Reformering av det allmänna pensionssystemet
Betänkande 1993/94:SfU24
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1993/94:SFU24
Reformering av det allmänna pensionssystemet
Innehåll
1993/94
SfU24
Sammanfattning
I betänkandet behandlas proposition 1993/94:250 Reformering av det allmänna pensionssystemet. I propositionen föreslås riktlinjer för ett nytt ålderspensionssystem. Riktlinjerna grundar sig på förslag av den parlamentariskt sammansatta Pensionsarbetsgruppen som företrädare för de fyra regeringspartierna och Socialdemokraterna står bakom.
Reformen syftar till att skapa ett fristående ålderspensionssystem, som skall vara robust för samhällsekonomiska och demografiska förändringar. Det skall ges en försäkringsmässig karaktär, samtidigt som de fördelningspolitiska inslagen tydliggörs. Det syftar även till att öka det samhälleliga sparandet och i högre grad än dagens system stimulera arbetsutbudet.
Pensionsrätten utgör 18,5 % av pensionsgrundande inkomster upp till ett förmånstak. Motsvarande belopp betalas in till systemet i form av en ålderspensionsavgift. Av inbetalda avgifter används huvuddelen till att finansiera utgående pensioner inom ramen för ett fördelningssystem. En summa motsvarande 2 procentenheter av ålderspensionsavgiften avsätts till en individuell premiereserv.
Pensionsrätt beräknas även för vissa studier, värnpliktstjänstgöring samt s.k. barnår.
Ålderspensionen beräknas på summan av under livet intjänad pensionsrätt, livsinkomstprincipen, delad med ett s.k. delningstal. Delningstalet fastställs med utgångspunkt från förväntad återstående livslängd vid tidpunkten för pensioneringen. Utgående pensioner från fördelningssystemet skall pris- och följsamhetsindexeras.
Pension från premiereservsystemet skall bestämmas av avkastningen på fonderade medel och utgår enligt försäkringsmässiga grunder.
I propositionen föreslås även riktinjer för ett garantipensionssystem som skall ge alla pensionärer en grundtrygghet. Garantipensionen utformas som en utfyllnad till den inkomstrelaterade pensionen, men med en lägstagarantinivå.
Det nya systemet skall träda i kraft den 1 januari 1996, och tillämpas fullt ut för personer födda år 1954 eller senare. De som är födda år 1935 fram t.o.m. år 1953 får sin ålderspension beräknad med ett successivt ökande antal 20-delar enligt det nya systemets regler och resterande del enligt nuvarande system. Personer födda före år 1935 omfattas även fortsättningsvis av nuvarande system.
Utskottet tillstyrker propositionen men föreslår ett tillkännagivande om att en spärregel för uttag av inkomstrelaterad pension före 65 års ålder bör bli föremål för fortsatt beredning. Utskottet gör i några avseenden också vissa förtydliganden.
I betänkandet behandlas även en motion från den allmänna motionstiden med begäran om en översyn av UD-makars socialförsäkringsvillkor. Utskottet anser att det skall ankomma på utrikesförvaltningen att snarast se till att villkoren för makar och samboende till tjänstemän i utrikesförvaltningen, såväl under vistelsen i utlandet som vid återkomsten till Sverige, blir acceptabla, och särskilt skall pensionsvillkoren förbättras. Ett tillkännagivande härom föreslås.
Till betänkandet har fogats en reservation (nyd) och en meningsyttring (v).
Propositionen
Regeringen (Socialdepartementet) har i proposition 1993/94:250 Reformering av det allmänna pensionssystemet föreslagit riksdagen att godkänna de föreslagna riktlinjerna för ett reformerat ålderspensionssystem (avsnitten 4.1--4.9, 5.1--5.4, 5.5.1--5.5.4, 5.6, 5.7, 5.9, 5.10, 6.1--6.4, 7.1, 7.2, 8.1--8.5, 9.1, 9.2, 10.1--10.7, 11, 13.1--13.3 och 14).
Motioner
Motioner väckta med anledning av propositionen
1993/94:Sf52 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag till riktlinjer för reformering av det allmänna pensionssystemet godkänner Vänsterpartiets förslag till inriktning som i motionen förordats, 2. att riksdagen -- om yrkande 1 avslås -- hos regeringen begär att genomförandegruppen får i uppdrag att utreda om förslaget till delning av pensionsrätt mellan makar är förenligt med EES-avtalet, 3. att riksdagen -- om yrkande 1 avslås -- som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om garantipensionen.
1993/94:Sf53 av Margareta Winberg och Maj Britt Theorin (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om analys av förslaget om premiereservsystemet, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande delning av pensionspoäng samt barnår.
1993/94:Sf54 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att vid delning av pensionsrätt mellan makar mannens pension minskar med summa motsvarande den som kvinnans eventuellt längre överlevnad kan komma att kosta pensionssystemet, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utgångspunkten skall vara delad pensionsrätt för alla makar men med möjlighet till utträde, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utträde ur den delade pensionsrätten bör göras av båda makarna gemensamt.
1993/94:Sf55 av Claus Zaar (nyd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av en frivillig grundpension från 55 års ålder, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att grundpensionen kan kombineras med en väncheck, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om pensionsrätt för studier, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att pensionsrätt för barnår maximeras till en normalfamiljs behov, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om pensionsrätt för förtidspensionärer, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att reglerna för pensionsuttag skall göras mer flexibla och marknadsanpassade, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ålderspension från premiereservsystemet skall kunna medges från 55 års ålder, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att reglerna för förtidspensionens beviljande bör anpassas till en frivillig pensionsålder från 55 års ålder.
1993/94:Sf56 av Karin Wegestål och Nils Nordh (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en omfattande studie över den klassbundna ohälsan i förhållande till pensionssystemets utformning, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en smidig samordning mellan avtalspension och det offentliga pensionssystemet, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av en noggrann utformning av reglerna för övergången från folkpension till garantipension för pensionärer inom det nuvarande pensionssystemet, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en analys ur jämställdhetssynpunkt av förslaget till reformering av det allmänna pensionssystemet.
1993/94:Sf57 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) vari yrkas 1. att riksdagen avslår proposition 1993/94:250, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om premiereservsystem, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att pensionssystemet skall ha mer av grundpensionskaraktär, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att både förmåner och avgifter skall gå upp till maximalt 5,5 basbelopp i det nya systemet, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det gamla systemet kan fortsätta med maximalt 7,5 basbelopp men utan avgifter ovanför detta tak, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att egenavgiften till ålderspensionen skall vara avdragsgill, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att premiereservdelen av pensionen skall vara minst dubbelt så stor som regeringen föreslagit, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avdragsrätten för privata pensionsförsäkringar skall vara generösare, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att denna avdragsrätt även skall gälla för make/makar, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att efter 60 års ålder pension endast i form av ålderspension skall kunna förekomma, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information.
1993/94:Sf58 av Sigge Godin och Tage Påhlsson (fp, c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alternativ till RFV som huvudman för försäkringsfunktionen.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993/94
1993/94:Sf202 av Daniel Tarschys (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av UD-makars villkor inom socialförsäkringssystemet.
1993/94:Sf218 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett framtida pensionssystem måste granskas ur ett övergripande jämställdhetsperspektiv, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förlängd utredningstid för Pensionsarbetsgruppen.
1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas 39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om grundpension.
Utskottet
Inledning
I proposition 1993/94:250 lägger regeringen fram riktlinjer för ett reformerat ålderspensionssystem. Förslaget grundar sig på det förslag som regeringspartiernas (m, fp, c och kds) och Socialdemokraternas representanter i den parlamentariskt sammansatta Pensionsarbetsgruppen lagt fram i betänkandet Reformerat pensionssystem (SOU 1994:20). Betänkandet har remissbehandlats och utvärderingen av remissinstansernas synpunkter har skett i samråd med Pensionsarbetsgruppen. Regeringen har härefter föreslagit vissa avvikelser från arbetsgruppens förslag samt att vissa frågor hänskjuts till ytterligare beredning. Företrädarna för regeringspartierna och Socialdemokraterna i arbetsgruppen har ställt sig bakom innehållet i propositionen och därmed de revideringar som gjorts i förhållande till betänkandet. För att medverka vid den fortsatta beredningen av reformen och för att vårda överenskommelsen avser regeringen att tillkalla en genomförandegrupp med representanter för de partier som står bakom överenskommelsen. Partiernas företrädare har förklarat sig överens om att inte ensidigt genomdriva förändringar i pensionsreformens grundläggande beståndsdelar.
Finansutskottet, skatteutskottet och lagutskottet har yttrat sig över propositionen och motionerna i de delar som berör resp. utskotts beredningsområde. Yttrandena, FiU13y, SkU10y och LU5y finns som bilagorna 1--3 till betänkandet.
Utrikesutskottet har yttrat sig över motion 1993/94:Sf202. Yttrandet, UU6y, finns som bilaga 4 till betänkandet.
Utskottet har den 19 april 1994 hållit en offentlig utfrågning om Pensionsarbetsgruppens förslag till nytt pensionssystem. Utfrågningen redovisas i bilaga 5 till betänkandet.
Nuvarande pensionssystem
Folkpensionsförmåner inom den allmänna försäkringen utgörs av ålderspension, förtidspension, efterlevandepension och handikappersättning som utgör tillägg till pension. Som särskild folkpensionsförmån finns även handikappersättning, vårdbidrag, särskilt pensionstillägg, hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg (KBT). Det kommunala bostadstillägget ersätts fr.o.m. år 1995 med ett statligt bostadstillägg.
Från tilläggspensioneringen utges förmåner i form av ålderspension, förtidspension och efterlevandepension.
Enligt nu gällande bestämmelser har en försäkrad rätt till ålderspension fr.o.m den månad han fyller 65 år. Ålderspension enligt den allmänna försäkringen kan utges från folkpensioneringen och försäkringen för tilläggspension (ATP). Till ålderspension kan också utges särskilda pensionsförmåner, bl.a. KBT, pensionstillskott och särskilt pensionstillägg.
Berättigad till folkpension i form av ålderspension är en försäkrad som är bosatt i Sverige. För rätt till hel folkpension krävs enligt regler som trätt i kraft den 1 januari 1993 antingen att den försäkrade under tiden fr.o.m. det år han fyller 16 år t.o.m. det år han fyller 64 år varit bosatt i Sverige i minst 40 år eller att han har 30 år med ATP-poäng. Är nämnda villkor inte uppfyllda reduceras pensionen i motsvarande mån.
Hel folkpension i form av ålderspension eller förtidspension utgör 96 % av basbeloppet för ogift pensionär och 78,5 % av basbeloppet för gift pensionär. Den som har låg eller ingen ATP har även rätt till pensionstillskott med sådant belopp att det tillsammans med eventuell ATP uppgår till 55,5 % av basbeloppet vid ålderspension och med 105,5 % av basbeloppet vid förtidspension. Basbeloppet minskas vid beräkningen av de nämnda pensionsförmånerna med 2 %. Den som under längre tid vårdar sjukt eller handikappat barn och på grund härav går miste om förvärvsinkomster i vissa fall kan få ett särskilt pensionstillägg med mellan 5 och 50 % av basbeloppet.
ATP beräknas på den genomsnittliga pensionspoängen för de 15 bästa inkomståren. Pensionspoängen utgör den pensionsgrundande inkomsten delad med det vid årets ingång gällande basbeloppet. Såväl inkomst av anställning som inkomst av annat förvärvsarbete är pensionsgrundande till den del inkomsten överstiger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Vid beräkningen bortses från inkomster som överstiger sju och en halv gånger basbeloppet. Som inkomst anses även sjukpenning, föräldrapenning m.m. För full ATP erfordras att pensionsgrundande inkomst tillgodoräknats för minst 30 år. Som år för vilket pensionspoäng tillgodoräknats likställs s.k. vårdår. Vårdår kan tillgodoräknas förälder som under större delen av året vårdat barn som inte har fyllt tre år. ATP:n utgör 60 % av basbeloppet multiplicerat med medeltalet av pensionspoängen för de 15 bästa inkomståren.
En försäkrad har också möjlighet att göra förtida resp. uppskjutet uttag av ålderspension. Förtida uttag kan ske tidigast fr.o.m. den månad den försäkrade fyller 60 år. Pensionsbeloppet minskas då med 0,5 % för varje månad pensionen tas ut före den månad den försäkrade fyller 65 år. Minskningen av pensionsbeloppet blir sedan livsvarig. På motsvarande sätt innebär uppskjutet uttag av ålderspension att pensionsbeloppet höjs med 0,7 % för varje månad som uttaget skjuts upp efter den månad den försäkrade fyller 65 år. Hänsyn tas dock inte till tid efter ingången av den månad under vilken den försäkrade fyllt 70 år. Förtida resp. uppskjutet uttag av pension måste i förekommande fall avse såväl folkpension som tilläggspension. Uttag av ålderspension kan avse hel, tre fjärdelar, halv eller en fjärdedel av hel ålderspension.
Ålderspensioneringen inom folkpensioneringen finansieras med skattemedel och en socialavgift som förs direkt till statsbudgetens inkomstsida och behandlas som skattemedel. ATP finansieras genom socialavgifter som tillförs den allmänna pensionsfonden (AP-fonden).
Arbetsgivaravgifterna enligt lagen (1981:691) om socialavgifter utgörs bl.a. av folkpensionsavgift och tilläggspensionsavgift. Avgiftsuttaget är för år 1994 för folkpensionsavgiften 5,86 % och för tilläggspensionsavgiften 13 % av avgiftsunderlaget. Underlaget för beräkning av arbetsgivaravgifterna utgörs i princip av summan av vad arbetsgivaren under året har utgett som lön i pengar eller skattepliktiga förmåner. För egenföretagare är folkpensionsavgiften 6,03 %.
Ersättning från bl.a. socialförsäkringarna är pensionsgrundande men föranleder inte uttag av avgift till pensionssystemen.
För budgetåret 1994/95 beräknas utgifterna för folkpensioneringen till drygt 70 miljarder kronor. Av utgifterna avser ca en fjärdedel kostnader för förtidspensioneringen och efterlevandepensionerna.
Under år 1993 har utgifterna för tilläggspensioner varit 101 438 miljoner kronor, och av AP-fondens ränteinkomster har 20 424 miljoner kronor använts för att täcka de utgifter som inte kunnat täckas med arbetsgivaravgifterna. Fondens storlek vid ingången av år 1994 var 586 426 miljoner kronor.
Det nuvarande systemets betalningsförmåga styrs som framgått av arbetsgivaravgiftens storlek och av summan av utbetalda löner. Summan av löner är naturligtvis kopplad till ekonomins tillväxt. Genom att pensionerna är prisindexerade styrs utbetalningarna av prisutvecklingen men även av intjänade pensionsrättigheter. En annan faktor av betydelse är också den demografiska utvecklingen. Några spärrar för utbetalningarnas storlek finns inte i systemet.
Enligt beräkningar gjorda av Riksförsäkringsverket kommer -- med dagens regler -- utgifterna för ATP-pensioner till ålderspensionärer att växa med ca 60 miljarder kronor eller 75 % uttryckt i fasta priser under den närmaste tjugoårsperioden och fördubblas fram till år 2025. Tillväxten i bruttonationalprodukten (BNP) har då antagits uppgå till 2 % per år. Utgifterna för folkpension till ålderspension är betydligt mindre expansiva, eftersom denna förmån utgör ett fast belopp och det dessutom kommer att ske en viss besparing vad gäller pensionstillskotten. De samlade utgifterna för ålderspensioneringen kan, vid 2 % årlig tillväxt, under de närmaste två decennierna beräknas öka med ca 2 % per år räknat i fasta priser och därefter med ca 1,5 % per år.
I propositionen framhålls att ålders- och förtidspensionernas andel av samhällsekonomin har ökat kraftigt under de senare åren, och utgifterna för pensioner inkl. bostadsstöd till pensionärer beräknas år 1994 uppgå till 30 % av förvärvsinkomsterna. Detta har också lett till en obalans i relationen mellan inkomster från de avgifter som är destinerade för pensionsändamål och de totala pensionsutgifterna. Intäkterna från ATP-avgiften understeg de utbetalda pensionerna med drygt 20 miljarder kronor år 1993, och om inga åtgärder vidtas kommer enligt propositionen detta gap att successivt vidgas, även vid en förhållandevis god tillväxt. AP-fondens avkastning och så småningom även dess behållning kommer i växande omfattning att få tas i anspråk för löpande utbetalningar av ATP-pensioner. När AP-fonden så småningom tömts kommer statsbudgeten att utsättas för en mycket stor belastning om utställda löften om ATP-pensioner trots detta skall kunna infrias. Detta understryker enligt propositionen vikten av att en reformering av pensionssystemet kommer till stånd.
Pensionsarbetsgruppens övervägande inför ett nytt system
Pensionsarbetsgruppen har redovisat de krav den anser bör ställas på ett allmänt pensionssystem för att det skall kunna fylla sin funktion. Reglerna i systemet bör vara överskådliga och förutsebara. Förmånerna måste vara trovärdiga och pensionssystemet måste uppfattas som rättvist, inte bara vad avser utfallet för olika individer, utan även vad gäller systemets omfördelning mellan generationerna. Ur samhällsekonomisk synpunkt ställs krav på att pensionssystemet på ett tillfredsställande sätt bidrar till sparandet, stimulerar arbetsutbudet och har en långsiktigt tryggad finansiering genom ett tillräckligt avgiftsuttag och förmåner som har en följsamhet mot den samhällsekonomiska utvecklingen.
Pensionsarbetsgruppens bedömning är att det finns brister i dagens system, men gruppen konstaterar att systemet under den tid det varit i kraft fyllt en viktig roll genom att ge alla trygghet på ålderdomen. Före ATP-reformen hade pensionärskollektivet betydligt lägre inkomster än de yrkesaktiva. Därefter ökade inkomststandarden för personer i åldersgruppen 65--74 år med nära 80 % mellan åren 1967--1990, medan motsvarande ökning för hela befolkningen uppgick till ca 45 %. De yngre pensionärernas inkomststandard motsvarar i dag ca 85 % av löntagarnas. Pensionsarbetsgruppens slutsats är att de socialpolitiska motiven bakom ATP-reformen för 35 år sedan i stort sett har uppnåtts, nämligen att förbättra pensionärernas standard. Förhållandena i dag motiverar enligt Pensionsarbetsgruppen knappast ytterligare åtgärder för att allmänt sett höja pensionärernas genomsnittliga standard i förhållande till de yrkesaktiva.
Pensionsarbetsgruppen framhåller också att sedan mitten av 1970-talet har tillväxtförutsättningarna varit sämre än under den tid dessförinnan när pensionssystemet byggdes upp. Under 1950- och 1960-talen uppgick den genomsnittliga BNP-tillväxten till drygt 3,7 % per år, men den har under perioden efter år 1975 varit mindre än 2 % per år. Konjunktursvängningarna har tenderat att bli kraftigare, och synen på möjligheterna att stabilisera ekonomin är mer pessimistisk. Därmed ter sig enligt Pensionsarbetsgruppen också kraven på att pensionssystemet skall visa följsamhet gentemot den samhällsekonomiska utvecklingen mer påträngande än då pensionssystemet formades.
Riktlinjerna för ett reformerat pensionssystem
Propositionen
Regeringen begär i propositionen godkännande av riktlinjerna för ett reformerat ålderspensionssystem.
I propositionen anges att följande inriktning bör gälla för det nya pensionssystemet.
Pensionssystemet skall göras mer följsamt mot samhällsekonomisk och demografisk utveckling, och sambandet för den enskilde mellan avgift och förmån skall stärkas. Ett offentligt och obligatoriskt pensionssystem skall utgöra grunden för den enskildes pensionsskydd.
Pensionsförmånerna skall baseras på förvärvsinkomsterna under hela livet och inkomsterna väga lika tungt oavsett när de tjänats in. Förmånerna skall vara avgiftsbestämda och vid dagens medellivslängd allmänt sett ligga på ungefär samma nivå som i nuvarande system. Taket för pensionsgrundande inkomster skall räknas upp i takt med den allmänna standardökningen. I det allmänna pensionssystemet skall ingå grundskydd för den som haft låga eller inga förvärvsinkomster.
Huvuddelen av pensionssystemet skall vara uppbyggd som ett fördelningssystem med kompletterande inslag av individuella premiereserver.
Ålderspensionen skall särskiljas som en fristående försäkringsgren och finansieras i sin helhet med pensionsavgift som tas ut på alla inkomster som ger pensionsrätt. Avgiften fastställs vid reformtillfället på försäkringsmässiga grunder och ligger därefter fast. Fördelningsmässiga inslag görs tydliga och finansieras över statsbudgeten som avgift till ålderspensionssystemet.
Det reformerade systemet skall i första hand ta sikte på yngre generationer. De som redan är pensionerade eller har få år kvar till ålderspension skall inte beröras. För mellangenerationen sker en stegvis övergång.
Beträffande pensionens storlek och intjänande av pensionsrätt anges följande.
Det reformerade pensionssystemet skall ge en pension som utgör ungefär samma andel av inkomsterna under förvärvsperioden som i dagens system. I nuvarande pensionssystem kan en person som förvärvsarbetar i normal omfattning räkna med att vid pensioneringen få en kompensationsnivå på mellan ca 55 % och 65 % av slutlönen, förutsatt 2 % årlig realtillväxt och under vissa förutsättningar i övrigt. Ett riktmärke för Pensionsarbetsgruppen har varit att den som förvärvsarbetar i 40 år och haft en helt jämn inkomstutveckling som sammanfallit med den genomsnittliga inkomstökningen i ekonomin skall få en pension som uppgår till 55--60 % av inkomsten det sista året före pensioneringen om han eller hon går i pension vid 65 års ålder. Med den genomsnittliga livslängd som råder för närvarande och med en antagen ekonomisk tillväxt på 1,5 % per år har Pensionsarbetsgruppen bedömt att det härför krävs ett avgiftsuttag på 18,5 % av de årliga pensionsgrundande inkomsterna. Regeringen delar denna bedömning och föreslår att avgiftsuttag och pensionsrätt i det reformerade pensionssystemet skall uppgå till 18,5 % av den pensionsgrundande inkomsten.
Av avgiften skall en procentenhet, som innebär en höjning av avgiftsuttaget, utformas som en egenavgift. Hur ålderspensionsavgiften slutligen skall tas ut skall beredas vidare efter samråd med arbetsmarknadens parter. Därvid skall diskuteras förslag till växling från arbetsgivaravgift till egenavgift.
Två procentenheter av den totala ålderspensionsavgiften skall avsättas till ett premiereservsystem och ge pensionsrätt där.
Den nedre åldersgränsen för intjänande av pensionsrätt skall vara 16 år. Någon övre åldersgräns skall inte finnas. Pensionsrätt intjänas på grundval av inkomster av anställning, uppdrag och annat förvärvsarbete (aktiv näringsverksamhet) enligt samma principer som i dag. Pensionsrätt tillgodoräknas från den första kronan av inkomsten varje år, om den sammanlagda inkomsten uppgår till minst 25 % av basbeloppet (8 800 kr). Endast inkomster upp till pensionssystemets tak är pensionsgrundande.
Pensionsrätt skall i vissa fall även tillgodoräknas för fiktiva inkomster. Så bör ske vid vissa studier, för barnår, vid värnpliktstjänstgöring m.m.
För att pensionsrätt som intjänats på förvärvsinkomster sedermera skall resultera i en ålderspension skall det vara tillräckligt att pensionsrätt tillgodoräknats under ett enda år. För pensionsrätt som grundas på värnpliktstjänstgöring och barnår ställs däremot ytterligare krav.
Systemet görs mer följsamt mot samhällsekonomin bl.a. genom att intjänade pensionsrättigheter inom fördelningssystemet årligen skrivs upp med ett index som baseras på den procentuella ökningen av de pensionsgrundande inkomsterna, PGI-index. Den närmare utformningen av PGI-index skall dock övervägas vidare. Dessutom skall taket för pensionsgrundande inkomster, som för år 1995 t.o.m. år 2000 utgör 7,5 basbelopp, för år därefter skrivas upp med samma PGI-index som används för att skriva upp de intjänade pensionsrätterna. Vidare skall utgående pensioner pris- och följsamhetsindexeras (verklig tillväxt minskad med den tillväxtnorm som används för beräkning av utgående pensioner).
Pensionen från premiereservsystemet bestäms av avkastningen på fonderade medel och utgår enligt försäkringsmässiga grunder.
Motioner
I två motioner, Sf57 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) yrkande 1 och Sf52 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkande 1, yrkas avslag på propositionen.
I motion Sf57 anför Harriet Colliander m.fl. att det föreslagna systemet till större delen är ett fördelningssystem av kedjebrevskaraktär. Motionärerna förordar i stället en övergång snarast möjligt till ett premiereservsystem. Förslag om hur detta skulle kunna genomföras har bl.a. förts fram av försäkringsbolaget Skandia. Motionärerna begär i yrkande 2 ett tillkännagivande härom. Beträffande regeringens förslag anför motionärerna (yrkandena 3--5) att det nya pensionssystemet bör ha mer av grundpensionskaraktär, och att förmåner och avgifter bör avse högst 5,5 basbelopp. Däremot kan taket i det gamla systemet även fortsättningsvis vara 7,5 basbelopp. Avgifter skall dock inte tas ut ovanför detta tak. Motionärerna anför vidare i yrkande 11 att, såvitt gäller information om pensionsrätten inom fördelningssystemet, den enskilde inte skall få ges uppfattningen att han har ett eget konto av motsvarande omfattning.
I motion Sf52 anför Gudrun Schyman m.fl. att regeringens förslag innebär ett systemskifte. Fördelningspolitiska inslag försvinner genom att egenavgiften inte tas ut över taket 7,5 basbelopp. Det offentliga sparandet minskar, och det byggs upp ett stort privat sparande genom premiereservsystemet. Motionärerna anser att livsinkomstprincipen medför att pensionens andel av slutlönen blir lägre för fler personer i det nya systemet. Förslaget öppnar för en privatisering av pensionssystemet i framtiden. Enligt motionärerna är det krångligare, mindre överskådligt och mer byråkratiskt än dagens pensionssystem. Det är inte heller säkert att det är ett samhällsekonomiskt stabilt pensionssystem. Motionärerna föreslår i stället en form av modifierat ATP-system, där pensionen räknas på de genomsnittligt 30 bästa åren. I ett sådant system finns utrymme för att studera, göra värnplikt, skaffa barn m.m. Även det av motionärerna föreslagna systemet skall göras samhällsekonomiskt följsamt genom att utgående pensioner och taket 7,5 basbelopp reallöneindexeras. Det skall finansieras genom arbetsgivaravgifter och skatter som tas ut på hela lönesumman. Det inkomstrelaterade systemet bör enligt motionärerna kompletteras med en garantipension på en högre nivå -- 2,6 basbelopp -- än vad regeringen föreslagit. Motionärerna begär i yrkande 1 även godkännande av denna inriktning av ett nytt pensionssystem.
Karin Wegestål och Nils Nordh (s) hänvisar i motion Sf56 till att regeringen i proposition 1993/94:147 föreslagit att förslag och beslut inom olika politikområden bör analyseras ur ett jämställdhetsperspektiv för att klarlägga konsekvenserna för kvinnor resp. män. Enligt motionärerna finns det en påtaglig risk för att avståndet mellan männens och kvinnornas pensioner kommer att öka. Motionärerna anser att den kompensation som kvinnorna erbjuds i förslaget till ett reformerat pensionssystem -- barnårsrätten och den delade pensionsrätten -- är negativ ur jämställdhetssynpunkt. I motionen kommenteras vissa undersökningar som finns redovisade i Pensionsarbetsgruppens betänkande. Motionärerna konstaterar att vilket system man än väljer måste pensionerna rymmas inom den ekonomiska ramen. Det intressanta är hur det tillgängliga utrymmet skall fördelas bland pensionärerna. Kunskap om en viktig del i detta sammanhang bör enligt motionärerna kunna fås genom att en jämställdhetsanalys görs inför det slutliga förslaget (yrkande 4).
I en motion från den allmänna motionstiden, Sf218 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkande 1, anför motionärerna, med utgångspunkt i Pensionsarbetsgruppens skiss, att de föreslagna förändringarna skulle missgynna kvinnor eftersom pensionen skall grundas på livsinkomst. Härigenom tvingar man kvinnor att anpassa sina förvärvsmönster till en manlig norm. Livsinkomstprincipen uppmanar inte män att dela på hemansvaret eller kvinnor att föda barn. Den uppmuntrar inte heller till studier eller vidareutbildning. Motionärerna kritiserar också förslag om delad pensionsrätt och om barnår ur ett jämställdhetsperspektiv. I motionen anförs också att omotiverade löneskillnader och en undervärdering av kvinnors arbete får konsekvenser på socialförsäkringsområdet. Det är därför nödvändigt att ett framtida pensionssystem granskas ur ett övergripande jämställdhetsperspektiv, och motionärerna begär ett tillkännagivande härom. Vidare anser motionärerna att Pensionsarbetsgruppen bör få förlängd utredningstid till efter valet (yrkande 2).
I motion Sf55 av Claus Zaar (nyd) yrkandena 1, 2 och 6--8 föreslår motionären ett system med en frivillig grundpension som skall kunna tas ut från 55 års ålder och som skall kunna kombineras med en "väncheck". Från samma ålder skall också uttag av ålderspension från premiereservsystemet kunna medges. Vidare bör reglerna för beviljande av förtidspension anpassas till den frivilliga pensionsåldern 55 år.
Utskottets bedömning
Finansutskottet och skatteutskottet har i yttranden över propositionen (1993/94:FiU13y och 1993/94:SkU10y) uttalat behovet av en reformering av pensionssystemet. Utskotten har också framhållit värdet av att förslagen bygger på ett brett parlamentariskt stöd.
Socialförsäkringsutskottet, som vid en offentlig utfrågning den 19 april 1994 fått ytterligare underlag för bedömning av pensionsförslaget (utskrifter från utfrågningen finns i bilaga 5 till betänkandet), instämmer i denna bedömning. Enligt utskottet är det särskilt viktigt att det nya systemet görs mer följsamt mot den samhällsekonomiska och demografiska utvecklingen. Även finansutskottet framhåller vikten av följsamhet mot den samhällsekonomiska utvecklingen och anser att det föreslagna systemet uppfyller kravet i detta avseende.
Inriktningen på det nya systemet bör även vara att stärka sambandet mellan förvärvsinkomster och pension samt bidra till ett ökat sparande. Socialförsäkringsutskottet ser också ett stort värde i att ålderspensionssystemet utgör ett självständigt system. Finansutskottet framhåller i sitt yttrande att det härigenom blir möjligt att följa utvecklingen av ålderspensionssystemets inkomster och utgifter, vilket är förutsättningen för att kunna bestämma förmånernas storlek. En sådan ordning skapar också ett förtroende för pensionssystemets stabilitet och förmåga att garantera pensionsförmånerna. Socialförsäkringsutskottet vill liksom finansutskottet understryka vikten av att eventuella påfrestningar på systemet som kan uppkomma hanteras inom detta. Det är en nödvändig förutsättning för att systemet skall fungera på ett samhällsekonomiskt tillfredsställande sätt att inte statsbudgeten automatiskt belastas vid påfrestningar i systemet. I sitt yttrande konstaterar finansutskottet med tillfredsställelse att med den föreslagna utformningen av ålderspensionssystemet undviks detta.
I propositionen anges att det reformerade pensionssystemet skall ge en pension som utgör ungefär samma andel av inkomsterna under förvärvsperioden som i dagens system. Avgiften och därigenom också pensionsrätten föreslås motsvara 18,5 % av den pensionsgrundande inkomsten. Avgiften skall därefter ligga fast.
Finansutskottet anser att denna avgiftsnivå innebär en rimlig avvägning mellan olika konkurrerande värden, och socialförsäkringsutskottet delar denna uppfattning.
Socialförsäkringsutskottet, som anser att man måste räkna med att pensionsbeloppen i det nya systemet genomsnittligt sett kan komma att ligga på en lägre nivå än vad som för närvarande gäller, kan liksom finansutskottet och skatteutskottet ställa sig bakom den huvudsakliga inriktningen på en pensionsreform, och utskottet avstyrker därmed bifall till motionerna Sf52 yrkande 1 och Sf57 yrkandena 1--5. Utskottet förutsätter med anledning av vad som anförts i motion Sf57 yrkande 11 att den årliga information som skall lämnas om den intjänade pensionsrättens storlek är korrekt utformad. Yrkandet bör lämnas utan bifall. Vidare finner utskottet inte anledning förorda ett frivilligt grundpensionssystem, varför även motion Sf55 yrkandena 1, 2 och 6--8 avstyrks.
I två motioner, Sf56 yrkande 4 och Sf218 yrkande 1, tas upp jämställdhetsaspekter på pensionsförslaget.
Utskottet vill hänvisa till att Pensionsarbetsgruppen inför sitt förslag har gjort en analys av vad såväl det nuvarande som det föreslagna systemet kan komma att innebära för storleken av kvinnors resp. mäns framtida pensioner. Denna analys har också legat till grund för förslagen i propositionen.
I propositionen anges att med dagens ordning, där endast förvärvsinkomster under ett begränsat antal år under yrkeslivet har betydelse för pensionsförmånerna, ges den som under en period avstått från förvärvsarbete eller arbetat deltid möjlighet att i pensionshänseende kompensera detta under andra år. Enligt regeringens mening skall pensionssystemets intjänanderegler inte generellt utformas utifrån de fördelningspolitiska hänsyn som det finns anledning att ta. I propositionen anges att arbetsgruppens material tyder på att dagens regler inte ger ett för kvinnorna så gynnsamt utfall som debatten i denna fråga ibland ger intryck av. Enligt regeringen tas ambitionerna om ett gott utfall för både män och kvinnor bättre till vara genom att ett inkomstbaserat system kompletteras med särskilda regler för pensionsrätt för den som har små barn. Även framöver bör alltså en förälder med i princip bibehållna pensionsförmåner under en på visst sätt avgränsad tid kunna avstå från förvärvsarbete helt eller delvis för att ta hand om sina barn. Det är enligt regeringen inte en uppgift för pensionssystemet att kompensera de löneskillnader m.m. som kan råda under yrkeslivet.
Som utskottet ovan nämnt bör sambandet mellan förvärvsinkomster och pension stärkas. Så bör ske genom att pension enligt det reformerade systemet grundas på de samlade förvärvsinkomsterna under en persons livstid. Detta ger också goda möjligheter för enskilda att påverka storleken av pensionen genom ökade förvärvsinkomster. Endast i vissa särskilt angivna fall skall pensionsrätt beräknas på fiktiva inkomster, som då finansieras över statsbudgeten eller av annat försäkringssystem. Det är samtidigt viktigt att det nya pensionssystemet inte missgynnar kvinnor. Enligt utskottets mening innebär regeringens förslag en rimlig avvägning i detta avseende. Med hänsyn till de analyser som föregått regeringsförslaget är någon ytterligare analys ur jämställdhetsperspektiv inte påkallad. Det är emellertid viktigt att man följer utvecklingen från jämställdhetssynpunkt under införandefasen.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf56 yrkande 4 och Sf218 yrkande 1. Eftersom Pensionsarbetsgruppen nu är upplöst bör yrkande 2 i motion Sf218 inte föranleda någon åtgärd.
I propositionen anges att regeringen skall återkomma under år 1995 med förslag till lagreglering som avses träda i kraft den 1 januari 1996 jämte förslag om övriga frågor.
Enligt utskottets uppfattning förestår ett omfattande arbete såväl med att utforma lagförslag som att förbereda den administrativa hanteringen. Som anges i olika avsnitt nedan återstår också ett antal frågor som ytterligare måste beredas och, såvitt gäller utformningen av premiereservsystemet och ändringar i äktenskapsbalken, utredas av särskilda utredare. Enligt utskottets mening är det viktigt att lagförslag hinner behandlas av riksdagen i sådan tid att det nya systemet kan träda i kraft den 1 januari 1996. Utskottet vill därvid erinra om att enligt förslag till ny ordning för budgetarbetet i riksdagen skall hösten ägnas åt budgetarbete.
Socialförsäkringsutskottet förutsätter att man vid utformandet av det närmare regelverket, i enlighet med vad skatteutskottet framhållit, eftersträvar enkla, lättförståeliga och lätthanterliga regler. Skatteutskottet har i sitt yttrande också påpekat innebörden av deklarationspliktsgränsen. Vidare anser skatteutskottet att det bör ytterligare övervägas hur sjömansinkomster och förmåner av olika slag enklast bör infogas i systemet. Enligt socialförsäkringsutskottet ingår dessa frågor naturligt i det fortsatta beredningsarbetet.
Utskottet vill i detta sammanhang även ta upp frågan om betydelsen för pensionsrätten av om ålderspensionsavgift faktiskt erläggs. I propositionen anges att ålderspensionsavgiften i det reformerade systemet skall vara försäkringsmässigt fastställd, på så sätt att de avgifter som betalas in under förvärvstiden motsvarar de pensionsförmåner som den försäkrade statistiskt sett kan förväntas få ut som ålderspensionär. Den intjänade pensionsrätten skall därför överensstämma med de avgifter som betalas in. Vidare anges att i likhet med i dag skall det dock vara inkomsten och inte avgiften som läggs till grund för beräkning av själva pensionsrätten. I det fall avgifter inte erlagts bortfaller normalt inte pensionsrätten med undantag för egenföretagare.
Utskottet förutsätter att man vid den fortsatta beredningen ytterligare överväger om och i vilken mån krav skall ställas på att egenavgift faktiskt inbetalats, i vart fall vad gäller premiereservsystemet.
Premiereservsystemet
I propositionen föreslås att två procentenheter av ålderspensionsavgiften på 18,5 % skall avsättas till ett premiereservsystem. Avsättningar skall göras för personer födda år 1939 eller senare. Propositionen avviker i detta avseende från Pensionsarbetsgruppens förslag som innebar att avsättningar skulle göras för dem som är födda år 1944 eller senare. För årsklasserna 1939--1953 görs en kvoterad avsättning. Först sedan ålderspensionsavgiften betalats in till Riksförsäkringsverket skall en uppdelning ske mellan avsättningar till fördelningssystemet respektive premiereservsystemet. Premiereservavgiften skall förvaltas i särskild ordning i avvaktan på att taxeringarna året därpå utvisat hur mycket som varje individ intjänat i pensionsrätt. Avgifterna till premiereservsystemet skall därefter, tillsammans med avkastningen under den tid avgifterna förvaltats i särskild ordning, sättas in på pensionskonton som är knutna till enskilda individer innefattande civilrättsligt bindande åtaganden. Storleken av ålderspensionen inom premiereservsystemet skall beräknas på försäkringsmässiga grunder enligt i huvudsak samma principer som gäller för frivilliga pensionsförsäkringar. Samma princip om likabehandling av män och kvinnor som tillämpas i fördelningssystemet skall dock gälla också inom premiereservsystemet. Inom systemet skall också finnas möjlighet att välja ett utökat efterlevandeskydd. I propositionen framhålls, mot bakgrund av vad som framkommit vid remissbehandlingen, att den närmare utformningen av efterlevandeskyddet får utredas vidare. Som utgångspunkt bör därvid gälla att efterlevandeskyddet utformas som ett återbetalningsskydd, dvs. att ett belopp motsvarande inbetalda premier vid dödsfall utbetalas till efterlevande.
Försäkringsfunktionen i systemet skall handhas centralt av Riksförsäkringsverket. Förvaltningen skall däremot utövas av kapitalförvaltare som den enskilde försäkringstagaren själv får välja. Såväl Pensionsarbetsgruppen som regeringen har varit inriktade på att skapa förutsättningar för etablering av en mångfald kapitalförvaltare med olika inriktning. En eller flera statliga kapitalförvaltare inrättas för ändamålet, vilka skall verka på strikt marknadsmässiga grunder och i konkurrens med de privata kapitalförvaltarna. För de statliga kapitalförvaltarna skall fullt ut gälla samma placeringsregler som för de privata. Enligt propositionen bör premiereservsystemet utformas så att enskilda kapitalförvaltare inte blir alltför stora eller får ett betydande ägarinflytande i enskilda företag.
För sådana försäkrade som inte själva väljer någon kapitalförvaltare skall det finnas andra statliga kapitalförvaltare för vilka i princip skall gälla samma placeringsregler som för sådana förvaltare som valts av försäkringstagarna, dock att dessa andra statliga kapitalförvaltare inte får äga aktier annat än i aktiefonder. Mellan dessa andra statliga kapitalförvaltare skall också göras en utjämning av skillnaderna i avkastningen på förvaltat kapital. Vid utformningen av den statliga kapitalförvaltningen för personer som inte själva väljer förvaltare bör AP-fondens kompetens och erfarenhet tas till vara.
Förvaltning av pensionsmedel föreslås få bedrivas endast efter tillstånd som meddelas av Finansinspektionen. Samtliga kapitalförvaltare skall också enligt propositionen stå under löpande tillsyn av inspektionen.
Arbetsgruppen har ansett att premiereservsystemet skall omfattas av en viss garanterad avkastning, eftersom premiereservsystemet föreslås bli en del av ett allmänt pensionssystem inom vilket det inte kan accepteras att det finns risk för att alltför stora skillnader i pensionsnivåer uppstår beroende på vilken kapitalförvaltare den enskilde försäkringstagaren väljer. Regeringen uppger att den delar denna grundläggande syn på förvaltningen. Under remissbehandlingen har emellertid framhållits att det kan finnas problem med att ha en garanterad avkastning i kombination med dels en obligatorisk bytesrätt av kapitalförvaltare, dels en försäkringsgivare som inte ansvarar för kapitalförvaltningen. Regeringen anser att dessa invändningar har sådan tyngd att frågan bör utredas vidare med utgångspunkt i bl.a. regeringens grundläggande syn på förvaltningen. Därvid bör övervägas om inte de skyddsintressen som ligger i en avkastningsgaranti kan tillgodoses på ett lika ändamålsenligt sätt genom placeringsreglernas utformning. Regeringen anser att riktlinjerna för det fortsatta utredningsarbetet i detta hänseende bör utgöras av de placeringsregler som gäller eller -- med hänsyn till att förslag nyligen lagts fram om ändrade regler (Ds 1993:57) -- kommer att gälla för livförsäkringsbolagen. Liksom arbetsgruppen avvisar regeringen tanken på att staten skall stå som yttersta garant för pensionen inom premiereservsystemet.
Med hänsyn till omfattningen av det kapital som medlen inom premiereservsystemet sammantaget så småningom kommer att omfatta -- i fullfunktion ca 50 % av BNP -- kan det enligt regeringen finnas skäl att överväga starkare restriktioner för placering i tillgångar i utlandet eller i utländsk valuta, i den mån detta är förenligt med EES-avtalets regler. Motivet härför är dels att undvika ett valutautflöde, dels att regeringen ser det som en uppgift för premiereservsystemet att tillföra kapital till den svenska kapitalmarknaden.
En fråga som hänger samman med placeringsreglerna och som enligt propositionen också bör utredas vidare är den närmare regleringen av vilka krav som bör ställas på kapitalförvaltaren. Därvid kommer det enligt propositionen att vara av betydelse hur frågan om olika metoder för att skydda försäkringstagarnas medel -- genom placeringsreglernas utformning eller avkastningsgaranti -- löses. Andra frågor som också bör utredas vidare är frågan om "avkastningsmarginal" för kapitalförvaltaren liksom frågan om i vilken form förvaltningen skall ske. De tänkbara alternativa former som bör utredas är att kapitalförvaltaren fungerar som ett fondbolag, eller som ett livförsäkringsbolag.
En fråga som enligt regeringen också kräver ytterligare utredning är hur s.k. arvsvinster skall hanteras inom premiereservsystemet. Regeringen anser att utgångspunkten bör vara att Riksförsäkringsverket centralt skall hantera de över- resp. underskott som uppkommer på grund av dödsfall bland försäkringstagarna.
Riksförsäkringsverket skall ansvara för inbetalningen av den enskildes premiebelopp till kapitalförvaltaren. Denne skall varje år fastställa avkastning och tillgodohavande på de individuella kontona och rapportera detta till Riksförsäkringsverket, som bokför uppgifterna på premiereservkontona och för upp dem på det årliga pensionsbeskedet. Kapitalförvaltaren bör också underrätta den enskilde försäkrade om hur insatta medel är placerade. Förvaltade medel skall, oberoende av om de är statligt eller privat placerade, behandlas lika i skattehänseende.
I Riksförsäkringsverkets försäkringsfunktion ingår också att beräkna pensionsbeloppen och utbetala pensionerna. I princip skall samma regler gälla för uttag av ålderspension från premiereservsystemet som från fördelningssystemet.
I propositionen föreslås också att till dess kommande regler om kapitalförvaltning trätt i kraft, vilket beräknas kunna ske tidigast den 1 januari 1996, skall medel som avsätts till premiereservsystemet förvaltas interimistiskt. Pensionsarbetsgruppen har föreslagit att denna förvaltning skall ske inom ramen för AP-fondens förvaltning. Regeringen anser att även andra alternativ bör övervägas för den interimistiska förvaltningen och anger som ett tänkbart alternativ att medlen sätts in på ett konto i Riksgäldskontoret, t.ex. mot ränta motsvarande den för statsskuldväxlar. Även avkastningen under den tid medlen förvaltas interimistiskt skall påföras pensionstagarnas konton.
I motion Sf57 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) yrkande 7 begärs ett tillkännagivande om att premiereservdelen av pensionen skall vara minst dubbelt så stor som regeringen föreslagit.
Regeringen har i propositionen framhållit att om en större andel av den totala ålderspensionsavgiften skulle avsättas till en premiereserv skulle återstoden inte komma att räcka till för att täcka de löpande utbetalningarna från fördelningssystemet utan att avgiften höjdes.
Finansutskottet har beträffande detta yrkande framhållit att utskottet inte har några erinringar mot den bedömning som Pensionsarbetsgruppen och regeringen gjort när det gäller fördelningen mellan fördelningssystemet och premiereservsystemet. Socialförsäkringsutskottet har samma uppfattning och anser samtidigt att det inte finns skäl att föreslå ett högre avgiftsuttag för att den vägen höja avgiftsuttaget till premiereservsystemet. Utskottet biträder sålunda propositionen och avstyrker bifall till motion Sf57 yrkande 7.
I motion Sf53 av Margareta Winberg och Maj Britt Theorin (s) yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om en analys av förslaget om premiereservsystem. Motionärerna framhåller att regeringens förslag innebär att de nuvarande AP-fonderna används samtidigt som premiereserverna bygger upp ett stort kapital hos privata fondförvaltare. Dessa privata fonder kan, till skillnad från de kollektiva, användas utan hänsyn till nationens behov eller intresse av kapital. Motionärerna menar att dessa förhållanden inte är tillräckligt belysta.
Finansutskottet har anfört att utskottet inte kan dela den oro motionärerna uttrycker för premiereservsystemet i detta hänseende. Motionärernas påstående kan, anför utskottet, tolkas som att vissa investeringar skulle kunna riskera att bli ofinansierade i ett system med privata fonder. Investeringar bedöms emellertid utifrån den avkastning och risk de förväntas ge och innebära. Syftar motionärerna på offentliga investeringar i t.ex. infrastruktur och skolor torde risken vara obefintlig eftersom offentliga institutioner står som garant.
Socialförsäkringsutskottet avstyrker på grund av det anförda bifall till motion Sf53 yrkande 1.
Sigge Godin (fp) och Tage Påhlsson (c) begär i motion Sf58 ett tillkännagivande om vad som anförts om alternativ till Riksförsäkringsverket som huvudman för försäkringsfunktionen. Motionärerna hänvisar till att flera tunga remissinstanser anser att försäkringsfunktionen inom premiereservsystemet inte bör handhas av Riksförsäkringsverket. Starka skäl, såväl principiella som praktiska, talar för dels en tydlig åtskillnad mellan fördelningssystemet och premiereservsystemet, dels en sammanhållen försäkrings- och kapitalförvaltningsfunktion. Mot den bakgrunden bör enligt motionärerna den nya försäkringsverksamheten läggas på annat ställe än hos Riksförsäkringsverket. Motionärerna erinrar om att system och rutiner för bl.a. avgifter, förvaltning av medel, redovisning till fondförvaltare och aktuariehantering måste byggas upp och kräver ny kompetens hos Riksförsäkringsverket och att extraordinära insatser behövs för att klara detta. De erinrar också om att hos Statens löne- och pensionsverk, försäkringsbolag och andra pensionsadministratörer finns redan aktuariell kompetens och administrativ personal som är van att hantera denna typ av försäkringar. Där finns också operativa system som löpande hanterar stora kollektiv. Motionärerna pekar också på att premiereservsystemet bör vara ett system som står på egna ben och på värdet av att det för den enskilde tydliggörs skillnaderna mellan hans båda pensionskonton och vad det i det ena eller i det andra fallet är som påverkar pensionskapitalets utveckling.
Som framgår ovan finns det ett antal frågor när det gäller premiereservsystemets slutliga utformning som måste lösas. Dessa frågor hänför sig dock i huvudsak till kapitalförvaltningsfunktionen, medan enighet nåtts om att Riksförsäkringsverket skall ha hand om försäkringsfunktionen. Utskottets uppfattning är att i ett statligt pensionssystem försäkringsfunktionen bör handhas av ett statligt organ. Av redan existerande alternativ till Riksförsäkringsverket ligger i så fall Statens löne- och pensionsverk närmast till hands. Utskottet anser att det förefaller rimligt att utgångspunkten fortfarande är att Riksförsäkringsverket har hand om försäkringsfunktionen. Skulle det emellertid i det fortsatta utredningsarbetet om hur kapitalförvaltningen närmare skall utformas visa sig att funktionen med större fördel kan läggas på ett annat statligt organ finns det från utskottets sida inget hinder mot att man tar upp en sådan diskussion mellan de partier som står bakom överenskommelsen. Med det anförda får motion Sf58 anses besvarad.
Utskottet föreslår att riksdagen godkänner de riktlinjer som regeringen lagt fram om pensionsrätt i premiereservsystemet, avsättning till premiereservsystemet och interimistisk förvaltning. Med hänsyn till att pensionsrätten på grund av kvotberäkningen i kombination med lägsta belopp som ger pensionsrätt kan komma att röra sig om i sammanhanget mycket obetydliga belopp, anser utskottet dock att det av administrativa skäl finns anledning att överväga en lägsta gräns för det årliga belopp som jämte avkastning skall förvaltas på enskilt konto inom premiereservsystemet och om belopp under denna gräns i stället kan läggas i fördelningssystemet.
Utskottet kan ansluta sig till vad som anförts om de huvudsakliga principerna för förvaltningen av premiereservdelen. Utskottet anser dock att det i denna del på grund av frågornas komplexitet även fortsättningsvis skall finnas utrymme för de partier som står bakom förslaget att, i de delar som ytterligare skall utredas eller som annars kan komma att beröras av resultatet av utredningsarbetet, utforma de kommande bestämmelserna på det sätt som visar sig mest ändamålsenligt.
Pensionsrätt på fiktiva inkomster
Propositionen
Socialförsäkringsersättningar
De socialförsäkringsersättningar och andra inkomster som i dag är pensionsgrundande skall vara det också i det reformerade systemet. För förfluten tid skall pensionsrätt tillgodoräknas bara för tid då resp. förmån varit pensionsgrundande och för det faktiska beloppet. Såvitt gäller sjukpenning och dagpenning från arbetslöshetskassa för tid efter 14 dagar skall pensionsrätt dessutom tillgodoräknas för en fiktiv inkomst motsvarande 10 % av den inkomst upp till resp. tak som legat till grund för att bestämma sjukpenningen samt dagpenningen från arbetslöshetskassa. För rehabiliteringspenning skall den fiktiva inkomsten vara 5 %. -- Fiktiv inkomst skall inte beräknas retroaktivt.
Pensionsrätt för studier
I propositionen föreslås att pensionsrätt skall kunna tillgodoräknas vid studier som omfattas av studiemedelssystemet. Av bl.a. kostnadsskäl skall pensionsrätt för studier inte ges för förfluten tid. Reglerna bör dock kunna ges verkan från år 1995.
Pensionsarbetsgruppen föreslog att studiebidraget inom studiemedelssystemet skulle göras pensionsgrundande och skattepliktigt. Nivån för studiebidraget skulle höjas och avpassas så att den studerandes disponibla inkomst inte sänks.
I propositionen anges att det kan vara förenat med betydande praktiska svårigheter att utforma studiemedelssystemet så att det inte uppkommer totalt sett ökade eller minskade skatteintäkter på sidoinkomster. Regeringen anser med hänsyn härtill att den närmare tekniska utformningen av pensionsrätt vid studier bör beredas vidare. Vid sidan om den av arbetsgruppen föreslagna lösningen kan därvid övervägas även andra lösningar, som ger i huvudsak ett likartat utfall.
Barnårsrätt
Pensionsrätt för vård av barn, barnårsrätt, skall tillgodoräknas förälder eller viss annan person. För ett och samma barn och år skall i princip bara en av barnets föräldrar kunna tillgodoräknas barnårsrätt.
Pensionsarbetsgruppen har föreslagit att huvudregeln skall vara att barnårsrätt skall kunna tillgodoräknas den som under större delen av året har varit vårdnadshavare för ett barn och då stadigvarande sammanbott med barnet. Sammanlevande föräldrar får välja vem av dem som skall tillgodoräknas barnårsrätten. Om föräldrarna inte anmält sitt val skall, enligt arbetsgruppen, barnårsrätten tillkomma barnets moder. Styvföräldrar skall under vissa förutsättningar kunna tillgodoräknas barnårsrätt.
Enligt regeringen bör den närmare utformningen av reglerna om vem som skall få tillgodoräkna sig barnårsrätt ske under det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Barnårsrätt uppkommer genom att en fiktiv inkomst beräknas enligt det förmånligaste av följande beräkningssätt: 1. en utfyllnad till 75 % av genomsnittsinkomsten för alla försäkrade (ca 124 000 kr år 1994), 2. en utfyllnad till den enskildes PGI året före barnets födelse, 3. en fast fiktiv inkomst om ett löneindexerat basbelopp (s.k. kork) som tillägg till förvärvsinkomst.
Barnårsrätt skall i princip kunna tillgodoräknas under barnets första fyra levnadsår eller -- om det samtidigt finns ytterligare barn under fyra års ålder -- till dess yngsta barnet fyller fyra år.
Barnårsrätt ger upphov till ålderspension (från såväl fördelnings- som premiereservsystemet) endast om avgifter för förvärvsinkomster om lägst ett lönebasbelopp varje år har erlagts under minst tre år och avgifterna sammanlagt uppgår till minst ett lönebasbelopp. Därvid beaktas inte pensionsrätt genom delning.
Barnårsrätt skall kunna tillgodoräknas också för tid före ikraftträdandet av det reformerade pensionssystemet. Frågan hur det praktiskt och tekniskt skall gå till måste beredas vidare. Därvid bör även frågan om delning av barnårsrätt enligt korkmodell övervägas.
I propositionen anges att den närmare utformningen av barnårsrätt för förtidspensionär får beslutas sedan ställning tagits till förtidspensionernas framtida utformning.
Värnpliktsrätt
Pensionsrätt föreslås införas för värnpliktstjänstgöring i form av grundutbildning samt för vapenfri grundutbildning och militär grundutbildning för kvinnor, om tjänstgöringen eller utbildningen pågått minst fyra månader. För varje månad tillgodoräknas pensionsrätt på basis av en fiktiv årsinkomst motsvarande 50 % av genomsnittsinkomsten för alla försäkrade (ca 83 000 kr år 1994). Värnpliktsrätt skall kunna ges fr.o.m. år 1995.
Samma krav som vid barnårsrätt på att avgifter av viss omfattning har erlagts skall gälla för att värnpliktsrätt skall ge rätt till ålderspension.
Regeringen anger, med hänvisning till att beredningsarbete pågår med inriktning på införande av en s.k. totalförsvarsplikt, att frågan om samtliga totalförsvarspliktiga skall ges pensionsrätt måste övervägas.
Pensionsrätt för förtidspensionärer
Den som uppbär förtidspension som beräknats enligt nuvarande ATP-regler föreslås tjäna in ålderspension på fiktiv inkomst motsvarande antagandepoängen med tillägg för en pensionspoäng, multiplicerat med basbeloppet för året. Tillägget på en poäng motiveras av att ATP inte intjänas på första basbeloppet. Pensionsrätt för förtidspension beräknas även för tid före ikraftträdandet.
I propositionen anges att den närmare utformningen av reglerna för intjänande av ålderspension för förtidspensionärer enligt nuvarande och framtida regelsystem får fastställas i samband med att ställning tas till förtidspensioneringens framtida utformning. Därvid kan förslaget behöva omprövas.
Motioner
Frågan om pensionsrätt vid studier och i form av barnår berörs i två motioner.
I den ena motionen, Sf53 av Margareta Winberg och Maj Britt Theorin (s) yrkande 2 i denna del, hänvisar motionärerna till att Socialdemokratiska kvinnoförbundet i sitt remissyttrande föreslagit att antalet barnår begränsas till ett och ett halvt år och att i stället pensionsrätt för studier medges för två och ett halvt år med samma beräkningsmetod. Motionärerna anser att systemet med pensionsrätt för barnår bör analyseras och begär ett tillkännagivande härom.
I den andra motionen, Sf55 av Claus Zaar (nyd), föreslås i yrkande 3 att upp till sex års studier skall ge pensionsrätt, dock med undantag för de två första åren. Vidare föreslår motionären i yrkande 4 att pensionsrätt för barnår maximeras till en normalfamiljs behov.
I motion Sf55 begärs dessutom i yrkande 5 ett tillkännagivande om att pensionsrätt för förtidspensionärer inte skall grundas på en för den enskilde beräknad fiktiv inkomst utan beräknas på t.ex. 50 % av genomsnittsinkomsten i Sverige.
Utskottets bedömning
Huvudprincipen i det reformerade pensionssystemet skall vara att pensionen grundar sig på en persons förvärvsinkomster under livet. Från denna princip föreslås avsteg endast i samband med sjukdom och arbetslöshet, vid vissa studier och vid värnpliktstjänstgöring samt för föräldrar till små barn.
Finansutskottet anför i sitt yttrande att det är angeläget att kostnaderna för de kompletteringar som regeringen föreslår, och som finansutskottet anser väl motiverade, särskiljs och finansieras av skattemedel vid sidan av ålderspensionssystemet. Utskottet understryker vikten av att de principer som redovisas i propositionen blir vägledande för det fortsatta beredningsarbetet. Socialförsäkringsutskottet delar denna uppfattning.
Frågan om pensionsrätt för studier har tagits upp av många remissinstanser. Den behandlades också under utskottets offentliga utfrågning. I propositionen anförs att det är angeläget att utbildning och kompetensutveckling inte generellt sett missgynnas med det reformerade pensionssystemet. Inom detta system bör det därför införas särskilda regler till viss kompensation för det bortfall i pensionsrätt som studier emellanåt ger upphov till. Vidare anförs att villkoren för rätt till studiemedel ger en lämplig avgränsning av vilka studier och studerande som det finns skäl från samhällets synpunkt att stödja i pensionshänseende, samtidigt som en administrativt hanterbar lösning åstadkoms.
Utskottet anser att storleken på den pensionsrätt som följer av Pensionsarbetsgruppens förslag är väl avvägd, och utskottet delar regeringens uppfattning att denna nivå bör ligga till grund vid den närmare utformningen av pensionsrätt för studier. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf55 yrkande 3.
Pensionsarbetsgruppen har föreslagit att pensionsrätt för studier inte skall ges för förfluten tid. I propositionen anges att under remissbehandlingen har framkommit kritik mot denna del av arbetsgruppens förslag. Av bl.a. kostnadsskäl anser regeringen att studiemedelsberättigade studier som ägt rum före ikraftträdandet inte skall grunda pensionsrätt, dock bör reglerna kunna ges verkan från år 1995.
Inte minst med hänsyn till att det reformerade pensionssystemet skall helt omfatta dem som i år fyller 40 år och personer i åldrarna därunder kan det anföras skäl för att även studietid före ikraftträdandet skall kunna grunda pensionsrätt. Utskottet har emellertid förståelse för att det även föreligger betydande administrativa svårigheter med en sådan lösning. I propositionen anges att den närmare tekniska utformningen av pensionsrätt vid studier bör beredas vidare, och därvid finns möjlighet att ytterligare se över kostnader och administrativa problem.
Vad gäller förslaget om barnårsrätt anförs i propositionen att en förälder med i princip bibehållna pensionsförmåner under en på visst sätt avgränsad tid bör kunna avstå från förvärvsarbete helt eller delvis för att ta hand om sina barn. Ett system med pensionsrätt för barnår kommer på grund av skillnader mellan mäns och kvinnors förvärvsmönster i praktiken huvudsakligen att kompensera kvinnor för det inkomstbortfall och den extra arbetsinsats som barnåren ger upphov till, även om också män kommer att omfattas av barnårssystemet. Barnårsrättens funktion kan sägas vara just att utjämna för den del av en strukturell skillnad mellan kvinnors och mäns livsinkomster som har sin orsak i att kvinnor allmänt sätt lägger ned mer tid och större ansträngning på att ta hand om barnen.
Regeringen har liksom Pensionsarbetsgruppen funnit att fyra barnår utgör en lämplig avvägning mellan olika intressen. Fler barnår skulle innebära att förmånsnivåerna fick justeras nedåt medan färre barnår skulle vara till nackdel för dem som avstår från förvärvsarbete helt eller delvis under längre tid än t.ex. två år. Enligt regeringen bör den föreslagna beräkningsmodellen ge ett tillfredsställande tillskott till förälderns pension. Ambitionen har också varit att modellen skall innehålla arbetsfrämjande element och inte gynna ett visst förvärvsmönster framför ett annat.
Utskottet, som i föregående avsnitt behandlat motioner med jämställdhetsaspekter på det reformerade pensionssystemet, delar regeringens bedömning vad avser förslag om och utformning av barnårsrätt. Någon ytterligare analys av förslaget är inte påkallad. Utskottet avstyrker således bifall till motionerna Sf53 yrkande 2 i denna del och Sf55 yrkande 4.
Vad härefter gäller pensionsrätt för förtidspensionärer vill utskottet hänvisa till att enligt propositionen får den närmare utformningen av reglerna för intjänande av ålderspension för förtidspensionärer enligt nuvarande och framtida regelsystem fastställas i samband med att ställning tas till förtidspensioneringens framtida utformning. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf55 yrkande 5. Utskottet har inget att erinra mot vad som föreslås tills vidare gälla för förtidspension som beräknats enlig nuvarande ATP-regler.
UD-makar
Motion
I motion Sf202 av Daniel Tarschys (fp) tar motionären upp socialförsäkringsvillkoren för UD-makar, dvs. makar och samboende till tjänstemän i utrikesförvaltningen. I motionen anges att UD-makarnas situation är präglad av UD-tjänstens karaktär med förflyttningsplikt. Det är vanligt att tjänstemän fullgör två tredjedelar av tjänstgöringstiden utomlands. För de medföljande innebär dessa förflyttningar särskilda påfrestningar, bl.a. är möjligheterna till kontinuerlig yrkesutövning utomordentligt små. En UD-make som överger sitt yrke för att ställa upp som medföljande blir ekonomiskt beroende av UD-tjänstemannen och drabbas mycket hårt i händelse av skilsmässa eller makes dödsfall.
I motionen anges att UD-makarnas situation har uppmärksammats i en rad sammanhang och att följande åtgärder har vidtagits. År 1985 införde Utrikesdepartementet en särskild pension, benämnd MAK, som utbetalas från 65 års ålder till den som varit utomlands minst tio år som medföljande till UD-tjänsteman. För varje utlandsmånad utbetalas årligen 0,42 % av basbeloppet. Vidare betalar Utrikesdepartementet sedan år 1989 en gruppensionsförsäkring för medföljande till UD-tjänstemän under utlandsstationering. Dessutom har en tjänst inrättats vid UD:s administrativa avdelning för att tillvarata UD-makarnas intressen och ett projekt för att underlätta de medföljandes arbetsanskaffning initierats.
Motionären framhåller att vissa inslag i det förslag till nytt pensionssystem som håller på att utarbetas, främst att pensionsrätt skall grundas på livsinkomsten, innebär försämringar för medföljande till UD-tjänstemän. Han anför vidare att UD-makar som återkommer till Sverige vanligen inte är berättigade till vare sig kontant arbetsmarknadsstöd eller ersättning från arbetslöshetskassa. De har därtill ofta svårt att få arbetsmarknadsutbildning med utbildningsbidrag. Detta problem har skärpts i rådande arbetsmarknadsläge. Särskilda svårigheter gäller för UD-makar av utländsk härkomst.
Motionären anser att en översyn av UD-makarnas villkor inom socialförsäkringssystemet är motiverad, särskilt vad gäller pensionsfrågorna och stödet vid arbetslöshet.
Utskottets bedömning
Utrikesutskottet har i yttrande över motionen (1993/94:UU6y) hänvisat till att utskottet i betänkande 1989/90:UU14 understrukit att utrikesförvaltningen måste ges möjlighet att sörja för att dess anställda och medföljande makar får acceptabla ekonomiska villkor, utomlands och hemma. Detta kan ske på olika sätt, i första hand genom förbättrade möjligheter till yrkesarbete för den medföljande eller genom ekonomisk kompensation för utebliven inkomst samt förbättrade pensionsförmåner. Därtill kommer att den medföljandes, dvs. i de flesta fall hustruns, roll hittills har undervärderats. Både genom eget yrkesarbete och genom stödfunktion till den utsände spelar den medföljande en viktig roll för utrikesförvaltningen.
I yttrandet anges vidare att utrikesutskottet välkomnar de åtgärder som vidtagits för att ge medföljande UD-makar rimligare villkor. Utskottet framhåller att det också är av allmänpolitiskt intresse att Sverige utomlands kan företrädas av ett brett och representativt urval av tjänstemän. Enligt utskottets uppfattning kan förbättrade villkor för medföljande till UD-tjänstemän även innebära ökade förutsättningar för att förbättra jämställdhetssituationen inom utrikesförvaltningen.
Utrikesutskottet delar därför motionärens oro över de negativa effekter för medföljande till UD-tjänstemän som inryms i förslaget om nytt pensionssystem, och utskottet anser att en översyn av UD-makarnas villkor inom socialförsäkringssystemet är motiverad. Utskottet anser därför att motionen bör tillstyrkas.
I propositionen anges att frågan om någon motsvarande pensionsrätt som för studier, barnår och värnplikt till förmån för andra grupper har övervägts. Därvid har även beaktats medföljande till UD-tjänstemän som är utlandsstationerade.
Pensionsarbetsgruppen har uppmärksammat problemen för medföljarna, men har inte sett det som en uppgift för det allmänna pensionssystemet att se till att medföljarna får en rimlig ekonomisk situation vid ålderspensioneringen. Det får i stället enligt arbetsgruppen ankomma på arbetsmarknadsparterna eller på familjen som sådan att tillgodose detta behov. I den mån staten står som arbetsgivare i en situation som denna får det alltså anses åligga staten och de fackliga organisationerna att vidta de åtgärder som bedöms vara motiverade. Arbetsgruppen har samtidigt pekat på att vissa medföljares pensionsutfall kommer att kunna förbättras genom den möjlighet som föreslås skall införas för makar att frivilligt dela pensionsrätt, intjänad i det allmänna pensionssystemet.
Regeringen anser att arbetsgruppen anfört vägande skäl för att inte föreslå kompletteringar av livsinkomstprincipen för bl.a. medföljande till UD-personal. Med hänsyn till vilka skäl som allmänt sett måste föreligga för att föreslå kompletteringar till livsinkomstprincipen är regeringen inte beredd att föreslå några sådana ytterligare avvikelser.
Socialförsäkringsutskottet har ovan redovisat att i det reformerade pensionssystemet skall avsteg från huvudprincipen att pensionen grundas på livsinkomsten göras endast i de särskilt angivna fallen. Pensionsrätt i dessa undantagsfall skall finansieras vid sidan av ålderspensionssystemet. En särskild pensionsrätt för UD-makar i det allmänna pensionssystemet måste således finansieras av skattemedel och särredovisas i statsbudgeten, dvs. inom ramen för utrikesförvaltningens kostnader. Socialförsäkringsutskottet ser helst att inga ytterligare undantag från livsinkomstprincipen görs, och utskottet vill påpeka att finansutskottet i sitt yttrande framhållit att inga ytterligare undantag bör göras. Med ytterligare avsteg från livsinkomstprincipen riskerar systemet att utvecklas på ett instabilt sätt. Socialförsäkringsutskottet vill samtidigt nämna att, t.ex. vad gäller de utländska makarna, en lösning inom det svenska allmänna försäkringssystemet kanske inte är möjlig.
Socialförsäkringsutskottet vill emellertid liksom utrikesutskottet understryka vikten av att medföljande makar till UD-tjänstemän får acceptabla ekonomiska villkor. Pensionsvillkoren är därvid endast en del i sammanhanget. Utskottet anser att det skall ankomma på utrikesförvaltningen att snarast se till att villkoren, såväl under vistelsen i utlandet som vid återkomsten till Sverige, blir acceptabla och särskilt skall pensionsvillkoren förbättras.
Utskottet föreslår att riksdagen med anledning av motion Sf202 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet sålunda anfört.
Delning av pensionsrätt mellan makar
Delning av intjänad pensionsrätt i det reformerade systemet
Propositionen
Makar som båda är födda år 1954 eller senare skall enligt propositionen kunna dela pensionsrättigheter som tjänas in inom det reformerade pensionssystemet. Delning skall vara frivillig och ske fortlöpande under äktenskapet så länge utträde ur systemet inte anmälts.
De ålderspensionsrättigheter som makarna tjänat in i det reformerade pensionssystemet ett år läggs samman och delas på så sätt att vardera maken som pensionsrätt för året tillgodoförs i princip hälften.
I propositionen anges att en förutsättning för förslagen är att kostnaderna för ett system för delning av pensionsrätt inte skall påverka andra än dem som använder sig av systemet. Med hänsyn till kvinnors längre genomsnittliga livslängd och mäns genomsnittligt sett högre förvärvsinkomster bör pensionsrättigheter som genom delning överförs från en man till en kvinna reduceras innan de registreras på kvinnans pensionskonto, såväl inom fördelningssystemet som inom premiereservsystemet. På motsvarande sätt bör pensionsrättigheter som går från kvinnan till mannen räknas upp. Ned- resp. uppräkningsfaktorerna bör bestämmas på i princip försäkringsmässiga grunder och kontinuerligt anpassas till framtida förändringar i skillnaden mellan kvinnors och mäns genomsnittliga livslängd.
Enligt förslaget skall anmälan om delning göras gemensamt av makarna. Delning börjar äga rum fr.o.m. året därefter. Anmälan om utträde, som kan göras ensidigt av en make, får verkan fr.o.m. året efter anmälan.
I propositionen anges att makar som är födda under åren 1935--1953 enligt särskilda regler bör få dela pensionsrättigheter intjänade inom det reformerade pensionssystemet. En förutsättning är dock att det inte innebär betydande tekniska komplikationer. Delning kan endast avse det antal 20-delar varmed den äldsta av makarna får ålderspension beräknad enligt det reformerade systemet.
Motioner
Förslaget om delning av pensionsrätt mellan makar tas upp i tre motioner.
I motion Sf54 av Margareta Viklund (kds) anför motionären att det förefaller djupt orättvist att makarna inte skall ha rätt till lika stor pension, och hon anser att mannens pension borde kunna dras ned med motsvarande summa som eventuellt kvinnans längre överlevnad kan komma att kosta pensionssystemet. Ur jämställdhets- och rättvisesynpunkt kan det enligt motionärerna heller inte vara rätt att kvinnan får ca 20 % lägre pension än mannen om hon överlåter pensionsrätt till honom. Motionären anför att medellivslängd och förvärvsinkomst snart kommer att vara lika för kvinnor och män. Den kostnad som ett förändrat pensionssystem skulle innebära i initialskedet bör därför delas lika av båda parter. Motionären begär i yrkande 1 ett tillkännagivande härom. Hon anser vidare att utgångspunkten skall vara att delning skall ske för alla makar, men med möjlighet till utträde som bör göras av makarna gemensamt (yrkandena 2 och 3).
I motion Sf53 konstaterar Margareta Winberg och Maj Britt Theorin (s) att ett reformerat pensionssystem skall hålla för lång tid framöver. Det är därför en fördel om en bred politisk uppgörelse nås, något som samtidigt kräver kompromiss. Motionärerna anser emellertid att förslaget om delning av pensionspoäng är av den karaktären att det bör bli föremål för ytterligare analys, och de begär i yrkande 2 i denna del ett tillkännagivande härom.
I motion Sf52 anför Gudrun Schyman m.fl. (v) att EES-avtalet artiklarna 69 och 70 samt avtalets bilaga XVIII innebär förbud mot både direkt och indirekt könsdiskriminering. Detta gäller också beräkningen av förmåner. Att räkna ner det värde av pensionsrätten som överförs från en man till en kvinna strider enligt motionärerna antagligen mot EU:s direktiv om likabehandling på socialförsäkringsområdet. Motionärerna begär i yrkande 2 att -- om riksdagen avslår yrkande 1 i motionen -- genomförandegruppen får i uppdrag att utreda om förslaget till delning av pensionsrätt mellan makar är förenligt med EES-avtalet.
Utskottets bedömning
Som skäl för förslaget att införa möjlighet till delning av pensionsrätt anförs i propositionen följande. Kvinnors förvärvsfrekvens är i dag förhållandevis hög och närmar sig männens. På sikt kan man sannolikt förvänta sig att kvinnors förvärvsmönster mer och mer kommer att likna mäns. Enligt regeringens mening kan det ändå på det individuella planet föreligga ett rimligt behov av en möjlighet för omfördelning av pensionsrättigheter makar emellan. Makarnas valfrihet att fördela arbetsuppgifterna under sin aktiva tid ökar om de ges denna möjlighet att i viss mån disponera över vardera makens pensionsutfall och därigenom uppnå en ungefärligen lika stor egenpension och detta oberoende av förvärvsfrekvens, arbetstid och inkomstnivå. Pensionsarbetsgruppen har efter en avvägning av olika argument stannat för att föreslå att det skall införas ett system för delning av pensionsrätt inom det reformerade pensionssystemet, och regeringen ansluter sig till denna ståndpunkt.
Frågan om delning av pensionsrätt har noga utretts av såväl Pensionsberedningen som Pensionsarbetsgruppen. Utskottet, som inte anser att ytterligare analys behövs, ställer sig bakom förslaget att möjlighet till delning av pensionsrätt mellan makar bör införas. Enligt utskottets mening bör systemet vara frivilligt på så sätt att det krävs en gemensam anmälan av makarna för att delning skall börja gälla och anmälan från endast en make för att delningen skall upphöra.
Regeringen föreslår att ned- resp. uppräkning skall ske om pensionsrätt överlåts från mannen resp. från kvinnan. Enligt utskottets mening bör som riktlinje gälla att den totala kostnaden för pensionssystemet, genomsnittligt sett, skall bli oförändrad. Utskottet ser inget hinder för en lösning enligt regeringens förslag.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag och avstyrker bifall till motionerna Sf52 yrkande 2, Sf53 yrkande 2 i denna del samt Sf54.
Bodelning
Propositionen
I propositionen föreslås att rätt till pension på grund av frivillig, individuell pensionsförsäkring regelmässigt bör ingå i bodelning efter äktenskapsskillnad. Detsamma bör gälla medel på pensionssparkonto enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande. Enligt dagens bodelningsregler kan försäkringarna och pensionssparandet ingå om makarna är överens om det eller om det på grund av omständigheterna i det enskilda fallet skulle vara skäligt att undanta försäkringen eller det individuella pensionssparandet från bodelningen.
I propositionen anges vidare att övriga former av pensionsrättigheter, dvs. pensionsrättigheter i form av avtalspension och ATP, jämkningsvis bör kunna beaktas vid en bodelning efter äktenskapsskillnad om det med hänsyn till makarnas förhållanden i det enskilda fallet är oskäligt att undanta dem från bodelningen. Denna ordning skulle även kunna ta sikte på det reformerade pensionssystemet för situationer där makarna inte har använt sig av delningssystemet.
Regeringen anser att en särskild utredare bör få i uppdrag att utarbeta förslag till ändringar i äktenskapsbalken i enlighet med dessa riktlinjer. Arbetet skall bedrivas med sikte på att ikraftträdande kan ske den 1 januari 1996.
Utskottets bedömning
Lagutskottet har i yttrande (1993/94:LU5y) anfört att det från lagutskottets utgångspunkter inte finns några erinringar mot att det av regeringen förordade utredningsarbetet kommer till stånd och bedrivs med den inriktning som angetts i propositionen. En översyn av äktenskapsbalkens bodelningsregler förutsätter dock att förslaget om möjlighet till delning av makars pensionsrätt kommer till stånd.
I övrigt vill utskottet framhålla att de frågor som utredaren kommer att ställas inför i många fall kan bli lagtekniskt svårlösta, inte minst när det gäller sådana situationer där makarna inte har använt sig av det frivilliga delningssystemet. En annan fråga som kräver särskilda överväganden gäller hur pensionsrättigheterna skall värderas vid en bodelning.
Enligt lagutskottets mening är det angeläget att framlagda förslag såvitt gäller äktenskapsbalken inte leder till att regelsystemet ytterligare kompliceras.
Socialförsäkringsutskottet, som ovan tillstyrkt förslaget om delning av makars pensionsrätt, delar lagutskottets uppfattning och anser att riksdagen bör godkänna riktlinjerna i detta avseende.
Garantipension
Propositionen
I propositionen föreslås att i det reformerade systemet skall fr.o.m. den 1 januari 2000 en garantipension ersätta nuvarande folkpension och pensionstillskott samt det särskilda grundavdraget för folkpensionärer vid beskattning. Garantipensionen skall utgöra en utfyllnad till en viss lägsta nivå och utgöra ett tillskott till pensionen för dem med begränsad inkomstrelaterad pension. För dem som inte har någon inkomstrelaterad pension skall garantipension ges som en fast lägstagaranti. Garantipensionen skall vara skattepliktig.
Beträffande nivån på garantipensionen föreslås följande.
En pensionär som saknar inkomstrelaterad pension skall vara berättigad till ett grundskydd på för år räknat 2,1 basbelopp för ensamstående och 1,87 basbelopp för gift pensionär (lägstagarantinivå). Detsamma skall gälla för en pensionär som har så låg inkomstrelaterad pension att den tillsammans med garantipensionen understiger angivna belopp.
För övriga pensionärer skall garantipensionen ge en viss utfyllnad till den inkomstrelaterade pension som pensionstagaren har tjänat in rätt till. Avtrappning av garantipensionens basnivå mot inkomstrelaterad pension skall emellertid inte göras krona för krona utan med lägre procenttal för att garantera att den totala pensionen blir högre ju högre den inkomstrelaterade pensionen är. Vid uttag av pension före 65 års ålder skall avtrappning göras som om uttaget av den inkomstrelaterade pensionen gjorts vid 65 års ålder. Vid senare uttag skall faktiskt pensionsbelopp beaktas.
Garantipensionens basnivå skall vara 2,0 basbelopp för en ensamstående pensionär. Denna basnivå reduceras med 75 % av inkomstrelaterad pension till den del denna inte överstiger 2,0 basbelopp. För inkomstrelaterad pension därutöver och upp till 3,0 basbelopp görs en reduktion med 50 %.
För en gift pensionär skall basnivån vara 1,77 basbelopp. Reduktion görs med 75 % av inkomstrelaterad pension som inte överstiger 1,77 basbelopp och med 50 % av inkomstrelaterad pension därutöver och upp till 2,655 basbelopp.
Garantipensionen skall avtrappas också mot inkomstrelaterad pension från det reformerade pensionssystemet och mot folkpension och ATP som beräknas enligt hittillsvarande regler. Avtrappning skall också ske mot avtalspension och inkomstrelaterad utländsk pension. Även änkepension från ATP skall beaktas.
I propositionen anges beträffande förslaget att avtalspensioner skall reducera garantipensionen att regeringen har för avsikt att ta upp frågan till ny prövning i särskild ordning. Därvid skall mer ingående prövas två handlingslinjer, nämligen om även frivilliga individuella pensionsförsäkringar skall beaktas eller om avtalspensioner inte skall beaktas.
Garantipensionsnivåerna skall vara prisindexerade, och varje år skall göras en prövning av rätten till och storleken av utfyllnad från garantipensionssystemet.
För rätt till oavkortad pension skall i princip krävas 40 års bosättningstid i Sverige mellan 16 och 65 års ålder. Den närmare utformningen av dessa regler får beredas vidare. I propositionen anges att riksdagens uppdrag att undersöka möjligheterna att lösa problemet med försörjningen för invandrare med begränsad rätt till folkpension skall redovisas till riksdagen hösten 1994.
Motioner
I motion Sf52 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anser motionärerna att garantipensionen bör vara högre, 2,6 basbelopp, och att nivån bör vara samma för gifta och ensamstående samt att avtrappning bör göras även mot inkomst av förmögenhet och individuella pensionsförsäkringar. Vidare efterlyser motionärerna klarlägganden avseende hur bostadstillägget skall relateras till den reformerade ålderspensionen liksom konsekvenserna av slopandet av det särskilda grundavdraget. Motionärerna begär i yrkande 3 ett tillkännagivande härom.
I motion Sf56 redovisar Karin Wegestål och Nils Nordh (s) marginaleffekter som uppstår på grund av förslaget att garantipensionen skall minska även till följd av inkomst av avtalspension. Enligt motionärerna kommer avtalspension motsvarande löneinkomster på upp emot sex basbelopp (ca 211 000 kr) att jämkas med garantipension. Detta innebär att en inkomsttagare får begränsad nytta av avgiften för avtalspensionen. På grund av den föreslagna samordningen skulle det inte ens bli meningsfullt för fackföreningsrörelsen att sluta avtal om bättre pensioner för de lägst avlönade. Däremot blir det fritt fram för högavlönade att förhandla till sig högre avtalspensioner utan statlig inblandning. Motionärerna begär i yrkande 2 ett tillkännagivande om behovet av en smidig samordning mellan avtalspension och det offentliga pensionssystemet.
I motion A815, väckt under den allmänna motionstiden, anför Karin Starrin m.fl. (c) att en självständig ekonomi är grunden för jämställdhet. Det nya reformförslaget bygger på att hela livsinkomsten utgör pensionsunderlag, och motionärerna är rädda för att pensionsklyftorna ökar på detta sätt. De anser att ett rättvist pensionssystem förutsätter en rejäl grundpension, och de begär i yrkande 39 ett tillkännagivande härom.
Utskottets bedömning
Enligt utskottets mening kommer den föreslagna garantipensionen att innebära ett gott grundskydd för pensionärer. Den är också så konstruerad att den som har en inkomstrelaterad pension under 3,0 basbelopp -- men över 0,4 basbelopp -- alltid kommer att få garantipension som ett tillskott till den inkomstrelaterade pensionen.
Vad gäller olika nivåer för gifta resp. ensamstående pensionärer konstaterar utskottet att, enligt vad som anges i propositionen, det skulle innebära betydande kostnader för pensionssystemet att åstadkomma pensionsnivåer som är lika oavsett civilstånd. Regeringen anser det rimligt att dessa medel används till mer angelägna delar av grundskyddet, och utskottet delar denna uppfattning.
Beträffande förslaget om avtrappning mot avtalspensioner anges i propositionen följande.
Enligt regeringens bedömning kan principiella invändningar riktas mot en ordning som innebär att kollektiva och privata pensionslösningar behandlas på olika sätt vid avräkningen av garantipensionen. Skäl kan anföras för att i detta hänseende jämställa avtalspensioner och alla eller vissa former av pension från frivilliga individuella pensionsförsäkringar. En sådan likabehandling skulle kunna åstadkommas enligt endera av två handlingslinjer.
En möjlighet är att avräkna också pensioner från frivilliga, individuella pensionsförsäkringar. Detta skulle innebära minskade kostnader för garantipension på ca 400--600 miljoner kronor. Härigenom skulle dock uppkomma gränsdragningsproblem gentemot kapitalinkomster.
Regeringen anger att förslaget i princip innebär ett överförande till garantipensionssystemet av nuvarande skatteregler för reducering av det särskilda grundavdraget för pensionärer. De nuvarande reglerna härför tillkom för kort tid sedan och har sin grund i särskilda överväganden beträffande bl.a. risken för snedvridningseffekter till följd av omdisponering av kapital. Regeringen anser inte att avsteg nu bör göras från vad som sålunda nyligen beslutats beträffande det särskilda grundavdraget. Att beakta även kapitalinkomster vid avräkningen är en lösning som av bl.a. praktiska och administrativa skäl inte kan komma i fråga.
I propositionen anges vidare att den andra handlingslinjen skulle vara att man avstår från att beakta avtalspensioner vid beräkningen av garantipension. Denna lösning skulle emellertid ställa sig mycket kostnadskrävande. Den kan beräknas öka kostnaderna för garantipension med ett belopp om ca 2 miljarder kronor per år efter skatt. Något utrymme för att öka statens pensionsutgifter och därmed belastningen på statsbudgeten med årliga belopp i denna storleksordning finns inte. Regeringen har emellertid, som ovan nämnts, för avsikt att ta upp frågan till ny prövning i särskild ordning. Därvid kan mer ingående prövas de två alternativa handlingslinjer som här berörts, och de administrativa konsekvenserna och gränsdragningsproblemen kan då belysas närmare. Även effekterna för individen av olika lösningar kan då ges en mer utförlig belysning.
Skatteutskottet tillstyrker i sitt yttrande att det särskilda avdraget för pensionärer försvinner. Eftersom det särskilda avdraget inte längre avtrappas mot kapital och kapitalinkomster och heller inte påverkas av privata pensionsförsäkringar är det enligt skatteutskottet inte motiverat att låta garantipensionen bli beroende av sådana förhållanden.
Socialförsäkringsutskottet kan med hänvisning till det anförda ställa sig bakom de redovisade riktlinjerna för garantipensionen. Utskottet har därvid noterat att effekterna vad gäller samordningen med avtalspension skall övervägas i särskild ordning. Vad gäller bostadstilläggen anges i propositionen att dessa bör kvarstå i princip oförändrade. Nivåer m.m. måste dock anpassas till reglerna för garantipension. Något klarläggande i denna del behövs inte nu.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag och avstyrker bifall till motionerna Sf52 yrkande 3 och Sf56 yrkande 2. Motion A815 yrkande 39 får i huvudsak anses tillgodosett med propositionens förslag.
Pensionens storlek och flexibilitet
Propositionen
Ålderspension inom den reformerade pensioneringens fördelningssystem skall kunna tas ut som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels pension tidigast från 61 års ålder. Vid uttag därefter växer pensionen efter försäkringsmässiga principer för varje månad som den lämnas outtagen. Någon övre gräns för uppräkningen finns inte. Ett uttag kan återkallas helt eller delvis och när så önskas kan pension helt eller delvis börja uppbäras på nytt.
Vid fastställandet av den årliga ålderspensionen från fördelningssystemet divideras den sammantagna pensionsrätten med ett s.k. delningstal. Vid bestämmandet av delningstalet beaktas återstående medellivslängd vid pensioneringstillfället, befolkningsdödlighet under förvärvsåren, inkomstskillnader mellan män och kvinnor och en viss diskonteringsränta. Ett definitivt delningstal fastställs för varje årsklass vid ingången av det år då personerna i fråga fyller 65 år. Delningstalet baseras på livslängdsstatistik för den då senast kända femårsperioden.
I propositionen redovisas uppgifter om delningstal (vid en diskonteringsränta om 1,5 %) och återstående medellivslängd vid 65 års ålder. Medellivslängden för perioderna 1998--2002 och därefter baseras på Statistiska centralbyråns prognos år 1994.
Livslängdsstatistik Delningstal Återstående medellivs- avseende åren vid 65 år längd vid 65 år
1988--1992 12,9 17,2 år 1998--2002 13,8 18,2 år 2008--2012 14,3 18,7 år 2018--2022 14,6 18,9 år
I propositionen ges också exempel på ålderspensionens storlek i förhållande till medelinkomsten under livet, uppräknad med PGI-index, för två olika delningstal och olika antal intjänandeår vid en pensionsavgift på 18,5 %.
Antal Pension i % av medelinkomst under livet intjänandeår delningstal 12,9 delningstal 14,5
30 43 % 38 % 40 57 % 51 % 45 65 % 58 %
Som illustration till hur stor pensionen blir vid uttag vid olika åldrar vid en medellivslängd enligt statistik för åren 1988--1992 och 1,5 % real inkomsttillväxt redovisas i propositionen följande tabell.
Pensions- Delningstal Återstående Pension i % av 65-årspensionen ålder medellivs- förvärvsarbete till längd 61 år pensionen
61 år 15,6 20,4 år 78 % 70 % 62 år 14,9 19,6 år 83 % 77 % 63 år 14,3 18,8 år 88 % 83 % 64 år 13,6 18,0 år 94 % 91 % 65 år 12,9 17,2 år 100 % 100 % 66 år 12,2 16,5 år 107 % 110 % 67 år 11,5 15,7 år 115 % 121 % 68 år 10,9 15,0 år 124 % 133 % 69 år 10,2 14,3 år 134 % 147 % 70 år 9,6 13,6 år 145 % 162 %
Av tabellen framgår att om ålderspension börjar lyftas före 65 års ålder reduceras pensionen på försäkringsmässiga grunder, dvs. delningstalet blir högre. På motsvarande sätt minskar delningstalet vid pensionering efter 65 års ålder och det årliga pensionsbeloppet blir då högre. Av den fjärde kolumnen framgår för olika pensionsåldrar pensionens storlek jämfört med pensionsbeloppet vid pensionsålder 65 år i det fall att ingen pensionsrätt intjänas efter 60 års ålder. Tabellens sista kolumn visar pensionens storlek i procent av 65-årspensionen vid fortsatt förvärvsarbete fram till pensioneringen. Den försäkringsmässiga korrigeringen av pensionsbeloppet är mer exakt bestämd än i dagens system vid förtida/uppskjutet uttag.
För att ett tidigt uttag inte skall subventioneras genom garantipensionen föreslås att garantipensionen alltid skall beräknas utifrån den inkomstrelaterade pension som skulle ha utgått om uttaget gjorts vid uppnådd garantipensionsålder, dvs. vid 65 års ålder.
Med ett sådant beräkningssätt kan ett uttag före 65 år innebära att den inkomstrelaterade pensionen tillsammans med garantipensionen, som vid uttag före 65 år också skall vara försäkringsmässigt beräknad, reduceras till en nivå under den lägsta nivån för grundskyddet. För att förhindra att en pensionär livsvarigt blir hänvisad till att leva på en pension under grundskyddets lägsta nivå skall därför uttag av ålderspension inte få göras före fyllda 65 år om den inkomstrelaterade pensionen tillsammans med garantipensionen vid tiden för uttaget understiger 2,1 basbelopp för ensamstående och 1,87 basbelopp för ogift pensionär. Vid uttag av partiell pension före 65 års ålder får denna prövning göras med utgångspunkt från storleken av den beräknade hela ålderspensionen.
Den utgående ålderspensionen från fördelningssystemet beräknad per år fastställs med utgångspunkt från en fast tillväxtnorm. I Pensionsarbetsgruppens förslag angavs denna till 1,5 %. Frågan om vilken tillväxtnorm som skall tillämpas skall beredas vidare, och förslag skall föreläggas riksdagen under 1995.
Vid den slutliga beräkningen av varje års aktuella pension används ett s.k. pris- och följsamhetsindex. Detta index räknas fram genom att den verkliga tillväxten korrigeras med den tillväxtnorm som använts vid fastställandet av den årliga pensionen. Förändringar i tillväxten mäts med hjälp av samma PGI-index som används för den årliga uppräkningen av pensionsrätten, dvs. ett medelvärde av de tre senast kända årens pensionsgrundande inkomster. Om tillväxten varit lägre än den tillväxtnorm som använts vid fastställandet av ålderspensionen reduceras prisindexuppräkningen härmed. Har tillväxten varit högre, räknas pensionen upp med prisindexet jämte skillnaden mellan verklig tillväxt och normtillväxt.
I fråga om ålderspension inom premiereservsystemet skall gälla i huvudsak samma regler för pensionsuttag. De försäkrade skall kunna välja att ta ut sådan pension livsvarigt eller under fem eller tio år.
I propositionen föreslås även att arbetstagare skall få lagstadgad rätt att kvarstå i arbete till 66 års ålder fr.o.m. år 1997 och till 67 års ålder fr.o.m. år 1998. Undantag bör under vissa förutsättningar kunna göras för särskilda yrkesgrupper. Enligt regeringen kan tvingande lagstiftning bli aktuell om inte avtal mellan arbetsmarknadens parter med denna innebörd träffats senast under början av år 1996. Särskilda regler för arbetstagare inom vissa yrkesområden bör övervägas i den fortsatta beredningen.
Motion
Karin Wegestål och Nils Nordh (s) anför i motion Sf56 bl.a. att spärregeln, att pensionsrätt som understiger garanti- eller grundpension inte får tas ut före 65 års ålder, kommer att medföra att mycket stora medborgargrupper kommer att vara tvingade att arbeta fram till 65 års ålder, även om de skulle vilja sluta tidigare. Motionärerna hänvisar till en nyligen avgiven rapport från Folkhälsoinstitutet, enligt vilken klasskillnaderna ökar när det gäller ohälsan. Ohälsotalet ökar starkt för arbetare i allmänhet och arbetarkvinnor i synnerhet. På grund av skillnader i (o)hälsa blir enligt motionärerna flexibel pensionsålder möjlig för vissa, och omöjlig för andra. Även dödligheten är påtagligt högre inom arbetargruppen än inom tjänstemannagrupperna, vilket innebär att arbetare systematiskt betalar avgifter som inte står i proportion till ålderspensionsförmånerna. Mot denna bakgrund förordar motionärerna i yrkande 1 en studie över den klassbundna ohälsan i förhållande till pensionssystemets utformning.
Utskottets bedömning
I det reformerade pensionssystemet bestäms den inkomstrelaterade ålderspensionen på grundval av den vid tillfället intjänade pensionsrätten och ett delningstal som är större ju tidigare ålderspensionen tas ut. Det behövs därför inte någon allmän pensionsålder i det nya systemet. En nedre gräns för uttag av pensionen skall dock bestämmas till 61 år. Personer som fortsätter att förvärvsarbeta efter 61 års ålder kommer däremot att tjäna in ytterligare pensionsrätt samtidigt som delningstalet minskar.
För att hantera andra delar av pensionssystemet skall dock finnas en normaltidpunkt för övergång till ålderspension, en s.k garantipensionsålder, som bestäms till 65 år.
Utskottet anser att det reformerade systemet härigenom kommer att innebära en flexibel pensionsålder samtidigt som det alltid kommer att löna sig att fortsätta förvärvsarbeta efter 61 års ålder. Utskottet ifrågasätter emellertid om den spärregel som föreslås vid lägre pensionsnivåer är rätt avvägd. Spärregeln, som även berörs i motion Sf56, motiveras av att en pensionär inte skall leva på en lägre pensionsnivå än grundskyddets. Samtidigt kommer den att motverka flexibiliteten i pensionsåldern. Något undantag för den som t.ex. har avtalspension eller privata pensionsförsäkringar har inte angivits. Enligt utskottet kan de skilda nivåerna för ensamstående resp. gift pensionär möjligen få den effekten att den vars make fortfarande förvärvsarbetar inte kan ta ut sin pension medan den vars make har pension kan göra det.
Enligt utskottets mening bör utformningen av en spärregel beredas ytterligare. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Härigenom tillgodoses också i viss mån motion Sf56 yrkande 1.
En studie av ohälsan enligt vad som föreslås i motionen skulle enligt utskottets mening vara av intresse för bedömningen av det sociala trygghetssystemet i stort. Utskottet, som gärna ser att en sammanhängande studie av ohälsan kommer till stånd, finner dock inte skäl att enbart med hänsyn till pensionsreformen förorda en särskild studie, varför motionen i övrigt avstyrks.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag i övriga delar.
Övergångsreglering på förmånssidan
20-delsinfasning
Personer som är födda åren 1935--1953 skall omfattas av de reformerade reglerna i varierande utsträckning enligt en metod för 20-delsinfasning.
20-delsinfasningen innebär att en del av ålderspensionen beräknas enligt de reformerade reglerna medan resten beräknas enligt det hittillsvarande regelsystemet. Utgående ålderspension utgör summan av relevant antal 20-delar av hel pension enligt resp. regelsystem. Den del som härrör från nuvarande regelsystem räknas i förekommande fall om vid civilståndsändring.
Pensionsrätt som intjänas av personer födda 1935--1953 för år efter det då de fyllt 64 år skall tillgodoräknas fullt ut inom det reformerade pensionssystemet.
Personer som omfattas av 20-delsinfasningen tillförsäkras genom en särskild garantiregel rätt att alltid få en inkomstrelaterad pension som storleksmässigt motsvarar den folk- och tilläggspension som de skulle ha erhållit om de vid ingången av år 1995 hade varit 65 år och pensionen hade beräknats helt enligt nuvarande regelsystem och på grundval av de pensionrättigheter som intjänats fram t.o.m. år 1994. Den enligt denna särskilda garantiregel beräknade ålderspensionen räknas upp med prisindex till 65 års ålder. Om denna pension är högre än den enligt 20-delsinfasningen utges ett tillägg upp till denna högre nivå.
Utskottet anser att den föreslagna 20-delsinfasningen innebär en smidig övergång till det nya systemet, och utskottet tillstyrker riktlinjerna i denna del.
Pensionsrätt för förfluten tid
I det reformerade ålderspensionssystemet skall pensionsgrundande inkomst tillgodoräknas för tid före ikraftträdandet på grundval av den pensionspoäng för ATP -- med tillägg för en poäng -- som registrerats i ATP-poängregistret. Inkomster som under ett år i förfluten tid understigit ett basbelopp liksom inkomster under 1950-talet grundar inte pensionsrätt i det nya regelsystemet.
Pensionsrätt som i det reformerade pensionssystemet tillgodoräknas för år i förfluten tid räknas upp med PGI-index fr.o.m. det året.
Utskottet tillstyrker riktlinjerna i detta avseende.
Nuvarande pensionssystem
Allmänt
I propositionen anges att nuvarande pensionssystem, med undantag för frågor som uttryckligen behandlas i propositionen, kan bli föremål för förändringar och prövas i den sedvanliga budgetberedningen, dock med hänsyn till det reformerade systemets principiella krav.
Övergångsvis garantipension
Det nuvarande grundskyddet i form av folkpension och pensionstillskott skall vid ingången av år 2000 för alla som är födda år 1934 eller tidigare ersättas med en övergångsvis gällande garantipension, samtidigt som de särskilda skattereglerna för pensionärer avskaffas. Alla utgående ålderspensioner omräknas till en beskattad garantipension. I propositionen anges att ingen pensionär skall få ett lägre nettoutfall än med nuvarande regler.
Enligt förslaget skall pensionärer med folkpension och ATP-pension som tillsammans uppgår till högst 3,0 basbelopp erhålla en övergångsvis garantipension med utgångspunkt i en basnivå som är 2,1 basbelopp för ensamstående och 1,87 basbelopp för gift pensionär samt med tillägg beroende på den intjänade pensionsrättens nivå.
För ogift pensionär skall basnivån reduceras med 95 % av intjänad pensionsrätt under 1,235 basbelopp, med 85 % mellan 1,235 och 1,725 basbelopp och med 40 % över denna nivå och upp till 3,0 basbelopp.
För gift pensionär skall basnivån 1,87 basbelopp reduceras med 95 % av intjänad pensionsrätt under 1,0 basbelopp, med 85 % mellan 1,0 och 1,55 basbelopp och med 40 % över denna nivå och upp till 2,681 basbelopp.
I propositionen anges att kompletterande regler bör övervägas för att undvika tröskeleffekter för den som har ingen jämfört med den som har någon krona i ATP-pension. Särskilda regler bör även övervägas som hindrar att personer med avtalspension får en sänkt disponibel inkomst.
I motion Sf56 (yrkande 3) understryker Karin Wegestål och Nils Nordh (s) vikten av en noggrann utformning av reglerna för övergången från folkpension till garantipension för pensionärer inom det nuvarande pensionssystemet. Målsättningen skall vara att de berörda pensionärerna inte skall få ett sämre nettoutfall ekonomiskt sett än vad de hade före omläggningen.
Utskottet, som vill påpeka att folkpensionsdelen av pensionen från det nuvarande pensionssystemet, även efter omräkningen skall motsvara 96 % resp. 78,5 % av basbeloppet, tillstyrker förslaget. Enligt vad som anges i propositionen skall ingen pensionär på grund av omräkningen få ett lägre nettoutfall än med dagens regler. Särskilda regler skall också övervägas som hindrar att personer med avtalspension får en sänkt disponibel inkomst. Utskottet anser att motion Sf56 yrkande 3 härigenom får anses tillgodosedd.
Pris- och följsamhetsindexering av pensioner enligt nuvarande regelsystem
Pris- och följsamhetsindexering föreslås införas för ålderspensioner som beräknas helt eller delvis enligt nuvarande regler.
Arbetsgruppen har föreslagit att utgångspunkten skall vara en norm om 1,5 % årlig tillväxt och att indexeringen skall tillämpas fr.o.m. år 2001. I propositionen anges att under den fortsatta beredningen får avgöras vilken norm som skall väljas för indexeringen och tidpunkten för ikraftträdandet. I anslutning därtill får också avgöras hur förtids- och efterlevandepensionerna skall indexeras.
Andra ändringar i nuvarande regelsystem
I propositionen anges att den nedre åldersgränsen för tidigaste uttag av ålderspension bör bestämmas till 61 år fr.o.m. år 2000. Förmånstaket i nuvarande ATP-system skall fr.o.m. år 2001 räknas upp med PGI-index.
Utskottet tillstyrker förslaget.
Vidare begär regeringen godkännande av att efter utgången av år 1999 skall delpension inte kunna nybeviljas. Den som då uppbär sådan pension har dock fortsatt rätt till delpension fram till 65 års ålder eller tills rätten dessförinnan upphör.
Utskottet anser liksom Pensionsarbetsgruppen att den allmänna pensionsåldern i nuvarande pensionssystem också i fortsättningen skall vara 65 år och tillstyrker mot bakgrund härav riktlinjerna avseende delpensionen.
Förtidspension
I propositionen anges att Pensionsarbetsgruppen har redovisat riktlinjer för inkomstrelaterad förtidspension, bl.a. vad gäller för vilken tid antagandeinkomst skall beräknas och storleken av sådan inkomst. Några riktlinjer för förtidspensionssystemet läggs emellertid inte fram i propositionen. Däremot anges att förtidspension bör kunna nybeviljas fram till 65 års ålder och avlösas av ålderspension vid fyllda 65 år.
Enligt regeringen är det av stor vikt att förtidspensioneringens framtida anpassning till det reformerade ålderspensionssystemet skyndsamt kan avgöras. Arbetsgruppens förslag bör beredas vidare bl.a. i anslutning till Sjuk- och arbetsskadeberedningens arbete.
I propositionen anges att förtidspensioneringen inte bör ligga inom den allmänna ålderspensioneringens ram, men frågan om förtidspensioneringen bör sammanföras med sjukförsäkringen eller administrativt och finansieringsmässigt hanteras på annat sätt bör beredas vidare.
I motion Sf57 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) yrkande 10 begärs ett tillkännagivande om att efter 60 års ålder endast pension i form av ålderspension skall kunna förekomma.
Utskottet delar regeringens bedömning att förtidspension skall kunna beviljas även efter 60 års ålder, och utskottet avstyrker bifall till motion Sf57 yrkande 10. Enligt vad som ovan redovisats är avsikten att delpension inte skall nybeviljas efter år 1999.
Pensionssystemets finansiering m.m.
Grundläggande principer
Det reformerade ålderspensionssystemet föreslås i lagtekniskt och finansiellt hänseende bli ett fristående system avskilt från andra socialförsäkringsgrenar. Detta innebär att övriga delar av nuvarande pensionssystem, förtidspensioneringen och efterlevandepensioneringen liksom den garantipension som skall utgöra grundtryggheten i det reformerade systemet kommer att finansieras på annat sätt än ålderspensionssystemet. I nuvarande system motsvarar kostnaderna för förtidspensioner och efterlevandepensioner samt olika tilläggsförmåner till folkpensionerna ca 1/3 av de totala pensionskostnaderna. Dessa kostnader liksom de fördelningspolitiska inslagen i det nya ålderspensionssystemet kommer fortsättningsvis att finansieras antingen över statsbudgeten med allmänna skattemedel eller inom ramen för resp. försäkring. Även den nya garantipensionen kommer att finansieras över statsbudgeten med allmänna skattemedel.
Ålderspensionen i det reformerade pensionssystemet föreslås i propositionen i sin helhet bli finansierad med en ålderspensionsavgift på 18,5 % av samtliga inkomster som ger pensionsrätt. Denna avgiftsnivå är baserad på överväganden om att systemet i fullfunktionsstadiet skall ge en viss kompensationsnivå. Avsikten är att den föreslagna avgiftsnivån skall ligga fast och inte behöva ändras till följd av förändringar utanför pensionssystemets ram. En procentenhet föreslås tas ut som ny egenavgift fr.o.m år 1995, medan resterande del av den föreslagna ålderspensionsavgiften införs genom att nuvarande folkpensions- och ATP-avgifter, för närvarande tillhopa 18,86 % på det avgiftsgrundande underlaget, avvecklas.
Huvuddelen av avgiftsintäkterna -- 16,5 % av avgiftsunderlaget -- skall användas till att betala utgående pensioner under samma period. Överskott i fördelningssystemet skall fonderas i AP-fonden och underskott skall på motsvarande sätt finansieras ur fonden. Återstoden av ålderspensionsavgiften, 2 % av avgiftsunderlaget, skall som framgår ovan fonderas i den individuella premiereserven.
Pensionsrätt föreslås som nämnts kunna intjänas efter 64 års ålder för personer födda år 1935 och senare. Ålderspensionsavgiften skall fullt ut belasta inkomster som dessa personer tjänar in efter nämnda ålder, vilket skall föranleda en motsvarande justering av den särskilda löneskatten.
Avgiftsunderlaget för ålderspensionsavgiften skall utgöras av samtliga inkomster som ger pensionsrätt, dvs. inkomster som inte överstiger taket (7,5 basbelopp). Ett grundläggande villkor i det nya systemet är att det skall finnas ett fast samband mellan avgifter och den framtida pensionen. På socialförsäkrings- och andra sociala förmåner som redan i dag är pensionsgrundande skall därför fortsättningsvis också erläggas ålderspensionsavgifter. För att undvika ohanterliga administrativa problem skall detta också gälla oberoende av i vilken omfattning den som uppbär ersättningen omfattas av det reformerade systemets intjänanderegler eller inte. För att få rätt periodisering av kostnaderna skall fulla ålderspensionsavgifter också erläggas på de s.k. fiktiva inkomsterna, 10 % på underlaget för sjukpenning och arbetslöshetsersättning och 5 % på underlaget för rehabiliteringspenning liksom på underlaget för pensionsrätt för förtidspension, barnår och värnpliktstjänstgöring. Dessa avgifter skall helt belasta statsbudgeten eller resp. förmånssystem.
Denna breddning av avgiftsunderlaget beräknas betyda att detta ökar med 25--30 %. Samtidigt reduceras underlaget med 6--7 % till följd av att ålderspensionsavgift på inkomster över taket för pensionsrätten inte skall erläggas. Nettoeffekten blir enligt propositionen att avgiftsunderlaget enligt de föreslagna reglerna i det reformerade systemet blir ca 20--25 % större än med dagens regler. Konsekvenserna blir att pensionskostnaderna för sjukförsäkring, arbetslöshetsersättning, förtidspensioner m.m. som redan nu är pensionsgrundande tidigareläggs och blir synliga i och med att rättigheterna tjänats in. I propositionen framhålls att detta inte skall medföra att det ersättningsbelopp som den enskilde förmånstagaren får och som ger pensionsrätt skall reduceras, med undantag för vad avser den föreslagna höjningen av avgiftsuttaget med 1 procentenhet. Avvecklingen av folkpensions- och ATP-avgifterna ger enligt propositionen utrymme för en höjning av övriga socialavgifter som dock inte är tillräcklig för att motsvara utgiftsökningen, varför reformen i detta avseende innebär en belastning på statsbudgeten.
I nuvarande ATP-system betalas folkpensions- och ATP-avgifter på alla arbetsinkomster i form av lön och aktiv näringsverksamhet. Kravet på samband mellan avgifter och intjänande förmåner innebär att avgifter endast bör utgå på pensionsgrundande inkomster. På grund av tidigare principer för avgiftsuttaget föreslår regeringen dock att en arbetsgivaravgift som i storlek motsvarar halva ålderspensionsavgiften skall tas ut på inkomstdelar över förmånstaket. Detta uttag som inte får någon motsvarighet i förmåner måste därför rubriceras som skatt och inte avgift, och intäkterna skall tillgodoräknas statsbudgeten.
Formerna för uttag av ålderspensionsavgift
Pensionsarbetsgruppen har föreslagit att hälften av ålderspensionsavgiften eller 9,25 % skall tas ut som en arbetsgivaravgift och hälften som en avdragsgill egenavgift som betalas av den anställde. För att möjliggöra detta föreslog arbetsgruppen att 8,25 % av arbetsgivaravgiften successivt under en period av sex år skulle växlas mot en motsvarande bruttolöneökning för att betala en höjning av egenavgifterna med motsvarande procentsats. Tillsammans med den egenavgift på 1 % som skall införas fr.o.m. den 1 januari 1995 skulle egenavgiften uppgå till 9,25 %. Till den del ålderspensionsavgiften på de sociala förmånerna avser utbetald ersättning skulle ålderspensionsavgifter betalas på samma sätt som för lön, dvs. delas mellan resp. förmånssystem och den enskilde.
I propositionen redovisas att ett antal remissinstanser av olika skäl ställt sig avvisande till uppdelningen mellan arbetsgivaravgift och egenavgift. Bl.a. har framförts att växlingen leder till komplikationer i lönebildningen och att det åsyftade slutresultatet sannolikt inte uppnås. Många befarar att den höjning av bruttolönen som växlingen förutsätter inte kommer att ske för alla löntagare. Flera remissinstanser har menat att om en avgiftsväxling skall genomföras bör detta ske vid ett enda tillfälle. Några remissinstanser har också pekat på administrativa kostnader till följd av en uppdelning av avgiften.
Regeringen menar i likhet med Pensionsarbetsgruppen att det finns starka principiella argument för att det allmänna pensionsskyddet i framtiden i högre grad än vad som är fallet i dag finansieras av den enskilde genom direkta inbetalningar. Ett argument är att därigenom synliggörs kostnaderna för det inkomstskydd för ålderdomen som det offentliga pensionssystemet ger. Även om dagens arbetsgivaravgifter finansieras ur det tillgängliga löneutrymmet, saknas en direkt och formell koppling mellan förmånssystemen och avgiften. Sett ur den enskilde individens perspektiv betalas socialförsäkringen av arbetsgivaren. Det reformerade pensionssystemet kommer i betydligt högre grad än vad som är fallet i dag att ha en försäkringsmässig karaktär. Ålderspensionsavgiften kan, till skillnad från folkpensions- och ATP-avgiften betraktas som en obligatorisk försäkringspremie i stället för en skatt. Med ett avgiftsuttag i form av en egenavgift inkluderas förmånsrelaterade avgifter i bruttolönen och individen kan bli bättre medveten om de inkomster han faktiskt har och den faktiska lön arbetsgivaren erlägger. Ett annat argument hänger samman med att avgifter inte skall tas ut på inkomstdelar över förmånstaket, eftersom dessa inte ger pensionsrätt. En begränsning av uttaget av en arbetsgivaravgift till att avse enbart delar av den enskildes inkomst är förenat med vissa administrativa problem. Problem kan nämligen uppstå då någon under ett år har flera arbetsgivare eller då en person har inkomster både av anställning och aktiv näringsverksamhet.
Enligt propositionen uppkommer inte dessa problem med egenavgifter och en begränsning av avgiftsuttaget till inkomster under taket underlättas om avgiften tas ut som egenavgift. Genom förslaget om en särskild arbetsgivaravgift på 9,25 % över taket som tillfaller statsbudgeten och som storleksmässigt sammanfaller med arbetsgivarens ålderspensionsavgift undviks också administrativa problem med att debitera arbetsgivaravgifter enbart på delar av den enskildes inkomster.
Regeringen anför att en utgångspunkt vid utformningen av avgiftsuttaget måste vara att avgiftsväxlingen blir neutral vad avser kostnader för arbetsgivaren och nettolönen för den enskilde. Därvid erinras om att pensionsarbetsgruppen understrukit att neutralitet innebär att bruttolönen för varje enskild anställd måste höjas med ett belopp motsvarande egenavgiften och att det inte räcker med att den genomsnittliga löneökningen innebär en kompensation. Samtidigt har arbetsgruppen konstaterat att det på politisk väg inte går att föreskriva för arbetsmarknadens parter att säkerställa en neutral växling.
Regeringen anser att det finns starka argument som talar för att ålderspensioneringen till en icke obetydlig del finansieras med egenavgifter och att den tudelning som arbetsgruppen föreslagit kan utgöra en lämplig kompromiss. Å andra sidan bör den kritik en rad remissinstanser riktat mot förslaget till växling beaktas. Om en växling skall vinna förståelse måste den vara neutral sett ur den enskilde individens perspektiv. I propositionen framhålls att representanter för arbetsgivarna har förklarat sig beredda att bidra till en uppgörelse som innebär att alla löntagare ges kompensation för egenavgiften. Samtidigt kan regeringen konstatera att det bland de fackliga organisationerna finns en utbredd tveksamhet både till egenavgifter som finansieringskälla och till växlingen från arbetsgivaravgift.
Regeringen uppger att den även tagit intryck av påpekandena att det kan finnas svårigheter att rent tekniskt i förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter åstadkomma en lönerevidering som leder till att avgiftsväxlingen blir neutral. Det framgår även av Pensionsarbetsgruppens betänkande att avgiftsväxlingen är förenad med komplikationer som främst hänger samman med att kompensationen för avgiftsväxlingen höjer bruttolönen som i sin tur utgör underlag för förmåner och avgifter inom ålderspensionssystemet och i andra system. Det krävs därför enligt arbetsgruppen en rad justeringar av både avgifter och förmånsnivåer. Exempelvis kan ålderspensionsavgiften inte uppgå till 18,5 %, utan måste justeras med hänsyn till att bruttolönen höjts. De komplikationer som arbetsgruppen själv och senare remissinstanserna pekat på gör att regeringen i dagsläget inte lämnar förslag om höjning av egenavgiften inom ålderspensionssystemet efter år 1995. Formerna för uttag av ålderspensionsavgift kan även behöva prövas tillsammans med frågan om finansieringen av sjuk- och arbetsskadeförsäkringen och förtidspensioneringen, och även inom dessa områden kan enligt regeringen frågan om avgiftens utformning bli aktuell.
Enligt propositionen skall frågan om hur ålderspensionsavgiften slutligen skall tas ut beredas vidare efter samråd mellan arbetsmarknadens parter. Därvid skall diskuteras arbetsgruppens förslag till växling från arbetsgivaravgift till egenavgift, och formerna för avgiftsuttaget vägas mot det samlade finansieringsbehovet för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen, förtidspensionssystemet och ålderspensionssystemet. Om tillräckliga garantier för en brutto- löneökning för den enskilde individen inte ges bör det reformerade ålderspensionssystemet -- frånsett egenavgiften om 1 % fr.o.m. år 1995 -- finansieras med arbetsgivaravgifter som tas ut upp till förmånstaket. Hur i så fall en begränsning av uttaget till inkomster upp till förmånstaket administrativt skall genomföras måste ytterligare beredas, liksom hur ålderspensionsavgifter i form av arbetsgivaravgift kan synliggöras för den enskilde genom uppgifter på lönebesked och vid taxering.
Regeringen anför vidare att i det fall den fortsatta beredningen inte leder till förslag om förändringar som kan vinna enighet hos de partier som står bakom uppgörelsen om ett reformerat pensionssystem skall arbetsgruppens förslag om växling mellan arbetsgivaravgifter och egenavgifter ligga till grund för kommande beslut. En eventuell avgiftsväxling bör dock ske vid ett tillfälle och då på sådant sätt att den hålls isär från sedvanliga löneförhandlingar.
På inkomster från aktiv näringsverksamhet skall enligt förslaget -- liksom från andra arbetsinkomster -- utgå en ålderspensionsavgift på 18,5 %. Vidare skall en skatt på 9,25 % utgå på inkomster över taket på samma sätt som för löneinkomster. För den som uppbär inkomster från både anställning och aktiv näringsverksamhet är det på den sammanlagda inkomsten som takreglerna skall tillämpas. Tudelningen av avgifterna skall gälla oberoende av om det genomförs någon växling mellan arbetsgivaravgift och egenavgift för anställda.
Enligt regeringens bedömning talar förenklingsskäl för att samma nivå på ålderspensionsavgiften tas ut även för dem som får sin pension beräknad i 20-delar och tillgodoräknas pensionsrätt för fiktiva inkomster. Huruvida detta bör föranleda någon finansiell reglering mellan ålderspensionssystemet och statsbudget eller andra socialförsäkringssystem får enligt propositionen bli föremål för fortsatt beredning.
Egenavgiften föreslås som nämnts bli avdragsgill. I annat fall uppnås enligt regeringen inte neutralitet jämfört med om avgiften i stället tas ut som arbetsgivaravgift. Pensionsarbetsgruppens förslag innebar att egenavgiften skulle få dras av före fastställande av taxerad inkomst i motsats till dagens egenavgifter som dras av från den taxerade inkomsten. Regeringen anser att i avdragshänseende bör samtliga förekommande egenavgifter behandlas lika. Frågan om den skattemässiga behandlingen av egenavgiften skall därför utredas vidare.
I motion Sf57 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) begärs i yrkande 6 ett tillkännagivande om att egenavgiften skall vara avdragsgill. Vidare begärs i yrkande 8 ett tillkännagivande om att avdragsrätten för privata pensionsförsäkringar skall vara generösare och i yrkande 9 att avdragsrätten även skall gälla för make/maka.
Som framgår ovan innebär regeringens förslag att egenavgiften skall vara avdragsgill. Motionen i denna del är därför redan tillgodosedd. Beträffande avdragsrätten för privata pensionsförsäkringar har skatteutskottet i denna del framhållit att med de i propositionen föreslagna pensionsnivåerna får de avdragsregler som nu gäller tills vidare anses rimliga. I de framtida övervägandena rörande avdragsfrågor för makar bör man bl.a. beakta att reglerna behållit sin nuvarande utformning med tanke på de principer som gäller i fråga om individuell beskattning av makar. Enligt skatteutskottets mening kan det inte anses aktuellt att ompröva reglerna i detta sammanhang.
Skatteutskottet avstyrker bifall till yrkandena 6, 8 och 9 i motion Sf57, och socialförsäkringsutskottet föreslår att riksdagen följer skatteutskottets förslag.
Såväl skatteutskottet som finansutskottet har särskilt tagit upp problem med en avgiftsväxling. Skatteutskottet anför att avgiftsväxlingen kommer att medföra att underlaget för olika avgifter kommer att öka. Detta gäller inte endast i fråga om arbetstagarnas egenavgifter till det nya pensionssystemet och till sjukpenning och arbetslöshetsförsäkring utan också i fråga om kommunala avgifter till daghem och andra liknande utgifter om de beräknas med hänsyn till bruttolöner. Andra exempel är att skadeersättningar av olika slag för förlorad arbetsinkomst i förfluten tid blir mindre värda om de inte räknas upp med hänsyn till den nya egenavgiften. Utskottet utgår från att den arbetsordning som kommer att tillämpas innebär att sådana och liknande frågor löses på ett sätt som innebär att nettoinkomsten inte i enskilda fall minskar på grund av den nya ordningen för avgiftsuttaget, innan slutlig ställning tas till frågan om avgiftsväxlingen kan genomföras. Om resultatet av de överläggningar som skall genomföras med berörda parter blir att avgiftsväxlingen inte kommer att genomföras, måste man enligt utskottets mening enas om praktiskt lämpliga lösningar på de problem som uppstår, t.ex. det halverade avgiftsuttaget för inkomster över taket för pensionsgrundande inkomster.
Finansutskottet betonar vikten av att växlingen kan åstadkommas på ett sådant sätt att den blir neutral ur den enskilde individens perspektiv. Finansutskottet erinrar liksom skatteutskottet om att avgiftsväxlingen kommer att påverka bruttolönerna, vilka i sin tur utgör underlag för att fastställa vissa inkomstrelaterade förmåner och avgifter. Utskottet utgår från att dessa konsekvenser beaktas vid den slutliga utformningen av förslagen. Med tanke på de nämnda konsekvenserna delar utskottet regeringens uppfattning att avgiftsväxlingen bör ske i ett steg vid samma tidpunkt för hela arbetsmarknaden och att den bör hållas isär från sedvanliga löneförhandlingar.
Socialförsäkringsutskottet kan för sin del instämma i de nämnda synpunkterna. En generell höjning av hela löneunderlaget med 8,25 % (eller den justerade avgift som uppkommer) får stora återverkningar på statens utgifter för socialförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Den får även återverkan på utgifterna för avtalsförsäkringarna vars förmåns- och avgiftsunderlag också höjs. Även om växlingen av ålderspensionsavgiften mellan arbetsgivarna och löntagarna skall bli neutral dem emellan får ett höjt löneunderlag återverkan för dem på socialavgiftsunderlaget och höjer kostnaderna den vägen. Som framgår av propositionen medför detta att ålderspensionsavgiften inte kan vara 18,5 % utan ett lägre procenttal. De finansiella konsekvenserna begränsar sig emellertid inte enbart till de nämnda utan får som skatte- och finansutskotten pekat på även konsekvenser på andra förmåner och avgifter. Sålunda berörs inte enbart arbetsgivare och arbetstagare utan även de som uppbär olika slags skade- och andra ersättningar som fastställts med hänsyn till tidigare lön. Dessa ersättningar kan utges såväl från staten, t.ex. delpension och livränta från arbetsskadeförsäkringen, som från försäkringsbolag eller enskilda. Skatte- och finansutskottet har också påpekat andra statliga och kommunala förmåner och avgifter som beräknas utifrån inkomsten och listan kan göras längre. Ett särskilt problem är att många av dessa förmåner eller avgifter också berör personer som inte har del i avgiftsväxlingen, t. ex. studerande, pensionärer och egenföretagare. Detta försvårar möjligheterna att finna ett generellt inkomstbegrepp som garanterar likabehandling av medborgarna. Den kommunala skattesatsen skiftar också, medan den statliga företagsskatten är enhetlig, varför en full neutralitet aldrig kan uppnås.
Argumenten för att ta ut en del av kostnaderna för ålderspensionssystemet som egenavgifter är främst att göra kostnaderna synliga för den enskilde och åskådliggöra sambandet mellan förmåner och avgifter. Socialförsäkringsutskottet menar emellertid att man redan i viss mån genom ålderspensionssystemets konstruktion uppnått dessa mål. I ett avgiftsbestämt system, där den enskildes pensionsrätt förutsätts vara totalfinansierad genom faktiska avgiftsinbetalningar, antingen från honom själv, arbetsgivaren eller -- när det gäller de fördelningspolitiska inslagen -- från staten kan informationen om vad pensionsrätten kostar väl tillgodoses. Summan av pensionsrätterna skall -- i varje fall teoretiskt -- överensstämma med avgiftssumman. Kostnaderna kan göras synliga genom att man på det årliga beskedet om pensionsrätt talar om vilken del som hänför sig till arbete och som betalats av arbetsgivaren och vilken del som hänför sig till socialförsäkringsersättningar, barnår m.m. Arbetsgivaren kan också på lönebeskedet ange hur mycket han preliminärt erlägger i ålderspensionsavgift.
Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om de speciella problem som uppstår genom att egenavgiften är avdragsgill och som accentueras ju högre egenavgift som tas ut. Olikheterna i det kommunala skatteuttaget liksom det förhållandet att brytpunkten i skatteskalorna inte överensstämmer med taket för pensionsrätten och avgiftsplikten gör att skillnaderna i kostnaderna för pensionsskyddet mellan olika försäkrade kan bli betydande, utan att nettopensionen i framtiden med nödvändighet behöver variera på samma sätt. Detta minskar de "raka rören" mellan förmåner och avgifter. Om pensionsavgifterna däremot betalas av arbetsgivarna blir nettokostnaden för pensionsrätten neutral, eftersom avdragsrätten är enhetlig över landet.
Som framgår av propositionen uppstår det administrativa problem med att i de enskilda fallen skilja ut inkomster över taket från inkomster under taket. Regeringen är emellertid inställd på att kunna lösa problemen för det fall en avgiftsväxling inte kommer till stånd. Ur rent administrativ synpunkt synes också dessa problem vara mindre än de problem som kan förutses med en avgiftsväxling.
De komplikationer som avgiftsväxlingen är förenad med har blivit fullt tydliga först i ett sent skede av beredningen av ålderspensionsreformen. Utskottet anser att det är olyckligt om bindningar som skett under stark tidspress för hur dessa problem skall lösas skall bli styrande för en så stor och viktig fråga som avgiftsväxlingen. Det är för utskottet uppenbart att frågan bör diskuteras grundligare, både mellan de partier som står bakom uppgörelsen och med arbetsmarknadens parter. Det är också uppenbart att frågan om den fortsatta finansieringen av sjuk- och arbetsskadeförsäkringen och förtidspensioneringen hänger mycket nära ihop med frågan om hur ålderspensionsavgiften skall tas ut.
Utskottet föreslår att riksdagen godkänner de föreslagna riktlinjerna för finansieringen med beaktande av vad utskottet ovan anfört.
Införandet av ålderspensionsavgift och omföringar mellan statsbudgeten och ålderspensionssystemet
Pensionsarbetsgruppen ansåg att den kraftiga försvagning av statsbudgeten som skulle bli fallet om omfördelningen av inkomster och utgifter mellan pensionssystemet och statsbudgeten genomförs i ett steg skulle få negativa effekter bl.a. på räntenivån och arbetsgruppen förordade en stegvis övergång. Arbetsgruppens förslag till infasning innebar att ålderspensionsavgiften gradvis höjs från 14,25 % år 1995 till 18,5 % år 2 000. Vidare innebar förslaget att vissa pensionsförmåner som långsiktigt skall finansieras över statsbudgeten övergångsvis skall finansieras ur ålderspensionssystemet och att en nettoöverföring från pensionssystemet (AP-fonden) till statsbudgeten skulle ske under övergångstiden. I bil. 2 i propositionen redovisas överföringen närmare liksom det reformerade inkomstrelaterade ålderspensionssystemets utveckling fram till år 2050 enligt arbetsgruppens beräkningar. Dessa utgår från 2 % resp. 1,5 % tillväxt i lönesumman efter år 2 000. Fram till dess har tillväxten beräknats till 3 % per år. Realräntan har antagits till 3 % år 1995 och till 2 % resp. 1,5 % vid 1990-talets slut. År 1995 och fram till år 2000 skall 40 miljarder kronor årligen tas i anspråk för finansiering av andra pensionsförmåner, varefter beloppet trappas ned successivt fram till år 2050. Fondstyrkan som år 1995 beräknats till 3,5 faller till som lägst 1,3 år 2025 för att därefter öka till 3,7 resp. 3,8 % år 2050.
Av protokollet från utskottets offentliga utfrågning om arbetsgruppens förslag till nytt pensionssystem framgår att med anledning av arbetsgruppens förslag om minsta buffertfondering framförts varningar från såväl Riksförsäkringsverkets som AP-fondens sida för att avtappa fonden på för mycket medel. Från AP-fondens sida har ansetts att fondstyrkan inte bör tillåtas understiga ett års utbetalningar.
Regeringen föreslår att fr.o.m. år 1995 skall nuvarande ATP-avgift övergå i dels en ålderspensionsavgift på 13 % som tas ut på pensionsgrundande inkomster, dels en särskild löneavgift på 13 % som tas ut på inkomstdelar som överstiger förmånstaket i pensionssystemet. Samtidigt införs egenavgiften på 1 % varför den totala ålderspensionsavgiften utgör 14 %. Däremot skall som nämnts 16,5 % registreras som pensionsrätt i fördelningssystemet och två procentenheter föras till premiereservsystemet för framtida placering i individuella premiereserver. Regeringen uppger att om premiereservavsättning inte blir aktuell vad avser 1995 års inkomster, skall motsvarande del i stället föras till ålderspensionssystemet. Intäkterna från den särskilda löneavgiften på inkomstdelar över förmånstaket skall avräknas mot statsbudgeten. Däremot kan en breddning av avgiftsunderlaget till att omfatta även socialförsäkringsersättningar m.m. inte äga rum förrän år 1996.
I propositionen anges att reformen när den är fullt genomförd innebär att statsbudgetens inkomstsida försvagas genom att folkpensionsavgiften tas bort. Detta kompenseras av att andra socialavgifter höjs, men netto sänks de avgifter som går till statsbudgeten. Enligt arbetsgruppens förslag uppgår sänkningen till 3,66 procentenheter. Statsbudgetens utgifter för garantipensionen blir mindre än för dagens folkpensioner, men utgifterna ökar på grund av att ålderspensionsavgift skall erläggas på olika socialförsäkringsersättningar m.m. samt att betalningsansvaret för ATP-förmåner, som inte avser ålderspension, tills vidare förs över till statsbudgeten. Sammantaget ökar statsbudgetens utgifter till följd av reformen. Däremot förstärks det totala pensionssystemet med ca 7 miljarder kronor genom att de sammantagna pensionsavgifterna höjs.
Även regeringen anser att en nettoöverföring från pensionssystemet bör ske. Storleken på denna överföring bör enligt propositionen avpassas så att en betryggande fondstyrka uppnås inom fördelningssystemet. Den exakta omföringen av avgifter och betalningsansvar mellan ålderspensionssystemet resp. statsbudget och andra socialförsäkringssystem skall därvid bli föremål för fortsatt beredning. En restriktion skall därvid vara att fondstyrkan inom ålderspensionssystemet, vid försiktiga antaganden om tillväxt och realränta, aldrig skall understiga 0,5, dvs. ett halvt års utbetalningar.
Utskottet förutsätter att avsikten med det anförda är att den angivna lägsta fondstyrkan skall ses i det 50--60-årsperspektiv som Pensionsarbetsgruppen utgått från vid sina beräkningar.
Utskottet tillstyrker med det anförda riktlinjerna för införandet av ålderspensionsavgift och omföringar mellan statsbudgeten och ålderspensionssystemet.
Ikraftträdande
Det reformerade pensionssystemet föreslås i propositionen träda i kraft den 1 januari 1996, dvs. ett år senare än vad Pensionsarbetsgruppen föreslagit. De första pensionerna från det reformerade ålderspensionssystemet kommer att utbetalas år 2000. Då träder även de nya reglerna om garantipension i kraft.
Reformeringen skall dock påbörjas redan år 1995. I vissa centrala delar, bl.a. såvitt gäller intjänande av pensionsrätt, kommer reformen att ha betydelse för den enskilde redan under år 1995 i huvudsak genom att reglerna om pensionsrätt för förfluten tid utsträcks till att avse även detta år. Även reglerna om pensionsrätt för studier och värnpliktstjänstgöring bör enligt propositionen kunna få verkan redan från den 1 januari 1995. Som framgår ovan införs också en egenavgift på 1 % av pensionsunderlaget år 1995.
Utskottet biträder förslaget.
Administrativa konsekvenser
Det nya ålderspensionssystemet innebär enligt propositionen mycket stora förändringar och får i flera avseenden betydande återverkningar för andra regelsystem. Det skall också under lång tid fungera parallellt och i samspel med nuvarande ATP-system. Ett premiereservsystem innebär en ny form av offentligt pensionssystem, för vilket system och rutiner måste byggas upp, och kräver ny kompetens hos Riksförsäkringsverket. Till detta kommer att intjänandereglerna för den nya pensionen skall beräknas retroaktivt fr.o.m. år 1960 för förvärvsinkomster och för barnårsrätt. Löpande skall pensionsrätt för värnplikt och s.k. bakomliggande inkomst beräknas. Avgifter skall betalas för alla pensionsgrundande inkomster. Förslaget medför också följdändringar och konsekvenser på många områden. Sammantaget kommer genomförandet av det nya pensionssystemet att under de närmaste åren kräva stora administrativa insatser, i första hand hos Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna, men även hos andra instanser såsom skatteförvaltningen och förvaltningsdomstolarna. Krav kommer också att ställas på administrationen att föra ut information om det nya systemet och årligen informera dem som tjänat in pensionspoäng om detta. Eftersom systemet i en del avseenden blir mer komplext än det nuvarande ATP-systemet kommer enligt propositionen även förvaltningen efter genomförandet att kräva mer resurser än vad som i dag krävs för att förvalta ATP-systemet.
Regeringen anför slutligen beträffande administrationen att, eftersom förslagen i den förevarande propositionen är av principiell art och mer detaljerade regler kommer att lämnas senare i lagform, de administrativa konsekvenserna i vissa fall kan bli beroende av vilka detaljlösningar som väljs. En samlad bedömning av resursbehoven kommer att göras i samband med kommande lagförslag.
Såväl finansutskottet som skatteutskottet har i sina yttranden berört den ökade administration som förutskickas. Finansutskottet framhäver mot bakgrund av det statsfinansiella läget vikten av att administrationen organiseras på det effektivaste sättet och att regeringen även i det fortsatta arbetet med pensionsreformen beaktar de administrativa kostnader som fortsatta vägval innebär. Skatteutskottet framhåller att man nu inte bör binda sig alltför hårt till vissa detaljer. Enligt utskottets mening bör man i ett så omfattande system som det här är fråga om eftersträva enkla och lätthanterliga regler. Utskottet utgår också från att det fortsatta arbetet med viktiga detaljfrågor inriktas på praktiska lösningar.
Socialförsäkringsutskottet ansluter sig till vad finans- och skatteutskotten anfört.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på propositionen och förslag om annan inriktning att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf52 yrkande 1 och 1993/94:Sf57 yrkandena 1 och 2, res. (nyd) - delvis men. (v) - delvis
2. beträffande taket i pensionssystemet att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion 1993/94:Sf57 yrkandena 3--5 godkänner vad regeringen anfört, res. (nyd) - delvis
3. beträffande information om pensionsrätten att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf57 yrkande 11, res. (nyd) - delvis
4. beträffande jämställdhetsanalys att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf56 yrkande 4 och 1993/94:Sf218 yrkande 1,
5. beträffande förlängd utredningstid att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf218 yrkande 2, men. (v) - delvis
6. beträffande frivillig grundpension att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf55 yrkandena 1, 2 och 6--8,
7. beträffande premiereservdelens storlek att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion 1993/94:Sf57 yrkande 7 godkänner vad regeringen anfört, res. (nyd) - delvis
8. beträffande försäkringsfunktionen att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med avslag på motion 1993/94:Sf58 godkänner vad utskottet anfört,
9. beträffande premiereservsystemet i övrigt att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med avslag på motion 1993/94:Sf53 yrkande 1 godkänner vad utskottet anfört,
10. beträffande studier att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion 1993/94:Sf55 yrkande 3 godkänner vad regeringen anfört,
11. beträffande barnår att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionerna 1993/94:Sf53 yrkande 2 i denna del och 1993/94:Sf55 yrkande 4 godkänner vad regeringen anfört,
12. beträffande pensionsrätt för förtidspensionär att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion 1993/94:Sf55 yrkande 5 godkänner vad regeringen anfört,
13. beträffande UD-makar att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Sf202 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. beträffande delning av pensionsrätt att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionerna 1993/94:Sf52 yrkande 2, 1993/94:Sf53 yrkande 2 i denna del och 1993/94:Sf54 godkänner vad regeringen anfört, men. (v) - delvis
15. beträffande garantipension att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionerna 1993/94:Sf52 yrkande 3, 1993/94:Sf56 yrkande 2 och 1993/94:A815 yrkande 39 godkänner vad regeringen anfört, men. (v) - delvis
16. beträffande spärregel för uttag före 65 år m.m. att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motion 1993/94:Sf56 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. beträffande övergångsvis garantipension att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion 1993/94:Sf56 yrkande 3 godkänner vad regeringen anfört,
18. beträffande förtidspension efter 60 år att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf57 yrkande 10, res. (nyd) - delvis
19. beträffande avdragsrätt för egenavgift att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf57 yrkande 6,
20. beträffande avdragsrätt för privat pensionsförsäkring att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf57 yrkandena 8 och 9, res. (nyd) - delvis
21. beträffande finansiering att riksdagen med anledning av regeringens förslag godkänner vad utskottet anfört,
22. beträffande riktlinjerna i övrigt att riksdagen med bifall till regeringens förslag godkänner vad regeringen i övrigt anfört.
Stockholm den 31 maj 1994
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad
I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Börje Nilsson (s), Sigge Godin (fp), Lena Öhrsvik (s), Karin Israelsson (c), Nils-Olof Gustafsson (s), Hans Dau (m), Margareta Israelsson (s), Pontus Wiklund (kds), Arne Jansson (nyd), Maud Björnemalm (s), Gustaf von Essen (m), Widar Andersson (s) och Bo Finnkvist (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
Avslag på propositionen och förslag om annan inriktning, m.m. (mom. 1--3, 7, 18 och 20)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "Finansutskottet och" och på s. 13 slutar med "6--8 avstyrks." bort ha följande lydelse:
Det pensionssystem som föreslås i propositionen är till 88 % ett fördelningssystem av kedjebrevskaraktär. Utskottet förordar i stället en övergång snarast möjligt till ett premiereservsystem. Detta skulle enligt utskottets mening kunna göras enligt en modell försäkringsbolaget Skandia presenterat och innebära bl.a.
Raka rör genom successiv övergång till ett premiereservsystem för alla under 50 år. Gardering för alla över 50 år. Individen får själv placera sina pensionsmedel inom vissa ramar. Inga subventioner till hemarbetande m.fl. Dessa får sin eventuella pension genom att staten betalar avgiften in i systemet. Avgiftsbestämda, icke förmånsbestämda, pensioner.
Utskottet anser att riksdagen med bifall till motion Sf57 yrkandena 1 och 2 bör avslå propositionen och som sin mening ge regeringen till känna att ett premiereservsystem enligt det anförda snarast bör införas.
Vad gäller ett reformerat system enligt propositionens förslag anser utskottet att pensionssystemet bör ha mer av grundpensionskaraktär. Förmåner och avgifter bör således avse högst 5,5 basbelopp. Däremot kan taket i det gamla systemet även fortsättningsvis vara 7,5 basbelopp. Avgifter skall dock inte tas ut ovanför detta tak. Vidare skall information om pensionsrätten i ett sådant fördelningssystem utformas så att den enskilde inte ges uppfattningen att han har ett eget konto av motsvarande omfattning. Detta bör riksdagen med bifall till motion Sf57 yrkandena 3--5 och 11 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "Regeringen har" och slutar med "yrkande 7." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att premiereservdelen bör vara minst dubbelt så stor i ett reformerat pensionssystem enligt propositionens förslag. Av en ålderspensionsavgift bör således minst 4 procentenheter avsättas till premiereservsystemet. Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf57 yrkande 7 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med "Utskottet delar" och slutar med "år 1999." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör den som inte förvärvsarbetar, helt eller delvis, fr.o.m. 61 års ålder hänvisas till förtida uttag av ålderspension. Någon förtidspension skall inte kunna utges för den som är äldre än 60 år. Utskottet föreslår att riksdagen med bifall till motion Sf57 yrkande 10 som sin mening ge regeringen detta till känna.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar med "Som framgår" och slutar med "skatteutskottets förslag." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att avdragsrätten för privata pensionsförsäkringar skall vara generösare och avdragsrätten skall även gälla för make/maka. Detta bör riksdagen med bifall till motion Sf57 yrkandena 8 och 9 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att momenten 1--3, 7, 18 och 20 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
1. beträffande avslag på propositionen och förslag om annan inriktning att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf57 yrkandena 1 och 2 samt med anledning av motion 1993/94:Sf52 yrkande 1 dels avslår propositionen, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. beträffande taket i pensionssystemet att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf57 yrkandena 3--5 och med avslag på regeringens förslag som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. beträffande information om pensionsrätten att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf57 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. beträffande premiereservdelens storlek att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf57 yrkande 7 och med anledning av regeringens förslag som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. beträffande förtidspension efter 60 år att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf57 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
20. beträffande avdragsrätt för privat pensionsförsäkring att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf57 yrkandena 8 och 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Berith Eriksson (v) anför:
Beträffande mom. 1: Vänsterpartiet avslår regeringens förslag till riktlinjer för reformeringen av det allmänna pensionssystemet. Regeringens förslag innebär ett systemskifte. Fördelningspolitiska inslag försvinner genom att egenavgiften inte tas ut över taket 7,5 basbelopp. Det offentliga sparandet minskar, och det byggs upp ett stort privat sparande genom premiereservsystemet. Vänsterpartiet anser att livsinkomstprincipen medför att pensionens andel av slutlönen blir lägre för fler personer i det nya systemet. Förslaget öppnar för en privatisering av pensionssystemet i framtiden. Enligt motionärerna är det krångligare, mindre överskådligt och mer byråkratiskt än dagens pensionssystem. Det är inte heller säkert att det är ett samhällsekonomiskt stabilt pensionssystem.
Vänsterpartiet vill i stället ha ett generellt och obligatoriskt pensionssystem som betalas solidariskt med arbetsgivaravgifter som tas ut på hela lönesumman och omfördelar mellan generationer och individer. Ålderspensionssystemet bör därför reformeras till ett system som kan sägas innebära ett modifierat ATP-system och som i allt väsentligt behåller de fördelar som den nuvarande ordningen innebär. Pensionen skall räknas på de genomsnittligt 30 bästa åren. I ett sådant system finns utrymme för att studera, göra värnplikt, skaffa barn m.m. Utgående pensioner och taket 7,5 basbelopp reallöneindexeras. Systemet skall kompletteras med en garantinivå på en högre nivå -- 2,6 basbelopp -- än vad regeringen föreslagit.
Beträffande mom. 5: Vänsterpartiet anser att remisstiden på Pensionsarbetsgruppens betänkande varit alltför kort. Det är viktigt att en förändring av pensionssystemet är väl förankrat, och beslut bör inte fattas före valet i höst. Frågan om en eventuell folkomröstning om pensionssystemet bör också diskuteras. Pensionsarbetsgruppen bör därför få fortsätta beredningsarbetet med ett nytt pensionssystem.
Beträffande mom. 14: Vänsterpartiet avvisar bestämt förslaget om delad pensionsrätt. Vi anser att varje kvinna skall betraktas som en enskild individ i ekonomiskt hänseende. Genom EES-avtalet gäller EU:s regler och rättspraxis på jämställdhetsområdet även i Sverige. Direktiv om likabehandling på socialförsäkringsområdet innebär förbud mot både direkt och indirekt könsdiskriminering. Detta gäller också beräkningen av förmåner. Att som regeringen föreslår räkna ner värdet av pensionsrätt som överförs från en man till en kvinna strider antagligen mot detta direktiv, och denna fråga bör utredas ytterligare.
Beträffande mom. 15: Närmare 30 000 pensionärer ligger i dag i närheten av eller under normen för socialt ekonomiskt bistånd, och ca 500 000 pensionärer har det ekonomiskt svårt på grund av höga hyror, ökande kommunala avgifter och dyrare sjukvård. Det är därför viktigt att garantipensionen ligger så högt att en pensionär bara i undantagsfall behöver bidrag. Vänsterpartiet anser att garantipensionen bör höjas från 2,1 till 2,6 basbelopp. Garantipensionen skall utges på denna nivå till såväl gift som ensamstående pensionär. Däremot bör garantipensionen avtrappas inte bara mot avtalspension och pension från utlandet utan även mot inkomst av förmögenhet och individuella pensionsförsäkringar.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 1, 5, 14 och 15 borde ha hemställt:
1. beträffande avslag på propositionen och förslag om annan inriktning att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf52 yrkande 1 och 1993/94:Sf57 yrkande 1 samt med avslag på motion 1993/94:Sf57 yrkande 2 dels avslår propositionen, dels som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
5. beträffande förlängd utredningstid att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf218 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
14. beträffande delning av pensionsrätt att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf52 yrkande 2 och med anledning av regeringens förslag och motion 1993/94:Sf54 yrkande 1 samt med avslag på motionerna 1993/94:Sf53 yrkande 2 i denna del och 1993/94:Sf54 yrkandena 2 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
15. beträffande garantipension att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf52 yrkande 3 och med anledning av regeringens förslag och motion 1993/94:A815 yrkande 39 samt med avslag på motion 1993/94:Sf56 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts.
Finansutskottets yttrande
1993/94:FiU13y
Bilaga 1
Reformering av det allmänna pensionssystemet
Till socialförsäkringsutskottet
Socialförsäkringsutskottet har den 3 maj 1994 beslutat att bereda finansutskottet tillfälle att yttra sig över proposition 1993/94:250 Reformering av det allmänna pensionssystemet jämte motioner, såvitt propositionen och motionerna rör finansutskottets beredningsområde.
Sammanfattning
Finansutskottet tillstyrker regeringens förslag till riktlinjer för en reformering av det allmänna pensionssystemet. Det är enligt finansutskottets mening angeläget att reformera det statliga pensionssystemet så att det blir finansiellt robust, vilket uppnås i regeringens förslag genom att det görs följsamt mot den samhällsekonomiska och demografiska utvecklingen. Förslagen baseras på en grundlig beredning som genomförts med bred uppslutning hos de politiska partierna.
Utskottet avstyrker däremot de motionsförslag som väckts med anledning av propositionen i de delar som utskottet behandlar.
Avvikande mening har anmälts av Ny demokratis företrädare i utskottet. Vänsterpartiets representant har anmält en meningsyttring.
Propositionen
Finansutskottet behandlar i detta yttrande följande avsnitt av proposition 1993/94:250:
Pensionssystemet och sparandet (avsnitt 3.7; s. 41--44)
Reformens huvudsakliga inriktning (avsnitt 4; s. 45--59)
Uppräkning av intjänad pensionsrätt inom fördelningssystemet (avsnitt 5.9; s. 104--106)
Premiereservsystemet (avsnitt 6; s. 109--128)
Ålderspension (avsnitt 8; s. 140--162)
Pensionssystemets finansiering (avsnitt 13; s. 206--222)
Administrativa konsekvenser, övriga frågor (avsnitt 15; s. 225--227)
Regeringen föreslår i propositionen att riksdagen skall godkänna de föreslagna riktlinjerna för ett reformerat ålderspensionssystem.
Motionerna
Finansutskottet behandlar i detta yttrande motionerna 1993/94:Sf52 av Gudrun Schyman m.fl. (v), 1993/94:Sf53 av Margareta Winberg m.fl. (s) och 1993/94:Sf57 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) i de delar de berör utskottets beredningsområde.
Utskottet
Inledning
I propositionen föreslår regeringen riktlinjer för en reformering av reglerna för det allmänna pensionssystemet. Förslagen är baserade på Pensionsarbetsgruppens förslag och den uppgörelse som träffades inom arbetsgruppen mellan företrädare för de fyra regeringspartierna och Socialdemokraterna. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med förslag till den närmare utformningen.
Den föreslagna reformen syftar till att skapa ett från andra socialförsäkringsgrenar avskilt inkomstrelaterat ålderspensionssystem som skall vara mer robust för samhällsekonomiska och demografiska förändringar än vad dagens system är. Reformen syftar även till att ge pensionssystemet en försäkringsmässig karaktär samtidigt som de fördelningspolitiska inslagen görs tydligare. Vidare syftar reformeringen till att öka pensionssystemets bidrag till det sammantagna offentliga sparandet och att det i högre grad än dagens system skall stimulera arbetsutbudet.
Propositionen innehåller förslag till riktlinjer för viktiga element i ett reformerat pensionssystem: pensionsrätt, förmånstak, ålderspensionsavgift (som skall utgå som arbetsgivar- eller egenavgift), fördelningssystem, individuell premiereserv, livsinkomstprincip, pris- och följsamhetsindex, garantipension samt övergångsregler.
Regeringens förslag till nytt pensionssystem innebär att ett offentligt och obligatoriskt pensionssystem kommer att utgöra grunden för den enskildes pensionsskydd samtidigt som sambandet mellan pensionsavgifter och förmåner stärks i förhållande till nuvarande system. Det reformerade pensionssystemet skall till sin huvuddel vara uppbyggt som ett fördelningssystem men kompletteras med inslag av individuella premiereserver som är uppbyggda på rent försäkringsmässiga principer. Ålderspensionen skiljs ut som en separat försäkringsgren och finansieras i sin helhet med en specialdestinerad pensionsavgift. Fördelningspolitiska inslag görs i den föreslagna modellen tydliga och finansieras över statsbudgeten som avgift till ålderspensionssystemet.
Finansutskottet välkomnar en reformering av det allmänna pensionssystemet. Det är flera omständigheter som talar för att en reformering är nödvändig. Det finns en välgrundad oro för att det nuvarande systemet kommer att utsättas för finansiella påfrestningar beroende på att följsamheten mot samhällsekonomin inte är tillräckligt stark och att det inte är anpassat till den demografiska utvecklingen.
Finansutskottet ställer sig bakom de grundläggande riktlinjerna för ett reformerat allmänt pensionssystem som redovisas i propositionen. Att reformeringen av systemet kunnat förberedas med ett brett parlamentariskt stöd är ytterligare en omständighet som talar för att reformeringen bör följa de riktlinjer som regeringen nu föreslår. Det är angeläget med kontinuitet i reglerna för pensionssystemet, och det breda stödet innebär att det inte behöver utsättas för skiftande revideringar förorsakade av växlingar vid regeringsmakten.
Finansutskottet har, utöver denna inledande, övergripande kommentar till reformens huvudsakliga inriktning, valt att särskilt yttra sig över de delar av förslaget som utskottet bedömt har primär relevans för utskottets beredningsområde. Det rör reformförslagets betydelse för sparandet, avgiftsnivån på och uppräkning av pensionsrätt, beräkning av pensionsbelopp, pensionssystemets finansiering, premiereservsystemet samt att ålderspensionssystemet görs fristående.
1. Förslagets betydelse för sparandet
Ett ofta anfört argument för att skapa ett allmänt pensionssystem är sparandets betydelse för investeringarna och tillväxten. Det har hävdats att sparandet är nödvändigt för att skapa finansiellt utrymme för investeringar. Detta resonemang var grundläggande för det nuvarande ATP-systemets utformning och var relevant för en finansiellt reglerad ekonomi som Sveriges fram till slutet av 1980-talet. I propositionen förs emellertid ett resonemang som visar hur situationen har förändrats och vilken betydelse sparandet har för samhällsekonomin i en ekonomi som är öppen mot utländska finansiella marknader. Utskottet anser att detta resonemang är klargörande för att bedöma behovet av sparandet i samhällsekonomin och för nödvändigheten att reformera det nuvarande pensionssystemet.
I propositionen konstateras att den totala sparkvoten i ekonomin år 1993 hamnade på den lägsta nivån hittills under efterkrigstiden. Det låga sparandet kan dock inte i sig anses utgöra något primärt problem för den svenska ekonomin, anförs det. Avgörande för att få till stånd ökad ekonomisk tillväxt är att efterfrågan ökar, vilket driver fram investeringar och därmed får effekter på produktion och sysselsättning.
I propositionen framhålls att investeringsutvecklingen främst bestäms av efterfrågan i Sverige och i utlandet. Med Sveriges tillgång till den internationella kapitalmarknaden har däremot det inhemska sparandet inte längre någon direkt betydelse för investeringsaktiviteten. Investeringar kan alltid finansieras, om inte annat så genom lån på de internationella kapitalmarknaderna. Sparandenivån spelar inte heller någon större roll för den realekonomiska utvecklingen på längre sikt. Det är det samlade värdet av investeringarna -- kapitalstocken i vid mening inkl. investeringar i humankapital -- tillsammans med ekonomins förmåga att ta till vara produktiva resurser, som bestämmer den ekonomiska tillväxten. Att stimulera sparandet är därför inte ett sätt att öka tillväxten och investeringarna. Sannolikt innebär starkare incitament för investeringar betydligt mer.
Sparandet saknar således betydelse för den realekonomiska utvecklingen men har stor betydelse för inkomstutvecklingen. Den ekonomiska tillväxt som gjorts möjlig genom investeringarna skapar utrymme för en konsumtionsökning. Den del som inte används för konsumtion utgör sparande. En investeringsökning som inte har en motsvarighet i en sparandeökning innebär att det reala sparandet kommer att överstiga det finansiella sparandet, dvs. det uppkommer ett underskott i bytesbalansen som måste finansieras genom upplåning utomlands. En ökad utländsk skuldsättningen innebär att räntor och amorteringar måste betalas till utlandet och tas av framtida nationalinkomster.
Om sparandet långsiktigt understiger investeringarna uppstår ett strukturellt sparandeunderskott. Det var sannolikt förhållandet under hela 1970- och 1980-talet. Trots att investeringarna var för små för att kunna skapa en långsiktigt god tillväxt och för låga för att kunna bygga upp kapitalstocken uppstod ett bytesbalansunderskott eftersom sparandet var ännu lägre. I den meningen var sparandet för lågt.
Det är uppenbart att investeringarna måste öka för att vi i framtiden skall uppnå en tillfredsställande ekonomisk tillväxt. Nu aktuella prognoser tyder också på en investeringsuppgång under de närmaste åren på 1990-talet. Samtidigt förutspås stora överskott i bytesbalansen, vilket skulle tyda på att sparandet mer än väl räcker för att kunna finansiera investeringarna. Med tanke på att den demografiska utvecklingen innebär att antalet äldre en bit in på 2000-talet ökar i förhållande till antalet yrkesaktiva borde tillfället nu utnyttjas att höja investeringskvoten och därmed öka den långsiktiga tillväxten. Framtidens pensioner betalas av det arbete som de då yrkesaktiva svarar för samt av den avkastning som kapitalstocken ger. I dagsläget finns det dock ett finansiellt sparandeunderskott i den offentliga sektorn som uppgår till 165 miljarder kronor. Det motverkas nationellt sett av ett högt hushållssparande.
I propositionen uppställs två mål för sparandet som utskottet ställer sig bakom. Det ena är att det totala sparandet skall ligga på en nivå som skall finansiera investeringarna för att undvika permanenta bytesbalansunderskott. Det andra målet är att reducera det finansiella underskottet i den offentliga sektorn och på sikt uppnå balans i denna.
Enligt propositionens kalkyler kommer pensionsutgifterna i det nuvarande pensionssystemet de närmaste åren att öka med nära 2 % per år i reala termer oberoende av hur stor tillväxten blir i avgiftsunderlaget. Det betyder att avgörande för hur sparandet utvecklas i systemet är tillväxten av avgiftsunderlaget. Med låg tillväxt och oförändrade avgifter kommer sparandet snart att vara negativt. Det totala sparandet i samhället kommer därmed att minska även om det privata sparandet kommer att ligga kvar på en hög nivå. Även med en god ekonomisk tillväxt med ca 3 % per år under resten av 1990-talet beräknas AP-fondssparandet bli halverat.
I Vänsterpartiets motion Sf52 avstyrks det framlagda förslaget till reformering av pensionssystemet bl.a. med hänvisning till att man vill ha ett högt offentligt sparande. Som utskottet ser det är de förslag till marginella förändringar inom det nuvarande pensionssystemet som motionärerna förordar otillräckliga för att åstadkomma ett högt offentligt sparande.
Finansutskottet delar regeringens uppfattning att det finns skäl att överväga åtgärder som ökar sparandet inom det offentliga pensionssystemet.
2. Pensionsrätt: avgiftsnivå och uppräkning
Enligt regeringens förslag skall den pensionsrätt som för ett visst år tillgodoräknas den enskilde inom ålderspensionssystemet baseras på dennes pensionsgrundande inkomster under samma år. Värdet av pensionsrätten skall vidare överensstämma med den ålderspensionsavgift som tas ut. Denna ordning bidrar till att skapa det önskade direkta sambandet mellan inkomst och pensionsförmån och ökar därmed pensionssystemets finansiella stabilitet. Kopplingen mellan inkomst och förmån bör dessutom få en positiv effekt på arbetsutbudet. Vidare reduceras pensionsavgiftens karaktär av skatt.
Ålderspensionsavgiften skall alltså enligt förslaget vara försäkringsmässigt fastställd på så sätt att de avgifter som betalas in under förvärvstiden motsvarar de pensionsförmåner som den försäkrade statistiskt sett kan förväntas få ut som ålderspensionär. Det innebär att det reformerade ålderspensionssystemet blir avgiftsbestämt i stället för förmånsbestämt. Storleken på ålderspensionsavgiften blir därmed en faktor som har stor betydelse för kompensationsnivån i systemet.
Enligt förslaget skall avgiftsuttaget ligga fast, vilket innebär att förändringar i de samhällsekonomiska eller demografiska förutsättningarna i stället kommer att slå igenom på förmånsnivåerna. De demografiska faktorerna förändras långsamt och kan förutses med god säkerhet, medan de samhällsekonomiska förhållandena som det visat sig kan komma att variera kraftigt. Det framgår inte av propositionen på vilket sätt olika samhällsekonomiska scenarion skulle påverka förmånsnivåerna. Det kan emellertid inte uteslutas att en väsentligt annorlunda samhällsutveckling än den antagna skulle kunna leda till stora variationer i förmånerna med allvarliga påfrestningar som följd. Eventuella påfrestningar på systemet som kan uppkomma måste hanteras inom systemet. I annat fall bryts den grundläggande principen om ett försäkringsmässigt samband mellan avgifter och förmånsnivåer. Det är som utskottet ser det en nödvändig förutsättning för att systemet skall fungera på ett samhällsekonomiskt tillfredsställande sätt att inte statsbudgeten automatiskt belastas vid påfrestningar i systemet. Det skulle kunna skapa en okontrollerbar utveckling av statsfinanserna. Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att med den föreslagna utformningen av ålderspensionssystemet undviks detta.
Finansutskottet ser positivt på att pensionsrätten kopplas till individens pensionsgrundande inkomster och att den beräknas på försäkringsmässiga grunder på det sätt som föreslås i propositionen. Det bör bidra till att ge systemet den finansiella stabilitet som dagens system saknar.
Regeringen föreslår vidare i enlighet med Pensionsarbetsgruppens förslag att tillgodoräknad pensionsrätt och ålderspensionsavgift skall fastställas till 18,5 % av den pensionsgrundande inkomsten. Detta beräknas inte åstadkomma några generella förändringar av den genomsnittliga förmånsnivå som i dag gäller inom det allmänna pensionssystemet. För att bestämma avgiftsnivån har pensionsarbetsgruppen utgått från att den som förvärvsarbetar i 40 år och har haft en jämn inkomstutveckling som sammanfallit med den genomsnittsliga inkomstökningen i ekonomin skall få en pension som uppgår till 55--60 % av inkomsten det sista året innan han eller hon går i pension vid 65 års ålder. Med den genomsnittliga livslängd som råder för närvarande och en årlig ekonomisk tillväxt på 1,5 % skulle avgiften enligt pensionsarbetsgruppens beräkningar behöva uppgå till 18,5 %. Vid avvägningen av avgiftsnivån har även hänsyn tagits till vilken pensionsavgift som faktiskt behövs för att finansiera de pensionsförmåner som under övergångstiden kommer att fortsätta att utges med tillämpning av hittillsvarande regelsystem. Avgiftsnivån måste därför väljas så att avgiftsinkomsterna tillsammans med buffertfonden inom pensionssystemet förslår att täcka nuvarande och framtida åtaganden enligt dagens folkpensions- och ATP-system.
Finansutskottet vill i detta sammanhang påpeka att den grannlaga uppgift som regeringen haft beträffande fastställandet av avgiftsnivån inte enbart har rent pekuniära aspekter, utan i hög grad handlar om en principiell inställning till omfattningen av statens uppgifter och ansvar för medborgarnas pensionering. De partier som har medverkat vid beredningen av regeringens förslag har från olika ideologiska utgångspunkter nått fram till en kompromiss som, enligt utskottets mening, innebär en rimlig avvägning mellan de konkurrerande värden som här bryts.
Nivån på avgifterna innebär att staten reserverar en bestämd andel av nationens ekonomiska resurser för pensioner. Denna reservering som motsvarar 18,5 % av de pensionsgrundande inkomsterna kan jämföras med andra tänkbara lösningar som skulle kunna bedömas ge en annan omfattning och fördelning av pensionerna, dvs. antingen en sänkt avgifts- och förmånsnivå för att minska pensionernas andel av konsumtionen och/eller öka privata pensionsförsäkringars omfattning eller en höjd nivå, vilket skulle säkra en högre kompensationsnivå i det statliga pensionssystemet och därmed ta i anspråk en större andel av samhällets konsumtion. Finansutskottet instämmer i de bedömningar och avvägningar som regeringen och tidigare Pensionsarbetsgruppen har gjort när de föreslår att avgiftsuttag och pensionsrätt skall uppgå till 18,5 % av den årliga pensionsgrundande inkomsten och har följaktligen inget att erinra mot regeringens förslag till avgiftsnivå.
Regeringen föreslår vidare att de inom fördelningssystemet intjänade pensionsrätterna årligen skall skrivas upp efter ett index som baseras på den procentuella ökningen av de pensionsgrundande inkomsterna. Detta index -- kallat PGI-index -- konstrueras så att det avspeglar förändringen i konsumentprisindex under loppet av det senaste året justerat med den genomsnittliga prisjusterade förändringen i pensionsgrundande inkomster under en treårsperiod. För den detaljerade utformningen av PGI-indexet krävs, bedömer regeringen, emellertid vidare överväganden.
Genom sitt förslag avser regeringen att koppla uppräkningen av intjänad pensionsrätt inom fördelningssystemet till den allmänna standardutvecklingen så att pensionsrätten utvecklas på samma sätt som de yrkesaktivas inkomster. Vid valet av uppräkningsmetod har regeringen stått inför flera vägval där såväl principiella prioriteringar som praktiska administrativa hänsyn beaktats. Regeringen har dock bedömt att man behöver utreda närmare om indexet skall beräknas efter den genomsnittliga eller totala förändringen av de pensionsgrundande inkomsterna. I det första fallet prioriteras likhet i standardutveckling och i det andra uppnås en högre stabilitet. Eftersom ett index baserat på genomsnittet blir okänsligt för förändringar i förvärvsdeltagandet kan detta medföra finansiella påfrestningar vid minskat förvärvsdeltagande.
Finansutskottet vill inte föregripa de fortsatta övervägandena beträffande indexets slutliga utformning, men kan i övrigt ansluta sig till de principer som ligger bakom indexets tänkta konstruktion i propositionen. Konstruktionen av detta index innebär bl.a. att det blir följsamt till standardutvecklingen och att finansiell stabilitet skapas i systemet. Vidare syftar konstruktionen till att alla inkomster skall väga lika tungt vid pensionsberäkningen oavsett när under livet som de intjänats.
3. Beräkning av pensionsbelopp
Den årliga uppräkningen av utgående ålderspensioner kommer att baseras på PGI-indexet med avdrag eller tillägg för så många procentenheter som den reala förändringen i indextalet avviker från en tillväxtnorm, s.k. pris- och följsamhetsindexering. Denna tillväxtnorm skall, föreslår regeringen, vara den tillväxt som ligger till grund för beräkningen av delningstalet och därmed för nivån på den nybeviljade ålderspensionen. Vilken tillväxtnorm som skall tillämpas kommer att avgöras i den fortsatta beredningen av frågan. Regeringen gör dock bedömningen att en tillväxtnorm om 1,5 % per år utgör en god utgångspunkt för det arbetet. Anledningen till att tillväxtnormen inte kan fastslås nu är att frågan om pris- och följsamhetsindexeringen inom det nuvarande regelsystemet ännu inte avgjorts.
Finansutskottet har inget att erinra mot den principiella lösningen utan tillstyrker att pris- och följsamhetsindexeringen av utgående pensioner får den utformning som regeringen föreslår i propositionen. Det är viktigt att ett reformerat pensionssystem i alla delar är följsamt gentemot den samhällsekonomiska utvecklingen. Utskottet delar den bedömning som regeringen gör att den föreslagna utformningen uppfyller detta krav. Utskottet vill emellertid inte föregripa det fortsatta beredningsarbetet i övrigt i denna fråga. Tillväxtnormens höjd har ingen betydelse för finansieringen av det reformerade systemet, däremot har valet av indexeringsnorm stor betydelse för pris- och följsamhetsindexeringen av de nuvarande pensionerna.
4. Pensionssystemets finansiering
I avsnittet 13.2 i propositionen framförs förslag om formerna för uttaget av avgifter till pensionssystemet. Enligt regeringens förslag skall avgiften till ålderspensionssystemet uppgå till sammanlagt 18,5 % varav hälften, 9,25 %, skall tas ut som egenavgift. Motiven för att dela upp den totala avgiften på egenavgift och arbetsgivaravgift är både principiella och administrativa. Med en egenavgift görs kostnaderna synliga för de försäkrade för det inkomstskydd för ålderdomen som det offentliga pensionssystemet ger. Det andra motivet för att finansiera pensionssystemet med egenavgifter hänger samman med att man vill stärka sambandet mellan avgifter och förmåner. Egenavgifter bör därför inte tas ut på inkomster ovanför förmånstaket. Att begränsa uttaget av arbetsgivaravgift till att avse enbart delar av den enskildes inkomst är förenat med vissa administrativa problem. Takbegränsningen gäller den enskildes inkomst, medan arbetsgivaravgiften debiteras arbetsgivaren på löner och andra ersättningar som utgår till samtliga anställda utan någon uppdelning på enskilda. Den enskildes avgift kan fastställas först i samband med taxeringen.
En växling från arbetsgivaravgift till en ny egenavgift för ålderspension förutsätts genomföras. Då införande av egenavgiften förutsätter bruttolöneökning som kompensation krävs överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Enligt regeringen bör avgiftsväxlingen inte genomföras om inte tillräckliga garantier för kompensation genom bruttolöneökning kan åstadkommas. Vissa remissinstanser har påpekat att det kan finnas svårigheter att rent tekniskt i förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter åstadkomma en lönerevidering som leder till att avgiftsväxlingen blir neutral.
Finansutskottet vill betona vikten av att växlingen kan åstadkommas på ett sådant sätt att den blir neutral ur den enskilde individens perspektiv. Det förutsätts att garantier för kompensation genom bruttolöneökning vid avgiftsväxling kan åstadkommas. Avgiftsväxlingen kommer att påverka bruttolönerna, vilka i sin tur utgör underlag för att fastställa vissa inkomstrelaterade förmåner och avgifter som t.ex. bostadsbidrag, sjuk- och arbetslöshetsersättning och daghemsavgifter m.m. Utskottet utgår från att dessa konsekvenser beaktas vid den slutliga utformningen av förslagen. Med tanke på de nämnda konsekvenserna anser utskottet att avgiftsväxlingen bör ske i ett steg vid samma tidpunkt för hela arbetsmarknaden samt att den bör hållas isär från sedvanliga löneförhandlingar.
Enligt regeringens förslag bör avgiftsväxlingen inte genomföras om inte garantier för kompenserande bruttolöneökning kan åstadkommas. Finansieringen skulle i så fall ske enbart med arbetsgivaravgifter. Denna del av arbetsgivaravgiften skall i så fall endast tas ut på inkomster upp till förmånstaket. Hur en sådan begränsning av avgiften administrativt skall genomföras måste i så fall utredas ytterligare.
I motion Sf52 avvisar Vänsterpartiet att ålderspensionssystemet finansieras med egenavgifter. Genom egenavgifter, anför motionärerna, försvagas den kollektiva tanke, det samhällskontrakt, som arbetarrörelsen bygger på. Egenavgifter öppnar för en ytterligare privatisering av pensionssystemet. Eftersom egenavgifter inte skall betalas på inkomster över förmånstaket försvagas solidariteten mellan klasserna, och dessutom utesluts en finansieringskälla till pensionssystemet som har fördelningspolitiska fördelar.
Finansutskottet anser att egenavgifter har flera fördelar. Bland annat görs kostnaderna för pensionssystemet tydligare för den enskilde inkomsttagaren genom egenavgifter än genom arbetsgivaravgifter. Utskottet stöder även regeringsförslaget om att pensionsavgiften i princip skall motsvara pensionsförmånen. Det är därför rimligt att egenavgiften inte tas ut för inkomster som inte är förmånsgrundande. Därtill vill utskottet påpeka att förslaget till det reformerade pensionssystemet bygger på en form av samhällskontrakt med väsentliga fördelningspolitiska inslag, inte minst fördelningen mellan generationer. Med det anförda avstyrker utskottet motionen i denna del.
5. Premiereservsystemet
Inom ramen för det reformerade pensionssystemet skall vidare ett premiereservsystem inrättas. Till detta skall två procentenheter av avgiftsuttaget avsättas och ge pensionsrätt enligt i princip samma försäkringsmässiga grunder som gäller för frivilliga, individuella pensionsförsäkringar. Avsättningen av medel skall registreras på individuella konton, och det skall finnas möjlighet att välja ett efterlevandeskydd genom förmånstagarförordnande.
I motion Sf57 (nyd) föreslås att premiereservdelen av pensionen skall vara minst dubbelt så stor som den av regeringen föreslagna. Motiveringen är att fördelningssystemet har kedjebrevskaraktär, dvs. att betalningen av konsumtion i dag skjuts på framtiden till kommande generationer.
Finansutskottet anser att ett fonderat pensionssparande har många fördelar, t.ex. genom att det skapar ett robustare pensionssystem och ger tryggare pensioner samtidigt som det finansiella sparandet ökar. Vad beträffar fördelningen mellan fördelningssystemet och premiereservsystemet har utskottet inga invändningar mot den bedömning som Pensionsarbetsgruppen och regeringen har gjort. Regeringen framhåller att om en större andel av den totala pensionsgrundande avgiften skulle avsättas till en premiereserv skulle återstoden inte komma att räcka till för att täcka de löpande utbetalningarna från fördelningssystemet; avgiften blir således för låg. För att kunna öka inslaget av premiereservsystem skulle det för närvarande krävas att avgiften ökades. Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag i denna del och avstyrker motsvarande förslag i motion Sf57 (nyd).
I motion Sf53 av Margareta Winberg m.fl. (s) hävdas att om medlen i premiereservsystemet placeras i privata fonder, till skillnad från i kollektiva, kan de användas helt utan hänsyn till nationens behov eller intresse av kapital.
Motionärernas påstående kan tolkas som att vissa investeringar som görs i nationellt intresse skulle kunna riskera att bli ofinansierade i ett system med privata fonder. Investeringar bedöms emellertid utifrån den avkastning och risk de förväntas ge och innebära. Syftar motionärerna på offentliga investeringar i t.ex. infrastruktur eller skolor torde risken vara obefintlig eftersom offentliga institutioner står som garant. Utskottet kan således inte dela den oro motionärerna uttrycker för premiereservsystemet i dessa avseenden.
Vänsterpartiet framhåller i motion Sf52 att premiereservsystemet är en del i det ideologiska systemskiftet. Motionärerna påpekar dessutom att systemet torde bli dyrt att administrera eftersom de försäkringsbolag som skall sköta hanteringen kommer att göra det mot skälig ersättning och på ett sätt som genererar vinst för bolaget. Dessutom kan premiereservsystemet skapa orättvisa genom att den som av skicklighet eller med tur lyckas placera sin premiereserv i en framgångsrik fond får en större pension än den som av okunnighet eller otur placerar i en fond med låg tillväxt.
Beträffande premiereservsystemets förvaltning föreslår regeringen att de medel som avsätts skall förvaltas av kapitalförvaltare som väljs av försäkringstagaren. Försäkringsfunktionen skall handhas av Riksförsäkringsverket som även skall ansvara för premieinbetalningar till kapitalförvaltaren, beräkning av pensionsbelopp och utbetalning av pension.
Finansutskottet förutsätter i detta sammanhang att det kommer att etableras fri konkurrens mellan olika förvaltningsbolag, både statliga och privata, vilket bör leda till en kostnadseffektiv lösning av förvaltningen av premiereserven.
Eftersom förslaget om premiereservsystemet innebär en ny form av offentligt pensionssystem kommer nya system och rutiner för bl.a. avgifter, förvaltning av medel, redovisning till fondförvaltare och aktuariehantering att behöva byggas upp, och ny kompetens hos Riksförsäkringsverket kommer att erfordras. Tillsammans med andra nyheter i det reformerade pensionssystemet och med parallell förvaltning av det gamla systemet kommer detta att bidra till ökade administrativa kostnader för bl.a. Riksförsäkringsverket, försäkringskassorna, skatteförvaltningen och förvaltningsdomstolarna. Mot bakgrund av det statsfinansiella läget vill finansutskottet i detta sammanhang framhäva vikten av att administrationen organiseras på det effektivaste sättet och att regeringen även i det fortsatta arbetet med pensionsreformen beaktar de administrativa kostnader som fortsatta vägval innebär. Utskottet avstyrker med det anförda motion Sf52 (v) och tillstyrker regeringens förslag till riktlinjer i här berörda delar.
6. Ett fristående ålderspensionssystem
Det reformerade ålderspensionssystemet skall skiljas ut som fristående försäkringsgren och finansieras i sin helhet med pensionsavgift som tas ut på alla inkomster som ger pensionsrätt. Systemet kommer emellertid att kompletteras med vad Pensionsarbetsgruppen kallar vissa fördelningsmässiga inslag. Systemet skall kompletteras med ett grundskydd för dem som haft inga eller låga pensionsgrundande inkomster. Vidare skall pensionsrätt kunna tillgodoräknas för vissa s.k. fiktiva inkomster för personer som uppbär sjukpenning eller dagpenning från arbetslöshetsförsäkringen. Pensionsrätt skall även utgå för studier, barnår och värnpliktstjänstgöring. Systemet kommer senare också att kompletteras med ett förtidspensionssystem. De nu nämnda kompletteringarna är inte slutgiltigt utformade i propositionen utan kommer att utredas ytterligare.
Finansutskottet anser det angeläget att kostnaderna för de kompletteringar som regeringen föreslår, och som utskottet anser väl motiverade, särskiljs och finansieras av skattemedel vid sidan av ålderspensionssystemet. Dessa kompletteringar är fördelningspolitiskt motiverade och bestäms inte av det försäkringsmässiga samband mellan avgifter och förmåner som är en förutsättning för utformningen av ålderspensionssystemet. De fördelningsmässiga kompletteringarna i systemet bör därför särskiljas och kostnaderna tas upp i statsbudgeten. De kommer därmed att redovisas som en del av den totala inkomstfördelning som görs över statsbudgeten. Av de riktlinjer som redovisas i propositionen framgår att avsikten är att grundskyddet skall finansieras med skattemedel. Likaså skall pensionsavgifter avseende bakomliggande (fiktiva) inkomster finansieras inom ramen för motsvarande socialförsäkring. Utskottet anser att avgifter motsvarande pensionsrätten för studier, barnår och värnpliktstjänstgöring skall finansieras utanför ålderspensionssystemet med skattemedel. Utskottet instämmer således i de principer som redovisas i propositionen och vill understryka vikten av att de blir vägledande för det fortsatta beredningsarbetet.
Beträffande frågan om hur förtidspensioneringen skall finansieras -- antingen med allmänna skattemedel eller med nya socialförsäkringsavgifter -- kan man konstatera att utan ytterligare åtgärder på främst förtidspensionsområdet blir belastningen på statsbudgeten betydande.
Finansutskottet tillstyrker med det anförda att det reformerade ålderspensionssystemet i lagtekniskt och finansiellt hänseende utformas som ett fristående system avskilt från övriga delar av pensions- och socialförsäkringssystemet. Ett fristående system gör det möjligt att kunna följa utvecklingen av ålderspensionssystemets inkomster och utgifter, vilket är förutsättningen för att kunna bestämma förmånernas storlek. En sådan ordning skapar också ett förtroende för pensionssystemets stabilitet och förmåga att garantera pensionsförmånerna.
Vänsterpartiet invänder i sin motion Sf52 mot den ordning som regeringen föreslagit beträffande kompensationer för värnpliktstjänstgöring, studier och barnår och hävdar att ett system som utgår från dagens system men som bygger på 30 intjänandeår ger större valfrihet och lämnar utrymme för både studie- och barnår. Det av regeringen föreslagna pensionssystemet ger upphov till byråkratiskt krångel. Dessutom påpekar motionärerna att det är effektivare att ge bidrag direkt till sådant som skall stödjas än att ta omvägen via pensionssystemet.
Finansutskottet instämmer i regeringens inställning till livsinkomstprincipen och avstyrker därför motion Sf52 (v) men vill ändå i sammanhanget framhålla att någon pensionsrätt som motsvarar den som föreslås för värnpliktstjänstgöring, studier och barnår inte bör införas för andra grupper.
Stockholm den 18 maj 1994
På finansutskottets vägnar
Per-Ola Eriksson
I beslutet har deltagit: Per-Ola Eriksson (c), Lars Tobisson (m), Bengt Wittbom (m), Roland Sundgren (s), Lars Leijonborg (fp), Per Olof Håkansson (s), Lisbet Calner (s), Tom Heyman (m), Yvonne Sandberg-Fries (s), Stefan Attefall (kds), Ian Wachtmeister (nyd), Arne Kjörnsberg (s), Roland Larsson (c), Sonia Karlsson (s) och Alf Egnerfors (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Johan Lönnroth (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande mening
Ian Wachtmeister (nyd) anser att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:
Det nuvarande pensionssystemet kan beskrivas som ett kedjebrevssystem. Det är ett fördelningssystem utan koppling mellan inbetalade avgifter och utbetalade förmåner. Genom att värdesäkra utgående förmåner oavsett den ekonomiska eller demografiska utvecklingen har man skapat grunden för ett system som förr eller senare måste gå över styr. Det är därför uppenbart att pensionssystemet behöver reformeras.
Regeringens förslag är ett halvhjärtat försök att komma till rätta med de växande problemen. Enligt finansutskottets mening bör man utarbeta ett helt nytt system, som med åren leder till ett genomfört premiereservsystem, för pensionerna.
Pensionssystemet bör kompletteras med en grundgaranti som är solidariskt finansierad.
Det nya premiereservsystemet bör gälla för alla under 50 år. Individerna bör ges möjlighet att kunna påverka placeringen av sina pensionsmedel. Försäkringsbolaget Skandia har utarbetat ett förslag som kan ligga till grund för ett nytt premiereservbaserat pensionssystem. Propositionens förslag bör avslås av riksdagen.
Skulle socialförsäkringsutskottet ändå finna att det föreliggande förslaget bör ligga till grund för ett riksdagsbeslut anser finansutskottet att systemet bör modifieras på vissa punkter. Pensionssystemet bör få grundpensionskaraktär. Förmånerna och avgifterna bör beräknas på inkomster upp till maximalt 5,5 basbelopp. Premiereservdelen bör göras betydligt större, minst dubbelt så stor som i det framlagda förslaget. Denna del, men inte den fiktiva delen, bör redovisas för den enskilde vid den årliga informationen om kontot. Självfallet skall avgifterna till systemet vara avdragsgilla för den enskilde.
Meningsyttring
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Johan Lönnroth (v) anför:
Vänsterpartiet vill ha ett generellt och obligatoriskt pensionssystem. Det skall betalas solidariskt med arbetsgivaravgifter som tas ut på hela lönesumman. Vi säger därför nej till ett system med egenavgifter och premiereservsystem som vi menar bryter mot den kollektiva tanke som arbetarrörelsens ideologi bygger på. Genom finansiering med egenavgifter öppnas vägen för en privatisering av pensionssystemet. Egenavgifterna borde dessutom tas ut även över det föreslagna förmånstaket. Det är väl motiverat i omfördelningssyfte. Premiereservsystemet är ytterligare ett steg mot privatisering, och det är dessutom dyrbart att administrera. Regeringens förslag till ålderspensionssystem innebär ett ideologiskt systemskifte, och utskottet borde därför ha avstyrkt propositionen.
I motion Sf52 lämnar Vänsterpartiet ett alternativt förslag till inriktning av ett ålderspensionssystem som bygger på de 30 intjänade bästa åren. Vi vill behålla de fördelningseffekter som ATP-systemet har. Systemet skall vara förmånsbaserat och knutet till det samhällsekonomiska utrymmet. Genom en sådan ordning kunde pensionssystemet ha gjorts finansiellt robust och pålitligt och samtidigt rättvist. Vi är överens med regeringen om att ålderspensionen skall vara uppbyggd så att det finns en grundpension/garantipension med ett standardskydd. Men vi vill höja garantipensionen en bit över socialbidragen. Vårt förslag leder dessutom till ett högt offentligt sparande. Garantipensionen måste dessutom utformas på så sätt att dålig tillväxt i flera år inte leder till att låginkomstpensionärerna drabbas. Jag anser därför att utskottet borde ha tillstyrkt motionen.
Slutligen kan jag inte förstå varför regeringen och Socialdemokraterna tvunget måste fatta ett beslut i riksdagen om grundläggande principer för ett nytt pensionssystem innan man utrett effekterna av detta för den enskilde och samhällsekonomin. Regeringen borde ha avvaktat vidare utredningar och gett utrymme till en noggrann diskussion av olika förslag. Den brådstörtade hanteringen av pensionsreformen påvisar brist på respekt för den demokratiska processen.
Skatteutskottets yttrande 1993/94:SkU10y Bilaga 2 Reformering av det allmänna pensionssystemet
Till socialförsäkringsutskottet
Socialförsäkringsutskottet har berett skatteutskottet tillfälle att yttra sig över proposition 1993/94:250 Reformering av det allmänna pensionssystemet jämte motioner.
Propositionen innehåller riktlinjer för en omläggning av den nuvarande ålderspensioneringen under en 20-årsperiod som inleds den 1 januari 1996. Förslaget kan i korthet sammanfattas enligt följande.
Syftet är bl.a. att skapa ett robust ålderspensionssystem med en försäkringsmässig karaktär och göra de fördelningspolitiska inslagen tydligare än i dag. Förslagen skall också bidra till det samhälleliga sparandet och stimulera arbetsutbudet. Även inkomster som inte omfattas av det nuvarande systemet skall bli pensionsgrundande, och pensionsrätt tillgodoräknas enligt förslaget också genom särskilda regler för s.k. barnår, studier och värnpliktstjänstgöring. Pensionsrätten blir 18,5 % av de pensionsgrundande inkomsterna upp till ett förmånstak, och motsvarande belopp skall betalas in i avgifter till systemet. Förmånstaket motsvarar i princip den nuvarande nivån 7,5 basbelopp men knyts i fortsättningen till den allmänna löneutvecklingen.
Härutöver föreslås en garantipension som ersätter den nuvarande folkpensionen. Garantipensionen utformas som en utfyllnad av den inkomstrelaterade pensionen upp till en garanterad nivå som inom vissa gränser blir beroende av den inkomstrelaterade pensionen. Förslaget innebär att också garantipensionen skall beskattas fullt ut enligt vanliga regler och att folkpensionärernas särskilda grundavdrag vid beskattningen alltså försvinner. Garantipensionen finansieras med allmänna medel.
Ålderspensionsavgiften skall som redan har nämnts bli 18,5 % och utgå på alla pensionsgrundande inkomster. En procentenhet tas ut redan fr.o.m. 1995 genom att det samlade avgiftsuttaget höjs genom en egenavgift på 1 % av pensionsgrundande inkomster upp till 7,5 basbelopp. Det samlade avgiftsuttaget för pensioneringsändamål blir därmed 19,86 % av lönen.
Fr.o.m. 1996 innebär regeringens huvudförslag att ytterligare 8,25 % tas ut i form egenavgifter upp till 7,5 basbelopp. Denna växling från arbetsgivaravgift till löneavgift förutsätter att löntagarna får full kompensation för avgiftsväxlingen genom löneökningar, så att åtgärden för deras del blir neutral och inte medför ytterligare ekonomiska belastningar. Återstående 9,25 % skall tas ut genom att arbetsgivarnas folkpensions- och ATP-avgifter gradvis omformas till pensionsavgifter till dess att avgiftsnivån 9,25 % har uppnåtts. Arbetsgivaravgifterna skall i princip utgå på hela löneunderlaget även i fortsättningen, men den del som avser lönebelopp över 7,5 basbelopp skall inte tillfalla pensionssystemet utan överföras till statsverket såsom en skatt. Även de (18,86 - 8,25 - 9,25 =) 1,36 % som återstår av arbetsgivaravgifterna skall successivt överföras till andra ändamål. Övergången sker alltså på ett sådant sätt att den gradvis leder till en finansiell nettoöverföring från pensionssystemet till statsbudgeten.
Om avgiftsväxlingen inte kan genomföras med full garanti för att löntagarna erhåller tillräcklig kompensation för sina merutgifter är avsikten att denna växling inte skall genomföras. Betalningsansvaret för dessa 8,25 % upp till 7,5 basbelopp ligger då enligt propositionen kvar hos arbetsgivaren.
I propositionen framhålls att skatteväxlingen och den lönekompensation härför som skall utgå till löntagarna innebär att underlaget för avgifterna ökar. Procentsatserna eller underlaget för avgifterna skall av denna anledning justeras så att det totala avgiftsuttaget inte ökar.
Förslaget baseras på en överenskommelse inom Pensionsarbetsgruppen och en uppgörelse inom arbetsgruppen mellan företrädare för de fyra regeringspartierna och Socialdemokraterna. Avsikten är att en arbetsgrupp med företrädare för dessa partier skall medverka till att den forsatta beredningen av reformen fortskrider i enlighet med deras gemensamma intentioner.
I ärendet föreligger två motioner med yrkanden som berör utskottets intresseområde. Den ena är motion Sf52 av Gudrun Schyman m.fl. (v) där motionärerna yrkar avslag på propositionen och begär att riksdagen uttalar sig för ett pensionssystem som betalas med arbetsgivaravgifter och skatter på hela lönesumman (yrkande 1). Motionärerna anser också att garantipensionen skall reduceras med hänsyn till inkomster av förmögenhet och individuella pensionsförsäkringar och begär ett riksdagsuttalande även i den riktningen (yrkande 3).
Även i motion Sf57 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) yrkas avslag på propositionen (yrkande 1). Avslagsyrkandet grundar sig på uppfattningen att pensionssystemet skall ha en grundpensionskaraktär och kompletteras med generösare avdragsregler (yrkandena 6, 8 och 9).
Finansieringen av våra sociala trygghetssystem och prognoserna för framtiden har sedan länge skapat en oro för att påfrestningarna i dessa system kommer att bli för stora. Enligt utskottets uppfattning har det därför varit nödvändigt att eftersträva en politiskt bred förankring kring ett nytt robust pensionssystem och finansieringen av denna reform. Det förslag som regeringen nu lägger fram är resultatet av ett långvarigt arbete med dessa frågor och innebär enligt utskottets mening en på det hela taget tillfredsställande lösning av de olika avvägningsfrågorna. De invändningar som har framkommit torde inte heller vara av sådan karaktär att de kan vålla svårigheter i de fortsatta övervägandena rörande detaljerna i reformen. Utskottet ansluter sig alltså till propositionen och avstyrker avslagsyrkandena i motionerna Sf52 och Sf57. Samtidigt vill utskottet understryka att man inte nu bör binda sig alltför hårt till olika detaljer. Enligt utskottets mening bör man i ett så omfattande system som det här är fråga om eftersträva enkla och lätthanterliga regler. Frågorna har också stor ekonomisk betydelse för var och en som omfattas av systemet, och det är därför viktigt att reglerna blir enkla och lättförståeliga så att var och en kan bedöma konsekvenserna i olika situationer. Utskottet utgår från att det riksdagsbeslut som nu kommer att tas i dessa frågor på grundval av det föreliggande materialet får denna innebörd och att det fortsatta arbetet med viktiga detaljfrågor inriktas på praktiska lösningar.
När det gäller garantipensionen innebär propositionen bl.a. att det särskilda avdraget för pensionärer försvinner. Detta avdrag har i praktiken medfört svåra komplikationer, och utskottet tillstyrker denna utformning. Med anledning av vad som anförs i v-motionen vill utskottet erinra om att det särskilda avdraget inte längre avtrappas mot kapital och kapitalinkomster och att detta avdrag numera inte heller påverkas av privata pensionsförsäkringar. Det är då inte heller motiverat att låta garantipensionen bli beroende av sådana förhållanden. Utskottet avstyrker alltså även yrkande 3 i motion Sf52.
Egenavgiften blir avdragsgill även i det nya pensionssystemet. Yrkande 6 i motion Sf57 är alltså redan tillgodosett, och utskottet avstyrker detta yrkande.
Med de i propositionen föreslagna pensionsnivåerna får de avdragsregler som nu gäller för privata pensionsförsäkringar enligt utskottets mening tills vidare anses rimliga. I de framtida övervägandena rörande avdragsfrågor för makar bör man bl.a. beakta att reglerna behållit sin nuvarande utformning med tanke på de principer som gäller i fråga om individuell beskattning av makar. Enligt utskottets mening kan det inte anses aktuellt att ompröva reglerna i detta sammanhang, och utskottet avstyrker alltså även yrkandena 8 och 9 i motion Sf57.
Avgiftsväxlingen från arbetsgivare är en av de frågor som särskilt kommer att uppmärksammas i det fortsatta arbetet med genomförande av det nya systemet. Avgiftsväxlingen kommer att medföra att underlaget för olika avgifter kommer att öka, och det gäller inte endast i fråga om arbetstagarnas egenavgifter till det nya pensionssystemet och till sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring. Det gäller också i fråga om kommunala avgifter till daghem och andra liknande utgifter om de beräknas med hänsyn till bruttolöner. Andra exempel är att skadeersättningar av olika slag för förlorad arbetsinkomst i förfluten tid blir mindre värda om de inte räknas upp med hänsyn till den nya egenavgiften. Utskottet utgår från att den arbetsordning som kommer att tillämpas innebär att sådana och liknande frågor löses på ett sätt som innebär att nettoinkomsten inte i enskilda fall minskar på grund av den nya ordningen för avgiftsuttaget, innan slutlig ställning tas till frågan om avgiftsväxlingen kan genomföras.
Om resultatet av de överläggningar som skall genomföras med berörda parter blir att avgiftsväxlingen inte kommer att genomföras måste man enligt utskottets mening enas om praktiskt lämpliga lösningar på de problem som kan vara förenade med att återföra inkomsttagarnas avgiftsansvar till arbetgivarna och andra som svarar för utbetalningar av pensionsgrundande inkomster. Ett sådant exempel är det halverade avgiftsuttaget för inkomster över pensionsgrundande inkomster.
I detta sammanhang vill utskottet något beröra vad som sägs i propositionen om deklarationspliktsgränsen och den nedre beloppsgränsen för vad som skall anses som pensionsgrundande inkomst. Deklarationspliktsgränsen sammanfaller i dag med gränsen för det bruttobelopp som obestridligt inte medför någon beskattning eller avgiftsskyldighet. En annan fråga som enligt utskottets uppfattning bör övervägas ytterligare är hur sjömansinkomster, studieunderstöd och förmåner av olika slag enklast bör infogas i systemet.
Det anförda innebär att utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker motionerna.
Stockholm den 24 maj 1994
På skatteutskottets vägnar
Knut Wachtmeister
I beslutet har deltagit: Knut Wachtmeister (m), Lars Hedfors (s), Filip Fridolfsson (m), Bo Forslund (s), Kjell Johansson (fp), Ivar Franzén (c), Bruno Poromaa (s), Karl-Gösta Svenson (m), Gunnar Nilsson (s), Harry Staaf (kds), Peter Kling (nyd), Carl Fredrik Graf (m), Karl Hagström (s), Kjell Nordström (s) och Martin Nilsson (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Lars Bäckström (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande mening
Peter Kling (nyd) anför:
Vår huvudinvändning mot förslaget är att man vill ändra kedjebrevssystemet i ATP till ett annat kedjebrevssystem. Ny demokrati vill att man snarast möjligt övergår till ett premiereservsystem. I motion Sf57 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) skisseras ett sådant system efter en modell som har framförs bl.a. av Skandia. Hur pensionerna bör utformas ligger i princip utanför skatteutskottets ämnesområde, men en omläggning kan innebära att skattereglerna bör justeras.
Pensionssystemet bör enligt vår uppfattning ändras så att det får mer av grundpensionskaraktär, och grundpensionen bör utgå i förhållande till de avgifter som betalats in. Som anförs i motionen bör avgifterna vara avdragsgilla vid beskattningen, dvs. på samma sätt som hittills. Man bör också göra avdragsrätten för privata pensionsförsäkringar mer generös, och avdragsrätten bör gälla även för make/makar. Skattereglerna bör ändras i denna riktning redan i dagens system.
Vi anser alltså att propositionen bör avslås (yrkande 1 i motion Sf57). Det anförda innefattar också bifall till motion Sf57 yrkandena 8 och 9.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Lars Bäckström (v) anför:
Socialutskottet har berett skatteutskottet tillfälle att yttra sig över proposition 1993/94:250 Reformering av det allmänna pensionssystemet jämte motioner. Skatteutskottet har den 24 maj justerat ett yttrande där man tillstyrker propositionen och avstyrker vänsterpartiets motion.
Skatteutskottet har haft mycket kort tid på sig för att behandla proposition 1993/94:250. Enligt Vänsterpartiets mening försvagar denna mycket snabba handläggning demokratin i beslutsprocessen.
I motion Sf52 av Gudrun Schyman m.fl. (v) riktas kraftig kritik mot regeringens hantering av pensionsfrågan. I motion Sf52 skisserar motionärerna ett modifierat ATP-system som i allt väsentligt behåller de fördelar som den nuvarande ordningen innebär. I motionen Sf52 framförs också en välgrundad kritik mot propositionens förslag på skatteområdet. Enligt Vänsterpartiets uppfattning bör pensionssystemet finansieras med skatter och arbetsgivaravgifter på hela lönesumman.
Av ovan angivna skäl kan jag ej biträda skatteutskottets yttrande till socialförsäkringsutskottet. Jag vill i stället anföra följande med tonvikt på propositionen i förhållande till skattereglerna.
I propositionen förs ett långt teoretiskt resonemang angående skillnaderna mellan skatter och avgifter. I vissa hänseenden kan arbetsgivaravgifterna i det nuvarande systemet sägas få samma effekter som en skatt. Regeringens förslag att lägga över betalningsansvaret på löntagarna har dock utformats på ett sätt som innebär en ren skattelättnad för inkomster över 7,5 basbelopp.
En sådan skattelättnad underminerar inte bara finansieringen av pensionerna och socialförsäkringen i övrigt utan innebär också att skattebördan vältras över på dem som har lägre inkomster. Förslaget innebär omotiverade skattelättnader för inkomster över 7,5 basbelopp.
De nya egenavgifterna på 9,25 % medför dessutom att marginaleffekterna ökar väsentligt för dem som ligger under gränsen på 7,5 basbelopp. Därtill kommer att avdragsrätten för de nya avgifterna inte har så stor betydelse för låginkomsttagare som för höginkomsttagare. -- Utformningen med egenavgifter innebär att också den nedre gränsen för pensionsgrundande och avgiftsgrundande inkomst medför stora marginalproblem.
I samband med skattereformen ansåg en riksdagsmajoritet att det var ett vitalt samhällsintresse att minska marginaleffekterna från 72 % till högst 50 %. Vänsterpartiet har aldrig förnekat att höga marginaleffekter kan påverka samhällsekonomin negativt, men vi har vidhållit vår uppfattning att ett omfördelande skattesystem kräver en progressiv inkomstbeskattning.
Vänsterpartiet har ansett att en rimlig avvägning bör vara ett marginalskatteuttag på ca 33 % för inkomster under 160 000 kr, 40 % för inkomster över ca 160 000 kr, en högre nivå på ca 55 % för inkomster över 200 000 kr, samt ett tak på ca 60 % för inkomster över 300 000 kr. Våra förslag i dessa avseenden har av en riksdagsmajoritet avvisats främst med hänvisning till att sådana marginaleffekter är för höga bl.a. i ett internationellt perspektiv.
Riksdagen har dock redan fattat beslut om att införa egenavgifter på 3 % och genom förslagen i proposition 1993/94:250 föreslår regeringen nya egenavgifter på ytterligare 9 % för pensionssystemet. Således totalt 12 % i egenavgifter. För inkomster över 7,5 basbelopp ca 250 000, avser man dock inte att ta ut några egenavgifter. Införandet av egenavgifter på 12 % gör att marginaleffekterna kommer att stiga mycket kraftigt i tämligen normala inkomstlägen medan de förblir oförändrade för inkomster över 7,5 basbelopp.
I vissa fall kan extrema effekter uppkomma för den som har en mycket låg årsinkomst. I dag betalar den som har en årsinkomst på 8 800 kr ingen skatt. En hundralapp extra i denna situation medför egenavgifter på 200 kr, och innehållet i plånboken minskar med 100 kr. Men med stigande egenavgifter ökar marginaleffekterna. År 1995 medför den extra hundralappen att innehållet i plånboken minskar med 300 kr. Fr.o.m. 1996 medför den extra 100-lappen en ren förlust på 1 000 kr, och om inkomsten i exemplet ökar med 1 500 kr får man behålla mindre än 40 kr. -- Att marginaleffekterna i botten blir alltför höga gäller inte endast i extremfall utan i ett brett inkomstskikt.
Sverige kommer genom den förda regeringspolitiken att få ett skatte- och avgiftssystem där marginaleffekterna sjunker vid höga inkomster. Sverige kommer på bara några år att ha gått från ett system med stark progressivitet till ett system med regressiva marginaleffekter. De regressiva inslagen förstärks dessutom som ovan påtalats av att egenavgifterna är avdragsgilla vid beskattningen.
Avdragsrätten gör att höjningen på 12 % genom egenavgifter reduceras med ca 30 % för inkomster under brytpunkten, och för inkomster över brytpunkten blir reduceringen ca 50 %. Höjningen av marginaleffekten blir i normalfallet ca 8 % för inkomster under brytpunkten, medan höjningen begränsas till ca 6 % över brytpunkten. För inkomster över 7,5 basbelopp ca 250 000 kr blir det ingen höjning av marginaleffekten.
Resultatet för heltidsarbetande skulle bli en trappa med regressiva inslag, där marginaleffekten blir 41 % för inkomster under brytpunkten (ca 200 000 kr), ca 57 % marginaleffekt över brytpunkten, och marginaleffekten faller sedan till 51 % för inkomster över 7,5 basbelopp, allt beräknat vid en kommunalskatt på 31 kr.
Sådana marginaleffekter skulle leda till oacceptabla fördelningspolitiska skevheter, och stora påfrestningar när det gäller medborgarnas acceptans för skattesystemet. Det är anmärkningsvärt att skatteutskottet i sitt yttrande till socialförsäkringsutskottet inte för ett utförligare resonemang angående dessa frågor.
Vänsterpartiet kan inte acceptera en politik med denna innebörd. De egenavgifter som regeringen föreslår är en del i ett ideologiskt systemskifte. Genom dessa avgifter försvagas den kollektiva tanke som skattesystemet ytterst bygger på.
Ett av skälen bakom regeringens förslag är att man skall göra kostnaderna för pensioneringen tydligare. Den information som man i fortsättningen skulle få om dessa kostnader genom de föreslagna egenavgifterna blir dock helt missvisande redan av det skälet att arbetsgivarna fortfarande skall stå för en del av finansieringen. Därtill kommer att de föreslagna avgifterna inte till någon del bidrar till kostnaderna för att administrera systemet. Som framhållits vid remissbehandlingen kommer dessa kostnader att öka väsentligt med regeringens förslag. Kostnadsbilden blir alltså felaktig, och de enskilda försäkringsformerna kommer oförskyllt i en ännu mer ofördelaktig dager än i dag. Enligt vänsterpartiets uppfattning bör man kunna belysa kostnadsfrågorna på ett lämpligare och mer allsidigt sätt.
Den nuvarande folkpensionen och pensionstillskottet omvandlas enligt regeringens förslag till en garantipension. Samtidigt har det kommunala bostadstillägget permanentats. Närmare 30 000 pensionärer ligger i dag i närheten eller under normen för socialt ekonomiskt bistånd, och ca 500 000 pensionärer har det ekonomiskt svårt på grund av höga hyror, ökande kommunala avgifter och dyrare sjukvård. Regeringen har inte försökt att lösa dessa problem.
Vänsterpartiet anser att nivån för garantipension bör höjas. Vidare bör garantipensionen avtrappas inte bara mot avtalspensioner och pensioner från utlandet, som regeringen föreslår, utan även mot individuella pensionsförsäkringar och andra inkomster av förmögenheter. Konsekvenserna bör inte bli att den som har hög förmögenhet skall kunna få garantipension.
Avtrappningsreglerna för garantipension är alltså en av de många frågor som bör övervägas ytterligare. Samtidigt vill Vänsterpartiet framhålla att de nuvarande reglerna om folkpension och särskilt grundavdrag för pensionärer utformats på ett sätt som innebär att man begränsar de ekonomiska svårigheterna för dem som saknar ATP eller som endast har låg ATP. Det särskilda avdraget får denna effekt i ett brett skikt upp till en nivå som ligger över 130 000 kr för ensam pensionär och 230 000 kr för två makar. Avtrappningsreglerna för garantipensionen bör enligt vår uppfattning utformas så att ekonomiskt svaga grupper inte får försämringar. Konsekvenserna har inte belysts i propositionen, och dessa frågor bör uppmärksammas noga.
Som framhålls i motion Sf52 medför den omläggning som föreslås i propositionen administrativa problem av många slag. Enligt vår uppfattning är det nödvändigt att utforma pensionssystemet så enkelt som möjligt inte bara från administrativ synpunkt utan också för att den enskilde skall kunna bedöma de ekonomiska konsekvenserna.
Vänsterpartiet avstyrker propositionen och tillstyrker motion Sf52.
Lagutskottets yttrande
1993/94:LU5y
Bilaga 3
Riktlinjer för vissa ändringar i äktenskapsbalkens bodelningsregler
Till socialförsäkringsutskottet
Socialförsäkringsutskottet har den 3 maj 1994 beslutat att bereda bl.a. lagutskottet tillfälle att avge yttrande över proposition 1993/94:250, Reformering av det allmänna pensionssystemet, jämte eventuella motioner såvitt propositionen och motionerna rör lagutskottets beredningsområde.
I propositionen föreslår regeringen att riksdagen godkänner vissa riktlinjer som bör vara vägledande för ett reformerat ålderspensionssystem. Förslagen baseras på Pensionsarbetsgruppens betänkande, (SOU 1994:20), Reformerat pensionssystem. I den föreslagna reformen ingår ett särskilt system som innebär att intjänad pensionsrätt skall kunna delas mellan makar. Sålunda skall makar, födda år 1954 eller senare, i enlighet med Pensionsarbetsgruppens förslag kunna dela pensionsrättigheter som tjänas in inom det reformerade pensionssystemet. Delningen skall vara frivillig och ske fortlöpande, år för år, under tiden för äktenskapets bestånd. De ålderspensionsrättigheter som två makar intjänat i det reformerade pensionssystemet ett år läggs samman och delas på så sätt att vardera maken som pensionsrätt för året tillgodoförs i princip hälften. Anmälan om delning skall enligt förslaget göras gemensamt av makarna och får till följd att delning börjar att äga rum fr.o.m. året därefter. Anmälan om utträde kan göras ensidigt av någon av makarna. Delningen upphör också om äktenskapet upplöses.
Utöver vad Pensionsarbetsgruppen föreslagit innebär regeringens förslag att också makar som är födda under åren 1935--1953 bör få dela pensionsrättigheter intjänade inom det reformerade pensionssystemet.
I propositionen hänvisar regeringen till tidigare framförd kritik mot att likadelning mellan makar av den ATP-rätt de tjänat in under äktenskapet inte kunnat delats. Kritiken har i huvudsak gått ut på att kvinnor missgynnats av nuvarande regler. I sådana fall där kvinnan tagit det huvudsakliga ansvaret för barnen och hemmet har hon generellt sett, vid t.ex. en skilsmässa efter ett långvarigt äktenskap, haft små möjligheter att bättra på sitt eget pensionsskydd.
Regeringens förslag innebär att enbart pensionsrättigheter inom det allmänna reformerade pensionssystemet skall kunna bli föremål för en renodlad delning mellan makar. De principiella synpunkter som ligger bakom förslaget om att pensionsrätt skall kunna delas mellan makar bör dock, enligt regeringens mening, delvis överföras också på andra former av pensionsrättigheter. Mot denna bakgrund föreslår regeringen vissa riktlinjer för ett särskilt utredningsarbete rörande ändringar i äktenskapsbalkens regler om bodelning (avsnitt 7.2). Arbetet skall syfta till nya regler som innebär att rätt till pension på grund av frivilliga individuella pensionsförsäkringar och medel på pensionssparkonto enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande, till skillnad från vad som gäller i dag, regelmässigt skall ingå i bodelningen efter äktenskapsskillnad. Övriga former av pensionsrättigheter, dvs. inom avtalspensioneringarna och såvitt gäller ATP enligt nuvarande regler, bör enligt propositionen jämkningsvis kunna beaktas vid en bodelning efter äktenskapsskillnad, om det med hänsyn till makarnas förhållanden i det enskilda fallet är uppenbart oskäligt att undanta dem från bodelningen.
Lagutskottet har beslutat att avge yttrande i ärendet såvitt avser ovan redovisade förslag beträffande äktenskapsbalkens bodelningsregler. Någon motion i den delen har inte väckts.
Lagutskottet får anföra följande.
Äktenskapsbalken utgår från att makar kan ha två slag av tillgångar, giftorättsgods och enskild egendom. Enligt 7 kap. 1 § är en makes egendom giftorättsgods i den mån den inte är enskild egendom. I vilka fall en makes egendom kan vara enskild anges i 7 kap. 2 §. Främst märks det fallet att makarna genom äktenskapsförord bestämt att viss egendom skall vara enskild. Vidare anges i lagrummet att egendom kan vara enskild om en make har fått den i gåva från någon annan än den andra maken med villkoret att egendomen skall vara mottagarens enskilda. Detsamma gäller i fråga om egendom som under sådana villkor tillfaller en make genom arv eller testamente. Numera kan även egendom som en make förvärvar genom förmånstagareförordnande vid livförsäkring, olycksfallsförsäkring eller sjukförsäkring, som tecknats av någon annan än den andra maken vara enskild om försäkringstagaren föreskrivit det. Frågan vilken karaktär egendomen eller tillgången har får betydelse vid bodelning mellan makar.
Bodelning skall göras inte bara då äktenskapet upplöses genom äktenskapsskillnad utan även vid den ena makens död. Makarna har också möjlighet att -- om de är överens om det -- göra bodelning utan samband med äktenskapets upplösning. Giftorättsgods skall som huvudregel ingå i bodelningen, medan enskild egendom i princip inte skall göra det. Äktenskapsbalken bygger på principen att makarnas giftorättsgods vid bodelningen skall delas lika mellan dem sedan vardera maken erhållit täckning för sina skulder.
Enligt 10 kap. 3 § äktenskapsbalken har vardera maken rätt att undanta viss egendom eller rättighet från bodelningen trots att egendomen eller rättigheten utgör giftorättsgods. I lagrummets första stycke föreskrivs att rättigheter som inte kan överlåtas eller som i annat fall är av personlig art inte skall ingå i bodelning om det skulle strida mot vad som gäller för rättigheten. Därav följer att rätten till pension från den allmänna försäkringen skall hållas utanför bodelningen. Detsamma torde gälla en anställds rätt enligt en pensionsförsäkring som arbetsgivaren tecknat. Av andra stycket i paragrafen följer att också rätt till pension på grund av en privat försäkring som någon av makarna äger skall undantas. En förutsättning är dock att utfallande belopp skall beskattas som inkomst och att försäkringen gäller rätt till ålderspension eller invalidpension, eller efterlevandepension i fall då rätt till utbetalning av pension föreligger vid bodelningen. Rätt till pension som tillkommer någon av makarna på grund av pensionssparavtal enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande, som trädde i kraft den 1 januari 1994, skall inte heller ingå i bodelning.
De angivna slagen av pensionsrättigheter på grund av en privat försäkring eller ett pensionssparavtal skall dock, enligt 10 kap. 3 § fjärde stycket äktenskapsbalken, helt eller delvis ingå i bodelningen om det med hänsyn till äktenskapets längd, makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt skulle vara oskäligt att undanta pensionsrätten från bodelning. I förarbetena uttalades att jämkningsbestämmelsen får ses som en undantagsregel och därför bör tolkas restriktivt (prop. 1989/90:30, bet. LU11). Pensionsrättigheterna kan också enligt 10 kap. 4 § första stycket ingå i bodelningen om makarna är överens om detta.
Enligt 11 kap. 4 § äktenskapsbalken har make rätt till kompensation vid bodelning för det fall den andra maken inför en förestående äktenskapsskillnad gjort vederlagsfria transaktioner. Bestämmelsen innebär att resultatet av bodelningen skall korrigeras om den ena maken inom tre år före ansökan om äktenskapsskillnad genom gåva avhänt sig giftorättsgods i inte obetydlig omfattning eller använt sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom. Detsamma gäller när giftorättsgodset använts till att öka värdet av en sådan pensionsförsäkring som enligt 10 kap. 3 § äktenskapsbalken inte skall ingå i bodelningen. Korrigeringen skall göras så att man vid bodelningen beräknar den andra makens andel i boet som om det aktuella giftorättsgodset alltjämt hade funnits kvar.
Sedan den egendom som inte skall ingå i bodelningen frånskilts och korrigering gjorts för skuldtäckning och för dispositioner, som någon av makarna gjort inom tre år från ansökan om äktenskapsskillnad, skall som huvudprincip makarnas samlade giftorättsgods delas lika mellan dem. Denna princip kan emellertid frångås i vissa situationer då ett strikt fasthållande vid en likadelningsregel skulle leda till ett oskäligt resultat. Sålunda stadgas i 12 kap. 1 § äktenskapsbalken att vid bodelning som förrättas under makarnas livstid ena maken av sitt giftorättsgods kan få behålla mer än sin andel av sitt giftorättsgods om en likadelning skulle vara oskälig med hänsyn till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. I äktenskapsbalken har vidare införts en särskild regel om jämkning av äktenskapsförord.
Före äktenskapsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1988 var huvudregeln att privata pensionsförsäkringar ingick i bodelningen medan flertalet andra pensionsförmåner i enlighet med vad som också nu gäller enligt 10 kap. 3 § första stycket äktenskapsbalken hölls utanför. Under förarbetena till äktenskapsbalken framhöll departementschefen (se prop. 1986/87:1, s. 162) att det stora flertalet människor har sin pensionering ordnad på det sättet att förmånen inte ingår i en bodelning. Till försvar för att pensionen på grund av pensionsförsäkring enligt då gällande regler däremot ingick i bodelningen brukade, enligt departementschefen, anföras att betalningen av försäkringspremierna i realiteten belastar bägge makarnas ekonomi och därför får anses utgöra resultatet av deras gemensamma uppoffringar. Det hade också framhållits att pensionsförsäkringarna ofta innefattade mycket stora ekonomiska tillgångar. Skatteaspekter och andra hänsyn hade medverkat till att pensionsförsäkringar ofta hade karaktär av kapitalplacering. Emellertid hade enligt departementschefen också kritik riktats mot att pensionsförsäkringarna inte följde samma regler som annan pension. Kritiken mot att dessa försäkringar omfattades av bodelning efter äktenskapsskillnad framträdde med särskild styrka i det fallet att den andra maken hade rätt till pension vars värde inte ingick i bodelningen. I anslutning till detta uttalande erinrade departementschefen om att pensionsförsäkringar i kommunalskattelagens bemärkelse numera är inskränkta till sådana försäkringar som tillgodoser pensioneringsbehov. Vid inkomstbeskattningen tillåts inte heller avdrag för högre premier än som anses behövliga för att försäkringstagaren skall erhålla en normal pension. Försäkringstagaren saknar vidare -- med vissa i sammanhanget betydelselösa undantag -- möjligheter att disponera över det förmögenhetsvärde som försäkringen representerar. Med hänsyn till anförda förhållanden ansåg departementschefen att det inte borde göras någon skillnad vid bodelning mellan vanlig pension och pensionsförmåner från pensionsförsäkring.
Efter äktenskapsbalkens ikraftträdande har utskottet vid flera tillfällen behandlat motioner med yrkanden om ändring av pensionsförsäkringars ställning i bodelningshänseende. Utskottet har därvid funnit att de skäl som åberopats till stöd för nuvarande ordning alltjämt äger giltighet. Vidare har utskottet pekat på den fördel som bestämmelsen i 10 kap. 3 § äktenskapsbalken ger den efterlevande maken vid bodelning med anledning av den ena makens död. Enligt tidigare gällande ordning kunde den efterlevande maken tvingas att från sin andel av giftorättsgodset utge kompensation till den avlidne makens bröstarvingar för värdet av den pensionsrätt som tillkom henne enligt en försäkring, och detta gällde både i fall då hon själv tecknat försäkringen och i fall då hon insatts som förmånstagare till makens försäkring (se bl.a. bet. 1989/90:LU11).
Utskottet har också under senare år vid ett antal tillfällen behandlat motioner vari anförts att makarnas totala pensionsskydd bör beaktas vid bodelning. Utskottet har därvid pekat bl.a. på att rätten till egen pension eller avtalspension är en sådan rättighet som i regel inte kan överlåtas och att den därför i likhet med andra sådana rättigheter -- enligt vad som länge gällt inom äktenskapsrätten -- undantas från bodelning. En förändring i detta avseende skulle, enligt vad utskottet anfört, innebära att man frångår en grundläggande princip på området (se bet. 1989/90:LU11). När spörsmålet behandlades senast nu i vår hänvisade utskottet till de överväganden som då pågick inom regeringskansliet med anledning av Pensionsarbetsgruppens betänkande (bet. 1993/94:LU19).
I propositionen föreslås att en särskild utredare skall få i uppdrag att utarbeta förslag till ändringar i äktenskapsbalken som innebär att rätt till pension på grund av frivilliga individuella pensionsförsäkringar och medel på pensionssparkonto enligt lagen om individuellt pensionssparande regelmässigt skall ingå i bodelningen efter äktenskapsskillnad. Arbetet skall bedrivas med sikte på att ett ikraftträdande kan ske den 1 januari 1996.
Vidare framhålls i propositionen att syftet med den ändring som gjordes i bodelningsreglerna vid tillkomsten av äktenskapsbalken var att åstadkomma likformighet med andra former av pension, nämligen folk- och tilläggspension samt avtalspension. När nu reglerna för den allmänna pensioneringen kommer att ändras och delning kommer att medges av pensionsrätt intjänad inom det reformerade ålderspensionssystemet föreligger, enligt regeringens mening, inte längre detta skäl att hålla frivilliga, individuella pensionsförsäkringar utanför bodelningen. Tvärtom anser regeringen att det finns anledning att ompröva det tidigare riksdagsbeslutet om pensionsförsäkringars behandling vid bodelning just för att åstadkomma en fortsatt parallellitet olika pensionsformer emellan. Samma synsätt bör anläggas på det individuella pensionssparandet. Utredningsarbetet bör syfta till att utarbeta ett system som innebär att frivilliga, individuella pensionsförsäkringar och medel på pensionssparkonto fortsättningsvis skall ingå i bodelningen efter äktenskapsskillnad, i huvudsak enligt de regler för pensionsförsäkringar som gällde före år 1988.
När det gäller övriga former av pensionsrättigheter bör, enligt vad som anförs i propositionen, utarbetas förslag och tekniska lösningar som innebär att de framöver skall kunna tas i beaktande vid en bodelning -- inte regelmässigt men i speciella situationer -- nämligen om det med hänsyn till makarnas förhållanden i det enskilda fallet är uppenbart oskäligt att undanta dem från bodelningen. En sådan ordning skulle alltså kunna gälla beträffande pensionsrättigheter inom det hittillsvarande allmänna pensionssystemet och inom avtalspensioneringarna. Den skulle även kunna ta sikte på det reformerade pensionssystemet för situationer där makarna inte har använt sig av delningssystemet. Utgångspunkten bör härvid, enligt regeringens mening, vara att pensionsrättigheter endast i undantagsfall skall kunna beaktas vid en bodelning mot en av makarnas vilja. Detta skall kunna ske bara när fördelningen av makarnas resp. pensionsskydd sammantaget framstår som orimligt, bl.a. i relation till makarnas förhållanden under äktenskapet och de framtida möjligheterna att påverka skyddet. Även frågan om hur pensionsrättigheterna skall kunna påverka bodelningen bör, enligt regeringens mening, penetreras närmare. I princip bör pensionsrättigheterna inverka endast på fördelningen av annan egendom i stort, och pensionsrättigheterna som sådana bör alltså inte föras över från en make till en annan.
Mot bakgrund av de förslag som läggs fram om ett system för delning av intjänad pensionsrätt anser utskottet att det är motiverat att en ändring av äktenskapsbalkens bodelningsregler övervägs. Från lagutskottets utgångspunkter finns inga erinringar mot att det av regeringen förordade utredningsarbetet kommer till stånd och bedrivs med den inriktning som angetts i propositionen. En översyn av äktenskapsbalkens bodelningsregler förutsätter dock att förslaget om möjlighet till delning av makars pensionsrätt kommer till stånd.
I övrigt vill utskottet framhålla att de frågor som utredaren kommer att ställas inför i många fall kan bli lagtekniskt svårlösta, inte minst när det gäller sådana situationer där makarna inte har använt sig av delningssystemet. Eftersom delningen av pensionsrätt mellan makar i det reformerade ålderspensionssystemet förutsätts vara frivillig uppkommer frågan vilken betydelse i bodelningshänseende som skall läggas vid att någon delning inte kommit till stånd. En annan fråga som kräver särskilda överväganden gäller hur pensionsrättigheterna skall värderas vid en bodelning.
Som framgått av redovisningen ovan är de nuvarande reglerna i äktenskapsbalken ganska komplicerade. Enligt utskottets mening är det angeläget att framlagda förslag såvitt gäller äktenskapsbalken inte leder till att regelsystemet ytterligare kompliceras.
De lagtekniska svårigheterna skall emellertid inte överdrivas, och utskottet ser från sina utgångspunkter sammanfattningsvis inga hinder mot att man går vidare med förslaget.
Stockholm den 24 maj 1994
På lagutskottets vägnar
Holger Gustafsson
I beslutet har deltagit: Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Per Erik Granström (s) och Widar Andersson (s).
Utrikesutskottets yttrande
1993/94:UU6y
Bilaga 4
UD-makars socialförsäkringsvillkor
Till Socialförsäkringsutskottet
Socialförsäkringsutskottet har genom beslut den 1 mars 1994 (protokoll 1993/94:13) berett utrikesutskottet tillfälle att yttra sig över motion 1993/94:Sf202 av Daniel Tarschys (fp) om UD-makars socialförsäkringsvillkor.
Utskottet
Utskottet anser att motion 1993/94:Sf202 (fp) ger en i allt väsentligt korrekt bild av situationen för medföljande till tjänstemän i utrikesförvaltningen. UD-makarna är en grupp bestående av omkring 600 personer, inbegripet makor, makar och samboende till UD-tjänstemän. Inom ramen för en livslång UD-karriär är det vanligt att tjänstemän fullgör två tredjedelar eller omkring 20 år av sin tjänstgöring utomlands. Av UD-makarna är för närvarande drygt hälften medföljande utomlands.
UD-tjänstens karaktär med förflyttningsplikt innebär otvivelaktigt särskilda påfrestningar för familjen. För den medföljande UD-maken är, som anförs i motionen, möjligheterna till kontinuerlig yrkesutövning utomlands utomordentligt små. Den medföljande blir som regel ekonomiskt beroende av UD-tjänstemannen och förlorar möjligheten att intjäna pensionspoäng. Som framhålls i motionen (Sf202 (fp)) drabbas medföljande särskilt hårt vid eventuell skilsmässa eller makes dödsfall. Vid utlandsstationering förlorar den medföljande -- vare sig han/hon har förvärvsarbetat eller ej -- rätten att vara anmäld till arbetsförmedlingen som arbetssökande. I avsaknad av förvärvsarbete i utlandet kan UD-maken ej heller erhålla arbetslöshetsersättning vid hemkomsten.
Utskottet har vid flera tidigare tillfällen uppmärksammat UD-makarnas situation. I betänkande 1989/90:UU14 underströks bl.a. följande:
Enligt utskottets mening måste utrikesförvaltningen ges möjlighet att sörja för att dess anställda och medföljande makar får acceptabla ekonomiska villkor, utomlands och hemma. Detta kan ske på olika sätt. I första hand genom förbättrade möjligheter till yrkesarbete för den medföljande eller genom ekonomisk kompensation för utebliven inkomst samt förbättrade pensionsförmåner.
Därtill kommer att den medföljandes, dvs. i de flesta fall hustruns, roll hittills har undervärderats. Både genom eget yrkesarbete och genom stödfunktion till den utsände spelar den medföljande en viktig roll för utrikesförvaltningen.
Utskottet vidhåller dessa synpunkter.
I motionen (Sf202 (fp)) redovisas några av de åtgärder som vidtagits för att ge medföljande UD-makar rimligare villkor, bl.a. inrättande av den s.k. MAK-pensionen och den år 1991 inrättade tjänsten vid UD:s administrativa avdelning för tillvaratagande av UD-makarnas intressen. Utskottet välkomnar dessa åtgärder, vilka kan underlätta för UD-familjer att vara tillsammans vid längre perioder av utlandsstationering. Utskottet vill framhålla att detta är angeläget inte endast ur personalpolitisk synvinkel. Det är också av allmänpolitiskt intresse att Sverige utomlands kan företrädas av ett brett och representativt urval av tjänstemän. Enligt utskottets uppfattning kan förbättrade villkor för medföljande till UD-tjänstemän även innebära ökade förutsättningar för att förbättra jämställdhetssituationen inom utrikesförvaltningen. Utskottet har i flera tidigare betänkanden (senast 1993/94:UU14) framhållit som angeläget att takten i departementets jämställdhetsarbete ökas, bl.a. mot bakgrund av den vikt Sverige fäster vid kvinnors representation, särskilt på högre poster, i bl.a. FN-sekretariaten.
Utskottet delar därför motionärens oro över de negativa effekter för medföljande till UD-tjänstemän som inryms i förslaget om nytt pensionssystem ("Reformerat pensionssystem", SOU 1994:20). Förslaget är för närvarande föremål för remissbehandling. I likhet med merparten av annan, nyare svensk lagstiftning utgår förslaget från en jämställd situation mellan i Sverige yrkesverksamma makar. Förslaget bygger på livsinkomstprincipen, dvs. att inkomsten under hela förvärvslivet skall utgöra grund för pensionens storlek. I livsinkomsten skall inräknas sjukpenning, föräldrapenning, arbetslöshetsersättning och andra sociala ersättningar som inte kommer medföljande UD-makar till del under utlandsvistelse. Som noterats ovan är hemvändande medföljande inte heller berättigade till KAS eller a-kassa, då de inte kan uppfylla kraven på fem respektive fyra månaders arbete under senaste 12-månadersperiod.
Förslaget innebär också slopandet av den s.k. 15-årsregeln, vilket skulle få negativa konsekvenser för bl.a. UD-makar. Dessa är, som anges i motionen (Sf 202 (fp)), i regel högutbildade men har ofta en ojämn inkomstprofil på grund av perioderna utomlands. Förslagets s.k. garantipension, vilken kräver 40 års bosättning i Sverige och bara skall kunna utbetalas till i Sverige eller inom EES-området bosatta personer, skulle därtill även kunna utesluta pensionsutbetalning till sådana medföljande som är av utländsk (annan än EES) härkomst och vilka, exempelvis som en följd av att maken avlider, skulle välja att flytta tillbaka till sitt hemland. En växande andel av medföljande UD-makar är av utländsk härkomst.
Mot bakgrund av det ovan anförda anser utskottet att en översyn av UD-makarnas villkor inom socialförsäkringssystemet är motiverad.
Utskottet anser därför att motion Sf202 (fp) bör tillstyrkas.
Stockholm den 21 april 1994
På utrikesutskottets vägnar
Pierre Schori
I beslutet har deltagit: Pierre Schori (s), Alf Wennerfors (m), Inger Koch (m), Mats Hellström (s), Maj Britt Theorin (s), Göran Lennmarker (m), Nils T Svensson (s), Margareta Viklund (kds), Lars Moquist (nyd), Peeter Luksep (m), Berndt Ekholm (s), Håkan Holmberg (fp), Lena Boström (s), Sonia Karlsson (s) och Ingbritt Irhammar (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Offentlig utfrågning i socialförsäkringsutskottet om förslaget till nytt pensionssystem
Bilaga 5 Tisdagen den 19 april 1994
Till utfrågningen har inbjudits företrädare för ett flertal myndigheter och organisationer, vilka framgår av bilaga. I utfrågningen har deltagit ledamöter och suppleanter i socialförsäkringsutskottet, se bilaga.
Nedan följer en utskrift av vad som förekommit vid utfrågningen
Ordföranden: Välkomna mina damer och herrar till denna offentliga utskottsutfrågning om det nya pensionssystemet. Jag hälsar utskottets ledamöter välkomna. De är naturligt nog huvudpersonerna. Men jag säger också välkommen till alla er från olika organisationer och alla de experter som har gjort det möjligt för oss att få en allsidig belysning av ett nytt pensionssystem.
Ett pensionssystem är en komplicerad fråga. Det har å ena sidan kommit klagomål från flera håll på en ganska kort remisstid. Å andra sidan vet vi att detta är en fråga som har utretts i många år, kanske nära nog tio år. Nu står vi inför ett beslut i frågan.
För att främst utskottets ledamöter skall få så gott beslutsunderlag som möjligt, men också för att den intresserade allmänheten skall kunna få god information, har vi valt att göra denna utfrågning offentlig. Därtill har vi fått god hjälp av TV 2, som kommer att sända hela utskottsutfrågningen mellan kl. 9.00 och kl. 15.00.
Jag skall ange några praktiska saker. Utfrågningen pågår mellan kl. 9.00 och kl. 15.00. Vi har lunch från kl. 12.30 till kl. 13.30. Vi har också kommit överens om en kaffepaus från kl. 10.30 till kl. 10.40. Det är viktigt att vi försöker hålla dessa tider.
Jag vill be er alla att ni trycker in den svarta knappen i er pulpet och talar så nära mikrofonen som möjligt. Då hörs det bra i ljudupptagningen. Utfrågningen videobandas också.
Utskottets ledamöter ställer frågor. Jag uppmanar ledamöterna att ställa så korta och koncisa frågor som möjligt. Men jag ber också er som skall ge oss svar att svara så kort och koncist som möjligt så att så många frågor och svar som möjligt hinns med under dagen.
Presidiet består av vice ordföranden Birgitta Dahl och föredraganden i utskottet Karin Laan. Själv heter jag Gullan Lindblad, och jag är ordförande. Vi skall hjälpas åt så att så många som möjligt skall få komma till tals och så att frågorna blir belysta på ett så bra sätt som möjligt.
Vi har valt att inleda med några damer och herrar som verkligen kan ekonomi. En frågeställning är följande: Är det nödvändigt att ändra pensionssystemet? Vi roar oss för närvarande med att läsa igenom olika remissinstansers åsikter. Några har uttryckt att det är bra som det är. Varför skall vi byta? Vi har också hört i debatten att än den ena än den andra gruppen förlorar. Allt detta vill vi ha belyst. Vi vill också ställa frågorna: Har vi något val? Varför byter vi system?
Vi har valt att som inledare kalla tre personer som verkligen kan ekonomi. De skall var och en få ange vad de tycker är viktigt. Först är det filosofie doktor Agneta Kruse. Därefter är det professor Lars Söderström och professor Mats Persson. Jag hälsar er särskilt hjärtligt välkomna. Vi har lovat er, till skillnad från de andra, att ni skall få hålla var sitt inledningsanförande på ca 15 minuter.
Agneta Kruse får börja. Eftersom hon har ett annat engagemang under dagen, föreslår jag att vi ställer ett par frågor till henne nu efter hennes anförande. Om det finns ytterligare frågor får vi vänta med dem till efter lunch. Jag vet att en del ledamöter har frågor särskilt till Agneta Kruse.
Jag hoppas att vi skall få en mycket intressant dag och att vi skall få ett gott informationsutbyte. Återigen: Hjärtligt välkomna.
Agneta Kruse: Jag tackar för inbjudan. Jag är glad och stolt över att få vara här i dag och redovisa bl.a. mina forskningsresultat och därav följande synpunkter på pensionssystemet.
Har vi något val? Måste vi verkligen byta system? Pensionssystem är långsiktiga åtaganden. Det är besvärligt att börja ändra i dem. Det är besvärligt för dem som är gamla. De har små anpassningsmöjligheter. Det är besvärligt för dem som är nära pensionsåldern. De har också relativt begränsade anpassningsmöjligheter. Visst är det besvärligt. Det är fråga om stora saker. Pensionerna utgör i dag i runda tal 12 % av bruttonationalprodukten -- vårt totala produktionsresultat. Det är inte någon småpotatis vi diskuterar här.
Svaret på frågan om vi har något val är enligt mitt förmenande nej. Vi måste byta system. Problemen i dagens system är synnerligen allvarliga. De är dessutom kända sedan mycket lång tid tillbaka. Föregångaren till dagens pensionsarbetsgrupp, Pensionsberedningen, lämnade ett digert betänkande där de listade ett stort antal problem. Efter varje problem framgick det -- låt mig travestera det litet -- att de föreslog ingen ändring. Det är detta som föranleder att jag i dag hoppas att vi i allra högsta grad föreslår en ändring.
Allvaret i dagens system kan man illustrera på ett antal olika sätt. Det är långsiktigt ohållbart. Detta beror på bl.a. hur man har valt att räkna upp pensioner, pensionsrätter och utgående pensioner genom att indexera med inflation i stället för med tillväxt -- vilket är det som ger stabilitet i ett fördelningssystem. Detta gör att systemet i dag är extremt tillväxtkänsligt. Fördelningen mellan yrkesverksamma och pensionärer bestäms inte av det som vi uppfattar som en rimlig eller acceptabel fördelning utan den bestäms av tillväxttakten.
Avgifterna måste höjas mycket kraftigt vid låg tillväxt, dvs. vi förväntar oss att våra barn och barnbarn skall betala avgifter på upp till 40 % av lönen vid låg tillväxt. Vid hög tillväxt urholkas systemet så att det upphör att fungera enligt inkomstbortfallsprincipen.
Förslaget med en ändrad indexering som Pensionsarbetsgruppen har lagt fram undanröjer problemen. Såvitt jag kan se är det en god lösning att använda den indexeringsmetod som föreslås i dag.
Nästa riktigt stora problem i dagens system är den bristande kopplingen mellan förmåner och avgifter. Reglerna i ATP-systemet, dvs. golvet--taket, 15--30-årsregeln, innebär att det finns ett litet samband mellan vad en individ betalar in till systemet och vad hon kan förväntas få ut. Det innebär skattekilar. Det innebär samhällsekonomiska kostnader i form av snedvridningseffekter. Dessutom leder det till vad jag kallar för perversa omfördelningseffekter. Med perversa omfördelningseffekter menar jag att de inte följer vad vi traditionellt förväntar oss av omfördelningspolitiken i Sverige. Inom ATP-systemet omfördelas inkomster från låginkomsttagargrupper till höginkomsttagargrupper. Det är vissa beteenden som gynnas.
I det nya förslaget ingår det ett delförslag om en livslöneprincip med en koppling mellan förmån och avgifter. Jag menar att det är en mycket god princip. Vi slipper de stora skattekilarna. Vi blir av med de perversa omfördelningseffekterna. Pensionssystemet förhåller sig neutralt till individernas val av hur de vill organisera sina liv, framför allt vad gäller valet mellan marknadsarbete och icke-marknadsarbete.
Det finns ett antal undantag från livslöneprincipen. Naturligtvis kommer vissa människor att "drabbas" av en livslöneprincip. Ser vi historiskt bakåt i tiden ser vi att vissa har haft ett sådant liv eller beteende att de skulle ha fått en lägre pension med dagens föreslagna system. Men vi skall inte glömma bort att i viss utsträckning kan det nuvarande systemet ha lett fram till det beteendet. Varje system och varje regeluppsättning påverkar våra beteenden. Det är möjligt att nuvarande system har låst fast individerna i ett beteende som ger lägre inkomst och lägre pension. Det är inte otroligt att det är så.
Man är inne på en farlig väg när undantag införs. Man skall vara medveten om att när man börjar införa undantag från livslöneprincipen och den starka kopplingen mellan förmån och avgifter, säger man att det är någon annan som skall betala en viss individs pension. Det må vara hänt, bara man är tydlig och explicit.
Skall det finnas undantag från livslöneprincipen för t.ex. studier, skall det explicit framgå att lågutbildade skall subventionera högutbildades pensioner. Det må vara hänt, men det skall framgå explicit.
Jag lämnar omfördelningsskälen till att vilja ha undantag för studier därhän. Men låt mig påpeka att det finns en samhällsekonomisk effekt av undantag för studier som kanske är allvarligare än omfördelningseffekterna. Viktiga signaler till framför allt ungdomar om vilka utbildningsinvesteringar som är lönsamma går förlorade. De förstörs genom att subventioner införs riktade mot vissa aktiviteter.
Budskapet till ungdomarna är: Visserligen får du ingen lön som gör att denna utbildningsinvestering lönar sig, men du kommer så småningom att få en pension som är högre än vad din livsinkomst motiverar.
Jag menar att det är felaktigt att försöka locka folk att göra felaktiga investeringar. Det må vara utbildningsinvesteringar eller andra investeringar.
I dag och säkert för lång tid framöver kommer mäns och kvinnors beteenden att skilja sig åt. Män och kvinnor arbetar faktiskt ungefär lika mycket.
Jag har valt att använda Statistiska centralbyråns siffror över mäns och kvinnors arbete. Ni ser att antalet arbetade timmar för män och kvinnor är ungefär lika många per vecka. Vi kan vidare se på vad detta arbete läggs. Ni ser att män till en mycket stor del utför marknadsarbete, dvs. avlönat arbete, och kvinnor lägger ned en mindre del av sin tid på yrkesarbete och mer på hemarbete. En del av detta hemarbete är naturligtvis vård av barn.
De flesta av oss vet att det krävs stora arbetsinsatser att dra upp ett par barn till vuxen ålder. Skall detta subventioneras i pensionssystemet eller inte? Personligen är jag något tveksam. Men metoden att ge undantag för pensionsrätt för barnår är, såvitt jag kan se, så litet snedvridande som möjligt, dvs. metoden förhåller sig relativt neutral till folks beteende.
Kvinnors beteende leder naturligtvis till lägre pension. Om det kommer att fortsätta att vara så skall vi låta vara osagt. Är det rättvist eller orättvist att man får en lägre pension?
För att kunna diskutera rättvisa måste man jämföra vad som har betalats in och vad som kommer ut i form av pension. Ann-Charlotte Ståhlberg har för Pensionsarbetsgruppens räkning gjort vissa beräkningar. Dessa beräkningar är utförda på historiska data. De är utförda på intjänade pensionsrättigheter mellan 1960 och 1990. Det gäller för personer födda mellan 1944 och 1950.
Siffrorna på denna overhead är sorterade efter inkomstnivå. Överst har vi högre tjänstemän, män och kvinnor. Längst ned finns okvalificerade arbetare som vi förväntar oss ha de lägsta lönerna. Slutsatsen av denna tablå är följande. Det nuvarande systemet har inte varit specifikt gynnsamt för kvinnor. Det har varit ett skäl till att påstå att det inte går att ta bort 15--30-årsregeln, dvs. det skulle missgynna kvinnor. Vi kan naturligtvis inte med någon säkerhet uttala oss om vad som kommer att hända framöver. Men av dessa beräkningar får vi dra slutsatsen att så har icke varit fallet hitintills. Hitintills har högre tjänstemannakvinnor varit extremt gynnade, och okvalificerade kvinnor i arbetaryrken har varit extremt missgynnade. Där hittar vi extremgrupperna: kvalificerade kvinnor -- okvalificerade kvinnor.
Min förtjusning i att dessa effekter kommer att försvinna handlar naturligtvis om att jag personligen tycker att det är svårt att tänka mig att en kvinna i ett låglöneyrke skall bidra till min pension. Det är för mig en absurd omfördelningspolitik.
Den delade pensionsrätten mellan makar skulle kunna ersätta de s.k. barnåren. Jag är glad åt att den delade pensionsrätten mellan makar äntligen har kommit med i ett förslag. Pensionen kan ses som en uppskjuten lön. Denna lön sparas. Allt annat sparande, all annan förmögenhet, delas mellan makar -- såvitt de inte avtalat om något annat. För mig är det då märkligt att den största enskilda förmögenheten i de svenska hushållens förmögenhetsbild, nämligen de offentliga pensionerna, inte kan delas.
I en familj kan man ha valt en fördelning av arbetet som gör att kvinnan har lägre lön än mannen med motiveringen att det är en familjeinkomst. Makarna kommer upp i 50-årsåldern. Den högavlönade mannen hittar en ung, vacker kvinna i stället för den 50--60-åriga hustrun. Då står naturligtvis hustrun där utan lön för den möda som hon har lagt ned under ett långt äktenskap.
Det finns ett antal enskildheter i systemet som jag är mindre förtjust i. Det gäller avgifter över taket. Det gäller egenavgifterna. Det gäller övergångsreglerna. De leder till en kraftig underfinansiering. Jag hoppas att jag kan återkomma till dessa punkter efter lunch.
Jag avslutar med att säga att jag i princip menar att detta föreslagna system tar bort de stora besvären i det nuvarande systemet. Det tar bort problemen med kommande generationer som annars skulle ha fått oerhörda avgiftshöjningar, och det tar bort perversa omfördelningseffekter i det nuvarande systemet och det tar bort skattekilar. Det finns vissa knepigheter kvar. Jag hoppas att de kan bearbetas under hösten och att det fattas ett positivt beslut i frågan under våren.
Maud Björnemalm: Agneta Kruse var positiv till delad pensionsrätt. Jag har en övergipande fråga. Är inte delade ATP-poäng en halvmesyr? Borde man inte också införa delningsrätt när det gäller avtalspensioner och andra förmåner, om en rättvisa med delade pensionspoäng skall uppnås?
Agneta Kruse: Det var en svår fråga. Jag tycker att det är vackert att förslaget har kommit så långt. Det är möjligt att detta är nästa sak man skall tänka på.
Ytterligare en sak som jag är nöjd med är att systemet inte kommer att urholkas. Om man hade avstått från indexering av taket, hade avtalspensionerna fått en oerhört större vikt. Avtalspensionerna innehåller omfördelningseffekter som är ännu större och konstigare än ATP-systemet.
Men detta var inte svar på din fråga. Huruvida man skall gå vidare med fråga om delad pensionsrätt har jag inte tänkt på.
Lars Söderström: Jag tänkte inleda med några kommentarer till problemen med det nuvarande systemet.
Det finns fyra svårigheter. Det första är att det är känsligt för ekonomiska och demografiska förändringar. Det andra är att det är skattefinansierat. Det tredje är att det är systematiskt snedfördelande, och det fjärde är att det sker godtyckliga omfördelningar i meningen att samma livsinkomst ger olika pension. Stor inkomst kan ge låg pension osv. Det finns litet koppling mellan inkomst och pension. Vill man se pensionen som en uppskjuten lön, är omfördelningarna inte speciellt attraktiva.
Jag tänkte nu diskutera tänkbara reformer.
Det är viktigt att slå fast att vi måste beakta att vi redan har ett fördelningssystem. Det går inte att komma ifrån de pensionslöften som ligger i systemet -- i varje fall inte helt och hållet. Det betyder att det i framtiden måste finnas ett system där ett års pensioner i stort sett finansieras med samma års avgifter.
Enkelt uttryckt kan detta göras på två sätt.
Det första sättet är att helt enkelt bestämma hur stora pensionsåtaganden som finns. Man ser efter hur stora lönesummor som det finns att beskatta, och man räknar ut vilken skatt som behövs. Det är det s.k. förmånsbestämda systemet. Det kan bli både dyrt och billigt för de förvärvsarbetande. Det beror på tillväxten, och det kan bli kraftiga spänningar mellan förvärvsarbetande och pensionärer.
Det andra sättet är att börja med att se hur mycket vi har råd med. Vilken skattesats kan vi klara? Sedan ser man hur mycket pengar som flyter in när lönesumman är känd. Därefter räknar man ut vilket pensionsutrymme som finns tillgängligt och vilken pension folk kan få.
Kostnaden är fix, men utfallet kan bli mer eller mindre förmånligt beroende på tillväxten. Poängen med den modellen är att levnadsstandarden för de förvärsarbetande och pensionärerna utvecklas parallellt. Det är den senare modellen som Pensionsarbetsgruppen presenterat som sitt förslag.
Det systemet är avgiftsbestämt. En avgift bestäms på makroplanet för att dimensionera systemet i dess helhet. Till detta kommer att man vill ha ett avgiftsfinansierat system. Det gamla systemet är skattefinansierat. Det finns inget direkt samband mellan den pension man får och den avgift man har betalat in. Det skall nu finnas ett samband. Nu skall det hållas reda på exakt hur mycket i avgift var och en har betalat in, och pensionen beräknas i förhållande till vad som har inbetalts. Det betyder att skattekilen i dagens system blir väsentligt mindre.
Nu skall det vara ett fristående system. Det gamla systemet är väldigt inflätat i statsbudgeten och därigenom föremål för prövning varje år. Vidare skall det ske en viss fondering.
Detta var de fyra grundpelarna i systemet. Sedan finns det mera sekundära ting, som att systemet skall utformas som en kombination av grundskydd och standardskydd. Standardskyddet skall spegla livsinkomsten. Det skall medges ett flexibelt uttag, dvs. en pension under livet som kan disponeras under olika lång tid.
Agneta Kruse nämnde delad pensionsrätt, som alltså är en tilläggsregel.
Den tredje nivån i hur det hela skall dimensioneras är att dagens förmånsnivåer skall gälla. Detta var i korthet utgångspunkterna för förslaget.
Tänkbara alternativ. Ett alternativ är att inte göra något och behålla dagens system. Då kan endera av två saker inträffa. Det ena är att ATP spränger alla ramar och därför inte kan infria de löften som finns. Då gäller det att snabbt skaffa sig ett standardskydd med hjälp av privata försäkringar. Det andra är att det blir en tillväxt och att taket blir mer och mer effektivt i den meningen att fler och fler hamnar över taket. Då behövs det också privata försäkringar för att få ett standardskydd. Hur tillväxten än blir är privata försäkringar det näraliggande alternativet till dagens system -- om inte något görs.
En annan variant är att aktivt försöka privatisera systemet genom att försöka lösa ut de rättigheter som finns med förpliktelser av annat slag än pensionsrätt. Det finns en modell som har diskuterats en del. Den innebär att dagens pensionsrätt löses in med statliga indexobligationer som folk kan använda för att köpa privata försäkringar. I det fallet blir det fråga om fondering, eftersom privata försäkringar måste fonderas. Risken är att man tvingas att dels skaffa sig den försäkringen, dels betala räntan på indexobligationerna för lång tid framåt. Det blir en hård belastning på en generation.
Om detta lyckas kan det bli en viss flexibilitet. Men man blir beroende av inte den svenska kapitalmarknaden -- det rör sig om tusentals miljarder -- utan hela världens kapitalmarknad. Det är inte särskilt attraktivt.
Jag vill påstå att dessa alternativ inte är bättre än de som Pensionsarbetsgruppen har fört fram. Pensionsarbetsgruppen har valt en helt rimlig modell. Det gäller fundamentet, utgångspunkterna, som jag har nämnt.
Man kan dock ha invändningar mot vissa detaljer när det gäller överbyggnaden på fundamentet.
Först och främst är det inte konsekvent avgiftsbestämt. En avvikelse är ju grundskyddet, som utgår oberoende av vilka förutsättningar som finns. Det är regeln genom ett antal basbelopp och är därmed skattefinansierat. Det finns också andra skattefinansierade förmåner, som t.ex. ersättningar för värnplikt, studier och barnår. Det gör att det blir två principer i systemet.
Jag uppfattar avgiftsfinansieringen som en av de viktigaste komponenterna. Man kommer till rätta med den stora skattekilen. Jag kan inte tänka mig någon annan åtgärd som kan ge lika stor minskning av skattekilen i Sverige. Det rör sig om 15--20 procentenheter i vanliga inkomstlägen. Över taket blir effekten ungefär hälften så stor, men det är fortfarande en rejäl sänkning av skattekilen.
Om man skall gå strikt fram skall avgiftsfinansieringen vara baserad enbart på utbetald lön. Men man kan gå längre. Basen för avgifterna kan vara större om den är starkt korrelerad med lönen. Det går att ha sociala avgifter som är proportionella mot lönen. Det kan vara lön och sociala avgifter, dvs. arbetskraftskostnaden, som bas och pensionsgrundande inkomst.
Detta kan modifieras. Vi kan se på vad avgifterna används till, dvs. sjukpenning, ersättningar av olika slag. Vi låter de utbetalningarna ingå i den pensionsgrundande inkomsten. Det blir en medveten omfördelning från personer som har små utfall av sådana ersättningar, de är litet sjuka, till personer som får stora ersättningar, de är mycket sjuka eller arbetslösa. Det blir en omfördelning mellan personer med tur och de som har otur. Det kan vara en poäng.
Jag kan se att man har tänkt i den riktningen i Pensionsarbetsgruppen. Men man har dessutom lagt till en del annat och alltså lämnat det strikta sambandet mellan förmåner och avgifter.
Man har lämnat det strikta sambandet genom att inte räkna in ersättningen utan i stället den bakomliggande inkomsten, som i vissa fall -- t.ex. förtidspensioner -- beräknas mera fritt från den faktiska inkomsten. Återigen barnåren, studier och värnplikt.
På det sättet har den pensionsgrundande inkomsten plussats på med 15--20 % i förhållande till lönesumman. Jag efterlyser i betänkandet en redovisning av exakt hur mycket som är skattefinansierat och hur mycket som är avgiftsfinansierat. Det är litet oklart, och det är svårt att få ut något av betänkandet.
Min personliga uppfattning är att man borde försöka att ytterligare höja avgiftsinslaget genom att dämpa förmånerna som inte grundas på förvärvsarbete. En sådan förmån är förstås grundskyddet. Man får diskutera vilken roll detta skall ha. Skall det vara ett överlevnadsskydd i ett i övrigt avgiftsfinansierat system eller skall det vara någon alternativ princip -- skall man ha rätt till pension oavsett hur mycket man har arbetat?
I och med dessa ändringar i överbyggnaden blir det en sammanblandning av pensionssystemet, statsbudgeten och socialförsäkringar i övrigt. Det blir inte den klara uppdelningen som var tänkt i utgångspunkten.
Vidare var det fördelningspolitiken. Man får slå fast att den utjämning som sker i systemet sker på två sätt. Det ena sättet är att alla har samma delningstal. Det sker ingen uppdelning mellan män och kvinnor, olika yrkesgrupper, efter hur mycket man har arbetat osv. Alla har samma delningstal. Det är på gott och ont. Det kan gynna höginkomsttagare och låginkomsttagare. Det får man titta på i det enskilda fallet.
Det andra är att det finns ett grundskydd. Ett grundskydd måste finnas. Det har en klart utjämnande effekt.
Vill man i övrigt bedriva fördelningspolitik -- jag har ingenting emot att man vill stödja studerande, småbarnsföräldrar och ge bättre villkor för värnpliktstjänstgöring -- är det en stor omväg att gå via pensionssystemet. Man kan diskutera om det är rätt metod. Se t.ex. på studier. Vi har ett studiemedelssystem. Vi har studiebidrag. Det finns amorteringsvillkor. Det finns så mycket som skall kunna ändras där för att förbättra villkoren för studerande. Varför blanda in pensionssystemet? Det är så pass delikat och skall vara fristående från allt möjligt annat. Jag vill att utskottet betänker möjligheterna att göra det litet enklare på den punkten genom att rensa bort sådant. Dessutom behöver mottagaren inte vänta 40 år för att få kompensationen för studiefliten. Det kanske har större omedelbar effekt.
Man borde kunna sträva efter enklare system.
Det är också en implikation när det gäller stabiliteten i systemet att man nu lämnar den faktiskt producerade livsinkomsten som bas för systemet -- man har en pensionsgrundande inkomst som är 15--20 % större än den faktiskt producerade inkomsten. Det är inte ett så stort problem om den större enheten är perfekt korrelerad med lönesumman. Men det är inte säkert att den är det. Tillväxten i den större enheten används som uppräkningstal när pensionen skall värdesäkras. Det finns en risk att den större enheten utvecklas på något annat sätt än själva lönesumman. Då sitter vi där med en diskrepans. Pensionärerna kan ju inte leva av folks bakomliggande inkomst, studieresultat eller den glädje som föräldrar har av att sköta sina barn. De måste finnas varor och tjänster. Det måste finansieringen klara av. Det finns en risk att systemet utvecklas på ett instabilt sätt.
Jag har inte kunna räkna på detta. Underlaget medger inte det. Men jag menar att man skall beakta risken och vara extra försiktig när det gäller överbyggnaden på fundamentet.
Vidare var det nivån. Det är sagt att det skall vara dagens nivå. Det är i och för sig en vettig utgångspunkt. Men man måste diskutera om det är en bra utgångspunkt i det statsfinansiella läge som Sverige befinner sig i. Det kan hända att man här lovar litet för mycket och att man så småningom blir tvungen att krypa tillbaka. Det beror på om förhoppningar om tillväxten osv. infrias.
Om man skall spela litet försiktigt -- vilken kan vara lämpligt i fråga om pensionssystem -- bör man nog lägga sig på en litet lägre nivå. Det finns sätt att åstadkomma återhållsamhet.
Bild fyra sammanfattar synpunkterna.
Mitt omdöme är att en reform är nödvändig. Jag tycker att det är alldeles utmärkta grundprinciper för det reformerade systemet. Jag vill varmt förorda dem. Jag har ett frågetecken för nivån på förmånerna. Det kan kalibreras på olika nivåer. Jag vill också rikta en invändning mot de komplikationer som uppstår genom den överbyggnad som har valts. Jag vill understryka att förenklingar är önskvärda. Det gäller inte bara därför att ekonomin blir enklare, utan jag är också övertygad om att politiken blir enklare i framtiden om det inte är alltför många överbyggnader i systemet. Det verkar finns en bred enighet om de grundläggande principerna.
Mats Persson: När jag satt och lyssnade på Agneta Kruse och Lars Söderström insåg jag att vi anser ungefär samma saker om ATP-systemet. Jag skall försöka säga ungefär samma saker som de tidigare talarna, men åtminstone vinkla det hela på ett annat sätt för att ge ytterligare synpunkter på systemet.
När jag började fundera på pensionssystemen för några år sedan ställde jag mig frågan vad det är för fel på ATP-systemet. Alla var överens om att ATP-systemet inte fungerade bra. Jag försökte fråga mig vad det egentligen var som menades med att ATP-systemet inte fungerar bra. Varför har ATP-systemet problem?
Det svar jag i regel fick på frågan var att vi lever för länge. Det blir demografiska förändringar i samhället. Medellivslängden ökar. Då uppstår problem i pensionssystemet. Andelen pensionärer i befolkningen ökar, och det klarar inte systemet av.
Jag tyckte att det var ett konstigt svar. Det kan väl inte vara något problem att vi lever längre? Det är väl bra att livslängden ökar? Det vore väl konstigt om inte ett pensionssystem skulle kunna klara av en sådan demografisk förändring.
Man kan jämföra med de privta pensionsförsäkringarna. Även de som har privata pensionsförsäkringar lever i genomsnitt längre. Jag har aldrig hört talas om att det skulle vara något problem i de privata pensionsförsäkringarna.
I själva verket är det så att om medellivslängden ökar kommer de privata försäkringsbolagens aktuarier att upptäcka det. De kommer att använda den informationen när de bestämmer vilka premier som skall betalas in.
En viss person är 42 år gammal. Om han vill ha så och så mycket i pension från det han fyller 65 år får han betala 786 kr i månaden till bolaget. Om medellivslängden ökar så att han i stället för att förväntas dö vid 75 års ålder förväntas dö vid 85 höjs premien till 913 kr. Han betalar gladeligen den premien eftersom han vet att han förväntas leva 10 år längre. Då måste mer pengar läggas undan. Ett större belopp måste vara avsatt vid pensionsdatum för att det skall räcka för en längre tid som pensionär. Det klarar de privata försäkringsbolagen. Det är inget problem. De höjer premierna allt eftersom medellivslängden ökar. Folk betalar gladeligen in premierna.
Vad är det med ATP-systemet som gör att ATP-systemet inte klarar de demografiska förändringarna? Inom ATP-systemet går det inte att höja premierna så att de täcker de ökade kostnader som uppstår när demografin förändras.
Vad är det för skillnader mellan ATP-systemet och de privata pensionsförsäkringarna? Det finns en mängd skillnader, både stora och små. Jag ser att det finns tre stora skillnader. Det första är att ATP-systemet är obligatoriskt, medan de privata pensionsförsäkringarna är mer eller mindre frivilliga. Det finns en glidande skala. Vi har avtalsförsäkringarna som rent formellt är privata men som har en mindre grad av frivillighet, och så har vi de rent frivilliga individuella pensionsförsäkringarna.
Är det obligatoriet som gör att ATP-systemet inte fungerar? Det går att visa att det inte är så. Det finns i själva verket sunda ekonomiska argument för ett obligatoriskt system.
Den andra skillnaden är att ATP-systemet är ett fördelningssystem i stället för ett premiereservsystem. Fonder byggs inte upp. Den yrkesverksamma generationen betalar pensionerna för den pensionerade generationen. De privata pensionsförsäkringarna utgör premiereservsystem. Var och en sätter av pengar under sina yrkesverksamma år och bygger upp en fond. När de sedan pensioneras förbrukar de fonden med ränta på ränta.
Det går att visa att detta inte utgör ett problem. I princip kan ett fördelningssystem fungera ungefär som ett premiereservsystem. Det är en ganska komplicerad fråga. Jag skall inte gå in på detaljer. Ni får tro på mina ord. Det finns naturligtvis skillnader. Men de skillnaderna är inte av den karaktären att det är de som har orsakat problemen för ATP-systemet.
Den tredje skillnaden anser jag vara den stora skillnaden. Det gäller intjänandereglerna. ATP-systemet är icke-aktuariellt. Det finns ingen koppling på individplanet mellan vad man betalar in till systemet i form av avgifter och vad man får ut i form av pensionsförmåner. Det betyder att ATP-avgiften inte är en försäkringspremie i första hand utan en skatt. Men de avgifter vi betalar in till de privata pensionsförsäkringarna är försäkringspremier.
Vad gör detta för skillnad? Är detta inte bara ett akademiskt hårklyveri om huruvida det är en skatt eller en försäkringspremie? Jag tror inte det. Vad som händer när vi lever längre, när demografin förändras, är att vi måste höja avsättningarna till pensionssystemet. De privata försäkringsbolagen höjer sina försäkringspremier. ATP-systemet måste höja sina ATP-avgifter, som i huvudsak är skatter. Det betyder att när det sker demografiska förändringar i samhället, när vi börjar leva längre, höjs skattetrycket i samhället. När skattetrycket höjs får vi skattekilar -- som både Lars Söderström och Agneta Kruse har nämnt. En skatt slår en kil mellan vad som är privatekonomiskt förmånligt och vad som är samhällsekonomiskt önskvärt. Vi ekonomer anser att skattehöjningar verkar hämmande på tillväxten i ekonomin.
De demografiska förändringar vi har sett, den ökade medellivslängden och den ökade andelen pensionärer, skulle alltså leda till skattehöjningar om ATP-systemet är kvar med oförändrade intjänanderegler. De flesta ekonomer anser att sådana skattehöjningar inte är önskvärda och är skadliga för tillväxten. Om demografin förändras så att vi behöver höja avsättningarna till pensionssystemet, bör vi också ändra intjänandereglerna i pensionssystemet så att det blir mindre av en skatt och mer av en försäkringspremie. Vi skall få mer av raka rör i systemet och utveckla systemet i riktning mot ett aktuariellt system.
En intressant fråga som diskuteras mycket inom nationalekonomin är om skattehöjningar verkligen leder till lägre tillväxt. Det har varit en stor diskussion om detta. Om man tittar på ett tvärsnitt av länderna på jorden finns det inget tydligt samband som säger att länder med ett högt skattetryck har lägre tillväxt än de med lågt skattetryck. Men somliga ekonomer tycker sig ana ett samband och andra ekonomer säger att det sambandet inte är särskilt tydligt. Data är tvivelaktiga. Men det finns också en mängd förklaringar till varför ett land med högt skattetryck ändå lyckas få hög tillväxt. T.ex. kan ett land som av andra skäl har hög tillväxt ha råd att expandera den offentliga sektorn och höja skatterna. Det är inte de höjda skatterna som leder till högre tillväxt, utan det är den höga tillväxten som leder till höjda skatter.
Detta är en omdiskuterad fråga inom nationalekonomin. Men jag tror att man ganska säkert kan säga att om man frågar en genomsnittlig svensk nationalekonom om huruvida en skattehöjning i ett visst land -- allt annat lika -- leder till en sänkning eller en höjning av tillväxten, kommer nationalekonomen att svara att det leder till en sänkning av tillväxten. Det finns mycket starka teoretiska argument. Teorin är entydig. Men däremot är data på ett tvärsnitt av jordens länder inte helt entydiga. Vi kan diskutera detta senare under utfrågningen.
Vad är det för slutsats vi kan dra av detta? Frågan är om vi kan låta ATP-systemet vara oförändrat som det är eller om vi måste ändra på det. I någon mening kan vi naturligtvis låta det vara som det är. Vi behöver inte ändra intjänandereglerna. Vi kan höja ATP-avgiften så att den täcker förändringen i demografin, och systemet går ihop. Det innebär en kraftig höjning av skattetrycket i Sverige. Rent formellt, rent matematiskt, går det. Men de flesta ekonomer skulle nog säga att det verkar hämmande på tillväxten.
Eftersom ATP-systemet i sig är beroende av en hög tillväxt är det lätt att komma in i en ond cirkel. Skattetrycket höjs. Då går ATP-systemet sämre. Då måste avgifterna höjas ytterligare. Då bromsas tillväxten ytterligare. Då måste avgifterna höjas ytterligare osv. i en allt ondare cirkel. Rent formellt går det att låta ATP-systemet vara kvar. Men det vore olyckligt för samhällsekonomin.
Slutsatsen är att intjänandereglerna bör ändras i riktning mot ett aktuariellt system. Slutsatsen är också att detta är den viktigaste förändringen i ATP-systemet. Det finns andra förändringar som kan göras och som Pensionsarbetsgruppen föreslår. Det har varit många diskussioner. Skall systemet t.ex. vara förmånsbestämt eller avgiftsbestämt? Vidare är det frågan om egenavgiften. Frågan har fått en stor roll i diskussionen. Det är kanske den viktigaste frågan. Men i jämförelse med den stora frågan, nämligen intjänandereglerna -- skall systemet vara aktuariellt eller icke-aktuariellt? -- skall det vara raka rör mellan avgifter och förmåner? -- är de andra frågorna andra rangens frågor. De är inte tillnärmelsevis lika viktiga.
Om man accepterar slutsatsen att ATP-systemet har blivit instabilt just därför att det är icke-aktuariellt, om man alltså accepterar slutsatsen att det nya systemet bör reformeras i riktning mot ett aktuariellt system, då följer ett antal konsekvenser.
Den viktigaste konsekvensen är att pensionen är till för att ersätta bortfallen arbetsförtjänst när man blir gammal. Pensionen är inte till för något annat. Den skall bara ersätta bortfallen arbetsförtjänst när man blir gammal. Det är då det blir raka rör. Det är livsinkomstprincipen.
Pensionssystemet skall t.ex. inte användas till att ge pengar till människor eller grupper som vi av någon anledning vill stödja eller kanske tycker synd om. Då gör vi ett avsteg från principen.
Pensionssystemet skall inte heller användas till att ge pengar eller subventioner till verksamheter som vi av någon anledning vill subventionera. Det skall bara användas till att ersätta bortfallen arbetsförtjänst när vi blir gamla.
Om vi trots allt gör avsteg från den renodlat aktuariella principen, måste vi på något sätt motivera avvikelserna. Det kan t.ex. gälla kvinnor. Om vi anser att kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden med alltför låga löner i förhållande till männen, då skall enligt min mening inte pensionssystemet användas för att kompensera för den diskrimineringen. Pensionssystemet är en känslig mekanism som lätt kan komma i olag. Hur angeläget det än är att kompensera för diskrimineringen, är det svårt och farligt att göra det med hjälp av pensionssystemet.
Vidare är det vård av barn i hemmet. Om vi anser att det är viktigt att kvinnorna stannar hemma och vårdar barnen i hemmet i stället för att vara på arbetsmarknaden, om vi alltså av någon anledning vill subventionera en sådan verksamhet, skall vi inte göra det med hjälp av pensionssystemet. Då får man införa vårdnadsbidrag. Det skall ges direkt till de kvinnor som vi anser skall vara hemma och vårda barn i stället för att arbeta. Vi skall inte göra det omvägen via pensionssystemet och ge pensionspoäng för att vara hemma och vårda barn.
Om vi vill ge pengar till barnfamiljer utan att nödvändigtvis knyta det till vård av barn i hemmet, dvs. om barnfamiljer skulle kunna få pengar även om barnen är på dagis och ingen alltså är hemma och sköter barnen, då skall vi inte göra det genom pensionssystemet. I så fall får vi väl i stället höja barnbidraget.
Om vi anser att de värnpliktiga utgör en grupp som det är synd om och som vi vill ge mer pengar, då får vi väl höja de värnpliktigas dagpenning. Att ge dem mer pengar via pensionssystemet är att gå en omväg.
Det här är egentligen bara upprepningar av vad Lars Söderström sade före mig.
Det låter så bra att säga att vi skall uppmuntra till studier, att studier skall ge pensionspoäng, men rent ekonomiskt är det ett feltänkande. Om man studerar, och det är meningsfulla studier som leder till att man får en bättre inkomst, då får man efter studierna, när man går ut på arbetsmarknaden, en högre inkomst. I så fall betalar man också in högre avgifter till pensionssystemet, i och med att man betalar in en viss procentuell andel av sin inkomst, och därigenom får man efteråt en högre pension. Att sedan säga att studierna skall subventioneras ytterligare genom att i sig ge ytterligare pensionspoäng är att gå en konstig omväg, det är att använda pensionssystemet också till annat än till att ersätta bortfallen arbetsförtjänst under ålderdomen.
Det finns fler avvikelser från det renodlat aktuariella systemet, avvikelser som det är litet svårare att rent ekonomiskt säga något om.
Den första avvikelsen är den avgift som ligger ovanför inkomsttaket, dvs. att höginkomsttagare får betala en avgift utan att det ger några pensionsförmåner. Det är då fråga om ett renodlat politiskt ställningstagande, att man vill använda pensionssystemet som en del i den progressiva inkomstbeskattningen.
Den andra avvikelsen är garantipensionen, eller folkpensionen, som vi har i dag, dvs. att man får en viss grundpension även om man inte har betalat in några avgifter alls till systemet. Det är alltså fråga om en pension som inte fungerar som en ersättning för bortfallen arbetsförtjänst, eftersom de personer som inte har betalat in några avgifter till systemet ju heller aldrig haft några arbetsinkomster. Det rör sig här om något annat; jag skulle tro att det mer är en politisk markering. Det finns ekonomiska argument för en sådan garantipension, men de är ganska subtila. Vi kanske kan komma in på detta senare under diskussionen.
De stora avvikelserna från det renodlat aktuariella systemet är ändå de fem som jag redan har nämnt, dvs. vård av barn, studier, värnplikt, ATP-taket och garantipensionen. Jag tycker att man i fråga om var och en av dessa skall fråga sig varför vi skall ha just den avvikelsen, vilka argument som talar för en sådan avvikelse. Enligt min mening finns det i arbetsgruppens betänkande inte några riktigt bra sådana argument.
Ordföranden: Vi tackar professor Mats Persson så mycket. Nu har alltså de vise männen och kvinnan talat, och jag låter därför ordet gå till utskottets ledamöter, till lekmännen.
Vi har i presidiet tänkt lägga upp debatten så, att vi först tar frågor riktade till ekonomerna. Detta går delvis in i det första komplex av frågor som vi har tänkt oss, nämligen sådant som rör livsinkomstprincipen och där underfrågor kan vara: kvinnorna, barnåren, studier, värnpliktstjänstgöring och tudelning. Som frågekomplex nr 2 har vi tänkt oss flexibiliteten, flexibiliteten i pensionsålder och på andra sätt. Frågekomplex nr 3 handlar om problem i samband med övergången från ett pensionssystem till ett annat. Frågekomplex nr 4 rör grundtryggheten och vad den innebär. Vi har sedan tänkt att tränga litet djupare in i själva finansieringsproblematiken och egenavgifterna. Håller systemet? En del remissinstanser har ju ställt sig tvivlande till det. Vi har som frågekomplex nr 6 tänkt ta upp följsamheten till löneutvecklingen. Sedan måste vi nog ha tid för "övriga frågor", då möjlighet finns att ta upp sådant som inte har kommit med i de sex frågekomplexen. Vi har på detta sätt något velat strukturera debatten.
Jag har nu antecknat några som redan har begärt ordet, och det är väl främst i anledning av vad våra ekonomer har sagt, men jag förmodar att frågor om livsinkomstprincipen också kommer in.
Bengt Lindqvist: Fru ordförande! Också jag vill tacka för tre mycket informativa inlägg. Jag vill ge en liten kommentar till det som har sagts.
Vi har anledning att väga in pensionssystemet i det totala trygghetssystemet när vi diskuterar vad som skall ligga var. Det handlar inte om att tycka synd om olika grupper, utan det handlar om att skapa en grundtrygghet i det svenska samhället, och då måste naturligtvis också pensionssystemet vara med och bidra.
Min fråga gäller ATP. En fråga som jag ofta får ute på möten när jag tar upp pensionerna är: Hade det inte gått att förändra ATP genom ett par väsentliga ingrepp i systemet? Det som avses är då för det första indexeringen och för det andra en förändring av intjänandereglerna. Man kunde t.ex. ha valt att ha 40 år som grund, ta ut de 20 bästa åren och ha samma indexering som i detta system. Vad anser våra ekonomer om ett sådant förslag i stället för det nu föreslagna systemet?
Lena Öhrsvik: Fru ordförande! Jag vill ta upp frågan om pensionsrätt för studier. Jag vänder mig till Sveriges förenade studentkårer och de ungdomsorganisationer som är företrädda här. Vi har ju fått många synpunkter på att ett system med pensionsrätt för studier skulle innebära en omväg och att det är att omfördela från lågutbildade till högutbildade. Om t.ex. ni i Sveriges förenade studentkårer anser att pensionsrätt för studier är så pass viktigt, skulle ni då kunna tänka er en förändring av avgiftssystemet så att de här effekterna kunde undvikas? På så sätt skulle den debatt som har förekommit om att man får högre lön just på grund av studier kunna elimineras. Det påstås att alla som studerar inte får högre lön, och så är säkert fallet. Kan ni tänka er avgifter ovanför ett tak för att undvika en sådan debatt?
Ordföranden: Du har alltså en fråga till ekonomerna om avgifter ovanför ett tak. Studentkårerna och ungdomsorganisationerna får fundera ett tag på den andra delen av frågan. Vi betar av ekonomerna först. Men innan dess ger jag ordet till Karin Israelsson.
Karin Israelsson: Min huvudfråga sammanfaller med Bengt Lindqvists. Det finns i remissvaren de som antyder att man genom vissa justeringar i nuvarande ATP-system skulle kunna förändra det så att det blev hållbart för framtiden. De tre ekonomerna här har nu visat att de inte tror på nuvarande pensionssystem, men de kanske ändå har haft funderingar över möjligheten att reformera nuvarande pensionssystem i den riktning som föreslagits av vissa remissinstanser.
Något som också är intressant är egenavgifterna och möjligheten att ta ut dem i den konstruktion som föreslås av Pensionsarbetsgruppen. Vissa remissinstanser, inte minst Landstingsförbundet, har påpekat att detta är en mycket svår och administrativt bekymmersam väg att gå, eftersom det innebär skilda uttag på olika lönesummor. Det vore intressant att få höra om ekonomerna här har några synpunkter på det praktiska i ett sådant hanterande.
Ordföranden: Den sista frågan är alltså riktad till kommunrepresentanterna?
Karin Israelsson: Den är riktad till företrädare för Kommunförbundet och Landstingsförbundet, men även till ekonomerna.
Lars Söderström: När det gäller ATP:s stabilitet är svårigheten, som påpekats, att ATP är känsligt för vilken tillväxt och vilken demografisk utveckling som vi har. Det hänger ihop med att man för länge sedan har bestämt förmånerna, man har sagt att pensionen skall vara relaterad till slutlönen. Man kan naturligtvis stärka systemet genom en utvidgning, så att pensionen bygger på en större del av en individs livsinkomst -- det behöver inte vara bara 15 år, utan det kan vara 20 eller 30 år, eller man kan säga att rätt till hel pension skall en person ha efter 40 år och inte efter 30. Poängen med detta är att man närmar sig precis den livsinkomstprincip som ligger i det nya systemet.
Jag håller med om att sådana förändringar skulle innebära en förbättring av ATP-systemet. Men när man väl har börjat fundera i de banorna, kan man väl också fundera på att ta hela steget över i det nya systemet. Det är min kommentar till den synpunkten. Att förändra ATP-systemet skulle inte vara hopplöst, men varför inte gå hela vägen?
Mats Persson: Jag uppfattade inte riktigt frågan om egenavgifterna. Gällde det hur de praktiskt skall redovisas i någon sorts bokföring?
Karin Israelsson: Ja, det man har anmärkt på är att det är svårt att skilja lönesummor åt. Egenavgifterna har en skattesänkande respektive en skattehöjande effekt berorende på om de dras före eller efter skatt. Det finns ju två nivåer i förslaget, den allmänna avgiften och den s.k. egenavgiften, och dessa beräknas på olika summor.
Mats Persson: Vi ekonomer har nog inte så starka åsikter om det där. Vi tror att om man inför en egenavgift skapas ett löneökningsutrymme, och marknadskrafterna kommer nog att se till att det utrymmet så småningom hamnar hos löntagarna. Detta är vad vi tror -- vi kan ju inte veta. Det har gjorts en del studier av hur stor del av arbetsgivaravgifterna som betalas av löntagarna och hur stor del som betalas av arbetsgivarna. En tumregel har tidigare varit, att om man höjer arbetsgivaravgiften med en viss procentsats, betalas ungefär hälften av löntagarna i form av minskat löneutrymme och hälften av arbetsgivarna. På lång sikt tror jag däremot att det slår igenom helt och hållet, och det tror jag också gäller i det här fallet. Men vi vet inte.
Lars Söderström: En komplettering: Den del som arbetsgivarna i så fall står för kommer att övervältras på priserna, så den betalas i slutändan av konsumenterna. Det är alltså konsumenterna eller löntagarna som bär den skatten.
Maud Björnemalm: Fru ordförande! Jag tyckte att Mats Persson gjorde det litet för enkelt för sig när han sade att om man vill se till att kvinnorna stannar hemma skall man inte använda sig av pensionssystemet utan ett vårdnadsbidrag. Vi vet ju i dag att 85 % av alla småbarnsmammor förvärvsarbetar. Vi vet också att kvinnornas framtida pensioner måste klaras av, i och med att kvinnorna fortfarande tar ett större ansvar för vård av barn och de säkert också långt in i framtiden kommer att göra det. Vi vet att det i det gamla systemet är kvinnorna som förlorar i pensionshänseende, därför att de tar det här ansvaret.
Eftersom vården av barn inte bara är en familjeangelägenhet utan det också är en samhällsangelägenhet att det finns barn, blir frågan: Hur kan vi se till att kvinnorna inte drabbas orättvist av att de tar ett större ansvar för vården av barnen?
Berith Eriksson: Problemet när man skall gå in och förändra i det komplicerade socialförsäkringssystem som vi har i dag är att man från samhällsekonomisk synpunkt inte ser helheten, men även ett framtida pensionssystem måste väl sättas in i en sådan helhet. När man som politiker deltar i andra utfrågningar som har att göra med framtida arbetsmarknad och arbetslöshet, poängteras studiernas betydelse starkt, att hela populationen måste lyftas i studiehänseende. Det förvärvsmönster som vi delvis har i dag och som vi kan se i en framtid kräver också att människor varvar arbete och studier. Det är inte alls sagt att studier i en framtid med den typen av förvärvsmönster säkert skulle ge högre pension.
Jag vill då fråga Mats Persson och Lars Skoglund: Anser ni att vi skall ha ett parallellt pensionssystem, eller skall vi övervältra behoven hos de uppräknade grupperna på andra delar av socialförsäkringssystemet?
Rune Backlund: Jag uppfattade det som att båda våra ekonomer till viss del var kritiska till de omfördelande inslagen i arbetsgruppens förslag och att man satte en del frågetecken för garantipensionen, som ju är en viktig del i förslaget. Det kommer alltid att finnas grupper som inte genom eget arbete kan tjäna in en acceptabel pension.
Jag vill därför fråga: Om man i pensionssystemet inte har en omfördelning inom kollektivet, hur skall man då kunna klara försörjningen för de grupper som inte själva kan tjäna in en acceptabel nivå? Hur har ni tänkt er det, om det inte skall ske inom ramen för pensionssystemet?
Lars Söderström: Jag börjar med den sista frågan. Också jag är av den uppfattningen att vi måste ha något slags skyddsnät för de människor som inte lyckas spara ihop till en anständig pension. Man kan naturligtvis säga att dessa då får belasta kommunernas socialbudget, men det skulle i så fall bli en mycket ojämn belastning, och det skulle skapa problem i förhållandet mellan stat och kommuner. Jag tror att det är mycket enklare att ha det skyddet organiserat på nationell nivå, så att kommunerna avlastas på det området. Det är mitt motiv.
Man blir emellertid litet konfunderad när man läser betänkandet. Vilka grupper är det fråga om? Ja, det kan t.ex. vara invandrare som kommer sent in i systemet och inte hinner spara så mycket, dvs. personer med en liten livsinkomst i Sverige. Men enligt förslaget skall man ha en lång intjänandetid för att vara berättigad till grundskyddet, och den gruppen utesluts alltså i alla fall.
Jag tycker att man behöver ett grundskydd, men jag är inte säker på att det här är den bästa konstruktionen.
Mats Persson: Också jag vill svara på Rune Backlunds fråga om detta. Jag är inte emot en garantipension. Vad jag menar är att man måste tänka igenom och motivera varje avsteg från den aktuariella principen.
Det är så mycket som vi tar för självklart -- som att det skall finnas en grundtrygghet -- men vad finns det för ekonomiska skäl för det?
En person som under hela sitt liv inte har haft någon som helst arbetsinkomst får inga pensionspoäng, och om vi inte hade en garantipension skulle den personen ställas på bar backe. Men man kan då fråga sig: Hur har den här personen kunnat leva åren före pensioneringsdatumet, om han eller hon inte haft några inkomster? Kanske har någon annan försörjt honom eller henne, och det har på något vis fungerat under alla dessa decennier. Varför kan då inte den här personen även efter pensioneringsdatumet bli försörjd av den andra personen?
Det är sådana frågor man måste ställa sig. Då kommer man in på vad det konkret kan röra sig om. I vissa fall kan det vara en hemmafru, i andra fall kan det vara en invandrare. Man får då försöka designa systemet så att det täcker in alla tänkbara grupper.
Det här är problem, och för att lösa dem tror jag att man i grunden måste ha en garantipension av det slag som Pensionsarbetsgruppen har utformat. Men det är ändå farligt att ta detta för givet redan från början och säga att det är bra.
Sedan vill jag kommentera nästa fråga, den som handlade om studier. Jag förstod inte riktigt frågan. Är problemet att somliga studerar men ändå inte får någon hög inkomst och att det därför inte heller blir någon högre pension?
Berith Eriksson: Det förslag som Mats Persson redogjorde för gick ju ut på att föräldrar skulle kompenseras medan de var hemma och skötte sina barn och att de som studerar skulle kompenseras medan de studerade. Men det ger ju ingen högre pension i slutändan, så dessa personer har då när de blir gamla egentligen ingenting för att de t.ex. har anpassat sig till en föränderlig arbetsmarknad.
Mats Persson: Om man studerar och skaffar sig en utbildning får man högre inkomster i framtiden, och med livsinkomstprincipen får man då också en högre pension.
Vi vet emellertid att det finns ämnen som inte leder till en högre inkomst. Humanistiska ämnen, litet tjusiga, kulturella ämnen ger inte högre inkomster, utan det skall vara hårdkokta ämnen som teknik och ekonomi.
Frågan är då om samhället skall uppmuntra och subventionera studier av ämnen som rent ekonomiskt inte är så högavkastande, som ur ett strikt ekonomiskt perspektiv inte är särskilt lönsamma. Kanske finns det kulturpolitiska skäl för detta -- det finns ju t.ex. tjejer som läser franska på universitetet. Jag jobbar ju i universitetsmiljö, och där ser jag hela tiden hur de här frågorna ställs på sin spets.
Det verkar uppriktigt sagt krångligt och komplicerat att stödja de här människorna genom pensionspoäng. Om man tycker att det är bra att en massa människor läser franska, religionshistoria eller något liknande på universitetet och alltså frivilligt väljer att studera ämnen som inte ger avkastning i form av högre lön, verkar det mycket rimligare att stödja dem direkt med studiemedel än att krångla till det och gå omvägen via pensionssystemet.
Ordföranden: Nu får ekonomerna bereda sig på moteld. Representanter från såväl ungdomsförbunden och studentkårerna som SACO och TCO har nämligen begärt ordet. Vi väntar ändå litet med det, tills vi kommer in på nästa pass. Vi låter bara ekonomerna stå till svars en liten stund, och sedan ger jag ordet till övriga.
Lars Söderström: Det har sagts att vård av barn skulle vara ett samhällsintresse. Ja, vi har ju i Sverige ett omfattande familjestöd med många komponenter. Frågan är om vi behöver ytterligare en komponent i form av en pensionsrätt.
Delning har nämnts i dag. Jag skulle vilja gå ett steg längre och säga att delning skall gälla såvitt man inte avtalar annat. I så fall kan man ju mera direkt genomdriva principen att den fördelning makarna kommer överens om när det gäller vård av barn inte påverker deras utfall vad gäller pension annat än när de själva explicit har valt att ta sådana hänsyn.
Flera personer, bl.a. Bengt Lindqvist, har också påpekat att man borde se till helheten. Också jag tycker att man skall se till helheten, men det är ändå en styrka i det här förslaget att man bryter ut just ålderspensionen och lägger den i ett fristående system. Det betyder att en väldigt komplicerad bit av systemet kan ligga litet för sig självt och leva sitt eget liv, och det tror jag är väldigt viktigt för den långsiktiga stabiliteten.
Detta aktualiserar förtidspensionens roll. Det finns gränsdragningsproblem. I dag är det sammanblandat så att folkpension och ATP innehåller förtidspension, ålderspension och litet annat. I förslaget vill man särskilja dessa och föra förtidspensionen till arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen. Jag tycker att det är en intressant öppning. Kanske kunde man på så vis göra ett block av de ersättningar som har med sjukdom och hälsa att göra och kanske också på något sätt koppla ihop det med rehabilitering och sjukvårdande insatser. Man skulle då få ett helt annat perspektiv på detta. Jag menar alltså att det kan ge fördelar att separera de olika komponenterna, även om det då och då är nödvändigt och nyttigt att titta på helheten.
Birgitta Dahl: En väldigt viktig princip i Sverige är ju att varje person skall kunna ha en egen inkomst och pension att försörja sig med. Ett system med bl.a. delad pension står ju egentligen i konflikt med den principen. Genom den s.k. 15--30-regeln i nuvarande ATP-system kompenseras kvinnorna för den tid de avstår från förvärvsinkomster för att sköta barn. Tanken med vårdåren i systemet är ju att de kvinnor och de män som är hemma och vårdar barn under viss tid själva, utan att bli beroende av någon annan, skall kunna få en rimlig pension, en rimlig livsinkomst.
Jag är inte nöjd med det som har sagts om detta. Ni hänvisar till delad pensionsrätt, vårdnadsbidrag och liknande, men om man skall fullfölja principen om egen inkomst, egen försörjningsmöjlighet under hela livet, vad vill ni då föreslå i stället, om ni inte tycker att systemet med barnår är bra?
Lars Söderström: Den diskussion som har förts om möjligheten att försörja sig under hela livet tycks, något förenklat, gå ut på att man, om man inte har en inkomst under 50 år, är drabbad av livsinkomstprincipen. Tanken tycks vara att det därför gäller att kompensera dem som studerar, slutar arbeta vid 60 på grund av att de är utslitna, dem som stannar hemma och sköter barn, osv., att det gäller att fylla på så att dessa personer får ihop alla dessa 50 år.
Detta är ju en helt annan princip än den som inte minst Mats Persson talade för, nämligen att pension är uppskjuten lön, att det alltså är en del av ersättningen för förvärvsarbete och ingenting annat.
Vill vi sedan ha inkomstutjämningar mellan olika grupper, får vi försöka åstadkomma detta utanför pensionssystemet. Jag är inte emot inkomstutjämningar och inkomstomfördelningar i samhället, men jag menar att det är en fördel om pensionssystemet kan slippa den belastningen.
Mats Persson: Jag skulle vilja fylla på med en konkretisering av vad som sagts om vård av barn.
Vi kan tänka oss ett gift par där bägge är yrkesverksamma, som får barn. Frun stannar då hemma och sköter barnet och avstår från yrkesinkomst under ett eller två år. Under det året lever familjen på mannens inkomst -- det skapar tydligen inga problem för den här familjen. Mannen får på det här sättet fler pensionspoäng än kvinnan, och när de båda går i pension kommer mannen därför att ha ytterligare ett års pensionspoäng. Om paret kunde dela på mannens inkomst under den yrkesverksamma tiden, vad är det då som hindrar dem från att dela på mannens pension efter pensionsdatumet? Det finns ju inga praktiska problem. Kanske finns det känslomässiga problem i och med att detta inte är kvinnans egen inkomst. Men så var det ju inte under den yrkesverksamma tiden, då familjen levde på mannens inkomst.
Kan man inte i själva verket säga att detta är ett kontrakt som familjen gör upp: Kvinnan gör sin del av jobbet när hon sköter barnet, och hon avlönas då inte för det, och mannen gör sin del av jobbet under samma tid, dvs. han utför avlönat arbete på marknaden. Sedan delar de solidariskt på de uppkomna pensionspoängen, så att de när de pensioneras har precis lika många pensionspoäng. Jag tycker inte att det här verkar osjälvständigt eller konstigt på något vis.
Man kan också rent praktiskt lösa det så att man under de två år då mannen jobbar och kvinnan är hemma och sköter barn tar en del av mannens inkomst och köper en privat pensionsförsäkring åt kvinnan, så att man därmed kan fylla på hennes framtida inkomster. I praktiken kanske det inte går till så -- den tanken kommer kanske inte upp, men den tanken skulle kunna komma upp. Man skulle också kunna lagstifta så att de under de år då kvinnan är hemma och sköter barnen är tvingade att sätta av en del av mannens inkomst för en privat pensionsförsäkring åt frun. På så sätt kan man uppnå precis det jag har beskrivit. I praktiken sker det här kanske inte, men om man i stället tvingar dem att dela pensionspoängen blir lösningen ekonomiskt sett precis densamma som om man hade tvingat dem att köpa en pensionsförsäkring. I Pensionsarbetsgruppen är inte tanken att de skall tvingas, utan det är ett frivilligt val, men det är ändå fråga om exakt samma ekonomiska lösning som om de köper en pensionsförsäkring under barnåren.
Ordföranden: Jag har en känsla av att vi här har kommit in på litet politiska spörsmål, och den debatten kan vi måhända ta i ett senare skede.
Rune Backlund: Jag vill ge en kommentar med anledning av det svar jag fick på min fråga om omfördelningen. Det är bra att ekonomerna så att säga nyanserar sin bild av garantipensionen. Det finns ju inte så många andra alternativ att välja på -- vilket annat system skulle man ha gått över i för att garantera alla en rimlig levnadsstandard under pensionstiden? Jag menar därför att vi måste välja pensionssystemet, eftersom det trots allt är det system med vilket man enklast uppnår rimlig levnadsstandard åt alla under pensionstiden. Av ekonomernas svar förstår jag att inte heller ni har några andra förslag på hur detta skulle kunna uppnås utanför pensionssystemet.
Leif Bergdahl: Fru ordförande! Jag skall först meddela att jag har suttit i Pensionsarbetsgruppen och därför har viss inblick i det hela. Jag skulle vilja sammanfatta detta med att anspela på Mark Twain och säga att ryktet om ATP-systemets död är betydligt överdrivet. Jag tror nämligen inte att det är någon större kris i systemet. Pensionsarbetsgruppens betänkande visar att om BNP växer 1,5 % blir det inga ökade utgifter, växer den 3 %, vilket regeringen i sin senaste finansplan i januari hävdar att den kommer att göra, blir det fråga om mycket lägre avgifter, och först om det blir en BNP-tillväxt på 0 % går det åt skogen.
Jag tror att man behöver göra vissa modifieringar av systemet, t.ex. korrelera förmånsnivåerna till tillväxten.
Jag skulle vilja fråga våra ekonomer: Är det nya pensionssystemet mer robust -- "robust" är ju det ord man använder? AP-fondens folk har ju lämnat ett remissyttrande, och man menar att det finns risk för att hela AP-fonden försvinner och förbrukas. Jag frågar mig därför om det är ett robust system.
Mats Persson: Jag tror att det är ett robust system. Det finns tre aspekter på detta.
Först gäller det intjänandereglerna. Problemet med ATP-systemet var att det uppstod demografiska förändringar som nödvändiggjorde avgiftshöjningar, vilka sedan blev detsamma som skattehöjningar, vilket vi ekonomer tror bromsar tillväxten. Ett exempel på bristande robusthet i systemet var alltså att det inte riktigt kunde hantera demografiska förändringar. Detta slipper vi nu, eftersom det är mer av raka rör i det nya systemet.
Den andra aspekten är att det gäller ett förmånsbaserat kontra ett avgiftsbaserat system. I det nya systemet har man inte lovat några förmåner, utan varje individ får ut i förhållande till vad han eller hon har betalat in. Det betyder att systemet helt enkelt är robustare. Blir reallöneutvecklingen sämre, blir pensionerna automatiskt också sämre -- pensionen anpassas hela tiden till reallöneutvecklingen. Jag tror i och för sig att detta är mindre viktigt än principen om intjänanderegler, men det är i alla fall ett steg i riktning mot en ökad robusthet.
Den tredje aspekten gäller AP-fonderna. Först kan man se efter vad som händer med sparande i systemet totalt sett, och vad som händer är att de individuella premiereservfonderna byggs upp. Nedgången i AP-fonderna, de kollektiva fonderna, pareras alltså med en uppgång i individuella premiereservfonder. Det totala sparandet i de två olika systemen borde därför bli ungefär lika omfattande. Det finns i utredningsmaterialet exakta kalkyler för detta.
AP-fonden skall ju användas som en buffert för att parera svängningar i demografi, i kohortstorlekar, dvs. storlekar på olika åldersgrupper, och liknande. Om AP-fonden på den nivån, när den alltså dras ner i omfattning, räcker till för att klara av sådana svängningar, är en oerhört svår och teknisk fråga, som jag inte direkt har någon synpunkt på men som man naturligtvis i utredningsarbetet har räknat på. Behovet av buffertar blir ju mindre med det här systemet, som är avgiftsbaserat, än med det tidigare, som var förmånsbaserat. Men om AP-fonden har dragits ner till någon sorts optimal nivå eller inte är svårt att säga. Det kanske representanter för AP-fonderna eller för Riksförsäkringsverket har mer exakta kalkyler på.
Margareta Israelsson: Fru ordförande! Agneta Kruse sade i sin inledning att undantag är en farlig princip, att någon annan då skall betala. Jag tror att Lars Söderström sade att den här kompensationen skapar instabilitet i systemet. Jag skulle närmast vilja få den ekonomiska aspekten belyst. Hur ser ni på de olika kompensationer som finns inbyggda? Anser ni att de höjer avgiften för övriga? Agneta Kruse sade att det inte kan vara riktigt att låginkomsttagaren skall betala för höginkomsttagarens pensioner. Menar ni då att det i systemet finns incitament som gör att någon annan betalar, t.ex. att den som inte kan vara hemma i fyra år betalar för andras pensioner?
Sigge Godin: Jag hade egentligen tänkt ställa den frågan. Lars Söderström säger att finansieringssystemet blir instabilt på grund av vård av barn, värnplikt, studier, osv. Men att dessa faktorer skall vägas in beror ju på en politisk värdering. Om nu politikerna har gjort den värderingen, har då ni ekonomer funderat över hur instabiliteten i finansieringssystemet skulle kunna undanröjas, så att vi kan använda den modellen? Jag skulle, fru ordförande, också vilja bolla frågan vidare till representanterna för Riksförsäkringsverket, som väl så småningom skall fixa det här.
Lars Söderström: Det finns både en politisk och en ekonomisk aspekt på detta med undantag. Jag nämnde i min inledning att det handlar om rätt stora tillägg till lönesumman, som nu ingår i basen för det nya systemet; det handlar om kanske 15 %. Detta betalas ju via statsbudgeten. Det är inte helt klart exakt vem som står för det, utan det är skattebetalarna i allmänhet. Vad vi vet är att det med ett sådant öppet system, där man efter hand kan lägga på olika förmåner, finns en stark frestelse att göra just det, så att den biten alltså av rent politiska skäl kan tänkas växa.
Från ekonomisk synpunkt kommer vi då att få mer och mer av förmånsbestämda inslag i ett system som var tänkt att vara avgiftsbestämt. Vi får mer och mer av skattefinansiering i ett system som var tänkt att vara avgiftsfinansierat. Mats Persson och jag har därför försökt tala varmt för både avgiftsfinansiering och avgiftsbestämning, men sådana här undantag urholkar alltså den principen.
Naturligtvis är det någon som får betala detta. Kanske skulle det vara lättare att klara av det här med hjälp av något slags intern beskattning i pensionssystemet. Om man nu vidgar basen, betyder det att avkastningen på intjänad pensionsrätt blir förhållandevis mindre. Man får alltså betala alla dessa extraförmåner genom ett sämre utbyte för förvärvsarbete i form av pension. Det finns då ett tydligt samband. Pensionssystemet är fortfarande autonomt, och man kan kanske få till stånd en mer realistisk debatt om vad som är värt att göra.
Det vore, som jag sade tidigare, synd om det blev för mycket av detta. Det är på detta sätt stabiliteten påverkas. Man får förmånsbestämda inslag, och man öppnar för politiskt betingade favoriseringar.
Nils-Olof Gustafsson: Min fråga är en kombination av de frågor som Leif Bergdahl och Sigge Godin ställde. Jag skulle vilja be K-G Scherman att utveckla det här litet grand. Jag har inte läst ert remissvar, men jag har läst referat av det, och jag uppfattade det som att ni inte helt och hållet litade på de ekonomiska kalkyler och beräkningar som Pensionsarbetsgruppen har tagit fram.
Bengt Lindqvist: Fru ordförande! Min fråga gäller kapitalbildningen och de förändringar som sker i kapitalbildningen i och med det här förslaget. Förslaget innebär ju att man går över från att i offentlig regi ha haft den stora AP-fonden, som har betytt mycket för samhällsutvecklingen, till att i framtiden motsvarande kapitalbildning i princip skall ske med hjälp av privata kapitalförvaltare. Jag riktar min fråga till ekonomerna men gärna också till Carl Johan Åberg: Vad får det här för konsekvenser, i fråga om både för- och nackdelar, och hur ser ni på denna mycket stora förändring, som sker under loppet av några tiotal år?
Widar Andersson: Fru ordförande! Som jag ser det är och var storheten i det gamla ATP-systemet att hela folket hade rimliga fördelar av att vara med i samma pensionssystem, dvs. det generella systemet. Såvitt jag förstår gäller exakt samma sak för det nya systemet, dvs. det är inte så att vi på något vis skrotar det allmänna, obligatoriska pensionssystemet, utan även det nya systemet skall vara allmänt och obligatoriskt.
I och med att avgiften fixeras, dvs. systemet är avgiftsbestämt, måste alltså undvikandet av den ekonomiska kollapsen bestå i att utbetalningarna minskar under dåliga tider. Det vore bra om ni kunde säga något om utbetalningarna, som ju är ett slagträ i debatten. Blir det mindre, mycket mindre, mer eller mycket mer?
Nästa fråga riktar sig kanske framför allt till Lars Söderström, som talade om privata pensionsförsäkringar: Anser du att den konstruktion som arbetsgruppen har föreslagit ger hela folket, även dem med goda och mycket goda inkomster, en fast förankring i det nya pensionssystemet, så att vi kan undvika en stark uppdelning och att folk med höga inkomster söker sig alltmer mot en privat försäkringsmarknad?
Lars Söderström: Jag tog tidigare upp de två olika utvecklingsmöjligheterna: Vid bra tillväxt kommer ATP att minska i betydelse och ge utrymme för privata försäkringar, och vid dålig tillväxt kommer det att vara svårt att finansiera ATP-förmånerna. Systemet är alltså konstruerat så att det går på en knivsegg -- hur det än går riskerar man att ramla ner i det privata systemet, och då upphör ju den modell som Widar Andersson nämnde, dvs. ett enhetligt pensionssystem för hela folket.
Blir då det nya systemet ett system för hela folket? När vi tittar på helheten måste vi komma ihåg att detta är det obligatoriska pensionssystemet, det minimiskydd som vi anser att folk skall ha. Man kan diskutera om vi behöver ha ett obligatoriskt standardskydd, om vi inte kunde nöja oss med ett grundskydd. Om vi nu accepterar ett obligatorium i förhållande till den tidigare inkomsten, kommer det ju inte att utgöra hela pensionen, det är inte hela försörjningen på ålderdomen utan bara en del. Avtalspensionerna och de privata tillkommer i vilket fall som helst. I den meningen är det inte fråga om ett allomfattande system.
Utbetalningarna i ett sådant system kommer att spegla tillväxten. De kommer att bero av produktivitetsökningen, hur snabbt pensionsrätterna växer och vilket pensionskapital man kommer att ha när man pensioneras. Då har vi alla ett intresse av en ekonomisk tillväxt för att få egna pensioner.
I en privatförsäkring har man intresse av att placeringarna görs på så sätt att kapitalavkastningen blir hög. I bägge fallen gäller att vi inte kan veta hur det blir. Det är huvudinvändningen även mot ATP-systemet. Man har byggt ett system där man först bestämmer utbetalningarna och sedan ser efter vad det kostar. Vi kan inte veta.
I det aktuella förslaget tar man hänsyn till denna osäkerhet och låter utbetalningarna bero av hur mycket pengar som faktiskt finns. Därför kan man alltid garantera att det blir någonting. Man kan genom successiva besked årligen tala om var varje människa står och därmed ge underlag för privata aktioner. Jag kan tänka mig att det också blir aktioner på facklig nivå, dvs. att avtalsförsäkringarna regleras beroende på utvecklingen i stort. Vi tycker kanske att vi måste spara mer därför att det annars blir för trist på ålderdomen. Pengarna kan också växa så snabbt att vi kan vara mer försiktiga med avtalspensioner och ta ut mer i omedelbar lön. Det är exempel på anpassningar som kan göras utöver de anpassningar som de individuella pensionerna innebär. På det sättet har systemet en påtaglig stabilitet.
Mats Persson: Jag tycker inte att man skall sticka under stol med att pensionärerna får bära en större del av bördan under dåliga tider om systemet är avgiftsbestämt. Det är en följd av systemet. Det är ingenting att huttla med.
Möjligen kan man säga att vi även i det nuvarande systemet då och då har ändrat i reglerna så att pensionärerna har fått bära bördorna när det har varit dåliga tider.
K G Scherman: Först vill jag kommentera påståendet om att fonderna trots allt inte räcker och att det är risk för att de töms. Det har man påpekat både från AP-fonden och Riksförsäkringsverket, och det stämmer.
Det hänger samman med övergångsarrangemangen och inte med stabiliteten som sådan i det nya systemet. Under många tiotals år framöver är det övergångsbestämmelserna som kommer att bestämma utvecklingen. Då är systemet fortfarande beroende av demografiska svängningar. Det har vi tittat på. Redan i den nya prognos som SCB har kommit med 1994 förutspås det att fonden riskerar att gå under noll en bit in på 2000-talet.
Vi rekommenderar mot den bakgrunden att man avstår från den avtappning av AP-fonderna som Pensionsarbetsgruppen har föreslagit. Finansieringen har lagts upp så, att AP-fonderna inledningsvis belastas med vissa pensionsutgifter som eljest skulle ha betalats via arbetsgivaravgifter och statsbudgeten. Det har blivit ett led i att klara ut statsbudgetens allmänna problem. Så mycket håller inte detta system för, även om det är urstarkt från början.
Ett rimligt antagande är att förslaget innebär att AP-fonden tappas på litet över 20 miljarder för mycket. Än en gång: Det är inte en kritik mot det nya systemets långsiktiga effekter. Det är en fråga om bedömningen av övergångstiden.
Det var svar på den första fråga jag fick. Den andra gällde systemets stabilitet med tanke på barnår, studier och värnplikt. Lars Söderström sade att förslaget innebär att man finansierar de åtagandena via statsbudgeten. De påverkar sålunda inte stabiliteten.
Tillåt mig påpeka att Lars Söderström ändå fortsatte att uttrycka att han inte tyckte om förslaget på denna punkt, men då hade det ju inte längre någonting med pensionssystemet att göra.
Margit Gennser: Jag har en fråga som gäller studier och livsinkomstprincipen.
Remissinstanserna har varit väldigt delade på denna punkt. Väldigt många remissinstanser har sagt att livsinkomstprincipen i pensionssystemet kommer att minska intresset för utbildning. Min fråga går till SACO, TCO, studentkårerna och möjligtvis till de politiska ungdomsförbunden: Är det verkligen så att möjligheterna att få pension efter studier påverkar valet av studier, studielängd osv., eller finns det möjligtvis andra faktorer?
Min andra fråga riktar jag till bl.a. Riksförsäkringsverket och SAF. Jag har hört i debatten om pensionssystemet och livsinkomstprincipen att det är orealistiskt att tro att LO-arbetare kommer att arbeta längre än vad de gör i dag. Man har påpekat att det knappt finns 2 000 metallarbetare över 60 år i verkstadsindustrin. Är det möjligt att det nya systemet har sådana drivkrafter att vi får se andra arbetsvanor -- kanske t.o.m. färre förtidspensioneringar?
Pontus Wiklund: Jag har en fråga till RFV som rör pensionsrätt vid vård av barn.
Flera remissinstanser, bl.a. RFV, har menat att man bör räkna retroaktiva år även i nuvarande system, dvs. för ATP-pensionärerna, och inte bara i det reformerade systemet. Förslaget till reformerat system innebär ju en uppvärdering av hemarbetet. En av anledningarna till att man valt en tid upp till fyra år är att det skulle lyfta genomsnittspensionen för kvinnor upp till nivån i ATP-systemet och kanske litet över den.
Betyder möjligen ett system med retroaktiva vårdår även för ATP-pensionärerna att balansen rubbas så att genomsnittspensionen för kvinnor blir lägre i det nya reformerade pensionssystemet?
K G Scherman: På frågan om vilka effekter pensionssystemet får på förutsättningarna att arbeta längre vill jag svara att jag för min del tror på den typen av dynamiska effekter. Om man skapar ett system som innebär att man förutsätter att människor skall kunna tjäna på att arbeta längre påverkar det förhållandena på olika sätt. Det är inte menat att få omedelbar utan successiv effekt.
Jag är övertygad om att det kommer att ställas och också mötas ökade krav på arbetsmiljö och arbetsförutsättningar av olika slag för människor i ansträngande yrken. Ett sådant pensionssystem kommer att bli ytterligare ett skäl till att skapa förutsättningar för att människor i vissa yrken inte skall vara utslitna vid 60. Det är orimligt, vilket pensionssystem man än har.
När det sedan gäller frågan om förslaget att införa retroaktiva vårdår också i det nuvarande systemet kan jag bara svara för vårt remissvar. Vårt resonemang utgår inte ifrån en balans mellan det nya och det gamla systemet utan i stället från att detta behov har funnits och påtalats sedan länge. Skälen finns utvecklade i vårt remissvar.
Det har bl.a. i riksdagsdebatter och i remissvar till riksdagen som ett vägande skäl emot att införa ett sådant system hävdats att det är administrativt besvärligt -- så administrativt krångligt att det bara inte går. Det nya systemet förutsätter att det går att lösa administrativt. Riksförsäkringsverket pekade i ett remissvar till socialförsäkringsutskottet förra året på att det går att lösa. Sedan det lösts i det nya systemet har det hinder som hittills huvudsakligen har åberopats mot att genomföra denna reform i det befintliga systemet undanröjts. Vi pekar på att man bör ta chansen att genomföra reformen.
Carl Johan Åberg: Det ställdes flera frågor som hade att göra med AP-fondens framtid, fondens roll och fondförvaltningen. Låt mig först säga att fonden hittills har fungerat enligt de avsedda intentionerna, dvs. dels som buffertfond, dels som kompensation för det fall i hushållssektorns sparande som den ursprungliga introduktionen av ATP förmodades föranleda.
Det skall dock sägas att politikerna har använt fonden väldigt försiktigt under de drygt 30 år som den har funnits. Man har tillåtit fonden att växa. AP-fonden är i dag den i särklass största fondförvaltningen inom finansiell förvaltning över huvud taget i Sverige och en av de absolut största pensionsfonderna i världen. Det har bidragit till att skapa något slags finansiell stabilitet till grund för ATP-systemet.
Enligt det nu föreliggande förslaget kommer man att under övergångsperioden fram till dess att det nya systemet börjar tillämpas i sin helhet tappa fonden på en del utgifter som tidigare har legat på budgeten. K G Scherman var inne på detta tidigare. Man flyttar över underskott och utgifter från budgeten och tar dem från AP-fonden i stället.
Det är svårt att nu bedöma den exakta omfattningen av dessa tapp. Första till tredje fondstyrelsernas tillgångar uppgår till ca 550 miljarder. Om man lägger till de aktieplacerande fonderna rör det sig omkring 600 miljarder. I viss mening kan man naturligtvis säga att vi har råd med detta.
Det skall klart sägas att det dock förutsätter att den samhällsekonomiska utvecklingen under åren fram till dess att det nya systemet träder i kraft, dvs. år 2000, inte blir nämnvärt sämre än vad man förutsatt i utredningen. Där har man utgått från Finansdepartementets prognoser över hur samhällsekonomin skall utvecklas. Dessa prognoser har vi om vi jämför med utredningar under de senaste 10--15 åren upplevt som relativt optimistiska. Det är länge sedan vi upplevde en treprocentig årlig tillväxt flera år i rad i Sverige.
Om tillväxten skulle bli lägre kommer fonden att tappas på mer. Fonden är i detta förslag en ren buffertfond i den meningen att man inte kommer att kompensera genom höjda avgifter om det fattas pengar i ATP-systemet. Man tar i stället från fonden. Då kan man riskera att fonden går in i det nya systemet på en för låg nivå i förhållande till den tilltänkta delvis nya buffertfunktionen. Det är en risk som vi pekar på och som också Riksförsäkringsverket har pekat på.
Om den samhällsekonomiska utvecklingen under åren efter 2000 inte skulle bli så lysande löper man risken att denna buffertfond hamnar i ett läge då pengarna inte räcker till och man får börja låna. Vi från AP-fondstyrelserna tycker att det är en något främmande uppgift för en buffertfond som skall fånga upp avvikelser mellan inkomster och utgifter att behöva låna. Vem skall garantera lånen? Är det Riksgäldskontoret som skall ställa ut en garanti? Det blir ett helt nytt system man går in på. Därför har vi föreslagit att man i varje fall skall göra ett uttalande om att denna buffertfond -- AP-fonden -- i framtiden inte skall understiga fondstyrka 1. Det skall alltså alltid finnas minst ett års betalningar i kassan. Det kan gå upp och ned, men vi tycker inte att en buffertfond skall vara i en situation då medlen understiger denna summa.
Låt mig också parentetiskt säga att jag i debatten har sett hur en del har fångats av den väldigt stora avkastningen under 1993. Den är onekligen magnifik sett ur ett historiskt perspektiv. Avkastningen under 1993 är 83 miljarder. Det finns de som säger att detta om något visar att det gamla systemet kan överleva. Fonden har avkastat i stort sett lika mycket som samtliga avgiftsinkomster till ATP-systemet givit, dvs. drygt 80 miljarder. Jag anknyter nu till den diskussion vi förde om det gamla systemets överlevnad.
Även om det är litet ovanligt för en VD vill jag säga att det inte går att hålla den avkastningsnivån längre fram. Vi kommer ned till en lägre nivå, även om arbetsgruppen är försiktig när det gäller avkastningen. Man har utgått från att AP-fonden avkastar 3 % per år. Vi har åstadkommit 11--12 reala procent och 17 nominella procent under 1993. Om vi anstränger oss skall vi förhoppningsvis kunna åstadkomma mer än det.
Detta leder in på frågan om förvaltningen. Är det bra att man har ett mer utspritt system än dagens i förvaltningen? Premiereservfondernas förvaltning är inte knuten till pensionssystemets betalningar på samma sätt som AP-fondens är. Därför kan man förmodligen tänka sig andra placeringsregler för dem än vad som sannolikt kommer att gälla för den framtida AP-fonden.
Det sägs att det blir svårt att jämföra dessa olika system. Jag har personligen inte alls svårt att föreställa mig att det kan vara bra med en ökad mångfald på denna marknad. Även om jag talar mot egen sak vill jag säga att man får iaktta viss försiktighet när man sitter på AP-fonden, som nu svarar för en tredjedel av den svenska kapitalmarknaden. Det är kanske inte alltid förenligt med ett fullt utnyttjande av de affärsmöjligheter som erbjuds.
Riksdagen har redan undanröjt en del begränsningar i det avseendet genom att medge för AP-fonden att gå utomlands. Där har vi inte alls samma inverkan på marknaden.
Arbetsgruppen har än så länge inte varit särskilt precis i sina redovisningar av hur den blivande fondförvaltningen skall ske. Det har bara sagts att man skall få en möjlighet att välja mellan olika placerare. Det är fortfarande inte helt kristallklart hur arbetsgruppen har tänkt sig att förvaltningen skall gå till för dem som inte väljer placerare. AP-fonden nämns i något sammanhang, men vi har inte lyckats reda ut vilken avsikten är. Vi har utgått från att det kommer ytterligare preciseringar på den punkten. När de preciseringarna är gjorda, inkl. placeringsreglementen osv., kan man möjligen ge mer precisa svar än vad jag kan göra nu när det gäller vilken som är den bästa formen för fondförvaltning.
K G Scherman: Jag anknyter först direkt till det Carl Johan Åberg sade. Om man skapar en situation där fonden töms innebär det ett grundskott i systemet. I och med att man till skillnad från vad som är fallet i dagens system föreslår en direkt koppling mellan inbetalda avgifter och framtida pensionsrätter har man inte längre möjligheten att göra en avgiftsjustering om fonden råkar gå ned under noll en bit in på 2000-talet. Pensionsarbetsgruppen har faktiskt tänkt fel där. Det skapar också framtida pensionsrätter. Man har direkt ryckt undan grundvalen för avgiftsjustering som en möjlighet.
Detta gäller också om man tänker sig lån. Problemet är inte bara det som Carl Johan Åberg talade om, dvs. vem som skall garantera lånet. Ett problem är också vem som skall betala räntan. Den får i så fall dras från den kalkyl som ytterst syftar till att på lång sikt garantera pensionerna.
En grundtanke bakom Pensionsarbetsgruppens förslag liksom bakom de principer som vi lade fram för några år sedan -- de stämmer mycket väl överens -- är att man skall göra en reform en gång för alla och att systemet sedan kan fungera under rimliga antaganden om framtiden. Man skall inte redan från början bygga in en risk för att ett så rimligt antagande som att SCB:s nya prognos slår in leder till att fonden töms. Det är mycket mer allvarligt än vad Pensionsarbetsgruppen har föreställt sig. Det kan inte ordnas med en liten avgiftsjustering framöver.
Låt mig sedan gå över till frågan om kapitalbildningen och göra några kommentarer. Mats Persson sade att vi visserligen får en minskning av AP-fonderna men att vi får en ökning av premiereservfonderna. Det skulle på något sätt ta ut vartannat. Det kan det göra sett från en renodlad sparandesynpunkt. Men de ersätter inte varandra när det gäller att vara säkerhet för resp. system. De pengar som sparas för premiereserver är faktiskt säkerhet för premiereservpensionerna och ingenting annat. Man kan inte med hänvisning till att det kommer att byggas upp stora fonder för premiereserverna säga sig att man kan acceptera en mindre säkerhet när det gäller fördelningssystemet. Ej heller denna väg att komma ur dilemmat är tillgänglig i verkligheten.
Enligt min mening finns det ingen annan väg än att se till att man inte tappar av AP-fonderna så mycket i inledningen att man riskerar att fonden töms under åren 2020--2030.
Olov Hertzman: Jag vill knyta an till det Carl Johan Åberg sade om kapitalförvaltningen. Han kom in på premiereservsystemet, som inte har berörts så mycket tidigare. Jag vill gärna säga att betänkandet är rätt otydligt när det gäller hur detta skall hanteras. Man säger att Riksförsäkringsverket skall ha en central roll och att kapitalförvaltningen till gagn för mångfalden skall ligga ute på marknaden. Man talar också om placeringsregler och någon form av avkastningsgaranti utan att egentligen vara särskilt precis. Det har jag i och för sig förståelse för, men man måste tänka vidare.
Innan man gör det skulle jag gärna vilja peka på att de krav som ställs på dem som skall förvalta premiereservfonderna redan är tillgodosedda genom befintlig och kommande lagstiftning: försäkringsrörelselagen och nya placeringsregler för kapitalförvaltningen. Det flaggas i betänkandet för att man måste ta ett djupt andetag innan man går vidare. Men de regelsystem som behövs finns redan -- det framhåller inte minst Finansinspektionen.
Vi pekar i vårt yttrande på att man kan sätta det hela i sjön betydligt tidigare -- redan den 1 januari 1995 -- om man väljer denna enklare väg.
Anders Mellberg: Landstingsförbundet har också fått frågan om det nya pensionsförslaget. Man har angivit att systemet med egenavgifter blir fördyrande. Vi på Kommunförbundet har i vårt svar tagit upp en aspekt som inte berörs i betänkandet. Det är kommunernas skatteintäkter, som också påverkas till stor del. Vi anser att flera problem är förenade med egenavgifter. Vi har i och för sig ändå tillstyrkt lösningen.
Ulf Perbeck: Vad gäller egenavgifterna har vi uttryckt en tveksamhet kring själva växlingen. Det förutsätts att arbetstagarna skall få en kompensation som gör att de går skadeslösa ur ett sådant system. Arbetsgivaravgiftssänkningen skall motsvaras av en löneförhöjning. Det är kanske inte någon stor principiell fråga utan mer en praktisk, men vi tror att om man skapar ett regelsystem för att garantera utfallet på individnivå blir det ganska komplext. Detta system skall vi sedan hantera gentemot våra fackliga motparter.
Om syftet endast är att kostnaderna för pensionerna skall synliggöras på ett annat sätt är det enklare att ålägga arbetsgivaren att på lönebeskedet tala om att han har satt av x kr. till den framtida pensionen. Vi har svårt att se vinsten med egenavgifterna om huvudsyftet är att synliggöra kostnader. Då finns det bättre metoder. Det är snarast utifrån den utgångspunkten som vi som arbetsgivarorganisation har vänt oss emot egenavgifterna.
Det finns även vissa synpunkter på hur växlingen slår marginalskattemässigt och om systemet verkligen i slutändan kommer att bli kostnadsneutralt för arbetsgivaren.
Maud Björnemalm: Jag skulle gärna vilja haka på det Lena Öhrsvik sade och fråga vad ungdomsförbunden har för synpunkter på förslaget vad gäller studier. Jag skulle också vilja veta vad ungdomsförbunden har för åsikter om utredningsförslaget när det gäller vård av barn och delad pensionspoäng.
Jörgen Olsson: Jag vill besvara frågorna från bl.a. Margit Gennser och korrigera Mats Perssons framställning.
Frågan är om det är lönsamt med akademiska studier. Mats Persson, som har lämnat oss åtminstone för tillfället, menade att detta redan är ordnat i systemet genom att man får en högre livslön om man bedriver eftergymnasiala studier. Så är inte fallet. Han raljerade litet grand över att man inte skall ge pensionspoäng till den som läser franska för att åka på semester till Frankrike.
Det finns en del grupper som har en bra livslön. Det gäller framför allt civilekonomer -- fram till nu -- och i viss mån civilingenjörer. Men det finns ett stort antal akademiker som har lägre livslön än en genomsnittlig gymnasieutbildad. Vi kan inte påstå att de yrkesgrupperna har utbildat sig och t.ex. läst franska för att åka på semester till Frankrike. Bibliotekarier, socialsekreterare, psykologer och lärare är utomordentligt viktiga för vårt samhälles välståndsutveckling. De har klart lägre livslöner än den genomsnittliga gymnasieutbildade. För att t.ex. läraren skall få en livslön som är precis lika hög som den som en gymnasieutbildad har -- inte högre -- behöver han eller hon en nivåhöjning på 11 %. Bibliotekarien skulle behöva en höjning på 27 %.
Sådan är verkligheten. Om det i alla avseenden lönade sig med akademisk utbildning skulle man inte behöva se till att studier premieras vid beräkningen av pensionerna i det föreslagna pensionssystemet. Detta är verkligheten, och den måste vi utgå ifrån.
Från SACO:s sida föreslår vi tre undantag från den rena livslöneprincipen. Denna livslöneprincip är något som vi definitivt ställer oss bakom. Vi tycker också att inkomstbildningen i samhället över huvud taget skall grunda sig på ett livslöneperspektiv.
För det första måste det finnas en garantipension. För det andra måste den så länge vi har den lönebildning vi har i Sverige gälla just dem som studerar vidare. För det tredje måste den gälla vid vård av barn.
Det finns ingen anledning att skilja mellan akademiska studier och vård av barn i pensionssystemet. De bör behandlas lika.
Vi måste på alla sätt se till att vi ger positiva signaler till ungdomarna, så att de fortsätter med studier. I det här fallet har Pensionsarbetsgruppen gett en mycket mycket svag signal till de ungdomar som strävar efter att förkovra sig. Alla signaler i samhället måste vara positiva till fortsatt utbildning. Det är den enda möjligheten för oss att få en välståndsutveckling.
Alternativet i det kunskapsintensiva samhället, som bygger på att vi satsar också på utbildning, är låglönelandet -- då skall vi konkurrera med Baltikum och Sydostasien. Jag tror inte att någon av oss vill det. Därför är det nödvändigt att pensionssystemet inordnas i detta synsätt.
Björn Rosengren: Jag börjar med att anknyta till vad SACO sade här. Men först vill jag säga att jag tycker att det är viktigt att ett sådant här system kopplas till olika samhällsekonomiska incitament. Frågan gäller alltså: Vad är det som bidrar till att vi får tillväxt?
Den stora skillnaden mellan det nuvarande ATP-systemet och det system som Pensionsarbetsgruppen föreslår är att man går från ett förmånsbaserat system till ett avgiftsbaserat system. Vi tycker att det är riktigt. Det är inte rimligt att ha ett system av samma slag som det nuvarande ATP-systemet, som inte följer den samhällsekonomiska utvecklingen. Det är detta som egentligen är den avgörande och viktiga skillnaden.
Om livsinkomstprincipen förs in är det oerhört viktigt att man även där funderar över vad det är som stimulerar den ekonomiska tillväxten och vilka signaler vi skall ge pensionssystemet. Väldigt bestickande argument blir då att de lågavlönade och de som inte studerar får betala för dem som studerar och som får höga löner. Men det har ju visat sig att inte alla får höga löner.
De lågavlönade är med och betalar för att det över huvud taget studeras. Vi har det systemet i Sverige därför att vi tycker att det samhällsekonomiskt är viktigt att vi skaffar oss kunskaper. Alla är med och betalar för detta. Det vore väl ett konstigt samhälle om bara de som har råd får studera. Det innebär alltså att också de lågavlönade får vara med och betala detta. Därför menar jag att det här inte utgör något argument i frågan.
Till dem som säger att det inte är rimligt att de lågavlönade betalar för dem som studerar, utan det rimliga är att de som studerar får avsevärt högre löner, vill jag framhålla att om man gör radikala förändringar i lönebildningen -- kanske är det rimligt att man skall ha bättre betalt för att man studerar -- innebär det också att de lågavlönade får vara med och betala detta. I fråga om lönebildningen skall man göra en omfördelning mellan dem som har låga och dem som har höga löner. Vi kan ju inte ta pengarna från himlen, utan vi måste ta dem från den tillväxt som vi har.
Därför håller inte argumentet att grupp ställs mot grupp. Det intressanta är i stället att man skapar ett system som bidrar till tillväxt.
Om vi skall lyckas med detta måste vi satsa på det s.k. humankapitalet. Vi måste alltså satsa på människor och människors utveckling, för annars kommer vi aldrig bort från de stora strukturella förändringar som sker i ekonomin. Då måste man också ha ett pensionssystem som stimulerar detta.
Om lönen skulle höjas kraftigt när det gäller framför allt -- vilket framgick av SACO:s bild här -- de offentliganställda akademiskt utbildade, måste man självfallet också höja skatten. 80 % av driftsbudgeten inom landstingens och sjukvårdens område, där det finns stora grupper av kvinnor som har relativt hög utbildning och låga löner, gäller löner. Man kommer inte ur det hela då heller. Hur vi än ser detta får alla enligt min mening vara med och betala.
När jag hör dessa herrar ekonomer och även damen här blir jag faktiskt litet förvånad. Man säger: De som studerar och väljer fel studier som inte ger hög lön får liksom skylla sig själva. Men så fungerar inte studier. En högskoleutbildning tar ju ungefär fyra till sex år.
Man kan väl säga att de som läste franska för tio år sedan och sade att de gjorde det för att de skulle åka till Paris och ha roligt dess bättre har stor glädje av det nu, med tanke på hela EU-utvecklingen. Därav följer att ingen kan bestämma vilken utbildning man skall välja. Det viktiga är, jag upprepar det, att samhället i de olika systemen stimulerar människor till att studera. Dessutom är det så att det varierar på marknaden. Ett år är det bra med en sak, ett annat år med en annan sak. Det här tar väldigt mycket tid.
Det är heller inte rimligt i ett pensionssystem att det från pensionssynpunkt är mera lönsamt -- och jag menar inte att det skulle vara något fel i det jag nu kommer att säga -- att vårda barn i hemmet. Jag tycker att det är bra att man gör det, och man skall ha möjligheter att göra det. Men det kan inte vara rimligt att det i pensionshänseende skall vara mindre lönsamt för en ung man eller kvinna som studerar. Här bör det vara lika.
Birgitta Dahl: Vi skulle inte bara vilja ha LO:s ståndpunkt allmänt. Jag tycker att det har varit en koncentration kring ungdomsstudier. Det är oerhört viktigt att vi från bl.a. LO får uppgifter också om den andra delen, dvs. om hur man skall klara behovet av kompetenshöjning, vuxenutbildning och nya livschanser och hur man skall få det att passa in i ett sådant här system och i perspektivet att vi vill främja utveckling och tillväxt.
Tore Lidbom: Rent allmänt vill jag säga några ord om hur LO har diskuterat kring pensionsreformen.
Som många andra här är också vi väldigt positiva till livsinkomstprincipen. Men vi har sagt att det för att vi skall ställa oss bakom denna princip skall finnas vissa andra beteenden, förhållanden, i samhället som också skall ge pensionsrätt, dvs. förutom arbetet. Jag återkommer till det här med barn osv.
Ett av de beteenden som skall ge en typ av pensionsrätt är studier. Vi har diskuterat och tittat på Pensionsarbetsgruppens förslag i det avseendet och tycker att det i huvudsak är rätt så väl avvägt. Man har tagit upp en rad olika studier som skall ge pensionsrätt. Det gäller då t.ex. vuxenutbildning, dem som har utbildningsbidrag och dem som efter att ha arbetat ett tag och som, för att kunna fungera på den typ av arbetsmarknad som vi har, måste göra ett avbrott i sitt arbete för att vidareutbilda sig. Den typen av studier skall ge pensionsrätt.
Pensionsarbetsgruppen föreslår att pensionsrätten för dem som har utbildningsbidrag skall ligga på utbildningsbidragsnivån. Lo anser dock att den här typen av studier här skall jämställas med arbetslöshet. Den bakomliggande inkomsten skall alltså i de fallen vara pensionsgrundande.
Vi tycker att utbildningsbidrag många gånger egentligen är ett alternativ till arbetslösheten. Vi måste därför se till att pensionsrätten blir densamma.
Då det gäller ungdomsstudier, som i huvudsak diskuteras här, föreslår Pensionsarbetsgruppen att en liten del, bidragsdelen, skall vara pensionsgrundande. Jag kan i det avseendet säga att vi har diskuterat, räknat, analyserat och funderat av och till. Vi kan inte komma till någon annan slutsats än att det här är relativt väl avvägt.
Allting i ett sådant här system måste ju betalas. Det måste vi vara medvetna om. Skulle man gå längre i det här avseendet kan vi inte finna annat än att det trots allt blir de andra i systemet som får betala, dvs. de lågutbildade. Konsekvensen kan inte bli någon annan.
Alla som utbildar sig får visserligen inte höga löner. Men som grupp får de som utbildar sig dels bättre betalt, dels större möjligheter att jobba längre. Av gjorda uträkningar ser man hur mycket pensionen går ner för den som måste ta ut pension före 65 års ålder. Man blir bättre rustad i det här samhället om man satsar på ungdomsstudier. Därför tycker vi att det hela är rätt så väl avvägt.
Vi tror, och det nämner vi i vårt remissvar, att om vi vill stimulera till studier för ungdomar är det här faktiskt inte den bästa vägen, dvs. att de här personerna får bra pension efter 40 år. I stället tycker vi att om vi har möjligheter att satsa pengar skall vi satsa på bättre studievillkor under studietiden och kanske genom t.ex. bättre bidrag, så att man får större möjligheter att tillgodoräkna sig pensionsrätt. Det är alltså på själva studietiden som vi skall satsa. Vi tror att det är minst lika viktigt som pensionspoängen.
Det som stimulerar mest till studier är väl att man blir säkrare på att över huvud taget få ett arbete efter avslutade studier. Det absolut viktigaste för att få folk att satsa på studier måste vara att se till att studier ger arbete. Det är väl litet si och så med det nu. Många satsar inte på utbildning på grund av att de inte tycker att det är lönt därför att de inte får något arbete. Anledningen till att man inte satsar på studier är således inte att man inte får pensionsrätt om 40 år.
Björn Rosengren: När det talas om olika grupper säger man oftast att tjänstemän som har utbildning och "intellektuella arbeten" jämfört med LO-grupper kan jobba hur länge de vill. De kan jobba tills de blir 70 år.
Men våra grupper -- exempelvis lärarna, och det kan då gälla förskollärare eller lärare på gymnasiet eller mellanstadiet -- orkar inte jobba tills de är 67 år eller 70 år. Det värsta är att eleverna oftast inte orkar med lärarna, men det är ett annat problem.
Ordföranden: Vi har en rad företrädare för ungdomar och studenter här. Först gäller det Fredrik Reinfeldt från Moderata ungdomsförbundet, Jesper Bengtsson från Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, Magnus Kindbom från Centerns ungdomsförbund, Louise Nilsson från Liberala ungdomsförbundet och Jeanette Larsson från Sveriges förenade studentkårer.
Först har Fredrik Reinfeldt ordet.
Fredrik Reinfeldt: Jag skall försöka svara på de frågor som har ställts till mig. Men först vill jag tacka för att jag som ungdomsföreträdare har fått komma hit. Den här debatten har ju i väldigt stor utsträckning förts av människor som i ringa utsträckning kommer att drabbas av eller leva med det system som vi i dag diskuterar. Det är faktiskt så att det är den som är född efter 1954 som fullt ut kommer att leva med det nya systemet. Ibland glöms det i någon mån bort.
Jag tycker att det är väldigt bra att en förändring kommer till stånd. Det har ju riktats kritik mot det gamla ATP-systemet just därför att det har funnits generationseffekter, dvs. en del av skulderna när det gäller betalningen har skjutits på framtida generationer. Det måste vara ett ingångsvärde att vi vill ha ett robust pensionssystem som inte skjuter över en skuldnota på generationer som faktiskt inte har rösträtt och som inte kan försvara sig mot den här skuldövervältringen. Den ingången skall man också ha vid bedömningen av de invändningar som bl.a. ekonomerna här i dag har gjort mot att lägga på systemet saker som faktiskt kräver skattefinansiering eller extern finansiering, som frångår livsinkomstprincipen.
Därför tycker vi att den principen skall gälla i det närmaste fullt ut. Det gör att svaret på frågan om extrapoäng för olika saker som kommer vid sidan av är att olika system blandas ihop. Det gör att vi inte får ett klart pensionssystem som på det sättet signalerar hur det fungerar. Därmed tycker jag inte att det här är bra. Därför bör man i första hand ta bort just poängen för studier, som jag tycker är det mest ologiska här, men även poängen för vård av barn.
Man skulle kunna föra en diskussion om poängen för värnpliktiga, som över huvud taget inte nämnts här. Värnplikten i dag är ju ganska urholkad och gäller bara hälften av de unga killarna. Här finns också faktiskt ett mått av tvång. Men inte ens här skulle jag vilja föreslå att poäng införs, därför att detta kan tas ut på annat sätt, som redan nämnts här.
Pensionssystemet skall inte användas för att korrigera allt som man tycker är fel i samhället eller för att tillfredsställa alla grupper som man anser sig representera, utan det får tas ut på andra håll.
Margit Gennser frågade: Betyder det här någonting för en 18-åring? Nej, jag tror faktiskt inte att det gör det. Jag har haft stora problem när jag besökt gymnasieskolor med att över huvud taget beskriva dagens ATP-system. Ungdomarna vet ju inte ens hur det är konstruerat eller vad det består av. Det är ett stort problem att unga, blivande förstagångsväljare inte haft någon insikt om att vi har ett system som är ett stort problem. Ser man inte ens problemet, är det ju svårt att ha synpunkter på någonting nytt.
De unga sätter sig faktiskt inte ner och räknar på potentiella pensionspoäng för att därefter välja studier eller inte. Jag skulle vilja säga att det har större betydelse att en 18-åring, för den händelse att det finns jobb, snabbt ser tillgången till mera pengar än den får som valt att studera. Kortsiktigt lönar det sig alltså att gå ut i arbete där man får bra betalt. Det är, som sagt, ett kortsiktigt tänkande, men många unga ägnar sig åt det.
I grunden för att vilja studera måste det trots allt finnas en vilja att vidareutveckla sig själv och att bli en egen, självständig person. Det får inte bara handla om de ekonomiska argument som har singlat genom luften här.
I grunden är vi negativa och stöder livsinkomstprincipen fullt ut. Vi vill också att man håller borta generationseffekter även från det här förslaget.
Jesper Bengtsson: Jag instämmer i ganska mycket av det som Björn Rosengren sade om hur studier skall bedömas i sammanhanget.
Den bedömning som vi har gjort är väl att det, för att det skall finnas tillväxt och utveckling i samhället som helhet, kommer att behövas både en bred och en mera specialiserad utbildning hos flertalet människor. Vi tycker därför att studier i så hög grad som möjligt skall jämställas med arbete. Men i alla sammanhang kan studier inte jämställas med arbete, i alla fall inte rakt av just nu. Vi tycker därför att man bör kunna få poäng.
Sedan några ord om dem som studerar exempelvis till lärare eller förskollärare och får avsevärt lägre lön än den som direkt efter gymnasiet börjar jobba på en industri. Det vore en sak om man skulle få bättre pensionspoäng genom hela livet om man studerar och väljer ett sådant här yrke. Jag tror dock inte att möjligheten att få pension påverkar valet av studier. Men det är en irrelevant fråga. Jag tycker nämligen att man skall fråga sig vad som är rimligt och rättvist utifrån hur individen drabbas och alldeles oberoende av om man skulle välja att studera, trots att man får sämre pensionspoäng.
Jag tycker också att man bör ta upp det perspektiv som LO litet grand berörde, nämligen att det faktiskt inte alltid handlar om högskolestudier. Det handlar alltså inte alltid om studier, vare sig i nationalekonomi eller i franska. Det kan ju också handla om att en 30-åring väljer att läsa in grundskolan och tar studielån för att göra det. Det är ett minst lika intressant perspektiv som perspektivet huruvida man skall bli nationalekonom eller inte, som ju har tagits upp här.
Sedan tycker jag också att det är rimligt att man på något sätt får ATP-kompensation, i alla fall under föräldraförsäkringsperioden. Samhället har ju bedömt att man bör få betalt för att man är hemma och vårdar barn. Vi har svårt att förstå varför man i sådana sammanhang skulle missgynnas i pensionssystemet.
Magnus Kindbom: Jag börjar också med att tacka för möjligheten att få vara med här.
Först litet allmänna invändningar mot det här förslaget. Framför allt gäller det osäkerheten kring finansieringen beträffande övergången.
Vi vet inte om man kan acceptera den osäkerhet som finns, särskilt inte som den dessutom bygger på optimistiska bedömningar av utvecklingen framöver. Det är att fortsätta att lämna över en skuld till kommande generationer som det är svårt att acceptera.
När det gäller studierna vill jag säga att vi går mot ett samhälle -- det här systemet skall ju gälla under decennier -- där kunskaper och utbildning blir allt viktigare. Detta är viktigt för hela samhället och för utvecklingen. Därför är det rimligt att studier får en speciell ställning sett från samhällets intresse. Det bästa är då att studierna under studietiden belönas så mycket som möjligt. Men det tror jag inte att man kommer fram till. Studierna ger ju inte en livsinkomst som så att säga kompenserar den tid som avsätts för studier och ger tillräcklig pension. Därför är det rimligt att man får pensionspeng för studietiden. Det gäller även vård av barn. Det är också ett intresse som gör det rimligt att de här pengarna läggs på.
Jag tror inte, som Fredrik Reinfeldt var inne på, att pensionerna påverkar valet av studier o.d. Jag har i alla fall svårt att tro att det skulle vara så.
Louise Nilsson: Vi i LUF tycker också att målet med ett nytt pensionssystem skall vara att vi får ett så rakt och renodlat system som möjligt. Därför tycker vi att livslöneprincipen är bra. Vi säger nej till pensionsrätt för vård av barn, för värnplikt och för studier.
Vi tror att de jämställdhetsproblem som finns i Sverige i dag skall lösas på annat sätt än genom att ge pensionsrätt t.ex. för vård av barn. Dessutom får man uppmuntra studier på ett annat sätt. Det skall inte ske genom pensionsrätt för studier.
Sedan tror jag inte att man skall överdriva talet om hur mycket pensionsrätten kan betyda för människor som vill studera. Jag tror att det är helt andra saker som driver en ung människa som börjar studera, t.ex. utsikten att få ett roligt och välbetalt jobb i framtiden. Jag tror att det är mycket viktigare.
Om förslaget innebär att man kommer att ge pensionsrätt för t.ex. vård av barn är det ändå rimligt att man på något sätt gör på samma sätt när det gäller studier. Det måste inte vara så, att studier uppmuntras genom pensionsrätt. Man får inte missgynna studier. Men man behöver för den skull inte uppmuntra studier, exempelvis jämfört med dem som är hemma för vård av barn.
I första hand tycker vi alltså att man skall säga nej till särskild pensionsrätt för vård av barn, för studier och för värnplikt.
Jeanette Larsson: Mycket har redan sagts här. Jag börjar därför med att i stort sett instämma i vad TCO och SACO har sagt om studier och pensionsrätt för studier. Samtidigt vill jag säga att jag tycker att det är kul att som studentrepresentant få vara med här. Det är ju vi som på något sätt kommer att omfattas av systemet i framtiden.
Pensionsrätt för studier skall ses så, att det handlar om återkommande utbildning. Man studerar ju inte bara i ungdomsåren, utan man kan faktiskt livet igenom komma tillbaka till utbildning, precis som LO säger. Jag tycker inte att de här grupperna skall ställas mot varandra. Jag avser då ungdomar som studerar och dem som kommer tillbaka till utbildning senare i livet. Studier skall räknas som pensionsgrundande just för att man skall kunna avsätta några år av sitt liv åt studier utan att man skall behöva drabbas av det som pensionär.
Detta skall faktiskt också ses utifrån det nya förslag till studiefinansieringssystem som presenterades i fredags. Enligt det förslaget drabbas man som student genom att man kan få en livslång skuld. Har man haft låg inkomst genom livet, får man även som pensionär betala för sina studieskulder. Man får alltså försöka betala tillbaka även efter 65 år. Har man haft en låg löneutveckling, då har man också låg pension. Dessutom har man förlorat några år i samband med studierna. På något sätt blir det dubbel bestraffning: Dels får man inte räkna studieåren som pensionsgrundande, dels har man kanske en låg löneutveckling. Dessutom har man studieskulder kvar efter 65 år som får betalas med pensionen.
Så till frågan om pensionssystemet påverkar valet av studier. Ingen har sagt att det gör det. Men SFS tror att det kommer att göra det. Det är inte säkert att man när man är 18 år planerar för den framtida pensionen, att man tänker på att man förlorar på att studera några år. Nej, det är kanske sant. Men då skall man heller inte utforma ett system som gör att mitt val när jag är 18 år påverkar min pension. Då lurar man 18-åringen, som inte själv vid 18 års ålder tänkt på att vederbörande drabbas i pensionshänseende.
Framför allt gäller det barn från studieovana hem, där föräldrarna kanske får ytterligare argument i frågan om varför man inte skall börja studera. De ser att det här kan drabba en person genom pensionen framöver. Vi tror alltså att sådant här kan påverka valet av studier.
Lena Öhrsvik: Tyvärr har ingen här berört den fråga som jag tog upp i början av utfrågningen.
Är de som talar för bättre pensionsrätt för studier än vad förslaget innebär beredda att ställa upp på en egenavgift över taket? I så fall skulle man slippa den diskussion som ändå har förts om att lågutbildade får betala för högutbildade osv. Ingen har alltså berört avgiftsfrågan utan bara själva pensionsrätten. Men pensionsrätten måste ju betalas av någon.
Margit Gennser: Det här med pensionsrätt för studier har mötts av stort intresse. Detta kostar. Kostnaderna måste täckas på något vis, via skatt eller i form av minskade förmåner någon annanstans. Av SACO:s diagram framgick ju att en del av våra akademiker, långutbildade, i nuvarande läge får relativt dålig avkastning på sin utbildning. Då vill jag fråga:
Vad händer för arbetsgivarsidan ifall man lägger på en ersättning för studier i form av låt oss säga en arbetsgivaravgift eller en egenavgift som på ett eller annat sätt måste kompenseras med högre löner? Hur kommer då förhandlingsläget och möjligheterna att komma till rätta med eventuella felaktigheter eller löneskillnader att påverkas?
Min fråga är alltså: Kan det vara så att löneutvecklingen, om vi lägger på för mycket för pensionsrätt för studier, på längre sikt blir sämre just för dem som har lång utbildning, att det kommer att vara samma lönerelationer i framtiden? Här är ju både SAF och Kommunförbundet representerade, och de har många akademikeranställda.
Anna Hedborg: Temat just nu är ju livsinkomstprincipen. Jag tror att det finns en väldigt viktig effekt av denna som inte riktigt har kommit fram här. Livsprincipen har effekter både i frågan om vad som händer både i början av livet när man eventuellt studerar och i slutet av livet när man väljer att gå i pension eller tycker sig behöva fortsätta att arbeta. Alla de här frågorna hänger ihop, och då just med det nya sätt att räkna som livsinkomstprincipen på vårt sätt innebär.
En av de viktigaste effekterna av hur detta slår har att göra med att inkomsterna antingen räknas upp med löneutvecklingen över livet. Det är det som gör att fördelningen av utfallet blir relativt annorlunda jämfört med det nuvarande sättet att räkna. Det nuvarande sättet att räkna innebär att man bara prisuppräknar gamla rättigheter. Då blir det som händer i slutet av livet väldigt viktigt. Ett helt livs löneutveckling tar så att säga över vad man hade för sig i början av livet.
En grundläggande effekt av livslöneprincipen är att det spelar ungefär lika stor roll vad man gör i början av livet som vad man gör i slutet av livet när det gäller att arbeta och att samla pensionsrätt.
Det betyder naturligtvis att de som relativt sett har en större andel av sin livsinkomst i början av livet kommer bättre ut med det nya sättet att räkna jämfört med det gamla.
Ett sätt att få en större andel i början av livet är att inte ungdomsstudera. De som inte ungdomsstuderar har mer med sig i ryggsäcken med det nya sättet att räkna när de kommer fram mot slutet av livet.
Detta gäller lågutbildade och de som har arbeten där man inte gör lönekarriär, utan ganska snabbt kommer upp i inkomster som man sedan i stort sett behåller, följande den allmänna löneutvecklingen i samhället.
Det gör att många lågavlönade grupper ändå får ett gott utfall med det nya sättet att räkna. Deras invändning mot livslöneprincipen är att de inte orkar hålla ut i andra änden på samma sätt som många av dem som inte har så många år i arbetslivet, och som ofta har fysiskt lättare jobb än de som har börjat att arbeta tidigt.
Det som de tycker är orättvist med livslöneprincipen är att det är så gynnsamt att arbeta litet längre i slutet av livet. Det blir mycket gynnsamt, eftersom man inte bara tjänar in mer rätt utan också får färre år att dela summan på. Fler år i slutet får stort genomslag.
Kombinationen är viktig. De som har startat att arbeta tidigt och haft en stor del av sina inkomster i början av livet blir så att säga färdiga med en bestämd pensionsnivå litet tidigare än de som har börjat arbeta senare och kanske också har bättre förutsättningar att fortsätta arbeta på slutet. Kombinationen är viktig för att livslöneprincipen skall vara rättvis i båda ändar av livet.
Det är ett av skälen till att vi har tyckt att bidragsdelen i studiestödet ger en ganska rimlig avvägning när man kombinerar de olika effekterna av livslöneprincipen.
Sigge Godin: Detta är egentligen en komplettering av Margit Gennsers fråga till i första hand arbetsmarknadens parter. Kan man säga att denna kompromiss, dvs. vad det nya pensionssystemet kostar, är en rimlig andel av den totala samhällsekonomin? Eller kan man gå vidare med något högre avgifter eller något större insatser från statsbudgeten?
Det finns många som tycker att det finns angelägna satsningar som bör göras. Det handlar i slutänden om den totalsumma vi möjligen kan kosta på oss. Ligger detta någorlunda rätt, så att det skall finnas något att fördela i löneförhandlingar, osv.?
Birgitta Dahl: Eftersom temat nu är hur livsinkomstprincipen kommer att fungera i det samhälle vi ser framför oss, vill jag till studier, utbildning, barnår, osv. lägga ett par andra faktorer som nu är en realitet för dem som nu är unga.
Det är väldigt många som börjar sitt liv med en rätt lång period av arbetslöshet eller mycket osäkra arbetsvillkor. De kommer inte att kunna tillämpa de regler som skall gälla för den som är arbetslös senare i livet och har a-kassa och bakomliggande inkomst. Hur skall vi hantera detta, om vi får en ganska stor grupp som inte får regelbunden inkomst förrän i 25--30-årsåldern?
Det andra är detta med rörlighet över gränserna när man arbetar. Det skulle vara intressant att höra kommentarer även på den punkten. Även om man skall tjäna in pensionsrätt i något annat land är det inte alldeles okomplicerat. Jag är alltså intresserad av att få höra synpunkter även på de aspekterna av livsinkomstprincipen.
Jan Herin: I SAF:s remissvar instämmer vi i de principer som Lars Söderström och Mats Persson här starkt betonade, nämligen att pensionsförslaget skall användas för att trygga pensioner, inte för att driva familjepolitik eller för att påverka ungdomars studieval.
Sådana saker, som kan vara mycket angelägna, får skötas på annat sätt. Man bryter i annat fall den viktiga länk ekonomerna pekar på, dvs. kopplingen mellan avgifter och förmåner. Vi delar också synen att det är livsinkomsten som skall bestämma pensionsrätten.
Flera av ungdomsrepresentanterna och även Björn Rosengren propagerar för att studier på något sätt skall premieras genom pensionssystemet. Många säger att det inte påverkar valet av studieinriktning. Är det då ett bra instrument för att styra? Alla är vi ense om att det är angeläget att vi höjer vår kompetens. Men är det det mest kostnadseffektiva sättet att ge en höjd pension framöver?
Låt oss ta fram de miljarder som dessa avsteg från "de raka rörens" princip kostar -- studier, vård av barn, värnplikt. Det rör sig säkert om många miljarder -- jag har inte sett någon summa i utredningen. Om man tog och lade dem på bordet och frågade: Hur skulle man kunna använda dessa miljarder, om man anser att man har dem, för att ge incitament till rätt utbildning, påverka familjepolitiken, osv.? Vi menar att det är en omväg som skadar mer än det hjälper, även om det är ett gott syfte i botten.
Margit Gennser ställde en fråga. Om man nu skall gå vidare och ge ytterligare förmåner -- för längre studier, eller vad det nu må vara -- eller behålla det man nu har föreslagit i pensionsgruppen, hur påverkar det löneutrymmet?
Det är helt klart att någon förr eller senare måste betala. Antingen höjer man en avgift, och då intecknas löneutrymmet. Vi har bara ett visst realt utrymme för standardstegringar. Det kan fördelas mellan de yrkesaktiva eller omfördelas till pensionssystemet, eller vad det nu må vara. I annat fall ökar vi underskotten. Då är det ungdomar eller framtida generationer som får betala genom att vi lånar upp mer pengar.
Svaret är: Detta kostar. Vad vi diskuterar är att någon annan skall betala det hela.
Vi kunde föreslå att alla TCO-medlemmar skall ha en extra avgift för att betala precis de förmåner som Björn Rosengren yrkar på. Då indentifierar man exakt vad kostnaden är, och det tas från dem som yrkar på förmånerna. Jag vill nu inte göra det här, men det glöms lätt bort att det finns en samhällsekonomisk kostnad.
Sigge Godin frågade om förslaget är måttligt ur samhällsekonomisk synpunkt. Det är mycket svårt att svara på. Vad har vi för tillväxt att vänta framöver?
Ålderspensionssystemet som sådant har ju den stora attraktionskraften att det lever sitt eget liv på egna meriter. Det är avgiftsbestämt, och det är relaterat till tillväxten i ekonomin. Så fort det blir sämre tider blir det sämre pensioner.
Det är en prestation av arbetsgruppen att ha konstruerat detta system. Det finns dock de skönhetsfläckar som jag har pekat på, dvs. avstegen. Problemet är att man lägger över rätt stora belopp på statsbudgeten. För förtidspensionerna är det t.ex. fråga om 40 miljarder.
Vi befinner oss i ett mycket utsatt statsfinansiellt läge. Bedömningen i vårt remissvar är att det förslag som nu har presenterats går för långt. Vår samhällsekonomi kan inte bära det. Vi har argumenterat för att man skall sikta mot en lägre pensionsnivå, vilket också professor Lars Söderström pekade på.
Man kan diskutera hur mycket man måste skriva ner ambitionerna. Gruppen har klarat att konstruera ett bra ålderspensionssystem. Men man lägger över stora bördor på statsbudgeten. Om detta betyder att man fritar pensionerna från de besparingsprogram som svensk ekonomi står inför, blir det mycket större anpassningskrav på övriga delar.
Jag kan återkomma till hur man borde ha ställt in systemet på en lägre pensionsnivå. Man borde ha tagit bort avstegen från kopplingen mellan avgift och förmån och kanske ändrat indexeringen något och knutit den till ett högre förväntat tillväxttal, dvs. att det blir mindre pengar till pensioner om man ligger under det tillväxttalet. Det går att på flera olika sätt behålla principerna och sätta systemet i sjön på ett sådant sätt att det inte är så kostsamt.
Man vill ju att avkastningen för utbildningen skall vara god. Det skall ge drivkrafter att genomgå utbildningen. Man har en förväntad livsinkomst som är hyfsad och som väl uppväger de uppoffringar man har under studietiden.
Björn Rosengren säger att alla är med och betalar utbildningen. Men man skall veta att utbildningskostnaden -- ett antal 10 000 kr per år när man läser samhällsekonomi, läkare är dyrare -- i genomsnitt är en ganska låg kostnad och en liten del i förhållande till den produktion som trängs undan när man studerar om man eljest skulle arbeta. Studiefinansieringen är mycket viktigare än den direkta produktionskostnaden.
Det ställs därför mycket större krav på samhällsekonomin när man genom det förslag som har presenterats vill ge mycket stora förmåner just efter pensioneringen. Vi vill att studier skall avkasta sig bättre. Det betyder att man måste kunna se en bättre livsinkomstutveckling efter studier.
Då kan man tänka sig, vilket Mats Persson något berörde, att det troligen kommer att ske en löneanpassning när man tar bort halva avgiften över det s.k. taket, vilket föreslås i förslaget. Det kanske inte en arbetsgivare skall säga. Men marknadskrafterna tränger sig på.
Det kommer att leda till att man troligtvis använder något av det utrymme som skapas för att få en bättre löneutveckling. Det skulle då kunna hjälpa till att ge en högre avkastning för studier.
Ordföranden: Vi har en rad talare kvar. Jag vill anmoda er att vara så kortfattade som möjligt. Vi har frågorna om garantipensionen, flexibiliteten, egenavgifter och följsamhet till löneutvecklingen. Vi har berört dessa, men dock mycket flyktigt. De anstår till efter lunch.
Det finns också en fråga till SAF från Arne Jansson, som måste gå efter lunch. Varsågod.
Arne Jansson: Tack, fru ordförande. Grunden för Sveriges finansiella återhämtning och utveckling skall de existerande småföretagen, de kommande småföretagen och småföretagarna stå för. Det är alla eniga om.
I motsats till storföretagarna har småföretagarna för det mesta snittlönekostnader som ligger under det s.k. taket. Det innebär att småföretag i det nya systemet drabbas av ökade kostnader jämfört med storföretag, som för det mesta har snittlönekostnader över taket. För dessa blir det nya systemet kostnadsneutralt.
Småföretagarna kommer i kläm, och konkurrens på lika basvillkor sätts ur spel. Jag hade egentligen tänkt ställa min fråga till Konkurrensverket, men det är inte representerat här. Men jag vill gärna av SAF få reda på: Hur ser ni på detta förhållande?
Ordföranden: Vi låter SAF fundera på detta. De övriga talare som anmält sig när det gäller just denna del av livsinkomstprincipen, dvs. studierna, skall få möjlighet att lämna sina synpunkter.
Björn Rosengren: Jan Herin säger att man skall lägga en speciell avgift på TCO:s medlemmar, och det säger vi nej till. Det gör vi av det skälet att det är sällan som SAF lägger fram något förslag som gynnar tjänstemännens intresse. Det är det jag försöker att göra, framför allt nu när det gäller pensionsförslaget.
Jag börjar med att något kommentera det som Anna Hedborg berörde. Det är riktigt som hon säger. Man måste se till hur man startar i livet och hur man slutar i livet när det gäller livsinkomstprincipen. Det finns problem när man startar tidigt.
Det har inte minst från Metallarbetarförbundet och andra vittnats om att om man går i pension vid 59 eller 60 års ålder får man faktiskt en mycket låg pension. Det sägs att det i så fall får bli förtida pension. Samtidigt vet vi att det stora problemet med hela pensioneringen är förtidspensioneringen.
Det är det stora ekonomiska problemet. Det är nästan det avgörande, det viktigaste, och det vi skall lösa först. Det berör 400 000 människor, och det kostar 30--40 miljarder per år.
Vi menar att det är rimligt att man har kvar delpensionen. Under den tid man är 60--62 år skall man successivt kunna trappa av tills man blir både 67 och 68 år. Då möter man hur arbetsmarknaden ser ut, och man möter individens behov.
Mycket av detta pensionsförslag är bra. Men den allvarligaste kritiken är att det är mycket färgat av en 30-talsarbetsmarknad, dvs. en arbetsmarknad där man börjar när man är ung, jobbar 40 år, och sedan blir pensionerad. Arbetsmarknaden kommer inte att se ut så.
Man kommer antagligen att ha flera arbetgivare. Man kommer att sätta sig på eget bolag. Man kommer att stanna upp och plugga. Man kommer att flytta utomlands. Det kommer att finnas väldiga variationer. Jag tycker att detta pensionssystem inte har den flexibiliteten. Det är mer färgat av den arbetsmarknad vi hade på 30-talet.
Vad har vi råd med? Jag tycker att det är en mycket bra fråga. Som jag tidigare sade: Poängen med detta förslag är att pensionen skall följa den samhällsekonomiska utvecklingen. Är det en svag samhällsekonomisk utveckling, och vi inte har några reallönelyft eller reallöneförändringar, blir de utbetalda pensionerna sämre. Man följer den samhällsekonomiska utvecklingen. Det som var problemet med ATP var när vi plötsligt inte fick tillväxt i ekonomin. Det är där problemet finns, och det tycker jag att man har löst bra.
Det har varit ett tjänstemannakrav kopplat till både ATP och till de avtalspensioner som finns att man skall ha en nivå på 60--70 %. Den nivån på pensionerna lär vi inte lyckas få om vi inte har tillväxt i ekonomin. Det avgörande för pensionssystemet, hur det än ser ut, är att vi har tillväxt i ekonomin.
Det avgörande för att få tillväxt i ekonomin framdeles är att vi mer och mer satsar på kompetensutveckling och studier. Därför är det rimligt att även detta stora system liksom andra system i vårt socialförsäkringssystem stimulerar till studier, och därmed stimulerar till ekonomisk utveckling.
Anders Lönnberg: Jag tillhör den generation som fullt ut kommer att leva med detta pensionssystem, vilket kanske gjort att läsningen varit extra intressant.
Jag tycker att Sigge Godins fråga är en av de viktigaste. Man har diskuterat detta mycket litet när det gäller pensionssystemet. Det är alltid besvärligt för en facklig organisation om man väljer angreppssättet att först gå hem och räkna och se om man vinner eller förlorar 1 %, och därefter uttala sig om man tycker principerna är bra eller dåliga, beroende på vem som vinner eller förlorar.
Från SACO hade vi denna gång angreppssättet att utgå från allmännyttan och se till att det är ett robust system som håller väldigt länge, och som skall hålla för olika typer av samhällen och samhällsutvecklingar. Det gör att några av våra ställningstaganden är av denna karaktär.
En av de grundläggande frågorna är: Är det rätt ingångsvärden när man går in i systemet? Alla är väl överens om att man en gång tillsatte utredningen om ATP därför att ATP-kostnaderna växte snabbare än övriga kostnader. ATP-pensionärerna har i dag en större andel av vår nationella ekonomi än vad som var avsikten, av det skälet att vi haft en dålig ekonomisk utveckling. Reallönerna har sjunkit medan pensionärerna hållits skadeslösa. Att svara på denna fråga är inte så lätt. Svaret är som vanligt: Vad är alternativet?
Jag skulle snarare vilja ställa frågan till dem som gjort denna utredning: Om detta är rätt pensionsnivå, vad är då rätt nivå på sjukförsäkringen, rätt nivå på lönerörelser, rätt nivå för skolan, utbildning och sjukvård? Vilka undanträngningseffekter i statsbudgeten kommer detta att få? Det kan man inte svara på rakt av.
Från SACO:s sida har vi därför föreslagit att man från de fem partier som står bakom uppgörelsen under de kommande åren framöver tillsammans med arbetsmarknadens parter bör utforma ett slags samhällskontrakt, där man lägger fast hur mycket egenavgifter och skatter man tål. Därefter kan man avgöra vilket utrymme det finns för de olika ändamålen. Vi menar att detta är A och O för om man skall säga ja eller nej.
Det känns litet grand som att man har blivit inbjuden till en middag där man bjuds hummer och gåslever till förrätt för fem kronor. Det enda kravet är att man också skall beställa varmrätt och efterrätt. Så frågar man: Vad kostar det då? Det talar vi inte om!
Vilka blir konsekvenserna? Björn Rosengren nämnde att förtidspensionerna är ett av de viktigaste problemen i dagens pensionssystem. De har man lyft över till utredningen om arbetsskade- och sjukförsäkring. Den har också egenavgifter på sitt program.
Lägger vi nu ihop arbetslöshetsförsäkringsavgifter och de avgifter som skulle behövas tas ut för att få en arbetsskade- och sjukförsäkring på en viss nivå med de egenavgifter som föreslås här, är vi uppe i 20,5 % i egenavgifter. Är det någon som tror att svensk samhällsekonomi eller lönerörelse klarar av detta? Jag bara frågar.
Man kan alltså inte önska ett pensionssystem rätt ut i luften och enbart diskutera det separat. Först vill vi ha en överenskommelse och en diskussion om vad samhällsekonomin tål, vad lönerörelsen tål och vad olika ändamål som vi skall tillfredsställa i en offentlig budget tål. Sedan kan vi återkomma med en del andra synpunkter på systemet i sig.
Tore Lidbom: Jag vill kommentera Sigge Godins fråga om hur parterna såg på omfattningen av det offentliga pensionssystemet.
Det är en av de saker som vi tycker är bäst i hela detta förslag, dvs. att fem politiska partier nu står bakom att vi även fortsättningsvis i detta land skall ha en obligatorisk och inkomstrelaterad ålderspension på ungefär nivån 60 %, om man har ett normalt arbetsliv. Det är väldigt viktigt att man slår fast detta.
På olika håll i samhället diskuteras huruvida man från samhällets sida skall ha den här typen av standardsäkring av olika förmåner. Det finns många intressen som säger: Det skall inte samhället syssla med. Samhället skall garantera någon typ av grundtrygghet. Det är vad samhället skall stå för.
Jan Herin från SAF antydde att han tycker att nivån på den offentliga pensionen är för hög. Vi tycker att den är bra. Det är ungefär där nivån skall vara. Då kan avtalspensioner och eventuella individuella pensioner bli någon typ av komplettering.
Man talar om att det eventuellt skulle bli för höga pensioner med det förslag som nu ligger på vårt bord. Man säger inte att pensionen för den enskilde individen är för hög. Det är den offentliga pensionen som är för hög. De enskilda individerna får sedan skaffa sig egna pensioner via avtal eller individuella pensioner så att de kommer upp till denna nivå. Det är inte själva pensionsnivån man vill åt, utan frågan gäller hur mycket som skall vara obligatorium.
Vi har från LO:s sida varit mycket noggranna när vi har tittat på detta förslag. Vi har ställt upp på principen med livsinkomst. Det skall alltså vara huvudspåret. Sedan har vi funderat på vad vi i övrigt vill skall ge pensionsrätt.
Vi har haft ögonen öppna och förstått att sådant kostar pengar. Då måste man plocka ut de saker där vi tycker det är absolut nödvändigt att man ger pensionsrätt, förutom för arbetsinkomster. Vi har diskuterat arbetslöshet, sjukdom, barnår och studier på den nivå som föreslås i förslaget.
Vi har tittat mycket noga på förslaget. Det som vi egentligen har diskuterat mest är de konsekvenser det får för dem som upplever att de måste ta ut pension efter 60 års ålder, dvs. göra förtida uttag av ålderspension. Måste man göra ett förtida uttag av ålderspension blir kompensationsnivån mycket låg. Det vet ju alla. Man förlorar i båda ändar.
Detta har vi diskuterat. Finns det då skäl att för dem som tar ut pension i åldern 61--65 år frångå den strikta försäkringstekniska beräkningen, så att det inte skall ge så starkt utslag om man går i pension tidigare? Vi landade vid att det inte finns skäl för det.
Vi har valt att renodla systemet. Detta är ett ålderspensionssystem. När man går i pension vid 61 års ålder i detta system skall det vara en frivillig pension. Då får man vara beredd på att pensionen per år blir lägre.
När det gäller förtidspensionärer, sjuka och arbetslösa osv., skall inte dessa människor behöva ta ut ålderspension vid 61 års ålder. Det har vi betonat mycket tydligt i vårt remissvar.
Det är så diskussionen förs hos oss på LO och ute på olika arbetsplatser. Man är orolig för att man skall bli tvingad att göra förtida uttag av ålderspension när man i stället skulle haft en annan typ av ersättning från socialförsäkringen.
Jag antar att vi kommer tillbaka till detta på eftermiddagen. Det är en fråga som nästan inte berörs i Pensionsarbetsgruppens förslag. Men man måste vara noggrann när man lägger in andra pensionsgrundande saker i systemet.
Ordföranden: Vi återkommer till de frågor du tog upp på eftermiddagen, då vi också låter handikapporganisationerna yttra sig. Bengt Lindqvist hade också en fråga på detta område.
Karin Israelsson hade en kvarstående fråga om barnår. Nu har vi mest diskuterat studier och andra system som så att säga naggar i kanten på det renodlade livsinkomstsystemet.
Karin Israelsson: Min fråga är riktad till Riksförsäkringsverket.
När det gäller vårdår har mitt parti under många år krävt att man skall ha automatik i att påföras vårdår i nuvarande pensionssystem. Det har varit till glädje för många att man har kunnat göra så.
Man kan spåra i ert remissvar att de administrativa möjligheterna har växt, och att det finns möjligheter att nu påföra detta. Är tanken också att detta skall ske med automatik, eller måste man ansöka även när man går tillbaka till år 1960?
Detta har inneburit att många inte har fått de förmåner som de har varit berättigade till, eftersom man inte har uppmärksammat detta med ansökningsförfarandet. Det vore glädjande om man skulle kunna lösa detta på något sätt. Det handlar om många kvinnor med låga pensioner i nuvarande pensionssystem som skulle kunna få en kanske något bättre situation.
Det finns andra påfyllnader som vi har laborerat med under åren. Ett är det särskilda pensionstillskottet. Var hamnar det i den här diskussionen? Får man garantipension är man kanske kompenserad för det uteblivna särskilda pensionstillskottet. Jag vet inte om det över huvud taget har diskuterats var det tar vägen. Det gäller kanske bara de äldre kvinnorna, i varje fall i nuvarande pensionssystem.
K-G Scherman: Jag börjar med den sista fråga jag fick, så att det i varje fall blir någon kontinuitet.
Nej, vi har inte utgått ifrån att man kan klara detta helt automatiskt, dvs. att beräkna barnåren retroaktivt. Man får antingen tänka sig en schablonisering eller också ett ansökningsförfarande. Det betyder att vi inte har hittat på någonting nytt när det gäller att få den totala automatiken mellan förälder och barn.
Du frågade om det särskilda pensionstillskottet och om vi hade resonerat någonting om det i detta sammanhang. Svaret på den frågan är nej.
Sedan till frågan om ekonomiskt utrymme. Lars Söderström sade för länge sedan här i ett inlägg att man i Pensionsarbetsgruppens förslag utgår från dagens nivå och ville rekommendera att man funderade på nivåerna. Därefter har Jan Herin och Anders Lönnberg gjort inlägg om att det blir mycket stora utgifter. Jan Herin sade att man lägger över 40 miljarder på statsbudgeten.
Jag skulle vilja rätta till detta litet. Det ger någon sorts intryck av att detta förslag innebär att man ökar kostnaderna. Svaret är att man minskar dem.
Som framgår av vårt remissvar, ligger den genomsnittliga nybeviljade pensionen i verkligheten, vid 1,5 % tillväxt, 12,5 % under vad det nuvarande systemet skulle ge.
Det här är alltså inte något utgiftshöjningsförslag, utan det är ett besparingsförslag. Det är viktigt att ha klart för sig dels att det inte innebär utgiftshöjningar, dels också att det innebär en reducering av pensionerna vid en normal utveckling på 1,5 %, som man nu har utgått från. Det innebär sålunda inte att det handlar om någon övervältring på statsbudgeten. Som jag sade i mitt tidigare inlägg, är det i stället så att man under inledningsperioden tar pengar från pensionssystemet för att minska budgetunderskottet.
Jag medger att det inte är alldeles lätt att genomskåda arbetsgruppens resonemang på den här punkten, men den saken är klar att pensionerna blir lägre. Då kan inte de totala utgifterna bli högre.
Jag begärde egentligen ordet för att svara på Birgitta Dahls fråga. I ett numera nära sammankopplat Europa träffas det många överenskommelser. De innebär vanligen att man kan få räkna sig till godo pensionstid i det ena och i det andra landet. Man får lägga ihop åren så att man får tillräckligt många år och därmed blir kvalificerad. Sedan görs det en beräkning, och man får ut pension proportionellt från det ena eller det andra systemet, utifrån hur länge man har bott i landet. Det är inte enklare än vad det låter.
Uppläggningen med livsinkomstprincipen innebär att den överkompensation som man får i dag minskas. Vi har ju i Sverige jämfört med andra länder en så kort intjänandetid som 30 år. Som det är i dag, kan man alltså få en totalt sett högre pension än vad som var tänkt, genom att utnyttja den korta intjänandetiden i Sverige.
Baksidan av det här är att den som kommer hit från ett land där man inte har haft inkomster eller som Sverige inte har konventioner med inte får pension. Om det skall kallas för en olägenhet eller att en favorisering som tidigare fanns tas bort vet jag inte. Detta gäller inte speciellt invandrare, utan det gäller generellt att man genom livsinkomstprincipen inte har så många fria år. Det kan i så fall vara fråga om att studera, föda barn eller bo utomlands.
Nils Henrik Schager: Jag skall bara deklarera att den statliga arbetsgivaren, som framgår av vårt remissvar, helhjärtat ställer sig bakom livsinkomstprincipen. Vi ser det, som varje annan arbetsgivare, som en stor fördel med idén att pensionsrättigheterna uppkommer som en del av förvärvs- och löneinkomsterna och att pensionen är en uppskjuten lön. Det gör att vi när det gäller andra typer av förmåner, som inte uppkommer på grund av förvärvs- eller löneinkomster, gärna ser att de ges genom en form av ekonomisk stimulans på stället och förknippas med pensionsrättigheter, parallellt, som om det vore en förvärvs- eller en löneinkomst. Vi tycker att det är den rimliga principen att hantera detta, som andra också har påpekat, fast från andra utgångspunkter.
Jag vill beträffande studierna säga, som svar till Margit Gennser, att vi inte accepterar -- vi har ganska många akademiker på det statliga området -- själva studierna eller utbildningen som en lönegrund. Vi accepterar följaktligen inte heller själva finansieringen för detta. Om det blir en effekt, är det genom den ökade produktiviteten i arbetet och eventuellt genom det ökade utbudet.
Jag tror alltså inte att frågan om hanteringen i fråga om pensionsgrundande inslag i studierna kommer att ha någon direkt inverkan eller verka störande på lönesättningen i förhandlingarna. Det är min bedömning.
Vad gäller utrymmet konstaterar jag att det nya utrymmet alltid går att hantera i det nya, sunda systemet, den avgiftsfinansierade försäkringsmodellen. Problemet är ju vilket utrymme som kommer att finnas när vi har alla de gamla åtagandena att hantera -- vi har här hört att ingen riktigt vet det. Det lär vi få brottas med i olika vändor framöver.
Jesper Bengtsson: Jag skall ta upp två saker. Det ena är frågan från Lena Öhrsvik, och det andra är den synpunkt som SAF framförde.
Jag tycker inte att frågan om huruvida man skall få pensionspoäng när man studerar eller är hemma för att vårda barn skall marginaliseras till utbildningspolitik eller socialpolitik. Det är två helt olika frågor. Det handlar om huruvida pensionssystemet på ett rimligt sätt skall gynna, inte missgynna, det faktum att människor behöver och kanske vill fortbilda sig genom livet och i början av yrkesperioden. I det sammanhanget är det samhällsnyttigt att läsa såväl franska och nationalekonomi som hettitiska eller vad som helst. Då kan man inte heller säga att det av ekonomiska skäl är fel att frångå principen att pensionen skall motsvara det som har erlagts i avgift. Hela diskussionen om en grundnivå är ett avsteg från det. Det finns flera andra avsteg, som kanske inte är nationalekonomiskt försvarbara, men som är försvarbara av andra skäl, t.ex. rättviseskäl.
På Lena Öhrsviks fråga vill jag svara ja; jag tror att det kunde vara rimligt med avgifter över tak.
Jeanette Larsson: Jag skall också försöka svara på Lena Öhrsviks fråga om avgifter. Jag förstod inte riktigt vad hon menade med avgifter över tak. Det finns ju med i förslaget. Man skall komma ihåg att det än så länge inte har fördelats några pengar, och vi kan inte föreslå att de skall fördelas hur som helst.
Det sades att det går att förbättra studiefinansieringssystemet och därmed lösa frågan om pensioner. Ja, det kanske är möjligt, men det går ju åt fel håll, och det blir hela tiden försämringar. Men omfördelningar bland de samhälleliga nyttigheterna kanske kan vara något att tänka på för att även möjliggöra studier i pensionshänseende.
När det gäller avgifter över taket, kanske man skall lägga tillbaka dem till pensionssystemet som sådant för att betala för de studieår som det kostar.
Jörgen Olsson: Jag begärde ordet för att kommentera frågan om vård av barn och det undantag från livsinkomstprincipen som utredningen har föreslagit och som SACO ställer sig bakom. Däremot ställer vi oss inte bakom själva den tekniska konstruktion som utredningen har presenterat. Vi tycker att den är krånglig. Det finns bättre förslag.
SACO har utarbetat ett förslag som vi tycker är utomordentligt mycket bättre, enklare och troligtvis också billigare. Där är utgångspunkten den nuvarande lagen om rätt till ledighet för vård av barn. Den säger att en förälder har rätt att vara helt ledig till dess att barnet är 1,5 år. Så länge skulle utredningens förslag kunna användas för pensionsgrundande inkomst. Men från det att barnet är 1,5 år och till dess det är 8 år föreslår vi en utfyllnad med 25 % på den inkomst som individen har. Man har nämligen rätt att vara ledig 25 % för vård av barn, tills barnet är 8 år. Då kan vi samordna dagens lagstiftning med pensionssystemet och behöver inte krångla till det på något sätt.
Det här skulle också innebära att föräldrarna kan dela på pensionsrätten för vård av barn under resp. kalenderår. Utredningen säger att det inte skall vara möjligt. Men vi måste än en gång tänka på vilka signaler vi ger ut i samhället. Vi var inne på det när det gällde studierna. I det här fallet gäller det vem i familjen som skall vara hemma och vårda barn, om det är mannen eller kvinnan. Vi måste på alla sätt underlätta delad vårdnad för att både man och kvinna skall kunna vara hemma med barn. Det finns då ingen anledning att föräldrarna inte kan dela på åren, utan de skall kunna dela på pensionsrätten för vård av barn under resp. kalenderår.
Jan Herin:Jag vill bara kort kommentera två saker. För att avsluta diskussionen om avstegen från principen att avgifter och förmåner skall vara klart kopplade till varandra, ställer jag frågan: Varför skall man gynna studier, vård av barn osv. först efter pensionsåldern? Det är alltså ett 40 år fördröjt barnbidrag och studiebidrag. Den frågan måste få ett svar.
K G Scherman säger att det här förslaget i dess helhet -- både det gamla ATP, som vi nu går ur, och det nya ålderspensionssystemet -- icke förvärrar kostnaderna för pensionssystemet. Han menar snarare att det förbättrar det. I jämförelse med vad? Ja, utredningen har tagit ett ATP där man skriver upp inkomsttaket. Det är alltså problem när det gäller vad man skall jämföra med, men jag kan hålla med om att det i runda tal inte förvärrar det läge vi har.
Problemet är att vi om 10--15 år, som framgår av flera tabeller, har ett underskott på 60 miljarder i hela pensionssystemet. Varför diskuteras i andra utredningar eventuella höjningar av egenavgiften till förtidspension och sådant därför att det är nödvändigt att det kommer in mer pengar på grund av att systemet inte går ihop? Samtidigt vet vi hur de offentliga finanserna ser ut. Det är mot den bakgrunden som man på något sätt fritar kanske 12 % av BNP från besparingar framöver, när vi har ett enormt stort offentligt underskott och vi inte kommer ifrån kravet att minska det.
Det är med det perspektivet som jag har tagit upp frågan om vi går in på en för hög pensionsnivå. Samtidigt som jag säger detta vet jag att pensionsnivån i det nya systemet anpassar sig till tillväxten, när vi väl har vuxit in i det långt in på 2000-talet. Men vi håller på att ta oss ur det gamla ATP-systemet, och det finns en del undantag från pensionsprincipen som kostar pengar.
Det är alltså ett stort underskott i hela vårt pensionssystem som vi lägger över på statsbudgeten.
Bo E Carlsson: Jag hoppas att jag förstod Arne Janssons fråga rätt, nämligen om det här förslaget innebär ändrade kostnadsrelationer mellan företag med en höglöneprofil och företag med en låglöneprofil och att det då eventuellt kan ha konkurrenskonsekvenser. Det är klart att det är så. Eftersom egenavgiften bara tas ut på inkomster under förmånstaket, kan man säga att det ändrar kostnadsrelationerna.
Nu har vi svårt att se det här som något speciellt stort problem. Vi har förordat en övergång till ett avgiftsbaserat system och mer direkta band mellan förmåner och avgifter. Pensionsarbetsgruppens förslag innebär inte att man går vägen fullt ut, eftersom vi har kvar en avgift på 9,25 % och en skatt utöver 7,5 basbelopp. Men det är ett steg åt rätt håll, enligt vår uppfattning, och vi har alltså svårt att se det steget som något problem. Eventuellt leder det till att företagen ökar sin efterfrågan på högutbildad arbetskraft, och det är i så fall samhällsekonomiskt positivt.
Ordföranden: Jag beklagar att vi har dragit över tiden, men det var viktigt att fullgöra detta pass. De som har aktualiserat framför allt handikappfrågor kommer att få svar efter lunch.
Ordföranden: Då återupptar vi de något fördröjda förhandlingarna. Under eftermiddagen hade vi tänkt att diskutera den flexibla pensionsåldern, dvs. att vi inte längre har en fixerad pensionsålder, och övergången från det aktiva arbetet till pensioneringen. Vidare tänkte vi diskutera grundtryggheten, garantipensionen och övergångsreglerna. Det vore kanske lämpligt om vi kunde ta dem i ett svep.
Jag vill också nämna att jag har fått ett fax från någon som med stort intresse har tagit del av debatten. Den personen tycker att vi har talat mycket om hur man slutar arbetslivet. Han menar att vi skulle ta hänsyn till att många akademiker har ett arbete som också är jobbigt, men på ett annat sätt än de som har kroppsarbete. Han undrar hur det är tänkt att transfereringarna av pengar skall ske mellan olika generationsgrupper. Vi kommer ju in på finansieringen nu också. Han undrar om dagens 40-talistgrupper skall följa det gamla ATP-systemet eller hur de skall räknas in i ett nytt. Det handlar ju om övergångsreglerna. Vederbörande kan nog få svar på många av de här frågorna under eftermiddagens debatt. Det är ju mycket roligt att vi får direkta propåer till vår utfrågning.
Om vi ser till flexibel pensionsålder, grundtrygghet och övergångsregler finns det frågor från ett par håll.
Bengt Lindqvist: Det finns ett alldeles speciellt problem för de människor som blir handikappade eller som har ett handikapp med sig från ungdomen eller barndomen. Det är frågan om hur det nya systemet fungerar utifrån ett handikapperspektiv. Jag tycker att det är dags att ge handikapprörelsens representanter möjlighet att värdera detta. Det gäller då litet grand om hur livsinkomstprincipen, den garantipension som är föreslagen och den flexibla pensionsåldern slår för de handikappade. Det vore intressant att höra.
Margareta Persson: Jag är glad att vi fick komma in. Vi har synpunkter på pensionssystemet i stort. De rör inte bara de direkta frågor som Bengt Lindqvist ställde. Människor som blir sjuka, har funktionsnedsättningar och/eller blir förtidspensionerade finns egentligen inte riktigt med i det här systemet.
Det system vi har sett är ett robust system, som alla säger. Men det är inte så svårt att göra ett system robust om man tar bort alla de personer som kostar och vilkas ålderspension man inte kan planera för. Vi upplever att man nu har tagit bort förtidspensionerna ur det här systemet. Man har lyft ur dem och lämnat dem till en ny utredning men behållit de pengar som i dag delvis finansierar förtidspensionerna. Över hälften av förtidspensionerna finansieras i dag av ATP-systemet.
Efter den här övergångstiden kommer hela förtidspensionen att läggas på statsbudgeten eller på något nytt system som ingen vet vad det blir. I dag har man sin finansiering delvis genom olika avgifter. Avgifterna behåller man för att finansiera ålderspensionerna. Man lämnar förtidspensionerna helt ofinansierade. Jag tycker att det känns märkligt att man då säger att man har skapat ett robust system. Det är robust för dem som kan bli gamla och som kan jobba ändå tills de blir pensionärer, men det är inte robust för den som blir sjuk eller förtidspensionerad.
Jag tycker att det är obehagligt att man sätter just förtidspensionärerna i skottgluggen. Det är de som kommer att bli direkt beroende av hur statsbudgeten ser ut. Vi hörde ju på förmiddagen hur en ekonom använde ord som: Vad skall vi göra med de grupper som det är synd om?
Det är precis den rädslan vi har. Det nya systemet är robust för alla som blir ålderspensionärer. Men man lämnar förtidspensionerna ofinansierade och låter förtidspensionärerna vänta. Då kommer man att peta i just den gruppen varje gång man skall göra en statsbudget. De som har sin pension tryggad kommer kanske att undra om man verkligen skall håva upp mer avgifter och skatter för att klara den här finansieringen.
Man lämnar de kommande förtidspensionärerna i en oerhört osäker situation. Vem skall betala de 35 miljarder som förtidspensionerna kostar? Är det nya skatter och nya avgifter? Eller, vilket antyds mycket tydligt, skall man sänka nivåerna eller dra ner på antalet förtidspensionerade?
Drar man ner på antalet skall de ändå få sin försörjning på något sätt. Förmodligen kommer inte alla att bli rehabiliterade. De måste ändå försörjas av samhället. Då är vi tillbaka till vad statsbudgeten ändå måste betala.
Vi känner en väldig oro för att man lämnar den här gruppen utan att säga någonting om finansieringen. Vi har inga synpunkter på om det är bättre att lämna pensionerna till sjukförsäkringssystemet. Det är möjligt att det är det, men man kan inte lämna finansieringen utanför. Då måste jag också påpeka att Sjuk- och arbetsskadeberedningen ju skall titta på möjligheten att eventuellt lägga ut det hela på arbetsmarknadens parter eller helt på privata händer. Skall man lämna ut framtidens förtidspensioner till andra intressenter än det offentliga systemet? Det är också en intressant fråga. Det har vi invändningar mot. Vi känner en stark oro för det.
Förtidspensionerna ingår i dagens ålderspensionssystem. Men nu gör man det mycket enkelt för sig och kallar systemet robust genom att putta ut den del som man inte tycker är tillräckligt intressant eller angelägen för majoriteten av befolkningen.
Då är det viktigt att man inte sänker nivåerna. Risken är ju att man sänker nivåerna om det blir den vanliga statsbudgeten som skall finansiera detta. Redan i dag lever förtidspensionärerna betydligt sämre än människor i samma ålder trots att man kanske är familjeförsörjare. Vi hyser en mycket stor oro för detta. Jag hoppas att kunna få återkomma senare när det gäller detaljfrågor.
Birgitta Dahl: Jag kan förstå dessa synpunkter. Jag tycker att det är angeläget att informera om det beslut som vi har fattat om hur vi bör gå vidare i arbetet. Vi anser -- det kom vår partistyrelse fram till för några dagar sedan -- att man behöver göra en samlad bedömning av det slag som inte bara Margareta Persson, utan även flera andra, har efterlyst innan man slutligt låser systemet.
Om det är möjligt bör man nu i vår fatta beslut om de principer som många är överens om. Det gäller bl.a. de partier som har ingått den här överenskommelsen. Det innebär att vi skall ha en allmän obligatorisk tilläggspension som bygger på livsinkomstprincipen och inkomstbortfallsprincipen. Det bör vi kunna lägga fast i vår. Vi skall nu föra fortsatta samtal om det.
Vi skall fortsätta att diskutera alla de frågor där det har funnits inte bara oroande utan också mycket konstruktiva synpunkter i de remisser som har kommit in. Det gäller också de frågor som har diskuterats i den offentliga debatten. Vi anser att vi skall fatta ett slutligt beslut först sedan vi har vägt samman dessa synpunkter och har ett begrepp om hur stora de totala kostnaderna är och hur vi vill finansiera dem i ett sammanvävt system med ålderspension, förtidspension och sjuk- och arbetsskadeförsäkring. Det bör kunna ske under nästa budgetår för att träda i kraft den 1 januari 1996. Det är innebörden av det beslut som vi har fattat.
Därför är vi mycket intresserade av att redan nu under dagens överläggning och även i det fortsatta arbetet få konstruktiva synpunkter från alla er som är berörda. Jag är övertygad om att de andra partierna också är intresserade av detta. Vi har inte sagt att vi skall fatta ett beslut om en del av det totala socialförsäkringssystemet utan att veta vad som skall hända med resten.
Margit Gennser: Man är alltid tvingad att dela upp ett problem i vissa delproblem. Ålderspensionssystemet var stort nog. Förtidspensioneringen är en mycket tung ekonomisk belastning på nuvarande statsbudget och på alla pensionssystem. Det beror nog på att man inte har sett upp i tid så att förtidspensioneringen har fått täcka in kostnader för dem som den faktiskt var gjord för. Man har fått en blandning av medicinska skäl och arbetsmarknadsskäl. Det var värre i slutet på 70-talet och i början på 80-talet.
Det finns mycket som man kan göra åt systemen. Det behövs en ordentlig omstruktureringstid så att vi verkligen kan ta hand om dem som Margareta Persson, med rätta, är orolig för. Det har vi i Pensionsarbetsgruppen egentligen gjort. Vi använder oss av AP-fonderna för att klara av förtidspensionerna under en så långt tid som 5--7 år. Då kan man ändra det som har gått fel. Det kan vara allt från fel regler både i stort och smått till felaktiga attityder ute på arbetsplatserna, felaktiga signaler från företagare, fack, enskilda och politiker. Jag tror att vi kan ta åt oss en del tadel allihop. Men det var inte därför jag begärde ordet.
Vi var inne på flexibilitet i pensionssystemet. Jag skulle vilja ställa några frågor. En gäller pensionsåldern. Vi har fått nya siffror från SCB. Där kan man se att vi nu blir ytterligare äldre. Glädjande nog är det männen som blir äldre nu. Antalet levnadsår efter pensioneringen har i genomsnitt ökat från 14 till 14,6, om jag minns rätt. Vi talar hela tiden om att vi behöver tidigare och tidigare pensionering, men vi blir äldre och äldre. Samtidigt vill vi ha bra nivåer på pensionen. Jag förstår inte riktigt hur det skall gå ihop.
Därför vill jag fråga Riksförsäkringsverket, arbetsgivarna och arbetstagarorganisationerna om man inte borde ha haft en höjd pensionsålder som norm i stället för en sänkt pensionsålder.
Den andra frågan gäller premiereservsystemet. Det är ju tänkt att det skall ge en flexibilitet. Man skall kunna ta ut premiereservförsäkringen mycket tidigare. Det kommer ju att dröja ett tag innan den är i full gång. Jag skulle vilja ha två synpunkter på det systemet. I utredningen har man räknat med en realränta som motsvarar tillväxten. Är det optimistiskt eller pessimistiskt eller är det enligt någon god säkerhetsprincip?
Vi har föreslagit att Riksförsäkringsverket skall ha en nyckelroll i premiereservsystemet. Finns det fördelar och nackdelar med detta? Den sista frågan bör väl gå till Försäkringsförbundet och Riksförsäkringsverket. De är ju möjligen parter i målet.
K G Scherman: Vi tycker som bekant att pensionsåldern behöver höjas. Det har vi framfört senast i samband med yttrandet över Pensionsberedningens förslag. Nu har denna beredning på ett elegant sätt löst det problemet genom att definiera om det litet. På det sättet har man fått möjligheten att välja mellan sänkt pension eller höjd pensionsålder. Det sker dessutom automatiskt. Det är bra, och det kommer att fungera i det långsiktiga systemet.
Men det nuvarande ATP-systemet har en stor inverkan på den totala ekonomin under många år ännu. Det är en del av orsaken till varför man måste höja säkerheten i AP-fonderna genom att minska avtrappningen i början.
När det gäller premiereservsystemet var den första delfrågan om realräntan motsvarar tillväxten. I många sammanhang när vi har diskuterat våra skrifter och framställningar i detta ämne har jag lärt mig att det handlar om någonting som kallas för nationalekonomins gyllene regel. Den leder till överensstämmelse mellan realränta och tillväxt på mycket lång sikt och i genomsnitt. Det skulle ju då vara den säkrast möjliga prognosen, men man får naturligtvis ha ganska stort tålamod eftersom detta gäller på mycket lång sikt.
Sedan gällde frågan om RFV som skulle ha en nyckelroll. Låt mig till att börja med säga att vi gärna tar på oss den nyckelrollen. Det är frågan om att hantera bl.a. utjämningsfunktioner o.d. Jag tänker på detta med kvinnor och män osv. Det är väl förmodligen så att vi måste ha någon som håller ihop detta. Då är det nog också så, enligt någon annan gyllene regel, att skall man ha monopol är det bättre med ett offentligt än ett privat.
Bengt von Bahr: När det gäller valet av ränta i analyserna och kalkylerna tycker jag att det är ganska riktigt att man skall ta tillväxten som real ränta. Man kanske dessutom borde ta till en viss säkerhetsmarginal. Enligt de principer som man har räknat med här använder man sig av befolkningsdödligheten när man bestämmer delningstalen. Man försöker sig inte alls på någon prognos för den framtida dödligheten och eventuell förlängning av de framtida förväntade livslängderna. Därför tror jag att det är befogat att vara mycket försiktig när det gäller ränteantagandet när man bestämmer delningstalen.
Vi var inne på detta med flexibel pensionsålder och sådana saker också. Då kan man konstatera att i de lösningar som vi har inom privatförsäkringarna finns det stor flexibilitet när det gäller att välja inte bara pensionsåldern utan också på vilket sätt man vill ta ut pensionen, om man vill ha efterlevandeskydd kombinerat med ålderspension osv. Där finns det goda möjligheter till flexibilitet och fritt val.
Olov Hertzman: När det sedan gäller frågan om Riksförsäkringsverkets roll snuddade jag vid den i mitt förra inlägg. Jag vill gärna anknyta till det motiv som anförs i arbetsgruppens betänkande för att hantera den här s.k. försäkringsrisken. En försäkring är ju hantering av två risker. Dels är det hanteringen av försäkringsrisken, dels hanteringen av den finansiella risken eller kapitalförvaltningen som man också kallar den för. Båda dessa risker är vanliga försäkringsbolag vana att hantera.
Då ligger det, enligt vad jag förstår, i formuleringen i betänkandet något slags utjämningstanke bakom förslaget att försäkringsrisken skall hanteras centralt av Riksförsäkringsverket, som skall "slussa över" arvsvinster mellan de olika kapitalförvaltarna. På så sätt förutsätts Riksförsäkringsverket ha en utjämnande roll.
Vi har tittat närmare på detta och kommit fram till att man knappast kan anföra något försäkringsmatematiskt skäl till att den försäkringsmässiga risken skall läggas centralt, när man samtidigt har valt att lägga ut de finansiella riskerna, kapitalförvaltningen, på olika håll.
Det är väl kanske inte så konstigt att man har gjort det här antagandet i förstone, men vår analys visar att risken för negativa urvalsfenomen i själva verket är obetydlig. Kanske har man föreställt sig att de som har haft ett slitsamt liv med en tidig dödlighet skulle drabbas om deras försäkringar hamnade hos speciella bolag eller enheter. Så är inte alls fallet. De kommer snarare bättre ut ekonomiskt sett, vilket gör att man snart får en utjämning.
Det som förmodligen är det bakomliggande skälet till det förslaget skulle alltså inte vara ett bärande skäl. Till detta kommer det som också står i betänkandet, nämligen att man skulle behöva en särskild lagstiftning och att man skulle behöva skapa särskilda placeringsregler, vilket jag nämnde tidigare. Man kommer enklare fram till det uppsatta målet om man väljer den befintliga infrastrukturen. Den står ju under stark tillsyn, så där finns inget riskmoment.
Björn Rosengren: Jag vill svara på några av de frågor som jag har fått.
En fråga gällde höjd pensionsålder, om jag uppfattade det rätt. Låt mig först konstatera att det pensionsförslag som vi nu debatterar har utformats så att det i princip är "billigare" än ATP-systemet. Det beror på att man i princip måste jobba längre än man gjorde tidigare för att få ut en pension på samma nivå. I förslaget ligger alltså en höjd pensionsålder. Det är bara ärligt att säga att man i riksdagen inte har lyckats driva igenom en högre pensionsålder. Det har man i stället fixat genom ett förslag som leder till att man måste jobba till 66--67 års ålder om man vill få samma pensionsnivå, samma tilläggstal etc.
Sammanfattningsvis kan man säga att skillnaden gentemot det gamla ATP-systemet är att med det visste man ungefär vilken pensionsnivå man skulle få. I dag vet man inte riktigt det; det är mer kopplat till samhällsekonomin. Därtill kommer att man måste jobba mycket längre för att få det något så när bra. Detta tycker jag är en bra sammanfattning.
Men jag vill också säga att jag tycker att det är rimligt att höja pensionsåldern. Det hade varit klarare och renare att deklarera att vi behöver en högre pensionsålder generellt, sett i perspektivet att befolkningen är friskare, lever längre, osv. Det hade varit naturligare än att dölja det i systemet. Det kanske inte har varit meningen att göra det, men jag vill klart och tydligt säga att det är vad man gör. Om man skall nå den pensionsnivå som man hade tidigare måste man jobba längre.
Jag vill be att min kollega, Jan Erik Nyberg, fortsätter att besvara frågan.
Jan Erik Nyberg: Det verkliga pensionsåldersproblemet i förslaget är ju inte att man gör det litet förmånligare att jobba efter 65 för den som vill, utan att man praktiskt taget inte har någon flexibilitet nedåt. Bl.a. föreslås ju att delpensionen skall avskaffas.
Det är alldeles uppenbart att delpensionen i nuvarande system faktiskt fungerar som ett alternativ till förtidspension för väldigt många människor. Man kan därför inte frikoppla diskussionen om förtidspensionen från den om ålderspensionen i det här sammanhanget. Om man gör systemet inflexibelt nedåt, gör förtida uttag ännu oförmånligare än i dag och avskaffar delpensionen, skapar man därigenom ett kraftigt ökat tryck på förtidspensionssystemet.
Det är förtidspensionerna som är det verkliga pensionsåldersproblemet i dag. Vi har under de senaste tio åren fått 100 000 fler förtidspensionärer, och det under en period när svenska folket av alla undersökningar att döma har blivit friskare, mer långlivat och ungdomligare i hög ålder. Då är frågan: Var ligger felet? Man bör nog kanske säga att arbetslivet förmodligen har blivit hårdare.
På vissa håll -- både bland fackliga företrädare och bland arbetsgivare -- finns en benägenhet att säga: I vårt företag klarar ingen att jobba längre än till 59 år. Sedan rycker man på axlarna och överlåter åt skattebetalarna att subventionera verksamheten genom att ta hand om dessa 59--60-åringar som företaget naturligtvis självt borde ta hand om.
Maud Björnemalm: Björn Rosengren sade att vi blir friskare och lever längre, vilket är riktigt. På grund av det kan han tänka sig en höjd pensionsålder. Men då kan Björn Rosengren kanske också lösa det här problemet: Vi orkar alltså inte arbeta längre än till 59--60 års ålder, trots att vi lever längre och är friskare. Hur får man den ekvationen att gå ihop?
Ordföranden: Lyckas du lösa det, är det inte dåligt!
Björn Rosengren: Även den frågan skall jag lyckas lösa! Svaret är att vi måste ha större flexibilitet. Det är ju inte så att alla människor är "slut" vid 59 år och saknar arbetsförmåga. De flesta har trots allt arbetsförmåga ända till 65--67 år.
Problemet med förslaget är att det inte har någon flexibilitet: Om jag går vid 61 får jag 40 %, tror jag. Om jag går vid 67 eller 70--71 år tror jag att jag får 100--105 %. Detta gör att systemet blir omöjligt.
Än en gång: Arbetsmarknaden har en oerhörd flexibilitet, och det innebär att många av oss kommer att kunna jobba till 70 år, en del till 67 och några kanske bara till 60--62. Då krävs system som är flexibla. Det kan ju vara så att jag inte klarar av ett visst jobb och därför blir förtidspensionerad. Men jag kanske klarar av många andra jobb, och därför måste samhället ha instrument som kan göra att jag får de jobben. Man måste också ha en flexibilitet i pensionssystemet som gör det möjligt att jobba halvtid, trekvartstid eller kvartstid och inte bara bli utslagen, som man blir med det system som ni har redovisat.
Maud Björnemalm: Det innebär att du anser att vi skall behålla delpensionen. Med en flexibel pensionsålder blir det ju annars fråga om ett förtida uttag.
Björn Rosengren: Ja, jag anser att man skall behålla delpensionen. Den finansierar sig själv genom att man kraftigt avlastar förtidspensionssystemet.
Ordföranden: När det gäller pensionsåldern måste vi säga att utskottet har uttalat sig för en högre pensionsålder. Men vi får erkänna att vi inte antog det förslag som låg på bordet, därför att den arbetsmarknadssituation som råder gjorde att vi inte ansåg oss kunna göra det för tillfället. Det finns dock en lösning på sikt för den här frågan.
Tore Lidbom: Detta liknar den diskussion som vi hade före lunch om rörlig pensionsålder och förtidspensionerna. Detta är ett av de områden som har diskuterats mest inom LO. Många tycker att det har varit en väldigt stor brist att vi inte har kunnat ta ställning till utformningen av framtidens förtidspensionssystem samtidigt som vi har tagit ställning till hur ålderspensionssystemet skall se ut. Det är klart att det hade varit absolut bäst om vi hade kunnat göra det, eftersom systemen hänger så väldigt nära ihop.
LO har trots allt sagt okej. Vi är med på att förtidspensionerna skiljs från ålderspensionerna. Det är något som vi gett uttryck för även innan Pensionsarbetsgruppens förslag lades fram. Vi tycker att förtidspensionerna hör närmare ihop med sjuk- och arbetsskadeförsäkring, rehabiliteringsarbete, osv. I princip delar vi alltså Pensionsarbetsgruppens förslag på den här punkten.
Vi har sagt att vi återkommer med synpunkter på det framtida förtidspensionssystemet när det finns ett förslag på hur det skall se ut. Det gäller både angående vilka nivåer framtidens förtidspensioner skall ha och enligt vilka kriterier och principer man skall kunna beviljas förtidspension. Det senare är kanske ännu viktigare, så att det inte blir en begränsning i förhållande till i dag.
Litet av det som finns uttryckt i Pensionsarbetsgruppens förslag kring förtidspensionerna framöver inger stor oro. Man har gett uttryck för en del synpunkter, men det är onödigt eftersom man samtidigt säger att det inte är något förslag till framtida förtidspensionssystem och att det är andra som skall utreda det. Men vi återkommer alltså med synpunkter på hur förtidspensionssystemet bör se ut när det finns ett förslag.
Höjd pensionsålder har ju diskuterats länge. Hos oss förstår vi inte riktigt vad man pratar om. Visst är vi med på en höjd reell pensionsålder. Alla krafter måste sättas in så att folk orkar jobba kvar i första hand till den pensionsålder vi har i dag. Det är ju där vi har problemet. Det är därför frågan om rörlig pensionsålder blir så väldigt komplicerad för oss; vissa upplever att de inte klarar av att jobba till 65. Det är där krafterna måste sättas in.
Som Björn Rosengren sade kanske vissa personer mycket väl orkar jobba kvar till 66--67 år utan problem. En del kanske orkar med halvtid fram till dess, andra måste kanske gå vid 63--64 och några kanske måste sluta vid 60. Vi upplever inte att vi kan införa en generell rättighet för vem som helst, oavsett anledning, att kunna få pension vid 60--61 med förhållandevis förmånliga villkor. Vi måste se till att de som får utnyttja den möjligheten är sådana som verkligen behöver det, på grund av att de är utslitna eller är arbetslösa och har svårt att komma tillbaka osv. Vi måste rikta pengarna åt det hållet och inte göra detta till en generell rättighet. Det är så vi har resonerat.
En stor fråga gäller rätten att stå kvar i arbete till 71 år och förändringen i LAS. Vi anser att man även fortsättningsvis måste kunna träffa avtal om pensionsålder för vissa grupper på arbetsmarknaden. Alltså: Ingen förändring i LAS!
Björn Rosengren: I förslaget har man på följande sätt försökt skapa incitament för att människor skall arbeta längre: Man säger att lagen om anställningsskydd måste förändras så att dynamiska effekter uppstår. Det betyder att de som jobbar lättare skall kunna sägas upp och att det inte skall finnas en massa regler som facket skall lägga sig i. På så sätt uppnår man dynamiska effekter. Nu, när folk skall börja pensioneras mellan 65 och 67 år, säger man att det är rimligt med en tryggare anställning. Då stannar folk till 67 år, och därigenom uppstår dynamiska effekter.
Kan ni som har deltagit i själva utredningen förklara detta för mig? Jag har inte förstått själva resonemanget. Det vore jag tacksam för.
Jörgen Olsson: Frågan gällde flexibel pensionsålder, realräntemetoden och premiereservsystemet. Vi i SACO är utomordentligt glada över att man har byggt in principen om flexibel pensionsålder i systemet. I det här läget är det kanske snarare en teknisk fråga om man lägger beräkningsnormen vid 65 år eller vid någon annan ålder. Egentligen har vi alltså ingenting emot att man successivt höjer pensionsåldern, beroende på den demografiska utvecklingen, hälsan och annat.
Men den här diskussionen visar att vi inte kan studera pensionssystemet skilt ifrån de övriga socialförsäkringsdelarna, deltidspension, förtidspension, m.m. Därför var det glädjande att höra Birgitta Dahl säga att man i det socialdemokratiska partiet tar det förslag som SACO har lagt på allvar. Det går ut på att det nu krävs en samordning och översyn av hela socialförsäkringssystemet.
Förhoppningsvis innebär detta också att det finns en dialog mellan de politiska partierna och arbetsmarknadens parter. Det skulle vara glädjande om övriga partier som har gått in i den här överenskommelsen kunde göra samma uttalande.
När det gäller realräntemetoden är det bra att man nu har ett realindexerat tak och en realindexerad pensionsuppräkning. Det är ganska naturligt att detta läggs på lönen, dvs. på reallöneutvecklingen.
Att man bygger in 2 procentenheter som skall avsättas till premiereservsystemet kan kanske uppfattas som ett skapande av alltför stora administrativa kostnader. Men principen som sådan upplever vi som väldigt positiv. Vi välkomnar därför att man har tagit steget att bygga in åtminstone en liten del av premiereservsystemet i pensionsförslaget -- även om det kan bli litet administrativt krångel.
Jan Herin: Vi har i vårt remissvar argumenterat för höjd pensionsålder mot bakgrund av att hälsotillståndet har förbättrats och att pensionssystemet har ett mycket stort underskott, vilket jag påpekade tidigare. Om en höjning av pensionsåldern med ett år skulle slå igenom och bli effektiv, innebär det en besparing på 7 miljarder på utgiftssidan.
Nu är ju den faktiska pensionsåldern mycket lägre, men då vill jag peka på att ett skäl till det är sättet som vi har utformat vår förtidspension på. Några menar att mellan en tredjedel och hälften av de 410 000 förtidspensionerade har blivit det av arbetsmarknadsskäl. Givetvis finns det de som har förtidspension av högst berättigade skäl, medicinska skäl. Men en mycket stor del har blivit förtidspensionerade på grund av det ekonomiska läget.
Även om man sköter ekonomin och får fart på tillväxten, vilket nu tycks vara för handen, skall vi inte ta det till intäkt för att den effektiva pensionsåldern alltid skall ligga vid 59--60 år. Självfallet måste den höjas. Vi tycker att det nya pensionssystemets möjligheter till flexibel pensionsålder är mycket bra. Man skall inte behålla den gamla delpensionen, som har inneburit pensionering på andras bekostnad och varit oerhört dyr.
Det går att göra förtida uttag till viss del; det nya systemet erbjuder den möjligheten. Då kan man argumentera att man förlorar så mycket, men glöm inte att vi även har avtalspensioner, som kan lägga till en del.
Anders Lönnberg: De nuvarande nivåerna för den som går vid 61 års ålder är ganska låga. Det innebär att trycket mot förtidspensioner och avtalspensioner ökar.
Sjuk- och arbetsskadeutredningen har bl.a. till uppgift att titta närmare på egenavgiftsfinansiering också av förtidspensionssystemet och inte bara av ålderspensioneringen. Men man måste tänka sig för och se vad man väljer bort. Alla de s.k. dynamiska effekterna kommer att riktas mot individer. Samtidigt finns det egentligen inga problem på arbetsplatsnivå, arbetsmiljö o.d., som kan åtgärdas genom t.ex. en differentierad arbetsgivaravgift. En sådan kan inte införas, eftersom allt läggs över på egenavgifter. Man bör alltså tänka sig för. Detta får konsekvenser för möjligheterna att agera aktivt inom andra delsystem.
Hans Svensson: Vi från Försäkringskasseförbundet ställer oss också positiva till tankarna på att öka flexibiliteten i pensionsåldern. Jag tror att det är viktigt, sett utifrån många utgångspunkter, att så sker. Men det är också viktigt att man vet vad man beslutar, och därför är tankarna på att få till stånd en helhetsbedömning oerhört viktiga när det gäller förtidspensionerna, delpensionsförsäkringen och avtalsförsäkringarna. Det är trots allt helheten som är avgörande när individen skall göra sitt val.
En annan sak som är viktig är att man kan lita på de utfästelser som finns när man som individ skall göra sitt val och planera för sin kommande pension. En detalj i förslaget som nu diskuteras är att Pensionsarbetsgruppen förordar en ganska snabb avveckling av delpensionen. Argumentet är att det nya systemet möjliggör ett mer flexibelt uttag av pension än det förra systemet.
Men man ställer då en ganska stor grupp utanför möjligheten att kunna utnyttja det nya systemet fullt ut. För dem som är födda mellan 1940 och 1943 avsätts inga avgifter alls till premiereservsystemet. För dem som är födda mellan 1944 och 1953 avsätts bara ytterst små delar. Det innebär att en ganska stor grupp inte kan använda sig av premiereserven för att kompensera nedtrappning i arbetstid, utan helt och hållet får vända sig till fördelningssystemet i stället.
Den här typen av små effekter måste man uppmärksamma på ett bättre sätt för att inte skapa en flykt till andra delar av försäkringssystemen, där det eventuellt kan finnas ett bättre ekonomiskt utbyte. Jag tror alltså att det är viktigt att ha en större observans på sådana konsekvenser. Vi förordar alltså en flexibel pensionsålder, men den bör införas med viss eftertanke så att det är de kloka stegen man tar.
Lars Söderström: Jag begärde ordet för att kommentera påståendet att delpensionen sannolikt betalar sig själv. Det har jag svårt att tro.
Om vi ser på dagens system, finner vi att det finns tre utgångar för dem som har passerat 60 år: man kan bli förtidspensionerad, man kan göra förtida uttag och man kan ha delpension. Det kan konstateras att förtida uttag används i mycket liten utsträckning. Varför gör den det? Jo, därför att delpension är så mycket bättre, och förtidspension är ännu bättre, om man kan få det av arbetsmarknadsskäl. Förtida uttag får individen själv betala, men det slipper man med de andra systemen.
Flexibilitet är säkert bra, men det kräver ett visst individuellt kostnadsansvar för att man skall känna av de olika alternativens innebörd. Också i betänkandet argumenteras nu för att enbart medicinska skäl skall gälla för förtidspension. Där inför man alltså en kontroll.
Om man, som Björn Rosengren menar, skall ha en delpension utan medicinsk kontroll och utan individuellt kostnadsansvar, är jag övertygad om att det blir en belastning för samhällsekonomin. Skulle man dessutom, i konsekvens med övriga delar av förslaget, börja se till bakomliggande inkomst och generera ålderspensionsrätter vid delpension på den grunden, blir detta oerhört frestande och överutnyttjat. Det kan man nog inte komma ifrån.
Margareta Persson: Min fråga till er som skall besluta om detta sedan är: Hur skall livslöneprincipen klaras? Jag tänkte på vad Anna Hedborg sade före lunch om att den som börjar jobba direkt efter skolan samlar in sina poäng då och kanske slutar litet tidigare, medan den som studerar länge kanske kan jobba längre i slutet av livet.
Men för den som har t.ex. en sjukdom eller en funktionsnedsättning och som kan jobba och inte blir förtidspensionerad är det stopp i båda ändarna. Man måste utbilda sig under en längre tid eftersom det går långsammare, och man orkar inte jobba så länge efter pensionsåldern. Det finns alltså ingen möjlighet att ta igen detta, utan arbetstiden blir kortare och man får leva på en lägre nivå.
När det gäller förtidspensionen tycker jag att det är uppenbart att det finns motstridigheter. Margit Gennser sade något om att vi måste ha ett system som verkligen tar hand om de grupper som vi från handikapprörelsen talar om. Samtidigt påpekar de fackliga organisationerna att trycket på förtidspensioneringarna kommer att öka dramatiskt om man avskaffar delpensionen.
Frågan är då om det egentligen är handikappgrupperna som får betala detta, eftersom man är tvungen att pressa ner nivåerna i förtidspensioneringen för att klara finansieringen. Man har ju inte några pengar till den. Det går ut över de grupper som man egentligen inte vill att det skall drabba, men det blir alltså resultatet.
Man har inte talat om garantinivån här, och det är ju något som också Pensionsarbetsgruppen har lämnat därhän när det gäller förtidspensionerna. Det är väldigt viktigt att veta att det faktiskt finns människor som lever hela sitt liv på en förtidspension. De skall inte behöva leva med en så otroligt mycket lägre levnadsstandard än andra i samma ålder, vilket de många gånger får göra i dag.
Kan man verkligen gå till beslut i riksdagen i vår när man inte har rett ut förtidspensionernas koppling till hela systemet och dess finansiering? Jag förstår inte hur man kan gå till beslut i frågan.
Nils Henrik Schager: Det har med rätta påpekats att den allmänna ålderspensionen bara kan bedömas kopplad till övriga delar av socialförsäkringssystemet. Vi har också fått exempel på viktiga delar av det som kräver beslut.
Något som kanske är lika viktigt men som inte har tagits upp så tydligt här, även om det har nämnts, är att detta har en koppling också i en annan ände, där det finns substitut: avtalslösningarna. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att om diskrepanser uppstår i systemet så finns det mycket väl utvecklade avtalssystem som på ett eller annat sätt förmodligen kommer att tränga in i lösningarna här. Det är viktigt att minnas när man skall ta ställning till olika punkter, t.ex. frågan om den flexibla pensionsåldern.
Jag instämmer med min kollega från LO i att det vore väldigt olyckligt om man gick in och upphävde rätten att göra kopplingar till en bestämd pensionsålder i kollektivavtalen, bl.a. därför att en mängd avtalspensioner också är kopplade till detta.
Jag vill dock bara påpeka att det på det statliga området finns grupper med mycket speciella arbetsförhållanden i detta avseende. Det är inte alldeles lätt att utgå från att man kan ha en individuell rätt att bryta den typen av arbetsorganisation som ligger kopplad till de avtalade pensionsåldrarna.
Jag skall kommentera premiereserven något. I vårt remissvar har vi sagt -- och jag tycker nog att diskussionen här i dag snarast har understrukit relevansen i det påpekandet -- att premiereserven egentligen är ett något onaturligt inslag i det obligatoriska fördelningssystemet. Vi tror att behovet bättre skulle kunna tillgodoses av andra delar av det pensionssystem som inte bara består av obligatoriska tilläggspensioner utan också av avtalspensioner och pensionsförsäkringar.
Olov Hertzman: Jag hade begärt ordet för att få kommentera frågan om övergångsgenerationernas möjligheter att få del av premiereservsystemet. Vi har gjort uträkningar som presenteras i en bilaga till vårt yttrande, och det visade sig att man mycket väl kan avsätta 2 % till premiereservsystemet för nästan alla årgångar fullt ut, från 1937 och framåt. Det behöver inte alls vara så begränsat som arbetsgruppen har föreslagit. Det är alltså tekniska utredningar, som finns bifogade.
Apropå det som sades allra senast kan jag säga att vi väl snarast vill bryta en lans för premiereservsystemet rent generellt. Den enkla anledningen till det är något som inte så många har varit inne på utom arbetsgruppen förstås, nämligen att premiereservsystemet faktiskt är ett stabilare system. Det grundar sig på civilrättsliga förpliktelser för arbetsgivaren. Även om den modell för fördelning som man nu presenterar är tydligare och säkert mer moraliskt förpliktigande för framtida politiker, är frågan ändå ytterst beroende av politiska beslut. Ett icke obetydligt inslag av premiereserv i systemet tror jag gagnar alla.
Ingrid Skeppstedt: Jag har en fråga till Anna Hedborg angående delad pensionsrätt. Möjligheten att dela pensionsrätten mellan makar är i grunden bra, men delningen skall inte göras fifty-fifty. Förslaget innebär att om mannen delar med sig till kvinnan, så reduceras den överförda pensionsrätten med 20 %. Om däremot kvinnan överför pensionsrätt till mannen, så lägger man på 20 %. Detta förklaras med att kvinnor i genomsnitt lever mycket längre. I andra sammanhang brukar man dela lika. Det borde väl gälla här också?
Maud Björnemalm: Jag har en helt annan fråga, men jag ställer den ändå i detta sammanhang. Den är viktig och gäller samhällsekonomin. Det finns en grupp som vi inte har talat om i dag men som också kan komma att ställas utanför pensionssystemet, nämligen invandrarna. Riksdagen har beslutat att det krävs 30 intjänandeår eller 40 års bosättning i Sverige för ålderspension. Det är få invandrare som kommer att kunna uppfylla de villkoren. Vi vet att möjligheterna för invandrarna att komma in på arbetsmarknaden för att där tjäna in sina ATP-poäng är små. Det gäller även under bättre tider än vad vi har i dag.
Hur skall man klara grundtryggheten för dessa människor? Hur skall de kunna få en trygg ålderdom?
Utskottet har i och för sig uppmärksammat frågan. Vi har begärt en utredning av regeringen. I dag är det många gånger kommunernas socialtjänst som får gå in och trygga pensionen för invandrarna.
Jag skulle vilja ställa frågan i första hand till representanterna för Riksförsäkringsverket. Frågan kan inte heller vara okänd för er, och jag undrar hur ni har tänkt lösa de här problemen.
Berith Eriksson: Jag har först en fråga till Anna Hedborg. Den gäller problemet med att orka hänga i på slutet. De som nu har intjänat full pensionsrätt kan välja att ta ut några dagar i veckan och samtidigt vara kvar i systemet. Denna flexibilitet gäller inte för dem som hänger i på slutet, kanske ända upp till 70 år, men som inte har tjänat in full pensionsrätt. Jag vill ha en förklaring till hur ni har tänkt.
Jag har också en kortfattad fråga till Riksförsäkringsverket om de ökade administrativa kostnaderna. Vilka beräkningar har man gjort av de ökade kostnaderna för administration när det gäller premiereserven, delning av pensionsrätten och avtrappningsreglerna?
Min nästa fråga riktar sig till Agneta Kruse. Efter det att det här betänkandet skrevs har medellivslängden ökat enligt SCB. Man har kommit underfund med att framför allt männen lever längre. Det medför ett högre delningstal och en lägre kompensationsnivå. Delningstalet ökar från 14, vilket angavs i betänkandet, till 14,6. Detta medför 2 % mindre i pension på garantinivå. Alltfler människor hamnar under garantinivån. Det belastar statsbudgeten, eftersom pensionen skall vara säkrad. Även det motsatta förhållandet kan inträffa -- att pensionskurvan och lönenivåkurvan möts. Jag önskar ett kortfattat svar på hur ni ser på det här ur samhällsekonomisk synpunkt.
Bengt Lindqvist: Min fråga gäller administrationen totalt sett. Vi har nu talat om eventuella motiv. Vi socialdemokrater tycker att det finns starka motiv för att skjuta på det definitiva beslutet.
Jag vill fråga representanter för Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet om det för er över huvud taget är möjligt att klara av de förändringar som krävs för att ni skall kunna administrera det här systemet fr.o.m. den 1 januari 1995. Går det över huvud taget?
Anna Hedborg: Jag besvarar först frågan hur det kan komma sig att om man överför en krona från en man till en kvinna genom delad pensionsrätt, så blir kronan bara värd 80 öre. Det kan tyckas vara tokigt. Men det är en följd av det faktum att kvinnor lever så mycket längre. Om man inte skulle ha den här regeln skulle det krävas en omfördelning inom systemet så att de som står utanför familjen skulle få vara med och betala. De som inte har någon att dela med skulle med andra ord tvingas delta i betalningen. Den samlade kostnaden för delningen skulle bli högre om man inte gjorde en omräkning.
Nu har vi dess bättre fått höra att männen lever allt längre. Då blir det också mera jämnt. På den punkten får vi hoppas på utvecklingen. Effekten kan bli en delning krona för krona.
Jag fick också en fråga om vad som gäller för dem som hänger i på slutet och som inte tycker sig ha möjlighet att gå ner i tjänst. Ett viktigt skäl till att vi har varit så pass försäkringsmässiga i det här avseendet är att vi inte skall behöva lägga oss i hur folk gör. Man skall få välja att göra precis som man vill. Man får ta ut pension och arbeta i en proportion som man själv bestämmer. Om man inte har samlat ihop tillräckligt mycket, har man förstås inte mycket att ta ut. Det är sant. Men om man fortsätter att arbeta efter 65 års ålder så händer det ganska mycket med pensionen, även om man skulle gå ner litet i tid och ta ut en del av pensionen. Det finns en ganska stor möjlighet att "arbeta in" en högre ålderspension genom att till en del arbeta efter 65 års ålder.
Några av skälen till den försäkringsmässiga utformningen är att flexibiliteten inte skall leda till en mycket komplicerad ordning och till att kostnaderna i systemet ökar. Om man vill kan man ta ut pension från 61 års ålder och ändå "arbeta in" ytterligare. Man får då en mycket stor inkomst under ett par år på bekostnad av en lägre pension senare.
Agneta Kruse: Jag har fått en fråga av Berith Eriksson som framför allt gällde den ökade livslängden. Det är otvivelaktigt så att med en ökad livslängd blir pensionsåren dyrare om man håller fast vid en given pensionsålder. Såvitt jag förstår finns det ingen väg att komma runt det problemet. Frågan är då vem som skall betala. Jag anser att Pensionsarbetsgruppens förslag innebär en ganska elegant lösning på problemet med att vi har en åldrande befolkning. Lösningen utgörs av beräkningen med delningstalen. Det löser de flesta problem förknippade med de befolkningsmässiga förändringar som vi ser framför oss, men det löser inte alla. Det är helt riktigt att om livslängden ökar ytterligare jämfört med de antaganden som gjordes i samband med de första beräkningarna, så kommer det att bli dyrare. Om vi håller fast vid en given avgiftssats trots att vi vet att befolkningen kommer att leva längre, så blir pensionsnivån naturligtvis lägre.
Frågan gäller bl.a. att allt fler människor hamnar på garantinivån. Om fler människor hamnar på garantinivån så beror det kanske inte bara på att de lever längre utan också på att vi inte har tagit hänsyn till tillväxten i våra beräkningar. Faktum kvarstår: Ökad livslängd betyder att vi måste spara mera till vår pension, om vi inte tror att någon annan vill betala för ökningen.
K G Scherman: Jag har uppfattat att jag har fått tre frågor. Maud Björnemalm ställde en fråga om invandrarnas situation. Vi var inne på den frågan tidigare. En stor del av invandrarna får en jämförelsevis mindre förmånlig pensionssituation, vilket vi också har pekat på i vårt remissvar. Det hänger samman med det faktum att de flesta invandrarna inte har några pensionsrättigheter med sig.
Nästa fråga gällde vad vi tycker att man skall göra åt det. Mitt svar är att jag inte tror att det finns något alternativ till socialtjänsten. I detta och i andra avseenden i vårt välfärdssystem är avsikten faktiskt att socialtjänsten skall ta upp sådana problem som inte kan lösas med generella system. Det är väl känt varför man valde 40 års bosättning som ett kriterium i folkpensionen. Det kommer vi inte förbi genom nya utredningar. Med de regler som gäller i EES-avtalet får man full exporträtt. Det bedömdes då att vår samhällsekonomi inte klarar av följderna av att man kan komma hit till Sverige under en kortare period och sedan åka härifrån med pensionen. Därmed finns det helt enkelt inget utrymme inom ramen för pensionssystemet. De andra välfärdssystemen får ta vid. Jag tror som sagt inte att ytterligare utredningar skulle komma till någon annan slutsats.
Berith Eriksson frågade om vi har räknat på vad administrationen av delning av pensionsrätt, avtrappningsregler och premiereserv kostar. Svaret på frågan är nej. I vårt yttrande handlar elva sidor om administrationen. Dessa sidor innehåller en uppräkning av de olika administrativa åtgärder, system och lösningar som vi måste ta fram. Vi har inte hunnit med att dessutom få fram dem.
Bengt Lindqvists följdfråga gällde om vi kan klara av att påbörja administrationen den 1 januari 1995. Svaret på den frågan är nej. Vi har i vårt svar angett att om det bedöms vara angeläget, vilket vi i och för sig inte rekommenderar, har vi möjlighet att klara avgiftssidan till den 1 januari 1995 men inte det övriga. Om jag får, fru ordförande, vill jag lägga till att jag hoppas att detta konstaterande inte leder till slutsatsen att man uppfattar att man har fått mera tid för beredning jämfört med vad Pensionsarbetsgruppen har föreslagit. De administrativa insatser som vi har räknat upp på elva sidor låter sig icke pressas ihop på hur kort tid som helst, även om vi skulle få alla resurser vi pekar på. Om beredningsprocessen drar ut längre på tiden på besluts- och lagstiftningssidan, måste man räkna med att man får lägga på ytterligare tid i förhållande till vad vi har sagt när det gäller genomförandet.
Även om det är att gå litet för långt vill jag i detta sammanhang göra en kommentar till resonemangen om principbeslut och vidare beredning kopplat till att man vill samordna. Man får höra att både det ena och det andra skall samordnas innan man kan fatta beslut. Jag kommer då att tänka på den Socialpolitiska samordningsutredningen. Det blev en principproposition, och sedan blev det inte mer.
Hans Svensson: Jag delar K G Schermans inställning att man inte kan klara av hela administrationen fr.o.m. den 1 januari 1995. Ur ett medborgarperspektiv innehåller det nya förslaget många bra detaljer, bl.a. att man skall få årlig information om sin pension. Det innebär dock inte att man med någon exakthet kan få besked om vilken pension man skall få i framtiden, men man får ökad kunskap. Jag tror att det här kommer att leda till att det kommer att ställas krav på ytterligare, kompletterande information när individerna blir vana vid denna service. Det innebär också att vi på kassan bör kunna tillhandahålla information om kompletterande pensionslösningar.
Över huvud taget bör vi kunna ge individen så bra information som möjligt så att denne kan styra och fatta beslut inför sin framtid. Det här är bara en liten detalj av det som finns på de elva sidor som K G Scherman nämnde. Ur trovärdighetssynpunkt tror jag att det är viktigt att det nya systemet sätts i sjön på ett sådant sätt att det fungerar och att det finns ordning och reda i det. Det nya systemet är inte enklare än det gamla. Det kommer att ställa större krav på administrationen. Det ställer krav på ett modernt, bra och effektivt teknikstöd. När ni politiker gör avvägandena om innehållet i pensionssystemet och beaktar de höga tal det rör sig om är det viktigt att ni inte genast tänker i snåla termer på administrationen. Det är viktigt att man ger administrationen en chans att utveckla och bygga upp ett effektivt system från början med en hög grad av funktionalitet. Jag tror att man får igen det i ett längre perspektiv.
Det finns en stor beredskap och ett engagemang från verket och kassorna för att fullgöra denna viktiga funktion gentemot medborgarna. Det gäller också utbetalningssidan men även informationen, vilken jag tror kommer att bli en nyckelfunktion. Den 1 januari 1995 lär dock inte allt kunna vara klart.
Ordföranden: Detta utskott har stor respekt för både verket och kassorna. Vi har ändrat mycket på senare år, och ni har klarat av det. Ni har stor flexibilitet.
Maud Björnemalm: Min fråga vill jag bolla över till representanter för Kommunförbundet. K G Scherman sade att det inte finns något utrymme i pensionssystemet utan att det blir kommunernas socialtjänst som får träda in. Vi vet redan i dag att det finns många kommuner vars socialbidragsbudget till stor del upptas av pensionsutbetalningar till invandrare som inte har någon annan inkomst. Jag skulle vilja ha en reaktion från Kommunförbundet.
Anders Mellberg: Fru ordförande! Vi hade frågan uppe när vi beredde vårt yttrande. Vår bedömning är att pensionssystemet i sig inte leder till ökade socialbidrag i någon större utsträckning. Det är väl snarare en fråga som kanske måste tas upp när man diskuterar bostadsstödet.
Vi har uppmärksammat att i dagens grundskydd finns avtrappningsregler som ger marginaleffekter som i första hand kanske riktar sig till den grupp av invandrare som inte har någon inkomst alls. Vi tycker nog som K G Scherman att vi inte har råd. Man kanske i stället borde mildra marginaleffekterna för dem som har låga inkomster i Sverige. Vi har något belyst avtrappningsreglernas effekt.
Sigge Godin: Jag skulle vilja gå in på frågan när systemet skall sättas i sjön. Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet tycker att man kan klara av avgiftssidan den 1 januari 1995 och resten förmodligen ett år senare. Jag vill fråga de övriga representanterna här hur ni ser på möjligheten att avgifterna sätts i sjön ett år tidigare än systemet som helhet. Man kan inte förneka att det finns en mängd tekniska komplikationer att utreda innan allt är färdigt och skall fungera. Utan att binda upp mig för den här lösningen ser jag en viss poäng i det här. Jag känner en viss oro, precis som Margareta Persson, för hur det skall bli med förtidspensionerna. Vi som utreder den frågan skulle hinna komma en bit på väg och kanske kunna ta hänsyn till den svåra problematiken. Det vore bra om övriga aktörer, framför allt parterna, hade synpunkter på förfarandet att man intecknar avgifter innan man har satt ett system i sjön.
Birgitta Dahl: Jag har en fråga till er som talar om att man skall sätta avgifterna i sjön före systemet i övrigt. Är det meningen att man skall kunna justera avgiftssystemet med tiden? Är det så att man vill komma i gång men att man sedan kan tvingas ändra både volymen och fördelningen mellan socialförsäkringsavgift och egenavgift? Hur skall man annars hantera problemet med att man inte vet hur hela systemet kommer att se ut?
Liselotte Wågö: Fru ordförande! Dess värre har Tore Lidbom avvikit, och jag ville ställa min fråga direkt till honom. Jag avstår därför från den fråga jag hade tänkt ställa om LO:s inställning till förtidspensioner.
K G Scherman: Ordningen att börja med avgifterna är ingenting som vi rekommenderar. Det har jag sagt tidigare, och jag upprepar det igen. Det framgår också av vårt yttrande. Vi tycker att det är en fördel om människor får veta vad de betalar för innan man börjar ta in pengar. Vi har sagt att man kan göra så här rent tekniskt. Det innebär dock att man måste ta ställning till om man vill ha en egenavgift. Det är uppenbart att vi kan klara av att höja arbetsgivaravgifterna till den 1 januari 1995. Det klarar vi av på mycket kortare tid. Det handlar här om egenavgiften. Förutsättningen för att det skall vara möjligt att bryta ut avgiftssystemet är att man tagit ställning till att man vill ha egenavgifter. I annat fall är det inte meningsfullt.
Jan Erik Nyberg: Det är väl egentligen självklart att man skall veta vad man betalar för. Det är en litet konstig tanke att man först skall fastställa avgifterna och sedan fatta beslut om systemet. Från TCO menar vi, vilket framgår av vårt remissyttrande, att för att man skall få kontroll över kostnaderna i samtliga system behöver man inte främst en helhetslösning -- det klarar man nog inte av -- utan en helhetsbedömning av sambanden. Därför kan vi inte riktigt förstå varför det är så bråttom med att fatta ett principbeslut redan i vår. Om kompromissen är så skör att den inte håller över valrörelsen kanske det är bättre att den spricker. Det gäller ett system som behöver hålla i 30, 40 eller 50 år framåt i tiden, och då måste det finnas en stor enighet bakom.
Det finns risk med den bristande flexibiliteten neråt. Den ligger i att man kan lösa problemet på det sätt som Margareta Persson var orolig för, nämligen genom att brutalisera förtidspensioneringen och t.ex. sänka ersättningsnivån i stället för att underlätta en successiv avtrappning. Vi har lagt fram ett förslag till ett delpensionssystem med en bättre kostnadskontroll än det nuvarande systemet. Det system vi föreslår skall inte heller få de effekter i form av att man kanske rent av får bättre ålderspension om man tar delpension som det nuvarande systemet har. Det finns all anledning att återigen understryka att delpension, förtidspension och ålderspension är kommunicerande kärl. Om man täpper till möjligheten att successivt trappa av, får man ett ökat tryck på förtidspensioneringen. Det kan man lösa genom att låta förtidspensioneringen svälla, men då får man ett stort kostnadsproblem. Man kan också brutalisera och försämra villkoren i förtidspensioneringen. Då får man ett socialt problem, inte minst för handikappgrupper m.fl.
Vår slutsats blir att man bör försöka göra en helhetsbedömning och sedan fatta ett väl avvägt principbeslut, som indikerar hur man skall lösa alla frågor. Sedan kan man kanske lösa problemen i de olika delarna var för sig.
Olov Hertzman: Jag vill göra en del kortfattade kommentarer. Vi har gjort beräkningar av huruvida systemet skall kunna sättas i sjön redan den 1 januari 1995. Det kan dock uppenbarligen inte ske i alla delar, men fonderingen till premiereservsystemet kan i varje fall ske från den dagen utan några problem. Det finns färdiga metoder för det.
Vi har naturligtvis förståelse för Riksförsäkringsverkets lista över åtgärder som måste vidtas innan en så stor reform kan träda i kraft. Vi har här förslag till förenklingar i flera avseenden. Det skall vi dock återkomma till i annat sammanhang.
Anders Lönnberg: Fru ordförande! Det är bra med ett europeiskt samarbete på många sätt. Som svar på Sigge Godins fråga tycker jag dock inte att Sverige skall börja tillämpa italienska utredningsmodeller, dvs. att man först fattar ett beslut och sedan tillsätter en utredning för att se om beslutet också går att genomföra. Det har man redan gjort i ett fall beträffande arbetslöshetsförsäkringen. Man har fattat beslut om en avgift. Nu vet man inte riktigt om den går att använda på det här sättet och om man kan genomföra den. Det är faktiskt en form av europeiskt samarbete som vi inte tycker om.
Ordföranden: Tack för detta goda råd till utskottet.
Jan Herin: Det är kanske något överraskande att höra att det inte går att fatta ett beslut om ett system som kan börja fungera den 1 januari 1995. Ur näringslivets synpunkt är det mycket olyckligt om man nu inte skulle kunna fatta ett beslut om ett nytt pensionssystem, vilket man har utrett under så många år. I synnerhet nu när man har fått en bred politisk uppgörelse skulle det skapa trovärdighet i svensk ekonomi om man kunde fatta ett beslut. Men om det finns praktiska problem, så är det så.
Det ter sig något konstigt att fatta beslut om avgifterna innan man har bestämt sig för vad man skall använda dem till -- i synnerhet som vitsen är att det skall bli en koppling mellan avgifter och förmåner. På något sätt måste man hålla ihop dessa två begrepp. Helst skulle vi se att man försökte gå igenom de olika delarna. Det har här nämnts att fonderingen skulle kunna starta. Det kanske finns andra delar som man också skulle kunna pressa fram och hitta en praktisk lösning för. Det är olyckligt om "administratörerna" blir de bromsklossar som fäller systemet. Jag tror att kostnaderna för svensk samhällsekonomi därigenom kan bli mycket stora.
K G Scherman: Jag vill verkligen stryka under vad Jan Herin sade om vilket värde det skulle ha för vårt samhälle att få ett beslut om ett nytt pensionssystem som en bred majoritet står bakom. Det kommer att ha mycket stor betydelse för hela samhället och för pensionssystemet. Jag talar nu inte om att jag allmänt tycker att det är bra med politisk enighet. För att ett socialförsäkringssystem skall fungera på lång sikt har det ett värde i sig att det finns en bred enighet bakom. Jag tror att det även skulle få betydelse för lösandet av de kortsiktiga ekonomiska problemen i vårt land. I det sammanhanget är det viktigt med ett rejält beslut, där man kan förstå vad det innehåller och där man kan se att det finns en bred majoritet bakom.
Jag är litet ledsen om Jan Herin rörde till det när han sade att om vi inte kan administrera systemet från den 1 januari 1995, så skulle det innebära en olägenhet för systemets trovärdighetsskapande effekter. Det trovärdighetsskapande är att man får detta besked och inte att man sätter i gång det hela den 1 januari 1995 eller den 1 januari 1996.
Pontus Wiklund: Jag vill först ge en kommentar till Margareta Persson. Hon är en av dem som har beklagat detta att förtidspensionerna inte är färdiga beträffande regler och framtida finansiering innan vi fattar beslut om ålderspensionssystemet. Som Margareta Persson säkert vet, arbetar redan Sjuk- och arbetsskadeberedningen med de här frågorna.
Om jag förstod Margareta Persson rätt, var hon inne på att man borde ta speciell hänsyn till förvärvsoförmåga, dvs. medfödd oförmåga att försörja sig och kanske också tidiga olycksfall osv. Jag tycker att det är tankar som skall tas upp i Sjuk- och arbetsskadeberedningen. Som har sagts här, är andra förtidspensioner ofta förenade med att man har kvar en viss arbetsförmåga, kanske i ett annat yrke -- det kanske kan kallas yrkesoförmåga.
Jag har en fråga, och det gäller frivilliga inbetalningar till pensionssystemet. Det är många som har önskat att det skulle finnas möjlighet till frivilliga tilläggsinbetalningar till det föreslagna reformerade pensionssystemets premiereservdel. Problemet är, eftersom ett allmänt pensionssystem inte kan eller vill skilja på mäns och kvinnors genomsnittliga livslängd, att det skulle bli en omöjlig konkurrenssituation gentemot privata pensionsförsäkringar på grund av könssegregering. Därför har bl.a. PRO föreslagit att det i stället åter skulle ges möjlighet att nyteckna försäkringar i Riksförsäkringsverkets frivilliga pensionsförsäkring, som tydligen var uppskattad. Nu är det en fråga som många ställer: Kan den försäkringen återupplivas?
Karin Israelsson: I mitt parti lägger vi också stor vikt vid att detta beslut fattas så snart som möjligt och att det som sedan behöver utredas får utredas i särskild ordning.
Agneta Kruse sade att övergångsreglerna är kraftigt underfinansierade, men hon hade inte möjlighet att utveckla det hela. Det vore bra om vi kunde få några ord på vägen.
Sedan vänder jag mig till Riksförsäkringsverket. Jag har läst länsrätternas yttrande, och de förväntar sig mängder av överklaganden mot den årligt utdelade informationen om hur pass hög pension man kan förvänta sig i framtiden. Kommer det i dag in massor av överklaganden mot de intjänandebesked som ges när man fyller 50 år, så att människor ifrågasätter de besked som de får från Riksförsäkringsverket? För mig verkar det nästan som om det är en obefogad oro från länsrätternas sida.
Margareta Persson: Vi håller egentligen med om vad Karin Israelsson säger, dvs. att man i särskild ordning kan utreda alla de speciella regler m.m. som man måste se på när det gäller förtidspensionerna. Det kan ta ett tag. Det är någonting som Sjuk- och arbetsskadeberedningen kan göra.
Vi har gjort invändningar och sagt att man måste se på finansieringen innan man går till beslut. Reglerna kan man ta upp senare. Annars blir det en omöjlig uppgift för den som är ansvarig för rikets finanser, när man plötsligt står där med förtidspensionerna helt ofinansierade. Det är det som vi har pekat på och som vi tycker att man skall se över innan man fattar beslut. Reglerna kan behandlas i nästa utredning.
K G Scherman: Pontus Wiklund frågade om det är möjligt att återuppliva den frivilliga pensionsförsäkringen. Svaret är ja. Den går att återuppliva, och det gör vi gärna.
Den andra frågan gällde risken för överklagande mot den information som vi skulle ge årligen. Som Karin Israelsson också sade, ger vi redan i dag den typen av information till människor. Det har inte kommit in några mera allmänna klagomål eller överklaganden mot den informationen. Jag måste erkänna att jag inte kände till att länsrätterna hade skrivit detta i sitt yttrande. Det är i och för sig en intressant tanke, därför att kopplingen mellan information och myndighetsutövning har uppmärksammats ibland. Men vi har inte diskuterat det eller sett det som något problem. Den information som vi redan i dag skickar ut har alltså inte lett till den typen av problem.
Jan Herin: När det nu anförs skäl för att försena det hela, vill jag bara säga att näringslivet har all beredskap för att ställa upp, så att det här genomförs. Det är oerhört viktigt för svenskt näringsliv att vi får ett robust och hållbart pensionssystem.
Jag vet inte om frågan om växling kommer upp senare, men det har varit en viktig punkt i debatten att näringslivet anser att egenavgifter är bra. Det är för övrigt en metod som tillämpas nere i Europa, att individen själv står för en del av betalningen och gör kostnaden synlig inom pensionssystemet. Vi ställer fullt och fast upp på en växling från arbetsgivaravgift till egenavgift, förutsatt att det är kostnadsneutralt både för företaget och för individen. Företaget betalar hellre lön än arbetsgivaravgift. Det skall inte falla på att näringslivet inte ställer upp på att växla arbetsgivaravgift till egenavgift, via en höjd lön. Det vill jag säga här innan hearingen är slut. Jag kan gå in mera i detalj på hur det kan ske. Vi har i vårt remissvar visat hur det här kan verkställas på ett avtalsområde.
Agneta Kruse: Jag uppfattar reformförslaget som långsiktigt stabilt när det väl är i full funktion. Det är ett robust, stabilt och bra system, som kan fungera i princip i alla väder, vid låg tillväxt och vid hög tillväxt samt vid olika förändringar i befolkningsutvecklingen.
Vad som eventuellt är ett litet bekymmer i marginalen, och kanske allvarligare än så, är de generösa övergångsreglerna. Det finns ett antal inslag häri som handlar om att vara mycket försiktig och att inte riskera att någon grupp skulle kunna förlora på detta. Det sägs att pensionen skall beräknas på två olika sätt för ett stort antal grupper och att man väljer det som är mest förmånligt. Man skall räkna på det gamla och på det nya sättet och ta det som är mest förmånligt.
Om jag har läst rätt, skall man också få tillgodoräkna sig retroaktiva barnår. Ni får gärna rätta mig om jag har fel. Jag har svårt att se varför det beslut som jag fattade för ett tjugotal år sedan om att skaffa barn skall ge mig pensionsrätt nu. Det är en massa kostnader inbyggda i systemet som blir dyra.
Vad det handlar om är ju faktiskt att vi i dagens system förväntar oss att kommande generationer skall betala oerhört mycket. Vi får kanske vara beredda på att vi med ett ändrat system tvingas inse att löftena i det gamla systemet var för generösa, på kommande generationers bekostnad. Det är där vi befinner oss i dag. Vi som är ganska nära pensionsåldern måste förstå att vi själva faktiskt kan få skära ner litet grand, om tillväxten inte blir så hög att vi får en högre pension den vägen.
Ordföranden: Jag har fått en lapp där det står att folk har ringt och sagt att vi inte har tagit upp övergångsbestämmelserna ordentligt. Det kan nog vara sant. Vi har nämnt dem i ett flertal fall, och Agneta Kruse tog upp dem nyss. Det är bara så att vår tid är ute, som det heter.
Detta är ingalunda den sista diskussionen i det här ärendet, utan det är en början. Nu kommer utskottet att ha interna utskottsutfrågningar, och flera av er kommer att bli kallade för att vi skall få ställa speciella frågor. Det är en väldigt stor materia.
Vi har inte kunnat få svar på alla frågor. Det kanske tyvärr är så att frågetecknen är ännu kraftigare markerade på vissa områden, men det är precis som det skall vara innan man fattar ett beslut.
Jag vill sluta med ett varmt tack till er alla som har ställt upp för att svara på alla frågor, ett tack till mina kolleger som har haft så många frågor att ställa, och ett tack till massmedierna, inte minst TV 2, som har låtit denna utfrågning gå ut som information till hela svenska folket. Det märks att det har gått fram, eftersom vi har fått både fax och brev.
Jag vill också rikta ett varmt tack till utskottskansliet, till våra stenografer, som kommer att föreviga utfrågningen åt oss i utskottet, inte minst till säkerhetstjänsten, som har funnits beskyddande bakom oss, och slutligen till mitt presidium, som har hjälpt mig att ta reda på vilka som har begärt ordet.
Jag hoppas att ingen går härifrån och är alltför sur för att han eller hon inte har fått komma till tals. Vi har fått oerhört mycket viktig information, och därför tackar vi er varmt allesammans. Därmed är överläggningen avslutad.
Deltagare i socialförsäkringsutskottets utfrågning om förslaget till nytt pensionssystem den 19 april 1994
Bilaga 5
Riksförsäkringsverket K G Scherman Arne Paulsson Ed Palmer
Statens arbetsgivarverk Nils Henrik Schager Iréne Nilsson-Carlsson
Försäkringkasseförbundet Kenth Skårvik Hans Svensson Göran Geiryd
Svenska kommunförbundet Markus Gustafsson Anders Mellberg
Landstingsförbundet Ulf Perbeck Agneta Åhlin Göran Wallin
Svenska arbetsgivareföreningen Jan Herin Bo E Carlsson Hans Gidhagen Lars Skoglund
LO Tore Lidbom
TCO Björn Rosengren Jan Erik Nyberg
SACO Anders Lönnberg Jörgen Olsson Harald Mårtensson
Sveriges försäkringsförbund Olov Hertzman Bengt von Bahr
Handikappförbundens samarbetsorgan Margareta Persson Lena Barrbrink
Allmänna pensionsfonden Carl Johan Åberg
Pensionsarbetsgruppen Anna Hedborg
Sveriges förenade studentkårer Jeanette Larsson Lars Petersson
Moderata ungdomsförbundet Fredrik Reinfeldt
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund Jesper Bengtsson
Centerns ungdomsförbund Magnus Kindbom
Liberala ungdomsförbundet Louise Nilsson
Deltagande utskottsledamöter i socialförsäkringsutskottets utfrågning om förslaget till nytt pensionssystem den 19 april 1994
Bilaga 5
Gullan Lindblad, ordförande (m)
Birgitta Dahl, vice ordförande (s)
Margit Gennser (m)
Sigge Godin (fp)
Lena Öhrsvik (s)
Karin Israelsson (c)
Nils-Olof Gustafsson (s)
Hans Dau (m)
Margareta Israelsson (s)
Pontus Wiklund (kds)
Arne Jansson (nyd)
Maud Björnemalm (s)
Gustaf von Essen (m)
Bengt Lindqvist (s)
Liselotte Wågö (m)
Ingela Mårtensson (fp)
Rune Backlund (c)
Ulf Kristersson (m)
Märtha Gårdestig (kds)
Leif Bergdahl (nyd)
Berith Eriksson (v)
Ingrid Skeppstedt (c)
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 2 Motioner 2 Motioner väckta med anledning av propositionen 2 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993/94 4 Utskottet 5 Inledning 5 Nuvarande pensionssystem 5 Pensionsarbetsgruppens övervägande inför ett nytt system 8 Riktlinjerna för ett reformerat pensionssystem 9 Propositionen 9 Motioner 10 Utskottets bedömning 12 Premiereservsystemet 15 Pensionsrätt på fiktiva inkomster 19 Propositionen 19 Socialförsäkringsersättningar 19 Pensionsrätt för studier 19 Barnårsrätt 20 Värnpliktsrätt 21 Pensionsrätt för förtidspensionärer 21 Motioner 21 Utskottets bedömning 22 UD-makar 23 Motion 23 Utskottets bedömning 24 Delning av pensionsrätt mellan makar 26 Delning av intjänad pensionsrätt i det reformerade systemet 26 Propositionen 26 Motioner 26 Utskottets bedömning 27 Bodelning 28 Propositionen 28 Utskottets bedömning 28 Garantipension 29 Propositionen 29 Motioner 30 Utskottets bedömning 31 Pensionens storlek och flexibilitet 32 Propositionen 32 Motion 34 Utskottets bedömning 35 Övergångsreglering på förmånssidan 35 20-delsinfasning 35 Pensionsrätt för förfluten tid 36 Nuvarande pensionssystem 36 Allmänt 36 Övergångsvis garantipension 36 Pris- och följsamhetsindexering av pensioner enligt nuvarande regelsystem 37 Andra ändringar i nuvarande regelsystem 37 Förtidspension 38 Pensionssystemets finansiering m.m. 38 Grundläggande principer 38 Formerna för uttag av ålderspensionsavgift 40 Införandet av ålderspensionsavgift och omföringar mellan statsbudgeten och ålderspensionssystemet 45 Ikraftträdande 47 Administrativa konsekvenser 47 Hemställan 48 Reservation (nyd) 50 Meningsyttring av suppleant (v) 52 Bilaga 1 Finansutskottets yttrande 54 Bilaga 2 Skatteutskottets yttrande 67 Bilaga 3 Lagutskottets yttrande 75 Bilaga 4 Utrikesutskottets yttrande 81 Bilaga 5 Utskrift från utskottsutfrågning84