Anf. 6 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Det finns dagar då tiden på något sätt stannar, dagar som kan urskiljas från andra trots historiens gång, dagar som för alltid etsar sig fast i det privata minnet, unika, omöjliga för andra att förstå, ofattbara - samtidigt som minnet faktiskt också i delar kan delas med andra, ibland ett helt land, ja, till och med en hel värld.
Den jordbävning som inträffade kl. 1.59 svensk tid söndagen den 26 december 2004 visade sig vara det näst största skalv som någonsin uppmätts. Kl. 2.15 svensk tid nåddes norra Sumatra och ögruppen Nikobarerna av de första flodvågorna. Nära en och en halv timme senare nåddes Sri Lanka, Indien och Thailand. Runt halv sex nådde vågorna Maldiverna och senare också områden på Afrikas östkust.
Det visade sig vara den största flodvågskatastrofen i historien. Över 1,7 miljoner människor förlorade sitt hem, och över 226 000 människor från hela 104 länder har omkommit i katastrofen.
Självklart kan ingen som inte var där, ingen som inte själv drabbats eller berörts, riktigt förstå. Men alla har vi nog ett minne av denna annandag, då nyhetsrapporteringen växte, och insikten likaså, att en katastrof
kunde
ha inträffat - långt borta, men via Internet och tv ändå så nära.
Många känner väl till de populära turistområdena och insåg att detta kunde beröra många julfirande svenskar - inte hur många, inte den totala omfattningen, inte detaljer, men ändå insikten om att katastrofen berörde oss direkt. Julfriden bröts oerhört brutalt för otroligt många i vårt land - också hos många av oss som inte var direkt drabbade.
Flodvågskatastrofen den 26 december kom, som nästan alla katastrofer, likt en blixt från en klar himmel. Ingen kunde hjälpa att den inträffade. Nu sattes krisberedskapen på ett allvarligt prov i berörda länder. Fanns och fungerade den när den som bäst behövdes?
Tsunamin drabbade regeringar av olika politiska valörer. Ingen kan säga hur en annan regering skulle ha agerat, vare sig i Sverige eller i något annat land, men det får i sig inte hindra granskningen av den regering som faktiskt hade det yttersta ansvaret under denna tid. Den måste granskas hos oss därför att makt och ansvar måste hänga samman, granskas för att ge medborgarna och riksdagen ett underlag för ansvarsutkrävande men också för att ge lärdom för framtida beslut. Konstitutionsutskottet är ålagt uppdraget i grundlag. Att inte granska hade varit en direkt underlåtenhetssynd från utskottets sida.
Konstitutionsutskottet har nu granskat statsråden, deras katastrofberedskap och deras handlande likväl som underlåtenhet att handla under katastrofen. Det har varit en omfattande, stundtals prövande men väldigt allvarstyngd granskning, en granskning där min och Centerpartiets ambition varit att söka nå fram till ett så fullgott underlag som möjligt, att söka se på djupet men också på bredden för att bringa ljus och klarhet så långt det bara går. Låt mig här understryka att allt det vi sett inte fångats upp i våra slutsatser och i vårt ställningstagande - inte därför att vi kompromissat utan därför att dessa uppgifter hör hemma i andra sammanhang.
Det finns också frågor som förmörkat, åtminstone för min del. Visst stör det när det inte går att få klarhet i vilka som nåtts av tidiga meddelanden, vilka kontakter som faktiskt tagits eller hur det kom sig att så pass många i ledande ställning verkade vare sig se, höra eller göra något, trots att uppgifter fanns som i vart fall borde ha fångat
någons
närmare intresse.
Det var annandag, kan man tycka i ett försök till förklaring - och visst var det så. Men nog förvånar det att just detta faktum inte fick en enda att ställa sig kontrollfrågan: Krävs det en högre larmsignal på annandagen för att få organisationen på fötter? Visst, en eller kanske några kan missa. Men vad säger det om en organisation där så många kan göra så lite av så pass närliggande och alarmerande information?
Fru talman! Till slut kunde vi alla ena oss bakom en tung och tydlig kritik i ett omfattande ställningstagande. Det är viktigt att vi kunde samla oss, viktigt först och främst för alla berörda. Det är tydlig kritik på 23 punkter när det gäller statsråden Göran Persson, Laila Freivalds, Leni Björklund, Ylva Johansson, Carin Jämtin och Pär Nuder. Ett av statsråden, Laila Freivalds, har nu avgått. KU ger här sitt underlag till kammaren för ansvarsutkrävande, ytterst av väljarna den 17 september.
Först kom Katastrofkommissionens rapport på 951 sidor och nu KU:s betänkande på 972 sidor. Här finns en god samlad grund för att bedöma det som hände likväl det som inte hände. Till skillnad från Katastrofkommissionen fokuserar vi enbart på regeringens uppdrag att styra riket, också i kris och katastrof. Vi har granskat såväl regeringens självorganisering av krisarbetet före som arbetet under själva katastrofen. Vi konstaterar att det inte funnits gemensamma övningar, ingen kontakt i starten mellan statsråd, ingen ändamålsenlig krisorganisation, vilket ledde till sent uppvaknande, sena åtgärder och sena resultat. Det drabbade enskilda, och det drabbade tilltron till statsförvaltningen.
Det yttersta ansvaret för regeringens handlande bär, enligt vår konstitution, statsministern som innehavare av den yttersta makten, också som chef för Regeringskansliet. Om statsministern nu väljer att rycka på axlarna åt KU och som han säger andra granskande bokstavskombinationer ger han en signal till såväl regering som Regeringskansli att göra detsamma. Om detta är ett tecken på insikt och självkritik må väl andra tvista. Det är min förhoppning, fru talman, att vårt betänkande inte bara tjänar som grund för ansvarsutkrävande utan ger Sverige en bättre rustad regering vid framtida kriser och katastrofer.
Avslutningsvis, fru talman, vill också jag rikta ett tack till övriga ledamöter i utskottet för att vi nådde ända fram, ett stort tack också till kansliet för ett gediget och avgörande arbete för vårt resultat. Med djup respekt för alla drabbade överlämnas härmed detta eniga betänkande till kammaren.