Ränteskillnadsersättning vid förtidsuppsägning av konsumentkrediter, m.m.
Betänkande 1993/94:LU29
Lagutskottets betänkande
1993/94:LU29
Ränteskillnadsersättning vid förtidsuppsägning av konsumentkrediter, m.m.
Innehåll
1993/94 LU29
Sammanfattning
Utskottet behandlar i förevarande betänkande proposition 1993/94:201 om ändring i konsumentkreditlagen jämte två med anledning av propositionen väckta motioner. I propositionen föreslås en ändring i konsumentkreditlagens bestämmelser om ränteskillnadsersättning vid förtidsbetalning av krediter för bostadsändamål där räntan är bunden för hela eller del av avtalsperioden.
I betänkandet behandlar utskottet också en motion från den allmänna motionstiden i vilken begärs åtgärder mot oskälig låneverksamhet.
I ärendet har Konsumentverket, Svenska bankföreningen och AB Spintab inkommit med skrivelser.
Vidare har i samband med behandlingen av ärendet en hearing ägt rum inför utskottet den 3 maj 1994 med företrädare från Finansinspektionen, Konsumentverket och Svenska bankföreningen.
Utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker bifall till samtliga motioner.
Propositionen
I proposition 1993/94:201 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) -- efter hörande av Lagrådet -- att riksdagen antar ett i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830).
Lagförslaget har intagits som bilaga till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1993/94:201
1993/94:L16 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen avslår proposition 1993/94:201 Ränteskillnadsersättning vid förtidsuppsägning av konsumentkrediter.
1993/94:L17 av Lars Biörck (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regler för ränteskillnadsersättning.
Motion väckt under den allmänna motionstiden 1993/94
1993/94:L703 av Björn Samuelson och Bertil Måbrink (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot oskälig låneverksamhet.
Utskottet
Inledning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition om ränteskillnadsersättning vid förtidsuppsägning av konsumentkrediter jämte två med anledning av propositionen väckta motioner. Vidare behandlas en under den allmänna motionstiden väckt motion med begäran om åtgärder mot skälig låneverksamhet.
I ärendet har inkommit skrivelser från Konsumentverket, Svenska bankföreningen och AB Spintab. Vidare har i samband med behandlingen av ärendet en hearing ägt rum inför utskottet den 3 maj 1994 med företrädare från Finansinspektionen, Konsumentverket och Svenska bankföreningen.
Allmän bakgrund
Riksdagen beslutade våren 1992 att anta en ny konsumentkreditlag, som trädde i kraft den 1 januari 1993 (prop. 1991/92:83, bet. LU28, rskr. 319). Syftet med den nya lagen var främst att åstadkomma en anpassning till EG:s regelsystem om konsumentkrediter. Genom denna anpassning har konsumenterna fått ett förstärkt skydd när det gäller de s.k. fristående krediterna, dvs. lån och andra krediter som saknar direkt samband med ett särskilt köp eller en viss tjänst. Lagen innehåller också regler som begränsar kreditgivarens rätt att höja räntan under löpande avtalstid. Förutsättningarna för räntehöjningar skall preciseras i avtalet, och räntan får höjas bara som en följd av vissa slag av kostnadsökningar. Också kreditgivarens möjligheter att säga upp kreditavtalet till betalning i förtid har inskränkts. Konsumenten har å sin sida rätt att betala sin skuld tidigare än enligt avtalet. Kreditgivaren får inte ta ut någon särskild ersättning av konsumenten vid förtidsbetalning, utom i de fall när krediten löper med bunden ränta. Konsumenten har vidare ett bättre skydd än tidigare i sådana fall då det förekommer flera parter på näringssidan. Om konsumenten av misstag betalar till fel näringsidkare, får han normalt ändå tillgodoräkna sig betalningen.
Konsumentkreditlagen har under år 1993 ändrats vid två tillfällen. Sålunda fick bostadsinstituten genom en lagändring möjlighet att bestämma räntan för långfristiga krediter på villkorsändringsdagen till motsvarande nyutlåningsränta (bet. 1992/93:LU38, rskr. 260). Genom en ytterligare ändring i konsumentkreditlagen blev det möjligt för parterna i ett kreditavtal att knyta räntan till en referensränta (prop. 1993/94:55, bet. 1993/94:LU6, rskr. 23).
Ränteskillnadsersättning
I konsumentkreditlagen finns bestämmelser som ger konsumenten rätt att betala sin skuld i förtid och som reglerar den ekonomiska uppgörelsen vid sådan förtidsbetalning (21 och 24 §§). Därvid gäller att konsumenten skall betala ränta och andra kostnader för krediten fram till förtidsbetalningen men inte för tiden därefter. Kreditgivaren får enligt huvudregeln inte tillgodoräkna sig någon ersättning för att skulden betalas i förtid. I de fall räntan för en kredit är bunden för hela eller en del av avtalstiden, får dock kreditgivaren -- om han har gjort förbehåll om det -- ta ut s.k. ränteskillnadsersättning för återstående del av den räntebundna tiden.
Enligt 24 § skall ränteskillnadsersättningen vara "ersättning för skillnaden mellan räntan för krediten och räntan på nya krediter av motsvarande slag". Därav följer att ersättning för ränteförlust kommer i fråga bara då räntenivån för motsvarande krediter vid förtidsbetalningen är lägre än den avtalade bundna räntan. Ersättningens storlek blir således beroende av den angivna ränteskillnaden, det förtidsbetalade beloppets storlek och tiden fram till nästa räntejusteringstillfälle. Vid beräkningen skall som nämnts en jämförelse göras med "nya lån av motsvarande slag". Detta innebär normalt att jämförelsen kan göras med den aktuella kreditgivarens lån av samma typ (se prop.
1991/92:83 s. 138 f.). Skulle lånekonstruktionerna ha förändrats, så att lånet i fråga inte längre ges, får jämförelsen enligt propositionen avse något annat lån hos kreditgivaren som tillräckligt mycket liknar det gamla, eller något motsvarande lån hos en annan kreditgivare.
De institut som lämnar räntebundna krediter erbjuder oftast två eller tre alternativa bindningstider. De vanligaste räntebindningstiderna är två år eller fem år, men även t.ex. ett år och tio år förekommer. Räntesatserna ligger normalt ganska nära varandra. Räntesatsen för ett lån med kort bindningstid är ibland högre än räntesatsen för ett lån med lång bindningstid. Hur dessa räntesatser förhåller sig till varandra beror på flera olika faktorer.
I förevarande proposition anförs att det nuvarande sättet att beräkna ränteskillnadsersättning medför att konsumenterna i vissa räntelägen kan bli extra benägna att förtidsbetala ett bundet lån och ersätta det med ett annat bundet lån. Det gäller framför allt när den aktuella marknadsräntan för bundna lån är lägre än räntan för krediten och den aktuella räntan för krediter med samma räntebindningstid -- "krediter av motsvarande slag" enligt 24 § första stycket 2 konsumentkreditlagen -- är högre än räntan för lån med kortare räntebindningstid. Om konsumenten i den angivna situationen säger upp sin kredit och ersätter den med en annan räntebunden kredit för resten av kredittiden, utsätts kreditgivaren för en risk för att de återbetalade pengarna under återstoden av kredittiden inte kan placeras med en avkastning som är tillräckligt hög för att ränteskillnadsersättningen skall täcka skillnaden i avkastning mellan den uppsagda krediten och den nya placeringen. Risksituationen för hypoteksinstituten är speciell på grund av de krav som gäller för instituten om en stabil relation mellan upplåning och utlåning. Kreditgivaren drabbas också av vissa administrationskostnader. De förluster som kreditgivarna härigenom kan komma att drabbas av kan sammanlagt uppgå till betydande belopp. Med tanke på de förutsättningar under vilka de berörda kreditgivarna på framför allt bostadsfinansieringsområdet arbetar, kan detta enligt regeringen knappast godtas. Särskilt om många konsumenter samtidigt löser sina lån, kan konsekvenserna bli allvarliga för de berörda kreditinstituten. Stabiliteten i systemet kan komma att hotas. Av propositionen framgår att företrädare för kreditinstituten har uppgivit att antalet förtidsuppsägningar har ökat sedan konsumentkreditlagen trädde i kraft den 1 januari 1993. Särskilt märkbart var detta under hösten 1993 med de ränteförhållanden som då rådde på kreditmarknaden.
Mot bakgrund av det anförda anser regeringen att det finns anledning att göra en justering i reglerna och föreslår att konsumentkreditlagens regler om ränteskillnadsersättning vid förtidsbetalning ändras i fråga om krediter för bostadsändamål. Förslaget innebär att ränteskillnadsersättningen i fortsättningen högst får motsvara skillnaden mellan räntan på den kredit som kredittagaren förtidsbetalar och räntan, ökad med en procentenhet, på statsobligationer eller, om den tid för vilken ränteskillnadsersättning skall betalas är kortare än ett år, på statsskuldväxlar.
I motion L16 av Elisabeth Persson m.fl. (v) yrkas avslag på propositionen. Enligt motionärerna är skälen för förslaget föga övertygande och det saknas därför anledning att ytterligare stärka kreditgivarnas ställning i förhållande till kredittagarna.
Lars Biörck (m) anför i motion L17 att den föreslagna regleringen blockerar systemet med förtidsinlösen av krediter. För att undvika denna effekt och ändå ge finansinstituten en skälig kompensation för sina inlåningskostnader bör enligt motionären ränteskillnadsersättningen utgöra skillnaden mellan den ränta på statsobligationer resp. statsskuldväxlar som gällde när lånet beviljades jämfört med motsvarande nivå på inlösendagen.
Vad först gäller behovet av en lagändring kan utskottet konstatera att de omständigheter härför som åberopas i propositionen klart vitsordades vid den av utskottet i ärendet anordnade hearingen. Utskottet vill särskilt peka på de problem som hypoteksinstituten har genom kraven på s.k. matchning mellan upplåning och utlåning. Dessa krav, som finns intagna i bolagsordningarna, innebär bl.a. att instituten inte skall låna ut mer pengar än de lånar upp, att instituten normalt skall använda förtidsbetalda medel för att lösa motsvarande upplåning samt att villkoren för upplåning och utlåning skall följas åt. Enligt vad som framkom vid hearingen har instituten -- på grund av nämnda krav -- begränsade placeringsmöjligheter av förtidsåterbetalade medel. Detta beror bl.a. på att tiden för nyutlåningen måste överensstämma med den tid som återstår av upplåningstiden för ifrågavarande medel. Givetvis försöker dock instituten att placera återbetalade medel så förmånligt som möjligt. I de fall instituten inte har något annat alternativ än att placera medlen i bostads- eller statsobligationer blir konsekvensen att avkastningen understiger den ränta som för närvarande används som jämförränta vid beräkning av ränteskillnadsersättning. Enligt utskottets mening bör utgångspunkten för ifrågavarande reglering vara att kreditgivaren skall få en skälig ersättning för den förlust han drabbas av till följd av förskottsbetalningen. Av vad som ovan anförts framgår att nuvarande regler om ränteskillnadsersättning vid förtidsinlösen av krediter inte regelmässigt tillförsäkrar kreditgivaren en sådan skälig ersättning. Utskottet finner därför -- i likhet med regeringen -- att det finns anledning att vidta en ändring av reglerna.
Utskottet delar också regeringens bedömning att reglerna bör ändras endast såvitt avser krediter för bostadsändamål. Beträffande innebörden av uttrycket krediter för bostadsändamål vill utskottet erinra om vad utskottet uttalade i denna fråga i sitt av riksdagen godkända betänkande 1991/92:LU28, nämligen att därmed avses främst krediter som beviljas mot säkerhet i fastighet eller bostadsrätt. Att säkerheten är det avgörande kriteriet för om krediten skall anses beviljad för bostadsändamål synes enligt utskottet vara den enda praktiskt rimliga ordningen, inte minst med hänsyn till den nu förordade åtskillnaden mellan reglerna för ränteskillnadsersättning vid förtidsinlösen av krediter för bostadsändamål och reglerna för ränteskillnadsersättning vid förtidsinlösen av övriga krediter.
Utskottet övergår härmed till frågan om hur en ny regel om ränteskillnadsersättning bör utformas. Enligt utskottets mening bör ränteskillnadsersättningen utgöra skillnaden mellan räntan för ifrågavarande kredit och lämplig jämförränta. Ett problem med nuvarande regel där jämförräntan är "räntan för krediter av motsvarande slag" är, som ovan anförts, att kreditgivaren inte alltid kan placera om förtidsbetalda medel genom att lämna en kredit av motsvarande slag. Omplaceringen blir därför oftast mindre förmånlig. Ett annat problem är -- som framhålls i propositionen -- att det inte alltid finns någon ny kredit som på det sätt som anges i gällande rätt kan läggas till grund för bestämmandet av ränteskillnadsersättningen. Det kan exempelvis bero på att kreditgivaren av någon anledning inte vid inlösentillfället erbjuder nya krediter eller att kreditgivaren visserligen erbjuder nya krediter men inte sådana som motsvarar den kredit som skall inlösas. Mot denna bakgrund delar utskottet regeringens bedömning att det inte är lämpligt att i en ny regel basera jämförräntan på räntan för nya krediter som kreditgivaren erbjuder utan att en ny regel i stället bör utgå från en placeringsmöjlighet som generellt står till förfogande för kreditgivaren och som är offentligt noterad. Så är fallet med statsobligationer och statsskuldväxlar. Därvid bör jämförräntan baseras på räntan för de statsobligationer resp. statsskuldväxlar som har en förfallotid som motsvarar återstående räntebindningstid för krediten.
Som framhålls i propositionen bör man dock kunna utgå från att instituten genomsnittligt sett kan åstadkomma en bättre avkastning på i förtid återbetalda medel än vad som instituten kan få genom en placering i statsobligationer och statsskuldväxlar. Detta gäller även om man beaktar de restriktioner som finns för de ifrågavarande kreditinstitutens placeringar. I likhet med regeringen anser utskottet därför att den ränta på alternativplacering som bör användas i den nya regeln som avdragspost bör vara något större än räntan på statsobligationer och statsskuldväxlar. Den i propositionen föreslagna nivån med en ränta som med en procentenhet överstiger räntan på ifrågavarande statsobligationer resp. statsskuldväxlar synes enligt utskottets mening vara väl avvägd.
En viktig aspekt på utformningen av de nya bestämmelserna om ränteskillnadsersättning är att de inte får leda till att kreditgivaren i ett enskilt fall blir överkompenserad. Med hänsyn härtill är det enligt utskottet av stor betydelse att regeringens förslag innebär att reglerna utformas på ett sådant sätt att de anger vad konsumenten högst skall betala i ersättning till kreditgivaren. Som framhålls i propositionen får det anses strida mot god kreditgivningssed om det i ett enskilt fall är uppenbart att schablonen leder till att kreditgivaren blir överkompenserad och kreditgivaren fullt ut utnyttjar den ram för ersättningen som regeln ger. Enligt propositionen får det ankomma på Finansinspektionen att övervaka att kreditgivarna tillämpar god kreditgivningssed i detta avseende. Utskottet vill för sin del starkt understryka vikten av att Finansinspektionen noga följer utvecklingen och vid behov ingriper för att rätta till missförhållanden. Med hänsyn till frågans stora betydelse för enskilda konsumenter noterar utskottet med tillfredsställelse att det av propositionen framgår att Finansinspektionen inom två år bör utvärdera de nya reglerna och avge rapport till regeringen. Utvärderingen bör avse dels en bedömning av om jämförräntan enligt propositionen ligger på rätt nivå, dels en granskning av om institutens tillämpning överensstämt med god kreditgivningssed.
Sammanfattningsvis finner utskottet att den föreslagna bestämmelsen om beräkning av ränteskillnadsersättning vid förtidsinlösen av krediter för bostadsändamål är ändamålsenligt utformad.
När det gäller ränteskillnadsersättning för krediter som inte är avsedda för bostadsändamål har utskottet uppmärksammat att det av den föreslagna lagtexten -- 24 § första stycket 2 fjärde meningen -- framgår att ersättningen högst får motsvara skillnaden mellan å ena sidan räntan på krediten och å andra sidan räntan på nya krediter av motsvarande slag. Enligt propositionens specialmotivering (s. 16) skall dock i fråga om krediter för annat än bostadsändamål gälla oförändrade regler. Med hänsyn till att ordet högst inte återfinns i gällande bestämmelse och att regeringens avsikt uppenbarligen inte varit att åstadkomma någon förändring i detta avseende förordar utskottet att ordet högst utgår ur lagrummet när det gäller krediter som inte är avsedda för bostadsändamål.
Utskottet har i övrigt ingen erinran mot propositionen och utskottet avstyrker följaktligen bifall till motionerna L16 och L17.
Utskottet vill i detta sammanhang avslutningsvis beröra en fråga som aktualiserats i Konsumentverkets skrivelse till utskottet. Spörsmålet rör ränteskillnadsersättning vid förtidsinlösen av kreditköp där räntan för krediten är bunden. Verket påpekar att genom att något undantag inte har gjorts för kreditköpen i nu nämnt hänseende i konsumentkreditlagen har konsumentens rätt i fråga om förtidslösen av sådana köp försämrats i förhållande till vad som gällde före den nya konsumentkreditlagens ikraftträdande. Verket framhåller vidare att konsumenten har en sämre rätt också i förhållande till vad som allmänt gäller för näringsidkare enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare. Enligt Konsumentverket bör en konsument alltid ha rätt att kostnadsfritt lösa en avbetalningskredit även om räntan är bunden.
Utskottet anser sig inte -- inom ramen för förevarande ärende -- kunna ta ställning till den av Konsumentverket aktualiserade frågan. Utskottet utgår emellertid från att regeringen i lämpligt sammanhang gör de överväganden som spörsmålet kan anses påfordra.
Övriga frågor
I motion L703, som väckts under den allmänna motionstiden innevarande år, begär Björn Samuelson och Bertil Måbrink (båda v) åtgärder mot oskälig låneverksamhet. Som exempel på sådan verksamhet hänvisar motionärerna till annonser, vari erbjuds lån på 10 000 kr till en effektiv ränta på 36 %. Återbetalning skall ske på sex år med 327 kr per månad inkl. ränta och avgifter. Motionärerna anför att vad som skall betalas till kreditgivaren i absoluta tal uppgår till 23 544 kr. Exemplet visar enligt motionärernas mening att det finns anledning att överväga införande av en ockerlagstiftning eller annan form av kriminalisering när det gäller sådan penningutlåning på ockervillkor.
Utskottet erinrar om att den som vid kreditgivning i näringsverksamhet eller i annan verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning bereder sig ränta eller annan ekonomisk förmån, som står i uppenbart missförhållande till motprestationen, kan dömas för ocker enligt 9 kap. 5 § andra stycket brottsbalken. Det ankommer inte på lagutskottet att bedöma om den bestämmelsen är ändamålsenlig.
Utskottet vill vidare hänvisa till de förslag som lagts fram i departementspromemorian, Ds 1994:29, Oskäliga avtalsvillkor m.m. -- Införlivande med svensk rätt av EG:s direktiv om oskäliga villkor i konsumentavtal. Promemorian innehåller förslag som syftar till att införliva EG-direktivet om oskäliga villkor i konsumentavtal (93/13/EEG) med svensk rätt. I promemorian föreslås en ny lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, som skall ersätta 1971 års lag i ämnet. En nyhet i den föreslagna lagen är att denna, till skillnad från den nuvarande, skall gälla för alla avtalsvillkor på det finansiella området. Om förslaget genomförs kommer det att bli en uppgift för Konsumentombudsmannen och Marknadsdomstolen att pröva avtal om finansiella tjänster enligt samma marknadsrättsliga regler som nu gäller på andra avtalsområden. Ett oskäligt avtalsvillkor skall enligt förslaget kunna förbjudas av Marknadsdomstolen inte bara som nu om det är påkallat från allmän synpunkt, utan dessutom om ett förbud är i konsumenternas eller konkurrenternas intresse. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.
Enligt vad som upplysts i proposition 1993/94:203 om ändringar i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) m.m. bedrivs nu inom Justitiedepartementet ifrågavarande lagstiftningsarbete vidare i samarbete med de övriga nordiska länderna. Avsikten är att en ny lagstiftning skall träda i kraft vid årsskiftet 1994/95. Enligt utskottets mening bör regeringens ställningstaganden inte föregripas. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L703.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ränteskillnadsersättning att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:L16 och 1993/94:L17 antar regeringens förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830) med den ändringen i 24 § första stycket 2 fjärde meningen att ordet högst utgår,
2. beträffande oskälig låneverksamhet att riksdagen avslår motion 1993/94:L703.
Stockholm den 17 maj 1994
På lagutskottets vägnar Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m) och Widar Andersson (s).
Propositionens lagförslag
Bilaga