, utan man har också bidragit till att förmögenheter har byggts upp. Det som jag kan se som ett problem med övergången till ett nytt system med räntelån är de skillnader som uppstår för olika generationer och som man inte har talat någonting om.
En konsekvens av att det blir dyrare att bo eller att man lånar till räntorna är ju att det kan bli dyrare att bo i ett nytt hus i förhållande till att bo i ett gammalt, begagnat hus och att de äldre husen stiger i värde. När vi då går över till det nya systemet och nya regler skall gälla för en generation framåt gynnas samtidigt återigen den generation som har kunnat bygga upp förmögenheter med de gamla boendesubventionerna.
I morse efterlystes konkreta exempel. Jag har ett par sådana som jag gärna vill visa.
Jag har faktiskt använt samma utgångspunkter som riksbanken, utan att känna till vad man där räknat på. Det får väl kanske sägas vara uttryck för en försiktig optimism att räkna med en inflation på 5% och en ränta på 11%. (Bild 1)
Fastighetsskatten, som tillkommer år6 och ökar år11, innebär att också boendekostnaderna i fast penningvärde ökar. Med en ränta på 11% är man år6 skyldig 1,4miljoner, om man har lånat 1,2. Om man får låna till 95% av låneunderlaget, här 1,2miljoner, innebär det att man också får gå in med en kontantinsats. Har värdeökningen varit lika stor som inflationen är huset värt 1540000 år6.
Också jag har tyckt att det är en brist att det i propositionen inte finns någonting skrivet om reavinster. Skulle man sälja år6 blir skatten på reavinsten 102000kr. enligt de nya reavinstreglerna. Den reserv som finns går åt till att betala reavinstskatten.
(Bild 2)
Slutligen: En fråga som hushållen brukar ställa sig är: Skall jag köpa det nya huset med subventioner eller skall jag köpa ett gammalt hus? Det har ju varit så att man inte har kunnat köpa det gamla fallfärdiga huset -- det har man inte haft råd med. Man har kanske klarat av ett nytt hus med boendesubventioner. Vad som händer nu är att väljer man det gamla för 800000kr. får man enligt de modeller som har gällt till i dag en högre boendekostnad i början, men man vet att det blir bättre och bättre. Kostnaderna är -- det framgår av tredje kolumnen -- 7880 i början, och efter 11år är de nere i 5900 realt.
Vi har redan kunder som är intresserade av de gamla husen, som har hört talas om räntelån och som säger: Kan man inte få räntelån till det gamla huset? På skoj har jag därför till i dag räknat på vad man skulle ta, om vi fick bevilja räntelån även till det gamla huset. De bostadsutgifterna skulle man ju kunna fördela om så att det såg väldigt bra ut; skulden ökar då även där. Frågan är då om det leder till en ökad lånefinansiering. Bidrar det till att hålla uppe byggkostnaderna, trots att målsättningen är att försöka få ned dem? Och bidrar det i sin tur till att hålla uppe inflationen och en hög räntenivå?
Slutligen vill jag också framföra att jag tycker att det är svårt att hitta sparstimulanserna i propositionen.
Göran Wikner: Herr ordförande! Jag tänker fortsätta där Pia Nilsson slutade och tala litet om osäkerheterna i systemet.
Jag försökte räkna ut vad det här egentligen får för konsekvenser för privatpersoner och den personliga ekonomin. Det är ett stort antal faktorer som man måste ta hänsyn till på lång sikt: inflationens storlek, hur den utvecklas -- om den sjunker eller stiger --, realräntans höjd, garantiavgiftens storlek och skattesystemet, alltså marginalskatten. Vidare kan fastighetspriserna variera för den enskilda fastigheten och förvisso också över regioner och över tiden.
En intressant slutsats som jag kom till när jag räknade på det här var att man i det här systemet gynnas av en hög inflation. Det tycker jag är en ganska olycklig lösning av bostadsfinansieringen. Den bör gynnas av en låg inflation och inte av en hög.
Osäkerheterna leder naturligtvis till att beslut om investeringar påverkas. Det gäller både privatpersoner och bostadsföretag, som producerar flerfamiljsfastigheter. Det finns också en betydande osäkerhet om statsfinanserna på litet sikt. Osäkerheten för privatpersoner återverkar ju på statsfinanserna.
En tredje faktor som jag vill peka på är att systemet förutsätter att man skjuter sparandet framåt i tiden. Som flera har varit inne på tidigare är det naturligtvis bra för bankerna och för kreditmarknaden -- det är ju väldigt förmånligt att få en ökning av volymerna på kreditmarknaden. Jag har inte räknat på hur mycket volymerna kommer att öka, men det blir med betydande belopp som kreditmassan måste öka. Det här systemet innebär naturligtvis, som också har visats i det material som har delats ut, bl.a. på presskonferensen, att skulden ökar över tiden under en period på mellan tio och tjugo år, beroende på vilka antaganden man gör. Skuldökningen är naturligtvis nominell -- realt sett innebär det väl, i varje fall enligt vad jag har kunnat räkna ut, en viss minskning, men det är ändå nominellt sett en ökning.
Ser vi då på hushållen som helhet finner vi att det finns andra system som har samma effekt -- jag tänker då närmast på studielånen. Min slutsats är att två akademiker med studielån och inte alltför lysande framtidsutsikter nog skall akta sig för att köpa ett hus finansierat med räntelån. Det kommer de inte att klara av. Räntelånet tillsammans med studielånen välter ett skuldberg framför många familjer.
Jag skulle önska mig att man i stället för att diskutera hur kostnaderna i bostadspolitiken skall döljas genom att man på olika sätt minskar på utgifterna eller skjuter dem framåt ville diskutera hur man egentligen skall lösa problemen med att vi litet för snabbt och för unga flyttar in i för stora bostäder och att vi definitivt har för litet eget kapital när vi köper hus. Därtill kommer att omsättningen på bostadsmarknaden är mycket låg, alltför låg för att man skall kunna långsiktigt lösa bostadsproblemen, för att nu beröra också dem. Det är därför med viss förvåning som jag har noterat att det föreslagna systemet inte innehåller något egentligt förslag om hur man skall öka det egna kapitalet, dvs. hur man skall öka sparandet, och öka rörligheten på marknaden.
Sparbanksföreningen var inte helt negativ till omläggningen från dagens system till ett räntelånesystem, men med tanke på de osäkerheter som finns är jag övertygad om att man måste ha något slags kontrollstationer och någon speciell bevakning av vad som här händer. Dessutom måste man vara medveten om -- det förutsätter jag att alla i bostadsutskottet är -- att de finansiella problemen för en familj är tidsmässigt kortsiktiga; det är de allra första åren när man köpt ett hus som problemen finns. Det skulle möjligen kunna ge upphov till några diskussioner.
Bertil Danielsson: Många av de synpunkter som här har framkommit har vi redan från början haft. Osäkerheten är stor för långivaren, och för den som skall bygga en villa på landet är osäkerheten för framtiden utomordentligt stor. Det har hävdats tidigare i dag att månadskostnaderna inte skulle stiga. Nu verkar det som om det ändå skulle bli så, även under de första åren, i vissa fall. Min fråga är: Totalutgiften för ett hus under dess livstid kommer väl ändå att bli ganska mycket större? Man skjuter alltså fram de kostnader som man ändå har -- är det rätt uppfattat?
Göran Wikner: Det är helt rätt uppfattat. Som jag sade försöker man dölja kostnaderna genom att hålla utgifterna nere i början, men kostnaderna finns ju, och någon gång måste de bli synliga. De kommer med ränta i efterhand. Jan Sandberg: Jag måste börja med att säga att det här nog är det mest intressanta avsnittet under dagen. De beslut vi skall fatta här i riksdagen kommer ju att påverka människor som bor på olika sätt och deras avvägningar och bedömningar när det gäller olika typer av boende. Jag förutsätter att vi får kopior på de overheadbilder som vi har sett.
Först en kommentar med anledning av det som står längst ned på s. 9 i propositionen, nämligen att även kreditpolitiska skäl talar för den här omläggningen. Där tar man upp tre skäl. De är:
1. att främja konkurrensen på kreditmarknaden -- okej, det kan jag ställa upp på; 2. att stimulera ökat sparande inom bostadssektorn -- det gör den nog trots allt inte, har vi hört här, och 3. att ge en ökad räntekänslighet hos låntagarna -- det kanske den inte heller gör; vi har här hört att ett högt inflationsläge gynnar dem som bor i hus.
Nu har hela dagen gått åt till att se på kreditinstitutens roll och se det från olika organisationers synpunkter. Men om familjen Persson funderar på att skaffa sig en större bostad är det då tydligen svårt att få familjen Persson att förstå finansieringssystemet för ett eget hem. Hur tror ni, som jag misstänker kommer i kontakt med många kunder, att familjen tänker när det gäller alternativet att gå in i ett boende där det är massor med osäkerhet inför framtiden och där det finns risk för att man hamnar i en skuldfälla? Tror ni att intresset att ge sig in på egnahemsmarknaden kommer att minska betydligt eller kommer det att förbli ungefär oförändrat?
Pia Nilsson: Jag tror att efterfrågan på nybyggda småhus kommer att sjunka och att de äldre husen kommer att öka i attraktivitet.
Björn Karlberg: Jag vill bara kommentera frågan om de totala utgifterna för huset under husets hela livslängd. Är huset kvar i samma ägares hand och tar man fulla räntelån, vilket inte alls är något obligatorium i systemet, blir utgifterna uppenbarligen högre. Det är inte det som är den riktigt normala situationen här i landet. Det köps faktiskt också begagnade hus. När man köper ett begagnat hus och det har ett räntelån är frågan närmast vem det är som skall ta vinsten av husets nominella prisökning när det gäller marknadspriset -- om staten skall dela den med ägaren av huset. Men när det gäller utgifterna för den som köper huset i andra hand är resultatet alldeles oförändrat.
Bertil Danielsson: Kort kommentar: I klartext betyder detta att du bortser från eller tänker bort att människor vill bygga nya hus. Det man inriktar sig på är att köpa begagnade. Nyproduktionen kommer att minska drastiskt.
Björn Karlberg: Nej, inte alls. Men i förslaget lyfts det ju t.o.m. fram som en poäng att det blir dyrare när huset är 20 år och äldre, därför att det blir mer likvärdiga kapitalutgifter för hus av olika ålder när också de husen får återbetala sina räntelån.
Ordföranden Agne Hansson: En sista fråga till er som familjeekonomer: Hur ser ni på familjeekonomiernas utveckling framöver med skatteomläggningen kopplad till det här bostadsfinansieringssystemet -- finns det möjligheter att hushållen kan bära finansieringen av bostadssubventionerna också efter skatteomläggningen? Vad kalkylerar ni med -- hur stor andel av familjeekonomin går till boendet framöver? Kommer det att bli mer eller kommer det att bli mindre?
Pia Nilsson: Den oro jag känner gäller för det första hur man skall klara av att köpa nyproduktion ute i landet, där kanske värdeökningen inte följer inflationen. För det andra gäller den skillnaderna mellan olika generationer. Det blir svårt för unga hushåll att klara både ekonomin och boendefinansieringen. Vi vet ju att boendekostnaderna kommer att ta en större del av hushållens utgifter i framtiden. I och för sig kommer de flesta att klara det, eftersom vi skall få en förbättrad disponibel inkomst genom skattereformen, men en viss oro känner jag för de unga hushållen, som inte har så höga inkomster och därför inte får så stor skattesänkning och som, om de har tur att få en bostad, får en bostad med höga kostnader.
Göran Wikner: Jag kan tillägga att en normal kostnadsbild för en fastighet är att man i början har väldigt höga finansieringskostnader. När de faller börjar underhålls-och reparationskostnader i stället att öka. Det gör att för en normal fastighet med ett normalt annuitetslån blir kostnaderna -- om man tar bort alla subventioner -- inte så fruktansvärt ojämnt fördelade över fastighetens livstid utan de jämnas ut. De höga finansieringskostnaderna ersätts av reparations-och underhållskostnader.
Med ett räntelån kommer finansieringskostnaderna att öka över tiden samtidigt som underhålls-och reparationskostnaderna ökar helt oberoende av hur fastigheten är finansierad. Det gör att man bör vara litet betänksam till hur det här kommer att påverka kvaliteten i fastighetsbeståndet.
Pia Nilsson: Jag skulle avslutningsvis vilja passa på att beröra frågan om ökade bostadsbidrag till barnfamiljer. Jag önskar att ni tar med er en fråga från mig, nämligen hur det kommer sig att man tänker sig att ha samma inkomstgräns vare sig det är en eller två vuxna i familjen. Det innebär kraftigt höjda bostadsbidrag för ensamstående med barn, och det är bra, men det kommer även nästa år att vara svårt för barnfamiljer med två vuxna som arbetar att få bostadsbidrag.
I en familj som kontaktade mig häromdagen tjänade den ena vuxna 9 700 och den andra 12 900. Man sade: Man måste väl ändå räkna oss som en låginkomsttagarfamilj? Familjen har två barn och har en hyreskostnad på drygt 4 600 i år. Den familjen har inte heller nästa år rätt till bostadsbidrag; man tjänar för mycket.
Ordföranden Agne Hansson: Då har vi kommit till slutet av den här hearingen. Jag vill tacka alla er som medverkat. Jag tycker att det har varit en mycket intressant dag -- vi har fått svar på en mängd frågor, svar som kan vara av stort värde när vi i utskottet skall bereda förslaget om ny bostadsfinansiering. I och med att vi har det förslaget på bordet har kanske också frågandet och diskussionen varit inriktade mer på själva bostadsfinansieringssystemet än på kostnaderna för boendet i allmänhet under 1991.
Jag vill alltså uttrycka ett varmt tack till alla som har kommit till utskottet och svarat på frågor. Jag vill än en gång påminna om att vi så småningom skall försöka göra en sammanställning av denna hearing. Den skall kunna vara färdig ungefär i mitten av november.
Innehållsförteckning Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motionerna 2 Utskottets beredning av ärendet 6 Utskottet 6 Ett nytt bostadsfinansieringssystem 6 Lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden 12 Investeringsbidrag för bostadsbyggande 13 Allmänna krav för statligt stöd i en ny bostadsfinansiering 17 Skattekompenserande räntebidrag 22 Räntelån 23 Realräntebidrag 26 Statlig kreditgaranti 28 Det statliga stödet för beståndet 35 Vissa skattefrågor 38 Inledning 38 Reavinstbeskattningen 38 Fastighetsskatten 39 Mervärdeskatt på fastighetsområdet 40 Övriga skattefrågor 40 Vissa ombyggnadsfrågor 41 Räntestöd för underhåll m.m. 41 Räntebidragstrappan 43 Vissa övriga frågor 44 Anslag 44 Ändring av plan- och bostadsverkets namn 45 Hemställan 45 Reservationer 50 1. Avslag på propositionen m.m. (m,fp,c) 50 2. Lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden m.m. (m) 52 3. Lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden m.m. (c,v) 52 4. Lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden m.m. (fp) 53 5. Införandet av ett investeringsbidrag m.m. (m) 53 6. Införandet av ett investeringsbidrag (c) 54 7. Tidsbegränsning av investeringsbidraget m.m. (c) 55 8. Tidsbegränsning av investeringsbidraget (mp) 56 9. Förutsättning för investeringsbidrag (fp,c) 56 10. Regler för investeringsbidraget (c) 57 11. Kommunal bostadsanvisningsrätt och markvillkoret (m,fp,c) 57 12. Konkurrensvillkoret och produktionskostnadsprövningen (m,fp) 59 13. Allmänna krav för statligt stöd (m,fp,c) 59 14. Beslutsordningen i låneärenden (m,fp,c) 60 15. Låneunderlaget (m,fp) 60 16. Låneunderlaget (mp) 61 17. Parkeringsanläggningar m.m. (mp) 61 18. Den framtida bostadslåneadministrationen (m,fp,c) 61 19. Den framtida bostadslåneadministrationen (mp) 62 20. Skattekompenserande räntebidrag (m,fp,c) 63 21. Uppskrivningen av nettoräntesatsen, ordningen för fastställande av nettoräntesatsen m.m. och räntelånen i övrigt (m,fp,c) 63 22. Uppskrivningen av nettoräntesatsen (c) 64 23. Realräntebidraget (m,fp,c) 65 24. Realräntebidraget (mp) 65 25. Kreditgarantin gentemot långivaren m.m. (m,fp,c) 66 26. Kreditgarantin gentemot långivaren (mp) 66 27. Statens åtaganden gentemot låntagaren (c) 67 28. Det kommunala förlustansvaret (c) 68 29. Det statliga stödet för beståndet efter utgången av år 1992 (m,fp,c) 69 30. Det statliga stödet för beståndet efter utgången av år 1992 (m,c) 69 31. Det statliga stödet för beståndet efter utgången av år 1992 (v) 70 32. Reavinstbeskattningens utformning med hänsyn till räntelånesystemet (m,fp,c) 71 33. Fastighetsskattens utformning i räntelånesystemet (m) 71 34. Fastighetsskattens utformning i räntelånesystemet (fp) 72 35. Slopande av fastighetsskatten för de allmännyttiga bostadsföretagen (m,fp) 72 36. Slopande av fastighetsskatten för de allmännyttiga bostadsföretagen (v) 73 37. Slopande av uttagsbeskattningen på arbeten i egen regi m.m. (m,c) 73 38. Slopande av uttagsbeskattningen på arbeten i egen regi m.m. (v) 73 39. Skattefria avsättningar till reparationsfonder (m,fp,c) 74 40. Avdrag för reparationer i småhus (m) 75 41. Ett system för bosparande (m) 75 42. Räntestöd för underhåll (m,fp,c) 76 43. Räntestöd för underhåll (mp) 77 44. Konsolideringsfondernas storlek (v) 78 45. Räntebidragstrappan (m,fp,mp) 78 46. Temporär ändring av bokföringslagen (v) 79 47. Översyn av bruksvärdesystemet (m,fp,c) 79 48. Anslag (m,fp,c) 80 Särskilda yttranden 80 1. Ikraftträdandet av ett nytt bostadsfinansieringssystem (m,fp,c) 80 2. Ikraftträdandet av ett nytt bostadsfinansieringssystem (v) 81 3. Låneunderlaget (c) 81 4. Personliga investeringskonton (c) 82 Bilaga 1 Propositionens lagförslag 83 Bilaga 2 Skatteutskottets yttrande 1990/91:SkU2y 86 Bilaga 3 Bostadsutskottets utfrågning: Deltagare 96 Bilaga 4 Bostadsutskottets utfrågning: Protokoll 97