Prisinformation
Betänkande 1990/91:LU36
Lagutskottets betänkande
1990/91:LU36
Prisinformation
Innehåll
1990/91 LU36
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag till prisinformationslag (prop. 1990/91:171). Den föreslagna lagen innebär att uppgift om pris i regel skall lämnas när en näringsidkare marknadsför bestämda varor och tjänster. Vidare skall jämförpriser anges för sådana varuslag som konsumentverket fastställt särskilda beräkningsgrunder för. Priset för en vara skall anges på själva varan eller i dess omedelbara närhet. När det gäller självbetjäningsbutiker med dagligvaror är huvudregeln att själva varan skall prismärkas.
Vidare behandlas tre med anledning av propositionen väckta motioner samt sju motioner från allmänna motionstiden år 1991 som rör prismärkningsfrågor samt s.k. extrapriser.
I samband med behandlingen har företrädare för civildepartementet, Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa förbundet, ICA och Sveriges livsmedelshandlareförbund inför utskottet redovisat synpunkter på regeringens förslag.
Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag och avstyrker samtliga motioner. Till betänkandet har fogats tre reservationer (2 m, fp och en v).
Propositionen
I proposition 1990/91:171 föreslår regeringen (civildepartementet) -- efter hörande av lagrådet -- att riksdagen antar ett i propositionen framlagt förslag till prisinformationslag.
Lagförslaget har intagits i bilaga till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1990/91:L28 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen -- med avslag på regeringens förslag -- kompletterar marknadsföringslagen (1975:1418) med föreskrifterna i 5§, 7§ och 8§ förslaget till prisinformationslag.
1990/91:L29 av Göran Magnusson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om teknisk utveckling av verktyg för prismärkning för att undvika arbetsskador.
1990/91:L30 av Ulla Orring m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen avslår regeringens förslag om en prisinformationslag.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1991
1990/91:L707 av Ulla Pettersson m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftning mot extrapriser, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prismärkning av varor.
1990/91:L708 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot extrapriser.
1990/91:L709 av Lisbet Calner m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prisinformation.
1990/91:L715 av Lars Werner m.fl. (v) vari -- med hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:Jo514 -- yrkas 2. att riksdagen beslutar förbjuda s.k. extrapriser i den nuvarande utformningen, 3. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag i syfte att sanera reklamen inom livsmedelshandeln, 4. att riksdagen beslutar angående prismärkning i enlighet med vad som anförts i motionen.
1990/91:L716 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående prisinformation, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om extrapriser,
1990/91:L724 av Ulla Orring m.fl. (fp) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prismärkning, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om extrapriser,
1990/91:L725 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lagstiftning mot dagligvaruhandelns extrapriser.
Utskottet
Inom handeln har butikerna under de senaste decenniet i allt större utsträckning gått över från traditionella utgångskassor till s.k. datakassor. För närvarande svarar butiker med datakassor för cirka hälften av försäljningsvolymerna inom livsmedelshandeln. Många butiker med datakassor har slutat artikelprismärka dagligvaror. Priset anges i stället på en hyllkantsetikett där också vanligen jämförpriset finns angivet.
Vissa butiker med utvecklat teknikstöd har också s.k. prisfrågeterminal med summeringsfunktion. Där kan konsumenten på egen hand inhämta såväl prisinformation för enstaka varor som exakt kostnad för sin varukorg. I datakassans sifferfönster kan konsumenten, samtidigt som varan identifieras, oftast i klartext få information om vilken kategori varan ingår i och dess pris. Även datakassans kassakvitto är skrivet i klartext. Genom detta kan konsumenten få information om vilken vara han har köpt och priset för denna.
I propositionen läggs fram förslag till en prisinformationslag. Enligt den föreslagna lagen åläggs näringsidkare i detaljistledet en skyldighet att lämna information om priset på de varor och tjänster som de tillhandahåller konsumenterna.
Förslaget innebär i huvudsak följande. Prisinformation skall i regel lämnas när näringsidkare marknadsför bestämda varor och tjänster (4§). Priset på varor och tjänster skall anges korrekt och tydligt (5§). Jämförpris skall anges beträffande sådana varuslag för vilka konsumentverket har fastställt särskilda beräkningsgrunder (7§). Om det slutliga priset för en tjänst inte kan uppges, skall i stället för priset anges grunderna för beräkningen av priset (8§). Priset för en vara skall anges antingen på själva varan eller i dess omedelbara närhet (10§). Dagligvaror som tillhandahålls genom självbetjäning skall artikelprismärkas (11§). Prisinformation skall dock få lämnas på något annat sätt när det är möjligt för konsumenten att på ett enkelt sätt dels beräkna den sammanlagda kostnaden för varorna, dels kontrollera att det pris som betalas stämmer överens med prisangivelsen vid varan. Marknadsföringslagens regelsystem skall tillämpas vid underlåtenhet att följa prisinformationslagens föreskrifter.
Den nya lagen avses träda i kraft den 1 januari 1992.
Till grund för den föreslagna lagstiftningen ligger ett av konkurrenskommittén avgivet delbetänkande (SOU 1990:108) Prisinformation till konsumenter, vilket remissbehandlats.
I motion L28 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) förklarar sig motionärerna kunna godta de de krav på prisinformation som föreskrivs i 5, 7 och 8§§ i regeringens lagförslag. Motionärerna motsätter sig däremot förslaget att dagligvaror i självbetjäningsbutiker skall artikelprismärkas. I motionen påpekas att inemot hälften av remissinstanserna ställt sig avvisande till en lagstadgad artikelprismärkning. Från de konkurrensvårdande myndigheterna har därvid påpekats att priset är ett viktigt konkurrensmedel och att en detaljreglering hämmar konkurrensen och leder till leverantörsprismärkning med åtföljande prisstelhet. Motionärerna framhåller vidare att handelns kostnader kommer att öka väsentligt, vilket får bäras av konsumenterna, och de ifrågasätter om konsumenterna är beredda att betala denna kostnad. I det sammanhanget hänvisar motionärerna till en i propositionen redovisad opinionsundersökning rörande allmänhetens inställning till prisinformation, vilken utförts av IMU-Testologen på uppdrag av konsumentverket. Motionärerna drar den slutsatsen att kostnaden för prismärkningen normalt sett kommer att bli högre än vad konsumenterna enligt undersökningen är beredda att betala. Opinionsundersökningen visar också att det stora flertalet konsumenter är nöjda med prisinformationen i sin butik. Enligt motionärerna finns det således inte heller något behov av en prisinformationslag. Motionärerna yrkar att riksdagen avslår lagförslaget och 5, 7 och 8§§ arbetas in i marknadsföringslagen.
I motion L30 av Ulla Orring m.fl. (fp) yrkas avslag på propositionen. Motionärerna delar inte regeringens uppfattning att bristerna i prisinformationen är ett så stort problem att lagstiftning är påkallad, och de anser att en tillfredsställande prisinformation kan åstadkommas inom ramen för gällande regler. I motionen betonas de kostnader som konsumenterna kommer att drabbas av genom en lagstadgad artikelprismärkning. Motionärerna framhåller också att erfarenheterna visar att förhandlingar och frivilliga överenskommelser är ett effektivare medel än tvingande lagreglering.
Frågan om prisinformationen i dagligvaruhandeln har vidare tagits upp i flera motioner som väckts under allmänna motionstiden år 1990. I motion L707 av Ulla Pettersson m.fl. (s) framhålls sålunda att prismärkning på varan bör lagstiftningsvägen göras till ett obligatorium. Sådan prismärkning bör dock kunna underlåtas i vissa fall, bl.a. när det gäller varor som köps ofta och beträffande vilka artikelmärkningen kan vara svår att genomföra. En förutsättning härför bör vara att priset anges i omedelbar anslutning till varans exponering. Enligt motionärerna bör som ytterligare en huvudregel gälla att varor som används i skyltning skall prismärkas tydligt. Motionärerna begär (yrkande 2) ett tillkännagivande om det anförda.
I motion L709 av Lisbet Calner m.fl. (s) kritiseras systemet med hyllkantsmärkning i dagligvaruhandeln. Enligt motionärerna innebär hyllkantsmärkningen flera nackdelar för konsumenten jämfört med en ordning där priset anges direkt på varan. Motionärerna understryker vikten av att prisinformationen är lättillgänglig för kunden och förordar att artikelprismärkningen bibehålls i avvaktan på att den tekniska utvecklingen erbjuder andra och bättre lösningar. De yrkar att det anförda ges regeringen till känna.
Även i motion L715 av Lars Werner m.fl. (v) begärs (yrkande 4) ett tillkännagivande om prisinformationen inom dagligvaruhandeln. Motionärerna kritiserar den nuvarande prisinformationen i olika avseenden och anser att artikelprismärkningen bör finnas kvar och att nya metoder att förbättra informationen bör utarbetas i samband med handeln.
Enligt motion L716 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) utgör prismärkning på varor en synnerligen viktig del av företagens information till konsumenterna. Någon anledning för myndigheter att föreskriva var och hur prismärkningen skall ske finns emellertid inte så länge som kunden utan onödig tidsåtgång tydligt kan informera sig om priset. Motionärerna understryker att datoriseringen inom detaljhandeln inte får leda till en försämring av prismärkningen men att detaljerade föreskrifter bör undvikas och eventuella brister botas genom självsanering, påverkan och frivilliga överenskommelser. I motionen yrkas (yrkande 7) ett tillkännagivande om det anförda.
I motion L724 av Ulla Orring m.fl. (fp) begärs (yrkande 6) också ett tillkännagivande rörande prismärkningen. Enligt motionärerna är prismärkningen ett viktigt konkurrensmedel men kunden måste kunna utläsa priset direkt på varan eller på hyllkanten. Riktlinjer för prismärkningen bör kunna dras upp av konsumentverket och branschen utan lagstiftning.
I likhet med regeringen anser utskottet att en god prisinformation och prismedvetenhet hos konsumenterna har stor betydelse för konkurrensen på marknaden. Information om priser och andra förhållanden som ger konsumenterna möjlighet till väl underbyggda inköpsval har vidare en återhållande effekt på prisnivån. Också i andra avseenden är det från konsumenternas synpunkt angeläget att informationen till konsumenterna är tillfredsställande. Att konsumenterna får sakliga och informativa uppgifter om varor och tjänster som tillhandahålls på marknaden är sålunda en förutsättning för att hushållen skall kunna använda sina resurser effektivt och för att konsumenternas ställning skall kunna stärkas. Ett viktigt inslag i konsumentpolitiken är därför att åstadkomma en förbättrad information till konsumenterna.
Huvudansvaret för att konsumenterna får tillräcklig information vilar på företagen på marknaden. Konsumentverket skall å sin sida utarbeta riktlinjer för näringsidkarnas marknadsföring och produktinformation. Sådana riktlinjer antas vanligen efter överenskommelser mellan konsumentverket och företrädare för berörda näringsidkare. På prisinformationsområdet har konsumentverket beslutat om vissa riktlinjer som alltjämt är gällande. När det gäller prisinformationen för dagligvaror i butiker med datakassor träffades -- efter förhandlingar mellan konsumentverket och handeln -- år 1986 likalydande överenskommelser i frågan mellan konsumentverket och envar av de största intressenterna inom dagligvaruhandeln.
Överenskommelsen gick ut på att dagligvaror i normalfallet borde artikelprismärkas. Undantag gjordes för vissa varor som traditionellt prismärks på annat sätt. Överenskommelsen innebar vidare att ett antal s.k. testbutiker kunde få minska omfattningen av artikelprismärkningen för att pröva alternativa system för prisinformation. År 1988 sade några av handelns företrädare upp överenskommelsen.
Marknadsdomstolen har därefter i ett år 1991 meddelat beslut (MD 1991:3) prövat frågan om prismärkning av dagligvaror i självbetjäningsbutiker. Domstolen har därvid slagit fast att marknadsföringslagen inte innefattar en skyldighet att prismärka varje sådan vara i butik med självbetjäning om butiken använder hyllkantsmärkning som uppfyller vissa krav.
I propositionen framhålls att -- trots omfattande insatser för att förbättra prisinformationen i detaljhandeln -- informationen inom vissa områden uppvisar stora brister. De nuvarande förhållandena har därför kritiserats av bl.a. konsumentverket. Kritiken avser särskilt att ordningen med förhandlingar mellan verket och näringslivet är trög samt att man, trots att marknadsföringslagen varit i kraft under en lång tid, inte har fått en fast och täckande praxis på prisinformationsområdet. Svårigheterna att dra mera generella slutsatser av marknadsdomstolens avgöranden har också framhållits.
Mot bakgrund av vad som anförs i propositionen anser utskottet det angeläget att åtgärder vidtas i syfte att tillförsäkra konsumenterna en fullgod prisinformation. Särskilt betydelsefullt är enligt utskottets mening att prisinformationen om dagligvaror i självbetjäningsbutiker förbättras. Vilken standard på informationen som enligt gällande rätt kan krävas i butiker som övergått från artikelprismärkning till hyllkantsmärkning framgår av det ovan redovisade beslutet från marknadsdomstolen. Enligt utskottets mening kan denna standard inte till fullo anses motsvara vad som behövs för att konsumenternas intressen på området skall kunna tillgodoses. I enlighet med det sagda delar utskottet regeringens uppfattning att marknadsföringslagens regelsystem bör kompletteras med lagbestämmelser som klarlägger vilka grundläggande krav som ställs på prisinformationen till konsumenterna. En lagstiftning om prisinformation bör dock inte göras mer långtgående och detaljerad än som oundgängligen erfordras med hänsyn till konsumenternas behov av skydd. En avvägning måste även göras gentemot handelns behov av rationell hantering och ökad effektivitet. Viktigt är också att en lagreglering inte utformas så att framtagandet av nya tekniska lösningar för prisinformation motarbetas liksom att de anställdas arbetsmiljö beaktas.
Vid ett ställningstagande till en skärpning av kraven på prisinformationen till konsumenterna måste givetvis kostnadsaspekterna beaktas. Detta gäller inte minst effekterna inom dagligvaruhandeln. Otvivelaktigt förhåller det sig så att förslaget om artikelprismärkning kommer att medföra kostnadsökningar för de butiker av självbetjäningstyp som upphört med sådan prismärkning. Som närmare framgår av propositionen kan det emellertid inte med någon större säkerhet beräknas hur stora dessa kostnader blir. I betydande utsträckning är kostnaderna beroende av sådana faktorer som hur ofta varorna måste märkas om, exempelvis i samband med extrapriserbjudanden. Mot den nackdel som vissa kostnadsökningar kan medföra måste ställas de fördelar för konsumenterna som en bättre prisinformation ger. Om prisinformationen förbättras ökar konsumenternas prismedvetenhet och därmed deras möjligheter att göra väl avvägda val. En lättillgänglig prisinformation sparar också tid för konsumenterna.
Sammantaget anser utskottet att övervägande skäl talar för att en prisinformationslag bör genomföras. Det av regeringen framlagda lagförslaget ligger väl i linje med de synpunkter som utskottet ovan anfört och även med de önskemål som framförts i flera av de under allmänna motionstiden i år väckta motionerna. Förslaget bör därför läggas till grund för lagstiftning. Utskottet tillstyrker således bifall till propositionen. Med hänsyn härtill är någon riksdagens vidare åtgärd inte påkallad med anledning av motionerna L707 yrkande 2, L709 och L715 yrkande 4, vilka alltså avstyrks. Ställningstagandet innebär att utskottet också avstyrker bifall till motionerna L28, L30, L716 yrkande 7 och L724 yrkande 6.
I motion L29 av Göran Magnusson (s) tas upp arbetsmiljöproblemen i samband med artikelprismärkning. Motionären är positiv till prismärkningen men påpekar att det sätt på vilket märkningen för närvarande utförs har föranlett arbetsskador med sjukskrivningar och omplaceringar som följd. Enligt motionären bör det till undvikande av arbetsskador tas initiativ till teknisk utveckling av verktyg för prismärkning. Motionären yrkar att det anförda ges regeringen till känna.
I likhet med motionären anser utskottet att det är angeläget att den personal som är sysselsatt med prismärkning inte drabbas av arbetsskador på grund av olämpliga verktyg. För handelns anställda liksom andra arbetstagare gäller att det är arbetsgivaren som har huvudansvaret för arbetsmiljön inom den verksamhet som han bedriver. Regeringen har nyligen i proposition 1990/91:140 Arbetsmiljö och rehabilitering framlagt förslag till en genomgripande reform på arbetsmiljöområdet. Enligt propositionen skall arbetsmiljörisker i första hand mötas med tidiga och förebyggande insatser. I detta syfte föreslås ett flertal åtgärder. Förslagen innebär bl.a. att i arbetsmiljölagen (1977:1160) förs in uttryckliga krav om att teknik, arbetsorganisation och arbetets innehåll skall utformas så att arbetstagare inte utsätts för fysiska eller psykiska belastningar som kan medföra ohälsa eller olycksfall. Arbetsgivarens ansvar ökas genom en ny bestämmelse i arbetsmiljölagen som ger arbetsgivaren skyldighet att systematiskt planera, leda och kontrollera arbetsmiljöarbetet. I denna skyldighet ligger ett krav på att arbetsgivaren fortlöpande undersöker riskerna i verksamheten och genomför de åtgärder som behövs.
Utskottet kan således konstatera att förslagen i proposition 140 innebär en ökad satsning på förebyggande åtgärder och därmed starka incitament till utvecklandet av ny teknik som kan undanröja riskerna för arbetsskador. Självfallet kommer förslagen, om de genomförs, att få stor betydelse också för arbetstagarna inom handeln. I sammanhanget vill utskottet peka på att projekt som syftar till utvecklandet av arbetsmiljöförbättrande åtgärder kan stödjas med medel från arbetslivsfonden och att både arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan kan ansöka om stöd för sådana projekt. Av proposition 140 framgår att den centrala arbetslivsfonden liksom de regionala arbetslivsfonderna i fortsättningen även skall vara pådrivande och verka för att anpassnings- och rehabiliteringsprojekt kommer i gång. Särskild uppmärksamhet skall vidare ägnas åt de mindre företagen. Med hänsyn till det sagda anser utskottet att något särskilt tillkännagivande med anledning av motion L29 inte är påkallat, och utskottet avstyrker därför bifall till motionen.
Frågor om s.k. extrapriser tas upp i flera motioner. I motion L707 av Ulla Pettersson m.fl. (s) framhålls att handeln inte följer de riktlinjer för information om tillfälliga prissänkningar som konsumentverket utfärdat samt att systemet med extrapriser drar med sig ökade kostnader för företagen i form av ommärkning, annonsering m.m. Kostnaderna har ansetts medföra fördyringar på uppemot 9 miljarder kronor och får bäras av konsumenterna genom högre varupriser. Motionärerna påpekar att extrapriserna kan gynna vissa konsumentgrupper, bl.a. flerbarnsfamiljerna, men att också dessa grupper sannolikt skulle vara mera betjänta av en lägre och jämn prissättning på alla varor. Härtill kommer enligt motionärerna att man för att kunna utnyttja tillfälliga prissänkningar måste ha vissa förutsättningar såsom tid, ekonomiska resurser, förvaringsutrymmen m.m. Dessa förutsättningar saknas dock ofta i ekonomiskt svaga grupper och bland ungdomar. En annan nackdel med extraprissystemet är att det leder till en likriktning av konsumenternas inköp. Motionärerna anser att tiden nu är mogen för lagstiftning som begränsar alternativt förbjuder användningen av extrapriser. I andra hand anser motionärerna att användningen av extrapriser bör lagregleras. Motionärerna yrkar (yrkande 1) ett tillkännagivande om det anförda.
Också i motion L708 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) påtalas extraprisernas effekter i form av fördyring av livsmedelspriserna. Motionärerna anser att extrapriserna bör förbjudas och begär ett tillkännagivande härom.
I motion L715 av Lars Werner m.fl. (v) yrkas (yrkande 2) att riksdagen beslutar förbjuda användningen av extrapriser i deras nuvarande form samt (yrkande 3) att riksdagen hos regeringen begär förslag i syfte att sanera reklamen inom livsmedelshandeln. Motiveringen till yrkandena finns i motion 1990/91:Jo514 vari framhålls att bristen på konkurrens och på samhällelig kontroll av prisutvecklingen har gjort det möjligt för livsmedelsgrossister och detaljister att lägga ned stora summor årligen på reklam och vältra över dessa kostnader på konsumenterna. Det råder dock delade meningar i fråga om hur stora summorna är. En analys av de sammantagna konsekvenserna för konsumenterna av reklam, extrapriser, rabatterbjudanden m.m. måste därför göras. Motionärerna påpekar vidare att vissa varuslag nästan alltid säljs till extrapriser, något som strider mot principen att extrapris skall vara en tillfällig sänkning av det pris som normalt tas ut för varan. Även i övrigt anser motionärerna det angeläget att reklamfloran rensas upp, eftersom rabattkuponger och andra reklamerbjudanden medför fördyringar för konsumenterna.
Reklamen inom livsmedelshandeln kritiseras även i motion L725 av Elisabeth Persson m.fl. (v). Särskilt kritiska är motionärerna mot systemet med extrapriser. Motionärerna påpekar att det inte är ovanligt att extrapriset på en vara är högre än det ordinarie priset. Liksom i motion L715 påtalas vidare att många varuslag ständigt tillhandahålls till extrapris. Enligt motionärerna torde alla seriösa bedömare vara eniga om att extrapriserna kostar konsumenterna miljardbelopp på grund av handelns utgifter för ommärkning och reklam. Motionärerna anser att extrapriserna bör förbjudas och yrkar (yrkande 2) att vad som anförts om behovet av lagstiftning mot extrapriser inom dagligvaruhandeln ges regeringen till känna.
En mera positiv inställning till systemet med extrapriser redovisas i motionerna L716 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) och L724 av Ulla Orring m.fl. (fp). Motionärerna i motion L716 anser sålunda att extrapriserna bör få vara kvar, eftersom prissättningen är ett viktigt konkurrensmedel inom handeln. En enhetlig prissättning gynnar enligt motionärerna varken näringsidkarna eller konsumenterna och leder inte till lägre priser. Näringsidkare som önskar tillämpa enhetspriser bör dock självfallet få göra det i fri konkurrens. Motionärerna begär (yrkande 8) ett tillkännagivande om det anförda. Liknande synpunkter förs fram i motion L724, vari understryks att konsumenternas intressen bäst beaktas vid en fri konkurrens med bl.a. fri prissättning. Motionärerna motsätter sig ett förbud mot extrapriser och anser att konsumentverket och företagen bör komma överens om nya riktlinjer för tillfälliga prissänkningar. I motionen yrkas (yrkande 7) att det anförda ges regeringen till känna.
Utskottet erinrar om att extrapriserna redan i mitten av 1970-talet var föremål för debatt, vilket bl.a. resulterade i att konsumentverket tillsammans med handeln utfärdade riktlinjer (KOVFS 1977:1) för information till konsumenter vid tillfälliga prisaktiviteter för dagligvaror (extrapriser). Reglerna började tillämpas år 1978 och innebär i korthet att termen "extrapris" och/eller röd prismärkningslapp endast får användas om varan i fråga ingår i kedjans ordinarie sortiment, om varan har ett ordinarie tillämpat pris, om nedsättningen är minst 10 % (utom för varor med låg marginal) samt om nedsättningen varar i högst fyra veckor. Enligt ett beslut av marknadsdomstolen skall dessutom även jämförpriset anges tillsammans med extrapriset vid centrala samaktiviteter.
Handelns intresse för kampanjrabatter (extrapriser) behandlades av livsmedelsutredningen i det år 1987 avgivna betänkandet (SOU 1987:44) Livsmedelspriser och livsmedelskvalitet. I syfte att försöka komma till rätta med extraprissystemets negativa konsekvenser föreslog utredningen att nuvarande system med dubbel prismärkning (ordinarie pris och extrapris) skulle ersättas med ett enprissystem, där endast ett pris, det faktiskt tillämpade, skulle anges vid annonsering och prismärkning. Detta pris skulle enligt utredningen kunna vara ett nedsatt pris i förhållande till tidigare tillämpat pris.
Frågan om extraprissystemet har därefter tagits upp i direktiven (dir. 1989:12) till konkurrenskommittén. Enligt direktiven har kommittén i uppdrag att föreslå åtgärder som verksamt kan bidra till en ökad konkurrens samt att överväga ändringar i konkurrenslagstiftningen. Kommittén skall särskilt analysera konkurrensen inom livsmedelsområdet och andra reglerade sektorer och föreslå åtgärder som ökar konkurrensen. Vidare skall kommittén överväga frågan om en lagreglering rörande prisinformationen till konsumenterna. I anslutning till kommitténs uppdrag i sist nämnda avseende påpekas i direktiven de brister som för närvarande förekommer i vissa företags prisinformation när det gäller bl.a. extrapriser. Kommittén skall försöka kartlägga bristerna och lämna förslag till åtgärder för deras avhjälpande. Sina överväganden rörande prisinformationen har kommittén redovisat i det tidigare nämnda delbetänkandet (SOU 1990:106) Prisinformation till konsumenter. I delbetänkandet aviserar kommittén att den i sitt fortsatta arbete kommer att överväga ett förbud mot horisontellt prissamarbete på livsmedelssektorn och därvid ta ställning till om förbudet i så fall skall omfatta också rekommenderade priser, s.k. cirkaprislistor. I det sammanhanget framhåller kommittén att det hade varit en uppenbar fördel om man i samband med prisinformationsfrågorna också hade kunnat ta upp den kontroversiella diskussionen om extrapriserna. Enligt kommittén handlar emellertid mycket av denna diskussion även om frågan huruvida de nedsatta priserna skall jämföras med ett pris som tillämpats av den aktuella butiken eller om jämförelse skall få ske med ett pris ur en cirkaprislista som i realiteten inte tillämpats i butiken. Därmed är enligt kommittén extraprisdiskussionen också intimt förknippad med ställningstagandet till cirkaprislistorna, och det blir inte möjligt att ta ställning till extraprisernas behandling innan ställning tagits till frågan om förbud mot rekommenderade priser. Kommittén har därför tvingats uppskjuta behandlingen av extrapriserna till slutbetänkandet.
Som framgår av det anförda är således frågan om extraprissystemet för närvarande föremål för konkurrenskommitténs överväganden. Utskottet utgår från att kommittén därvid även tar upp spörsmål om sådana rabatterbjudanden av olika slag som kritiseras i motion L715. Lika litet nu, som då utskottet våren 1990 (bet. 1989/90:LU21) behandlade en motion om extraprissystemet, anser utskottet att resultatet av konkurrenskommitténs arbete bör föregripas genom några uttalanden från riksdagens sida. Utskottet vill dock tillägga att -- som berörs i bl.a. den ovan behandlade motionen L709 -- frågan om extrapriserna inte kan ses isolerat från spörsmålet om prisinformationen i dagligvaruhandeln. Den skyldighet för butikerna att artikelprismärka sina varor som följer av det i propositionen framlagda förslaget medför att betydande resurser måste satsas på ommärkning av de varor som skall säljas till extrapris. Särskilt för de företag som övergivit artikelprismärkningen till förmån för hyllkantsmärkning kan detta leda till sådan tidsutdräkt och kostnadsökning att systemet med extrapriser förlorar sin dragningskraft. Vid en skärpning av kraven på prisinformation kan därför på sikt användningen av extrapriser komma att minska eller kanske helt upphöra. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L707 yrkande 1, L708, L715 yrkandena 2 och 3, L716 yrkande 8, L724 yrkande 7 samt L725 yrkande 2.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande prisinformation att riksdagen med avslag på motion 1990/91:L28, motion 1990/91:L30, motion 1990/91:L707 yrkande 2, motion 1990/91:L709, motion 1990/91:L715 yrkande 4, motion 1990/91:L716 yrkande 7 och motion 1990/91:L724 yrkande 6 antar regeringens förslag till prisinformationslag, res. 1 (m, fp)
2. beträffande arbetsmiljön att riksdagen avslår motion 1990/91:L29,
3. beträffande extrapriser att riksdagen avslår motion 1990/91:L707 yrkande 1, motion 1990/91:L708, motion 1990/91:L715 yrkandena 2 och 3, motion 1990/91:L716 yrkande 8, motion 1990/91:L724 yrkande 7 och motion 1990/91:L725 yrkande 2. res. 2 (m, fp) res. 3 (v)
Stockholm den 16 maj 1991
På lagutskottets vägnar
Rolf Dahlberg
Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Owe Andréasson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s), Allan Ekström (m), Gunnar Thollander (s), Lena Boström (s), Margareta Gard (m), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c), Elisabeth Persson (v), Elisabet Franzén (mp), Anita Jönsson (s), Gunilla Andersson (s), Sven-Åke Nygårds (s) och Ulla-Britt Åbark (s).
Reservationer
1. Prisinformation (mom. 1)
Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Allan Ekström (m), Margareta Gard (m) och Bengt Harding Olson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med "I likhet" och på s. 7 slutar med "yrkande 6" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening ingår prisinformation som en mycket viktig del i företagens information till konsumenterna. För företagen är det därför en naturlig åtgärd att så tydligt och effektivt som möjligt informera konsumenterna om priset på de varor och tjänster som de tillhandahåller. Prisinformationen är också ett konkurrensmedel. Om konsumenterna inte får den information som de efterfrågar torde de nämligen som regel vända sig till ett annat företag som tillgodoser deras önskemål på ett bättre sätt. Med hänsyn till det sagda anser utskottet att det bör kunna överlämnas åt företagen att själva avgöra hur prisinformationen skall vara utformad i detalj. Endast vissa grundläggande krav på prisinformationen behöver således läggas fast i lagstiftningen. Sådana krav är att priset för varor och tjänster skall anges korrekt och tydligt, att jämförpris skall uppges samt att beträffande tjänster grunden för prisberäkningen skall anges när det slutliga priset inte kan anges.
Som framgår av det anförda har utskottet den inställningen att det varken är lämpligt eller nödvändigt med en detaljreglering rörande prisinformationen. Detta gäller inte minst förslaget att dagligvaror i självbetjäningsbutikerna skall artikelprismärkas. I propositionen har inte anförts några som helst omständigheter som tyder på att konsumenterna skulle efterfråga en sådan lagreglering som nu föreslås. Tvärtom visar den i propositionen intagna sammanfattningen av en opinionsundersökning som IMU-Testologen utfört på konsumentverkets uppdrag att 86% av konsumenterna är nöjda med prisinformationen i sin butik. Beträffande butiker med datorkassor som saknar prislappar är antalet nöjda konsumenter något mindre men skillnaden är liten. Mot den föreslagna skyldigheten att artikelprismärka kan vidare anföras starka skäl. Som påpekas i motion L28 har inemot hälften av remissinstanserna motsatt sig förslaget. De konkurrensvårdande myndigheterna har därvid påpekat riskerna för att konkurrensen hämmas och att prisstelhet uppkommer, vilket i sig leder till en högre prisnivå för konsumenterna. Liknande synpunkter har framförts av handelns företrädare vid den hearing som utskottet har hållit i ärendet. Härtill kommer att handelns direkta kostnader för artikelprismärkningen kommer att bli stora, kanske uppemot flera hundra miljoner kronor per år, vilka också får bäras av konsumenterna. Det saknas belägg för att konsumenterna i allmänhet skulle vara benägna att stå för dessa kostnader i form av högre varupriser.
Sammanfattningsvis anser utskottet således i likhet med motionärerna i motionerna L28 och L30 att regeringens förslag inte bör genomföras. Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion L30 och avstyrker regeringens förslag samt motionerna L707 yrkande 1, L709 och L715 yrkande 4. Härigenom tillgodoses i allt väsentligt önskemålen i motionerna L28, L716 yrkande 7 och L724 yrkande 6. dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande prisinformation att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L30 samt med anledning av motion 1990/91:L28, motion 1990/91:L716 yrkande 7 och motion 1990/91:L724 yrkande 6 avslår regeringens förslag till prisinformationslag och motion 1990/91:L707 yrkande 2, motion 1990/91:L709 och motion 1990/91:L715 yrkande 4.
2. Extrapriser (mom. 3)
Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Allan Ekström (m), Margareta Gard (m) och Bengt Harding Olson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Som framgår" och slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna i motionerna L716 och L724 anser utskottet att det nuvarande extraprissystemet bör finnas kvar. Prissättningen är ett viktigt konkurrensmedel inom handeln, och tillfälliga prisnedsättningar måste därför kunna genomföras som ett led i konkurrensen mellan företagen. Utskottet kan inte dela uppfattningen att ett avskaffande av extrapriserna skulle ge konsumenterna några fördelar i form av exempelvis lägre varupriser. Tvärtom skulle troligen en sådan åtgärd minska konkurrensen, vilket i sig är ägnat att leda till fördyringar. Enligt utskottets mening bör således regeringen genom tilläggsdirektiv till konkurrenskommittén klarlägga att kommitténs fortsatta arbete skall bedrivas med utgångspunkt i att systemet med extrapriser skall få fortsätta att gälla.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L716 yrkande 8 och L724 yrkande 7 som sin menng ge regeringen till känna. Ställningstagandet innebär att utskottet avstyrker bifall till motionerna L707 yrkande 1, L708, L715 yrkandena 2 och 3 samt L725 yrkande 2.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande extrapriser att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L716 yrkande 8 och motion 1990/91:L724 yrkande 7 samt med avslag på motion 1990/91:L707 yrkande 1, motion 1990/91:L708, motion 1990/91:L715 yrkandena 2 och 3 och motion 1990/91:L725 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Extrapriser (mom. 3)
Elisabeth Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Som framgår" och slutar med "yrkande 2 " bort ha följande lydelse:
Som framhålls i flertalet av motionerna finns det flera nackdelar med extraprissystemet. Handelns utgifter för reklam, ommärkning m.m. i samband med extrapriserbjudanden uppgår till mycket stora belopp, och konsumenterna får bära dessa kostnader i form av högre priser. Detsamma gäller för övrigt också vid olika rabatter och andra förmånserbjudanden. Extraprissystemet har vidare i flera avseenden förlorat sin ursprungliga mening, nämligen att vara en rent tillfällig prissänkning. En stor del av våra vanligaste dagligvaror säljs i dag till extrapris, och det förekommer att extrapriset är högre än det normala priset. En annan nackdel är att extrapriserna kommit att bli det helt övervägande konkurrensmedlet och att någon verklig konkurrens med kvalitet och allmänt låg prisnivå som medel inte förekommer mellan företagen. Extrapriserna leder vidare till en likriktning av konsumenternas inköp och försvårar för konsumenterna att göra väl avvägda inköp.
Mot den angivna bakgrunden anser utskottet att ett förbud bör införas mot extrapriser. Angeläget är också att reklamen inom dagligvaruhandeln även i övrigt saneras. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L707 yrkande 1, L708, L715 yrkandena 2 och 3 samt L725 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna. Utskottet avstyrker därmed bifall till motionerna L716 yrkande 8 och L724 yrkande 7.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande extrapriser att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L707 yrkande 1, motion 1990/91:L708, motion 1990/91:L715 yrkandena 2 och 3 och motion 1990/91:L725 yrkande 2 samt med avslag på motion 1990/91:L716 yrkande 8 och motion 1990/91:L724 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
I proposition 1990/91:171 framlagt lagförslag
Bilaga