Om dopning
Betänkande 1994/95:SoU13
Socialutskottets betänkande
1994/95:SOU13
Om dopning
Innehåll
1994/95
SoU13
Sammanfattning
I betänkandet behandlar socialutskottet ett tiotal motionsyrkanden från den allmänna motionstiden om bl.a. kriminalisering av bruket av dopningsmedel, ökade informationsinsatser och utredning om sambandet mellan dopning och våldsbrott. Utskottet har anordnat en offentlig utfrågning i ärendet. Utskottet avstyrker samtliga motioner med hänvisning till att de frågor som utskottet behandlar kan tas upp av den nyligen -- efter initiativ från utskottet -- tillsatta Dopningsutredningen.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1995
1994/95:So223 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om insatser mot dopning,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medel som används i prestationshöjande syfte.
1994/95:So411 av Birgit Henriksson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot såväl innehav som användande av anabola steroider.
1994/95:So430 av Björn Ericson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en studie beträffande sambandet dopning--våldsbrott, samt behovet av kompletterande lagregler.
1994/95:So484 av Fanny Rizell m.fl. (kds) vari yrkas 18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot anabola steroider för annat än medicinskt bruk,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information om riskerna med anabola steroider.
1994/95:So487 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s, m, c, v, mp, kds) vari yrkas 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning av nikotin som dopningsmedel.
1994/95:Ju618 av Chatrine Pålsson m.fl. (kds) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att eget bruk av anabola steroider skall kriminaliseras.
1994/95:Ju809 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalisering av konsumtion av illegala dopningspreparat.
1994/95:Kr412 av Marianne Andersson m.fl. (c) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv till Dopningsutredningen att föreslå kriminalisering av bruk av dopningspreparat.
1994/95:Kr414 av Bo Lundgren och Stig Bertilsson (m) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande kampen mot dopning.
Ärendets beredning
Mot bakgrund av uppgifter om ett ökat missbruk av anabola steroider och andra dopningsmedel och samband mellan dopning och allvarliga våldsbrott anordnade utskottet den 14 februari 1995 en offentlig utfrågning. Den stenografiska utskriften från utfrågningen fogas till betänkandet som bilaga.
Utskottet
Bakgrund
Preparaten
Dopning har sedan länge använts i samband med idrottsutövning och innebär i princip att idrottsutövaren försöker att förbättra sin prestationsförmåga på ett konstlat sätt. De medel som hittills dominerat i dopningssammanhang är farmakologiska medel som i stor utsträckning utgörs av läkemedel. De dopningssubstanser som nämns i idrottssammanhang brukar delas upp i fem grupper: anabola steroider, som enkelt kan uttryckas som kemiskt framställt manligt könshormon, centralstimulerande medel såsom amfetamin och kokain, narkotiska smärtstillande medel t.ex. morfin och kodein, diuretika, som är ett vätskedrivande medel och betablockerare som har blodtrycksdämpande effekt.
Internationella olympiska kommittén (IOK) tog inför 1976 års olympiska spel fram en lista över substanser som var att betrakta som dopningsmedel. IOK:s lista hålls aktuell genom återkommande revideringar. Listan innehåller ovan nämnda medel samt peptidhormoner som intas i dopningssyfte för att därigenom höja egenproduktion av testosteron. Under denna rubrik återfinns också tillväxthormon. Vidare har tillkommit erytropoietin som har prestationshöjande effekt och Beta 2-stimulerare vilket är ett medel med anaboleffekt. Gruppen anabola medel är enligt uppgift den som i dag utgör det största problemet både inom och utanför idrotten.
Dopningsmedlen har haft olika användningsområden. De ursprungliga medlen används i direkt samband med tävlingar för att öka prestationsförmågan. Under 1960-talet kom anabola steroider i bruk med syfte att bygga upp idrottsutövarens muskulatur. Dopning, som ursprungligen förekom i huvudsak bland elitidrottare, förekommer nu i ökad utsträckning utanför elit- och tävlingsidrotten, bl.a. bland kroppsbyggare på motionsnivå och bland unga människor för att uppnå vissa kroppsideal. Det har även gjorts gällande att missbruk av anabola steroider har spritt sig till nya grupper, t.ex. i kriminella kretsar och bland personer i riskzonen för kriminalitet och drogmissbruk. Anabola steroider och andra läkemedel som används i dopningssammanhang används i dag i mycket liten utsträckning i sjukvården på grund av risken för biverkningar och utvecklingen av nya och effektivare mediciner. Anabola steroider används t.ex. för att bygga upp muskler som skadats i samband med bl.a. cancer och brännskador och vid underproduktion av kroppseget testosteron. De kvantiteter som används för medicinskt bruk ligger avsevärt under den dos som friska unga människor tar till för att få större muskler eller förstärka den fysiska och mentala prestationsförmågan. De anabola steroider som missbrukas har till allra största delen smugglats in i landet.
Missbrukets omfattning
Kunskaperna om den dopning som förekommer utanför idrotten är begränsade. Detta gäller såväl omfattningen av missbruket som motiven till detta. Våren 1993 initierades därför ett samarbete mellan Folkhälsoinstitutet och Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning(CAN) där försök gjorts att uppskatta missbrukets omfattning. De undersökningar som hittills gjorts har vanligen skett i form av skolenkäter. CAN, som genomför kontinuerliga studier av alkohol-, narkotika- och tobaksvanorna, har sedan 1993 inkluderat frågor om dopning i såväl de regelbundna skolundersökningarna i årskurs nio som i de riksrepresentativa intervjuundersökningarna. Även i värnpliktsundersökningarna ingår numera frågor om dopning. I de flesta av undersökningarna uppger ett par procent av pojkarna i åldrarna 15--21 år att de använt eller prövat anabola steroider. Bruk av tillväxthormon är mera sällsynt, likaså är det ovanligt att kvinnor använder dopningspreparat. Respondenternas erfarenhet av anabola steroider är i de flesta undersökningarna mindre än deras erfarenhet av narkotika. Under våren 1994 genomfördes en studie bland gymnasieungdomar på åtta orter i Sverige. Totalt tillfrågades närmare 10 000 elever om sin erfarenhet av anabola steroider och/eller tillväxthormonet genotropin. Vid utskottets utfrågning presenterades några resultat av den enkätstudien, bl.a. framkom att totalt hade 143 av dessa elever uppgivit att de hade erfarenhet av dopning. CAN har även genomfört en kvalitativt inriktad intervjuundersökning av 25 personer med egen erfarenhet av dopningspreparat. Målsättningen med studien var att ge fördjupad kunskap om hur och varför dopning används utanför idrotten.
Enligt Folkhälsoinstitutet är det mycket svårt att få en uppfattning av missbruket utanför de nu nämnda grupperna. Förekomst av missbruk bland personer som är äldre än 19 år finns det därför dålig kunskap om. För närvarande görs försök att utveckla strategier och metoder för att undersöka hur stor användningen av anabola steroider är bland dessa personer. De metoder som utöver enkätundersökningar hittills använts är extrapolering, dvs. omräkning från tullens och polisens beslag. Vid utskottets utfrågning nämndes andelen manliga steroidanvändare i åldersgruppen 15--34 år baserad på beslagen vara i princip en på tolv.
Provtagning
I 2 kap. 6 § regeringsformen föreskrivs att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Bestämmelser som begränsar denna rättighet i regeringsformen finns bl.a. i 28 kap. rättegångsbalken (RB), där möjlighet att vid förundersökning i brottmål använda kroppsvisitation och kroppsbesiktning regleras. I 28 kap. 12 § RB stadgas att den som skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket fängelse kan följa, får kroppsbesiktigas för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet. Det torde därför om det är av betydelse för utredningen av brottet vara möjligt att ta prover och undersöka förekomsten av dopningspreparat.
I övrigt finns inte något stöd i lag för att anmana någon att lämna prov för kontroll av om de använt dopningsmedel. När det gäller testning av intagna på kriminalvårdsanstalter har regeringen i proposition 1994/95:124 föreslagit en lagändring som innebär en skyldighet för en intagen att lämna prov för kontroll av att han inte använder dopningsmedel som anges i lagen om förbud mot vissa dopningsmedel. Propositionen är föremål för behandling i justitieutskottet.
Inom tävlingsidrotten började rutinmässiga kontroller tas i samband med de olympiska spelen 1968. IOK ackrediterar numera 24 laboratorier i världen för dopningskontroller, varav Dopinglaboratoriet vid Huddinge sjukhus alltså är ett. Riksidrottsförbundet har för sin kontrollverksamhet ca 200 aktiva funktionärer. Huvuddelen av dopningskontrollen i Sverige sker nu som oanmälda stickprovskontroller under träningsperioderna. Därutöver förekommer förannonserade kontroller i samband med tävlingar. I Sverige tas ungefär 2 300 prover per år. Totalt i världen görs 100 000--120 000 prover årligen. Kontrollverksamheten inom idrotten inriktas huvudsakligen på områden där man av erfarenhet vet att det finns risk för missbruk av dopningspreparat.
Riksidrottsförbundets kontrollverksamhet är begränsad till medlemmar inom svensk idrott, dvs. till föreninganslutna idrottsmän, andra har förbundet inte rätt att testa, såvida det inte finns frivilliga överenskommelser.
I vissa kommuner har ägare till s.k. gym skrivit avtal med de aktiva för att hålla gymen dopningsfria. Där riskerar numera de som tränar att bli utsatta för dopningstest. Den som inte rättar sig efter reglerna blir avstängd från träning i upp till två år. Ett problem som nämnts i detta sammanhang är att det i princip bara varit tillåtet att testa personer som är anslutna till en idrottsförening som i sin tur är ansluten till Riksidrottsförbundet.
Pågående insatser mot dopningen
Genom Folkhälsoinstitutet följer regeringen dopningsproblematiken i olika avseenden. Institutet har bl.a. tagit initiativ till en samarbetsgrupp för informationsutbyte mellan företrädare för polisen, tullen, skolan, värnpliktiga och Riksidrottsförbundet. Institutet har också medverkat i en informationskampanj på flera ställen i landet och tagit fram och förmedlat skriftlig information om vad dopning är och riskerna med denna. Vidare finansierar Folkhälsoinstitutet telefonjouren för dopningsfrågor vid Huddinge sjukhus, Dopingjouren. Verksamheten drivs i landstingets regi. Verksamheten är rikstäckande och ett speciellt 020-nummer har inrättats för att underlätta för allmänheten att ta kontakt för rådgivning och upplysning.
Vid Huddinge sjukhus finns också Dopinglaboratoriet som drivs som en egen enhet inom den medicinska divisionen. Dopinglaboratoriet är ackrediterat av Internationella Olympiska Kommittén. Verksamheten har till stor del inriktats på att analysera prover från idrotten. Finansieringen av laboratoriet sker genom intäkter från analysverksamheten. Under de senaste två åren har antalet prover från "sjukvården" ökat från 25 till 600 per år. Proverna kommer från ungdomsmottagningar, sociala myndigheter, psykiatriska mottagningar, skolhälsovård, kriminalvård m.m. Laboratoriet ger också råd och information.
Även Apoteksbolaget informerar om dopning.
På det lokala planet görs också insatser för att förebygga missbruk, t.ex. genom samarbete mellan skola, socialförvaltning, polis, s.k. gym och frivilligorganisationer.
På initiativ av riksdagen (1992/93:SoU20, rskr. 357) tillsatte regeringen i december 1994 en parlamentarisk utredning för att göra en översyn av vissa frågor kring dopning. I uppdraget (dir. 1994:78) ingår att ta del av tillgänglig forskning om olika dopningsmedel och deras verkningar samt analysera och belysa det aktuella kunskapsläget på området. Utredningen skall kartlägga och analysera dopningsproblemets omfattning och karaktär och belysa följderna av missbruket på kort och lång sikt samt bedöma behovet av ökade informationsinsatser. Utredningen skall vidare analysera orsakerna till att det finns dopningsmedel tillgängliga och vad som kan göras för att minska tillgången på illegala medel, närmare studera om det finns en koppling mellan missbruket av dopningsmedel och annat missbruk och våldsbrott, eventuellt föreslå ytterligare insatser mot missbruket samt belysa det internationella arbetet mot dopning. Utredningen skall också föreslå de ändringar i den rättsliga regleringen som den kan finna motiverade och överväga behovet av resurser till förbättrade informationsinsatser mot dopning. Uppdraget skall vara avslutat vid utgången av år 1995.
Motioner
Kriminalisering av bruket av dopningsmedel m.m.
I flera motioner begärs tillkännagivanden till regeringen om att icke-medicinskt bruk och innehav av dopningspreparat skall kriminaliseras.
I motion So411 av Birgit Henriksson (m) begärs tillkännagivande om förbud mot innehav och bruk av anabola steroider. Motionärerna pekar på att många till synes oförklarliga vredesutbrott, våldsamheter och obehärskade handlingar i efterhand har visat sig bero på bruk av anabola steroider. Likaså har sjukdomstillstånd, ibland med svåra följder, visat sig ha samma ursprung. Motionären menar att det nu är dags att klassa anabola steroider som narkotika och förbjuda och straffbelägga all hantering och införsel av sådana preparat.
Även i motion So484 av Fanny Rizell m.fl. (kds) framförs krav på att bruket av anabola steroider skall bekämpas på samma sätt som narkotika, dvs. genom kriminalisering av innehav och försäljning av preparaten för annat än medicinskt bruk (yrkande 18).
I motion Ju618 av Chatrine Pålsson m.fl. (kds) begärs tillkännagivande om kriminalisering av eget bruk av anabola steroider (yrkande 1). Eftersom anabola steroider både är beroendeframkallande och har sinnesförändrande effekter i centrala nervsystemet bör preparaten, enligt motionärerna, klassas som narkotika och eget bruk av steroider kriminaliseras.
I motion Ju809 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs tillkännagivande om kriminalisering av konsumtion av illegala dopningspreparat (yrkande 33). Enligt motionärerna har användningen av dopningsmedel ökat och blivit ett samhällsproblem. Dopningspreparaten används numera av personer som står långt utanför idrottens organisationer och användandet sprids till allt yngre personer. Motionärerna anser att konsumtion av illegala dopningspreparat bör förbjudas. Lagen om förbud mot vissa dopningsmedel bör ändras så att även konsumtion kriminaliseras. En sådan åtgärd skulle öka möjligheterna för polis och socialtjänst att ingripa tidigare mot missbruket. Dopningsutredningen bör inrikta sitt arbete på att lämna förslag till kriminalisering av eget bruk av dopningsmedel.
Även i motion Kr412 av Marianne Andersson m.fl. (c) framhålls att missbruk av dopningsmedel numera främst är ett samhälleligt problem även om det inte kan bortses från att dopning såväl på elitnivå som motionsnivå fortfarande är ett problem. Det har gjorts och görs dock stora ansträngningar inom idrottsrörelsen att komma till rätta med dopningsproblemet. Motionärerna hoppas att Dopningsutredningen mer exakt kommer att klargöra sambandet mellan dopning och personlighetsförändringar hos missbrukaren. Vidare anser motionärerna att eget bruk av dopningsmedel bör vara straffbart och föreslår att Dopningsutredningen får tilläggsdirektiv att lämna förslag till kriminalisering av bruk av dopningsmedel (yrkande 3).
Lagstiftning på området
Vid halvårsskiftet 1992 trädde lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel i kraft. Lagen omfattar syntetiska anabola steroider, testosteron och dess derivat, tillväxthormon samt kemiska substanser som avser att påverka kroppens egen hormonproduktion. De angivna medlen får inte annat än för medicinskt eller vetenskapligt ändamål föras in i landet, överlåtas, framställas, förvärvas i överlåtelsesyfte, bjudas ut till försäljning eller innehas. Själva bruket av preparaten är inte kriminaliserat. Uppsåtlig överträdelse av lagens förbud -- dopningsbrott -- kan straffas med fängelse upp till två år. För ringa brott är påföljden böter eller fängelse i högst sex månader. För olovlig införsel gäller bestämmelserna i varusmugglingslagen. På IOK:s dopningslista förekommer en mängd preparat som inte omfattas av lagen om förbud mot vissa dopningsmedel. Dessa preparat omfattas av varusmugglings-, läkemedels- eller narkotikalagstiftningen och har ansetts därigenom stå under tillräcklig kontroll.
I proposition 1990/91:199 om förbud mot vissa dopningsmedel gjordes följande överväganden såvitt gällde själva bruket av dopningsmedel.
På narkotikaområdet är det egna bruket kriminaliserat. Det har från vissa håll gjorts gällande att även själva konsumtionen av dopningsmedel bör falla inom det kriminaliserade området. En sådan kriminalisering ger uttryck för att samhället tar avstånd från varje befattning med de olika medlen. Ett sådant avståndstagande skulle kunna vara påkallat inte minst för att motverka att ungdomar dras in i en konsumtion av dessa medel som kan få konsekvenser för den unges utveckling. Jag har förståelse för dessa synpunkter. De anabola steroiderna och andra aktuella medel kan emellertid inte bedömas medföra lika allvarliga skadeverkningar som narkotika, eftersom dopningsmedlen inte anses vara beroendeframkallande. Avgränsningen av det straffbara området bör därför ske med utgångspunkt i den inom svensk straffrätt vägledande principen att inte straffbelägga handling som riktar sig mot den egna personen. I motsats till förhållandet på narkotikaområdet finns det ingen tradition i vårt land att se dopning som kriminell handling. Genom de föreslagna åtgärderna i kombination med betydande informationsinsatser samt idrottsrörelsens egen kontrollverksamhet bör man ändå kunna vidta effektiva åtgärder för att komma åt dopningsproblemet. Själva bruket av anabola steroider och andra hormonella medel för dopningsändamål bör sålunda i vart fall för närvarande inte kriminaliseras.
Sammanfattningsvis innebär mitt förslag en i väsentliga avseenden motsvarande uppbyggnad av lagregleringen som den gällde på narkotikaområdet före den senaste ändringen i narkotikastrafflagen år 1988, då även bruket av narkotika blev straffbart.
Information m.m.
I motion So223 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs tillkännagivanden om vad i motionen anförts om insatser mot dopning och om medel som används i prestationshöjande syfte (yrkandena 29 och 30). Motionärerna pekar på att riskerna med att använda olika läkemedel i prestationshöjande och kroppsuppbyggande syfte fått stor uppmärksamhet under senare år. Information har tagits fram och spritts till olika målgrupper. Motionärerna anser det viktigt att information om dopning och dopningsmedlens risker fortlöpande förmedlas till ungdomar, föräldrar, lärare, idrottsledare m.fl. Vidare bör olika näringspreparat, ofta innehållande ett antal aminosyror, som det görs omfattande reklam för i sporttidningar, uppmärksammas och värderas utifrån farmakologisk utgångspunkt och medlens effekter redovisas.
I motion So484 (kds) begärs tillkännagivande om vad i motionen anförts om behovet av information om riskerna med anabola steroider (yrkande 19). Motionärerna betonar vikten av att information om dopning och dopningspreparat ges i skolor, på s.k. gym och på militärförläggningar.
I motion Kr414 av Bo Lundgren och Stig Bertilsson (m) begärs tillkännagivande om vad i motionen anförts beträffande kampen mot dopning (yrkande 6). Motionärerna anser det vara av stor vikt att Dopningsutredningens arbete bedrivs skyndsamt och att utredningen tar del av hur man inom idrottsrörelsen bedrivit kampen mot dopning. Det är också av stor vikt att idrotten ställer kompetens inom området till förfogande för kommuner och andra samhällsorgan för utbildning och information. Möjligheten att utanför den organiserade idrotten ställa upp med dopningskontroller bör prövas. Slutligen anför motionärerna att resursförstärkning till tullen skulle innebära ökade möjligheter att förhindra smuggling av dopningspreparat.
Sambandet mellan dopning och våldsbrott
I motion So430 av Björn Ericson (s) framhåller motionären att konsumtionen av alkohol/narkotika och anabola steroider under senare år varit en starkt bidragande orsak till tragiska våldshandlingar. Eftersom användandet av anabola steroider och dess följdverkningar är bristfälligt undersökta bör regeringen påbörja en studie av sambandet mellan dopning och våldsbrott för att bättre kunna bedöma behovet av eventuella kompletterade lagregler som t.ex. förbud mot konsumtion av sådana preparat. Detta bör ges regeringen till känna.
Nikotin som dopningsmedel
I motion So487 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s, m, c, v, mp, kds) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om nikotin som dopningsmedel (yrkande 8). Motionärerna anser att Dopningsutredningen bör få i uppdrag att utreda om nikotin skall hänföras till dopningsmedlen. Det är enligt motionärerna förvånande att nikotinet, som är ett kraftigt beroendeframkallande medel och som av vanebrukaren också upplevs som prestationshöjande, undgått kritisk granskning.
Utskottets bedömning
I likhet med motionärerna anser utskottet att uppgifterna om ett ökat icke-medicinskt bruk av anabola steroider och andra dopningsmedel är oroande. Utskottet ser också med stort allvar på uppgifterna om sambandet mellan dopning och mycket allvarliga våldsbrott. Uppgifter finns också om att vissa dopningsmedel skulle ha liknande beroendeframkallande effekter som narkotika. Regeringen har efter initiativ från utskottet tillsatt en parlamentarisk utredning för en översyn av vissa dopningsfrågor.
Det är enligt utskottet positivt att utredningen överväger frågan om att även kriminalisera det icke-medicinska bruket av anabola steroider och andra dopningsmedel. En kriminalisering skulle tydligare markera att samhället tar helt avstånd från varje icke-medicinsk befattning med sådana medel. Det skulle ge ökade möjligheter för bl.a. polis och socialtjänst att ingripa på ett tidigt stadium. Vidare kan en sådan åtgärd avhålla ungdomar från ett missbruk som kan få förödande konsekvenser för deras fysiska och psykiska hälsa. Från polisens sida har framhållits att straffsatserna för dopningsbrott jämfört med narkotikabrott är låga och att brottsutredningarna därför inte prioriteras. Enligt sina direktiv kan utredningen överväga även denna fråga liksom möjligheterna till provtagning i dopningsutredningar. I direktiven ingår också att studera kopplingen mellan missbruket av dopningsmedel och våldsbrott.
Vid utfrågningen framkom att kunskaperna om missbrukets omfattning i åldersgrupperna över 20 år är mycket bristfällig och att svårigheterna att mäta missbruket i dessa grupper är stora. Utskottet förutsätter att utredningen ägnar denna fråga stor omsorg. I sammanhanget bör även förekomsten av blandmissbruk belysas.
Enligt direktiven skall utgångspunkten för utredningens arbete vara en noggrann genomgång av den faktiska kunskapen om dopningsmedlen och deras medicinska och psykologiska verkningar. Utvecklingen när det gäller användningen i missbrukarledet av olika läkemedel som dopningsmedel och kunskapen om dessa medel sker snabbt. Utskottet utgår från att berörda myndigheter noga följer utvecklingen och vid behov vidtar lämpliga åtgärder. Även dopningsutredningen bör uppmärksamma frågan och överväga om uppföljningen av nyregistrerade läkemedel kan göras annorlunda än i dag. Förekomsten av nikotin i dopningssyfte bör också granskas.
Slutligen vill utskottet framhålla att det är angeläget att ansträngningarna för att komma till rätta med dopningsproblemet genom information och utbildning fortsätter och att information om de medicinska effekterna vid användning av dopningsmedel därvid är viktig. Utredningen skall enligt sitt uppdrag överväga behovet av resurser till förbättrade informationsinsatser genom olika myndigheter, hälso- och sjukvården, skolan och idrottens organisationer. I sammanhanget bör också uppmärksammas marknadsföringen av s.k. näringspreparat och kosttillskott i olika sporttidningar. Preparaten marknadsförs ofta under namn som associerar till dopningsmedel. Annonserna är ofta utformade så att läsaren bibringas uppfattningen att medlen är nödvändiga för att höja prestationsförmågan och uppnå vissa kroppsideal. Det finns anledning att befara att preparaten kan fungera som "inkörsport" till missbruk av dopningsmedel.
Utskottet konstaterar att Dopningsutredningen fått ett mycket brett uppdrag och därför inom ramen för sina direktiv kan ta upp de frågor som utskottet pekat på. Något ytterligare initiativ från riksdagen behövs därför inte. Motionerna So223 (fp) yrkandena 29 och 30, So411 (m), So430 (s), So484 (kds) yrkandena 18 och 19, So487 (fp, s, m, c, v, mp, kds) yrkande 8, Ju618 (kds) yrkande 1, Ju809 (c) yrkande 33, Kr412 (c) yrkande 3 och Kr414 (m) yrkande 6 avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So223 yrkandena 29 och 30, 1994/95:So411, 1994/95:So430, 1994/95:So484 yrkandena 18 och 19, 1994/95:So487 yrkande 8, 1994/95:Ju618 yrkande 1, 1994/95:Ju809 yrkande 33, 1994/95:Kr412 yrkande 3 och 1994/95:Kr414 yrkande 6.
Stockholm den 21 mars 1995 På socialutskottets vägnar Sten Svensson
I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Bo Holmberg (s), Ingrid Andersson (s), Hans Karlsson (s), Liselotte Wågö (m), Christina Pettersson (s), Roland Larsson (c), Marianne Jönsson (s), Leif Carlson (m), Barbro Westerholm (fp), Conny Öhman (s), Stig Sandström (v), Mariann Ytterberg (s), Birgitta Wichne (m), Chatrine Pålsson (kds), Christin Nilsson (s) och Ragnhild Pohanka (mp).
Bilaga
Offentlig utfrågning i socialutskottet den 14 februari 1995 om dopning Kl. 09.30--10.45, 11.00--12.45
Inbjudna deltagare:
Informatör Rainhold Gustavsson Avdelningsdirektör Bertil Pettersson, Folkhälsoinstitutet Överläkare Göran Isaksson, Huddinge sjukhus Kriminalkommissarie Eva Brännmark, Rikspolisstyrelsen Professor Jovan Rajs, Rättsmedicinska avdelningen i Stockholm Professor Arne Ljungqvist, Riksidrottsförbundet
Sten Svensson: Mina damer och herrar! Jag ber att på riksdagens och socialutskottets vägnar få hälsa er alla välkomna till dagens hearing.
Vi ägnar betydande uppmärksamhet åt drogfrågorna i socialutskottet. Vi har också initiativet när det gäller åtgärder mot bruket av anabola steroider och andra dopningsmedel.
Den 6 maj 1993 begärde ett enhälligt socialutskott med anledning av ett stort antal motionsyrkanden att regeringen skulle företa en samlad översyn under parlamentarisk medverkan av dopningsproblemets omfattning. Kopplingen mellan missbruket av dopningsmedel och annat missbruk och våldsbrott borde närmare studeras, liksom behovet av ytterligare insatser mot missbruket. Motionärerna hade bl.a. begärt en kriminalisering av det icke-medicinska bruket. Vid ett regeringssammanträde den 28 juli 1994 fastställdes direktiv till den kommande utredningen.
Vi har länge insett att dopningsproblemet håller på att bli ett stort folkhälsoproblem i vårt land. Utvecklingen är mot bakgrund av aktuella våldshändelser djupt oroande. Därför måste sambandet mellan detta missbruk och olika våldsbrott noga kartläggas. Nu sker detta i den utredning som regeringen nyligen har tillsatt efter den beställning från riksdagen jag nyss nämnde.
I dag håller socialutskottet en offentlig hearing för att ytterligare sätta dessa problem i fokus.
Jag vill därför ännu en gång hälsa er varmt välkomna hit. Jag vänder mig särskilt till alla våra medverkande som vi har bjudit in. Jag vänder mig också till företrädare för den statliga dopningsutredningen.
Programmet är sålunda utformat så att informatören Rainhold Gustavsson kommer att inleda med egna erfarenheter av dopning. Därefter får vi lyssna till avdelningsdirektören Bertil Pettersson från Folkhälsoinstitutet. Innan paus på 15 minuter lyssnar vi till överläkaren Göran Isaksson från Huddinge sjukhus.
Efter paus kommer kriminalkommissarie Eva Brännmark från Rikspolisstyrelsen att redovisa tillgången på dessa medel, dopning och kriminalitet, polisens insatser. Därefter kommer professor Jovan Rajs från Rättsmedicinska avdelningen i Stockholm. Han kommer att belysa sambandet mellan våldsbrott och dopning.
Sist kommer professor Arne Ljungqvist från Riksidrottsförbundet att berätta om idrottsrörelsens insatser för att motarbeta dopning.
Slutligen finns tid för frågor och diskussion.
Därmed ber jag att få överlämna ordet till Rainhold Gustavsson.
Rainhold Gustavsson: Innan vi sätter i gång vill jag tacka för att jag har fått förmånen att få komma hit och genomföra denna halvtimma med er. Jag heter Rainhold Gustavsson, och jag är 29 år gammal. För 16 månader sedan blev jag frisläppt från ett 28 månader långt fängelsestraff för grovt narkotikabrott och grovt brott mot läkemedelsförordningen.
Jag är dömd för innehav av 0,5 kilo amfetamin, 10 000 tabletter och 1 000 ampuller med steroider. Amfetaminet räcker att hålla 2 500 personer påtända 1--3 dygn. Steroiderna räcker för en person tagna som ampuller med hjälp av sprutor en gång i veckan i 20 år, tagna som tabletter fem gånger om dagen i ungefär fem år.
Jag började ta hormoner 1983 när jag var 17 år gammal. Mitt syfte var enbart att utvecklas för att bli en bättre styrkelyftare. Det var den sporten jag framför allt ägnade mig åt.
De direktiv jag hade fått från mina "missbrukskompisar" var en noggrant uppsatt medicinsk kur i två månader. Jag åt tabletter och tog en spruta i veckan i två månader. Sedan var direktiven att låta kroppen vila, kroppens receptorer, upptagarna av steroiderna, måste återhämta sig under lika lång tid som man hade använt medicinen. Jag halverade tiden på två månader. Jag var livrädd att förlora det jag hade byggt upp under två månader. Om jag vilade två eller sex månader var oväsentligt. De ämnena jag hade tagit hade en halveringstid på 55 veckor. Jag kunde åka fast i en dopningskontroll ett år och tre veckor efter det att jag hade tagit en spruta.
Det var inte intressant att diskutera någon vila mellan kurerna. Jag sökte hela tiden olika omvägar för att hela tiden öka träningen. I stället för att vila mellan kurerna, gick jag på dessa vansinneshistorier på 7--8 månader. När kroppen var så slut att det fanns blod i sperma, urin och i all avföring -- jag vaknade på morgnarna av att skallen satt fast i kudden på grund av allt näsblod, det kändes som om folk hoppade jämfota över ryggen när jag sov -- avbröt jag att använda steroider och övergick till att använda andra mediciner. Det var bl.a. mediciner som ges till människor med Parkinson.
Det fanns en läkare i Uppsala som tog fram olika ämnen för att kroppen själv skall kunna frigöra vissa substanser i ökad omfattning. Killen forskade i biokemi och endokrinologi och var enormt duktig. Han visste hur man skulle dosera medicinskt sett.
För att ni skall ha någon uppfattning om det jag talar om nu delar jag upp steroiderna i olika delar. Under den period jag inte använde hormoner utan gick på andra mediciner fick jag en ännu snabbare styrkeutveckling i kroppen. Kroppen hängde i sig inte med. Bl.a. klarade jag 245 kilo i knäböj. Det var mitt maxresultat. Med hjälp av olika amfetaminer osv. ökade jag resultatet med 15 kilo på åtta dagar. Det ledde till att jag tryckte upp höftkulan i bäckengången och fick åka till lasarettet. På grund av det har jag i dag en förlängd bäckengång.
Jag är även dömd i rättegångar för misshandel, grovt vållande till kroppsskada. Jag är även fälld i en dopningskontroll 1990.
Dopning innefattar sex olika läkemedelsklasser. De flesta tror att dopning är fråga om anabola steroider, framför allt de s.k. ryssarna. Dopning innefattas av sex klasser. Jag skall inte redogöra för de medicinska syftena utan mitt syfte att använda medlen.
Bland de centralstimulerande medlen har framför allt amfetaminet varit en tillgång under träningen. Jag använde även olika centralstimulerande medel på krogen i stället för sprit. Då blev man inte bakfull efteråt.
Under träningen använde jag centralstimulerande, allt sådant som renas med hjälp av fenylacetat. Det är femmetrazin, amfetamin, disofron, teranack, style, catovit, tritalin, efedrin -- både flytande och i tablettform. Det finns en mängd olika ämnen. Men dessa är de som framför allt jag har använt.
Bland narkotiska neuroleptika, smärtstillande medel, är det framför allt Kodein, Citodon och Treo comp som har varit mest intressanta för mig. Det gäller även Voltaren.
Jag har använt så pass mycket anabola steroider att det är enklare att säga att jag har använt hela svenska Fass, utländska Fass plus de flesta veterinärmediciner som finns.
Vi kan hoppa över betablockerare. De används inom koncentrationssporter.
Bland vätskedrivande medel är det framför allt Lasix som jag har använt. Med hjälp av en speciell kosthållning skar jag ned på kosten och åt mycket Lasix. På så sätt drev jag ut nästan tio liter vatten på en vecka. Samtidigt gick jag direkt efter invägningen upp dessa tio kilo igen. Denna process är litet krånglig att förklara och tar alldeles för lång tid. Syftet att använda vätskedrivande är att banta ner en viktklass, som kroppen sedan snabbt kan binda tillbaka. Jag kunde alltså egentligen väga mer än den viktklass jag hade vägt in mig i.
Sedan finns det tillväxthormoner och litet andra olika derivat som gör att din egen kropp kan utsöndra vissa hormoner. Jag har använt ett ämne som heter kreskomon. Det är alltså icke-syntetiska tillväxthormoner som det är enormt svårt att få tag på. De kostade på den tiden 1 500 kr ampullen. Genotropin -- som många pratar om i dag -- kostar på svarta marknaden ca 30 000 kr.
Det finns olika metoder att använda steroiderna på. Det finns dels bloddopning, dels tabletter och sprutor. Det får mina "efterträdare" tala om.
Åren 1983--1986 kom jag för första gången i kontakt med amfetaminet. Första gången jag tog amfetamin sade jag högt till mig själv att jag aldrig någonsin skulle gå på krogen igen och bli full. Kroppen svarade på ett helt annat sätt på amfetaminet. Jag kände mig världsvan, alert och totalt problemfri. Hunger- och trötthetskänslor försvann. Det gick att träna enormt hårt. Det gick att träna i tre timmar i ett sådant tempo att kroppen slets sönder. Leder slets av från nyckelben. Ett bröstben slets av vid ett träningspass. Jag gick till en läkare som gav mig sex veckors tränings- och tävlingsförbud. Det förkastade jag helt. Jag ville att han skulle ordinera kortison så att jag skulle kunna genomföra tävlingar med den redan uppkomna skadan. Han vägrade. Jag vände mig till nästa läkare. Han skrev ut smärtstillande, som jag doserade upp till tio gånger högre.
Första gången jag var inblandad i en rättegång var 1986. Jag hamnade i ett slagsmål med en kille som var lika gammal som jag. Jag tänkte mig inte särskilt för och jag var stark. Det slag som träffade killen gjorde att mellanörat och trumhinnan sprack. Han fick en blödning mellan hjärnhinnorna och skallbasen, plus att han krossade bakhuvudet i ett betonggolv. Två ambulansmän hämtade honom och tog honom till akuten. När killen kom till akuten sprutade hjärnvätska ut genom näsan på honom. Det är kroppslig reaktion vid en blödning i huvudet. Killen låg i respirator i åtta dagar.
Sedan blev det åtföljande rättegång. Jag blev dömd för grovt vållande till kroppsskada, misshandel, betala 113 000 kr i skadestånd och två års villkorlig dom. Två veckor efter domen inträffade nästa sak. Jag slog av käken på fyra ställen på en FN-löjtnant. Det blev en ny rättegång och ett nytt skadestånd, osv. Så rullade det på.
Från början var det endast tänkt att steroiderna skulle vara till för idrotten. Men dopning i tävlingssyfte innefattar så mycket läkemedel. Allt som går att användas, använder man.
Som användare är man bara intresserad av effekt och bieffekt. Det man har nytta av när man använder steroider i träningssyfte är att kroppen återhämtar sig betydligt fortare än när man är "ren" vid träning. Muskeln behöver efter hård träning i regel minst 48 timmars vila. När man använder steroider halveras tiden. Steroiderna motverkar nedbrytningen av kroppen under hård träning, samtidigt som återuppbyggnadsprocessen går betydligt fortare. Vid rätt kost, rätt träning, rätt mental styrka utvecklas man i en snabbare takt än en kille som inte använder steroider.
Jag kan lägga till fler bieffekter som har drabbat mig till denna lista. Ni kan stryka hämmad tillväxt.
Förändrad blodfettssammansättning, personlighetsförändring, leverskador, acne, sterilitet och bröstkörtelförstoring är några av de symtom jag har drabbats av.
Steriliteten har gått tillbaka. Jag har en grabb som är tre år i dag.
Personlighetsförändringar slog sig inte enbart in på aggressiviteten. Jag blev även långtidsdepressiv i långa perioder, framför mellan kurerna. Det blev enormt djupa dalar.
För mig blev det så att toleransen sjönk och impulsiviteten slog över. Det behövdes inte speciellt mycket. Det räckte med att jag inte hade lyckats ställa in termostaten på en brödrost som jag hade fått i julklapp på rätt sätt. Det hoppade upp två svarta brödskivor. Det räckte för att jag skulle knöla ihop brödrosten. Det räckte med att bilen inte startade efter det att jag hade bytt batteriet på ett felaktigt sätt. När bilen inte startade slog jag en skruvmejsel genom framskärmen. Det var mitt eget fel. Jag hade inte satt på tändkabeln på rätt sätt. För mig var det små händelser som gjorde att jag använde mig av onödigt mycket våld helt i onödan.
Jag har leverskador. När jag tog mitt senaste levertest för 8--10 månader sedan var levervärdena strax under gulsotsnivån.
De finnar man får när man använder steroider ömmar enormt mycket. Det är ingen tonårsacne. Finnarna lägger sig som bölder djupare under huden. När det går hål på dem rinner de och varar. Det är lätt att få infektioner.
Vidare hade jag bröstkörtelförstoring. Jag märkte under träningen att när jag lade ned stången slog den emot bröstet. Det gjorde ont. Jag ringde till den kille i Uppsala som vi anlitade och som trots allt var läkare. Jag frågade varför det var så. Han berättade att steroider gör att kvinnliga hormoner, östrogener, ökar i kroppen. Den delen påverkar bröstkörteln att utvecklas på en man som hos en kvinna. För att stävja den bieffekten använde jag till en början syrrans p-piller som en form av östrogenblockerare till dess att läkaren kunde skicka mig novadex, tomaxifen. Det är efterbehandlingsmediciner för kvinnor med bröstcancer som har opererat bort brösten.
Jag använde först de s.k. ryssarna. Jag använde decca och durabolin. Jag använde olika mediciner för att utvecklas inom idrotten. Tvåmånaderskurerna slutade med att jag inte var ren enda dag under tider på 7--8 månader, osv.
För att bota en bieffekt använde jag någonting annat för att bota nästa bieffekt, osv., osv. Då var jag inne på anabola steroider för män och djur. Jag använde smärtstillande för att kunna träna med skador. Jag använde olika former av amfetaminpreparat för att orka träna ytterligare även med skador. Sedan var jag tvungen att använda andra mediciner för att stävja bieffekterna i kroppen.
Det enda jag höll rätt på under tiden med steroiderna var framför allt dopningskontrollerna. Eftersom det över huvud taget inte fanns någon lag, behövde jag inte bekymra mig om polisen. Men vid tävling var jag rädd för dopningskontrollerna. Där försökte jag också smita undan. Det fanns ämnen som då kunde användas för att dölja andra ämnen vid dopningstester. Då gick det att använda medicinerna under ännu längre perioder, eftersom man inte behövde avbryta kurerna före tävlingarna.
Steroiderna finns i ampuller. Någon kommer att visa hur steroiderna egentligen ser ut. De som tillverkar hälsokost osv. tar snabbt efter framför allt när det gäller steroiderna. De levererar varorna i ampuller, precis som steroider. De döps till synonymer av steroidernas namn: detamin, megabol, exterol, hormoplex, anobolic activator osv.
Jag kan befinna mig i en högstadieskola och skall försöka förklara för en kille i 15--18-årsåldern att ge fan i dessa saker eftersom det kan bli ödesdigert för resten av hans liv. Det är många som fastnar i inkörsporten. Men det går inte att totalförbjuda, och det är egentligen inte heller det jag vill. Men det är svårt att förklara för en kille som är 15 år som väger nio kilo med moppehjälm och snus att han skall använda sig av mer långsiktig träning och styra in honom på helt andra ideal.
Från 1983 till häktningen 1991 hade det passerat enorma mängder steroider genom mina fingrar och även stora mängder amfetamin. Många tror att amfetamin är en skitig knarkardrog och att folk ligger i rännstenen. Men den finns i stor utsträckning bland kroppsbyggare och styrkelyftare, som använder sig av olika preparat tillsammans med steroiderna. Det sker i större utsträckning än vad folk tror.
Det är svårt att komprimera en två timmars föreläsning till 30 minuter. Jag hade tänkt ut en enorm mängd saker att säga, men sedan blir det många hopp. Det är svårt att få samstämmighet i det hela. De som vill ställa frågor får gärna göra det.
Jag har tre förslag. Under den tid jag satt i fängelse började jag på eget initiativ att föreläsa i skolor. Det som gjorde att jag fortsatte med föreläsningarna var att jag kom i kontakt med en 14-årig kille som var fruktansvärt sliten. Det gjorde att jag fortsatte med arbetet även efter det att jag kom ut ur fängelset. Jag har under 1,5 år föreläst för ungefär 50 000 värnpliktiga, gymnasielever osv. om steroider. Under dessa 1,5 år har jag även skrivit en bok och gjort en film. Filmen är tänkt att användas i skolorna för att informera målgrupperna där.
På bilden ser ni de tre förslag jag har. Det är svårt att genomföra denna föreläsning på det sätt jag är van vid eftersom det är ett helt annat klientel här i dag.
Jag vill tacka för den tid jag har fått använda.
Ordföranden: Då ber vi att få tacka för inledningen. Vi tänkte fortsätta enligt programmet, så vi vidgar i stället tiden på slutet för frågor och diskussion. Då går turen till Bertil Pettersson från Folkhälsoinstitutet. Varsågod!
Bertil Pettersson: Tack så mycket. Jag är också glad över att få komma hit och presentera en del av vårt material.
Jag kommer att hålla mig till de försök till uppskattning av missbrukets omfattning som vi har gjort. Det är viktigt att påpeka att arbetet har gjorts tillsammans med CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning som har stor erfarenhet av enkätundersökningar av drogmissbruk i samhället.
Hur stort är missbruket? De metoder vi har använt oss av hittills handlar om extrapolering av tullens och polisens beslag och det handlar om att genomföra enkäter.
Enkäter blir av nödvändighet riktade huvudsakligen till de grupper man har en viss kontroll på, där det finns naturliga samlingsplatser. Det är i första hand skolorna.
I den s.k. högstadieundersökningen, en drogvaneenkät som genomförs av CAN varje år, har vi 1993 och 1994 haft med två eller tre frågor om anabola steroider.
1993 svarade 1 % av pojkarna i årskurs 9 att de hade prövat anabola steroider. Samma siffra, 1 %, kvarstod 1994. På vissa orter, 1993 i Stockholm och 1994 i Kalmar och Karlskrona, har fördjupade studier gjorts för årskurs 9. Flera klasser har tagits med så att data för orterna Stockholm, Kalmar och Karlskrona blir representativa. Vi tror att undersökningen speglar sanningen. Det visade sig då att i Stockholm, Kalmar och Karlskrona svarade 2 % av eleverna att de någon gång prövat anabola steroider.
Man räknar schablonmässigt med att det är ca 100 000 människor i varje årskull. Det betyder alltså 50 000 kvinnor och 50 000 män. Vi måste redan från början säga att detta är ett specifikt manligt problem i Sverige i dag. Det är nästan uteslutande pojkar som svarar att de har prövat eller använt preparaten i de studier vi har gjort.
1 % innebär att ungefär 500 pojkar i årskurs 9 i Sverige säger sig ha prövat. På vissa tätorter är det 2 %. Man behöver dock veta hur många som bor i området för att kunna räkna ut hur många pojkar det är fråga om.
Under en kort period har vi haft möjlighet att ställa några frågor om anabola steroider i samband med att ungdomar testas inför inskrivningen till värnpliktstjänstgöring. Där säger drygt 1 % (1,2 %) av dem som mönstrar att de har prövat anabola steroider. Återigen har vi begränsade möjligheter till fördjupningsfrågor och att följa upp frågorna. Det blir i princip bara ja eller nej.
Under 1993 och 1994 genomförde CAN med hjälp av TEMO och SCOP drogvaneundersökningar i större populationer, dels en i åldersgruppen 18--24, dels en i åldersgruppen 18--59 år. I båda studierna var de som hade prövat anabola steroider män, och i båda studierna var de färre än 1 %.
Samtidigt innebär TEMO- och SCOP-undersökningarna att individen är identifierad när han svarar, antingen genom ett telefonsamtal eller genom att bli kontaktad på något sätt, en muntlig intervju.
Vi skall väl också säga att en siffra som länge har varit skrämmande kommer från den studie som genomfördes i Falkenberg, bl.a. av Sverker Nilsson. Han är skolläkare i Falkenberg. Den visar att ungefär 10 % av ungdomarna i åldersgruppen 15--16 år säger sig ha prövat och använt anabola steroider. Det var hösten 1993 som den studien genomfördes.
Eftersom det jobb vi skall genomföra på Folkhälsoinstitutet delvis måste baseras på vetenskaplig grund, är det naturligtvis viktigt att vi så noga som möjligt försöker kartlägga den bild vi möter och de problem vi har att tackla. Därför bestämde vi 1993 att försöka genomföra en så stor studie som möjligt av missbrukets omfattning i de åldersgrupper vi då kunde nå. Det blev i första hand gymnasieungdomar, alltså åldersgruppen 16--19 år.
Under våren 1994 genomfördes en omfattande enkätstudie på åtta orter i Sverige. På de flesta av dessa orter omfattade studien samtliga gymnasier. Där är resultatet representativt för hela orten. Några orter, t.ex. Göteborg, har så många gymnasier att vi bara har tagit stickprov.
Totalt tillfrågades närmare 10 000 elever. Vi använde oss av en enkät som innehöll drygt 30 frågor. Jag tänkte nu presentera några resultat från den enkäten.
I vårt fall, sett ur ett samhällsperspektiv, handlar det för närvarande om anabola steroider och tillväxthormon. Tillväxthormon har vi begränsat till just Genotropin, eftersom många elever förväxlar tillväxthormon -- som jag tror är ganska svårt att få tag i och som kräver injicering -- med t.ex. kosttillskott som marknaden kring gym och vissa idrottsgrenar översvämmas av. De svar som vi har fått av de elever som har sagt att de har prövat tillväxthormon tyder på detta. Om jag får tid skall jag tala mer om det här i slutet av mitt anförande, så att ni förstår vad jag menar. Av den anledningen har vi alltså bara tagit med dem som säger sig ha använt Genotropin. Eleverna har själva angett namnet på det hormonpreparat som de har använt. Då anser vi att de trots allt har en sådan kunskap att de vet vad de pratar om.
Studien gäller både pojkar och flickor. Som jag sade omfattar den nästan 10 000 elever. Det är elever i årskurs 1--3 i gymnasiet. Det är alltså ungdomar som är 16--19 år. Det handlar om åtta orter. 9 810 elever har varken använt anabola steroider eller Genotropin. 128 elever har prövat anabola steroider men inte Genotropin. 9 elever har använt både anabola steroider och Genotropin. Ett litet antal, 6 elever, säger sig ha prövat enbart Genotropin. Totalt har alltså 143 elever erfarenhet av dopning.
Dessa elever delade vi, efter enkätens utformning, upp i två grupper: de som har ringa respektive större erfarenhet av dopning. När vi hade gjort den uppdelningen återstod 118 elever. Att antalet sjönk beror på att alla elever inte hade svarat på de följdfrågor som fanns i formuläret. Otroligt nog blev det 59 elever i varje grupp. 59 elever hade vad vi kallar ringa erfarenhet. Det betyder att de har prövat någon enstaka gång eller har tagit någon enstaka kur. Rainhold beskrev ganska väl vad kurer i det här fallet handlar om, dvs. att man tar dessa preparat systematiskt under en viss definierad tid. De som har större erfarenhet har enligt vår definition tagit flera kurer eller injicerat steroider eller tillväxthormonet Genotropin.
De 143 eleverna, som bara är pojkar, motsvarar 2,7 % av den manliga delen av gymnasieeleverna. Baserat på dessa resultat har alltså 2,7 % av pojkarna någon form av erfarenhet av anabola steroider.
Vi kan titta litet på motiven till att man håller på med dopning. De som har tagit steroider någon enstaka gång, någon enstaka kur, hamnar således i den grupp som vi säger har ringa erfarenhet. De som har tagit flera kurer och/eller injicerat genotropin eller steroider har större erfarenhet. Det blev alltså 59 elever i varje grupp. De fick svara på frågor om motiven till varför de använde dopningspreparat. 29 % respektive 44 % i dessa två grupper svarade att de ville uppnå bättre idrottsresultat. Att de skulle få snyggare kropp och större muskler svarade 61 % respektive 69 %. Den orsaken dominerar. De fick också uppge andra orsaker, och de angav ett antal skäl. Det är faktiskt ganska kul att det skiljer sig mellan grupperna i det här avseendet. De som sade sig ha ringa erfarenhet angav oftast nyfikenhet som en orsak, att de hade blivit lurade och påverkade av kompisar. De testade. Sedan lade de förhoppningsvis av. Svaren från dem som hade större erfarenhet, från dem som hade genomgått flera kurer och hade ett avancerat beteende pekade tydligt på att det handlade om att nå snabba resultat och att det också fanns konkurrensskäl. Sammanlagt blir dessa siffror över 100 %. Det beror på att man naturligtvis kan ange flera svarsalternativ i en sådan här enkät.
Något som visade sig vara mycket intressant och som faktiskt stämmer väl överens med den bild som Rainhold gav är att man, när man börjar med anabola steroider, snabbt hamnar i en cirkel. Så småningom prövar man det mesta för att kompensera för smärtor, trötthet och allt möjligt annat. Det framgår ganska klart av den studie som vi har gjort.
Vi har ställt alkohol- och drogvanor mot dopningserfarenhet. Vi har alltså tittat på andra drogvanor i relation till ungdomarnas dopningserfarenhet. Den största gruppen på 5 217 pojkar -- nu pratar vi bara om pojkar -- har ingen erfarenhet av anabola steroider och dopning. Sedan har vi de två grupper som vi talade om förut, de med ringa erfarenhet och de med större erfarenhet. Bland dem som inte har någon dopningserfarenhet säger sig 7 % inte dricka alls. Det fanns ingen i gruppen med ringa erfarenhet som inte också dricker alkohol. 3 % i gruppen med större erfarenhet dricker inte alkohol. I båda grupperna med dopningserfarenhet har drygt tre fjärdedelar druckit alkohol under den senaste veckan. Det är betydligt fler än i den grupp som inte har någon dopningserfarenhet.
Definitionen av storkonsumenter av alkohol är att de dricker mer än en halv flaska sprit eller en flaska vin eller fyra burkar starköl eller sex burkar folköl mer än två gånger per månad.
De pojkar som säger sig ha dopningserfarenhet, framför allt de som säger sig ha större erfarenhet, dominerar också i den grupp som har en större alkoholkonsumtion. En fråga gällde hembränt. Man kan förvåna sig över att konsumtionen av hembränt är så stor som den är. Det är återigen en mycket stor skillnad mellan den grupp ungdomar som inte har dopningserfarenhet och den grupp som har ringa eller större dopningserfarenhet.
7 % i den grupp som saknar dopningserfarenhet säger sig ha använt narkotika någon gång. I dopningsanvändargrupperna är det upp till åtta gånger fler som också säger sig ha prövat narkotika. Skillnaden framstår som mycket stor. Det kan vara intressant att notera att de som har ringa erfarenhet av steroider, dvs. de som har prövat steroider, också tycks kunna pröva mycket annat men inte stanna i ett alltför tydligt missbrukarmönster.
Jag kanske skall påpeka att frågan om hembränt gäller dem som har konsumerat hembränt fem gånger eller fler under de senaste tolv månaderna. Den frågan ställdes inte i Härnösand. Där hade vi inte hunnit få med den, men på de andra orterna har vi ställt den.
Det handlar också om andra medel. Många säger sig ha använt koffeintabletter. Ett antal har använt efedrin. Återigen kan man se den mycket tydliga förskjutningen mellan de elever som inte har prövat dopning och de som har prövat dopning.
När vi påbörjade dessa studier tänkte vi oss att de som håller på med anabola steroider naturligtvis skulle vara mycket målmedvetna kroppsbyggare eller målmedvetna idrottsmän som har ett syfte med sina liv som har med sundhet och hälsa att göra. Tyvärr pekar våra siffror på att det inte verkar vara så. Vi försökte leta efter någon sorts kärna i användargruppen, framför allt bland dem som sade sig ha större erfarenhet av dopningspreparat. I gruppen under vad som karaktäreriseras som storkonsument hittade vi till slut tio som föll utanför ramen, som hade ett sundare beteende än majoriteten. Det är alltså bara tio personer i en grupp om 59 personer. Det här bekräftade egentligen Rainhold i sin presentation. Han kanske inte talade så mycket om alkohol, men han sade att de som håller på med det här även använder mycket andra preparat.
Så här långt har vi kommit med våra enkätstudier. Det är mycket svårt för oss att komma utanför de kretsar där det är lätt att genomföra enkäter. De personer som är äldre än 19 år vet vi inte så mycket om. Vi försöker nu utveckla strategier och metoder för att undersöka hur stor användningen av steroiderna är bland de personerna.
Den andra typen av studier som finns gäller extrapolering, dvs. omräkning eller uppräkning av tull- och polisbeslag. De beräkningarna har jag inte gjort själv utan sett i olika tidningar och i olika litteratur. De skulle kunna räcka för årsbehovet för mellan 50 000 och 150 000 användare. Det är en teoretisk uppräkning av beslaget.
Vi utgår från att det fortfarande handlar om män. Detta är ett specifikt manligt problem. Om vi lägger oss i mitten, vid 100 000 användare, och på åldersgruppen 15--39 år, skulle det motsvara 6,6 % av den manliga befolkningen i den åldersgruppen. Det är alltså en ganska stor andel. Om vi går ner fem år i årsklasserna -- SCB har ju indelat sin statistik i femårsintervaller -- och tittar på åldersgruppen 15--34 år finner vi att det motsvarar 8,3 % av den manliga befolkningen i den åldersgruppen. Om vi baserar oss på dessa siffror betyder det att i princip var tolfte man i åldersgruppen 15--34 år är steroidanvändare.
Vi kan för närvarande inte säga vad som är helt sant och helt fel. Det går inte. Det håller inte materialet för. Jag tror dock att gymnasiestudien är representativ för hur det ser ut i åldersgruppen 16--19 år i dag, men i fallet med extrapolering har vi kanske pekat på en annan ytterlighet i fråga om dem som är äldre än 19--20 år. Där kan enligt dessa siffror missbruket vara ganska omfattande. Det här är ett sätt att få reda på det, men vi skall naturligtvis också försöka hitta andra sätt.
Jag skall avsluta med att litet kortfattat nämna vad pojkarna missleds av och som kanske gör att de svarar fel, framför allt när det gäller tillväxthormoner, i våra enkäter. Rainhold var inne på detta. Det finns annonser om olika preparat, s.k. kosttillskott, i många kroppsbyggartidningar. De finns också i en hel del magasin och tidningar som finns i idrottssammanhang och i andra sammanhang. Det ligger naturligvis en stor sanning i att man blir vad man äter. Det är bara det att det i dessa annonser inte handlar om mat utan om en mängd olika kosttillskott. Man drar nytta av en namnlikhet. Gamma bolic låter t.ex. förvillande likt anabolic. Sterobols låter förvillande likt steroids.
Om preparatet sterobols skulle leva upp till vad man utlovar är det kriminellt att sälja det, enligt lagen om förbud mot vissa dopningsmedel. Så här står det om preparatet: Det är ett växtextrakt med anabol verkan. Det innehåller smilax som stimulerar kroppens egen produktion av testosteron. Det innehåller betasistosterol som stimulerar kroppens produktion av tillväxthormon.
Enligt lagen om förbud mot vissa dopningsmedel är sådana preparat som påverkar den endogena produktionen av såväl testosteron som tillväxthormon förbjudna.
Jag tror att jag stannar där. Tack!
Göran Isacsson: Jag tänkte börja med att ge en mycket kort fysiologisk bakgrund.
Missbruk av anabola steroider innebär missbruk av hormoner. Anabola steroider, manligt könshormon, verkar genom att det går in i cellerna och påverkar hur cellerna läser av DNA. I fosterlivet gör testosteron att ett manligt embryo utvecklas till ett pojkfoster. Framför allt påverkas könsorganen och hjärnan, så att en pojke vid förlossningen föds i en pojkes kropp och med en pojkes beteende. Pojkar och flickor har sedan fram till puberteten ungefär lika stora halter av testosteron eller manligt könshormon. Vid puberteten ökar pojkens testosteronproduktion i testiklarna, så att den blir tio gånger så stor som hos flickorna. Det leder till att pojken blir en man. Könsorganen påverkas och behåras. Pojkarna får finnar och muskeltillväxt, och det blir en psykisk förändring som är välkänd för alla.
Vid missbruk av anabola steroider blir det så att säga en tredje testosteronchock för mannen. Än så länge har vi en relativt fragmentarisk kunskap om vad det innebär. Men med tanke på vad vi vet om testosteronets inverkan i fosterlivet och vid puberteten, som är genomgripande förändringar hos mannen, tror jag att man kan förstå att de hundrafaldiga överdoser som sker under missbruk kan få genomgripande konsekvenser.
Jag skall fortsätta med att prata litet om fysiologi (bild 1). Testosteron tillverkas hos mannen i testiklarna. För att det skall tillverkas krävs ett annat hormon som kommer från hjärnan, nämligen LH. Det är samma hormon som ökar väldigt hos kvinnorna vid tiden för ägglossning och då kan ge vissa besvärande psykiska symtom. Som svar på LH producerar testiklarna alltså testosteron. När testosteronet kommer upp i hjärnan känner hjärnan det, märker när det är tillräckligt mycket och minskar då på LH.
Det som händer när man tillför testosteron eller någon annan anabol steroid utifrån är att hjärnan känner att det är tillräckligt mycket eller alldeles för mycket och stänger av LH-tillförseln och därmed testiklarna, som efter ett långvarigt missbruk av anabola steroider kan krympa ihop till en förpubertal pojkes testikelstorlek. Därav uppkommer sterilitet och ett beroende av en kontinuerlig tillförsel utifrån av testosteron för att man skall känna sig som en man.
Då kommer jag in på vad detta får för medicinska biverkningar. Jag är psykiater. Därför skall jag bara mycket kort gå in på det somatiska (bild 2). Det är känt att användningen ger leverskador. Det finns helt klart ett samband med godartade levertumörer. Det är mera tveksamt om användningen också kan ge levercancer. Blodfetterna påverkas så att de farliga fettsyrorna ökar och de goda fettsyrorna, som ni säkert har hört talas om, minskar. Därav accelererar arteriosklerosen, åderförkalkningen. Personer som är mellan 20 och 30 år kan få hjärtinfarkter. Sannolikt kan åderförkalkningen också ge psykiska förändringar. Vi har hört om acne och gynecomasti -- bröstkörteltillväxt hos män. Vi har hört om sterilitet och epifysslutningar, dvs. att man, om man börjar med dopning innan puberteten är genomlevd, blir kortare till växten än vad man var ämnad att bli.
Kvinnor som använder dopningspreparat blir viriliserade. De får manligt håravfall, skäggväxt, clitorisförstoring och basröst. Det är irreversibla förändringar.
Jag skall nu ta upp psykiska biverkningar (bild 3). Man kan få ökad aggressivitet, ökad irritabilitet, ökad sexualdrift och affektiva psykoser. Jag kommer att gå in på det i detalj senare. Man kan få hallucinationer, paranoia, och kan bli beroende. Beroendet är minst belagt, men det finns starka indikationer som pekar på det.
Det typiska är att man under pågående missbruk av anabola steroider utvecklar ett maniskt syndrom (bild 4). Man får en stegrad självkänsla. Man kan känna sig världsbäst, osårbar och som en övermänniska. Man är störst, bäst och vackrast. Det uppstår en ökad irritabilitet, överaktivitet, träningsfixering och ett minskat sömnbehov. Man kan träna hela natten. Man får en ökad sexuell libido och potens, och ur olika aspekter blir man omdömeslös. Detta är generellt för ett maniskt syndrom inom psykiatrin. Det är precis detta som kan framprovoceras. Vi kan gå in på detaljer sedan.
Om man förenklar kan man säga att depressiva symtom är motsatsen till maniska syndrom. De är, som Rainhold sade, vanliga i abstinensfasen, men de kan också komma under pågående missbruk. Då är det vanligt att man kryddar med litet amfetamin och annat som håller den maniska sidan gående. Depression innebär sänkt självkänsla, skuldkänslor för sådant man har gjort, förtvivlan över förlust av muskelmassa och förlust av den härliga omnipotenskänsla som man tidigare hade. Man känner hopplöshet och får självmordstankar. Man kan t.ex. känna hopplöshet inför att man är beroende av dessa steroider för att må bra samtidigt som man efter några kurer märker att steroiderna gör en illa (bild 5).
Man drabbas av sänkt libido, impotens, trötthet och likgiltighet. Man känner sig som en hundraårig gubbe. Det är inte så roligt att känna sig sådan om man är 20--30 år, men så känner man sig utan testosteron i kroppen. Man kan också ha mer allvarliga symtom, men jag skall inte göra någon rangordning. Man kan få schizofreniliknande symtom (bild 6). Det finns beskrivet i litteraturen. Jag har själv träffat en kille som plötsligt, efter ett mycket intensivt missbruk och efter ett halvårs abstinens, fick en hallucinos som till alla kvaliteter tydde på en hjärnskada. Han fick lyckoupplevelser och kontakt med Gud. Eftersom han var utvald kände han att djävulen var efter honom. Fortfarande två år efteråt är han ett terapifall. Tidigare var han en intelligent, frisk och sympatisk ung man.
Jag sade att beroendet är det som är minst belagt. Men man känner ett intensivt välbefinnande under pågående missbruk och ett kraftigt illabefinnande under abstinens. Dessa känslor är naturligtvis en motor för en beroendeutveckling. Man kan iaktta att allt mer tid går åt till att finansiera detta missbruk. Det blir ett ekorrhjul. Det ter sig som ett beroende. Definitionen på ett beroende är att man inte slutar trots uppenbara negativa konsekvenser, kroppsligt, psykiskt och socialt (bild 7).
Jag skall komma in på våldsaspekten. Den är helt klart knuten till det maniska syndromet. Det finns ett flertal publicerade fallberättelser i vetenskaplig litteratur (bild 8). Det finns mängder av anekdoter. En handlar om en kille, som råkar ha en frisk enäggstvilling. Han är stadgad, har arbete och familj. Han började med anabola steroider. Både han och hans tvillingbror tränade sedan många år styrkelyft, men den ene brodern började alltså med steroider. Efter sju månader visade han dessa maniska symtom med irritation, storhetsvansinne, förföljelsemani, dvs. paranoia, och hallucinationer. En dag började han grubbla över en trivial kommentar som han hade fått på en bensinmack av ett affärsbiträde. Han kände sig på något mystiskt sätt nedvärderad av den banala kommentar som han hade fått. Han grubblade hela natten och kom in i någon form av rus. Nästa dag tog han med den här kvinnan under pistolhot. Så småningom sköt han henne i ryggen. När han sedan satt i fängelse blev han deprimerad. Han kom in i abstinensfasen och återgick sedan till sitt normala tillstånd där, inom parentes, tvillingbrodern hela tiden hade befunnit sig.
Stimulerad av dessa erfarenheter började man göra uppföljningar av kroppsbyggare (bild 9). Man frågade om de hade använt anabola steroider. Sedan intervjuade man dem. Det visade sig då att sammanlagt en tredjedel hade haft psykotiska sjukdomstillstånd eller enstaka symtom, t.ex. hallucinationer, förföljelsemani och vanföreställningar.
Samma grupp tittade också speciellt på våld mot kvinnliga partners. Jag skall redovisa deras slutsats:
"These findings support the anecdotical evidence that wives and girlfriends of AAS users may be at risk of serious injury from users while they are on drug. Thus AAS users may impose risks not only to the user, but also to the women close to them."
Olika fall och sådana här intervjuer är ju inga vetenskapliga bevis. Ett vetenskapligt bevis kräver så att säga ett experiment. Det har gjorts en sådan studie som publicerades i den amerikanska läkartidningen (JAMA) 1993 (bild 10).
Den här typen av experiment innebär stora etiska svårigheter, eftersom det inte är några läkemedel som man prövar, utan det motsvarar att pröva radioaktiv strålning eller liknande, vilket man inte kan göra på friska försökspersoner. Men man genomförde i alla fall detta i en mycket blygsam skala med försökspersoner, som var friska och frivilliga män. De var inte "bodybuildare" och hade inte heller någon psykisk sjukdom eller något missbruk i bakgrunden. Dessa personer fick varje dag sex tabletter. De undersöktes av psykologer, sjuksköterskor och läkare tre gånger om dagen. Under de första tre dagarna fick de placebo. De följande tre dagarna fick de 40 mg metyltestosteron att inta genom munnen. Det kan sägas vara den maximala fysiologiska dosen om man använder detta som ett läkemedel för någon som t.ex. saknar testiklar. Sedan gav man under ytterligare tre dagar en sexfaldig överdos. Det var så att säga den kompromiss man gjorde med tanke på etiken. Detta gjordes i mycket blygsam omfattning, satt i relation till det som vi hörde Rainhold Gustavsson berätta, hundrafaldiga överdoser under åratal. Efter sexfaldig överdos under tre dagar gavs placebo.
Under de tre dagarna med högdos inträffade ett fall av manisk psykos hos en tidigare fullt frisk man, ett fall av hypomani -- alltså en nästan manisk psykos -- och ett fall av fullt utvecklad depression. Mellan dessa dagar och dagarna med placebo kunde man för hela gruppen uppmäta statistiskt signifikanta skillnader i variablerna: eufori, energi, libido, irritabilitet, humörsvängningar, våldsimpulser, vrede, distraktibilitet, glömska och förvirring.
Studien som ju är helt konsistent med anekdotiska rapporter och fallserier och som i och för sig också är konsistent med medicinskt sunt förnuft -- man har ju gjort många tester med råttor -- får anses visa att anabola steroider med stor risk ger psykiska biverkningar såsom fullt utvecklad psykisk sjukdom.
För ett våldsbrott krävs det dock mycket annat än psykisk sjukdom. Jag vill helt kort visa en modell (bild 11):
Det hjärnlika föremålet skall symbolisera en individ som riskerar att begå ett aggressions- eller våldsbrott. Alla våldsimpulser som vi människor får försöker vi att hålla ifrån oss med något slags impulshämning. Våldsbrott är som regel impulsgenombrott. Jag kommer att gå in på impulshämningsfunktionen litet grand. Aggressivitet är en variabel -- man kan känna sig förbannad. Helt klart kan anabola steroider öka den variabeln. Tolkningen av verkligheten kan personlighetsmässigt vara litet snedvriden -- man kan vara litet paranoid, sensitiv, snarstucken och lättstött. Men steroiderna kan också öka sensitiviteten. Ju lättare man blir stött, desto lättare leder det till våldsbrott.
Har man normen, vilket de flesta har, att man inte skall slåss och lösa konflikter med att slå på käften, så gör man kanske inte det. Men har man normen att det är tufft och schyst att slå någon på käften så ökar naturligtvis risken för att man gör det. Det finns väl all anledning att tro att åtminstone stora grupper användare av anabola steroider tillhör en subkultur där våld är glorifierat.
Jagstyrka är den repertoar man har att möta kränkningar och motgångar med. Om man har svag jagstyrka och personlighetsstörningar så är man mer missbruksbenägen. Jag tycker att Bertil Petterssons data på ett utmärkt sätt visade att missbrukare av anabola steroider ofta också har annat missbruk på grundval av en bristande jagstyrka.
Men om alla dessa faktorer samverkar och det blir en impuls för aggression så finns det också någonting med impulshämning, som jag nämnde, nämligen serotoninsystemet i centrala nervsystemet (bild 12). Det är ett hämmande neuronsystem, dvs. det hämmar impulser. Särskilt rättsmedicinarna vet att det finns människor som har en avsevärt lägre serotoninfunktion i hjärnan än majoriteten. Dessa människor är överrepresenterade bland människor med impulskontrollstörningar, bland aggressiva, bland deprimerade, självmördare, dråpare -- att säga mördare vore rätt om man avser ett överlagt mord, men i det här fallet handlar det om att slå ihjäl någon i hastigt mod -- och även mordbrännare och alkoholister. Egentligen är detta en mycket sårbar grupp som uppgår till en relativt hög procent av befolkningen, beroende på var man sätter gränsen.
Min poäng är att ett svagt serotoninsystem lättare kan leda till impulsgenombrott. Det förklarar varför vissa missbrukare begår våldsbrott medan andra inte gör det.
Andra riskfaktorer är naturligtvis annat parallellt missbruk, t.ex. alkohol som vi alla vet ger minskad impulshämning -- man ger i högre grad efter för den impuls man får än vad man gör annars. Annat narkotikamissbruk -- cannabismissbruk -- ger förändrad verklighetsuppfattning, dvs. förändrad tolkning av omvärlden. Detsamma gäller amfetamin. Extacy ger minskad impulshämning genom påverkan av serotoninsystemet (bild 13).
Det värsta scenario som kan inträffa är alltså en missbrukare av anabola steroider tillsammans med annat missbruk såsom amfetamin eller alkohol som har fått en övertygelse av förföljelse. Han har en personlighetsstörning och låg impulskontroll, dvs. låg tolerans för frustrationer och provokationer etc. Han kanske rent av har en våldsideologi, t.ex. skinheadsideologin. När alla dessa faktorer sammanfaller finns det säkerligen en mycket stor risk för våldsutbrott (bild 14).
Sammanfattning: Anabola androgena steroider har en stor individuell variation av psykiska effekter som spänner från en lätt eller kanske t.o.m. önskad stegring av aggressiviteten till en fullt utvecklad psykisk sjukdom med eller utan patologiskt aggressivt beteende. Detta kan bero på konstitutionella faktorer, subkulturella faktorer och annat missbruk (bild 15).
Ordföranden: Vi fortsätter hearingen och jag skall be att få överlämna ordet till kommissarie Eva Brännmark från Rikspolisstyrelsen.
Eva Brännmark: Låt mig börja med att säga att vi från Rikspolisstyrelsen välkomnar det initiativ till en utredning som regeringen har tagit. Vi har faktiskt själva redan för ett par år sedan i redovisningar som vi har gjort till Justitiedepartementet och Socialdepartementet tagit upp det angelägna i att man får till stånd en straffskärpning på området med dopningsmedel.
Vi har kunnat se att knytningen till narkotika har varit ganska stark. Vi har kunnat konstatera att det är mycket stora pengar i omlopp på den här marknaden. Det är stora förtjänster och straffen är mycket låga. Straffvärdet gör att de polismyndigheter som har att handlägga den här typen av brott inte precis högprioriterar detta område.
Det kan ha att göra med ett par olika saker. Dels att man inte har så goda kunskaper på området, vare sig på åklagarsidan eller på polissidan, dels att straffvärdet är så lågt att man prioriterar annan typ av brottslighet före detta.
Vi hör litet då och då talas om att beslagen skall vara en bra värdemätare på hur man skall se på den här typen av brottslighet. Jag vill varna litet för att man fäster alltför stor tilltro till beslagen. Visst skall man ta hänsyn till dem. Men i mycket stor utsträckning är både tull- och polisbeslagen en värdemätare på hur stora insatser man gör för att komma åt den här typen av brottslighet.
Om vi tittar på vad som har gjorts från polisens sida under de senare åren finner vi att vi har haft ett mycket gott samarbete med Riksidrottsförbundet. De har ställt upp och genomfört mycket utbildning för polis, åklagare och andra myndighetspersoner. Det är åtskilliga hundra, om de inte till och med kan räknas i fyrsiffriga tal, som har fått utbildning genom Riksidrottsförbundets försorg. Det var de som inledningsvis satt inne med de bästa kunskaperna på det här området.
Vi har försökt att uppdatera oss själva och vår egen personal så gott vi har kunnat. Sedan drygt två år tillbaka har vi regionala kontaktmän i narkotikafrågan i varje län i hela landet. De har ett regionalt ansvar. Vi tar in dem centralt och uppdaterar dem två gånger om året. Det är personal från polisen, tullen, kriminalvården och socialtjänsten. Sedan skickar vi hem dem för att i första hand naturligtvis uppdatera den egna personalen, men också andra myndigheters personal och organisationer m.fl.
Framför allt tull och polis, men även de andra representanterna, gör många förebyggande insatser genom att vara ute i skolorna och tala med ungdomar på alla nivåer, beroende på hur man har gjort uppläggningen i de olika delarna av landet. En stor del av ungdomarna i skolorna, föräldrar, lärare, organisationer, arbetsgivare och faktiskt även arbetsplatser, får den här typen av information. Där det finns militärförläggningar vet jag att man också är ute på dem och ger information.
Trots detta vet vi att man både på polis- och åklagarhåll anser att man får för litet kunskap runt dopningsproblematiken. Det gäller framför allt utredningsdelen. Rent allmänt har informationen runt dessa frågor gjort att kunskapen börjar bli relativt hyfsad. Men just när det gäller hur man skall driva en utredning, hur man skall driva en spaning, hur man skall komma någon vart med detta hör vi många gånger att man behöver få mer råd och vägledning. Vi har för avsikt -- det är bara det att tiden inte riktigt har räckt till för oss -- att uforma någon sorts checklista över vad polismännen skall tänka på i samband med sådana här utredningar. Vi har också tänkt att det skall vara en checklista som ger vägledning i djungeln av preparat av olika slag. Det finns en del sådant material som vi har tillgängligt och som faktiskt också har gått ut via de regionala kontaktmännen. Men betydligt mer kan göras på det området.
Arbetet gentemot gymen är något som prioriteras mycket ute i landet, särskilt bland kontaktmännen. På många områden har man tillsammans med Riksidrottsförbundet m.fl. lyckats få till stånd överenskommelser om att utföra tester. Men det finns dess värre ett antal gym som inte vill ansluta sig. För att kunna komma till rätta med dem behöver kanske mer resurser tas i anspråk.
Det finns också personer som har gått på gym, som har anslutit sig till dopningskontroller, vilka av olika anledningar inte vill vara kvar efter det att man infört tester. De behöver också fångas upp. Vi har fått indikationer på att de många gånger går vidare till privata gym och till arbetsplatser där det kanske finns utrustning som gör att man kan träna litet mer aktivt i samband med att man använder sig av sådana här preparat.
De indikationer vi har fått tar vi på största allvar. Vi tycker att det finns all anledning att gå vidare och göra någonting åt detta. Men det är som ni förstår inte helt lätt.
En annan viktig grupp som man behöver ta tag i finns på militärsidan. Jag vet att de militära myndigheterna gör en hel del på den här fronten. Men frågan är om det inte går att göra ännu mer genom att t.ex. ge befälen en utbildning som gör att de enklare kan se när någonting inte står riktigt rätt till eller när det kommer indikationer på att den här typen av missbruk är på gång inom någon militärförläggning.
Vi tror också på information till företagare, eftersom det ger möjlighet att fånga upp dem som går på privata gym eller till företagens egna gymnastiklokaler. Där finns många gånger mycket bra utrustning, och den tillgodoser kanske det som är nödvändigast för dem som går på anabola steroider. Jag tror att företagare är en ganska tacksam grupp och ganska enkel att komma i kontakt med. Det är kanske inte något som i första hand är en uppgift för oss, även om vi redan sysslar med detta i viss utsträckning, utan kanske mer någonting som bör tas upp inom ramen för t.ex. Folkhälsoinstitutet.
Det finns en intressant studie som gjordes i Karlskrona för snart ett år sedan. Det var en polisman som gjorde en dopningsutredning. Det var ett 25-tal personer som hade anknytning till den utredningen. Han följde upp alla dessa och gjorde "slagningar" på dem. Det visade sig att nästan hälften var dömda för eller under utredning för våldsbrott. De var misstänkta för sådana brott.
Jag är säker på att om man skulle göra motsvarande undersökningar -- det kan mycket väl göras inom ramen för vetenskapliga studier från annat håll än nödvändigtvis polisen -- skulle man få ytterligare befäst att det finns ett samband mellan våldsbrott och anabola steroider, dopningsmedel.
Ute på Polishögskolan har vi nu ett narkotikacentrum där mycket av utbildningen av poliserna bedrivs. All utbildning som sker där och som har samband med narkotika tar också upp dopningsproblematiken. Alla polismän som av någon anledning går en kurs och hamnar på narkotikacentrumet får med automatik utbildning och information runt dopningsfrågor också.
Vi har tillsammans med Folkhälsoinstitutet också tagit upp frågan om man kanske skulle göra någon mer djupgående forskning på detta område. Jag vet att detta kommer upp på nästa möte som vi har i Nationella samrådsgruppen i maj månad.
Något som kunde vara intressant är att göra en total studie av alla döda inom en viss åldersgrupp för att se i vilken omfattning de har dopningsmedel eller narkotika i kroppen. Detta är lika intressant för narkotikasidan. Att alla som kommer in för att de gjort sig skyldiga till våldsbrott också kan bli föremål för en särskild studie kan vara av intresse.
Det går att avidentifiera alla de här uppgifterna. Som jag ser det är inte personuppgifterna särskilt intressanta i första skedet, utan det handlar mer om att man får se omfattningen. Men jag har en känsla av att det kommer att kräva ett medgivande av regeringen för att man skall få göra proverna på det här sättet och för att man skall få ha en särskild form av utfrågningsformulär som är i händerna på rättsläkare eller kanske till och med hos polisens utredare.
Detta skulle kunna ge oss ett underlag för hur dopningsproblematiken egentligen ser ut i det här landet i dag.
Vi kan sedan titta på varifrån alla de här dopningsmedlen kommer. Jag har med mig en medarbetare från Rikskriminalpolisens kriminalunderrättelseenhet, Gunnar Hermansson. Han kommer att presentera statistiken efter mitt inlägg.
Det här är i första hand statistik som är sammanställd av tullen och den visar varifrån dopningsmedlen kommer till Sverige i dag. Länder som är aktuella är Holland, Thailand, Spanien, Tunisien, Kanarieöarna, Grekland och en del kommer via de nordiska länderna. En hel del kommer från öststaterna, från Estland och Polen. Vi vet om att det finns ett överskott på sådana här preparat inom öststaterna. Vi vet att t.ex. efedrin är mycket tillgängligt i baltländerna och i Ryssland. Detta oroar oss en del, det kan jag säga.
Jag har också haft förmånen att få träffa en hel del människor från USA. Jag har varit där vid flera tillfällen. Polismän på federal nivå, men även på lokal och regional nivå, säger att dopningsmedel, särskilt anabola steroider, är ett mycket stort problem. Det finns de som till och med jämställer detta med de narkotikaproblem man har.
Avslutningsvis hoppas jag att Dopningsutredningen skall göra ett bra jobb, att den skall komma fram till att straffsatserna för dopningsbrott bör jämställas med narkotikabrotten och att även det egna bruket borde kriminaliseras. Det där var ett önsketänkande. Jag hoppas att ni kommer fram till samma slutsatser som vi har gjort på Rikspolisstyrelsen tidigare.
Med detta lämnar jag ordet till Gunnar Hermansson som presenterar statistiken som den ser ut i dag.
Gunnar Hermansson: Jag tjänstgör alltså på narkotikaroteln vid Rikskriminalens underrättelsetjänst. Vi har på Rikskriminalen i huvudsak inte varit engagerade i den operativa bekämpningen av dopningsbrott förrän helt nyligen.
I december förra året startades ett samarbetsprojekt, ett dopningsprojekt, mellan tull och polis i Norden. Tullen i Norden hade redan under 1993 börjat ett samarbete. Men fr.o.m. december 1994 ingår både polis och tull enligt PTN, som betyder polis--tull-samarbete i Norden, i detta projekt.
Deltagare är alltså polis och tull från centrala enheter i de nordiska länderna utom Island. Svenska polisens representanter är alltså Rikskriminalpolisen, där jag själv sedan två och en halv månad ägnar heltid åt det här arbetet. Det är ganska kort tid, men jag har varit i kontakt med en del polismyndigheter, och det visade sig bl.a. att kunskapsnivån är mycket ojämn. Den är egentligen ganska låg, åtminstone vad gäller olika dopningspreparat och vad som går in under lagen om förbud mot vissa dopningsmedel.
Jag kan också understryka det Eva sade, att det bedrivs mycket litet aktivt spanings- och utredningsarbete mot dopningsbrott på grund av att handläggningen av dessa brott är förlagd till narkotikarotlarna där man naturligtvis prioriterar narkotikabrott.
Jag har en bild över statistiken. Den visar den officiella statistiken och den får vi från ett dataregister som heter Beslags- och analysregistret. Detta register kom till på 80-talet för att registrera narkotikabeslag som görs av tullen och polisen i Sverige. Efter hand har det kompletterats med dopningspreparat. Det är bara polisens beslag som läggs in i detta register.
Jag kan säga att de siffror vi har i dag inte överensstämmer med verkligheten. Jag har t.ex. märkt att rutinerna för uppdatering i dag är mycket olika ute i landet. En del preparat uppdateras aldrig. Andra läggs fel. De registreras som läkemedel. Man registrerar ibland kosttillskott, som vi kunde se tidigare. Det är snarlika ämnen. Därför representerar inte siffran från polisen verkligheten. Jag har dessutom fått lägga ihop tabletter och ampuller, vilket är helt missvisande. Vi kan inte särskilja det i statistiken som det är i dag. Förhoppningsvis skall det bli bättre under året.
Tullens beslag är mer säkert. Den statistiken sammanställs centralt och manuellt på Generaltullstyrelsen efter inrapportering av beslag. Men fortfarande måste vi göra en större uppdelning, för styrkekvaliteten skiljer sig väsentligt mellan tabletter och ampuller.
Ordföranden: Vi tackar Eva Brännmark och Gunnar Hermansson för detta. Nu går ordet till professor Jovan Rajs från Rättsmedicinska avdelningen i Stockholm.
Jovan Rajs: Herr ordförande, mina damer och herrar! Vi rättsmedicinare har till uppgift att serva statliga myndigheter och medverka vid undersökningar av dödsfall där man misstänker annat än naturlig död, dvs. att det rör sig om olycksfallssjälvmord, mord eller felbehandling. Till dessa fall hör också de fall där man får uppgift om missbruk av alkohol, droger och eventuellt tabletter.
Här i Stockholm har vi under ett år utfört ungefär 1 600 sådana obduktionsundersökningar. Dessutom har vi under de senaste åren utfört ca 500--600 s.k. levande undersökningar, dvs. undersökningar av personer som har blivit indragna i olika brottmål som offer eller som misstänkta gärningsmän. Det kan röra sig om våldtäkt, rån, mordförsök eller incest.
Vad beträffar anabola steroider -- här vill jag visa vårt material -- observerade vi vårt första fall 1983, samma år som Rainhold nämnde att han började med sitt missbruk. Det var en ung kille, 19 år gammal, som mördade sin kompis med 30 knivhugg. Vi var mycket förvånade därför att vi visste att sådana våldsfall förekommer vid psykiska sjukdomar och vid svartsjuka. Men då hade ingen nämnt för oss något sådant som anabola steroider.
Sedan kommer några andra fall under 80-talet. Det rör sig om grov misshandel. Någon slänger ut sin flickvän från balkongen och lämnar henne liggande på marken. Någon slår sönder saker och ting, slår också människor eller antänder lägenheter och hus.
Så småningom ökar antalet fall. Faktiskt har vi haft ytterligare fall där vi misstänkte missbruk av anabola steroider i samband med våldsbrott. Men polisen har av olika anledningar inte tagit blodprover. Vi själva visste inte hur viktigt något sådant faktiskt kan vara. Sedan har dessa fall försvunnit. Våra vänner från polisen har pensionerats, de misstänkta har blivit dömda på olika grunder och sitter nu i Norrköping, eller så har de blivit frikända. Kontakten med dem har upphört.
Så småningom ökar antalet fall, och i synnerhet när jag till slut får en duktig medarbetare, Ingemar Thiblin, får vi litet större chans att samla fall. Här kan jag visa 1993--1994 och nu är vi inne på 1995.
Vad är det för typ av fall som vi observerar? Det rör sig om mord. Vissa fall är kända i amerikansk litteratur under begreppet Roid Rage, som faktiskt är en förkortning för begreppet Steroid Rage eller raseri framkallat av steroider. Det är sådana människor som blir plötsligt arga, som kastar någon genom ett fönster ut på gatan, som trampar ihjäl någon eller som tar en kniv och tilldelar någon 30 knivhugg. Här finns inte bara mord, utan även mordbrand och rån. Detta är känt i den medicinska litteraturen -- det finns faktiskt enstaka fall beskrivna, men inte några större studier.
Vi har också observerat en annan typ av beteende. Det handlar inte bara om dem som hamnar i en Roid Rage-situation, utan det finns människor som är kalla och lugna och plötsligt ger sig rättigheten att dödsdöma och till och med avrätta någon. Det är mycket kallsinnigt. Ett sådant sätt kallar vi nu för en typ av övermänniska eller Terminator.
Vi har noterat inte bara de som dödar och misshandlar folk, utan vi har plötsligt observerat en annan typ. Vi har någon gång fått undersöka människor som har varit indragna i rån, för att se om de verkligen har några skador t.ex. små skärsår som kan uppkomma, om något fönsterglas har krossats. Då ser vi att de är litet annorlunda psykiskt. När vi undersöker dem kroppsligt finner vi att de också har spår efter användandet av anabola steroider. Vi kallar dem för Sturmschnapsgruppen, för de påminner litet grand om när man i gamla tider gav snaps till militärer för att de skulle kunna storma en svårintagen skyttegrav. När man får litet snaps kan man faktiskt storma. Detta märks hos rånarligor. Det finns ligor som heter Uppsalaligan, Ringligan och en del andra ligor. Polisen känner bättre till dessa fall. Här radar vi bara upp våra absolut säkra fall.
Förresten kan man nämna att vi här också har uppgifter om att man har använt anabola steroider i samma syfte under andra världskriget och även under Afghanistankriget. En del tyska militärer och sovjetiska soldater har fått anabola steroider i små doser för att de skall vara litet kaxigare, litet mer aggressiva.
Vi har också en annan typ av människor där vi märker användandet av steroider. Det är de som vill stärka sig. Vi har här bara ett säkert dödsfall. Det var en heroinist. Men vi har faktiskt sett flera sådana fall. De är svåra att bevisa därför att än så länge kan man bara bestämma steroider i urin och inte i blod. Om en urinblåsa är tom kan man inte säga något, och vi vill hålla oss till absolut säkra fall.
Nu ser döda narkomaner litet bättre ut. De är inte så magra, de är inte så ärriga och smutsiga. De har bättre kroppskonstitution, men de är döda ändå, för de är påverkade av olika droger.
Sedan kommer en annan grupp där själva användaren av steroider blir mordoffer. Det är inte så konstigt om man betänker att de är stora, de är starka, de har kort stubin, de är utmanande eftersom de sårar och förolämpar människor. Då vill dessa människor faktiskt hämnas på något sätt. Det kan man inte göra genom att hamna i slagsmål med dessa personer, för då kan man inte klara sig. I stället avrättar man dem i smyg, i bakhåll, med närskott i huvudet eller också skjuter man dem från långt håll. Vi har flera sådana fall. Statistiken visar bara säkra fall. Jag kan nämna att ett av offren på Stureplan var en steroidmissbrukande dörrvakt. Vi vill absolut inte påstå att det var hans steroidanvändande som resulterade i tragedin på Stureplan. Men hans beteende har kanske varit en liten droppe som har bidragit till händelsen.
Vi har också noterat självmord. När steroidmissbrukare blir starka och stora blir de också deprimerade, har Göran Isacsson nämnt, eller också får de problem med sina flickvänner av olika fysiologiska skäl. Då tar de sitt liv. Vi har fyra, förmodligen fem självmord. Jag har en stående beställning från tidskriften Acta Psykiatrica att rapportera dessa fall. De är inte beskrivna i litteraturen.
Fallen av plötslig död är nämnda i litteraturen, men vi har inte haft sådana fall. Beträffande de döda som vi obducerar kan vi se att det finns några mikroskopiska förändringar i deras hjärtan.
Vi har steroidmissbrukare bland trafikoffer. De kör bilar alltför häftigt. De kan inte bara köra ihjäl sig själva, utan de kan köra på andra. Här har vi bara svåra fall. Häromdagen hörde jag en berättelse om hur en steroidanvändare körde ihjäl en ung flicka, 11 år gammal, och hur han absolut inte visade några som helst tecken på upprördhet eller ånger.
Om vi nu går tillbaka till huvudgruppen -- Roid Rage, steroidraseri -- ser vi att de tilldelar många skador. Skadorna behöver inte alltid vara dödliga. De planerar inte själva skadegörelsen.
Den andra typen, de s.k. övermänniskorna, tilldelar få skador. Det är däremot mycket effektiva skador, de är dödliga. De liknar närmast en avrättning. Många gånger får man uppgift om hur de faktiskt har planerat, gått tillbaka och hämtat vapen, klätt om sig och tagit på sig en speciell uniform eller rock för att de skall se mer officiella ut.
Den tredje gruppen, som kallas Sturmschnapsgruppen, innehåller olika rånare. Det handlar om rån eller uppgörelser.
Vad beträffar den första gruppen, Roid Rage, ser vi att de agerar impulsivt och oprovocerat. De är mycket destruktiva. Gruppen som vi kallar för övermänniskor, Terminator, agerar på ett kontrollerat och planlagt sätt. De agerar mycket ändamålsenligt. Vi har däremot inte så bra erfarenhet av dem som bara tar litet steroider för att kaxa upp sig för att bli tillräckligt modiga för att råna en bank eller för att genomföra ett dåd eller ett attentat.
Vi har alltför få uppgifter om på vilket sätt de har använt sina droger. De i första gruppen, Roid Rage, har använt dem i många år. Det är ett ordentligt långvarigt missbruk. De begår sina handlingar under aktuell påverkan.
De som vi kallar för övermänniskor har också använt stora doser under många år. Men de beter sig som övermänniskor just under ett uppehåll.
Vad beträffar Sturmschnapsgruppen använder de små doser och bara periodvis.
Det här är vår erfarenhet. Eftersom vi här bara visar säkra fall -- fast många fall är på väg -- kan vi se att det som min medarbetare Ingemar och jag visar för er enligt vår erfarenhet bara är toppen av ett isberg (bild 16--19).
Ordföranden: Tack för denna information. Nu går ordet slutligen till professor Arne Ljungqvist från Riksidrottsförbundet.
Arne Ljungqvist: Jag tackar så mycket. Jag är naturligtvis glad att få detta tillfälle att redovisa litet av idrottens åtgärder inom det här området. Det var inom idrotten det hela började, i varje fall som det först observerades.
Jag har inte beväpnat mig med några overhead-bilder eller andra bildhjälpmedel. Jag kommer, signifikant nog, direkt från en dopingkonferens nere i Europa. Men det jag har att säga kan lika gärna sägas som visas. Möjligen ångrar jag litet att jag inte fick med bilden på isberget. Den är från 1978. Redan då anade vi att detta var ett bruk som var betydligt mer omfattande än vi inom idrotten kunde demonstrera hårda data för.
Under åren har idrottsrörelsen tagit tag, som det heter, i problemet med missbruk av anabola ämnen. Till en början faktiskt under ganska stort både passivt och aktivt motstånd. Vi går då tillbaka till någonstans kring mitten av 1970-talet. Men så småningom blev det en accept inom idrottsrörelsen. Första steget togs i vårt land, betydligt senare internationellt, mot att försöka komma till rätta med anaboldopingen.
Idrottens arbetsmodell bygger på några hörnstenar. Det är naturligtvis information. De första reaktionerna vi mötte berodde helt enkelt på brist på insikt om problemets art och betydelse både för idrotten och för samhället i övrigt. Det behövs alltså mycket information. Vi har grunnat mycket på utbildningen. Vi har arbetat mycket internationellt.
Sedan har vi den mest spektakulära delen -- tyvärr, kan man väl säga -- nämligen kontrollerna, som en och annan idrottsman då och då fastnar i. Han eller hon exponeras i massmedierna, det blir stora rubriker och en massa elände kring detta.
För att ta de här bitarna var för sig kan jag väl säga att vi i Sverige har byggt upp en mycket bra kunskap inom området, i varje fall i idrottens led. Vi har nu arbetat under nästan 20 år med att försöka inhämta, tillhandahålla och även sprida aktuell kunskap. Då är det framför allt förstås med sikte på att åstadkomma förebyggande åtgärder.
Vi har försökt att ständigt bevaka dopingfrågan i det hänseendet att en del produceras internationellt och att det kommer fram en del kunskap den vägen. Vi har under åren för idrottens bruk framställt en betydande mängd informations- och utbildningsmaterial. Vi ger ju idrotten ständig information om vilka medel som är förbjudna. Den s.k. dopinglistan ändras från tid till annan.
En fråga man ställer sig inför den utredning som nu är på gång är: Var hamnar de ämnen som inte hör till kemiskt anabola steroider, men som numera visat sig ha anabol verkan? Det är en del s.k. beta-2-agonister som man använder i astmabehandling bl.a. Det finns en del tillkommande kunskap som ställer nya frågor.
Vi har arbetat mycket på att bygga ut ett s.k. nätverk av informatörer, kontaktpersoner inom våra specialförbund och distriktsförbund. I dag är det ca 500 personer spridda runt om i landet som aktivt följer dopingfrågan och som man kan säga är någon slags ambassadörer och informatörer.
Jag kan ge några preliminära siffror från en enkät som gjordes av oss i RF som visar att det under 1993/94 hölls minst 2 300 föreläsningar inom idrottens led för över 75 000 åhörare av idrottens folk. Merparten av den här informationen gavs externt, alltså utanför idrotten, men en hel del inom idrotten, av idrottens informatörer. Vi tycker att vi gör en betydande samhällsinsats. Men, som någon sade, det är inom idrotten som den här kunskapen byggts upp. Det är där den också finns till stor del. Vi ställer naturligtvis upp för att vidare informera om detta.
Vi har även en utbildning. Vi har fått förmånen att inrätta ett eget bildningsförbund, SISU, som det kallas. Inom det tas det fram informations- och kunskapsmaterial i studiecirkelsammanhang. Man utbildar människor inom det här området i idrottens alla led. Vi har, som jag sade, nyckelpersoner inom specialförbund och distriktsförbund där man samlas till årliga regionala assistentutbildningar för att utbilda personer inom framför allt provtagningssystemet. Det är två till tre sådana regionala satsningar per år. I dag har vi i Sverige ungefär 200 aktiva funktionärer, som går runt och gör dopingkontroller inom idrotten. Detta om information och utbildning.
Själva kontrollverksamheten byggde vi upp under senare delen av 70-talet och början av 80-talet. Den är under fortsatt utbyggnad och omformning. Det var med idrottens medel och i samarbete med Stockholms läns landsting som vi byggde upp det s.k. dopinglaboratoriet i Huddinge. Det är i dag det enda laboratoriet i landet som genomför dopingkontroller enligt de regler som är uppställda av den internationella idrotten. Det finns över huvud taget bara ca 20 sådana laboratorier i världen. Huddinge har funnits med i bilden i över 10 år.
Man tar i Sverige ungefär 2 300 prover per år. Det skall jämföras med vad som görs totalt i världen på mellan 100 000 och 120 000 prover. Lilla Sverige står för en hygglig del av detta i alla fall.
Inom idrotten inriktar man sin kontrollverksamhet mest på idrottsområden där man vet att det finns en risk för missbruk av anabola substanser. Men man försöker ändå agera på ett sådant sätt att ingen idrott skall behöva känna sig immun. Det finns ett oförutsägbart system inbyggt som gör att idrottsfolket skall kunna känna att man löper risk att bli testad var som helst och när som helst. Det är filosofin. Den är naturligtvis inte byggd på att till varje pris jaga fuskare, utan mer på att få människor att förstå att man skall avhålla sig från steroidbruk.
Det pågår en ständig regelomskrivning av idrottens nationella och internationella regler kring dopingfrågan. Det är något som kanske många har litet svårt att greppa. Men man kan inte inom idrotten i ett land ha alltför många egna regler, för tävlingsidrotten är en i högsta grad internationell verksamhet. Hela dopinglistan och regelsystemet konstrueras i stort sett av den internationella olympiska kommittén och dess medicinska kommitté i samverkan med juridisk expertis.
Vi handlägger i Sverige, på riksidrottsförbundsnivå, ungefär 40 dopingärenden per år i provtagningssystemet. Därutöver har vi ett system i Sverige som innebär att människor som kan behöva dopinglistad medicin har möjlighet att få dispens för det. Det gäller dock inte steroider. Sådana finns det egentligen ingen anledning att använda. Men det finns andra droger på listan som man kan behöva ta på grund av sjukdom. Sådana dispensärenden prövas av Riksidrottsförbundets dopingkommission. Det är en ganska omfattande verksamhet med en grannlaga handläggning av ungefär 100 fall per år.
Jag vet att tiden är kort, men jag vill ändå säga att den svenska modellen var tidigt ute. Det tror jag är viktigt att veta. Därför uppfattas den fortfarande ute i världen mycket som en slags likriktare för hur övriga länder och den internationella idrottsvärlden går vidare i sin kamp mot doping. Vi var faktiskt de första att börja med en effektiv provtagning för steroidbruk, dvs. att inte bara testa idrottsmän under tävling utan också under träning, utanför tävlingssituationen, alltså i privatlivet. Detta eftersom steroiderna används på det sättet. De används inte i samband med tävling, utan de används under förberedelseperioderna och träningsperioderna.
Vårt synsätt när det gäller regelskrivningar har också varit ganska normgivande och vi har därför, som jag ser det, ett ganska stort ansvar gentemot omvärlden att gå klokt fram även i fortsättningen. Det jag skulle vilja efterlysa efter snart 20 års hantering av de här frågorna är fortfarande, som någon har sagt tidigare, mer kunskap. Vi behöver få en klarare bild av den faktiska förekomsten, utbredningen och det sociala mönster under vilket de här ämnena finns. Det är svårt att få fram detta inom idrotten, för där förbjöds dessa ämnen redan 1974. Man tryckte alltså undan informationen för sig själv. Det var inte möjligt att gå ut med enkätfrågor, eftersom användandet av dessa ämnen var fusk och förbjudet. Vi har kanske litet grand samma svårigheter att få ett grepp om hur det ligger till utanför idrotten.
Vi behöver också få en mycket bättre bild av de faktiska effekterna och bieffekterna av bruket av de här medlen. Vi har sett en exposé över vad som är mycket troligt och vad man i vissa fall har kunnat registrera av effekter och bieffekter, men vi behöver få veta mer kring detta. Framför allt behöver vi i dag försöka initiera studier som visar eventuella långtidseffekter av detta. Nu har steroidbruket funnits i över 20 år, och det finns personer som det finns anledning att göra retrospektiva studier kring.
Slutligen bara en liten personlig önskan. Som ni märker har jag använt termen doping och inte dopning. Det kanske är kontroversiellt, men dopning är för mig en term inom halvledarelektroniken. Dopning är redan upptaget. Dessutom talar vi i den internationella världen om doping. Det är ett allmänt vedertaget begrepp. Kanske skulle Sverige vara föregångare också där.
Ordföranden: Tack så mycket! Vi går över till själva utfrågningen. Vi skall börja med att låta utskottets ledamöter ställa frågor till inledarna. Blir det sedan tid över skall vi göra det möjligt för övriga närvarande att ställa frågor. Jag ser det som en fördel om ledamöterna kort anger vilken valkrets och vilket parti de representerar.
Leif Carlson: Jag heter Leif Carlson och representerar Moderaterna. Jag vill först tacka för den ytterst intressanta, närmast skrämmande redogörelse som vi har fått.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Rainhold. Du berättade att du började för att bygga upp musklerna litet grand och för att se litet bättre ut. Sedan går det mycket fort över till ett närmast hejdlöst missbruk. Gick det så snabbt som man fick intryck av eller kom det stegvis? Är beroendeutvecklingen oerhört snabb när man börjar som du gjorde för att, som du sade, kontrollerat bygga upp muskulaturen?
Jag skulle också vilja ställa en fråga till Bertil Pettersson. Du redovisar undersökningar som talar om mellan 1 % och 2,7 %. Om man räknar på tull- och polisbeslag skulle det kunna röra sig om mellan 6 % och 8 %. Samtidigt säger Eva Brännmark att beslagen inte är ett tecken på hur mycket det rör sig om, utan mer ett tecken på ambitionsnivån, på hur intressant det är att leta rätt på dessa ämnen och hur straffsatserna ser ut. De är låga i det här fallet, och det skulle kunna tyda på att brotten är ännu mer underskattade. I själva verket skulle andelen som använder anabola steroider kunna vara uppe i storleksordningen 10 % eller mer. Det låter för mina öron närmast hårresande skrämmande att var tionde person i den manliga befolkningen upp till 30 års ålder skulle vara anabolmissbrukare. Det skulle ge stora samhälleliga konsekvenser.
Om jag förstod Eva Brännmark rätt, skulle hon vilja ha en lagändring som gör det lagligt, inte bara möjligt utan närmast till en skyldighet, att vid varje våldsbrott -- egentligen gäller det alla de grupper som professor Rajs tog upp -- undersöka om anabola steroider har använts, för att få fram frekvensen. Det skulle kunna göras på ett så naturligt och enkelt sätt som man i dag gör vid trafikolyckor, där man gör alkoholtest oavsett om det finns misstanke eller inte. Stämmer det, att det är en sådan kraftig förändring av lagstiftningen som du kan tänka dig skulle vara effektiv?
Bo Holmberg: Jag har en fråga till Rainhold Gustavsson. Vi lade upp den här hearingen så att socialutskottet bjöd in dig för att utifrån ett individperspektiv, utifrån verkligheten precis som den ser ut, komma hit och berätta dina erfarenheter. Samtidigt bjöd vi in företrädare för forskning och för det officiella Sverige som utifrån sin kunskap skulle ge sin bild av situationen med dopningsmedel.
Du gav oss flera verklighetsbilder, bl.a. den onda cirkeln som man snabbt hamnar i. När nu riksdagen och Dopningsutredningen skall gå vidare med den här frågan, tycker du, utifrån din breda erfarenhet av verkligheten och ditt individperspektiv, att det är någon pusselbit som inte har kommit fram här i dag, något som det borde tänkas på speciellt när resan går vidare? Är det något som det officiella Sverige har glömt?
Rainhold Gustavsson: Det sitter representanter från hela Sverige här som jobbar med olika typer av frågor om dopning. Jag tycker att de flesta bitar finns på plats. Den enda pusselbit som kan saknas tycker jag är att det inte finns någon representant från den militära sidan som kan tala om vad man kan göra i de grupperna.
Som Bertil Pettersson sade finns det inget som är bevisat eller vederlagt när det gäller grupperna. Han nämnde 19 år och uppåt. De största grupperna ungdomar i Sverige är de som gör värnplikten, och där kan man väl sätta taket mellan 18 och 25 år. Där finns ingenting.
Den erfarenhet som jag har fått genom mina föreläsningar på den militära sidan kan visas genom tre olika frågor som jag ställt till de här grupperna. Då har grupperna varit så stora som upp till 700 värnpliktiga. Frågorna har varit: Har du själv använt anabola steroider? Har du någon nära anhörig som du vet använder anabola steroider? Har du på något annat sätt kommit i kontakt med anabola steroider? Det är inte under 60--65 % som räcker upp handen. Det är mellan 65 % och 85 % som räcker upp handen i de här grupperna när man ställer just de här frågorna.
Mitt syfte med användandet var att utvecklas som styrkelyftare. Men jag menar att man får musklerna och kroppen på köpet. Den största förlusten i den här utvecklingen var när kroppen började driva vätska efter kurerna. Man blev i stort sett identitetslös. Det var hela tiden någonting som fattades. Dessutom var man depressiv. Jag utvecklade en sorts manisk depressivitet där jag framför allt blev oerhört aggressiv. Om någon hällde litet öl över mig kunde jag svara genom att knäcka av honom långfingret så att det stod ut 90 grader från handen och han snodde omkring och lät som en cirkelsåg. Jag brydde mig över huvud taget inte om det. Jag kunde sätta mig ned lugnt. Man visade en känslokyla som är svår att beskriva.
Men det lilla ni har fått veta genom den halvtimme som jag hade till mitt förfogande här är egentligen inte en promille av det som hände från 1983 till dess jag blev fälld i rättegång hösten 1991.
Det finns mycket att göra inom det här området. Det jag försöker göra genom min verksamhet är att fortsätta producera utbildnings- och informationsmaterial till just de här målgrupperna. Jag hoppas ha möjlighet att fortsätta med det. Men jag är bara en person.
Leif Carlson: Får jag upprepa: Gick det mycket fort från den litet förståeliga inställningen "jag vill ha mer muskler" till det hejdlösa beteendet och missbruket? Var tiden mycket kort till dess du blev beroende eller kom det långsamt? Var du fast i och med att du började?
Rainhold Gustavsson: Man kan väl säga att det är en speciell kultur kring detta. Jag menar att det rör sig om ett visst klientel. Man vill tävla och hävda sig inom idrotten. Om vi säger att det var 80 medlemmar i den grupp som jag representerade var hälften dopade.
När man själv hamnar i den depressiva svackan har man kanske ett klientel omkring sig som sysslar med kroppsbyggning. Jag höll på med styrkelyft, som är säsongsbetonat. De andra kanske tränar i syfte att tävla om ett eller två år. Man ser andra som ligger på en viss nivå när man själv som dopad har legat högre och när man dalar efter kuren går de förbi. Självförtroendet är ruttet. Man är depressiv. Det manar en hela tiden att fortsätta, annars kan man inte fortsätta inom det man håller på med, för man vill hela tiden hävda sig. Det där går ganska snabbt. Du kan räkna från 1983, när jag började. Jag hade aldrig tidigare varit inblandad i våldsamheter. 1985 kom första rättegången. En grabb höll på att avlida. Sedan rullade det på ganska snabbt. Jag har hundratals gånger utfört misshandel. Det är jag knappast speciellt stolt över.
Roland Larsson: Jag heter Roland Larsson och jag representerar Centerpartiet. Jag kommer från Östergötland, om det är någon som mot förmodan inte skulle höra det.
Jag tycker att man kan urskilja två olika linjer när det gäller anabola steroider. Den ena är den linje som följer idrotten, som handlar om att förbättra sitt idrottsliga resultat och att bli bättre och bättre inom elitidrotten och öka sin prestationsförmåga. Den andra linjen har mer en anknytning till det som man kan kalla våldskulturen. Den finns i kanten av den moderna våldskultur som vi ser så mycket av.
Jag skulle vilja ställa några frågor som kanske mer anknyter till den delen av den här typen av missbruk. Jag vänder mig först och främst till Rainhold. Du berättade förut mycket om hur du själv upplevde detta. Jag skulle vilja fråga: Hur upplevde din omgivning detta? Har du någon uppfattning om hur dina nära anhöriga eller dina vänner reagerade inför ditt missbruk? Det skulle vara intressant att höra.
Den andra frågan riktar jag till Jovan Rajs: Man får en känsla av att det finns de som medvetet använder sig av den här typen av preparat för att bygga upp aggressivitet. Jag skulle vilja höra om du kan säga om det finns någon sådan tendens. Använder sig den undre världen på något sätt av detta för att bygga upp sin organisation, t.ex. när man skall skaffa sig torpeder? Används den här typen av preparat just i det syftet?
Den tredje frågan vet jag inte riktigt till vem jag skall ställa. Jag vet inte vem av er som kan detta bäst. Sker det någon utveckling när det gäller den här typen av preparat? Kommer det nya preparat undan för undan som man inte har känt till tidigare, som blir svåra att kontrollera och som kan bygga på nya vetenskapliga rön? Kan man märka något sådant?
Barbro Westerholm: Jag heter Barbro Westerholm och representerar Folkpartiet liberalerna.
Jag vill först ta upp en fråga till Bertil Pettersson. Den handlar om inkörsportarna "näringspreparat" och sådana preparat som sannolikt inte har någon effekt när det gäller att bygga upp muskelstyrka och sådant, men som man gör en mycket häftig annonsering kring. Den bidrar till att skapa en attityd hos läsarna av de tidningar där annonserna finns, att man måste använda externa medel för att prestera någonting. Vad kan Folkhälsoinstitutet eller Konsumentverket göra beträffande den här informationen? Det behövs motinformation, men detta är väl också fråga om marknadsföring som inte riktigt uppfyller kraven på en god sådan.
Den andra frågan vill jag rikta till två som inte har haft ordet, men som jag tror har en del att berätta. Det är Ulf Bergman och Karl-Johan Sundberg, farmakologer och fysiologer. Den handlar om hur man hittar nya preparat som kanske borde upp på listan och hur man kan spåra sådana här effekter hos nyregistrerade läkemedel, men också substanser som vi har känt länge. Jag tänker på t.ex. nikotin som nu kan administreras i annan form än i cigaretter och piptobak. Man kan få det i ganska ren form. Det torde också vara ett medel som kan höja prestationsförmågan och som är kraftigt beroendeframkallande.
Thomas Julin: Jag heter Thomas Julin och representerar Miljöpartiet. Jag kommer från Gävleborgs län.
Den beskrivning som Rainhold gjorde tycker jag är mycket viktig. Jag tror att det är mycket viktigt att man använder personer med din erfarenhet när man skall informera värnpliktiga och ungdomar. Det skapar mycket stor trovärdighet. Därför är min fråga: Finns det fler med din erfarenhet som deltar i sådan här information i skolor och inom försvaret?
Jag har ytterligare en fråga: Är utbredningen av detta missbruk fördelad på sådant sätt att det är extra mycket på vissa orter eller är det relativt jämnt fördelat i landet?
Mats Garle: Frågan om nya preparat får vi komma till senare.
Vi har fortfarande störst problem med de gamla preparaten. Vi har fått en ny marknad. Det är den marknad som finns i Östeuropa. Inflödet av preparat från Östeuropa är mycket stort i dag. Tidigare kom det största inflödet från Västeuropa. Oftast var det idrottsutövarna själva som smugglade in dessa preparat. Inom idrottsvärlden hade man en viss moral. Man sålde inte till minderåriga, till personer under 20 år. Men i dag är det professionella langare från Östeuropa som ser detta som en mycket stor vinst.
Vad gäller kampanjer har Stockholms läns landsting, Huddinge sjukhus och Dopningsjouren genomfört en stor kampanj i Stockholms skolor. I maj och oktober hade vi föreläsningar för närmare 25 000 elever. Två f.d. missbrukare medverkade i ett program som hette Hundra minuter om anabola steroider. Vi har fått medel för att genomföra en ny kampanj under maj, och vi har också tagit fram informationsmaterial. Jag kan kort säga att vi i Stockholms läns landsting gjort en informationsbroschyr som skickats ut till samtliga föräldrar som har pojkar i 15--16 års ålder. Den har visat sig vara mycket uppskattad.
Hans Karlsson: Flera av de frågor som jag hade tänkt ställa är redan ställda, men det återstår ett par.
Först en fråga till Rikspolisstyrelsens representanter. Ni efterlyser en obligatorisk kontroll vid olyckor och andra liknande otrevligheter. Finns det i dag någon uppskattning över i hur stor andel av våldsbrotten anabola steroider är inblandade?
Sedan vill jag ställa en fråga till Arne Ljungqvist kring den frivilliga, eller ideella, kontroll som sker ute på gymen. Går det att på ett tillfredsställande sätt rekrytera kontrollanter som på sin fritid åker runt? Hur stor andel av gymen ställer sig vid sidan av dessa kontroller?
Eva Brännmark: Jag talade om två olika saker när det gällde just våldsbrottsligheten. Den ena gällde en forskningsundersökning. Det kan vara av intresse att undersöka hur stor del av dem som är inblandade i våldsbrott vid brottstillfället är påverkade av anabola steroider eller dopningsmedel och alla dödsfall inom en viss åldersgrupp.
Dessa uppgifter kan man med fördel avidentifiera för att få ett underlag för hur stor del av dem som är inblandade i våldsbrotten använder sig av dopningsmedel. Det skulle kunna ge oss en bra bild av hur brottsligheten och användningen av dopningsmedel egentligen ser ut i det här landet.
Jag vill poängtera att det är viktigt att vi tar upp detta, som vi planerat, vid nästa möte med Folkhälsoinstitutet, där hela den nationella samrådsgruppen finns samlad, så att man kan diskutera formerna för en uppläggning.
Den andra del som jag talade om gäller en skärpt lagstiftning på området. Dessa två saker skall man inte blanda ihop. Den skärpta lagstiftningen skulle göra det lättare att motivera vårt folk att arbeta med dessa frågor. Vi anser att det här är brottslighet som kan jämställas med narkotikabrottsligheten. Där skall man vara medveten om att vi inte har tio års fängelse utan två års fängelsestraff för dopningsbrotten. Kriminaliseras bruket skulle det dessutom ge oss tillgång till tvångsmedel, alltså husrannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning, någonting som vi i dagens läge inte kan göra eftersom bruket inte är kriminaliserat. Man har alltså betydande svårigheter att kunna ta sig in i utredningarna i inledningsskedet. Det skulle underlätta för oss att arbeta med dessa frågor om man hade en lagstiftning motsvarande den på narkotikasidan.
Hans Karlsson: Du vill alltså inte i dag göra någon uppskattning över hur stor andel av våldsbrotten som har anabola steroider inblandade?
Eva Brännmark: Det är omöjligt att göra en sådan uppskattning. Det finns inget underlag för att vi skulle kunna göra det, i varje fall inte inom polisen.
Bertil Pettersson: Leif Carlson frågade om det i den extrapolering som är gjord av tull- och polisbeslag kan vara fråga om en underskattning: att det kanske handlar om 10 % bland den manliga befolkningen över 20 år. Vi får gå tillbaka till 80-talet då man hade bättre facit. Det handlade om smugglingen av narkotiska preparat in i landet. De som missbrukade narkotika blev synbarligt mer berusade och synbarligt mer sjuka än, som vi vet i dag, de som använder anabola steroider. Där var det lättare att med "case finding studies" korrelera detta till den mängd beslag som gjordes av tull och polis. Man kunde alltså räkna upp beslagen med en viss procentsats, och det stämde ungefär överens med det missbruk man såg i samhället. Något sådant facit vi alltså inte för anabola steroider eller dopningspreparat, men man kan göra ett tankeexperiment. Jag vill återigen noga understryka att det är ett sätt att göra en uppskattning.
Vi funderar nu tillsammans med CAN på att se om vi kan göra en "case finding study", dvs. att vända oss till människor som kan ha kunskap om missbruket i sin närhet och på så vis få en uppskattning av det hela. Vi funderar också på andra strategier, bl.a. att samarbeta med försvaret, där man har möjlighet att under givna betingelser genomföra enkätstudier, för att komma åtminstone litet högre upp i åldersgrupperna.
Till Barbro Westerholm om kosttillskott: Jag tror inte att någon på gym säljer dopningspreparat. Det vore dumdristigt. Däremot är gym förmedlare av de kosttillskott som alla tror sig behöva för att nå de resultat det handlar om. Kosttillskotten är säkert en mycket viktig del. Ulf Guttormsson från CAN är ansvarig för de siffror och data som vi har fått fram i samarbetet med CAN, och det är de data jag har presenterat. Han har tittat på materialet, och det är bl.a. hans analys som säger att många ungdomar misstar sig när vi frågar om hormondopning. De tycks ge kosttillskott som svar. Namnlikheterna och associationer till dopningsmedel kan vara en anledning till det.
Hur man skall göra här är det svårt att säga. Jag skulle vilja föreslå när det gäller kosttillskott att man tog ett steg i samma riktning som vi har gjort i fråga om kemikaliekontrollen i Sverige. Vi har en mycket god kemikaliekontroll i Sverige. Det är anmälnings- och deklarationsskyldighet på kemikalier. Man är också skyldig att betala en viss avgift för de kemiska produkter man har med sig till Sverige. För att vi skall komma åt kosttillskotten krävs det alltså att någon myndighet -- i det här fallet är väl Livsmedelsverket den närmaste myndigheten, eventuellt Konsumentverket -- får de resurser som krävs för att granska både marknadsföring och innehåll.
Jag tror att vi med ett system med anmälningsskyldighet på det som kallas kosttillskott och med en möjlighet att ta ut en avgift för att preparaten skall få hållas på marknaden också får en möjlighet att granska och kontrollera preparaten på samma sätt som vi kontrollerar alla kemikalier som används i Sverige.
Beträffande den tredje frågan slutligen av Thomas Julin om utbredningen i landet vill jag påpeka att årskurs-9-studierna är representativa för hela landet. Man har valt ett antal klasser i årskurs 9 på ett sådant sätt att det är representativt för hela Sverige. Som jag sade tidigare är det 1 % av samtliga pojkar som säger sig någon gång ha prövat anabola steroider.
Gymnasiestudierna, som jag fäster större vikt vid och som varit betydligt mer omfattande, är naturligtvis bara representativa för den ort de är genomförda på. Orterna är fördelade över hela landet. Vad gäller spridningen av dem som säger sig ha prövat steroider är det 1 % i det ena ytterläget och 5 % i det andra. Det är det spektrum som vi ser. Samtidigt vet vi att Falkenbergsstudien från 1993 pekade på att man där hade mer än 10 % av ungdomar i 15--16 års ålder som använde steroider.
Jag tror faktiskt att det är så att det på vissa orter under vissa perioder och under ledning av vissa dominerande grupper kan vara ett mycket omfattande missbruk. Observationsmässigt får vi acceptera att det ser ut på det viset.
Göran Isaksson: Jag vill instämma i och understryka det som Eva Brännmark sade om omöjligheten för närvarande att uppskatta sambandet mellan faktiska våldsbrott i dag och användningen av anabola steroider. Jag har tillsammans med Ulf Bergman och Mats Garle här och dr Ulf Åsgård och Else Britt Ljung på häktet i Stockholm försökt att se på detta. Vi gjorde en pilotstudie och tog urinprov på 50 frivilliga personer som var häktade för våldsbrott. Vi fann ingenting i den studien. Vår slutsats var att vi hade ett signifikant bortfall, alltså personer som vägrade att lämna urinprov och svara på våra frågor. Vår slutsats är att det måste till någon form av beslut från högsta ort, vilket denna ju är, för att detta skall kunna gå att genomföra.
Ulf Bergman: Jag har fått ett antal frågor. Jag är klinisk farmakolog på Huddinge sjukhus och har också suttit med i Dopningskommissionen under ett antal år.
Barbro Westerholm frågade bl.a. hur man hittar nya preparat i de här sammanhangen. Jag skulle vilja säga att det oftast generellt sett är läkemedel vi arbetar med i dessa sammanhang. Det är läkemedel som används på ett felaktigt sätt. Det är läkemedelseffekter som man oftast är ute efter. Det betyder alltså att vi, i takt med att vi registrerar nya läkemedel, bör kunna följa upp de effekter som kan visa sig i samhället långt efter registreringen. Vi behöver en betydligt bättre uppföljning än vad vi har i dag. Vilka läkemedel som kan bli aktuella kan vi i väldigt liten utsträckning förutsäga. Vi måste egentligen vara beredda på att de kan dyka upp på alla möjliga ställen.
Jag tror inte att det var någon som hade förväntat sig att astmamedicinerna skulle bli aktuella i de här sammanhangen, vilket de nu visat sig vara. Även Mats Garle vid dopningslaboratoriet har påvisat att ett veterinärpreparat är i bruk hos människor. Det är det preparat som Katrin Krabbe på sin tid använde när hon åkte fast och som används vid astmabehandling. Uppenbarligen tycks det ha anabolliknande effekter även på människa. Det finns inga säkra bevis men det finns klara indikationer.
En aspekt på detta är att vi måste ha en mycket bättre uppföljning av nyregistrerade läkemedel för att vi skall kunna upptäcka deviationer i det dokumenterade indikationsområdet och bruket.
Ett annat område där man delvis kan följa utvecklingen är idrottsvärlden. I samband med de dopningskontroller som görs och de prov som tas, 2 500 varje år, kommer man att upptäcka ett och annat. Man kommer att upptäcka sådant som inte finns med på dopningslistan. Det knyter an till nästa fråga, nämligen nikotin. Läkarförbundet har i sitt tobakspolitiska program för 1991 tagit fram frågan om att nikotin borde stå på dopningslistan, därför att det uppfyller många av de kriterier som faktiskt gäller för andra dopningspreparat. I och med att jag suttit i Dopningskommissionen under några år har det funnits anledning för mig att fundera i de banorna. Utifrån den skrivning som gjorts om centralstimulantia i dopningslaboratoriet faller även substansen nikotin ut i den typen av tester. Vi har funnit att förvånansvärt mycket nikotin förekommer i proven både vad gäller de nationella tävlingsproverna och internationellt. Jag trodde i min enfald att det här var fråga om det svenska snuset, men vi hittar nästan lika mycket nikotin i de internationella tävlingarna, där det huvudsakligen är icke-svenskar som deltar.
I de prov som tagits mellan 1992 och 1994 -- det rör sig om drygt 2 000 prov -- fann man hos män i 30 % av fallen nikotin i anslutning till idrottsutövning i tävlingar och i 15 % hos kvinnor. I de internationella tävlingarna fann man nikotin bland 24 % av männen och hos 10 % bland kvinnorna.
När det gäller enskilda idrottsgrenar finner man att en del idrottsgrenar har en påtagligt hög förekomst av nikotin, betydligt mer än vad man ser i samhället i stort. Man kan faktiskt ifrågasätta om dessa idrottsgrenar helt enkelt föder nikotinister. Vi vet inte i vilken form nikotinet har intagits, det kan vara allt ifrån rökning till snusning, men det finns numera också avvänjningsmedel i form av tuggummi och plåster. Det allra senaste är nikotinsprej. När man finner 50--55 % förekomst av nikotin i en del idrottsgrenar undrar man om det helt enkelt inte är den centralstimulerande effekten, "kicken", som de är ute efter. Då fyller nikotinet väl de kriterier som gäller för andra preparat som står på dopningslistan. Det kan nämnas att man i djurförsök, hos råttor t.ex., inte kan skilja på amfetamin och nikotin vad det gäller dessa effekter. Det finns alltså all anledning att fundera på denna fråga. Det är någonting som vi förstås får brottas med även när det gäller hur frågan skall tas upp internationellt.
Avslutningsvis skulle jag vilja kommentera den våldsstudie som vi har genomfört på häktet i Stockholm. Hela poängen med studien var att vi var tvungna att följa den etiska kommitténs godkännande. Det förutsätter att man lämnar proverna frivilligt. I de prov som lämnats frivilligt hittar vi inga anabola steroider. Vi har däremot mycket klara misstankar om att en del av dem som vägrade lämna prov hade intagit anabola steroider. Men det har vi inte kunnat bevisa. Med nuvarande lagstiftning har vi inte möjlighet att komma åt dem.
Arne Ljungqvist: Det har ställts frågor som jag kan hjälpa till med att besvara, någon var ställd direkt till mig. Jag skall börja med att kommentera detta med nya preparat.
Den grundläggande dopningsmedelslistan framställs och fastställs av den internationella olympiska kommittén efter rekommendation från den medicinska kommittén. Den medicinska kommittén träffas regelbundet och ofta och gör vid behov omvärderingar och förändringar i listan. Så heter det t.ex. i dag inte längre anabola steroider, utan rubriken är "Anabola substanser", just därför att man upptäckt att det finns substanser som inte är kemiska steroider men som har anabola effekter. Ulf Bergman påpekade det också.
De s.k. beta 2-agonisterna, i varje fall de långverkande som används som astmamedicin i dag, har visat sig vara ganska populära bland idrottsmän när det gäller att nå den anabola effekten. Vad vi inte vet ännu, och det är en annan väsentlig fråga för dagens diskussion, är i vilken grad de kan ha motsvarande bieffekter som anabola steroider vad gäller hela det psykiska och somatiska panoramat.
Här behövs alltså fortsatt vaksamhet och fortsatta studier för att få veta vilka läkemedel -- det är ju läkemedel det är fråga om -- som bör omfattas av den framtida lagstiftningen. Därför får man också vara öppen för att omvärdera lagstiftningen allteftersom läkemedelsindustrin hittar på nya saker. Det gäller således också nikotin. Ifall det skall dopningslistas beslutas i grunden internationellt. Det får man i så fall ta upp internationellt.
Jag kan nämna att frågan har varit uppe i internationella medicinska olympiska kommittén. Man beslutade att inte föra upp det på dopningslistan, i varje fall inte då, och det är 5--6 år sedan. Det är möjligt att det finns nya data och nya kunskaper som gör att det finns grund för att ta upp detta igen. Det får man naturligtvis i så fall göra.
När det gäller frågan om kontrollerna och kontrollanterna vet ni kanske att det i dag är Riksidrottsförbundets folk som genomför de s.k. dopningskontrollerna i vårt land. Några andra gör det inte. Vi är begränsade i vår verksamhet till att utföra de kontrollerna på medlemmarna inom svensk idrott, dvs. att de skall vara föreningsanslutna idrottsmän, andra har vi inte rätt att testa, såvida det inte finns frivilliga bindande avtal. Några sådana finns i en del områden i vårt land, t.ex. har i Örebro olika gym slutit sig samman med vårt distriktsförbund i länet och frivilligt gått med på att låta sig underkastas dopningskontroll.
Jag skulle med glädje hälsa att man i det här sammanhanget gjorde en inventering av gymverksamheten i vårt land för att stimulera till den typen av frivilliganslutning för att få en sanering av gymmiljön. Vi kommer inte i dag åt gymmiljön med vårt folk. Bodybuildingförbundet är inte med i Riksidrottsförbundet. Det har diskuterats vid varje riksidrottsmöte om det skall vara med eller inte. Ett argument som förts fram har varit att det vore ett sätt att komma åt dopnings- och steroidbruket inom Bodybuildingförbundet. Då kan man fråga sig: Skall det vara en merit att ha dopning i sin miljö för att få bli medlem i Riksidrottsförbundet? Här finns det verkligen ideologiska konflikter. Vi har helt andra kriterier för medlemskap än en snuskig miljö. Det går kanske att lösa detta med frivillighet och en utvidgad analys av gymverksamheten.
Slutligen om kontrollanter. Det är ingen angenäm uppgift att springa omkring och vara amatörpolis och jaga folk för att be dem att lämna ett dopningsprov, för att de i värsta fall skall avslöjas som fuskare. Det har varit betydande svårigheter under resans gång att både rekrytera och framför allt behålla människor, som i den här verksamheten blivit trakasserade. Det är inte så konstigt. Men vi har dess bättre ett stort engagemang bland medicinalpersonal och idrottsledare som trots allt försöker vara med och hjälpa till att sanera. Det är många människor som ställer upp på våra utbildningsdagar och utbildningskurser. Vi har ett bra nätverk av kompetent folk.
Vår modell är efterliknad i världen. Det system som vi byggde upp är i dag det enda som opererar också internationellt och drivs av en svensk som utbildades av Riksidrottsförbundet. I dag har han en verksamhet som är världsomspännande och där hans folk på samma grunder som i Sverige reser runt och tar dopningsprov vid träningstillfällen, från Kina till Australien, Japan, USA etc., framför allt inom den internationella friidrotten. Den verksamhet som vi startat är alltså under tillväxt och har en stor internationell accept. Den är behäftad med betydande svårigheter, men jag ser ändå prognosen som gynnsam.
Rainhold Gustavsson: Jag skall besvara frågan hur omgivningen reagerade på mitt vansinniga beteende under åren, periodvis. Jag hade ett läger som uttryckte sin beundran för mina "vansinnigheter". Det var i regel grabbar som själva höll på med det. Så hade jag ett annat läger som uttryckte sin avsky för de våldsamheter man hamnade i. Men moralpredikningarna, som man uppfattade dem då, var det inte lönt med. Det gick inte fem minuter så åkte de som genomförde dessa på en lusing. Det var inte riktigt läge för att sätta i gång en diskussion.
Den första kontakt mina föräldrar fick var när jag hållit på i nästan fem år. Det var hösten 1987 då jag började ta sprutorna på mig själv. I regel tar man dem i stora muskelgrupper på grund av att det är bättre upptagningsförmåga där. Man kan även sticka dem med insulinnålar i armar, axlar eller bröst. Man trycker flera ampuller i en spruta, nålen är ungefär en decimeter lång. När man skall ta den i skinkan är man tvungen att ligga på magen. Det är ett ganska stort operativt ingrepp.
Det var en lördag förmiddag. Jag hade ingen möjlighet att ta mig till stan, så jag laddade med en full pump. Jag gick till övre planet, stängde dörren och drog ett fullt rör. Under tiden ringer det på nedre planet. Min mor tar telefonluren och ropar till mig att jag har telefon. Jag har precis fått ner hela nålen. Jag svarar till henne att jag skulle ta telefonen där uppe. Men det hör aldrig hon. Hon ångar upp för trappan. Jag kastade täcket över mig för att dölja det jag höll på med. Men täcket tyngde ner hela sprutan, och det var ju lagom skönt. Min mor kom in och frågade varför jag inte tagit telefonen. Jag försökte bara få henne därifrån. Naturligtvis väcks hennes nyfikenhet, hon undrar vad jag gör mitt på dagen, fullt påklädd svettandes under täcket. Då ryckte jag bort täcket och sade: Tryck ner den här! Då var hela skinkan fylld med blod på grund av att sprutan hade rört sig. Det var inte någon speciellt fin upplevelse för henne. Det var den kontakt hon fick med det här. Sedan slutade jag hyckla om det och lade korten på bordet och berättade vad jag höll på med. Under den tiden fanns ingen lagstiftning, så man behövde aldrig vara rädd för att åka fast. Man var i stället rädd, som jag sade tidigare, för dopningskontrollanterna.
Med den erfarenhet jag har har jag åkt runt och funnit att det inte finns en ort i Sverige som förskonats från detta. Det stannar 50--100 skolungdomar efter varje föreläsning som berättar att de har anhöriga som använder dopningspreparat. De frågar vad de skall göra och vart dessa skall slussas. Jag lämnar namn och telefonnummer. Det har blivit närmast en kuratorverksamhet som är litet svår, för man vill ju ha privatliv också.
Det finns fler än jag som åker runt och berättar om sina erfarenheter. Det är svårt att ha en föreläsning på 30 minuter för er. Jag har en speciell personligt präglad stil när jag är på gymnasieskolor. Att här försöka skapa en bild av hur det har varit för mig är oerhört svårt.
Marianne Jönsson: De flesta frågor jag hade tänkt ställa har besvarats. Men jag funderade på om det här missbruket endast är begränsat till kraftsporterna eller om det förekommer i andra verksamheter också, och om det ökar. Vidare undrar jag hur många som avslöjas vid de dopningsprov som årligen görs.
Liselotte Wågö: Jag tycker att den här förmiddagen på ett mycket tydligt sätt har visat på det utomordentligt angelägna i att vi får en kartläggning av hur stort problemet är i Sverige. Framför allt vill jag veta omfattningen och hoppas att utredningen tar detta på djupaste allvar och försöker angripa det för att vi skall få en uppfattning av det hela, vi som sedan skall lagstifta på området.
Vidare skulle jag gärna vilja veta -- det är ju klarlagt -- vad den som missbrukat den här typen av ämnen får för bestående men. Sedan är det ytterligare en sak som ingen annan har nämnt här i dag, och jag vet inte om det har någon koppling, men frågan måste i alla fall ställas. När man ägnar sig åt den här typen av missbruk är det i den ålder då man skall reproducera, i den mån man inte blir steril: Finns det belagt någonting om genetiska skador? Det finns andra preparat som ger sådana skador, det vet vi. Det här måste kartläggas. Det är avgörande för hur man skall gå vidare för att försöka bromsa missbruket.
Det är oerhört viktigt att man fortsätter med det informativa arbetet och försöker arbeta förebyggande. Det är ofta så med information att man når en viss grupp av människor men kanske inte dem man verkligen vill nå. Så kommer jag över till frågor till Rainhold Gustavsson. Hur ser den sociala miljö, det sociala mönster, ut som du levde i? Hur finansierade du det hela?
Beträffande läkarkontakter är det ju hela tiden mer eller mindre nogräknade personer med i spelet, läkare som ställer sin kunskap till förfogande för att ni skall kunna åstadkomma bästa möjliga effekt genom olika kombinationer av medel. Kan du utveckla det litet? Jag skulle gärna vilja veta hur den miljön ser ut.
Ytterligare en gång: Det är viktigt att vi snabbt får fram uppgifter, för polisens arbete är också avgörande. Det är omöjligt att acceptera att polisen inte prioriterar den här typen av frågor därför att de hanteras av narkotikarotlar. Våra påföljder är låga. Det är ingen straffskärpning på gång, och man prioriterar den tunga narkotikan. Därför är det så oerhört viktigt att få en kartläggning. Jag vänder mig direkt till dig eftersom du yttrat dig om själva utredningen.
Om Rainhold kunde svara på frågan om den sociala miljön och läkarna på frågorna om etiken hos våra doktorer och om det är möjligt att kartlägga den genetiska frågan vore jag tacksam.
Vad händer efter det att man har haft ett långvarigt missbruk och sedan slutar? Hur mår du Rainhold i dag?
Tuve Skånberg: Det har varit en mycket intressant hearing, om hur man skall komma åt det här svåra problemet. Men jag efterlyser ett djupare orsaksperspektiv än enbart ett klinisk-kemiskt eller ett polisiärt perspektiv. När man bara talar om kemikalier låter det som om man försökte komma åt det kvinnliga problemet med anorexi genom att diskutera näringsvärdet på maten. Det finns ju en orsak till att människor börjar med bodybuilding och sedan går vidare. Jag skulle vilja ha det belyst.
Finns det möjligen ett djupare orsakssammanhang i papparollen, identifieringen med pappan, problemet med de osynliga papporna? Är det därför som detta accelererar i dag i vårt samhälle? Kan man hitta andra bilder i problemkomplexet med vapenfixeringen, våldsideologin och kvinnoföraktet, något som vi kan ana i beskrivningarna, något som hör ihop med de osynliga papporna? Om vi kunde sätta in stöten där, skulle vi kanske kunna lösa flera problem på en gång.
Rinaldo Karlsson: Jag vill ställa en fråga till Rainhold Gustavsson.
Vi har hört att det är svårt att svara på frågor om våldsbrott och anabola steroider, eftersom det finns så litet statistik, men du behöver inte bygga dina åsikter på statistik -- du har varit dörrvakt här i Stockholm och har umgåtts i de här kretsarna. Vilka åsikter har du om hela våldsmentaliteten? Har den ökat i Sverige på senare tid? Vi har ju sett att det under de senaste åren har begåtts våldsbrott som är svårförklarliga. Vad tror du att det beror på? Du behöver inte bevisa det du säger med något annat än din erfarenhet. Var det bara du som var en "knäppgök", eller blir alla andra också sådana?
Christina Pettersson: Göran Isaksson berörde beroendet. Om jag har uppfattat det rätt, har ett argument mot kriminalisering varit att det här missbruket inte jämställs med narkotikamissbruk på grund av att man anser att det inte är lika beroendeframkallande. Det skulle vara intressant att höra om det finns ny forskning eller nya erfarenheter som visar att de här preparaten är mer beroendeframkallande än man tidigare har trott.
Jag vill också ställa en fråga till Eva Brännmark. Det brukar finnas stora ekonomiska intressen kring missbruk, och jag skulle vilja veta om ni inom polisen har tittat på just det. Kan man se om det förekommer organiserad införsel och försäljning av de här preparaten?
Bertil Pettersson: Rainhold Gustavsson nämnde mot slutet att han också hade fungerat som kurator. Det är naturligtvis mycket bra att människor kan vända sig till honom.
Jag vill berätta att samhället har inrättat en funktion som kallas Dopingjouren, som man kan ringa till gratis. Vi försöker sprida så mycket kunskap som möjligt om denna jour. Där finns två specialutbildade sjuksköterskor, som avlöser varandra. Jouren är öppen varje dag mellan kl. 10 på förmiddagen och kl. 20 på kvällen. Dit kan man alltså ringa och dels få svar på direkta frågor, dels hänvisas vidare. Där finns den kunskap som krävs för att bedöma problemens allvar hos dem som ringer, och därmed kan de hänvisas vidare när det behövs. Man har kontakter över hela landet.
Jag hoppas att också du när du är ute, Rainhold, talar om att Dopingjouren finns som en kanal dit man kan vända sig, vare sig man är missbrukare eller funderar på att använda de här preparaten, vare sig man är anhörig eller arbetar inom yrken där man stöter på dopning och har begränsad kunskap. Sjukvården, skolhälsovården och naturligtvis tull och polis skall också kunna vända sig till jouren för att få frågor utredda.
Rainhold Gustavsson: Jag skall först besvara frågan om den sociala miljön. Jag kommer själv från ett hem med båda föräldrarna, och jag har haft arbete som jag har skött. Att finansiera det här missbruket sker på samma sätt som på narkotikasidan. Skillnaden är bara att det är mera socialt anpassat att prata om anabola steroider. Det är också en avart inom idrotten. Man bygger åtminstone upp sin kropp, även om det är ett ganska stort självbedrägeri. I de kretsar som jag rörde mig i fanns vanliga föräldrar, i olika yrkesgrupper och alla samhällsklasser.
Man finansierar sitt eget missbruk på andras bekostnad. När jag började som 17-åring bodde jag hemma, och alla pengar jag jobbade ihop gick till det här. Den dag jag flyttade hemifrån hade jag skaffat så mycket kontakter att jag kunde ta på mig partier och sälja till andra, som fick betala mitt missbruk. Annars hade jag inte haft råd att kamma mig på den tiden.
Någon frågade om våldsmentaliteten. 1984 fanns samma skönhetsideal som i dag. Man bygger upp kroppen med steroidernas hjälp, men inte i första hand inom idrottslig verksamhet utan för sina egna syften. Var och en bygger upp sitt eget försvar, för sitt eget syfte. Man vill hålla folk på avstånd, därför att de skall inte bry sig om vad man håller på med. Man kanske har dåligt självförtroende, och syftet kan då vara att hävda sig i en grupp vid ett visst tillfälle. Man gör det bara, rätt upp och ner.
Det här med dörrvakter är inte speciellt konstigt. Jag hoppas att jag inte säger för mycket, men i de kretsar där jag har rört mig anställer man en kille som är välbyggd, därför att han är representativ i dörren.
Jag tror inte heller, som Bertil sade, på myten att den som går in på ett gym blir erbjuden anabola steroider -- även om det kan hända någon gång. Det sker ingen försäljning av steroider på gymen, utan den verksamheten sköts på ett helt annat sätt.
Arne Ljungqvist: Det ställdes en direkt fråga om etiken och eventuell läkarinblandning vid hanteringen av den här typen av dopningspreparat. Jag vill erinra om att Socialstyrelsen i slutet av 70-talet gick ut med en påminnelse till Sveriges läkarkår om att det var oacceptabelt och inte förenligt med sedvanlig läkaretik att förskriva anabola steroider till friska unga människor. Det var långt innan det fanns någon lagtext om detta.
Jag vill påstå att medvetenheten bland kollegerna är utomordentligt stor -- det vore konstigt annars. Det strider mot varje grundläggande farmako-terapeutisk praxis över huvud taget att ge potenta läkemedel till friska människor. I den mån det förekommer i vårt land vill jag nog hävda att det är enstaka, tråkiga ströfall. Det överväldigande problemet ligger i ett rätt okontrollerat inflöde av preparat av den här typen i vårt land.
Det ställdes också en direkt fråga till mig om frekvensen fall som idrotten hittar och vilka idrotter det gäller. Jag brukar säga att ingen idrott skall tro sig vara immun, i varje fall ingen idrott där kroppslig, fysisk träning ingår som en del i den idrottsliga övningen. Det kan vara mer eller mindre uttalat. I dag är praktiskt taget varje något så när fysiskt krävande idrott beroende av såväl styrketräning som uthållighetsträning och teknikträning. De här medikamenten hör hemma i styrketräningsfasen. Jag kan tänka mig att schack och bridge -- som inte är med i Riksidrottsförbundet -- slipper problemet. Men det är farligt om några idrottsledare har föreställningen att just deras idrott är riskfri, därför att det är den inte.
Jag skall också säga något om frekvensen. När vi i början på 80-talet gick över från att testa folk nästan uteslutande i samband med idrottstävlingar till att också testa folk under träningen, dvs. när man kan tänkas använda anabolica, gick frekvensen upp från ca 1 % till uppemot 4 %. Nu har frekvensen gått ned igen. Av alla de prover som tas, både nationellt och internationellt, är 1--1,5 % positiva. Tre fjärdedelar av dessa 1,5 % gäller steroider och en fjärdedel annat.
Trots att vi har ett ganska sofistikerat system bedömer vi att bruket i dag är förhållandevis litet inom de idrotter som hör hemma i Riksidrottsförbundet. Det stora problemet i Sverige ligger, enligt mitt förmenande, utanför idrottens kontroll. Vi är trots allt de enda som kontrollerar vad som pågår, och vi har ett rimligt grepp om det. Men det är alltså den okontrollerade verksamheten utanför idrotten som är det stora problemet. När vi på idrottssidan upptäckte detta slog vi larm till andra ansvariga myndigheter, som tull, polis, Folkhälsoinstitutet och liknande. Jag är väldigt glad att man har tagit till sig det här budskapet och att en resa i rätt riktning verkligen är på gång.
Göran Isaksson: Jag vill visa en bild, som jag tycker är rolig. Den visar mannen i verkligheten och hans drömbild av sig själv.
Jag tänkte också svara på frågeställningen om osynliga pappor och missbruk/beroende.
Det är helt enkelt så att anabola steroider innebär en möjlighet för vilken alldaglig man som helst, t.o.m. en mes, att närma sig drömbilden, att bli störst, bäst och vackrast. Jag tror att det är en rätt vanlig drömbild. Allt drogmissbruk syftar till att manipulera verklighetsuppfattningen på något sätt. Det finns stora skillnader mellan missbruk av anabola steroider och klassiskt missbruk -- precis som alkoholmissbruk i vissa fall skiljer sig från narkotikamissbruk. Viss narkotika är inte beroendeframkallande.
Om vi tar alkoholmissbruk som en modell för missbruk, innebär ett alkoholrus en omedelbar berusning, där man får en föreställning om sig själv som större, bättre och vackrare än man är. Detta är behagligt, kan upprepas och kan leda till ett beroende och dessutom till att man ständigt lever med en falsk verklighetsuppfattning.
Missbruket av anabola steroider ser annorlunda ut. Där går man momentant in i ett kroniskt missbruk, med tabletter eller injektioner dagligen. Det motsvarar alltså ett långt framskridet alkoholmissbruk. Jag vet inte om det skall kallas beroende -- det är helt enkelt en ny form av missbruk.
Det speciella med missbruket av anabola steroider är att det både påverkar upplevelsen av den faktiska verkligheten -- man får en psykisk förändring -- och påverkar den verkliga kroppen i den här riktningen. Här finns alltså ett mera komplicerat samspel mellan verklighet och uppfattning. Jag tror att parallellen med anorexia nervosa har en viss täckning.
Eva Brännmark: När det gäller frågan om i vilken mån grov, organiserad brottslighet är inblandad i den här verksamheten och i vilken mån det finns ekonomiska intressen, kan jag svara att de ekonomiska intressena är ganska uppenbara. Jag säger därmed inte att det här är en typ av grov, organiserad brottslighet som motsvaras av kokainkartellerna i Colombia, men vi ser att det finns organiserade grupper, större och mindre, som utan tvivel tjänar stora pengar på den här verksamheten.
Vi ser också att både enstaka idrottsmän och andra som använder de här preparaten åker ut, skaffar sig preparaten, tar med dem hem och säljer dem för att finansiera sitt eget missbruk. Det är alltså inget tvivel om att det är stora pengar i omlopp.
Jag vill också göra en kommentar till frågan om Rambo- och papparollen. Vi inom polisen jobbar ganska mycket med ungdomar i riskzonen. Jag tror att det är ganska viktigt att man tar upp just den aspekt som någon av er pekade på. Många av de här ungdomarna har inga förebilder för papparollen. När vi är ute och informerar, särskilt inom ramen för den brottsförebyggande verksamheten, brukar vi hänvisa till att även kvarterspoliser, närpoliser, idrottsledare, lärare och andra kan fylla den här funktionen. Men även andra föräldrar och andra pappor kan fylla det tomrum som uppstår i vissa familjer, t.ex. i samband med skilsmässor, när många mammor blir ensamstående. Vi tror att det måste finnas möjlighet att ta till sig kunskapen om hur en vuxen man skall bete sig på något annat sätt än via TV, andra medier, Rambofilmer, våldsfilmer och vapenfixering. Vi börjar nu få belägg från vetenskapligt håll för att de tankegångar som vi har verkligen tycks gå åt rätt håll. Det finns anledning att ta det här på allvar och att titta närmare på det. Den av er som tog upp frågan är alltså helt rätt ute.
Ulf Bergman: Det är några frågor som inte har berörts. Jag uppfattade det som en ren order från Liselott Wågö att vi i utredningen skall ta tag i vissa kartläggningar om omfattningen. Vi får försöka ta till oss det och se vad vi kan göra, även om det inte är helt lätt att studera detta. Problemet är att det handlar om missbruk, och det är svårt att få representativa epidemiologiska kartläggningar på detta område. De långtidseffekter som man kan misstänka att dessa medel ger gäller ofta dem som har sökt vård. De som aldrig söker har förmodligen inga problem. Men vi vet inte hur många de är. Vi vet alltså inte ett dugg om hur representativa de är som söker vård.
Vi har anledning att tro att det kan bli bestående mentala störningar hos en del patienter. Men vi vet ju inte hur dessa patienter såg ut från början, om det var någon faktor som gjorde att de drog sig till den här typen av missbruk och ändå hade fått en liknande utveckling. Det är väldigt svårt att studera detta när man inte kan genomföra experimentella studier. Dessutom rör det sig om ett missbruk där vi inte har doseringar eller preparat under kontroll, vilket man annars har när man dokumenterar effekter.
Det ställdes också en fråga om bestående effekter. En uppenbart bestående effekt hos killar som börjar med de här preparaten i unga år är att de inte når sin fulla längd, utan de blir kortare. Effekten är alltså den motsatta mot vad de egentligen är ute efter. Det kan vara killar som är korta till växten och har dåligt självförtroende, och de vill därför bygga upp sig. Tillförseln av anabola steroider påskyndar själva pubertetsutvecklingen, och det betyder att de långa rörbenen, som styr längdtillväxten, sluts mycket snabbare. Det kan betyda att de blir 5 cm kortare än de egentligen skulle ha blivit. Men det vet vi inte -- det är ingenting som man söker vård för. Det är alltså en typ av bestående effekt som det är väldigt svårt att dokumentera.
Det blir effekter på spermieproduktionen. Det kan bli en kortvarig, övergående sterilitet, även hos unga killar. Men såvitt vi vet går detta i stort sett alltid över, åtminstone bland de yngre. Detta kan ses i analogi med effekterna av p-piller på 60-talet, när vi doserade betydligt högre och kvinnor som använt dem långa perioder fick svårigheter att komma i gång med menstruation osv. Såvitt jag vet kom de i gång i stort sett till hundra procent. När det gäller anabola steroider har vi kännedom om ett enda fall. Det är en äldre man, som uppenbarligen inte har kommit i gång utan fortfarande är steril efter långvarigt missbruk.
När det gäller beroendeutvecklingen, handlar det om helt andra mekanismer än med alkohol, bensodiazepiner och barbiturater. Även där har vi liten kännedom om omfattningen av beroendepotentialen.
Bara anekdotiskt kan jag nämna att de här preparaten uppenbarligen är så åtråvärda att man ibland hittar dem bland receptförfalskningar på apoteken. Det är sådant som annars inträffar med narkotikapreparat och bensodiazepiner. Vi har sedan mitten på 80-talet hittat även anabola steroider, som har en begränsad användning rent medicinskt. Nu har man avregistrerat nästan alla dessa preparat. Jag kan ge en antydan om detta genom att visa hur nya FASS ser ut. Det är få anabola/androgena steroider som finns kvar på marknaden, i jämförelse med hur det såg ut på 70-talet.
De uppföljningar som Läkemedelsverket gör utifrån receptförskrivningar -- man har gjort några på 90-talet -- visar att det inte förekommer någon omotiverad medicinsk förskrivning av dessa medel. Det kan förekomma något enstaka fall, som i och för sig kan ställa till stor skada, men det är inte något utbrett fenomen. Den medicinska vården är icke en källa till det här missbruket, utan det kommer från andra källor, såsom vi har hört tidigare.
Det finns inte heller, såvitt vi vet, något belägg för genetiska skador hos män som tar den här typen av preparat. De eventuella effekterna på spermieproduktion och annat kommer att visa sig. Det är vad kolleger som arbetar med fertilitet har relaterat för mig.
Jovan Rajs: Jag har fått en fråga om i vilken omfattning man använder anabola steroider bara i syfte att kaxa upp sig, inte för att förbättra sina muskler. Detta är något som vi har börjat märka. För ett par år sedan blev en taxiförare ihjälslagen av två unga rånare, som hade tagit steroider bara för att muntra upp sig själva och bli mer modiga. Vi var tidigare inte medvetna om detta. I litteraturen finns uppgifter om att dessa medel har använts under olika krig.
I samband med besiktningar av personer som har varit inblandade i rån -- på begäran av polisen på grund av att de har skadat sig på glasbitar m.m. -- har en helt ny värld öppnat sig för oss. Annars brukar polisen inte begära att rånare och torpeder skall besiktigas genom att man tar blodprov på dem för att göra olika analyser. Från kontaktmännen bland våra vänner inom polismyndigheten får vi höra att de varje vecka har något sådant fall. Vi har också kontakt med grupper som Non Fighting Generation, som är mycket väl insatta i detta -- nästan lika mycket som Rainhold.
Sedan ser vi att uppgifter om de fall som är säkra, dvs. där det är påvisat att steroider har spelat en viss roll i samband med något brott eller våldsdåd, har stannat kvar på polisinspektörsnivå och aldrig kommit till åklagare. I ett enda fall har något sådant diskuterats i rätten, men då tillskrevs våldsmannens agerande ändå alkohol snarare än anabola steroider. Problemet med anabola steroider finns tydligen inte på rättsnivå. Alla dessa uppgifter drunknar på lägre nivåer.
En kartläggning har nämnts. Jag tror att det är det rätta ordet, men det skall inte bara göras en kartläggning av användandet av steroider, utan också av hasch och andra droger. Jag tror att vi nu befinner oss i samma stadium som med alkoholen på 20-talet, i bilismens början. Då gällde diskussionen om man skulle använda alkohol eller inte.
Jag är mycket glad över socialutskottets initiativ. Men allt detta kanske kommer att stupa i justitieutskottet, därför att där blir det stopp vad beträffar en kartläggning av droger.
Ordföranden: Innan vi avslutar våra överläggningar i dag skall jag på socialutskottets vägnar be att få framföra ett hjärtligt tack till våra inbjudna gäster för deras mycket värdefulla medverkan här i dag.
Vi sätter stort värde på de kunskaper som ni har förmedlat till oss, så att det blir möjligt för oss att göra en uppdatering. Vi skulle också sätta värde på om vårt kansli fick ta del av de bilder som ni har visat. Vår avsikt i utskottet är att dokumentera denna utfrågning i samband med ett betänkande, där vi behandlar de motioner som har väckts under den allmänna motionstiden och där dessa frågor har tagits upp på bredden. Det har kommit motioner från samtliga partier i riksdagen, vilket vittnar om det starka intresse och det stora ansvar för de här frågorna som finns här. Vi kan med bilderna illustrera den del av betänkandet där referatet kommer att ingå.
Vi är tacksamma för att riksdagens stenografer ställer upp och bidrar till att utfrågningen i sin helhet kommer att kunna återges i tryck.
Jag vill också rikta ett tack till er i utredningen, med ordföranden Susanne Billum i spetsen, för att ni har velat komma hit och delta i hearingen.
Vi i socialutskottet ser mycket allvarligt på denna problematik. Ni har redan dragit slutsatsen att den här frågan är en av dem som är högprioriterade i vår verksamhet. Vi hoppas nu att utredningen kan förse regering och riksdag med underlag, så att vi kan fatta beslut om verkningsfulla åtgärder. Det är viktigt att vi har en god vetenskaplig grund att stå på, så att vi har en bra överblick över konsekvenserna av olika beslut. Vi hoppas att utredningen skall förse oss med material -- vi tror säkert att ni lyckas med den uppgiften. Vi vill gärna att ni bedriver det här arbetet skyndsamt.
Det är viktigt att vi i riksdagen inte likgiltigt åser vad som sker, utan att vi är fast beslutna att på allt sätt försöka eliminera skadeverkningar. Vi har ju fått bekräftat -- vår oro är inte mindre efter utfrågningen -- att dopningen håller på att utvecklas till ett allvarligt folkhälsoproblem. Då är det mycket angeläget att regering och riksdag snabbt vidtar verkningsfulla åtgärder, så att vi kan lösa problemen.
Med dessa ord vill jag än en gång säga ett hjärtligt tack för allas medverkan i dagens hearing.
Jag förklarar härmed våra överläggningar avslutade.
Bild 1 Bild 2 Bild 3 Bild 4 Bild 5 Bild 6 Bild 7 Bild 8 Bild 9 Bild 10 Bild 11 Bild 12 Bild 13 Bild 14 Bild 15 Bild 16 Bild 17 Bild 18 Bild 19