Ny produktsäkerhetslag

Betänkande 2003/04:LU29

Lagutskottets betänkande2003/04:LU29

Ny produktsäkerhetslag

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens
proposition 2003/04:121 Ny produktsäkerhetslag jämte
fyra motioner som väckts med anledning av
propositionen.
I propositionen lägger regeringen fram förslag
till en ny produktsäkerhetslag, som skall ersätta
1988 års produktsäkerhetslag. Härutöver föreslås
ändringar i annan lagstiftning som har samband med
regleringen av den allmänna produktsäkerheten.
Syftet med lagförslagen är att i svensk rätt
genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv
2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän
produktsäkerhet. Produktsäkerhetslagen är avsedd att
fylla ut och komplettera speciallagstiftningen på
produktsäkerhetsområdet.
I likhet med vad som gäller enligt den nu gällande
produktsäkerhetslagen skall den nya lagen vara
tillämplig på varor och tjänster som tillhandahålls
i näringsverksamhet och på varor som tillhandahålls
i offentlig verksamhet. Genom den föreslagna lagen
slås fast att näringsidkare bara får tillhandahålla
säkra varor och tjänster. I lagen anges när en vara
och tjänst skall anses säker respektive farlig.
Näringsidkarna åläggs en skyldighet att på eget
initiativ lämna säkerhets- och varningsinformation,
återkalla varor och tjänster från såväl
näringsidkare i senare säljled som konsumenter samt
bedriva ett förebyggande produktsäkerhetsarbete.
Tillsynsmyndigheterna ges i lagförslaget befogenhet
att själva meddela de förelägganden och förbud som
behövs. Även tillfälliga förbud samt förbud mot
export och utförsel av varor skall kunna meddelas av
myndigheterna. En näringsidkare som överträder
lagens bestämmelser skall kunna åläggas en
sanktionsavgift.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli
2004.
Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens
lagförslag och avslår samtliga motionsyrkanden.
I betänkandet finns tre reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Lagen om marknadsdomstol m.m.

Riksdagen ändrar beslutet den 13 maj 2004
(rskr. 2003/04:224) såvitt gäller lagen om
ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol
m.m. och beslutar att 1 § skall ha följande som
Utskottets förslag betecknade lydelse:

-----------------------------------------------------
Lydelse enligt riksdagens Utskottets förslag
beslut (rskr.
2003/04:224)

-----------------------------------------------------
1 §[1]
-----------------------------------------------------
Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt
-----------------------------------------------------
1. konkurrenslagen 1. konkurrenslagen
(1993:20), (1993:20),
2. marknadsföringslagen 2. marknadsföringslagen
(1995:450), (1995:450),
3. lagen (1994:1512) om 3. lagen (1994:1512) om
avtalsvilkor i avtalsvillkor i
konsumentförhållanden, konsumentförhållanden,
4. lagen (1984:292) om 4. lagen (1984:292) om
avtalsvilkor mellan avtalsvillkor mellan
näringsidkare, näringsidkare,
5. produktsäkerhetslagen
(1988:1604),
5. lagen (1994:615) om
6. lagen (1994:615) om ingripande mot
ingripande mot otillbörligt beteende
otillbörligt beteende avseende offentlig
avseende offentlig upphandling,
upphandling,
6. lagen (2000:1175) om
7. lagen (2000:1175) om talerätt för vissa
talerätt för vissa utländska
utländska konsumentmyndigheter och
konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer.
konsumentorganisationer.
-----------------------------------------------------
Bestämmelserna i 14, 15 och 16-22 §§ tillämpas
inte i mål eller ärenden enligt konkurrenslagen
eller marknadsföringslagen. I mål enligt
marknadsföringslagen tillämpas inte heller 13 a
§. I stället gäller vad som föreskrivs i dessa
lagar.

Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:121
delvis i denna del.

2. Produktsäkerhetslagens tillämplighet på
offentliga tjänster

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:L17 yrkande 1,
2003/04:L18, 2003/04:L19 yrkandena 3 och 4 samt
2003/04:L20.
Reservation 1 (m, fp, kd, c)
3. Tillsynsmyndigheternas befogenheter
Riksdagen antar 27-30 §§ regeringens förslag till
produktsäkerhetslag. Därmed bifaller riksdagen
proposition 2003/04:121 i denna del och avslår motion
2003/04:L19 yrkandena 1 och 2.
Reservation 2 (m)

4. Överklagande m.m.

Riksdagen avslår motion 2003/04:L17 yrkande 2.
Reservation 3 (fp)

5. Lagförslagen i övrigt

Riksdagen antar regeringens förslag till
a) produktsäkerhetslag, i den mån det inte omfattas av
vad utskottet föreslagit ovan,
b) lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol
m.m., i den mån det inte omfattas av vad utskottet
föreslagit ovan,
c) lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160),
d) lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
e) lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716),
f) lag om ändring i strålskyddslagen (1988:220),
g) lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga
och explosiva varor,
h) lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932),
i) lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859),
j) lag om ändring i lagen (1992:1326) om personlig
skyddsutrustning för privat bruk,
k) lag om ändring i lagen (1992:1327) om leksakers
säkerhet,
l) lag om ändring i lagen (1992:1328) om farliga
livsmedelsimitationer,
m) lag om ändring i lagen (1993:584) om medicintekniska
produkter,
n) lag om ändring i lagen (1996:18) om vissa säkerhets-
och miljökrav på fritidsbåtar,
o) lag om ändring i lagen (1998:1707) om åtgärder mot
buller och avgaser från mobila maskiner,
p) lag om ändring i lagen (2001:558) om
vägtrafikregister,
q) lag om ändring i fordonslagen (2002:574),
r) lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (2003:364).

Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:121 i denna
del.

**FOOTNOTES**
[1]: Senaste lydelse 2000:1176.
Stockholm den 13 maj 2004

På lagutskottets vägnar

Inger René

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Inger René
(m), Marianne Carlström (s), Raimo Pärssinen (s), Jan
Ertsborn (fp), Christina Nenes (s), Hillevi Larsson (s),
Yvonne Andersson (kd), Tasso Stafilidis (v), Maria Hassan
(s), Bertil Kjellberg (m), Rezene Tesfazion (s), Martin
Andreasson (fp), Viviann Gerdin (c), Henrik von Sydow (m),
Niclas Lindberg (s), Johan Löfstrand (s) och Jan Emanuel
Johansson (s).

2003/04

LU29

Utskottets överväganden

Inledning
Gällande rätt
Allmänna bestämmelser om produktsäkerhet finns i
produktsäkerhetslagen (1988:1604). Därutöver finns en lång
rad specialförfattningar som reglerar säkerheten hos olika
slags varor, exempelvis livsmedel, läkemedel,
medicintekniska produkter, kemikalier och maskiner.
Dessutom finns i arbetsmiljölagstiftningen bestämmelser om
användningen av olika varor inom arbetslivet.

Produktsäkerhetslagen, som trädde i kraft den 1 juli
1989, syftar till att motverka att varor och tjänster
orsakar skada på person eller egendom. För detta ändamål
får en näringsidkare åläggas att lämna
säkerhetsinformation, förbjudas att tillhandahålla varor
och tjänster, åläggas att lämna varningsinformation,
åläggas att återkalla varor och tjänster och förbjudas att
exportera varor. Beslut om sådana förelägganden eller
förbud meddelas som huvudregel av Marknadsdomstolen efter
ansökan av tillsynsmyndighet. Konsumentverket utövar
tillsyn enligt produktsäkerhetslagen. Även en myndighet
som enligt annan författning utövar tillsyn över
produktsäkerheten är tillsynsmyndighet enligt lagen. Lagen
kompletterar och fyller ut speciallagstiftningen på
produktsäkerhetsområdet.

Produktsäkerhetsdirektiven
Genom antagandet av rådets direktiv 92/59/EEG av den 29
juni 1992 om allmän produktsäkerhet infördes för första
gången gemensamma bestämmelser om allmän produktsäkerhet
på EG-nivå beträffande varor som är avsedda att användas
av konsumenter. Den grundläggande principen i direktivet
var att tillverkare endast får föra ut säkra produkter på
marknaden. I direktivet fanns bl.a. bestämmelser om när en
vara skall anses säker och krav på medlemsstaterna i fråga
om tillsyn och marknadskontroll. Direktivet genomfördes i
svensk rätt genom vissa ändringar i produktsäkerhetslagen,
som trädde i kraft den 1 juli 1994 (prop. 1993/94:203,
bet. UU23, rskr. 367)

1992 års produktsäkerhetsdirektiv har ersatts av
Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3
december 2001 om allmän produktsäkerhet. Syftet med det
nya direktivet är, liksom det tidigare, att säkerställa
att endast säkra produkter släpps ut på marknaden.
Direktivet omfattar alla produkter som är avsedda för
konsumenter eller som kan komma att användas av
konsumenter under rimligt förutsebara förhållanden och som
tillhandahålls i kommersiella förhållanden. Tjänster
omfattas inte av direktivet.
Tillverkare åläggs i direktivet en uttrycklig skyldighet
att endast släppa ut säkra produkter på marknaden. Vad som
är att anse som säker produkt anges närmare i direktivet.
Medlemsstaterna skall se till att tillverkare och
distributörer iakttar sina skyldigheter enligt direktivet.
Det åligger därför medlemsstaterna att inrätta eller utse
tillsynsmyndigheter och säkerställa att det finns
proportionella och avskräckande påföljder om inte
företagen följer de nationella reglerna. I direktivet
finns vidare bestämmelser om befogenheter att vidta
åtgärder mot företag som inte uppfyller kravet på att
endast släppa ut säkra produkter. Kommissionen ges i vissa
fall möjlighet att ingripa mot farliga produkter på
gemenskapsnivå.
Direktivet trädde i kraft den 15 januari 2002 och skulle
ha varit genomfört i medlemsstaterna senast den 15 januari
2004, då 1992 års direktiv upphörde att gälla.

Ärendets beredning

Regeringen tillkallade den 19 juni 2002 en särskild
utredare med uppgift att lämna förslag till hur 2001 års
produktsäkerhetsdirektiv skulle genomföras i svensk rätt
(dir. 2002:28). Utredningen, som antog namnet 2002 års
produktsäkerhetsutredning, redovisade sitt uppdrag i
september 2003 i betänkandet (SOU 2003:82) Säkra
produkter. Betänkandet har remissbehandlats och ligger
till grund för ifrågavarande proposition.

Lagförslagen i propositionen innehåller förslag till en ny
produktsäkerhetslag, som skall ersätta 1988 års
produktsäkerhetslag. Härutöver föreslås ändringar i annan
lagstiftning som har samband med regleringen av den
allmänna produktsäkerheten. Regeringens förslag finns i
bilaga 1 och regeringens lagförslag finns i bilaga 2.

Propositionen har föranlett fyra motioner innehållande
sammanlagt åtta motionsyrkanden. Förslagen i motionerna
finns i bilaga 1.

Propositionen

I likhet med vad som gäller enligt 1988 års
produktsäkerhetslag föreslås den nya produktsäkerhetslagen
vara tillämplig i fråga om varor som tillhandahålls såväl
i näringsverksamhet som i offentlig verksamhet, med
undantag för vissa begagnade varor. Lagen skall även vara
tillämplig på tjänster som tillhandahålls i
näringsverksamhet. De krav, skyldigheter och befogenheter
som följer av den föreslagna lagen skall tillämpas också
på varor och tjänster som omfattas av annan lagstiftning
på produktsäkerhetsområdet, i den utsträckning motsvarande
reglering saknas i denna lagstiftning. Lagen kompletterar
och fyller således ut speciallagstiftningen på området.

Genom den föreslagna lagen slås fast att näringsidkare
bara får tillhandahålla säkra varor och tjänster.
Näringsidkarna åläggs en skyldighet att på eget intitiativ
lämna säkerhets- och varningsinformation, återkalla varor
och tjänster från såväl näringsidkare i senare säljled som
konsumenter samt bedriva ett förebyggande
produktsäkerhetsarbete. De skall också samarbeta med
varandra och med tillsynsmyndigheterna, särskilt genom att
underrätta myndigheterna när de får kännedom om att en
vara eller tjänst är farlig. Konsumentverket skall, enligt
förslaget, utöva tillsyn enligt lagen. Statliga
myndigheter som enligt andra författningar utövar tillsyn
över produktsäkerheten i fråga om vissa varor, tjänster
eller risker skall dock vara tillsynsmyndigheter enligt
produktsäkerhetslagen. Tillsynsmyndigheterna föreslås få
befogenheter att själva kunna meddela de förelägganden och
förbud som behövs för att lagstiftningen skall efterlevas.
Även tillfälliga förbud skall kunna meddelas.
Förelägganden och förbud skall förenas med vite, om det
inte är obehövligt.
En näringsidkare skall kunna åläggas att betala en
sanktionsavgift, om näringsidkaren eller någon som handlar
på dennes vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har
överträtt någon av de skyldigheter som följer av den
föreslagna lagstiftningen. Sanktionsavgiften, som döms ut
av allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av
tillsynsmyndighet, skall fastställas till lägst 5 000 kr
eller högst 5 miljoner kronor, dock högst 10 % av
näringsidkarens årsomsättning.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2004.

Allmänna överväganden

Utskottet erinrar om att verksamhet med syfte att stödja
konsumenter och stärka deras ställning på marknaden har en
lång tradition i Sverige. Sålunda har sedan 1960-talet en
lång rad lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder
vidtagits på det konsumentpolitiska området. Reformarbetet
var ursprungligen huvudsakligen inriktat på det ekonomiska
konsumentskyddet. Under 1980-talet kom frågor kring
säkerheten hos konsumentprodukter alltmer i fokus, vilket
bl.a. resulterade i antagandet av 1988 års
produktsäkerhetslag. De konsumentpolitiska insatserna på
produktsäkerhetsområdet har därefter ökat i omfattning och
fått hög prioritet i dag. Ett uttryck för detta är att
skyddet av konsumenternas hälsa och säkerhet sedan 1994
års konsumentpolitiska beslut ingår bland de övergripande
målen för den svenska konsumentpolitiken, såväl på
nationell nivå som inom EU och i internationella
sammanhang.

Produktsäkerheten är sedan 1980-talet ett prioriterat
område också på EU-nivå. Ett viktigt inslag i detta arbete
var införandet i maj 1985 av den s.k. new approach-metoden
för teknisk harmonisering. Metoden innebär att de
grundläggande säkerhetskraven som en produkt skall
uppfylla läggs fast i produktdirektiv och att de närmare
tekniska detaljerna återfinns i standarder som utarbetas
av standardiseringsorganisationer. En vara som uppfyller
tillämplig standard förutsätts uppfylla de tvingande
kraven i direktivet. Standardiseringsarbetet har härigenom
kommit att fylla en viktig funktion i
produktsäkerhetsarbetet. De allmänna
produktsäkerhetsdirektiven kompletterar produktdirektiven
på de områden där det inte finns någon
gemenskapslagstiftning. Under senare tid har även
tjänsters säkerhet kommit att uppmärksammas på EU-nivå.
Enligt utskottets mening innebär antagandet av 2001 års
allmänna produktsäkerhetsdirektiv ett viktigt steg framåt
på produktsäkerhetsområdet. Direktivet ger i en rad olika
avseenden bättre förutsättningar att bedriva ett effektivt
produktsäkerhetsarbete, något som kommer att främja såväl
konsumentintresset som den inre marknadens funktion. De i
propositionen framlagda lagförslagen bygger, enligt
utskottets mening, på ett omsorgsfullt utrednings- och
beredningsarbete, och utskottet kan för sin del inte se
annat än att Sverige genom den föreslagna lagstiftningen
kommer att uppfylla vad som krävs i direktivet.

Riksdagen har denna dag beslutat om en ändring i lagen
(1970:417) om marknadsdomstol m.m. (prop. 2003/04:80, bet.
NU13, rskr. 224). För att samordna denna ändring med det i
förevarande ärende framlagda förslaget till ändring i
samma lag erfordras en lagteknisk justering av riksdagens
tidigare beslut och det nu aktuella lagförslaget. Ett
sådant samordnat förslag finns i förslagspunkt 1.

Därmed övergår utskottet till att under skilda rubriker
behandla de spörsmål som har aktualiserats i motionerna.

Lagens tillämplighet på offentliga
tjänster

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden i vilka
förordas att produktsäkerhetslagen skall vara
tillämplig även på offentliga tjänster. Utskottet
hänvisar till tidigare ställningstaganden från
riksdagens sida. Jämför reservation 1 (m, fp, kd,
c).

Gällande rätt

Produktsäkerhetslagen är, enligt 1 §, tillämplig i fråga
om varor och tjänster som tillhandahålls i
näringsverksamhet och varor som tillhandahålls i offentlig
verksamhet, dock under förutsättning att varan och
tjänsten i inte obetydlig omfattning utnyttjas eller kan
komma att utnyttjas av konsumenter för enskilt bruk. Vad
som sägs i lagen om näringsidkare är tillämpligt också på
den som i offentlig verksamhet tillhandahåller varor. I 3
§ föreskrivs att åläggande eller förbud enligt lagen inte
får meddelas om det i annan författning eller i beslut av
en myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om varan
eller tjänsten med samma ändamål som ett åläggande eller
förbud enligt lagen skulle fylla. Som exempel på sådana
bestämmelser kan nämnas livsmedels-, läkemedels- och
fordonslagstiftningen.

Propositionen

I propositionen föreslås att den nya produktsäkerhetslagen
skall vara tillämplig i fråga om varor och tjänster som
tillhandahålls i näringsverksamhet och varor som
tillhandahålls i offentlig verksamhet. En förutsättning
för att lagen skall vara tillämplig är att varan eller
tjänsten är avsedd för konsumenter eller kan antas komma
att användas av konsumenter. Lagen skall, enligt
förslaget, inte vara tillämplig i fråga om begagnade varor
som tillhandahålls som antikviteter och varor som
repareras eller renoveras innan de tas i bruk, om
näringsidkaren tydligt informerar konsumenten om att det
är fråga om en sådan vara. När det gäller tjänster finns i
den föreslagna 5 § en konkurrensregel som innebär att
lagens bestämmelser om säkerhetskrav och
bedömningskriterier inte skall tillämpas på tjänster när
det gäller risker som omfattas av särskilda säkerhetskrav
i någon annan författning. Lagens övriga bestämmelser
skall vidare inte tillämpas på tjänster, om det i någon
annan författning finns bestämmelser som reglerar samma
fråga och har samma syfte.

Frågan om lagens tillämplighet på offentliga tjänster
berörs inte i propositionen.

Motionerna

I motion L17 av Martin Andreasson m.fl. (fp) anförs att
det är oacceptabelt att den nya produktsäkerhetslagen
enbart omfattar tjänster som tillhandahålls i
näringsverksamhet, samtidigt som lagen inte är tillämplig
på motsvarande tjänster som tillhandahålls i offentlig
regi. De konsumentintressen som gör sig gällande vid
privat tjänsteproduktion föreligger nämligen, enligt
motionärerna, på samma sätt vid offentlig
tjänsteproduktion. I motionen anförs att det givetvis
finns olika slags tjänster som inte på ett meningsfullt
sätt kan inkluderas i produktsäkerhetslagens
tillämpningsområde. Likaså bör lagen inte omfatta
situationer inom ramen för ren myndighetsutövning. I den
mån en viss tjänst omfattas av produktsäkerhetslagen skall
dock, anser motionärerna, lagen gälla oavsett om tjänsten
tillhandahålls inom ramen för privat eller offentlig
verksamhet. I motionen framhålls att varken direktivet
eller det förhållandet att det förekommer
speciallagstiftning på produktsäkerhetsområdet som tar
över produktsäkerhetslagen utgör hinder mot att
tillämpningsområdet utvidgas till att omfatta även
offentliga tjänster. I motionen begärs ett
tillkännagivande om att regeringen skall återkomma till
riksdagen med förslag till hur produktsäkerhetslagen kan
utvidgas till att omfatta också olika slags tjänster i
offentlig regi (yrkande 1).

Yvonne Andersson m.fl. (kd) påpekar i motion L18 att
näringsidkare i dag erbjuder tjänster som tidigare endast
tillhandahållits i offentlig regi. Reglerna och
konkurrensförutsättningarna för privata respektive
offentliga tjänster ser däremot, anser motionärerna,
mycket olika ut, ofta till nackdel för de privata
näringsidkarna. Dessa skillnader bör utjämnas. Enligt
motionärerna är produktsäkerhetslagstiftningen, med dess
undantag för offentliga tjänster, inte konkurrensneutral.
Lagstiftaren ställer således olika krav på likartade
tjänster, beroende på verksamhetens huvudman. Om
produktsäkerhetslagstiftningen i stället vore tillämplig
på offentliga tjänster skulle konsumenterna lättare kunna
ta till vara sina rättigheter. Konsumenterna måste således
kunna ställa samma krav på tjänster och varor oavsett om
huvudmannen är privat eller offentlig. I motionen begärs
ett tillkännagivande om att regeringen skall tillsätta en
utredning med uppdrag att lägga fram förslag till hur den
i motionen förordade utvidgningen av lagens
tillämpningsområde kan ske.
I motion L19 av Inger René m.fl. (m) anförs att den
omständigheten att produktsäkerhetslagen inte är
tillämplig på offentligt producerade eller styrda tjänster
innebär påtagliga nackdelar för konsumenterna. Sålunda är
det svårt för konsumenterna att överblicka regelverket,
samtidigt som det finns risk för att vissa tjänster faller
utanför produktsäkerhetsskyddet. Det finns därför, menar
motionärerna, stora fördelar med att utvidga
produktsäkerhetslagens tillämpningsområde till att även
omfatta tjänster som erbjuds i offentlig verksamhet.
Lagstiftningen skulle därigenom fungera bättre som en bred
garanti och förstärka konsumentskyddet. Därtill kommer att
lagstiftningen skulle bli konkurrensneutral och undanröja
risken för att likartade verksamheter utsätts för olika
slags kontroll beroende på vem som är huvudman. I motionen
begärs tillkännagivanden om att produktsäkerhetslagens
tillämpningsområde skall utvidgas till att omfatta även
tjänster som erbjuds i offentlig verksamhet och att
lagstiftningen på produktsäkerhetsområdet skall vara
konkurrensneutral (yrkandena 3 och 4).
Viviann Gerdin m.fl. (c) beklagar i motion L20 att många
av de tjänster som medborgarna är mest beroende av, dvs.
de offentligt producerade eller styrda tjänsterna, inte
berörs i propositionen. Många människor upplever, anförs
det, att skyddet för mottagare av sådana tjänster inte är
tillnärmelsevis så starkt som det är för konsumenter av
tjänster som produceras inom näringsverksamhet. I motionen
begärs ett tillkännagivande som går ut på att regeringen
skall tillkalla en utredning med uppdrag att utreda hur
produktsäkerhetslagens tillämpningsområde kan utvidgas
till att även omfatta offentliga tjänster.

Tidigare överväganden

Frågan om produktsäkerhetslagens tillämplighet på varor
och tjänster i offentlig verksamhet har varit föremål för
överväganden i en rad olika sammanhang alltsedan lagens
tillkomst hösten 1988. Vid behandlingen av regeringens
förslag till produktsäkerhetslag begärdes sålunda i flera
motioner en utvidgning av lagens tillämpningsområde så att
den skulle omfatta även den offentliga sektorn.
Lagutskottet anförde därvid att även om den föreslagna
lagstiftningen skulle höja säkerhetsmedvetandet också på
det offentliga området framstod det som befogat att
enskilda människor ges ett skydd mot förekomsten av
farliga varor och tjänster som tillhandahålls dem i andra
sammanhang än när varan eller tjänsten tillhandahålls av
en näringsidkare för enskilt bruk. Det saknades
emellertid, enligt utskottet, underlag för en bedömning av
hur en sådan lagstiftning närmare borde utformas, och
utskottet var därför inte för tillfället berett att
förorda en sådan utvidgning av lagens tillämpningsområde.
Utskottet ansåg att frågan borde bli föremål för
utredning. Riksdagen anslöt sig till utskottets uttalanden
och gav regeringen till känna vad utskottet hade anfört
(bet. 1988/89:LU13, rskr. 61).

Med anledning av riksdagens tillkännagivande tillkallade
regeringen i april 1993 en särskild utredare med uppdrag
att bl.a. överväga och lämna förslag till sådan
lagstiftning som kan behövas till skydd mot farliga varor
och tjänster som enskilda fysiska personer erbjuds i
offentlig verksamhet som inte var att anse som
näringsverksamhet (dir. 1993:46). Utredningen, som antog
namnet Produktsäkerhetsutredningen, redovisade sitt
uppdrag i denna del i slutbetänkandet (SOU 1994:150)
Produktsäkerhet i offentlig verksamhet, som överlämnades
till regeringen i december 1994. Utredningen föreslog att
produktsäkerhetslagens tillämpningsområde skulle utvidgas
till att omfatta också varor som tillhandahålls i
offentlig verksamhet. Däremot talade, enligt utredningens
mening, starka skäl för att tjänster på det offentliga
området borde lämnas utanför lagens tillämpningsområde.
Utredningen hänvisade därvid till att en stor del av dessa
tjänster har karaktären av myndighetsutövning och att det
knappast kunde komma i fråga att låta den typen av
tjänster kontrolleras och bli föremål för åtgärder inom
ramen för produktsäkerhetslagen. Det rörde sig också om
sådan verksamhet som redan var föremål för en omfattande
tillsyn från olika myndigheter. Därtill kom att offentliga
tjänster i hög grad är föremål för specialreglering, både
genom lagar och författningar och myndighetsbeslut på
lägre nivå. Produktsäkerhetslagen skulle därmed, i
enlighet med konkurrensregeln i 3 §, i vilket fall komma
att sättas ur spel i stor utsträckning i fråga om
offentliga tjänster. Utredningen framhöll därutöver att
det under utredningsarbetet inte hade framkommit att det
skulle finnas något behov av att låta
produktsäkerhetslagen bli tillämplig även på tjänster som
tillhandahålls inom den offentliga sektorn. Den förordade
ordningen skulle visserligen, enligt utredningen, kunna
medföra att likartade tjänster blev föremål för olika
slags kontroll beroende på vem som var huvudman i det
särskilda fallet och att lagstiftningen därmed inte var
konkurrensneutral. Även om den beskrivna situationen inte
var helt tillfredsställande kom dock utredningen fram till
att problemen i praktiken inte var så stora.
Regeringen ansåg, i likhet med
Produktsäkerhetsutredningen, att övervägande skäl talade
mot att låta produktsäkerhetslagen omfatta tjänster på det
offentliga området. Något sådant förslag lades därför inte
fram. Däremot förslogs att varor tillhandahållna i
offentlig verksamhet skulle omfattas av lagen (prop.
1995/96:123). Utskottet ställde sig bakom regeringens
lagförslag, och riksdagen följde utskottet (bet.
1995/96:LU21, rskr. 211).
Utskottet har därefter, med hänvisning till riksdagens
tidigare ställningstaganden i frågan, avstyrkt
motionsyrkanden med samma inriktning som de nu aktuella
(se bet. 1995/96:LU26, bet. 1996/97:LU13, bet.
1997/98:LU21, bet. 1998/99:LU10, bet. 1999/2000:LU5, bet.
2001/02:LU2, bet. 2002/03:LU9 och bet. 2003/04:LU8).
Riksdagen har vid samtliga tillfällen följt utskottet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har givetvis ingen annan uppfattning än
motionärerna vad gäller vikten av att konsumenter inte i
något sammanhang utsätts för faror, oavsett om tjänsterna
tillhandahålls i näringsverksamhet eller inom ramen för
offentlig verksamhet. Vad frågan gäller är om det kan
anses befogat och ändamålsenligt att låta offentliga
tjänster som inte har karaktär av myndighetsutövning bli
underkastade produktsäkerhetslagens kontrollsystem.

Inför ett ställningstagande till ifrågavarande spörsmål
vill utskottet först erinra om att tjänster som
tillhandahålls av statliga eller kommunala bolag som
driver ekonomisk verksamhet redan i dag och även med den
nya lagen omfattas av produktsäkerhetslagens
tillämpningsområde. Vad därefter gäller tjänster som
tillhandahålls av andra offentliga organ kan konstateras
att lagförslaget, i likhet med vad som gäller enligt 1988
års lag, innehåller en konkurrensregel som innebär dels
att lagens bestämmelser om säkerhetskrav och
bedömningskriterier inte skall tillämpas på tjänster när
det gäller risker som omfattas av särskilda säkerhetskrav
i någon annan författning, dels att lagens övriga
bestämmelser inte skall tillämpas på tjänster, om det i
någon annan författning finns bestämmelser som reglerar
samma fråga och som har samma syfte (5 §). Bestämmelser i
speciallagstiftning som har särskilda säkerhetskrav eller
andra bestämmelser som reglerar samma fråga och syfte har
således företräde framför lagen. Någon invändning mot
denna ordning har inte framförts motionsvis. Som
framhållits i tidigare sammanhang är sådana tjänster som
behandlas i motionerna i hög grad föremål för
specialreglering i lag och annan författning. Detta
innebär att produktsäkerhetslagen - även om den formellt
skulle vara tillämplig på offentliga tjänster - i stor
utsträckning likväl skulle komma att sättas ur spel.
Därtill kommer att remissbehandlingen inte ger stöd för
bedömningen att det av säkerhetsskäl skulle föreligga
behov av den i motionerna förordade utvidgningen av lagen.
Inte heller när det gäller konkurrensaspekterna ger
remissutfallet vid handen att lagförslaget i praktiken
skulle medföra sådana problem att lagens
tillämpningsområde av konkurrensskäl bör utvidgas.
I sammanhanget går inte heller att bortse från den
omständigheten att Marknadsdomstolen, såvitt utskottet har
sig bekant, inte i något fall har prövat ärenden som rör
tjänsters säkerhet.
Mot bakgrund av vad som nu har anförts finner utskottet
inte skäl att frångå sina tidigare ställningstaganden till
motionsspörsmålen. Utvecklingen på området bör dock från
regeringens sida följas med uppmärksamhet. Skulle det
därvid visa sig att det uppkommer ett konkret och
påtagligt behov av den i motionerna förordade utvidgningen
av lagens tillämpningsområde har utskottet givetvis inget
att erinra mot att frågan utreds på nytt.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår
motionerna L17 yrkande 1, L18, L19 yrkandena 3 och 4, samt
L20.

Tillsynsmyndigheternas befogenheter

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag såvitt
gäller tillsynsmyndigheternas befogenheter att
själva besluta om förelägganden och förbud enligt
produktsäkerhetslagen och avslå motionsyrkanden
vari förespråkas en ordning med domstolsprövning
som huvudregel. Jämför reservation 2 (m).

Gällande rätt

Enligt nu gällande produktsäkerhetslag har
tillsynsmyndigheterna inte någon befogenhet att själva
besluta om förelägganden eller förbud mot en näringsidkare
som tillhandahåller en farlig vara. I stället följer av 17
§ första stycket att en tillsynsmyndighet som anser att
ett åläggande eller förbud enligt lagen behövs skall
överlämna frågan till Konsumentombudsmannen (KO). Delar KO
tillsynsmyndighetens uppfattning skall han, enligt samma
bestämmelse, ansöka hos Marknadsdomstolen om ett sådant
föreläggande eller förbud. Om tillsynsmyndigheten inte gör
en sådan framställan, eller om KO beslutar att inte göra
en ansökan hos Marknadsdomstolen, får ansökan i stället
göras av en sammanslutning av konsumenter, arbetstagare
eller näringsidkare.

Befogenheten att besluta om förelägganden eller förbud
tillkommer således enligt gällande rätt Marknadsdomstolen.
I fall som inte är av större vikt kan KO, enligt 22 §, på
eget initiativ utfärda informations-, förbuds-, och
återkallelseförelägganden. Ett sådant föreläggande måste
dock godkännas av näringsidkaren inom en viss tid för att
bli gällande.
När det gäller speciallagstiftningen på
produktsäkerhetsområdet gäller i stor utsträckning en
annan ordning, nämligen att tillsynsmyndigheten är
utrustad med egen beslutsbefogenhet och kan utfärda
förelägganden och förbud på egen hand. Som exempel kan
nämas livsmedelslagen (1971:511) och läkemedelslagen
(1992:859). De enda undantagen från denna huvudregel är
lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning för privat
bruk, lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet och lagen
(1992:1328) om farliga livsmedelsimitationer. I dessa
lagar har förfarandet i stället knutits till
produktsäkerhetslagen.

Direktivet

Enligt artikel 6.2 skall medlemsstaterna inrätta eller
utse myndigheter med behörighet att övervaka produkternas
överensstämmelse med de allmänna säkerhetskraven.
Medlemsstaterna skall också se till att dessa myndigheter
har och utövar de befogenheter som behövs för att vidta
sådana lämpliga åtgärder som åligger dem enligt
direktivet. Av artikel 8.1 följer att de behöriga
myndigheterna skall ha befogenhet att vidta bl.a. sådana
åtgärder som finns närmare angivna i artikeln, bl.a.
besluta om återkallelse av en produkt eller förbud mot att
en produkt släpps ut på marknaden. Framför allt skall
myndigheterna, enligt artikel 8.3, ha befogenheter att
vidta nödvändiga åtgärder när produkter för med sig
allvarlig risk. Härmed avses alla allvarliga risker som
kräver ett snabbt ingripande från offentliga myndigheter,
även om risken inte har omedelbar verkan.

Propositionen

I propositionen föreslår regeringen att
tillsynsmyndigheterna skall ha befogenhet att själva
besluta om förelägganden och förbud. Detta kommer till
uttryck i en bestämmelse vari föreskrivs att
tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och
förbud som behövs i ett enskilt fall för att lagen och
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall
efterlevas (27-30 §§).

Motionen

Inger René m.fl. (m) anför i motion L19 att direktivet
visserligen kräver att tillsynsmyndigheterna ges
befogenheter som innebär att ärenden om bristande
produktsäkerhet kan hanteras snabbt och effektivt. Även
med beaktande av direktivets krav i detta avseende synes
det dock inte, enligt motionärerna, vara nödvändigt att
frångå de rättssäkerhetshänsyn som alltid gör sig gällande
vid beslut om ingripande av myndighet mot enskild.
Motionärerna anser att huvudregeln skall vara att varje
ingripande åtgärd i form av förbud, tillfälligt förbud,
exportförbud och föreläggande om återkallelse skall
föregås av domstols dom eller beslut. Motionärerna yrkar
därför att propositionen skall avslås såvitt gäller
tillsynsmyndigheternas befogenheter att meddela
förelägganden eller förbud i enskilda fall (yrkande 1). I
motionen begärs vidare ett tillkännagivande om att
regeringen skyndsamt skall återkomma till riksdagen med
ett lagförslag som innebär att ingripande åtgärder i form
av förbud, tillfälligt förbud, exportförbud och
föreläggande om återkallelse skall föregås av domstols dom
eller beslut (yrkande 2).

Utskottets ställningstagande

En grundläggande tanke bakom de allmänna
produktsäkerhetsdirektiven och de produktdirektiv som
beslutats enligt den s.k. new approach-metoden är att
näringsidkarna ansvarar för att de varor som
tillhandahålls är säkra. Härigenom har kravet på
förhandsgodkännande av myndigheter som förutsättning för
marknadstillträde och kontrollen av varors säkerhet vid
införsel från ett annat EES-land kunnat avskaffas. Denna
utveckling har varit nödvändig för genomförandet av den
inre marknaden. Frånvaron av förhandskontroll kräver dock
att medlemsstaterna på annat sätt kan säkerställa att
farliga produkter inte släpps ut på marknaden. Detta sker
genom s.k. marknadskontroll, varmed avses kontroll av att
varor som släpps ut på marknaden eller tas i bruk för
första gången uppfyller föreskrivna krav och att åtgärder
kan vidtas om så inte är fallet. En effektiv
marknadskontroll som möjliggör snabba ingripanden mot
varor som inte är säkra är således en viktig beståndsdel i
den inre marknadens funktion och utgör en grundbult i
produktsäkerhetsdirektivet. Sålunda åläggs medlemsstaterna
i direktivet en uttrycklig skyldighet att, med hjälp av
tillsynsmyndigheter, se till att tillverkare och
distributörer iakttar sina skyldigheter enligt direktivet
så att de produkter som släpps ut på marknaden är säkra.
Vidare innehåller direktivet krav på att medlemsstaternas
tillsynsmyndigheter skall bedriva en aktiv och systematisk
marknadskontroll och annan tillsyn.

Inför ett ställningstagande till motionsyrkandena vill
utskottet först peka på att ett EG-direktiv, enligt
artikel 249 i EG-fördraget, är bindande för
medlemsstaterna med avseende på det resultat som skall
uppnås genom direktivet. Däremot överlåts till
medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt
för hur resultatet skall uppnås. Många direktiv är dock
utformade på så sätt att medlemsstaterna i praktiken ges
förhållandevis lite handlingsutrymme vid genomförandet av
direktivet.
Utskottet kan konstatera att produktsäkerhetsdirektivet
inte ställer upp några krav på hur medlemsstaterna skall
utforma sin tillsynsorganisation, så länge
marknadskontrollen och tillsynen fungerar på ett effektivt
sätt och samtliga produkter omfattas av någon
tillsynsmyndighets ansvarsområde. Den närmare utformningen
av tillsynsorganisationen har således överlämnats till
medlemsstaterna. Som redovisats inledningsvis innehåller
däremot direktivet i fråga om befogenheter att ingripa mot
farliga varor detaljerade föreskrifter för medlemsstaterna
som ger ett klart uttryck för att dessa befogenheter skall
tillkomma tillsynsmyndigheterna. Utskottet har för sin del
svårt att se att direktivet i denna fråga ger
medlemsstaterna möjlighet att anförtro befogenheterna att
vidta åtgärder till något annat organ, exempelvis en
domstol efter ansökan från tillsynsmyndighet, eller att
utan stöd i direktivet inskränka tillsynsmyndigheternas
befogenheter att ingripa. Mot denna bakgrund ifrågasätter
utskottet, i likhet med regeringen, starkt om det
nuvarande domstolsförfarandet enligt produktsäkerhetslagen
är förenligt med direktivet. Detsamma gäller den av
motionärerna föreslagna ordningen, med domstolsprövning
som huvudregel och krav på att det skall föreligga
kvalificerade förutsättningar för att
tillsynsmyndigheterna skall kunna ingripa med åtgärder på
egen hand.
Utöver dessa rent EG-rättsliga aspekter föreligger,
enligt utskottets mening, även en rad sakliga skäl som
talar för att tillsynsmyndigheterna bör ges egen
beslutsbefogenhet. Sålunda tillämpas en sådan ordning
redan i dag enligt nästan samtliga speciallagar på
produktsäkerhetsområdet. Regeringens förslag innebär
således att beslutsordningen på produktsäkerhetsområdet
kommer att bli mer enhetlig, något som sannolikt kommer
att främja möjligheterna att bedriva en effektiv tillsyn
och marknadskontroll. Ett ingripande enligt
produktsäkerhetslagen kan knappast heller anses mer
ingripande än ett ingripande enligt speciallagstiftningen,
och att det saknas anledning tro att tillsynsmyndigheterna
enligt produktsäkerhetslagen skulle vara mindre väl
lämpade att fatta beslut än tillsynsmyndigheterna på det
specialreglerade området. Tillsynen av varor som förs in i
Sverige via tredje land kommer också, med regeringens
förslag, att underlättas genom att tillsynsmyndigheten
själv kan besluta om föreläggande och förbud, något som
inte är möjligt i dag på grund av att Tullverket endast
kan kvarhålla farliga varor under tre dagar.
Utskottet kan, i likhet med regeringen, inte heller se
att en ordning med beslutsbefogenheter för
tillsynsmyndigheter inger några betänkligheter ur
rättssäkerhetsskäl, särskilt mot bakgrund av att den nya
lagen, enligt förslaget, kommer att innehålla ett
uttryckligt säkerhetskrav. Därtill kommer att en
myndighets beslut kan överklagas till domstol, varvid
domstolen kan förordna om inhibition. Utskottet delar
således regeringens bedömning att risken för att en
enskild näringsidkare lider skada på grund av ett
felaktigt beslut av en tillsynsmyndighet är mycket liten
och att näringsidkarnas rättssäkerhet måste anses väl
tillgodosedd med det framlagda lagförslaget.
Mot bakgrund av vad som nu har anförts ställer sig
utskottet bakom regeringens förslag att
tillsynsmyndigheterna skall ha befogenhet att själva
besluta om förelägganden om förbud. Riksdagen bör därför
bifalla propositionen såvitt nu är i fråga och avslå
motion L19 yrkandena 1 och 2.

Överklagande och krav på
prövningstillstånd

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande som gäller
överklagande av beslut enligt lagen och krav på
prövningstillstånd. Utskottet hänvisar till att
lagförslaget ligger helt i linje med vad som
gäller i övrigt på motsvarande områden. Jämför
reservation 3 (fp).

Propositionen

I propositionen föreslås att en tillsynsmyndighets beslut
om förbud och föreläggande skall kunna överklagas till
allmän förvaltningsdomstol, dvs. i första instans
länsrätt. Motsvarande skall även gälla i fråga om
förelägganden att lämna varuprov eller liknande samt
beslut om ersättning för varuprover och
ersättningsskyldighet för provtagning och undersökning av
prov. Vid överklagande till kammarrätt av beslut som
fattats av tillsynsmyndigheten som första instans krävs
prövningstillstånd (44 §).

Ett föreläggande eller förbud skall, enligt förslaget,
förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är
obehövligt. Talan om utdömande av vite skall föras vid
länsrätt i enlighet med vad som föreskrivs i lagen
(1985:206) om viten. Av 6 § följer att prövningstillstånd
krävs vid överklagande av länsrätts beslut om utdömande av
vite till kammarrätt.
Talan om utdömande av sanktionsavgift skall, enligt
propositionen, föras vid länsrätt som första instans.
Enligt regeringens uppfattning bör det inte krävas
prövningstillstånd vid överklagande av länsrättens beslut
till kammarrätt. Någon föreskrift härom finns således inte
i lagförslaget.

Motionen

Martin Andreasson m.fl. (fp) anser i motion L17 att
lagförslaget, såvitt gäller överklagande och krav på
prövningstillstånd, är inkonsekvent och behäftat med en
uppenbar brist på inre systematik som inte kan försvaras.
Enligt motionärerna bör ett förvaltningsbeslut generellt
sett kunna överklagas i två instanser utan krav på
prövningstillstånd. Så bör vara fallet också i fråga om
den nu aktuella lagstiftningen. I motionen begärs ett
tillkännagivande om att regeringen skall återkomma med ett
lagförslag med denna innebörd (yrkande 2).

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan för sin del inte finna annat än att
lagförslaget i fråga om överklagande och krav på
prövningstillstånd ligger helt i linje med vad som gäller
såväl i allmänhet inom förvaltningsrätten som enligt
speciallagstiftningen på produktsäkerhetsområdet.
Utskottet ser - från sina utgångspunkter - inga skäl att i
förevarande lagstiftningsärende göra avsteg härifrån.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår
motion L17 yrkande 2.

Reservationer

1. Produktsäkerhetslagens tillämplighet på
offentliga tjänster (punkt 2)

av Inger René (m), Jan Ertsborn (fp), Yvonne Andersson
(kd), Bertil Kjellberg (m), Martin Andreasson (fp),
Viviann Gerdin (c) och Henrik von Sydow (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde ha
följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
som anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2003/04:L17 yrkande 1, 2003/04:L18, 2003/04:L19
yrkandena 3 och 4 samt 2003/04:L20.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning bör konsumenter inte i något
avseende utsättas för farliga varor eller tjänster. Därvid
är produktsäkerhetslagstiftningen av stor betydelse. De
tjänster som tillhandahålls konsumenterna är nämligen
förenade med samma risker oavsett om huvudmannen för
verksamheten är enskild eller offentlig. Med den i
propositionen föreslagna ordningen är risken stor för att
vissa tjänser helt faller utanför skyddslagstiftningen.

En annan aspekt som bör beaktas är att den nuvarande
produktsäkerhetslagen inte är konkurrensneutral i och med
att likartad verksamhet kan komma att utsättas för olika
krav beroende på vem som råkar vara huvudman för
verksamheten. Från såväl konsument- som konkurrenssynpunkt
är det således, enligt vår mening, hög tid att
produktsäkerhetslagens tillämpningsområde i relevanta
delar utvidgas till att omfatta även tjänster som
tillhandahålls i offentlig verksamhet. Regeringen bör
därför ges i uppdrag att utreda frågan och återkomma med
ett erforderligt lagförslag.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen,
med bifall till motionerna L17 yrkande 1, L18, L19
yrkandena 3 och 4 samt L20, som sin mening ge regeringen
till känna.

2. Tillsynsmyndigheternas befogenheter (punkt 3)

av Inger René (m), Bertil Kjellberg (m) och Henrik von
Sydow (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde ha
följande lydelse:

Riksdagen avslår regeringens förslag till
produktsäkerhetslag såvitt avser 27-30 §§ och tillkännager
för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion
2003/04:L19 yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Vi delar regeringens uppfattning att direktivet kräver att
tillsynsmyndigheterna ges befogenheter som innebär att
ärenden rörande bristande produktsäkerhet kan hanteras
snabbt och effektivt. Även med beaktande av detta synes
det emellertid inte vara nödvändigt att frångå de
rättssäkerhetskrav som alltid gör sig gällande vid beslut
om ingripande av myndighet mot enskild. Vi anser att
huvudregeln skall vara att varje ingripande åtgärd i form
av förbud, tillfälligt förbud, exportförbud och
föreläggande om återkallelse skall föregås av domstols dom
eller beslut. Det saknas anledning att anta att domstolar
inte skulle kunna hantera de mål och ärenden som omfattas
av lagförslaget väl så effektivt och snabbt och därtill
med högre grad av rättssäkerhet för den enskilde
näringsidkaren. Tillsynsmyndigheterna bör därför ges den
föreslagna befogenheten endast i uppenbara fall eller om
det föreligger synnerliga skäl för åtgärden. I andra fall
bör den nuvarande ordning med domstolsprövning behållas.

Propositionen bör således, med bifall till motion L19
yrkandena 1 och 2, avslås i denna del och regeringen ges
i uppdrag att skyndsamt återkomma med förslag som innebär
att ingripande åtgärder i form av förbud, exportförbud och
föreläggande om återkallelse skall föregås av domstols dom
eller beslut.

3. Överklagande m.m. (punkt 4)

av Jan Ertsborn (fp) och Martin Andreasson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde ha
följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
som anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:L17 yrkande 2.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning är lagförslaget, såvitt avser
överklagande och krav på prövningstillstånd, inkonsekvent
och behäftat med en uppenbar brist på inre systematik som
inte går att försvara. Generellt sett bör gälla att
förvaltningsmyndigheters beslut skall kunna överklagas
utan krav på prövningstillstånd i två instanser. Så bör
vara fallet också i fråga om den nu aktuella
lagstiftningen. Regeringen bör därför ges i uppdrag att
återkomma till riksdagen med ett lagförslag med denna
innebörd.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen,
med bifall till motion L17 yrkande 2, som sin mening ge
regeringen till känna.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Proposition 2003/04:121 Ny produktsäkerhetslag:

Riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen
till

1. produktsäkerhetslag,

2. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol
m.m.,

3. lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160),

4. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

5. lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716),

6. lag om ändring i strålskyddslagen (1988:220),

7. lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och
explosiva varor,

8. lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932),

9. lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859),

10. lag om ändring i lagen (1992:1326) om personlig
skyddsutrustning för privat bruk,

11. lag om ändring i lagen (1992:1327) om leksakers
säkerhet,

12. lag om ändring i lagen (1992:1328) om farliga
livsmedelsimitationer,

13. lag om ändring i lagen (1993:584) om medicintekniska
produkter,

14. lag om ändring i lagen (1996:18) om vissa säkerhets-
och miljökrav på fritidsbåtar,

15. lag om ändring i lagen (1998:1707) om åtgärder mot
buller och avgaser från mobila maskiner,

16. lag om ändring i lagen (2001:558) om
vägtrafikregister,

17. lag om ändring i fordonslagen (2002:574),

18. lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (2003:364).

Följdmotioner

2003/04:L17 av Martin Andreasson m.fl. (fp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om produktsäkerhetslagens
tillämplighet på offentligt producerade tjänster.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om prövningstillstånd för
länsrättsdomar.

2003/04:L18 av Yvonne Andersson m.fl. (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
som i motionen anförs om en utredning om
produktsäkerhetslagen skall omfatta även offentliga
tjänster.

2003/04:L19 av Inger René m.fl. (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen avslår proposition 2003/04:121 i den del den
avser tillsynsmyndigheternas befogenheter att meddela
förelägganden och förbud i enskilda fall.

2. Riksdagen begär att regeringen skyndsamt återkommer med
förslag som innebär att ingripande åtgärder i form av
förbud, tillfälligt förbud, exportförbud och
föreläggande om återkallelse skall föregås av domstols
dom eller beslut i enlighet med vad som anförs i
motionen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en konkurrensneutral
produktsäkerhetslagstiftning.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att utvidga
produktsäkerhetslagen till att omfatta även tjänster som
erbjuds i offentlig verksamhet.

2003/04:L20 av Viviann Gerdin m.fl. (c) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
i motionen anförs om att en översyn av lagstiftningen
avseende de offentligrättsligt reglerade tjänsteområdena
bör göras i syfte att utreda hur skyddet för mottagarna av
dessa tjänster skall stärkas.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

1 Förslag till produktsäkerhetslag

2 Förslag till lag om ändring i lagen
(1970:417) om marknadsdomstol m.m.

3 Förslag till lag om ändring i
arbetsmiljölagen (1977:1160)

4 Förslag till lag om ändring i
sekretesslagen (1980:100)

5 Förslag till lag om ändring i
konsumenttjänstlagen (1985:716)

6 Förslag till lag om ändring i
strålskyddslagen (1988:220)

7 Förslag till lag om ändring i lagen
(1988:868) om brandfarliga och explosiva
varor

8 Förslag till lag om ändring i
konsumentköplagen (1990:932)

9 Förslag till lag om ändring i
läkemedelslagen (1992:859)

10 Förslag till lag om ändring i lagen
(1992:1326) om personlig
skyddsutrustning för privat bruk

11 Förslag till lag om ändring i lagen
(1992:1327) om leksakers säkerhet

12 Förslag till lag om ändring i lagen
(1992:1328) om farliga
livsmedelsimitationer

13 Förslag till lag om ändring i lagen
(1993:584) om medicintekniska produkter

14 Förslag till lag om ändring i lagen
(1996:18) om vissa säkerhets- och
miljökrav på fritidsbåtar

15 Förslag till lag om ändring i lagen
(1998:1707) om åtgärder mot buller och
avgaser från mobila maskiner

16 Förslag till lag om ändring i lagen
(2001:558) om vägtrafikregister

17 Förslag till lag om ändring i
fordonslagen (2002:574)

18 Förslag till lag om ändring i
fartygssäkerhetslagen (2003:364)