Produktansvar
Betänkande 1991/92:LU14
Lagutskottets betänkande
1991/92:LU14
Produktansvar
Innehåll
1991/92 LU14
Sammanfattning
Utskottet behandlar i detta betänkande dels proposition 1990/91:197 om produktskadelag, dels två med anledning av propositionen väckta motioner, dels ock sex fristående motioner varav fyra väckts under riksmötet 1989/90 och två under riksmötet 1990/91.
Syftet med den i propositionen föreslagna lagstiftningen är att reglera skadeståndsansvaret när bristfälliga produkter orsakar personskador och skador på konsumentegendom. Förslaget bygger på ett EG-direktiv om produktansvar som antogs år 1985.
Propositionens förslag till produktskadelag innebär i korthet följande. Ersättningsskyldighet skall föreligga oavsett om någon har varit vårdslös eller ej (strikt ansvar). Skadeståndsansvaret för produktskador skall omfatta skador som orsakas av lösa saker, och skall gälla i sådana fall där skadan har orsakats av att produkten inte har varit så säker som skäligen kunnat förväntas. Ansvaret skall omfatta även s.k. utvecklingsskador, dvs. skador som beror på säkerhetsbrister som inte ens den främsta vetenskapliga expertisen kunde förutse vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp. Skadeståndsskyldiga skall vara i första hand den som har tillverkat den skadegörande produkten och, i fråga om en importerad produkt, den som har importerat den. Även den som utger sig för att vara tillverkare av produkten genom att förse den med sitt namn eller varumärke eller något annat särskiljande kännetecken skall vara strikt ansvarig jämte tillverkaren och importören. Om det inte framgår av en produkt vem som har tillverkat eller importerat den, skall var och en som har tillhandahållit den skadegörande produkten vara ansvarig, såvida han inte pekar ut någon i ett tidigare led i distributionskedjan som ansvarig för produkten. Det strikta produktansvaret skall begränsas till skador som orsakas av sådana produkter som tillverkas eller tillhandahålls inom ramen för en näringsverksamhet. -- Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.
I ärendet har inkommit en skrivelse från Sveriges Köpmannaförbund.
Utskottet förordar -- med anledning av en fp-motion -- tre ändringar i den föreslagna lagstiftningen. Sålunda föreslår utskottet att lagen skall benämnas Produktansvarslag samt att lagen skall träda i kraft först den 1 januari 1993. Utskottet föreslår också en kompletterande bestämmelse som innebär att utvecklingsskador, i linje med EG-direktivets huvudregel, kan undantas från produktansvaret. Vidare förordar utskottet två tillkännagivanden från riksdagen med anledning av motionsyrkanden från fp och c. De gäller dels frågan om en särskild jämkningsregel för personskada, dels frågan om en utvidgning av produktansvaret till att omfatta hela den offentliga sektorns verksamhet.
Med ovan förordade ändringar tillstyrker utskottet förslaget i propositionen samt avstyrker bifall till övriga motionsyrkanden.
Till betänkandet har fogats två reservationer och ett särskilt yttrande från s-ledamöterna samt meningsyttring från v-suppleanten i utskottet.
Propositionen
I proposition 1990/91:197 föreslår regeringen (justitiedepartementet) -- efter hörande av lagrådet -- att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till produktskadelag.
I propositionen bereds riksdagen också tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts om
undantag från importörsansvaret (avsnitt 2.5.4),
krav på bevis om orsakssamband mellan skadegörande händelse och aktuell skada (avsnitt 2.8.1),
skadeståndsrättsliga specialregler (avsnitt 2.10.2),
Haagkonventionen om tillämplig lag vid produktansvar (avsnitt 2.11).
Lagförslaget återfinns i bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1991/92:L1 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om läkemedelsskadeförsäkringen.
1991/92:L2 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om att lagens rubrik skall vara produktansvarslag,
2. att riksdagen beslutar om undantag från produktansvar vid vissa utvecklingsskador i enlighet med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvidgning av produktansvar till säljare och tidigare säljled,
4. att riksdagen beslutar om införande av en särskild jämkningsregel vid medvållande i enlighet med vad i motionen anförts,
5. att riksdagen beslutar om införande av en uttrycklig hänvisning till skadeståndslagen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvidgning av produktansvarslagen till offentliga sektorn,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i konsumentköplagen för utvidgning av produktansvaret,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i konsumenttjänstlagen för utvidgning av produktansvaret,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i skadeståndslagen beträffande jämkning vid medvållande,
10. att riksdagen beslutar att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1993.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1989/90
1989/90:L614 av Olof Johansson m.fl. (c) vari -- med hänvisning till vad som anförs i motion 1989/90:Jo822 -- yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till en obligatorisk ansvarsförsäkring för kemikalier.
1989/90:L707 av Martin Olsson m.fl. (c) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den kommande lagstiftningen om produktansvar även bör omfatta offentlig verksamhet.
1989/90:L717 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om produktansvar och oförutsebara utvecklingsfel.
1989/90:L721 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det skall råda ett strikt och fullt produktansvar för de skador som produkten förorsakar människor och natur i enlighet med gällande lagar,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det för varje i Sverige saluförd produkt skall finnas en registrerad produktansvarig person eller styrelse.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1990/91
1990/91:L716 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utformning av en ny produktskadelag.
1990/91:L736 av Carl Frick och Inger Schörling (mp) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det skall råda ett strikt och fullt produktansvar för de skador, som produkten förorsakar människor och natur i enlighet med gällande lagar,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det för varje i Sverige saluförd produkt skall finnas en registrerad produktansvarig person eller styrelse.
Utskottet
Inledning
Med produktansvar avses det skadeståndsansvar som den som tillhandahållit en produkt har för en skada som produkten orsakar. I svensk rätt finns inga särskilda lagregler om produktansvar. Ansvaret för produktskador regleras därför i princip av skadeståndslagen (1972:207) och i vissa fall av skadeståndsrättslig speciallagstiftning. För skadeståndsskyldighet förutsätts enligt skadeståndslagen att skadan har orsakats av någon genom vårdslöshet.
Redan år 1972 beslöt regeringen att tillkalla produktansvarskommittén för att utreda frågor om ersättning för produktskador. Kommittén framlade år 1979 sitt slutbetänkande (SOU 1979:79) Produktansvar II, vari föreslogs en allmän lag om produktansvar för personskador. Vid remissbehandlingen av betänkandet motsatte sig emellertid de flesta remissinstanserna -- av ekonomiska och handelspolitiska skäl -- ett genomförande av förslaget och framhöll att utvecklingen i Europa borde avvaktas.
EGs ministerråd antog den 25 juli 1985 ett direktiv angående samordning av medlemsländernas lagstiftning om produktansvar. Direktivet föreskriver strikt ansvar för skador som orsakas av defekta produkter. Skadeståndsansvarig är i första hand den som har tillverkat produkten eller importerat den till Gemenskapen. Avvikelser från reglerna i direktivet är tillåtna endast i de fall direktivet uttryckligen medger det. Enligt direktivet var medlemsstaterna förpliktade att bringa sin nationella lagstiftning i överensstämmelse med direktivet senast den 30 juli 1988. Hittills har nio medlemsländer införlivat direktivet med nationell rätt.
I propositionen erinrar föredragande statsrådet om att det inom Europa pågår en omfattande integrationsprocess i syfte att skapa ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, EES, där samtliga EGs och EFTAs medlemsländer skall ingå. Ett led i denna process är att EFTA-länderna skall anpassa sin lagstiftning till de delar av EGs regelverk som parterna gemensamt definierat som relevanta och dit hör direktivet om produktansvar. Mot denna bakgrund föreslås i propositionen att direktivet skall införlivas med svensk rätt genom en ny lag om produktansvar. Till grund för propositionen ligger också en inom justitiedepartementet utarbetad departementspromemoria (Ds 1989:79) Produktskadelag, vilken har remissbehandlats.
Utskottet kan för sin del konstatera att EES-förhandlingarna nyligen har resulterat i att parterna kommit överens om ett EES-avtal som skall träda i kraft den 1 januari 1993. I det regelverk som omfattas av avtalet ingår EG-direktivet angående produktansvar. När Sverige tillträder avtalet blir vi således förpliktade att införa en lagstiftning om produktansvar som är förenlig med direktivet. Enligt utskottets mening bör riksdagen nu -- utan att avvakta ett ställningstagande till EES-avtalet -- fatta beslut om ett lagreglerat produktansvar. Finland, Island, Norge och Österrike har också redan tagit detta steg. Härtill kommer att en sådan lagstiftning får anses ligga väl i linje med vår egen interna rättsutveckling.
Utskottet kommer nedan -- efter en redovisning av propositionens huvudsakliga innehåll -- att under skilda rubriker behandla de förslag i propositionen som aktualiserats i motionerna samt vissa andra delar av propositionen.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en särskild produktskadelag som innefattar ett skärpt skadeståndsansvar för produktskador. Förslaget bygger på ett EG-direktiv om produktansvar som antogs år 1985.
Det skärpta skadeståndsansvaret för produktskador skall omfatta skador som orsakas av lösa saker (produkter). Därmed avses såväl industriellt som hantverksmässigt framställda produkter och naturprodukter oavsett om de har bearbetats eller ej. Ansvaret för en produkt skall inte upphöra därför att produkten införlivas som en beståndsdel i någon annan lös egendom eller i fast egendom.
Ersättningsskyldighet skall föreligga oavsett om någon har varit vårdslös eller ej (strikt ansvar). Det strikta ansvaret begränsas till att gälla sådana fall där skadan har orsakats av att produkten inte har varit så säker som skäligen kunnat förväntas. Produktens säkerhet skall bedömas med hänsyn till dess förutsebara användning, marknadsföringen av produkten, bruksanvisningar, tidpunkten då produkten sattes i omlopp och övriga omständigheter.
Det strikta ansvaret skall omfatta även s.k. utvecklingsskador, dvs. skador som beror på säkerhetsbrister som inte ens den främsta vetenskapliga expertisen kunde förutse vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp.
Skadeståndsskyldigheten skall omfatta ersättning för personskador samt skador på konsumentegendom. När ersättningen för en sakskada bestäms skall en självrisk på 3 500 kr. dras av.
Skadeståndsskyldiga skall vara i första hand den som har tillverkat den skadegörande produkten och, i fråga om en importerad produkt, den som har importerat den. Även den som har marknadsfört produkten som sin genom att förse den med sitt namn eller varumärke eller något annat särskiljande kännetecken skall vara strikt ansvarig jämte tillverkaren och importören. Om det inte framgår av en produkt vem som har tillverkat eller importerat den, skall var och en som har tillhandahållit den skadegörande produkten vara ansvarig, såvida han inte pekar ut någon i ett tidigare led i distributionskedjan som ansvarig för produkten.
Det strikta produktansvaret skall begränsas till skador som orsakas av sådana produkter som tillverkas eller tillhandahålls inom ramen för en näringsverksamhet.
I den mån någon är skyldig att ersätta en skada enligt produktskadelagen, skall den som har lämnat ersättning för skadan enligt konsumentköplagen (1990:932) eller konsumenttjänstlagen (1985:716) ha rätt att av den som är ansvarig enligt produktskadelagen återfå vad han har betalat.
Den som vill ha ersättning enligt produktskadelagen skall väcka talan inom tre år efter det att han fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Som yttersta gräns skall dock gälla att talan om ersättning måste väckas inom tio år efter det att den skadegörande produkten sattes i omlopp.
Avtalsvillkor som inskränker ansvaret enligt produktskadelagen får inte åberopas mot den som har rätt till ersättning.
Produktskadelagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.
Lagens rubrik
I propositionen föreslås att den nya lagen -- efter mönster av nyare ersättningsrättsliga speciallagar, exempelvis trafikskadelagen och miljöskadelagen -- skall få rubriken Produktskadelag.
Bengt Harding Olson (fp) föreslår i motion 1991/92:L2 yrkande 1 att lagen i stället skall benämnas Produktansvarslag.
Utskottet konstaterar att uttrycket produktansvar är den term som genomgående används i nordisk juridisk litteratur och debatt för det skadeståndsrättsliga ansvaret för bristfälliga produkter. Termen är en direkt översättning av engelskans "product liability" och anknyter därmed också till internationellt språkbruk. Utskottet anser -- i likhet med motionären -- att avgörande skäl talar för att lagens rubrik skall knyta an till denna inarbetade benämning för skadeståndsansvaret för bristfälliga produkter. Rubriken produktansvar ger också enligt utskottets mening en bättre beskrivning av vad lagen handlar om. Utskottet förordar sålunda med bifall till motion 1991/92:L2 yrkande 1 och med avslag på propositionen i denna del att lagen skall ges rubriken produktansvarslag.
Utskottet kommer nedan att genomgående använda beteckningen produktansvarslag för den nya lagstiftningen.
Lagens tillämpningsområde
Enligt propositionen skall det skärpta skadeståndsansvaret gälla skador som orsakas av lösa saker (produkter). Skadeståndsansvaret skall omfatta skador som orsakas av såväl industriellt som hantverksmässigt framställda produkter och naturprodukter, oavsett om de har undergått någon bearbetning eller ej. I enlighet med EG-direktivet skall lagen således gälla bl.a. skador inom transportområdet, läkemedelsskador, patientskador och arbetsskador. Däremot undantas -- i linje med EG-direktivet -- skador som omfattas av atomansvarighetslagen.
I motion 1991/92:L1 av Barbro Westerholm (fp) framhålls att produktskador som orsakas av läkemedel redan ersätts genom ett väl fungerande frivilligt ersättningssystem i Sverige. Denna lösning innebär enligt motionären en rad fördelar i jämförelse med att låta produktansvarslagen omfatta läkemedel. Motionären -- som refererar till uttalanden från chefen för läkemedelsenheten vid Världshälsoorganisationens (WHO) Europakontor -- framhåller att det svenska försäkringssystemet är effektivt, snabbt och billigt, eftersom det inte föranleder höga advokatarvoden, samt dessutom humant. Mot bakgrund av det anförda anser motionären att en förutsättning för att läkemedel skall omfattas av produktansvarslagen är att läkemedelsförsäkringen bevaras. Om sådana garantier inte kan ges bör enligt motionären läkemedlen undantas från produktansvarslagen med bevarande av nuvarande försäkringssystem.
Utskottet kan konstatera att propositionens förslag står i överensstämmelse med EG-direktivet. Enligt direktivet (artikel 2) undantas visserligen obearbetade lantbruksråvaror och jaktprodukter från direktivets tillämpningsområde, men i artikel 15 1 a ges medlemsländerna möjlighet att bestämma att även sådana produkter skall omfattas. Direktivet föreskriver endast ett absolut undantag (artikel 14), nämligen för skada som uppstår genom en atomolycka och som täcks av internationella konventioner som medlemsstaterna har ratificerat. En bestämmelse, som emellertid är av intresse i detta sammanhang, är artikel 13 i direktivet. Enligt denna artikel skall direktivet inte påverka de skadelidandes rättigheter enligt de skadeståndsregler som gäller då direktivet meddelas. Denna regel innebär att såväl allmänna skadeståndsrättsliga regler som särskilda bestämmelser om ersättningsskyldighet får behållas vid sidan av de regler som skall gälla enligt direktivet. Utskottet har den principiella uppfattningen att produktansvarslagen bör ges ett så heltäckande tillämpningsområde som möjligt och således gälla även för produktskador som nu regleras av speciella skadeståndsregler.
Vad särskilt angår läkemedelsskador vill utskottet erinra om att den svenska läkemedelsförsäkringen utgör en kollektiv försäkring. Försäkringstagarna, dvs. företag som tillverkar eller importerar läkemedel, har frivilligt åtagit sig att ersätta läkemedelsskada och detta åtagande har försäkrats hos ett särskilt konsortium. En frivillig försäkring utgör enligt utskottets mening inte ett sådant särskilt ansvarssystem som enligt EG-direktivets artikel 13 kan ersätta ett lagreglerat ansvar. Med hänsyn härtill och till att direktivet inte medger något undantag för läkemedel skulle ett sådant undantag i den svenska lagstiftningen inte vara förenligt med Sveriges skyldigheter enligt EES-avtalet. Inte heller är det med utgångspunkt i EG-direktivet möjligt att lagstiftningsvägen göra läkemedelsförsäkringen till ett obligatorium. Utskottet utgår dock från att läkemedelsföretagen även i framtiden kommer att känna sitt ansvar och bibehålla läkemedelsförsäkringen som ett komplement till produktansvarslagen.
Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen i nu behandlad del och avstyrker bifall till motion 1991/92:L1.
Utvecklingsskador
EG-direktivet gäller alla personskador och skador på konsumentegendom. I fråga om utvecklingsskador, dvs. skador som beror på säkerhetsbrister som inte ens den främsta vetenskapliga expertisen kunde förutse vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp, finns en särskild bestämmelse i artikel 7 e. I denna artikel föreskrivs att producenten inte skall vara ansvarig till följd av direktivet om han bevisar att det på grundval av det vetenskapliga och tekniska vetandet vid den tidpunkt då han satte produkten i omlopp inte var möjligt att upptäcka defekten. Producenten går alltså fri från ansvar om han visar att det är en utvecklingsskada. I direktivets artikel 15 första stycket b öppnas emellertid en möjlighet för medlemsstaterna att avstå från att införa en undantagsregel motsvarande artikel 7 e.
Som redovisats tidigare föreslås i propositionen att ersättningsskyldighet enligt produktansvarslagen skall föreligga oavsett om någon har varit vårdslös eller ej, dvs. strikt ansvar skall föreligga. Det strikta ansvaret skall enligt propositionen omfatta även s.k. utvecklingsskador, och någon särskild undantagsbestämmelse föreslås inte.
I motion 1991/92:L2 av Bengt Harding Olson (fp) kritiseras propositionens förslag om ett absolut ansvar även för utvecklingsskador. Enligt motionärens uppfattning bör man även i Sverige välja den ansvarsmodell för utvecklingsskador som EG-direktivet innehåller. En sådan ordning påverkar inte konsumentens skydd i någon nämnvärd omfattning, eftersom svårigheterna för en producent att bevisa att det är en utvecklingsskada är betydande. Motionären begär därför i yrkande 2 att den svenska lagen utformas enligt EGs regel på denna punkt.
I den under den allmänna motionstiden vid riksmötet 1989/90 väckta motionen L717 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande (yrkande 6) om att den kommande produktansvarslagen inte bör omfatta ansvar för utvecklingsskador.
Utskottet vill erinra om att av de nio länder som hittills har införlivat direktivet med sin lagstiftning har endast ett land, nämligen Luxemburg, valt att utnyttja möjligheten i artikel 15 första stycket b och således föreskriva ett ovillkorligt ansvar för utvecklingsskador. Enligt tillgängliga uppgifter överväger även de återstående EG-länderna att ge tillverkarna möjlighet att undgå ansvar för utvecklingsskador. Beträffande situationen i EFTAs medlemsländer kan nämnas att den österrikiska och den isländska lagen undantar utvecklingsskador på samma sätt som EG-direktivet, medan man i Finland och Norge följt Luxemburgs exempel och stadgat ett ovillkorligt ansvar.
Den helt överväldigande majoriteten av EGs medlemsländer har sålunda valt eller kommer sannolikt att välja att följa EG-direktivet och således ge producenter m.fl. en möjlighet att undgå skadeståndsansvar för utvecklingsskador. Vid en bedömning av hur den svenska lagen skall utformas i förevarande hänseende måste enligt utskottets mening stor hänsyn tas till de skadelidandes berättigade anspråk på att kunna få ersättning också för utvecklingsskador. Också effekterna för den svenska industrin måste emellertid vägas in. Som framgår av redogörelsen ovan har artikel 7 e i direktivet fått en mycket restriktiv utformning, dels genom det sätt på vilket begreppet utvecklingsskada definierats, dels genom att bevisbördan lagts på den som bär produktansvaret. Endast om den ansvarige kan bevisa att en utvecklingsskada föreligger går han fri från ansvar. En motsvarande regel i den svenska lagen skulle -- i jämförelse med propositionens förslag -- därför inte försvaga den enskildes skydd i någon nämnvärd omfattning. Även om det således sett från den skadelidandes sida i praktiken inte har någon större betydelse om en produktansvarsreglering utformas i enlighet med EG-direktivet eller enligt propositionen kan man inte bortse från att regeringens förslag skulle medföra att den svenska industrin åläggs strängare ansvarsregler än vad som gäller för industrin i det stora flertalet av de stater som kommer att omfattas av ett EES-avtal. Detta förhållande torde kunna utgöra ett incitament för svenska företag -- särskilt i branscher där risken för utvecklingsskador inte är helt försumbar -- att förlägga sin produktutveckling och i förlängningen även sin tillverkning till länder som undantar utvecklingsskadorna från produktansvaret. En sådan utveckling skulle enligt utskottets mening vara ytterst beklaglig.
Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att övervägande skäl talar för att ett sådant restriktivt utformat undantag för utvecklingsskador, som återfinns i EG-direktivet, bör införas även i den svenska produktansvarslagen.
I fråga om tillämpningen av den nu förordade undantagsregeln anser sig utskottet inte böra göra några uttalanden härom. Det bör ankomma på domstolarna att med utgångspunkt i EG-direktivet och med vägledning av den rättspraxis som bildats inom EG och som kan komma att utvecklas inom EES-området avgöra hur den ifrågavarande bestämmelsen skall tillämpas.
Det anförda innebär sammanfattningsvis att utskottet ställer sig bakom önskemålen i motionerna 1991/92:L2 yrkande 2 och 1989/90:L717 yrkande 6.
Produktansvarets omfattning
I propositionen föreslås att skadeståndsskyldigheten enligt produktansvarslagen skall omfatta ersättning för personskador och skada på konsumentegendom. Däremot skall inte skada på den skadeorsakande produkten själv innefattas i ansvaret. Inte heller skall ersättning enligt produktansvarslagen utgå för ren förmögenhetsskada. När ersättning för sakskada bestäms skall enligt propositionen en självrisk på 3500kr. dras av.
I motion 1989/90:L721 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkande 9 och i motion 1990/91:L736 av Carl Frick och Inger Schörling (mp) yrkande 7 begärs ett tillkännagivande om att ett strikt produktansvar bör gälla för alla skador som produkten förorsakar människor och natur i enlighet med gällande lagar.
Utskottet kan konstatera att propositionens förslag rörande omfattningen av produktansvaret helt står i överensstämmelse med EG-direktivet. Det tillgodoser också motionärernas önskemål såvitt gäller personskador. När det gäller motionsyrkandena i övrigt vill utskottet erinra om att miljöskadelagen i många fall är tillämplig när användningen av olika produkter orsakar skador på miljön. Att införa ytterligare regler rörande strikt skadeståndsansvar för miljöskador finner utskottet inte motiverat. Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionen i aktuell del och avstyrker motion 1989/90:L721 yrkande 9 och motion 1990/91:L736 yrkande 7.
Skadeståndsansvariga
Kretsen av skadeståndsskyldiga
När det gäller kretsen av skadeståndsskyldiga föreslås i propositionen att först och främst den som tillverkar, frambringar eller insamlar en produkt skall vara ansvarig. Strikt ansvar skall även åvila den som importerar en produkt för att sätta den i omlopp här i landet. Vidare skall den som marknadsför en produkt som sin genom att förse den med sitt namn eller varumärke eller annat särskiljande kännetecken -- jämte tillverkaren eller importören -- ha ett strikt produktansvar. För anonyma produkter, dvs. sådana produkter där det inte framgår vem som tillverkat eller importerat den och det inte heller finns någon här i landet som har marknadsfört den som sin, skall var och en som tillhandahållit produkten ha ett strikt ansvar. Möjlighet skall dock finnas för den som tillhandahållit produkten att undgå skadeståndsansvar genom att anvisa någon i tidigare produktions- eller distributionsled som ansvarig.
Bengt Harding Olson (fp) framhåller i motion 1991/92:L2 att den skadelidandes rätt till skadestånd blir utan värde i de fall de huvudansvariga är på obestånd eller inte kan anträffas. För att stärka den skadelidandes ställning föreslår motionären att ett subsidiärt skadeståndsansvar för säljare i olika säljled -- i linje med vad som gäller enligt konsumentköplagen -- bör övervägas även för produktskador. I yrkande 3 begärs ett tillkännagivande härom.
I motion 1989/90:L721 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkande 10 och i motion 1990/91:L736 av Carl Frick och Inger Schörling (mp) yrkande 8 begärs tillkännagivanden om att det för varje i Sverige saluförd produkt skall finnas en registrerad produktansvarig person eller styrelse.
Utskottet konstaterar att propositionens förslag även i denna del överensstämmer med EG-direktivet. En viss avvikelse finns dock såvitt gäller importörsansvaret, vartill utskottet återkommer nedan. Direktivet medger inte införande av regler om vare sig ett subsidiärt skadeståndsansvar för säljare i olika säljled eller om en produktansvarig person eller styrelse. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet bifall till motionerna 1991/92:L2 yrkande 3, 1989/90:L721 yrkande 10 och 1990/91:L736 yrkande 8.
Undantag från importörsansvaret
I EG-direktivets artikel 3 andra stycket regleras importörens produktansvar. Regeln föreskriver att den som importerar en produkt till Gemenskapen skall anses vara en producent i direktivets mening och ansvara som producent. Detta innebär att det är endast den som importerar en produkt från ett land utanför Gemenskapen som bär produktansvaret. Vid handel mellan länder inom Gemenskapen är importören inte ansvarig utan endast producenten i exportlandet.
Enligt förslaget i propositionen skall importörens produktansvar gälla generellt. I det sammanhanget tar föredragande statsrådet upp frågan huruvida EG-direktivets regel om importörens ansvar bör föranleda några lagstiftningsåtgärder från svensk sida. Därvid konstateras att regelns inverkan på konkurrensförhållandena har diskuterats sedan år 1987 inom en expertgrupp bestående av företrädare för EFTAs medlemsländer och EG-kommissionen. Frågan behandlas också inom ramen för EES-förhandlingarna. Enligt propositionen är önskemålet från EFTA-länderna att få till stånd ett konkurrensneutralt system i den meningen att en importör i ett EG-land inte längre på grund av produktansvarsreglerna har anledning att föredra import från ett annat EG-land framför import från ett EFTA-land. För att uppnå detta syfte bör importörsansvaret tas bort vid handel mellan ett EG-land och ett EFTA-land och vid handel mellan EFTA-länder. I propositionen framhålls dock att en sådan ordning skulle kunna medföra nackdelar för den skadelidande, eftersom denne då skulle vara tvungen att ta kontakt med en tillverkare i ett annat land. Om importörsansvaret skulle avskaffas, behövs regler om domsrätt och domsverkställighet som gör den utländske tillverkaren åtkomlig för den skadelidande, och i propositionen erinras om att sådana regler finns i Luganokonventionen av den 16 september 1988 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. -- Föredragande statsrådet uppger sig ha för avsikt att återkomma med förslag när resultatet av EES-förhandlingarna föreligger. Några särskilda lagstiftningsåtgärder föreslås därför inte i propositionen. Riksdagen bereds dock tillfälle att ta del av vad som anförts i denna fråga.
Enligt vad utskottet nu har inhämtat har EES-förhandlingarna lett till den lösningen att regeln om importörens ansvar vid import mellan ett EFTA-land och Gemenskapen och mellan EFTA-länder inte skall gälla i förhållandet mellan sådana stater som har ratificerat Luganokonventionen. En förutsättning härför är emellertid att en dom till den skadelidandes fördel genom ratifikationerna blir verkställbar mot den som har tillverkat produkten eller mot den som har importerat den till EES-området. -- Utskottet har också erfarit att en svensk ratificering av Luganokonventionen för närvarande förbereds i justitiedepartementet.
Som framgår av det anförda torde frågan om importörens ansvar komma att få en för svensk del tillfredsställande lösning. Några uttalanden från riksdagens sida är alltså inte erforderliga. Utskottet utgår från att en proposition med förslag om godkännande av Luganokonventionen kommer att föreläggas riksdagen i sådan tid att Sverige kan tillträda konventionen före produktansvarslagens ikraftträdande.
Näringsverksamhet
Såväl EG-direktivet som förslaget till en svensk produktansvarslag bygger på principen att skadeståndsansvaret skall omfatta endast produkter som satts i omlopp i näringsverksamhet. Termen näringsverksamhet anges i propositionen ha samma innebörd som den har i konsumenträttslig lagstiftning, dvs. en verksamhet av ekonomisk art som bedrivs yrkesmässigt.
I motion 1991/92:L2 av Bengt Harding Olson (fp) framhålls att produktansvarslagen bör utvidgas till att omfatta hela den offentliga sektorns verksamhet och således omfatta även produkter som inte enbart är satta i omlopp i en näringsverksamhet. Motionären begär i yrkande 6 ett tillkännagivande i enlighet härmed.
Även i den under den allmänna motionstiden 1989/90 väckta motionen L707 av Martin Olsson m.fl. begärs att lagstiftningen om produktansvar skall omfatta också offentlig verksamhet.
Utskottet kan konstatera att det skadeståndsansvar som tillverkare eller importör skall ha enligt produktansvarslagen även omfattar produkter som staten eller en kommun förvärvar av en näringsidkare för att användas i offentlig verksamhet. Vad som däremot faller utanför lagens tillämpningsområde är skador som orsakas av sådana produkter som ett offentligt organ självt tillverkat eller importerat för att användas i en offentlig verksamhet som inte kan anses som näringsverksamhet. Utskottet kan för sin del inte finna att ett sådant undantag från skadeståndsskyldigheten för produktskador är motiverat. Sett från bl.a. de skadelidandes synvinkel framstår det som angeläget att ett strikt ansvar gäller för alla produktskador oavsett om produkten i fråga satts i omlopp i näringsverksamhet eller tillverkats och tillhandahållits inom ramen för offentlig verksamhet. Det kan visserligen hävdas att den offentliga sektorn redan ålagts ett strikt ansvar för produktskador genom högsta domstolens praxis (se NJA 1989 s. 389). Som lagrådet påpekat bygger det emellertid på ett rättsläge som inte föreligger sedan produktansvarslagen trätt i kraft. Endast den framtida rättstillämpningen kan visa vilken betydelse som rättsfallet egentligen har. Att en rättsfråga avgjorts i praxis är enligt utskottets mening inte heller något skäl för att avstå från lagstiftning. Huruvida en lagreglering på detta område bör ske genom en utvidgning av produktansvarslagens tillämpningsområde eller i annan form undandrar sig emellertid utskottets bedömning. Det bör därför ankomma på regeringen att föranstalta om att frågan snarast blir föremål för närmare överväganden. Därvid bör särskilt beaktas om en utvidgning av produktansvarslagen på nu förordat sätt är förenlig med EG-direktivet. Vad utskottet sålunda anfört bör med anledning av motionerna 1991/92:L2 yrkande 6 och 1989/90:L707 ges regeringen till känna.
Skadelidandes medvållande
Enligt 6 kap. 1 § skadeståndslagen kan skadestånd jämkas under vissa förutsättningar när vållande på den skadelidandes sida har förelegat. Skilda regler gäller därvid för personskada å ena sidan och för sakskada å andra sidan. Vid sakskada kan skadestånd jämkas om den skadelidande genom vållande (dvs. uppsåtligen eller genom vårdslöshet) har medverkat till skadan. Vid personskada däremot kan skadestånd jämkas, endast om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan.
EG-direktivet (artikel 8 andra stycket) föreskriver att skadestånd vid produktskada kan jämkas vid såväl personskada som sakskada om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Som tidigare redovisats innehåller EG-direktivet emellertid en regel (artikel 13) enligt vilken direktivet inte skall påverka de rättigheter som en skadelidande kan ha enligt den skadeståndslagstiftning som gäller vid den tidpunkt då direktivet meddelas.
I propositionen förordas -- med hänvisning till artikel 13 i direktivet -- att skadeståndslagens regler om jämkning av skadestånd på grund av medvållande på den skadelidandes sida skall tillämpas även när skadeståndsansvaret följer av produktskadelagen. Någon särskild jämkningsregel har därför inte intagits i lagförslaget. Föredragande statsrådet framhåller att den ifrågavarande artikeln -- i likhet med direktivet i övrigt -- formellt gäller endast för EG-länderna men att den torde kunna tillämpas analogt för EFTA-länderna. Statsrådet anser mot denna bakgrund att det inte bör föreligga något hinder för att Sverige behåller de nu generellt gällande jämkningsreglerna även för produktskador. En sådan lösning är också, framhålls det vidare, mer gynnsam för den skadelidande när det gäller personskada.
I motion 1991/92:L2 av Bengt Harding Olson (fp) påpekas att enligt EG-direktivet kan jämkning av skadestånd vid personskada ske om den skadelidande själv genom vårdslöshet medverkat till skadan, medan regeringens förslag innebär att skadeståndet vid personskada får jämkas endast om det föreligger uppsåt eller grov vårdslöshet från den skadelidandes sida. Vid en jämförelse mellan dessa alternativ framstår, enligt motionären, inställningen inom EG som en rimligare ståndpunkt. EGs regel överensstämmer också med Europarådskonventionen samt norsk och finsk lagstiftning. Mot bakgrund av det anförda begärs i motionen (yrkande 4) att riksdagen beslutar att i produktansvarslagen införa en särskild jämkningsregel vid medvållande som överensstämmer med EG-direktivets regel härom. I motionen begärs vidare (yrkande 9) förslag från regeringen om en motsvarande ändring av skadeståndslagens jämkningsregel.
Enligt utskottets principiella uppfattning bör produktansvarslagen inte heller på denna punkt avvika från EG-direktivet. Också andra skäl talar för att jämkning av skadestånd vid produktskada bör ske om den skadelidande genom vårdslöshet medverkat till skadan oavsett om det är fråga om personskada eller sakskada. Ett starkt sådant skäl är enligt utskottets mening att svenska företag skall ha möjligheter att konkurrera utomlands på likvärdiga villkor med företagen inom EG-länderna. Utskottet kan dock inte överblicka de konsekvenser som en jämkningsbestämmelse i enlighet med motionärens förslag kan få för bl.a. de skadelidande. Med hänsyn till att utskottet nedan kommer att föreslå att lagen skall träda i kraft först den 1 januari 1993 finns det dock utrymme för ytterligare överväganden i frågan, och utskottet är därför inte berett att nu förorda en särskild jämkningsbestämmelse i produktansvarslagen i enlighet med EG-direktivet. Regeringen bör efter överväganden av spörsmålet återkomma till riksdagen med förslag till en särskild jämkningsregel i produktansvarslagen, om inte starka skäl talar mot en sådan reglering. Detta bör ske i sådan tid att bestämmelsen kan träda i kraft samtidigt som produktansvarslagen i övrigt. Vad utskottet med anledning av motion 1991/92:L2 yrkande 4 sålunda anfört bör ges regeringen till känna.
När det sedan gäller den mer övergripande frågan om ändring i skadeståndslagens allmänna regel om jämkning vid personskada kan utskottet i än mindre grad än på produktansvarsområdet överblicka konsekvenserna av en sådan lagändring. Spörsmålet måste enligt utskottets mening ses i ett större sammanhang än inom ramen för det nu aktuella ärendet. Det kan dock inte uteslutas att utformningen av skadeståndslagens jämkningsbestämmelse kan komma att aktualiseras i samband med de överväganden rörande jämkning vid produktskador som utskottet ovan förordat. Något särskilt tillkännagivande finner utskottet emellertid inte påkallat, och motion 1991/92:L2 yrkande 9 avstyrks följaktligen.
Krav på bevis om orsakssamband
Inom skadeståndsrätten gäller i princip att den som begär ersättning skall styrka sitt krav. Det innebär att den skadelidande skall bevisa att en skadegörande händelse har inträffat, att en skada har uppkommit samt att händelsen har orsakat skadan. Bevisbördan åligger således den skadelidande. Hur stark bevisning som erfordras i varje enskilt fall avgörs i princip av domstolarna. I bl.a. miljöskadelagen finns dock en regel om bevislättnad för den skadelidande. Enligt denna regel behöver den skadelidande inte fullt ut bevisa orsakssambandet mellan den skadegörande händelsen och skadan, utan det är tillräckligt att han visar att det finns övervägande sannolikhet för ett sådant samband.
EG-direktivet (artikel 4) föreskriver att det åligger den skadelidande att bevisa skadan, defekten och orsakssambandet mellan defekten och skadan. Bestämmelsen anger alltså att det är den skadelidande som har bevisbördan. Däremot sägs inget i direktivet om vilken grad av sannolikhet som krävs för att beviskravet skall vara uppfyllt.
I propositionen diskuteras spörsmålet om en bevislättnadsregel -- motsvarande den i miljöskadelagen -- skall införas i produktansvarslagen. Enligt propositionen skulle det dock innebära betydande svårigheter att på lämpligt sätt avgränsa tillämpningsområdet för en sådan bestämmelse. Härtill kommer att vare sig den norska eller den finska lagen innehåller någon regel om bevislättnad. Slutsatsen blir att produktansvarslagen inte bör reglera beviskravet i fråga om orsakssambandet mellan en skadegörande händelse och den aktuella skadan. Det får i stället överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra hur stark bevisning som skall krävas i varje enskilt fall. I propositionen påpekas dock att det i svensk rättspraxis har utbildats principer som bör vara vägledande för den fortsatta rättstillämpningen. Sålunda har högsta domstolen i ett fall om produktskada (se NJA 1982 s. 421, det s.k. Leo-målet), anfört att det är angeläget att beviskravet inte ställs så högt att den skadelidandes möjlighet till gottgörelse blir illusorisk. -- Riksdagen bereds genom propositionen tillfälle att ta del av vad som i denna fråga anförs av föredragande statsrådet.
Utskottet konstaterar att EG-direktivet överlämnat åt de rättstillämpande organen i de enskilda medlemsstaterna att avgöra bevisvärderingsfrågorna. Således bör inte heller den svenska produktansvarslagen reglera beviskravet för orsakssambandet mellan den skadegörande händelsen och skadan. Det får ankomma på de rättstillämpande myndigheterna att i varje enskilt fall avgöra huruvida den skadelidande inom ramen för bevisbörderegeln kan komma i åtnjutande av bevislättnader. Några uttalanden om vilka beviskrav som därvid bör ställas anser sig utskottet inte böra göra.
Förhållandet mellan produktansvarslagen och annan skadeståndsrättslig lagstiftning
I propositionen framhålls att den skadelidande skall ha rätt att åberopa skadeståndslagen som grund för sin talan även i fråga om skada som faller inom produktansvarslagens tillämpningsområde. Någon uttrycklig bestämmelse härom i produktansvarslagen behövs inte enligt propositionen.
I propositionen bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad föredragande statsrådet anför om skadeståndsrättsliga specialregler. Enligt statsrådet får förhållandet mellan produktansvarslagen och andra skadeståndsrättsliga specialbestämmelser bedömas från fall till fall och någon lagbestämmelse om det behövs inte.
Bengt Harding Olson (fp) begär i motion 1991/92:L2 yrkande 5 att en särskild bestämmelse om att skadeståndslagen alltid är tillämplig bör införas i produktansvarslagen.
Utskottet erinrar om att enligt 1 kap. 1 § skadeståndslagen skall bestämmelserna i den lagen tillämpas, om ej annat är särskilt föreskrivet eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden. För produktansvaret innebär detta att skadeståndslagens allmänna bestämmelser gäller i frågor som inte regleras särskilt i produktansvarslagen. Av skadeståndslagen följer emellertid också att lagen i sin helhet kan bli tillämplig på produktskador. Regeln i 1 kap. 1 § skadeståndslagen är nämligen inte avsedd att hindra att skadeståndslagen tillämpas i stället för en skadeståndsrättslig speciallag. Avgörande för om en sådan tillämpning är tillåten är dock vad som föreskrivs i speciallagen. Även om produktansvarslagen allmänt sett ger den skadelidande en starkare ställning än skadeståndslagen kan det tänkas förekomma fall där produktansvarslagen i och för sig blir tillämplig men där den skadelidande skulle ha fördel av att i stället grunda sin talan på skadeståndslagens allmänna culparegel. Det kan också förekomma situationer där en produktskada faller inom tillämpningsområdet för någon annan skadeståndsrättslig speciallag, samtidigt som produktansvarslagen blir tillämplig på skadefallet. Inte heller en sådan valmöjlighet bör vara utesluten. Någon olägenhet med den i propositionen förordade ordningen kan utskottet inte se. Tvärtom är det för den skadelidande en fördel att ha alternativ vid sin skadeståndstalan. Denna ordning som sålunda ger möjlighet för den skadelidande att åberopa antingen skadeståndslagen eller skadeståndsrättsliga specialregler för sin talan även i fråga om produktskador är också förenlig med EG-direktivet. Dessa alternativa möjligheter för den skadelidande får med önskvärd tydlighet anses framgå av att förslaget till produktansvarslag inte innehåller någon regel som gör den lagen exklusivt tillämplig på produktskador. Någon uttrycklig bestämmelse i produktansvarslagen om att skadeståndslagen alltid kan tillämpas anser utskottet därför vara överflödig. En sådan bestämmelse skulle för övrigt snarare kunna ge upphov till missuppfattningar i fråga om förhållandet mellan produktansvarslagen och annan skadeståndsrättslig speciallagstiftning. Med det anförda ställer sig utskottet bakom propositionen i nu behandlad del och avstyrker följaktligen bifall till motion 1991/92:L2 yrkande 5.
Haagkonventionen om tillämplig lag vid produktansvar
Haagkonventionen om tillämplig lag vid produktansvar, som antogs år 1973, hade den 1 juli 1991 ratificerats av sex stater, nämligen Frankrike, Jugoslavien, Luxemburg, Nederländerna, Norge och Spanien. Vidare har Belgien, Italien och Portugal undertecknat konventionen.
I propositionen bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad föredragande statsrådet anför om Haagkonventionen. Enligt vad statsrådet därvid framhåller bör Sverige för närvarande inte ansluta sig till konventionen. Skälen härför är bl.a. att Haagkonventionen fått en begränsad anslutning. Vidare framhålls att ett antal länder med vilka Sverige sammantaget har en stor del av sitt handelsutbyte inte kan förväntas ansluta sig till konventionen inom överskådlig tid. Ytterligare ett skäl är att den svenska produktansvarslagstiftningen har utformats i överensstämmelse med de regler som kommer att gälla inom EES och att det därför inte är lika angeläget att harmonisera lagvalsreglerna som det hade varit om Sverige valt att införa särregler i olika avseenden.
Inte heller utskottet anser att det för närvarande finns skäl för att Sverige skall tillträda Haagkonventionen om tillämplig lag vid produktansvar. Såsom framhålls i propositionen kan dock frågan komma i ett annat läge om konventionen skulle vinna en bredare anslutning.
Produktansvarslagens ikraftträdande
I propositionen framhålls att det är angeläget att de nya reglerna om skärpt produktansvar kan börja gälla så snart som möjligt. Den föreslagna lagen innehåller emellertid bestämmelser av sådant slag att viss tid behövs från det att lagen har antagits till dess att den träder i kraft. Efter en avvägning mellan dessa synpunkter föreslås i propositionen att den nya lagen skall träda i kraft den 1 juli 1992.
I motion 1990/91:L2 av Bengt Harding Olson (fp) understryks vikten av en viss övergångstid efter att produktansvarslagen har beslutats till dess att den träder i kraft. Med hänsyn till att riksdagen sannolikt kommer att anta den nya produktansvarslagen först under slutet av år 1991 blir övergångstiden i realiteten endast ett halvår med den föreslagna ikraftträdandetidpunkten. Motionären begär därför i yrkande 10 att lagen skall träda i kraft först den 1 januari 1993.
Såsom påpekats i såväl propositionen som motionen är en övergångstid nödvändig för att de som kan ådra sig ansvar enligt produktansvarslagen skall kunna beakta de nya reglerna i sin verksamhet. Exempelvis kan importörerna behöva avtalsvägen försäkra sig om möjlighet att kräva ersättning av den utländske tillverkaren eller säljaren. Också gällande produktansvarsförsäkringar måste anpassas till de nya förutsättningarna. Som motionären påpekar kan riksdagen förväntas ta ställning till den föreslagna produktansvarslagen först i slutet av december 1991. Den tid som då återstår fram till den föreslagna ikraftträdandetidpunkten är enligt utskottets mening för kort med hänsyn till de övergångsåtgärder som är nödvändiga. Som utskottet ovan framhållit rörande importörsansvaret i produktansvarslagen är det också en fördel om denna fråga löses innan lagen träder i kraft. Med hänsyn till det sagda anser utskottet -- i likhet med motionären -- att lagen bör träda i kraft den 1 januari 1993. Härigenom uppnås också en samordning med EES-avtalet som avses träda i kraft vid samma tidpunkt. Utskottet tillstyrker alltså bifall till motion 1991/92:L2 yrkande 10.
Mot de delar av propositionen som inte berörts särskilt har utskottet ingen erinran. Utskottets ovan gjorda ställningstagande tillgodoser önskemålet i motion 1990/91:L716 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) om att de svenska produktansvarsreglerna skall anpassas till vad som är standard inom EG (yrkande 10). Någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av motionsyrkandet är således inte erforderligt.
Produktansvaret i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen
Enligt 31 § konsumentköplagen skall säljarens skadeståndsansvar på grund av fel i den försålda varan omfatta även skador som på grund av felet uppkommer på annan egendom. En motsvarande bestämmelse för felaktiga tjänster finns i 31 § konsumenttjänstlagen. Ansvaret är emellertid i båda fallen begränsat till egendom som tillhör köparen eller någon medlem i hans hushåll och som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål.
I motion 1991/92:L2 av Bengt Harding Olson (fp) begärs (yrkandena 7 och 8) att produktansvaret i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen utvidgas till att omfatta all egendom som finns i hushållet och för vilken någon hushållsmedlem har ansvaret, såsom exempelvis lånad egendom.
Spörsmålet behandlades av utskottet med anledning av en v-motion i samband med införandet av en ny konsumentköplag. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:LU35 framhöll utskottet att det sett med allmänhetens ögon måste te sig svårförståeligt att endast egendom som tillhör konsumenten och hans hushållsmedlemmar skall kunna ersättas, medan andra föremål som finns i hushållet och som de har ansvaret för skall falla utanför säljarens produktansvar. Den ekonomiska förlusten blir, fortsatte utskottet, i princip densamma för hushållsgemenskapen, låt vara att vid hyrd och leasad egendom m.m. förlusten består i att konsumenten eller någon annan blir ersättningsskyldig för skadan gentemot egendomens ägare. Utskottet uttalade därför att en utvidgning av produktansvaret enligt konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen är motiverad. Hur säljarens ansvar för skador på annan än konsumenten och hushållsmedlemmarna tillhörig egendom bör utformas ansåg utskottet emellertid vara en juridiskt-tekniskt komplicerad fråga. Av denna orsak var utskottet inte berett att förorda en omedelbar ändring av reglerna i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen utan ansåg att spörsmålet om den lagtekniska lösningen borde bli föremål för närmare överväganden av regeringen. Det anförda gavs regeringen till känna.
Utskottet vidhåller sin ovan redovisade uppfattning om att produktansvaret i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen bör utvidgas till att omfatta all egendom i konsumentens hushåll som är avsedd för huvudsakligen enskilt ändamål och som någon i hushållet är ansvarig för. Med hänsyn till riksdagens tidigare begäran utgår utskottet från att regeringen nu snarast låter utarbeta och lägga fram förslag till erforderliga lagändringar. Något nytt tillkännagivande i frågan är därför inte påkallat, och utskottet avstyrker således bifall till motion 1991/92:L2 yrkandena 7 och 8.
Obligatorisk ansvarsförsäkring för kemikalier
Olof Johansson m.fl. (c) begär i motion 1989/90:L614 förslag till en obligatorisk ansvarsförsäkring för kemikalier. I motiveringen till motionen anförs att tillverkare och importörer av kemikalier bör åläggas att ta en ansvarsförsäkring för sina produkter för att förstärka kontrollen av kemikalier. Enligt motionärerna skulle en sådan försäkring leda till ett minskat och mera ansvarsfullt bruk av farliga kemikalier, tillföra ekonomiska resurser till olycksfallsförebyggande åtgärder samt framför allt förbättra ersättningsmöjligheterna för de skadelidande.
Utskottet har tidigare behandlat frågan om obligatorisk ansvarsförsäkring för kemikalieskador (se senast 1989/90:LU9). Utskottet har därvid framhållit att en ansvarsförsäkring endast täcker det skadeståndsansvar som enligt gällande rätt kan utkrävas av skadevållaren/försäkringstagaren. Genom en obligatorisk ansvarsförsäkring kan man således inte komma till rätta med bristfälligheter i det skadeståndsrättsliga regelsystemet. För att man skall kunna åstadkomma ett förbättrat skydd för de skadelidande och öka företagens benägenhet att vidta förebyggande åtgärder krävs alltså i första hand en skärpning av ansvarsreglerna. Sådana skärpta ansvarsregler övervägdes också, har utskottet påpekat, inom ramen för det inom justitiedepartementet pågående arbetet med en lagstiftning för produktskador. Utskottet, som ansett sig inte böra föregripa regeringens ställningstagande till frågan om produktansvarets utformning, har dock framhållit att om en lagstiftning på produktskadeområdet genomförs kan spörsmålet om en försäkring för kemikalieskador komma i ett annat läge. Mot denna bakgrund har utskottet ansett att det fanns anledning att då uppställa krav på en obligatorisk ansvarsförsäkring för kemikalier.
Utskottet har ovan förordat att en ny lag om produktansvar införs. Denna lag innebär att tillverkare och importörer åläggs ett strikt skadeståndsansvar för de person- och sakskador som en produkt orsakar på grund av en säkerhetsbrist. Utskottet kan konstatera att förutsättningarna för införandet av obligatorisk ansvarsförsäkring härigenom ändrats. Det finns dock enligt utskottets mening all anledning att förmoda att näringsidkarna själva tar initiativ till att ansvarsförsäkra sig och/eller att anpassa gällande produktansvarsförsäkringar till de nya ansvarsreglerna. Genom att utskottet ovan förordat att lagen skall träda i kraft först den 1 januari 1993 har näringsidkarna också getts skäligt tidsutrymme härför. Vidare utgår utskottet från att regeringen följer utvecklingen på detta område och, om det skulle visa sig att ansvarsförsäkringar inte tecknas i erforderlig omfattning, tar de initiativ som får anses påkallade. Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att motion 1989/90:L614 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande lagens rubrik att riksdagen med bifall till motion 1991/92:L2 yrkande 1 och med avslag på propositionen i denna del beslutar att lagens rubrik skall vara Produktansvarslag, s.y. (s) 2. beträffande undantag för läkemedel att riksdagen med avslag på motion 1991/92:L1 antar det i propositionen framlagda lagförslaget, såvitt avser 4 §,
3. beträffande utvecklingsskador att riksdagen med bifall till motion 1991/92:L2 yrkande 2 och med anledning av motion 1989/90:L717 yrkande 6 antar det i propositionen framlagda lagförslaget, såvitt avser 8 § med den ändring att paragrafen erhåller i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelse, res. 1 (s) men. (v) delvis
4. beträffande skadeståndsansvariga m.m. att riksdagen med avslag på motion 1989/90:L721 yrkandena 9 och 10, motion 1990/91:L736 yrkandena 7 och 8 samt motion 1991/92:L2 yrkande 3 antar det i propositionen framlagda lagförslaget, såvitt avser 1, 6 och 7 §§,
5. beträffande undantag från importörsansvaret att riksdagen lägger propositionen i denna del (avsnitt 2.5.4) till handlingarna,
6. beträffande produktansvar för offentlig verksamhet att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:L707 yrkande 6 och 1991/92:L2 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. beträffande en särskild jämkningsregel i produktansvarslagen att riksdagen med anledning av motion 1991/92:L2 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 2 (s) men. (v) delvis
8. beträffande jämkningsregeln i skadeståndslagen m.m. att riksdagen avslår motion 1991/92:L2 yrkandena 5 och 9,
9. beträffande krav på bevis om orsakssamband att riksdagen utan ställningstagande till vad regeringen anfört lägger propositionen i denna del (avsnitt 2.8.1) till handlingarna,
10. beträffande skadeståndsrättsliga specialregler att riksdagen lägger propositionen i denna del (avsnitt 2.10.2) till handlingarna,
11. beträffande Haagkonventionen att riksdagen lägger propositionen i denna del (avsnitt 2.11) till handlingarna,
12. beträffande lagförslaget i övrigt att riksdagen med bifall till motion 1991/92:L2 yrkande 10 antar det i propositionen framlagda lagförslaget, i den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan under momenten 1--4, med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1 januari 1993,
13. beträffande EG-anpassning att riksdagen avslår motion 1990/91:L716 yrkande 10 i den mån yrkandet inte tillgodosetts genom vad utskottet hemställt ovan,
14. beträffande produktansvaret i konsumentköplagen m.m. att riksdagen avslår motion 1991/92:L2 yrkandena 7 och 8,
15. beträffande obligatorisk ansvarsförsäkring för kemikalier att riksdagen avslår motion 1989/90:L614.
Stockholm den 3 december 1991
På lagutskottets vägnar Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Owe Andréasson (s), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Lena Boström (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Maud Ekendahl (m) och Carl B Hamilton (fp).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Utvecklingsskador (mom. 3)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar Thollander, Lena Boström och Carin Lundberg (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "Utskottet vill" och på s. 9 slutar med "yrkande 6" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening finns det flera starka skäl som talar för att utvecklingsskador -- i enlighet med propositionen -- inte bör undantas från produktansvaret. Utskottet vill härvid peka på att en stor del av värdet med ett strikt ansvar för produktskador ligger just däri att den skadelidande har rätt till ersättning för utvecklingsskador. Ett undantag för utvecklingsskador skulle vidare kunna motverka tillverkningsindustrins intresse att satsa på forskning för att få kännedom om hittills okända skaderisker. Om industrin i stället åläggs ett strikt ansvar för utvecklingsskador, kan det vara ett incitament för en ökad satsning på sådan forskning. Ett ytterligare starkt skäl är de processekonomiska följderna. Genom att skadeståndsansvaret kommer att gälla oavsett om en produkt har en säkerhetsbrist eller inte uppnår man en klar ansvarsregel som kan motverka processer och leda till att den skadelidande kan få sin ersättning snabbare. Om å andra sidan tillverkaren skulle ges möjlighet att -- i enlighet med motionärernas önskemål -- undgå ansvaret genom att bevisa att det förelåg en utvecklingsskada skulle det kunna medföra att han ådrog sig stora kostnader för utredning och bevisning. För att tillverkaren skall gå fri från skadeståndsansvar får det nämligen, som påpekas i propositionen, förutsättas att han förebringar utredning om vetenskapens och teknikens mest avancerade ståndpunkt vid den tidpunkt då han satte produkten i omlopp. Att styrka ett sådant påstående torde i allmänhet vara svårt, och det finns då en betydande risk för att den ansvarige i onödan drar på sig stora kostnader.
Som anförs i propositionen är emellertid frågan om ansvaret för utvecklingsskador framför allt en fråga om vem som rimligen bör bära kostnaden för dessa skador. Tre slags kostnadsbärare kan komma i fråga, nämligen det allmänna, den skadelidande och tillverkaren eller någon annan som har tillhandahållit den skadegörande produkten. Enligt gällande rätt bär det allmänna en stor del av kostnaden för personskador genom socialförsäkringen. Resten av kostnaderna får för närvarande den skadelidande bära, medan tillverkar- och leverantörssidan går helt fri från kostnadsansvar. Att det allmännas ansvar skall kvarstå oförändrat har inte ifrågasatts. Däremot talar övervägande skäl för att återstående kostnader nu bör läggas på tillverkare eller leverantörer och inte längre bäras av den skadelidande. I anslutning härtill vill utskottet framhålla att det för den som lidit skada av en produkt är ointressant om produkten var optimal i förhållande till de tekniska och vetenskapliga erfarenheterna vid den tid då produkten lämnade tillverkarens kontroll. För den skadelidande är det väsentliga att produkten rent faktiskt har vållat en skada. Ett undantag för utvecklingsskador skulle också mot denna bakgrund te sig egendomligt. En sådan lösning skulle heller inte vara i samklang med vare sig den riskfördelning som är vanlig i svensk skadeståndsrätt eller strävandena att skapa ett fullgott konsumentskydd.
När det slutligen gäller den svenska exportindustrins konkurrensförmåga i förhållande till EG-länderna vill utskottet understryka att EG-direktivets undantag för utvecklingsskador (artikel 7 e) är synnerligen restriktivt utformat. En första kraftig begränsning ligger i definitionen av vad som är en utvecklingsskada. Vidare måste beaktas att det är producenten som har bevisbördan för påståendet att det föreligger en utvecklingsskada. I själva verket torde därför en lagstiftning på grundval av EG-direktivets undantagsregel i praktiken sällan ge ansvarsfrihet. Även om den svenska lagen inte skulle undanta utvecklingsskador, blir det således i realiteten inte någon mer betydelsefull skillnad mellan förhållandena för den svenska industrin och för industrin i de EG-länder som valt att följa EG-direktivet på denna punkt. Några nackdelar i konkurrenshänseende behöver därför knappast befaras.
Sammanfattningsvis anser utskottet alltså att de skadelidande skall ha rätt till ersättning för utvecklingsskador på samma sätt som för andra produktskador. Utskottet ställer sig således bakom propositionen i denna del och avstyrker bifall till motionerna 1991/92:L2 yrkande 2 och 1989/90:L717 yrkande 6. Utskottet har i övrigt ingen erinran mot propositionens förslag om produktansvarets innebörd.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande utvecklingsskador att riksdagen med avslag på motionerna 1989/90:L717 yrkande 6 och 1991/92:L2 yrkande 2 antar det i propositionen framlagda lagförslaget såvitt avser 8 §,
2. En särskild jämkningsregel i produktansvarslagen (mom. 7)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar Thollander, Lena Boström och Carin Lundberg (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med "Enligt utskottets" och på s. 14 slutar med "avstyrks följaktligen" bort ha följande lydelse:
I likhet med vad som anförs i propositionen finner utskottet att EG-direktivet inte utgör något hinder mot att vi för produktskadornas del behåller den nuvarande jämkningsbestämmelsen i skadeståndslagen. Det finns också starka skäl för en sådan ordning. En grundläggande tanke bakom utformningen av produktansvarslagstiftningen är, som påpekas i propositionen, att varor i det moderna samhället tillverkas och distribueras i sådana former att det är omöjligt för enskilda människor att själva undersöka och bedöma varornas egenskaper. Den enskilde tvingas därför lita på att tillverkaren och distributören noggrant kontrollerar sina produkter och tydligt informerar om eventuella skaderisker. Vid produktskador gör sig alltså intresset av ett fullgott skydd för konsumenterna gällande med alldeles särskild styrka. Det kan då inte gärna komma i fråga att på detta område göra ett avsteg från vad som normalt gäller i fråga om jämkning av skadestånd vid personskador och därigenom avsevärt försämra den skadelidandes möjligheter att få ersättning för sina förluster. En jämkningsregel rörande personskador efter mönster av EG-direktivet skulle emellertid innebära just en sådan försämring. Sett från konsumentskyddssynpunkt är det således angeläget att på produktskadeområdet några avsteg inte görs från den ordning som normalt gäller vid andra fall av personskador. Enligt utskottets mening finns det inte heller någon anledning att befara att jämkningsbestämmelsen i skadeståndslagen skulle leda till resultat som blev oskäligt betungande för dem som bär ansvaret för produktskador. Det bör nämligen kunna krävas av näringsidkarna att de har ansvarsförsäkringar som täcker det skadeståndsansvar som kan uppkomma i deras verksamhet. Ett tillfredsställande försäkringsskydd får också anses ligga i näringsidkarnas eget intresse.
På grund av det anförda delar utskottet uppfattningen i propositionen att den allmänna jämkningsbestämmelsen i skadeståndslagen bör gälla även vid produktskador. Utskottet avstyrker därmed bifall till motion 1991/92:L2 yrkande 4. Utskottets ställningstagande innebär att utskottet ställer sig avvisande också till yrkande 9 i motionen.
dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande en särskild jämkningsregel i produktansvarslagen att riksdagen avslår motion 1991/92:L2 yrkande 4,
Särskilt yttrande
Lagens rubrik
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar Thollander, Lena Boström och Carin Lundberg (alla s) anför:
Enligt vår mening skulle det ha varit en fördel om den nya lagen -- i likhet med andra skadeståndsrättsliga speciallagar -- i stället fått rubriken produktskadelagen. Vi avstår emellertid från att framställa något yrkande härom med hänsyn till att frågans betydelse trots allt är begränsad.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
John Andersson (v) anför:
Jag delar den uppfattning som förs fram av utskottets socialdemokratiska ledamöter i reservation 1 om utvecklingsskador och reservation 2 om en särskild jämkningsregel i produktansvarslagen.
Mot bakgrund härav anser jag att utskottet under moment 3 och 7 borde ha hemställt:
3. beträffande utvecklingsskador att riksdagen med avslag på motionerna 1989/90:L717 yrkande 6 och 1991/92:L2 yrkande 2 antar det i propositionen framlagda lagförslaget såvitt avser 8 §,
7. beträffande en särskild jämkningsregel i produktansvarslagen att riksdagen avslår motion 1991/92:L2 yrkande 4,
I propositionen framlagt lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet framlagt förslag till ändring i propositionens lagförslag
Bilaga 2 Regeringens förslag Utskottets förslag
8 §
Skadeståndsskyldig enligt 6 eller 7 § är inte den som 1. visar att han inte har satt produkten i omlopp i en näringsverksamhet, 2. gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när han satte produkten i omlopp, eller 2. gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när han satte produkten i omlopp, 3. visar att säkerhetsbristen beror på att produkten måste stämma överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet. 3. visar att säkerhetsbristen beror på att produkten måste stämma överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet, eller 4. visar att det på grundval av det vetenskapliga och tekniska vetandet vid den tidpunkt då han satte produkten i omlopp inte var möjligt att upptäcka säkerhetsbristen.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 2 Motionerna 2 Motioner väckta med anledning av propositionen 2 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1989/90 3 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1990/91 3 Utskottet 4 Inledning 4 Propositionens huvudsakliga innehåll 5 Lagens rubrik 6 Lagens tillämpningsområde 6 Utvecklingsskador 8 Produktansvarets omfattning 9 Skadeståndsansvariga 10 Kretsen av skadeståndsskyldiga 10 Undantag från importörsansvaret 11 Näringsverksamhet 12 Skadelidandes medvållande 13 Krav på bevis om orsakssamband 14 Förhållandet mellan produktansvarslagen och annan skadeståndsrättslig lagstiftning 15 Haagkonventionen om tillämplig lag vid produktansvar 16 Produktansvarslagens ikraftträdande 17 Produktansvaret i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen 17 Obligatorisk ansvarsförsäkring för kemikalier 18 Hemställan 19 Reservationer 21 Utvecklingsskador (s) 21 En särskild jämkningsregel i produktansvarslagen (s) 23 Särskilt yttrande Lagens rubrik (s) 24 Meningsyttring (v) 24 Bilaga 1 I propositionen framlagt lagförslag 25 Bilaga 2 Av utskottet framlagt förslag till ändring i propositionens lagförslag 28