Ny vapenlag
Betänkande 1995/96:JuU12
Justitieutskottets betänkande
1995/96:JUU12
Ny vapenlag
Innehåll
1995/96 JuU12
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om en ny, språkligt och systematiskt omarbetad, vapenlag som anpassats till internationella krav. Utskottet tillstyrker förslaget med vissa justeringar av lagteknisk natur.
Till betänkandet har fogats sju reservationer varav två från (c) och fem från (mp).
Propositionen
I proposition 1995/96:52 har regeringen (Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. vapenlag,
2. lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål,
3. lag om ändring i lagen (1992:1300) om krigsmateriel,
4. lag om ändring i lagen (1994:122) om ändring i lagen (1992:1300) om krigsmateriel,
5. lag om ändring i tullagen (1994:1550).
Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har fogats till betänkandet, se bilaga 1.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1995/96:Ju6 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i vapenlagen att sikten som utnyttjar strålning utanför ögats känslighetsområde skall omfattas av vapenlagen och tillstånd skall krävas för innehav,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i vapenlagen att paintballvapen skall vara tillståndspliktiga enligt samma regler som för annat målskytte,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i vapenlagen att tillstånd för handel med skjutvapen av typ hel- eller halvautomatiska handeldvapen endast prövas av regeringen enligt krigsmateriellagen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i vapenlagen att skytteklubbar till polismyndighet skall anmäla vilka medlemmar som slutar vara aktiva i klubben,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i vapenlagen att det till medlemmar i skytteklubbar endast utfärdas tidsbegränsade licenser som måsta styrkas vartannat år,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i vapenlagen att behörighetskrav skall inrättas för att få tillstånd att handla med vapen,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i vapenlagen att rapportering av en vapenhandlares import detaljerat skall rapporteras av tullen till polisdistrikt,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i vapenlagen att alla legala vapen skall förvaras i godkända säkerhetsskåp enligt SS 3492 och vara SIS-certifierade.
1995/96:Ju7 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ny lagstiftning rörande soft air guns.
1995/96:Ju8 av Eskil Erlandsson och Birgitta Carlsson (c) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att 3 kap. 8 § vapenlagen avslutas med följande mening: "Vad nu har sagts hindrar dock inte att ett vapen lånas ut av en skyttesammanslutning för övning eller tävling på bana eller annan anläggning som ägs eller drivs av skyttesammanslutningen",
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ge kvinno- och brottsofferjourer möjlighet att bevilja licenser för pepparspray.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1995
1994/95:Ju602 av Barbro Andersson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en skärpning av lagstiftningen vad gäller såväl militära som civila vapen.
1994/95:Ju621 av Roland Larsson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av den s.k. knivlagen att den även omfattar stålhättade skor och kängor.
1994/95:Ju623 av Bengt Silfverstrand och Bo Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av skärpning av reglerna för vapeninnehav m.m.
1994/95:Ju629 av Sigge Godin (fp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam totalgenomgång av vapenhandeln,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett program som begränsar den illegala tillgången till vapen.
1994/95:Ju809 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om olaga vapeninnehav och vapenanvändning vid våldsbrottslighet,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål som föreslås i motionen,
1994/95:A807 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas
50. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om innehav av vapenlicens för dem som döms för våldsbrott.
Utskottet
Bakgrund
Den nu gällande vapenlagen (1973:1176, omtryckt 1991:1181), som trädde i kraft år 1974, innehåller bestämmelser om enskildas och organisationers m.fl. befattning med vapen och ammunition. Lagen kompletteras av vapenförordningen (1974:123, omtryckt 1991:1257) och av Rikspolisstyrelsen utgivna föreskrifter och allmänna råd till vapenlagstiftningen (RPS FS 1992:2 FAP 551-3). Vad gäller tillverkning och utförsel av vissa skjutvapen och viss ammunition finns bestämmelser i lagen (1992:1300) om krigsmateriel och i förordningen (1992:1303) om krigsmateriel. Regler om hantering och import av ammunition finns även i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor.
Utanför vapenlagen faller knivar, andra stick- och skärvapen samt vissa andra föremål som, utan att vara skjutvapen, är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Bestämmelser om sådana föremål finns i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål (knivförbudslagen) och, såvitt avser införsel, i förordningen (1990:415) om tillstånd till införsel av vissa farliga föremål.
Vapenlagen har ändrats vid ett flertal tillfällen sedan den trädde i kraft. Den senaste övergripande genomgången av lagen företogs av 1987 års vapenutredning som år 1989 lade fram sitt slutbetänkande (SOU 1989:44) Översyn av vapanlagstiftningen. Utredningens förslag ledde bl.a. till att bestämmelserna om förvärv och innehav av ammunition skärptes, att det ställdes högre krav på förvaring av vapen och ammunition samt att reglerna om återkallelse av vapentillstånd förtydligades och i viss mån skärptes (prop. 1990/91:130, JuU33, rskr. 300).
I ärendet uttalade justitieutskottet (bet. s. 32) att vapenlagen knappast kunde sägas uppfylla de krav på överskådlighet och tillgänglighet som kan ställas på en modern lagstiftning. Enligt utskottet borde lagen därför vid ett lämpligt tillfälle - exempelvis i samband med en anpassning till en framtida EG-reglering - ingående ses över både systematiskt och språkligt. Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.
En anpassning av vapenlagen till internationella krav aktualiserades sedan EG:s ministerråd i juni 1991 utfärdade ett direktiv (991/477/EEG) om kontroll av förvärv och innehav av vapen inom medlemsstaterna, nedan benämnt vapendirektivet. I direktivet, som blivit bindande för Sverige i och med Sveriges inträde i EU den 1 januari 1995, föreskrivs att medlemsstaterna skall anpassa sin lagstiftning så att kontrollen av enskildas förvärv och innehav av vapen och ammunition uppfyller i vart fall vissa minimikrav. I direktivet finns också anvisningar om hur vapen och ammunition skall få föras över mellan medlemsstaterna och om hur information om sådana överföringar skall utbytas.
I ett motionsärende hösten 1992 (1992/93:JuU4) behandlade utskottet ett antal motioner rörande bl.a. prövningsförfarandet enligt vapenlagen, rätten att inneha lasersikten, rätten att förvärva och inneha ammunition, behovet av en översyn av vapenlagstiftningen, förutsättningarna för att återkalla vapentillstånd, tillstånd för innehav av samlarvapen samt förvaringsbestämmelserna beträffande ammunition. Utskottet, som hade inhämtat att en utredning om EG- anpassning m.m. av vapenlagen var förestående, fann inte skäl att ta ställning till de yrkanden som framställts i motionerna. I stället förutsatte utskottet att de i motionerna aktualiserade spörsmålen i erforderlig omfattning skulle tas upp i det kommande utredningsarbetet.
I det senaste lagstiftningsärendet på området våren 1993 skärpte riksdagen straffskalan för olaga vapeninnehav, respektive överlåtelse eller upplåtelse av ett skjutvapen till någon som inte är berättigad att inneha det, genom att en särskild straffskala om grovt brott infördes (prop. 1992/93:141, JuU16, rskr. 220). I detta ärende infördes också den tidsbegränsade lagen (1993:206) om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav, s.k. vapanamnesti. Genom denna lag gavs möjlighet för den som olovligen innehade vapen eller ammunition att under en begränsad period lämna in vapnen eller ammunitionen till polisen utan att därvid dömas till ansvar. Vapenamnestin ledde till att en stor mängd vapen och ammunition lämnades in.
Regeringen tillsatte i mars 1993 en utredning (dir. 1993:12) med uppdrag att göra en översyn av vapenlagen (1973:1176). Utredningen antog namnet Vapenlagsutredningen. I januari 1994 lade utredningen fram betänkandet (SOU 1994:4) Vapenlagen och EG. Betänkandet innehåller ett förslag till en ny, språkligt och systematiskt omarbetad vapenlag, vari även tagits in bl.a. sådana förändringar som bedömts nödvändiga vid ett svenskt inträde i Europeiska unionen (EU). I betänkandet behandlas också vissa andra frågor om vapenlagstiftningens utformning, främst de som aktualiserades av utskottet i det ovan nämnda betänkandet 1992/93:JuU4. Utredningens betänkande, som ligger till huvudsaklig grund för förslagen i propositionen, har remissbehandlats.
I propositionen behandlas också ett förslag som lagts fram i betänkandet (SOU 1995:53) Samverkan för fred - den rättsliga regleringen och som avser regleringen i vapenlagen om vad som skall gälla för främmande stats militära styrka som besöker Sverige inom ramen för internationellt samarbete i fredsbevarande verksamhet. Detta betänkande remissbehandlas för närvarande. Med anledning av en skrivelse från Svenska jägareförbundet till regeringen (dnr Ju95/539) tas i propositionen även upp frågan om utlåning av skjutvapen till personer som inte fyllt 18 år.
Närmare om EU:s vapendirektiv
EG:s ministerråd har som framgått ovan utfärdat ett direktiv (91/477/EEG) om kontroll av förvärv och innehav av vapen inom medlemsstaterna, vanligen benämnt vapendirektivet, vilket blev bindande för Sverige genom inträdet i EU den 1 januari 1995.
Vapendirektivet syftar till att få till stånd en delvis harmoniserad lagstiftning i dessa frågor mellan medlemsstaterna. I direktivets ingress deklareras att det kan vara lämpligt att bestämma vilka kategorier av skjutvapen som privatpersoner inte alls får förvärva eller inneha eller som de får inneha endast med tillstånd eller efter anmälan. Vidare anförs att det i princip inte bör vara tillåtet att ta med skjutvapen mellan länderna, men att detta kan medges om ett förfarande antas som ger staterna möjlighet att få underrättelse om att ett skjutvapen förs in i respektive land. Smidigare regler bör dock antas för jakt eller tävlingsskytte för att inte inkräkta på den fria rörligheten mer än nödvändigt.
Vapendirektivet berör inte medlemsstaternas rätt att vidta åtgärder mot illegal vapenhandel. Inte heller berörs staternas rätt att utfärda nationella bestämmelser om tillstånd att inneha vapen eller om jakt och tävling med vapen. Direktivet gäller inte heller sådana förvärv och innehav av vapen som är förenliga med nationell rätt och som avser de väpnade styrkorna, polisen eller offentliga myndigheter och inte heller sådana vapensamlare och kulturella historiska institutioner som har statens godkännande för sin verksamhet. Direktivet tar inte upp kommersiella överlåtelser av krigsvapen och ammunition till sådana vapen.
Vapendirektivet anger det minsta krav som medlemsstaternas lagstiftning skall uppfylla men tillåter dessa att hålla en högre skyddsnivå. Den speciella procedur med europeiska skjutvapenpass som avser jägare och tävlingsskyttar och som behandlas i direktivet skall dock alltid kunna tillämpas med i direktivet angivna begränsningar.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till en ny, språkligt och systematiskt omarbetad, vapenlag. I huvudsak bygger förslaget på bestämmelserna i den nu gällande vapenlagen.
Propositionen innehåller förslag till sådana ändringar av vapenlagstiftningen som behövs för att i svensk rätt genomföra EG:s vapendirektiv. Anpassningen innebär en viss skärpning av bestämmelserna om innehav av ammunition samt vissa ändringar av bestämmelserna om införsel av skjutvapen och ammunition till Sverige. För att uppfylla direktivets krav föreslås vidare att regeringen skall bemyndigas föreskriva att tillstånd skall krävas för överföring av skjutvapen och ammunition till ett annat land. Därigenom ges också regeringen möjlighet att meddela bestämmelser om utsläppande på marknaden och övervakning av explosiva varor för civilt bruk (95/15/EEG). Den höga skyddsnivån som gäller i Sverige beträffande innehav av vapen och ammunition förändras inte på grund av förslagen.
Bestämmelserna om överklagande av beslut enligt vapenlagen föreslås ändrade så att polismyndighetens beslut skall överklagas till länsrätten i stället för som i dag till länsstyrelsen. Kammarrätten skall pröva ett överklagande från länsrätten endast om kammarrätten meddelat prövningstillstånd.
Vidare föreslås att polismyndigheten undantagsvis skall få bevilja tillstånd att skjuta med ett vapen för vilket tillstånd till innehav meddelats för annat ändamål än skjutning.
Det föreslås också att den som har särskilt tillstånd att inneha extra vapendelar skall få byta ut dessa mot nya likadana utan att söka nytt tillstånd.
Härutöver behandlas i propositionen frågor om lasersikten, signalvapen, tårgassprayer och andra liknande sprayer samt frågor om s.k. paintballvapen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 1996.
Överväganden
Inledning
Utskottet kan konstatera att den nu gällande vapenlagen är över 20 år gammal och att den sedan ikraftträdandet har ändrats vid ett stort antal tillfällen. Vapenlagen framstår i dag som både ålderdomlig och svårtillgänglig. Den har heller inte anpassats till relevanta direktiv inom EG. Utskottet anser därför att det nu är dags att besluta om en ny vapenlag som anpassats till EG:s bestämmelser och som i språkligt och systematiskt hänseende uppfyller de krav som bör ställas på en modern lagstiftning.
Utskottet ser i princip positivt på de förslag som läggs fram i propositionen. Med anledning av ett antal motionsyrkanden som väckts i anslutning till propositionen återkommer utskottet i det följande till vissa enskildheter i de framlagda förslagen.
I ärendet föreligger även ett antal motionsyrkanden som väckts dels med anledning av propositionen, dels under den allmänna motionstiden 1995 och som inte direkt tar sikte på propositionens förslag utan främst berör frågor om hur vapenkontrollen skall kunna förbättras. Dessa motionsyrkanden behandlas i den avslutande delen av betänkandet.
Lasersikten
I motion 1995/96:Ju6 (mp) begärs att lasersikten och liknande sikten skall bli tillståndspliktiga enligt den nya vapenlagen.
Ett lasersikte är ett riktmedel som kan monteras på olika typer av skjutvapen. Det är så konstruerat att det sänder en kompakt ljusstråle i vapnets skottriktning. Ljusstrålen skapar en lysande röd punkt på det föremål den träffar. Det är meningen att siktet skall ställas in så att den röda punkten överensstämmer med den punkt där ett skott från vapnet träffar. Eftersom punkten blir svårare att se på ett längre avstånd ingår ofta en kikare i siktet.
Det kan i sammanhanget nämnas att olika laserinstrument har ett betydande användningsområde i yrkeslivet, t.ex. som riktinstrument vid anläggningsarbeten, i medicinsk verksamhet och som s.k. laserpekare till overheadapparater.
Riktmedel för vapen såsom t.ex. kikarsikten och lasersikten omfattas inte av bestämmelserna i vapenlagen och de är således inte tillståndspliktiga enligt denna lag. Något förslag om tillståndsplikt läggs inte heller fram i propositionen, jfr 1 kap. 3 § i förslaget till ny vapenlag. För laseranordningar finns däremot särskilda bestämmelser i strålskyddslagen (1988:220). Laser klassbestäms enligt Statens strålskyddsinstituts författningssamling med hänsyn till strålningsegenskaperna. För de högre klasserna gäller krav på tillstånd. De lasersikten som finns i handeln är emellertid klassade i någon av de lägsta klasserna och är i princip ofarliga för det oskyddade ögat.
Vapenlagsutredningen föreslår i sitt betänkande (s. 99 f) att lasersikten skall omfattas av vapenlagen och att tillstånd skall krävas för innehav. Utredningen motiverar sin ståndpunkt med att det inte råder någon tvekan om att lasersikten kan användas vid allvarlig brottslighet och att samhällets uppmärksamhet därför är påkallad samt att behov av lasersikten endast kan föreligga under mycket speciella förhållanden.
Flera av remissinstanserna, bl.a. Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen, har ifrågasatt eller avstyrkt utredningens förslag i denna del. De framhåller att lasersikten inte utgör något problem ur polisiär synpunkt och att införandet av tillståndsplikt skulle skapa en ökad byråkrati som inte är motiverad. Även Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL, har ställt sig tveksamt till utredningens förslag och bl.a. påpekat att användbarheten av ett lasersikte är störst på korta avstånd och under dåliga ljusförhållanden. I sådana sammanhang är enligt SKL en tillståndsfri laserpekare lika användbar. SKL framhåller också att lasersikten kan vara svåra att särskilja från laserpekare och att utredningens förslag därför inte skulle få den effekt som eftersträvades.
Enligt vad regeringen anför i propositionen (s. 64) bör utredningens förslag i denna del inte genomföras. Vid detta ställningstagande hänvisar regeringen till vad SKL anfört om gränsdragningsproblem till instrument som rimligen inte bör falla under vapenlagstiftningens område och möjligheten att ersätta lasersikten med annan liknande utrustning. Regeringen avser dock att mycket noga följa utvecklingen på detta område och eterkomma till riksdagen om det skulle visa sig att det finns ett mer påtagligt behov av tillstånd för innehav av lasersikten.
Utskottet instämmer i regeringens uppfattning att lasersikten inte bör omfattas av tillståndsplikt enligt vapenlagen. Utskottet noterar att regeringen avser att mycket noga följa utvecklingen på området och vid behov återkomma till riksdagen. Motion 1995/96:Ju6 i nu aktuell del avstyrks.
Beviljande av vapentillstånd för pepparspray
I motion 1995/96:Ju8 (c) föreslås att kvinno- och brottsofferjourer skall få möjlighet att bevilja tillstånd för innehav av pepparspray.
Frågor om tillstånd enligt vapenlagen handläggs enligt 7 § i lagen (2 kap. 2 § förslaget till ny vapenlag) exklusivt av polismyndigheten.
Vapenlagens bestämmelser omfattar, förutom skjutvapen i egentlig mening, även vissa andra föremål som räknas upp i 1 § andra stycket vapenlagen (1 kap. 3 § förslaget till ny vapenlag). Bland dessa föremål nämns särskilt tårgasanordningar. Med tårgasanordningar torde avses även andra anordningar som till verkan och ändamål är jämförliga därmed (jfr prop. 1973:166 s. 134).
I propositionen (s. 69) anförs att tårgasanordningar sedan lång tid tillbaka omfattats av vapenlagen och varit underkastade samma krav på tillstånd m.m. som skjutvapen. Det saknas enligt regeringen skäl att i detta sammanhang överväga att ändra denna ordning. Även om risken är liten att någon skall tillfogas allvarliga skador av tårgas, har tårgasanordningarna enligt propositionen karaktär av vapen. Syftet är att under en begräsad tid fysiskt sätta en person ur spel. Utöver de polisiära användningsområdena är tårgas anordningarna avsedda att användas i självförsvar. Enligt propositionen är de emellertid lika effektiva som angreppsvapen. Det har bl.a. visat sig att tårgassprayer ofta kommer till användning vid rån och liknande överfall.
Sprayer för försvarsändamål kan enligt SKL och Försvarets forskningsanstalt, FOA, delas in i fyra kategorier.
Sprayer i kategori A innehåller tårgas och är alltså direkt hänförliga till tårgasanordningar.
Sprayer i kategori B innehåller andra tårretande ämnen än tårgaser. Hit hör de s.k. pepparsprayerna. Den aktiva substansen i pepparspray, capsaicin, har en liknande verkan som tårgas.
Till kategori C hänförs sprayer som innehåller ämnen som inte är direkt irritationsframkallande och som enligt FOA kan förmodas ha låg giftighet. Sprayer i denna kategori har ofta till syfte att märka ut en angripare för framtida identifiering. De skiljer sig således väsentligt i fråga om verkan och ändamål från tårgasanordningarna.
Sprayer i kategori D slutligen ger temporär bedövning eller förlamning. De kan därför, även utan att irritera ögon, hud eller slemhinnor, ha en kraftigt prestationsnedsättande effekt.
Enligt propositionen bör, förutom sprayerna i kategori A, även sprayerna i kategori B, bl.a. pepparspray, och D falla under vapenlagen och vara tillståndspliktiga. Därmed skulle det direkt av lagtexten framgå att bl.a. pepparspray omfattas av vapenlagens tillståndsbestämmelser.
För att klargöra vapenlagens omfattning när det gäller olika skyddssprayer och för att undvika eventuella tveksamheter i legalitetshänseende föreslås i propositionen en justering av uppräkningen 1 § andra stycket vapenlagen (1 kap. 3 § förslaget till ny vapenlag) genom att ett förtydligande tillägg görs i paragrafen.
Regeringen har inte funnit skäl att i propositionen ta upp frågan om i vilken utsträckning tillstånd bör beviljas för tårgasanordningar eller andra tillståndspliktiga sprayer. I Rikspolisens föreskrifter och allmänna råd till vapenlagstiftningen (avsnitt 6.2) anges att tillståndsgivningen beträffande gaspistoler och andra likartade vapen - exempelvis spray - bör vara mycket restriktiv och att tillstånd endast bör beviljas undantagsvis, när ett synnerligen starkt behov föreligger.
Frågan om tillståndsgivningens omfattning har fått ökad aktualitet genom att Rikspolisstyrelsen har inlett en försöksverksamhet där hotade kvinnor som komplement till s.k. trygghetspaket, som innehåller olika larmanordningar, efter vederbörlig tillståndsprövning i varje enskilt fall också utrustats med pepparspray eller tårgasspray. Regeringen har genom ett beslut den 18 november 1993 uppdragit åt Rikspolissstyrelsen att utvärdera försöksverksamheten. Utvärderingen beräknas av Rikspolisstyrelsen vara färdig i början av september 1996.
Utskottet konstaterar att frågor om vapentillstånd enligt vapenlagen för närvarande handläggs av polismyndigheten. Utskottet finner detta vara en ändamålsenlig ordning. Förslaget i motion 1995/96:Ju8 om att även vissa fristående organisationer skulle få handlägga vissa typer av vapenärenden är enligt utskottets mening inte acceptabelt ur bl.a. kontroll- och säkerhetssynpunkt. Utskottet ser däremot positivt på den försöksverksamhet med att förse vissa hotade kvinnor med skyddsspray som nu bedrivs av Rikspolisstyrelsen. Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen i denna del och avstyrker bifall till motion 1995/96:Ju8.
Paintballvapen
I motion 1995/96:Ju6 (mp) föreslås att s.k. paintballvapen skall vara tillståndspliktiga enligt vapenlagen.
Paintballvapen är benämningen på en typ av kolsyredrivna vapen som till utseende påminner om stridsvapen. Dessa vapen laddas med ampuller som består av ett gelatinskal och har ett innehåll av flytande färg. Vapnen och amunitionen används vid stridsliknande spel och lekar.
Enligt 5 § andra stycket vapenlagen (2 kap. 1 § andra stycket förslaget till ny vapenlag) krävs inte tillstånd för den som fyllt 18 år att inneha, driva handel med eller föra in ett kolsyre-, luft- eller fjädervapen som är avsett för målskjutning eller ett harpungevär, allt under förutsättning att vapnet har en i förhållande till andra vapen begränsad effekt.
Enligt 1 a § vapenförordningen skall ett kolsyre- luft- eller fjädervapen anses ha en sådan begränsad effekt om en projektil från vapnet fyra meter från pipans mynning har en anslagsenergi som är mindre än 10 joule. När det gäller hel- eller halvautomatiska vapen av dessa slag är motsvarande gräns 3 joule.
Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL, testar kolsyre-, luft- och fjädervapen för att avgöra om dessa skall anses vara effektbegränsade eller inte. På de paintballvapen som undersökts av SKL har en anslagsenergi på mellan fem och nio joule uppmätts. Hel- och halvautomatiska vapen används på grund av den låga tillåtna anslagsenergin inte i stridslekarna.
I sitt remissyttrande i ärendet har SKL bl.a. påpekat att paintballvapen på ett enkelt sätt kan ändras så att hastighet och anslagsenergi uppnår ett högre värde. Det finns enligt SKL anledning att tro att de vapen som finns på marknaden kan ha högre prestanda än det vapen som klassificerats. Ett sådan förhöjt värde ökar emellertid projektilens farlighet endast marginellt. Risken för en framtida allmän prestandahöjning för paintballvapen torde enligt SKL inte heller vara speciellt stor beroende på att det finns praktiska faktorer hos vapnen och ammunitionen som naturligt begränsar prestandan.
SKL anser på de anförda skälen att klassificeringen av paintballvapen inte är meningsfull i sin nuvarande form. SKL föreslår att man föreskriver antingen att alla hel- och halvautomatiska skjutvapen skall vara tillståndspliktiga och de övriga tillståndsfria för den som fyllt 18 år eller att samtliga paintballvapen skall vara tillståndsfria för personer som fyllt 18 år. Enligt SKL:s uppfattning finns det ur vapenteknisk synvinkel ingen större anledning till särbehandling av de olika typerna av paintballvapen; eldhastighet och projektilens farlighet skiljer sig inte åt.
Enligt propositionen (s. 72) torde det andra kravet för att vapnen skall anses tillståndsfria för personer över 18 år - att de är avsedda för målskjutning - i praktiken ha kommit att anses uppfyllt när det gäller paintballvapen. I varje fall har såvitt regeringen känner till ingen myndighet ingripit mot att personer som fyllt 18 år utan tillstånd importerat, sålt eller innehaft paintballvapen med begränsad effekt.
I propositionen anförs vidare att utgångspunkten vid fastställande av tillståndspliktens omfattning bör vara den direkta farligheten hos paintballvapen och risken i övrigt för att dessa skall komma att användas som hjälpmedel vid allvarlig brottslighet. Det har enligt propositionen inte framkommit att paintballvapen i sig skulle ha orsakat några allvarliga skador. Det hänvisas också till att penetreringsförmågan hos projektilen från ett paintballvapen är väsentligt mindre än hos projektilen från ett effektbegränsat luftgevär. Luftgevär av denna typ har sedan länge varit tillståndsfria för personer som fyllt 18 år. Det finns enligt propositionen heller inget stöd för att paintballvapen skulle utgöra en fara i brottssammanhang; vapnen har ett relativt särpräglat utseende och kan svårligen förväxlas med ordinära handeldvapen.
När det sedan gäller aspekten att aktiviteter med paintballvapen i vissa fall skulle kunna ge intryck av att förhärliga utövandet av våld anförs i propositionen att ingenting har framkommit som tyder på att det skulle föreligga något samband mellan utövande av paintballskytte och och våldsbenägenhet i övrigt. Även om man enligt propositionen kan anföra invändningar från etiska utgångspunkter mot att anordna stridsliknande spel och lekar med paintballvapen så finns det knappast skäl att ingripa mot dessa med stöd av vapenlagstiftningen. Man bör, anförs det, hålla i minnet att också flera etablerade sporter är inspirerade av verklig våldsutövning mellan människor. Enligt propositionen finns det anledning att tro att paintballskyttet med tiden i allt större utsträckning kommer att bedrivas i organiserade former och att tävlingsmomentet därvid kommer att bli mer framträdande än likheterna med en verklig eldstrid.
Med hänsyn till bl.a. det anförda förordar regeringen att paintballvapen i princip bör vara tillståndsfria för personer som fyllt 18 år. Mot bakgrund av vad SKL uttalat om paintballprojektilernas anslagsenergi och vapnens prestanda i övrigt anser regeringen dessutom att de i vapenförordningen uppställda effektgränserna bör avskaffas såvitt gäller paintballvapen. Dessutom bör enligt regeringen såväl hel- som halvautomatiska och övriga paintballvapen anses ha en sådan begränsad effekt som avses i 5 § andra stycket vapenlagen. En föreskrift om detta bör tas in i vapenförordningen.
Avslutningsvis anförs att skytte med paintballvapen bör anses utgöra målskytte. Alternativet, att skapa en särreglering för paintballvapen, finner regeringen inte befogat. I denna del anförs att paintballvapen inte syftar till att åstadkomma annan effekt än att markera en träff på en motspelare, som får förutsättas vara införstådd med denna konsekvens av spelet. Även om det således är fråga om skytte mot levande mål anser regeringen att paintballvapen i vapenlagens mening - där avsikten främst är att utesluta andra användningsområden - bör anses vara avsedda för målskjutning.
Utskottet instämmer i regeringens bedömningar beträffande paintballvapen och avstyrker bifall till motion 1995/96:Ju6 i denna del.
Utlåning av vapen i vissa fall
I motion 1995/96:Ju8 (c) föreslås en ändring i förslaget till vapenlag av innebörd att det vid övnings- eller tävlingsskytte hos en skyttesammanslutning skall vara tillåtet att utan särskilt tillstånd av polismyndigheten låna ut skjutvapen till den som fått ett skjutvapen förklarat förverkat eller ett vapentillstånd återkallat.
Ett skjutvapen får enligt 23 § andra stycket vapenlagen (3 kap. 2 § förslaget till ny vapenlag) inte lånas ut till den som kan antas komma att missbruka vapnet. Enligt 23 § första stycket vapenlagen (3 kap. 8 § förslaget till ny vapenlag) får skjutvapen som huvudregel inte heller lånas ut till den som fått skjutvapen förklarat förverkat eller tillstånd till innehav av skjutvapen återkallat. Som ett undantag från den sistnämnda regeln gäller att vapen efter särskilt tillstånd av polismyndigheten får lånas ut för övning eller tävling som äger rum under uppsikt av en skyttesammanslutning.
Bestämmelserna om hinder för vapenutlåning är straffsanktionerade i 37 § vapenlagen (9 kap. 1 § förslaget till ny vapenlag). Straffregleringen innebär att den som uppsåtligen innehar, överlåter eller lånar ut ett skjutvapen till någon som inte har rätt att inneha vapnet döms till fängelse i högst ett år. Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Om gärningen har begåtts av oaktsamhet eller om brottet är ringa är påföljden böter eller fängelse i högst sex månader.
Av intresse i sammanhanget är möjligheterna för en enskild att få del av polismyndighetens uppgifter om beviljade och återkallade vapentillstånd m.m. Enligt 5 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess hos polismyndighet i verksamhet, som avser förande av eller uttag ur vapenregister, för uppgift som har tillförts registret, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att vapen eller ammunition kommer till brottslig användning. Under samma förutsättning gäller sekretess i verksamhet som avser folkbokföringen för uppgift som hänför sig till vapenregister.
I den proposition som föregick införandet av denna sekretessbestämmelse nämndes, förutom brottsspaning, seriös forskning som ett berättigat skäl att hämta uppgifter ur vapenregistret och folkbokföringsregistret (prop. 1990/91:130 s. 50).
Vid remissbehandlingen av betänkandet Vapenlagen och EG har Svenska jägareförbundet hänvisat till ett tidigare avfattat remissyttrande i vilket förbundet anför att det inte är rimligt att kräva att de ansvariga för vapenutlåning vid skyttesammanslutningarna - provledare för jägarexamen, skjutledare och instruktörer - i varje enskilt fall skall göra en kontroll av om utlåning av vapen får ske. Som exempel nämns att vver 30 000 personer avlägger prov för jägarexamen varje år. Jägareförbundet påpekar också bl.a. att vapenutlåningen vid skjutbanor sker under sträng kontroll och att det såvitt bekant aldrig förekommit något missbruk vid sådan utlåning. Mot denna bakgrund anser jägareförbundet att kravet på tillstånd av polismyndigheten inte bör gälla vid utlåning av vapen av skyttesammanslutning för övning eller tävling på bana eller annan anläggning som ägs eller drivs av sammanslutningen.
Utskottet konstaterar att syftet med motionsönskemålet synes vara att en skjutledare inte skall behöva riskera straffrättslig påföljd för den utlåning av vapen som sker inom ramen för en skyttesammanslutnings övnings- eller tävlingsverksamhet.
Problemet torde här vara att inte bara uppsåt utan också oaktsamhet vid utlåningen kan föranleda straffansvar.
Utskottet har förstått att den aktuella lagregleringen har lett till en viss osäkerhet inom skyttesammanslutningarna när det gäller en skjutledares ansvar i nu aktuellt hänseende. Utskottet anser emellertid att det skulle föra för långt att på det sätt som motionärerna föreslår vidga möjligheterna till vapenutlåning till den krets av personer som det här är fråga om.
I sammanhanget vill utskottet framhålla att en skjutledares ansvar för att kontrollera om det i det enskilda fallet erfordras särskilt tillstånd för utlåning av vapen vid övning eller tävling inom en skyttesammanslutning måste ses i belysning av att en skjutledare har mycket begränsade möjligheter att i praktiken efterforska hur det förhåller sig härmed.
Vad som enligt utskottets mening kan krävas i fråga om aktsamhet av skjutledaren är att han med hjälp av frågor till den som vill låna ett skjutvapen försöker utröna om det föreligger någon omständighet som gör att det behövs tillstånd av polismyndigheten för att utlåning skall få ske. Om så visar sig vara fallet bör naturligtvis ett tillstånd uppvisas. I annat fall finns det enligt utskottets mening inte skäl för skjutledaren att försöka göra ytterligare efterforskningar eller att vägra att låna ut skjutvapnet såvida det inte föreligger någon särskild omständighet som ger honom anledning att misstänka att utlåning inte får ske.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag i nu aktuell del och hemställer att riksdagen med anledning av motion 1995/96:Ju8 godkänner vad utskottet nu har anfört.
Propositionen i övrigt
Utrikesutskottet har i sitt denna dag justerade betänkande 1995/96:UU3 behandlat en proposition (1995/96:31) om en ny myndighet för kontroll över krigsmateriel och andra strategiskt känsliga produkter. Regeringens förslag i det ärendet beträffande lagen (1992:1300) om krigsmateriel måste samordnas med det i detta ärende föreliggande förslaget till lag om ändring i dels denna lag, dels lagen (1994:112) om ändring i lagen om krigsmateriel.
Vissa andra vapenfrågor
Skärpning av vapenlagstiftningen m.m.
Som framgått ovan är avsikten med propositionen inte primärt att lägga fram förslag som skall förbättra kontrollen av vapen utan att få till stånd en språklig och systematisk modernisering av vapenlagen och att anpassa denna till EG:s vapendirektiv.
För att få underlag för kommande förslag som skall förbättra vapenkontrollen tillsatte regeringen i mars 1995 en utredning (dir. 1995:39) med uppgift att göra en genomgripande översyn av vapenlagstiftningen med inriktning på att förebygga våldsbrott. Utredningen har tagit namnet 1995 års vapenutredning. I utredningens översyn skall ingå dels en utvärdering av de ändringar i vapenlagen som företogs på förslag av 1987 års vapenutredning, dels en utvärdering av lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål. Utredningen skall därutöver på en rad olika punkter överväga om lagstiftningen om skjutvapen, knivar och andra farliga föremål kan förbättras. Dessutom skall utredningen bedöma möjligheterna till ett utökat internationellt samarbete mot illegal spridning av skjutvapen, särskilt inom EU.
Utredningsuppdraget ingår enligt regeringen som ett led i en bred satsning mot våldet i samhället där ett av målen är att skapa ett samhälle där endast legal hantering av vapen förekommer.
Utredningen skall i ett delbetänkande under hösten 1995 ta sig an frågan om en utvärdering av knivförbudslagen samt utformningen av ett förbud mot att medföra skjutvapen på allmän plats. Utredningens arbete i övrigt skall redovisas före utgången av år 1996.
I sammanhanget bör också nämnas att Rikspolisstyrelsen hösten 1992 tillsatte en projektgrupp med uppdrag att efter en kartläggning presentera en samlad bild av vilka åtgärder som bör vidtas för att motverka en fortsatt spridning av illegala vapen i samhället. I mars 1995 publicerade projektgruppen rapporten (RPS Rapport 1995:2) Illegala vapen, i vilken läggs fram en rad förslag för att minska förekomsten av illegala vapen i samhället.
De förslag som lagts fram i Rikspolisstyrelsens rapport och som gäller civila vapen skall beredas vidare av 1995 års vapenutredning.
I motionerna 1994/95:Ju602 (s), 1994/95:Ju623 (s) och 1994/95:Ju809 (c) begärs mot bakgrund av våldsbrottslighetens omfattning en skärpning av vapenlagstiftningen. I motion 1994/95:Ju629 (fp) begärs mot samma bakgrund att den legala handeln med vapen utvärderas och att regeringen skall lägga fram ett handlingsprogram för hur antalet illegala vapen skall minskas.
Utskottet ser med oro på det ökande våldet i samhället och på den stora användningen av skjutvapen och andra vapenanordningar i brottslig verksamhet. Mot denna bakgrund är det enligt utskottets mening tillfredsställande att regeringen har tillsatt en utredning med uppgift att göra en genomgripande översyn av vapenlagstiftningen med inriktning på att förebygga våldsbrott. Genom det pågående utredningsarbetet får önskemålen i motionerna 1994/95:Ju602, 1994/95:Ju623, 1994/95:Ju629 och 1994/95:Ju809 om en skärpning av vapenlagstiftningen m.m. anses vara väsentligen tillgodosedda. Motionerna avstyrks.
I det följande behandlar utskottet ett antal motionsyrkanden som innehåller förslag om olika åtgärder för att skärpa vapenkontrollen och som har bäring på det nu nämnda utredningsarbetet. Avsnittet avslutas med en samlad bedömning av de olika frågorna.
Handel med vapen
I motion 1995/96:Ju6 (mp) föreslås att tillstånd för handel med hel- och halvautomatiska vapen skall beviljas av regeringen i enlighet med bestämmelserna i krigsmateriellagen. I samma motion förordas restriktivare bestämmelser för tillstånd att bedriva handel med vapen i övrigt.
Tillståndsärenden enligt vapenlagen handläggs enligt 7 § i lagen (2 kap. 2 § förslaget till ny vapenlag) av polismyndigheten.
I lagen (1992:1300) om krigsmateriel finns särskilda bestämmelser om krigsmateriel och andra strategiskt känsliga produkter. Tillstånd för utförsel m.m. enligt lagen beviljas av ett statsråd eller, i vissa viktigare ärenden, av regeringen. Syftet med lagen är att säkerställa att utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska överväganden görs vid tillståndsprövning rörande vissa särskilt känsliga produkter.
I sammanhanget kan nämnas att regeringen i den tidigare nämnda propositionen (1995/96:31) om en ny myndighet för kontroll över krigsmateriel och andra strategiskt känsliga produkter har föreslagit att Krigsmaterielinspektionen skall ombildas till en ny myndighet, Inspektionen för strategiska produkter, som skall pröva merparten av de ärenden om kontroll över krigsmateriel m.m. som regeringen eller ett statsråd i dag har till uppgift att pröva.
Tillstånd att driva handel med skjutvapen får enligt 18 och 19 §§ vapenlagen (2 kap. 10 § förslaget till ny vapenlag ) meddelas den som är berättigad att driva handel i allmänhet, har de kunskaper som behövs samt är ordentlig och pålitlig. Tillstånd får meddelas endast för handel som skall bedrivas yrkesmässigt. Tillståndet medför rätt att inneha skjutvapen. Det får begränsas till att omfatta vissa typer av skjutvapen eller ett visst antal vapen åt gången.
För handel med skjutvapen som bedrivs av en juridisk person skall enligt 25 § vapenförordningen finnas en föreståndare som är godkänd av polismyndigheten och som ansvarar för att rörelsen bedrivs riktigt.
I Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till vapenlagstiftningen (avsnitt 12) finns närmare anvisningar om vad polismyndigheten skall beakta vid tillståndsprövningen när det gäller den sökandes kunskaper, ordentlighet och pålitlighet samt yrkesmässighet.
1995 års vapenutredning har i uppdrag att bl.a. se över reglerna om handel med skjutvapen och om automatiska vapen. I utredningens direktiv anförs att en fråga som uppmärksammats i olika sammanhang är förutsättningarna för att få bedriva handel med skjutvapen och kontrollen av sådan verksamhet. Ett relativt stort antal personer har enligt direktiven tillstånd till vapenhandel. En fråga som enligt direktiven bör uppmärksammas är om kraven på säker förvaring av skjutvapen hos vapenhandlare är tillräckligt högt ställda. I direktiven konstateras vidare att många vapenhandlare har tillstånd att bedriva handel även med automatiska skjutvapen. Med hänsyn till den restriktivitet som bör gälla för beviljande av tillstånd till innehav av sådana vapen och den begränsning av marknaden som följer därav, kan det enligt direktiven ifrågasättas om generella tillstånd till handel med automatiska vapen alls bör beviljas.
Kontrollen av vapenhandlares vapenimport
I motion 1995/96:Ju6 (mp) anförs att tullen bör rapportera till Rikspolisstyrelsen den import av vapen som görs av vapenhandlare.
Av 20 § vapenlagen (2 kap. 16 § förslaget till ny vapenlag) framgår att den som har rätt att bedriva handel med skjutvapen får meddelas tillstånd att till Sverige föra in sådana skjutvapen som omfattas av handelstillståndet.
När ett sådant tillstånd utfärdats får vapenhandlaren utan att ansöka om tillstånd i det enskilda fallet föra in den typ av vapen och det antal vapen som handelstillståndet omfattar. Någon begränsning av hur många gånger införsel får ske finns inte. I praktiken inskränks dock möjligheterna till vapeninförsel av att vapenhandlaren vid ett och samma tillfälle inte får inneha fler vapen än vad tillståndet omfattar.
Enligt 27-30 §§ vapenförordningen skall en vapenhandlares förvärv av vapen ske efter skriftlig rekvisition. Över rekvisitionerna skall handlaren föra en särskild inköpsförteckning. Handlaren är även skyldig att föra anteckningar i en särskild försäljningsförteckning över försålda vapen. Det åligger polismyndigheten att minst en gång om året låta granska en handlares inköpsförteckningar och försäljningsförteckningar samt, när anledning finns till det, hans lager av vapen.
Vid införsel till Sverige av skjutvapen svarar tullen för nödvändiga kontrollåtgärder i samband med förtullningen. Tullen rapporterar inte till polisen den vapenimport som sker. När den enskilda polismyndigheten kontrollerar en vapenhandlares inköps- och försäljningsförteckningar m.m. vet den således inte om samtliga importerade vapen tagits upp i dessa förteckningar.
I Rikspolisstyrelsens rapport Illegala vapen föreslås att Rikspolisstyrelsen inleder förhandlingar med Generaltullstyrelsen för att nå en överenskommelse om att tullen skall ta kopior av samtliga inköpshandlingar när en vapenhandlare för in skjutvapen i landet. Kopiorna skulle sedan tillställas den lokala polismyndigheten för att användas vid kontroll av att vapenhandlaren inte tar in fler vapen i landet än handelstillståndet omfattar och att samtliga införda vapen ingår i den lagliga verksamheten.
Enligt vad utskottet inhämtat avser Rikspolisstyrelsen att inom kort ta upp den aktuella frågan till diskussion med Generaltullstyrelsen.
I sammanhanget bör också nämnas att det i 3 kap. i EG:s vapendirektiv finns bestämmelser om formaliteter för förflyttning av vapen inom gemenskapen. Dessa bestämmelser innebär bl.a. att myndigheterna i det land från vilket överföring av vapen sker skall ha lämnat tillstånd till detta - antingen för det enskilda fallet eller i form av ett generellt tillstånd - och att varje medlemsstat skall lämna alla relevanta upplysningar om slutliga överföringar av skjutvapen till den medlemsstat till vars territorium överföringen har skett. För Sveriges del är Rikspolisstyrelsen den myndighet som har att mottaga sådana upplysningar. Såvitt är bekant för utskottet tillämpas vapendirektivets bestämmelser i nu nämnt avseende ännu så länge bara i begränsad omfattning av berörda stater.
Som nämnts ovan ingår det i uppdraget för 1995 års vapenutredning att se över reglerna om handel med skjutvapen. I denna del anförs i utredningens direktiv bl.a. att det har ifrågasatts om kontrollen av vapenhandlares import av skjutvapen är tillräcklig. Utredningen skall också överväga och ta ställning till de förslag som lagts fram i Rikspolisstyrelsens rapport Illegala vapen. Under arbetet skall utredningen samråda med Rikspolisstyrelsen och med de övriga myndigheter som kan vara berörda av de olika sakfrågorna.
Vapentillstånd för målskytte m.m.
I motion 1995/96:Ju6 (mp) föreslås att vapentillstånd för målskytte endast skall beviljas för begränsad tid och att en skytteförening skall vara skyldig att anmäla till polismyndigheten när en medlem går ur föreningen.
Av 10 § vapenlagen (2 kap. 5 § förslaget till ny vapenlag) framgår att ett tillstånd att inneha vapen får tidsbegränsas om det med hänsyn till särskilda omständigheter kan förutses att behovet av vapnet inte kommer att bli varaktigt. Ett tillstånd får enligt 29 § (6 kap. 1 § förslaget till ny vapenlag) återkallas, förutom vid misskötsamhet, om förutsättningarna för tillståndet inte längre finns eller det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.
Möjligheten att tidsbegränsa ett tillstånd att inneha ett vapen bör enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (avsnitt 7) tillämpas restriktivt, särskilt när det gäller jaktvapen. Bestämmelsen tar i första hand sikte på tillstånd att inneha enhandsvapen och automatiska vapen. En tidsbegränsning av tillstånd att inneha sådana vapen för målskjutning bör dock enligt Rikspolisstyrelsens anvisningar inte ske generellt utan efter prövning i varje enskilt fall.
I Rikspolisstyrelsens anvisningar framhålls också (avsnitt 17.1.2) att den som inte är aktiv medlem i en skytteförening normalt inte kan anses ha behov av att inneha målskyttevapen och att återkallelse kan komma i fråga i denna situation.
I betänkandet Översyn av vapenlagstiftningen (SOU 1989:44 s. 169) lades fram ett förslag om skyldighet för skytteföreningar att till polismyndigheten rapportera vilka medlemmar som lämnat föreningen. Förslaget togs emellertid inte upp i den efterföljande propositionen om ändringar i vapenlagen m.m. (prop. 1990/91:130 s. 47). I propositionen anfördes att man bör undvika att ålägga enskilda organisationer att rapportera förhållanden till myndigheter som kan föranleda åtgärder mot en enskild person. Särskilt gällde detta enligt propositionen i förhållande till medlemmar eller tidigare sådana.
I Rikspolisstyrelsens rapport Illegala vapen (s. 76 f) föreslås att skytteföreningar skall vara skyldiga att rapportera till polismyndigheten när en medlem lämnar föreningen utan att gå med i någon ny. I rapporten (s. 69 f) föreslås också att den som för första gången ansöker om vapentillstånd för målskjutning skall få ett tillstånd som är tidsbegränsat till två år. Efter denna prövotid skall den sökande för att få ett permanent tillstånd visa att han fortfarande är aktiv målskytt och i övrigt uppfyller ställda krav.
Som tidigare nämnts ingår det i uppdraget för 1995 års vapenutredning att följa upp de förslag som lagts fram av Rikspolisstyrelsen för att förbättra vapenkontrollen. Av direktiven framgår också bl.a. att utredningen skall överväga hur polismyndighetens möjligheter att få information om sådana förhållanden som kan föranleda återkallelse av tillstånd skall kunna förbättras.
Förvaring av skjutvapen
I motion 1995/96:Ju6 (mp) efterfrågas föreskrifter om att vapen skall förvaras i vissa typgodkända säkerhetsskåp.
I 26 § vapenlagen (5 kap. 1 och 2 §§ förslaget till ny vapenlag) stadgas som huvudregel att den som innehar ett skjutvapen eller ammunition är skyldig att ta hand om egendomen och hålla den under sådan uppsikt att det inte är fara för att någon obehörig kommer åt den. Skjutvapen skall enligt bestämmelsen förvaras under säkert lås eller på annat lika betryggande sätt. Om förvaringen inte sker i säkerhetsskåp eller i annat lika säkert förvaringsutrymme skall, om detta är möjligt utan avsevärd svårighet, en vapendel tas bort från vapnet så att det inte kan användas. Vapen, vapendel och ammunition skall förvaras var för sig.
Vad gäller vapenhandlare får enligt 19 § vapenlagen (2 kap. 10 § förslaget till ny vapenlag) i deras handelstillstånd föreskrivas att vapnen skall förvaras på visst sätt.
Rikspolisstyrelsen meddelar enligt 21 § vapenförordningen särskilda föreskrifter om bl.a. vapenhandlares förvaring av tillståndspliktiga vapen och vad som skall gälla för förvaring hos andra vapeninnehavare.
I Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till vapenlagstiftningen (avsnitt 16) finns förskrifter om bl.a. vilka krav som skall ställas på säkerhetsskåp i nu aktuellt hänseende. För vapenhandlare och andra som förvarar ett större antal vapen gäller särskilda föreskrifter om förvaringen.
I direktiven till 1995 års vapenutredning anförs att det nu är dags att utvärdera bl.a. bestämmelserna om förvaring av skjutvapen och kontrollen av reglerna om förvaring. Utredningen bör enligt direktiven även överväga om kraven på säker förvaring av skjutvapen hos vapenhandlare är tillräckligt högt ställda.
Soft air guns
I motion 1995/96:Ju7 (m) begärs ett förbud mot att saluföra s.k. soft air guns.
Under den senaste tiden har en ny typ av luft- eller gasdrivna enhandsvapen börjat marknadsföras under namnet soft air guns. Dessa är avsedda för målskytte med en plastkula och har en relativt ringa effekt. Till det yttre är de emellertid mycket lika ordinära handeldvapen.
Flertalet soft air guns torde utgöra sådana effektsvaga vapen som enligt 5 § vapenlagen (2 kap. 1 § andra stycket förslaget till ny vapenlag) får innehas utan tillstånd av den som är över 18 år.
Marknadsdomstolen har nyligen avgjort ett mål där Konsumentombudsmannen, KO, med stöd av bestämmelserna i produktsäkerhetslagen (1988:1604) yrkade att Marknadsdomstolen med hänsyn till risken för personskador på barn och ungdomar skulle förbjuda ett företag att tillhandahålla bl.a. soft air guns.
Marknadsdomstolen konstaterar i sin dom (Dnr B 1/95) att för att det skall vara möjligt att meddela säljförbud för soft air guns enligt produktsäkerhetslagen fordras att det inte i annan författning har meddelats särskilda bestämmelser om varan med samma ändamål som förbudet skulle fylla. Enligt marknadsdomstolen får vapenlagens bestämmelser, som ju innebär att soft air guns endast får överlåtas till den som är över 18 år, i aktuellt avseende anses fylla samma ändamål i säkerhetshänseende som ett säljförbud enligt produktsäkerhetslagen skulle göra. Produktsäkerhetslagen är sålunda inte tillämplig. Förbud för det aktuella företaget att sälja soft air guns fick därför inte meddelas och KO:s talan lämnades därmed utan bifall.
I direktiven till 1995 års vapenutredning anförs att det har förekommit incidenter, där polisen uppfattat ett soft air gun såsom ett allvarligt hot och stått i begrepp att använda sina tjänstevapen i nödvärn. Risken är enligt direktiven också stor för att denna vapentyp skall komma att användas vid rån. Förekomsten av soft air guns ger enligt direktiven anledning att överväga om någon form av reglering av införsel och tillhandahållandet av vapenattrapper och andra föremål som kan förväxlas med fungerande skjutvapen bör införas. Därvid skall beaktas såväl de brottsförebyggande aspekterna som risken för att nödvärnssituationer kan uppstå.
Återkallelse av vapentillstånd vid våldsbrottslighet
I motion 1994/95:A807 (c) anförs att det är angeläget att vapentillstånd återkallas vid våldsbrott.
I 29 § vapenlagen (6 kap. 1 § förslaget till ny vapenlag) stadgas att ett tillstånd till att inneha eller införa skjutvapen får återkallas bl.a. om tillståndshavaren missbrukat vapnet, visat oaktsamhet med vapnet, på annat sätt visat att han är olämplig att inneha vapen eller det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.
För återkallelse av ett tillstånd att driva handel med vapen finns särskilda bestämmelser i 31 § vapenlagen (6 kap. 3 § förslaget till ny vapenlag).
Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till vapenlagstiftningen (avsnitt 17.1.1) bör frågan om en persons fortsatta vapeninnehav regelmässigt omprövas när innehavaren dömts för grovt brott, i första hand där vapen kommit till användning, dömts för frihetsstraff för brott mot jaktlagstiftningen, missbrukat vapen, grovt åsidosatt regler för förvaring av vapen, förfallit till allvarlig asocialitet eller missbrukat alkohol, narkotika m.m., dömts för grovt rattfylleri eller drabbats av sådan allvarlig sjukdom att hans lämplighet kan ifrågasättas.
Som exempel på gärningar som kan leda till återkallelse av tillstånd att inneha vapen nämns bl.a. brott som innefattar brukande av våld mot annan person såsom mord, dråp och misshandel och andra hänsynslösa beteenden mot annan person såsom människorov, olaga frihetsberövande och olaga hot.
Särskilda anvisningar lämnas för ärenden som gäller återkallelse av tillstånd att bedriva handel med vapen.
Inom polismyndigheterna finns vissa rutiner för att följa upp brottsutredningar så att det i förekommande fall sker en omprövning av vapentillståndet när någon döms för brott av det slag som nämnts ovan. När flera polismyndigheter är inblandade kan dock brister i rapporteringen uppstå.
För att underlätta för en polismyndighet att få information om förhållanden som kan ligga till grund för återkallelse av vapentillstånd m.m. finns i vapenlagstiftningen vissa bestämmelser om underrättelseskyldighet.
I 46 § vapenlagen (6 kap. 6 § förslaget till ny vapenlag) stadgas att om den som är intagen på sjukvårdsinrättning för vård av en psykisk störning innehar eller kan tänkas inneha skjutvapen och det kan antas att han inte bör inneha ett sådant vapen, skall den läkare som är ansvarig för den psykiatriska vården omedelbart anmäla förhållandet till polismyndigheten i den ort där patienten är folkbokförd.
Vidare framgår av 54 § vapenförordningen bl.a. att om domstol har funnit någon skyldig till brott mot vapenlagen eller vapenförordningen eller till annat brott vid vilket skjutvapen använts eller om högre rätt har avgjort ett mål vari sådan dom meddelats, skall kopia av domen eller beslutet samma dag sändas till polismyndigheten i den dömdes folkbokföringsort. Samma underrättelseskyldighet gäller när domstol har lämnat yrkande om förverkande enligt vapenlagen helt eller delvis utan bifall.
I uppdraget för 1995 års vapenutredning ingår att överväga om bestämmelserna om återkallelse av tillstånd enligt vapenlagen är utformade på ett ändamålsenligt sätt med beaktande både av rättssäkerhetsaspekten och intresset av att kunna förebygga missbruk av skjutvapen. I det sammanhanget skall utredningen även överväga hur polismyndighetens möjligheter att få information om sådana förhållanden som kan föranleda återkallelse av tillstånd skall kunna förbättras.
Knivförbudslagen
I motion 1994/95:Ju809 (c) föreslås att knivförbudslagens bestämmelser skall gälla även på restauranger och i liknande lokaler, och i motion 1994/95:Ju621 (c) föreslås att det i lagen intas ett förbud mot stålhättade skor och kängor.
I lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål (knivförbudslagen) föreskrivs som huvudregel att knivar, andra stick- och skärvapen och andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa inte får innehas på allmän plats eller inom skolområde där grundskole- eller gymnasieundervisning bedrivs.
I samband med att knivförbudslagen dndrades i ett ärende våren 1990 (prop. 1989/90:129, JuU35, rskr. 287) tog utskottet bl.a. ställning för att knivförbudslagen borde utvärderas. Detta gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.
1995 års vapenutredning har i uppgift att se över knivförbudslagen och att presentera sina överväganden beträffande denna i ett delbetänkande denna höst. I utredningens översyn skall ingå att göra en utvärdering av lagen i enlighet med vad justitieutskottet uttalat. Utredningen skall bl.a. överväga om knivförbudet bör utvidgas till att gälla också på andra platser än i dag, t.ex. i myndigheters lokaler dit allmänheten har tillträde, eller om ett generellt förbud att inneha vissa föremål bör införas.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar när det gäller förslagen i motion 1995/96:Ju6 beträffande reglerna om handel med vapen, kontroll av vapenhandlares vapenimport, vapentillstånd för målskytte m.m. samt förvaring av skjutvapen att detta är frågor som 1995 års vapenutredning har i uppdrag att se över. Utskottet vill i sammanhanget särskilt peka på betydelsen av att frågan om en skärpt kontroll av vapenhandlarnas införsel av skjutvapen närmare övervägs. Utskottet noterar med tillfredsställelse att RPS inom kort avser att ta upp diskussioner med Generaltullstyrelsen i denna fråga. Utredningens överväganden och de förestående överläggningarna på myndighetsnivå bör inte föregripas av riksdagen med något initiativ i de aktuella spörsmålen. Motion 1995/96:Ju6 i denna del avstyrks.
Inte heller önskemålet i motion 1995/96:Ju7 om en lagreglering av handeln med soft air guns bör mot bakgrund av det pågående utredningsarbetet bli föremål för någon åtgärd från riksdagens sida. Utskottet avstyrker motionen.
Utskottet instämmer i vad som påpekas i motion 1994/95:A807 om att det är viktigt att det vid våldsbrott görs en prövning av om vapentillstånd skall återkallas. Även i denna fråga pågår utredningsarbete. Utskottet utgår från att man i det sammanhanget ser över rapporteringsrutinerna inom polisen när det gäller brott som bör föranleda återkallelse av vapentillstånd. Motionen avstyrks i nu aktuell del.
Vidare konstaterar utskottet att det ingår i uppdraget för 1995 års vapenutredning att se över bestämmelserna i knivförbudslagen. Inte heller motion 1994/95:Ju809 bör därför föranleda något initiativ från riksdagens sida. Motionerna avstyrks således.
Avslutningsvis konstaterar utskottet att det skulle föra alltför långt att ge knivförbudslagen ett så vidsträckt tillämpningsområde som föreslås i motion 1994/95:Ju621. Utskottet kan således inte ställa sig bakom ett införande av ett förbud mot stålhättade skor och kängor i knivförbudslagen. Även denna motion avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande lasersikten
att riksdagen med avslag på motion 1995/96:Ju6 yrkande 1 antar det i proposition 1995/96:52 framlagda förslaget till vapenlag såvitt avser 1 kap. 3 §,
res. 1 (mp)
2. beträffande vapentillstånd för skyddsspray
att riksdagen med avslag på motion 1995/96:Ju8 yrkande 2 antar regeringens förslag till vapenlag såvitt avser 2 kap. 2 §,
3. beträffande paintballvapen
att riksdagen med avslag på motion 1995/96:Ju6 yrkande 2 antar regeringens förslag till vapenlag såvitt avser 2 kap. 1 §,
res. 2 (mp)
4. beträffande utlåning av vapen i vissa fall
att riksdagen dels med anledning av motion 1995/96:Ju8 yrkande 1 godkänner vad utskottet anfört, dels antar regeringens förslag till vapenlag såvitt avser 3 kap. 8 §,
5. beträffande förslaget till vapenlag i övrigt
att riksdagen antar regeringens förslag till vapenlag i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan i det föregående,
6. beträffande lagen om krigsmateriel
att riksdagen med anledning av regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:1300) om krigsmateriel och lag om ändring i lagen (1994:122) om ändring i lagen (1992:1300) om krigsmateriel antar det av utskottet i bilaga 2 framlagda förslaget till lag om ändring i den förstnämnda lagen,
7. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar regeringens förslag till
a) lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud beträffander knivar och andra farliga föremål,
b) lag om ändring i tullagen (1994:1550),
8. beträffande skärpning av vapenlagstiftningen
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju602, 1994/95:Ju623, 1994/95:Ju629 yrkandena 1 och 3 och 1994/95:Ju809 yrkande 14,
9. beträffande handel med vapen m.m.
att riksdagen avslår motion 1995/96:Ju6 yrkandena 3, 4, 5, 6, 7 och 8,
res. 3 (mp)
10. beträffande soft air guns
att riksdagen avslår motion 1995/96:Ju7,
res. 4 (mp)
11. beträffande återkallelse av vapentillstånd vid våldsbrottslighet
att riksdagen avslår motion 1994/95:A807 yrkande 50,
res. 5 (c)
12. beträffande knivförbudslagen
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju809 yrkande 15,
res. 6 (c)
13. beträffande förbud mot stålhättade skor och kängor
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju621.
res. 7 (mp)
Stockholm den 5 december 1995
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Birthe Sörestedt (s), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar (c), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär Nuder (s), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp), Helena Frisk (s), Jeppe Johnsson (m) och Bengt Harding Olson (fp).
Reservationer
1. Lasersikten (mom. 1)
Kia Andreasson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med Utskottet instämmer och slutar med del avstyrks bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att lasersikten och liknande sikten, t.ex. sådana som är avsedda för skjutning i mörker, har speciella egenskaper som gör att de kan komma att användas vid brottslig verksamhet. Sikten av angivet slag bör enligt utskottets mening därför vara tillståndspliktiga enligt vapenlagen. Det får ankomma på regeringen att snarast återkomma till riksdagen med ett lagförslag i enlighet härmed. Vad utskottet har anfört bör riksdagen med anledning av motion 1995/96:Ju6 i denna del som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande lasersikten
att riksdagen dels antar det i proposition 1995/96:52 framlagda förslaget till vapenlag såvitt avser 1 kap. 3 §, dels med anledning av motion 1995/96:Ju6 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Paintballvapen (mom. 3)
Kia Andreasson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med Utskottet instämmer och slutar med denna del bort ha följande lydelse:
Skjutning med paintballvapen mot andra människor är enligt utskottets uppfattning en verksamhet som inte kan accepteras ur etisk synpunkt. De stridsliknande spel och lekar som äger rum med vapnen leder till att våld uppmuntras och förhärligas. Paintballskyttet kan dessutom antas ha en särskild lockelse på unga människor. Eftersom vapnen i dag säljs i den vanliga handeln finns det stor risk för att de kommer i händerna på ungdomar under 18 års ålder. Utskottet finner mot bl.a. denna bakgrund att det bör krävas tillstånd enligt vapenlagen för innehav av paintballvapen. Utskottet delar inte heller regeringens uppfattning att skjutning med paintballvapen mot människor i vapenlagens mening skall bedömas som målskjutning. I vapenlagen bör föreskrivas att tillstånd till innehav av paintballvapen endast får beviljas medlemmar i föreningar som i likhet med vanliga skytteföreningar endast bedriver skjutning mot måltavlor. Utskottet anser att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med ett lagförslag i enlighet med vad utskottet här har anfört. Detta bör riksdagen med anledning av motion 1995/96:Ju6 i denna del som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande paintballvapen
att riksdagen dels antar regeringens förslag till vapenlag såvitt avser 2 kap. 1 §, dels med anledning av motion 1995/96:Ju6 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Handel med vapen m.m. (mom. 9)
Kia Andreasson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med Utskottet konstataerar och slutar med denna del avstyrks bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det är angeläget att en rad åtgärder snarast vidtas för att minska förekomsten av såväl legala som illegala vapen i samhället. För att polisen skall få bättre kontroll över den import av vapen som görs av vapenhandlare bör tullen rapportera denna import till polisen. Regeringen bör övervaka att de överläggningar som nu skall äga rum mellan polisen och tullen i denna fråga snabbt leder till positivt resultat. Om så inte skulle bli fallet bör regeringen skyndsamt besluta om nödvändiga föreskrifter eller lagförslag. Vidare bör enligt utskottets mening tillstånd till innehav av hel- och halvautomatiska vapen i fortsättningen beviljas av regeringen och bestämmelser härom tas in i lagen om krigsmateriel. Bestämmelserna i övrigt för att driva handel med vapen bör skärpas så att färre personer får bedriva sådan handel. Utskottet anser också att det måste bli lättare att återkalla vapentillstånd för målskyttar som inte längre bedriver målskytteverksamhet. I vapenlagstiftningen bör således intas bestämmelser om att vapentillstånd för målskjutning endast skall beviljas för begränsad tid och att en skyttesammanslutning skall vara skyldig att anmäla till polismyndigheten när en medlem går ur sammanslutningen. Dessutom bör föreskrivas att alla vapen skall förvaras i säkerhetsskåp som godkänts enligt Svensk Standard SS 3492 och är certifierade av Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS). Det ankommer på regeringen att snarast återkomma till riksdagen med lagförslag eller besluta om ändringar i vapenförordningen i enlighet med de riktlinjer som utskottet här har dragit upp. Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion 1995/96:Ju6 i denna del som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande handel med vapen m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1995/96:Ju6 yrkandena 3, 4, 5, 6, 7 och 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Soft air guns (mom. 10)
Kia Andreasson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med Inte heller och slutar med avstyrker motionen bort ha följande lydelse:
När det gäller soft air guns konstaterar utskottet att deras likhet med riktiga vapen har medfört att de kommit till användning vid rån och olika brott som innefattar hot mot person. Det har också förekommit incidenter där polisen uppfattat soft air guns som riktiga vapen och stått i begrepp att använda sina tjänstevapen i nödvärn. Soft air guns kan dessutom förorsaka t.ex. ögonskador när de avfyras. Mot denna bakgrund, och för att minska risken för spridning av soft air guns till barn och ungdomar, anser utskottet att dessa vapen skall vara tillståndspliktiga enligt vapenlagen. Regeringen bör snarast förelägga riksdagen ett lagförslag i enlighet härmed. Detta bör riksdagen med anledning av motion 1995/96:Ju7 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande soft air guns
att riksdagen med anledning av motion 1995/96:Ju7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Återkallelse av vapentillstånd vid våldsbrottslighet (mom. 11)
Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med Utskottet instämmer och slutar med aktuell del bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det är av yttersta vikt att det vid våldsbrott görs en prövning av om vapentillstånd skall återkallas. För att säkerställa att en sådan prövning vid behov kommer till stånd behövs enligt utskottets uppfattning en förbättrad rapportering, inte minst inom polisen, när det gäller brottslighet som kan föranleda återkallelse av vapentillstånd. Det får ankomma på regeringen att se till att nödvändiga åtgärder vidtas i detta hänseende. Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion 1994/95:A807 i denna del som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande återkallelse av vapentillstånd vid våldsbrottslighet
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:A807 yrkande 50 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Knivförbudslagen (mom. 12)
Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med Vidare konstateras och slutar med avstyrks således bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att knivar och andra stick- och skärvapen allt oftare kommer till användning vid våldsbrott i samband med nöjesliv på restauranger och dansställen.
Möjligheten att förebygga denna brottslighet begränsas bl.a. av att knivförbudslagen inte är tillämplig i nöjeslokaler, utan endast på allmän plats och inom vissa skolområden. Utskottet anser att det nu finns skäl att utvidga knivförbudslagens tillämpningsområde till restauranger och liknande där nöjesliv bedrivs. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag i enlighet med utskottets önskemål. Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju809 i denna del som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande knivförbudslagen
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju809 yrkande 15 som sin mening ger regeringen till känna, vad utskottet anfört,
7. Förbud mot stålhättade skor och kängor (mom. 13)
Kia Andreasson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med Avslutningsvis konstateras och slutar med motionen avstyrks bort ha följande lydelse:
När det gäller stålhättade skor och kängor konstaterar utskottet att sådana skodon, om de inte används under utövande av viss yrkesverksamhet, normalt inte kan ha något annat användningsområde än att fungera som ett vapen att hota med eller använda i gatuslagsmålsliknande situationer. Det har ju också visat sig att skor av detta slag bl.a. kommit till användning av s.k. skinnskallar vid oprovocerad gatumisshandel. Utskottet anser mot denna bakgrund att det finns skäl att i knivförbudslagen införa ett förbud mot stålhättade skor och kängor. Förbudet bör utformas så att legitim användning inom t.ex. yrkeslivet av sådana skor inte förhindras. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett förslag i enlighet med vad som här skisserats. Det anförda bör riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju621 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande förbud mot stålhättade skor och kängor
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju621 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Regeringens lagförslag
Utskottets lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1300) om krigsmateriel
Härigenom föreskrivs att 3, 4 och 6 §§ lagen (1992:1300) om krigsmateriel skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse1 Föreslagen lydelse
3 §
Krigsmateriel får inte tillverkas här i landet utan tillstånd.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från detta tillståndskrav för
1. ändring eller 1. ändring eller ombyggnad av ombyggnad av skjutvapen i de skjutvapen i de fall som avses i fall som avses i 24 § första 4 kap. 1 § stycket vapenlagen vapenlagen (1996: (1973:1176), 0000),
2. tillverkning av enstaka skjutvapen och av ammunition för tillverkarens eget bruk,
3. årlig tillverkning för medicinska eller farmaceutiska ändamål eller för forskningsändamål av högst 100 gram kemiska produkter som klassificeras som krigsmateriel.
Bestämmelsen i första stycket gäller inte för sådana statliga myndigheter som inte är affärsverk.
4 §
Verksamhet som avser tillhandhållahållande av krigsmateriel, uppfinningar rörande krigsmateriel och metoder för framställning av sådan materiel får inte bedrivas här i landet utan tillstånd.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller stadigvarande vistas här får inte heller utom landet bedriva sådan verksamhet utan tillstånd.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte för sådana statliga myndigheter som inte är affärsverk.
Tillstånd enligt första eller andra stycket behövs inte för verksamhet som avser tillhandahållande av krigsmateriel till svenska statliga myndigheter eller sådana tillverkare som har tillstånd att tillverka krigsmateriel av det slag tillhandahållandet gäller. Inte heller behöver innehavare av tillverkningstillstånd ha tillstånd enligt första eller andra stycket, om verksamheten avser tillhandahållande av krigsmateriel som tillhör tillståndshavaren och som finns inom landet eller tillhandahållande av uppfinning eller metod för framställning av krigsmateriel till svenska statliga myndigheter eller sådana tillverkare som har tillstånd att tillverka krigsmateriel av det slag tillhandahållandet gäller.
Regeringen får Regeringen får meddela meddela föreskrifter om föreskrifter om undantag från undantag från tillståndskravet tillståndskravet enligt första och enligt första och andra styckena i andra styckena i fråga om sådan fråga om sådan handel med handel med skjutvapen som skjutvapen som regleNuvarande regleFöreslagen lydelse lydelse
ras genom ras genom föreskrifterna i föreskrifterna i vapenlagen vapenlagen (1973:1176) eller (1996:0000) eller sådan hantering av sådan hantering av ammunition eller ammunition eller annan explosiv annan explosiv vara som regleras vara som regleras genom genom föreskrifterna i föreskrifterna i lagen (1988:868) lagen (1988:868) om brandfarliga om brandfarliga och explosiva och explosiva varor. varor.
6 § Krigsmateriel får inte föras ut ur landet utan tillstånd, om inte annat följer av denna lag eller annan författning. I fråga om programvara likställs med utförsel överföring till utlandet genom telekommunikation eller på annat liknande sätt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om utförsel av 1. skjutvapen och tillhörande ammunition för enskild persons räkning samt skjutvapen och därtill hörande ammunition för användning vid jakt, tävling eller övning utom riket, 2. skjutvapen för reparation, översyn eller annan liknande åtgärd, 3. skjutvapen som förts in i landet för åtgärd som avses i 2, 4. sådana jakt- 4. sådana jakt- och och tävlingsskjutvapen tävlingsskjutvapen och tillhörande och tillhörande ammunition som har ammunition som har förts in i landet i förts in i landet i enlighet med enlighet med bestämmelserna i 16 bestämmelserna i 2 § 2 vapenlagen kap. 13 § b (1973:1176). vapenlagen (1996:0000).
______________
Denna lag träder i kraft den 1 april 1996.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen 1
Motionerna 1
Motioner väckta med anledning av propositionen 1
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1995 2
Utskottet 3
Bakgrund 3
Närmare om EU:s vapendirektiv 4
Propositionens huvudsakliga innehåll 5
Överväganden 6
Inledning 6
Lasersikten 6
Beviljande av vapentillstånd för pepparspray 7
Paintballvapen 9
Utlåning av vapen i vissa fall 11
Propositionen i övrigt 12
Vissa andra vapenfrågor 12
Skärpning av vapenlagstiftningen m.m. 12 Handel med vapen 14 Kontrollen av vapenhandlares vapenimport 15 Vapentillstånd för målskytte m.m.16 Förvaring av skjutvapen 17 Soft air guns 17 Återkallelse av vapentillstånd vid våldsbrottslighet 18 Knivförbudslagen 19 Utskottets bedömning 20
Hemställan 20
Reservationer 22
1. Lasersikten (mom. 1) 22
2. Paintballvapen (mom. 3) 22
3. Handel med vapen m.m. (mom. 9) 23
4. Soft air guns (mom. 10) 24
5. Återkallelse av vapentillstånd vid våldsbrottslighet (mom.11) 24
6. Knivförbudslagen (mom. 12) 24
7. Förbud mot stålhättade skor och kängor (mom. 13) 25
Bilagor:
1. Regeringens lagförslag 26
2. Utskottets lagförslag44
_______________________________ 1 Lydelse enligt bet 1995/96:UU3.