Psykiskt störda lagöverträdare
Betänkande 1990/91:JuU34
Justitieutskottets betänkande
1990/91:JUU34
Psykiskt störda lagöverträdare
Innehåll
1990/91 JuU34
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om brottsbalkens påföljdsregler för psykiskt störda lagöverträdare m.m. jämte motioner. Utskottet tillstyrker regeringsförslaget som bl. a. innebär att den grupp lagöverträdare som kan särbehandlas avgränsas på ett nytt sätt och blir mindre än för närvarande och att åtgärder vidtas för att förstärka samhällsskyddet. Utskottet gör med anledning av ett antal motioner ett tillkännagivande om behovet av resurser för psykiatrisk vård i kriminalvårdsanstalterna. Utskottet avstyrker bifall till övriga motioner. Fyra reservationer och två särskilda yttranden har fogats till betänkandet.
Propositionen
I proposition 1990/91:58 har regeringen lagt fram förslag om psykiatrisk tvångsvård m.m. Propositionen har såvitt avser förslagen i bilaga 2 hänvisats till justitieutskottet. I propositionen bilaga 2 har regeringen (justitiedepartementet) efter hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta genom propositionen framlagda förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken, 2. lag om ändring i rättegångsbalken, 3. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189), 4. lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister, 5. lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m., 6. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428), 7. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, 8. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., 9. lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning, 10. lag om rättspsykiatrisk undersökning, 11. lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål.
Lagförslag 10 har av justitieutskottet överlämnats till socialutskottet som behandlar propositionen i betänkandet 1990/91:SoU13.
De vid propositionen, bilaga 2, fogade lagförslagen utom lagförslag nr 10 har följande lydelse.
1 Förslag till
2 Förslag till 3 Förslag till 4 Förslag till
5 Förslag till 6 Förslag till 7 Förslag till
8 Förslag till
9 Förslag till
11 Förslag till
Motioner
Motioner väckta med anledning av propositionen
1990/91:Ju13 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård m.m. såvitt avser de delar som bereds av justitieutskottet,
3. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i denna del avslås -- som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om psykisk störning,
4. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i denna del avslås -- som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om specifika indikationer som definierar vad som anses vara psykisk sjukdom av en grad som kräver rättspsykiatrisk vård. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So32.
1990/91:Ju14 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att jämka i propositionens förslag i enlighet med vad som angetts i motionen punkt 1,
2. att riksdagen beslutar att jämka i propositionens förslag i enlighet med vad som angetts i motionen punkt 2,
3. att riksdagen beslutar att jämka i propositionens förslag i enlighet med vad som angetts i motionen punkt 3,
4. att riksdagen beslutar att jämka i propositionens förslag i enlighet med vad som angetts i motionen punkt 4,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förändrade föreskrifter behövs beträffande s.k. § 7-intyg enligt vad som anges i motionen.
1990/91:Ju15 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen, med avslag på propositionen i denna del, hos regeringen begär förslag om psykiatrisk tvångsvård för lagöverträdare (rättspsykiatrisk vård) m.m. i enlighet med vad som anförts i motionen.
1990/91:Ju16 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att kritiskt granska den psykiska vården på kriminalvårdsanstalterna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökade resurser till den psykiska omvårdnaden inom kriminalvården. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So37.
1990/91:Ju17 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att förslagen till ändringar i brottsbalken 29:3, 30:6 och 36:13 justeras så, att termerna "själslig abnormitet" (BrB 29:3) samt "sinnessjukdom" och "sinnesslöhet" (BrB 30:6 och 36:13) behålls, medan begreppet "annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom" utmönstras ur BrB 30:6 och 36:13,
2. att riksdagen beslutar att övriga förslag till ändringar i brottsbalken justeras i enlighet med denna terminologi,
3. att riksdagen justerar övrig lagtext i konsekvens härmed,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts rörande fortsatt utredning av påföljdssystemet för psykiskt störda lagöverträdare. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So41.
1990/91:Ju18 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av psykiatriska vårdinsatser inom kriminalvården,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts rörande överlämnande till rättspsykiatrisk vård i förening med beslut om skyddstillsyn. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So42.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1990
1989/90:Ju615 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fängelsestraff med förbättrad psykiatrisk hjälp till internerna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sluten psykiatrisk vård med förstärkt samhällsskydd,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om påskyndande av reformen av reglerna för psykiskt störda lagöverträdare,
4. att riksdagen beslutar om sådan provisorisk ändring av lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård som föreslagits i motionen för att förstärka samhällsskyddet.
1989/90:Ju638 av Rosa Östh och Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av tydligare kriterier för att döma brottslingar till tvångsvård enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So539.
1989/90:Ju804 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av lagstiftningen för sluten psykiatrisk vård,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en förstärkning av psykiatrin inom kriminalvården.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991
1990/91:Ju802 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om påföljder för psykiskt störda brottslingar.
1990/91:Ju804 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftningen rörande psykiskt störda lagöverträdare,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förbättringar av psykiatrin inom kriminalvården.
1990/91:Ju821 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
48. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av psykiatrisk vård.
Motion överlämnad från socialutskottet
1990/91:So500 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att psykiskt utvecklingsstörda som blir föremål för domstolsöverlämnande tills vidare vårdas enligt 35 § omsorgslagen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av vården av psykiskt utvecklingsstörda i syfte att få ett bättre omhändertagande.
Utskottet
Inledning
I proposition 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård m.m. har regeringen (socialdepartementet och justitiedepartementet) föreslagit riksdagen att anta förslag till nya lagar om psykiatrisk tvångsvård, om rättspsykiatrisk vård och om rättspsykiatrisk undersökning samt förslag till ändringar i brottsbalken (BrB) och följdändringar i ett antal lagar.
Propositionen jämte motioner har hänvisats till socialutskottet (bilaga 1) och justitieutskottet (bilaga 2). Vidare har justitieutskottet efter framställning härom överlämnat lagförslag 10 om rättspsykiatrisk undersökning jämte yrkande 2 i motion 1990/91:Ju13 till socialutskottet, och justitieutskottet har från socialutskottet mottagit motion 1990/91:So500 yrkandena 2 och 3.
Justitieutskottet har i ärendet yttrat sig till socialutskottet över frågor med anknytning till justitieutskottets beredningsområde, och socialutskottet har på motsvarande sätt yttrat sig till justitieutskottet. Yttrandena bifogas detta betänkande som bilagorna 1 och 2.
Förslagen i propositionen grundar sig huvudsakligen på socialberedningens betänkande (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten, remissbehandlingen av betänkandet och vissa härefter gjorda särskilda beredningsåtgärder. Bl.a. har samtal förts med företrädare för vissa myndigheter och organisationer av en arbetsgrupp inom social- och justitiedepartementen, och två promemorior har upprättats inom justitiedepartementet; en promemoria om behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare och en promemoria om överförande till en annan stat av verkställighet av brottmålsdom som innebär överlämnande till psykiatrisk tvångsvård. Två hearingar har hållits med anledning av promemoriorna.
Härutöver har utskottet i april 1990 hållit en offentlig utfrågning om psykiskt störda lagöverträdare. I det sammanhanget tog utskottet del av synpunkter från företrädare för bl.a. riksåklagaren, kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, rättspsykiatriska kliniken i Huddinge och flera psykiatriska sjukhus. En uppteckning av utfrågningen bifogas som bilagorna 3 och 4 till detta betänkande.
Ett flertal skrifter från myndigheter och organisationer föreligger också i ärendet.
Propositionens huvudsakliga innehåll m.m.
I propositionen föreslås en ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård som skall ersätta 1966 års lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Vidare föreslås ändringar i BrBs påföljdsregler för psykiskt störda lagöverträdare liksom en ny lagreglering för det medicinska utredningsförfarandet vid straffrättsliga åtgärder mot sådana lagöverträdare. Propositionen innehåller också förslag till ändringar i anknytande lagstiftning. Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1992.
Lagförslagen bygger på en delvis ändrad syn på psykiska sjukdomar och därmed jämställd psykisk abnormitet. För att markera detta används ett nytt samlingsbegrepp, allvarlig psykisk störning. Syftet med förslaget är bl.a. att anpassa lagstiftningen på området till den utveckling mot en starkt begränsad användning av tvångsvård inom psykiatrin som ägt rum särskilt under det senaste decenniet. Ändamålet med tvångsvård skall enligt förslaget vara att se till att den som har ett oundgängligt behov av sådan vård blir i stånd att medverka till behandling i frivilliga former.
Vidare föreslås en organisatorisk nyordning som innebär att frågor om psykiatrisk tvångsvård alltid kan prövas av förvaltningsdomstol med länsrätt i första instans.
Regler för den psykiatriska tvångsvården av lagöverträdare föreslås bli intagna i en särskild lag om rättspsykiatrisk vård. Lagen gäller i första hand personer som ges psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd eller som är häktade eller intagna i kriminalvårdsanstalt. I lagen regleras bl.a. förutsättningarna för vård, hur vården skall utformas och var den skall bedrivas. En nära anslutning till regleringen av den psykiatriska tvångsvården i övrigt har eftersträvats.
En utgångspunkt för förslaget när det gäller de psykiskt störda lagöverträdarna är att den straffrättsliga regleringen även i fortsättningen skall ta hänsyn till den psykiska statusen hos en person som har begått en straffbelagd gärning. Förslaget innehåller emellertid ändringar i flera avseenden i den nuvarande regleringen på området.
Begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet liksom det s.k. jämställdhetsbegreppet ersätts med begreppet allvarlig psykisk störning, det vill säga samma terminologi som föreslås införd i vårdlagstiftningen. Detta medför en viss minskning av den grupp som omfattas av den straffrättsliga särregleringen. När det gäller tillämpningen av särbestämmelserna upprätthålls kravet på orsakssamband mellan brottet och den psykiska störningen för vissa situationer och avskaffas för andra.
Den som lider av en allvarlig psykisk störning och som begått ett brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter skall kunna överlämnas till rättspsykiatrisk vård. En förutsättning är att det med hänsyn till den tilltalades psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång.
Möjligheten att överlämna en psykiskt utvecklingsstörd lagöverträdare till vård i specialsjukhus föreslås avskaffad.
När en domstol överlämnar en lagöverträdare till rättspsykiatrisk vård skall den enligt förslaget i vissa fall få förordna att frågan om vårdens upphörande skall avgöras av förvaltningsdomstol (länsrätt i första instans) i stället för av chefsöverläkaren. Förutsättningarna för en sådan särskild utskrivningsprövning är att brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning och att det till följd av den psykiska störningen finns risk för att lagöverträdaren återfaller i brottslighet av allvarligt slag. Åklagaren får befogenhet att överklaga ett beslut om att vården skall upphöra.
I fråga om vårdens upphörande i andra fall föreslås motsvarande regler gälla som vid psykiatrisk tvångsvård i övrigt. Reglerna innebär att chefsöverläkaren skall besluta att vården skall upphöra när behov av tvångsvård inte längre föreligger och att frågan om fortsatt vård, om vården inte har upphört, skall prövas av länsrätten med sexmånadersintervaller.
Den straffrättsliga särregleringen för psykiskt störda lagöverträdare behålls också i andra hänseenden men blir inte fullt så omfattande som i dag. Emellertid skall det fortfarande finnas möjlighet att sätta ned straffet om brottet begåtts under påverkan av en psykisk störning, och den som begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning skall inte få dömas till fängelse.
Några särskilda regler om villkorlig dom och skyddstillsyn för psykiskt störda lagöverträdare föreslås inte. Här skall alltså de allmänna reglerna för dessa påföljder gälla. Det blir dock enligt förslaget möjligt att förena en dom på rättspsykiatrisk vård med en dom på skyddstillsyn eller villkorlig dom. Psykiskt störda lagöverträdare skall även i fortsättningen kunna dömas till böter.
Möjligheten att besluta att en psykiskt störd lagöverträdare skall vara fri från påföljd behålls.
Åtalsunderlåtelse skall även fortsättningsvis kunna ges om psykiatrisk vård eller vård enligt omsorgslagstiftningen kommer till stånd. En förutsättning skall liksom nu vara att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts.
Det nuvarande hindret mot att till en annan stat överföra verkställigheten av en dom, som innebär överlämnande till psykiatrisk tvångsvård, tas bort. Den som har överlämnats till rättspsykiatrisk vård skall alltså kunna föras över till sitt hemland för verkställighet av domen.
Vissa begränsningar i fråga om rättspsykiatriska undersökningar föreslås. En sådan undersökning skall få utföras för att ta reda på om den misstänkte har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning eller om det finns medicinska förutsättningar för att döma honom till rättspsykiatrisk vård, med eller utan särskild utskrivningsprövning. En förutsättning är att det för det konkreta brottet bör följa en strängare påföljd än böter. Liksom nu skall det enligt förslaget för ett beslut om undersökning krävas att den misstänkte erkänt gärningen eller att det har förebringats övertygande bevisning att han har begått den. För att en lagöverträdare skall få dömas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning skall normalt krävas att en rättspsykiatrisk undersökning genomförts i målet. I övriga fall kan det vara tillräckligt med en läkarundersökning som utförs av en specialist i rättspsykiatri.
Ett syfte är att begränsa behovet av rättspsykiatriska undersökningar. Enligt förslaget skall undersökningar kunna utföras antingen vid statliga undersökningsenheter eller, efter överenskommelse mellan staten och sjukvårdshuvudmännen, inom hälso- och sjukvården. En rättspsykiatrisk undersökning får normalt ta högst fyra veckor av den som är häktad. I fråga om s.k. frifotingar är motsvarande tid oförändrat sex veckor.
Här bör avslutningsvis nämnas att regeringen i proposition 1990/91:120 om den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten m.m. har föreslagit riksdagen bl.a. att bemyndiga regeringen att godkänna avtal enligt i propositionen angivna riktlinjer i fråga om uppdrag för sjukvårdshuvudmännen att utföra rättspsykiatriska undersökningar samt att godkänna att rättsmedicinalverket (se prop. 1990/91:93) tar över den rättsmedicinska undersökningsverksamheten från socialstyrelsen fr.o.m. den 1 oktober 1991. Dessa frågor behandlas av socialutskottet i betänkandet 1990/91:SoU13.
Överväganden
Allmänt
Frågan om behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare har varit aktuell under en lång följd av år. Den här föreliggande propositionen kan således inte sägas vara ett resultat enbart av socialberedningens arbete utan arbetet inleddes långt tidigare, nämligen redan med Bexeliuskommittén år 1971 som avlämnade betänkandet (SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare år 1977. Det betänkandet jämte remissyttranden överlämnades till socialberedningen år 1983. Frågorna om psykiskt störda lagöverträdare har således varit ständigt aktuella i lagstiftningssammanhang under de senaste 20 åren.
En orsak till detta förhållande är att behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare är ett av de svåraste, principiellt viktigaste och mest kontroversiella problemen inom kriminalpolitiken. Problemet består framför allt i att finna en ordning som samtidigt tillgodoser de krav på rättvisa, humanitet, samhällsskydd och andra hänsyn som här gör sig gällande.
En straffrättslig särreglering för behandlingen av psykiskt störda personer kan sägas fylla två olika syften.
Det ena har att göra med de grundläggande principerna för fördelning av straffrättsligt ansvar. Vid bedömningen av om och i vilken utsträckning någon bör hållas straffrättsligt ansvarig för sina handlingar kan det tyckas självklart att hänsyn måste tas till vilka möjligheter och vilken förmåga denne haft att rätta sig efter lagen. Detta är också utgångspunkten för bestämmelserna i BrB. Ett nära till hands liggande exempel, vid sidan av behandlingen av de psykiskt störda lagöverträdarna, är den straffrättsliga särbehandlingen av barn under 15 år vilka inte får dömas till straff även om de begått brott.
Det andra syftet är att reglera valet av lämplig reaktion. Enligt den grundsyn som präglar påföljdssystemet i BrB, inte minst efter de nyligen genomförda ändringarna i reglerna om straffmätning och påföljdsval (prop. 1987/88:120, JuU45, rskr. 404), skall gärningsmannens individuella behov beaktas vid påföljdsvalet. Denna tanke är särskilt tydlig i fråga om de psykiskt störda lagöverträdarna. Detsamma gäller för övrigt ungdomar mellan 15 och 18 år som begått brott.
Vårt påföljdssystem bygger på principen att även den som lider av en svår psykisk störning kan dömas till straffrättslig påföljd. Däremot gäller särskilda regler för påföljdsvalet, bl.a. beträffande möjligheterna att döma till fängelse och överlämna till särskild vård (sluten psykiatrisk vård).
Enligt den nuvarande regleringen (30 kap. 6 § BrB) får sålunda den som begått ett brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom inte dömas till annan påföljd än överlämnande till särskild vård, böter eller skyddstillsyn. Fängelsestraff eller villkorlig dom kan alltså inte komma i fråga i dessa fall.
Den nuvarande ordningen har kritiserats, främst därför att det har ansetts att alltför många lagöverträdare överlämnas till sluten psykiatrisk vård i stället för att dömas till fängelse. Kritiken har också tagit sikte på att regelsystemet öppnar för godtyckliga bedömningar på grund av brister i fråga om avgränsningen av den grupp som kan bli föremål för särbehandling.
Som en illustration till svårigheterna när det gäller gränsdragningen mellan personer som bör dömas till vård och personer som bör bli föremål för kriminalvård vill utskottet peka på de stora skillnaderna i antalet till vård dömda under olika tidsperioder. Således överlämnades varje år 400--450 lagöverträdare till sluten psykiatrisk vård under den första hälften av 1970-talet medan motsvarande antal under 1980-talet var omkring 300. Den förändrade praxis som låg bakom den utvecklingen var sannolikt ett resultat av Bexeliuskommitténs arbete och förslag.
En annan fråga som genom åren tilldragit sig stor uppmärksamhet är vilken hänsyn som bör kunna tas till intresset att förhindra återfall i brott, i synnerhet allvarliga våldsbrott, av dem som bedömts ha psykiska avvikelser och som med nuvarande regler överlämnas till sluten psykiatrisk vård. Bl.a. har justitieombudsmannen pekat på brister i det nuvarande systemet (JOs ämbetsberättelse 1984/85 s. 218 ff), och rikspolisstyrelsen begärde i en skrivelse i oktober 1986 till regeringen att regleringen skulle ses över i syfte att förstärka samhällsskyddet.
Mot den här angivna bakgrunden kan utskottet inte annat än finna att det föreligger ett påtagligt reformbehov när det gäller behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare.
Frågan är då om regeringsförslaget uppfyller de krav som bör ställas på en nyreglering.
I de i år väckta motionerna Ju13, Ju15, Ju17, Ju802 och Ju804 hävdas att så inte är fallet. Motionärerna vill utifrån olika utgångspunkter i stället att utredningsarbetet beträffande här aktuella frågor skall fortsätta. De yrkar avslag på propositionen (såvitt avser bilaga 2).
I motion Ju13 görs invändningar mot att förslagen i den del de rör de psykiskt störda lagöverträdarna inte i sedvanlig ordning remissbehandlats.
I övriga här aktuella motioner förs fram riktlinjer för ett framtida utredningsarbete som bygger på socialberedningens förslag om att ersätta påföljden sluten psykiatrisk vård med fängelse förenad med psykiatrisk vård under anstaltstiden. I motion Ju17 förs även fram förslag om vissa åtgärder i avvaktan på ett nytt förslag. Bl.a. vill motionärerna att gruppen jämställda undantas från den straffrättsliga särregleringen.
Utskottet hade anledning att till socialutskottet yttra sig såväl över beredningen av ärendet som över behovet av ytterligare utredning (bilaga 1 s. 49 f). Utskottet uttalade då mer allmänt förståelse för kravet på sedvanlig beredning, och utskottet fann det klart att en hearing inte alltid kan eller bör ersätta ett regelrätt remissförfarande. Utskottet uttalade att förfarandet med hearing endast undantagsvis bör komma i fråga i mer komplicerade lagstiftningsärenden. Å andra sidan pekade utskottet på att det här aktuella förslaget är resultatet av ett mångårigt utredningsförfarande, där frågan om behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare granskats ur alla upptänkliga vinklar. Sammantaget fann utskottet att befogad kritik inte kunde riktas mot förfarandet med en hearing i detta fall, och utskottet konstaterade att de i ärendet aktuella frågorna inte heller i övrigt torde kräva ytterligare utredning.
Utskottet har alltjämt denna uppfattning. Utskottet anser alltså att regeringsförslaget bör ligga till grund för riksdagens ställningstagande, och utskottet avstyrker bifall till här behandlade motionsyrkanden.
I fråga om utredningskraven i motionerna Ju15, Ju17, Ju802 och Ju804 vill utskottet tillägga att socialberedningens förslag på flera punkter innebär väsentliga avsteg från den nuvarande ordningen. Förslaget är därför svårt att inordna i ett från principiell synpunkt konsekvent system där vederbörlig hänsyn tas till humanitetens krav. Utskottet vill här som exempel peka på att det ter sig principiellt betänkligt med ett påföljdssystem som utesluter straffrättslig särbehandling av psykiskt störda lagöverträdare samtidigt som särskilda regler finns för andra grupper, t.ex. missbrukare och ungdomar under 18 år.
Allvarlig psykisk störning
I propositionen föreslås att den straffrättsliga särregleringen för lagöverträdare med psykiska avvikelser behålls men att reglernas utformning anpassas till nutida terminologi inom psykiatrin. Detta sker genom att begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet liksom det s.k. jämställdhetsbegreppet ersätts med begreppet allvarlig psykisk störning.
Motsvarande förändring görs i förslagen i propositionen bilaga 1 till nya lagar om psykiatrisk tvångsvård resp. rättspsykiatrisk vård. Detta innebär att det grundläggande kriteriet för tvångsvård enligt regeringsförslaget blir detsamma oavsett om vederbörande vårdas med stöd av den administrativa vårdlagstiftningen eller ges vård som en påföljd för brott.
I propositionen (s. 453) understryker justitieministern att begreppet allvarlig psykisk störning är avsett att ha en något snävare innebörd än det nuvarande begreppet psykisk sjukdom i den nuvarande lagen om sluten psykiatrisk vård. Å andra sidan har begreppet i förhållande till uttrycket sinnessjukdom i BrB en något vidare innebörd. En viktig konsekvens är vidare, framhåller hon, att jämställdhetsbegreppet kan avskaffas och att en del av de fall som åtminstone tidigare i rättstillämpningen kommit att omfattas av jämställdhetsbegreppet inte kommer att falla in under det nya uttrycket allvarlig psykisk störning.
I motionerna Ju13 och Ju14 yrkas avslag på förslaget om ny terminologi. I motion Ju13 uttalas att begreppet psykisk störning över huvud taget inte bör användas och att endast den som lider av en väldefinierad psykisk sjukdom bör kunna dömas till vård. I motion Ju14 framhålls tvärtom att det är positivt att begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet byts ut mot psykisk störning men att förslaget bör jämkas på ett sådant sätt att gruppen jämställda alltjämt kommer att kunna särbehandlas. En ökning av antalet psykiskt sjuka intagna på kriminalvårdsanstalterna kan inte accepteras, anser motionärerna.
Socialutskottet har i sitt yttrande till justitieutskottet (bilaga 2 s. 66 f) tillstyrkt regeringsförslaget i denna del och föreslagit att justitieutskottet avstyrker bifall till här aktuella motioner.
Justitieutskottet har nyss ställt sig bakom tanken att det nuvarande systemet med straffrättslig särbehandling av psykiskt störda lagöverträdare skall behållas. Avgränsningen av vilka lagöverträdare som kan komma i fråga för särbehandling blir då av avgörande betydelse. Som framgått i det föregående har -- enligt utskottets mening befogad -- kritik riktats mot den nuvarande avgränsningsregeln i 30 kap. 6 § BrB. Det är enligt utskottets uppfattning nödvändigt att på ett tydligare sätt göra den avgränsningen. Samtidigt är det, som utskottet anförde i sitt yttrande (bilaga 1 s. 55) till socialutskottet, lämpligt att grundkriteriet för psykiatrisk tvångsvård är detsamma oavsett om vården ges som påföljd för brott eller sker med stöd av vårdlagstiftningen.
Utskottets utgångspunkt är således att samma sjukdomsbegrepp bör väljas i BrB och i vårdlagstiftningen. I propositionen föreslås att det begreppet skall vara psykisk störning och att det för ett tvångsingripande skall krävas att det handlar om en kvalificerad störning; det skall vara fråga om en allvarlig psykisk störning. Enligt propositionen ansluter begreppet psykisk störning till vedertagen medicinsk terminologi (se s. 85). Utskottet har inga invändningar mot att det används.
Det sagda innebär att utskottet avstyrker bifall till motion Ju13. Utskottet vill beträffande tanken i motionen att endast den som lider av en väldefinierad psykisk sjukdom skall kunna dömas till vård tillägga att en sådan ordning skulle innebära en alltför kraftig inskränkning i möjligheterna att ta hänsyn till den tilltalades psykiska tillstånd.
Även med det nya begreppet finns -- självklart -- avgränsningssvårigheter som dock enligt utskottets mening kan bemästras.
Utskottet vill här först hänvisa till justitieministerns ovan redovisade uttalande om tolkningen i stort av det nya begreppet. Utskottet konstaterar att innebörden är bl.a. att vissa personer som i dag kan bli föremål för straffrättslig särreglering inte kommer att kunna bli det i fortsättningen. Detta är enligt utskottets mening sakligt befogat, och utskottet vill slå fast att det också enligt utskottets mening är en fördel att jämställdhetsbegreppet avskaffas.
Utskottet kan således inte heller tillstyrka bifall till motion Ju14 i här behandlade delar.
När det sedan gäller frågan om vilka tillstånd som bör falla under begreppet allvarlig psykisk störning vill utskottet hänvisa till vad socialministern anför i propositionen och till den vägledande uppräkning hon gör där (s. 84 ff). Uppräkningen är dock som framhålls inte avsedd att vara uttömmande utan en bedömning av om störningen är allvarlig måste alltid göras utifrån både störningens art och dess grad. Med art avses då typen av störning och med grad omfattningen av det ingrepp i personligheten som störningen orsakar.
Beträffande tolkningen framhåller socialutskottet härutöver i sitt yttrande (bilaga 2 s. 66 f) till justitieutskottet att ytterligare vägledning från socialstyrelsen kan behövas. Sådana vägledande anvisningar får givetvis betydelse också för den närmare avgränsningen av de fall som skall omfattas av den straffrättsliga särregleringen, anser socialutskottet, och anför vidare att det härigenom skapas goda förutsättningar för enhetliga bedömningar.
Justitieutskottet vill för sin del understryka att det inte är möjligt att i lagtext räkna upp alla de tillstånd som avses falla under begreppet allvarlig psykisk störning. Här som i andra sammanhang blir domstolarnas praxis avgörande, och vad som anförts i lagens förarbeten tjänar därvid som vägledning. När det gäller rent medicinska bedömningar kommer naturligtvis också socialstyrelsens anvisningar och inte minst yttranden till domstolarna att spela roll. Utskottet vill i detta sammanhang understryka vikten av att den nya regleringen tillämpas på ett sådant sätt att den avsedda begränsningen i fråga om personer som kan dömas till psykiatrisk vård verkligen kommer till stånd.
Sammantaget tillstyrker justitieutskottet alltså förslaget i propositionen i denna del.
Särskild utskrivningsprövning
När en domstol överlämnar en lagöverträdare till rättspsykiatrisk vård skall den enligt förslaget i vissa fall få förordna att frågan om vårdens upphörande skall avgöras av länsrätt i första instans i stället för av chefsöverläkaren. Åklagaren skall ges tillfälle att yttra sig till länsrätten, och han får rätt att överklaga ett beslut om att vården skall upphöra. Förutsättningen för en sådan särskild utskrivningsprövning är att brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning och att det till följd av den psykiska störningen finns risk att lagöverträdaren återfaller i brott av allvarligt slag.
Regeringsförslaget utgår från behovet att i vissa fall få till stånd ett förstärkt samhällsskydd.
Sålunda framhåller justitieministern (s. 466) att det är angeläget att det för vissa fall finns en ordning som särskilt syftar till att behovet av samhällsskydd blir tillgodosett, och hon anser att skyddsaspekterna måste beaktas noga i de fall där det finns en beaktansvärd risk för återfall i brott. Hon framhåller också att sådana bedömningar är vanskliga att göra och att det är väsentligt att det sker en omsorgsfull prövning efter noggranna kriterier. Hon framhåller att det utifrån saklig synpunkt är en lämplig ordning att brottmålsdomstolen gör den bedömningen, inte minst med hänsyn till den allsidiga utredning till stöd för bedömningen av risken för återfall i brott som i allmänhet föreligger i ett brottmål.
I motion Ju14 görs invändningar mot förslaget. De grundar sig främst på svårigheten för domstolen att bedöma återfallsrisken.
I fråga om särskild utskrivningsprövning har socialutskottet yttrat sig till justitieutskottet, och justitieutskottet har yttrat sig till socialutskottet.
Båda utskotten har kommit fram till att regeringsförslaget bör bifallas.
Justitieutskottet anförde i sitt yttrande (bilaga 1 s. 50) till socialutskottet att utskottet delade socialministerns uppfattning att den rättspsykiatriska vården i här aktuella fall bör fortgå så länge det, till följd av den psykiska störning hos lagöverträdaren som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning, finns risk att han återfaller i brott av allvarligt slag. Utskottet ansåg vidare att vården inte heller bör upphöra så länge det annars med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat med rättspsykiatrisk vård. Utskottet underströk också att det måste göras en avvägning mellan de rent medicinska förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård och de starka skyddsintressen som gör sig gällande. Utskottet ansåg för sin del att förutsättningarna för upphörande av vård som är förenad med särskild utskrivningsprövning jämte det särskilda förfarandet, där åklagaren ges en betydelsefull uppgift att bevaka skyddsintressena, utgör en lämplig avvägning.
Utskottet har alltjämt denna uppfattning.
Utskottet vill tillägga att frågan om möjligheten att förutse återfall i brott är ett klassiskt problem inom straffrätten. Och utskottet vill understryka att det här i första hand handlar om att se till att risken för att den psykiska störningen leder till återfall i vissa allvarliga fall blir föremål för en kvalificerad bedömning av domstol innan vården upphör eller permission beviljas. Den bedömningen bör, till skillnad från själva beslutet om särskild utskrivningsprövning, inte ta sikte på en framtida återfallsrisk utan den bör avse situationen i ett mer närliggande tidsperspektiv. Utskottet har svårt att se att några principiella invändningar kan riktas mot den ordningen.
Som framgått anser utskottet att riksdagen bör avslå motion Ju14 i denna del.
Behandlingen av psykiskt utvecklingsstörda lagöverträdare
Psykisk utvecklingsstörning faller under begreppet psykisk störning. Den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård är emellertid inte avsedd att tillämpas på psykiskt utvecklingsstörda, och undantag görs för denna grupp (se 3 § andra stycket). Psykiskt utvecklingsstörda skall i stället i princip vårdas enligt lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (omsorgslagen) som bygger på frivillighet. Enligt lagen (1985:569) om införande av nyssnämnda lag (införandelagen) ges dock alltjämt viss, om än begränsad, möjlighet att vårda psykiskt utvecklingsstörda under tvång i specialsjukhus, och nyintagning i sådant sjukhus får ske om det finns synnerliga skäl. Samtidigt slås det i införandelagen fast att specialsjukhusen skall avvecklas. Nu återstår endast ett sådant sjukhus, Salberga sjukhus.
I straffrättsligt hänseende saknas ett sådant undantag som det i förslaget till lag om psykiatrisk vård. Det innebär att den straffrättsliga särregleringen för psykiskt störda lagöverträdare blir tillämplig även på psykiskt utvecklingsstörda. För psykiskt utvecklingsstörda gäller alltså att den allmänna straffminskningsgrunden i 29 kap. 3 § första stycket 2 BrB är tillämplig. Likaså gäller förbudet mot fängelsepåföljd i 30 kap. 6 § BrB vid en utvecklingsstörning som är så kvalificerad att den utgör en allvarlig psykisk störning (jfr sinnesslöhet). Och situationer kan också tänkas när en person med en sådan kvalificerad utvecklingsstörning som nyss nämnts dessutom lider av en psykisk störning som kräver psykiatrisk behandling. Under sistnämnda förhållanden kan en dom på rättspsykiatrisk vård komma i fråga.
Enligt förslaget tas möjligheten till dom på vård i specialsjukhus bort.
I motionerna Ju14 och So500 begärs att den sistnämnda möjligheten skall behållas. I motion So500 ses denna åtgärd som tillfällig i avvaktan på en utredning om omhändertagandet av psykiskt utvecklingsstörda som begått brott.
Omsorgslagstiftningen bygger på att bl.a. kvarvarande specialsjukhus skall avvecklas i den takt de ekonomiska förutsättningarna och hänsynen till de institutionsboende medger. Nyintagning i specialsjukhus får bara ske om det finns synnerliga skäl. Avsikten vid omsorgslagens införande var att frågan om tvångsvård skulle prövas i samband med det här aktuella lagstiftningsärendet.
I propositionen (s. 186) kommer socialministern fram till slutsatsen att möjligheten att övergångsvis besluta om tvångsvård av psykiskt utvecklingsstörda visserligen inte kan avvecklas i förevarande sammanhang men att den inriktningen alltjämt ligger fast. Hon anför vidare att socialstyrelsen bör ges i uppdrag att följa tillämpningen av övergångsreglerna om tvång i införandelagen och att redovisa gjorda erfarenheter inom två år. Frågan om upphävande av tvångsbestämmelserna bör därefter åter prövas.
Justitieministern anför (s. 471) att hon mot den bakgrunden anser det naturligt att ta till vara de möjligheter som kan finnas att nu avskaffa påföljden överlämnande till vård i specialsjukhus. Hon anser således inte att lagrådets kritik mot förslaget i denna del (se s. 419) är av den arten att förslaget inte bör genomföras. Tvärtom anser hon att den situation lagrådet tagit upp i sitt yttrande är av extrem undantagskaraktär om den ens kan tänkas uppstå i rättstillämpningen. Härutöver hänvisar hon till att det tills vidare alltjämt kommer att finnas möjlighet att i administrativ ordning omhänderta psykiskt utvecklingsstörda för tvångsvård. Till synnerliga skäl för nyinskrivning räknas som hon anmärker just att den psykiskt utvecklingsstörde gjort sig skyldig till brott (se prop. 1984/85:176 s. 83). Hon tillägger, alltjämt mot lagrådets resonemang, att hon också anser det sakligt motiverat att det även i fortsättningen kommer att finnas möjlighet för åklagaren att underlåta åtal i lägen då öppen vård kommer till stånd för den som är psykiskt störd eller psykiskt utvecklingsstörd trots att motsvarande möjlighet enligt förslaget inte står domstolen till buds när det gäller påföljdsval.
Socialutskottet har i sitt yttrande (bilaga 2 s. 73) till justitieutskottet inte funnit några vägande skäl för att behålla påföljden överlämnande till särskild vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. Samtidigt understryker socialutskottet vikten av att det finns vårdresurser för psykiskt utvecklingsstörda lagöverträdare som beaktar deras särskilda vårdbehov. Socialutskottet föreslår att justitieutskottet avstyrker bifall till här aktuella motionsyrkanden.
Justitieutskottet konstaterar att behandlingen av de psykiskt utvecklingsstörda ställer särskilda krav på vårdresurser m.m. inom kriminalvården. Allmänt sett anser utskottet att fängelse bör användas med stor försiktighet i dessa fall. Skyddstillsyn och böter är, enligt utskottets uppfattning, de påföljder som i första hand bör komma i fråga.
Det föreslagna regelsystemet innebär också, liksom för övrigt även det nuvarande, att psykiskt utvecklingsstörda endast undantagsvis kommer att dömas till fängelse, och inom frivården är möjligheten att individualisera åtgärderna större än på anstalterna. I de få fall en fängelsedom likväl blir nödvändig ankommer det på kriminalvården att se till att den psykiskt utvecklingsstördes behov av särskilt omhändertagande tillgodoses.
Mot den här angivna bakgrunden och med det synsätt utskottet nu anlagt kan utskottet inte se att det skulle vara lämpligt att behålla möjligheten att överlämna psykiskt utvecklingsstörda till vård i specialsjukhus. Tvärtom skulle en sådan ordning riskera att permanenta möjligheten till tvångsvård av psykiskt utvecklingsstörda, något som strider mot den grundläggande principen om frivillighet i omsorgslagen, och den skulle göra det svårare att på sikt avstå från möjligheterna till tvångsingripanden i införandelagen. Utskottet avstyrker alltså bifall till motionerna Ju14 och So500 i denna del. Utskottet kan inte heller ställa sig bakom utredningsyrkandet i motion So500, och utskottet avstyrker bifall till det.
Psykiatrisk vård på kriminalvårdsanstalterna m.m.
Regeringsförslaget beräknas medföra att antalet psykiskt störda lagöverträdare på kriminalvårdsanstalterna kommer att öka. Detta är en följd av att vissa av de psykiskt störda personer som i dag faller inom gruppen jämställda i fortsättningen kommer att dömas till fängelse. Ökningen uppskattas av kriminalvårdsstyrelsen till omkring 100 personer per år. Flertalet av dem förmodas ha begått allvarliga brott och ha relativt långa strafftider.
Detta kommer att ställa nya krav på kriminalvården.
Som framgår av propositionen (s. 190 ff) visar olika utredningar liksom erfarenheterna inom kriminalvården att de psykiatriska vårdbehoven hos de intagna i kriminalvårdsanstalterna är omfattande. Andelen psykiskt störda lagöverträdare inom kriminalvården som helhet har dessutom redan sedan några år ökat, något som sannolikt är en följd av den förändrade påföljdspraxis som utskottet noterat tidigare i detta betänkande.
Samtidigt som problemen med de psykiskt störda lagöverträdarna har förvärrats på kriminalvårdsanstalterna och häktena har kriminalvårdens egna psykiatriska vårdresurser starkt reducerats. Här kan nämnas att kriminalvården i slutet av 1970-talet disponerade omkring 260 vårdplatser för psykiatrisk vård inom den egna organisationen. Nu rör det sig om ett sjuttiotal platser fördelade på fem kriminalvårdsanstalter. Till grund för platsreduceringen låg den s.k. normaliseringsprincipen, som i detta sammanhang innebär att de intagna skall ha samma rätt som andra att anlita samhällets reguljära vårdresurser.
Det har emellertid visat sig att det är svårt att förverkliga normaliseringsprincipen för intagna med psykiatriska vårdbehov. Härtill kommer att psykiatrins snabba omvandling mot sektorisering och avinstitutionalisering fått negativa återverkningar för kriminalvårdens del. Socialministern anför i propositionen (s. 191) att hon fått intrycket att de sektoriserade psykiatriska klinikerna, som i första hand skall svara för insatser vid behov av sluten psykiatrisk vård, ofta inte anser sig ha resurser att bereda vård för intagna i kriminalvårdsanstalter, vilka upplevs som en svårbehandlad patientgrupp. Till bilden hör också, anför hon, att det råder stor brist på slutenvårdsplatser vid psykiatriska specialenheter.
Socialministern anför vidare att hon trots detta anser att det finns starka skäl att hålla fast vid normaliseringsprincipen även i framtiden. Det främsta skälet härför är att erfarenheterna entydigt visar att kriminalvården inte har samma förutsättningar som den allmänna hälso- och sjukvården att rekrytera kvalificerad sjukvårdspersonal. Den psykiatriska vård som kriminalvården skulle kunna erbjuda skulle, anser hon, bli av betydligt sämre kvalitet än den vård som äger rum inom den allmänna hälso- och sjukvården. Därtill kommer, anför socialministern avslutningsvis, att det inte kommer att framstå som ekonomiskt försvarbart att bygga upp parallella vårdresurser. Hon anser därför att det är nödvändigt att sjukvårdshuvudmännen utvecklar vårdresurser som tillgodoser även den här aktuella gruppens vårdbehov, och propositionen innehåller förslag som är ägnade att styra utvecklingen i den riktningen.
Detta är emellertid inte tillräckligt.
Visserligen har utskottet tidigare understrukit betydelsen av normaliseringsprincipen när det gäller den psykiatriska vården inom kriminalvården (se 1989/90:JuU9 s. 18), och utskottet har alltjämt den uppfattningen i princip. Men det kan också med fog hävdas att utvecklingen hunnit förbi den punkt där det är tillräckligt att hänvisa till normaliseringsprincipen. Kriminalvården står nu inför en svårbemästrad situation, där det framstår som i hög grad tveksamt om sjukvårdshuvudmännen tar det ansvar som åvilar dem. Utskottet vill här också hänvisa till att utskottet i 1989 års ärende anförde att det skulle krävas ökade resurser till kriminalvården om resultatet av det nu aktuella lagstiftningsarbetet blev att allt fler psykiskt störda lagöverträdare blev föremål för kriminalvårdsinsatser.
Mot den här angivna bakgrunden anser utskottet att regeringen måste ägna särskild uppmärksamhet åt kriminalvårdens resurser för de psykiskt störda lagöverträdarna. Utskottet vill som sin mening uttala att garantier krävs för att de resurser som frigörs hos sjukvårdshuvudmännen, när antalet personer som döms till psykiatrisk tvångsvård minskar, också i fortsättningen kommer kriminalvårdens klienter till del. Utskottet vill tillägga att det här inte enbart handlar om sjukvårdsresurser. Också förhållandena rent allmänt i anstalterna kommer att påverkas av reformen, och det framstår för utskottet som uppenbart att det uppkommer behov av extra resurser för att möjliggöra ett mänskligt och värdigt omhändertagande av den nya klientgruppen. Detta behov måste tillgodoses.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening med anledning av motionerna Ju16, Ju18, Ju615, Ju804 (1989/90), Ju804 (1990/91) och Ju821 ge regeringen till känna.
När det gäller yrkandet i motion Ju18 om en omfördelning av rättsvårdens resurser till frivården konstaterar utskottet att den frågan får behandlas i den för budgetfrågor sedvanliga ordningen. Någon anledning för riksdagen att göra ett uttalande i saken finns inte, och utskottet avstyrker bifall till motionen i denna del.
Övriga motionsyrkanden
I propositionen läggs fram förslag som innebär att behovet av rättspsykiatriska undersökningar minskar och att dessa i många fall skall kunna ersättas med ett läkarintyg enligt 7 § lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål. Ett sådant läkarintyg skall enligt förslaget endast få utfärdas av en specialist i rättspsykiatri.
Utskottet har i sitt yttrande till socialutskottet (bilaga 1 s. 54) ställt sig bakom förslaget.
I motion Ju14 påpekar motionärerna att propositionen inte innehåller något förslag om förändring av reglerna för dessa intyg vilket motionärerna anser hade varit motiverat.
Socialutskottet konstaterar i sitt yttrande (bilaga 2 s. 76 f) till justitieutskottet att här aktuella intyg utgör en kvalificerad form av §7-intyg som förutsätter en betydligt mer omfattande undersökning av den tilltalade än de nuvarande läkarintygen. Socialutskottet understryker att läkarundersökningen måste inrymma en klinisk bedömning av den tilltalade. Socialutskottet föreslår att justitieutskottet avstyrker bifall till motionen i denna del.
Justitieutskottet har samma uppfattning. Härutöver vill utskottet tillägga att lagrummet i sin föreslagna lydelse också innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om avfattningen av intyget. Utskottet förutsätter att sådana bestämmelser kommer att tillföras KK (1964:567) med vissa bestämmelser angående tillämpningen av lagen om personundersökning i brottmål. Anledning saknas för riksdagen att göra en detaljreglering beträffande just här aktuella intyg. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju14 i denna del.
Till sist tar utskottet upp ett antal yrkanden i motionerna Ju615, Ju638 och Ju804 som väcktes under den allmänna motionstiden förra året. Yrkandena går bl.a. ut på att snabba åtgärder beträffande de psykiskt störda lagöverträdarna behövs. Motionerna bör inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Utskottet avstyrker bifall till dem.
Övrigt
Utskottet har under ärendets handläggning uppmärksammat att följdlagstiftning blir aktuell på flera områden om regeringsförslaget antas. Ett sådant ärende aviseras också i propositionen. Utskottet vill i anslutning härtill erinra om sitt ställningstagande till frågan om chefsöverläkarens skyldighet att underrätta målsäganden vid rymning (se bilaga 1 s. 51 f). Utskottet förutsätter således att den frågan uppmärksammas i det lagstiftningsärendet.
I övrigt har utskottet ingenting att anföra med anledning av propositionen och motionerna.
Utskottet vill i detta sammanhang föreslå riksdagen att besluta om viss lagstiftningsteknisk anpassning beträffande lagen (1962:381) om allmän försäkring. Tidigare under riksmötet beslutade riksdagen om viss ändring av 20 kap. 9 § med ikraftträdande den 1 januari 1992 (prop. 1990/91:68, JuU10, rskr. 155). Senare beslutade riksdagen om ytterligare ändring av lagrummet med ikraftträdande den dag regeringen bestämmer (prop. 1990/91:80, JuU18, rskr. 216). Vid denna ändring beaktades den lydelse lagrummet givits genom den först nämnda ändringen. Enligt vad utskottet nu inhämtat avser regeringen att den 23 maj besluta att den senare vidtagna ändringen skall träda i kraft den 1 juli 1991. För tiden fr.o.m. den dagen till dess att den först beslutade ändringen träder i kraft den 1 januari 1992 bör lagrummet ges en lydelse som inte påverkats av den först beslutade ändringen. Och fr.o.m. den sistnämnda tidpunkten bör lagrummet ges en ny lydelse med beaktande av den ändring som träder i kraft den 1 juli 1991. Detta bör ske på det sätt som framgår av utskottets hemställan nedan.
Riksdagens beslut
Beträffande förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (mom. 10 nedan) vill utskottet peka på kravet i 10 kap. 5 § tredje stycket regeringsformen på särskild beslutsordning.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på propositionen bilaga 2 m.m. att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Ju13 yrkande 1, 1990/91:Ju15, 1990/91:Ju17, 1990/91:Ju802 yrkande 18 och 1990/91:Ju804 yrkande 6, res. 1 (m) res. 2 (fp)
2. beträffande allvarlig psykisk störning att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Ju13 yrkandena 3 och 4 samt 1990/91:Ju14 yrkandena 1 och 2,
3. beträffande särskild utskrivningsprövning att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju14 yrkande 4,
4. beträffande vård i specialsjukhus m.m. att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Ju14 yrkande 3 och 1990/91:So500 yrkandena 2 och 3, res. 3 (c)
5. beträffande brottsbalken att riksdagen antar det genom proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till lag om ändring i brottsbalken,
6. beträffande rättegångsbalken att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken,
7. beträffande bötesverkställighetslagen att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),
8. beträffande kriminalregister att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister,
9. beträffande läkarintyg att riksdagen med avslag på motion 1990/91:Ju14 yrkande 5 antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål,
10. beträffande internationellt samarbete att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
11. beträffande övriga lagförslag att riksdagen antar genom propositionen framlagda förslag till
a) lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m., b) lag om ändring i delgivningslagen (1970:428), c) lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. samt d) lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning,
12. beträffande psykiatrisk vård i kriminalvårdsanstalterna att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju615 yrkande 1, 1989/90:Ju804 yrkande 14, 1990/91:Ju16 yrkandena 1 och 2, 1990/91:Ju18 yrkande 1, 1990/91:Ju804 yrkande 7 och 1990/91:Ju821 yrkande 48 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. beträffande omfördelning av resurser att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju18 yrkande 2, res. 4 (c)
14. beträffande krav på åtgärder för psykiskt störda lagöverträdare att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju615 yrkandena 2, 3 och 4, 1989/90:Ju638 samt 1989/90:Ju804 yrkande 13,
15. beträffande lagen om allmän försäkring att riksdagen antar dels följande
Förslag till Lag om ändring i lagen (1991:215) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 9 § lagen (1962:381) om allmän försäkring i dess lydelse enligt lagen (1991:215) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 kap. 9 §
Statliga och kommunala myndigheter ävensom arbetsgivare och försäkringsinrättningar skall på begäran lämna domstol, riksförsäkringsverket, allmän försäkringskassa eller lokalt organ som i 1 kap. 2 § sägs uppgift för namngiven person rörande förhållande, som är av betydelse för tillämpningen av denna lag.
Arbetsgivare, som Arbetsgivare, som underlåter att fullgöra underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet enligt uppgiftsskyldighet enligt första stycket, döms första stycket, straffes till penningböter. med böter, högst etthundra kronor.
dels följande
Förslag till Lag om ändring i lagen (1991:284) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Härigenom förskrivs att 20 kap. 9 § lagen (1962:381) om allmän försäkring i dess lydelse enligt lagen (1991:284) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring skall ha följande lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 kap. 9 § Statliga och kommunala Statliga och kommunala myndigheter ävensom myndigheter ävensom arbetsgivare och arbetsgivare och försäkringsinrättningar försäkringsinrättningar äro pliktiga att på skall på begäran begäran lämna lämna domstol, försäkringsdomstol, riksförsäkringsverket, riksförsäkringsverket, allmän allmän försäkringskassa eller försäkringskassa eller lokalt organ som i 1 kap. 2 lokalt organ som i 1 kap. 2 § sägs uppgift för § sägs uppgift för namngiven person rörande namngiven person rörande förhållande, som är förhållande, som är av betydelse för av betydelse för tillämpningen av denna lag. tillämpningen av denna lag.
Arbetsgivare, som underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet enligt första stycket, döms till penningböter.
Stockholm den 14 maj 1991
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Ulla-Britt Åbark (s), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c), Bengt-Ola Ryttar (s), Göthe Knutson (m), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s), Björn Ericson (s), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Berith Eriksson (v), Krister Skånberg (mp), Sigrid Bolkéus (s), Kjell Ericsson (c) och Nils Nordh (s).
Reservationer
1. Avslag på propositionen bilaga 2 m.m. (mom. 1)
Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som börjar med "Utskottet har" och som slutar med "18 år" bort ha följande lydelse:
Det sagda innebär emellertid inte att utskottet anser att ärendet kan avgöras nu. Tvärtom anser utskottet att regeringsförslaget inte tillgodoser de krav som bör ställas. Bristerna i regeringsförslaget är enligt utskottets mening uppenbara, och utskottet efterlyser en ny syn på påföljdsvalet när det gäller psykiskt störda lagöverträdare. Utskottet vill här understryka att det stora flertalet psykiskt sjuka som begår brott är väl medvetna om vad de gör -- uppsåtet behöver inte ifrågasättas i dessa fall, och självklart skall påföljd utmätas. Utskottet kommer nedan att utveckla en tankegång som innebär att det i dessa fall som regel bör handla om fängelsestraff och inte om en dom på vård.
Härtill kommer att regeringsförslaget inte i tillräcklig utsträckning beaktat samhällsskyddet, som enligt utskottets mening är eftersatt. Ett oavvisligt krav på en nyordning är en kraftig förstärkning härvidlag. Hänsyn har inte heller tagits till sektoriseringen av den psykiatriska vården som medfört att möjligheterna att ge adekvat vård till för brott dömda påtagligt minskat. Det finns helt enkelt inte längre möjlighet inom psykiatrin att vårda farliga patienter som kräver speciella vårdinsatser och särskilda säkerhetsarrangemang.
Enligt utskottets mening är socialberedningens förslag en bättre utgångspunkt för en reform på området. Ett nytt system bör alltså bygga på huvudregeln att straffrättslig påföljd och vård kombineras. En domstol bör således, samtidigt som den dömer till fängelse, kunna förordna att den dömde tills vidare skall underkastas rättspsykiatrisk vård. När läkare bedömer att vården inte längre behövs skall den dömde kunna överföras till fängelse för att avtjäna återstoden av straffet. Och om vården alltjämt pågår då frigivning skall ske, skall vården antingen upphöra eller övergå till frivillig vård eller till vård enligt den administrativa vårdlagstiftningen om förutsättningar finns för det.
Möjligheten att döma till psykiatrisk vård bör finnas kvar endast för det fåtal fall där den tilltalade är så svårt psykiskt sjuk att det skulle vara stötande att döma honom till fängelse. I här angivna fall skulle den i propositionen föreslagna ordningen med särskild utskrivningsprövning kunna tillämpas.
Utskottet vill tillägga att det också finns extrema undantagsfall där lagöverträdarens verklighetsbild är så förvriden att han saknar insikt om det brott han begår. I dessa fall föreligger inte uppsåt. Med brottsbalkens synsätt har han då inte begått brott och kan inte heller dömas till påföljd. Däremot kan han omhändertas enligt den administrativa vårdlagstiftningen. Sådana lagöverträdare faller naturligen utanför de resonemang som förs här.
Det sagda innebär att förbudet mot fängelsepåföljd i vissa fall måste avskaffas. Däremot bör möjligheten finnas kvar att vid straffmätningen ta hänsyn till att brottet begåtts under påverkan av en psykisk störning.
Vad utskottet nu anfört leder till att regeringsförslaget om organisationen av den rättspsykiatriska vården inte heller kan godtas. Utskottets uppfattning härvidlag är att straffverkställighet skall ske inom kriminalvården. Det är olämpligt att vård av personer som dömts till fängelse och som behöver psykiatrisk vård skall ske i landstingens regi. I stället bör kriminalvårdens egna psykiatriska vårdresurser kraftigt byggas ut.
En naturlig följd av denna ordning är att en samordning sker mellan den rättspsykiatriska vården och det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.
En sådan ordning som den här skisserade skulle enligt utskottets mening ha stora fördelar. Bl.a. innebär den att också psykiskt störda lagöverträdare får tidsbestämda straff och samhällsskyddet blir kraftigt förstärkt. Det förhållandet att den psykiatriska vården bedrivs inom kriminalvården medför nämligen att där gällande regler för besök, permissioner m.m. tillämpas. Verkställighetstiderna kommer också ofta att bättre stå i relation till brottets svårhet. Slutligen öppnas möjligheter att inom kriminalvårdens ram bereda gruppen jämställda adekvat vård, något som inte torde vara möjligt om regeringsförslaget genomförs.
Särskilda överväganden behövs också beträffande övergången mellan psykiatrisk vård och anstaltsvård. Utskottet vill här föreslå att särskilda "slussavdelningar" skapas. Här skall den psykiatriska vården vara mindre intensiv än på den egentliga psykiatriska vårdavdelningen men den intagne skall få ett bättre stöd än vad som är möjligt i ett fängelse.
Sammantaget avstyrker utskottet bifall till propositionen. Beredningen av ärendet bör fortsätta enligt de av utskottet ovan angivna riktlinjerna och ett nytt förslag läggas fram för riksdagen. Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju15 och Ju802 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det saknas anledning för riksdagen att ta ställning till övriga här aktuella motionsyrkanden, och utskottet avstyrker bifall till dem.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande avslag på propositionen bilaga 2 m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Ju15 och 1990/91:Ju802 yrkande 18 samt med avslag på motionerna 1990/91:Ju13 yrkande 1, 1990/91:Ju17 och 1990/91:Ju804 yrkande 6 avslår propositionen i denna del och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Avslag på propositionen bilaga 2 m.m. (mom. 1)
Britta Bjelle och Lars Sundin (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som börjar med "Utskottet har" och som slutar med "18 år" bort ha följande lydelse:
Beträffande beredningen av ärendet har utskottet nu uppfattningen att frågan om särskild utskrivningsprövning inte bort handläggas på det sätt som skett. Frågans principiella karaktär hade helt enkelt krävt att den beretts i sedvanlig ordning med ett omfattande remissförfarande. Utskottet vill i sammanhanget särskilt peka på att förslaget om särskild utskrivningsprövning kan medföra att personer utan vårdbehov kvarhålls inom den psykiatriska vården. Detta strider mot den s.k. Hawaiiprincipen inom läkaretiken. Inte heller i andra avseenden uppfyller regeringsförslaget de krav som bör ställas. Det finns således flera skäl till att ärendet inte bör avgöras nu. Utskottet återkommer i det följande till vissa frågor som bör få en provisorisk lösning i avvaktan på ett mer genomarbetat och heltäckande förslag.
Först vill utskottet emellertid notera några av de stora bristerna i regeringsförslaget. Framför allt vänder sig utskottet, som redan framgått, mot att frågan om samhällsskyddet fått en otillfredsställande lösning. Utskottet kan inte heller godta den nya terminologin. Införandet av begreppet allvarlig psykisk störning syftar till att gruppen jämställda inte längre skall kunna dömas till vård. Detta kan utskottet i och för sig ställa sig bakom, men utskottets bedömning är att det med den nya terminologin finns risk för att den avsedda förändringen inte kommer till stånd. I stället bör jämställdhetsbegreppet i den nuvarande regleringen tas bort.
Regeringsförslaget innehåller inte heller en acceptabel lösning på resursfrågorna inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Enligt utskottets uppfattning är det ett rättssäkerhetsintresse att kvalificerad personal gör här aktuella bedömningar och att resurserna är tillräckliga för att undersökningarna skall kunna utföras inom lagstadgad tid. Dessa krav tillgodoses inte med regeringsförslaget. Här behövs således en förutsättningslös utredning av rättspsykiatrins organisation och resursbehov.
Utskottets slutsats blir alltså att propositionen har så stora brister att den för justitieutskottets del inte bör antas. Beredningsarbetet bör i stället fortsätta efter de riktlinjer som utskottet anger och ett nytt förslag läggas fram för riksdagen.
Enligt utskottets uppfattning bör ett nytt förslag bygga på att också psykiskt störda personer kan ta ansvar för sina handlingar. Socialberedningens förslag om en kombination av straff och vård kan vara en lämplig utgångspunkt för fortsatta överväganden. Utskottet kan dock inte ställa sig bakom tanken om minimitider för vården. En sådan ordning, som har rönt stark kritik under remissbehandlingen, skulle innebära att det inte längre blir vårdbehovet som avgör hur länge vård skall ges.
En särskilt svår fråga i detta sammanhang är hur den grupp personer skall avgränsas som är så svårt psykiskt störda att de över huvud taget inte kan tilltros något ansvar. I denna del är socialberedningens uttalanden inte tillräckligt preciserade. Utskottet vill här hänvisa till de s.k. McNaughtonreglerna, som innebär att en person kan hållas ansvarig om han förstår att hans handlande av andra betraktas som felaktigt eller olagligt. McNaughtonreglerna kan, enligt utskottets uppfattning, vara en av flera tänkbara utgångspunkter för vidare överväganden härvidlag.
Slutligen vill utskottet understryka att dess ställningstagande inte bygger på att samhällsskyddsaspekter skulle vara viktigare än individens tillfrisknande. Tvärtom, den bästa garantin för samhällsskyddet är ett lyckat vårdresultat. Och det finns inte heller, som utskottet ser det, någon motsättning mellan ett större ansvarstagande för individen och möjligheten till ett lyckat vårdresultat.
Det är för utskottet klart att de ytterligare beredningsåtgärder som krävs kommer att ta avsevärd tid i anspråk. Vissa tillfälliga åtgärder bör därför vidtas. Regeringen bör därför få i uppdrag att lägga fram ett förslag om sådana åtgärder för riksdagen. Förslaget bör gå ut på att organisationen med domstolsprövning införs och att jämställdhetsbegreppet utmönstras ur lagstiftningen medan reglerna i övrigt i stort behålls oförändrade tills vidare. Förslaget bör också innehålla erforderliga resurstillskott till den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten. Ett förslag med här angivna åtgärder bör kunna föreläggas riksdagen redan under innevarande år.
Vad utskottet i det föregående anfört bör riksdagen med anledning av motionerna Ju13, Ju17 och Ju804 som sin mening ge regeringen till känna.
Det saknas anledning för riksdagen att ta ställning till övriga här aktuella motionsyrkanden, och utskottet avstyrker bifall till dem.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande avslag på propositionen bilaga 2 m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Ju13 yrkande 1, 1990/91:Ju17 och 1990/91:Ju804 yrkande 6 samt med avslag på motionerna 1990/91:Ju15 och 1990/91:Ju802 yrkande 18 avslår propositionen i denna del och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Vård i specialsjukhus m.m. (mom. 4)
Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 32 som börjar med "Det föreslagna" och som slutar med "till det" bort ha följande lydelse:
Det framstår för utskottet som närmast självklart att det knappast är möjligt att inom den slutna kriminalvården sörja för de behov av särskilt omhändertagande som psykiskt utvecklingsstörda har. I de fall ett tvångsomhändertagande framstår som nödvändigt bör alltså en psykiskt utvecklingsstörd inte placeras i fängelse. Och inte heller bör han placeras inom den psykiatriska vården om han inte lider av en psykisk störning som kräver vård. Detta leder utskottet till slutsatsen att möjligheten att döma till vård i specialsjukhus bör behållas så länge sådana sjukhus finns kvar. Samtidigt bör ett utredningsarbete påbörjas som kan bilda underlag för omhändertagandet på sikt av psykiskt utvecklingsstörda som begått sådana brott att straffrättsliga åtgärder framstår som nödvändiga. Utskottet vill i sammanhanget peka på att det är sannolikt att antalet brott som begås av den här aktuella kategorin kommer att öka. Detta framstår som en naturlig följd av omorienteringen av omsorgen om de psykiskt utvecklingsstörda som medfört att de i allt större utsträckning lever ute i samhället och där konfronteras med människor som kanske inte alltid har förståelse för deras avvikande beteende.
Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju14 och So500 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande vård i specialsjukhus m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Ju14 yrkande 3 och 1990/91:So500 yrkandena 2 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Omfördelning av resurser (mom. 13)
Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar med "När det" och som slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
Det är givet att också frivården kommer att behöva större resurser för att tillgodse behoven hos psykiskt störda som dömts för brott. Detta måste betraktas som en förutsättning för att frivårdsmyndigheten skall kunna aktivt medverka i det kontrollerande och rehabiliterande arbetet för den nya klientgruppen. Utskottet kan mot den bakgrunden stödja yrkandet i motion Ju18 om en omfördelning av rättsvårdens resurser till förmån för frivården. Vad utskottet nu uttalat bör beaktas av regeringen i budgetsammanhang. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande omfördelning av resurser att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Ju18 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Allvarlig psykisk störning (mom. 2)
Berith Eriksson (v) anför:
Yrkandena i motion Ju13 om begreppet allvarlig psykisk störning m.m. har fått en olycklig utformning. Avsikten var att sätta tydliga gränser för när en person skall kunna vårdas enligt den administrativa vårdlagstiftningen. Här skall alltså en väldefinierad psykisk sjukdom enligt min mening vara en förutsättning för tvångsvård. När det gäller vård som brottspåföljd delar jag utskottets uppfattning.
2. Läkarintyg (mom. 9)
Berith Eriksson (v) och Krister Skånberg (mp) anför:
Vi vill ytterligare understryka vikten av att den läkarundersökning som ligger till grund för ett § 7-intyg är grundlig. Ett riktmärke skall vara att undersökningen omfattar minst två möten med den som skall undersökas med åtminstone några dagar mellan mötena. Undersökningen skall göras av väl kvalificerade och erfarna psykiatriker med erfarenhet också inom rättspsykiatri. Enligt vår mening bör tillsynsmyndigheten ägna den nya ordningen särskild uppmärksamhet, och den bör utvärderas efter ett par år.
Justitieutskottets yttrande 1990/91:JuU3y
Bilaga 1
Psykiatrisk tvångsvård m.m.
Till socialutskottet
Inledning
I proposition 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård m.m. har regeringen (socialdepartementet och justitiedepartementet) föreslagit riksdagen att anta förslag till nya lagar om psykiatrisk tvångsvård, om rättspsykiatrisk vård och om rättspsykiatrisk undersökning samt förslag till ändringar i brottsbalken (BrB) och följdändringar i ett antal andra lagar.
Propositionen jämte motioner har hänvisats till socialutskottet (bilaga 1) och till justitieutskottet (bilaga 2). Efter framställning under hand från socialutskottet överlämnar justitieutskottet härmed lagförslag 17 om rättspsykiatrisk undersökning jämte motion 1990/91:Ju13 yrkande 2. Justitieutskottet har från socialutskottet mottagit motion 1990/91:So500 yrkandena 2 och 3.
Socialutskottet har berett justitieutskottet tillfälle att yttra sig i ämnet.
Med anledning av propositionen har väckts bl.a. motionerna 1990/91:So30 av Gullan Lindblad (m), 1990/91:So31 av Sten Svensson m.fl. (m), 1990/91:So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v), 1990/91:So33 av Hans Göran Franck m.fl. (s), 1990/91:So35 av Stig Gustafsson och Margareta Persson (s), 1990/91:So38 av Göran Ericsson (m), 1990/91:So39 av Margit Sandéhn och Börje Nilsson (s), 1990/91:So40 av Gullan Lindblad och förste vice talman Ingegerd Troedsson (m), 1990/91:So41 av Britta Bjelle m.fl. (fp) och 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c). De under allmänna motionstider väckta motionerna 1989/90:So506 av Agne Hansson m.fl. (c, m, fp), 1989/90:So539 av Rosa Östh och Ingbritt Irhammar (c) och 1990/91:So500 av Rosa Östh m.fl. (c) har också samband med den propositionen.
Ärendet föranleder följande yttrande från justitieutskottet.
Utskottet
Propositionens huvudsakliga innehåll m.m.
I propositionen föreslås en ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård som skall ersätta 1966 års lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Vidare föreslås ändringar i BrBs påföljdsregler för psykiskt störda lagöverträdare liksom en ny lagreglering för det medicinska utredningsförfarandet vid straffrättsliga åtgärder mot sådana lagöverträdare. Propositionen innehåller också förslag till ändringar i anknytande lagstiftning. Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1992.
Den föreslagna lagstiftningen bygger på en delvis ändrad syn på psykiska sjukdomar och därmed jämställd psykisk abnormitet. För att markera detta används ett nytt begrepp allvarlig psykisk störning. Syftet med förslagen är att anpassa lagstiftningen på området till den utveckling mot en starkt begränsad användning av tvångsvård inom psykiatrin som ägt rum under det senaste decenniet. Ändamålet med tvångsvård skall enligt förslaget vara att se till att den som har ett oundgängligt behov av sådan vård blir i stånd att medverka till behandling i frivilliga former.
Vidare föreslås en organisatorisk nyordning som innebär att frågor om psykiatrisk tvångsvård alltid kan prövas av förvaltningsdomstol med länsrätt i första instans.
Regler för den psykiatriska tvångsvården av lagöverträdare föreslås som nyss framgått bli intagna i en särskild lag om rättspsykiatrisk vård. Lagen gäller i första hand personer som ges psykiatrisk vård som brottspåföljd eller som är häktade eller intagna i kriminalvårdsanstalt. I lagen regleras bl.a. förutsättningarna för vård, hur vården skall utformas och var den skall bedrivas. En nära anslutning till regleringen av den psykiatriska tvångsvården i övrigt har eftersträvats.
En utgångspunkt för förslaget i den delen är att den straffrättsliga regleringen även i fortsättningen skall ta hänsyn till den psykiska statusen hos en person som har begått en straffbelagd gärning. Förslaget innehåller emellertid ändringar i flera avseenden i den nuvarande regleringen på området. Bl.a. införs en ordning med särskild utskrivningsprövning som går ut på att länsrätt i stället för chefsöverläkaren i vissa fall skall pröva frågor om utskrivning och permissioner vid risk för återfall i allvarlig brottslighet.
Regeringsförslaget innehåller också en ny reglering av det medicinska utredningsförfarandet beträffande de psykiskt störda lagöverträdarna. Ett syfte är att begränsa behovet av rättspsykiatriska undersökningar. Enligt förslaget skall undersökningar kunna utföras antingen vid statliga undersökningsenheter eller, efter överenskommelse mellan staten och sjukvårdshuvudmännen, inom hälso- och sjukvården.
Redan här kan nämnas att regeringen i proposition 1990/91:120 om den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten m.m. har förslagit riksdagen bl.a. att bemyndiga regeringen att godkänna avtal enligt i propositionen angivna riktlinjer i fråga om uppdrag för sjukvårdshuvudmännen att utföra rättspsykiatriska undersökningar samt att godkänna att rättsmedicinalverket (se prop. 1990/91:93) tar över ansvaret för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten från socialstyrelsen fr.o.m. den 1 oktober 1991. Propositionen har hänvisats till socialutskottet.
Yttrandets omfattning
De frågor som aktualiserats i ärendet och som ligger inom utskottets beredningsområde gäller i första hand straffrättsliga och processuella frågor. Utskottet begränsar sitt yttrande till sådana frågor.
Domstolsprövning
I propositionen föreslås att den nuvarande organisationen med utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden som överprövningsinstans skall upphöra. Den rättsliga prövningen av frågor om psykiatrisk tvångsvård skall i stället göras av de allmänna förvaltningsdomstolarna med länsrätt som första instans. Länsrätt skall därvid vara domför i den sammansättning som anges i 17 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar -- lagfaren domare med nämndemän -- om inte en lagfaren domare ensam enligt regleringen i 18 § är behörig. Vid handläggningen i kammarrätt av mål som överklagats dit skall nämndemän enligt förslaget som regel ingå i rätten (38 § förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård och 21 § förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård).
Förslaget innebär i denna del att det införs ett system med ansökan om obligatorisk domstolsprövning inom fyra veckor från intagningsbeslutet. Länsrättens beslut får omfatta en vårdtid på högst fyra månader; härefter skall frågan om fortsatt vård prövas var sjätte månad. Patienten ges möjlighet att få överprövning i domstol såväl av intagningsbeslutet som av beslut om avslag på ansökan om upphörande av vården.
I motionerna So35, So42, So539 och So500 förordas att den nuvarande organisationen behålls. I motionerna So35 och So500 ifrågasätts också de kostnadsberäkningar som presenteras i propositionen såvitt avser den föreslagna organisationen. I motionerna So32 och So42 utgår motionärerna, i andra hand, från den föreslagna organisationen och begär att domstolarna skall kompletteras med psykiatrisk expertis.
Bakom förslaget om domstolsprövning ligger i första hand överväganden om Sveriges åtaganden genom tillträde till internationella konventioner.
Enligt FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som för Sveriges del trädde i kraft år 1976, skall var och en som berövats friheten tillförsäkras rätt att föra talan i domstol så att domstolen utan dröjsmål kan fatta beslut i frågan om frihetsberövandet är lagligt och beordra hans frigivning i annat fall. Sverige har gjort ett motsvarande åtagande genom att tillträda 1950 års Europakonvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Utskottet delar socialministerns bedömning (s. 179) att det kan antas att reglerna om förfarandet i utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden i de flesta fall tillämpas på ett sådant sätt att skillnaderna gentemot en prövning i tingsrätt eller länsrätt blir föga märkbara. Redan risken att en prövning i en nämnd i ett visst fall inte skulle uppfylla Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen (eller andra konventioner) är emellertid ett motiv för reformer. Det kan, som socialministern anför, till och med hävdas att det saknas anledning att i onödan ha ett regelsystem som i något hänseende ens kan tangera de yttre gränserna för det konventionsmässigt tillåtna.
I och för sig skulle problemen kunna lösas genom att nämndorganisationen byggs ut. Detta skulle emellertid i sin tur, som socialministern påpekar, komma i konflikt med det under senare år allt oftare framförda önskemålet att undvika specialdomstolar. Härtill kommer att utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden -- frånsett övervakningsnämnderna -- är de enda organ utanför domstolsväsendet som beslutar om frihetsberövanden som inte är rent tillfälliga. Det kan också nämnas att frågan om att överföra övervakningsnämndernas verksamhet till tingsrätterna för närvarande övervägs av domstolsutredningen (dir. 1989:56).
Sammantaget delar utskottet bedömningen att frågorna om psykiatrisk tvångsvård i fortsättningen bör prövas av domstol.
En sådan prövning bör lämpligen ske i de allmänna förvaltningsdomstolarna, där det redan finns erfarenhet av liknande mål; nämligen mål enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker bifall till motionerna So35, So42, So539 och So500 i här behandlade delar.
När det gäller frågan om expertmedverkan i domstolsförfarandet, som tas upp i motionerna So32 och So42, vill utskottet först erinra om att de nyssnämnda måltyperna handläggs utan särskild expertis. Också i sådana mål handlar det om att efter en muntlig förhandling bedöma behovet av tvångsvård. Normalt styrks vårdbehovet i sådana mål med läkarintyg eller förhör med ansvarig läkare (32 § resp. 11 §).
Mot den här angivna bakgrunden konstaterar utskottet att frihetsberövande till följd av en allvarlig psykisk störning inte på ett så grundläggande sätt skiljer sig från andra administrativa frihetsberövanden att man bör ha en särskild sammansättning i domstolen för att pröva dessa frågor. I stället bör, som socialministern framhåller (s.184f), ett system med särskilda fasta sakkunniga som tillhandagår domstolen med yttranden kunna utvecklas. Som framgår av förslaget skall den sakkunnige också kunna höras i rätten, och det ligger inom ramen för sakkunniguppdraget bl.a. att genom frågor till chefsöverläkaren och patienten verka för en fullständig belysning av föreliggande frågeställningar. Utskottet ansluter sig alltså, till skillnad från lagrådet, till den i propositionen föreslagna modellen.
Utskottet vill här tillägga att, i fall där det finns en entydig bild av patientens psykiska tillstånd och medicinska vårdbehov, uppgiften koncentreras till att klarlägga och bedöma patientens personliga förhållanden utifrån andra än rent medicinska aspekter. En ordning med obligatorisk expertmedverkan skulle alltså enligt utskottets mening kunna leda till slöseri med de specialistresurser som finns. De kvalificerade resurser det här är fråga om bör naturligtvis endast tas i anspråk när det behövs.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker bifall till nu behandlade yrkanden i motionerna So32 och So42.
Utskottet behandlar sist i detta avsnitt yrkandena i motionerna So35 och So500 om en grundligare kostnadsanalys av reformen.
I denna del vill utskottet endast anföra att det ställer sig naturligt att det är svårt att med någon precision beräkna kostnaderna för en administrativ reform av ifrågavarande omfattning som dessutom förenas med sakliga förändringar i regelsystemet. Detta får accepteras. Utskottet vill tillägga att utskottets ställningstagande om domstolsprövning grundar sig i första hand på överväganden om Sveriges konventionsåtaganden. Det framstår mot den bakgrunden inte som rimligt att svårigheterna att mer exakt ange de totala kostnaderna skulle tillåtas leda till en utebliven förändring av organisationen.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker bifall till berörda yrkanden i motionerna So35 och So500.
Rätt för chefsöverläkaren att överklaga
Enligt 32 § förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård får patienten överklaga chefsöverläkarens beslut om intagning för tvångsvård. I 33 § förslaget regleras patientens rätt att överklaga även vissa andra beslut som fattats av överläkaren. Det gäller t.ex. avslag på en begäran om att tvångsvård skall upphöra eller om tillstånd att få vistas utanför vårdinrättningens område. Andra än i paragrafen nämnda beslut får inte överklagas. Enligt 33 § får chefsöverläkaren inte överklaga rättens beslut.
Mot denna ordning görs invändningar i motion So42. Motionärerna anser att chefsöverläkaren skall betraktas som part i förfarandet och att rätt för honom att överklaga alla rättens beslut skall anges i ifrågavarande lagrum.
Utskottet anser för sin del att detta vore en mindre lämplig lösning. Det låter sig visserligen sägas att chefsöverläkarens roll i förfarandet liknar åklagarens. Denna likhet är emellertid endast skenbar. En närmare analys visar en avgörande skillnad så till vida att åklagaren handlar inom ett regelsystem som är avsett att skydda samhällsmedborgarna mot brott och underlätta brottsutredning. Det kan sägas att själva förfarandet riktas mot den misstänkte och åklagarens uppgift är att tillvarata samhällsintresset. Chefsöverläkaren däremot har till uppgift att i första hand välja en handlingslinje som är till patientens fördel -- även om patienten inte inser det. Chefsöverläkaren handlar med andra ord för patientens bästa; detta är också domstolens uppgift -- här saknas i princip en intressemotsättning.
Mot bakgrund av det sagda kan utskottet alltså dela socialministerns uppfattning (s. 275) att chefsöverläkaren inte bör ges befogenhet att överklaga beslut av länsrätt eller kammarrätt.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet med bifall till propositionen i denna del avstyrker bifall till här behandlat yrkande i motion So42.
Utredning av särskild utskrivningsprövning m.m.
När en domstol överlämnar en lagöverträdare till rättspsykiatrisk vård skall den enligt förslaget i vissa fall få förordna att frågan om vårdens upphörande skall avgöras av länsrätt i första instans i stället för av chefsöverläkaren. Åklagaren skall ges tillfälle att yttra sig till länsrätten och får rätt att överklaga ett beslut om att vården skall upphöra. Förutsättningarna för en sådan särskild utskrivningsprövning är att brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning och att det till följd av den psykiska störningen finns risk för att lagöverträdaren återfaller i brottslighet av allvarligt slag.
I motion So41 görs invändningar mot förslaget. Motionärerna kritiserar bristen på sedvanligt remissförfarande i lagstiftningsärendet i denna del och vill behålla nuvarande materiella utskrivningsregler i LSPV i avvaktan på att frågan får en grundlig belysning.
Förslagen i propositionen vilar till stor del på socialberedningens betänkande (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten samt remissbehandlingen. På grundval av betänkandet och remissbehandlingen av det upprättades, som framgår av propositionen (s. 442), inom justitiedepartementet en promemoria med bl.a. en skiss till ny reglering av behandlingen av de psykiskt störda lagöverträdarna. Synpunkter på lagförslagen i promemorian inhämtades vid en av justitiedepartementet anordnad hearing i maj 1986. Härutöver lämnades skriftliga synpunkter. Företrädare för 30 myndigheter och organisationer yttrade sig. Någon avgörande kritik riktades inte mot förslaget såvitt framgår av sammanställningen i propositionen (s. 577 f).
Vidare kan nämnas att frågan om behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare diskuterats under mycket lång tid -- strängt taget har frågan varit ständigt aktuell i olika sammanhang sedan Bexeliuskommittén avlämnade sitt betänkande (SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare. Bl.a. presenterade en arbetsgrupp inom socialstyrelsen år 1977 ett förslag till ny lagstiftning på området. Frågan har också varit aktuell bl.a. i samband med socialtjänstlagens (1980:620) tillkomst.
Det bör också tilläggas att socialberedningens förslag om psykiskt störda lagöverträdare byggde på en princip som blev hårt kritiserad. Mot den bakgrunden blev en omarbetning av förslaget i denna del nödvändig.
Utskottet kan för sin del mer allmänt uttala förståelse för synpunkterna i motion So41. Det står enligt utskottets uppfattning klart att en hearing inte alltid kan eller bör ersätta ett regelrätt remissförfarande och att användandet av förfarandet med hearing endast undantagsvis bör komma i fråga i mer komplicerade lagstiftningsärenden. Å andra sidan är det aktuella förslaget resultatet av ett mångårigt utredningsarbete, där frågan om behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare granskats ur alla upptänkliga vinklar.
Sammantaget anser utskottet att befogad kritik inte kan riktas mot förfarandet med en hearing i detta fall. Utskottet anser att frågan om särskild utskrivningsprövning inte behöver utredas ytterligare före riksdagens ställningstagande.
Inte heller i övrigt torde ytterligare utredning krävas.
När det gäller de här aktuella lagöverträdarna kan utskottet dela socialministerns uppfattning att den rättspsykiatriska vården bör fortgå så länge det, till följd av den psykiska störning hos lagöverträdaren som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning, finns risk att han återfaller i brott av allvarligt slag. Vården bör inte heller upphöra så länge det annars med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat med rättspsykiatrisk vård.
Utskottet konstaterar först att i här aktuella fall måste en avvägning göras mellan de rent medicinska förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård och de starka skyddsintressen som gör sig gällande. Utskottet anser för sin del att förutsättningarna för upphörande av vård som är förenad med särskild utskrivningsprövning jämte det särskilda förfarandet, där åklagaren ges en betydelsefull uppgift att bevaka skyddsintressena, utgör en lämplig avvägning.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker bifall till motion So41 i denna del.
Frigång
Enligt regeringsförslaget får chefsöverläkaren besluta om frigång inom sjukhusområdet också i de fall det finns en dom på särskild utskrivningsprövning.
I motion So42 hävdas att detta är en olämplig ordning. Rymningar inträffar ofta vid frigång, anför motionärerna och kräver skärpta regler.
Patientens möjlighet att vistas utanför vårdavdelningen bestäms av hans tillstånd och rutinerna vid sjukhuset. I sista hand avgörs frågan av chefsöverläkaren.
När det gäller patienter med särskild utskrivningsprövning framhåller socialministern (s. 307) att det är särskilt angeläget att det sker en noggrann prövning innan patienten ges möjlighet att på egen hand vistas inom sjukhusområdet men utanför avdelningen. Det måste också förutsättas att sådana patienter tas in på vårdenheter med tillräcklig grad av säkerhet för att rymningar skall kunna förhindras.
Utskottet delar denna bedömning. Enligt utskottets uppfattning faller det sig också naturligt att vistelser utanför vårdavdelningen men inom sjukhusområdet betraktas som ett inslag i vården som chefsöverläkaren bestämmer om.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet med bifall till propositionen i denna del avstyrker bifall till här behandlat yrkande i motion So42.
Underrättelse till målsäganden
Enligt regeringsförslaget (se 28 § förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård) skall målsäganden i vissa fall underrättas om att patienten skrivs ut eller får permission. Förslaget avser patienter med särskild utskrivningsprövning. Någon motsvarande regel föreslås inte för det fall patienten rymmer.
I motion So42 kritiseras detta förhållande. Motionärerna framhåller att chefsöverläkaren rimligen är den som först får kännedom om rymningen och som därmed har möjlighet att snabbast underrätta målsäganden.
Bakom förslaget i propositionen ligger överväganden om olika sekretessfrågor.
Enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Undantag görs i 2 § för beslut av bl.a. utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden. I propositionen aviseras i sistnämnda hänseende en följdändring i sekretesslagen som torde komma att innebära att förvaltningsdomstols beslut i motsvarande fall blir offentligt. Detta är för övrigt en naturlig följd av offentlighetsprincipen vid domstol (jfr 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen och 12 kap. 4 § andra stycket andra meningen sekretesslagen).
Vid särskild utskrivningsprövning beslutar domstol om permission och utskrivning. Sådana beslut blir alltså offentliga och målsäganden kan utan hinder av sekretessen underrättas. -- Här bortses från att länsrätten har möjlighet att beträffande viss patient överlämna till chefsöverläkaren att besluta om permission. I sådana fall gäller sjukvårdssekretessen. Målsäganden kan emellertid underrättas enligt 28 § förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård.
I fråga om rymning ställer saken sig något annorlunda eftersom det här saknas ett domstolsbeslut eller särskild reglering och sjukvårdssekretessen i princip gäller. Av visst intresse här är att chefsöverläkaren har möjlighet att, enligt 27 § förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård, anlita bistånd av polismyndighet t.ex. för att återföra en patient som lämnat vårdinrättningen utan tillstånd. Även hos polismyndighet gäller dock sekretess i ifrågavarande ärenden, se 7 kap. 19 § första stycket p.2 sekretesslagen. Sekretessen gäller om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Sekretessen får emellertid enligt 1 kap. 5 § sekretesslagen brytas om det är nödvändigt för att polisen skall kunna fullgöra sin uppgift; i det här fallet att skydda målsäganden.
Det sagda innebär sammantaget, som framgår av propositionen, att det ligger mer i linje med regleringen i sekretesslagen att underrättelse om rymning sker genom polismyndigheten än genom chefsöverläkaren. Med utgångspunkt i den nuvarande regleringen bör sålunda den lösning som förordas i propositionen väljas.
Utskottet vill emellertid tillägga att den föreslagna ordningen leder till tidsutdräkt som med en annan reglering inte skulle uppstå. Samtidigt är det i hög grad önskvärt att målsäganden snabbt underrättas om en rymning. Utskottet vill erinra om att, så som regleringen byggts upp, en förutsättning för underrättelseskyldighet är att det föreligger ett beslut om särskild utskrivningsprövning, som bara får meddelas vid risk för återfall i allvarlig brottslighet. Att som görs i propositionen för särskilt brådskande fall hänvisa till BrBs bestämmelser om nöd (24 kap. 4 § BrB) kan inte anses tillfredsställande.
Utskottet förutsätter därför för sin del att denna fråga får en lösning i samband med den översyn av sekretesslagen som blir en följd av ett bifall till förslagen i propositionen. Utskottet förutser därvid också ett tillägg till 28 § lagen om rättspsykiatrisk vård.
Justitieutskottet föreslår med dessa uttalanden att socialutskottet avstyrker bifall till motion So42 i denna del och godtar förslaget i propositionen.
Huvudmannaskapet för rättspsykiatriska undersökningar
I propositionen föreslås att rättspsykiatriska undersökningar skall kunna utföras såväl vid inrättningar inom hälso- och sjukvården som vid särskilda (statliga) undersökningsenheter. Vid de förstnämnda inrättningarna skall även rättspsykiatrisk vård kunna ges. Samtidigt understryks att det är sjukvårdshuvudmännens skyldighet att erbjuda hälso- och sjukvård även till dem som vårdas enligt lagen om rättspsykiatrisk vård (normaliseringsprincipen, se JuU 1974:2 s. 34 f).
Som redan inledningsvis framgått har regeringen härutöver nyligen lagt fram en proposition om den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten m.m. (prop. 1990/91:120). Förslaget i den propositionen går ut på att staten även fortsättningsvis skall ha ett huvudmannaansvar för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten men att sjukvårdshuvudmännen ges möjlighet att driva undersökningsverksamhet på entreprenad enligt särskilt avtal med staten.
I motionerna So32, So33, So38, So39, So40 och So506 förordas utifrån delvis olika utgångspunkter att huvudmannaskapet för undersökningsverksamheten alltjämt skall vara statligt. I motionerna So40 och So41 begärs att frågan skall utredas vidare.
Utskottet vill först slå fast att det väsentliga som utskottet ser det är att undersökningarna utförs med hänsyn till de krav rättssäkerheten ställer. Häri lägger utskottet bl.a. att undersökningarna fyller det syfte som anges i lagstiftningen, att de utförs av personal med tillräcklig kompetens och att de slutförs inom den lagstadgade tidsfristen.
Utskottet vill erinra om att utskottet tidigare uttalat att de långa väntetiderna för rättspsykiatriska undersökningar inte kan accepteras (se JuU 1987/88:3 och JuU 1986/87:1y). En orsak till de långa väntetiderna har, som framgår av propositionen (s. 495 f) varit anhopningen av undersökningsfall och brist på läkare. En annan starkt bidragande orsak har varit svårigheterna att bereda dem som redan undersökts och dömts till vård plats på de psykiatriska klinikerna. Under väntetiden har dessa patienter upptagit plats på undersökningsenheterna.
Med anledning av utredningskravet i motionerna So40 och So41 konstaterar utskottet att frågan om organisationen av undersökningsväsendet varit föremål för granskning och överväganden vid flera olika tillfällen från mitten av 1970-talet (se prop. s. 496). Utskottet anser det inte rimligt att låta saken utredas på nytt.
Justitieutskottet föreslår därför att socialutskottet avstyrker bifall till motionerna So40 och So41 i här behandlade delar.
Regeringsförslaget öppnar möjlighet för en samordning av rättspsykiatrisk undersökning och rättspsykiatrisk vård; en ordning som såvitt utskottet kan bedöma erbjuder stora fördelar. Härigenom blir det möjligt att i större utsträckning än nu tillgodose behovet av psykiatrisk vård hos lagöverträdare samtidigt som sjukvårdshuvudmännen får anledning att organisera verksamheten på ett effektivt sätt. Genom förslaget tillgodoses också kravet på statligt huvudmannaskap -- staten behåller huvudansvaret för undersökningsverksamheten. På detta sätt motverkas risken att den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten blir ett lågprioriterat område inom hälso- och sjukvården. Mer allmänt vill utskottet här också inskärpa vikten av att undersökningsverksamheten tillförs tillräckliga resurser.
I detta sammanhang vill utskottet erinra om att rättspsykiatriska undersökningar är en medicinsk verksamhet som, i likhet med andra undersökningar, t.ex. barnpsykologiska utredningar i vårdnadsmål, syftar till att ge domstolen ett bedömningsunderlag. Från rättssäkerhetssynpunkt torde det sakna betydelse om undersökningsläkaren är anställd av staten eller av sjukvårdshuvudmannen. Enligt utskottets mening saknas det -- särskilt som det även framgent förordas ett statligt huvudmannaansvar -- anledning att på grund av överväganden från denna synpunkt ifrågasätta förslaget i propositionen.
Utskottet kan alltså ansluta sig till den ordning som föreslås.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet med bifall till propositionen i denna del avstyrker bifall till motionerna So32, So33, So38, So39, So40 och So506.
Den rättspsykiatriska undersökningen
Enligt regeringsförslaget skall en rättspsykiatrisk undersökning få utföras i syfte att ta reda på om den misstänkte har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning eller om det finns medicinska förutsättningar för att ge honom rättspsykiatrisk vård, med eller utan särskild utskrivningsprövning, som brottspåföljd.
Om gärningen begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning får den misstänkte inte dömas till fängelse. Att gärningen begåtts under sådan påverkan är en förutsättning för att en dom på rättspsykiatrisk vård skall få förenas med särskild utskrivningsprövning.
En (fullständig) rättspsykiatrisk undersökning skall i princip bara krävas före en dom på rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. I andra fall skall det vara tillräckligt med en läkarundersökning enligt 7 § lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål. En sådan undersökning skall göras av specialist i rättspsykiatri. Något hinder mot att i de sistnämnda fallen förordna om rättspsykiatrisk undersökning föreslås inte.
I motion Ju13 görs invändningar mot förslaget. Motionärerna anser att varje dom på rättspsykiatrisk vård skall föregås av en rättspsykiatrisk undersökning.
En bärande tanke i regeringsförslaget är att möjligheterna att utnyttja andra former av utredning om den misstänktes psykiska tillstånd än rättspsykiatriska undersökningar tas till vara så långt det går. En annan tanke är att den medicinska undersökningen inte skall göras mer omfattande eller bedrivas mer ingående än som är nödvändigt för att tillgodose domstolarnas behov (se prop. s. 498 f). Det är också, anförs det i propositionen, från rättssäkerhetssynpunkt väsentligt att en så ingripande undersökning som det här handlar om bara genomförs när det är helt nödvändigt.
Det behövs med andra ord en avvägning mellan behovet av utredning och intresset att inte i onödan göra ett sådant ingrepp i den misstänktes personliga integritet som en rättspsykiatrisk undersökning innebär.
Mot den bakgrunden anser utskottet att det faller sig naturligt att, som regeringen föreslår, begränsa den obligatoriska användningen av rättspsykiatriska undersökningar till de fall där den ifrågasatta påföljden är mest ingripande för den tilltalade.
Utskottet vill erinra om att rättspsykiatrisk undersökning även framdeles ofta kommer att erfordras även i vissa andra fall, bl.a. för att klarlägga om gärningen begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Om så skulle vara fallet är fängelsepåföljd utesluten.
I övriga fall, där det i första hand handlar om att bedöma den misstänktes behov av psykiatrisk vård, bör det många gånger vara tillräckligt med en enklare undersökning. En sådan ordning ansluter också väl till vad som gäller för intagning för psykiatrisk tvångsvård enligt lagen om sådan vård. I sammanhanget vill utskottet erinra om att en lagöverträdare som döms till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning skall skrivas ut från vården när vårdbehov inte längre föreligger. Några sådana skärpta förutsättningar för utskrivning som gäller när domstolen förordnat om särskild utskrivningsprövning föreligger alltså inte här. Mot den bakgrunden kan utskottet tillstyrka regeringsförslaget.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet med bifall till propositionen i denna del avstyrker bifall till nu behandlat yrkande i motion Ju13.
Övrigt
Enligt regeringsförslaget skall den nuvarande terminologin för psykisk sjukdom m.m. i LSPV och BrB bytas ut mot begreppet allvarlig psykisk störning.
Enligt propositionen innebär det föreslagna uttryckssättet en anpassning till vedertagen medicinsk terminologi. Det nya begreppet innebär vidare, anförs det, en viss minskning av den grupp lagöverträdare som kan särbehandlas i förhållande till vad som nu gäller enligt BrB.
I motionerna So41 och So42 har det riktats invändningar mot den nya terminologin.
Utskottet konstaterar att frågor om medicinsk terminologi ligger utanför utskottets beredningsområde, och utskottet avstår från att yttra sig närmare i denna fråga. Utskottet konstaterar emellertid också att det framstår som i flera hänseenden lämpligt och ändamålsenligt att det sjukdomsbegrepp som ligger till grund för psykiatrisk tvångsvård görs enhetligt. Den nuvarande regleringen med något olika sjukdomsbegrepp i vårdlagstiftningen respektive regleringen i BrB bör alltså tas bort.
Utskottet kan också redan nu slå fast att utskottet inte har några principiella invändningar mot en inskränkning av den grupp lagöverträdare som kan särbehandlas.
Till sist noterar utskottet att en i proposition 1990/91:80 föreslagen ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar kan behöva beaktas vid ställningstagande till lagförslag 5 i detta ärende.
Stockholm den 26 mars 1991
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Ulla-Britt Åbark (s), Ingbritt Irhammar (c), Bengt-Ola Ryttar (s), Göthe Knutson (m), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s), Björn Ericson (s), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Berith Eriksson (v), Krister Skånberg (mp), Sigrid Bolkéus (s), Barbro Andersson (s), Kjell Ericsson (c) och Birgit Henriksson (m).
Avvikande meningar
1. Domstolsprövning m.m.
Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "I och för sig" och slutar med "So32 och So42" bort ha följande lydelse:
Dessa problem skulle, som socialministern påpekar, kunna lösas genom en utbyggnad av nämndorganisationen, och utskottet anser inte att de skäl som anförs häremot i propositionen är tillräckligt tungt vägande. Det finns nämligen ytterligare skäl som talar för att den nuvarande ordningen behålls. Enligt utskottets mening måste det i prövningen ges utrymme för en bedömning grundad på en sammanvägning av bl.a. medicinska och sociala faktorer som utskrivningsnämnden är väl skickad att göra. Sådana krav tillgodoses inte i tillräcklig utsträckning i regeringsförslaget, och det innebär att rättssäkerheten sätts i fara. Härtill kommer de praktiska problem det kan medföra att föra över prövningen till länsrätterna och inte minst kraftigt ökade handläggningskostnader.
Sammantaget förordar utskottet att den nuvarande organisationen med utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden behålls. Behovet av ett ökat samhällsskydd bör tillgodoses genom att också åklagaren ges möjlighet att överklaga utskrivningsnämnds beslut.
Det bör ankomma på regeringen att snarast lägga fram lagförslag som tillgodoser vad som nu sagts.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad justitieutskottet nu anfört med anledning av motionerna So35, So42, So539 och So500 i här behandlade delar.
2. Experter i domstolen
Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c) anser för det fall riksdagen inte ansluter sig till avvikande mening 1 att den del av utskottets yttrande som börjar med "Mot den här" och slutar med "So32 och So42" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser emellertid att det när det gäller psykiatrisk tvångsvård handlar om mer komplicerade bedömningar än vad som är fallet när det gäller andra former av administrativa frihetsberövanden. Den ordning med sakkunniga som föreslås i propositionen är enligt utskottets mening inte tillräcklig för att tillgodose de höga krav på tillgång till medicinskt psykiatriskt kunnande som bör ställas. Utskottet delar lagrådets uppfattning att förvaltningsdomstolarna bör kompletteras med psykiatrisk expertis i ifrågavarande mål. Regeringen bör få i uppdrag att komplettera lagförslaget i detta hänseende.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet nu anfört.
3. Experter i domstolen
Berith Eriksson (v) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Mot den här" och slutar med "So32 och So42" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att bedömningen av om behov föreligger av psykiatrisk vård är av en annan svårighetsgrad än som är fallet vid andra typer av administrativa frihetsberövanden. Skriftliga läkarintyg i länsrätterna är därför inte tillräckliga när det gäller beslut om psykiatrisk tvångsvård. Länsrätterna måste därför tillföras psykiatrisk kompetens för att nödvändiga kompletteringar av det skriftliga materialet och en helhetsbedömning av personens situation skall kunna göras.
Regeringen bör få i uppdrag att snarast lägga fram förslag som tillgodoser vad som nu sagts.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att riksdagen med anledning av motionerna So32 och So42 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet nu anfört.
4. Utredning av särskild utskrivningsprövning m.m.
Britta Bjelle och Lars Sundin (båda fp) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Sammantaget anser" och slutar med "i denna del" bort ha följande lydelse:
Sammantaget kommer utskottet fram till att frågan om särskild utskrivningsprövning -- som till sin natur inte är okomplicerad -- är av sådan principiell vikt att det inte är lämpligt att avstå från ett remissförfarande av sedvanlig omfattning. Utskottet kan alltså ställa sig bakom kravet i motion So41 på ytterligare beredning av frågan om särskild utskrivningsprövning. Utskottet förutsätter att ett sådant arbete hinns med under innevarande år och att riksdagen alltså kan föreläggas ett bättre underbyggt förslag i sådan tid att ikraftträdandet av det nya systemet inte behöver uppskjutas.
Det bör ankomma på regeringen att ombesörja vad utskottet nu förordat.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad justitieutskottet nu anfört.
5. Frigång
Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Utskottet delar" och slutar med "motion So42" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är detta emellertid inte tillräckligt. En större hänsyn måste tas till att de patienter det här gäller har bedömts som farliga -- en förutsättning för särskild utskrivningsprövning är ju att det finns risk för återfall i allvarlig brottslighet. Här behövs alltså en skärpning av bestämmelserna. En väg skulle kunna vara att frågan om frigång i princip prövas av länsrätten i samma ordning som gäller för permissioner och utskrivning och att chefsöverläkaren först därefter får besluta tillåta utevistelse utan övervakning. Regeringen bör få i uppdrag att snarast lägga fram förslag till kompletteringar i nu berört hänseende.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad justitieutskottet nu anfört.
6. Underrättelse till målsäganden
Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Utskottet förutsätter" och slutar med "i propositionen" bort ha följande lydelse:
Strängt taget är lösningen i regeringsförslaget oacceptabel, och utskottet vill understryka att hänsynen till målsäganden kräver att chefsöverläkaren utan vidare överväganden kan underrätta henne när det behövs. Denna fråga bör regleras i samband med den översyn av sekretesslagen som blir en följd av ett bifall till förslagen i propositionen. Utskottet förutser därvid även ett tillägg till 28 § förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård. Ett lagstiftningsuppdrag i enlighet med här uppdragna riktlinjer bör ges till regeringen.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad justitieutskottet nu anfört.
7. Utredning om det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
Britta Bjelle och Lars Sundin (båda fp) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Med anledning" och slutar med "So506" bort ha följande lydelse:
Utskottet måste alltså konstatera att frågor om organisationen av undersökningsväsendet varit föremål för granskning och överväganden vid flera olika tillfällen sedan mitten av 1970-talet. Utskottet kan också med beklagande konstatera att många frågor trots detta lämnas obesvarade i propositionen och att saken därför kräver ytterligare beredning. Det gäller t.ex. frågor om rättspsykiatrins organisation och resursbehov samt olika personalfrågor.
Mot den angivna bakgrunden saknas det anledning för utskottet att nu göra uttalanden om huvudmannaskapet för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.
Regeringen bör få i uppdrag att snarast för riksdagen lägga fram den utredning som krävs för ett ställningstagande till regeringsförslaget i denna del.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna So32, So33, So38, So39, So40, So41 och So506 i här behandlade delar.
8. Utredning om det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
Göthe Knutson, Göran Ericsson och Birgit Henriksson (alla m) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Med anledning" och slutar med "och So506" bort ha följande lydelse:
Utskottet måste alltså konstatera att frågor om organisationen av undersökningsväsendet varit föremål för granskning och överväganden vid flera olika tillfällen sedan mitten av 1970-talet. Utskottet kan också med beklagande konstatera att många frågor trots detta lämnas obesvarade i propositionen och att saken därför kräver ytterligare beredning. Det gäller som framhålls bl.a. i motion So40 t.ex. frågor om rättspsykiatrins organisation och resursbehov och olika personalfrågor.
När det gäller förslaget om en samordning av den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten med den rättspsykiatriska vården vill utskottet emellertid redan nu, i likhet med vad som anförs bl.a. i motionerna So38 och So40, slå fast att detta förslag knappast skulle medföra några fördelar. Snarare måste förslaget mer allmänt ses som en halvmesyr, tillkommet i ett försök att samtidigt tillgodose motstridiga uppfattningar. Starka rättssäkerhetsskäl talar enligt utskottets uppfattning för en ordning med staten som huvudman för undersökningsverksamheten, och utskottet förordar en sådan ordning.
Regeringen bör få i uppdrag att snarast lägga fram förslag för riksdagen som tillgodoser vad som nu anförts.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet nu anfört med anledning av här behandlade delar av motionerna So32, So33, So38, So39, So40, So41 och So506.
9. Huvudmannaskapet för rättspsykiatriska undersökningar
Berith Eriksson (v) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Regeringsförslaget öppnar" och slutar med "och So506" bort ha följande lydelse:
Regeringsförslaget öppnar för en samordning av den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten med den rättspsykiatriska vården. Utskottet kan emellertid inte se att detta skulle skulle medföra fördelar som väger upp nackdelarna. Ur den aspekt som väger tyngst, nämligen rättssäkerheten, står det helt klart att ett regelrätt statligt huvudmannaskap är att föredra, och utskottet förordar en sådan ordning.
Det sagda innebär att utskottet anser att 5 § första stycket förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning bör ha följande lydelse: "Rättspsykiatriska undersökningar utförs vid särskilda statliga undersökningsenheter. Fördelningen av rättspsykiatriska undersökningar mellan olika enheter sker enligt föreskrifter som regeringen beslutar."
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att riksdagen med avslag på propositionen i denna del antar justitieutskottets förslag till lydelse av 5 § första stycket förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning.
10. Den rättspsykiatriska undersökningen
Berith Eriksson (v) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Mot den" och slutar med "motion Ju13" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill emellertid också betona att ett annat starkt rättssäkerhetsintresse är att tvångsvård som brottspåföljd bara kommer till stånd när det är klarlagt att vårdbehov verkligen föreligger. Utskottet ifrågasätter möjligheten av att göra en tillräckligt säker medicinsk bedömning utan en rättspsykiatrisk undersökning och anser att möjligheten till läkarundersökning enligt 7 § lagen om personundersökning i brottmål bör utmönstras. Regeringen bör få i uppdrag att återkomma till riksdagen med ett nytt förslag i här aktuella delar. Utskottet förutsätter att ett sådant arbete hinns med under innevarande år och att riksdagen alltså kan föreläggas ett förslag enligt här angivna riktlinjer i sådan tid att ikraftträdandet av det nya systemet inte behöver uppskjutas.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad justitieutskottet nu anfört.
11. Den rättspsykiatriska undersökningen
Krister Skånberg (mp) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Mot den" och slutar med "motion Ju13" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill emellertid också betona att ett annat starkt rättssäkerhetsintresse är att tvångsvård som brottspåföljd bara kommer till stånd när det är klarlagt att vårdbehov verkligen föreligger och ifrågasätter att läkarundersökning enligt 7 § lagen om personundersökning i brottmål ger en tillräckligt säker medicinsk bedömning. I alla händelser måste det införas en ovillkorlig rätt för den misstänkte att få till stånd en rättspsykiatrisk undersökning i de fall en läkarundersökning eljest kommer i fråga. Regeringen bör få i uppdrag att återkomma till riksdagen med ett nytt förslag i här aktuella delar. Utskottet förutsätter att ett sådant arbete hinns med under innevarande år och att riksdagen alltså kan föreläggas ett förslag enligt här angivna riktlinjer i sådan tid att ikraftträdandet av det nya systemet inte behöver uppskjutas.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad justitieutskottet nu anfört.
12. Allvarlig psykisk störning
Britta Bjelle (fp), Ingbritt Irhammar (c), Lars Sundin (fp) och Kjell Ericsson (c) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Utskottet kan" och slutar med "kan särbehandlas" bort ha följande lydelse:
Utskottet kan också redan nu slå fast att utskottet inte har några principiella invändningar mot en inskränkning i den grupp lagöverträdare som kan särbehandlas. Utskottet ifrågasätter emellertid om den valda terminologin på ett tillräckligt tydligt sätt pekar ut de lagöverträdare som kan ifrågakomma för särbehandling, och utskottet anser att också andra lösningar, t.ex. sådana som anges i motionerna So41 och So42, bör övervägas.
Socialutskottets yttrande 1990/91:SoU6y Bilaga 2 Psykiatrisk tvångsvård m.m.
Till justitieutskottet
Justitieutskottet har berett socialutskottet tillfälle att yttra sig över proposition 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård m.m. samt de motioner som väckts med anledning av propositionen. Socialutskottet har också beretts tillfälle att yttra sig över vissa motioner, som väckts under de allmänna motionstiderna 1990 och 1991.
Socialutskottet begränsar sitt yttrande till frågor som justitieutskottet särskilt önskar få belysta och motionerna 1990/91:Ju13 yrkandena 3--4, 1990/91:Ju14 yrkandena 1 och 3--5, 1990/91:Ju17 yrkandena 1--3 samt två motionsyrkanden, som socialutskottet tidigare överlämnat till justitieutskottet, nämligen motion 1990/91:So500 yrkandena 2 och 3.
Socialutskottet
Begreppet allvarlig psykisk störning
Gällande bestämmelser
Regler om psykiatrisk vård oberoende av samtycke finns för närvarande i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Lagen anger bl.a. under vilka förutsättningar tvångsvård får ges på grund av psykisk sjukdom och därmed jämställd psykisk abnormitet. Den reglerar även vården av psykiskt störda lagöverträdare som av domstol har överlämnats till sluten psykiatrisk vård.
De tillstånd som motiverar vård enligt LSPV anges i 1 §. Där anknyts frågan om lagens tillämplighet till dels en generalindikation, som har avseende på sjukdomsbilden, dels fem olika specialindikationer. Enligt generalindikationen får den som lider av psykisk sjukdom, oberoende av eget samtycke, beredas sluten psykiatrisk vård med stöd av LSPV, om sådan vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad. Med art avses den typ av sjukdom som föreligger och med grad omfattningen av det ingrepp i personligheten som sjukdomen har förorsakat. I LSPV används begreppet psykisk sjukdom som samlingsbeteckning för alla sjukdomar med psykiska symtom oavsett orsaker, alltså såväl psykoser och neuroser som insufficienstillstånd av olika slag. Med psykisk sjukdom jämställs psykisk abnormitet, som inte är att hänföra till psykisk sjukdom eller utgörs av hämning i förståndsutvecklingen. I propositionen med förslag till LSPV anförde föredragande statsrådet (prop. 1966:53 s. 163) att begreppet psykisk abnormitet borde tolkas så att det förutom psykopati även innefattar defekter och invalidtillstånd efter olika slag av hjärnsjukdomar eller hjärnskador, där förändringar i personligheten ofta dominerar bilden. Tvångsintagning för de abnormas del skulle inskränkas till svårare fall.
Avsikten med specialindikationerna är bl.a. att ge en beskrivning av hur de i generalindikationen angivna psykiska tillstånden skall yttra sig för att en tvångsvis meddelad vård skall kunna komma till stånd. Indikationerna skall föreligga till följd av sjukdomen, och i det enskilda fallet kan flera av specialindikationerna föreligga samtidigt. Specialindikationerna utgörs av en medicinsk och fyra sociala; farlighetsindikationen, hjälplöshetsindikationen, störandeindikationen och kriminalindikationen. Intagning för sluten psykiatrisk vård med åberopande av kriminalindikationen (dvs. farlighet för annans egendom eller annat av lagstiftningen skyddat intresse än någons personliga säkerhet eller hälsa) kan ske bara efter beslut av domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbalken (BrB), medan intagning med åberopande av övriga specialindikationer får ske även i administrativ ordning med stöd av vårdintyg.
Lagöverträdare med psykiska avvikelser särbehandlas i olika avseenden. De särskilda bestämmelserna i brottsbalken om den straffrättsliga behandlingen av de psykiskt störda lagöverträdarna innebär bl.a. följande. För brott som en person har begått under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller någon annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom (jämställdhetsbegreppet) får rätten, enligt 30 kap. 6 § första stycket, inte döma till någon annan påföljd än överlämnande till särskild vård, böter eller skyddstillsyn. Föreskriften i 29 kap. 3 § första stycket 2. innebär att det såsom förmildrande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet skall, vid sidan av vad som är föreskrivet för vissa fall, särskilt beaktas om den tilltalade till följd av bl.a. själslig abnormitet haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. I 31 kap. 3 § föreskrivs att rätten får förordna att den som begått en brottslig gärning skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. Den grundläggande förutsättningen är att den dömde, enligt vad som framgår av föreskriven medicinsk utredning, kan beredas vård med stöd av LSPV eller vård i specialsjukhus med stöd av 35 § 1967 års omsorgslag och att rätten finner behov av sådan vård föreligga. Om gärningen inte har begåtts under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller någon annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, får emellertid ett förordnande om överlämnande till vård meddelas bara om det finns särskilda skäl till det. I 36 kap. 13 § finns en regel om i vilken utsträckning rätten får besluta om särskild rättsverkan till följd av ett brott, som någon har begått under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 30 kap. 6 § BrB.
Begreppet psykisk sjukdom i LSPV är vidare än begreppet sinnessjukdom i brottsbalken, och en psykisk abnormitet enligt LSPV kan föreligga även om den inte utgör en själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom enligt brottsbalken.
Propositionen
I propositionen föreslås en ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård, som skall ersätta LSPV. Vårdlagstiftningen föreslås uppdelad på en lag om psykiatrisk tvångsvård (den allmänna regleringen) och en lag om rättspsykiatrisk vård (regleringen av tvångsvården för lagöverträdare). Vidare föreslås ändringar bl.a. i brottsbalkens påföljdsregler för psykiskt störda lagöverträdare.
Enligt förslaget skall villkoren för tvångsvård utformas med sikte på att sådan vård skall begränsas till vad som är oundgängligen nödvändigt. Tre förutsättningar skall, enligt den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård, samtidigt vara uppfyllda. En första förutsättning skall vara att patienten lider av en allvarlig psykisk störning (punkt 1 i 3 § första stycket). Vidare skall krävas att patienten, på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt, har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning (punkt 2). Ytterligare skall fordras att patienten motsätter sig vården eller att han på grund av sitt psykiska tillstånd uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i fråga om behovet av vård genom intagning (punkt 3). Vid bedömningen av patientens behov av psykiatrisk vård skall även beaktas om han, till följd av sin psykiska störning, är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa, anges det i propositionen.
Den straffrättsliga särregleringen i brottsbalken för psykiskt störda lagöverträdare skall även i fortsättningen innehålla en möjlighet att sätta ned straffet. Vidare skall fängelse liksom nu i vissa fall vara uteslutet som påföljd. Den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning skall sålunda inte få dömas till fängelse. Denna begränsning av möjligheten att döma till fängelse är mindre än den som nu gäller. Regleringen föreslås bli anpassad till nutida terminologi inom psykiatrin. Begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet, liksom det s.k. jämställdhetsbegreppet, ersätts med samma begrepp som i lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård, dvs. allvarlig psykisk störning. Detta medför en viss begränsning av den grupp som omfattas av den straffrättsliga särregleringen. Det nuvarande kravet på orsakssamband -- s.k. kausalsamband -- mellan brottet och den psykiska störningen behålls i regleringen för vissa situationer men avskaffas för andra.
Den föreslagna nya lagen om rättspsykiatrisk vård gäller den som efter beslut av domstol skall ges rättspsykiatrisk vård, den som är anhållen, häktad eller intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning eller den som är intagen i eller skall förpassas till kriminalvårdsanstalt. Om den som lider av en allvarlig psykisk störning har begått ett brott, för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter, skall domstolen enligt 31 kap. 3 § första stycket BrB få överlämna honom till psykiatrisk tvångsvård som påföljd för brottet (rättspsykiatrisk vård). En förutsättning är att det med hänsyn till den tilltalades psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Om den som är anhållen, häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt m.m. lider av en allvarlig psykisk störning, får han enligt förslaget ges psykiatrisk tvångsvård under vissa angivna förutsättningar.
Motionerna
I motion 1990/91:Ju13 av Gudrun Schyman m.fl. (v) hemställs om tillkännagivanden dels om psykisk störning (yrkande 3), dels om specifika indikationer som definierar vad som anses vara psykisk sjukdom av en grad som kräver rättspsykiatrisk vård (yrkande 4). Motionärerna vill mönstra ut begreppet psykiskt störda när det gäller rättspsykiatrisk vård. De anser att sådan vård skall komma i fråga för personer, som lider av en klar och väldefinierad psykisk sjukdom, medan övriga skall behandlas av kriminalvården. Detta är också viktigt för att ytterligare markera gränserna till exempelvis psykiskt utvecklingsstörda. Motionärerna vill ha klara indikationer för vad som skall anses som psykisk sjukdom av en grad, som kräver rättspsykiatrisk vård. (Motiveringen finns i motion 1990/91:So32.)
I motion 1990/91:Ju14 av Hans Göran Franck m.fl. (s) yrkas att riksdagen beslutar jämka i propositionens förslag i enlighet med vad som angetts i punkt 1 i motionen (yrkande 1). Motionärerna anser att propositionen innehåller flera positiva ändringsförslag, bl.a. att begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet ersätts av det objektiva uttrycket psykisk störning. Vissa propositionsförslag bör dock jämkas, anför motionärerna. De påpekar att antalet psykiskt sjuka som skall kunna dömas till rättspsykiatrisk vård kommer att avsevärt begränsas genom att jämställdhetsbegreppet avskaffas. För ett demokratiskt och humant samhälle är det mycket viktigt att psykiskt sjuka människor, som begått brott, kan lämnas över till mentalsjukvården i stället för att sättas i fängelse, anförs det i motionen.
I motion 1990/91:Ju17 av Britta Bjelle m.fl. (fp) hemställs att riksdagen beslutar dels att förslagen till ändringar i brottsbalken 29 kap. 3 §, 30 kap. 6 § och 36 kap. 13 § justeras så att termerna själslig abnormitet (BrB 29:3) samt sinnessjukdom och sinnesslöhet (BrB 30:6 och 36:13) behålls, medan begreppet annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom utmönstras ur BrB 30:6 och 36:13 (yrkande 1), dels att övriga förslag till ändringar i brottsbalken justeras i enlighet med denna terminologi (yrkande 2), dels att övrig lagtext justeras i konsekvens härmed (yrkande 3). Motionärerna är positiva till att avföra jämställdhetsbegreppet från brottsbalkens undantagsregler om psykiskt störda lagöverträdare. Som propositionen utformats, med ett byte av terminologi till allvarlig psykisk störning, riskerar denna viktiga förändring att komma bort, anförs det. I stället förordar motionärerna att man -- under en övergångsperiod -- behåller termerna sinnessjukdom och sinnesslöhet i brottsbalken, samtidigt som jämställdhetsbegreppet utmönstras. (Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So41.)
I en motion som remitterats till socialutskottet, nämligen 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c), yrkas att riksdagen beslutar om en ändring av förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård så till vida att begreppet allvarlig psykisk störning kompletteras med specialindikationer. Motionärerna befarar att begreppet allvarlig psykisk störning kan komma att få en vidare betydelse än begreppet psykisk sjukdom och att lagförslaget i denna del kan innebära ett steg tillbaka när det gäller attityderna till psykiskt sjuka. De yttre konsekvenserna av sjukdomen bör specificeras, menar motionärerna. I motionen hänvisas även till de regler som skall gälla för dem som överlämnas till rättspsykiatrisk vård av domstol. Det påpekas att den krets som föreslås kunna omfattas av den straffrättsliga särregleringen kommer att bli snävare. Förslaget är enligt motionärerna rimligt om begreppet allvarlig psykisk störning förtydligas och preciseras på sätt motionärerna föreslagit när det gäller den allmänna regleringen.
Föredragande statsrådet i socialdepartementet delar socialberedningens principiella inställning att det är viktigt att slå vakt om en helhetssyn på patienten och att ta fasta på att psykiska störningar numera i regel anses kunna återföras på såväl biologiska som psykologiska och sociala faktorer, vilka ofta samspelar och förstärker varandra (SOU 1984:64 Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten). Föredraganden anser det vidare betydelsefullt att anpassa begreppsbildningen till ett modernt synsätt, grundat på ökade kunskaper om orsakerna till uppkomsten av psykisk ohälsa. Hon gör sammanfattningsvis den bedömningen att begreppet allvarlig psykisk störning bör kunna ersätta psykisk sjukdom och jämställd psykisk abnormitet utan att några risker uppkommer i rättssäkerhetsavseende. Begreppsförändringen i och för sig bör inte heller ge upphov till farhågor för en ökad användning av tvång. Föredraganden framhåller att bedömningen av om en psykisk störning är allvarlig måste ske utifrån både störningens art och dess grad. En sammanvägning får göras i varje särskilt fall av arten av störningen och de symtom och yttringar i övrigt som belyser graden av störningen. Den psykiatriska tvångsvården skall inriktas på patientens eget behov av behandling och omvårdnad. Bedömningen av vårdbehovet skall i grunden utgå från riskerna för patientens liv eller hälsa men däremot inte från hur den psykiska störningen tar sig uttryck. Föredraganden hyser inte heller några allvarliga farhågor för att en lagreglering utan specialindikationer skall leda till att förutsättningarna för tvångsintagning utvidgas vid praktisk tillämpning.
Föredragande statsrådet i justitiedepartementet anser att den begreppsbildning som är avsedd att användas i den nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård är väl ägnad att läggas till grund också för den straffrättsliga regleringen. De förändringar i förhållande till gällande rätt som en sådan anpassning innebär är också från saklig synpunkt motiverade, anför hon. Det påpekas att begreppet allvarlig psykisk störning är avsett att ha en något snävare betydelse än det nuvarande begreppet psykisk sjukdom enligt LSPV. I förhållande till uttrycket sinnessjukdom i brottsbalken har emellertid det nya begreppet en något vidare innebörd. En viktig konsekvens av att en ny terminologi införs är att jämställdhetsbegreppet kan avskaffas. Det står därvid klart att en del av de fall som åtminstone tidigare i rättstillämpningen har kommit att omfattas av jämställdhetsbegreppet inte kommer att falla in under det nya uttrycket allvarlig psykisk störning, anförs det.
Utskottets bedömning
Synen på psykiska sjukdomar har förändrats under senare år. Nya kunskaper har tillförts om orsakerna till psykisk ohälsa. Hittills använda begrepp framstår som delvis otidsenliga.
Begreppet allvarlig psykisk störning skall enligt det framlagda förslaget ersätta begreppen psykisk sjukdom och jämställd psykisk abnormitet i LSPV. Begreppet skall också träda i stället för begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet samt det s.k. jämställdhetsbegreppet i brottsbalken. Bedömningen av om en psykisk störning är allvarlig måste ske utifrån både störningens art och dess grad, sägs det i propositionen. Socialutskottet delar denna inställning liksom att bedömningen av vårdbehovet framför allt skall utgå från riskerna för patientens liv eller hälsa om vård inte kommer till stånd.
Utskottet vill framhålla att begreppet allvarlig psykisk störning är avsett vara något snävare än det nuvarande begreppet psykisk sjukdom i LSPV. Införandet av begreppet och avskaffandet av jämställdhetsbegreppet i brottsbalken avses sålunda leda till en viss begränsning av den grupp som omfattas av den straffrättsliga särregleringen, vilket socialutskottet tillstyrker.
När det gäller det rekvisit som avser det psykiska tillståndet hos en person är det enligt utskottet en stor fördel att samma kriterium enligt förslaget gäller för överlämnande till psykiatrisk tvångsvård enligt brottsbalken som för intagning till sådan vård med stöd av vårdintyg och att den nuvarande bristande överensstämmelsen mellan den straffrättsliga regleringen och den administrativa vårdlagstiftningen undanröjs.
Frågan om vilka psykiska tillstånd som skall kunna föranleda tvångsvård kan givetvis inte på ett uttömmande sätt anges i lagtexten. Enligt propositionen bör socialberedningens redovisning av de psykiska tillstånd som bör kunna föranleda tvångsvård tjäna till vägledning härvidlag. Utskottet anser att det är angeläget att tillämpningen av lagstiftningen leder till att den avsedda begränsningen kommer till stånd. Utskottet förutsätter att socialstyrelsen som ett led i sin tillsynsverksamhet följer tillämpningen av den nya lagstiftningen. Utskottet anser att det för den medicinska bedömningen kan finnas behov av ytterligare vägledning från socialstyrelsen. Utskottet förutsätter att styrelsen beaktar detta. Vägledande anvisningar får givetvis betydelse också för den närmare avgränsningen av de fall som skall omfattas av den straffrättsliga särregleringen. Härigenom skapas goda förutsättningar för enhetliga bedömningar i dessa frågor enligt utskottet.
Med det anförda anser socialutskottet att den i propositionen föreslagna begreppsbildningen kan läggas till grund för den nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård och om den straffrättsliga behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare. Utskottet föreslår sålunda att motionerna Ju13 (v) yrkandena 3 och 4, Ju14 (s) yrkande 1 samt Ju17 (fp) yrkandena 1--3 avstyrks.
Särskild utskrivningsprövning
Gällande bestämmelser
Enligt LSPV åligger det överläkaren att kontinuerligt pröva om det fortfarande finns förutsättningar för tvångsmässig vård. Patienten skall omedelbart skrivas ut, om hans tillstånd eller förutsättningarna i något annat avseende ändras, så att han inte längre kan beredas vård med stöd av lagen. Fortsatt vård enligt LSPV kan ges patienten på en annan specialindikation än den som utgjorde grund för intagningsbeslutet. Behovet av samhällsskydd -- som det kommer till uttryck i vårdförutsättningarna -- skall beaktas vid varje utskrivningsprövning. Nuvarande ordning innebär vidare att det är utskrivningsnämnden och inte överläkaren, som har att besluta om utskrivning av olika kategorier av patienter, som har begått brott. Prövningen omfattar bl.a. alla patienter -- oavsett brottets karaktär -- som av domstol har överlämnats till sluten psykiatrisk vård enligt LSPV som brottspåföljd. Överläkaren skall, när han anser att vården skall upphöra i dessa fall, genast anmäla detta hos nämnden.
Propositionen
Den föreslagna lagen om rättspsykiatrisk vård reglerar vården bl.a. för dem som efter beslut av domstol skall ges rättspsykiatrisk vård. Enligt den föreslagna nya bestämmelsen i 31 kap. 3 § första stycket BrB gäller som tidigare nämnts följande. Om den som lider av en allvarlig psykisk störning har begått ett brott, för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter, får rätten överlämna honom till rättspsykiatrisk vård. En förutsättning är att det med hänsyn till den tilltalades psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Det är enligt propositionsförslaget fråga om två olika fall. Den ena kategorin utgörs av de fall där regleringen av det rättsliga förfarandet vid vården i princip inte är avsedd att skilja sig från vad som gäller enligt förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård. Den andra kategorin utgörs av de fall där den rättspsykiatriska vården, enligt 31 kap. 3 § andra stycket BrB, förenas med särskild utskrivningsprövning. Här avses de fall där brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning och där det till följd av den psykiska störningen finns risk för att lagöverträdaren återfaller i brottslighet, som är av allvarligt slag.
Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd utan särskild utskrivningsprövning skall, bl.a. i fråga om vårdens upphörande, samma förfarande gälla som enligt den föreslagna allmänna regleringen av psykiatrisk tvångsvård. Enligt denna gäller att tvångsvård, efter beslut av länsrätten första gången, får pågå under högst fyra månader från dagen för beslutet om intagning och att länsrätten därefter får lämna medgivande till tvångsvård för högst sex månader åt gången. Vården skall upphöra när det inte längre finns förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård, och frågan om tvångsvårdens upphörande skall övervägas fortlöpande. Vården skall sålunda upphöra, om patienten inte längre lider av en allvarlig psykisk störning eller det inte längre, med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt, är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Chefsöverläkaren får fatta beslut om utskrivning.
Om vården däremot har förenats med särskild utskrivningsprövning föreslås gälla att vården skall upphöra, så snart det inte längre till följd av den psykiska störning hos patienten som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk för att denne återfaller i brottslighet, som är av allvarligt slag, och det inte heller annars, med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt, är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Frågan om utskrivning prövas av länsrätten efter anmälan av chefsöverläkaren senast inom fyra månader och därefter inom var sjätte månad. Om det behövs skall länsrätten muntligen höra en lämplig sakkunnig och, om det inte är uppenbart obehövligt, ge åklagare tillfälle att yttra sig. Åklagaren ges befogenhet att överklaga ett beslut om att rättspsykiatrisk vård, som är förenad med särskild utskrivningsprövning, skall upphöra.
Har vården förenats med särskild utskrivningsprövning, prövas även frågan om tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningen av länsrätten. Vid sin prövning skall länsrätten särskilt beakta arten av den brottslighet som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning, risken för återfall i brottslighet och verkan av den vård och behandling som patienten genomgått. Vederbörande åklagare ges tillfälle att yttra sig i tillståndsfrågan, om det inte är uppenbart obehövligt. Åklagaren ges också befogenhet att överklaga länsrättens beslut.
Motionen
I motion 1990/91Ju14 av Hans Göran Franck m.fl. (s) hemställs att riksdagen beslutar att jämka i propositionens förslag i enlighet med punkt 4 i motionen (yrkande 4). Motionärerna hänvisar till förslaget om särskild utskrivningsprövning och menar att den riskbedömning som brottmålsdomstolen skall göra i praktiken måste vara närmast ogörlig. Därtill kommer att domstolen inte har underlag för att uppskatta riskerna, med hänsyn till de förändringar som den medicinska behandlingen kan medföra.
Förslaget om särskild utskrivningsprövning motiveras av att det i de fall där skyddsintressena gör sig särskilt gällande bör finnas garantier för att utskrivningsprövningen vilar på ett så allsidigt beslutsunderlag som möjligt, att det sker en enhetlig tillämpning och att prövningen görs av en särskild, kvalificerad instans, anförs det i propositionens bilaga 2. Skyddsaspekterna måste noga beaktas i de fall där det finns en beaktansvärd risk för att patienten på nytt gör sig skyldig till brott. Bedömningar av detta slag är emellertid vanskliga att göra, och det är väsentligt att det här sker en grannlaga prövning efter noggranna kriterier, anförs det vidare.
Ställningstagandet till frågan om det är påkallat med särskild utskrivningsprövning skall ske i samband med beslutet om att överlämna lagöverträdaren till psykiatrisk tvångsvård. Brottmålsdomstolen skall enligt förslaget göra bedömningen av om det, med hänsyn till risken för återfall i brott, är påkallat att vården förenas med ett sådant prövningsförfarande. Enligt föredragandens mening är detta en från saklig synpunkt lämplig ordning med hänsyn till den allsidiga utredning till stöd för bedömningen av risken för återfall i brott som i allmänhet föreligger i ett brottmål.
När det gäller frågan vid vilka brott särskild utskrivningsprövning bör få ske, anser föredraganden att skyddsaspekterna i allmänhet är särskilt framträdande vid risk för våldsbrott. Även när riskbedömningen avser annan allvarlig brottslighet kan emellertid särskild utskrivningsprövning vara befogad. Någon begränsning av brott till visst slag bör därför enligt propositionen inte införas. Det betonas i specialmotiveringen att kravet på att det skall vara fråga om brottslighet som är av allvarligt slag innebär att det skall ske en samlad bedömning, där inte bara enskilda gärningar utan även den totala omfattningen av brotten och sambandet mellan dessa får vägas in.
Vad som är avgörande vid själva utskrivningsprövningen är om patienten fortfarande lider av den psykiska störning som föranlett beslutet om utskrivningsprövning och att det till följd av denna finns en risk för återfall i brottslighet av allvarligt slag. Något uttryckligt krav på att störningen fortfarande skall bedömas som allvarlig har däremot inte föreskrivits. I praktiken torde emellertid den psykiska störningen regelmässigt vara att anse som allvarlig, om det till följd av denna föreligger en sådan återfallsrisk som förutsätts för fortsatt vård, anges det i propositionens bilaga 1. Även om det inte föreligger en sådan återfallsrisk kan det anses vara påkallat att patienten fortfarande skall vara intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk tvångsvård. Inte heller här gäller något uttryckligt krav att vården skall upphöra, om patienten inte längre lider av en allvarlig psykisk störning.
Utskottets bedömning
Utskottet delar uppfattningen att det beträffande vissa patienter finns skäl att särskilt beakta omgivningens behov av skydd. Detta gäller framför allt när en lagöverträdare har begått brott som utgör fara för någon annans liv eller säkerhet.
Brottmålsdomstolen skall enligt propositionens förslag besluta i frågan om vården skall förenas med en särskild domstolsprövning, dvs. en särskild utskrivningsprövning. Avgörandet grundar sig på en bedömning av medicinsk karaktär men också på en bedömning av sannolikheten för att lagöverträdaren på nytt kommer i en situation av det slag han befann sig i när han begick brottet. Socialutskottet delar uppfattningen att det är lämpligt att brottmålsdomstolen skall fatta beslut om särskild utskrivningsprövning skall gälla i ett visst fall. I brottmålet finns nämligen oftast en utredning att lägga till grund för en bedömning av återfallsrisken.
Utskrivningsprövningen kommer enligt förslaget att ligga på länsrätten som första instans. Föredraganden anser att prövningen utgör en tillfredsställande avvägning mellan de rent medicinska förutsättningarna för att ge psykiatrisk tvångsvård och de starka skyddsintressen som kan göra sig gällande i dessa fall. Utskottet instämmer även i denna uppfattning. Mot bakgrund av vad som sägs i motionen finns det enligt utskottet anledning att påpeka att rätten vid utskrivningsprövningen självfallet måste beakta de förändringar som den medicinska behandlingen kan ha medfört.
Med det anförda föreslår socialutskottet att motion Ju14 (s) yrkande 4 avstyrks.
Psykiskt utvecklingsstörda
Gällande bestämmelser
Enligt 31 kap. 3 § BrB får, som tidigare nämnts, den som har begått en brottslig gärning, och som med stöd av 35 § 1967 års omsorgslag kan beredas vård i specialsjukhus, överlämnas till vård av detta slag, om rätten finner att behov av sådan vård föreligger. Om gärningen inte har begåtts under inflytande av sinnesslöhet får överlämnande ske bara om det finns särskilda skäl till det. I 35 § 1967 års omsorgslag anges att den som är psykiskt utvecklingsstörd, och som har fyllt 15 år, oberoende av samtycke får beredas vård i vårdhem eller specialsjukhus. En förutsättning är att vården är oundgängligen påkallad med hänsyn till utvecklingsstörningens grad och till att vissa specialindikationer är uppfyllda.
1967 års omsorgslag ersattes 1986 av 1985 års omsorgslag. Den senare innehåller inte några regler om vård i specialsjukhus motsvarande reglerna i 35 § i 1967 års lag. Den bygger i stället på att kvarvarande vårdhem och specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda avvecklas. De särskilda omsorgerna ges endast på den utvecklingsstördes egen begäran. Om han är ur stånd att avge en bindande viljeförklaring, skall omsorger kunna ges på begäran av vårdnadshavare, förmyndare, god man eller förvaltare. Genom övergångsregleringen till den nya omsorgslagen, dvs. den samtidigt tillkomna införandelagen, gäller dock fortfarande vissa delar av 1967 års omsorgslag, bl.a. bestämmelserna om specialsjukhus i 35 §. Nyintagning i specialsjukhus eller i vårdhem för vuxna får emellertid ske bara om det finns synnerliga skäl. Som exempel på synnerliga skäl pekade föredragande statsrådet i specialmotiveringen på att den psykiskt utvecklingsstörde är föremål för lagföring (prop. 1984/85:176 s. 83).
Propositionen
Den nuvarande möjligheten att överlämna en lagöverträdare, som är psykiskt utvecklingsstörd, till vård enligt 1967 års omsorgslag i specialsjukhus föreslås bli avskaffad.
Åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken skall få ges om vård i specialsjukhus eller i vårdhem för vuxna enligt 35 § 1967 års omsorgslag, eller särskilda omsorger enligt 1985 års omsorgslag, kommer till stånd. En förutsättning skall enligt förslaget liksom nu vara att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts.
Motionerna
I motion 1990/91:Ju14 av Hans Göran Franck m.fl. (s) yrkas att riksdagen beslutar jämka i propositionens förslag i enlighet med vad som anges i punkt 3 i motionen (yrkande 3). Motionärerna påpekar att möjligheten för en domstol att överlämna en psykiskt utvecklingsstörd person till vård i specialsjukhus skall försvinna, trots lagrådets invändning härom.
I motion 1990/91:So500 av Rosa Östh m.fl (c) hemställs om tillkännagivanden dels om vikten av att psykiskt utvecklingsstörda, som blir föremål för domstolsöverlämnande tills vidare vårdas enligt 35 § omsorgslagen (yrkande 2), dels om behovet av en översyn av vården av psykiskt utvecklingsstörda i syfte att få ett bättre omhändertagande (yrkande 3). Psykiskt utvecklingsstörda som blir föremål för åtal är enligt motionärerna en grupp vars intressen inte alls har bevakats i propositionen. Förslaget innebär att dessa personer, i stället för att kunna överlämnas till vård enligt omsorgslagen, skall kunna överlämnas till rättspsykiatrisk vård, där deras speciella vårdbehov inte kan tillgodoses. För att på längre sikt få till stånd ett bättre omhändertagande för dessa personer bör frågan bli föremål för en särskild översyn, anser motionärerna. (Motionsyrkandena har överlämnats till justitieutskottet från socialutskottet.)
Det underlag som nu finns för en samlad bedömning av behovet av övergångsreglerna i införandelagen om tvångsvård ger, enligt föredragande statsrådet i socialdepartementet, inte vid handen att dessa övergångsregler nu kan avskaffas till följd av den nya psykiatriska vårdlagstiftningen. I oktober 1990 fanns det 111 personer intagna på vårdhem eller specialsjukhus med stöd av 35 § 1967 års omsorgslag. Antalet väntas dock minska betydligt. Den tidigare angivna inriktningen att upphäva tvångsbestämmelserna ligger fast. Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att särskilt följa tillämpningen av övergångsreglerna om tvångsvård av psykiskt utvecklingsstörda och senast inom två år redovisa gjorda erfarenheter. Frågan om upphävande av tvångsbestämmelserna bör därefter ånyo prövas, anförs det i propositionen.
Under begreppet psykisk störning i den föreslagna nya lagstiftningen faller också psykisk utvecklingsstörning. Begreppet allvarlig psykisk störning innefattar därvid sådana kvalificerade former av psykisk utvecklingsstörning som enligt nuvarande terminologi betecknas som sinnesslöhet. De grupper som faller under 1985 års omsorgslag kommer enligt förslaget att omfattas av den särskilda straffrättsliga regleringen för psykiskt störda lagöverträdare. I vissa fall skall således fängelse inte heller i fortsättningen få ådömas en lagöverträdare, som lider av t.ex. en psykisk utvecklingsstörning. Även i andra, mindre kvalificerade, fall av psykisk utvecklingsstörning bör fängelse användas med stor försiktighet, anförs det i propositionen.
Sedan år 1975 har årligen endast ett fåtal personer -- som högst tolv personer år 1980 -- överlämnats till vård i specialsjukhus med stöd av 31 kap. 3 § BrB, påpekas det i propositionen.
I lagrådsremissen uttalades att i de sällsynta fall när en psykiskt utvecklingsstörd gör sig skyldig till t.ex. ett grovt våldsbrott, denne i allmänhet också lider av en psykisk störning, som kräver psykiatrisk behandling. Det hänvisades också till den föreslagna möjligheten att överlämna lagöverträdare till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Denna möjlighet ger utrymme för att döma också psykiskt utvecklingsstörda till sådan påföljd. Det är dock inte avsett att psykisk utvecklingsstörning och andra intellektuella funktionsnedsättningar, som inte kan sägas medföra ett psykiatriskt vårdbehov, skall utgöra grund för ett överlämnande till tvångsvård, anförs det.
Lagrådet förordar att möjligheten för domstol att överlämna till vård i specialsjukhus bibehålls så länge denna vårdform kvarstår. Lagrådet anser att ett förlitande enbart på möjligheten att överlämna psykiskt utvecklingsstörda till rättspsykiatrisk vård kan leda till svårigheter i rättstillämpningen. Enligt lagrådet skulle domstolen, till följd av diagnostiska problem, i ett enskilt fall kunna hamna i den situationen att den psykiska utvecklingsstörningen inte skulle kunna föranleda överlämnande till särskild vård, trots att utvecklingsstörningen var allvarlig och framstod som kausal till gärningen. För överlämnande måste nämligen påvisas att lagöverträdaren, utöver en manifesterad psykisk utvecklingsstörning, lider av en annan psykisk störning som kräver vård. Vidare erinrar lagrådet om att det som skäl för att underlåta åtal anges att bl.a. vård i specialsjukhus eller i vårdhem för vuxna kommer till stånd. Det synes lagrådet sakligt omotiverat att en åtgärd, som kan åberopas som skäl för åtalsunderlåtelse, inte står till buds vid domstolens påföljdsval.
Inriktningen mot att upphäva tvångsregleringen i omsorgslagstiftningen ligger fast, konstaterar i propositionen föredragande statsrådet i justitiedepartementet. Mot denna bakgrund bör man ta till vara de möjligheter som kan finnas att nu avskaffa påföljden överlämnande till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. Hon hänvisar också till möjligheten att tillämpa påföljden rättspsykiatrisk vård på de lagöverträdare som är psykiskt utvecklingsstörda. Det speciella problem i ett enskilt fall som lagrådet tar upp är enligt föredraganden av extrem undantagskaraktär, om det ens kan tänkas uppstå i rättstillämpningen. Till detta kommer möjligheterna att fortfarande tillämpa den administrativa tvångsregleringen med stöd av införandelagen. Föredraganden har sålunda inte funnit tillräckliga skäl att ändra sitt ställningstagande att ifrågavarande påföljd bör avskaffas.
Utskottets bedömning
Målet för omsorgerna om de psykiskt utvecklingsstörda är normalisering och integrering. Vårdhemmen och specialsjukhusen för psykiskt utvecklingsstörda skall efter hand avvecklas (se SoU 1984/85:27, rskr. 386). Denna inriktning av omsorgerna bör enligt den nu aktuella propositionen ligga fast.
De grupper som faller under 1985 års omsorgslag kommer enligt propositionen i regel att omfattas av den särskilda straffrättsliga regleringen för psykiskt störda lagöverträdare. En lagöverträdare, som lider av en psykisk utvecklingsstörning av kvalificerat slag, skall sålunda inte kunna dömas till fängelse. Avsikten är inte, enligt vad som anförs i propositionen, att en psykiskt utvecklingsstörd, som inte har ett psykiatriskt vårdbehov, skall kunna överlämnas till psykiatrisk tvångsvård. Om en utvecklingsstörd även lider av en sådan psykisk störning som kräver psykiatrisk behandling, kan han överlämnas till rättspsykiatrisk tvångsvård av domstolen. Vården kan i vissa fall förenas med en särskild utskrivningsprövning. I propositionen erinras också om att tvångsbestämmelserna enligt lagen om införande av den nya omsorgslagen kan tillämpas beträffande en lagöverträdare, som lider av en psykisk utvecklingsstörning.
Utskottet anser inte att det föreligger några vägande skäl att behålla påföljden överlämnande till särskild vård i specialsjukhus för utvecklingsstörda i brottsbalken. Motionerna Ju14 (s) yrkande 3 samt So500 (c) yrkandena 2 och 3 bör således avstyrkas. Utskottet vill dock understryka vikten av att det för psykiskt utvecklingsstörda lagöverträdare måste finnas vårdresurser, som beaktar deras särskilda vårdbehov. Utskottet anser det vidare angeläget att socialstyrelsen, vilket också sägs i propositionen, får i uppdrag att följa tillämpningen av de särskilda övergångsreglerna beträffande vissa vårdformer och vård oberoende av samtycke. Uppdraget skall enligt propositionen redovisas senast inom två år.
Rättspsykiatrisk undersökning eller § 7-intyg
Gällande bestämmelser
Bestämmelser om vilken utredning som skall krävas för att någon skall kunna överlämnas till sluten psykiatrisk vård finns i dag i lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning. Enligt 3 § första stycket nämnda lag får en person inte överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda utan att en rättspsykiatrisk undersökning har företagits i målet. Av paragrafens andra stycke följer dock att en sådan undersökning inte krävs, om den misstänkte redan genomgår vård eller, när det gäller sluten psykiatrisk vård, är försöksutskriven. I sådana fall är det tillräckligt att det finns ett utlåtande av socialstyrelsen enligt vilket det är uppenbart att den misstänkte kan beredas fortsatt vård.
Bestämmelser om s.k. § 7-intyg finns i 7 § lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål (personundersökningslagen). Enligt första stycket nämnda paragraf och lag får rätten förordna att en läkare skall avge läkarintyg angående en misstänkt. Ett sådant intyg skall avfattas i enlighet med anvisningar som meddelas av regeringen.
Enligt 7 § andra stycket nämnda lag måste ett sådant läkarintyg som avses i första stycket inhämtas från en psykiater, innan någon överlämnas till öppen psykiatrisk vård. Läkarintyg fordras dock inte om det har gjorts en rättspsykiatrisk undersökning. (Det kan noteras att brottspåföljden överlämnande till öppen psykiatrisk vård föreslås bli avskaffad.)
Propositionen
Regeringen föreslår i proposition 1990/91:58 en ny lagreglering av de rättspsykiatriska undersökningarna. Lagförslagen grundas på socialberedningens betänkande och remissbehandlingen av detta. Ett viktigt syfte med förslaget till ny reglering av det medicinska utredningsförfarandet vid straffrättsliga åtgärder mot psykiskt störda är enligt propositionen att begränsa behovet av rättspsykiatriska undersökningar. Regleringen av undersökningsförfarandet stramas upp i olika avseenden samtidigt som möjligheterna för domstolarna att använda sig av andra former av medicinsk utredning utvidgas.
För att en lagöverträdare skall få överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning skall det enligt förslaget normalt krävas att en rättspsykiatrisk undersökning har genomförts i målet. Undantag från detta kan man göra när den misstänkte på grund av tidigare brottslighet redan är föremål för rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning och det enligt utlåtande från vederbörande chefsöverläkare finns medicinska förutsättningar för att ge den misstänkte fortsatt vård.
För att en lagöverträdare skall få överlämnas till rättspsykiatrisk vård, som inte är förenad med särskild utskrivningsprövning, skall det enligt förslaget i propositionen räcka med att det har inhämtats ett s.k. § 7-intyg. Ett sådant intyg skall innehålla uttalande om de medicinska förutsättningarna för sådan vård och avges av en rättspsykiater eller någon annan läkare med likvärdig kompetens. Är den misstänkte redan föremål för psykiatrisk tvångsvård, föreslås det dock vara tillräckligt med ett utlåtande av vederbörande chefsöverläkare i stället för som nu ett utlåtande av socialstyrelsen. För möjligheterna att tillämpa den straffrättsliga särregleringen i övrigt för psykiskt störda lagöverträdare föreslås det inte gälla några särskilda formella krav på utredningen om den misstänktes psykiska tillstånd.
Motionen
I motion 1990/91:Ju14 av Hans Göran Franck m.fl. (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förändrade föreskrifter behövs beträffande s.k. § 7-intyg enligt vad som anges i motionen (yrkande5). Enligt motionärerna utfärdas §7-intyg ofta efter endast ett samtal med den åtalade. En förändring av föreskrifterna för §7-intygen behövs för att domstolen skall få ett bättre underlag för sitt ställningstagande. Motionärerna anser också att de rättspsykiatriska undersökningarna begränsas i alltför stor utsträckning.
I propositionen anförs att det för domstolarnas möjligheter att kunna korrekt tillämpa särskilda straffrättsliga bestämmelser för psykiskt störda lagöverträdare är angeläget att de har tillräcklig utredning om den misstänktes psykiska tillstånd i de avseenden som har betydelse för deras bedömning. En rättspsykiatrisk undersökning anses ge det bästa underlaget i dessa frågor. Med hänsyn till det intrång i den misstänktes personliga integritet och de olägenheter i övrigt som en rättspsykiatrisk undersökning medför för denne anses det enligt propositionen väsentligt att en sådan undersökning genomförs bara när det är helt nödvändigt. Också intresset av att hushålla med resurserna för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten anses tala starkt för att möjligheterna att använda sig av dessa undersökningar utnyttjas restriktivt.
Föredragande statsrådet anser att det i och för sig inte finns anledning att tro att domstolarna missbrukat befogenheten att låta utföra rättspsykiatriska undersökningar, men syftet för vilket en rättspsykiatrisk undersökning får utföras enligt gällande regler är, anser föredraganden, alltför vitt.
I propositionen påpekas bl.a. att de nuvarande kraven på utredning innebär att överlämnande till psykiatrisk tvångsvård genom en brottmålsdom föregås av ett betydligt mera långvarigt och ingående utredningsförfarande i medicinskt hänseende än vid intagning för sådan vård i administrativ ordning på grund av vårdintyg. Föredraganden anför att det kan sättas i fråga om denna skillnad bör upprätthållas. Den nuvarande ordningen i brottmål kan, anför föredraganden vidare, motiveras av bl.a. att domstolen vid ett beslut om överlämnande måste ta ställning till om brottet begåtts under inflytande av sinnessjukdom e.d. Enligt förslaget skall det vid prövningen av förutsättningarna för att döma till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning krävas bl.a. en bedömning av om den tilltalade begått brottet under påverkan av en allvarlig psykisk störning liksom av om det till följd av störningen vid tiden för domen finns risk för att han återfaller i brott. För att tillförsäkra domstolen tillräckligt medicinskt underlag för denna prövning krävs det, anser föredraganden, att en rättspsykiatrisk undersökning gjorts i målet. Undantag föreslås dock kunna göras när den misstänkte redan genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, eftersom vederbörande i dessa fall kontinuerligt är föremål för bedömningar av det aktuella slaget. Till detta kommer, tillägger föredraganden, att det tidigare har gjorts en rättspsykiatrisk undersökning som domstolen kan få tillgång till. I dessa fall bör det enligt förslaget kunna vara tillräckligt att det finns ett utlåtande från vederbörande chefsöverläkare om den misstänktes psykiska tillstånd.
Till följd av förslaget att ett §7-intyg skall kunna läggas till grund för rättspsykiatrisk vård som en brottspåföljd föreslås i propositionen också vissa ändringar i personundersökningslagen. 7§ nämnda lag föreslås alltjämt innehålla en bestämmelse om att rätten, när det finns skäl till det, får förordna en läkare att avge läkarintyg angående den misstänkte. I första stycket andra meningen har tagits in en bestämmelse som innebär att domstolen, när den förordnar om §7-intyg, skall ta ställning till huruvida intyget skall vara av det kvalificerade slag som utgör tillräckligt medicinskt underlag för att domstolen skall kunna överlämna den tilltalade till rättspyskiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning. Om domstolen under målets handläggning finner anledning att undersöka om den tilltalade kan bli föremål för rättspsykiatrisk vård men, med hänsyn till i första hand brottslighetens karaktär, bedömer att vården inte bör förenas med särskild utskrivningsprövning, skall domstolen enligt förslaget kunna ange att läkaren i intyget skall uttala sig huruvida det finns medicinska förutsättningar för att överlämna den tilltalade till sådan vård, dvs. att den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och det med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Endast läkare som har kompetens att avge utlåtanden över rättspsykiatriska undersökningar skall enligt förslaget vara behöriga att avge sådana mer kvalificerade §7-intyg. I propositionen betonas att intyg av detta slag inte är avsedda att användas som ett alternativ till de normala §7-intygen. Avsikten är i stället att de skall kunna ersätta rättspsykiatriska undersökningar i vissa fall.
Utskottets bedömning
En rättspsykiatrisk undersökning innebär ett allvarligt intrång i den misstänktes personliga integritet. Utskottet anser det därför viktigt att sådana undersökningar endast genomförs när de verkligen behövs. Utskottet vill samtidigt framhålla betydelsen av att domstolarna får tillräckligt underlag för de bedömningar som måste göras. Utskottet har inte något att erinra mot att de rättspsykiatriska undersökningarna begränsas till de situationer som föreslås i propositionen.
I propositionen föreslås att ett §7-intyg som utfärdas av en läkare som har kompetens för att avge utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning skall kunna läggas till grund för rättspsykiatrisk vård som en brottspåföljd. Ett sådant intyg skall enligt förslaget kunna vara tillräcklig utredning för att någon skall kunna dömas till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning. Utskottet konstaterar att det intyg som avses utgör en kvalificerad form av §7-intyg som förutsätter en betydligt mer omfattande undersökning av patienten än de nuvarande intygen. Utskottet anser det ändå angeläget att understryka att en §7-undersökning av det föreslagna kvalificerade slaget måste inrymma en klinisk bedömning av patienten.
Mot denna bakgrund föreslår utskottet att motion 1990/91:Ju14 (s) yrkande 5 avstyrks.
Stockholm den 28 mars 1991
På socialutskottets vägnar
Daniel Tarschys
Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita Persson (s), Ulla Tillander (c), Ingrid Andersson (s), Per Stenmarck (m), Johnny Ahlqvist (s), Rinaldo Karlsson (s), Ingegerd Anderlund (s), Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Anita Stenberg (mp), Jan Andersson (s), Sinikka Bohlin (s), förste vice talman Ingegerd Troedsson (m) och Barbro Westerholm (fp).
Avvikande meningar
1. Ett nytt förslag om rättspsykiatrisk vård
Per Stenmarck, Ingrid Hemmingsson och förste vice talman Ingegerd Troedsson (alla m) anser
dels att det avsnitt i yttrandet under avsnittet Begreppet allvarlig psykisk störning som börjar med "Utskottets bedömning" och slutar med "1--3 avstyrks." bort utgå,
dels att det avsnitt i yttrandet under avsnittet Särskild utskrivningsprövning som börjar med "Utskottets bedömning" och slutar med "4 avstyrks." bort utgå,
dels att det avsnitt i yttrandet under avsnittet Psykiskt utvecklingsstörda som börjar med "Utskottets bedömning" och slutar med "två år." bort utgå,
dels att utskottet bort anföra följande:
Utskottets bedömning
Utskottet anser att ett helt nytt system bör införas när det gäller påföljd och vård för psykiskt störda lagöverträdare. De riktlinjer som återfinns i motion 1990/91:Ju15 kan enligt utskottets mening ligga till grund för en sådan ordning.
I likhet med vad som anges i nämnda motion anser utskottet att det måste dras en klar gräns mellan psykiskt störda lagöverträdare och andra psykiskt störda personer. Allmänhetens rätt till skydd måste därvid tillmätas stor betydelse. När en psykiskt störd lagöverträdare döms för brott skall domstolen kunna utdöma ett fängelsestraff. Domstolen skall också samtidigt kunna förordna att den dömde tills vidare skall genomgå rättspsykiatrisk vård. När sådan vård inte längre behövs, skall den dömde föras över till fängelse. För en ytterst liten grupp personer, som kan anses ha varit helt ur stånd att uppfatta att de begått brott, skall något straff dock inte utdömas. Det bör vara staten -- och inte landstingen -- som skall ha ansvaret för omhändertagande och vård av psykiskt störda lagöverträdare. Vården av dessa personer bör således ges inom kriminalvårdens ram.
Utskottet anser att riksdagen av regeringen bör begära ett nytt förslag om psykiatrisk tvångsvård för lagöverträdare i enlighet med vad som anförs i motion Ju15 (m). Utskottet föreslår att propositionens förslag i denna del, liksom övriga nu aktuella motioner, avstyrks.
2. Begreppet allvarlig psykisk störning
Daniel Tarschys och Barbro Westerholm (båda fp) anser att det avsnitt i yttrandet som börjar med "Med det anförda" och slutar med "1--3 avstyrks." bort ha följande lydelse:
Enligt socialutskottets mening är det av stor vikt för rättssäkerheten att de termer som utnyttjas i lagstiftningen ges en klar innebörd. I sin prövning av propositionens lagtext bör justitieutskottet därför noga överväga de synpunkter som framförs i motionerna Ju17 (fp) yrkandena 1--3 och Ju13 (v) yrkandena 3 och 4. Motion Ju14 (s) yrkande 1 bör avstyrkas.
3. Begreppet allvarlig psykisk störning
Gudrun Schyman (v) anser att det avsnitt i yttrandet som börjar med "Synen på" och slutar med "1--3 avstyrks." bort ha följande lydelse:
Begreppet allvarlig psykisk störning skall enligt det framlagda förslaget ersätta begreppen psykisk sjukdom och jämställd psykisk abnormitet i LSPV. Begreppet skall också träda i stället för begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet samt det s.k. jämställdhetsbegreppet i brottsbalken.
Det föreslagna nya begreppet är enligt utskottets mening inte tillräckligt väl avgränsat. Till ledning för avgörandet om det psykiska tillståndet hos en person är av sådan art och grad att det motiverar psykiatrisk tvångsvård bör lagstiftningen innehålla klara indikationer, som anger när sådan vård skall kunna komma i fråga. När det gäller psykiskt sjuka lagöverträdare, anser utskottet att överlämnande till rättspsykiatrisk vård endast skall kunna ske beträffande personer som lider av en klar och väldefinierad psykisk sjukdom. Övriga lagöverträdare skall behandlas inom kriminalvården.
Begreppet allvarlig psykisk störning bör således förtydligas och kompletteras med indikationer, som anger när psykiatrisk tvångsvård är påkallad eller -- när det gäller lagöverträdare -- när domstolen skall kunna besluta om överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Regeringen bör, i samband med förslag till följdlagstiftning, återkomma till riksdagen med förslag i enlighet härmed.
Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna med anledning av motion Ju13 (v) yrkandena 3 och 4. Utskottet föreslår att motionerna Ju14 (s) yrkande 1 och Ju17 (fp) yrkandena 1--3 avstyrks.
4. Psykiskt utvecklingsstörda
Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser att det avsnitt i yttrandet som börjar med "De grupper" och slutar med "två år." bort ha följande lydelse:
Det står sedan lång tid klart att psykiskt utvecklingsstörda många gånger far illa när de vårdas på psykiatriska sjukhus tillsammans med psykiskt störda patienter. En följd av beslutet att successivt avveckla specialsjukhusen är således att människor med utvecklingshandikapp i vissa fall kommer att sakna möjlighet att få adekvat vård och hjälp. Vårdbehovet hos denna grupp har enligt utskottets mening inte uppmärksammats tillräckligt i propositionen. De utvecklingsstörda vistas numera i allt högre grad ute i samhället, och det finns anledning att anta att utvecklingsstörda som blir föremål för åtal kommer att öka. Om de utvecklingsstörda lagöverträdarna, såsom föreslås i propositionen, skall kunna överlämnas till rättspsykiatrisk vård, kommer det speciella vårdbehov som finns hos denna grupp inte att kunna tillgodoses.
Den nuvarande möjligheten att, som en påföljd för brott, kunna överlämna en lagöverträdare som är utvecklingsstörd till vård enligt 1967 års omsorgslag i specialsjukhus bör bibehållas, anser utskottet. Propositionens förslag bör således, med bifall till motion So500 (c) yrkande 2 och med anledning av motion Ju14 (s) yrkande 3, ändras i överensstämmelse härmed.
Omhändertagandet av de psykiskt utvecklingsstörda lagöverträdarna är en fråga som bör uppmärksammas även på längre sikt, anser utskottet. Frågan bör därför bli föremål för en särskild översyn. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion So500 (c) yrkande 3 bör ges regeringen till känna.
Justitieutskottets utfrågning om den rättspsykiatriska vården den 17 april l990 Bilaga 3
Medverkande experter:
Statssekreteraren Sten Heckscher (Justitiedepartementet) Departementsrådet Christina Kärvinge Kanslirådet Göran Rosenberg Rättschefen Karl-Ingvar Rundqvist (Socialdepartementet) Departementsrådet Thomas Luttropp Riksåklagaren Torsten Jonsson (RÅ) Chefsåklagaren Christel Anderberg (Borlänge) Advokaten Suzanne Ahlner (Sveriges Advokatsamfund) Byråchefen Per Colliander (Kriminalvårdsstyrelsen) Byråchefen Börje Lassenius (Socialstyrelsen) Avdelningschefen Ulf Wetterberg (Landstingsförbundet) Överläkaren Martin Ellton (Birgittas sjukhus) Överläkaren Göran Källberg (Säters sjukhus) Professorn Lars Lidberg (Rättspsykiatriska kliniken, Huddinge) Regeringsrådet Bertil Voss (Psykiatriska nämnden) Lagmannen Åke Lundborg (Länsrätten, Stockholm)
Från justitieutskottet deltog:
Britta Bjelle (fp), ordförande Lars-Erik Lövdén (s), vice ordförande Ulla-Britt Åbark (s) Birthe Sörestedt (s) Ingbritt Irhammar (c) Göthe Knutson (m) Lars Sundin (fp) Berith Eriksson (vpk) Kent Lundgren (mp) Sigrid Bolkéus (s) Birgit Henriksson (m) Bengt Harding Olson (fp)
Referat från justitieutskottets utfrågning om den rättspsykiatriska vården den 17 april l990 Bilaga 4
Till grund för referatet ligger en bandupptagning som gjordes vid utfrågningen. En viss språklig redigering av texten har skett.
De personer som medverkade i utfrågningen finns angivna i bilaga 3.
Utskottets ordförande, Britta Bjelle: Ni är alla varmt välkomna till den här utfrågningen som justitieutskottet anordnar. Regeringen har ju beslutat om en lagrådsremiss angående psykiatrisk tvångsvård och behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare. Och eftersom vi utgår från att regeringen kommer att lägga en proposition i enlighet med den här lagrådsremissen, har vi i justitieutskottet velat förkovra oss på området och vi hoppas att den här utfrågningen som vi nu har arrangerat skall ge oss en bred belysning av de straffrättsliga och de straffprocessuella frågorna på det här området.
Vi har inbjudit ganska många personer i dag, och därför tänkte jag inte räkna upp var och en av er men jag utgår från att ni alla har den här listan över Förhörspersoner, som rubriken är, och där kan ni själva se vilka som är inbjudna i dag.
Vi som sitter här på podiet är till vänster om mig Lars-Erik Lövdén som är vice ordförande i justitieutskottet, och på min högra sida har jag kanslichefen för justitieutskottet Björn Edqvist och själv heter jag Britta Bjelle och är ordförande i utskottet.
Jag tänkte att jag skulle beklaga litet grand den här tiden. Det kan verka vara en säregen tid att bli inbjuden och komma kl. 12 så man inte hinner äta lunch på vanligt sätt, men det har alltså att göra med den tid vi får disponera den här lokalen, och för att vi inte skall känna oss stressade mot slutet tyckte vi att det var rimligt att starta kl. 12.
Vi hade tänkt att den här utfrågningen skulle gå till så att i det första passet skulle vi lyssna till statssekreterare Sten Heckscher, rättschefen Karl-Ingvar Rundqvist, riksåklagaren Torsten Jonsson och advokaten Suzanne Ahlner, och vi hoppades att ni skulle ha egna kommentarer kring den här lagrådsremissen. Och efter det är tanken att vi i utskottet skall ställa frågor till er. Och till mina kolleger påminner jag bara om att när vi ställer frågor, talar vi om vem av dessa vi vill skall besvara våra frågor. Sedan hade vi efter det tänkt gå in på nästa sjok som skulle vara kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen och Landstingsförbundet och göra på samma sätt. Vi hade tänkt att vi skulle bryta någon gång omkring 13--13.45 -- beroende på hur långt vi har hunnit -- för en kaffepaus.
Jag skulle också säga att när det gäller de flesta av er är ni kanske vana vid den här typen av mikrofoner som är här, men det är viktigt att komma ihåg att slå ifrån mikrofonen när man är färdig så att nästa person hörs.
Med det hälsar jag er än en gång varmt välkomna hit och så skall jag be att få börja med att överlämna ordet till Sten Heckscher.
Sten Heckscher: Tack för inbjudan! Det är riktigt, naturligtvis, som ordföranden säger, att regeringen har beslutat om en lagrådsremiss i de här frågorna, den psykiatriska tvångsvården och också frågan om behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare, och som ett litet kuriosum kan jag nämna att lagrådsföredragningen faktiskt började i dag. Så vi håller oss aktuella.
Det här är en väldigt omfattande produkt. Det är därför man måste ha stor portfölj med sig. Den är på uppemot 650 sidor, och den har varit på väg länge, som bekant. Den grundar sig på ett utredningsbetänkande från 1984 från socialberedningen, och det betänkandet blev ganska hårt kritiserat under remissbehandlingen, framför allt när det gällde just de här frågorna som vi skall prata om i dag. Och jobbet har varit delat mellan socialdepartementet, som har huvudansvaret för det här, och justitiedepartementet.
Jag skall kort säga något om innehållet i den här remissen med tyngdpunkt på de psykiskt störda lagöverträdarna. Först skall jag säga ett par ord om arbetsfördelningen inom regeringen. Det är socialministern som har ansvaret för det som handlar om den psykiatriska tvångsvården som är det som ligger i botten på det här förslaget. Man kan säga -- om man skall uttrycka sig litet vanvördigt om den centrala straffrätten här i landet -- att brottsbalken är i någon mån reducerad till följdlagstiftning i det här ärendet. Men socialministern har ansvar för det som handlar om psykiatrisk tvångsvård i allmänhet, medan justitieministern har ansvar för de straffrättsliga och straffprocessuella frågorna på området. Och dit hör bl.a. själva lagstiftningen om det medicinska utredningsförfarandet, dvs. de rättspsykiatriska undersökningarna. Men när det gäller själva undersökningsverksamheten är det socialministern som har ansvaret för den.
Jag skall säga bara några ord om det som rör den psykiatriska tvångsvården i allmänhet för att sätta in det här i sitt sammanhang och konstatera att utfrågningen skall handla om straffrätt och straffprocess.
Det är en viktig utgångspunkt att den psykiatriska tvångsvården behöver reformeras på olika sätt. Och ett grundläggande syfte med förslaget är att förbättra rättssäkerheten för dem som vårdas med tvång och att förbättra den rättsliga kontrollen över vården. Tvångsvård skall få användas bara när det är helt nödvändigt, och i lagrådsremissen föreslås ett system med domstolsprövning tillsammans med begränsade vårdtider. Och det här betyder bl.a. att de nuvarande utskrivningsnämnderna och den psykiatriska nämnden avskaffas. Det är alltså domstol som tar över sådana funktioner i princip.
Ett nytt sjukdomsbegrepp som kallas allvarlig psykisk störning införs.
Den nuvarande tvångsvårdslagen, som heter LSPV -- lagen om sluten psykiatrisk vård -- ersätts med en lag om psykiatrisk tvångsvård och en särskild lag för tvångsvården av lagöverträdare, en lag om rättspsykiatrisk vård. Den skall då tillämpas bl.a. på de lagöverträdare som får psykiatrisk tvångsvård som påföljd för brott. För det skall alltså vara möjligt också i framtiden -- en brottmålsdomstol skall som påföljd för brott kunna överlämna en lagöverträdare till psykiatrisk tvångsvård. Men det är tänkbart att det blir relativt sett färre lagöverträdare som i framtiden överlämnas till sådan vård och fler som i stället döms till fängelse, som ju i regel är alternativet vid de allvarliga brott som det här oftast är frågan om.
Jag kommer strax tillbaka till varför jag uttrycker mig så pass försiktigt på den här punkten. Men att det här sannolikt blir följden beror på att det sjukdomsbegrepp som införs för den psykiatriska tvångsvården -- allvarlig psykisk störning -- skall gälla också på det straffrättsliga området och att det är något snävare än det som gäller enligt dagens lagstiftning.
Det är varje år så -- eller har varit så under några år -- att ungefär 300 personer överlämnas till psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd. Hur många personer med mer påtagliga psykiska störningar som döms till fängelse är det svårare att säga. Möjligen kan man få en antydan genom att konstatera att det brukar göras ungefär 500 rättspsykiatriska undersökningar på ett år. Och av de ungefär 300 som överlämnas till vård är det emellertid ungefär 100 som inte går igenom rättspsykiatrisk undersökning, och det beror på att de redan genomgår tvångsvård.
Det är också ganska klart att det bland dem som går igenom rättspsykiatrisk undersökning, men som inte överlämnas till vård utan döms till någonting annat, finns personer med rejäla psykiska störningar, även om domstolen då väljer att döma till fängelse.
Domstolarnas svårigheter att fördela fallen mellan sjukvården och kriminalvården -- jag vill stryka under att det här är svårt, naturligtvis -- leder till problem för både sjukvården och kriminalvården. Man kan möjligen säga att även om det var lätt för domstolen, så skulle det under alla omständigheter vara svårt också både för sjukvården och kriminalvården.
Ett begrepp som länge kritiserats i det här sammanhanget är det s.k. jämställdhetsbegreppet, alltså psykisk avvikelse som skall jämställas med sinnessjukdom, som brukar svara för en tredjedel av klassificeringarna i de här rättspsykiatriska undersökningarna. Nu är tanken att det här begreppet skall försvinna. Naturligtvis gör vi oss inte den illusionen att därmed alla gränsdragningsproblem skall försvinna -- för de finns väl kvar -- men vi tror att de skall kunna reduceras genom att det här jämställdhetsbegreppet försvinner. Genom att strama upp det nya sjukdomsbegreppet tror vi också att man något skall kunna förbättra de här gränsdragningsproblemen.
Det betyder då i sin tur att en del personer som i dag klassificeras som jämställda och överlämnas till psykiatrisk vård i framtiden kan komma att dömas till fängelse. Men det är alltså -- som jag var inne på nyss -- svårt att veta mera bestämt hur en ny lagstiftning kommer att slå på den här punkten. Det är sannolikt, för att inte säga säkert, att det sedan mitten av 1970-talet eller t.o.m. från början av 1970-talet har skett en åtstramning i rättspraxis. Det är jag -- om någon skulle vara intresserad av det -- beredd att visa med några siffror, men det låter jag bli här. Men statistiken tyder klart på att en sådan åtstramning har skett, att det alltså har skett en utveckling i praxis. Man kan säga allmänt sett att i slutet av 1960-talet var våra domstolar mycket mera benägna att begagna särpåföljder -- på den tiden hade vi både internering och ungdomsfängelse också och även sluten psykiatrisk vård -- än vad de är i dag. Jag ser Bengt Harding Olson, som har erfarenhet från rättsväsendet, nicka bifall, och det är säkert på det viset. Det här leder till att man inte riktigt vet hur stor faktisk förändring den nya lagstiftningen kommer att leda till, eftersom en överströmning så att säga redan har skett av dem som tidigare dömdes till sluten psykiatrisk vård.
När det då gäller förslaget till lagrådsremissen om rättspsykiatrisk vård föreslås där att man skall dela upp lagöverträdarna i två grupper. För den ena gruppen -- och det är de som döms för mindre allvarliga brott -- kommer själva vården och reglerna om den att bli samma som för vanliga tvångsvårdsfall enligt den civila psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen. Och det innebär bl.a. att, liksom i dag, överläkaren får besluta i frågor om utevistelse eller utskrivning.
För den andra gruppen blir det fråga om ett delvis nytt och mera noggrant förfarande. Här skall då den rättspsykiatriska vården efter beslut av domstol kunna kombineras med vad vi kallat för särskild utskrivningsprövning, och här blir också kriterierna för vård mera restriktiva. Den skall användas bara i de fall då domstolen inte får döma till fängelse, när det s.k. fängelseförbudet finns. Det skall liksom nu krävas ett orsakssamband mellan brott och störning. Och sedan skall det krävas att det av hänsyn till lagöverträdarens psykiska störning skall finnas en risk för återfall i allvarlig brottslighet. Och den här påföljden, alltså rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, är avsedd i första hand för personer som begått våldsbrott, de som brukar stå i fokus för de här diskussionerna, och kort sagt vill vi där strama upp bestämmelserna och se till att det blir bättre rättslig kontroll också inte bara över intagning utan också över utskrivning i skilda hänseenden.
Den här särskilda utskrivningsprövningen innebär att det är länsrätten som skall besluta när utskrivning eller utevistelse skall få ske. Jag vill här passa på att peka på att det har varit en hel del diskussioner om vilken domstolsorganisation som skulle vara inblandad i de här ärendena om psykiatrisk tvångsvård också när det gäller lagöverträdarna, men förslaget innebär att det landar på förvaltningsdomstol av skäl som närmare beskrivs i lagrådsremissen. Och utskrivning i de här fallen skall inte få ske så länge det finns en återfallsrisk.
En nyhet för att garantera att frågan blir allsidigt bedömd är att åklagaren skall få tillfälle att yttra sig före utevistelser och utskrivning. Åklagaren skall också få möjlighet att överklaga ett utskrivningsbeslut.
För att förbättra brottsoffrens ställning skall dessutom hälso- och sjukvården ge den målsägande som så önskar information om utevistelser och utskrivning, så man skall inte kunna drabbas av obehagliga överraskningar därvidlag. Sammanfattningsvis innebär reglerna om den särskilda utskrivningsprövningen i förhållande till i dag en klar förstärkning av samhällsskyddsaspekterna.
En annan viktig del i det här förslaget rör det medicinska utredningsförfarandet, alltså rättspsykiatriska undersökningar. Det här har inte minst justitieutskottet ägnat sig en hel del åt under senare år, och det har under decennier egentligen varit ett problematiskt område, där problemen har gått litet upp och ner men där man kan konstatera att de har funnits länge.
Här pågår då förhandlingar mellan staten och landstingen som sköts med hjälp av socialdepartementet -- Thomas Luttropp som är här sköter de förhandlingarna för statens del, och de syftar till att sjukvården skall åta sig att för statens räkning utföra dessa undersökningar. Och regeringens bedömning är att genom en ny organisation inom sjukvården skulle förutsättningarna bli bättre att komma till rätta med t.ex. häktesköerna men också en del andra problem som hittills har funnits här.
Och i lagrådsremissen föreslås också en ny lag om rättspsykiatriska undersökningar som i och för sig är neutralt i förhållande till vem som skall utföra dem, den organisatoriska frågan och huvudmannaskapsfrågan. Syftet är också att minska behovet av rättspsykiatriska undersökningar, både generellt och i det enskilda fallet. Och det här bör också kunna hjälpa till att komma till rätta med häktesköerna. Lagstiftningen stramas upp i olika avseenden. En undersökning skall i vart fall inte alltid behöva göras så omfattande som i dag, och den maximerade tiden för undersökning sänks från sex till fyra veckor. Det blir domstolen som skall besluta om sådana anstånd i stället för som nu socialstyrelsen.
En annan åtgärd i den här lagen som skall minska behovet av rättspsykiatriska undersökningar är att sådan inte skall behövas i de fall när lagöverträdaren överlämnas till vanlig rättspsykiatrisk vård, dvs. sådan där vården inte är förenad med särskild utskrivningsprövning. Här skall det räcka med kvalificerat s.k. § 7-intyg utfärdat av en rättspsykiater. Tillsammans bör de här lagstiftningsändringarna och den organisationsförändring som vi hoppas på kunna skapa förutsättningar för att förbättra läget när det gäller de problem vi sedan länge har brottats med.
Att de här förändringarna nu genomförs är viktigt också av ett annat skäl, nämligen när det handlar om kriminalvårdens svårigheter. Det är ju på det viset att det -- även om sjukvårdshuvudmännen redan i dag har en skyldighet att ge även dem som undergår kriminalvård psykiatrisk vård när de behöver det -- alltid i själva verket varit mycket svårt att åstadkomma det, och det är ju tänkbart att det kan komma att bli vissa svårigheter i framtiden också, men vi försöker att inte falla till föga för illusioner här, utan vi hoppas att vi har en realistisk bedömning av detta. Vi menar i alla fall att situationen skall kunna förbättras. Jag vill stryka under den stora betydelse som finns i att sjukvårdshuvudmännen i framtiden bättre än i dag tar det ansvar de redan har enligt hälso- och sjukvårdslagen för att alla medborgare, också de som finns i kriminalvårdsanstalter, i häkten, och för all del också de som undergår kriminalvård i frihet, får tillgång till den allmänna sjukvården. Jag vill stryka under att denna skyldighet har de redan i dag, om man tittar strängt på förutsättningarna för denna vård. Och de här svårigheterna har olika orsaker. Naturligtvis är det människor som det ofta är svårt att hantera. Det är ingen hemlighet.
Förslaget till remissen bygger på en tanke att inom hälso- och sjukvården skall kunna bildas en bas för vården av lagöverträdare, också för dem som finns i kriminalvårdsanstalter eller häkte inom den organisation för rättspsykiatriska undersökningar som sjukvårdshuvudmännen skapar, om man nu tar över de här undersökningarna. Vi tror att det relativa isolat som här finns för närvarande skapar bekymmer. Kriminalvården skulle med en sådan här förändring kunna få tillgång till vårdplatser i anslutning till sådana här enheter, vare sig det är frågan om frivillig psykiatrisk vård -- för sådan har fångar också rätt till -- eller tvångsvård, när de tas på vårdintyg.
Ett praktiskt problem som säkert strukit under de bekymmer som finns i dag är att sjukvården inte får utöva tvång mot den som inte är tvångsvårdad, och det gör det naturligtvis svårare att ge vård på frivillig basis åt fångar. Men förslaget till lagrådsremissen går ut på att man på vissa enheter inom sjukvården -- och i första hand sådana där man utför rättspsykiatriska undersökningar -- får befogenhet att utöva kontroll över patienter som kommer från kriminalvården, så att det blir praktiskt möjligt att ge också frivillig psykiatrisk vård i de fallen för kortare eller längre tid. Och under förutsättning att sjukvårdshuvudmännen följer intentionerna i det här förslaget, så skulle kriminalvården på detta sätt få den tillgång till den allmänna psykiatriska vården som redan den nuvarande lagstiftningen förutsätter men som inte alltid fungerar i praktiken. Men man skall inte blunda för att man inom kriminalvården även i fortsättningen måste ha möjligheter att hantera intagna med psykiska problem och avvikelser.
Som ni förstår är det inte helt lätt att försöka kort sammanfatta det här förslaget, men det här är i alla fall några ord om det som inte gör anspråk på fullständighet, och så får vi väl hoppas att de frågor som kan komma kan skingra dunklet på andra punkter.
... Ohörbart ...
Karl-Ingvar Rundqvist: Ja, vi har inbördes konfererat, Sten Heckscher och jag, och även Björn Edqvist har varit involverad, och funnit att det kanske vore lämpligare att koncentrera sig på ämnet här i dag och därför inte presentera hela det här förslaget, som ju är mycket omfattande också för personer som inte är lagöverträdare. Vi har ju, hoppas jag, alla deltagare här fått tillgång till remissen och åtminstone över påsken hunnit läsa själva det huvudsakliga innehållet, och mycket mer än så hade jag ändå inte hunnit presentera här. Jag har alltså valt att avstå från att hålla ett eget inledningsanförande men är givetvis tillgänglig för frågor.
Torsten Jonsson: Jag skall inte ge mig in på något försök till vid översyn av det slag som Sten Heckscher så elegant har gjort här redan. Jag kan bara säga rent allmänt att vi som åklagare ofta är de som får möta offren från dem som enligt de utredningar som ägt rum har visat sig ha psykiska störningar, vara psykiskt avvikande. Vi är också ofta de som får möta och diskutera med polismän som ser sitt arbete ganska trögt och jobbigt när de möter den här typen av förbrytare. Det där kan mycket lätt få oss åklagare att inta en alltför negativ inställning till möjligheterna för återanpassning av de människor det är frågan om, och det är en sak som vi som åklagare hela tiden måste kämpa mot och stålsätta oss mot.
Jag tycker, mot bakgrund av den erfarenhet jag själv har av åklagarverksamhet, att det här förslaget i stort tillfredsställer mycket av det som vi har gått och funderat på. Jag tycker att den nya gränsdragningen mellan dem som omfattas av den nya lagstiftningen har träffat så väl som man kan tänka sig. Vi har kommit ifrån en stor del av den problematik som har präglat vår syn på de här frågorna. Jag tänker då på de här jämställdhetsfallen. Jag tror att den nya gränsdragningen är ägnad att ge skarpare gränslinjer och att avgränsa på ett bättre sätt.
En omständighet som jag tycker är direkt glädjande är den förändring som har ägt rum när det gäller påföljdsbestämningen. Möjligheten att överlämna den som är i behov av vård till rättspsykiatrisk vård öppnas utan att man behöver leta fram särskilda skäl som det nu krävs, om man inte har begått brottet under inflytande av den här psykiska störningen. Och det tycker jag är oerhört befriande. Det innebär en frihet för domstolarna, en frihet för alla dem som har med saken att göra, att på ett friare och mer obundet sätt kunna välja adekvat åtgärd.
När det gäller prövningen vid utskrivning har åklagaren tillagts en ny roll. Det kan på ett sätt sägas strida mot de principer som för närvarande gäller, när man vill att åklagarens verksamhet skall renodlas, men jag tror att det ur allmän synpunkt är viktigt att de synpunkter åklagaren kan lägga fram verkligen kommer fram i de här ärendena. Och därför anser jag att det för oss åklagare är en viktig uppgift som vi är villiga att åta oss -- att vara de som avger yttranden i de här ärendena.
Det har i det sammanhanget kommit att bli en kanske något tekniskt ofullkomlig utformning, tror jag, av den här talerätten. Problemet med vilken åklagare som skall yttra sig, kopplat med frågan om vilken åklagare som sedan har talerätt mot beslutet, har kommit att bli tekniskt något ofullkomligt, om jag har förstått förslaget rätt. Men det kanske inte är någonting som man behöver ta upp i det här sammanhanget.
Sammanfattningsvis vill jag alltså säga att jag som åklagare tycker att förslaget är mycket väl ägnat för den kommande rättstillämpningen på det här området.
Suzanne Ahlner: Jag kan i mångt och mycket instämma i vad Torsten Jonsson har sagt. Från advokathåll är vi också i huvudsak positiva till den föreslagna lagstiftningen. Vi sätter stort värde på att rättssäkerhetsaspekterna har fått en framskjuten plats i förslagen, och det kommer vi tillbaka till på olika punkter.
Jag hade tänkt kommentera de olika lagförslagen helt kort och ta fram vissa punkter där vi har särskilda uppfattningar och kommentarer.
Lagen om tvångsvård är ju inte den som vi primärt skall behandla här i dag, men jag vill ändå säga att vi i huvudsak är positiva till innehållet i den, och jag vill särskilt peka på förslaget till begränsade vårdtider och till stödperson. Också reglerna om rättshjälp som är föreslagna i samband med den här lagen ställer vi oss bakom och tycker verkar väl avvägda.
När det gäller själva begreppet allvarlig psykisk störning är det svårt för oss att uttala oss om det är det allra bästa -- men i varje fall är det säkert riktigt att man för ut jämställdhetsbegreppet ur de här sammanhangen. Jag har noterat någonstans i remissen att det anses föreligga ett behov av riktlinjer för den medicinska bedömningen, och det är väl riktigt att sådana i så fall måste komma till stånd, och jag vill också peka på att det är viktigt med enhetliga bedömningar i det här hänseendet, att det kommer att tillskapas sådana riktlinjer att det blir en enhetlighet när det gäller avgränsningen av det här begreppet.
Avskaffandet av inskrivningsnämnderna har vi inte någon erinran emot. Frågan om det sedan skall vara länsrätten eller allmän domstol som skall behandla de här frågorna återkommer jag till. När det gäller lagen om tvångsvård kan man naturligtvis säga att för länsrätterna talar likheten med målen om LVU och lagen om vård av missbrukare som ju nu handläggs av länsrätterna.
När det gäller förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård skall jag bara ta upp ett par punkter. Vi har alltså inte några särskilda synpunkter eller invändningar mot förslaget i stort. De punkter jag skulle vilja ta upp hänför sig till permissioner och vårdens upphörande.
Den första frågan -- permissioner -- där hänför jag mig till förslagets 10 §, där det står formulerat att permission skall kunna få medges "om det inte är uppenbart att det till följd av den psykiska störning hos patienten som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk för att han återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag". Vad jag vill rikta uppmärksamheten på är det här mycket strama skrivsättet -- att det skall vara uppenbart att det inte föreligger återfallsrisk för att man skall få medge permission. Och det här gäller alltså fallen om rättspsykiatrisk vård med utskrivningsprövning. Vi tycker att det här verkar något vanskligt. Visserligen står det i lagrådsremissen någonstans att avsikten inte är att hänsynen till skyddsaspekterna skall bli mindre än i dag, men enligt min uppfattning i alla fall talar formuleringen i annan riktning.
Torsten Jonsson tog upp förslaget i den del det avser att åklagaren i de här fallen -- det gäller både vid permissioner och vid vårdens upphörande -- skall få beredas tillfälle att yttra sig och också ges en rätt att överklaga. Jag sätter ett visst frågetecken kring förslaget i den här delen. Jag vet inte vilka förutsättningar egentligen som åklagarmyndigheten har i de här sammanhangen. Åklagaren har varit part i brottmålet och därefter lämnat målet ifrån sig när domen har vunnit laga kraft. Att åklagaren skall komma in i det här sammanhanget och yttra sig och också överklaga känner vi från Advokatsamfundet en viss tveksamhet inför och tycker väl att i alla fall inte motiven för det har angetts tillräckligt övertygande.
Reglerna om underrättelseskyldighet till målsägande tycker vi är mycket positiva och vi tillstyrker dem.
De nuvarande reglerna om jämställdhetsbegreppet och brottsbalken 31:3 har ju kritiserats med fog, och jag vill som advokat säga att vi upplever det som riktigt att det ibland verkar föreligga, om inte en godtycklighet så i alla fall nästan slumpmässighet, om det kan bli frågan om sluten psykiatrisk vård, som det heter i dag, eller någon annan påföljd. Kritiken, menar vi, att det ibland för ett lindrigt brott kan bli frågan om en lång tvångsvård resp. att det för ett allvarligt brott bara kan bli frågan om en kort vårdtid -- den kritiken är riktig. Och vi hoppas att det här nya förslaget i alla fall i någon mån skall komma till rätta med det här.
Jag skall beröra frågan om orsakssamband som det talas en hel del om i justitiedepartementets remiss. Den frågan är inte alldeles lätthanterlig, och vi har ingenting i och för sig emot kravet på orsakssamband mellan störning och gärning, som föreslås i fall där det skall vara förmildrande omständigheter, och också i de fall där fängelse skall vara uteslutet som påföljd. Men jag har noterat att riksåklagaren i samband med en hearing ifrågasatte om inte också uteslutande av fängelse borde gälla i fall där störningen inte förelåg vid gärningstillfället men har uppkommit senare. Vi sympatiserar med den här tankegången och vill fästa uppmärksamheten på den här frågan.
När det sedan gäller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning så är vi positiva till själva konstruktionen och har inga invändningar i och för sig.
När det gäller den här saken annars så vill jag ta upp frågan om vilken domstol som är lämpligast som instans för prövning av utskrivningen och också i viss mån permissioner. Där innebär ju förslaget att det är länsrätten som skall vara den domstol som hanterar den här prövningen. Men just när det gäller de här frågorna tycker jag att väldigt mycket talar för de allmänna domstolarna i stället. Den allmänna domstolen är den som har dömt till rättspsykiatrisk vård med utskrivningsprövning. Den har haft allt underlag för den här bedömningen, och vi tycker att det är bra att domstolen redan vid domstillfället skall kunna fatta beslut i de här frågorna och ta ställning till återfallsrisken och alltså meddela dom av det här slaget. Men vi tror att det vore mer ändamålsenligt om också samma domstol -- den allmänna domstolen -- var den instans som skulle pröva själva utskrivningsfrågan.
Jag skall också hastigt -- jag vet inte om jag blir för långrandig -- ta upp ett par frågor som jag ändå tyckte kunde vara av värde att få ta upp från vårt håll.
Åtalsunderlåtelse: Jag måste säga att för egen del blev jag väldigt överraskad när jag läste remissens innehåll, och då tänker jag på antalet åtalsunderlåtelser. Det är ju enormt stort. Det är tydligen 400 ungefär per år, om jag har läst rätt, och det är nästan lika många som i de motsvarande fall när åtal väcks. Och det gör ju att här förekommer, som man kan förstå, en rättskipning som på sitt sätt kan sägas pågå i det fördolda. Vi riktar ingen kritik mot det, men där är tydligen prövningar där vi inte känner till någon praxis och som så att säga sker utan att den kommer till kännedom för andra än den som det berör. Mot den bakgrunden vill jag fästa uppmärksamheten på att det naturligtvis är väldigt angeläget att också skyddsaspekterna beaktas i de här sammanhangen. Och särskilt då när det är frågan om en lagöverträdare som har gjort sig skyldig till våldsbrott eller andra brott mot en persons säkerhet, att man verkligen kan ge, om inte garantier, så näst intill, för att den vård som kommer till stånd innefattar tillräckligt skydd för dem som kan vara i farozonen, t.ex. utomstående, anhöriga eller vem det kan vara.
När det till sist gäller frågan om rättspsykiatriska undersökningar har Advokatsamfundet i flera sammanhang instämt i den kritik som har riktats framför allt kanske mot det rutinmässiga överskridandet av sexveckorsfristen. Vi tycker det är bra att reglerna på det här området stramas upp. Vad vi ändå tycker att vi måste säga i anledning av förslaget om att man i en del fall kan klara sig utan rättspsykiatrisk undersökning och i stället ha en sorts § 7-intyg, är att dagens § 7-intyg inte är ägnade att ersätta rättspsykiatriska undersökningar i nästan något fall. Om man skall kunna avvara rättspsykiatriska undersökningar och i en del fall ersätta dem med § 7-intyg tror jag det är nödvändigt att de utarbetas på ett annat sätt och att det läggs ner litet mer omsorg på dem än vad som för närvarande är fallet. Och av remissen har jag förstått att man kanske också har tänkt sig en litet mer utvecklad form av § 7-intyg än den vi har i dag.
När det gäller de övriga reglerna -- jag tänker på intresset av att rättspsykiatriska undersökningar utförs snabbt -- så är vi positiva till fyraveckorsförslaget, och vi är positiva till att anstånd skall ges av domstolen och inte av socialstyrelsen och också till reglerna om att överförande från häkte till undersökningsenheten skall ske utan dröjsmål och senast inom sju dagar. De här reglerna -- och det finns flera -- tycker vi är bra och vi ställer oss bakom dem.
Britta Bjelle: Nu finns det några fler med här: från justitiedepartementet har Sten Heckscher med sig ett par medarbetare, Christina Kärvinge och Göran Rosenberg, och vi har från socialdepartementet också Thomas Luttropp och så har vi också inbjudit chefsåklagaren Christel Anderberg. Nu tänkte jag att om någon av er har någon kommentar eller någon kortare bit som ni vill ta upp speciellt nu, så finns det tillfälle innan vi börjar med frågorna.
Christel Anderberg:Ja, fru ordförande, tyvärr är det så att jag på intet sätt delar riksåklagarens optimism och positiva syn på de här lagförslagen som nu har lagts fram. Jag har under senare tid kommit att intressera mig speciellt mycket för den här påföljden sluten psykiatrisk vård och har kommit fram till uppfattningen att det inte alls fungerar på ett tillfredsställande sätt. Det finns för närvarande väldigt dålig proportion mellan gärning och påföljd. Det börjar också bli så att det blir sämre och sämre proportion mellan de påföljder som döms ut och de som faktiskt avtjänas i realiteten, eller verkställs. Så vi som är verksamma inom rättsväsendet börjar mer och mer tycka att våra brottmålsprocesser liknar rättegångsspel, och att påföljderna som domstolarna dömer ut inte är mycket mer än Potemkinkulisser.
Från departementshåll sägs det ofta att brottsoffrens ställning måste stärkas och förbättras på olika sätt, och då framhålls ofta åklagarna som en resurs som man skulle kunna sätta in för att tillvarata målsägandenas intressen. Och målsägandena har ju ingen annan intresseorganisation, så det faller sig naturligt att åklagarna ser på den här problematiken väldigt mycket ur målsägandens synpunkt. Målsägandena har för närvarande väldigt dåligt skydd. Det finns egentligen inte några stora ambitioner från statsmakternas sida att ge dem något förbättrat skydd heller.
I justitieministerns lagrådsremiss sägs det att ingen egentlig ändring är avsedd. Det sägs att de principer som bör ligga till grund för den straffrättsliga behandlingen överensstämmer i sina huvuddrag med den ordning som nu gäller. Jag tycker inte att den ordning som nu gäller är tillfredsställande, och justitieministerns ord gör ju att man heller inte får särskilt mycket förhoppningar om att det kan komma till någon bättre sakernas ordning.
Om man sedan läser socialministerns inledning till sin del av lagrådsremissen, talas det inledningsvis i de allmänna utgångspunkterna väldigt många vackra ord om idealen om demokrati, rättvisa och medmänsklighet. Och det talas om att vi måste respektera de psykiskt störda lagöverträdarna, respektera deras självbestämmande, integritet och rätt till delaktighet i en levande gemenskap människor emellan. Det här är väldigt vackra ord, men de tål dåligt konfrontationen med den bistra verkligheten. Därför att mycket stor medkänsla med gärningsmannen blir automatiskt på målsägarnas eller brottsoffrens bekostnad. Jag tycker att hela den här lagrådsremissen är till 100 % gärningsmannacentrerad. Det talas kraftfullt i vissa bisatser om att man måste öka samhällsskyddet -- se bättre till skyddsaspekterna -- men tyvärr har jag inte kunnat hitta någonting konkret i hela denna tjocka lagrådsremiss som ger en förhoppning om att det verkligen kommer att bli större hänsyn tagen till just samhällsskyddet.
Det blir ju enskilda människor som får betala priset för det här som i mångt och mycket är en experimentverksamhet. Jag tror att vi ställer väldigt höga krav på den solidaritet som vi avkräver dem. Många brottsoffer får ju hela sitt liv spolierat av så här farliga våldsverkare. Och vi som är verksamma inom rättsmaskineriet har inte någonting att erbjuda dem egentligen, när de vänder sig till oss i sin ångest, i sin desperation. Och väldigt många av dessa brottsoffer vet ju detta. Det finns inte något varaktigt skydd att hoppas på. Det finns många målsägande som inte vågar tillkalla polishjälp ens i akuta krissituationer, därför att de vet att den hjälp som de kan få blir ytterst kortvarig, och kallar de då på polisen, så har de kanske försatt sig i en ännu sämre situation än vad de var i från början.
Den bättre avvägning mellan hänsynen till brottslingen, gärningsmannen, och det samhällsskydd, som jag efterlyst i den allmänna debatten under det senaste året, den avvägningen efterlyser jag fortfarande.
Sten Heckscher: Ja, det här skall naturligtvis inte urarta till någon debatt mellan Christel Anderberg och mig, som jag dock med nöje varje ögonblick är beredd att föra, bl.a. på det mycket allmänna straffrättsliga och kriminalpolitiska plan som du bl.a. rörde dig på men som naturligtvis inte är föremål för diskussionen här, så därför förbigår jag det. Men låt mig säga att de principer som ligger fast är grundläggande principer som finns i alla västerländska stater jag känner till, när det gäller hanteringen av psykiskt avvikande lagöverträdare. Jag trodde inte att man skulle behöva upplysa en åklagare om att de har sin grund egentligen i tillräknelighetslära och frågan om ansvar för handlingar, och att det gör att det naturligtvis från principiella utgångspunkter är omöjligt att efterlysa proportionalitet, men det står väl naturligtvis klart för Christel Anderberg, så det skall jag inte fördjupa mig i.
Jag förstår ärligt talat inte påståendet, som visserligen inte var konkretiserat, men som innebar att det skulle vara ett till 100 % gärningsmannaorienterat förslag, och att det inte skulle finnas någonting konkret som förbättrar skyddet för brottsoffer eller skyddet mot människor som begår våldsbrott. Jag trodde att jag -- även om tiden var kort -- hade möjlighet att åtminstone peka på några punkter som är avsedda att förbättra det som bl.a. innebär att Christel Anderberg och Christel Anderbergs kolleger i framtiden får rika möjligheter att yttra sig rörande utevistelser och utskrivningar av de personer som vi här talar om och t.o.m. möjlighet att överklaga sådana beslut till högre rätt och detsamma gäller ju underrättelser till målsägare osv. Ja, jag skulle kunna fortsätta, men jag skall inte göra det, utan bara markera en starkt avvikande uppfattning också när det gäller den eventuella sakliga redovisning som fanns i Christel Anderbergs uttalande.
Britta Bjelle: Då övergår vi till den talarlista som jag redan har här och de frågor som utskottsledamöterna har. Jag börjar då med att överlämna ordet till Lars Sundin.
Lars Sundin (fp): En fråga till Sten Heckscher: Jämställdhetsbegreppet skall ju försvinna och man får ett uttryck "allvarlig psykisk störning". Allvarlig psykisk störning låter för mig ganska diffust och som ett ganska vitt begrepp. Är det inte en risk att man i stället för färre får fler som döms till sluten psykiatrisk vård? Vill du utveckla hur du har tänkt detta -- för du trodde väl att det skulle bli färre?
Sten Heckscher: Jag förstår Lars Sundin precis, därför att vid första påseende kan det förefalla så. Nu är det på det viset, som andra här i salen säkert kan utveckla bättre, att detta är etablerad medicinsk terminologi som gör att uttrycket är betydligt klarare till sin innebörd än vad man i förstone kan tro. Sedan är det dessutom så att det här ackompanjeras av rätt utförliga lagmotiv, så jag förstår som sagt den spontana reaktionen, men vi känner oss rätt övertygade om att det inte kommer att bli flera än tidigare som överlämnas till sluten psykiatrisk vård, utan snarare färre.
Lars-Erik Lövdén (s): Det är väl en allmän uppfattning att det blir fler som i fortsättningen kommer att dömas till fängelse i förhållande till nuläget av den här kategorin. Och det innebär naturligtvis att kriminalvården får än större problem än man har i dag när det gäller vård och behandling och liknande för just den här kategorin av psykiskt störda.
Nu sätter Sten Heckscher väldigt stort hopp till att sjukvårdshuvudmännen skall ta det ansvar som de faktiskt har redan i dag, men som de inte fullt ut har tagit. Men jag skulle ändock vilja ställa frågan till Sten Heckscher: Innebär inte det här att man ändå måste fundera på om inte kriminalvården behöver resurstillskott när det gäller just att ta hand om den här typen av psykiskt störda? Det är den ena frågan då till Sten Heckscher.
Sedan har jag en fråga till som jag skulle vilja ställa till representanterna från socialdepartementet. Förslaget innebär ju att de rättspsykiatriska undersökningarna skall kortas från sex veckor till fyra veckor. Vi vet de bekymmer som har funnits när det gäller rättspsykiatriska undersökningar med långa väntetider och med ett ganska regelmässigt överskridande av sexveckorsfristen. Vad är er bedömning? Är det möjligt i dag med den ordning och den kapacitet som finns inom de rättspsykiatriska klinikerna att klara av den här ambitionen?
Den andra frågeställningen rör kanske inte direkt ämnet för den här utfrågningen, men har väl ändå ett visst intresse. Det är: Hur går det i förhandlingarna om ett övertagande från landstingens sida av de rättspsykiatriska undersökningarna?
Sten Heckscher: Ja, det här är ett svårt problem för kriminalvården. Det är det i dag, och det är klart att får man flera -- vilket vi tror är sannolikt -- kommer behoven att bli starkare där. Det är riktigt. Nu finns det en lång rad skäl till att vi inte tror att det är realistiskt att bygga upp parallella vårdresurser inom kriminalvården av den här karaktären.
För det första är det allmänt sett dåligt utnyttjande av knappa resurser att ha flera organisationer som i princip gör samma sak. För det andra visar det sig, både historiskt och i nutid, att kriminalvården har väsentliga problem. Man har ju t.ex. haft psykiatertjänster inom kriminalvården i en utsträckning som inte finns i dag, och de avskaffade så att säga sig själva, för det fanns inga som hade de tjänsterna, eller sökte de tjänsterna, varpå de omvandlades till sjukskötersketjänster i stället, vilket gör, som vi tror, större nytta. Sedan är det för det tredje så att en viktig princip som riksdagen har slagit fast och upprepat många gånger är den s.k. normaliseringsprincipen som innebär att den omständigheten att en människa undergår kriminalvård inte skall innebära att vederbörande berövas de rättigheter människor i övrigt har och att människor skall ha utbildning eller läkarvård eller vad det nu kan vara på samma villkor och i princip samma platser som andra medborgare. Vi tror att det dessutom skulle direkt motverka sitt syfte om man genombröt denna princip, därför att kriminalvården skulle aldrig kunna bygga upp sådana resurser så att den helt och hållet kunde bli självförsörjande när det gällde psykiatrisk vård. Jag tror att, om herrskapet från Landstingsförbundet ursäktar mig, trycket på den organisation där den här vården egentligen skall ges inte skulle bli tillräckligt starkt, om kriminalvården försåg sig med egna sådana resurser. Det vore principiellt felaktigt och dessutom skulle det motverka sitt syfte.
En annan sak är att man inom kriminalvården ändå måste lära sig att hantera den här typen av situationer -- alltså människor som har psykiska problem -- och man måste ju -- det visar ju all praktisk erfarenhet -- ha sådana kunskaper och sådana erfarenheter -- inte att kanske vara psykiater, men att ändå hantera sådana situationer. Det där är i betydande utsträckning en utbildningsfråga. Inom ramen för kriminalvårdens förtjänstfulla utbildningsprogram pågår också sådana utbildningsinsatser där man försöker lära befintlig personal hur man hanterar den här typen av situationer. Jag tror att en av Göran Källbergs kolleger, som har stor erfarenhet på det här området, bl.a. brukar medverka i en del sådan utbildning för personal. Därmed inte sagt att vi har hunnit göra tillräckligt, men det här kan ändå ge en allmän idé om vilken inriktning vi menar att det här arbetet skall ha för att hantera ett svårt bekymmer.
Oidentifierad röst: Jag uppfattade det som två frågor egentligen. För det första om man klarar av fyraveckorsgränsen, jämfört med sexveckorsgränsen, och i det sammanhanget är jag ju lekman. Men efter att ha konsulerat min motpart på landstingssidan och också läkare utanför organisationen, har jag en bestämd uppfattning att det är fullt möjligt att genomföra undersökning inom den här tidsramen. Problemet ligger inte riktigt där utan problemet är vilken organisation man har, därför att mycket av tiden som går åt handlar om pappersflöde, informationsflöde, och därför är det min uppfattning att man -- om man lyckas få en landstingsövertagande och en förbättrad integration mellan den övriga psykiatrin och den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten -- så finns det avsevärt bättre förutsättningar för att bedriva undersökningarna inom den här nya föreslagna tiden.
Den andra frågan om hur förhandlingarna går är också väldigt svår att svara på. Som förhandlare -- att sitta i offentlighet och tala om hur det går -- det är väldigt svårt. Man kan väl säga så här, att det här är en besvärlig materia. Det är svårt för någon att med öppna armar längta efter den här typen av frågor. Men jag har ändå den uppfattningen, att landstingen är beredda att ta över verksamheten. De är också beredda att ta emot väldigt mycket pengar för det, och där kanske finns en ekonomisk paradox litet grand, därför att det går att lösa problemet kortsiktigt genom att staten ger landstingen väldigt mycket pengar, men det är också stor risk då för att man fortsätter att bedriva verksamheten med samma lokaler, samma människor och enligt samma system -- organisatoriskt -- som gäller i dag, och det tror jag vore olyckligt. Det är viktigt att man åstadkommer just den här integrationen, och då tror jag också att det kommer att bli betydligt billigare.
Oidentifierad röst: Bara en kort uppföljningsfråga. Du sade att förhandlingarna går bra. Om jag förstått saken rätt så har förhandlingarna gått bra i tre--fyra år. Om jag får ställa en uppföljningsfråga: Har ni förhoppningar att komma till ett slut i förhandlingarna under våren?
Oidentifierad röst: Förlåt om jag korrigerar, men inte har de gått bra i tre--fyra år. Jag vet inte ens om de har gått. Men någonting har pågått. Det har pågått samtal och det är trögt, det är svårt, och jag är optimist och tror definitivt på att det här skall gå. Det måste gå helt enkelt. Och jag tycker att dem jag har diskuterat med också inser det.
Göthe Knutson (m): Sten Heckscher talade flera gånger om uppstramning. Jag utgår från att när riksåklagare Jonsson gjorde sin beskrivning av den här lagrådsremissen och då utgick från att det finns problem -- en mängd problem -- åklagarna hör till den kategori som skall försöka ställa till rätta eller blir offer för eller har nu att handskas med de problem som den nuvarande, bristfälliga ordningen för med sig. Jag uppfattade det alltså på det viset, och att den här åtstramningen ligger i rätt riktning. Då frågar jag: Hur kommer det sig att man från en distriktsåklagares sida kan ha en, åtminstone hörbarligen, diametralt motsatt uppfattning om det här? Att detta inte räcker på något sätt? Är det över huvud taget på samma grundvärderingar som ni nu gör den här bedömningen? Och för att få veta litet om det här skulle jag vilja be att riksåklagare Jonsson gör kommentarer till distriktsåklagare Christel Anderbergs synpunkter här och att distriktsåklagaren försöker ge exempel på vad det är som är så helt otillräckligt, så att vi här kan få en bedömning av eller bilda oss en uppfattning om detta från regeringens sida helt enkelt bara är ett försiktigt försök att göra en uppstramning eller om det behövs ett helt annat synsätt, i grunden alltså, där det också är frågan om påföljderna? Får jag också fråga om statssekreterare Heckscher har synpunkter, utöver vad han nu sade, på den synpunkt som Christel Anderberg lade fram, nämligen att det inte finns förutsättningar att tillvarata offrens intresse genom den här lagrådsremissen eller att den är helt centrerad på gärningsmännen och att offren helt försvinner i den här lagrådsremissen och de lagförslagen.
Torsten Jonsson: När vi gick hit hade Christel Anderberg och jag kommit överens om att vi skulle tala var och en för sig, och det har vi sannerligen gjort. Det skall inte på något vis undanskymma det förhållandet att jag har den allra största respekt för Christel Anderberg och för vad hon har sagt här. Vi har delvis olika utgångspunkter när vi talar om det här. Jag ser det hela som att vi i dag har ett system som fungerar ganska dåligt. Det finns avigsidor i det, och man har försökt att genom det här förslaget komma till rätta med avigsidorna.
Avigsidorna, kan jag säga bara som exempel, det är sådant som jag tror varje åklagare som har några år på nacken har varit med om. Det är att en person blir av undersökande läkare förklarad i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård och ibland står det t.o.m. under lång tid. Och så vet vi att personen i fråga kommer till den slutna psykiatriska vården. Vi vet i ett fall, som jag själv varit inblandad i, att en person som hade dömts för mord kom till ett mentalsjukhus, och det är litet osäkert om han låg över natten, innan han fick försöksutskrivning och därefter inte besökte sjukhuset annat än vid tillfälliga besök dagtid.
Sådant kan inte undgå att göra intryck på en. Och jag tror att man kan säga att i de allra flesta av de fallen är det de vårdande läkarna som sedan tar hand om patienten som har en diametralt motsatt uppfattning mot den undersökande läkaren i fråga om vårdbehovet -- någon annan förklaring kan jag inte se. Jag kan inte tro att den vård som har ägt rum under den tid man väntade på att domen skulle vinna laga kraft verkligen har haft den effekten att vederbörande har blivit frisk under tiden och kunnat skrivas ut omedelbart. När det har varit sådana svåra avväganden är jag övertygad om att det då har varit i de här fallen som tas upp nu, nämligen jämställdhetsfallen. Jag tror att det är de fallen som det är viktigast att bli av med. Och jag tror att hela den här problematiken -- jag tror det var Sten Heckscher som talade om den för någon vecka sedan -- och han sade då ungefär så här att "det finns ingen bra lösning, det gäller bara att välja den som är minst dålig". Och jag tror att vi med det här förslaget som har kommit nu har kommit på den minst dåliga lösningen. För stunden. För jag tror aldrig vi skall slå oss till ro och säga att det här är det slutliga ordet och att det här är där vi skall fastna för för all framtid. Och vad jag menar är att det här är ett förslag som jag tror är väl ägnat att låta rättstillämpningen försöka med, och fungerar inte det här, då måste vi komma igen. Jag tror inte att vi skall ta de där riktigt stora lappkasten i ett sådant här ärende. Jag tror att man måste pröva sig fram med justeringar och se när man når en lämplig avvägning. Tills vidare tror jag att det här är en lämplig avvägning.
Christel Anderberg: Jag kan bara tillägga att det är just det här som har bekymrat inte bara mig, utan alla mina kolleger under alla de år som jag har varit inom åklagarbanan, att det i allmänhet är de farligaste brottslingarna som får sluten psykiatrisk vård och väldigt ofta för allvarliga våldsbrott, och då tycker man ju inte att det är tillfredsställande att en sådan farlig brottsling som har begått allvarliga brott skall vara ute igen efter en vecka, fjorton dagar, någon månad. Man måste ändå, som jag tidigare sade, ha någon rimlig proportion mellan gärning och påföljd, och det var ju också socialberedningen inne på i sitt betänkande, nämligen att det blir stötande för det allmänna rättsmedvetandet om man inte har den här rimliga proportionen. När man nu läser den här lagrådsremissen så sägs det att längsta tid för rättspsykiatrisk vård skall vara fyra månader, visserligen med möjlighet till förlängning sex månader i taget, men inriktningen är alltså att vården skall få pågå i högst fyra månader, och det tycker jag är rätt så anmärkningsvärt, om man sätter det i relation till de allvarliga brott som jag talar om -- mord, dråp, mordbrand, våldtäkt, den typen av våldsbrott.
Sten Heckscher: Ja, Göthe Knutson undrar vad det kommer sig att det finns så olika uppfattningar och du arbetar väl själv i ett hus där sådana också gör sig gällande, så jag är själv inte lika förvånad över att det finns olika uppfattningar. När det gäller den här frågan om offer och gärningsman så var jag inne på det här tidigare, och jag menar att den här reformen, såvitt det gäller lagöverträdarna, är klart offerinriktad. Bara för att nämna några konkreta frågor: hela systemet med särskild utskrivningsprövning som ju syftar bl.a. till att komma till rätta med det som riksåklagaren och Christel Anderberg kritiserar, nämligen att utskrivning ibland kan ske på ett sätt som man tycker är för lättvindigt, det går ju just ut på det, och det är ju en mycket klar markering av samhällsskyddsintresset. Jag är inte riktigt säker på att man någonstans i världen har vågat sig på att gå riktigt så långt i den delen som vi faktiskt gör här. Men det skall jag inte svära på, men det är i alla fall en klar inriktning åt det hållet. En annan är ju de här underrättelserna till målsägande. En tredje är en skärpning av kriterierna för överlämnande till psykiatrisk vård, och där finns det en sak som också kommer att rimligen få betydelse i förhållande till de här, som riksåklagaren påpekade, mycket korta vårdtiderna som ofta kan tänkas ha sin grund i att undersökande läkare och domstolen, å ena sidan, och det stället där vården ges, å andra sidan, kan ha olika uppfattningar om vårdbehovet. Det skall vara utomordentligt klart, när ett överlämnande sker, att det finns ett klart behov av vård och där vården har någonting att ge. De situationer i praktiken som man ser, där vården upphör tidigt, det är väl när man säger på det ställe där vederbörande hamnar, att vi kan inte göra någonting åt det här, så därför skriver vi ut. Alltså det skall vara dels ett klart behov av vård, dels skall vården ha någonting att ge.
De här vårdtiderna, som Christel Anderberg pekar på, det är ju ingalunda så att det är absoluta begränsningar på den punkten. Det handlar om omprövning av vården, och det är ju från rättssäkerhetssynpunkt viktigt att människor inte hålls inlåsta på sådana här kriterier utan att den saken kontrolleras, men när domstolarna beslutat om särskild utskrivningsprövning, så fordras det ju för utskrivning att man bedömer att det inte längre finns någon farlighet, och i det ärendet försöker vi också garantera samhällsskyddsaspekterna och därmed -- skall vi säga -- offerorienteringen, genom att åklagaren skall ha möjlighet att dels yttra sig i själva ärendet, dels överklaga det till högre instans.
Vad gäller proportionalitet så är det ju egentligen inte proportionalitet mellan gärning och påföljd som man skall vara ute efter i de här sammanhangen just när det gäller psykiskt avvikande, utan det är väl snarare så att man vill ha en relation mellan farlighet och påföljd, så att man skall kunna förebygga framtida olyckor. Det är det som är det väsentliga i sammanhanget.
Göthe Knutson (m): Min första följdfråga är: Om jag har rätt förstått det här nu, så ser Christel Anderberg som distriktsåklagare mera till den allmänna rättsuppfattningen och diskrepansen i påföljden här. En gärningsman har alltså begått låt oss säga ett dråp här, och påföljden, om vederbörande är frisk, skulle vara några år i fängelse, under det att den bara blir en kort tid, om vederbörande har turen att bli förklarad sjuk. Och jag upprepar: Är det rätt alltså, att distriktsåklagaren mera ser här rent till anstötligheten i att en person då kommer ut och då utgör kanske ett hot mot allmänheten, och att ni från departementets sida, statssekreteraren, inte har relaterat den här skrivningen efter de principerna utan helt centrerat det på sjukdomsbilden? Det är ju dock en uppstramning, och den måste ju ha tagit hänsyn till någonting. Jag försöker komma fram till varför det kan vara en sådan uppenbar divergens här i uppfattningen.
Sten Heckscher: Ja, jag skulle vilja säga det att vi tar mycket stor hänsyn till vad som skulle bedömas vara anstötligt, och det har att göra med det att i nästan alla demokratiska länder finns det någon form av särreglering för människor som till följd av psykisk sjukdom begått brott. Och det här går tillbaka på grundläggande straffrättsliga principer om skuld och ansvar. Motivet är egentligen detsamma som till att man inte dömer åttaåringar. Det går tillbaka på ett ansvars- och skuldresonemang. Det är det som ligger i botten på det här. Det är en stor och svår fråga, det medges gärna, men jag tror att det skulle väcka en utomordentligt stor internationell uppmärksamhet om vi plötsligt mälde oss ut ur denna internationella tradition. Vi har delvis nästan gjort det, för Sverige är, tror jag, jämte Grönland de enda områden -- det finns visst någon delstat i USA också -- som har det system som vi har och inte ett uttryckligt resonemang om ansvarsfrihet som vi hade före brottsbalken. Göthe Knutson kanske erinrar sig strafflagen 5:5 och 5:6 som hade mer uttalat om tillräkneligheten. Men i praktiken är det så att brottsbalken ändå i grunden bygger på samma resonemang. Vi har alltså en något annorlunda konstruktion. Man kan dömas för brott även om man är psykiskt störd ... ohörbart ... Man blev inte straffri längre, men i stället inför man det då som påföljdsbegränsningar just för att inte komma i en brinnande konflikt med vad anständigheten kräver och vad den internationella traditionen på området här är. Så ser vi saken i samband med det här anstötlighetsresonemanget.
Ingbritt Irhammar (c): Jag skall uppehålla mig litet runt återfallsriskerna. Om nu en gärningsman har begått ett brott under psykisk störning, så vet vi då att dels kan han få åtalsunderlåtelse, och det var ca 400 om året, dels kan han överlämnas till sluten psykiatrisk vård, och det är ca 300 om året i dag och dels kan han vårdas inom kriminalvården ... ohörbart ... andra påföljder. När vi nu är på väg att ändra detta, att vårda fler inom kriminalvårdens ram och föra över fler dit, så är det ju väldigt viktigt egentligen att vi vet vilka effekter det får, och det är därför jag vill komma in på utvärderingssidan här. Vi skall se till att man får en sådan vård för gärningsmannen, att det helst inte blir något återfall i brott och då är min fråga: hur ser det ut i dag på återfallssidan, dels beträffande dem som inte åtalas alls, alltså får åtalsunderlåtelse, det blir ingen påföljd, dels beträffande dem som vårdas inom sjukvårdens ram på sjukhus och dels beträffande dem som vårdas inom kriminalvården. Vad är slutsatserna här? Jag kan se att man dels skall ta hänsyn till gärningsmannen och samtidigt är ju då den bästa hänsynen till offret att det aldrig blir något återfall, egentligen. Så om vi sätter en minskning av återfallsrisken som bland det viktigaste för att det inte skall begås nya brott, då är det ju egentligen det som skall vara grunden till hur vi i fortsättningen vårdar de här. Är det någon som kan uttala sig, antingen Sten Heckscher eller från socialdepartementet, Karl-Ingvar Rundqvist, eller kanske riksåklagaren om dessa aspekter i första hand?
Sten Heckscher: Det är inte så lätt att ge ett utförligt och korrekt svar på det där. Det förekommer en del olika forskningsrön och upplysningar om det. Jag såg att Lars Lidberg kom in i lokalen här nyss. Han har en del erfarenhet av sådant. Han är psykiater på Huddinge sjukhus. Men som i många återfallsundersökningar så går det att finna stöd för såväl det som det andra, och jag vågar nog påstå att återfallsrisken kanske inte är så tydligt relaterbar till vilken påföljd som väljs. Jag kan erinra mig på senare tid två undersökningar; dels en som hävdade att man fick lägre återfall med psykiatrisk vård än med fängelse, dels en som presenterades nyligen, som hävdade motsatsen. Jag är inte säker på att jag tror på någondera, om jag säger så. Det här är utomordentligt svåra fall, och det är inte säkert att man kan göra så oändligt mycket åt återfallsrisken med själva verksamheten, vare sig på ett fängelse eller på ett mentalsjukhus. Självfallet har man emellertid den ambitionen i allra högsta grad på båda ställena, men tydligare än så kan jag dessvärre inte bli. Jag har svårt att uttala mig närmare för min del, men det kanske är någon annan som kan.
Jag vill bara säga en sak till. Du var inne på det här med åtalsunderlåtelserna. De beror i regel på att vederbörande i vart fall undergår sluten psykiatrisk vård. Så det är inte helt riktigt att säga att det inte blir någon påföljd, utan det är bara den verksamhet som redan pågick som fortsätter, och här pekas i lagrådsremisserna på, apropå något som någon sade här tidigare om åklagaren: låt oss anta att det är någon som undergår psykiatrisk tvångsvård som inte är rättspsykiatrisk vård eller rättspsykiatrisk vård som inte innefattar särskild utskrivningsprövning, då står det ju naturligtvis åklagaren fritt att i det fallet inte ge åtalsunderlåtelse, utan i stället gå till domstol. Om åklagaren vill skaffa sig så att säga bättre garantier mot otidlig utskrivning, den möjligheten finns ju alltid, så är åklagaren inte skyldig att ge åtalsunderlåtelse i ett sådant fall, om åklagaren t.ex. bedömer att det är farligt i situationen.
Lars Lidberg: Då det gäller åtalsunderlåtelse kan jag säga säkert, att där finns inga studier. Återfallsundersökningar är svåra därför att det är i regel de svåraste brottslingarna, gärningsmännen, som förs över i psykiatrin, där återfallsrisken är störst. En undersökning som är gjord hos mig visar att vid våldsbrott -- det gäller inte mord och dråp, för återfallen i de brotten är så få, så det är svårt att göra ordentliga undersökningar -- vid grova våldsbrott är återfallssiffrorna lägre för dem som överlämnas till psykiatrisk vård än motsvarande som döms till fängelse. Det gäller nu gruppen jämställda detta. Vad gäller sexualbrott är återfallen fler, och det var det Sten Heckscher kanske var inne på nu -- enligt en undersökning av dem som överlämnas till vård och enligt en undersökning jag själv har gjort och i ännu högre grad enligt en undersökning som min kollega Sten Levander, som är professor i rättspsykiatri i Norge, har gjort. Och det kanske hänger ihop med att den psykiatriska vården saknar resurser att ta hand om sexualkriminella, vilket faktiskt kriminalvården har byggt ut. De här återfallssiffrorna beror alltså på brottstypen ganska mycket, men jag tycker att det är viktigt att man har sådana undersökningar i gång och skapar möjligheter för att göra det. Det tror jag är en mycket viktig bit som borde understödjas.
Göran Källberg: Jag vill bara kommentera det här med att vi till den slutna psykiatriska vården oftast får de som är svårast störda och väldigt sjuka, där återfallsrisken är stor. Här nämns den här gruppen sexualförbrytare. Jag tycker man bör poängtera att definitionsmässigt kommer de s.k. serievåldtäktarna, de som har ett inre tvång och som begår de här brotten på grund av sjukdom, att överlämnas till psykiatrin, medan kriminalvården får många som är så att säga mycket mindre belastade, där återfallsrisken inte är så stor. Därav det dåliga resultatet. Men alltså definitionsmässigt är det de som kommer till psykiatrin. Tyvärr kan vi inte bota alla ändå, givetvis.
Ingbritt Irhammar (c): Får jag då bara ställa en uppföljningsfråga här. Det här tycker jag pekar på behovet av att det här lagförslaget -- om det nu går igenom -- verkligen följs ytterst noggrant och utvärderas inom en mycket snar framtid, följt av sådana här undersökningar också. Är det planer på det?
Oidentifierad röst: Jag kan bara nämna att det står uttryckligen i lagrådsremissen att en uppföljning skall ske och att den skall ske inom kort efter det ikraftträdandet har skett. Däremot kanske det inte direkt står någon anknytning till forskningsverksamhet av den här typen, men en uppföljning av hela lagstiftningskomplexet är tänkt.
Bengt Harding Olson (fp): Jag noterar med tacksamhet att äntligen har vi fått ett förslag som gäller den här lagstiftningen om psykiskt störda lagöverträdare. Jag har åtminstone varje år sedan 1985, tror jag, efterlyst den hos varierande ministrar. Men nu har vi i alla fall fått en produkt här. Efter att ha varit kritisk nu till den tid som det har tagit innan det har lagts fram, så vill jag ändå säga att jag tycker att den här remissen visar stora förbättringar jämfört med vad som nu gäller, och jag tänker då framför allt på samhällsskyddet och informationen till brottsoffren.
Jag har egen erfarenhet av det här som åklagare vid ett trippelmord. Den personen satt inne i sex månader i sluten psykiatrisk vård och gick därefter ut. Jag tror inte att detta skulle inträffa med den här lagstiftningen, om den hade gällt.
Men problemet, det är det som min fråga anknyter till, det är ju att de här förbättringarna som är avsedda de skall träda i kraft den 1 januari 1992. Jag tycker att det är alldeles klart att det finns ett behov av snabbare ikraftträdande på i varje fall de här begränsade bitarna som vi talat om, särskild utskrivningsprövning, information till brottsoffer i samband med detta. Jag har motionerat om det i riksdagen här. Den skall avgöras i justitieutskottet. Jag tycker att om man har ambitionen från justitiedepartementets sida -- och jag utgår också från socialdepartementets sida -- att mena vad man säger, då skall man inte låta det presumtiva brottsoffret vänta i mer än ett och ett halvt år till detta blir bättre. Då säger man att det här är svårt att genomföra. Det borde det inte vara. Domstolen -- även om man nu landar på länsrätten som är föreslaget -- kan hantera detta. Åklagarna är beredda att hantera det, och jag utgår från att man är det även på läkarsidan. Och det borde inte vara särskilt resurskrävande. Jag vill påstå, alltså, att det är viktigt att man gör det här nu och inte när det är för sent. Det är ett rimligt krav. Jag tycker att det skulle vara i morgon. Men ett rimligt krav är i varje fall att vissa av reglerna träder i kraft den 1 januari 1991 eller är det inte det, statssekreterare Sten Heckscher?
Sten Heckscher: Med all respekt för riksdagens kapacitet tvivlar jag på att riksdagen har fattat ett beslut i detta jätteärende den 1 januari 1991.
Bengt Harding Olson: En kommentar. Jag tror att vi har sett i den här byggnaden fall då mycket mer komplicerade beslut har kunnat tas på mycket kortare tid och kanske t.o.m. mindre angelägna beslut, så jag är beredd att verka för detta, och får vi bara hit papperna, så skall vi nog kunna ordna det.
Birthe Sörestedt (s): Jag vill ställa några frågor om rättspsykiatriska undersökningar, dels till Sten Heckscher, dels till Karl-Ingvar Rundqvist. Eftersom lagstiftningen skall fungera måste verksamheten fungera. Jag hörde här att det var en ny organisation som skulle underlätta att den här lagstiftningen uppföljs. Nu finns det möjlighet att få två olika huvudmän, dels staten, dels sjukvårdshuvudmännen som kan sköta undersökningsverksamheten, och jag undrar, trots att vi fick reda på här att det skall göras en del § 7-intyg och att en del undersökningar görs där i stället, om det kommer att finnas fler undersökningsenheter, om det är behov av fler platser framöver än i dag? Dessutom undrar jag om man får en bättre genomströmning, för det som har varit problem under tidigare år har varit att färdigundersökta patienter har haft svårigheter att erhålla vårdplats. Nu är det så att det ges en tidsfrist på sju dagar, innan man påbörjar undersökningarna. Kommer denna tidsfrist att kunna utökas? Kan man begära dispens här också eller är den tiden fast? Påverkas de här fyra undersökningsveckorna av om tidsfristen skulle bli längre än de sju dagarna? Ytterligare några frågor gällande det här med olika huvudmän. Det är ju viktigt att undersökningarna blir enhetliga och likvärdiga. Då undrar jag vem som har det yttersta ansvaret för att se till att det blir så. Sedan har det också framförts från dem som jobbar inom rättspsykiatrin att när man skall ta beslut om ett vårdbehov och sedan genomföra också vården, att det finns möjlighet att man påverkas av det här, och nu undrar jag: Finns det några farhågor på det här området?
Sten Heckscher: Det var en hel del. Vi hamnar nog ändå hos Karl-Ingvar Rundqvist, men jag kan ju börja. Socialstyrelsen kommer även i framtiden att ta ansvar för undersökningarnas utformning så att säga. Även om de då inte skulle bli chefsmyndighet för de ställen där undersökningarna utförs, så har de möjligheter ändå att ha inflytande på hur själva undersökningarna skall se ut. En princip som vi försöker slå fast är att man tydligare än i dag skall kunna säga, att när man tycker sig veta vilken slutsats som skall dras, då skall man kunna sluta undersöka. Det är också ett sätt att effektivisera verksamheten, men vi tror att det här är en sak som också kan göra det mera attraktivt för landstingen att ta över den här verksamheten. Eller hur, förhandlaren? Så måste det ju vara.
Den här sjudagarsregeln kommer inte att påverka fyraveckorsregeln. Det var en annan fråga du hade. Vi hoppas ju att undersökningsverksamheten skall äga rum på samma enheter där eventuell vård skall ges, och det skulle i så fall lösa en annan av de frågor som du ställde, nämligen att det blir ackumulerat, för att man inte hittar vårdplatser, men inte kan få nya som undersöks. Jag tror det var så du menade? Det menar vi också skall kunna bli något bättre.
Jävsaspekten som du var inne på: nej, vi tror inte att det leder till några problem, egentligen. Vi har all anledning att tro att det här är människor som hanterar de här situationerna med professionellt och seriöst ansvar, och vi tror att det vore att misstro dem att inbilla sig att det inte skulle fungera. Vi tror, som jag var inne på tidigare, snarare att riskerna är mindre, eftersom skillnaden i bedömningar mellan undersökande läkare och vårdande läkare rimligen måste bli mindre, så vi slipper en del av de underliga lakuner som har byggts upp i dag onekligen, som har ställt till större problem än sådana här jävsfrågor.
Den fråga som kvarstår, som jag uppfattar den, är om antalet enheter räcker till. Och det är min bedömning att det gör det. Man kan naturligtvis tänka sig att om volymen minskar, någon enhet skulle kunna falla bort, men vi har också intresse av att få en organisation inom landstingssektorn som svarar mot de behov vi diskuterat i övrigt här. Så något intresse av att minska och koncentrera det i sig finns väl inte.
Karl-Ivar Rundqvist: Får jag bara tillägga kanske då, att när det gäller det yttersta ansvaret för undersökningarna, så kommer naturligtvis också i fortsättningen socialstyrelsen att ha ett ansvar här, och möjligheterna som hittills utnyttjats emellanåt, att inhämta yttrande från socialstyrelsens rättsliga råd, kommer ju också att finnas kvar. Några förändringar i det avseendet är inte föreslagna.
Lars Sundin: Socialberedningen föreslog ju s.k. insynsnämnder, och det förslaget finns inte med i lagrådsremissen. Tycker du, Suzanne Ahlner, att de här förtroendenämnderna är tillräckliga insynsorgan i den här verksamheten vi talar om.
Och en liten fråga till: Hörde jag rätt, Sten Heckscher, du har en viss vacklan där hos dig. § 7-intyget tyckte du kanske inte heller var tillräckligt för att någon på det skall kunna dömas till sluten psykiatrisk vård?
Suzanne Ahlner: Det är inte alldeles lätt att bedöma, naturligtvis, hur de här förtroendenämnderna resp. insynsnämnderna skulle komma att fungera i praktiken. Men så som vi har sett det, med den korta tid vi har haft till vårt förfogande att titta igenom det här förslaget -- jag tvingas reservera mig av det skälet -- så har vi väl trott att den här konstruktionen med förtroendenämnder och stödpersoner och möjligheterna till rättshjälp skulle vara tillräckligt. Men, som sagt, jag tvingas reservera mig, för vi har inte riktigt haft möjlighet att gå igenom det så väldigt noga.
Sten Heckscher: Nej, det var Suzanne Ahlner och inte jag som uttalade frågor om § 7-intyg. Men låg mig säga där att det sker ju den förändringen att det skall krävas rättspsykiatrisk kompetens hos undersökande läkare för att ett § 7-intyg skall kunna leda till överlämnande. Det skall inte kunna leda till överlämnande med särskild utskrivningsprövning, och det sägs dessutom uttryckligen i remissen att det är frågan om, om något större och förhoppningsvis bättre undersökningar än de § 7-intyg som finns i dag, där jag kan dela Suzanne Ahlners uppfattning att som de ser ut i dag i regel, så skulle det inte vara ett tillräckligt underlag, så vi är nog egentligen inte särskilt oeniga på den punkten.
Oidentifierad röst: Jag vet inte om jag skulle kommentera något skälen till att man inte har valt att gå på linjen insynsnämnder, och i och för sig är det ju naturligtvis ett behov av kontroll och insyn på detta område, men en bedömning som har gjorts är väl att socialberedningens förslag i den delen underskattade de kontrollorgan som redan finns via socialstyrelsen, via hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Och sedan är det väl också en allmän inriktning i dag, att inte skapa nya statliga myndigheter utan särdeles starka skäl, och vidare så har ju utvecklingen, när det gäller förtroendenämnderna, såvitt vi har kunnat finna, varit positiva, allmänt sett, och att det finns förutsättningar för en utbyggnad på det området.
Birgit Henriksson (m): Jag vill gärna knyta an litet grand till en fråga som Lars-Erik Lövdén tog upp när han talade om landstingens övertagande som sjukvårdshuvudman här. Jag har själv fullt, åtminstone i mitt landsting och hela omstruktureringen av psykiatrin och ställer mig väldigt frågande till hur det skall kunna fungera, därför att vi har ju nu byggt ut öppenvårdsavdelningar och det har blivit åtminstone en tendens i det landsting jag själv känner att i dag har man inom den slutna vårdenheten mycket tunga och mycket svåra fall. Dessutom skall man där aktivera och föra en positiv återanpassning så att säga och det här har man synnerliga besvär med. Och jag skulle därför vilja fråga om det är speciellt för mitt landsting eller om man inte har samma tendens även i andra, och att man därför kommer att få svårt att föra över vården här, även om jag förstår att man inte kan bli självförsörjande i dagens läge inom kriminalvården, som Sten Heckscher sade.
Jag har också en annan fråga som knyter an litet grand och det gäller de utvecklingsstörda. Det har ingen berört här, men det var många som sade att man var nöjd med det nya begreppet allvarligt psykiskt störda. Men från utvecklingsstörda har man reagerat mot den här benämningen, och det är visserligen inte så många i dag som har begått allvarliga brott här, men man har en sluten avdelning vid Salberga t.ex. Jag skulle också vilja fråga om man ämnar ändra på detta. Jag har inte fått någon klarhet riktigt i det här, men som sagt tiden har ju varit kort att läsa igenom de här papperen. Kommer man att behålla det här specialsjukhuset eller ämnar man även förändra inom de här delarna?
Oidentifierad röst: Jag tror att den första frågan om hur det ser ut i landstingen är svår för oss att svara på. Det finns representanter i salen, vet jag, från Landstingsförbundet. Då kanske frågan bäst kan besvaras där.
Britta Bjelle: Skall vi återkomma till den frågan eller skall vi höra nu ändå, när frågan ändå är ställd. Finns det några synpunkter på det här från Landstingsförbundet?
Ulf Wetterberg: Det här är inte en fråga som jag behärskar så mycket. Jag skulle väl vara tacksam om en del av de närvarande läkarna kanske kommenterar det här också, men allmänt kan sägas för det första att det är riktigt att psykiatrisk vård och därmed också tvångsvård är en uppgift för landstingen enligt hälso- och sjukvårdslagen, och att det blir ju en fråga för landstingen att försöka organisera den här vården på bästa sätt. Sedan får det avgöras om det är varje landsting som skall ha de här vårdresurserna eller om man bättre kan t.ex. samverka inom resp. sjukvårdsregion. Jag tror inte att vi kommer att se att det kommer att vara samma lösningar över hela landet och i varje landsting, utan här får man försöka att se på de lokala förutsättningarna och hur man skall lösa de här frågorna.
Göran Källberg: Jag kan svara litet grand, eftersom jag kommer från ett mentalsjukhus där vi har både den regionenhet som jag svarar för och tre andra psykiatriska kliniker och har litet insyn. Jag har sett litet ute i Uppsala Bro sjukvårdsregion och det har ju varit så att de sista åren har psykiatrin omstrukturerats oerhört mycket, och man har då siktat in sig på öppna former i väldigt hög grad. Om man ser det litet från vår synpunkt, så har det väl varit så att den här gruppen svårast sjuka ofta är kriminella och kanske har kommit litet i kläm. Man har däremot på flera håll nu, åtminstone inom vår region, uppmärksammat det här, och på flera ställen har det tillskapats sådana här s.k. sektorsövergripande avdelningar för ett fåtal patienter som inte anses vara så farliga att de behöver vårdas på specialenhet utan kan vårdas på hemortssjukhus, men kanske är för besvärliga att ha på en vanlig avdelning. Och där har man på flera ställen nu tillskapat mindre enheter inom flera olika landsting, så att det pågår en successiv omstrukturering så att man även skall täcka in vården av den här gruppen patienter.
Martin Ellton: Jag representerar sydöstra sjukvårdsregionen, och där har vi redan en modell som fungerar alldeles utomordentligt bra i det här sammanhanget, en modell för psykiatrisk vård i tre nivåer som en pyramid. Överst har vi en regionvårdsenhet som sysslar med vård av de särskilt vårdkrävande på särskilt avtal med staten och som i två år nu har gjort rättspsykiatriska utredningar. Under den nivån har vi inom våra tre landsting länsavdelningar som är en buffert mellan denna superenhet, som är regionvårdsenhet, och den sektoriserade psykiatrin. Och det är den modellen som jag tror att det är alldeles självklart att man måste bygga upp i de olika sjukvårdsregionerna. Men jag håller med i den oro som här har givits uttryck för, nämligen att nerbantningen av psykiatrin och omstruktureringen till mera öppna former har gått litet för långt när man ser just på den kategorin personer som vi i dag talar om.
Berith Eriksson (vpk): Ur samhällspreventiv synpunkt i ett längre perspektiv är det ju tre frågor man vill ställa sig: Av vilka och varför begås brott? Hur är vården under påföljdsdelen och hur förbereds ett återvändande till samhället? Men jag tänkte uppehålla mig vid den första frågan. I och med att vi har avvecklat mentalsjukhus och slussat ut även psykiskt sjuka människor till ett eget boende i samhället har det kommit vissa signaler, tycker jag, om att man inte har förberett utflyttningen tillräckligt bra. Kan man i någon statistik se vilken verkan det har haft detta att man har flyttat ut dessa psykiskt sjuka människor ut i samhället? Återkommer de i brottsstatistiken?
Börje Lassenius: Ja, det finns många intressanta frågor man skulle vilja kunna svara på, men den statistik som finns är inte så fullständig att man med någon stor säkerhet kan svara på den här frågan. Man kan väl bara konstatera att i 1970-talets början var förekomsten av rättspsykiatrisk undersökning ungefär 50 % högre än i 1980-talets slut. Under 1980-talet har antalet personer som genomgått rättspsykiatrisk undersökning och likaså antalet personer som vårdas efter att av domstol ha lämnats till vård varit ganska oförändrat under många, många år. Det talar ju då för att det inte skulle i någon utsträckning ha uppstått fall där människor har gjort sig skyldiga till brott på grund av att de inte längre vårdas på sjukhus. Sådana påståenden har man från andra länder, där man uppger att så har varit fallet. Man kan naturligtvis peka på enstaka människor, enstaka patienter, där förhållandena har varit sådana att de har vårdats, skrivits ut och sedan återfallit och behövt vård igen. Det tror jag att man aldrig riktigt kan komma ifrån, eftersom bedömningar av de långsiktiga prognoserna är svåra. Men jag vill påstå att i det stora hela kan man inte se någon tendens av utslussning från sjukhusen att det skulle ha visat sig i brottsligheten.
Eva Johansson: Jag skulle vilja återkomma till den diskussion som fördes för en stund sedan. Det var Christel Anderberg som avfyrade en ganska rejäl salva som jag inte riktigt förstod vad den avsåg för någonting. Om din kritik gällde dagens förhållanden eller om den gällde det förslag till förändringar som många av dem som sagt någonting om det ändå har varit överens om att de syftar till att avhjälpa de problem som du tog upp och som vi väl allihopa vet att de finns och är kritiska till. Du sade att förslaget inte är bra, och frågan är ju då: Tycker du att det här förslaget går i fel riktning eller går det inte tillräckligt långt, eller var det så att din kritik gäller dagens förhållanden? För jag tyckte att din beskrivning mer passade in på dagens förhållanden än på det som vi tror kan bli resultatet av de här förändringarna?
Christel Anderberg: Den kritik som jag framförde riktade sig naturligtvis mot dagens förhållanden. Jag talar utifrån de erfarenheter som jag har haft under 20 år som åklagare, och tyvärr måste jag konstatera att den här lagrådsremissen inte alls gör mig hoppfull om att det skall komma någon förbättring till stånd. Egentligen tycker jag att det är mera kosmetiska ändringar som föreslås, som jag inte kan se kommer att leda till någon ändring egentligen, vare sig till det bättre eller till det sämre.
Eva Johansson: Jag måste ställa en följdfråga. Finns det ingenting i det här förslaget som du tycker är till bättre av det som alla de andra som har kommenterat saken ändå har tyckt -- att det är ett steg i förbättrande riktning?
Christel Anderberg: Svar nej.
Britta Bjelle: Vi skall nu lyssna till byråchefen Per Colliander, byråchefen Börje Lassenius och avdelningschefen Ulf Wetterberg.
Per Colliander: Ur kriminalvårdens synpunkt är det lagförslag som nu föreligger utan tvekan ett kraftigt steg framåt. Dagens situation är den att vi har ett visserligen begränsat antal, men ändå i genomsnitt ett femtiotal intagna, där diagnosen är att de är psykiskt sjuka och har ett vårdbehov som vi har svårigheter att få tillgodosett. Det skiftar mycket över landet. Jag utgår från att den mindre gruppen kommer att kunna hanteras på ett annat sätt i framtiden. Det vi har i större omfattning är ett ganska stort antal personer med mycket allvarliga beteendestörningar, som inte är psykiskt sjuka enligt traditionell diagnos utan som har grava personlighetsstörningar. Det är ett ökande antal. Sannolikt till följd av drogproblem har det här antalet ökat. Vi måste anpassa oss till denna verklighet. Många av de här personerna har ett förflutet som vårdtagare i psykiatrin, men de hör sannolikt inte hemma där i dag. De begår brott, döms till fängelse, beter sig egenartat, blir mobbade av de andra fångarna och sitter frivilligt isolerade. I dag på morgonen satt ett sextiotal fångar frivilligt isolerade därför att de var mobbade av de andra. Det hade enligt personalens bedömningar uteslutande att göra med deras avvikande beteende, deras osociala beteende, deras störande. Några få satt frivilligt isolerade av den motsatta anledningen, dvs. för att skydda sig, därför att bland dessa störda personer -- sådana som för 30 år sedan när jag började det här jobbet kallades för psykopater, en beteckning som kanske inte används i dag, men jag tror de flesta förstår vilka jag menar. Vi har några få som är kraftigt utagerande och skrämmer de andra. Ett exempel fick vi för några månader sedan, kanske för ett halvår sedan, en man dömd till livstids fängelse för fem mord -- det mesta jag varit med om -- han har vistats i psykiatri tidigare, han är nu på fängelse, han skrämmer de andra fångarna. Och just nu sitter han själv isolerad därför att han skrämmer de andra. Vi kan naturligtvis inte se fram emot att låta en livstidsverkställighet fortgå i isoleringscell. Utan det vi håller på att göra det är att anpassa oss till situationen. Vi planerar avdelningar för fångar med särbehandlingsbehov. Den resursförstärkning vi behöver på den sidan är, tror jag, egentligen varken tjänster eller platser eller lokaler, utan den är av kvalitativt slag. Vi måste se till att vi får personal som är särskilt utbildad för att hantera människor som beter sig litet egendomligt. Vi måste se till att vi får program för dagens innehåll som passar till den här gruppen människor. Vi måste konstruera sådana här avdelningar där varierande grad av samhällsskydd kan tillgodoses. Det är självklart att den livstidsdömde med fem mord måste hållas på ett sätt så att han inte avviker, medan vi har andra med betydligt kortare verkställighetstid och mindre allvarlig kriminalitet men ändå dessa personlighetsstörningar som vi kan ha på avdelningar med litet mindre rymningssäkerhet.
Vi vill inte ha psykiatrisk vård utförd inne på fängelserna. Det har framförts här av flera andra tidigare, att det finns många nackdelar med det. Vi har kvar några avdelningar som kallas för psykiatriska avdelningar. Det är väldigt olyckligt. Expertis som har besökt dem och som förstår sig på det här säger att standarden är ungefär hemsjukvård. Att kalla dem psykiatriska avdelningar är olyckligt, därför att det kan ge intrycket av att vi har resurser som vi inte har. Det kan vara en förklaring till de svårigheter vi på sina håll har att få psykiatrin att ställa upp och ta hand om det ändå begränsade antal personer som är verkligt sjuka.
Vi ser nog i det här lagförslaget att här öppnas en hel del möjligheter. Inte minst har man reglerat det som tidigare har varit -- och alltså innan det träder i kraft alltjämt är -- en gråzon, där det väl egentligen mest handlar om dem som frivilligt söker sig till psykiatrisk vård och som naturligtvis bör kunna få det. Men eftersom de ändå är fångar, är det angeläget att man har vissa kontrollmöjligheter, så som de skulle haft om de hade varit kvar på fängelset, och denna gråzon om ansvar och regler täcker man med det här förslaget, så att kriminalvårdsstyrelsen får fatta beslut och ta ansvar i viktiga frågor rörande permission, utevistelse och kontakter med omvärlden och annat i de här fallen. Det tycker vi är positivt, och vi tror att det kan leda till att fler av de fångar som mer eller mindre tillfälligt har vårdbehov kan få det tillgodosett.
Men jag upprepar: Vi avser att göra särskilda avdelningar, utbilda vår personal. Vi behöver kompetenshöjning. Vi behöver få den hjälpen av psykiatrin, främst allmänpsykiatrin, att vår personal ute på anstalterna verkligen känner att sjukvården tar sitt ansvar och känner sitt ansvar också för fångarna. Att man hjälper till med att hålla kompetensen på en hygglig nivå när vi arbetar med dem som kan vara gränsfall till att vistas på sjukhus.
Mycket av det här och vad det skall bli av det står och faller med de pågående, här omnämnda förhandlingarna, med sjukvårdshuvudmännens vilja och förmåga. Efter 33 år i den här verksamheten och efter att själv ha varit med på den yttersta kanten i Bexelius-kommittén så är min optimism något begränsad beträffande vad som skall inträffa, men jag tror att en realism ligger i att i vart fall de som är verkligt sjuka skall i fortsättningen kunna hanteras av psykiatrin -- att vi får i gång särbehandlingsavdelningar, där psykiatrin kan hjälpa oss med råd och kompetenshöjning vad gäller kunskaper, att psykiatrin kan ta emot vår personal som under ett utbildningsskede får komma och hospitera, och på det sättet tror jag att vi skulle kunna få en bättre tingens ordning till stånd. Vi ser alltså positivt på det och det är, vilket möjligen är överraskande, inte särskilt resurskrävande. Vi vill ha litet pengar till utbildning, och vi vill framför allt ha en del kompetens som vi saknar.
Börje Lassenius: Socialstyrelsen vill slå vakt om en möjlighet till rättspsykiatriska undersökningar även i fortsättningen inom varje sjukvårdsregion. I dag har vi två rättspsykiatriska stationer, i Linköping och Umeå, och fyra kliniker, i Uppsala, Stockholm, Lund och Göteborg. På klinikerna kan man undersöka de häktade undersökningsfallen.
Som ni alla vet har det under flera år varit bekymmer kring den rättspsykiatriska organisationen på grund av problem kring utredningens omfattning och effektivitet. Men vi tycker att vi på senare år börjar få en viss ökad effektivitet till stånd, vilket bl.a. har visat sig i att häktesköerna minskat. Klinikerna är ändå så små att flexibiliteten är liten, och det gör att under vissa perioder uppstår det fortfarande köbildning, men de köerna blir inte lika långvariga som tidigare.
Under några år har staten haft särskilda avtal som gjort att man har undersökt häktade också i Umeå och Vadstena på vanliga psykiatriska kliniker. Det har avlastat den ordinarie verksamheten, och det har visat på möjligheten att genomföra undersökningar med undersökta intagna på särskilda avdelningar inom den landstingskommunala sjukvårdsorganisationen.
Den rättspsykiatriska organisationen arbetar i dag med att anpassa sig till förslaget om en framtida undersökning som skall vara genomförd inom fyra veckor. Lagförslaget innebär ju samtidigt att det nuvarande undersökningsantalet som är omkring 550 varje år, av vilka något över 400 är häktade, kommer att bli färre genom att en del patienter kan överlämnas till sluten psykiatrisk vård utan rättspsykiatrisk undersökning efter undersökning enligt § 7. Det här leder då till -- dels på grund av att undersökningstiderna blir kortare, dels på grund av att undersökningarna blir färre -- att vi behöver färre vårdplatser i organisationen och det skapar problem. Om organisationen blir kvar i statlig regi, så måste man då stänga en eller flera kliniker, eftersom väldigt små kliniker inte praktiskt kan fungera. Därför är det väldigt värdefullt om man kan komma fram till en lösning med ett landstingskommunalt huvudmannaskap, så att de små klinikerna inom varje region kan slås samman med en regional vårdorganisation och man på så sätt kan skapa en flexibel organisation. I en sådan organisation kan vården redan inledas när undersökningen är avslutad och undersökningsplatserna därmed utnyttjas effektivare. Ett samarbete mellan den undersökande läkaren och den vårdande läkaren leder också till bättre grunder för bedömning och därmed till bättre förmåga att göra likartade bedömningar på olika håll i landet. Jag kan skjuta in där att vi inom socialstyrelsen under flera år diskuterat hur man skall förbättra bedömningsgraden och kunna få en gemensam uppfattning, och det pågår återkommande konferenser där vi inom den rättspsykiatriska organisationen för diskussioner just om undersökningens genomförande och innehåll, men även hur bedömningarna skall göras.
En strängare avgränsning av de tillstånd vid vilka särskild vård kan ges som brottspåföljd gör att flera gränsfall kommer att hänvisas till kriminalvården. Det kräver då ett ökat samarbete mellan den psykiatriska sjukvården och kriminalvården. Sjukvården måste, som vi just hörde, inte bara hjälpa till med sluten vård utan också med konsultinsatser och stödja kriminalvårdens arbete på kriminalvårdens anstalter, och där tror vi att en samordnad undersökning för vår verksamhet skulle utgöra en bra grund för sådan konsultverksamhet och för vård.
Ett problem som jag vill peka på när det gäller den psykiatriska vårdorganisationen är att vi har en dåligt utbyggd regional organisation. Den har faktiskt krympt under de senaste tio åren på grund av att man har moderniserat olika enheter och därmed gjort dem mindre. Och det är i och för sig väldigt fint, men det skulle behövas flera platser. I dag finns det omkring 300 platser på de här regionala specialenheterna, och på dem vårdas mellan 40 och 45 % av dem som är överlämnade till vård av domstol. Att det är ont om platser visar sig framför allt när socialstyrelsen skall placera nya fall. Vi är i den situationen att vi får placera patienter, som vi egentligen tycker borde börja sin vård på regionenheter, på hemortens kliniker för att det inte finns plats på regionenheterna. Jag vill peka på att här är det viktigt att sjukvårdshuvudmännen tar sitt ansvar och prioriterar en utbyggnad av de här vårdplatserna och vårdresurserna, både regionalt och -- som det tidigare här har nämnts -- på länsavdelningar för de patienter som vårdas hemma vid länssjukhusen, eller i länsorganisationen.
Man får ju också komma ihåg att både de patienter som av domstol överlämnas till sluten psykiatrisk vård och de patienter som enligt det nya lagförslaget skall kunna komma frivilligt från kriminalvården och kräver speciell kontroll ofta behöver långa vårdtider, stora behandlingsinsatser och hög personaltäthet. Personaltätheten är viktig både för vårdens innehåll och för att tillgodose skyddsaspekterna. Därför menar jag att en viktig del vid det här lagförslagets genomförande är att den delen av den psykiatriska vården prioriteras.
Ulf Wetterberg: Jag har deltagit i de här förhandlingarna som har pågått mellan staten och sjukvårdshuvudmännen och tänkte lämna en del kommentarer kring hur landstingen har resonerat i de här frågorna och vill då först göra den markeringen att de här förhandlingarna har enbart gällt den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten, det som alltså i dag är en statlig uppgift. Däremot ingår inte i förhandlingarna frågor om den psykiatriska vårdverksamheten, och det har vi ju konstaterat vid flera tillfällen här, att det är ju redan en uppgift för landstingen. De frågor som har varit uppe här i dag och som finns i lagrådsremissen om ärendets fördelning mellan kriminalvård och sjukvård och konsultroll för sjukvården m.m. är sådant som då får lösas i det vanliga samarbetet och samspelet mellan huvudmännen här framöver. Men det är alltså inte en fråga som ni skall förvänta skall få någon ... ohörbart ... lösning i ett förhandlingsresultat.
När det gäller undersökningsverksamheten har landstingen drivit i första hand två huvudfrågor som vi har tyckt varit väldigt viktiga. Den ena har gällt ansvarsfrågan och den andra de ekonomiska konsekvenserna. När det gäller ansvarsfrågan har det då gällt: Vad är staten ute efter? Är det ett ändrat huvudmannaskap man är ute efter, där staten inte längre har ansvar för denna verksamhet, utan att undersökningarna på samma sätt som vården skulle vara ett landstingsansvar? Eller är det mer en fråga om att landstingen skall svara för driften av den här verksamheten men under ett fortsatt statligt huvudmannaskap -- ett statligt ansvar -- för verksamheten? Där har det varit en väldigt viktig fråga för landstingen att markera, att vi tycker att det inte skall vara ett ändrat huvudmannaskap. Det är alltså inte det som Börje Lassenius här talade för, utan vi har menat att det kan finnas praktiska fördelar med att det är i landstingsorganisationen sådana här undersökningar utförs, men det skall i så fall vara helt klart att det fortfarande är ett statligt ansvar, och att lagstiftningen inte skall peka ut landstingen som de som skall utföra de här undersökningarna.
Den andra frågan har då gällt de ekonomiska konsekvenserna, där vi har haft den självklara utgångspunkten att staten i så fall skall betala för vad det kostar landstingen att utföra dessa undersökningar. Det här har ju varit en under lång tid pågående diskussion mellan staten och sjukvårdshuvudmännen, och ni kanske minns att Landstingsförbundets styrelse bröt överläggningarna med statens förhandlingsnämnd hösten 1988. Då hade vi haft diskussioner under några år som inte ledde fram till något resultat. Och det hängde ihop med att det var stora oklarheter på båda de här punkterna, både när det gällde ansvarsfrågan, där vi inte tyckte att vi hade fått gehör från förhandlingsnämnden för det här synsättet om ändrat huvudmannaskap eller bara en fråga om entreprenad och vi skilde oss väldigt mycket kring ekonomin också.
Sedan tog staten ett nytt tag i dessa frågor, och det var nu under hösten, när Thomas Luttropp på socialdepartementet fick i uppdrag att föra dessa diskussioner, och jag gör väl samma bedömning som Thomas att jag ser en del framkomstmöjligheter nu. Jag tolkar det så att det råder enighet kring synsättet kring ansvarsfrågan. Det har jag tolkat vid diskussionerna med Thomas, och jag konstaterar att Sten Heckscher här i dag också sade att sjukvården skall kunna åta sig att för statens räkning utföra undersökningar, och det är alltså precis samma synsätt som det vi har, och så som också förslaget till lagstiftning är utformat här. Det stämmer med det synsätt vi har. Så det skall inte behöva vara några stora problem när det gäller den principiella utformningen. Jag vill också markera att den lösning man har gjort här redan tidigare när socialstyrelsens resurser inte har räckt till, där man har lagt ut uppdrag till Västerbottens läns landsting i Umeå och till Östergötlands läns landsting i Linköping att utföra undersökningar. Det är ju precis en uppläggning så som den vi förespråkar, att sjukvårdshuvudmän på entreprenad och mot betalning utför undersökningar.
Då är det den andra frågan som återstår -- den kring ekonomin. Där har vi i diskussioner med de berörda huvudmännen kommit fram till att varje berörd sjukvårdshuvudman önskar träffa avtal för sig med staten om att eventuellt utföra undersökningar. Det krav som man då har är att det skall vara full kostnadstäckning. Det jag alltså här kan se framför mig är att det kan träffas lokala avtal med olika sjukvårdshuvudmän, där man får klara ut de frågor som finns. I dag är personalen statlig, fastigheterna är statliga, man behöver klara ut taxekonstruktioner, de här frågorna om samverkan mellan undersökningsverksamheten och den rättspsykiatriska vården m.m. Ett tänkbart resultat är att vi om någon tid har avtal mellan staten och en eller flera sjukvårdshuvudmän om att bedriva undersökningsverksamhet på entreprenadbasis och med full kostnadstäckning. Då blir det upp till staten att bestämma hur många undersökningar man vill köpa och vilka huvudmän man vill träffa avtal med, hur många sådana här lokala avtal som behövs. Och om man vill ha någon statlig organisation kvar som utför en del undersökningar så går det att kombinera med sådana här entreprenadavtal också. De berörda huvudmännen har alla förklarat sig positiva till att fortsätta överläggningarna med staten och försöka nå överenskommelser. Så jag ser väl närmast att det inte nu är så mycket en principiell fråga som att komma överens om priset på hur många undersökningar staten vill köpa.
Ulla-Britt Åbark (s): Det var intressant det sista som Ulf Wetterberg säger här att egentligen så är det inte så mycket kvar att förhandla om -- enbart huvudmannaskapet. Då kunde man ju kanske få en förhandling till stånd snart som är bra. För vad jag förstod på Per Colliander så säger du att det förhandlingarna står och faller med är hur det skall bli inom kriminalvården i dag. Och det är ju ganska allvarligt, tycker jag, om man nu lägger fram ett lagförslag som du tycker är bra, om man då inte kan arbeta efter det på det sättet som tankarna är i lagförslaget. Därför skulle jag vilja fråga dig: Har ni börjat över huvud taget -- förutom det med avdelningen för särbehandling inom kriminalvården -- att titta på detta med kompetens och vad ni behöver för utbildning osv. inom kriminalvården för att få en bra vård?
Och så vill jag ställa en fråga till Börje Lassenius. Du pratade om resurser som finns inom kriminalvården. Finns det i dag tillräckligt mycket utbildade människor inom psykiatri, så att de kan utnyttjas i den utsträckning som behövs inom kriminalvården, eller vad behöver socialstyrelsen mer för resurser för detta?
Per Colliander: Ja, vi har börjat titta på kompetensfrågorna. Vi började för ett par år sedan med att dra ihop hos oss verksamma psykiater, de flesta på konsultbasis, alltså personer med insyn i kriminalvården och som träffade vårdpersonalen, och fick från den hopdragningen en grov uppskattning av vad vi skulle behöva. Sedan har vi ute på olika enheter drivit lokal verksamhet. Man har också försiktigt börjat hospitera, man har börjat med föreläsningsverksamhet och annat med en hel del här närvarande inkopplade. Men det riktigt ordentliga taget pågår egentligen just nu i det att kriminalvårdsstyrelsens personalutbildningsenhet innevarande år prioriterar en ordentlig analys och genomgång av vad det är för kompetensbehov som föreligger för den personal som skall arbeta med avvikare, särskilt psykiska avvikare. Så där är det på gång.
Men i anslutning till det kanske jag skall nämna att efter överläggningar med socialstyrelsen skickade socialstyrelsen ut ett meddelandeblad till bl.a. alla sjukvårdshuvudmännen och påtalade kriminalvårdens problem och att vi skulle komma att ropa på hjälp. Därefter har vi under våren skrivit till alla landsting. Vi ville ha in svar senast den 15 mars, så det här är ganska färskt. Vi har inte bearbetat det, men i stort kan man säga att vi har bemötts positivt. Vi bad att få namn på en kontaktperson som skulle kunna känna ett särskilt ansvar för vår verksamhet inom sin del av landet, gärna på överläkarnivå, och vi har fått positiva svar. Emellertid kan jag nog inte undgå att här relatera det svar vi fick från kanske en av de mest betydande intressenterna, nämligen Stockholms läns landsting, som mycket kort svarade att man har så många som efterfrågar hjälp av psykiatrin, så man kan inte göra någon ... ohörbart ... för kriminalvårdens del. Nu vill jag påpeka att en fjärdedel av folkpopulationen är hemmahörande inom Stockholms läns landstingsområde. Så där är alltså litet problem. Men vi har å andra sidan på senare år kunnat notera på flera håll i landet en begynnande positiv utveckling. Vi ser hur ansvariga personer inom psykiatrin känner ansvar för vår verksamhet och möter oss på vägen, så vi är på gång. Det håller på att hända positiva saker. Det finns anledning att ha en viss, om än behärskad, optimism inför framtiden.
Börje Lassenius: De resurser jag talade om var frågan om att man behöver en litet större organisation på regional nivå. I dag finns det 300 platser för de mest svårskötta patienterna, och det är den gruppen av enheter som ju måste samarbeta med kriminalvården, åtminstone kring vissa patienter, och det är där jag tycker att det behövs en resursförstärkning, men det är ju en fråga för landstingen att gemensamt inom sina regioner satsa på den här organisationen. Det är ingenting som socialstyrelsen behöver resurser för. Det är inte vi som bedriver vård, utan det är landstingen som bedriver vården.
När det sedan är fråga om det finns tillräckligt mycket folk, så vet vi att inom psykiatrin har man fortfarande brist, i synnerhet på läkarsidan, på många håll i landet. Men jag tror att det finns tillgång till annan personal som kan vara till stor hjälp för kriminalvården, och det viktigaste är nog intresset och att man bygger upp ett samarbete och söker kontakt med varandra, just på det sätt som Per Colliander här berättar. Jag tror att det på många håll inte är fråga om så stora insatser att det kräver så väldigt mycket annat än intresse och samarbete. Men samarbete är svårt, och samarbete tar tid att bygga upp.
Ingbritt Irhammar (c): Då skall jag ställa frågor på två områden, dels om information till målsägande, dels om differentiering. När det gäller information till målsägande gick kriminalvårdsstyrelsen ut i fjol, tror jag, med råd och anvisningar om att när en gärningsman avvek eller lämnade kriminalvården, så är det då skyldighet att informera den målsägande som vill ha den informationen. Och det gäller inte enbart då när man har suttit av sin tid, utan det gäller också vid permissioner och rymningar. Men vad jag har kunnat läsa ut här i lagrådsremissen på s. 259 så gäller det tydligtvis inte samma regler när det gäller en som vårdats inom socialsidan här, utan chefsöverläkaren har då bara skyldigheter att, om målsägande så vill ha det, informera när patienten får lov att vistas utanför vårdinrättningens område. Det tycks då inte täcka upp rymningar. Och då är min fråga: Är ni nöjda med det, eller är det jag som inte har kunnat läsa ut rätt här? Skall det gälla exakt samma regler från socialstyrelsens sida som gäller från kriminalvårdsstyrelsens sida?
Det var den ena frågan. Den andra frågan gäller då differentiering. I dag är det ju så att när de här psykiskt störda lagöverträdarna vårdas t.ex. inom sjukvården, kan det ju hända att en våldtäktsman vårdas tillsammans med någon labil kvinna som själv har sökt för depressioner eller något annat, och vi har ju där hört talas om att det har skett t.ex. samlag, och då har man sagt att det har inte varit med patientens vilja, osv. Svårt att bevisa. Så har man då andra fall där äldre, psykiskt störda vårdas ihop med väldigt unga, också labila människor, där jag tycker att man inte klarar differentieringen tillräckligt i dag inom sjukvårdssidan. Vilka krav på ytterligare resurser har ni för att klara det, och är det en målsättning att få det här bättre -- ja, det är det naturligtvis -- men hur?
Inom kriminalvården har det också klagats på att differentieringen inte klaras ut ordentligt, men nu fick vi höra här av Per Colliander att några mer lokaler behöver man inte, men det är ju tvärtom det jag har fått signaler om från olika håll inom kriminalvården, att det är just differentiering som behövs och mer lokaler för att kunna utföra denna differentiering av olika typer av dem som är intagna inom kriminalvården. Det är mina två frågor.
Per Colliander: Jag uttryckte mig tydligen oklart. Jag sade att vi behöver inga nya särskilda lokaler för den differentiering vi diskuterar här i dag, för att särskilt ta hand om psykiskt störda i särskilda avdelningar. Totalt sett har vi för närvarande en beläggningsutveckling som gör att vi har för litet platser, men det är ett annat problem, menar jag. Och beläggningsutvecklingen, dvs. full- och överbeläggning på våra anstalter, totalt sett, leder till stora svårigheter i den allmänna differentieringen, där det är en rad andra differentieringsgrunder som gör sig gällande. Det är där vi har problem. Men här talar vi alltså om relativt små enheter som fysiskt så att säga finns. Det är personer som redan tar en plats här och en där, vi för ihop dem på ett ställe. Det kostar då inte fler platser, utan det är någonting som vi kan göra inom vår ordinarie verksamhet. Så man skall inte blanda ihop de två begreppen.
Sten Heckscher: Vi har full förståelse för svårigheterna att hitta i denna jättelunta på 637 sidor eller vad det nu är. Av olika skäl, som jag inte skall gå in på, så kommer informationen vid en rymning i en sådan situation att gå en annan väg. Överläkaren skall vända sig till polisen som i princip skall fånga in den här rymlingen, och det blir den vägen som den informationen sedan når målsäganden också. Så det är förklaringen till den här skillnaden i teknisk konstruktion. Men det är meningen att målsäganden skall få den informationen i den situationen också.
Börje Lassenius: Jag kan kommentera det här med differentiering. Det har jag försökt säga nu vid flera tillfällen, att vården är landstingens angelägenhet, och från socialstyrelsens sida har vi i olika sammanhang pekat på vikten av att man bygger ut en differentierad vård för de 500--600 människor som vårdas efter det att domstol överlämnat dem till psykiatrisk vård. Vissa av dem kan säkert vårdas på vilken avdelning som helst, men andra behöver speciella resurser. Där har vi framhållit vid olika tillfällen vikten av förstärkning på den sidan. Men det är landstingen som driver vården, och det är landstingen som har ansvar för att genomföra sina differentieringar.
Lars Sundin (fp): Per Colliander, kommer ni inom kriminalvården verkligen redan 1992 att kunna klara av vad som förväntas av er och det med bara litet pengar? Ni behövde inte mycket pengar. Och för det andra till Ulf Wetterberg eller Sten Heckscher eller någon annan som vill svara: Vad ungefär kommer den här reformen att kosta, om den nu genomförs i stort sett så som lagrådsremissen säger? Strunt samma hur det skall fördelas på stat eller landsting, det är samma medborgare som skall betala det.
Per Colliander: Jag sade att vi är behärskat optimistiska här. Vad som förväntas av oss -- det föreligger ju inte några särskilt exakta uppskattningar hur många fler personer med problem vi kommer att få. Det har ju visat sig här att det är svårt att bedöma det. Men vi utgår alltså från att landstingen har byggt en vårdkapacitet som gör att de den 1 januari 1992 tar över dem som är psykiskt sjuka och som kan finnas hos oss. I dag 50 i genomsnitt, som vi inte lyckas få över.
Sedan det här andra jag beskrev om olika avdelningar och förbättrad kompetens för att ta hand om de här. Ja, färdiga -- jag vet inte när man blir färdig med en sådan sak -- men vi sätter i gång med det och vi vet egentligen inte riktigt hur många vi har. Just nu pågår ett forskningsprojekt där vi försöker enas om vilka det är som skall betraktas som tillräckligt avvikande för att vi skall göra särskilda insatser för dem. Hur skall vi beskriva dem och hur upplever personalen dem? Vad är det för program vi skall ha för dem, vad är det för insatser vi skall ha? Det pågår just nu, samtidigt som vi på ett par ställen håller på att försöka skola personalen och höja kompetensen. Jag vet inte om man någonsin blir färdig. Det blir man nog aldrig i sådan här verksamhet. Det yttersta målet för kriminalvården är naturligtvis att bli så färdig, att vi inte behövs. Men det är kanske att gå litet långt.
Britta Bjelle: Tack. Jag vet inte om justitiedepartementet har några kostnadsförslag?
Sten Heckscher: Det finns en del. Bl.a. har vi det här förslaget om domstolsprövningen i förvaltningsdomstolarna, och där har det skett ganska noggranna bedömningar av vad det skulle kunna leda till, och den siffra som finns i lagrådsremissen är 35 milj.kr. om året, och det tror vi det skall klara sig med. Det kan nog Åke Lundborg verifiera, tror jag, som har varit inblandad i diskussionerna om de här beloppen. Nu är det klart att det finns ju alltid en osäkerhet, därför att man kan ju inte vara fullständigt säker på att man har beräknat antalet mål rätt och så. Men vi tror att det skall klara sig med det.
Sedan när det gäller relationerna kriminalvård--psykiatrisk vård finns det naturligtvis också där osäkerhetsmoment. Där har vi, för att anknyta till vad Ingbritt Irhammar sade förut, också ganska färdiga tankar om hur en bedömning av det där skall gå till. Jag menar att ett viktigt vård- och rättspolitiskt syfte här är ju, som vi har varit inne på flera gånger, att även de som vistas inom kriminalvården skall få psykiatrisk vård i den utsträckning de har rätt till. Där tror vi att det skall kunna jämna ut sig så att säga. Om det blir ytterligare människor som döms till kriminalvård i stället för psykiatrisk vård, skall det i gengäld då bli människor som vistas inom den psykiatriska vården, trots att de är dömda till kriminalvård för kortare eller längre tider, och att det då i princip skall jämna ut sig. Om det blir precis så, kan vi inte säga i dag, men där har vi tankegångar hur vi skall följa det.
Sedan så finns det vissa pengar beräknade för information och utbildning -- några miljoner. Det är också på det viset att här kommer att uppstå rättshjälpskostnader, som vi räknar med skall bli något högre än i dag, men där det heller inte går att lämna några exakta belopp. Jag vet inte om Karl-Ingvar Rundqvist har mera pengar att bjuda på?
Karl-Ingvar Rundqvist: Ja, vi kan väl nämna, kanske, att förslaget om stödpersoner också beräknas medföra vissa kostnader, och man har väl kalkylerat med ca 12 milj.kr. där. Om man ser det hela i stort är ju tvångsvården bara en mycket begränsad del av den psykiatriska vården, och det pågår alltså en generell förändring inom psykiatrin mot öppnare vårdformer, och att särskilt kalkylera ut hur mycket förändringen på tvångsvårdssidan här betyder i det större sammanhanget, det kan vara mycket besvärligt. Vi har inte kommit fram till några exakta siffror i det avseendet, men vi tror emellertid att förändringarna blir förhållandevis små, så att särskilda ytterligare kostnader för landstingssidan inte skall behöva uppstå. Förslagen här kan naturligtvis få vissa återverkningar också på den primärkommunala sidan med krav naturligtvis på ökat samarbete mellan landstingssidan och den primärkommunala öppenvården. Men också detta ser vi väl så att detta är frågor som man inte kan lösa i detta sammanhang. Det är alltså problem som måste tas upp i ett större sammanhang. De här ekonomiska frågorna kommer naturligtvis också att kunna bli aktuella i samband med de s.k. Dagmarförhandlingarna, som återkommer årligen.
Ulf Wetterberg: Jag har inte heller några exakta besked att ge när det gäller de här pengafrågorna. Vad gäller undersökningsverksamheten kan man säga att, även om staten tecknar avtal med landstingen om att utföra undersökningar så bör ju det kunna klaras inom de kostnadsramar som finns i dag för undersökningsverksamheten, så det skall väl inte behöva innebära ökade resurstillskott.
När det gäller vårdsidan är det betydligt svårare att ha en uppfattning, både att beräkna konsekvenserna av vad eventuella förändringar i lagstiftningen kan innebära och sedan på vilken ambitionsnivå landstingen skall kunna möta det här. I många inlägg har vi hört att det finns klara önskemål och krav på att landstingen skall öka sina insatser, och det här blir ju beroende av vilket totalt ekonomiskt utrymme landstingen kommer att ha de närmaste åren. Det kan ju riksdagen också ha sin roll i detta. Frågan kommer ju upp i kompletteringspropositioner och i andra sammanhang. Sedan blir det ju också en fråga om prioriteringar inom de resursramar vi har. Det är ju bara allmänt att konstatera att landstingens ekonomi ser väldigt kärv ut de närmaste åren, och det är ju inte bara på det här området som vi både har köer och stora önskemål. Så det är svåra prioriteringar som måste ske, och där vi får hoppas att landstingen i samspel med berörda myndigheter här gör de avvägningar som är de bästa i en trängd ekonomisk situation.
Bertil Voss: Jag vill hoppa in redan här, fru ordförande, därför att när vi talar om kostnaderna så har den här siffran förts fram, vad det skulle kosta att föra över beslutsfunktionerna till domstolarna -- siffran 35 miljoner har nämnts. Den var ursprungligen, vill jag minnas, i socialberedningens betänkande 20 miljoner. Sedan finns det andra som har räknat på det här, bl.a. statskontoret var en gång uppe i -- vill jag minnas -- någonting på 70 miljoner. Psykiatriska nämnden har också räknat på det, vill jag minnas, i samråd med socialstyrelsen, och vi kom fram till någonting på 70--80 miljoner. Men det här beror ju helt och hållet på måltillströmningen till länsrätterna, och det är där som det skiljer sig. I dag har utskrivningsnämnderna ungefär 17000 ärenden per år. I lagrådsremissen har man av någon anledning ansett att de ärenden som kommer till länsrätterna skall ligga på någonting på 7 000--8 000. Jag har inte lyckats få någon förklaring till varför det skall bli så mycket mindre ärenden anhängiggjorda i länsrätterna än vad det är i dag i utskrivningsnämnderna, och jag är naturligtvis oerhört spänd på att nu få de verkligt avgörande och slutliga svaren på den frågan.
Sten Heckscher: Ja, jag skall inte läsa lagrådsremissen för Bertil Voss. Men jag skall säga att den omständigheten att det i diskussionerna har cirkulerat en hel del olika uppgifter ju främst beror på att man har räknat med helt olika förutsättningar. Det är ju bl.a. så att socialberedningens förslag innehöll helt andra tidsfrister t.ex. än de som finns i lagrådsremissen. Och det är ju naturligtvis en väsentlig förutsättning för hur många mål man får. Vid vilken tidpunkt den första prövningen i domstol skall ske -- jag kommer inte ihåg exakt vilken tidpunkt socialberedningen hade -- men det var avsevärt kortare tid än den som finns i lagrådsremissen. Också vårdtiderna, där socialberedningen hade kortare vårdtider för omprövning än vad som finns i lagrådsremissen, har ju naturligtvis också väsentligt inflytande på måltillströmningen.
Sedan har här räknats utifrån de förutsättningar som har getts, och det är naturligtvis så att det finns osäkerhetsmoment i de beräkningarna. Det skall vi gärna gå med på, men vi tror faktiskt att det här är helt realistiska bedömningar.
Bertil Voss: Jag måste säga att jag känner mig fortfarande inte helt övertygad om varför de här förhållandena skulle innebära att det blev 7 000--8 000 mål hos länsrätterna mot 17 000 åt utskrivningsnämnderna. Men det kan ju hända att jag bygger på en erfarenhet i sex år från hur det fungerar i utskrivningsnämnderna och inte på några hypoteser.
Britta Bjelle: Om vi då skulle gå vidare, så skulle vi nu komma till att vi skulle lyssna till överläkaren Martin Ellton, överläkaren Göran Källberg och professor Lars Lidberg och börjar då med överläkare Martin Ellton.
Martin Ellton: Jag vet nästan inte vad som förväntas av mig i det här sammanhanget. Jag kan bara kort säga att jag har varit psykiater i 25 år, först 20 år som allmänpsykiater och nu de senaste 5 som rättspsykiater, och i varje fall har jag de senaste fem åren väntat på den här tidpunkten, nämligen att ha förslaget om en ny lag, så det känns på det sättet mycket tillfredsställande att det förslaget nu har kommit. Det är många positiva saker, tycker jag som psykiater, i det här förslaget, som jag kanske inte skall beröra närmare här, för det kan finnas frågor som utskottet mera direkt vill rikta till mig. Jag vill dock kommentera vad som sades litet inledningsvis, som är litet av kärnpunkten i det vi diskuterar, nämligen vem som skall bli föremål för denna särskilda påföljd, sluten psykiatrisk vård, i framtiden. Att man nu då har tagit bort begrepp såsom sinnessjukdom och jämställdhet och ersatt detta med allvarlig psykisk störning, och det är helt klart att det här, som det har varit uppe i en fråga tidigare, är ett svårt begrepp som kan upplevas som ett diffust begrepp. Man har i någon mån försökt att beskriva innehållet i lagrådsremissen på s. 54 och det som gör mig om möjligt ännu något lugnare, det är att man i en senare skrivning i materialet som finns säger att här måste socialstyrelsen försöka bidra till att man kommer till större enighet om gränsdragningen. Därför att problemet, som vi alla är medvetna om, som har varit och som gäller i dag, det är att man bedömer gränserna så olika, framför allt inom gruppen jämställda, denna oerhörda gråzon, inom vilken det inte har varit någon som helst möjlighet att uppnå tillstymmelse till koncensus bland bedömarna. I många andra länder, som vi känner till, har man här valt att stanna för gränsen psykos/icke psykos, alltså sinnessjuk/icke sinnessjuk. Det är en relativt skarp gräns och en gräns att relativt hyfsat komma till koncensus om, men här har man alltså önskat att ändå ha en något vidare gräns. Det är ett vidare definitionsområde, och jag kan i och för sig stödja det, men jag pekar på att det är gränsdragningsproblem i det här.
Detta är en av de absolut svåraste uppgifter som en psykiater kan få, och där talar jag med 25 års erfarenhet som psykiater. En av de absolut svåraste arbetsuppgifter man som psykiater kan få, det är att göra en rättspsykiatrisk undersökning och ge rätt relevant underlag för att bedöma detta.
Det har nämnts något om utredningstidens längd. Det finns i förslaget här, att den skall förkortas från nu sex veckor och ner till fyra. Jag bedömer att det är helt realistiskt att göra de här utredningarna inom loppet av fyra veckor. Som jag antydde i ett tidigare inlägg har jag själv som väl den enda psykiatern i landet arbetat och arbetar på en klinik som sysslar både med utredning och vård, och jag har haft möjlighet att i den verksamheten visa att vi inte vid ett enda tillfälle under det senaste årets avtal har varit i den situationen att vi har behövt ansöka om anstånd, utan vi har gjort det inom ramen för den tid som lagen för närvarande föreskriver, nämligen sex veckor. Och med litet bättre kommunikation och med litet teknik till hjälp -- faxar och annat -- så bedömer jag det inte vara några stora problem att få den tiden ner till fyra veckor, och att möjligheten att förlänga och ge dispens för det skall vara synnerligen strängt hållen.
Jag måste dock ändå avslutningsvis få konstatera, att så länge vi har den här typen av påföljdsmöjlighet, nämligen att vissa psykiskt sjuka får vård i stället för annan typ av påföljd, så får vi den här typen av "orättvisor" när det gäller påföljdens längd. Det måste vara fullt klart -- det har varit litet uppe till diskussion här tidigare, det är därför jag vill vara så tydlig -- att visst kan det förekomma att en person har begått ett synnerligen allvarligt brott inkl. mord, dråp och ändå inom loppet av ett relativt begränsat antal månader blir botad från denna sjukdom. Jag skulle kunna tala om det i diagnostiska begrepp. Jag skulle kunna tala om det genom att dra exempel. Jag vill inte ta tiden i anspråk för det nu, men det är fullt klart, att personer kan begå brott under inflytande av sinnessjukdom, psykos, för att använda det andra begreppet, men där de med dagens möjligheter till behandling inom psykiatrin kan botas inom loppet av ett fåtal månader, och som läkare inom psykiatrin är jag bunden av de konventioner som styr mitt arbete ... ohörbart ... deklaration och annat, och när personen inte längre är i behov av sluten psykiatrisk vård, då kan jag inte längre medverka till att den personen underkastas fortsatt sluten psykiatrisk vård.
Göran Källberg: Jag skall bara prata litet grand utifrån en praktikers erfarenhet av detta. Det här är ju ett dilemma som ju är oerhört svårt. På engelska säger man att man har bad and mad -- bad är de som hamnar i fängelse, mad på sjukhus. Det här rör en grupp som både är bad och mad, och som alltså är oerhört svårskötta -- som egentligen ingen vill ha att göra med. Varför dilemmat är så svårt också det är för att det här rör vid så djupt mänskliga problem som vi har. Hur länge skall vi straffa en person? Vårt behov av att straffa, vedergälla, en person som har begått ett grovt brott kontra den gamla traditionen som ju går tillbaka på romersk rätt, att den sjuke inte skall straffas. Raseriet är straff nog, tror jag det står i någon romersk lagstiftning.
Jag har under påsken försökt läsa igenom detta jättematerial. Jag har väl inte satt mig in helt i det, men jag tycker ändå att det har kommit fram rätt mycket goda saker i det här lagförslaget. Det kommer inte att lösa det här problemet på långt när, men det kommer att klargöra en hel del saker. Allmänpsykiatrin kommer att så att säga utsorteras från den psykiatriska vården av till vård dömda. Det här är någonting som ständigt sammanblandas. Vi har hört i debatten här i dag de här exemplen som finns, hur folk kommer ut fort när de har dömts till vård, vilket ju inte gäller så att säga vården på specialsjukhus. Vi gör också fel ibland, som kan väcka stor uppståndelse, men jag vill dock hävda, att de här s.k. korta vårdtiderna, och korta vistelserna på sjukhus som kan verka väldigt stötande för allmänheten, de sker inte i allmänhet från de här specialenheterna. Däremot sker det kanske oftare från allmänpsykiatrin. Det är därför bra att man klargör detta på ett tydligare sätt.
Det är också bra, tror jag, att nomenklaturen förbättras, så att man tar in modern nomenklatur. Förvisso kommer det inte att lösa dilemmat helt och hållet. Om man tittar på vad som står i förarbetena till brottsbalken och strafflagen, vilka som skulle jämställas och de som man i dag också avser att föra in under begreppet allvarlig psykisk störning, så är skillnaderna väldigt stora, och här tror jag vi måste vänta tills vi får en viss praxis att gå efter.
Jag kan ju också nämna att den här debatten fördes i slutet på 1930-talet och i början av 1940-talet, när för många psykopater överfördes till psykiatrisk vård, och det försökte man då komma ifrån genom att införa jämställdhetsbegreppet, och det blev ju snarast tvärtom.
Jag skulle också vilja säga litet grand om att en hel del av det här som har framförts i det här lagförslaget redan finns i praktisk vård. På den klinik jag arbetar tar vi nästan alltid kontakt med offren, t.ex. för att höra hur vi kan hjälpa till, om man kan konfrontera och hur man kan göra. Och det är ju så -- när man har hand om en brottsling som begått grova våldsbrott -- att så länge det finns en misstanke eller att man har rimligt skäl att misstänka att någon skall begå ett brott igen mot en person, så skrivs han givetvis inte ut eller ges permission. Det görs inte. Vi är också bundna av sekretesslagen, och det tror jag kan vara bättre i det här förslaget också, att vi inte kommer att vara lika bundna längre. Som det är nu vidtalar vi gärningsmännen om vi får ta kontakt med offren eller polis osv., om det händer någonting, och det brukar lösa sig praktiskt på ett smidigt sätt. Vi informerar också offer om det skulle hända någonting vid rymning osv.
Sedan vill jag ändå peka på en sak som är viktig i detta. När vi pratar om vård av farliga patienter och inlåsning av farliga patienter, då skapar vi farlighet i och med att vi låser in och vårdar. Det måste man göra många gånger. Man måste låsa in personer som är farliga under långa perioder. Det är tveklöst så. Men man skall också ha klart för sig att den vården skapar farlighet. Hat och bitterhet som sedan kan explodera ännu värre, om man inte är på sin vakt. Jag har sett åtskilliga exempel på det när jag varit konsult inom kriminalvården, när folk har kommit ut efter avtjänat straff, så finns hela den här explosiviteten kvar och farligheten finns kvar och den måste alltså bearbetas. Det försöker vi att göra, i vart fall inom psykiatrin. Vi försöker bearbeta det mera innan vi släpper ut en person.
Ja, jag hade visst bara fyra minuter på mig, så jag skall fatta mig väldigt kort, för det kanske kommer litet mera frågor sedan.
Vi talar ju här väldigt mycket om organisation, och det är viktigt att vi får en organisation som förbättrar det här, men när jag satt och läste igenom några papper om detta, kom jag att tänka på vad poeten T S Eliot sade för ett antal år sedan: Vi försöker att skapa system som är så perfekta så att ingen skall behöva vara god. Det är att tänka på i detta, därför att för att man skall lyckas med vård måste det finnas ett förhållningssätt inom vården som ingen lagstiftning i världen kan täcka upp, faktiskt. Men för att man skall kunna hjälpa personer som är farliga, måste det finnas. Trots det måste vi alltså vid vissa tillfällen låsa in -- kanske under långa perioder. Det är ofrånkomligt, och det görs också.
Lars Lidberg: Jag var för en vecka sedan i Göta hovrätt och där avhandlades ett mål som har mycket med rättspsykiatrin att göra sedan lång tid tillbaka, nämligen pyromani. Och hur är då praxis? Skall pyromaner överlämnas till psykiatrisk vård eller inte? Det sades under förhandlingen att praxis blir i stort sett avhängig Göta hovrätts dom i det målet, och presidenten sade att det är vi väl medvetna om. Vem skall nu skapa denna praxis? Allvarlig psykisk störning är hittills ett tomt ord. Det har inte tillämpats, och det finns inte definierat vad det innebär. Det är så att inom psykiatrin arbetar man kanske mer än inom andra specialiteter med att skärpa upp diagnostiken. Vi har diagnostiska system framför allt då det gäller forskning rörande psykiska sjukdomar. Men i det här fallet är jag litet tveksam till om den praxis och den gång som finns i dag, nämligen att socialstyrelsens rättsliga råd har den kompetensen som behövs för att skapa en enhetlighet i bedömningarna. Det har riktats kritik mot detta, motsvarigheten till rådet ända sedan 1930-talet, då Axel Wersén och jag själv gång på gång funnit att praxis vid bedömningen avviker mycket tydligt mellan olika enheter i landet, vilket inte kan vara tillfredsställande, och att den centrala myndigheten inte utjämnar denna praxis.
Rättsliga rådet är i dag en sorts hybrid, eller en skvader eller vad man skall kalla det, av dem som är experter, vetenskapliga råd och av jurister och lekmän. Är det ett vetenskapligt råd eller är det mera ett domstolsliknande råd? Jag tycker att denna fråga är mycket viktig att beakta i den kommande tillämpningen av lagen -- att man får en enhetlig praxis, att man följer denna praxis och att man då slipper, som jag själv tycker, med erfarenhet under tio år i utskrivningsnämnd, så tycker jag att många av de fall som nu har tagits upp ändå är undantagsfall, och det skall inte styra debatten, utan debatten och åtgärder skall styras av vad som är regeln vid överlämnande och vård av denna typ av personer. Jag tror att det är en mycket viktig sak. Likaså viktigt är att studera: hur är det nu med återfall i olika vårdformer? Det är klart att det kommer att skilja sig på den grunden att det är olika personer som överlämnas, men sådana undersökningar öppnar möjligheter för att identifiera vilka som återfaller och vad kännetecknar dem och vad kan vi göra för dem i framtiden? Vad är det för egenskaper vi skall söka efter? Och här finns det en aktiv forskning, som är viktig att fullfölja -- en aktiv internationell forskning.
Britta Bjelle: Då har vi fått en genomgång och då övergår vi till frågandet och Bengt Harding Olson är först.
Bengt Harding Olson: Jag skulle ta upp en fråga på ett område som inte är så där direkt berört ännu. Vi har talat mycket om samhällsskydd, och huvudpunkten här är att vi skall stärka det vid vårdens upphörande. Men nu vill jag ta upp frågan som gäller permissioner, eller som det numera tydligen kallas, att man vistas utanför sjukvårdsinrättningens område. Då ställer jag frågan först och främst exempelvis till läkaren vid Säters sjukhus, gärna Birgittas sjukhus också, och jag lyssnar gärna till om justitiedepartementet har någon kommentar. Den lagrådsremiss som nu ligger -- innebär det för permissionernas del en kraftfull stärkning av samhällsskyddet? Då tänker jag bl.a. på vilka rekvisit som används där. Jag tänker på möjligheterna för chefsläkare att delegera ner den här viktiga beslutanderätten till läkare av lägre dignitet. Och tycker ni själva att ni har fått det stöd för samhällsskyddssynpunkter som ni förhoppningsvis önskat?
Göran Källberg: Nej, jag vet inte om praxis kommer att ändras så mycket av detta, därför att som det är nu ankommer det på oss läkare att bevilja frigång på sjukhusområdet och om jag har läst detta rätt, så kommer det fortfarande att vara så enligt det nya lagförslaget. Då är det så att vi så att säga, när vi bedömer det psykiska tillståndet att de kan klara friförmåner utanför själva avdelningen, så får de det. Som det är nu så är det utskrivningsnämnden som sedan bestämmer om permission och frigång, och det skall vara domstol som bestämmer om vistelse utanför här. Jag försäkrar att utskrivningsnämnden redan nu gör en allvarlig bedömning -- det är ju i princip en domstol redan nu -- och det är mycket grundliga bedömningar, innan de släpper någon på permission, och de släpper inte någon på permission förrän de har prövat friförmåner innanför sjukhusområdet i allmänhet. Därvidlag kommer det inte att bli någon större skillnad.
Jag vet inte om vi som läkare över huvud taget kan fråntas detta, om vi skall kunna bedriva vård och återanpassning -- detta ansvar att bevilja frigång, som det heter. Om man skall göra det, om det blir bättre med något för allmänheten skyddat sätt. Det är ju så ytterst ovanligt, trots allt, med misslyckanden. Om vi räknar ut att vi har mellan 300 och 400 frigångstillfällen per månad, som går utanför, så har vi haft kanske vissa månader ingen avvikning, ibland någon avvikning. Nu har det varit ett par stycken mycket spektakulära hos oss, men det är väldigt ovanligt att någon avviker och begår brott. Många kommer tillbaka självmant, och det händer ingenting. Avvikning som sådan skall givetvis inte förringas, men det är ytterst ovanligt. Och skall man se detta ur vårdsynpunkt, så kommer vi inte ifrån detta ansvar, tror jag, när vi har med sjuka personer att göra. Jag vet inget bättre sätt. Det är ju så också, att vi har detta krav, och så länge vi skall ha ett krav att vi skall återanpassa personer, så måste vi ha tillgång till verkligheten utanför samhället. Sedan är det ju så, åtminstone de som kommer till en specialavdelning som jag har hand om, rör det sig inte om återanpassning eller rehabilitering, utan det rör sig om habilitering, för det rör sig om människor som aldrig har varit inne i samhället. De har börjat sin institutionsvistelse kanske redan på barnpsyk, blivit omhändertagna i tonåren, på fängelse eller så, suttit 30--40 år. De fallen är ju inte återanpassning, det är att man successivt skall slussa ut dem. Och så länge vi inte har tillgång till samhället, då kan vi inte göra det.
Martin Ellton: Jag kan väl bara kort säga att jag har väl läst lagen ungefär som Göran Källberg, nämligen att akilleshälen kommer att vara kvar för läkaren, eftersom akilleshälen i detta sammanhang är första gången personen kommer utanför klinikmuren. Sjukhusområdet i dag är ju inte mycket -- murarna är borta och grindarna finns inte kvar -- så det är ju när personen första gång får frigång på sjukhusområdet, som det heter på vårt språk, som är den viktiga och känsliga punkten, och det beslutet skall, såvitt jag kan förstå, ligga kvar hos läkaren. För övrigt upplever jag väl att vi har fått litet mer stöd från rättsligt/juridiskt håll när det gäller prövning av dom med särskild utskrivningsprövning.
Göran Rosenberg: De fall vi talar om är ju de som har fått särskild utskrivningsprövning. För de andra är det ju egentligen ingen förändring, men när det gäller dessa som fått särskild utskrivningsprövning, som vi har sagt tidigare, så är det ju åklagarinflytandet som är den här förstärkningen vid utevistelserna som tillkommer. Men däremot skall det ju finnas en möjlighet även i fortsättningen för chefsöverläkaren, som det nu skall heta, att få denna befogenhet från länsrätten i vissa fall och före sådana beslut skall ju då åklagaren yttra sig. Den här befogenheten för läkaren att besluta om utevistelse kan ju återtas av länsrätten när det finns skäl för detta. Också den frågan kan ju en åklagare ha synpunkter på, när det skall ske.
Bengt Harding Olson: En kompletterande fråga till Göran Rosenberg: Vi är tydligen överens om att samhällsskyddet skall stärkas. Det stärks när det gäller utskrivningen, bl.a. så långt att åklagaren t.o.m. får överklagningsrätt på beslutet. Men i detta fall, när det gäller permission, har man inte givit åklagaren möjlighet till överklagande. Det innebär väl en försvagning av samhällsskyddet och vad finns det för skäl bakom det, eftersom det erfarenhetsvis är på det sättet som specialisten säger, att farligheten är kanske rent av extra stor under den här tiden?
Oidentifierad röst: Skälet till att åklagaren inte får rätt att överklaga är ju de praktiska problem som skulle uppstå om åklagaren skulle behöva ta ställning i alla dessa frågor. Det viktiga är att åklagaren får möjlighet att tillföra information vid de här utevistelserna till länsrätten. Att man sedan har gett åklagaren rätt att överklaga själva utskrivningsbeslutet är en sak för sig, men att föra in denna rätt redan på detta stadium när det gäller utevistelse, det har vi tyckt skulle ge en alltför stor komplikationsgrad i detta lagstiftningsärende.
Lars Sundin (fp): Enligt er läkare är ett s.k. § 7-intyg tillräckligt för att ge domstolarna ett relevant underlag -- jag tror det var så Martin Ellton uttryckte det -- för att döma någon till psykiatrisk tvångsvård, och för det andra: Är det möjligt att genomföra en tillräckligt "bra" undersökning på häktet, som man ju skall kunna under vissa omständigheter?
Oidentifierad röst: Ja, så som § 7-intygen utformas för närvarande är nog mer än 50 % av så dålig kvalitet att man skulle skämmas för att sätta sitt namn på dem, och med det har jag då besvarat frågan, att det kan inte ligga till grund för att döma till vård. Så som här tidigare har antytts, måste man där möjligen få två typer, eventuellt, av § 7-intyg, något mer utförligt som skall kunna ligga till grund för domstolens beslut om vård och ungefär det nuvarande, som ju skall vara en första vägledning om man som psykiater -- som läkare -- bedömer att rätten bör gå vidare i frågan. Det var din första fråga om § 7. Det andra var?
Lars Sundin: Kan man göra en undersökning på häkte med bra kvalitet?
Oidentifierad röst: Ja, i vissa fall kan man det, och som framgår av materialet vi har framför oss, så är det ju många fall som är så solklara, att det inte finns någon anledning i en rättspsykiatrisk undersökning, som jag brukar säga väldigt tillspetsat, att börja analysera mammans fostervatten. Och sedan gå varje steg uppåt, utan det är så kristallklart redan från början, att då skall man inte dra i gång hela denna apparat utan då kan man göra en mindre utredning och i vissa av de fallen kan den även utföras på häktet.
Lars Lidberg: I vissa fall kan man göra § 7-undersökningen på alla ... ohörbart ... sinnessjukdom osv., så det är helt klart. I andra fall inte. Vad gäller undersökning på häkte är jag mycket kritisk, därför att det är ju så att på häkte har man rätt till rast en timme om dygnet. Resten sitter man inlåst och är alltså inte observerad av personal, och jag anser att det är en mycket viktig bit i den rättspsykiatriska undersökningen, nämligen att man har tillgång till personal man känner, som observerar den man undersöker. Det är inte nödvändigt att själv ha oerhört långa samtal, men man skall ha ett intrimmat team, där man känner varandra och man kan få informationer om hur denna person ser ut så att säga dygnet runt.
Göran Källberg: Nej, jag delar i stort sett Martin Elltons uppfattning, för det kommer ju an på den enskilde läkaren hur pass noggrann och grundlig han vill vara för att så att säga kunna fatta ett beslut, och det handlar ju mer om etiken än om fakta, kanske.
Birthe Sörestedt (s): Jag skulle vilja ställa en fråga om vården. Det har sagts att vårdtidens längd och behandlingsinsatserna skiljer sig från specialenheterna och till hemortssjukhusen. Nu är det väl så att det är olika typer av patienter som vistas kanske på de här olika ställena. Men jag undrar om det har visat sig att vissa hemortssjukhus ger mindre av behandling -- om det är resurser som fattas -- och jag undrar då om vi har tillräckligt med specialenheter?
Göran Källberg: Det är mycket svårt i dagsläget att säga om det är resurser som saknas eller inte inför att vi skall ha en ny organisation. Jag tror att det har mer med erfarenhet att göra. Vi har ju flera patienter hos oss som vi inte för över till hemortssjukhus därför att vi tror att de skulle skrivas ut rätt snart, och vi menar att de här får man inte skriva ut. De företer, ytligt sett, så pass lindriga symptom, men skall ändå inte skrivas ut. Så jag tror det är mer erfarenhet det rör sig om och att ha de här kunskaperna att handha de här patienterna, och att de fortsättningsvis kommer att samlas på specialavdelningar inom de här regionenheterna, det tror jag kan vara bra därför. I vart fall under ett skede i början, t.ex. kan man göra en långvarig bedömning om de sedan kan förflyttas till hemortspsykiatrin. Men det är en blandning av kunskap och erfarenhet, skulle jag vilja säga.
Lars Lidberg: Jag kan ge ett svar på denna fråga. Henrik Belfrage som är forskare hos mig har undersökt ett material av jämställda överlämnade till vård från Stockholmskliniken -- från Huddinge rättspsykiatriska klinik. Samtliga som kom på specialsjukhus erhöll någon form av vård. Av dem som kom till Stockholmssjukhusen var det ungefär 30 % som inte erhöll någon form av vård alls, och då är vård inberäknad ... ohörbart ... i sällskap med vårdare. Så vårdnivån i Stockholm ligger lågt vad det gäller denna grupp, och därför kanske den i större omfattning borde finnas på ett specialsjukhus än på hemortssjukhus.
Martin Ellton: Här ligger en av de viktiga poängerna, som jag ser det, att samordna utredningen och vården, därför att då man flyttar de här personerna från en vårdinrättning till en annan gör det möjligt i flera led att komma till personer, specialister, som gör en annan bedömning. Om man utreds i den organisationen och kanske t.o.m. på den enheten där vården skall inledas, åtminstone, som Göran Källberg säger, då finns det ingen anledning att börja spela pajas och spela galen i en situation för att uppnå någonting som man tror i allmänhet, nämligen att flertalet ... ohörbart ... och sedan kommer man till ett annat sjukhus, exempelvis hemortssjukhuset, och så börjar man där spela frisk för att komma ut. Här måste det bli ett närmare samarbete och om möjligt att detta kan göras på samma ställe av samma team som i varje fall har oerhört mycket samarbete för att undvika de här sakerna.
Ingbritt Irhammar: Då vill jag ställa en fråga om utskrivningsnämnderna. Nu fick vi höra här att akilleshälen för läkarna gällde frigången. Nu skall utskrivningarna ske i länsrätterna eller vid allmän domstol. Många av er har väl långvarig erfarenhet just av utskrivningsnämnder. Är det er uppfattning att de här fallen bedöms säkrare i en domstol än i en utskrivningsnämnd? Har det varit brister hitintills i utskrivningsnämnderna som ni tror rättas till genom att flytta över det till domstolar? Tror ni att den medicinska expertisen och det sociala blir tillgodosett på samma sätt inom domstolarna som inom utskrivningsnämnderna i dag?
Martin Ellton: Fördelarna, som vi har upplevt det inom vården, med utskrivningsnämnderna har varit att det har varit samma personer, och de har lärt känna detta område, de har lärt lagstiftningen, de har med tiden också lärt känna de personerna, alltså de ärenden som görs aktuella för nämnden. Jag har haft anledning att tro -- jag kan inte bevisa det -- att utskrivningsnämnderna fungerat väldigt olika på olika håll i landet, och att det har varit ett bekymmer. Jag kan bara uttala mig från den nämnd som jag har samarbetat med dels som föredragande i nämnden men också som ledamot i nämnden under en tioårsperiod, och den erfarenheten ... ohörbart ... och beslutsunderlag innan man fattar beslut än vad den nämnden har gjort, så att jag vet inte -- ur den synpunkten -- att jag förväntar mig några väsentliga förbättringar. När jag ser det som läkare, ansvarig för en enhet som vårdar många personer som nu kommer att ställas under länsrätten, så är jag litet bekymrad, därför att jag vet inte hur lång tid det kommer att dröja innan länsrätten kommer att få samma kapacitet och kommer personerna i länsrätten att byta ofta? Måste jag då som föredragande börja vid Adam och Eva varje gång? Nu vet ju utskrivningsnämnden bakgrundshistorien för merparten av dem som kommer upp. Det var det ena.
Och slutligen kort: Jag har bedömt att läkarresursen ingående i utskrivningsnämnden har varit ett plus. Det har varit en fristående person i utskrivningsnämnden -- och då talar jag alltså som ledamot i utskrivningsnämnden -- som varit en läkare som har ingått i nämnden som nämndens ledamöter haft att vända sig till, diskutera med och som ju många gånger givetvis har haft en annan uppfattning än föredragande haft, och att man där har kunnat få en mer meningsfull dialog inför nämnden än vad en domstol som inte har en läkare inom sig skulle kunna få.
Lars Lidberg: Jag har erfarenhet från åtta år som läkarledamot i Karsuddens utskrivningsnämnd och är suppleant där fortfarande och likaså är jag suppleant i utskrivningsnämnden på Birgittas sjukhus, Martin Elltons vårdenhet. Jag känner inte igen de fall som har beskrivits här av s.k. snabba utskrivningar av svåra våldsmän och andra. Det har inte jag varit med om att delta i, och dock är Karsudden utan tvekan den största nämnden när det gäller denna typ av personer. Jag tycker att nämnderna har fungerat bra och den uppfattningen har ju psykiatriska föreningen, och läkarförbundet har ju inte varit med på att utskrivningsnämnderna skall avskaffas, utan skrivit i sitt remissvar att de skall bibehållas och därmed är den frågan besvarad.
Göran Källberg: Jag har också mycket positiv erfarenhet av den nämnd vi har. Jag har arbetat på Säter sedan 1981 och nämnden får en väldigt personlig kännedom om de flesta som kanske varit inne hos oss i 10--12 år eller så, de känner dem mycket väl. Det har ju kritiserats att det bedöms olika, och jag vet inte om en domstol kommer att bedöma mer enhetligt, så det är möjligt att det här har att göra med vilken utskrivningsnämnd man har erfarenhet av. Men hos oss har den fungerat väldigt bra, och den är ytterst seriös och noggrann i de här mycket svåra fallen.
Bengt Harding Olson (fp): Jag måste ställa en fråga här, så jag inte alldeles har missförstått alla de här tusen sidorna. Det här lagförslaget går ju ut på att vi skall stärka samhällsskyddet på olika sätt. Därvid har vi alltså i vissa fall, genom särskild utskrivningsprövning, plockat in länsrätterna. Vad jag nu tycker mig förstå, jag hoppas jag har uppfattat det rätt, är att man kan räkna med att länsrätterna kommer att ha i princip samma praxis som utskrivningsnämnderna haft, även ur samhällsskyddssynpunkt. Nu nickar Göran Källberg, Säters sjukhus, att jag har rätt, och i så fall är jag rubbad i mina grundvalar. Det tror jag de flesta är med det här lagförslaget, i så fall. Det är beklagligt att då Sten Heckscher inte är närvarande här, men vi har i alla fall Göran Rosenberg här.
Bertil Voss: Vi har redan kommit in på det ämne som jag väl närmast är hitkallad för att beröra, nämligen hur beslutsfunktionerna när det gäller tvångsvården skall gestalta sig i framtiden. Låt mig först säga bara att de här lagrådsremisserna -- det är faktiskt två stycken -- enligt min mening innehåller väldigt mycket sympatisk ideologi, även om det finns vissa övertramp här och var, där man talar om de kvarvarande mentalsjukhusen. Jag skall bara citera en liten bit här från s. 13. Man säger att (det är t.ex. sådana som Säter, Birgitta, Beckomberga, Långbro och andra) "de ger en frusen bild av gångna tiders värderingar och människosyn liksom av bestående brister i demokrati och solidaritet människor emellan". Jag betraktar det som en direkt förolämpning mot alla dem som arbetar på de kvarvarande mentalsjukhusen. Men, som sagt, det finns mycket som är sympatiskt i det här. Det är sympatiskt, men jag är rädd för att det inte kommer att leda någon vart, egentligen, om man nu siktar på förbättringar, för det finns inte mycket som är förankrat i verkligheten i de här förslagen.
Jag skall nu uppehålla mig enbart vid de här beslutsfunktionerna. Och där är det så att socialberedningen för sex år sedan när deras betänkande lades föreslog att beslutsfunktionerna skulle flyttas över från nämndorganisationerna till förvaltningsdomstolarna, och man kunde läsa mellan raderna att de ansåg att nämndinstitutionen var ett hot mot rättssäkerheten. Sten Heckscher började i dag med att säga att man skulle förbättra rättssäkerheten och skärpa den rättsliga kontrollen, och därför låter det ju faktiskt som om även han ansåg att nämndinstitutionerna var ett hot mot rättssäkerheten. Annars skulle man inte behöva förbättra den. Men jag tror faktiskt ändå inte att han tycker det. Jag vet inte hur många av er som känner till hur en utskrivningsnämnd ser ut. Låt mig hastigt dra det. Den består av en ordförande som skall vara eller har varit ordinarie domare, och jag stryker tjocka streck under de orden. Sedan är det en psykiater och tre nämndemän, om jag får kalla dem så, varav en skall ha speciell kunskap i sociala frågor. Psykiatriska nämnden, som då är överinstans och den enda överinstansen för samtliga 34 utskrivningsnämnder, har samma sammansättning, bortsett från att vi har två psykiatrer med. Jag understryker det här med ordinarie domare, därför att det innebär att en ordförande i en utskrivningsnämnd, självfallet också psykiatriska nämnden, måste alltid vara minst rådman. I de förslag som ligger här nu finns det ingenting som säger hur kvaliteten på ordföranden i en länsrätt skall vara. Det kan alltså vara en länsrättsassessor eller en länsrättsfiskal, som skall sitta och handlägga de här ärendena.
I diskussionerna har förts fram olika argument för och emot. De som har ansett att utskrivningsnämnderna fungerar till full belåtenhet för rättssäkerheten och även för resten för Europakonventionens krav -- Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna -- har kunnat falla tillbaka på ett så tidigt uttalande som ett från 1966 i en proposition, 1966:53, och det var genom den propositionen som LSPV kom till. Där sade departementschefen att förfarandereglerna kring tvångsomhändertaganden inom psykiatrin är av största vikt för den enskildes rättssäkerhet. Sedan citerar jag: "Det är en mycket svår uppgift att avväga dessa regler så att de blir tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt utan att man samtidigt hamnar i ett förfarande som blir så rättegångsliknande att det alltför mycket fjärmar mentalsjukvården från annan sjukvård." 1973, när nya regeringsformen kom, så införde man bestämmelser i 2 kap. 9 § i regeringsformen som säger att ett frihetsberövande måste kunna prövas av domstol och man jämställer då en sådan här nämnd av typen utskrivningsnämnd med domstol, dvs. nämnd vars sammansättning är reglerad i lag och vars ordförande skall vara eller ha varit ordinarie domare. Då sade man så här, att med den utformning som den föreslagna bestämmelsen i regeringsformen får, finns fullgoda garantier för att den ifrågavarande nämndprövningen blir lika betryggande från rättssäkerhetssynpunkt som en prövning av domstol.
"I detta sammanhang vill jag framhålla", säger departementschefen, "att även om en nämnd av nu åsyftat slag enligt svenskt betraktelsesätt inte är att anse som en domstol, arten av de uppgifter varmed nämnden tar befattning, dess sammansättning, dess utredningsmöjligheter samt dess självständiga ställning i förhållande till regeringen och andra förvaltningsmyndigheter talar för att den internationellträttsligt sett får betraktas som domstol i den bemärkelse som detta begrepp har i Europarådskonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna."
1987/88, alltså alldeles nyligen, infördes ett institut som heter rättsprövning och som så att säga var ett svar på Europakonventionens krav på att alla beslut som rör civila rättigheter och skyldigheter skall kunna prövas av domstol. Då införde man den möjligheten att man kan gå till regeringsrätten och få prövat lagligheten av vissa förvaltningsmyndigheters inkl. regeringens beslut. Men då undantog man beslut som fattas av bl.a. utskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden, och i det sammanhanget hänvisade man till detta uttalande från 1973, när regeringsformen kom, och sade: "Frågan har inte prövats av Europadomstolen." "Enligt min mening", säger departementschefen, "bör man alltjämt utgå från att sådana nämnder kan räknas som domstolar i konventionens mening." Detta var alltså så sent som i proposition 1987/88.
De som har varit kritiska mot socialberedningens förslag att man skulle överföra beslutsfunktionerna till domstolar har alltså kunnat falla tillbaka på de här uttalandena och menat att det har inte skett någonting som gör att man i dag har anledning att misstro utskrivningsnämnderna. Ibland har det brukat sägas att de skriver ut litet för snabbt. Ja, men ibland sägs det också att de håller kvar patienterna alldeles för länge. Det beror alldeles på vilken ideologisk uppfattning man har. Men att utskrivningsnämnderna blir anklagade från två håll, tycker jag närmast är någonting som verkar positivt.
Bland dem som har ställt sig bakom sådana här uttalanden och bakom utskrivningsnämnderna finns en juridisk kompetens av typen skånska hovrätten, justitieombudsmannen, numera också domstolsverket. De bytte fot, nämligen, alldeles nyligen. Och så finns det också de som har den medicinska kompetensen, som socialstyrelsen och läkarorganisationen som vi just hört, och så finns det de som besitter både den juridiska och den medicinska kompetensen, nämligen samtliga utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden.
Från motsatta sidan, de som anser att man bör avskaffa utskrivningsnämnderna, har man argumenterat på följande sätt. Jag skall citera ur en av remissinstansernas yttranden. Man säger då att det finns de som har varit emot den här överföringen av beslutsfunktionerna och så säger man att det förstår man inte. Jag citerar: "Antingen tycker man att den nuvarande ordningen är bra. Då har man inte förstått vad det handlar om. (Det är alltså bl.a. socialstyrelsen, utskrivningsnämnder och JO osv.) Eller så tycker man att en domstolsprövning är besvärande eller försvårande. Då är det egentligen ökningen av patienternas rättssäkerhet som man är ute efter." T.ex. JO skulle vara ute efter patienternas rättssäkerhet. Gudskelov så förekommer den där typen av argumentation inte så särskilt ofta numera. I stället har man skjutit in sig på just Europakonventionen, och där har man -- om man tittar i lagrådsremissen, jag tror det börjar på s. 217 -- så kryssar man igenom artiklarna 5 och 6 i konventionen, som behandlar det här med domstolsprövning. Om man tar upp olika frågor och seriöst granskar dem i förhållande till LSPVs bestämmelser och finner att detta inte kan vara något problem, när det gäller konventionen. Då letar man vidare för att hitta något och till slut hittar man två stycken problem. Jo, man säger att det är inte regel att en prövning av en utskrivningsnämnd skall ske vid en offentlig förhandling. Och det sker ju vid domstolarna, naturligtvis, där har man offentliga förhandlingar. Och artikel 6:1 i konventionen säger att det skall vara en opartisk och offentlig rättegång -- jag minns inte exakt ordvalet; public hearing heter det på engelska. Men sedan gör man ögonblickligen ett undantag, nämligen i det fall då ärendet rör frågor som har att göra med sedlighet eller med privatlivets helgd. Under mina sex år som ordförande i psykiatriska nämnden och de hundratals, snart tusentals ärenden, som jag har sett där, så har jag inte funnit något som inte skulle beröra antingen någons privatlivs helgd eller sedlighet. Därför tror jag inte att man behöver vara så rädd för att man kommer i konflikt med Europakonventionen på den punkten. Och det andra är, säger man, att det finns inget krav på att patienten skall vara närvarande. Ja, det är faktiskt så att i LSPV står det att patienten skall vara närvarande, om inte det finns särskilda skäl att inte ha honom eller henne där. Det tror jag inte att jag behöver beskriva, vilka situationer det är man tänker på då. Det intressanta är emellertid, att trots denna nedtagning av utskrivningsnämnderna och LSPV så föreslår man exakt samma sak i den här lagen om rättspsykiatrisk vård, eller vad den heter. I 37 §, tror jag det är, står det precis på samma sätt, nämligen att patienten eller parten skall vara närvarande om inte det finns särskilda skäl. Så där rök det argumentet också.
Det är självklart att man kan ju ändå säga sig att visst skall vi flytta över det här på domstolarna. Det kan ju inte bli sämre. Domstolar är ju en garanti för rättssäkerheten. Och självfallet ställer jag mig bakom det. Som domare -- jag har tjänstgjort både i allmänna domstolar och nu de tio senaste åren i regeringsrätten, som alltså är högsta förvaltningsdomstol -- men jag tror inte det här har med rättssäkerhet att göra. Det har med någonting annat att göra. Det har att göra med en smidighet, en anpassning till de mycket speciella förhållanden som det rör sig om här. Det är det, det har med att göra.
När jag började som ordförande i psykiatriska nämnden, sade jag mig som många, att varför i herrans namn skall man ha de här nämnderna? Går inte det här till domstolar? Tingsrätter tänkte jag faktiskt aldrig på, för jag föll aldrig för det argumentet, som man hade i den berömda idéskissen där man sade, att eftersom tingsrätterna handlägger adoptionsfrågor och förmynderskapsärenden, så bör de vara kompetenta att handlägga tvångspsykiatriska ärenden också. Däremot låg det väl någonting i det här med att länsrätterna, förvaltningsdomstolarna handlägger LVU- och LVM-mål. Jag tror att det var efter första eller möjligen andra sammanträdet jag hade haft med psykiatriska nämnden som jag insåg hur fullständigt vansinnig den jämförelsen är, och det beror på att när vi handlägger LVU-mål i domstolarna -- låt oss ta dem, alltså lagen om vård av unga -- då har man ofta en mycket handfast verklighet att röra sig med. Det finns utredningar, det finns fakta, det finns beskrivningar om förhållandena i en familj om en viss pojkes eller flickas sociala situation. Det är mycket lätt att slå fast huruvida barnet blir misshandlat eller ej. Eller om det springer på gatorna på nätterna. Men när man har ett LSPV-ärende så får man alltså en person som karakteriseras på någonting -- det kan stå så här: Psykosis NUD, vilket betyder non ultra descriptiones, dvs. utan någon annan beskrivning än att det är en psykos. Då är det inte så lätt alltså för en lekman att fatta vad detta innebär. Man läser journalen och ser hur patienten uppträder, men man förstår ändå inte riktigt vad det är för sjukdom, eller förlåt, vad det är för störning. Det är för resten lättare att uppfatta det som störning än som sjukdom, kanske. Men då har man alltså i utskrivningsnämnderna i dag specialister. Man kan fråga den här psykiatern som sitter med: Du, beskriv för mig hur det här nu skall falla in under begreppet sjukdom. Och han kan säga ja, ja, ja, så, så, så, han kan beskriva med olika exempel. Det får inte länsrätterna göra nu, därför att där får man inte ha psykiater med, utan då skall man ta in ett utlåtande från -- och det vet jag inte hur lång tid det kan ta -- en utomstående, som då inte känner till patienten, men som naturligtvis kan göra en beskrivning av vad en psykos är. Det är två saker som är fel i det här. Om man nu tvunget skall föra över det till domstolarna och menar att det är värt 35 miljoner minst, alltså -- jag tror att det kommer att kosta låt oss säga 50 miljoner mer för att få den här kosmetiska historien om att man har det på domstolar i stället för nämnder. Men om man nu skall göra det, okej, men då måste man se till att ordföranden i länsrätten alltid skall vara en ordinarie domare när han handlägger målen och man skall se till att det finns psykiatrisk expertis i domstolen.
Jag är beredd att svara på frågor nu om hur utskrivningsnämnderna fungerar.
Åke Lundborg: Jag skall fatta mig litet kortare, försöka att inte företrädesvis uppehålla mig vid att tala om länsrätterna eller förvaltningsdomstolarna. Jag utgår också från att jag har blivit ombedd att komma hit för att ge synpunkter på den här frågan när det gäller den rättsliga kontrollen. Innan jag går in på det skulle jag möjligen, när det snart har gått fyra timmar, vilja påpeka att vi har i princip ägnat nästan alla fyra timmarna åt att diskutera det som volymmässigt, förändringsmässigt och i vad som berör fler eller färre medborgare, den mindre delen av de här båda komplexen. Som jag ser det är båda de här paketen väl underbyggda och jag har egentligen bara avvikande mening på en punkt, och det gäller inte de länspsykiatriska delarna. När det gäller den psykiatriska tvångsvården går förslaget bl.a. ut på att frihetsberövande skall beslutas av eller kunna överklagas till domstol. På det rättspsykiatriska området innebär förslaget bl.a. att frigivning med risk för återfall i allvarlig brottslighet skall beslutas av domstol. Jag ser de förslagen som välövervägda och kloka, och jag gör det främst därför att jag har utomordentligt svårt att se varför ett land som så värnar om medborgarnas rättssäkerhet och rättstrygghet som vi gör i det här landet, inte skulle använda sina domstolar till att besluta i frågor om frihetsberövanden och frigivningar.
Jag har ännu svårare att inse det förnuftiga i att behålla vår nuvarande nämndorganisation. Som det framstår i mina ögon är det ytterst tvivelaktigt, om detta ens är förenligt med internationella konventioner, som vårt land har anslutit sig till, och detta i all synnerhet som jag tror att det varken kan antas i en bättre rättsvård eller leda till kostnadsbesparingar. Frågan är för mig sålunda inte om vi skall ha en nämndorganisation eller om frågorna skall prövas i domstol, utan hur domstolslösningen skall se ut.
Uppenbart är att tingsrätterna även i fortsättningen skall pröva brottmål och i ett antal fall överlämna den dömde till rättspsykiatrisk vård. Förslaget att tingsrätten vid risk för återfall i allvarlig brottslighet skall kunna förordna om särskild utskrivningsprövning framstår som välmotiverat, inte minst mot bakgrund av vunna erfarenheter.
Som lika välmotiverat framstår att de allmänna förvaltningsdomstolarna utnyttjas för de administrativa frihetsberövanden som det är frågan om, när det gäller den psykiatriska tvångsvården.
Som jag ser det har målen inom olika vårdsektorer -- jag tänker då på psykiatri, missbruk, psykiskt störda ungdomar, smittskydd och annat -- ett sådant samband, att det med mitt sätt att se det skulle vara ett direkt felgrepp att förlägga tvånget inom psykvården till tingsrätt.
Jag ser ett annat betydelsefullt samband med alternativsidan till frihetsberövanden. Dessa skall utgöra det som tillgrips när alla andra alternativ är uteslutna. Vad som skall ställas mot ett frihetsberövande är vad som kan göras i öppenvård med särskilda insatser inom socialtjänsten, omsorgsvården m.m. Och även när det gäller de sambanden är man inne på de allmänna förvaltningsdomstolarnas domäner. De här sambanden tycker jag också utgör ett ytterligare skäl mot att behålla en särskild nämndorganisation.
Jag vill också hävda att de allmänna förvaltningsdomstolarna, till skillnad från de allmänna domstolarna, har en processordning som passar för olika vårdmål med en personal som har förtrogenhet med en sådan processordning.
Med de här utgångspunkterna återstår då var man lämpligen förlägger den rättspsykiatriska utskrivningsprövningen om överlämnandet till psykiatrisk vård ligger i tingsrätt och den psykiatriska tvångsvården ligger i länsrätt.
Det som skall bedömas i den situationen är grovt sett om någon är färdigvårdad och inte för farlig för att släppas ut. Det handlar sålunda inte längre om brott och brottspåföljd.
Om länsrätterna, till antalet drygt 20 och med drygt ett hundratal länsrättsdomare, skall dela på bortåt 8 000 mål, eller vad det nu kan bli, om psykiatrisk tvångsvård, så kommer de att få en gedigen erfarenhet av psykiatriska frågeställningar.
Om ett par hundra särskilda utskrivningsprövningar per år skall fördelas på närmare hundra tingsrätter -- jag vet inte hur många tingsrättsdomare -- då blir erfarenheten hos var och en inte särskilt stor. Och för mig framstår det därför som tämligen självklart att de särskilda utskrivningsprövningarna bör följa den psykiatriska tvångsvården till länsrätt.
Bengt Harding Olson: Jag skulle då vilja ställa en fråga till framför allt Åke Lundborg. Jag har här tjatat om att det här lagförslaget har kommit till för att vi skall stärka samhällsskyddet, framför allt. Då vill jag ställa frågan så här: Hur uppfattar Åke Lundborg den här lagrådsremissen? Vilka signaler ger den till er och till er framtida rättspraxis när det gäller samhällsskyddet? Mer än vad vi haft tidigare, mindre än vad vi haft tidigare eller likadant? Det är den ena frågan.
Den andra delfrågan gäller: det är ju så att man skall här värna om att få ett omfattande beslutsunderlag. Det skall komma underlag dels från läkarsidan, dels numera, som det var före 1966, från åklagarsidan. Man kan alltså förvänta sig att den ena sidan kommer att hävda vårdbehovet och den andra sidan kommer att hävda framför allt samhällsskyddet. Hur gör ni i den situationen eller vilka signaler uppfattar ni i den här lagens förarbeten om det står så att säga uppfattning mot uppfattning? Hur skall då en länsrätt hantera en sådan fråga, och den lär väl inte bli ovanlig, antar jag?
Åke Lundborg: Egentligen kanske Bertil Voss, som har kunskaper om hur den nuvarande lagstiftningen tillämpas, är närmare till hands att besvara detta. Jag får väl svara på det sättet att jag tycker till en början att det är positivt att det blir en åklagarmedverkan, och jag tycker att det är positivt, inte bara för den som vill värna om samhällsskyddsintressen. Det är också positivt för beslutsinstansen som slipper att vara den som på egen hand så att säga har den dubbla rollen av objektiv beslutsfattare utan speciellt särskilt eget ansvar för de allmänna skyddsfrågorna.
Om du frågar mig hur jag ser på -- jag tror att jag har den paragraf uppslagen nu som handlar om tillstånd att under viss del av vårdtiden vistas utanför sjukvårdsinrättningens område som är det första frigivandesteget så att säga -- så skulle det alltså vara locket på, om det inte är uppenbart att det, till följd av den psykiska störningen hos patienten som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning, inte finns risk för att han återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag. Jag har svårt att uppfatta den lagtexten som annat än sträng, för att inte säga mycket, mycket sträng. Jag återkommer till den här paragrafen.
Bertil Voss: Eftersom jag då tjänstgör i den domstol som kommer att bli högsta instans, om det här förslaget går igenom, vill jag naturligtvis inte sitta här och uttala mig om hur jag skall tolka lagen. Det får ju bli aktuellt när det kommer upp ett mål. Jag kan inte binda mig i förväg. Men vad jag skulle kunna säga är att jag har väldigt svårt att se nu i vilka situationer ett mål skulle kunna komma att prövas av regeringsrätten. Det är så att vi, liksom högsta domstolen, prövar bara mål efter prövningstillstånd, och för att man skall kunna ge prövningstillstånd, krävs det -- jag bortser då från grova rättegångsfel och sådant -- att det är av vikt till ledning av rättstillämpningen att regeringsrätten tar upp ett mål. Det skall alltså ha en allmän karaktär, och min erfarenhet från den här typen av ärenden, som naturligtvis kommer att bli precis desamma journalmässigt, om jag uttrycker mig så, i domstolarna som de är nu, den är att varje sådant här fall är ett enskilt, individuellt fall, och det är väldigt svårt att se hur man skall kunna dra ut några generella konklusioner av det. Det är klart att man kan ju tänka sig just den frågan som du ställer: Vad menar lagstiftaren här? Vad är det för signaler lagstiftaren har givit? Men just nu har jag väldigt svårt att se framför mig ett mål som vi skulle ge prövningstillstånd i för att knäcka den frågan. Jag tror aldrig att vi kan komma dithän. Men det vill jag inte uttala mig alltför bestämt om. Resultatet kommer alltså att bli, att vi får låt oss säga fyra överinstanser i praktiken, dvs. de fyra kammarrätterna, fördelade på fyra olika håll i landet, mot att vi i dag har en överinstans, där alltså -- även om det är bristfälligt -- man kan skapa en viss praxis genom det system vi har nu.
Åke Lundborg: Det var § 16 i lagförslaget som det handlar om, och där kan man konstatera att där har man inte talat om något uppenbarhetsrekvisit. Jag vet inte om det gör saken enklare för den som vill bli utsläppt, för även den lagtexten är ju tämligen kärv till sitt innehåll. Vården skall nämligen upphöra 1. när det inte längre till följd av den psykiska störning hos patienten som föranlett beslutet finns risk för att han återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag. Jag uttalar mig på ungefär samma sätt om det, att den lagtexten kan jag inte uppfatta på annat sätt än att det ställs inte särskilt stora riskkrav för att det inte skall bli utskrivning. Jag kan inte uppfatta det på annat sätt än att lagstiftaren inte har graderat risken, så det är en ograderad risk, det kan alltså även vara en liten risk som gör att vederbörande inte då blir utsläppt.
Bengt Harding Olson: Det betyder då att åklagaren har större chanser än läkaren, populärt uttryckt?
Åke Lundborg: Ja, den slutsatsen får du dra själv.
Göran Rosenberg: Jag tänkte bara säga något om just det här sista som Åke Lundborg tog upp. Vi kanske inte skall fördjupa oss i de här mer tekniska lagskrivningarna, men det är ju tänkt så att det skall vara lättare för patienten att få permission än att bli utskriven. Så det här uppenbarhetskriteriet vid permission är ju tänkt så att man skall få permission, om det inte uppenbart finns en återfallsrisk, och det ger kanske intryck av att så att säga bli lättare för patienten att få permission i framtiden än vad det är i dag, men det sägs klart i motiven att det är tänkt att vara en tillämpning på ungefär samma sätt i dag, där det finns en begränsning för möjligheten att få permission, om det finns risk för någon annans säkerhet till person eller liv -- någonting sådant står det i lagtexten. Även om det här förslaget ger intryck av att det blir lätt genom det här uppenbarhetskriteriet, så är det inte tänkt så. Och det sägs också att det är en sådan här få-regel, alltså man får permission, men det innebär ju inte att man har något krav på att få permission med den här skrivningen.
Karl-Ingvar Rundqvist: Det är väl alldeles tydligt att man har olika uppfattningar om det här förslaget, inte bara åklagare emellan utan också domare emellan. Här har ju varit ingående överväganden i remissen om den här frågan om nämnd eller domstol, och jag vill säga det att remissen kritiserar inte handläggningen i utskrivningsnämnderna sådan den är enligt nuvarande regler, men när man nu inför stora materiella ändringar i den här lagstiftningen, har det bedömts lämpligt att överväga en övergång till ett domstolsförfarande. Här är då en viss risk för kritik, kanske med hänsyn till Europakonventionen. Vi har haft ett sådant mål, som emellertid inte blev uppsläppt till prövning av Europakommissionen, men man resonerar så i remissen att man anser det onödigt att utsätta sig för risken för kritik i det här sammanhanget.
Om man nu skulle behålla nämndorganisationen, så kräver det i så fall ganska betydande ändringar av organisationen. Det behövs en utbyggnad som naturligtvis inte heller blir gratis. Sedan är det ju principiella problem med att behålla den nuvarande nämndorganisationen med dess kopplingar till vårdorganisationen. Man skulle då, genom att bygga ut den nuvarande nämndorganisationen och befästa den ytterligare, skapa specialdomstolar för det här speciella och -- sett i ett större perspektiv -- kanske begränsade området, och det är ju inte en utveckling som man eftersträvar, allmänt sett inom domstolsväsendet. Utskrivningsnämnderna är ju nu faktiskt det enda nämndorgan, bortsett från övervakningsnämnderna, som beslutar om frihetsberövanden.
Sedan vill jag väl också hävda att här finns en betydligt starkare koppling till lagstiftningen om vård av missbrukare än vad Bertil Voss ville göra gällande. Det är ju trots allt så att många av dessa psykiatriska patienter är missbrukarfall. Bertil Voss krav här, när det gäller ordföranden -- alltså sammansättningen i länsrätt -- vid avgörande av denna typ av mål, tycker jag låter beaktansvärda, men sådana frågor brukar ju i regel regleras på annat sätt än i själva lagstiftningen. Det finns väl möjligheter att i samband med instruktionsändringar ta fasta på sådana synpunkter.
Önskemålet om att läkare skall ingå i rätten -- ja, det är väl en diskussionsfråga vad som är lämpligt i det sammanhanget. Förslaget här utgår från att man skall inhämta sakkunnigyttranden och det föreslås också att fasta sakkunniga skall förordnas vid varje länsrätt, så att man skall med minsta möjliga omgång kunna tillgodose kravet på snabba yttranden.
Britta Bjelle: Så en avslutande kommentar av Bertil Voss.
Bertil Voss: Det här med ordförande -- det var ju bra att man kan överväga det. Jag bara frågar mig varför man inte har gjort det redan, för att om man har skrivit en hel del om varför man inte behöver en psykiater i länsrätten, så borde man ju ha kunnat skriva också varför man inte behöver en ordinarie domare som ordförande. Men det kanske blir ändringar på det nu.
Det här med Europakonventionen -- jag hävdar fortfarande att det finns ingenting som i dag säger att vi kommer i konflikt med Europakonventionen. De här utskrivningsnämnderna är att betrakta som domstol enligt konventionen. Det finns ett avgörande om en belgisk s.k. mental health review board, som icke var en domstol i klassisk mening. Den godtogs som domstol. Man har sagt flera gånger att en domstol behöver inte se ut som en domstol, så att säga, utan huvudsaken är att den fungerar som en sådan. Däremot kan det möjligen vara så att det här med närvaron kanske är någonting som man behöver mjuka upp litet grand, och det kan man göra i LSPV. Det går alldeles utomordentligt.
Jag skulle bara avslutningsvis vilja säga, eftersom Karl-Ingvar Rundqvist nu trycker så mycket på det här att nu kommer någonting nytt, och då måste man tänka om här i beslutsfunktionerna. Jag har inte riktigt förstått vad det är som är så otroligt revolutionerande, som gör att man nu måste föra över det på länsrätterna. Men jag kan säga här att jag är beredd att låt oss säga inom loppet av tre månader, med något lämpligt biträde, skriva om LSPV så att den kommer att fungera fullständigt utomordentligt bra processuellt med de här materiella ändringarna. De materiella ändringarna är i allmänhet rätt bra. Man slipper en massa specialindikationer och så, men det processuella, det kan jag åta mig att göra på mycket kort tid -- att göra den helt användbar för det nya syftet.
Åke Lundborg: Först kanske jag skulle ta upp den tråd som Sten Heckscher skickade i väg innan han gick, och jag kan då vitsorda att under de förutsättningar som beräkningarna är gjorda så är inte kostnadsberäkningarna för en förvaltningsdomstolslösning orealistiska -- tvärtom.
Med anledning av vad som i övrigt har sagts här skulle jag vilja uttrycka det så kanske, att Bertil Voss talar om utskrivningsnämnder och ordförande i utskrivningsnämnder. Ordförandena i utskrivningsnämnderna är inga andra än de domare som finns i det här landet. Frågan är snarare då: i vilken organisation skall dessa domare fungera vid utövningen av de här uppgifterna? Och ingen nämndordförande i detta land är oavhängig och oavsättlig i funktionen av nämndordförande. Procedurreglerna i utskrivningsnämnderna reglerar ett förvaltningsförfarande, inte ett domstolsförfarande. Det är klart -- det kan göras om, man kan omvandla utskrivningsnämnderna till specialdomstolar, men då är vi inne på någonting annat än de utskrivningsnämnder som vi har i dag, och vad riksdagen har för uppfattning om specialdomstolar kanske vi också vet.
Men bortsett från formalia -- varför inte utnyttja domstolar till frågor om frihetsberövanden? Varför inte utnyttja ett organ som står helt fritt i förhållande till sjukhusen och sjukhusens personal? Varför inte utnyttja ett organ med personal som har som heltidssyssla att bl.a. ta hand om de här aktuella uppgifterna, där domare och övrig personal står till förfogande i princip under veckans alla timmar? Jag håller med Karl-Ingvar Rundqvist, när han ger uttryck för att det nu är ett väl valt tillfälle, om man vill byta organisation. Vi övergår från i princip utskrivningsprövning till inskrivningsprövning. Vi får ett nytt regelsystem, med syfte bl.a. att höja rättssäkerheten och minska tvånget inom den icke-kriminella delen. Jag kan inte se att det blir sämre om man ger sig i kast med den uppgiften genom oförbrukade krafter. Jag är övertygad om att man kanske får snabbare och bättre genomslag. Och som Karl-Ingvar Rundqvist också sade, jag tror inte att man skall se de nuvarande nämnderna -- deras nuvarande organisation och arbetsformer -- som alternativ. Då tror jag att de bör och behöver byggas upp. Då blir det inte ens billigare. Man får det man i andra sammanhang vill undvika, nämligen specialister inom ett smalt område. Man får inte den överblick och den samordning med andra vårdområden som jag pratade om förut. Man får inte samordning med frivårds/ frivilligsidan. Jag har redan sagt att jag ser positivt på åklagarmedverkan.
Britta Bjelle: Tack, Åke Lundborg! Jag skall inte göra ett försök vare sig att sammanfatta eller dra någon slutsats av den här eftermiddagen, men vi i justitieutskottet vill vända oss till inbjudna experter och tacka för den här dagen. Det har varit en fascinerande och berikande eftermiddag, och det var det som var syftet för oss, och det har varit otroligt intressant att lyssna till er. Jag kan säga att jag hade funderingar på om vi skulle ta fem minuters bensträckarpaus, men jag tycker att det har varit en sådan fascinerande eftermiddag, att det inte har getts utrymme för det.
Tack skall ni ha än en gång för att ni har velat komma och delge oss av era kunskaper. Så får vi se hur det går så småningom med den här propositionen. Tack skall ni ha!
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Lagförslagen 2 Motioner 19 Utskottet 21 Inledning 21 Propositionens huvudsakliga innehåll m.m. 22 Överväganden 24 Allmänt 24 Allvarlig psykisk störning 27 Särskild utskrivningsprövning 29 Behandlingen av psykiskt utvecklingsstörda lagöverträdare 30 Psykiatrisk vård på kriminalvårdsanstalterna m.m. 32 Övriga motionsyrkanden 34 Övrigt 34 Riksdagens beslut 35 Hemställan 35 Reservationer 38 Bilaga1 Justitieutskottets yttrande JuU3y 44 Bilaga2 Socialutskottets yttrande SoU6y 61 Bilaga3 Medverkande vid utskottets utfrågning om den rättspsykiatriska vården den 17 april 1990 80 Bilaga4 Anföranden vid utfrågningen 81