Rehabilitering och rehabiliteringsersättning
Betänkande 1990/91:SfU16
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1990/91:SFU16
Rehabilitering och rehabiliteringsersättning
Innehåll
1990/91
SfU16
Sammanfattning
Utskottet behandlar i detta betänkande proposition 1990/91:141 om rehabilitering och rehabiliteringsersättning m.m. I betänkandet behandlas även de motioner som väckts med anledning av propositionen samt motioner som väckts under den allmänna motionstiden om rehabilitering och arbetsskadeförsäkring.
Enligt regeringens förslag, som i huvudsak tillstyrks av utskottet, får arbetsgivaren ett större och tydligare ansvar än för närvarande för de anställdas rehabilitering. Arbetsgivaren skall, om det inte framstår som obehövligt, påbörja en rehabiliteringsutredning i första hand när en anställd har varit helt eller delvis frånvarande från sitt arbete på grund av sjukdom under mer än fyra veckor eller har haft stor frånvaro i form av korta sjukdomsperioder. Utredningen, som skall göras i nära samråd med den anställde, skall tillställas försäkringskassan senast åtta veckor efter sjukanmälningsdagen.
I arbetsgivarens ansvar skall också ingå att vidta de arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som kan genomföras inom eller i anslutning till den egna verksamheten. Inriktningen bör vara att den anställde skall beredas fortsatt arbete hos arbetsgivaren.
Försäkringskassan skall samordna och utöva tillsyn över de insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten. Försäkringskassan skall ansvara för att rehabilitering kommer till stånd när arbetsgivare saknas eller inte fullgör sina åtaganden. I vissa fall kan det förekomma att försäkringskassan övertar ansvaret för rehabiliteringsutredningen. Utskottet föreslår att regeringen bör utreda om arbetsgivaren, i de fall han inte fullgjort vad som rimligen kan begäras av honom, skall kunna åläggas att betala kostnaden för den rehabiliteringsutredning som försäkringskassan gör i arbetsgivarens ställe.
Försäkringskassan skall upprätta en rehabiliteringsplan om den försäkrade är i behov av någon arbetslivsinriktad rehabiliteringsåtgärd. Under den arbetslivsinriktade rehabiliteringen kan den försäkrade få rehabiliteringspenning med 100 % av den sjukpenninggrundande inkomsten. Särskilt bidrag kan utges för bl.a. vissa kursavgifter och resekostnader i samband med rehabiliteringen. Rehabiliteringsersättning i samband med utbildning begränsas till att avse i princip sådan utbildning som anges i 3 och 4 §§ förordningen (1987:406) om arbetsmarknadsutbildning. Detta innebär främst begränsningar i rätten till rehabiliteringsersättning i samband med eftergymnasial utbildning.
Regeringen har föreslagit att rehabiliteringsersättning skall kunna utges under högst ett år, om inte synnerliga skäl föreligger. Utskottet anser att inriktningen på rehabiliteringsarbetet bör vara att en försäkrad skall ha återfått sin arbetsförmåga inom ett år och att i vart fall en eventuell utbildning bör vara avslutad inom denna tid. Någon tidsgräns bör enligt utskottets mening dock inte anges i lagen, och utskottet avstyrker propositionen i denna del.
Försäkringskassan skall kunna ge bidrag till arbetshjälpmedel för anställda, egna företagare och fria yrkesutövare.
När en sjukperiod har pågått fyra veckor kan försäkringskassan begära ett särskilt utlåtande av läkare, som bl.a. skall innehålla uppgift om behovet av rehabilitering.
I propositionen läggs även fram vissa förslag som rör sjukpenning och förtidspension.
Sjukpenningrätten utvidgas till att även omfatta den som genomgår en behandling som syftar till att förebygga att sjukdom och nedsättning av arbetsförmågan uppstår för den tid som behandlingen kräver.
En fjärdedels sjukpenning skall inte kunna utges för längre tid än ett år vid ett och samma sjukfall. Denna tid torde vara tillräcklig för att denna sjukpenningnivå skall fylla sitt syfte att underlätta en successiv återgång i arbete.
De s.k. äldrereglerna inom förtidspensioneringen skall inte kunna tillämpas på försäkrade som är yngre än 60 år.
Bestämmelserna om bidrag till arbetshjälpmedel föreslås träda i kraft den 1 juli 1991 medan reglerna i övrigt skall träda i kraft den 1 januari 1992. Enligt utskottet föranleder regeringens förslag behov av ytterligare lagändringar. Regeringen bör återkomma med lagförslag som kan träda i kraft den 1 januari 1992. Utskottet konstaterar också att den nya ersättningsformen, rehabiliteringsersättning, föranleder behov av att begreppet sjukperiod ytterligare belyses. Utskottet föreslår att detta ges regeringen till känna. Utskottet föreslår vidare att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med förslag om differentierade arbetsgivaravgifter som kan medverka till att åstadkomma bättre arbetsmiljöer.
Till betänkandet har fogats 21 reservationer och 5 särskilda yttranden.
Propositionerna
Proposition 1990/91:141
I proposition 1990/91:141 om rehabilitering och rehabiliteringsersättning m.m. har regeringen (socialdepartementet) föreslagit att riksdagen antar
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2. lag om ändring i lagen (1990:156) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
3. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård,
4. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare,
5. lag om ändring i lagen (1990:1469) om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare,
6. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
7. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
8. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.
Vidare har riksdagen beretts tillfälle att ta del av vad som i propositionen anförts om
9. ansvarsfördelningen mellan försäkringskassan och övriga rehabiliteringsansvariga (avsnitt 2.8),
10. arbetslöshetsersättning (avsnitt 3.7),
11. orsaksrekvisitet för sjukpenning (avsnitt 4.3),
12. ekonomiska styrmedel (avsnitt 7).
Lagförslagen 2, 5, 7 och 8 återfinns i bilaga 1 till betänkandet. Lagförslagen 3 och 4 kommer att behandlas i utskottets betänkande 1990/91:SfU18. Beträffande lagförslagen 1 och 6 lägger utskottet fram egna förslag som återfinns i bilaga 2 till betänkandet.
Proposition 1990/91:100, överlämnad av arbetsmarknadsutskottet
Regeringen (arbetsmarknadsdepartementet) har i proposition 1990/91:100, bilaga 12, litt C 7 (1--3) föreslagit att riksdagen godkänner vad som anförts i propositionen om ändrade regler för arbetshjälpmedel åt handikappade (avsnitt 2.2).
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:141
1990/91:Sf46 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handläggningen av rehabiliteringsutredningar vid försäkringskassorna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av att arbetet med upprättande av rehabiliteringsplan bör ske individuellt och flexibelt,
3. att riksdagen beslutar att rehabiliteringsbehovet skall markeras i samband med sjukskrivningsintyg i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen beslutar att rehabiliteringsplan skall upprättas först efter åtta veckors sjukskrivning i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen beslutar att frågor om rehabiliteringen och bedömning av behovet av den bör åvila försäkringskassan i samarbete med arbetsgivaren i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen hos regeringen begär skyndsam utredning om en arbetsskadeförsäkring utanför den allmänna försäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen i avvaktan på ovan föreslagen utredning beslutar att samordningen mellan arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen förlängs till 180 dagar fr.o.m. den 1 juli 1991,
8. att riksdagen hos regeringen begär skyndsam utredning om en översyn av lagstiftningen vad gäller arbetsskadebegreppet i enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen beslutar införa ytterligare en grad i förtidspensioneringen, en fjärdedels pension, som en uppföljning av en fjärdedels sjukskrivning,
10. att riksdagen beslutar avslå förslaget angående en generell schabloniserad övergång från sjukpenning till förtidspension,
11. att riksdagen beslutar att villkoren och maximitiden för sjukpenning under rehabilitering skall återgå till de förhållanden som gällde före 1983 i enlighet med vad som anförts i motionen.
1990/91:Sf47 av Margó Ingvardsson och Jan-Olof Ragnarsson (v) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att om den enskilde så begär skall den fackliga organisationen ges möjlighet att företräda den enskilde gentemot arbetsgivare och myndigheter i rehabiliteringsutredning och rehabiliteringsplanering,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag för att stärka kroniskt sjuka och handikappades rätt till arbetsrehabilitering, enligt motionens förslag,
3. att riksdagen hos regeringen begär en precisering av arbetsgivarens resp. försäkringskassans ansvar i rehabiliteringen,
4. att riksdagen beslutar att om särskilda skäl föreligger, exempelvis behov av kompletterande utbildning, skall rehabiliteringsersättning utgå under längre tid än ett år,
5. att riksdagen avslår förslaget om att sjukpenning som regel bara skall kunna utgå under ett år.
1990/91:Sf48 av Anita Johansson och Sten Östlund (s) vari yrkas att riksdagen beslutar att ingen gräns bör finnas för längsta tid under vilken rehabiliteringsersättning får utgå.
1990/91:Sf49 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en klarare definition av arbetsgivarens ansvar i rehabiliteringsarbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om individens rätt till integritet i rehabiliteringsarbetet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en differentiering av arbetsgivaravgifterna,
4. att riksdagen avslår proposition 1990/91:141 såvitt avser förslag om ändring i 22 kap. 16 § lagen om allmän försäkring i enlighet med vad i motionen anförts,
5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppdrag att skyndsamt föreslå ändringar i arbetsskadebegreppet i enlighet med vad i motionen anförts,
6. att riksdagen beslutar att samordningen mellan arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen förlängs till 180 dagar fr.o.m. den 1 juli 1991,
7. att riksdagen avslår proposition 1990/91:141 såvitt avser förslag om ändring i 1 kap. 1 § lagen om allmän försäkring i enlighet med vad i motionen anförts,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anfört om upprättandet av en rehabiliteringsplan,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av resursförstärkningar till primärvården,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av klargöranden mellan yrkesinspektionens och försäkringskassans tillsynsroll,
11. att riksdagen avslår proposition 1990/91:141 såvitt avser förslag om tillägg till 22 kap. 7 § fjärde stycket lagen om allmän försäkring i enlighet med vad i motionen anförts,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rehabiliteringsersättningens storlek,
13. att riksdagen avslår proposition 1990/91:141 såvitt avser regler om övergång från sjukpenning till förtidspension i enlighet med vad i motionen anförts,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att beakta kvinnors hela livssituation i arbetslivet och i rehabiliteringsarbetet,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av åtgärder mot drogmissbruk på arbetsplatser.
1990/91:Sf50 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att försäkringskassans skyldighet gentemot arbetsgivare vid rehabiliteringsutredningar med upp till 15 anställda regleras i lagtexten i enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om arbetsskadeförsäkring i enlighet med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen i avvaktan på denna utredning beslutar att samordningen mellan arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen förlängs till 180 dagar fr.o.m. den 1 juli 1991.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1990/91, överlämnade av arbetsmarknadsutskottet
1990/91:A214 av Margareta Persson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av flexibilitet vad gäller arbetshjälpmedel.
1990/91:A236 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen beslutar avvisa förslaget till regler för arbetshjälpmedel och begär att regeringen återkommer med nytt förslag i enlighet med vad som anförts i motionen.
1990/91:A242 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetshjälpmedel till redan anställda,
8. att riksdagen till Särskilda åtgärder för arbetshandikappade för budgetåret 1991/92 anvisar 75 000 000 kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således 5 491 489 000 kr.
1990/91:A246 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att medel för arbetsplatsanpassning och arbetshjälpmedel anslås för redan anställda.
1990/91:A260 av Rolf L Nilson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen med ändring i proposition 1990/91:100, bil. 12, Arbetsmarknadsdepartementet, beslutar att arbetsmarknadsverket även fortsättningsvis kan utge bidrag till arbetsplatsanpassning och arbetshjälpmedel för personer som är anställda, i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen till Särskilda åtgärder för arbetshandikappade för budgetåret 1991/92 anslår 20 000 000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit eller således 5 436 489 000 kr.
1990/91:A499 av Marianne Andersson i Vårgårda och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hjälpmedel för arbetshandikappade.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1990/91
1990/91:Sf215 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om en differentierad arbetsgivaravgift i enlighet med vad som i motionen anförts.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A206.
1990/91:A224 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särbehandling av tandsköterskor vid sjukdomsfall samt åtgärder för att hindra särbehandling av denna yrkesgrupp.
1990/91:Sf231 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förtidspensionering av handikappade ungdomar som studerar bör undvikas (rubrik 3.4),
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett system för ersättning då ett handikappat barn/ungdom studerar på grundskole- eller gymnasienivå så att förtidspensionering kan undvikas (rubrik 3.4).
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So223.
1990/91:Sf235 av Kjell-Arne Welin (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder enligt vad i motionen anförts.
1990/91:Sf244 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär skyndsam utredning och förslag syftande till reformering av arbetsskadeförsäkringen enligt den i motionen skisserade modellen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av grunderna för rätten till arbetsskadeersättning,
3. att riksdagen i avvaktan på en reformering av arbetsskadeförsäkringen beslutar att samordningen mellan arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen förlängs från 90 dagar till 180 dagar fr.o.m. den 1 juli 1991.
1990/91:Sf267 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de allmänna försäkringskassornas roll i samordningen av allt rehabiliteringsarbete.
1990/91:Sf282 av Sten-Ove Sundström och Rinaldo Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bedömningen av pensionsrätt för äldre löntagare.
1990/91:Sf308 av Sigrid Bolkéus (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beräkning av livräntor för äldre yrkesskador och militärskador.
1990/91:Sf310 av Carl-Johan Wilson och Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjlighet för anhörig till alkoholist att erhålla ersättning från försäkringskassan för deltagande i familjeprogram.
1990/91:Sf320 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ändrad lagstiftning och praxis vad gäller bedömningen av arbetsskada,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av arbetsskadeförsäkringslagen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samordning av arbetsskade- och sjukförsäkringen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en effektiv rehabilitering.
1990/91:Sf343 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försäkringskassans roll i rehabiliteringsarbetet.
1990/91:Sf350 av Gunilla André och Karin Starrin (c) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagen om arbetsskadeförsäkring, LAF, i enlighet med vad som anförts i motionen.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A812.
1990/91:Sf352 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rehabilitering,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ekonomiska styrmedel.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A493.
1990/91:Sf353 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsskadeförsäkringen.
1990/91:Sf355 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående snabb rehabilitering,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående ersättning till FK av AMF,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsgivarens ansvar för arbetsskador och behovet av en översyn av lagstiftningen för detta ansvar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående förebyggande vård och friskvård.
Utskottet
Inledning
Regeringen lägger i två samtidiga propositioner, 1990/91:140 och 1990/91:141, fram förslag för att motverka de stigande kostnaderna för socialförsäkringen och utslagningen från arbetslivet. I propositionerna föreslås åtgärder för att förbättra arbetsmiljöerna och för att förbättra och effektivisera rehabiliteringsarbetet. I detta betänkande behandlas förslagen i proposition 1990/91:141 om lagstiftning inom ramen för den allmänna försäkringen om ansvar för arbetslivsinriktad rehabilitering och om ekonomisk ersättning vid sådan rehabilitering. Proposition 1990/91:140 om bl.a. ändringar i arbetsmiljölagen behandlas av arbetsmarknadsutskottet i betänkande 1990/91:AU22.
Proposition 1990/91:141 bygger främst på rehabiliteringsberedningens betänkande (SOU 1988:41) Tidig och samordnad rehabilitering -- Samverkansmetoder och rehabiliteringsinriktad ersättning m.m. men även på arbetsmiljökommissionens betänkande (SOU 1990:49) Arbete och hälsa samt pensionsberedningens delbetänkande (SOU 1989:101) Förtidspension och rörlig pensionsålder.
I propositionen anges att det s.k. ohälsotalet, som anger det genomsnittliga antalet dagar per försäkrad med sjukpenning, arbetsskadesjukpenning och förtidspension, har ökat kraftigt under senare år och var 46,6 dagar år 1989. Vidare anges att denna utveckling, förutom de ökade kostnaderna för socialförsäkringarna, har haft en rad negativa konsekvenser för den enskilde. Långvariga sjukperioder har i alltför många fall lett till förtidspension i stället för återgång till arbetslivet. Adekvata aktiva insatser har saknats eller kommit alltför sent. Enligt vad som anförs i propositionen kan detta till viss del förklaras av lagstiftningens konstruktion, till viss del har det berott på bristfälliga resurser i försäkringsadministrationen.
I propositionen erinras om att riksdagen efter förslag av regeringen i proposition 1989/90:62 om insatser för aktiv rehabilitering och arbetslivsfondens verksamhet m.m. har fattat beslut angående vissa delar av rehabiliteringsberedningens betänkande (SfU12, rskr. 185). En viktig beståndsdel i arbetet med att förbättra möjligheterna till rehabilitering anges även vara den arbetslivsfond som inrättats genom beslut av riksdagen (1988/89:FiU30, rskr. 327). Fondens tillgångar skall enligt lagen (1989:484) om arbetsmiljöavgift utgöra bidrag till arbetsgivare för utgifter dels för rehabiliteringsåtgärder för anställda med långvarigt nedsatt hälsa, dels för åtgärder för att nedbringa anställdas sjukfrånvaro, dels för investeringar för bättre arbetsmiljö i den mån det inte enligt lag eller annan författning åligger arbetsgivaren att göra sådan investering.
De förslag som regeringen nu lägger fram syftar till att bryta utslagningsprocessen i ett tidigt skede. Avsikten är att de föreslagna förändringarna av socialförsäkringssystemet skall medföra att man på arbetsplatserna och hos försäkringkassorna får ett kraftfullt stöd för att agera betydligt tidigare i den process som alltför ofta leder till förtidspension. Förslagen bygger på en stark tilltro till arbetsplatsens möjligheter, en aktiv socialförsäkring och en starkare ställning för försäkringskassorna. Reformen föreslås bli genomförd den 1 januari 1992.
Rehabilitering och ansvarsfördelning
Propositionen
Arbetsgivarens ansvar
I propositionen anges att en framgångsrik rehabilitering efter en tids sjukdom bör leda till att en anställd skall kunna behålla det tidigare arbetet eller, där så inte är möjligt, åtminstone bli kvar på den gamla arbetsplatsen. Eftersom sjukfrånvaron ofta beror på brister i arbetsmiljö eller arbetsorganisation bör tyngdpunkten i rehabiliteringsprocessen förskjutas mot arbetslivet. Som regel är det också på arbetsplatsen man först uppmärksammar sjukfrånvaron och därigenom behovet av rehabilitering. På arbetsplatsen finns också kunskapen om behovet av förändringar. I propositionen framhålls att det ligger i både arbetsgivarens och den anställdes intresse att rehabilitering sker snabbt och effektivt.
I propositionen föreslås att arbetsgivaren ges ett större och tydligare ansvar än för närvarande för de anställdas rehabilitering. Arbetsgivaren bör ha ansvaret för att vid längre sjukfrånvaro eller flera korta sjukfall ta reda på om det behövs några särskilda rehabiliteringsåtgärder. Ansvaret för att klarlägga rehabiliteringsbehovet bör gälla oavsett hur behovet har uppstått. För att detta skall kunna fungera är det viktigt att arbetsgivaren har en ändamålsenlig organisation för rehabiliteringsarbetet och ett system för att tidigt fånga upp behovet av rehabilitering. I proposition 1990/91:140 föreslås att det införs en bestämmelse i arbetsmiljölagen om att arbetsgivaren skall se till att det finns en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet på arbetsstället.
Arbetsgivarens ansvar för de anställdas rehabilitering bör enligt proposition 1990/91:141 inbegripa skyldighet att svara för att en utredning om behovet av rehabiliteringsåtgärder görs när vissa förutsättningar är uppfyllda. En rehabiliteringsutredning bör komma till stånd genom arbetsgivaren när den anställde har varit helt eller delvis frånvarande från sitt arbete på grund av sjukdom under mer än fyra veckor. Genom att tidpunkten för utredningens påbörjande bestäms på detta sätt bör i regel också rehabiliteringen, om en sådan anses nödvändig, kunna starta tidigt. Det bör också ställas krav på att en rehabiliteringsutredning skall göras av arbetsgivaren om den anställde har haft stor frånvaro i form av korta sjukdomsperioder. Sådan upprepad sjukfrånvaro är ofta ett första tecken på något som senare kan komma att utvecklas till ett långt sjukfall. Arbetsgivaren bör också som regel vara skyldig att göra en rehabiliteringsutredning om den anställde begär det. Rehabiliteringsutredningen skall tillställas försäkringskassan senast åtta veckor efter sjukanmälningsdagen resp. den anställdes begäran. Om utredningen då inte är avslutad skall detta liksom orsaken härtill meddelas försäkringskassan.
Enligt förslaget skall rehabiliteringsutredningen göras i nära samråd med den anställde. För att rehabiliteringsarbetet skall bli lyckat krävs enligt vad som anförs i propositionen att den anställdes fackliga organisation har en aktiv del i detta arbete, och utredningen skall därför göras också i samråd med den fackliga organisationen om den anställde medger det. I propositionen anges att en rehabiliteringsutredning bör beskriva de åtgärder som anses nödvändiga för att den anställde skall kunna återgå i arbete. Arbetsgivarens utredningsansvar begränsas inte till att omfatta åtgärder på arbetsplatsen. Det bör också ingå i arbetsgivarens ansvar att göra en bedömning av orsakerna till arbetsoförmågan och utreda behovet av åtgärder även om dessa står att finna utanför arbetsplatsen. Mer omfattande utredningar av förhållanden utanför arbetsplatsen bör dock inte vara en uppgift för arbetsgivaren. I utredningen bör även ingå att klara ut vem eller vilka som skall svara för olika åtgärder. I övrigt får utredningens omfattning och karaktär avgöras med utgångspunkt i omständigheterna i de särskilda fallen. Enligt propositionen bör det ankomma på riksförsäkringsverket att utfärda de allmänna råd i ämnet som kan komma att behövas.
I arbetsgivarens ansvar bör enligt propositionen också ingå att vidta de arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som kan genomföras inom eller i anslutning till den egna verksamheten. Som exempel på sådana åtgärder nämns arbetsprövning, arbetsträning, utbildning och omplacering. Det bör också kunna bli fråga om att vidta tekniska åtgärder eller att anskaffa särskild utrustning för att ändra den fysiska miljön och därmed minska arbetsbelastningen för den enskilde. Det kan även gälla åtgärder beträffande arbetsinnehåll och arbetsorganisation. Inriktningen bör vara att den anställde skall beredas fortsatt arbete hos arbetsgivaren. Att se till att de rehabiliteringsåtgärder som erfordras kommer till stånd när orsakerna till arbetsoförmågan finns utanför arbetsplatsen bör dock vara en uppgift för försäkringskassan. I proposition 1990/91:140 behandlas vissa frågor rörande anställningsskyddet och de krav som bör ställas på arbetsgivaren när det gäller arbetsanpassning, omplacering m.m. Där föreslås bl.a. att i arbetsmiljölagen anges att arbetsgivaren skall vara skyldig att planera, leda och kontrollera arbetsmiljöarbetet. Bestämmelsen innefattar krav på att arbetsgivaren fortlöpande skall undersöka riskerna i arbetet och genomföra de åtgärder som behövs.
Försäkringskassans ansvar
Försäkringskassorna har i dag enligt 2 kap. 11 § lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) ett allmänt ansvar när det gäller rehabiliteringen. Ansvaret uttrycktes tidigare så att kassan, i de fall ersättning för sjukhusvård eller -- genom hänvisning i 3 kap. 13 § AFL -- sjukpenning hade utgetts till en försäkrad för nittio dagar i följd eller då det annars förelåg skälig anledning till det, skulle undersöka om det förelåg behov av åtgärder som var ägnade att förkorta sjukdomstiden eller att på annat sätt helt eller delvis förebygga eller häva nedsättningen av den försäkrades arbetsförmåga. Om försäkringskassan fann att en sådan åtgärd behövdes skulle kassan se till att lämplig åtgärd vidtogs. Utredningar av rehabiliteringsbehov har i praktiken sällan inletts förrän en försäkrad har varit sjukskriven minst tre månader. Så mycket som sex månaders sjukskrivning har varit vanligt innan en aktiv handläggning påbörjats. Riksdagen har därför nyligen beslutat om en ändring i 2 kap. 11 § AFL av innebörd att tidsgränsen vid nittio dagar har slopats (prop. 1990/91:51, SfU7, rskr. 94). Fr.o.m. den 1 januari 1991 gäller i stället att försäkringskassan när det finns anledning till det och i den omfattning som riksförsäkringsverket närmare föreskriver skall undersöka behovet av rehabilitering och se till att de åtgärder som behövs blir vidtagna.
I propositionen föreslås att 2 kap. 11 § AFL upphör att gälla. I AFL bör i stället tas in ett nytt 22 kapitel med bestämmelser om rehabilitering. Dessa bestämmelser skall höra till sjukförsäkringen.
Enligt förslaget skall i 22 kap. 5 § anges bl.a. att försäkringskassan samordnar och utövar tillsyn över de insatser som behövs för rehabiliteringsverksamhet enligt denna lag. Vidare anges att försäkringskassan i samråd med den försäkrade skall se till att hans behov av rehabilitering snarast klarläggs och att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering. Försäkringskassan skall, om den försäkrade medger det, i arbetet med rehabiliteringen samverka med hans arbetsgivare och arbetstagarorganisation, hälso- och sjukvården, socialtjänsten samt arbetsmarknadsmyndigheterna och andra myndigheter som kan vara berörda. Försäkringskassan skall därvid verka för att dessa, var och en inom sitt verksamhetsområde, vidtar de åtgärder som behövs för en effektiv rehabilitering av den försäkrade. Försäkringskassan skall se till att rehabiliteringsinsatser påbörjas så snart det av medicinska och andra skäl är möjligt. Enligt 22 kap. 6 § lagförslaget skall försäkringskassan i vissa fall upprätta en rehabiliteringsplan och fortlöpande se till att planen följs och att det vid behov görs nödvändiga ändringar i den.
Försäkringskassan ges således en initiativroll och ett samordningsansvar för rehabilitering av de försäkrade. Inriktningen bör enligt propositionen vara att rehabiliteringsbehov skall upptäckas tidigt och att initiativ skall tas till behövliga rehabiliteringsinsatser. I försäkringskassans samordningsansvar skall också ingå att stötta den försäkrade i kontakterna med andra rehabiliteringsansvariga och att verka för att dessa tar en aktiv del i rehabiliteringsprocessen.
I försäkringskassans ansvar ingår bl.a. att se till att arbetsgivarna fullgör vad som faller inom deras ansvar när det gäller rehabiliteringen av en försäkrad. Enligt propositionen har försäkringskassan tillgång till sådana uppgifter om den försäkrades sjukskrivningsförhållanden att kassan kan kontrollera att arbetsgivarna inom föreskrivna tider gör den utredning som krävs och att när så behövs kontakta en arbetsgivare när utredning inte gjorts inom den föreskrivna tiden. Rehabiliteringsutredningen skall tillställas försäkringskassan senast åtta veckor efter sjukanmälningsdagen. Om utredningen inte är avslutad vid denna tidpunkt skall det meddelas till kassan. Därvid skall orsaken till att utredningen dragit ut på tiden anges liksom tidpunkten när utredningen beräknas vara avslutad. I det fall den anställde själv har begärt att en rehabiliteringsutredning skall göras bör tiden räknas från den dag han framställde sin begäran till arbetsgivaren. I propositionen anges vidare att försäkringskassan bör ansvara för att rehabilitering kommer till stånd när arbetsgivare saknas eller inte fullgör sina åtaganden. I vissa fall kan det förekomma att försäkringskassan övertar ansvaret för rehabiliteringsutredningen. De tidsgränser som föreslås när utredningar senast skall påbörjas eller redovisas bör givetvis inte utgöra några hinder för att rehabiliteringsprocessen påbörjas tidigare om så bedöms lämpligt och möjligt.
Enligt regeringens förslag skall en rehabiliteringsplan upprättas om den försäkrade är i behov av någon ersättningsberättigande rehabiliteringsåtgärd, dvs. någon arbetslivsinriktad rehabiliteringsåtgärd. Om ett sådant behov finns kommer det vanligen att framgå av rehabiliteringsutredningen. Behovet kan dock även komma fram på annat sätt. Det kan ske t.ex. genom utredningar som har gjorts hos försäkringskassorna eller i hälso- och sjukvården eller inom socialtjänsten. Det är alltid försäkringskassan som skall upprätta rehabiliteringsplanen. Den skall grundas bl.a. på det material som redovisats i rehabiliteringsutredningen och eventuellt ytterligare underlag från andra rehabiliteringsansvariga.
Rehabiliteringsplanen kommer att vara dels ett instrument för försäkringskassornas bevakning av att erforderliga arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder genomförs i de enskilda fallen, dels ett underlag för försäkringskassorna för nödvändiga beslut om rehabiliteringsersättning från den allmänna försäkringen. Av rehabiliteringsplanen bör framgå vilka åtgärder som behövs, vem som ansvarar för att åtgärderna kommer till stånd, när de skall ske och vilka av åtgärderna som bör vara förenade med ersättning från den allmänna försäkringen samt en bedömning av kostnaderna. Rehabiliteringsplanen bör upprättas i nära samarbete med den försäkrade. Att så sker är en förutsättning för att rehabiliteringen skall kunna bli framgångsrik. Den enskildes uttryckliga medgivande är dock inte ett krav för att rehabiliteringsplan skall kunna upprättas. Däremot bör det finnas ett medgivande från den försäkrade när åtgärder enligt rehabiliteringsplanen skall genomföras. För rätt till rehabiliteringspenning fordras dessutom en ansökan härom från den försäkrade.
I propositionen anförs att det efter en viss tids sjukskrivning bör kunna krävas ett särskilt utlåtande, där läkaren som utfärdar utlåtandet utöver pågående och planerade behandlingsåtgärder också anger vilka åtgärder som enligt hans bedömning behövs för att den försäkrade skall kunna återgå i arbete. Även den beräknade återstående tiden med nedsatt arbetsförmåga bör anges. För de fall där en rehabilitering inte bedöms möjlig bör skälen för detta anges. Ett utlåtande av detta slag skall kunna krävas när den försäkrade har uppburit sjukpenning fyra veckor. Härigenom markeras läkarnas roll i rehabiliteringsprocessen. Departementschefen framhåller särskilt vikten av att den sjukskrivande läkaren informerar sig om patientens arbetsförhållanden som en del i bedömningen av arbetsförmågan.
Försäkringskassan skall enligt regeringsförslaget verka för att det för försäkringskassans geografiska område finns en fungerande organisation för samverkan i rehabiliteringsfrågor. Försäkringskassan skall också ha ansvar för att följa upp och utvärdera hur rehabiliteringsverksamheten i stort fungerar inom området och ta de initiativ som resultatet av detta kan motivera. Det bör finnas möjlighet till samråd och samarbete även i annat än enskilda rehabiliteringsärenden, och de nuvarande lokala rehabiliteringsgrupperna bör kunna utgöra en god grund för samverkan under smidiga arbetsformer inom det lokala rehabiliteringsarbetet.
Motioner
I motioner som väckts med anledning av propositionen läggs fram förslag om hur rehabiliteringsverksamheten bör organiseras och vem som bör ha ansvaret för den.
Gullan Lindblad m.fl. anför i motion Sf46 att det är väsentligt att den nya lagstiftningen inte skapar byråkratiska omgångar som försvårar särskilt de mindre företagens situation. Detta är väsentligt även för de löntagare som behöver rehabiliteringsåtgärder. Någon ny byråkrati vid försäkringskassorna i form av olika diskussions- eller beredningsorgan får inte tillskapas, och motionärerna begär ett tillkännagivande härom (yrkande 1). Motionärerna anför vidare att vid sjukskrivningar som är längre än fyra veckor kommer patienten många gånger att tillfriskna. Rehabiliteringsutredning bör därför göras först efter åtta veckor (yrkandena 2 och 4). I flertalet fall kan den behandlande läkaren redan i initialskedet av en sjukdom med ganska stor säkerhet bedöma om sjukdomen leder till ett tillfrisknande eller till ett rehabiliteringskrävande tillstånd. Motionärerna anser därför att läkaren i samband med sjukskrivning genom en enkel markering på intyget bör ange om rehabilitering troligen behövs (yrkande 3). En förutsättning för att det skall finnas möjligheter till omplaceringar och anpassningar av arbetsplatserna är vidare enligt motionärerna att företagen är lönsamma och inte tvingas till hårda rationaliseringar där det kortsiktiga perspektivet måste få övervikt. Motionärerna framhåller att genom införandet av en arbetsgivarperiod växer naturligt ett ökat ansvar fram hos arbetsgivaren för såväl arbetsmiljö som rehabiliteringsinsatser. Motionärerna är emellertid tveksamma till om små företag har möjlighet att klara ett ökat ansvar för rehabilitering av sina anställda. De begär därför att riksdagen med avslag på regeringens förslag i denna del beslutar att frågor om rehabiliteringsbehov och bedömning av behovet bör åvila försäkringskassan i samarbete med arbetsgivaren (yrkande 5). Motionärerna begär att vad som anförts i de olika frågorna bör ges regeringen till känna.
Sigge Godin m.fl. anför i motion Sf50 (yrkande 1) att åtskilliga arbetsgivare sannolikt kommer att behöva stöd och hjälp för att rätt kunna hantera det ansvar de nu får ta på sig. Det är angeläget att det stödet kan ges i flexibla former, t.ex. av försäkringskassan. Eftersom problemen sannolikt blir större för mindre arbetsgivare anser motionärerna att en kompletterande lagbestämmelse bör införas som anger att arbetsgivare med upp till 15 anställda har rätt att, om de så önskar, få en rehabiliteringsutredning utförd av försäkringskassan. Härigenom undviker man risk för oklarheter och kompetenstvister liksom att mindre arbetsgivare belastas på ett sätt som ingen tjänar på. Man bör också på detta sätt kunna undvika att en särskild organisation för dessa ändamål behöver byggas upp på mindre arbetsplatser.
I motion Sf49 motsätter sig Karin Israelsson m.fl. att försäkringskassorna får rollen som samordnare av rehabiliteringsarbetet (yrkande 7). Motionärerna anser att ansvaret i stället bör läggas i första hand på primärvården och den behandlande läkaren. Där har man kunskap om personens sjukdomsbild och känner väl till vilka vägar som finns för att både medicinskt och arbetsmässigt återföra patienten till en bättre livssituation. Även företagshälsovården och yrkesinspektionen skall ha en självklar del i rehabiliteringsarbetet. Inom företagshälsovården är samspelet mellan den sjukvårdande och arbetsvårdande insatsen intimt, och här finns goda möjligheter att skapa den nödvändiga kontinuiteten i rehabiliteringen. Enligt motionärerna bör i företagshälsovårdens arbete också läggas ansvaret för den arbetsorienterade rehabiliteringen. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att ökade resurser bör satsas på primärvården (yrkande 9). Motionärerna delar regeringens uppfattning att arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön och rehabiliteringen måste slås fast. De anser dock att detta ansvar inte tillräckligt tydligt klargjorts i förhållande till försäkringskassan. Enligt motionärerna har arbetsgivarens ansvar endast förändrats i så måtto att han åläggs att påbörja ett rehabiliteringsarbete hos sig själv efter fyra veckor. De begär i yrkande 1 ett tillkännagivande om behovet av en klarare definition av arbetsgivarens ansvar i rehabiliteringsarbetet. Motionärerna anför vidare att individens rätt till integritet vid rehabiliteringsutredningen måste betonas. Motionärerna framhåller särskilt att information om orsaken till sjukfrånvaron, t.ex. sjukdomsdiagnos, endast får ges ut till arbetsgivaren efter den försäkrades samtycke. De begär i yrkande 2 ett tillkännagivande härom. Motionärerna anser att arbetet med att upprätta en rehabiliteringsplan bör ske så individuellt och flexibelt som möjligt. Företagshälsovården eller primärvården bör stå för genomförandet av planen. Ett tillkännagivande härom begärs i yrkande 8. I yrkande 10 anför motionärerna att regeringens förslag att försäkringskassan skall utöva tillsyn över de insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten innebär att man får en tillsynsmyndighet i dessa frågor vid sidan om yrkesinspektionen. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att klargöranden behövs av gränserna mellan yrkesinspektionens och försäkringskassans tillsynsroller. Enligt motionärerna drabbas kvinnor ofta av belastningsskador på grund av ensidiga och monotona arbetsuppgifter. Kvinnorna har också sämre möjligheter att påverka sin situation. Motionärerna begär i yrkande 14 ett tillkännagivande om behovet av att beakta kvinnors hela livssituation i rehabiliteringsarbetet och i arbetslivet i övrigt. Motionärerna anför vidare i yrkande 15 att ett stort antal sjukskrivningar många gånger beror på ett begynnande missbruksproblem. Det är viktigt att rehabiliterande insatser görs tidigt och innan ett drogmissbruk manifesterats. Motionärerna anser att missbruksproblemen måste ges en framskjutande plats i det rehabiliterande arbetet, där frivilligorganisationernas kunskaper tas till vara.
I motion Sf47 anför Margó Ingvardsson och Jan-Olof Ragnarsson (yrkande 3) att förutsättningarna för arbetsgivare att klara rehabiliteringsansvaret är olika beroende på hur stor arbetsplatsen är och på variationen i arbetsuppgifter. Motionärerna anser att arbetsgivarens ansvar bör preciseras, t.ex. om ansvaret gäller fullt ut också på små arbetsplatser med en eller ett par anställda. Även försäkringskassans ansvar för att rehabilitering påbörjas när arbetsgivaren inte fullgör sina åligganden bör preciseras. Motionärerna anför vidare att det kan uppstå situationer där den anställde har en annan uppfattning om sina behov och möjligheter än vad arbetsgivaren och eventuellt försäkringskassan har. Den enskilde kan ha svårt att hävda sina rättigheter, och den fackliga organisationen måste därför ha rätt att företräda en medlem inför arbetsgivare och myndighet i samband med rehabiliteringsutredningen och rehabiliteringsplaneringen om den enskilde så begär. Motionärerna begär i yrkande 1 beslut härom. Vidare framhåller motionärerna att förslaget om arbetsgivarens ansvar för rehabilitering inte får leda till att kroniskt sjuka och handikappade får ytterligare svårigheter att komma in på arbetsmarknaden eller byta arbetsgivare, vilket kan bli fallet eftersom arbetsgivaren vet att han löper större risk för att i framtiden få ansvara för omplacering och rehabilitering om han anställer människor som redan har funktionshinder. Det finns också en risk för att arbetsgivaren anser sig inte ha möjlighet att ställa arbetsträningsplatser till förfogande för personer som står utanför arbetsmarknaden, eftersom han i första hand måste ha kapacitet för eventuella omplaceringar för anställd personal. Motionärerna begär i yrkande 2 att regeringen återkommer med förslag för att stärka kroniskt sjukas och handikappades rätt till arbetsrehabilitering, t.ex. genom en förstärkning av den s.k. främjandelagen.
Även under den allmänna motionstiden har väckts flera motionsyrkanden rörande rehabiliteringsfrågor.
I motion Sf267 (yrkande 5) anför Sten Svensson m.fl. att införandet av en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring skulle underlätta en effektiv och samordnad rehabilitering där försäkringskassan får en aktiv roll. Motionärerna begär ett tillkännagivande härom.
Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf352 (yrkande 1) att försäkringskassan bör ha det överordnade ansvaret för rehabilitering. Försäkringskassan bör också få använda sina medel friare. Motionärerna anför vidare att försäkringskassan måste ta till vara den kompetens som finns på företaget, t.ex. vad gäller de tekniska förutsättningarna för förändringar och arbetsorganisationen inom företaget. Införandet av en lagstadgad sjuklön kommer enligt motionärerna att öka förutsättningarna för snabbare och effektivare insatser. Beslutsfattandet bör decentraliseras så långt som möjligt och ske nära det enskilda företaget och i samverkan med företagshälsovården där sådan finns. Mindre företag bör kunna samordna sina rehabiliteringsinsatser. Motionärerna framhåller att rehabiliteringen måste genomföras i nära samverkan med den sjuke eller skadade, och en allsidig rehabilitering måste väga tyngre än önskemålet att återföra den skadade till den tidigare arbetsplatsen. Motionärerna begär ett tillkännagivande om det anförda.
I motion Sf320 (yrkande 6) anför Karin Israelsson m.fl. att en effektiv och snabb rehabilitering kan åstadkommas bl.a. genom att arbetsgivaren svarar för de två första veckorna av en sjukskrivning. Därefter bör försäkringskassan redan inom en månad från det att sjukanmälan lämnats till arbetsgivaren kontakta den försäkrade för att diskutera dennes situation och planera rehabiliteringsinsatser. I ett tidigt skede bör kontakter tas med företagshälsovård och arbetsgivare om åtgärder på arbetsplatsen. Motionärerna anför vidare att ansvarsfördelningen mellan arbetsgivare, skyddsorganisation och olika myndigheter bör göras klarare. Ett samordnat agerande underlättar en verksam rehabilitering. Motionärerna begär ett tillkännagivande om det anförda. Karin Israelsson m.fl. tar även i motion Sf343 (yrkande 1) om försäkringskassornas framtida datasystem upp bl.a. några av dessa frågor.
Ragnhild Pohanka m.fl. framhåller i motion Sf355 (yrkande 1) att när arbetsgivarna tar hand om de korta sjukdomsfallen bör försäkringskassornas personal arbeta med rehabiliteringsåtgärder i samarbete med arbetsförmedling, arbetsgivare, sjukvård och företagshälsovård. Motionärerna anför att rehabiliteringsåtgärder skall kunna sättas in snabbt medan utredning pågår om en anmäld arbetsskada utan att detta skall minska möjligheterna att få arbetsskadan godkänd. Motionärerna begär ett tillkännagivande härom. Motionärerna anför vidare (yrkande 4) att det är viktigt med en helhetssyn när det gäller friskvård och förebyggande hälsovård. Detta måste beaktas redan i skolan. På arbetsplatserna borde en utökad pausgymnastik förbättra konditionen och förebygga arbetsskador.
Utskottet
I det framlagda lagförslaget införs begreppet "rehabilitering" för första gången i lagen om allmän försäkring.
Rehabiliteringsberedningen påpekade i sitt betänkande SOU 1988:41 att det finns olika definitioner på rehabiliteringsmål beroende på vilken verksamhet det gäller. Sjukförsäkringens rehabiliteringsmål är relaterat till den försäkrades arbetsinkomst före sjukdom/skada. Det bygger på inkomstbortfallsprincipen. Bl.a. gäller att sjukpenning enligt 3 kap. 8 § AFL inte utbetalas längre tid "än som kan anses erforderligt för att den försäkrade skulle kunna återgå i arbete och förvärva minst hälften av den arbetsinkomst han kunnat påräkna i sin tidigare sysselsättning om han varit frisk". Motsvarande målsättning gäller även för sjukbidrag. Beredningen anförde att skillnaderna i rehabiliteringsmål ibland är en källa till konflikter mellan de rehabiliterande aktörerna, försäkringskassan och individen. En sådan konflikt uppstår t.ex. när försäkringskassan, efter en strikt prövning av den försäkrades medicinska status, konstaterar att rehabiliteringsåtgärder bör vidtas eftersom man bedömer att den försäkrade har en restarbetsförmåga. Arbetsförmedlingen däremot anser att visserligen har den försäkrade en arbetsförmåga, men den kommer inte att kunna tillvaratas på den allmänna marknaden, kanske inte ens på den skyddade arbetsmarknaden. Å andra sidan satsar arbetsmarknadsorganen i många rehabiliteringsärenden, i samråd med den arbetssökande, på åtgärder som syftar till att göra honom konkurrenskraftig på den allmänna arbetsmarknaden. Detta rehabiliteringsmål kommer ibland i konflikt med sjukförsäkringens restriktivare rehabiliteringsmål, vilket innebär att sjukpenning inte kan betalas under hela arbetsmarknadsutbildningen. Beredningen föreslog att en för de olika rehabiliteringsaktörerna (försäkringskassan, hälso- och sjukvården, socialtjänsten, arbetsmarknadsorganen och arbetsgivaren) gemensam definition på vad som skulle avses med samordnad rehabilitering skulle antas. Definitionen föreslogs få följande lydelse (s. 188 f.):
Med rehabilitering avses en sammanhängande process som syftar till att återge den som drabbats av sjukdom eller av annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan bästa möjliga funktionsförmåga och förutsättningar att leva ett självständigt liv.
En rehabiliteringsåtgärd kan avse förändringar av individens arbetsförhållanden eller vara av medicinsk, psykologisk eller social art.
Rehabiliteringsåtgärden skall planeras efter samråd med den enskilde och utgå från hans individuella förutsättningar och behov.
Beredningen noterade att med uttrycket "förutsättningar att leva ett självständigt liv" avses i sjukförsäkringsrättslig mening bl.a. att en försäkrad i yrkesverksam ålder bereds möjlighet att försörja sig själv.
Någon för de rehabiliteringsansvariga gemensam definition föreslås inte nu. Däremot anges i propositionen att rehabilitering i vid mening omfattar medicinsk, social och yrkesinriktad rehabilitering. Medicinsk rehabilitering avser närmast att återställa grundläggande funktioner. Till social rehabilitering kan man räkna åtgärder som service, råd, upplysning och bistånd i personliga angelägenheter. Den yrkesinriktade rehabiliteringen vänder sig till människor som av medicinska, sociala eller liknande skäl har svårt att erhålla och behålla ett arbete. Den skall hjälpa dessa att stärka sin ställning på arbetsmarknaden.
Enligt utskottets mening kan man inte räkna med att det föreliggande förslaget kommer att undanröja olikheterna mellan myndigheterna och andra inblandade vid bedömningen av behovet av rehabiliteringsåtgärder. Utskottet förutsätter emellertid att det utvidgade samarbete som skall förekomma och som redan inletts mellan de rehabiliteringsansvariga medför att olikheterna inte kommer att leda till några praktiska problem. Här måste det vara av stor betydelse att försäkringskassan nu får ansvar för samordning och tillsyn av hela rehabiliteringsverksamheten. Utskottet tillstyrker således regeringens förslag att försäkringskassan får det övergripande ansvaret och avstyrker bifall till motion Sf49 yrkandena 7--9.
I propositionen föreslås att arbetsgivaren skall få ett större och tydligare ansvar för rehabilitering av de anställda. Skälet härför är bl.a. att sjukfrånvaron ofta beror på brister i arbetsmiljö eller arbetsorganisation. Utskottet, som noterar att ca 85 % av dem som är långtidssjukskrivna har en anställning, delar regeringens uppfattning att arbetsgivaren bör ha huvudansvaret för att de anställdas behov av rehabilitering blir klarlagt och att de arbetslivsinriktade åtgärder vidtas som kan ske inom eller i anslutning till arbetsplatsen. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att regeringen nyligen i proposition 1990/91:181 lagt fram förslag om sjuklön. Enligt förslaget ges arbetstagare rätt att under de första 14 dagarna av varje sjukdomsfall (sjuklöneperioden) behålla viss del av den lön och andra anställningsförmåner som han skulle ha fått om han fullgjort sina arbetsuppgifter. I sjuklönepropositionen anges att införandet av en period där arbetsgivaren har att svara för ersättning vid arbetstagares sjukdom kan förväntas medverka till en förbättrad arbetsmiljö.
Enligt utskottets mening avgränsas arbetsgivarens ansvar för de anställdas rehabilitering relativt klart genom lagförslaget och motiveringen i den nu behandlade propositionen. Rehabiliteringsansvaret på mindre arbetsplatser tas dock upp i flera motioner (Sf46 yrkande 5, Sf50 yrkande 1 och Sf47 yrkande 3 i denna del). Utskottet vill därför framhålla att arbetsgivaren har ansvar för rehabiliteringen av de anställda även på mycket små arbetsplatser. Däremot behöver arbetsgivaren inte göra rehabiliteringsutredningen själv. Det är i stället naturligt att han tar företagshälsovården till hjälp. Genom de ändrade bidragsregler, främst vid anslutning till företagshälsovården, som regeringen föreslår i proposition 1990/91:140 finns det anledning att räkna med att också allt fler små arbetsgivare kommer att vara anslutna till sådan hälsovård. Företagshälsovården kommer även i övrigt att få en stor roll i rehabiliteringsarbetet. Små arbetsgivare kommer således att få ansvar för rehabiliteringen av de anställda, men en arbetsgivare med få anställda torde däremot i regel ha begränsade möjligheter att erbjuda en anställd andra arbetsuppgifter inom företaget.
Även om arbetsgivarens ansvar är klart definierat måste man räkna med att en arbetsgivare inte alltid kommer att fullgöra sina åligganden. Det kan också förekomma fall då arbetsgivaren, t.ex. på grund av att han inte får tillgång till uppgifter om vad som förorsakar den anställdes arbetsoförmåga, inte kan göra en fullständig rehabiliteringsutredning. I dessa fall blir det försäkringskassan som får ta över ansvaret för att rehabiliteringsbehovet utreds och rehabiliteringsåtgärder vidtas resp. att utredningen kompletteras. Utskottet anser att det finns skäl att överväga om arbetsgivaren i de fall han inte fullgjort vad som rimligen kan begäras av honom skall kunna åläggas att betala kostnaden för den rehabiliteringsutredning som försäkringskassan gör i arbetsgivarens ställe. Regeringen bör närmare utreda denna fråga. Genom en sådan form av åläggande motverkas risken för att arbetsgivaren lastar över utredningskostnaden på försäkringskassan. Vidare får arbetsgivarens och försäkringskassans ansvar en tydligare avgränsning. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna. Därigenom får motionerna Sf47 yrkande 3 och Sf49 yrkande 1 anses tillgodosedda. Utskottet avstyrker däremot bifall till motionerna Sf46 yrkande 5 och Sf50 yrkande 1.
Enligt regeringens förslag skall arbetsgivarens rehabiliteringsutredning göras i samråd med den anställde. I motion Sf49 yrkande 2 betonar motionärerna integritetsfrågorna och anser bl.a. att information om orsakerna till sjukfrånvaron får lämnas till arbetsgivaren endast med den försäkrades samtycke. Utskottet vill därför framhålla följande. Arbetsgivaren har i dag i regel inte uppgift om vilken diagnos eller sjukdomsorsak som gör att en anställd har nedsatt arbetsförmåga. Även vid införande av sjuklön enligt proposition 1990/91:181 är avsikten att intyg som arbetstagaren företer för arbetsgivaren inte skall innehålla närmare uppgift om sjukdomen. Först när sjuklöneperioden avslutats och den enskilde gör anspråk på ersättning från AFL med anledning av sjukdomsfallet skall ett intyg om arbetsförmågans nedsättning med närmare uppgift om sjukdomen överlämnas till försäkringskassan. I sjuklönepropositionen anförs dock att en komplikation kan uppstå i detta sammanhang på rehabiliteringsområdet. Ett ökat arbetsgivaransvar för de anställdas rehabilitering och arbetsmiljö kan naturligtvis ge bättre resultat om arbetsgivaren känner till orsaken till den anställdes sjukfrånvaro. En sådan kunskap kan ibland vara en förutsättning för att adekvata åtgärder skall kunna vidtas för att förbättra arbetsmiljön och för att hjälpa den anställde tillbaka i arbete. I sjuklönepropositionen anges vidare att på vissa avtalsområden medger kollektivavtal redan nu att arbetsgivaren får del av den anställdes diagnos vid sjukfrånvaro. Det bör mot denna bakgrund även i fortsättningen vara möjligt att via kollektivavtal som träffats eller godkänts på förbundsnivå göra avsteg från lagregleringen och låta arbetsgivaren få rätt att ta del av diagnosuppgifter angående sina anställda när detta bedöms som behövligt som ett inslag i arbetet med arbetsmiljöförbättringar och rehabilitering inom företaget. Enligt sjuklönepropositionen måste en sådan rätt givetvis förenas med regler om tystnadsplikt, och det föreslås att tystnadsplikt skall gälla i arbetsgivarens personaladministrativa verksamhet med avseende på uppgifter om arbetstagarens hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt som har lämnats i t.ex. intyg av läkare. Utskottet vill även nämna att i proposition 1990/91:140 föreslås en utvidgning av tystnadsplikten för dem som deltar i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet till att gälla även om skyddskommitté inte finns på arbetsstället. Utskottet anser i likhet med vad som anförs i nu behandlad proposition att arbetsgivaren skall kunna få information från försäkringskassan om orsaken till sjukfrånvaron, t.ex. sjukdomsdiagnos, enbart med den försäkrades samtycke. Något uttalande från riksdagens sida i denna fråga med anledning av motion Sf49 yrkande 2 är således inte påkallat.
För att rehabiliteringsarbetet skall ge bra resultat förutsätts att utredning och plan görs i samförstånd med den försäkrade. Det måste därför anses självklart att den försäkrade på sätt som föreslås i motion Sf47 yrkande 1 kan låta sig biträdas eller företrädas av någon facklig förtroendeman om han så önskar. Den försäkrade måste dock också själv medverka i rehabiliteringsarbetet. Med detta uttalande får motionen anses tillgodosedd.
Försäkringskassan kommer att med det nya förslaget fortfarande ha kvar ansvaret för alla försäkrade när det gäller att se till att rehabiliteringsbehov klarläggs och åtgärder vidtas. I 22 kap. 1 § AFL bör anges att också den som på grund av åldersgränsen inte är inskriven i försäkringskassa omfattas av bestämmelserna om rehabilitering. Försäkringskassans ansvar gäller alla rehabiliteringsåtgärder som är avsedda att återställa en försäkrads arbetsförmåga. Försäkringskassans ansvar är således inte begränsat till arbetslivsinriktade åtgärder. En annan sak är att en försäkrad endast kan få den 100-procentiga rehabiliteringsersättningen vid arbetslivsinriktade åtgärder. Utskottet kommer i följande avsnitt att försöka närmare avgränsa vilka åtgärder som skall kunna ge rätt till rehabiliteringsersättning. Hälso- och sjukvården, kommunerna, arbetsmarknadsmyndigheterna m.fl. har dock också rehabiliteringsansvar inom sina områden. Vad gäller arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder anges i propositionen att försäkringskassorna har ett ansvar för att sådana kommer till stånd för de personer som innehar en anställning eller annat förvärvsarbete, medan arbetsmarknadsmyndigheternas ansvar främst bör avse sjuka personer som är arbetslösa och vänder sig till arbetsförmedlingen. Denna gränsdragning gäller det ekonomiska ansvaret för de särskilda rehabiliteringsåtgärderna. Däremot skall arbetsmarknadsmyndigheterna självfallet bistå försäkringskassorna med sin kompetens när det exempelvis gäller att finna lämpliga arbetsuppgifter och anställning för den som på grund av arbetshinder inte kan återgå till sitt gamla arbete.
En förutsättning för att rehabiliteringen skall bli effektiv är enligt utskottets mening bl.a. att handläggningen sker snabbt. Utskottet vill därför liksom i motion Sf46 yrkande 1 understryka vikten av att hanteringen av rehabiliteringsärenden vid försäkringskassorna inte formaliseras. I propositionen anges också att samarbetet mellan olika ansvariga inom området i enskilda ärenden i allt väsentligt bör ske genom att handläggare och andra hos de rehabiliteringsansvariga samarbetar med varandra direkt. Att låta samarbete i enskilda ärenden ske genom särskilda samarbetsorgan skulle enligt propositionen medföra alltför stor risk för byråkratisering och tidsspillan. Beträffande försäkringskassornas möjligheter att bedriva ett effektivt rehabiliteringsarbete vill utskottet nämna att enligt kompletteringspropositionen (prop. 1990/91:150) behöver resurserna för försäkringskassornas arbete med rehabilitering förstärkas med 2000 årsarbetare. Kassorna föreslås därför under budgetåret 1991/92 få behålla de resurser som kan frigöras genom sjuklönereformen. Något tillkännagivande med anledning av motion Sf46 yrkande 1 är således inte erforderligt.
För att rehabiliteringsbehovet skall kunna klarläggas på ett så tidigt stadium som möjligt föreslås i propositionen att arbetsgivaren, om det inte framstår som obehövligt, skall påbörja en rehabiliteringsutredning när en anställd helt eller delvis varit frånvarande från sitt arbete under längre tid än fyra veckor i följd. Rehabiliteringsutredning skall också påbörjas när en anställds arbete ofta har avbrutits av kortare sjukperioder eller när en anställd begär det. I motion Sf46 (yrkande 2) anges att det blir alltför stelt och byråkratiskt om rehabiliteringsutredning generellt skall göras efter fyra veckor. I stället bör läkaren redan från början på läkarintyget, t.ex. genom en kryssmarkering, ange om rehabiliteringsbehov föreligger (yrkande 3), och rehabiliteringsutredningen bör i stället göras efter åtta veckors sjukskrivning (yrkande 4).
Enligt utskottets mening bör man ta till vara möjligheten att så tidigt som möjligt få en signal om att rehabiliteringsbehov föreligger. Särskilt för försäkrade som har många korta sjukfall måste det vara av stor betydelse om läkaren redan vid första sjukskrivningstillfället kan markera om han bedömer att rehabiliteringsbehov föreligger. Härigenom markeras också att läkarens uppgifter är till för att utgöra underlag för försäkringskassans bedömning av arbetsförmågans nedsättning och den försäkrades rätt till sjukpenning. Utskottet anser att riksförsäkringsverket bör beakta detta vid utformningen av nya blanketter. Något tillkännagivande till regeringen med anledning av motion Sf46 yrkande 3 behövs emellertid inte.
Utskottet anser det också viktigt att arbetsgivarens rehabiliteringsutredning påbörjas så snabbt som möjligt. Vissa erfarenheter tyder på att det många gånger bör vara möjligt att efter fyra veckor ta ställning till om rehabiliteringsbehov föreligger. Som exempel kan nämnas att inom det s.k. Trelleborgsprojektet togs kontakt med de försäkrade m.fl. 15--30 dagar efter sjukanmälningsdagen, och en bedömning och prioritering ansågs oftast kunna göras utifrån insamlat material. Utskottet tillstyrker därför regeringens förslag om när rehabiliteringsutredningen i de olika fallen skall påbörjas. Utskottet noterar därvid att rehabiliteringsutredningen skall tillställas försäkringskassan inom åtta veckor från sjukanmälningsdagen eller motsvarande och att utredning endast skall göras om det inte anses obehövligt i det enskilda fallet. Utskottet avstyrker således bifall till motion Sf46 yrkandena 2 och 4.
I motion Sf49 yrkande 14 anförs att kvinnornas hela situation bör beaktas i rehabiliteringsarbetet. Utskottet vill med anledning härav uttala att det för en effektiv rehabilitering är viktigt att om möjligt alltid beakta den försäkrades hela situation. Kvinnornas situation i arbetslivet kommer dock, enligt vad som anges i proposition 1990/91:140, att i fortsättningen uppmärksammas mer än vad som nu sker. Något uttalande från riksdagens sida med anledning av motionen bör inte göras.
De kroniskt sjukas och handikappades situation tas upp i motion Sf47 yrkande 2. Enligt utskottets mening bör de nu föreliggande förslagen om rehabilitering inte leda till att dessa gruppers situation på arbetsmarknaden försvåras. Utskottet förutsätter emellertid att man vid den uppföljning av effekterna av rehabiliteringsverksamheten som skall ske även belyser eventuella sådana effekter. Utskottet anser inte att motionen bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Den fråga som tas upp i motion Sf49 yrkande 15 om drogmissbruk berörs i proposition 1990/91:140. Där anges att arbetsgivarens ansvar har sin tyngdpunkt i yrkesinriktad rehabilitering och sådana åtgärder som kan vidtas på arbetsplatsen. Åtgärder som kan ingå i en yrkesinriktad rehabilitering kan även gälla mer generella psykosociala insatser såväl för den drabbade som för övriga på arbetsplatsen, attitydpåverkan, kamratstöd etc. I propositionen anges vidare att ansvaret för den sociala rehabiliteringen i första hand ligger på kommunernas socialtjänst och följaktligen i princip faller utanför företagshälsovårdens ansvarsområde. Vissa sådana insatser är dock tämligen vanliga även inom företagshälsovården. Det kan t.ex. gälla program och aktiviteter för att motverka olika slag av missbruk. Departementschefen anser att det i vissa fall kan vara av ett stort värde att sådana aktiviteter knyts till arbetsplatsen. Men framför allt bör företagshälsovården kunna ha en förmedlande roll och hjälpa den enskilde att få del av olika sociala rehabiliteringsinsatser hos rätt instans. Enligt utskottets mening är motion Sf49 yrkande 15 tillgodosedd med vad sålunda anförts.
I motion Sf49 yrkande 10 tas upp frågan om gränsen mellan yrkesinspektionens och försäkringskassans tillsynsroll. Utskottet vill därför erinra om att det i propositionen anges att det genom arbetsmiljölagens tillsyns- och sanktionssystem kommer att finnas en lämplig ordning för bevakning av att åliggandena i lagstiftningen efterlevs. Vidare anges att om det framkommer att arbetsgivaren försummar sitt ansvar enligt AFL för rehabilitering i enskilda fall kan det vara skäl att väcka frågan om arbetsgivarens organisation för anpassning och rehabilitering är tillfredsställande. Yrkesinspektionen bör i sådana situationer kunna överväga lämpliga åtgärder enligt arbetsmiljölagen. Även i proposition 1990/91:140 behandlas frågor om yrkesinspektionens tillsyn. Här anges att denna tillsyn skall avse arbetsmiljön och rehabiliteringsverksamheten i dess helhet, inte enskilda rehabiliteringsärenden. Inspektionen kan ingripa om arbetsmiljön behöver åtgärdas för att, enligt kraven i arbetsmiljölagen, anpassas efter en enskild arbetstagares behov. Vid tillsynen av rehabiliteringsarbetet är det yrkesinspektionens uppgift att se till att det finns ett organiserat arbete, rutiner, resurser m.m. Underlag för sådana inspektioner bör inhämtas från försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Kassan kommer också att veta i vilken utsträckning rehabiliteringsutredningar görs och om de uppfyller de kvalitetskrav man kan ställa på sådana utredningar. Arbetsförmedlingen kan bedöma om personalomsättningen är ovanligt hög, vilket kan vara en annan varningssignal om brister i arbetsmiljö och rehabilitering. Vid en samlad genomgång av verksamheten från olika utgångspunkter kan brister som tidigare "fallit mellan stolarna" lättare upptäckas. Utskottet konstaterar att någon begränsning av yrkesinspektionens tillsynsansvar således inte är avsedd, och försäkringskassan får inte heller något tillsynsansvar annat än i enskilda rehabiliteringsärenden. Någon riksdagens åtgärd med anledning av motion Sf49 yrkande 10 är således inte påkallad.
Beträffande de motioner som väckts under den allmänna motionstiden anser utskottet att flertalet av dem får anses i huvudsak tillgodosedda genom det förslag till effektivare rehabilitering som regeringen nu lagt fram och det förslag till lagfäst sjuklön som regeringen nyligen lagt fram i proposition 1990/91:181. Detta gäller motionerna Sf320 yrkande 6, Sf343 yrkande 1, Sf352 yrkande 1 och Sf355 yrkandena 1 och 4. Utskottet avstyrker däremot bifall till motion Sf267 yrkande 5 angående betydelsen av en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Motionsyrkanden om införande av en sådan försäkring har riksdagen tidigare avslagit (se senast 1990/91:SfU7, rskr. 94).
Ersättning under rehabilitering
Propositionen
I propositionen föreslås att en särskild rehabiliteringsersättning bestående av rehabiliteringspenning och särskilt bidrag införs. Ersättningen skall finansieras på samma sätt som sjukförsäkringsförmånerna. Kostnaderna för rehabiliteringsersättningen har för första halvåret 1992 beräknats till 325 milj.kr. Rehabiliteringspenningen skall täcka den inkomstförlust som uppstår när en försäkrad deltar i en arbetslivsinriktad rehabilitering, medan det särskilda bidraget skall täcka vissa kostnader, i samband med rehabiliteringen t.ex. för vissa kursavgifter och resor. En förutsättning för rätt till ersättning är att rehabiliteringsåtgärderna ingår i en av försäkringskassan upprättad rehabiliteringsplan. Den försäkrade skall också själv ansöka om rehabiliteringsersättning hos försäkringskassan.
Rehabiliteringspenning skall utgöra 100 % av den sjukpenninggrundande inkomsten. För den som beviljats förtidspension eller sjukbidrag beräknas rehabiliteringspenningen på summan av pensionsförmånerna. Rehabiliteringspenning utges som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels förmån.
Regeringen framhåller att försäkringskassorna genom den 100-procentiga ersättningsformen får ett instrument för att bryta utslagningsprocessen redan i ett tidigt skede. Departementschefen anför dock att de långa handläggningstiderna i arbetsskadeärenden har visat sig vara rehabiliteringshindrande på så sätt att det varit svårt att motivera den enskilde att återgå i arbete innan prövning av arbetsskadan blivit gjord. En samordning av sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna är enligt hennes mening av mycket stor betydelse för ett framgångsrikt rehabiliteringsarbete. Regeringen har vid flera tillfällen klart deklarerat sin avsikt att genomföra en sådan samordning. Samordningen av sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna får dock större konsekvenser för de avtalsförsäkringar som tecknats av parterna än vad som kunnat förutses. LO, TCO och SAF har uttryckt önskemål om ytterligare tid för förberedelser och förhandlingar och departementschefen finner därför att samordningen bör senareläggas. Hon har för avsikt att tillsammans med arbetsmarknadens parter i en beredning klarlägga fördelningen av åtagandena gentemot de arbetsskadade mellan samhället och parterna.
I propositionen anges att syftet med en rehabiliteringsåtgärd som ger rätt till rehabiliteringsersättning skall vara att förkorta sjukdomstid, att helt eller delvis förebygga att sjukdom leder till nedsatt arbetsförmåga eller att helt eller delvis häva en befintlig nedsättning av arbetsförmågan. De rehabiliteringsåtgärder som kan berättiga till rehabiliteringsersättning skall vara arbetslivsinriktade och vara sådana att de förutsätter en aktiv medverkan från den försäkrades sida. Mot denna bakgrund bör tid under vilken den försäkrade genomgår enbart medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering inte berättiga till rehabiliteringsersättning. Inkomstbortfallet under sådan tid bör ersättas genom sjukpenning. Deltagande i viss medicinsk behandling, t.ex. sjukgymnastik, under tid som arbetslivsinriktad rehabilitering pågår bör dock inte utesluta att rehabiliteringsersättning kan utges.
I propositionen anges också att rehabiliteringspenningen skall kunna utges under hela den tid som den försäkrade deltar i aktiva rehabiliteringsåtgärder. Tid då den försäkrade väntar på att få genomgå rehabilitering omfattas således inte. Om rehabiliteringen av något skäl måste avbrytas, upphör också rätten till rehabiliteringsersättning. Rehabiliteringspenningen bör dock få behållas vid kortvarig ledighet för enskild angelägenhet av vikt eller ledighet enligt särskilda föreskrifter på grund av uppehåll i rehabiliteringen.
Vidare anförs i propositionen att olika slag av utbildning ingår bland rehabiliteringsåtgärderna. För närvarande kan sjukpenning med stöd av 3 kap. 8 § andra stycket AFL betalas under studier. Genom utveckling av praxis har allt längre och allt mera omfattande utbildningar kommit att bedrivas med ersättning i form av sjukpenning. Departementschefen påpekar att riksförsäkringsverket har efterlyst skärpningar och förtydliganden angående utnyttjandet av sjukpenning i samband med utbildning. Riksrevisionsverket har också i en revisionspromemoria framhållit att en begränsning bör övervägas så att sjukpenning endast skall kunna utges under en begränsad tid, t.ex. längst två terminer. Departementschefen instämmer till stora delar i vad riksförsäkringsverket och riksrevisionsverket har anfört och anser att vissa klarlägganden och skärpningar nu är på sin plats. I propositionen föreslås att rehabiliteringsersättning i samband med utbildning skall kunna utges efter i princip samma regler som gäller enligt 3 och 4 §§ förordningen (1987:406) om arbetsmarknadsutbildning. Detta innebär att utbildningen skall avse yrkesutbildning, allmänteoretisk eller orienterande utbildning som är en nödvändig förberedelse för yrkesutbildning eller orienterande utbildning i datateknik för personer med bristfällig eller föråldrad skolutbildning. En utbildning som kan finansieras med studiestöd enligt avdelning B i bilaga till studiestödsförordningen (1973:418) eller därmed jämförlig utbildning bör kunna ge rätt till rehabiliteringsersättning endast om den omfattar högst 40 studieveckor. Utbildningen bör inte få vara en fortsättning eller avslutning på en tidigare påbörjad eftergymnasial utbildning och inte heller få vara en del i en längre sammanhållen eftergymnasial utbildning. Däremot bör inte så som i arbetsmarknadsutbildningen en begränsning göras till enbart utbildning som är inriktad mot sysselsättning i näringslivet. Departementschefen erinrar om att en särskild utredare har tillkallats (dir. 1990:2) för att utreda vuxnas möjligheter att finansiera studier på grundskole- och gymnasieskolenivå (finvuxutredningen). Enligt direktiven skall utredaren bl.a. belysa samordningen mellan studiemedel, vuxenstudiestöd, utbildningsbidrag och sjukförmåner. Arbetet bör enligt direktiven vara slutfört den 1 juli 1991. Enligt departementschefen skall den nu föreslagna lösningen för personer som genomgår utbildning som ett led i en rehabilitering omprövas i samband med ställningstagande till finvuxutredningens förslag på den här punkten.
Regeringen föreslår vidare att rehabiliteringsersättning som regel bör utges under längst ett år från den tidpunkt rehabiliteringen startar. Om synnerliga skäl föreligger, t.ex. om en rehabilitering beräknas vara avslutad inom kort och då förväntas leda till ett arbete, bör denna gräns kunna överskridas. I propositionen understryks vikten av att försäkringskassan gör återkommande avstämningar av att rehabiliteringen fortlöper i enlighet med den plan som har upprättats. Vid avvikelser får ställning tas till om förändringar i planen kan vara motiverade eller om rehabiliteringen mot bakgrund av de dittillsvarande resultaten bör avbrytas. Försäkringskassan skall därvid bl.a. göra en bedömning av vilka insatser som är ekonomiskt möjliga. Vidare framhålls att regeringens förslag inte avser att avlasta arbetsgivarna den skyldighet de har att genomföra åtgärder enligt arbetsmiljölagen eller annan lag och författning.
Enligt förslaget bör rehabiliteringsersättning kunna utges längst t.o.m. månaden före den då den försäkrade fyller 65 år.
I propositionen anförs dessutom att tid med rehabiliteringsersättning inte skall anses som arbetad tid inom arbetslöshetsförsäkringen utan endast som s.k. överhoppningsbar tid vid beräkning av ramtiden.
Motioner
Villkoren för rätt till rehabiliteringsersättning tas upp i motion Sf49 av Karin Israelsson m.fl. Motionärerna anför att individens medverkan i rehabiliteringsarbetet är av avgörande betydelse för att rehabiliteringen skall vara effektiv. Rehabiliteringen måste också upplevas som en frivillig åtgärd som företas för den enskildes bästa. Motionärerna begär därför i yrkande 4 avslag på regeringens förslag om att rehabiliteringsersättningen skall kunna dras in eller sättas ned om den försäkrade inte medverkar i utredningen m.m. Motionärerna begär vidare (yrkande 11) avslag på förslaget att rehabiliteringsersättning skall kunna utges fram till den månad man fyller 65 år. Enligt motionärerna tyder erfarenheter på att vinsten med rehabiliterande åtgärder så nära i tiden före pensionen är mycket dålig. Åtgärderna upplevs dessutom som föga meningsfulla av den enskilde. I de flesta fall beror sjukskrivningarna i åldrarna över 60 år på utslitningssymtom. Motionärerna anser därför att rehabiliteringsersättning endast skall kunna utgå till den månad man fyller 60 år. I motionen anförs också att rehabiliteringsersättningen inte skall överstiga lönen vid arbete. Rehabiliteringspenningen bör därför reduceras med de eventuella ersättningar som utges genom avtal. Motionärerna begär i yrkande 12 ett tillkännagivande om detta.
Förslaget att rehabiliteringsersättning i princip bara skall kunna utges under ett år har föranlett två motionsyrkanden. I motion Sf47 (yrkande 4) anför Margó Ingvardsson och Jan-Olof Ragnarsson att ett års rehabilitering i många fall är alldeles för kort tid. Erfarenheten visar att det inte är ovanligt att människor som är i behov av rehabilitering och byte av arbetsuppgifter har en dålig skolunderbyggnad. För att arbetsrehabiliteringen skall kunna fungera tillfredsställande behövs det då även komplettering i vissa grundläggande baskunskaper. Motionärerna anser att rehabiliteringsersättning därför skall kunna utges under längre tid än ett år om särskilda skäl föreligger. Anita Johansson och Sten Östlund begär i motion Sf48 att det inte skall anges någon längsta tid under vilken rehabiliteringsersättning får utges. Det viktiga är i stället att försäkringskassan återkommande stämmer av att rehabiliteringen fortlöper i enlighet med den plan som har upprättats.
I motion Sf46 (yrkande 11) begär Gullan Lindblad m.fl. att villkoren och maximitiden för ersättning under rehabilitering skall återgå till de förhållanden som gällde före år 1983 då sjukpenning endast utgavs för två terminers utbildning.
I motion Sf310 anför Carl-Johan Wilson och Ingrid Ronne-Björkqvist att alkoholism är en sjukdom som drabbar samtliga familjemedlemmar på ett eller annat sätt. När en alkoholist behandlas för sitt missbruk, måste även anhöriga delta i behandlingen, om resultatet skall bli framgångsrikt. Motionärerna anser att familjemedlemmarna bör erhålla ersättning från försäkringskassan vid deltagande i behandlingen, och motionärerna begär ett tillkännagivande härom.
Utskottet
Regeringen föreslår att den som deltar i en aktiv arbetslivsinriktad rehabilitering skall få rehabiliteringspenning med 100 % av den sjukpenninggrundande inkomsten under förutsättning att rehabiliteringsåtgärderna ingår i en av försäkringskassan upprättad rehabiliteringsplan och att den försäkrade själv ansöker om sådan ersättning. Bestämmelserna om rehabiliteringspenning skall tas in i 22 kap. 7 § AFL. Därigenom blir enligt regeringen 2 kap. 11 § AFL obehövlig och bör upphävas. Även den nuvarande lydelsen av 3 kap. 8 § andra stycket bör upphöra att gälla.
Enligt de nuvarande bestämmelserna har försäkringskassan, som tidigare nämnts, enligt 2 kap. 11 § AFL ett ansvar att se till att de åtgärder vidtas som behövs för att förkorta en försäkrads sjukdomstid eller för att helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan. Om sjukdomen rent faktiskt sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel har han rätt till sjukpenning med hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels sjukpenning motsvarande den grad arbetsförmågan är nedsatt. Detta anges i 3 kap. 7 § AFL. Enligt 3 kap. 8 § andra stycket AFL kan sjukpenning utges till den som är föremål för åtgärd av beskaffenhet som anges i 2 kap. 11 § i den mån den försäkrade på grund av åtgärden är förhindrad att arbeta. Under rehabilitering kan sjukpenning således utges till den som inte har sin arbetsförmåga faktiskt nedsatt med minst en fjärdedel eller utges i större omfattning än vad den faktiska nedsättningen motsvarar. Även den som har förtidspension eller sjukbidrag och som är föremål för åtgärd av beskaffenhet som anges i 2 kap. 11 § AFL skall enligt 7 kap. 3 § andra stycket AFL anses ha sin arbetsförmåga nedsatt under tiden för åtgärden i den mån den försäkrade på grund av åtgärden är hindrad att utföra förvärvsarbete.
De åtgärder som avses i 2 kap. 11 § AFL kan vara såväl medicinska som yrkesinriktade eller sociala rehabiliteringsåtgärder. Till den medicinska rehabiliteringen räknas -- utöver den vanliga sjukvården -- undersöknings- och behandlingsformer såsom sjukgymnastik, sysselsättnings- och arbetsterapi, tillhandahållande av ortopediska hjälpmedel samt rådgivning, stödåtgärder och funktionsprövning.
I propositionen anges att de rehabiliteringsåtgärder som enligt förslaget skall kunna berättiga till rehabiliteringsersättning skall vara arbetslivsinriktade och vara sådana att de förutsätter en aktiv medverkan från den försäkrades sida. Mot denna bakgrund bör tid under vilken den försäkrade genomgår enbart medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering inte berättiga till rehabiliteringsersättning. Enligt vad som anförs i propositionen bör inkomstbortfallet under sådan tid ersättas genom sjukpenning. Deltagande i viss medicinsk behandling, t.ex. sjukgymnastik, under tid som arbetslivsinriktad rehabilitering pågår bör dock inte utesluta att rehabiliteringsersättning kan utges.
Regeringen har i denna del inte helt följt rehabiliteringsberedningens förslag. Beredningen, som även föreslog en viss utvidgning av sjukdomsbegreppet, ansåg nämligen att de arbetslivsinriktade åtgärder som skulle kunna berättiga till rehabiliteringspenning skulle kunna bestå av såväl förändringar av den försäkrades arbetsförhållanden som vara av medicinsk, psykologisk eller social art. Beredningen anförde vidare (s. 288 f.):
Med förändringar av den försäkrades arbetsförhållanden avses bl.a. den i dag benämnda yrkesinriktade rehabiliteringen och åtgärderna kan då bestå t.ex. av arbetsträning i reell miljö, arbetsmarknadsutbildning (omskolning och viss annan utbildning), eller rehabilitering/vägledning vid AMI.
Den kan naturligtvis även avse åtgärder av annat slag som tar sikte på att återge den försäkrade hans möjligheter att kunna klara av sitt arbete eller att få ett annat lämpligt arbete.
Medicinsk rehabilitering. I merparten av medicinska vårdinsatser finns det ett större eller mindre inslag av rehabiliterande insatser och de kan därför inte alltid tidsmässigt klart avgränsas mot varandra. För att en medicinsk rehabiliteringsåtgärd skall grunda rätt till rehabiliteringsersättning, krävs det emellertid att åtgärden tar sikte på att återföra den försäkrade till arbetslivet -- att den behövs för att den försäkrade skall kunna få eller behålla ett arbete. Det kan avse t.ex. funktionsträning av olika slag såsom sjukgymnastik. En annan åtgärd som också enligt nuvarande praxis ger rätt till ersättning är den s.k. klimatvården. Vi avser inte med vårt förslag att frångå dagens praxis vad gäller de medicinska rehabiliteringsåtgärder, som grundar rätt till ersättning från sjukförsäkringen.
Psykologisk och/eller social rehabilitering avser i huvudsak krisbearbetning, insiktsorienterad psykoterapi, beteendeterapi, familjebehandling samt socialkurativa åtgärder, som avser att förbättra den försäkrades sociala funktion i olika sociala roller, t.ex. i arbetet eller i familjen, på fritiden etc. -- allt för att den försäkrade skall kunna fungera i arbetslivet.
En klar gränsdragning mellan olika typer av rehabiliteringsåtgärder kan i praktiken säkert vara svår att göra. Utskottet anser att det av propositionen dock klart framgår att regeringen avsett att rehabiliteringspenning inte skall kunna utges under tid då den försäkrade genomgår enbart medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering. I propositionen anges i stället att ersättning i dessa fall skall utges i form av sjukpenning. Som nämnts kan sjukpenning för närvarande utges i förhållande till faktisk nedsättning av arbetsförmågan med stöd av 3 kap. 7 § AFL eller under rehabilitering med stöd av 3 kap. 8 § andra stycket AFL i den mån rehabiliteringsåtgärden hindrar den försäkrade att utföra förvärvsarbete. Om såväl 2 kap. 11 § som 3 kap. 8 § andra stycket AFL såsom föreslagits i propositionen upphör att gälla, kommer detta enligt utskottets mening att leda till att sjukpenning vid medicinsk behandling och medicinsk rehabilitering endast kan utges i förhållande till den faktiska nedsättningen av arbetsförmågan. I regel torde den faktiska arbetsförmågan inte vara nedsatt i samma utsträckning som åtgärderna förhindrar förvärvsarbete. En reumatiker som vistas utomlands för någon veckas s.k. klimatvård och som förvärvsarbetat på heltid före avresan kan knappast anses ha sin arbetsförmåga fullständigt nedsatt enligt 3 kap. 7 § AFL. Den utvidgning av sjukpenningrätten som regeringen föreslår skall införas i 3 kap. 7 b § AFL avser andra situationer. Enligt detta lagrum skall sjukpenning kunna utges i vissa situationer utan att sjukdom föreligger och utan att arbetsförmågan är nedsatt. Enligt vad som anförs i propositionen avser paragrafen situationer då den försäkrade deltar i en sjukdomsförebyggande behandlingsåtgärd. För rätt till sjukpenning i detta fall krävs att en läkare på grundval av vetenskap och beprövad erfarenhet har konstaterat att den försäkrade har en förhöjd sjukdomsrisk. Den sjukdom som kan befaras uppkomma skall vara av sådan art att den kan förväntas leda till nedsättning av arbetsförmågan. Vidare skall läkaren ha ordinerat deltagandet i behandlingen, som naturligtvis skall vara lämpad för att minska sjukdomsrisken. Behandlingen skall ingå i en plan, som skall godkännas av försäkringskassan. Något enstaka besök berättigar inte till ersättning.
Utskottet anser att motsvarigheten till nuvarande bestämmelse i 3 kap. 8 § andra stycket AFL jämförd med 2 kap. 11 § AFL bör införas i lagen om allmän försäkring såvitt avser rätten till sjukpenning vid medicinsk behandling och medicinsk rehabilitering. Enligt utskottets mening kan det dock vara lämpligt att samtidigt strama upp tillämpningen och reglera de närmare förutsättningar som bör gälla för rätt till sådan sjukpenning. Regeringen bör i denna fråga återkomma till riksdagen med lagförslag som skall kunna träda i kraft den 1 januari 1992.
Rätt till sjukpenning enligt 3 kap. 7 b § AFL förutsätter att den försäkrade behöver avstå från förvärvsarbete minst två timmar under en dag och därvid går miste om minst en fjärdedel av sin dagsinkomst. Utskottet anser att det i lagrummet även bör anges vilka kriterier som skall gälla vid bedömning av om hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels sjukpenning skall utges. Utskottet föreslår att i paragrafen anges att arbetsförmågan skall anses nedsatt i den mån den försäkrade på grund av behandlingen är förhindrad att förvärvsarbeta. Av 3 kap. 7 § AFL följer då vilken grad av sjukpenning som skall utges.
Försäkringskassan har i dag möjlighet att med stöd av 20 kap. 3 § första stycket AFL dra in eller sätta ned en ersättning enligt AFL, t.ex. om den försäkrade vägrar att underkasta sig undersökning av läkare. Enligt andra stycket samma lagrum kan sjukpenning eller förtidspension helt eller delvis tills vidare förvägras en försäkrad som utan giltig anledning vägrar att underkasta sig åtgärd av beskaffenhet som avses i 2 kap. 11 § AFL. En förutsättning är dock att han erinrats om denna påföljd.
I propositionen föreslås den ändringen i 20 kap. 3 § andra stycket AFL att sådan påföljd skall kunna avse den som utan giltig anledning vägrar att underkasta sig sådan rehabilitering som avses i 22 kap. 7 § AFL. Enligt samma lagrum skall även rehabiliteringsersättning kunna förvägras någon under dessa förutsättningar.
Som ovan nämnts avser 2 kap. 11 § AFL även åtgärder i form av medicinsk behandling och medicinsk rehabilitering. Regeringen föreslår däremot att rehabiliteringspenning enligt 22 kap. 7 § AFL skall avse arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder med undantag för medicinsk behandling och medicinsk rehabilitering. Denna begränsning medför att försäkringskassan genom den föreslagna ändringen i 20 kap. 3 § andra stycket i fortsättningen inte kan använda detta lagrum för att sätta ned eller dra in en sjukpenning eller förtidspension för den som vägrar att underkasta sig medicinsk behandling resp. rehabilitering, om åtgärden skulle kunna förkorta en sjukdomstid eller helt eller delvis förebygga eller häva en nedsättning av arbetsförmågan. Enligt utskottets mening bör en sådan sanktionsmöjlighet fortfarande finnas, och regeringen bör därför återkomma till riksdagen med lagförslag även i denna del.
Beträffande tillägget i 20 kap. 3 § andra stycket AFL att även rehabiliteringsersättning skall kunna sättas ned eller dras in när en försäkrad vägrar att delta i en rehabiliteringsåtgärd vill utskottet erinra om att enligt 22 kap. 7 § AFL skall ett deltagande i rehabiliteringsåtgärden vara en förutsättning för rätt till rehabiliteringsersättning över huvud taget. I den mån rehabiliteringsplanen omfattar flera åtgärder som skall pågå parallellt bör enligt utskottets mening krävas att den försäkrade deltar i samtliga åtgärder för att han skall anses fullfölja rehabiliteringen. Något krav på varsel bör således inte ställas för att denna ersättning skall kunna dras in när en försäkrad vägrar att påbörja eller avbryter en rehabilitering. Utskottet föreslår därför att denna ersättningsform inte anges i lagrummets andra stycke. Ersättningen skall däremot kunna dras in eller sättas ned i situationer som anges i 20 kap. 3 § första stycket AFL. Utskottet tillstyrker även förslaget att rehabiliteringsersättning skall kunna dras in eller sättas ned i de situationer som anges i 22 kap. 16 § AFL. Motion Sf49 yrkande 4 bör således avslås.
Rehabiliteringsersättning utges enligt huvudregeln med 100 % av den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst. Någon bestämmelse om att ersättningen skall minska om arbetsgivaren betalar sjuklöneförmån e.d. under rehabiliteringstiden föreslås inte. I motion Sf49 yrkande 12 anförs att rehabiliteringspenning bör minska med ersättning som enligt avtal utges under denna tid. Utskottet vill nämna att ett sådant system har införts i samband med de ändrade kompensationsnivåerna inom sjukpenningförsäkringen fr.o.m. den 1 mars 1991. Sjukpenningen skall nämligen minska om arbetsgivaren under sjukperioden betalar lön till den anställde överstigande viss nivå. Med lön jämställs därvid även s.k. AGS-ersättning. Avsikten med den högre rehabiliteringsersättningen är att en försäkrad skall bli motiverad att genomgå rehabilitering. Det är dock inte rimligt att han därvid uppbär högre ersättning än han skulle göra om han förvärvsarbetade. Utskottet förutsätter att regeringen noga följer utvecklingen av de avtalsbundna ersättningarna under rehabiliteringstiden och, om det skulle visa sig att överkompensation uppkommer, vidtar åtgärder av det slag som vidtagits beträffande sjukpenningersättningen. Motion Sf49 yrkande 12 får härmed anses tillgodosedd.
Även den som har förtidspension eller sjukbidrag omfattas av bestämmelserna i 22 kap. AFL. Regeringen föreslår att rehabiliteringspenningen lägst skall uppgå till det sammanlagda beloppet av pension, pensionstillskott och kommunalt bostadstillägg som den försäkrade skulle ha haft om han inte hade deltagit i rehabiliteringsåtgärden. I propositionen föreslås däremot inte någon utvidgning av möjligheterna att dra in en förtidspension eller ett löpande sjukbidrag. I stället föreslås att 7 kap. 3 § AFL anpassas till de nya bestämmelserna och att där således anges att en pensionär skall anses ha sin arbetsförmåga nedsatt i den mån han genomgår åtgärd som avses i 22 kap. 7 § AFL. I 22 kap. 15 § anges vidare att rehabiliteringspenningen skall minska bl.a. med belopp som utges i pension, pensionstillskott och bostadstillägg.
Utskottet kan inte finna annat än att regeringens förslag innebär att den som uppbär förtidspension eller sjukbidrag och som genomgår arbetslivsinriktad rehabilitering har rätt att ha kvar sin pension. Även om det blir fråga om att förlänga ett sjukbidrag under rehabiliteringstiden kan utskottet inte se att den försäkrade skall kunna anses arbetsför och inte berättigad till fortsatt sjukbidrag. En pensionär kommer således att ha rätt att fortsätta uppbära sin pension. Han har enligt lagförslaget samtidigt rätt att få rehabiliteringspenning med samma belopp. Denna rehabiliteringspenning skall emellertid minskas med storleken av pensionsförmånerna, och resultatet för den som inte vid partiell pension har en sjukpenninggrundande inkomst fastställd bör bli att rehabiliteringspenningen blir 0 kr. Utskottet kan inte finna något rimligt skäl till en sådan konstruktion. Den som har förtidspension eller sjukbidrag bör i stället ha rätt att behålla pensionen under rehabiliteringen. Detta bör också öka motivationen för en pensionär att delta i rehabilitering. En annan ordning skulle i många fall kunna leda till att pensionären fick lägre nettoinkomster eftersom han inte längre skulle ha rätt till särskilt grundavdrag som pensionär och dessutom skulle behöva erlägga skatt för det kommunala bostadstillägget som tidigare varit helt skattefritt. Pensionären har däremot fortfarande rätt till rehabiliteringsersättning och kan således få det särskilda bidraget. Utskottet föreslår att lagtexten ändras så att i 22 kap. 8 § AFL endast anges att rehabiliteringspenning beräknas på den sjukpenninggrundande inkomsten. Till följd härav är det heller inte nödvändigt att i 22 kap. 15 § ange att rehabiliteringspenningen skall minska med de pensionsförmåner som där anges i punkterna 2--4. Uppkommer fråga om förlängning av sjukbidraget får arbetsförmågan bedömas på vanligt sätt.
I detta sammanhang vill utskottet framhålla att den samordning med studiestöd som skall ske enligt 22 kap. 15 § inte bör avse eventuell lånedel av de nämnda bidragsformerna, och utskottet föreslår att lagrummet ändras i enlighet härmed.
Genom den av utskottet föreslagna ändringen av 22 kap. 15 § faller även den av regeringen föreslagna minskningen av rehabiliteringspenning på grund av vad som utges i vårdbidrag bort. Utskottet har för sin del inte kunnat finna något motiv till varför en samordning av dessa båda ersättningsformer behöver göras.
Regeringen föreslår att rätten till ersättning från sjukförsäkringen medan en försäkrad i rehabiliteringssyfte deltar i utbildning skall begränsas. Rehabiliteringsersättning skall endast kunna beviljas vid sådana utbildningar som kan ge rätt till utbildningsbidrag, dock att en eftergymnasial utbildning inte behöver vara inriktad mot sysselsättning i näringslivet. Som skäl för förslaget anförs den utveckling som skett i praxis beträffande rätten till sjukpenning i samband med rehabilitering. Denna praxisutveckling kan beskrivas på följande sätt.
Mot bakgrund av två plenidomar från dåvarande försäkringsdomstolen (TAF 42 och 44/1967) ansågs i tillämpningen rätt till sjukpenning under yrkesinriktad rehabilitering föreligga endast under förutsättning att den försäkrade -- om utbildningen inte kom till stånd -- inte kunde antas erhålla en förvärvsinkomst motsvarande minst hälften av vad han haft tidigare. Bedömningen härav utgick från förmågan att utföra arbete på den allmänna arbetsmarknaden som gav dylika inkomster. Vidare begränsades ersättningstiden normalt till ett år, dvs. den tid som i regel ansågs tillräcklig för att häva eller förhindra arbetsoförmåga. Valde den försäkrade en annan utbildning -- som tog längre tid -- förlängdes inte ersättningstiden, även om vid dennas utgång arbetsoförmågan inte kunde anses hävd eller förhindrad. I en år 1980 meddelad plenidom (FÖD 1981:2) upprätthölls inte längre det tidigare villkoret på föreliggande eller kommande halv arbetsoförmåga i fråga om medicinsk rehabilitering. Försäkringsöverdomstolen har därefter i en år 1983 meddelad dom (FÖD 1984:27) även såvitt avser yrkesinriktad rehabilitering frångått kravet på att den nedsättning av arbetsförmågan som omskolningen skall häva eller förhindra skall uppgå till minst hälften. Utgångspunkten för bedömningen skall vara den försäkrades normala arbete eller annat arbete hos arbetsgivaren. Om viss utbildning ansetts utgöra åtgärd enligt 2 kap. 11 § skall i princip ersättning betalas ut för hela utbildningstiden även om den överstiger ett år. Dessa principer har bekräftats av försäkringsöverdomstolen i ett senare pleniavgörande (FÖD 1987:30). Domen från år 1983 gällde en plåtslagare som led av allergi och astma och som under fyra år genomgick grundskolestudier och fritidsledarutbildning. Domen från år 1987 avsåg en livsmedelsarbetare som omskolade sig på grund av lungsjukdom. Efter 16 veckors utredning vid arbetsmarknadsinstitut och 32 veckors preparandkurser hade han genomgått en allmän kontorskurs om 42 veckor.
Enligt regeringens förslag skall rehabiliteringsersättning i samband med utbildning kunna utges efter i princip samma regler som gäller enligt 3 och 4 §§ förordningen om arbetsmarknadsutbildning. Detta innebär att utbildningen skall avse 1. yrkesutbildning, 2. allmänteoretisk eller orienterande utbildning som är en nödvändig förberedelse för yrkesutbildning eller 3. orienterande utbildning i datateknik för personer med bristfällig eller föråldrad skolutbildning. Eftergymnasial utbildning bör kunna ge rätt till rehabiliteringsersättning endast om den omfattar högst 40 studieveckor. Eftergymnasial utbildning bör inte få vara en fortsättning eller avslutning på en tidigare påbörjad sådan utbildning och inte heller få vara en del i en längre sammanhållen eftergymnasial utbildning. Däremot bör inte så som i arbetsmarknadsutbildningen en begränsning göras till eftergymnasial utbildning som är inriktad endast mot sysselsättning i näringslivet.
Enligt förordningen om arbetsmarknadsutbildning skall vad som i förordningen avses med arbetsmarknadsutbildning kunna beviljas i första hand den som är eller riskerar att bli arbetslös, har fyllt 20 år och söker arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen, om utbildningen bedöms kunna leda till ett stadigvarande arbete.
Enligt vad utskottet erfarit omfattar en arbetsmarknadsutbildning i regel högst ett år. Det kan dock förekomma utbildningar på upp till två år och möjligen även tre år. Utbildningstiden är beroende på utbildningsbehovet och omständigheterna i det enskilda fallet. Särskilt när det gäller handikappade personer kan det bli nödvändigt med längre utbildningstider.
Utskottet delar regeringens uppfattning att den praxis som utvecklat sig vad gäller rätten till sjukpenning under utbildning behöver stramas upp. Enligt utskottets mening bör en utbildning som anses tillräcklig för att omskola en arbetslös person i regel även vara tillräcklig för den som på grund av sjukdom behöver omskola sig. Vad gäller eftergymnasial utbildning bör däremot i enlighet med regeringens förslag inte uppställas något krav på att utbildningen skall vara näringslivsinriktad. Enligt utskottets mening innebär denna begränsning av utbildning på sjukförsäkringens bekostnad inte ett avsteg från principen att en person skall ha återfått sin arbetsförmåga efter rehabiliteringen. Genom att arbetsgivarna, försäkringskassorna och andra rehabiliteringsansvariga i fortsättningen skall se till att rehabiliteringsåtgärder kommer till stånd på ett mycket tidigare stadium bör det vara möjligt att återställa en persons arbetsförmåga på kortare tid.
Regeringen föreslår att rehabiliteringsersättning skall utges under högst 365 dagar i följd om inte synnerliga skäl talar för att ersättning skall utges för längre tid. Utskottet anser att inriktningen på rehabiliteringsarbetet bör vara att en försäkrad skall ha återfått sin arbetsförmåga inom ett år och att i vart fall en eventuell utbildning bör vara avslutad inom denna tid. Redan på grund av vad utskottet ovan angivit om arbetsmarknadsutbildningens längd bör en begränsning av rehabiliteringstiden till ett år inte anges i lag. Det är enligt utskottets mening därtill ett övergripande mål att en sjuk person verkligen blir rehabiliterad och kan komma tillbaka i arbete. Utskottet är därför inte berett tillstyrka regeringens förslag att rehabiliteringsersättning längst skall kunna utges under ett år om inte synnerliga skäl föreligger. Utskottet vill däremot understryka vikten av att försäkringskassan hela tiden ser till att rehabiliteringen fortlöper i enlighet med den plan som har upprättats. Om avvikelse sker från planen får försäkringskassan ta ställning till om planen behöver förändras eller om rehabiliteringen mot bakgrund av de dittillsvarande resultaten bör avbrytas. Försäkringskassan skall därvid bl.a. göra en bedömning av vilka insatser som är ekonomiskt rimliga.
Med denna ändring av regeringens förslag anser utskottet att motionerna Sf47 yrkande 4 och Sf48 får anses tillgodosedda. Utskottet avstyrker däremot bifall till motion Sf46 yrkande 11.
De kortare utbildningstider och de inriktningar på utbildningen som kommer att gälla för utbildning med rehabiliteringsersättning föranleder utskottet att här även ta upp frågan om vilka övergångsregler som skall gälla. Regeringen har föreslagit att de nya bestämmelserna skall börja tillämpas den 1 januari 1992. Endast beträffande den begränsade rätten till en fjärdedels sjukpenning föreslås särskilda övergångsregler. Detta kommer således att innebära att försäkringskassan vid årsskiftet måste upprätta rehabiliteringsplaner för alla dem som redan beviljats s.k. 3:8-sjukpenning under utbildning. Enligt riksförsäkringsverkets rekommendationer skall försäkringskassorna för närvarande om möjligt redan på förhand fatta beslut om huruvida sjukpenning skall utges för hela utbildningstiden. Enligt utskottets mening måste försäkringskassorna i övergångsskedet ta särskild hänsyn till om någon redan fått en flerårig utbildning godkänd som s.k. 2:11-åtgärd. Eftersom utskottet ovan avstyrker regeringens förslag att tiden med rehabiliteringspenning begränsas till högst ett år anser utskottet att ett sådant hänsynstagande bör kunna ske inom ramen för den föreslagna lagstiftningen. Utskottet förutsätter att regeringen vid utfärdande av förordningar beaktar att möjlighet måste finnas att övergångsvis tillåta andra utbildningar.
Utskottet vill i detta sammanhang även ta upp några frågor rörande rehabilitering av förtidspensionärer och arbetsskadade personer.
Rehabiliteringsbestämmelserna omfattar även den som har förtidspension eller sjukbidrag. En pensionär har således rätt till rehabiliteringsersättning i form av särskilt bidrag under rehabiliteringen. För närvarande är det inte ovanligt att sjuka eller handikappade personer har sjukbidrag under flera år medan de utbildar sig. Särskilt gäller detta handikappade ungdomar. Utskottet förutsätter att riksförsäkringsverket också följer hur tillämpningen av de nya rehabiliteringsbestämmelserna i praktiken inverkar på rätten till sjukbidrag efter en rehabiliteringsperiod enligt bestämmelserna i 22 kap. AFL och särskilt uppmärksammar om den som har sjukbidrag har möjlighet att genomgå en längre utbildning än andra personer.
Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om att den som har en arbetsskada har rätt till livränta enligt lagen om arbetsskadeförsäkring om förmågan att skaffa sig inkomst genom arbete är varaktigt nedsatt med minst en femtondel till följd av skadan. Rehabiliteringen av den som är arbetsskadad kan därför vara mer långtgående. Detta kan enligt utskottets mening komma att medföra problem vid rehabiliteringen av en person som anser sig arbetsskadad men ännu inte har fått denna fråga avgjord. Visserligen avser regeringen att föreslå en samordning av sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen för tid innan arbetsförmågan anses varaktigt nedsatt men inom arbetsskadeförsäkringen är det vanligt att en person har livränta medan han genomgår omskolning. Utskottet utgår från att detta problem kommer att beaktas av den beredning som aviserats när det gäller samordningen av sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen.
Enligt lagförslaget skall rehabiliteringsersättning kunna utges fram till 65 års ålder. I motion Sf49 yrkande 11 föreslås att ersättningsrätten begränsas till 60 års ålder. Rätten till rehabiliteringsersättning förutsätter bl.a. att försäkringskassan har godkänt en rehabiliteringsplan. Mot bakgrund av att försäkringskassan därvid måste förutsättas ha prövat om den ifrågavarande åtgärden är motiverad finner utskottet inte skäl föreslå någon lägre åldersgräns för ersättningsrätten, och utskottet avstyrker bifall till motionen.
I motion Sf310 föreslås att ersättning skall kunna utges till anhöriga till alkoholister vid deltagande i familjeprogram. Enligt vad motionärerna uppger betalar försäkringskassan ersättning för sådant deltagande i vissa fall. Utskottet vill erinra om den försöksverksamhet som efter beslut av riksdagen (prop. 1989/90:62, SfU12, rskr. 185) skall pågå under två år vid två försäkringskassor. Försöksverksamheten syftar bl.a. till att genom praktisk erfarenhet få kunskap om vilka typer av åtgärder som bedömts som lämpliga i rehabiliteringshänseende men som inte genomförts på grund av att någon ansvarig för kostnaderna inte har kunnat anges och vilken omfattning sådana åtgärder kan ha. Departementschefen avser att återkomma till regeringen i frågan när tillräcklig utvärdering av försöksverksamheten har kunnat göras. Utskottet anser att denna utvärdering bör avvaktas, och utskottet avstyrker bifall till motion Sf310.
Enligt 3 kap. 8 § fjärde stycket AFL anses som sjukperiod tid, under vilken en försäkrad i oavbruten följd lider av sjukdom som avses i 7 §. Om en försäkrad, som uppbär sjukpenning under rehabilitering med stöd av 3 kap. 8 § andra stycket, tvingas avbryta rehabiliteringen på grund av sjukdom anses detta som om sjukperioden fortsätter. Arbetsförmågan har nämligen ansetts nedsatt med minst en fjärdedel under hela tiden. Enligt utskottets mening framgår inte av det föreliggande förslaget om den som uppbär rehabiliteringspenning skall anses lida av sjukdom som avses i 3 kap. 7 § AFL under tiden. Något hinder att uppbära sjukpenning enligt detta lagrum på grund av en faktisk nedsättning av arbetsförmågan under rehabiliteringstiden har inte föreskrivits. I stället anges att rehabiliteringspenningen skall minska med vad den försäkrade för samma tid uppbär i sjukpenning. Betydelsen av begreppet sjukperiod har ökat genom de sänkta kompensationsnivåer som gäller inom sjukpenningförsäkringen fr.o.m. den 1 mars 1991. För de tre första dagarna med sjukpenning i varje sjukperiod utges sjukpenning med 65 % av den sjukpenninggrundande inkomsten, för tiden därefter t.o.m. den 90:e dagen i sjukperioden med 80 % och för tiden därefter med 90 %. Den som lider av sådan sjukdom som kan antas medföra ett större antal sjukperioder per år skall kunna få kompensation med 80 % redan från den första dagen. De sänkta kompensationsnivåerna under de 90 första dagarna av en sjukperiod har medfört att det bl.a. har blivit svårare för försäkringskassorna att motivera sjukskrivna personer att återvända till arbetsplatsen för ett arbetsförsök eftersom -- om arbetsförsöket misslyckas -- kompensationsnivån för sjukpenningen sänks under de följande tre månaderna. Om arbetsförsöket avser högst tre fjärdedelar av en arbetsdag anser försäkringskassan dock att samma sjukfall fortsätter. Frågan kommer att än mer aktualiseras om riksdagen antar regeringens förslag om lagfäst sjuklön enligt proposition 1990/91:181. I förslaget till lag om sjuklön anges att som sjukperiod anses sådan tid under vilken arbetstagaren i oavbruten följd lider av sjukdom som sätter ned arbetsförmågan. Något krav på nedsättning av arbetsförmågan med minst en fjärdedel skall inte gälla i detta fall. Begreppen sjukperiod och sjuklöneperiod kompliceras även av den utvidgning av sjukpenningrätten som nu föreslås i 3 kap. 7 b § AFL. I sjuklönepropositionen anges nämligen att arbetstagaren inte har rätt till sjuklön vid frånvaro från arbetet i samband med behandling som syftar till att förebygga sjukdom och nedsättning av arbetsförmågan.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det är angeläget att begreppet sjukperiod belyses ytterligare. Utskottet anser att regeringen bör överväga om och i vilken form särskilda föreskrifter i frågan bör utfärdas. Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En fråga som i viss mån har samband med begreppet sjukperiod är hur sjukpenningen skall beräknas för de första 14 dagarna av en sjukperiod i de fall en arbetsgivarperiod inte löper. Sjukpenning utges endast för de dagar den försäkrade skulle ha förvärvsarbetat om han inte hade varit sjuk och beräknas i förekommande fall i förhållande till det antal timmar som förvärvsarbete skulle ha utförts. Utskottet anser att den som på grund av sjukdom avbryter en rehabilitering skall ha rätt till sjukpenning under sjukdomstiden även under den tid ersättningen enligt huvudregeln skall beräknas som s.k. timsjukpenning. Utskottet anser det lämpligt att ersättningen därvid beräknas per kalenderdag på samma sätt som gäller för t.ex. den som är inskriven vid arbetsmarknadsinstitut. Vad gäller tillfällig föräldrapenning beräknas sådan enligt huvudregeln alltid med tillämpning av de s.k. timsjukpenningreglerna. Utskottet föreslår även här att ersättningen beräknas per kalenderdag för den som måste avbryta en rehabilitering på denna grund. Utskottet anser att regeringen bör återkomma med lagförslag även i dessa delar. Motsvarande ändringar torde erfordras även beträffande ersättningen för närståendevård och arbetsskadesjukpenningen.
Utskottet förutsätter att den som uppbär rehabiliteringspenning skall ha rätt att ha kvar sin sjukpenninggrundande inkomst och även få denna höjd i takt med inkomstutvecklingen. Eftersom det inte föreligger något hinder mot att en försäkrad samtidigt uppbär rehabiliteringspenning och studiestöd (rehabiliteringspenningen minskas dock med storleken på studiestödet för samma tid) förutsätter utskottet att rehabiliteringspenningen för sådana studerande beräknas på den vilande sjukpenninggrundande inkomsten.
Vissa sjukpenning- och pensionsfrågor
Propositionen
Enligt 3 kap. 7 § AFL utges sjukpenning vid sjukdom som sätter ned arbetsförmågan med minst en fjärdedel. Med sjukdom jämställs ett tillstånd av nedsatt arbetsförmåga, som orsakats av sjukdom för vilken sjukpenning utgetts och som fortfarande kvarstår efter det att sjukdomen upphört. Rehabiliteringsberedningen föreslog att sjukdomsbegreppet i lagen skulle anpassas till den utveckling som skett i praxis men även utvidgas i viss mån. Beredningen föreslog att med sjukdom skulle jämställas viss annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan som sätter ned arbetsförmågan. Regeringen anger dock i propositionen att orsaksrekvisitet för sjukpenning inte bör ändras.
I propositionen anförs att det behövs en reglering i AFL av hur nedsättningen av arbetsförmågan skall bedömas i längre sjukfall. Med den föreslagna utformningen av förslaget till ändring i 3 kap. 8 § AFL klargörs också att en prövning av frågan om ett rehabiliteringsbehov föreligger skall ske så snart det kan antas att sjukdomsfallet blir långvarigt eller så snart det bedöms att den försäkrade inte kan återgå i arbete. Vid bedömningen av rehabiliteringsbehov skall beaktas vad som rimligen kan begäras av den försäkrade med hänsyn till sjukdomen, hans utbildning och tidigare verksamhet samt till ålder, bosättningsförhållanden och andra sådana omständigheter.
I propositionen föreslås också en utvidgning av sjukpenningrätten till att även omfatta den som genomgår en behandling som syftar till att förebygga att sjukdom och nedsättning av arbetsförmågan uppstår för den tid som behandlingen kräver. Bestämmelserna, som tas in i 3 kap. 7 b § AFL, har närmare redovisats i föregående avsnitt.
Sjukpenning utges som hel, tre fjärdedels, halv och en fjärdedels sjukpenning. I propositionen anförs att när fler nivåer infördes för sjukpenningen var avsikten i första hand att möjliggöra en successiv återgång i arbetet. Tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels sjukpenning bör dock inte utnyttjas för längre sjukskrivningsperioder. Departementschefen anser att en fjärdedels sjukpenning inte skall kunna utges för längre tid än ett år vid ett och samma sjukfall. Den tiden torde vara tillräcklig för att denna sjukpenningnivå skall fylla sitt syfte att underlätta en successiv återgång i arbete.
I propositionen anförs vidare att långa, passiva sjukskrivningar skall undvikas, och inriktningen bör därför vara att sjukpenning i regel inte skall utges för en längre period än ett år. När sjukpenning har utbetalats under ett års tid och rehabiliteringsåtgärder inte kan komma i fråga samt nedsättningen av arbetsförmågan bedöms varaktig eller bestående för avsevärd tid bör ersättningen utges i form av sjukbidrag eller förtidspension. I de allra flesta fall som kan bli aktuella för en sådan prövning är det enligt departementschefens mening rimligt att förvänta sig att tillräckligt underlag föreligger för att bedöma varaktigheten av nedsättningen av arbetsförmågan och att tillräckliga försök har kunnat göras för att helt eller delvis återställa denna. Hon framhåller dock samtidigt att den angivna principen inte kan ges absolut giltighet. I situationer där en medicinsk behandling pågår och det förväntas att den försäkrade därefter helt eller delvis skall kunna återgå till arbete direkt eller efter en aktiv rehabilitering bör sjukpenning kunna utges även efter ett år. Hon framhåller också att förslaget givetvis inte innebär något hinder för att övergång från sjukpenning till sjukbidrag eller förtidspension kan aktualiseras tidigare än efter ett års utbetalning av sjukpenning. Sådan övergång bör genomföras så snart det är utrett att den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt varaktigt eller för avsevärd tid. Departementschefen vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på vikten av att rehabiliteringsmöjligheterna prövas noga innan sjukbidrag eller förtidspension beviljas. Det är särskilt viktigt att förtidspensioneringar så långt det är möjligt undviks. Detta gäller inte minst i fråga om unga handikappade. Vidare föreslås att halv förtidspension skall kunna kombineras med halv ålderspension.
I propositionen föreslås också en ändring av de s.k. äldrereglerna inom förtidspensioneringen. Dessa regler, som finns intagna i 7 kap. 3 § AFL, tillkom år 1970. Äldrereglerna innebär att mildare villkor gäller för invaliditetsbedömningen för denna kategori försäkrade och att det inte krävs att äldre försäkrade blir föremål för rehabiliteringsåtgärder eller flyttar till en annan ort för att få arbete. Med äldre avsågs ursprungligen den som uppnått 63 års ålder. I samband med 1976 års pensionsreform med den då genomförda sänkningen av den allmänna pensionsåldern gjordes vissa uttalanden som ledde till att riktpunkten för förtidspension enligt äldrereglerna i praxis kommit att utgöra 60 år. I särskilda fall har äldrereglerna också tillämpats för personer som varit yngre än 60 år. Departementschefen anser att en bestämd nedre åldersgräns vid 60 år bör införas för förtidspension enligt de s.k. äldrereglerna. Ändringen innebär också att ett större ansvar läggs på försäkringskassorna och arbetsmarknadsmyndigheterna när det är fråga om försäkrade som inte har uppnått 60 års ålder och som har enbart ett lindrigt medicinskt handikapp. I propositionen framhålls att det är viktigt att ordentliga rehabiliteringsförsök i arbetshänseende görs för dessa.
Motioner
I motion Sf46 anför Gullan Lindblad m.fl. med anledning av regeringens förslag att en fjärdedels sjukpenning skall kunna utges under högst ett år att det inte torde föreligga någon risk för en alltför långvarig deltidssjukskrivning eftersom pensionsprövning i regel blir aktuell efter cirka ett år. Däremot finns det enligt motionärerna en risk för "överpensionering" om en fjärdedels sjukskrivning skall bytas mot en halv pension. Motionärerna begär därför i yrkande 9 att riksdagen beslutar införa ytterligare en grad i förtidspensioneringen, en fjärdedels pension. Motionärerna avvisar i yrkande 10 regeringens förslag om att sjukpenning schablonmässigt skall ersättas med förtidspension eller sjukbidrag. Enligt nuvarande praxis prövas frågan om pension enligt 16 kap. 1 § andra stycket AFL efter ca ett år. Motionärerna anser inte att någon schabloniserad övergång till förtidspension/sjukbidrag till den försäkrades nackdel skall ske.
Karin Israelsson m.fl. anför i motion Sf49 (yrkande 13) att förtidspensioneringen för många orsakar ett stort lidande samtidigt som ökningen av antalet förtidspensionerade är samhällsekonomiskt oförsvarbar. Sparivern bör enligt motionärerna inte gå ut över de svagare grupperna i arbetslivet; äldre kvinnor, unga handikappade och invandrare. Motionärerna begär därför avslag på förslaget om att sjukpenning i regel skall ersättas med pension efter ett år. Så gör även Margó Ingvardsson och Jan-Olof Ragnarsson i motion Sf47 (yrkande 5). I denna motion anförs att syftet med de ändrade reglerna för rehabilitering skall vara att hindra att människor slås ut från arbetsmarknaden och att antalet förtidspensionärer ökar. Mot den bakgrunden finner motionärerna det märkligt att rätten till sjukpenning efter i regel ett år skall omvandlas till sjukbidrag eller förtidspension. Motionärerna anför att det givetvis måste vara ännu svårare att få tillbaka någon till arbetslivet som är pensionerad än den som varit sjukskriven länge.
Frågor om ersättning till handikappade ungdomar tas upp av Bengt Westerberg m.fl. i motion Sf231. Motionärerna anför att när det handikappade barnet fyller 16 år övergår vårdbidraget för barnet till pension och eventuell handikappersättning. Detta gäller även om barnet studerar. Motionärerna anser att detta är fel, och de begär i yrkande 4 att riksdagen bör ge regeringen till känna att förtidspensionering av handikappade ungdomar som studerar bör undvikas. Enligt motionärerna bör vårdbidraget förlängas eller barnet få någon form av studiestöd om det fortsätter att studera. Motionärerna begär i yrkande 5 att regeringen lägger fram förslag till ett system för ersättning då ett handikappat barn/ungdom studerar på grundskole- eller gymnasienivå.
Sten-Ove Sundström och Rinaldo Karlsson tar i motion Sf282 upp en fråga mot bakgrund av att riksdagen år 1990 beslutat begränsa möjligheterna till pensionering av enbart arbetsmarknadsskäl. Motionärerna anför att det pågår stora strukturförändringar inom basindustrierna i de nordligaste länen. Det är orimligt att förvänta sig att äldre arbetskraft, som endast har några år kvar till pensioneringen, skall börja gå på arbetsmarknadsutbildning och vara beredda att flytta söderut. Motionärerna anser att det är särskilt viktigt att större hänsyn tas till arbetsmarknadsskälen som en del i en samlad bedömning då det gäller att ta ställning till pensionsrätten, inte minst då det gäller äldre försäkrade. Motionärerna begär ett tillkännagivande i frågan.
I motion Sf235 anför Kjell-Arne Welin att det är olyckligt att så många personer är förtidspensionerade. Han anser att man skall sluta att schablonmässigt pensionera människor i arbetsför ålder. Dessutom bör de som erhållit pension och är under förslagsvis 55 år utredas på nytt. Man skall då också pröva möjligheterna till arbete som anpassats individuellt i varje enskilt fall. Det är också viktigt att olika myndigheter samordnas och att möjligheterna till rehabilitering väsentligt förbättras. Motionären anser att riksdagen bör hos regeringen begära förslag till åtgärder i enlighet med det anförda.
Utskottet
I 3 kap. 8 § AFL finns för närvarande en bestämmelse om hur bedömningen av arbetsförmågans nedsättning skall ske om sjukdomen kan antas vara kortvarig. I lagrummet anges att därvid särskilt skall beaktas om den försäkrade på grund av sjukdomen är ur stånd att utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete. Regeringen föreslår nu att i ett nytt andra stycke i denna paragraf skall anges hur nedsättningen av arbetsförmågan skall bedömas vid längre sjukfall. Enligt utskottets mening är detta andra stycke utformat så att det i första hand innebär en föreskrift för försäkringskassan att utreda om rehabiliteringsåtgärder bör vidtas. Utskottet tillstyrker att lagrummet får föreslagen lydelse.
Regeringen föreslår också att en fjärdedels sjukpenning under samma sjukperiod får utges för högst 365 dagar. Med anledning härav begärs i motion Sf46 yrkande 9 att en lägre grad i förtidspensioneringen, en fjärdedels pension, införs.
Möjligheterna till en fjärdedels sjukpenning infördes fr.o.m. den 1 juli 1990 (prop. 1989/90:62, SfU12, rskr. 185). På de skäl regeringen anfört tillstyrker utskottet att en fjärdedels sjukpenning under samma sjukperiod endast skall kunna utges för högst 365 dagar. Utskottet finner inte skäl att nu föreslå att en fjärdedels pension skall införas, men utskottet förutsätter att regeringen noga följer utvecklingen av såväl de nya sjukpenningnivåerna som den föreslagna tidsbegränsningen av en fjärdedels sjukpenning. Utskottet vill erinra om att riksdagen nyligen på förslag av utskottet (1990/91:SfU11, rskr. 200) har avslagit ett motionsyrkande om att förtidspension skall kunna utges på samma nivåer som sjukpenning. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf46 yrkande 9.
Enligt 16 kap. 1 § andra stycket AFL kan försäkringskassan tillerkänna en försäkrad, som uppbär sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård, förtidspension eller sjukbidrag även om den försäkrade inte ansökt härom. I propositionen anges att när sjukpenning har utbetalats under ett års tid och rehabiliteringsåtgärder inte kan komma i fråga samt nedsättningen av arbetsförmågan bedöms varaktig eller bestående för avsevärd tid bör ersättningen utges i form av sjukbidrag eller förtidspension. I motionerna Sf46 yrkande 10, Sf47 yrkande 5 och Sf49 yrkande 13 motsätter sig motionärerna att så skall ske.
Riksförsäkringsverket har i allmänna råd 1988:4 om försäkringskassornas arbete med rehabilitering enligt lagen om allmän försäkring (AFL) angivit följande beträffande situationen när försäkringskassan utan ansökningsförfarande beviljar pension (s. 47).
Förutsättningen för att försäkringskassan skall ta upp frågan om pensionsprövning är att kassan har gjort en utredning som visar de omständigheter som föreligger i det enskilda fallet. Utredningen skall visa att rehabiliterande åtgärder inte kan antas förbättra den försäkrades möjligheter att få och behålla ett arbete eller att alla möjligheter har uttömts utan resultat. Dessutom krävs att följande båda villkor uppfylls för att den försäkrade skall ha rätt till förtidspension eller sjukbidrag.
-- Att arbetsförmågan är nedsatt med minst hälften p g a sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan och
-- att arbetsförmågan anses varaktigt nedsatt eller -- när det gäller sjukbidrag -- beräknas förbli nedsatt för avsevärd tid, dvs minst ett år framåt.
När den försäkrade uppbär sjukpenning rekommenderar RFV att försäkringskassan med stöd av bestämmelserna i AFL beslutar om förtidspension/sjukbidrag utan ansökan från den försäkrade så snart förutsättningarna för detta föreligger dock tidigast sedan sjukpenning betalats ut i ett år. Det är emellertid inte ett krav att sjukpenning skall ha betalats ut löpande under ett år. Om sjukskrivningen har avbrutits av kortare perioder av arbetsförsök eller när t ex lärare friskskrivit sig under loven, så att sjukskrivningsperioder om ett år aldrig uppstår, kan kassan ändå göra en pensionsprövning om förutsättningarna för detta i övrigt är uppfyllda.
Utskottet konstaterar att regeringen inte föreslår någon ändring vare sig av rekvisiten för förtidspension eller sjukbidrag eller av rekvisiten för rätt till sjukpenning. Således skall enligt utskottets mening även i fortsättningen gälla att sjukpenning med stöd av 16 kap. 1 § AFL kan bytas ut mot förtidspension eller sjukbidrag först när det i det enskilda fallet är utrett att den försäkrades arbetsförmåga varaktigt eller för avsevärd tid är nedsatt med minst hälften. Någon tidsgräns för när så skall anses vara fallet finns inte, och sjukbidrag eller förtidspension kan aktualiseras redan innan sjukpenning har betalats ut ett år. Enligt riksförsäkringsverkets ovan redovisade allmänna råd skall pensionsprövning göras "tidigast sedan sjukpenning betalats ut i ett år". Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att regeringens förslag endast skall uppfattas som en erinran till försäkringskassorna att ha en bättre bevakning på de längre sjukfallen. Redan med de förslag om rehabiliteringsverksamheten i övrigt som läggs fram i propositionen bör enligt utskottets mening antalet långa, passiverande sjukskrivningar minska. Med detta uttalande anser utskottet att motionerna Sf46 yrkande 10, Sf47 yrkande 5 och Sf49 yrkande 13 får anses tillgodosedda.
Utskottet har emellertid vissa erinringar mot utformningen av lagförslaget i denna del. 16 kap. 1 § andra stycket AFL tillämpas vid prövning av rätten till såväl förtidspension som sjukbidrag. Sjukbidrag skall beviljas den vars arbetsförmåga anses nedsatt med minst hälften för avsevärd tid. Visserligen skall försäkringskassan även för att bevilja sjukbidrag konstatera att rehabiliteringsmöjligheterna är uttömda men enligt utskottets mening måste dessa möjligheter ses i förhållande till om arbetsförmågan skall anses nedsatt för avsevärd tid. Således bör en person som t.ex. efter en svår trafikskada under många år behöver medicinsk behandling och medicinsk rehabilitering kunna tillerkännas sjukbidrag under denna tid även om det är möjligt att en arbetslivsinriktad rehabilitering därefter kan påbörjas. Utskottet föreslår därför att kravet på uttömda rehabiliteringsmöjligheter inte anges i själva lagtexten.
Vidare anser utskottet att motion Sf235 med förslag om minskad förtidspensionering och ökad omprövning av pensionbeslut bör bli tillgodosedd genom propositionens förslag om en mer aktiv rehabiliteringsverksamhet, som även skall omfatta förtidspensionärer.
I motion Sf231 yrkandena 4 och 5 tas upp frågor om ersättning till handikappade ungdomar. Rehabiliteringsberedningen har föreslagit att handikappade ungdomar mellan 16 och 25 år skall ha rehabiliteringsersättning om de deltar i rehabiliteringsåtgärd eller om arbetsförmågan är varaktigt nedsatt med minst en fjärdedel. Beredningen har också föreslagit att åldersgränsen för rätt till förtidspension eller sjukbidrag skall höjas till 25 år, om inte synnerliga skäl föreligger. I propositionen anförs att det är angeläget att undvika förtidspensionering av handikappade ungdomar. Rehabiliteringsberedningens förslag är emellertid komplicerade och flera tunga remissinstanser har riktat invändningar mot förslagen. Frågan kräver därför ytterligare beredning och regeringen avser att återkomma till riksdagen med förslag vid en senare tidpunkt.
Även utskottet anser att förtidspensionering av handikappade ungdomar bör undvikas. Regeringens förslag i denna fråga bör dock avvaktas, och utskottet avstyrker bifall till motion Sf231 yrkandena 4 och 5.
I propositionen föreslås att de s.k. äldrereglerna endast skall tillämpas på den som fyllt 60 år. Utskottet tillstyrker detta förslag och även ändringen i 7 kap. 3 § AFL. Utskottet vill emellertid tillägga att den försäkrade skall ha uppnått denna ålder såväl vid försäkringskassans beslut som vid den tid pensionen avser.
I motion Sf282 anförs att, sedan möjligheten till pension på enbart arbetsmarknadsskäl avskaffats, större hänsyn bör tas till arbetsmarknadsskälen vid bedömningen av rätten till förtidspension för en äldre försäkrad. Utskottet vill med anledning härav erinra om att utskottet, när förslaget om upphävande av bestämmelserna om rätt till förtidspension av arbetsmarknadsskäl behandlades (se 1989/90:SfU12), underströk vikten av att kraftfulla arbetsmarknadspolitiska åtgärder sätts in för äldre arbetstagare som blir arbetslösa och har sin arbetsförmåga kvar. Utskottet anförde vidare att det enligt de s.k. äldrereglerna inte kan krävas att äldre förvärvsarbetande genomgår omskolning eller annan utbildning eller flyttar till annan ort. Inte heller kan det fordras att de underkastar sig försök med arbetsplacering eller medicinska rehabiliteringsåtgärder. Om det föreligger en medicinsk grund skall förtidspension således kunna beviljas den försäkrade när arbetsmarknadsmyndigheterna inte tämligen omedelbart kan bereda honom ett lämpligt arbete. Utskottet anser att motion Sf282 får anses tillgodosedd med det anförda.
Arbetshjälpmedel
I propositionen föreslås att fr.o.m. den 1 juli 1991 skall från sjukförsäkringen kunna lämnas bidrag i vissa fall till arbetshjälpmedel. Enligt lagförslaget skall i 2 kap. 14 § AFL anges att bidrag till sådana arbetshjälpmedel som en förvärvsarbetande försäkrad behöver som ett led i sin rehabilitering skall utges enligt föreskrifter som regeringen meddelar.
För närvarande kan arbetsmarknadsmyndighet lämna bidrag till arbetshjälpmedel åt handikappade med stöd av förordningen (1987:409) om bidrag till arbetshjälpmedel m.m. Enligt förordningen kan bidrag lämnas för att arbetssökande skall kunna få en anställning. Om särskilda skäl föreligger kan bidrag också lämnas för handikappade som redan är anställda eller till företagare eller fria yrkesutövare som är handikappade. Bidrag kan ges om det behövs särskilda individanpassade arbetshjälpmedel som går utöver arbetsgivarens grundläggande ansvar för arbetsmiljön enligt arbetsmiljölagen. Bidrag kan lämnas både till den handikappade och till arbetsgivaren för kostnader på högst 50000 kr. För avancerade datortekniska hjälpmedel kan högre kostnader ersättas. Arbetsgivaren bekostar fr.o.m. den 1 juli 1990 själv de första 10000 kronorna, varefter bidrag ges för hälften av återstoden. Större andel kan ersättas i vissa fall. I samband med att en handikappad person anställs kan bidrag lämnas för hela kostnaden. Också ett bidrag som lämnas till den handikappade själv kan avse hela kostnaden.
Enligt propositionen bör ansvaret delas upp så att sjukvårdshuvudmännen ansvarar för hjälpmedel som handikappade behöver för sin dagliga livsföring, arbetsmarknadsverket svarar för bidrag till arbetshjälpmedel o.d. som behövs för att en arbetslös person med funktionshinder skall kunna få och utföra ett arbete och försäkringskassorna svarar för motsvarande kostnader för funktionshindrade som redan har en anställning, egna företagare och fria yrkesutövare som är etablerade på arbetsmarknaden.
En sådan förändring av ansvarsfördelningen aviserades redan i 1991 års budgetproposition. Av denna anledning föreslogs att tionde huvudtitelns anslag C 7. Särskilda åtgärder för arbetshandikappade skulle minska med ca 75 milj.kr. medan under femte huvudtitelns anslag D1. Bidrag till sjukförsäkringen skulle beräknas drygt 86 milj.kr. för arbetshjälpmedel.
De aviserade förändringarna har föranlett ett flertal motionsyrkanden under den allmänna motionstiden, nämligen motionerna A236 av Sten Svensson m.fl., A242 (yrkande 7) av Elver Jonsson m.fl., A260 (yrkande 1) av Rolf L Nilson m.fl., A246 av Anita Stenberg m.fl. och A214 av Margareta Persson m.fl. I motionerna framhålls vikten av att också de som redan har en anställning skall kunna få arbetshjälpmedel. Särskilt nämns de som har progredierande sjukdomar och som under anställningstiden får större behov av hjälpmedel. Dessa har på grund av behovet av arbetshjälpmedel också mindre möjligheter att få byta arbetsuppgifter hos sin arbetsgivare. I motion A499 (yrkande 3) begär Marianne Andersson i Vårgårda och Ingvar Karlsson i Bengtsfors ett tillkännagivande om att resurserna för bidrag till hjälpmedel i dag är otillräckliga och måste förstärkas. Arbetslivsfondens medel bör även kunna användas till hjälpmedel för arbetshandikappade egenföretagare. I yrkande 8 i motion A242 och yrkande 2 i motion A260 begärs dessutom att till anslaget Särskilda åtgärder för arbetshandikappade anvisas ytterligare 75 resp. 20 milj.kr. för budgetåret 1991/92.
Utskottet konstaterar att när motionerna väcktes förelåg ännu inte regeringens slutliga förslag om att försäkringskassan skulle kunna ge bidrag från sjukförsäkringen för arbetshjälpmedel till dem som redan är anställda, till egna företagare och till fria näringsutövare. I propositionen anförs att hjälpmedlen ofta fyller en viktig roll för att förebygga sjukskrivning och möjliggöra för personer med funktionsnedsättningar och långvariga sjukdomstillstånd att fortsätta som yrkesverksamma. Vidare anges att någon ändring av praxis beträffande rätten till arbetshjälpmedel inte bör ske till följd av förändringen av det ekonomiska ansvaret för hjälpmedlen. Departementschefen utgår från att försäkringskassorna i sin handläggning av ärenden av detta slag kommer att utnyttja den kompetens som redan finns inom arbetsmarknadsorganisationen och hos sjukvårdshuvudmännen för sakbedömning, utprovning etc. Någon egen teknisk kompetens av motsvarande slag bör inte byggas upp inom försäkringskassorna. I propositionen anförs också att regeringen bör fastställa de närmare villkoren för bidrag till arbetshjälpmedel från sjukförsäkringen. Dessa bör kunna utformas med ledning av den nuvarande förordningen om bidrag till arbetshjälpmedel m.m.
Enligt utskottets mening innebär den föreslagna förändringen ingen försämring av de enskildas möjligheter att få arbetshjälpmedel. Snarare torde det bli så att försäkringskassan i ett rehabiliteringsärende kommer att ha större möjligheter att bedöma behovet av arbetshjälpmedel och lämna bidrag till sådana som inte ligger inom ramen för arbetsgivarens ansvar enligt arbetsmiljölagen. Utskottet vill tillägga att en förutsättning för att få bidrag till arbetshjälpmedel naturligtvis inte skall vara att den enskilde redan är sjukskriven. En rehabiliteringsåtgärd kan nämligen vara påkallad för att förebygga en sjukskrivning. Inriktningen i rehabiliteringsverksamheten skall också vara att vidta åtgärder på ett så tidigt stadium som möjligt. Det är dock viktigt att uppdelningen av ansvaret för arbetshjälpmedel på tre typer av huvudmän inte leder till någon "gråzon" där enskilda kommer att drabbas.
Utskottet tillstyrker således regeringens förslag i denna del. Utskottet anser att motionerna A236, A242 yrkande 7, A499 yrkande 3, A260 yrkande 1, A246 och A214 får anses i huvudsak tillgodosedda med regeringens förslag och vad utskottet ovan uttalat. Mot denna bakgrund bör motionerna A242 yrkande 8 och A260 yrkande 2 om ytterligare medel under tionde huvudtiteln avslås.
Arbetsskadeförsäkringen
I propositionen anges att en samordning av sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen är av stor betydelse för ett framgångsrikt rehabiliteringsarbete. I detta avsnitt behandlas därför motioner med anknytning till arbetsskadeförsäkringen.
Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) trädde i kraft den 1 juli 1977 och avser arbetsskador som visar sig fr.o.m. nämnda tid. Lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL) upphörde då att gälla men tillämpas fortfarande på skador som visat sig dessförinnan.
Den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket är enligt LAF försäkrad för arbetsskada. Egenföretagare och uppdragstagare är dock försäkrade endast under förutsättning att de är bosatta i Sverige. Försäkringen omfattar även den som genomgår utbildning i den mån utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada. I begreppet arbetsskada inryms skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Även skada som framkallats genom smitta kan i den mån regeringen så föreskrivit anses som arbetsskada. Inom arbetsskadeförsäkringen gäller en särskild bevisregel. Lagen anger att om en försäkrad har varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet skall skada som han har ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan om inte betydligt starkare skäl talar mot det.
Principen bakom LAF är att den som drabbas av arbetsskada skall i ekonomiskt hänseende försättas i samma situation som om skadan inte hade inträffat. Försäkringen ersätter inkomstförlust för skador och sjukdomar som har uppkommit i arbetet om dessa varar längre är 90 dagar. Under de första 90 dagarna efter det att skadan inträffade, den s.k. samordningstiden, skall sjukförsäkringen inom lagen om allmän försäkring i princip svara för ersättningen till den skadade. Under dessa 90 dagar kan bl.a. sjukpenning utgå. Kompensationsnivån inom sjukförsäkringen är för denna tid 65 eller 80 %.
Om sjukdomen består efter samordningstidens slut ersätter arbetsskadeförsäkringen nödvändiga kostnader för bl.a. läkarvård, sjukvård och läkemedel. Om sjukdomen medför en fortsatt nedsättning av förmågan att skaffa sig inkomst genom arbete med minst hälften, utges sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen. Hel sjukpenning för dag utgör för den som har en fastställd sjukpenninggrundande inkomst i normalfallet en trehundrasextiofemtedel av denna inkomst. Blir nedsättningen av arbetsförmågan bestående, utges livränta från arbetsskadeförsäkringen. Livräntan vid arbetsskada utgör skillnaden mellan den inkomst som den försäkrade skulle ha haft om han inte skadats och den inkomst han trots skadan beräknas få. Det krävs dock att förmågan att skaffa sig inkomst genom arbete är nedsatt med minst en femtondel och att inkomstförlusten för år räknat uppgår till minst en fjärdedel av det basbelopp som gällde vid början av det år livräntan skall börja utgå. Arbetsskadeförsäkringen ersätter under dessa förutsättningar en årlig inkomstförlust upp till samma inkomsttak som gäller för ATP, dvs. 7,5 basbelopp. Livräntan grundar rätt till ATP.
Arbetsskadeförsäkringen finansieras huvudsakligen genom sociala avgifter och avkastning från arbetsskadefonden. Avgiften utgör för närvarande 0,90 % av avgiftsunderlaget.
I flera motioner begärs att samordningstiden inom arbetsskadeförsäkringen förlängs till 180 dagar fr.o.m. den 1 juli 1991, nämligen i motionerna Sf46 (yrkande 7) och Sf244 (yrkande 3) av Gullan Lindblad m.fl., Sf50 (yrkande 3) och Sf353 (yrkande 12 i denna del) av Sigge Godin m.fl. och Sf49 (yrkande 6) av Karin Israelsson m.fl. I motion Sf320 (yrkande 3) begär Karin Israelsson m.fl. ett tillkännagivande om en samordning av arbetsskade- och sjukförsäkringen.
Regeringen har tidigare aviserat att en samordning bör ske av sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna. Utgångspunkten har varit att den enskilde som skadas i sitt arbete skall hållas skadeslös. Samhällets åtaganden gentemot den skadade skulle omfatta främst sjukpenning under sjukdomstid, rehabiliteringspenning under rehabiliteringstid och livränta vid varaktig nedsättning av arbetsförmågan. Därutöver skulle arbetsmarknadens parter ta ansvar för vad som krävs för att hålla de arbetsskadade skadeslösa genom avtalsförsäkringarna. I propositionen anförs att samordningen av sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna får större konsekvenser för de avtalsförsäkringar som tecknats av parterna än vad som kunnat förutses. Departementschefen är därför inte beredd att nu föreslå några förändringar av arbetsskadeförsäkringen utan har i stället för avsikt att tillsammans med arbetsmarknadens parter i en beredning klarlägga fördelningen av åtagandena gentemot de arbetsskadade mellan samhället och arbetsmarknadens parter.
Som anförs i propositionen är lagen om arbetsskadeförsäkring och den kompletterande avtalsförsäkringen vid arbetsskada sammanvävda i ett mycket komplicerat mönster. Utskottet anser att det är viktigt att åtagandena gentemot de arbetsskadade klarläggs innan någon förändring sker av samordningstiden inom arbetsskadeförsäkringen. Resultatet av beredningen med arbetsmarknadens parter bör därför avvaktas, och utskottet avstyrker bifall till motionerna Sf46 yrkande 7, Sf244 yrkande 3, Sf50 yrkande 3, Sf353 yrkande 12 i denna del, Sf49 yrkande 6 och Sf320 yrkande 3.
Gullan Lindblad m.fl. föreslår i motionerna Sf46 (yrkande 6) och Sf244 (yrkande 1) att den nuvarande arbetsskadeförsäkringen skall ersättas med en obligatorisk försäkring som alla arbetsgivare skall teckna för sina anställda. Försäkringens utformning bör regleras i lag, men försäkringen skall tecknas hos enskilda försäkringsbolag. Premierna bör vara relaterade till det förväntade skadeutfallet, vilket skulle förstärka arbetsgivarens intresse av att verka för en god arbetsmiljö. Motionärerna begär en skyndsam utredning och förslag i enlighet med det anförda. Även Sigge Godin m.fl. tar i motionerna Sf50 yrkande 2 i denna del och Sf353 yrkande 12 i denna del upp frågan om en sådan obligatorisk lagfäst försäkring utanför socialförsäkringen som skulle ersätta den nuvarande arbetsskadeförsäkringen. Motionärerna anser att frågan bör övervägas, och de begär en skyndsam utredning härom.
Förslag om differentierade arbetsgivaravgifter begärs i motionerna Sf352 (yrkande 2) av Bengt Westerberg m.fl., Sf50 (yrkande 2 i denna del) och Sf353 (yrkande 12 i denna del) av Sigge Godin m.fl., Sf49 (yrkande 3) av Karin Israelsson m.fl., Sf215 av Lars Werner m.fl. och Sf355 (yrkande 3) av Ragnhild Pohanka m.fl.
I propositionen anförs att arbetsmiljökommissionen i sitt arbete uppmärksammade frågan om ekonomiska styrmedel för att åstadkomma arbetsmiljöförbättringar. Kommissionen presenterade ett förslag att differentiera arbetsgivaravgifterna i en s.k. arbetslivsavgift. Detta förslag bör utvecklas vidare. Enligt departementschefen innebär en arbetsgivarperiod inom sjukförsäkringen i praktiken också en form av differentiering av arbetsgivarnas kostnader med hänsyn till korttidsfrånvaron. I ett eventuellt framtida system med differentierade avgifter synes emellertid även kostnaderna för långtidsfrånvaron böra beaktas och departementschefen avser att föreslå att en utredning tillsätts med uppgift att utreda möjligheterna och konsekvenserna av ett system med differentierade arbetsgivaravgifter. Utredningen bör särskilt uppmärksamma de administrativa konsekvenserna av ett sådant avgiftssystem och vidare beakta att systemet inte får leda till ökad utslagning och utestängning av arbetskraft.
Enligt utskottets mening är det angeläget att ekonomiska styrmedel införs som kan medverka till att åstadkomma bättre arbetsmiljöer. Regeringen bör därför snarast återkomma till riksdagen med förslag om differentierade arbetsgivaravgifter som kan fungera som sådant styrmedel. Detta bör med bifall till motionerna Sf352 yrkande 2, Sf50 yrkande 2 i denna del, Sf353 yrkande 12 i denna del, Sf49 yrkande 3, Sf215 och Sf355 yrkande 3 ges regeringen till känna.
Utskottet har tidigare avstyrkt motioner med förslag om en obligatorisk lagfäst arbetsgivarförsäkring, se senast 1989/90:SfU15. Utskottet kan inte heller nu se något skäl till att den nuvarande arbetsskadeförsäkringen i sin helhet skall ersättas med ett försäkringssystem enligt den modell motionärerna föreslår. Riksdagen bör därför avslå motionerna Sf46 yrkande 6, Sf244 yrkande 1, Sf50 yrkande 2 i denna del och Sf353 yrkande 12 i denna del.
Ragnhild Pohanka m.fl. begär i motion Sf355 (yrkande 2) ett tillkännagivande om att försäkringkassan bör få ersättning från försäkringsbolag såsom AMF när försäkringskassan gör utredningar och tar fram statistik som bolaget begär.
Utskottet förutsätter att frågan om försäkringskassans utredningsskyldighet gentemot i första hand AMF aktualiseras i samband med beredningen av frågan om en ökad samordning mellan sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna. Som nämnts har regeringens utgångspunkt varit att arbetsmarknadens parter därvid skall ta ansvar för vad som krävs för att hålla de arbetsskadade skadeslösa genom avtalsförsäkringarna. Den nämnda utredningen av frågan om fördelningen av åtagandena mellan samhället och parterna bör därför avvaktas, och utskottet avstyrker bifall till motion Sf355 yrkande 2.
I flera motioner begärs en översyn av arbetsskadebegreppet.
I motion Sf46 (yrkande 8) anför Gullan Lindblad m.fl. att det måste skapas klarare kriterier för rätten att uppbära arbetsskadeersättning. Det är inte rimligt att praxisförskjutningar medfört att ca 90 % av alla arbetsskadeanmälningar nu godkänns som arbetsskada. Motionärerna begär en skyndsam utredning om arbetsskadebegreppet. En sådan utredning begärs även i motion Sf244 (yrkande 2) av Gullan Lindblad m.fl.
I motion Sf50 (yrkande 2 i denna del) anför Sigge Godin m.fl. att det är viktigt att den praxis som tillämpas vid bedömningar av arbetsskada ses över. Motionärerna anser att kriterierna måste bli klarare för rätten att uppbära arbetsskadeersättning. Också i motion Sf353 yrkande 12 i denna del av Sigge Godin m.fl. tas frågan om arbetsskadebegreppet upp.
Även Karin Israelsson m.fl. begär i motion Sf49 (yrkande 5) en utredning med uppdrag att skyndsamt föreslå ändringar i arbetsskadebegreppet. Motionärerna anser att ett ändrat arbetsskadebegrepp är en förutsättning för en förbättrad rehabilitering. Härigenom skulle ökade resurser kunna avsättas för rehabilitering, sjukvård och åtgärder för att förbättra arbetsmiljön. Enligt motionärerna måste även livräntornas utformning beaktas i utredningsarbetet. Ett tillkännagivande om ett ändrat arbetsskadebegrepp begärs vidare i motion Sf320 (yrkandena 1 och 2) av Karin Israelsson m.fl.
Gunilla André och Karin Starrin anför i motion Sf350 yrkande 1 att kvinnor med monotona arbeten har svårt att få sina sjukdomsbesvär godkända som arbetsskada. Motionärerna begär en översyn av lagen om arbetsskadeförsäkring i syfte att komma till rätta med detta problem. Motionärerna begär även en översyn av arbetsskadeförsäkringen i syfte att försäkringen bör omfatta fosterskador.
I motion A224 av Siw Persson anförs att ett stort antal tandsköterskor har fått sådana hälsoproblem av sina arbeten att de inte kan fortsätta arbetet. De allra flesta har dessutom förgäves försökt få sina skador klassade som arbetsskador. Detta innebär enligt motionären att tandsköterskorna utsätts för en helt annan kontroll och bedömning än andra yrkesgrupper och att de i helt annan grad än övriga ställs utanför arbetsskadeförsäkringen. Motionären begär ett tillkännagivande om att frågan omgående måste utredas och åtgärder vidtas.
I propositionen anges att i samband med beredningen av frågan om en ökad samordning mellan sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna blir det även en viktig uppgift för utredningen att följa upp försäkringsöverdomstolens praxis under den tid arbetsskadeförsäkringen varit i kraft i syfte att få klarlagt i vad mån nya vetenskapliga rön, förändrade sjukdomsmönster och ökad kunskap om arbetsmiljöns inverkan på hälsan förändrat domstolens bedömningar. Utskottet anser att resultatet av utredningens arbete bör avvaktas, och utskottet avstyrker bifall till motionerna Sf46 yrkande 8, Sf244 yrkande 2, Sf50 yrkande 2 i denna del, Sf353 yrkande 12 i denna del, Sf49 yrkande 5, Sf320 yrkandena 1 och 2, Sf350 yrkande 1 i denna del och A224.
Frågan om fosterskador skall omfattas av arbetsskadeförsäkringen har utskottet tidigare behandlat (se senast 1989/90:SfU15). Utskottet har därvid anfört att skyddet för fostret bör lösas genom förebyggande åtgärder och inte genom en utvidgning av LAF. Således bör gravida kvinnor skyddas från arbetsmiljöer som kan medföra risk för fosterskador. Utskottet har även erinrat om vad utskottet anförde i betänkande SfU 1986/87:17, nämligen att kunskaperna om fosterskador var begränsade och att läget inte minst på arbetsmiljöområdet var oklart. Utskottet förutsatte dock att arbetarskyddsstyrelsen uppmärksamt följde det fortlöpande forskningsarbetet på området och skyndsamt utfärdade föreskrifter i de fall risken för fosterskador upptäcktes i arbetsmiljön.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker bifall till motion Sf350 yrkande 1 i denna del.
Utskottet behandlar i detta sammanhang även frågan om samordning mellan ålders- eller förtidspension enligt AFL och livränta enligt YFL. Enligt 16 § YFL gäller att livräntan sänks till tre fjärdedelar av det ursprungliga beloppet när den skadade blir 65 år. Samtidigt skall enligt 17 kap. 2 § AFL folk- och tilläggspension i form av ålderspension minskas med tre fjärdedelar av livräntan. Folkpension till en ålderspensionär skall dock alltid utges med minst tre fjärdedelar av belopp som annars skulle ha utgivits. Avdrag på tilläggspension får göras endast om den pensionsberättigade ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng för minst ett år vid den tidpunkt då skadan inträffat. Även förtidspension och sjukbidrag samordnas med livräntan genom att pensionen minskas med tre fjärdedelar av livräntan. Avdrag från partiell förtidspension får dock endast göras om skadan inträffat före den tidpunkt från vilken pensionen utgår. Det lägsta belopp som skall utgå till en förtidspensionär i form av folkpension är däremot en fjärdedel av vad som annars skulle ha utgivits. Bestämmelserna i 17 kap. 2 § gäller även livränta enligt annan lag eller författning som bestäms av eller utbetalas från riksförsäkringsverket.
I motion Sf308 anför Sigrid Bolkéus att de som drabbats av yrkesskada eller militärskada före den 1 juli 1977 får en kraftig minskning av den redan tidigare blygsamma livräntan när de får ålderspension. Motsvarande gäller också dem som får halv sjukpension och arbetar vidare på halvtid. De flesta av dem som skadats i sin ungdom har under större delen av sitt liv levt i små omständigheter och haft begränsade möjligheter att tjäna in ATP-poäng, och de får därför en låg pension. Motionären anser att en ändring av samordningsreglerna bör övervägas så att de som har yrkesskada eller militärskada inte kommer i sämre ekonomiskt läge än de som inte skadats. Motionären begär ett tillkännagivande härom.
Utskottet har i sitt betänkande 1988/89:SfU11 behandlat ett liknande motionsyrkande. Utskottet erinrade därvid om att samordningsbestämmelsen infördes på förslag av socialförsäkringskommittén (SOU 1961:29). Förslaget byggde på den samordning som då gällde mellan statlig tjänstepension och yrkesskadeersättning och som innebar att i de pensionsfall, då rätt till motsvarande yrkesskadeersättning förelåg, utgick en något högre förmån än i övriga fall. Ökningen motsvarade en fjärdedel av yrkesskadeersättningen. Utskottet anförde vidare att med anledning av den år 1976 antagna lagen om arbetsskadeförsäkring föreslog regeringen i proposition 1976/77:64 om statligt personskadeskydd m.m. vissa kompletterande bestämmelser. Bl.a. föreslogs en kraftig uppräkning av livräntor enligt YFL som grundades på en invaliditet om minst 25 %. Vidare redovisades i propositionen (s. 120) följande överväganden som yrkesskadeförsäkringskommittén hade gjort beträffande samordningen av de äldre livräntorna och den allmänna försäkringens pensionsförmåner.
De nuvarande samordningsreglerna ger enligt kommitténs mening i de flesta fall tillfredsställande materiellt resultat i fråga om de äldre livräntorna. Kommittén är emellertid medveten om att många livräntetagare upplever det orättvist att pensionsförmånerna reduceras med viss del av livräntans belopp. Livräntan utgår ju som kompensation för yrkesskada och borde därför inte få försämra deras pensionsförmåner. Psykologiskt känner de sig därför berövade viss del av sin pension och satta i ett sämre läge än icke yrkesskadade pensionärer. Synpunkter av detta slag har kommit fram i olika sammanhang och kommittén har därför övervägt att föreslå en ändring i samordningsreglerna även för äldre skadefall. Kommittén har prövat olika lösningar. Att slopa samordningsreglerna skulle leda till överkompensation. Att låta pensionerna utgå helt men föreskriva större avdrag på livräntorna än f.n. skulle enligt kommittén leda till icke önskvärda effekter, bl.a. skulle livräntetagare med hög ATP tjäna mest på en sådan omläggning.
Regeringen delade kommitténs bedömning att det inte var lämpligt att genomföra en ändring i samordningsreglerna.
Mot den redovisade bakgrunden fann utskottet i betänkandet 1988/89:SfU11 inte skäl förorda någon ändring i ifrågavarande samordningsbestämmelser.
Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker bifall till motion Sf308.
Avslutande synpunkter
Regeringen har i proposition 1990/91:141 lagt fram förslag som skall möjliggöra en mer effektiv rehabilitering. Inom försäkringskassorna har man redan inlett ett mer aktivt rehabiliteringsarbete och många arbetsgivare tar redan i dag ett stort ansvar för de anställdas rehabilitering. Genom förslaget får dessa nu ökade möjligheter och bättre verktyg att lyckas med rehabiliteringsarbetet. Genom förslaget kommer möjligheterna till effektiva rehabiliteringsinsatser att utsträckas till alla arbetsplatser och omfatta alla försäkrade.
En effektivare rehabiliteringsverksamhet kommer att ställa stora krav på alla som medverkar i arbetet. I lagen och lagens förarbeten kan inte och bör heller inte fullständigt regleras hur rehabiliteringsverksamheten skall organiseras och än mindre genomföras i det enskilda fallet. Utskottet förutsätter att arbetsgivare, försäkringskassa, de försäkrade och andra som är inblandade i rehabiliteringsverksamhet så småningom kommer att finna former för hur verksamheten skall bedrivas. Redan i dag pågår försöksverksamheter som kommer att ge värdefulla erfarenheter för det fortsatta arbetet. Riksförsäkringsverkets uppföljning av verksamheten kommer också att bli av stor betydelse. Särskilt viktigt blir att uppmärksamma om vissa frågor hamnar mellan olika myndigheters eller andra inblandades ansvarsområden.
Utskottet har som framgått ovan funnit en rad brister i regeringens förslag, särskilt vad gäller ersättningssystemet. Bristerna hänger samman med att man i lagen om allmän försäkring inför en ny ersättningsform som delvis bygger på principerna för sjukpenningrätten och delvis bygger på helt nya principer, utan att dessa principer tydligt klarlagts. Bristerna är i vissa fall så väsentliga att utskottet övervägt om regeringen borde komplettera lagförslaget innan riksdagen tar ställning till det. För att man i första hand hos riksförsäkringsverket och försäkringskassorna redan nu skall kunna förbereda genomförandet av reformen och påbörja utbildningsinsatser m.m. föreslår utskottet emellertid att riksdagen godtar det framlagda förslaget med vissa ändringar och i övrigt begär att regeringen återkommer med kompletterande lagförslag som skall kunna träda i kraft när reformen genomförs den 1 januari 1992.
Utskottet har i andra avseenden gjort vissa påpekanden och förtydliganden. Även någon mindre ändring har gjorts i lagtexten. Utskottet har haft en mycket kort tid till sitt förfogande för granskningsarbetet och utskottet förutsätter att regeringen överväger om ytterligare kompletteringar erfordras till följd av de föreslagna förändringarna eller till följd av vad utskottet i övrigt uttalat.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande försäkringskassans övergripande ansvar att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf49 yrkandena 7--9, res. 1 (c)
2. beträffande arbetsgivarens ansvar att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Sf47 yrkande 3 och 1990/91:Sf49 yrkande 1 och med avslag på motionerna 1990/91:Sf46 yrkande 5 och 1990/91:Sf50 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om arbetsgivares skyldighet att ersätta kostnaderna för försäkringskassans utredning, res. 2 (m, fp, c, mp)
3. beträffande den enskildes integritet att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf49 yrkande 2, res. 3 (m, fp, c, mp) 4. beträffande biträde av facklig förtroendeman att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf47 yrkande 1,
5. beträffande obyråkratisk handläggning att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf46 yrkande 1,
6. beträffande läkarintyg att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf46 yrkande 3,
7. beträffande tidpunkt m.m. för rehabiliteringsutredning att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf46 yrkandena 2 och 4, res. 4 (m)
8. beträffande kvinnornas situation att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf49 yrkande 14, res. 5 (c, mp)
9. beträffande kroniskt sjuka och handikappade att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf47 yrkande 2, res. 6 (v, mp) 10. beträffande drogmissbruk att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf49 yrkande 15, res. 7 (c) 11. beträffande yrkesinspektionen att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf49 yrkande 10,
12. beträffande allmänt om rehabiliteringsverksamhet att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf320 yrkande 6, 1990/91:Sf343 yrkande 1, 1990/91:Sf352 yrkande 1 och 1990/91:Sf355 yrkandena 1 och 4, res. 8 (fp) res. 9 (mp) 13. beträffande allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf267 yrkande 5, res. 10 (m)
14. beträffande sjukpenning vid medicinsk behandling m.m. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om rätt till sjukpenning vid medicinsk behandling och medicinsk rehabilitering samt om möjlighet till indragning eller nedsättning av ersättning vid underlåten sådan behandling eller rehabilitering,
15. beträffande överkompensation att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf49 yrkande 12, res. 11 (m, fp, c) 16. beträffande aktiv medverkan i utredningen att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf49 yrkande 4,
17. beträffande rehabiliteringsersättning till 65 års ålder att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf49 yrkande 11, res. 12 (c) 18. beträffande begränsad tid med rehabiliteringsersättning att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Sf47 yrkande 4 och 1990/91:Sf48 och med avslag på proposition 1990/91:141 i denna del och motion 1990/91:Sf46 yrkande 11 antar utskottets förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 22 kap. 7 § fjärde stycket,
19. beträffande ersättning vid familjebehandling att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf310,
20. beträffande sjukperiod att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om behovet av en belysning av begreppet sjukperiod,
21. beträffande timsjukpenningberäkning att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om beräkning av sjukpenning m.m. vid avbrott i rehabiliteringen,
22. beträffande en fjärdedels förtidspension att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf46 yrkande 9, res. 13 (m, fp, c) 23. beträffande utbyte av sjukpenning mot pension att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf46 yrkande 10, 1990/91:Sf47 yrkande 5 och 1990/91:Sf49 yrkande 13,
24. beträffande omprövning m.m. av förtidspension att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf235,
25. beträffande förtidspensionering av ungdomar att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf231 yrkandena 4 och 5, res. 14 (m, fp, c, mp) 26. beträffande arbetsmarknadsskäl för pensionering att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf282,
27. beträffande arbetshjälpmedel att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A214, 1990/91:A236, 1990/91:A242 yrkandena 7 och 8, 1990/91:A246, 1990/91:A260 yrkandena 1 och 2 och 1990/91:A499 yrkande 3, res. 15 (c) 28. beträffande förlängd samordningstid inom arbetsskadeförsäkringen att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf46 yrkande 7, 1990/91:Sf49 yrkande 6, 1990/91:Sf50 yrkande 3, 1990/91:Sf244 yrkande 3, 1990/91:Sf320 yrkande 3 och 1990/91:Sf353 yrkande 12 i denna del, res. 16 (m, fp, c) 29. beträffande differentierade arbetsgivaravgifter att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Sf49 yrkande 3, 1990/91:Sf50 yrkande 2 i denna del, 1990/91:Sf215, 1990/91:Sf352 yrkande 2, 1990/91:Sf353 yrkande 12 i denna del och 1990/91:Sf355 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om förslag om differentierade arbetsgivaravgifter, res. 17 (s) 30. beträffande obligatorisk arbetsgivarförsäkring att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf46 yrkande 6, 1990/91:Sf50 yrkande 2 i denna del, 1990/91:Sf244 yrkande 1 och 1990/91:Sf353 yrkande 12 i denna del, res. 18 (m, fp) 31. beträffande ersättning från AMF att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf355 yrkande 2, res. 19 (m, fp, c, mp) 32. beträffande arbetsskadebegreppet att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf46 yrkande 8, 1990/91:Sf49 yrkande 5, 1990/91:Sf50 yrkande 2 i denna del, 1990/91:Sf244 yrkande 2, 1990/91:Sf320 yrkandena 1 och 2 och 1990/91:Sf353 yrkande 12 i denna del, res. 20 (m, fp, c)
33. beträffande icke godkända arbetsskador att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A224 och 1990/91:Sf350 yrkande 1 i denna del,
34. beträffande fosterskador att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf350 yrkande 1 i denna del, res. 21 (mp)
35. beträffande yrkesskadelivränta att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf308,
36. beträffande lagförslagen i övrigt att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:100 och med anledning av proposition 1990/91:141 antar
dels utskottets förslag till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring till den del förslaget inte berörts under moment 18,
2. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
dels regeringens förslag till
3. lag om ändring i lagen (1990:156) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
4. lag om ändring i lagen (1990:1469) om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare,
5. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370), 6. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
37. att riksdagen lägger proposition 1990/91:141 i övrigt till handlingarna.
Stockholm den 14 maj 1991
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad
Närvarande: Gullan Lindblad (m), Börje Nilsson (s), Ulla Johansson (s), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Margit Gennser (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Margareta Persson (s), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp), Margó Ingvardsson (v), Ragnhild Pohanka (mp), Maud Björnemalm (s), Christina Pettersson (s), Arne Mellqvist (s) och Marianne Jönsson (c).
Reservationer
1. Försäkringskassans övergripande ansvar (mom. 1)
Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "yrkandena 7--9." bort ha följande lydelse:
Utskottet motsätter sig att försäkringskassorna får rollen som samordnare av rehabiliteringsarbetet. Utskottet anser att ansvaret i stället bör läggas i första hand på primärvården och den behandlande läkaren. Där har man kunskap om personens sjukdomsbild och känner väl till vilka vägar som finns för att både medicinskt och arbetsmässigt återföra patienten till en bättre livssituation. Även företagshälsovården och yrkesinspektionen skall ha en självklar del i rehabiliteringsarbetet. Inom företagshälsovården är samspelet mellan den sjukvårdande och arbetsvårdande insatsen intim och här finns goda möjligheter att skapa den nödvändiga kontinuiteten i rehabiliteringen. Enligt utskottet bör i företagshälsovårdens arbete också läggas ansvaret för den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Företagshälsovården eller primärvården bör stå för genomförandet av rehabiliteringsplanen. Till följd av att primärvården får ett ökat ansvar för rehabiliteringen bör den tillföras ökade resurser.
Det anförda bör med bifall till motion Sf49 yrkandena 7--9 ges regeringen till känna.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
1. beträffande försäkringskassans övergripande ansvar att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf49 yrkandena 7--9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Arbetsgivarens ansvar (mom.2)
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp), Ragnhild Pohanka (mp) och Marianne Jönsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "yrkande 1." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening kommer åtskilliga arbetsgivare sannolikt att behöva stöd och hjälp för att rätt kunna hantera det ansvar de nu får ta på sig. Särskilt de mindre arbetsgivarna torde behöva sådant stöd. Utskottet anser därför att en kompletterande lagbestämmelse bör införas som anger att arbetsgivare med upp till 15 anställda har rätt att, om de så önskar, få en rehabiliteringsutredning utförd av försäkringskassan. Härigenom undviker man risk för oklarheter och kompetenstvister liksom att mindre arbetsgivare belastas på ett sätt som ingen tjänar på. Man bör också på detta sätt kunna undvika att en särskild organisation för dessa ändamål behöver byggas upp på mindre arbetsplatser. Regeringen bör återkomma med lagförslag i enlighet härmed.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
2. beträffande arbetsgivarens ansvar att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Sf46 yrkande 5, 1990/91:Sf49 yrkande 1 och 1990/91:Sf50 yrkande 1 och med avslag på motion 1990/91:Sf47 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Den enskildes integritet (mom.3)
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp), Ragnhild Pohanka (mp) och Marianne Jönsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Enligt regeringens" och på s. 20 slutar med "inte påkallat." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening måste individens rätt till integritet vid rehabiliteringsutredningen särskilt betonas. Utskottet vill särskilt framhålla att försäkringskassan endast får lämna ut information till arbetsgivaren om orsaken till sjukfrånvaron, t.ex. sjukdomsdiagnos, efter den försäkrades samtycke. Detta bör med bifall till motion Sf49 yrkande 2 ges regeringen till känna.
dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
3. beträffande den enskildes integritet att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf49 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Tidpunkt m.m. för rehabiliteringsutredning (mom.7)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Hans Dau (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "och 4." bort ha följande lydelse:
Enligt regeringens förslag skall arbetsgivaren påbörja en rehabiliteringsutredning när en anställd har varit sjukskriven fyra veckor. Utskottet vill framhålla att vid många sjukdomsfall, behandlingar och operationer, som leder till sjukskrivning mer än fyra veckor, tillfrisknar patienten helt. Det är inte ovanligt med sex veckors sjukskrivning efter mer komplicerade åtgärder eller svårare sjukdomstillstånd. Utskottet föreslår därför att rehabiliteringsutredning skall påbörjas först efter åtta veckors sjukskrivning, om läkaren bedömt att rehabiliteringsbehov föreligger. Regeringen bör återkomma med lagförslag i enlighet härmed.
dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
7. beträffande tidpunkt m.m. för rehabiliteringsutredning att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf46 yrkandena 2 och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Kvinnornas situation (mom.8)
Karin Israelsson (c), Ragnhild Pohanka (mp) och Marianne Jönsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med "I motion" och slutar med "inte göras." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening drabbas kvinnor ofta av belastningsskador på grund av ensidiga och monotona arbetsuppgifter. Kvinnorna har också en sämre möjlighet att påverka sin situation eftersom de arbetar deltid, har huvudansvaret för hem och familj och engagerar sig mindre än män i det fackliga arbetet. Inslaget av invandrarkvinnor i utsatta arbeten är också stort. I rehabiliteringsarbetet och i arbetslivet i övrigt måste man därför beakta kvinnornas hela sociala situation. Detta bör med bifall till motion Sf49 yrkande 14 ges regeringen till känna.
dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
8. beträffande kvinnornas situation att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf49 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Kroniskt sjuka och handikappade (mom.9)
Margó Ingvardsson (v) och Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med "De kroniskt" och slutar med "riksdagens åtgärd." bort ha följande lydelse:
Utskottet vill framhålla att förslaget om arbetsgivarens ansvar för rehabilitering inte får leda till att kroniskt sjuka och handikappade får ytterligare svårigheter att komma in på arbetsmarknaden eller att byta arbetsgivare. Detta kan bli fallet eftersom arbetsgivaren vet att han löper större risk för att i framtiden få ansvara för omplacering och rehabilitering om han anställer människor som redan har funktionshinder. Enligt utskottets mening bör regeringen därför återkomma med förslag för att stärka kroniskt sjukas och handikappades rätt till arbetsrehabilitering, t.ex. genom en förstärkning av den s.k. främjandelagen. Det anförda bör med bifall till motion Sf47 yrkande 2 ges regeringen till känna.
dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
9. beträffande kroniskt sjuka och handikappade att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf47 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Drogmissbruk (mom.10)
Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med "Den fråga" och på s. 23 slutar med "sålunda anförts." bort ha följande lydelse:
Ett stort antal sjukskrivningar beror många gånger på ett begynnande missbruksproblem. Det är därför viktigt att rehabiliterande insatser görs tidigt och innan ett drogmissbruk manifesterats. Utskottet anser att missbruksproblemen måste ges en framskjutande plats i det rehabiliterande arbetet, där frivilligorganisationernas kunskaper tas till vara. Det anförda bör med bifall till motion Sf49 yrkande 15 ges regeringen till känna.
dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
10. beträffande drogmissbruk att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf49 yrkande 15 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Allmänt om rehabiliteringsverksamhet (mom.12)
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "Beträffande de" och på s. 24 slutar med "rskr. 94)." bort ha följande lydelse:
Utskottet vill beträffande rehabiliteringsarbetet framhålla att försäkringskassan bör ta till vara den kompetens som finns på företaget, t.ex. vad gäller de tekniska förutsättningarna för förändringar och arbetsorganisationen inom företaget. Beslutsfattandet bör även decentraliseras så långt som möjligt och ske nära det enskilda företaget och i samverkan med företagshälsovården där sådan finns. Mindre företag bör kunna samordna sina rehabiliteringsinsatser. Utskottet vill också framhålla att en allsidig rehabilitering av den försäkrade måste väga tyngre än önskemålet att återföra honom till den tidigare arbetsplatsen. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
12. beträffande allmänt om rehabiliteringsverksamhet att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf352 yrkande 1 och med avslag på motionerna 1990/91:Sf320 yrkande 6, 1990/91:Sf343 yrkande 1 och 1990/91:Sf355 yrkandena 1 och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Allmänt om rehabiliteringsverksamhet (mom.12)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "Beträffande de" och på s. 24 slutar med "rskr. 94)." bort ha följande lydelse:
Utskottet vill framhålla betydelsen av att rehabiliteringsåtgärder sätts in snabbt. Det är därför viktigt att en rehabilitering inte minskar möjligheterna för den som har anmält en arbetsskada att få skadan godkänd som arbetsskada. Utskottet vill också framhålla betydelsen av en helhetssyn när det gäller friskvård och förebyggande hälsovård. Detta måste beaktas redan i skolan. På arbetsplatserna borde en utökad pausgymnastik förbättra konditionen och förebygga arbetsskador. Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
12. beträffande allmänt om rehabiliteringsverksamhet att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf355 yrkandena 1 och 4 och med avslag på motionerna 1990/91:Sf320 yrkande 6, 1990/91:Sf343 yrkande 1 och 1990/91:Sf352 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring (mom.13)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Hans Dau (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "Beträffande de" och på s. 24 slutar med "rskr. 94)." bort ha följande lydelse:
I motion Sf267 redovisas förslag till en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring. En sådan försäkring, som skulle finansiera större delen av sjukvården, skulle omfatta alla och avgiften skulle tas ut i förhållande till den försäkrades inkomst. Försäkringspengarna skulle följa patienten och ge en möjlighet att fritt välja sjukvård i såväl offentlig som privat regi. Med en sådan sjukvårdsförsäkring skulle försäkringskassorna få anledning se till att de försäkrade i tid får behandling och förebyggande åtgärder eftersom kassorna också svarar för betalning av sjukvård, sjukpenning och förtidspension. Härigenom skulle en effektiv och samordnad rehabilitering underlättas. Det anförda bör med bifall till motion Sf267 yrkande 5 ges regeringen till känna.
dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
13. beträffande allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf267 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Överkompensation (mom.15)
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp) och Marianne Jönsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med "Rehabiliteringsersättning utges" och slutar med "anses tillgodosedd." bort ha följande lydelse:
Avsikten med den högre rehabiliteringsersättningen är att en försäkrad skall bli motiverad att genomgå rehabilitering. Det är dock inte rimligt att han därvid uppbär högre ersättning än han skulle ha haft om han hade förvärvsarbetat. Utskottet anser att ett motsvarande avdragssystem, som sedan den 1 mars 1991 finns inom sjukpenningförsäkringen, bör införas för rehabiliteringspenningen. Regeringen bör återkomma med lagförslag som kan träda i kraft den 1 januari 1992. Det anförda bör med bifall till motion Sf49 yrkande 12 ges regeringen till känna.
dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
15. beträffande överkompensation att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf49 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Rehabiliteringsersättning till 65 års ålder (mom.17)
Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar med "Enligt lagförslaget" och slutar med "till motionen." bort ha följande lydelse:
Regeringen har föreslagit att rehabiliteringsersättning skall kunna utges fram till den månad man fyller 65 år. Enligt utskottets mening torde rehabiliterande åtgärder kort tid före pensioneringen ge dåligt resultat. Dels torde åtgärderna upplevas som föga meningsfulla av den enskilde, dels beror sjukskrivningarna i åldrarna över 60 år i de flesta fall på utslitningssymtom. Utskottet anser därför att rehabiliteringsersättning endast skall kunna utgå till den månad en försäkrad fyller 60 år.
dels att moment 17 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
17. beträffande rehabiliteringsersättning till 65 års ålder att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf49 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. En fjärdedels förtidspension (mom.22)
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp) och Marianne Jönsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med "Möjligheterna till" och slutar med "yrkande 9." bort ha följande lydelse:
Den 1 juli 1990 infördes flera nivåer inom sjukpenningförsäkringen. Vid övergången till förtidspension/sjukbidrag inträffar emellertid det förhållandet att samma person, som tidigare kunnat vara sjukskriven till endast en fjärdedel och utföra arbete på tre fjärdedels tid, nu nödgas bli förtidspensionerad eller erhålla sjukbidrag till hälften och endast arbeta halvtid. Detta beror på att förtidspensioneringen endast har tre graderingar, halv, två tredjedels och hel förtidspension. Särskilt mot bakgrund av att en fjärdedels sjukpenning i fortsättningen endast skall kunna uppbäras under 365 dagar under samma sjukperiod är det enligt utskottets uppfattning synnerligen befogat att införa möjlighet till en fjärdedels förtidspension. Regeringen bör snarast lägga fram förslag härom.
dels att moment 22 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
22. beträffande en fjärdedels förtidspension att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf46 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Förtidspensionering av ungdomar (mom.25)
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp), Ragnhild Pohanka (mp) och Marianne Jönsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med "Även utskottet" och slutar med "och 5." bort ha följande lydelse:
När ett handikappat barn fyller 16 år övergår vårdbidraget för barnet i regel till förtidspension och eventuell handikappersättning. Detta gäller även om barnet studerar. Utskottet anser att förtidspensionering av handikappade ungdomar som studerar bör undvikas. Regeringen bör därför lägga fram förslag till ett annat system för ersättning för handikappade ungdomar som studerar på grundskole- eller gymnasienivå.
dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
25. beträffande förtidspensionering av ungdomar att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf231 yrkandena 4 och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Arbetshjälpmedel (mom.27)
Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar med "Enligt utskottets" och på s. 45 slutar med "huvudtiteln avslås." bort ha följande lydelse:
Utskottet vill framhålla betydelsen av att försäkringskassorna har tillräckliga medel avsedda för arbetshjälpmedel. Det är också viktigt att egenföretagare som är handikappade skall kunna få bidrag till arbetshjälpmedel. Utskottet vill även framhålla att arbetslivsfondens medel bör kunna användas för bidrag till hjälpmedel för egenföretagare. Det anförda bör med bifall till motion A499 yrkande 3 ges regeringen till känna.
dels att moment 27 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
27. beträffande arbetshjälpmedel att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A499 yrkande 3 och med anledning av motionerna 1990/91:A214, 1990/91:A236, 1990/91:A242 yrkandena 7 och 8, 1990/91:A246 och 1990/91:A260 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. Förlängd samordningstid inom arbetsskadeförsäkringen (mom.28)
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp) och Marianne Jönsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med "Som anförs" och slutar med "yrkande 3." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att, i avvaktan på att åtgärder vidtas för att man skall komma till rätta med de stora ärendebalanserna vid försäkringskassorna och kostnaderna för arbetsskadeförsäkringen, samordningstiden mellan sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen bör förlängas från 90 till 180 dagar. Regeringen bör därför snarast återkomma med förslag så att en förlängning av samordningstiden kan träda i kraft den 1 juli 1991.
dels att moment 28 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
28. beträffande förlängd samordningstid inom arbetsskadeförsäkringen att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Sf46 yrkande 7, 1990/91:Sf49 yrkande 6, 1990/91:Sf50 yrkande 3, 1990/91:Sf244 yrkande 3, 1990/91:Sf320 yrkande 3 och 1990/91:Sf353 yrkande 12 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. Differentierade arbetsgivaravgifter (mom.29)
Börje Nilsson, Ulla Johansson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof Gustafsson, Margareta Persson, Maud Björnemalm, Christina Pettersson och Arne Mellqvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "till känna" bort ha följande lydelse:
I ett flertal motioner begärs förslag om differentierade arbetsgivaravgifter. Enligt utskottets mening är det viktigt att ett sådant avgiftssystem inte leder till ökad utslagning och utestängning av arbetskraft. Frågan måste därför utredas och övervägas noga. Därvid bör även beaktas vilka administrativa konsekvenser ett sådant avgiftssystem skulle få. I propositionen aviseras att en utredning skall tillsättas med uppgift att utreda möjligheterna och konsekvenserna av ett system med differentierade arbetsgivaravgifter. Någon riksdagens åtgärd med anledning av motionerna Sf352 yrkande 2, Sf50 yrkande 2 i denna del, Sf353 yrkande 12 i denna del, Sf49 yrkande 3, Sf215 och Sf355 yrkande 3 är därför inte påkallad.
dels att moment 29 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
29. beträffande differentierade arbetsgivaravgifter att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf49 yrkande 3, 1990/91:Sf50 yrkande 2 i denna del, 1990/91:Sf215, 1990/91:Sf352 yrkande 2, 1990/91:Sf353 yrkande 12 i denna del och 1990/91:Sf355 yrkande 3,
18. Obligatorisk arbetsgivarförsäkring (mom.30)
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Margit Gennser (m), Hans Dau (m) och Barbro Sandberg (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar med "Utskottet har" och slutar med "denna del." bort ha följande lydelse:
Arbetsskadeförsäkringen i sin nuvarande utformning har visat sig vara ett mycket svårhanterligt och alltför kostnadskrävande instrument för att tillgodose behovet av extra försäkringsskydd utöver den allmänna sjukförsäkringen för dem som skadar sig i arbetet. Enligt utskottets mening bör därför en ny utredning av arbetsskadeförsäkringen omgående tillsättas. En utgångspunkt för utredningen bör vara att den allmänna sjukförsäkringen -- oavsett orsaken till skadan eller sjukdomen -- skall täcka vårdkostnader och inkomstbortfall under sjukskrivningstiden enligt de vanliga reglerna inom sjukförsäkringen. Utredningen bör få i uppdrag att undersöka om försäkringsskyddet för dem som får sin arbetsförmåga bestående nedsatt till följd av arbetsskada kan tillgodoses genom en obligatorisk ansvarighetsförsäkring för arbetsgivare. En sådan ansvarighetsförsäkring bör kunna tecknas i försäkringsbolag, och det bör vara möjligt att i avtal mellan parterna reglera hur försäkringen i detalj skall vara uppbyggd. En ansvarighetsförsäkring enligt denna modell skall också kunna omfatta i dag oförsäkrade grupper eller enskilda personer. Försäkringspremierna, som en arbetsgivare skall erlägga, bör kunna relateras till det förväntade skadeutfallet. Detta skulle utgöra ett incitament för arbetsgivaren att ta ett ökat ansvar för arbetsmiljön. Den personal som i dag handlägger arbetsskadeärenden vid försäkringskassorna skulle i stället kunna ägna sig åt rehabilitering av långtidssjukskrivna och handikappade. Kostnaderna för den allmänna försäkringen skulle då bli lägre genom att sjukskrivningstiderna kunde förkortas och antalet förtidspensioneringar kunde minskas. Utskottet tillstyrker således bifall till motionerna Sf46 yrkande 6, Sf50 yrkande 2 i denna del, Sf244 yrkande 1 och Sf353 yrkande 12 i denna del.
dels att moment 30 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
30. beträffande obligatorisk arbetsgivarförsäkring att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf46 yrkande 6, 1990/91:Sf50 yrkande 2 i denna del, 1990/91:Sf244 yrkande 1 och 1990/91:Sf353 yrkande 12 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. Ersättning från AMF (mom.31)
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp), Ragnhild Pohanka (mp) och Marianne Jönsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar med "Utskottet förutsätter" och på s. 48 slutar med "yrkande 2." bort ha följande lydelse:
Försäkringskassorna biträder AMF-trygghetsförsäkring med utredningen i vissa arbetsskadeärenden, s.k. serviceärenden. Detta åsamkar försäkringskassorna stora administrativa kostnader. AMF erlägger dock inte någon ersättning för försäkringskassornas utredningsarbete. Utskottet anser att regeringen i enlighet med förslag som arbetsskadeutredningen lämnade i sitt betänkande SOU 1985:54 skall förordna dels att försäkringskassorna skall handlägga serviceärenden åt AMF, dels att AMF skall ersätta kassorna för självkostnaden för detta biträde. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion Sf355 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 31 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
31. beträffande ersättning från AMF att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf355 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
20. Arbetsskadebegreppet (mom.32)
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp) och Marianne Jönsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48 börjar med "I propositionen" och på s. 49 slutar med "och A224." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det inte rimligt att närmare 90 % av alla arbetsskadeanmälningar nu godkänns som arbetsskada. Arbetsskadebegreppet måste därför ändras. Särskilt viktigt är att kriterierna för vad som skall anses som arbetsskada klart anges. Regeringen bör låta göra en skyndsam utredning härom och därefter återkomma till riksdagen med lagförslag i enlighet med det anförda. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att moment 32 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
32. beträffande arbetsskadebegreppet att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf46 yrkande 8, 1990/91:Sf49 yrkande 5, 1990/91:Sf50 yrkande 2 i denna del, 1990/91:Sf244 yrkande 2, 1990/91:Sf320 yrkandena 1 och 2 och 1990/91:Sf353 yrkande 12 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
21. Fosterskador (mom.34)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med "Frågan om" och slutar med "denna del." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att även fosterskador bör omfattas av lagen om arbetsskadeförsäkring. Regeringen bör snarast lägga fram lagförslag i enlighet härmed. Det anförda bör med bifall till motion Sf350 yrkande 1 i denna del ges regeringen till känna.
dels att moment 34 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
34. beträffande fosterskador att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf350 yrkande 1 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Läkarintyg
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Hans Dau (alla m) anför:
Vi delar uppfattningen i propositionen att begreppet läkarintyg skall användas för ett enkelt intygande av att arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom, medan läkarutlåtande används för utlåtande som innehåller både uppgifter om diagnos, prognos och ställningstagande till fortsatt arbetsförmåga. Vi anser att dessa distinktioner skall upprätthållas.
2. Kvinnornas situation
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anför:
Med anledning av vad som anförs i motion Sf49 yrkande 14 om kvinnornas situation vill vi framhålla att det höga sjuktalet bland kvinnor är en varningssignal som tyder på brister i arbetslivet. Om sjuktalet skall kunna sänkas måste dessa problem ägnas ökad uppmärksamhet. Skillnaderna i sjukfrånvaron mellan män och kvinnor bör enligt vår uppfattning kartläggas och analyseras som underlag för fortsatta diskussioner om hur arbetsvillkoren skall kunna förbättras.
3. Kroniskt sjuka och handikappade
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anför:
Vi delar den uppfattning som kommer till uttryck i motion Sf47 yrkande 1, nämligen att kroniskt sjuka och handikappade inte skall få svårare att komma in på arbetsmarknaden eller byta arbetsgivare. Vi anser att deras situation på arbetsmarknaden bör förbättras genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder, t.ex. i form av ökade satsningar på lönebidrag eller annat ekonomiskt stöd. De handikappades situation bör även förbättras genom ökade satsningar på det handikappolitiska området.
4. Arbetshjälpmedel
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anför:
Vi anser att den som behöver arbetshjälpmedel skall kunna få sådana och inte riskera att bli utestängd från arbetslivet. Det är därför viktigt att försäkringskassan har möjlighet att lämna bidrag till arbetshjälpmedel i varje enskilt fall där hjälpmedel erfordras. Vi förutsätter att detta kommer att bli möjligt genom den nya ordningen där sjukförsäkringsmedel får användas för sådana bidrag.
5. Lagförslagen i övrigt
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp) och Marianne Jönsson (c) anför:
Vi vill framhålla att till de brister i regeringens förslag som har påpekats i utskottsbetänkandet kommer vissa mera djupgående problem som måste lösas för att få en fungerande rehabiliteringslagstiftning. Vi anser således att man för att få en fullgod rehabiliteringslagstiftning samtidigt måste förändra arbetsskadeförsäkringen. Att förändringar behövs är alla överens om. Vi beklagar därför att regeringen inte har förmått att förelägga riksdagen förslag om de nödvändiga och genomgripande förändringar som måste vidtas i arbetsskadelagstiftningen. Utan sådana förändringar kommer den nya rehabiliteringslagstiftningen att bli haltande och mindre väl fungerande. Det gör det också svårare att bedöma effekterna och precisionen i den nya lagstiftningen.
I proposition 1990/91:141 framlagda lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet framlagda lagförslag
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring Bilaga 2
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäkring1 dels att 2 kap. 11 § skall upphöra att gälla, dels att 1 kap. 1 §, 3 kap. 7, 8, 9, 13 och 15 §§, 7 kap. 3 §, 11 kap. 2 och 3 §§, 16 kap. 1 § samt 20 kap. 3 och 10 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 2 kap. 14 §, 3 kap. 7 b § och 7 kap. 3 a §, en ny avdelning, åttonde avdelningen, och ett nytt kapitel, 22 kap., samt närmast före 22 kap. nya rubriker av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
1 kap. 1 §
Den allmänna Den allmänna försäkringen består försäkringen består av sjukförsäkring, av sjukförsäkring, folkpensionering och folkpensionering och försäkring för försäkring för tilläggspension. Till den tilläggspension. Till allmänna försäkringen sjukförsäkringen hör äro anslutna frivillig frågor om rehabilitering. sjukpenningförsäkring Till den allmänna och frivillig försäkringen är pensionsförsäkring. anslutna frivillig sjukpenningförsäkring och frivillig pensionsförsäkring.
2 kap. 14 §
Bidrag till sådana arbetshjälpmedel som en förvärvsarbetande försäkrad behöver som ett led i sin rehabilitering utges enligt föreskrifter som regeringen meddelar.
1 Lagen omtryckt 1982:120. Senaste lydelse av 2 kap. 11 § 1990:1407.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
3 kap. 7 §2
Sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Med sjukdom jämställs ett tillstånd av nedsatt arbetsförmåga, som orsakats av sjukdom för vilken sjukpenning utgetts och som fortfarande kvarstår efter det att sjukdomen upphört.
Saknar den försäkrade Saknar den försäkrade arbetsförmåga utges hel arbetsförmåga utges hel sjukpenning. Om sjukpenning. Om arbetsförmågan inte arbetsförmågan inte saknas helt men är nedsatt saknas helt men är nedsatt med minst tre fjärdedelar med minst tre fjärdedelar utges tre fjärdedels utges tre fjärdedels sjukpenning. Är sjukpenning. Är arbetsförmågan nedsatt i arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men med minst mindre grad men med minst hälften utges halv hälften utges halv sjukpenning. I annat fall sjukpenning. I annat fall utges en fjärdedels utges en fjärdedels sjukpenning. sjukpenning. En fjärdedels sjukpenning får dock under samma sjukperiod utges för högst 365 dagar.
Försäkringskassan får när det finns skäl till det kräva att läkarintyg ges in för att styrka nedsättning av arbetsförmågan.
När en sjukperiod har pågått fyra veckor skall den försäkrade ge in ett läkarutlåtande till försäkringskassan, om kassan begär det. Ett sådant läkarutlåtande skall innehålla uppgift om behovet av rehabilitering, pågående och planerad behandling eller rehabiliteringsåtgärd samt, om möjligt, beräknad återstående sjukdomstid med nedsatt arbetsförmåga. För utgifter för läkarundersökning och utlåtande som föranleds av en begäran enligt fjärde stycket lämnas ersättning i enlighet med vad regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, riksförsäkringsverket föreskriver.
2 Senaste lydelse 1990:157.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
7 b §
Sjukpenning enligt 7 § utges även när den försäkrade går miste om förvärvsinkomst i samband med att han genomgår en behandling som syftar till att förebygga sjukdom och nedsättning av arbetsförmågan. Som villkor gäller att behandlingen har ordinerats av läkare och ingår i en av försäkringskassan godkänd behandlingsplan. Vidare förutsätts att den försäkrade för behandlingen behöver avstå från förvärvsarbete minst två timmar under en dag och därvid går miste om minst en fjärdedel av sin dagsinkomst. Arbetsförmågan skall anses nedsatt i den mån den försäkrade på grund av behandlingen är förhindrad att förvärvsarbeta.
8 §3
Vid bedömande huruvida Vid bedömningen av om fullständig nedsättning arbetsförmågan är av arbetsförmågan fullständigt nedsatt skall, föreligger skall, om om sjukdomen kan antas vara sjukdomen kan antas vara kortvarig, särskilt beaktas kortvarig, särskilt beaktas om den försäkrade på huruvida den försäkrade grund av sjukdomen är ur på grund av sjukdomen är stånd att utföra sitt ur stånd att utföra sitt vanliga eller därmed vanliga eller därmed jämförligt arbete. Om jämförligt arbete. Om den försäkrade på den försäkrade på grund av sjukdomen behöver grund av sjukdomen behöver avstå från avstå från förvärvsarbete under förvärvsarbete under minst en fjärdedel av sin minst hälften av sin normala arbetstid en viss dag, normala arbetstid en viss dag, skall hans arbetsförmåga skall hans arbetsförmåga anses nedsatt i minst anses nedsatt i minst motsvarande mån den dagen. motsvarande mån den dagen.
3 Senaste lydelse 1988:881.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
Är den försäkrade Om sjukdomen kan antas bli föremål för långvarig eller den åtgärd av beskaffenhet, försäkrade bedöms som angives i 2 kap. 11 § inte kunna återgå till skall arbetsförmågan sitt arbete, skall anses nedsatt i den mån den försäkringskassan försäkrade på grund undersöka om den av åtgärden är försäkrade efter hindrad att utföra sådan förvärvsarbete. rehabiliteringsåtgärd, som avses i 22 kap. 7 §, kan försörja sig själv genom förvärvsarbete om arbetsförhållandena ändras eller om annat lämpligt arbete erhålls. Därvid skall beaktas vad som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till sjukdomen, hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och andra sådana omständigheter.
Om den försäkrade uppbär förtidspension eller särskild efterlevandepension enlig denna lag, skall vid prövning av den försäkrades rätt till sjukpenning bedömningen av hans arbetsförmåga ske med bortseende från den nedsättning av förmågan eller möjligheten att bereda sig inkomst genom arbete som ligger till grund för utgående pension. Som sjukperiod anses tid, under vilken en försäkrad i oavbruten följd lider av sjukdom som avses i 7 §.
9 §4
En försäkrad kvinna har rätt till havandeskapspenning, om havandeskap har satt ned hennes förmåga att utföra uppgifterna i sitt förvärvsarbete med minst en fjärdedel och hon inte kan omplaceras till annat mindre ansträngande arbete enligt bestämmelserna i 12 § lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m.m.
En kvinna har även rätt En kvinna har även rätt till havandeskapspenning om till havandeskapspenning om hon inte får hon inte får sysselsättas i sitt sysselsättas i sitt förvärvsarbete på förvärvsarbete på grund av en föreskrift om grund av en föreskrift om förbud mot arbete under förbud mot arbete under havandeskap, som har meddelats havandeskap, som har meddelats med stöd av 3 kap. 16 § med stöd av 4 kap. 6 § arbetsmiljölagen arbetsmiljölagen (1977:1160), och hon inte kan (1977:1160), och hon inte kan omplaceras till annat arbete omplaceras till annat arbete enligt bestämmelserna i 12 enligt bestämmelserna i 12 § lagen om rätt till § lagen om rätt till ledighet för vård av ledighet för vård av barn, m.m. barn, m.m.
4 Senaste lydelse 1990:157.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
Havandeskapspenning utges i fall som avses i första stycket för varje dag som nedsättningen består, dock tidigast från och med den sextionde dagen före den beräknade tidpunkten för barnets födelse, och i fall som avses i andra stycket för varje dag som förbudet gäller. Havandeskapspenning utges längst till och med den elfte dagen före den beräknade tidpunkten för barnets födelse. Havandeskapspenning utges med belopp som motsvarar kvinnans sjukpenning enligt 4 §.
13 §5
Frågor om förmåner enligt detta kapitel prövas av den allmänna försäkringskassa hos vilken den försäkrade är inskriven eller skulle ha varit inskriven, om han uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 §. Denna försäkringskassa får dock uppdra åt en annan försäkringskassa att pröva sådana frågor med undantag av frågor som avses i 5 §.
Bestämmelserna i 2 kap. 11 Bestämmelserna i 2 kap. 13 och 13 §§ tillämpas § tillämpas även i även i fråga om fråga om sjukpenning. Vid sjukpenning. Vid tillämpning av 2 kap. 13 tillämpning av 2 kap. 13 § andra stycket skall § andra stycket skall hänsyn inte tas till hänsyn inte tas till särskild sjukpenning enligt särskild sjukpenning enligt lagen (1977:265) om statligt lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd. personskadeskydd.
Bestämmelserna i 3, 5 och 8 §§ i fråga om förtidspension tillämpas även där den försäkrade skulle ha erhållit sådan pension, om han varit svensk medborgare.
Har en försäkrad, utan Har en försäkrad, utan att bestämmelserna i 3 kap. att bestämmelserna i 3 kap. 3 § första stycket är 3 § är tillämpliga, tillämpliga, efter efter ingången av den ingången av den månad månad då han uppnådde då han uppnådde sextiofem års ålder, sextiofem års ålder, erhållit sjukpenning under erhållit sjukpenning under etthundraåttio dagar, etthundraåttio dagar, får den allmänna får den allmänna försäkringskassan försäkringskassan besluta att sjukpenning inte besluta att sjukpenning inte längre skall utgå. längre skall utgå.
15 §6
Sjukpenning utgår ej för tid då den försäkrade a) fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst, om tjänstgöringen inte avser grundutbildning eller därtill omedelbart anslutande repetitionsutbildning; b) är intagen i sådant hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga med stöd av 3 § sagda lag;
5 Senaste lydelse 1983:1064. 6 Lydelse enligt 1990/91:FöU8.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
c) är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt; d) i annat fall är under b) eller c) sagts av annan orsak än sjukdom tagits om hand på det allmännas bekostnad; e) vistas utomlands i annat e) vistas utomlands i annat fall än då den fall än då den försäkrade insjuknar försäkrade insjuknar medan han utför arbete som medan han utför arbete som ett led i en här i riket ett led i en här i riket bedriven verksamhet eller som bedriven verksamhet eller som sjöman anställd på sjöman anställd på svenskt handelsfartyg eller svenskt handelsfartyg eller under sjukdom eller i fall som under sjukdom eller i fall som avses i 8 § andra stycket avses i 7 b § reser till reser till utlandet med utlandet med försäkringskassans försäkringskassans medgivande. medgivande.
För varje dag då en försäkrad bereds vård i ett sådant hem för vård eller boende eller familjehem enligt socialtjänstlagen (1980:620) som ger vård och behandling åt missbrukare av alkohol eller narkotika, skall sjukpenningen på begäran av den som svarar för vårdkostnaderna minskas på det sätt som framgår av 4 § andra stycket. Det belopp som sjukpenningen minskas med skall betalas ut till den på vars begäran minskningen har gjorts.
Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning till försäkrad som avses under c) vid sjukdom som inträffar under tid då han får vistas utom anstalt och därvid bereds tillfälle att förvärvsarbeta.
7 kap. 3 §
Vid bedömande i vad mån Vid bedömande i vad mån arbetsförmågan är arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den nedsatt skall beaktas den försäkrades försäkrades förmåga att vid den förmåga att vid den nedsättning av nedsättning av prestationsförmågan, prestationsförmågan, varom är fråga, bereda varom är fråga, bereda sig inkomst genom sådant sig inkomst genom sådant arbete, som motsvarar hans arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter och krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans honom med hänsyn till hans utbildning och tidigare utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden bosättningsförhållanden och därmed jämförliga och därmed jämförliga omständigheter. omständigheter. Bedömningen skall göras Bedömningen skall göras efter samma grunder oavsett efter samma grunder oavsett arten av den föreliggande arten av den föreliggande nedsättningen av nedsättningen av
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
prestationsförmågan. I prestationsförmågan. I fråga om äldre fråga om försäkrad försäkrad skall som fyllt sextio år skall bedömningen främst avse bedömningen främst avse hans förmåga och hans förmåga och möjlighet att bereda sig möjlighet att bereda sig fortsatt inkomst genom fortsatt inkomst genom sådant arbete som han sådant arbete som han tidigare utfört eller genom tidigare utfört eller genom annat för honom annat för honom tillgängligt lämpligt tillgängligt lämpligt arbete. Med inkomst av arbete arbete. Med inkomst av arbete likställes i skälig likställs i skälig omfattning värdet av omfattning värdet av hushållsarbete i hemmet. hushållsarbete i hemmet.
Är den försäkrade Är den försäkrade förmål för förmål för åtgärd av beskaffenhet, åtgärd av beskaffenhet, som angives i 2 kap. 11 §, som anges i 22 kap. 7 §, skall arbetsförmågan skall arbetsförmågan under tiden för under tiden för åtgärden anses nedsatt i åtgärden anses nedsatt i den mån den den mån den försäkrade på grund försäkrade på grund av åtgärden är av åtgärden är hindrad att utföra hindrad att utföra förvärvsarbete. förvärvsarbete.
3 a § En försäkrad som uppbär hel ålderspension enligt denna lag har inte rätt till förtidspension. En försäkrad som uppbär halv ålderspension enligt denna lag har inte rätt till hel förtidspension eller två tredjedelar av hel förtidspension.
11 kap. 2 §7
Med inkomst av anställning avses lön eller annan ersättning i pengar eller andra skattepliktiga förmåner, som en försäkrad har fått såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Med lön likställs kostnadsersättning som inte enligt 10 § uppbördslagen (1953:272) undantas vid beräkning av preliminär A-skatt. Till sådan inkomst räknas dock inte från en och samme arbetsgivare utgiven lön som under ett år ej uppgått till 1 000 kronor. Till sådan inkomst räknas inte heller intäkt som avses i 32 § 1 mom. första stycket h och i kommunalskattelagen (1928:370) eller sådan ersättning som enligt 1 § första stycket 2--6 lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster utgör underlag för nämnda skatt. I fråga om arbete som har utförts utomlands bortses vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst från sådana lönetillägg som betingas av ökade levnadskostnader och andra särskilda förhållanden i sysselsättningslandet. Såsom inkomst av anställning anses även
7 Lydelse enligt 1990/91:SkU29.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
a) sjukpenning enligt denna a) sjukpenning och lag eller lagen (1976:380) om rehabiliteringspenning enligt arbetsskadeförsäkring denna lag samt sjukpenning eller motsvarande enligt lagen (1976:380) om ersättning som utgår arbetsskadeförsäkring enligt annan författning eller motsvarande eller på grund av ersättning som utgår regeringens förordnande, i enligt annan författning den mån ersättningen eller på grund av träder i stället för regeringens förordnande, i försäkrads inkomst den mån ersättningen såsom arbetstagare i träder i stället för allmän eller enskild försäkrads inkomst tjänst, såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst, b) föräldrapenningförmåner, c) vårdbidrag enligt 9 kap. 4 §, i den mån bidraget inte är ersättning för merkostnader, d) dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa, e) kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd, f) utbildningsbidrag under arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabilitering i form av dagpenning, g) korttidsstudiestöd, vuxenstudiebidrag och utbildningsarvode enligt studiestödslagen (1973:349), h) delpension enligt lagarna (1975:380) och (1979:84) om delpensionsförsäkring, i) dagpenning till värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga under repetitionsutbildning, frivilliga som genomgår utbildning under krigsförbandsövning eller särskild övning inom värnpliktsutbildningen, läkare under försvarsmedicinsk tjänstgöring samt civilförsvarspliktiga, j) utbildningsbidrag för doktorander, k) timersättning vid grundutbildning för vuxna (grundvux), vid vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda (särvux) och vid grundläggande svenskundervisning för invandrare, l) livränta enligt 4 kap. lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller motsvarande livränta som bestäms med tillämpning av sagda lag, m) från Sveriges författarfond och konstnärsnämnden utgående bidrag som ej är att hänföra till inkomst av annat förvärvsarbete enligt 3 §, i den mån regeringen så förordnar, n) statsbidrag till arbetslösa som tillskott till deras försörjning när de startar egen rörelse, o) värdet av vad den försäkrade tillgodoförs som följd av att en arbetsgivare lämnar sådant bidrag som tillställs med lön enligt 2 kap. 3 § andra stycket lagen (1981:691) om socialavgifter, p) ersättning enligt lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård, q) tillfälliga förvärvsinkomster av verksamhet som inte bedrivs självständigt.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
I fråga om ersättning i pengar eller andra skattepliktiga förmåner för utfört arbete i annan form än pension samt i fråga om ersättning till idrottsutövare från visst slag av ideell förening gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 3 kap. 2 § andra stycket.
Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn tas till lön eller annan ersättning, som den försäkrade har fått från en arbetsgivare, som är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, endast i fall då den försäkrade sysselsatts här i riket och överenskommelse inte träffats enligt 3 kap. 2 a § eller då han tjänstgjort som sjöman ombord på svenskt handelsfartyg. Vad som sägs här skall inte gälla beträffande lön till svenska medborgare, om svenska staten eller, där lönen härrör från utländsk juridisk person, en svensk juridisk person, som äger ett bestämmande inflytande över den utländska juridiska personen, enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse har att svara för tilläggspensionsavgiften.
Hänsyn skall ej heller tas till lön eller annan ersättning från främmande makts beskickning eller lönade konsulat här i riket eller från arbetsgivare, som tillhör sådan beskickning eller sådant konsulat och som inte är svensk medborgare. Vad som sägs här skall inte gälla beträffande lön till svensk medborgare eller till den som utan att vara svensk medborgare är bosatt i riket, om en utländsk beskickning här i riket enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse har att svara för tilläggspensionsavgiften. Den som åtagit sig förbindelse enligt tredje eller fjärde stycket skall anses såsom arbetsgivare.
3 §8 Med inkomst av annat förvärvsarbete avses a) inkomst av aktiv näringsverksamhet här i riket; b) tillfälliga förvärvsinkomster av självständigt bedriven verksamhet; c) ersättning för arbete för någon annans räkning i pengar eller andra skattepliktiga förmåner;
d) sjukpenning enligt denna d) sjukpenning och lag eller lagen (1976:380) om rehabiliteringspenning enligt arbetsskadeförsäkring denna lag samt sjukpenning eller motsvarande enligt lagen (1976:380) om ersättning som utgår arbetsskadeförsäkring enligt annan författning eller motsvarande eller på grund av ersättning som utgår regeringens förordnande, i enligt annan författning den mån ersättningen eller på grund av träder i stället för regeringens förordnande, i inkomst som ovan nämnts den mån ersättningen samt träder i stället för inkomst som ovan nämnts samt
e) ersättning som utgör skattepliktig inkomst av tjänst enligt kommunalskattelagen (1928:370) och som, utan att anställningsförhållande förelegat, utbetalats av fysisk person bosatt utomlands eller utländsk juridisk person;
8 Lydelse enligt 1990/91:SkU29.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
allt i den mån inkomsten inte enligt 2 § är att hänföra till inkomst av anställning. Har inkomst som avses i första stycket a) eller b) inte uppgått till 1000 kronor för år, tas den inte i beräkning. Ej heller tas sådan ersättning som avses i första stycket c) i beräkning, om ersättningen från den, för vilken arbetet utförts, under året inte uppgått till 1 000 kronor. Intäkt som avses i 32 § 1 mom. första stycket h och i kommunalskattelagen (1928:370) eller sådan ersättning enligt gruppsjukförsäkring eller trygghetsförsäkring vid arbetsskada som enligt 2 § första stycket lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster utgör underlag för nämnda skatt räknas inte som inkomst av annat förvärvsarbete.
16 kap. 1 §9
Den som önskar pension skall göra ansökan hos allmän försäkringskassa i enlighet med vad regeringen förordnar. Försäkringskassan skall dock utan ansökan besluta om hel ålderspension till en hos kassan inskriven pensionsberättigad från och med den månad han fyller 65 år, om han inte skriftligen begärt annat.
Åtnjuter försäkrad Uppbär en försäkrad sjukpenning eller sjukpenning eller ersättning för ersättning för sjukhusvård enligt denna sjukhusvård eller lag, må allmän rehabiliteringspenning enligt försäkringskassa denna lag, får tillerkänna honom försäkringskassan förtidspension utan hinder tillerkänna honom av att han icke gjort förtidspension utan hinder ansökan därom. Detsamma av att han inte gjort skall gälla då ansökan därom. Detsamma försäkrad åtnjuter skall gälla då en sjukpenning, ersättning försäkrad uppbär för sjukhusvård eller sjukpenning, ersättning livränta enligt lagen för sjukhusvård eller (1976:380) om livränta enligt lagen arbetsskadeförsäkring (1976:380) om eller motsvarande arbetsskadeförsäkring ersättning som utgår eller motsvarande enligt annan författning ersättning som utgår eller på grund av enligt annan författning regeringens förordnande. eller på grund av regeringens förordnande.
Uppbär en försäkrad sjukbidrag eller har handikappersättning eller vårdbidrag tillerkänts honom för begränsad tid, får den tid för vilken förmånen skall utgå förlängas utan att ansökan har gjorts. Motsvarande gäller i fråga om särskild efterlevandepension som tillerkänts en efterlevande för begränsad tid. I den mån regeringen så förordnar må allmän försäkringskassa tillerkänna den pensionsberättigade pension enligt denna lag utan hinder av att han icke gjort ansökan därom.
9 Senaste lydelse 1988:881.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
För kostnader för För kostnader för läkarundersökning och läkarundersökning och läkarutlåtande vid läkarutlåtande vid ansökan om ansökan om förtidspension, förtidspension, handikappersättning, handikappersättning, vårdbidrag eller vårdbidrag eller särskild särskild efterlevandepension skall efterlevandepension skall ersättning lämnas i ersättning lämnas i enlighet med vad regeringen enlighet med vad regeringen förordnar. eller, efter regeringens bemyndigande, riksförsäkringsverket föreskriver.
20 kap. 3 §10
Ersättning enligt denna lag Ersättning enligt denna lag må indragas eller får dras in eller sättas skäligen nedsättas, om ned, om den som är den som är berättigad berättigad till till ersättningen ersättningen
a) uppsåtligen åsamkat sig sjukdom eller skada, som orsakat den utgift eller nedsättning av arbetsförmågan, för vilken ersättning begäres; b) ådragit sig sjukdomen eller skadan vid förövandet av handling, för vilken ansvar genom lagakraftägande dom ådömts honom; c) vägrar att underkasta sig undersökning av läkare eller att följa läkares föreskrifter eller eljest gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt; d) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till ersättning.
Vägrar en försäkrad Vägrar en försäkrad utan giltig anledning att utan giltig anledning att underkasta sig åtgärd av underkasta sig sådan beskaffenhet som avses i 2 rehabilitering som avses i 22 kap. 11 § får kap. 7 §får sjukpenning sjukpenning eller eller förtidspension helt förtidspension helt eller eller delvis tills vidare delvis tills vidare förvägras honom, under förvägras honom, under förutsättning att han förutsättning att han erinrats om denna erinrats om denna påföljd. Motsvarande påföljd. Motsvarande skall gälla i fråga om skall gälla i fråga om särskild särskild efterlevandepension, om den efterlevandepension, om den efterlevande utan giltig efterlevande utan giltig anledning vägrar att anledning vägrar att följa ett villkor som följa ett villkor som uppställts med stöd av uppställts med stöd av 16 kap. 3 §. 16 kap. 3 §.
10 Senaste lydelse 1988:881.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
10 §11
Beslut av en allmän Beslut av en allmän försäkringskassa som har försäkringskassa som har fattats av tjänsteman i fattats av tjänsteman i ärenden om försäkring ärenden om försäkring enligt denna lag skall enligt denna lag skall omprövas av kassan, om det omprövas av kassan, om det begärs av en enskild som begärs av en enskild som beslutet angår och beslutet beslutet angår och beslutet inte har meddelats med stöd inte har meddelats med stöd av 10 a §. Omprövningen av 10 a §. Omprövningen skall göras av skall göras av socialförsäkringsnämnden socialförsäkringsnämnden om beslutet gäller fråga om beslutet gäller fråga som avses i 2 kap. 12 a §, som avses i 2 kap. 12 a eller 3 kap. 7--9 eller 17 § 12 b §, 3 kap. 7--9 eller eller 20 kap. 3 eller 4 §. 17 §, 20 kap. 3 eller 4 § eller 22 kap. 7--10 eller 16 §.
Vid omprövningen får beslutet inte ändras till den enskildes nackdel. Om omprövning begärs av ett beslut och riksförsäkringsverket överklagar samma beslut, skall försäkringskassan inte ompröva beslutet. Begäran om omprövning skall anses som ett överklagande.
ÅTTONDE AVDELNINGEN
Bestämmelser om rehabilitering
22 kap. Om rehabilitering och rehabiliteringsersättning
1 §
En försäkrad som är inskriven hos allmän försäkringskassa eller har rätt till sjukpenning enligt 3 kap. 1 § andra stycket har möjligheter till rehabilitering och rätt till rehabiliteringsersättning enligt vad som anges i detta kapitel.
2 §
Rehabilitering enligt detta kapitel skall syfta till att återge den som har drabbats av sjukdom sin arbetsförmåga och förutsättningar att försörja sig själv genom förvärvsarbete.
11 Senaste lydelse 1989:121.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
Rehabiliteringsåtgärder skall planeras i samråd med den försäkrade och utgå från dennes individuella förutsättningar och behov.
3 §
Den försäkrades arbetsgivare skall i samråd med den försäkrade svara för att dennes behov av rehabilitering snarast klarläggs och för att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering.
Om det inte framstår som obehövligt skall arbetsgivaren påbörja en rehabiliteringsutredning
1. när den försäkrade till följd av sjukdom har varit helt eller delvis frånvarande från sitt arbete under längre tid än fyra veckor i följd,
2. när den försäkrades arbete ofta har avbrutits av kortare sjukperioder eller
3. när den försäkrade begär det. Rehabiliteringsutredningen skall i fall som avses i andra stycket 1 tillställas försäkringskassan inom åtta veckor från dagen för anmälan om sjukdomsfallet och i fall som avses i andra stycket 2 inom samma tid räknat från dagen för anmälan om det sjukdomsfall som närmast föregick rehabiliteringsutredningen. Har rehabiliteringsutredningen gjorts på begäran av den försäkrade, skall den tillställas kassan inom åtta veckor från den dag då begäran framställdes hos arbetsgivaren.
Om rehabiliteringsutredningen inte kan slutföras inom den i tredje stycket angivna tiden, skall detta anmälas till försäkringskassan inom samma tid. Därvid skall uppgift lämnas om orsaken till dröjsmålet och om den tidpunkt då utredningen beräknas vara avslutad. Sedan utredningen slutförts skall den omgående tillställas försäkringskassan.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
Utredningen skall genomföras i samråd med den försäkrades arbetstagarorganisation, om den försäkrade medger det.
Försäkringskassan skall överta ansvaret för rehabiliteringsutredningen, om det finns skäl till det.
4 §
Den försäkrade skall lämna de upplysningar som behövs för att klarlägga hans behov av rehabilitering och efter bästa förmåga aktivt medverka i rehabiliteringen.
5 §
Försäkringskassan samordnar och utövar tillsyn över de insatser som behövs för rehabiliteringsverksamhet enlig denna lag.
Försäkringskassan skall i samråd med den försäkrade se till att hans behov av rehabilitering snarast klarläggs och att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering.
Försäkringskassan skall, om den försäkrade medger det, i arbetet med rehabiliteringen samverka med hans arbetsgivare och arbetstagarorganisation, hälso- och sjukvården, socialtjänsten samt arbetsmarknadsmyndigheterna och andra myndigheter som kan vara berörda. Försäkringskassan skall därvid verka för att dessa, var och en inom sitt verksamhetsområde, vidtar de åtgärder som behövs för en effektiv rehabilitering av den försäkrade.
Försäkringskassan skall se till att rehabiliteringsinsatser påbörjas så snart det av medicinska och andra skäl är möjligt.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
6 §
Om den försäkrade behöver en rehabiliteringsåtgärd, för vilken ersättning kan utges enligt detta kapitel, skall försäkringskassan upprätta en rehabiliteringsplan. Planen skall såvitt möjligt upprättas i samråd med den försäkrade.
Rehabiliteringsplanen skall ange de rehabiliteringsåtgärder som skall komma i fråga och vem som har ansvaret för dem, en tidsplan för rehabiliteringen samt uppgifter i övrigt som behövs för att genomföra rehabiliteringen. Planen skall även innehålla uppgift om den beräknade kostnaden för ersättning under rehabiliteringstiden. Försäkringskassan skall fortlöpande se till att rehabiliteringsplanen följs och att det vid behov görs nödvändiga ändringar i den.
7 §
Rehabiliteringsersättning utges när en försäkrad, vars arbetsförmåga till följd av sjukdom är nedsatt med minst en fjärdedel, deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering som avser att förkorta sjukdomstiden eller att helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan.
Rehabiliteringsersättning består av rehabiliteringspenning och särskilt bidrag. Rehabiliteringsersättning utbetalas efter ansökan av den försäkrade.
Rehabiliteringsersättning utges längst till och med månaden före den då den försäkrade fyller 65 år.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om rehabiliteringsersättning vid utbildning.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
8 §
Hel rehabiliteringspenning utgör för dag den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten, delad med 365. Rehabiliteringspenningen avrundas till närmaste hela krontal.
9 §
Saknar den försäkrade arbetsförmåga utges hel rehabiliteringspenning. Om arbetsförmågan inte saknas helt men är nedsatt med minst tre fjärdedelar utges tre fjärdedels rehabiliteringspenning. Är arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men med minst hälften utges halv rehabiliteringspenning. I annat fall utges en fjärdedels rehabiliteringspenning.
Arbetsförmågan skall under tiden för rehabiliteringsåtgärden anses nedsatt i den mån den försäkrade på grund av åtgärden är förhindrad att förvärvsarbeta.
10 §
Särskilt bidrag utges under rehabiliteringstiden för kostnader som uppstår för den försäkrade i samband med rehabiliteringen. Ytterligare föreskrifter om sådant bidrag får meddelas av regeringen.
11 §
Den försäkrade skall så snart det kan ske och senast inom två veckor till försäkringskassan anmäla sådan ändring av sina förhållanden som är av betydelse för rätten till rehabiliteringsersättning eller för rehabiliteringsersättningens storlek.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
12 §
Bestämmelserna i 3 kap. 16 § första-femte styckena tillämpas även i fråga om rehabiliteringspenning.
13 §
Den som får rehabiliteringsersättning får behålla ersättningen 1. vid kortvarig ledighet för enskild angelägenhet av vikt och 2. vid ledighet på grund av uppehåll i rehabiliteringen enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
14 §
För varje dag då den försäkrade får sjukhusvård eller vistas vid en sådan vårdinrättning som anges i 3 kap. 4 a § skall rehabiliteringspenningen minskas med belopp som framgår av 3 kap. 4 § andra stycket.
15 §
Rehabiliteringspenningen skall minskas med det belopp den försäkrade för samma tid får som 1. sjukpenning eller föräldrapenningförmån enligt denna lag, 2. sjukpenning eller livränta enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller motsvarande ersättning enligt någon annan författning, dock inte livränta till efterlevande samt i övrigt endast till den del ersättningen avser samma inkomstbortfall som rehabiliteringspenningen är avsedd att täcka, 3. studiehjälp, studiemedel, korttidsstudiestöd, särskilt vuxenstudiestöd eller utbildningsarvode enligt studiestödslagen (1973:349), dock inte till den del ersättningen är återbetalningspliktig,
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
4. dagpenning enligt förordningen (1987:406) om arbetsmarknadsutbildning.
16 §
Rehabiliteringsersättning enligt detta kapitel får, om omständigheterna motiverar det, dras in eller sättas ned om den försäkrade 1. vägrar att ta emot besök av en person, som fått i uppdrag av försäkringskassan att utreda rätten till rehabiliteringsersättning eller behovet av rehabiliteringsåtgärd, 2. vägrar att lämna upplysningar som behövs för att klarlägga behovet av rehabiliteringsåtgärd, 3. underlåter att till försäkringskassan anmäla sådan ändring av förhållande, som är av betydelse för rätten till rehabiliteringsersättning eller för rehabiliteringsersättningens storlek.
Om nedsättning eller indragning i andra fall av ersättning som här avses föreskrivs i 20 kap. 3 §.
17 §
Frågor som avses i detta kapitel prövas av den allmänna försäkringskassa hos vilken den försäkrade är inskriven eller skulle ha varit inskriven om han hade uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 §. Denna försäkringskassa får dock uppdra åt en annan försäkringskassa att pröva sådana frågor.
1. Denna lag träder i kraft i fråga om 2 kap. 14 § och 3 kap. 9 § den första juli 1991 och i övrigt den 1 januari 1992. 2. Vid tillämpning av den nya föreskriften i 3 kap. 7 § andra stycket i fall då sjukperioden har påbörjats före den 1 januari 1992 bortses från det antal dagar med en fjärdedels sjukpenning som infallit före nämnda datum.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § lagen (1981:691) om socialavgifter1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
2 kap. 4 §2
Vid bestämmande av avgiftsunderlaget skall bortses från 1. ersättning till en och samme arbetstagare om den under året inte uppgått till 1 000 kronor, 2. ersättning till arbetstagare som vid årets ingång fyllt 65 år, 3. ersättning till 3. ersättning till arbetstagare vid sjukdom eller arbetstagare vid sjukdom eller ledighet för vård av ledighet för vård av barn eller med anledning av barn eller med anledning av barns födelse, till den del barns födelse, till den del ersättningen motsvarar ersättningen motsvarar sjukpenning eller sjukpenning, föräldrapenning som föräldrapenning eller arbetsgivare får uppbära rehabiliteringspenning som enligt 3 kap. 16 § eller 4 arbetsgivare får uppbära kap. 18 § lagen (1962:381) enligt 3 kap. 16 §, 4 kap. om allmän försäkring, 18 § eller 22 kap. 12 § lagen (1962:381) om allmän försäkring,
4. uppdragsersättning för vilken bevillningsavgift har erlagts enligt lagen (1908:128) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, 5. ersättning som en arbetsgivare utgett till barn för arbete som utförts i hans förvärvsverksamhet i de fall avdrag för ersättningen inte får göras vid inkomsttaxeringen, 6. ersättning till den del denna motsvarar kostnader i arbetet som arbetstagare haft att täcka med ersättningen, 7. ersättning för tjänstgöring i verkskydd enligt 47 § tredje stycket civilförsvarslagen (1960:74), i den mån ersättningen utgör eller motsvarar dagpenning, 8. ersättning för arbete som har utförts utomlands, till den del denna inte räknas som lön enligt 11 kap. 2 § första stycket lagen om allmän försäkring, 9. ersättning för skiljemannauppdrag i fall där parterna i skiljeförfarandet är av utländsk nationalitet, 10. ersättning som på grund av bestämmelserna i 5 § lagen (1984:947) om beskattning av utländska forskare vid tillfälligt arbete i Sverige inte utgör skattepliktig intäkt,
1 Lagen omtryckt 1989:633. 2 Lydelse enligt 1990/91:SkU29.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
11. ersättning som avses i 3 kap. 2 a § lagen om allmän försäkring,
12. intäkt som avses i 32 § 1 mom. första stycket h och i kommunalskattelagen (1928:370), 13. sådan ersättning som enligt 1 § första stycket 2--6 lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster utgör underlag för nämnda skatt, 14. ersättning till en och samme idrottsutövare från en sådan ideell förening som avses i 7 § 5 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt och som har till huvudsakligt syfte att främja idrottslig verksamhet, om ersättningen från föreningen under året inte uppgått till ett halvt basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Bestämmelsen i första stycket 6 är tillämplig endast om kostnaderna kan beräknas uppgå till minst 10 procent av arbetstagarens ersättning från arbetsgivaren under utgiftsåret. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får fastställa schablon för beräkning av arbetstagares kostnader i viss verksamhet. I fråga om inkomst från fåmansföretag och fåmansägt handelsbolag skall föreskrifterna i punkt 13 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen (1928:370) tillämpas vid bestämmande av avgiftsunderlaget.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Innehållsförteckning Sammanfattning 1 Propositionerna 3 Motionerna 3 Utskottet 9 Inledning 9 Rehabilitering och ansvarsfördelning 10 Propositionen 10 Motioner 14 Utskottet 18 Ersättning under rehabilitering 24 Propositionen 24 Motioner 26 Utskottet 27 Vissa sjukpenning- och pensionsfrågor 37 Propositionen 37 Motioner 39 Utskottet 40 Arbetshjälpmedel 43 Arbetsskadeförsäkringen 45 Avslutande synpunkter 51 Hemställan 52 Reservationer 55 1. Försäkringskassans övergripande ansvar (c) 55 2. Arbetsgivarens ansvar (m, fp, c, mp) 56 3. Den enskildes integritet (m, fp, c, mp) 56 4. Tidpunkt m.m. för rehabiliteringsutredning (m) 57 5. Kvinnornas situation (c, mp) 57 6. Kroniskt sjuka och handikappade (v, mp) 57 7. Drogmissbruk (c) 58 8. Allmänt om rehabiliteringsverksamhet (fp) 58 9. Allmänt om rehabiliteringsverksamhet (mp) 59 10. Allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring (m) 59 11. Överkompensation (m, fp, c) 60 12. Rehabiliteringsersättning till 65 års ålder (c) 60 13. En fjärdedels förtidspension (m, fp, c) 61 14. Förtidspensionering av ungdomar (m, fp, c, mp) 61 15. Arbetshjälpmedel (c) 62 16. Förlängd samordningstid inom arbetsskadeförsäkringen (m, fp, c) 62 17. Differentierade arbetsgivaravgifter (s) 63 18. Obligatorisk arbetsgivarförsäkring (m, fp) 63 19. Ersättning från AMF (m, fp, c, mp) 64 20. Arbetsskadebegreppet (m, fp, c) 64 21. Fosterskador (mp) 65 Särskilda yttranden 65 1. Läkarintyg (m) 65 2. Kvinnornas situation (fp) 66 3. Kroniskt sjuka och handikappade (fp) 66 4. Arbetshjälpmedel (fp) 66 5. Lagförslagen i övrigt (m, fp, c) 66 Bilaga 1 I proposition 1990/91:141 framlagda lagförslag 68 Bilaga 2 Av utskottet framlagda lagförslag 74