Anf. 24 Hans Stenberg (S)
Herr talman! Om man, som jag, tycker om trafikfrågor och vill roa sig en kväll eller så kan jag starkt rekommendera en djupdykning i SVT:s arkiv på nätet. Jag hittade där en fantastisk arkivfilm för ett tag sedan från 1962, där landshövding Gösta Netzén och kommunstyrelsens ordförande i Malmö på den tiden, Sigfrid Johansson, går igenom planerna för hur trafiken ska flyta i det som de menar ska bli den framtida interskandinaviska storstaden Örestad.
Det är ett fantastiskt fint tidsdokument, tycker jag, som präglas av den framtidsanda och framtidstro som fanns på den tiden och som förhoppningsvis finns nu också men på ett annat sätt.
De förklarar hur som helst att det skulle bli en bilbro i norr mellan Helsingborg och Helsingör, ytterligare en bro i söder för bilar mellan Malmö och Köpenhamn och en storflygplats någonstans i mitten där man skulle kunna landa flygplan och så vidare. Det var verkligen, när de beskrev det, trafiken som kom först. Sedan skulle man planera samhället därefter på något sätt.
Det finns nog en hel del som är likadant som 1962 när vi diskuterar frågorna. Vi behöver förflytta oss. Vi förstår och inser att resor och transporter gör att regioner kan växa. Det skapar jobb, och det skapar tillväxt.
Men allting är inte som i journalfilmen från 1962, tack och lov. Då menar jag inte bara att det numera finns både landshövdingar och kommunstyrelseordförande som har annan färg än socialdemokratisk.
En annan skillnad tror jag att man kan se om man just jämför den här journalfilmen med det ärende som vi behandlar i dag.
Man säger så här: Den successiva omdaningen av myndigheterna i riktning mot en transportslagsövergripande struktur. Det låter ju nästan lika formellt och i stort sett lika obegripligt, tror jag, som en journalfilm från 60-talet.
Men skillnaden är stor, och det uttrycks faktiskt ganska bra i en sådan här film. De hade ju redan bestämt precis vad som behövdes. Det behövdes två broar för biltrafiken. De visste att det behövdes en storflygplats. De var helt fokuserade på hur vi reser snarare än på resorna i sig. Det var resorna som kom först. Sedan fick samhället anpassa sig lite grann därefter.
I dag jobbar vi annorlunda. Vi har samma förståelse för hur viktigt det är med infrastruktur och kommunikation för att samhället ska utvecklas och växa, men vi bestämmer inte på samma sätt i förhand om det är en väg eller en järnväg som bäst löser de utmaningar som vi ser.
Låt oss vara ärliga! Det transportslagsövergripande perspektivet är kanske inte det allra mest vanligt förekommande begreppet i samhällsdebatten i Sverige. Men det är viktigt, för det handlar om hur vi på bästa sätt kan få effektivitet och hållbarhet i hela transportsystemet. Och transportsystemet är rätt vanligt förekommande i samhällsdebatten.
Ska man kunna åka tåg även när det snöar? Det har vi diskuterat i några veckor. Är det bra eller dåligt med de nya hastighetsgränserna på vägarna? Det har vi diskuterat i några månader. Ska vi ta färjan eller bron över till Danmark framåt sommaren?
Jag skulle vilja säga att det här ärendet i grund och botten faktiskt handlar om precis den typen av frågor. Det finns en bred politisk enighet om att vi kan utnyttja och förbättra transportsystemet om vi ser det som en helhet och inte stirrar oss blinda på en del i taget. I bästa fall kan transportslagen då samspela och komplettera varandra.
Vi är också överens om att vi bäst uppnår det genom att göra om strukturerna så att också myndigheterna ser den här helheten, därav dagens betänkande som bland annat handlar om att Vägverket och Banverket slås samman till Trafikverket och att den nya myndigheten Trafikanalys får ett helhetsgrepp även när det gäller analys- och utvärderingsfrågorna.
Det betyder att man kan läsa det här betänkandet på två sätt. Man kan naturligtvis göra det knastertorrt som i en journalfilm från 60-talet och berätta att man föreslår ett par lagändringar som föranleds av att man inrättar nya myndigheter. Men man kan också, tycker jag, se det som ytterligare ett steg i arbetet med att skapa ett transportsystem som hänger ihop och som blir mer effektivt både för trafikanter och för beslutsfattare.
Det finns - det tycker jag är viktigt att påpeka - ett brett stöd för de här förändringarna och för det synsätt som ligger bakom. Vi tjänar på att hålla ihop planerings- och förvaltningsverksamheten på transportområdet. I den trafikverksutredning som har gjorts pekar man just på att ett samlat trafikverk är det som bäst svarar mot de kraven.
Vi menar att det leder till funktionalitet i hela transportsystemet och att de statliga upphandlings- och beställarfunktionerna kan effektiviseras. Vi ser dessutom att man får en enhetlig regional representation. Det är dessutom bra för allmänheten, av de skäl som jag precis beskrev men också för att det är flera verksamheter som samlas i en och samma. Det underlättar kontakten mellan medborgare och myndigheter.
Att vi genomför de här förändringarna och driver den här politiken är också, som vi har varit inne på, en del i ett mer långsiktigt arbete. Att det transportslagsövergripande anslaget, för att tala trafikpolitiska, är centralt i en långsiktig infrastrukturplanering slås fast gång på gång, både från majoritetens sida och från vänsteroppositionen. Redan för drygt fem år sedan gjorde trafikutskottet det tillkännagivande som blev det första steget mot Transportstyrelsen, också det en del i arbetet för att få en myndighetsstruktur som ser helheten.
Att det finns ett starkt stöd för de här frågorna och för förändringarna tycker jag är ganska uppenbart. Ett tecken på det är naturligtvis det starka stöd för trafikverksutredningens förslag som visades upp i remissvaren från utredningen. Ett annat nog så starkt tecken på stödet för förändringarna är att det bara finns ett förslag till beslut här i dag.
Vänsteroppositionen har för all del bifogat ett särskilt yttrande med synpunkter och ifrågasättande, men det landar inte i något annat förslag än majoritetens. Tvärtom skulle jag säga att det särskilda yttrandet är en ganska välskriven argumentation för varför förändringarna med all sannolikhet är bra, men det kanske har gått lite för fort för att oppositionen ska hänga med.
Jag har full förståelse för att en handlingskraftig regering skapar oppositionskritik om att saker och ting går för fort. Det kanske ligger lite i sakens natur. Regeringen och majoriteten håller ett högt tempo, men det tycker inte jag att vi behöver be om ursäkt för.
Att vänsteroppositionen inte riktigt hänger med i det tempot, om jag nu tolkar det särskilda yttrandet rätt, kan man naturligtvis beklaga. Men att sakta ned reformarbetet för den sakens skull tror jag vore olyckligt, inte minst för att det skulle kosta skattebetalarna massor med effektiviseringsvinster som vi tror att vi kommer att uppnå med detta.
Med de orden, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.
(Applåder)