Prövningstillstånd i hovrätt och instansordningen i utsökningsmål
Betänkande 1992/93:JuU34
Justitieutskottets betänkande
1992/93:JUU34
Prövningstillstånd i hovrätt och instansordningen i utsökningsmål
Innehåll
1992/93 JuU34
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag som innebär bl.a. dels en utökning av systemet med prövningstillstånd för talan mot tingsrätts dom i tvistemål, dels införande av en sådan ordning i brottmål i de fall tingsrätten bestämt påföljden till böter eller helt frikänt den tilltalade från ansvar. I propositionen föreslås också en ändrad instansordning beträffande utsökningsmål.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag med den ändringen att utskottet med anledning av ett motionsyrkande förordar att prövningstillstånd i brottmål inte skall krävas när en frikännande dom avsett ett brott för vilket det är föreskrivet svårare straff än fängelse i sex månader.
Utskottet avstyrker vidare ett antal motioner som väckts dels med anledning av propositionen, dels under den allmänna motionstiden i år.
Till betänkandet har fogats två reservationer från (s) och en reservation från (nyd) samt en meningsyttring från (v).
Propositionen
I proposition 1992/93:216 (Justitiedepartementet) har regeringen föreslagit riksdagen att anta de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i utsökningsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,
4. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),
5. lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter,
6. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.
Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har fogats till betänkandet, se bilaga 1.
Motionerna
1992/93:Ju28 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen avslår propositionen.
1992/93:Ju29 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår förslaget till ny lydelse av 49 kap. 12 § rättegångsbalken,
2. att riksdagen avslår förslaget till 49 kap. 12 a § rättegångsbalken,
3. att riksdagen avslår förslaget till ny lydelse av 51 kap. 4 § i rättegångsbalken,
4. att riksdagen avslår förslaget till 51 kap. 10 a § rättegångsbalken.
1992/93:Ju30 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att hovrätten vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall vara domför med två lagfarna domare och oförändrade omröstningsregler,
2. att riksdagen beslutar att reglerna om prövningstillstånd ej skall omfatta frikännande dom för brott där straffet överstiger sex månader,
3. att riksdagen beslutar att forumregeln vid överklagande av kronofogdemål ges den utformning som föreslås ovan.
1992/93:Ju31 av Christel Anderberg (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den ovillkorliga rätten för personer, som är häktade och döms till fängelse av tingsrätt och som överklagar, att tillgodoräkna sig tiden mellan tingsrättens dom och hovrättens dom som verkställighet av fängelsestraffet avskaffas.
1992/93:Ju32 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att frågan om förstärkt förlikningsverksamhet vid tingsrätterna bör utredas för att skapa en billig och snabb tvistehantering,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att olika frågor om rättegångskostnadernas omfattning och konsekvenser för rättsskipningen bör göras till föremål för särskild utredning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förslaget om införande av prövningstillstånd i brottmål bör avslås,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den bör framlägga ett nytt förslag som tillgodoser hovrätternas behov av att minska målbalanserna i brottmål, allt i enlighet med vad som angetts i motionen.
1992/93:Ju33 av Karl Gustaf Sjödin (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen avslår förslaget att införa prövningstillstånd i ledet tingsrätt--hovrätt i brottmål där tingsrätten har dömt den tilltalade till böter,
2. att riksdagen avslår förslaget att införa prövningstillstånd i ledet tingsrätt--hovrätt i brottmål där tingsrätten frikänt den tilltalade från ansvar.
1992/93:Ju417 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av dispensprövning,
1992/93:Ju846 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av dispensprövning.
Utskottet
Inledning
Förfarandet i de allmänna domstolarna regleras i första hand av rättegångsbalken (RB) som trädde i kraft 1948. Utmärkande för förfarandet enligt RB är principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Dessa principer innebär bl.a. att ett mål skall avgöras vid en muntlig, koncentrerad huvudförhandling, där bevisningen läggs fram och parternas argumentering äger rum omedelbart inför domstolen. Detta skall skapa goda förutsättningar för den fria bevisprövning som förutsätts i RB och därmed även för materiellt riktiga avgöranden.
Tingsrätternas domar kan i normalfallet överklagas till hovrätt genom vad. De flesta beslut av tingsrätt kan överklagas till hovrätt genom besvär.
De överklagade målen fördelas i hovrätterna på tre olika kategorier: tvistemål, brottmål och övriga mål, s.k. besvärsmål.
Tvistemål och brottmål betecknas vanligen vademål eftersom de överklagas genom vad. De flesta andra mål hänförs till kategorin besvärsmål. Den senare målgruppen består av mål av vitt skilda slag. Dit hänförs i första hand frågor som överklagats genom besvär i brottmål och tvistemål, t.ex. tingsrätts beslut i frågor under pågående rättegång. Till kategorin besvärsmål förs också bl.a. överklaganden i domstolsärenden, såsom adoptionsärenden, namnärenden och boupptecknings- och arvsskatteärenden, besvär över beslut av inskrivningsmyndighet samt besvär över kronofogdemyndighets beslut i utsökningsmål.
När det gäller handläggningen föreligger skillnader mellan å ena sidan tvistemål och brottmål och å andra sidan besvärsmål. I fråga om tvistemål och brottmål lämnar RB:s regler ett stort utrymme för muntlighets-, omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna också i hovrätten. I tvistemål och brottmål gäller sålunda som huvudregel att hovrätten skall grunda sitt avgörande på vad som förekommit vid en muntlig förhandling. Möjligheterna att avgöra målen efter enbart skriftlig handläggning har dock ökat genom olika reformer efter RB:s införande.
Principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration gäller inte i besvärsprocessen. Denna process är nästan alltid skriftlig, dvs. målen avgörs på handlingarna. Huvudförhandling förekommer aldrig men det finns en möjlighet för hovrätten att hålla förhör med parter och andra. Målen kan i större utsträckning än andra mål avgöras också utan att motparten bereds tillfälle att yttra sig. Detta gäller i första hand när hovrätten inte ändrar det överklagade avgörandet.
De nuvarande reglerna innebär beträffande samtliga målkategorier med något undantag, att hovrätten gör en fullständig överprövning av tingsrättens avgörande i den mån det föranleds av överklagandet. När det gäller talan mot tingsrätts dom eller beslut i tvistemål, som rör ett lägre belopp än ett halvt basbelopp (f.n. 17 200 kr), krävs dock att hovrätten meddelat parten prövningstillstånd för att målet skall kunna prövas av hovrätten.
Reglerna om hovrätts sammansättning innebär i huvudsak att hovrätten normalt är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta i hovrätten om tre eller flera lagfarna domare deltagit i tingsrättens avgörande. I familjemål och brottmål gäller i stället att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Vid avgörande av familjemål och brottmål på handlingarna och vid avgörande av bötesmål är hovrätten domför med tre lagfarna domare. Frågor om prövningstillstånd i hovrätten avgörs av två lagfarna ledamöter.
Tyngdpunkten i rättsskipningen skall ligga i tingsrätterna. Redan där skall parterna erbjudas en fullständig och kvalificerad prövning. Hur väl förfarandet vid tingsrätterna än anordnas finns det emellertid mål som av någon anledning blir felaktigt avgjorda. Hovrätternas huvuduppgift är att rätta till sådana felaktiga avgöranden.
För Högsta domstolen står prejudikatbildningen i centrum. Högsta domstolens huvuduppgift är att meddela avgöranden som kan tjäna till ledning för rättstillämpningen, och domstolen sysslar därför endast i mycket begränsad omfattning med att korrigera felaktiga avgöranden från underinstanserna. I fråga om vissa hovrättsavgöranden får överklagande till Högsta domstolen över huvud taget inte ske (fullföljdsförbud). Så är exempelvis fallet när hovrätten har överprövat interimistiska beslut av tingsrätt i familjemål (18 kap. 4 § tredje stycket äktenskapsbalken och 20 kap. 12 § tredje stycket föräldrabalken). Under senare år har det också i vissa fall införts regler om fullföljdsförbud med s.k. ventil. Med detta avses att det i princip råder fullföljdsförbud, men att hovrätten i ett enskilt fall kan tillåta ett överklagande om saken har prejudikatintresse. Ett exempel på detta är regleringen om möjligheten att överklaga hovrättens beslut angående ersättning till offentlig försvarare (54 kap. 2 a § RB)
Bakgrund till propositionen
Arbetsläget vid de allmänna domstolarna har sedan flera år varit ansträngt. Särskilt drabbade är hovrätterna. Under de senaste åren har det varje år kommit in allt flera mål till dem. Domstolsverket har på uppdrag av regeringen undersökt hovrätternas målutveckling och målstruktur. Undersökningen har redovisats i en rapport (Dv-rapport 1990:4). Av rapporten framgår bl.a. att den totala målökningen i hovrätterna under tioårsperioden 1980--1989 uppgått till 29 % samtidigt som målen genomsnittligt blivit tyngre. Även om hovrätterna har förmått att efter hand öka målavverkningen har de inte kunnat hålla jämna steg med den ökande tillströmningen. Antalet avgjorda mål under tioårsperioden har ökat med 24 %. Också under de senaste åren har måltillströmningen ökat kraftigt. År 1991 kom det in drygt 22 000 mål till hovrätterna, vilket var en ökning med nästan 1 500 mål eller drygt 7 % jämfört med 1990. År 1992 kom det in drygt 26 000 mål, vilket innebär en ökning med omkring 4 000 mål eller nästan 18 % jämfört med 1991. Den största ökningen under 1992 står gruppen övriga mål för med 21 % medan brottmålen ökade med 16 % och tvistemålen med 13 %. Trots en större målavverkning ökade målbalanserna med 31 % under 1992 jämfört med 1991. På flera håll bedöms balanserna numera vara så stora att läget är svårbemästrat.
Vid tillkomsten av RB och under lång tid därefter fanns det bortsett från ett fåtal undantag inga begränsningar när det gällde parts möjligheter att få ett tingsrättsavgörande fullständigt överprövat av hovrätten. Denna ordning frångicks först 1974.
Då infördes genom lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, den s.k. småmålslagen, en ordning med prövningstillstånd som en förutsättning för en fullständig prövning i hovrätten i vissa tvistemål (prop. 1973:87, JuU36, rskr. 319). Reglerna om prövningstillstånd återfinns numera -- efter vissa ändringar -- i RB. Dessa regler innebär, som ovan nämnts, att den som vill överklaga ett tingsrättsavgörande i ett tvistemål där tvisteföremålets värde uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring måste beviljas prövningstillstånd av hovrätten för att få en fullständig överprövning till stånd (49 kap. 12 § RB). Prövningstillstånd får enligt 49 kap. 13 § RB meddelas i tre fall, nämligen om det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen att talan prövas av högre rätt (prejudikatdispens), om det finns anledning till ändring i det slut vartill tingsrätten kommit (ändringsdispens) eller om det annars finns synnerliga skäl att pröva talan (extraordinär dispens).
I och med att småmålslagen upphävdes den 1 januari 1988 och reglerna inarbetades i RB (prop. 1986/87:89, JuU31, rskr. 278) kom reglerna om prövningstillstånd att bli tillämpliga på ytterligare några kategorier av mål, nämligen vissa mål vid fastighetsdomstolarna om hyra och bostadsrätt. Därefter har liknande regler införts i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift (prop. 1988/89:78, JuU20, rskr. 260).
Fram till den 1 januari 1977 hade hovrätten i de flesta fall dömt med fyra juristdomare. Genom lagen (1976:560) om ändring i RB ändrades sistnämnda dag domförhetsreglerna så att hovrätten bl.a. i grövre brottmål och vissa familjemål skulle bestå av juristdomare och nämndemän, i de flesta fall tre juristdomare och två nämndemän (prop. 1975/76:153, JuU44, rskr. 396).
Domförhetsreglerna ändrades ånyo den 1 juli 1984 (prop. 1983/84:78, JuU15, rskr. 152). Hovrätterna blev i princip domföra med tre juristdomare i de fall där minimiantalet dittills varit fyra. En sammansättning med fyra juristdomare behölls i de fall där tingsrätten vid det överklagade avgörandet bestått av minst tre juristdomare. Samtidigt fick hovrätterna ökade möjligheter att avgöra mål utan huvudförhandling. Bakgrunden till de sistnämnda ändringarna var den ökande arbetsbelastningen vid hovrätterna.
Den 1 september 1989 reformerades hovrättsförfarandet på flera punkter (prop. 1988/89:95, JuU23, rskr. 288). Till grund för reformen låg Rättegångsutredningens arbete, framför allt dess slutbetänkande (SOU 1987:46) Översyn av rättegångsbalken 4 Hovrättsfrågor, sammansättningsfrågor m.m. Syftet var främst att förenkla och effektivisera så att hovrättsarbetet kan koncentreras till de viktiga frågorna. I linje härmed gjordes bl.a. inskränkningar såväl i hovrättens skyldighet att pröva skuldfrågan i sådana brottmål där endast påföljdsfrågan överklagats som parternas möjligheter att i tvistemål införa nya omständigheter och nya bevis. Hovrätterna blev också domföra med tre i stället för fyra juristdomare i ännu flera fall än dittills.
År 1989 tillkallades en parlamentariskt sammansatt kommitté (dir. 1989:56) för att se över domstolarnas uppgifter, arbetssätt och organisation. Kommittén antog namnet Domstolsutredningen. Genom tilläggsdirektiv (dir. 1991:94) inskränktes utredningens uppdrag så att det inte längre omfattade domstolarnas organisation. Utredningen avgav sitt betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet Arbetsuppgifter och förfaranderegler i december 1991. Förslagen i betänkandet tar sikte på arbetsfördelningen mellan domstolar och förvaltning och mellan de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna. Utredningen tar också upp frågor om omprövning, överklagande och instansordningen samt vissa andra processrättsliga frågor. Betänkandet har remissbehandlats. Domstolsutredningens arbete ligger till grund för de nu framlagda förslagen. I ärendet föreligger härutöver ett yttrande från lagutskottet (1992/93:LU5y) och en till utskottet inkommen skrift.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att förfarandet med prövningstillstånd utvidgas till att omfatta alla tvistemål där värdet av tvisteföremålet uppenbart inte överstiger ett basbelopp (34 400 kr för år 1993). I dag är motsvarande gräns ett halvt basbelopp.
I propositionen föreslås vidare att regler om prövningstillstånd införs när det gäller talan mot tingsrätts dom i brottmål i vilken tingsrätten bestämt påföljden till böter eller frikänt den tilltalade från ansvar. Prövningstillstånd skall krävas oavsett vem av den tilltalade, åklagaren eller målsäganden, som överklagar. Undantag föreslås för det fåtal fall där Riksåklagaren, Justitiekanslern eller Riksdagens ombudsmän för talan i hovrätten.
Prövningstillståndsförfarandet i hovrätten föreslås utformat i huvudsak på samma sätt för både brottmål och tvistemål. Förslaget innebär att prövningstillstånd skall kunna beviljas om det finns anledning att ändra tingsrättens avgörande (ändringsdispens), om det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen att överprövning sker (prejudikatdispens) eller om det annars föreligger synnerliga skäl till överprövning (extraordinär dispens).
I propositionen föreslås att hovrätten vid dispensprövningen skall vara domför med tre lagfarna domare. I dag gäller att hovrätten skall bestå av två domare.
I propositionen föreslås vidare att beslut som har meddelats av kronofogdemyndighet skall överklagas först till tingsrätt i stället för som nu direkt till hovrätt. För prövning i hovrätt skall krävas prövningstillstånd.
Propositionen innehåller också ett förslag om att reglerna om s.k. hovrättsting skall avskaffas.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1993 såvitt gäller reglerna om prövningstillstånd i hovrätt och om avskaffande av hovrättsting och i övrigt den 1 januari 1994.
Överväganden rörande prövningstillstånd
Allmänt
Enligt utskottets mening är arbetssituationen vid hovrätterna sådan att verkningsfulla åtgärder krävs för att balanserna där inte skall leda till att ett stort antal mål förblir oavgjorda under oacceptabelt lång tid. Det föreligger också ett starkt intresse av att överrätternas resurser koncentreras på de mera svårbedömda och kvalificerade målen.
Utskottet delar den i propositionen framförda uppfattningen att det som nu kan göras för att åstadkomma en effektivare hovrättsprocess är att bygga vidare på systemet med dispensregler i tvistemål och att införa sådana regler även för brottmålens del. Andra i och för sig tänkbara åtgärder är, som anförs i propositionen, ännu inte färdigberedda och måste därför anstå. I sammanhanget vill utskottet dock anmärka att de förslag som behandlas i detta ärende knappast är tillräckliga för att komma till rätta med arbetssituationen vid hovrätterna. Utskottet noterar att ett utredningsarbete som bl.a. syftar till ytterligare åtgärder för att lätta hovrätternas arbetsbörda också har inletts. Utskottet återkommer härtill i det följande.
När det gäller frågan om prövningstillstånd i hovrätt vill utskottet i likhet med vad som anförs i propositionen (s. 51 f) framhålla att en ordning med prövningstillstånd inte innebär att det blir förbjudet att klaga till högre rätt. Vad som skiljer ett system med prövningstillstånd från ett system med obegränsad rätt till prövning i högre instans är inte rätten att överklaga utan överrättens handläggning av de mål som överklagas. Det är alltså inte fråga om att själva fullföljdssystemet principiellt förändras utan det skapas endast utrymme för ett mera flexibelt sätt att handlägga de fullföljda målen.
Utskottet vill redan här lägga fast att utskottet har en positiv grundinställning till prövningstillstånd i hovrätt. Till enskildheter i förslaget återkommer utskottet i det följande.
Prövningstillstånd i tvistemål
Ett system med prövningstillstånd finns sedan länge i svensk rätt för de s.k. småmålen, dvs. tvistemål där förlikning om saken är tillåten (dispositiva tvistemål), om värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger ett halvt basbelopp. Enligt 49 kap. 12 § RB får en talan mot tingsrättens dom eller beslut i sådant mål inte prövas av hovrätten utan att hovrätten först meddelat parten prövningstillstånd. Prövningstillstånd får som tidigare nämnts enligt 49 kap. 13 § RB meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av högre rätt (prejudikatdispens), anledning förekommer till ändring i det slut vartill tingsrätten kommit (ändringsdispens) eller om det annars föreligger synnerliga skäl att pröva talan (extraordinär dispens). Prövningen är inte begränsad till sådana dispensskäl som har åberopats av sökanden. Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av två lagfarna domare.
I motionerna Ju28 och Ju29 yrkas att propositionen i denna del skall avslås, dvs. att inga ändringar skall göras i gällande regler om prövningstillstånd.
Motionärerna menar sammanfattningsvis att en ordning med prövningstillstånd som ytterligare begränsar rätten att få sin sak prövad i minst två instanser riskerar att urholka rättssäkerheten och att en sådan ordning inte är förenlig med svensk rättstradition.
Utskottet konstaterar att regleringen med dispensprövning i småmålen visat sig utgöra en tillfredsställande avvägning mellan intresset av att kunna pröva och ändra oriktiga avgöranden och intresset av att åstadkomma ett snabbt och från kostnadssynpunkt rimligt förfarande. Systemet har fungerat under en förhållandevis lång följd av år utan några mera påtagliga nackdelar och de rättssäkerhetskrav som bör ställas har upprätthållits. Det går heller inte att bortse från att hovrättens funktion att korrigera felaktiga tingsrättsavgöranden underlättas och förstärks om hovrätten får en utvidgad möjlighet att sålla bort de mål som enligt hovrättens mening är korrekt avgjorda i första instans. Utskottet finner för sin del att det nu kan vara motiverat att utvidga systemet ytterligare.
Utskottet tillstyrker alltså regeringsförslaget att förfarandet med prövningstillstånd utvidgas för tvistemålens del och avstyrker bifall till motionerna Ju28 och Ju29 i nu behandlade delar.
Prövningstillstånd i brottmål
Förslaget att införa krav på prövningstillstånd i brottmål är en nyhet till skillnad från vad som gäller för de dispositiva tvistemålens del där propositionens förslag närmast är en vidareutveckling av ett system som redan tillämpats under förhållandevis lång tid. Ett införande av dispensprövning i brottmål aktualiserar många frågor av såväl principiell som praktisk natur.
I motionerna Ju28, Ju29, Ju32 och Ju33 yrkas att propositionen avslås i den del som avser införande av dispensprövning i brottmål. I motionerna framställs erinringar från rättssäkerhetssynpunkt mot de föreslagna inskränkningarna i rätten att få sin sak prövad i två instanser.
I dag gäller att ett tingsrättsavgörande i brottmål överklagas till hovrätt och där prövas fullständigt utan några begränsningar. I mål där endast påföljdsfrågan överklagats är hovrättens skyldighet att också pröva skuldfrågan dock som tidigare nämnts inskränkt (51 kap. 23 a § RB).
Regeringens förslag innebär att det införs en reglering som går ut på att det i mål i vilka den tilltalade dömts till böter eller helt frikänts skall krävas prövningstillstånd för att målet skall tas upp till fullständig prövning. Hovrätten skall meddela prövningstillstånd enligt samma regler som gäller för tvistemålens del, dvs. prövningstillstånd skall kunna beviljas om det finns anledning att ändra tingsrättens avgörande (ändringsdispens), om det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen att överprövning sker (prejudikatdispens) eller om det annars föreligger synnerliga skäl till överprövning (extraordinär dispens).
Enligt regeringsförslaget skall samtliga mål där tingsrätten dömt till böter omfattas av bestämmelsen. Detta innebär att prövningstillstånd kommer att krävas oavsett de utdömda böternas storlek, och bestämmelsen kommer också att omfatta grövre brott med enbart fängelse i straffskalan om böter valts med tillämpning av särskilda strafflindringsregler (jfr 29 kap. BrB).
I brottmål måste kraven på rättssäkerhet ställas särskilt högt. Det är viktigt, som framhålls i propositionen (s. 57), att även den som dömts enbart till böter har en möjlighet att få domen prövad i högre instans. Av Sveriges internationella åtaganden följer också att en sådan möjlighet måste finnas i vår rättsordning (Förenta nationernas internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter samt den europeiska konventionen den 4 november 1950 till skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna).
I propositionen påpekas (s. 57) att den föreslagna ordningen med prövningstillstånd i vissa brottmål inte innebär att rätten att överklaga tas bort utan att det är formerna för hovrättens prövning som ändras.
Domstolsutredningen gör i sitt betänkande (del A, s. 286 f) den bedömningen att ett system med prövningstillstånd är förenligt med Sveriges internationella åtaganden.
Närmare innebär förslaget i princip (prop. s. 57 f) att hovrätten skall göra en bedömning av om det finns någon anledning att ändra tingsrättens dom. Om så är fallet skall målet prövas fullständigt. I motsatt fall avgör hovrätten målet genom ett beslut som innebär att någon fullständig prövning inte tillåts. Underlaget för hovrättens avgörande i fråga om prövningstillstånd är tingsrättens dom och det processmaterial i övrigt som har presenterats vid tingsrätten samt vad som anförs i överklagandet. Dispensprövningen är inte inskränkt till vad klaganden anfört.
I propositionen framhålls vidare att en fullständig prövning skall komma till stånd inte endast i de fall hovrätten är övertygad om att det överklagade avgörandet är felaktigt utan också när hovrätten hyser tvivel om att så är fallet. Hovrätten skall också ta upp och pröva mål som är av intresse för ledningen av rättstillämpningen, dvs. har prejudikatintresse, och mål som vid tingsrättens handläggning blivit föremål för vissa grövre felaktigheter.
Som inledningsvis framgått har utskottet en positiv grundinställning till införande av prövningstillstånd även i brottmål i ledet tingsrätt--hovrätt. De problem av rättssäkerhetskaraktär som därvid kan uppstå har enligt utskottets mening bemästrats i propositionen. Några sådana invändningar bör enligt utskottets mening alltså inte riktas mot förslaget. Även i övrigt kan utskottet i princip tillstyrka regeringsförslaget; dock med de modifieringar som framgår i det följande. Utskottet tillstyrker således ett införande av prövningstillstånd för brottmål i hovrätt och avstyrker bifall till motionerna Ju28, Ju29, Ju32 och Ju33 i här behandlade delar.
Målsägandens talerätt
Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada (20 kap. 8 § fjärde stycket RB)
En målsägande har två möjligheter att själv med rättsliga medel reagera på brott i straffrättsligt hänseende. Han kan dels ange brottet till åtal, dels själv väcka åtal. Målsäganden kan därutöver föra talan om enskilt anspråk i anledning av brott. Denna fråga behandlar utskottet i ett särskilt avsnitt nedan.
I BrB och annan lagstiftning anges vilka brott som är sådana att endast målsäganden äger åtala (målsägandebrott) och vilka som är sådana att angivelse av målsäganden förutsätts för att allmänt åtal skall få äga rum (angivelsebrott). I övriga fall kan åklagaren åtala utan begränsning -- målen ligger under allmänt åtal (åklagarbrott).
RB utgår från den förutsättningen att målsäganden i och för sig har rätt att föra ansvarstalan. Bakom regleringen ligger antagandet av en s.k. naturlig rättighet i detta avseende. I 20 kap. 8 § görs emellertid viktiga inskränkningar i denna antagna rättighet på det sättet att målsägandens talerätt genom denna reglering görs subsidiär vid åklagarbrott och angivelsebrott. Detta innebär att målsäganden som regel får föra ansvarstalan för brott som ligger under allmänt åtal bara i de fall han angivit brottet till åtal och åklagaren beslutat att åtal inte skall äga rum eller nedlagt ett av honom väckt åtal. Undantag gäller enligt 20 kap. 8 § tredje stycket RB för talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott. I dessa fall får målsäganden väcka talan utan att först ha angivit brottet till åtal.
I de fall åklagaren väckt åtal äger målsäganden enligt 20 kap. 8 § andra stycket RB biträda åtalet. Han blir part i målet vid sidan av åklagaren och har samma rätt som denne att förebringa utredning och bevisning. Målsäganden kan emellertid inte med stöd av denna regel yrka ansvar för någon annan gärning än den som är föremål för åklagarens talan, men han kan för denna gärning framställa ett annat ansvarsyrkande än åklagaren gjort. Ett exempel kan vara att åklagaren yrkar ansvar för grov misshandel medan målsäganden anser att gärningen skall bedömas som mordförsök. Vill målsäganden föra talan om någon annan gärning än den åklagaren åtalat måste det ske på sätt som angivits i det föregående.
Målsägandens subsidiära åtalsrätt innebär att han också, även om åklagaren inte fullföljer talan mot domen, kan föra talan mot denna i högre rätt. Denna befogenhet tillkommer honom oberoende av om han biträtt åtalet vid den lägre rätten eller inte. Målsägandens rätt att överklaga inbegriper inte bara domar utan också andra rättens beslut i målet.
Regeringens förslag till prövningstillstånd är utformat så att svaret på frågan om det krävs sådant tillstånd eller inte blir detsamma oavsett vem av parterna som överklagar domen och oavsett i vilken del den överklagas. Detta innebär att förutom den tilltalade också målsäganden och åklagaren enligt förslaget omfattas av regeln om prövningstillstånd för överklagande av domar där den tilltalade dömts till böter. Den föreslagna ordningen innebär ingen annan ändring i målsägandens rätt att föra talan än att det i vissa fall krävs prövningstillstånd.
Utskottet delar den i propositionen redovisade uppfattningen att systemet av rättviseskäl bör gälla inte bara den tilltalade utan också målsäganden och godtar förslaget i denna del.
En särskild fråga är om det också skall krävas prövningstillstånd vid talan mot en frikännande dom. Denna fråga behandlas i ett särskilt avsnitt nedan.
Prövningstillstånd för åklagaren
Att målsäganden av rättviseskäl bör vara jämställd med den tilltalade i fråga om kravet på prövningstillstånd kan knappast ifrågasättas. Frågan är om åklagaren, som inte för talan för egen del utan i egenskap av ämbetsman och representant för staten, skall vara underkastad kravet på prövningstillstånd.
Åklagaren har vid sin ämbetsutövning att iaktta objektivitetsprincipen, i första hand under förundersökningen, men principen äger i praktiken giltighet under åklagarens hela arbete med ett mål. Han skall alltså se inte bara till de omständigheter som talar till den tilltalades nackdel utan också ta till vara det som talar till den tilltalades förmån. Mycket noggranna överväganden görs också regelmässigt innan ett mål förs vidare. Utskottet finner, liksom många remissinstanser, att någon risk för onödiga överklaganden inte föreligger om åklagaren skulle undantas från kravet på prövningstillstånd. Härtill kommer att åklagarna står för en mycket begränsad del av överklagandena i bötesmål. Ett krav på prövningstillstånd för åklagaren skulle inte få någon praktisk betydelse för hovrätternas arbetssituation.
Utskottet konstaterar emellertid att frågan inte bara gäller huruvida förslaget tillgodoser rimliga krav på rättssäkerhet och utgör en lämplig avvägning ur effektivitetssynpunkt m.m. En betydelsefull aspekt i sammanhanget är också allmänhetens förtroende för och krav på rättsskipningen. Utskottet delar den uppfattning som framförs i propositionen att det är väsentligt att rättssystemet för den enskilde ter sig rättvist och biträder regeringens förslag att åklagaren inte helt kan undantas från kravet på prövningstillstånd.
I de sällsynta fall åklagarens talan förs av Riksåklagaren, Justitiekanslern eller Riksdagens ombudsmän är dessa inte underkastade något krav på prövningstillstånd i Högsta domstolen. Utskottet instämmer i att det skulle vara inkonsekvent att kräva prövningstillstånd för deras talan i hovrätt. Utskottet har ingen erinran mot regeringens förslag i denna del.
Prövningstillstånd vid talan mot en frikännande dom
Regeringen föreslår en särskild regel som innebär att dispensprövning krävs för åklagarens och målsägandens talan mot en dom i vilken den tilltalade helt frikänts.
I motion Ju30 yrkas att regeln om prövningstillstånd vid frikännande dom inte skall omfatta brott för vilket stadgas svårare straff än fängelse i sex månader. Motionsyrkandet överensstämmer med Domstolsutredningens förslag i denna del.
Regeringsförslaget innebär att prövningstillstånd krävs dels om den tilltalade helt frikänts från ansvar, dels om han dömts till böter för något annat brott i samma dom. Däremot krävs inte prövningstillstånd om den tilltalade utöver den frikännande domen dömts till fängelse för ett annat brott i samma dom. Kravet på prövningstillstånd gäller vidare oavsett hur svårt brott frikännandet avser. Ett åtal för grov misshandel som ogillats skulle alltså komma att kräva prövningstillstånd om åtalet endast avsåg misshandeln eller om tingsrätten samtidigt dömt den tilltalade till böter för t.ex. trafikbrott. Däremot skulle prövningstillstånd inte krävas om domen också inkluderade ett fängelsestraff för t.ex. stöld.
Det sagda innebär, som konstateras i propositionen (s. 63), att frågan om det krävs prövningstillstånd vid frikännande dom i vissa fall blir beroende av om åtal samtidigt har väckts för andra gärningar och om dessa andra gärningar är allvarliga brott eller inte.
Enligt utskottets mening är den bristen på precisering en olägenhet med regeringsförslaget. Däremot har förslaget den fördelen att svaret på frågan om det krävs prövningstillstånd eller inte i det konkreta fallet blir detsamma oavsett vem av parterna som överklagar och oavsett i vilken del domen överklagas.
Regeringsförslaget får emellertid ytterligare konsekvenser. Utskottet tänker här på att prövningstillstånd kommer att krävas vid frikännande dom även beträffande mycket allvarlig brottslighet.
Domstolsutredningen kommer i sitt betänkande (del A s. 315 f) fram till att den konsekvensen bör undvikas genom att lagstiftningen utformas så att det inte i något fall skall krävas prövningstillstånd vid talan mot en frikännande dom beträffande brott av viss svårhet. Utredningen förordar en lösning som innebär att prövningstillstånd skall krävas endast om den frikännande domen avser brott där maximistraffet är fängelse högst sex månader. Detta är den ordning som förespråkas i motion Ju30.
Motionsförslaget innebär alltså att prövningstillstånd skall krävas dels om påföljden i målet är böter, dels om ett frikännande avser ett brott med maximistraffet fängelse högst sex månader och dels om påföljden är böter och ett frikännande i samma dom avser ett brott med nyssnämnda maximistraff. Ett åtal för exempelvis grov misshandel som ogillats skulle alltså aldrig kräva prövningstillstånd.
Precis som i fråga om regeringsförslaget uppstår också med motionsförslaget en viss brist på precisering i fråga om prövningstillstånd men nu med omvända förtecken. Om nämligen ett bötesstraff förenas med en frikännande dom beträffande ett allvarligt brott kommer prövningstillstånd inte att krävas beträffande bötesbrottet. Motionsförslaget har samma fördelar som regeringsförslaget när det gäller förutsägbarheten av kravet på prövningstillstånd i det konkreta fallet.
Skillnaden mellan regeringsförslaget och motionsförslaget kan sammanfattas så att regeringsförslaget leder till att prövningstillstånd i princip krävs vid frikännande domar också för mycket allvarliga brott medan motionsförslaget leder till att lindriga brott i vissa fall måste prövas av hovrätten utan att prövningstillstånd först beviljats.
Utskottet finner den senare olägenheten från rättssäkerhetssynpunkt mindre betydelsefull än den förra.
Utskottet måste först konstatera att frågan om prövningstillstånd vid frikännande dom är svår att reglera på ett helt tillfredsställande sätt. Olägenheterna med de olika förslagen måste i stället vägas mot varandra. Vid den prövningen kommer utskottet till slutsatsen att regeringsförslaget leder för långt. Utskottet delar motionärernas uppfattning att krav på prövningstillstånd inte bör gälla i de fall en frikännande dom rör ett grövre brott och anser att det av Domstolsutredningen framlagda förslaget i denna del, bl.a. med hänsyn till allmänhetens tilltro till det rättsliga systemet, utgör en lämplig avvägning av de olika intressen som gör sig gällande. Utskottets nu gjorda ställningstagande med anledning av propositionen och motion Ju30 i denna del medför att vissa ändringar bör göras i de av regeringen framlagda förslagen till ändring i RB (se bilaga 2).
Övrigt
I motionerna Ju417 och Ju846 förespråkas ett system med dispensprövning för att komma till rätta med den ansträngda arbetssituationen vid hovrätterna.
Genom utskottets ställningstaganden i det föregående är yrkandena i motionerna Ju417 och Ju846 tillgodosedda och utskottet avstyrker bifall till dem i nu behandlade delar.
Enskilt anspråk i anledning av brott
Talan om enskilt anspråk kan antingen föras i särskild tvistemålsrättegång eller i samband (kumulerat) med talan om ansvar i ett brottmål.
Frågor om handläggningen av ett enskilt anspråk tillsammans med ett brottmål regleras i 22 kap. RB. Lagen skiljer mellan två olika grupper av enskilda anspråk som kan kumuleras med ansvarsyrkandet. De två grupperna är å ena sidan anspråk i anledning av brott och å andra sidan anspråk som grundas på brott. Den första kategorin är mera vidsträckt än den senare och omfattar också denna. Med anspråk på grund av brott förstås endast anspråk av målsäganden mot den tilltalade, vilka grundas på den brottsliga gärning som läggs den tilltalade till last. Till anspråk i anledning av brott hänförs därutöver alla slags anspråk som äger något samband med det påstådda brottet vare sig det riktar sig mot den tilltalade eller någon annan. Hit hör t.ex. den skadelidandes anspråk mot ett försäkringsbolag som meddelat ansvars- eller skadeförsäkring. Det förutsätts att det enskilda anspråket grundar sig på samma faktiska omständigheter som de som ligger till grund för ansvarsyrkandet.
I 22 kap. 2 § första stycket RB finns en bestämmelse om skyldighet för åklagaren att i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan. Denna skyldighet avser endast den trängre gruppen av enskilda anspråk, dvs. de som grundas på brottet. Det är alltså endast fråga om anspråk mot den tilltalade på grund av den brottsliga gärningen. För åklagaren är det en tjänsteplikt att utföra målsägandens talan i dessa fall. Det förutsätts dock att talan kan utföras av åklagaren utan väsentlig olägenhet och att talan inte är uppenbart obefogad. Skulle utförandet av målsägandens talan vara mera betungande får åklagaren hänvisa honom till att föra sin talan själv. Detsamma gäller om målsägandens talan, som ovan nämnts, är uppenbart ogrundad.
För målsäganden innebär det en stor fördel att åklagaren utför hans talan om det enskilda anspråket. Han får detta gjort utan det besvär eller den kostnad som blir följden om han skulle utföra talan själv. I flertalet fall torde en särskild rättegång knappast heller löna sig.
Regeringen föreslår inte någon särskild regel om prövningstillstånd för de fall att ett enskilt anspråk handlagts tillsammans med ett brottmål. Resultatet härav blir att huvudregeln för prövningstillstånd i tvistemål kommer att gälla även i dessa fall. Det främsta skälet till den av regeringen föreslagna ordningen är intresset av att tvistemålen skall behandlas lika oberoende av om de handläggs tillsammans med ett brottmål eller i särskild rättegång. Detta innebär att dispensfrågorna enligt förslaget får avgöras var för sig enligt de för resp. målkategori gällande bestämmelserna. Hovrätten får alltså göra två bedömningar i fråga om prövningstillstånd om en dom i vilken tingsrätten också dömt ut t.ex. ett skadestånd överklagas i båda delarna. Den situationen kan således uppkomma att prövningstillstånd beviljas i den ena delen utan att så sker i den andra.
Åklagarens skyldighet att föra målsägandens talan är enligt 22 kap. 2 § RB knuten till att åklagaren också för talan om ansvar. I de fall prövningstillstånd medges endast rörande det enskilda anspråket får detta handläggas i en särskild rättegång och målsäganden är hänvisad till att utföra sin talan utan åklagarens medverkan.
Utskottet delar i princip regeringens bedömning att enskilda anspråk som kumulerats med en ansvarstalan skall omfattas av systemet med prövningstillstånd. I fråga om tillämpningen vill utskottet utöver vad som anförs i propositionen anföra följande.
Det fallet att prövningstillstånd meddelas beträffande ett enskilt anspråk utan att sådant tillstånd medges i fråga om ansvar eller påföljd erbjuder inga speciella svårigheter. Det enskilda anspråket prövas helt enligt de regler som gäller för tvistemål. Detsamma gäller om den tilltalade överklagar i påföljdsdelen. Inte heller i det fallet finns anledning att ompröva ett enskilt anspråk på grund av brottet utan härför krävs andra skäl som kan hänföras till tvistemålet, t.ex. att ett skadestånds storlek kan ifrågasättas.
Om hovrätten däremot prövar brottmålet i ansvarsdelen -- efter beviljat prövningstillstånd eller i fall där prövningstillstånd inte krävs -- blir situationen en annan. I sådana fall får utgången i ansvarsdelen som regel antas ha betydelse även för bedömningen av det enskilda anspråket. Här framstår det närmast som självklart att prövningstillstånd (ändringsdispens) beviljas även i den delen. Dock kan situationer också tänkas då det inte är motiverat med prövningstillstånd beträffande det enskilda anspråket trots att en ansvarsfråga prövas. Utskottet tänker här t.ex. på fall då den tilltalade yrkar att han skall frikännas från ansvar för ett brott och vill bli befriad från skadeståndsskyldighet som är att hänföra till ett annat brott i samma dom. Då saknas ju det samband mellan ansvar för brottet och det utdömda skadeståndet som är en förutsättning för att prövningstillstånd beträffande det enskilda anspråket skall beviljas på grund av omständigheter som har med brottet att göra. Utöver i här angivna fall skall prövningstillstånd beträffande det enskilda anspråket givetvis också beviljas om det enskilda anspråket i sig ger anledning till det. -- I sammanhanget noterar utskottet att resultatet av en felaktig bedömning i fråga om prövningstillstånd beträffande det enskilda anspråket kan bli att den tilltalade måste angripa den honom i den delen ålagda förpliktelsen med extraordinära rättsmedel om han frikänns från ansvar.
Dispensprövningen
Reglerna om hovrätts sammansättning återfinns i 2 kap. 4 § RB.
Enligt huvudregeln är hovrätt domför med tre lagfarna domare. I tvistemål som av tingsrätt avgjorts med tre lagfarna domare skall dock hovrätten bestå av minst fyra lagfarna domare när den avgör målet. Fler än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.
I brottmål är hovrätt domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Fler än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Dessa regler gäller också för vissa familjemål. I brottmål där det inte är fråga om att döma till strängare straff än böter och inte heller är fråga om företagsbot är hovrätten domför även med tre lagfarna domare.
Vid avgörande av en fråga om prövningstillstånd är hovrätt domför med två lagfarna domare.
Vid sidan av de nämnda bestämmelserna finns det särskilda regler om hovrätts sammansättning i bl.a. 2 kap. 4 a § RB, 67 § patentlagen (1967:837) och 13 § lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål.
När rätten är sammansatt av flera ledamöter skall dess avgörande föregås av en överläggning. Om enighet inte kan uppnås under överläggningen skall denna följas av en omröstning. Regler rörande omröstning finns för tvistemålens del i 16 kap. och för brottmålens del i 29 kap. RB. Huvudregeln är att den mening gäller som omfattas av mer än hälften av rättens ledamöter. Vid lika röstetal har ordföranden i princip utslagsröst. I brottmål tillämpas emellertid i detta fall principen in dubio mitius (vid tvivel det mildaste), såvida en mening rörande påföljden är att anse som lindrigare än en annan. I ansvarsdelen leder den nyssnämnda principen till frikännande dom i dessa fall.
Vid avgörande av frågor om prövningstillstånd skall, om en av ledamöterna vill bevilja prövningstillstånd, hans mening gälla som hovrättens beslut (16 kap. 3 § RB).
Regeringen föreslår nu att hovrättens sammansättning vid dispensprövning ändras så att hovrätten skall vara domför med tre i stället för två lagfarna ledamöter och att detta skall gälla i både tvistemål och brottmål. För att prövningstillstånd skall beviljas skall enligt förslaget krävas att två av rättens tre ledamöter förenar sig om ett sådant beslut.
I motion Ju30 (s) yrkas att de nu gällande reglerna om sammansättning och omröstning vid dispensprövning förblir oförändrade.
I propositionen anförs (s. 65 f) bl.a. att en ordning med tre ledamöter enligt justitieministerns uppfattning är ägnad att skapa starka garantier för att prövningen görs under mycket kvalificerade och rättssäkra former. Det anförs vidare att en sådan ordning är naturlig i det att den sammanfaller med huvudregeln för hovrättens sammansättning i tvistemål när tingsrätten bestått av en lagfaren domare, i bötesmål och vid all skriftlig handläggning. Justitieministern anser att en sammansättning med tre ledamöter vid dispensprövningen minskar risken för felbedömningar och anför vidare att det inte finns någon anledning att anta att de effektivitetsvinster som ett system med prövningstillstånd förväntas medföra skulle rubbas på något avgörande sätt med en sådan ordning.
Utskottet, som instämmer i vad som anförts i propositionen i denna del, ansluter sig till uppfattningen att dispensprövningen skall göras av tre ledamöter. Att omröstningsreglerna i det läget skall överensstämma med de gängse framstår närmast som självklart. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Ju30 i denna del.
Utskottet anmärker här att regeringens förslag till ändring i 2 kap. 4§ RB (prop. 1992/93:213, JuU32) som för närvarande behandlas i riksdagen bör beaktas i detta ärende, se bilaga 3.
Behov av ytterligare utredning
I motion Ju32 efterlyses ytterligare utredning för att finna former som kan leda till att måltillströmningen och balanserna vid hovrätterna kan minskas och rättegångskostnadernas betydelse i sammanhanget aktualiseras. I propositionen anges att regeringen tillsatt en särskild utredare med uppdrag att se över formerna för rättegången i hovrätt och överklagande av mål dit (dir. 1993:38).
Enligt direktiven skall utredaren göra en översyn och lämna förslag om vad som bör gälla för hovrätternas handläggning av målkategorierna tvistemål, brottmål och övriga mål mot bakgrund av vilka funktioner hovrätterna skall fylla och hur de lämpligen kan fullgöra dessa. Vidare skall utredaren gå igenom olika tänkbara sätt att begränsa flödet av mål till hovrätterna och föreslå ändringar även i dessa delar. Utredaren skall också utvärdera tillämpningen av det system med prövningstillstånd som nu föreslås. Slutligen lämnas utredaren fria händer att föreslå de ändringar i övrigt som kan leda till att hovrättsförfarandet kan göras snabbare, effektivare och mera ändamålsenligt med hänsyn till hovrätternas roll i instansordningen.
Utskottet konstaterar att utredningsinsatser igångsatts för att göra hovrättsprocessen mera effektiv och ändamålsenlig. Motion Ju32 får anses i allt väsentligt tillgodosedd och utskottet avstyrker bifall till den i nu berörda delar.
Avräkning av häktningstid
Till de straffprocessuella frihetsberövandena räknas framför allt anhållande och häktning. I 33 kap. brottsbalken (BrB) finns regler om tillgodoräknande eller avräkning av tid för sådana frihetsberövanden.
Reglerna om tillgodoräknande av häktningstid fick i aktuellt avseende sitt nuvarande innehåll år 1973 (prop. 1972:146, JuU1973:3, rskr. 23). Då blev avräkning i de flesta fall obligatorisk och fullständig. Tidigare var huvudregeln att avräkning kunde ske fakultativt, dvs. efter vad som ansågs skäligt i det enskilda fallet. Lagändringen innebar bl.a. att större nordisk rättsenlighet på området kom till stånd.
Den nu gällande ordningen innebär i princip att från ett fängelsestraff dras av den tid som den dömde varit anhållen eller häktad i målet. I lagstiftningen uttrycks saken så att tiden för frihetsberövandet anses som tid under vilken den ådömda påföljden verkställts i anstalt. Tillgodoräknande skall ske av tid för frihetsberövande när någon döms till fängelse på viss tid eller när rätten förordnar att sådan påföljd skall avse ytterligare brott. Tillgodoräknandet skall omfatta den tid varunder den dömde med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, varit berövad friheten som anhållen eller häktad m.m. Härvid gäller dock att ett frihetsberövande som har understigit 24 timmar inte får avräknas. Detsamma gäller anhållnings- och häktningstid under vilken samtidigt skett verkställighet av dom i annat mål. Beslut om avräkning skall intas i domen. Domstolen skall där ange det antal dagar som påföljden skall anses verkställd genom det straffprocessuella frihetsberövande som förekommit.
I motion Ju31 yrkas avskaffande av den ovillkorliga rätten till avräkning av häktestiden mellan tingsrättens och hovrättens domar för den som har dömts till fängelse och överklagar. I motionen förespråkas en återgång till de fakultativa regler som gällde före 1973. Motionsyrkandet bygger på att det inte torde vara alldeles ovanligt med överklaganden som har sin grund i något annat än att den dömde anser tingsrättens dom vara på något sätt felaktig eller avvikande från praxis.
Utskottet uttalade i samband med 1973 års lagändring (JuU 1973:3 s.9) att obligatorisk avräkning i högre instans skulle kunna komma att leda till en ökad fullföljdsfrekvens och därmed också till en ökad belastning på framför allt överrätterna och häktesorganisationen. Utskottet anförde vidare rörande överklagandefrekvensen att det från principiell synpunkt måste vara felaktigt att söka begränsa tillströmningen av mål till överrätterna genom restriktiva avräkningsregler och att risken att inte få häktningstiden tillgodoräknad inte borde få avhålla någon från fullföljd av talan. Utskottet påpekade emellertid att det sagda inte fick hindra att utvecklingen bl.a. i fråga om tillströmningen av brottmål till överrätterna borde följas med stor uppmärksamhet.
I propositionen (s. 40) nämns ett slopande av den ovillkorliga rätten till avräkning som ett alternativ för att minska måltillströmningen till hovrätterna, och i direktiven (s. 4) till den nyss nämnda översynen av rättegången i hovrätt ingår att överväga regelsystemet.
I det beredningsläge som saken befinner sig saknas det anledning för riksdagen att göra några uttalanden. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju31.
Överväganden rörande instansordningen i utsökningsmål
Allmänt
Kronofogdemyndighetens huvudsakliga uppgift är att verkställa domar och andra beslut. Mål om sådan verkställighet kallas utsökningsmål och anhängiggörs genom ansökan. Målen kan avse verkställighet av betalningsskyldighet, men det kan också vara fråga om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet, t.ex. avhysning.
Det finns 24 kronofogdemyndigheter, en i varje län. Verksamheten bedrivs både på den ort (vanligen residensstaden) där kronofogdemyndigheten har sitt huvudkontor och vid kronokontor på andra orter i länet. En utredning om regionalisering av myndigheterna har gjorts inom Riksskatteverket. Avsikten med utredningen var att nedbringa antalet kronofogdemyndigheter till 6--8 i hela landet.
Enligt 18 kap. 1 § UB överklagas kronofogdemyndighetens beslut i hovrätten genom besvär. Denna ordning infördes med UB (prop. 1980/81:8, LU23, rskr. 350). Dessförinnan gällde att beslut i utsökningsmål skulle överklagas till överexekutor. Det var länsstyrelserna som fungerade som överexekutorer och deras beslut kunde i sin tur överklagas till hovrätt.
Överklagandena till hovrätten kan gälla t.ex. utmätning i lös egendom, fastighet eller lön, försäljning av egendom, fördelning av köpeskilling samt kvarstad och annan handräckning. Klagande kan vara gäldenären själv men även en borgenär eller tredje man.
I propositionen föreslås att beslut som har meddelats av kronofogdemyndighet skall överklagas till tingsrätt i stället för som nu direkt till hovrätt. För att prövning skall kunna ske i hovrätten skall krävas prövningstillstånd. De föreslagna dispensgrunderna för utsökningsmålen överensstämmer med vad som i dag gäller för prövningstillstånd i hovrätten rörande bl.a. småmålen.
Beträffande tingsrättens handläggning av kronofogdemålen föreslås i propositionen att lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden (ärendelagen) skall gälla i tillämpliga delar. I 11 § ärendelagen ges en generell hänvisning till vad som är föreskrivet om tvistemål. Detta innebär att RB:s regler om rättegång och överklagande blir tillämpliga såvida särskilda regler inte finns i ärendelagen. Rättens avgörande av domstolsärende sker genom beslut (9 § ärendelagen). Detta medför att ett överklagande till hovrätt och Högsta domstolen handläggs enligt reglerna om besvär. För alla domstolsinstanser föreslås dessutom vissa kompletterande regler i 18 kap. UB.
Som skäl för att utsökningsmålen skall överklagas till tingsrätt framhåller justitieministern (prop. s. 72 f) intresset av att tyngdpunkten i rättsskipningen skall ligga i den första domstolsinstansen. Hon anför vidare att målen ofta kräver kompletteringar innan de blir klara för avgörande och att sådana kompletteringar med hänsyn till reglerna om rättens sammansättning och arbetsformer enklare och billigare utförs i tingsrätt. Framför allt, anförs det, kan själva avgörandet av målen klaras av med färre domare i tingsrätt än i hovrätt. Vidare är tingsrätten den mest ändamålsenliga domstolen när det gäller att hålla muntlig förhandling. Ett annat skäl är hovrätternas arbetsbelastning. Ministern påpekar att det självklart är värdefullt att ta till vara möjligheten att avlasta hovrätterna den relativt arbetskrävande målgrupp som utsökningsmålen utgör.
Utskottet delar den uppfattning som ligger bakom förslaget rörande instansordningen för utsökningsmålen, nämligen att tyngdpunkten i rättsskipningen, i likhet med vad som gäller för tvistemålens och brottmålens del, skall ligga i tingsrätten. Utskottet ansluter sig också till vad ministern i övrigt anfört i denna del och har ingen erinran mot förslaget till ändrad instansordning för överklagande av beslut från kronofogdemyndigheten. Vad som nu anförts innebär att utskottet avstyrker bifall till motion Ju28 om avslag på propositionen i denna del.
Utskottet har heller ingen erinran mot förslaget om prövningstillstånd i ledet tingsrätt--hovrätt. Tvärtom ligger förslaget i linje med utskottets ställningstagande tidigare i detta ärende. Utskottet tillstyrker propositionen också i denna del.
Forum
Enligt regeringsförslaget skall utsökningsmålen överklagas till den tingsrätt inom vars domkrets den kronofogdemyndighet som har avgjort målet är belägen.
Domstolsutredningen föreslog att kronofogdemyndighetens beslut skulle överklagas hos en tingsrätt i det län där myndigheten finns. Detta innebär att klaganden skulle kunna välja mellan samtliga tingsrätter i länet. Om ett beslut redan har överklagats, skall dock även senare överklaganden kanaliseras till samma tingsrätt som det första.
Vid remissbehandlingen av Domstolsutredningens förslag framfördes olika invändningar i denna del. Det anfördes bl.a. att kvaliteten på avgörandena skulle bli låg och att någon fast praxis inte kan komma till stånd med så många besvärsinstanser som alla landets 97 tingsrätter. Vidare pekas på risken för missbruk om klaganden får välja till vilken tingsrätt inom länet han skall överklaga. Det anfördes också att det krävs kompletterande regler för det fall att klaganden inte uttrycker något val eller överklagar till någon tingsrätt utanför länet och för att säkerställa att samtliga överklaganden rörande samma beslut inte fördelas på olika tingsrätter. En annan invändning var att förutsebarheten blir dålig med den av utredningen föreslagna forumregeln.
De framförda synpunkterna har i propositionen ansetts utgöra sådana nackdelar att Domstolsutredningens förslag inte bör införas. Regeringen föreslår i stället att överklaganden av kronofogdemyndighetens beslut skall göras till den tingsrätt inom vars domkrets den kronofogdemyndighet som har avgjort målet finns.
Som skäl för den föreslagna ordningen anförs också att en sådan regel är klar och enkel att tillämpa och att de utsedda tingsrätterna får bättre förutsättningar att bygga upp sin kompetens på utsökningsrättens område. Härtill kommer, anförs det vidare, att grundregeln inom förvaltningen är att myndighetsbeslut överklagas till den domstol inom vars domkrets myndigheten ligger.
I motion Ju30 yrkas, i stället för den föreslagna forumregeln, att utsökningsmålen skall överklagas till en tingsrätt i det län där kronofogdemyndigheten finns. Motionsförslaget överensstämmer i denna del med det av Domstolsutredningen avgivna förslaget.
Lagutskottet har i yttrande förklarat sig inte ha någon erinran mot förslaget till ändrad instansordning för kronofogdemålen och att det införs krav på prövningstillstånd i hovrätten för de aktuella måltyperna. När det gäller frågan om till vilken tingsrätt kronofogdemyndighetens beslut skall få överklagas innebär propositionens förslag att samla alla överklaganden till en enda tingsrätt i varje län enligt lagutskottets mening betydligt bättre garantier för enhetlighet och rättssäkerhet än den ordning som förespråkas i motion Ju30. Lagutskottet kan, anförs det vidare, mot bakgrund av det som anförs i yttrandet inte finna annat än att det från utsökningsrättsliga utgångspunkter föreligger starka skäl att frångå principen att tingsrätter skall tilldelas alla typer av mål. Lagutskottet har i yttrandet avstyrkt bifall till motion Ju30. Yttrandet har fogats som bilaga 4 till detta betänkande.
Utskottet konstaterar att forumfrågan för utsökningsmålens del är svår att reglera. Som utskottet ser saken finns skäl både för och emot en koncentration av dessa. För en koncentration talar bl.a. det förhållandet att det normala inom förvaltningen är att myndighetsbeslut överklagas till den domstol inom vars domkrets myndigheten finns. Mot en koncentration talar främst att en sådan innebär ett avsteg från principen att alla tingsrätter skall handlägga alla slags mål. Vid en sammanvägning av de olika intressen som gör sig gällande finner utskottet dock att de skäl som talar för regeringens förslag i dagsläget väger tyngst och att förslaget bör godtas. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju30 i denna del.
I detta sammanhang vill utskottet även peka på att en framtida regionalisering av kronofogdemyndigheterna skulle leda till en ytterligare koncentration av utsökningsärendena. Enligt utskottets uppfattning bör denna utveckling följas med stor uppmärksamhet.
Övrigt
I övrigt har utskottet ingenting att anföra med anledning av propositionen och motionerna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande prövningstillstånd i tvistemål att riksdagen med avslag på motionerna 1992/93:Ju28 i denna del och 1992/93:Ju29 yrkande 1 antar regeringens förslag till lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 49 kap. 12 §, men. (v)
2. beträffande prövningstillstånd i brottmål att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju28 i denna del, 1992/93:Ju29 yrkandena 2--4, 1992/93:Ju32 yrkande 3 samt 1992/93:Ju33, res. 1 (nyd) - delvis
3. beträffande prövningstillstånd vid frikännande dom att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju30 yrkande 2 godkänner vad utskottet anfört,
4. beträffande uttalande om prövningstillstånd att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju417 yrkande 1 och 1992/93:Ju846 yrkande 32,
5. beträffande prövningstillstånd vid enskilt anspråk att riksdagen godkänner vad utskottet anfört,
6. beträffande lagreglering av prövningstillstånd i brottmål att riksdagen antar det i moment 1 nämnda lagförslaget såvitt avser 49 kap. 12 a § samt 51 kap. 4 och 10 a §§ dock med den ändringen att 49 kap. 12 a § ges i bilaga 2 som utskottets förslag betecknade lydelse, res. 1 (nyd) - delvis
7. beträffande sammansättningsregler m.m. att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju30 yrkande 1 antar det i moment 1 nämnda lagförslaget såvitt avser 2 kap. 4 § och 16 kap. 3 § med den ändringen att 2 kap. 4 § ges i bilaga 3 som utskottets förslag betecknade lydelse, res. 2 (s)
8. beträffande förslaget till ändring i rättegångsbalken i övrigt att riksdagen antar det i moment 1 nämnda lagförslaget såvitt det inte omfattas av utskottets hemställan ovan,
9. beträffande ytterligare utredning att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju32 yrkandena 1, 2 och 4,
10. beträffande avräkning av häktestid att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju31,
11. beträffande handläggningen av utsökningsmål att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju28 i denna del,
12. beträffande forum i utsökningsmål att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju30 yrkande 3 antar regeringens förslag till lag om ändring i utsökningsbalken såvitt avser 18 kap. 1 §, res. 3 (s)
13. beträffande förslaget till ändring i utsökningsbalken i övrigt att riksdagen antar det i moment 12 nämnda lagförslaget i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan,
14. beträffande övriga lagförslag att riksdagen antar regeringes förslag till
a) lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift, b) lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189), c) lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter samt d) lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningföreläggande och handräckning.
Stockholm den 18 maj 1993
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Birthe Sörestedt (s), Nils Nordh (s), Göran Magnusson (s), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Sigrid Bolkéus (s), Kent Carlsson (s), Christel Anderberg (m), Anders Svärd (c), Kjell Eldensjö (kds), Bengt Harding Olson (fp) och Alf Eriksson (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Prövningstillstånd i brottmål (mom. 2 och 6)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Som inledningsvis" och slutar med "behandlade delar" bort ha följande lydelse:
Rättigheten att i brottmål få sin sak prövad i minst två instanser är fast rotad i vårt land. För en så genomgripande förändring som en begränsning av rätten att få en fullständig överprövning i hovrätten krävs enligt utskottets uppfattning mycket starka skäl. Utskottet kan för sin del inte finna att det som anförts om hovrätternas arbetsbörda utgör skäl att begränsa överprövningsmöjligheterna.
Förslaget leder, som utskottet ser saken, till försämrade möjligheter att få sin sak prövad -- inte bara för de tilltalade -- utan också för brottsoffrens del. Den föreslagna ordningen strider i denna del också mot ambitionerna att öka hjälpen till och omsorgerna om brottsoffren.
Utskottet är sålunda kritiskt mot regeringsförslaget, och utskottet är, i linje med vad som i denna del framförts i motionerna Ju28, Ju29, Ju32 och Ju33, inte berett att tillstyrka förslagen i propositionen om införande av prövningstillstånd i brottmål.
dels att utskottets hemställan under moment 2 och 6 bort ha följande lydelse:
2 och 6. beträffande prövningstillstånd i brottmål att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Ju28 i denna del, 1992/93:Ju29 yrkandena 2--4, 1992/93:Ju32 yrkande 3 samt 1992/93:Ju33 avslår det i propositionen framlagda förslaget såvitt avser prövningstillstånd i brottmål.
2. Sammansättningsregler m.m. (mom. 7)
Lars-Erik Lövdén, Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus, Kent Carlsson och Alf Eriksson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med "Utskottet, som" och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
Utskottet har i det föregående konstaterat att systemet med dispensprövning i småmålen, i vilket prövningen gjorts av två ledamöter, har fungerat under en förhållandevis lång tid utan mera påtagliga nackdelar och att de rättssäkerhetskrav som bör ställas har upprätthållits.
Enligt utskottets uppfattning saknas det mot bakgrund härav skäl att göra några förändringar i fråga om reglerna för hovrättens sammansättning vid dispensprövning, särskilt med tanke på att det torde vara uppenbart att sammansättningen med två domare -- och gällande omröstningsregler -- är mindre resurskrävande än den som föreslås i propositionen. Utskottet är således, i linje med vad som i denna del framförts i motion Ju30, inte berett att tillstyrka förslagen i propositionen beträffande hovrättens sammansättning och omröstningsreglerna vid dispensprövning.
dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande sammansättningsregler m.m. att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Ju30 yrkande 1 avslår det i moment 1 nämnda lagförslaget såvitt avser 2 kap. 4 § och 16 kap. 3 §.
3. Forum i utsökningsmål (mom. 12)
Lars-Erik Lövdén, Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus, Kent Carlsson och Alf Eriksson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att rättsordningen bygger på principen att alla tingsrätter har lika kompetens att handlägga och pröva mål och att man i största möjliga utsträckning bör sträva efter att undvika koncentration och specialisering inom domstolsväsendet. Principen bör alltså vara att alla tingsrätter skall tilldelas alla typer av mål. Genom att arbeta med varierande arbetsuppgifter från olika rättsområden förvärvar domaren överblick och kunskap, något som utgör en god grund för en konsekvent och kvalificerad rättstillämpning. Denna uppfattning om tingsrätternas inbördes likvärdighet är allmänt omfattad. Vad som nu sagts talar mot propositionens förslag.
Enligt utskottets mening finns också en risk att regeringsförslaget kan komma att leda till ökade kostnader för domstolsväsendet. Den ökning av arbetsbördan på de tingsrätter som skall handlägga utsökningsmålen torde enligt utskottets bedömning inte kunna motsvaras av några personalindragningar vid hovrätterna och slutresultatet kan därför förväntas bli en ökad anslagsbelastning. Även kostnadsskäl talar således mot förslaget.
Mot den här angivna bakgrunden anser utskottet, i linje med vad som anförts i motion Ju30, att regeringens förslag i denna del bör avstyrkas. Också Domstolsutredningens förslag i forumfrågan som förs fram i motionen har emellertid nackdelar, och utskottet avstår därför från att nu föreslå någon annan reglering. Regeringen bör i stället få i uppdrag att till riksdagen under hösten i god tid före ikraftträdandet av den nya regleringen beträffande instansordningen i utsökningsmål återkomma med förslag till en ordning som går ut på att utsökningsmålen sprids till landets alla tingsrätter, t.ex. till gäldenärens hemvistforum enligt RB. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande forum i utsökningsmål att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju30 yrkande 3 dels avslår regeringens förslag till lag om ändring i utsökningsbalken såvitt avser 18 kap. 1 §, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Berith Eriksson (v) anför:
Prövningstillstånd i tvistemål (mom. 1)
Metoden att låta en beloppsgräns styra vilka mål som måste ha prövningstillstånd för att prövas fullt ut i hovrätten är enligt Vänsterpartiets mening både trubbig och godtycklig. Redan ett halvt basbelopp (f.n. 17 200 kr) representerar dessutom ett mycket stort belopp för en normal löntagare. En höjning av beloppsgränsen innebär en ytterligare begränsning av möjligheterna att i tvistemål få sin sak prövad i två instanser, vilket vi finner oacceptabelt.
Prövningstillstånd i brottmål (mom. 2 och 6)
Enligt Vänsterpartiets uppfattning är rättssäkerhetskravet i brottmål av så grundläggande betydelse att inga begränsningar av rätten att få en sak prövad i två instanser bör införas vare sig för den tilltalades del eller för åklagaren och målsäganden vid frikännande domar. Vänsterpartiet avser med hänvisning till det anförda att stödja förslaget till utskottets hemställan i reservation 1.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 1 borde ha hemställt:
1. beträffande prövningstillstånd i tvistemål att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Ju28 i denna del och 1992/93:Ju29 yrkande 1 avslår regeringens förslag till lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 49 kap. 12 §.
Bilaga 1
Utskottets lagförslag Bilaga 2
Regeringens förslag Utskottets förslag 12 a §
I brottmål krävs I brottmål krävs prövningstillstånd prövningstillstånd för att hovrätten skall för att hovrätten skall pröva en tingsrätts dom pröva en tingsrätts dom genom vilken den tilltalade genom vilken den tilltalade inte dömts till annan inte dömts till annan påföljd än böter påföljd än böter eller helt frikänts från eller frikänts från ansvar. ansvar för brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i sex månader.
Om tingsrätten i sin dom även prövat enskilt anspråk mot den tilltalade, gäller i den delen bestämmelserna i 12 §.
Första stycket gäller inte om domen överklagas av Riksåklagaren, Justitiekanslern eller Justitieombudsman.
Krav på prövningstillstånd enligt första eller andra stycket omfattar även beslut som får överklagas endast i samband med överklagande av dom.
I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje stycket och 13 § gälla.
Utskottets lagförslag Förslag till lag om ändring i lagen (1993:000) om ändring i rättegångsbalken Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att lagen (1993:000) om ändring i rättegångsbalken ändras så att 2 kap. 4 § får följande lydelse.
Lydelse enligt proposition Föreslagen lydelse 1992/93:213 2 kap. 4 §
Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.
I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Förekommer ej anledning att döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga om företagsbot, är hovrätten dock domför även med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som ej sker vid huvudförhandling.
Vid behandling av frågor om Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall prövningstillstånd skall hovrätten bestå av hovrätten bestå av tre två lagfarna domare. lagfarna domare.
Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför med en lagfaren domare.
Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en lagfaren domare i hovrätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare, av en annan tjänsteman i hovrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser om detta meddelas av regeringen.
Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra tjänstemän än domare när de utför åtgärder enligt femte stycket.
Lagutskottets yttrande 1992/93:LU5y Bilaga 4
Instansordningen i utsökningsmål m.m.
Till justitieutskottet
Justitieutskottet har den 20 april 1993 beslutat att bereda lagutskottet tillfälle att avge yttrande över proposition 1992/93:216 om prövningstillstånd i hovrätt och instansordningen i utsökningsmål jämte de motioner som kan komma att väckas med anledning av propositionen i den del ärendet avser instansordningen i utsökningsmål.
I propositionen föreslås att förfarandet med prövningstillstånd utvidgas till att omfatta alla tvistemål där värdet av tvisteföremålet uppenbart inte överstiger ett basbelopp (34400 kr för år 1993). I dag är motsvarande gräns ett halvt basbelopp. Vidare föreslås i propositionen att reglerna om prövningstillstånd införs i ledet tingsrätt--hovrätt i brottmål, där tingsrätten endast har dömt den tilltalade till böter eller frikänt den tilltalade från ansvar. Prövningstillstånd skall krävas oavsett vem -- den tilltalade, åklagaren eller målsäganden -- som överklagar. Undantag föreslås dock för det fåtal fall där Riksåklagaren, Justitiekanslern eller Riksdagens ombudsmän för talan i hovrätten. Prövningstillståndsförfarandet i hovrätten föreslås utformat i huvudsak på samma sätt för brottmål och tvistemål. Förslaget innebär att prövningstillstånd skall kunna beviljas om det finns anledning att ändra tingsrättens avgörande (ändringsdispens), om det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen att överprövning sker (prejudikatdispens) eller om det annars föreligger synnerliga skäl till överprövning (extraordinär dispens). I propositionen föreslås att hovrätten vid dispensprövningen skall vara domför med tre lagfarna domare. I dag gäller att hovrätten skall bestå av två domare.
Vidare föreslås i propositionen att beslut som har meddelats av kronofogdemyndighet skall överklagas först till tingsrätt i stället för som nu direkt till hovrätt. För prövning i hovrätt krävs prövningstillstånd. Propositionen innehåller också ett förslag om att reglerna om s.k. hovrättsting skall avskaffas.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1993 såvitt gäller reglerna om prövningstillstånd i hovrätt och om avskaffande av hovrättsting och i övrigt den 1 januari 1994.
Lagutskottet har beslutat att avge yttrande i ärendet såvitt avser propositionens avsnitt Överklagande av kronofogdemyndighetens beslut (avsnitt 3). Med anledning av propositionen i denna del har väckts ett motionsyrkande. Lagutskottet får anföra följande.
Nuvarande instansordning enligt utsökningsbalken innebär att kronofogdemyndighetens beslut i utsökningsmål får överklagas till hovrätten genom besvär. Överklagandet till hovrätten i ett utsökningsmål kan gälla t.ex. utmätning av lös egendom, fastighet eller lön, försäljning av egendom, kvarstad eller annan handräckning. Klaganden kan vara gäldenären själv, en borgenär eller tredje man. Mot hovrättens beslut i ett utsökningsmål får talan föras i Högsta domstolen (18 kap. 1§).
Det finns också andra beslut som fattas av kronofogdemyndigheten i första instans och som får överklagas till hovrätten. Enligt lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter prövar kronofogdemyndigheten frågor om avräkning för skulder gentemot det allmänna från belopp som det allmänna annars skulle ha betalt till en enskild. Vidare kan vissa avgöranden av kronofogdemyndigheten enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning överklagas till hovrätten av sökanden. Det kan i sådana mål vara fråga om t.ex. ett avvisningsbeslut eller ett beslut om avskrivning (55--58§§).
Någon närmare statistik över hur många mål som överklagas från kronofogdemyndigheterna till hovrätten varje år finns inte. Av de uppgifter som redovisas i propositionen kan dock antalet överklaganden uppskattas till drygt 2000.
I propositionen föreslås en ändrad instansordning för de målgrupper som redovisats ovan. Enligt förslaget skall målen få överklagas till den tingsrätt inom vars domkrets den kronofogdemyndighet som har avgjort målet finns. Eftersom det finns en kronofogdemyndighet i varje län tillskapas genom förslaget en forumregel som innebär att det endast är en tingsrätt i varje län som kommer att pröva överklaganden av kronfogdemyndighetens beslut. Tingsrättens avgörande skall få överklagas till hovrätt. Där skall emellertid krävas prövningstillstånd. Enligt förslaget får hovrätten meddela sådant tillstånd endast om det är till vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt (prejudikatdispens), det finns anledning till ändring i tingsrättens beslut (ändringsdispens) eller det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet (extraordinär dispens). De föreslagna dispensgrunderna för kronofogdemålen överensstämmer med vad som gäller i dag för prövningstillstånd i hovrätten för tvistemål där tvisteföremålets värde uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet, för vissa mål vid fastighetsdomstolarna och för felparkeringsavgifter (49 kap. 13§ rättegångsbalken).
Beträffande förfarandet i tingsrätten i kronofogdemålen föreslås i propositionen att lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden (ärendelagen) skall gälla i tillämpliga delar, dock att tingsrätten alltid skall bestå av en lagfaren domare. För handläggningen i hovrätten och Högsta domstolen föreslås att rättegångsbalkens regler om överklagande skall gälla. För alla domstolsinstanser föreslås vissa kompletterande regler i 18 kap. utsökningsbalken.
I propositionen föreslås också en ändring i lagen om betalningsföreläggande och handräckning som innebär att ansökningsavgiften i ett mål enligt den lagen genast skall få utsökas hos sökanden. Härigenom uppnås överensstämmelse med vad som gäller avgifter i utsökningsmål enligt 17 kap. utsökningsbalken.
Förslagen grundar sig på Domstolsutredningens betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet Arbetsuppgifter och förfaranderegler. Betänkandet har remissbehandlats.
Som skäl för att utsökningsmålen först skall överklagas till tingsrätt anför justitieministern att målen ofta kräver kompletteringar innan de blir klara för avgöranden och att sådana kompletteringar enklare utförs i tingsrätt. Reglerna om rättens sammansättning och arbetsformer gör att sådana förberedande åtgärder normalt sett utförs smidigare i tingsrätt än i hovrätt. Vidare kan, enligt vad som anförs i propositionen, själva avgörandet i målet klaras av med ett färre antal domare i tingsrätt än i hovrätt. Även tingsrätternas bättre lokala förankring är ägnad att förenkla handläggningen, och tingsrätten är den mest ändamålsenliga domstolen när det gäller att hålla muntlig förhandling. Ett annat skäl för en nedflyttning som anförs i propositionen är hovrätternas arbetsbelastning. Enligt justitieministerns mening är det självklart värdefullt att ta till vara möjligheten att avlasta hovrätterna den relativt arbetskrävande målgrupp som utsökningsmålen utgör. Det gäller i synnerhet som allt tyder på att målen sett för domstolsväsendet totalt inte blir lika betungande om de handläggs i tingsrätterna. Med den ändrade instansordningen blir det, anför justitieministern, ofrånkomligt med ett krav på prövningstillstånd i hovrätten. Annars skulle intresset av snabba avgöranden i ärendena bli alltför mycket lidande. Reglerna bör, såsom Domstolsutredningen föreslagit, utformas på samma sätt som när det gäller tvistemål om mindre värden. De skäl som sålunda anförts i fråga om utsökningsmålen åberopas i propositionen också för att kronofogdemyndigheternas avgöranden i avräkningsmål och mål enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning först skall överklagas till tingsrätterna.
Lagutskottet har inget att erinra mot förslaget till ändrad instansordning för kronofogdemålen och att det införs krav på prövningstillstånd i hovrätten för de aktuella måltyperna. Särskilt om förslagen om krav på prövningstillstånd i tvistemål och brottmål genomförs framstår den föreslagna ordningen för överklagande av kronofogdemålen som naturlig. Också på utsökningsrättens område kommer då tyngdpunkten i rättsskipningen att ligga i den första domstolsinstansen.
När det sedan gäller frågan om till vilken tingsrätt kronofogdemyndighetens beslut skall få överklagas tas denna upp i motion Ju30 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s). Motionärerna anser att, i stället för den föreslagna forumregeln att målen skall överprövas av den tingsrätt inom vars domkrets kronofogdemyndigheten finns, klaganden själv bör kunna välja hos vilken av tingsrätterna i det län där kronofogdemyndigheten ligger som han vill föra talan. En sådan ordning hade också föreslagits av Domstolsutredningen. Motionärerna anser att man i största möjliga utsträckning bör sträva efter att undvika koncentration och specialisering inom domstolsväsendet. Principen bör enligt motionärernas mening vara att alla tingsrätter skall tilldelas alla typer av mål, om det inte finns starka skäl som talar i en annan riktning. I motionen yrkas att riksdagen skall besluta att forumregeln vid överklagande av kronofogdemål skall ges en utformning i enlighet med det anförda (yrkande 3).
Utskottet vill med anledning härav redovisa vad som anförts i propositionen i denna fråga. Det framgår därvid att remissinstanserna framfört olika invändningar mot Domstolsutredningens förslag. En av invändningarna går ut på att kvaliteten på avgörandena skulle bli låg och att någon fast praxis inte kan komma till stånd med alltför många besvärsinstanser. Med utredningens förslag blir nämligen alla landets för närvarande 97 tingsrätter besvärsinstanser. I en annan invändning mot förslaget påpekas risken för missbruk om klaganden får välja tingsrätt. Vidare krävs med utredningens förslag reservregler för de fall klaganden inte uttrycker något val eller försöker välja en tingsrätt utanför länet. Dessutom krävs regler för att säkerställa att alla överklaganden av samma beslut inte hamnar i olika tingsrätter, och sådana regler kan vara svåra att upprätthålla. En ytterligare invändning riktar sig mot att utredningens forumregel ger dålig förutsebarhet för parterna och tingsrätterna; det sistnämnda är också en resurstilldelningsfråga.
I propositionen konstaterar justitieministern, utan att i detalj analysera de olika invändningarna, att det är helt klart att det finns problem med Domstolsutredningens lösning. Ett sätt att komma till rätta med de nackdelar som följer med utredningens förslag är enligt hennes mening att utse en av tingsrätterna i varje län att pröva överklagandena. En sådan regel är klar och enkel att tillämpa, och de utsedda tingsrätterna får också bättre förutsättningar att bygga upp sin kompetens på utsökningsrättens område. Även om parterna med den sålunda förordade lösningen kan komma att få längre resväg till tingsrättsförhandlingen än med Domstolsutredningens förslag innebär den förordade ordningen, jämfört med vad som gäller i dag, att den lokala förankringen blir avsevärt bättre. I propositionen pekas också på att grundregeln inom förvaltningen är att myndighetsbeslut överklagas till den domstol inom vars domkrets myndigheten ligger. Av dessa skäl förordas en ordning där målen överprövas av den tingsrätt inom vars domkrets kronofogdemyndigheten finns.
Lagutskottet delar justitieministerns uppfattning att det finns problem med den ordning som Domstolsutredningen föreslagit och som nu på nytt aktualiseras i motion Ju30. Utskottet vill därvid erinra om att företrädare för exekutionsväsendet ställt sig negativa till förslaget att över huvud taget ändra instansordningen. Man har därvid anfört att utredningens förslag riskerar att främja en utveckling mot oenhetlig praxis mellan de många tingsrätterna, vilket dessutom kan försvåra kronofogdemyndigheternas arbete. Om en ändrad instansordning ändå bör komma till stånd har vissa kronofogdemyndigheter ansett att prövningen bör koncentreras till ett så litet antal tingsrätter att en enskild kronofogdemyndighets beslut kan överklagas bara till en enda tingsrätt (se Ds 1993:5, Remissammanställning, del B, s. 1042).
De risker som sålunda anförts mot förslaget att låta tingsrätter bli överklagandeinstanser är, enligt utskottets mening, i viss mån överdrivna. Det går emellertid i sammanhanget inte att bortse från att utsökningsmålen många gånger kan vara komplicerade och ofta kräver en mycket skyndsam handläggning. Med motionärernas förslag skulle antalet instanser för överklaganden utökas från nuvarande 6 till 97 med 24 kronofogdemyndigheter som underinstanser. Antalet utsökningsmål i varje tingsrätt kan därmed komma att variera mycket. För tingsrätter som får endast något enstaka mål varje år på utsökningsrättens område kan det bli svårt att upprätthålla en erforderlig beredskap för en snabb och effektiv handläggning. Med ett begränsat antal tingsrätter som handlägger utsökningsmål skapas däremot förutsättningar för att ifrågavarande måltyp förekommer med en viss regelbundenhet, och den kompetens som de 24 berörda tingsrätterna successivt kommer att bygga upp på ifrågavarande rättsområde kan bibehållas. Propositionens förslag att samla alla överklaganden till en enda tingsrätt i varje län innebär enligt utskottets mening betydligt bättre garantier för enhetlighet och rättssäkerhet än den ordning som motionärerna förespråkar. Lagutskottet kan mot bakgrund av det anförda inte finna annat än att det från utsökningsrättsliga utgångspunkter föreligger sådana starka skäl som omnämns i motionen för att frångå principen att tingsrätter skall tilldelas alla typer av mål.
Sammanfattningsvis förordar lagutskottet således att propositionen i nu behandlad del tillstyrks och att motion Ju30 yrkande 3 avstyrks.
Stockholm den 4 maj 1993
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Maud Ekendahl (m) och Stina Eliasson (c).
Avvikande mening
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar Thollander, Hans Stenberg och Carin Lundberg (alla s) anser att den del av lagutskottets yttrande som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "3 avstyrks" bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna anser utskottet att den forumregel som Domstolsutredningen föreslagit har betydande fördelar framför vad som nu föreslås i propositionen. Om man på sikt skall försöka att undvika koncentration och specialisering inom domstolsväsendet bör utgångspunkten givetvis vara att alla tingsrätter skall tilldelas alla typer av mål. Enligt utskottets mening är de risker som anförts mot Domstolsutredningens förslag i viss mån överdrivna. De problem som kommer upp i utsökningsmålen är i stor utsträckning frågor som kan sägas vara hänförliga till vad man brukar kalla den centrala juridiken, civilrätten och processrätten. Det är med andra ord närmast fråga om sådana juridiska frågor som varje domare utan svårighet bör behärska. Det finns alltså inte anledning att med hänsyn till målens beskaffenhet göra avsteg från principen att alla tingsrätter bör delta i handläggningen av målen. I samma riktning talar det förhållandet att det inte sällan kan bli aktuellt med muntlig förhandling vid tingsrätten och att det därför kan vara till fördel för parterna, om handläggningen har en lokal spridning.
Sammanfattningsvis föreslår lagutskottet att justitieutskottet med bifall till motion Ju30 yrkande 3 vidtar den ändring i 18 kap. 1§ utsökningsbalken som föranleds av det nu anförda.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motionerna 2 Utskottet 3 Inledning 3 Bakgrund till propositionen 4 Propositionens huvudsakliga innehåll 6 Överväganden rörande prövningstillstånd 7 Allmänt 7 Prövningstillstånd i tvistemål 8 Prövningstillstånd i brottmål 8 Övrigt 13 Enskilt anspråk i anledning av brott 14 Dispensprövningen 15 Behov av ytterligare utredning 17 Överväganden rörande instansordningen i utsökningsmål 18 Allmänt 18 Forum 20 Övrigt 21 Hemställan 21 Reservationer 23 1. Prövningstillstånd i brottmål (mom. 2 och 6) 23 2. Sammansättningsregler m.m. (mom. 7) 23 3. Forum i utsökningsmål (mom. 12) 24 Meningsyttring av suppleant 25 Bilaga 1. Propositionens lagförslag 26 Bilaga 2. Utskottets lagförslag 47 Bilaga 3. Utskottets lagförslag 48 Bilaga 4. Lagutskottets yttrande LU5y 49