Riksdagsledamöternas pensioner m.m.
Betänkande 1993/94:KU43
Konstitutionsutskottets betänkande
1993/94:KU43
Riksdagsledamöternas pensioner m.m.
Innehåll
1993/94 KU43
Sammanfattning
I betänkandet lägger utskottet fram ett förslag till lag om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter. Förslaget grundar sig på riksdagens förvaltningskontors förslag 1993/94:RFK4.
Utskottet föreslår att riksdagsledamöternas egenpension, dvs. ålderspension och sjukpension, samt efterlevandepension bestäms i närmare anslutning till vad som gäller för statstjänstemän i motsvarande lönenivå enligt det nya pensionsavtalet, PA 91. Härigenom uppnås en anpassning till de statliga och privata pensionssystemen på arbetsmarknaden.
Förslaget innebär beträffande inkomstgarantin bl.a. vissa begränsningar av ersättningens storlek och garantitidens längd samt vissa ändringar vad gäller rätten till inkomstgaranti vid tjänstledighet och annan frånvaro.
Utskottet föreslår att ett system med egenlivränta införs för ledamöter som har minst tre års sammanhängande tid i riksdagen och som inte är berättigade till ålderspension.
Underlaget för egenpension, egenlivränta och efterlevandepension liksom underlaget för inkomstgaranti föreslås omfatta även vissa riksdagsarvoden utöver ledamotsarvodet.
Pensioner och inkomstgaranti enligt ersättningslagen är kopplade till det vid varje tidpunkt gällande ledamotsarvodet. Utskottet föreslår att förmånerna skall anknytas till basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Förslaget innebär i övrigt huvudsakligen redaktionella ändringar i nu gällande bestämmelser. Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker förvaltningskontorets förslag. Sex motioner som har väckts med anledning av förslaget avstyrks. I betänkandet behandlas vidare fyra motioner från den allmänna motionstiden år 1993. Också dessa motioner avstyrks. I betänkandet finns en reservation.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
Förslaget
Förslag 1993/94:RFK4 vari yrkas att riksdagen antar ett av förvaltningskontoret utarbetat förslag till ersättningslag för riksdagens ledamöter.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av förslaget
1993/94:K69 av Knut Billing (m) vari yrkas att riksdagen beslutar att för den som var riksdagsledamot den 1 juli 1994 gäller bestämmelserna i lagen (1988:859) om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter innebärande att garanti kan utgå längst till ingången av den månad då ledamoten fyller 65 år.
1993/94:K70 av Ola Karlsson (m) vari yrkas att riksdagen beslutar om ändring i riksdagens förvaltningskontors förslag till ersättningslag i enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:K71 av Maud Ekendahl och Jan Backman (m) vari yrkas att riksdagen beslutar att införa en övergångsbestämmelse i ersättningslagen för riksdagens ledamöter i enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:K72 av Martin Nilsson och Ulrica Messing (s) vari yrkas att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts beslutar att pensionsrätten skall vara åldersneutral.
1993/94:K73 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, m) vari yrkas
1. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts beslutar om en sådan utformning av inkomstgarantin att den oberoende av ålder ger 80 % ersättning under ett år,
2. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts beslutar om sådan ändring av intjänandereglerna för ålderspension att enbart antalet tjänsteår avgör pensionens storlek,
3. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts beslutar om sådan ändring av intjänandereglerna att enbart antalet tjänsteår avgör efterlevandepensionens storlek.
1993/94:K74 av Claus Zaar (nyd) vari yrkas att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts beslutar att inkomstgarantin skall vara en lön och kunna tas ut under tolv månader vid valfri tid under hel kommande mandatperiod med det totalbelopp som angivits i förslaget.
Motioner från den allmänna motionstiden 1993
1992/93:K319 av Bert Karlsson (nyd) vari yrkas att riksdagen i enlighet med vad som anförts i motionen ändrar reglerna för reseersättning åt riksdagsledamöter för resor inom Sverige så att ersättningssystemet blir mera flexibelt och medger ersättning för resa med egen bil i större omfattning än för närvarande.
1992/93:K322 av Birger Hagård (m) vari yrkas att riksdagen beslutar att som särskilt pensionstillskott till tidigare riksdagsledamot skall utgå maximalt 25 % av riksdagsarvodet enligt nuvarande regler för tjänstgöring utan sammankoppling eller samordning med eventuellt övriga pensionsförmåner.
1992/93:K814 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om pensionsförmåner för heltidspolitiker.
1992/93:Fi204 av Bert Karlsson (nyd) vari yrkas
4. att riksdagen beslutar utreda riksdagsledamöternas pensioner och andra förmåner i syfte att minska förmånerna.
Utskottet
Bakgrund till förvaltningskontorets förslag
Lagen om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter (ersättningslagen) trädde i kraft år 1988. Dess bestämmelser om pensioner och inkomstgaranti har inte varit föremål för några ändringar. Arbetsmarknadens gängse pensions- och trygghetssystem har däremot delvis ändrats sedan ersättningslagens tillkomst.
Förvaltningskontoret anför att det har funnit det motiverat med en översyn av ersättningslagens bestämmelser om pensioner och inkomstgaranti. Översynen har resulterat i ett förslag till ny lag beträffande riksdagsledamöternas ersättningar med rubriken Ersättningslag för riksdagens ledamöter. Bestämmelserna i ersättningslagen om arvode, traktamente, kostnadsersättning, reseförmåner, grupplivförsäkring och sjukvårdsförmåner har förts över till den nya lagen utan sakliga ändringar.
Förvaltningskontoret anför att vissa ändringar rörande mandatperiodens längd, värdesäkring av pensioner på annat sätt än genom basbeloppet, pensionsgrundande inkomst och intjänandetid för pension kan komma att beslutas av riksdagen. Förvaltningskontoret pekar vidare på att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring kommer att införas. Dessa förslag kan enligt förvaltningskontoret få återverkningar på hur reglerna för ledamöternas pensioner, egenlivränta och inkomstgaranti bör utformas. Förvaltningskontoret går dock inte närmare in på dessa frågor.
Pensioner
Allmänna utgångspunkter
Förvaltningskontorets förslag
Enligt förvaltningskontoret bör nuvarande bestämmelser om ledamöters egenpension, dvs. ålderspension och sjukpension, samt familjepension anpassas till gängse pensionssystem på arbetsmarknaden. Förvaltningskontoret anför att ändringar av ersättningsreglerna är påkallade för att ålderspensionen i huvudsak skall motsvara den pensionsförmån som en statstjänsteman i motsvarande lönenivå åtnjuter.
En jämförelse mellan ersättningslagens nuvarande regler för sjukpension och motsvarande regler enligt det nya pensionsavtalet PA 91 ger enligt förvaltningskontoret vid handen att ersättningsnivån är avsevärt lägre enligt ersättningslagen. Förvaltningskontoret anser att det är rimligt att sjukpensionen i likhet med ålderspensionen regleras på ett sådant sätt i ersättningslagen att pensionsförmånerna i huvudsak överensstämmer med de förmåner som en statstjänsteman i motsvarande lönenivå åtnjuter enligt PA 91.
Förvaltningskontoret anför att det i detta sammanhang är naturligt att efterlevandepensionsförmånerna utformas i nära anslutning till reglerna i PA 91. Detta innebär bl.a. att skyddet för efterlevande make förstärks under de fem första åren efter dödsfallet och att en rätt till efterlevandepension i vissa fall införs för sammanboende.
Motionen
Enligt motion 1992/93:Fi204 yrkande 4 av Bert Karlsson (nyd) bör en utredning komma till stånd om riksdagsledamöternas pensioner och andra förmåner i syfte att minska förmånerna.
Ålderspension
Förvaltningskontorets förslag
Ålderspension enligt ersättningslagen utgår med lägre belopp på den del av underlaget för egenpensionsförmåner som överstiger 7,5 basbelopp än som gäller enligt PA 91 för statstjänstemän i motsvarande lönenivå. Även beträffande den del av underlaget som understiger 7,5 basbelopp är enligt förvaltningskontoret en justering av reglerna påkallad för att ålderspensionen enligt ersättningslagen skall motsvara den pensionsförmån som en statstjänsteman i motsvarande lönenivå åtnjuter.
Enligt förvaltningskontorets förslag skall rätt till ålderspension tillkomma en riksdagsledamot som vid avgången fyllt 50 år och som fullgjort minst sex riksdagsår. För hel ålderspension fordras tolv riksdagsår. Är villkoren för hel ålderspension inte uppfyllda, reduceras pensionen.
Ålderspension betalas enligt förslaget med 11,5 % av underlaget för egenpensionsförmåner upp till ATP-taket och med 65 % därutöver. För statstjänstemän i motsvarande lönenivå gäller 10 resp. 65 % jämte en kompletterande ålderspension (KÅPAN), som utbetalas fr.o.m. år 1994. KÅPAN utgör 1 % år 1994 och ökar successivt till ca 1,5 % mot slutet av 1990-talet. Förslaget innebär en ålderspension från riksdagen på 4 236 kr i månaden. Tillsammans med ATP och folkpension utgör den sammanlagda ålderspensionen 18 206 kr per månad, eller ca 73 % av nuvarande ledamotsarvode. Har ledamoten någon form av tillgodoräkningsbara tilläggsarvoden eller fasta månadsarvoden, blir den sammanlagda ålderspensionen högre.
Motionerna
I motion K70 av Ola Karlsson (m) i denna del vänder sig motionären mot kravet att ledamoten skall ha fyllt 50 år vid avgången för att få rätt till ålderspension. Motionären menar att rätten till ålderspension enbart borde baseras på antalet riksdagsår oavsett när under ledamotens livstid uppdraget fullgörs. Också i motion K72 av Martin Nilsson och Ulrica Messing (s) i denna del vänder sig motionärerna mot kravet på 50 år. De menar att rätten till pension bör vara åldersneutral. En liknande uppfattning förs fram i motion K73 yrkande 2 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, m).
Samordningen mellan pension till riksdagsledamot och tjänstepension
Bakgrund
Enligt förordningen (1988:719) om samordning av statlig tjänstepension med egenpension enligt lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter skall en riksdagsledamots egenpension samordnas på visst sätt. Samordningen innebär att det bara kan utgå en hel pension, den högsta.
Enligt de kommunala pensionsavtalen gäller att pensionen för riksdagsledamot samordnas med kommunal och landstingskommunal tjänstepension. Detta innebär att det, i likhet med vad som gäller för det statliga området, skall utgå endast en hel pension. Den enskilda kommunen kan dock besluta om undantag, dvs. att samordning inte skall ske eller att samordningen inte skall ske fullt ut.
Tjänstepension som grundas på privat anställning samordnas inte med pensionen för riksdagsledamot.
Förvaltningskontorets bedömning
Förvaltningskontoret har funnit anledning att uppmärksamma frågan om samordning mellan pension för riksdagsledamot och tjänstepension.
Förvaltningskontoret anför att skälet till samordning mellan pension för riksdagsledamot och statlig tjänstepension samt kommunal tjänstepension är att sammanlagt, av offentliga medel, endast skall kunna bestridas en hel pension. Förvaltningskontoret förklarar sig dela denna bedömning.
Motionerna
I motion 1992/93:K322 av Birger Hagård (m) pekar motionären på att riksdagledamöter som kommer från statlig tjänst har blivit missgynnade i pensionshänseende. Motionären konstaterar att den som är riksdagsledamot och därmed tjänstledig från det ordinarie arbetet halkar efter i löneutvecklingen. Detta får betydelse för pensionens storlek eftersom den baseras på lönen. Till följd av det politiska engagemanget blir enligt motionären pensionen alltså lägre än vad den annars skulle ha blivit. Enligt motionären kan bestämmelsen som berättigar en tidigare riksdagsledamot en ersättning om maximalt 16 % av arvodet inte ge någon kompensation för denna lägre pensionsnivå. För den tidigare statsanställde ställs nämligen krav på samordning av hans pension som statstjänsteman och som riksdagsledamot. Motionären anser att detta förhållande bör ändras och föreslår att samtliga tidigare rikdagsledamöter skall uppbära ett pensionstillskott som uppgår till 25 % av riksdagsarvodet oavsett övriga pensionsbestämmelser. Uppräkningen till 25 % från 16 % hänger enligt motionären samman med att ledamotsarvodena så länge har legat på samma nivå till följd av de särskilda besluten om att frångå ersättningslagens bestämmelser.
Enligt motion 1992/93:K814 av Bertil Persson (m) utgår pension till riksdagsledamöter samt landstings- och kommunalråd efter tolv år med något av dessa uppdrag. Nio år som riksdagsledamot och nio år som landstings- eller kommunalråd -- tillsammans 18 års politiskt arbete -- ger däremot enligt motionären en stor otrygghet. Han anser att detta hämmar byten mellan kommunalpolitiska och rikspolitiska uppdrag och partiernas möjligheter att disponera sina krafter på bästa sätt. Motionären menar därför att det är angeläget att utreda möjligheterna till en samordning av pensionsförmånerna för riksdagsledamöter och kommunal- och landstingsråd. Utredningen bör syfta till en pensionsrätt efter tolv års sammanlagd tid oavsett vilket av uppdragen vederbörande har haft.
Sjukpension
Bakgrund
Enligt nuvarande bestämmelser har riksdagsledamot som frånträder sitt uppdrag på grund av sjukdom som är varaktig eller kan antas bli bestående avsevärd tid rätt till sjukpension till dess han fyller 65 år. Hel sjukpension utgör 65 % av gällande ledamotsarvode. Samordning sker med beaktande bl.a. av vad ledamoten är berättigad att uppbära i form av förtidspensionsförmåner enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Förvaltningskontorets förslag
Förvaltningskontoret föreslår att sjukpension skall betalas till en ledamot som frånträder sitt uppdrag på grund av sjukdom som är varaktig eller kan antas bli bestående under avsevärd tid. Sjukpension utges längst t.o.m. månaden för den månad då ledamoten fyller 65 år. För hel sjukpension fordras tolv riksdagsår. Ledamot får därvid även tillgodoräkna sig de år som återstår fram till utgången av det riksdagsår ledamoten fyller 65 år. Uppgår inte antalet riksdagsår till tolv, skall så stor del av sjukpension utbetalas som svarar mot antalet riksdagsår. Sjukpensionen skall beräknas på samma sätt som för statstjänsteman i motsvarande lönenivå och samordnas med bl.a. förtidspensionsförmåner från den allmänna försäkringen. Förslaget innebär att sjukpensionen kommer att motsvara ca 85 % av ledamotsarvodet. För sjukpension enligt förvaltningskontorets förslag förutsätts att ledamoten företer ett beslut av försäkringskassan om förtidspensionsförmån från den allmänna försäkringen.
Egenlivränta
Bakgrund
Vid tillkomsten av PA 91 tillgodoräknades en statlig arbetstagare tiden som riksdagsledamot fullt ut vid beräkning av pensionsgrundande tjänstetid i den mån rätt till riksdagspension inte förelåg. Enligt bestämmelserna i PA 91 får däremot endast åtta månader tillgodoräknas. Den som är tjänstledig från kommunal- eller landstingsanställning för riksdagsuppdrag får enligt gällande avtal tillgodoräkna sig 18 månader som pensionsgrundande tid. För en privatanställd arbetstagare, som är tjänstledig för riksdagsuppdrag, är tjänstledighetstiden inte till någon del pensionsgrundande.
PA 91 innehåller vissa regler om egenlivränta för dem som inte är berättigade till pension.
Förvaltningskontorets förslag
Det bortfall av pensionsgrundande tid som uppdraget som riksdagsledamot enligt det föregående kan medföra bör enligt förvaltningskontoret kompenseras på annat sätt. Förvaltningskontoret anser därför att ett system med egenlivränta bör ingå i riksdagsledamöternas pensions- och trygghetsförmåner.
Förvaltningskontoret föreslår att rätt till egenlivränta skall tillkomma riksdagsledamot som vid avgången fullgjort minst tre sammanhängande riksdagsår före den månad ledamoten fyller 65 år och som inte är berättigad till ålderspension enligt den föreslagna ersättningslagen. Rätten upphör för ledamot som efter återinträde i riksdagen blir berättigad till ålderspension.
Egenlivränta skall enligt förslaget utges fr.o.m. den månad ledamoten fyller 65 år t.o.m. den månad då ledamoten avlider. Underlaget för egenlivränta fastställs på samma sätt som underlaget för egenpensionsförmåner. Tidsfaktorn utgörs av förhållandet mellan antalet hela riksdagsår och talet 30. Jämförelsetalet 30 motiveras av att det i PA 91 och andra tjänstepensionssystem i regel fordras 30 år för hel tjänstepension. Egenlivräntan utgör tidsfaktorn multiplicerad med 9,5 % av underlaget för egenpensionsunderlaget upp till 7,5 basbelopp och 61,5 % därutöver. Huvudsyftet med egenlivränta är att kompensera bortfallet av pensionsgrundande tid i andra pensionssystem. Enligt förvaltningskontoret utbetalas vid exempelvis en tid av tre sammanhängande riksdagsår ett belopp om 3/30 av maximal livränta.
Efterlevandepensionsförmåner
Förvaltningskontorets förslag
Efterlevandepension och kompletterande efterlevandepension betalas enligt förslaget efter den som vid sin död var ledamot av riksdagen eller berättigad till egenpension.
Efterlevandepension skall enligt förslaget tillkomma efterlevande make och därmed jämställd samt arvsberättigat barn som inte fyllt 20 år och utges under högst fem år. Beräkningsgrunden föreslås för en efterlevande utgöra 1,2 basbelopp och för varje berättigad därutöver 0,5 basbelopp.
För hel kompletterande efterlevandepension krävs enligt förslaget tolv riksdagsår. Uppgår antalet riksdagsår inte till tolv, utbetalas så stor del av efterlevandepension som svarar mot antalet riksdagsår.
Enligt förslaget anpassas pensionsförmånerna för efterlevande till PA 91. Det innebär att efterlevande make som inte gifter om sig samt arvsberättigat barn som inte fyllt 20 år har rätt till en tidsbegränsad efterlevandepension i fem år, dock längst till den tidpunkt då den avlidne skulle ha fyllt 70 år eller, om ledamoten avgått med ålderspension efter fyllda 65 år, längst under fem år räknat från avgången. Livsvarig kompletterande efterlevandepension betalas till efterlevande make eller sammanboende. Vidare betalas kompletterande efterlevandepension till arvsberättigat barn fram till dess barnet fyller 20 år. Kravet i ersättningslagen att pension till make endast betalas om giftermålet ingåtts senast den dag ledamoten fyllt 60 år föreslås i fortsättningen gälla endast beträffande den kompletterande förmånen. I förhållande till gällande regler innebär de föreslagna förändringarna bl.a. att skyddet för efterlevande make förstärks under de fem första åren efter dödsfallet.
Rätt till efterlevandepension föreslås, till skillnad från vad som nu gäller enligt ersättningslagen, i vissa fall även tillkomma en sammanboende. I analogi med vad som gäller enligt PA 91 skall med efterlevande make jämställas den som, utan att vara gift, stadigvarande sammanbodde med en ogift ledamot vid dennes död och som tidigare varit gift med eller har eller har haft eller då väntade barn med denne.
Förslaget innebär enligt förvaltningskontoret att efterlevandepension och hel kompletterande efterlevandepension för efterlevande make eller barn utbetalas under högst fem år med sammanlagt 4 373 kr per månad motsvarande 17,5 % av ledamotsarvodet. Därefter betalas endast den kompletterande efterlevandepensionen, som utgör 853 kr per månad eller 3,42 % av arvodet (beräknat i 1994 års nivå).
Motionerna
I motion K72 av Martin Nilsson och Ulrica Messing (s) i denna del vänder sig motionärerna mot att rätten till efterlevandepension efter den som vid sin död var berättigad till ålderspension förutsätter att denne var 50 år vid sin avgång från riksdagen. De anser att rätten till pensionen bör vara åldersneutral. En liknande uppfattning förs fram i motion K73 yrkande 3 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, m).
Inkomstgaranti
Bakgrund
Det gamla systemet med visstidspension och avgångsersättning ersattes av inkomstgarantin när ersättningslagen infördes den 1 juli 1988. Förvaltningskontoret uttalade i det förslag som föregick lagen (förs. 1987/88:13 s. 4 f.) att de motiv som an- fördes vid införandet av bestämmelserna om visstidspension och avgångsersättning fortfarande hade bärkraft. Förvaltningskontoret framhöll att uppdraget som riksdagsledamot var behäftat med osäkerhet och att det var rimligt att de som tog på sig ett sådant viktigt samhällsuppdrag fick en trygghet i händelse av att de av det ena eller andra skälet lämnade uppdraget. Ett system som gav ett rimligt mått av trygghet var enligt förvaltningskontoret viktigt bl.a. av rekryteringsskäl och med hänsyn till behovet för ett parti att förändra personuppsättningen i riksdagen. Av förvaltningskontorets överväganden framgick också bl.a. att ett av flera syften med inkomstgarantin var att förbättra tryggheten för personer under 50 års ålder.
Förvaltningskontorets förslag
Uppdraget som riksdagsledamot är enligt förvaltningskontoret förenat med en sådan osäkerhet att det ter sig rimligt att ledamöterna ges den trygghet som inkomstgarantin innebär. De skäl som framfördes när garantin infördes är alltjämt giltiga. Det har under den tid som systemet har varit i kraft inte heller framkommit något som gör att inkomstgarantin som sådan bör ifrågasättas. Vissa konsekvenser av bestämmelserna bör emellertid enligt förvaltningskontoret rättas till när det gäller ersättningens storlek, garantitidens längd och rätten till inkomstgaranti vid tjänstledighet och annan frånvaro.
Reglerna för inkomstgarantin framstår enligt förvaltningskontoret som generösa. Förvaltningskontoret menar att de därför bör ändras när det gäller hur stora förvärvsinkomster den avgångne ledamoten kan ha innan garantin minskar och helt upphör. Nuvarande bestämmelser innebär enligt förvaltningskontoret t.ex. att ledamoten kan ha andra inkomster på ca 108 000 kr per år utan att inkomstgarantin reduceras. Reduceringsreglerna har för närvarande den utformningen att inkomstgaranti kan utgå trots att den avgångna ledamotens övriga inkomster betydligt överstiger ledamotsarvodet.
Även reglerna om den längsta tid, för närvarande 25 år, under vilken inkomstgaranti kan utgå bör enligt förvaltningskontorets mening omprövas.
Förvaltningskontoret förordar därför att inkomstgarantins regler beträffande reducering och garantitidens längd skall ändras.
Förvaltningskontoret föreslår att inkomstgaranti skall utbetalas under följande förutsättningar. Den som före 65 år lämnar riksdagen efter minst tre års sammanhängande tid som riksdagsledamot skall ha rätt till inkomstgaranti. För den som har tre men inte sex sammanhängande riksdagsår skall garantin betalas i ett år. Till skillnad från gällande ordning bör garantin, för den som varit riksdagsledamot under en sammanhängande tid av minst sex år men inte uppnått 40 års ålder vid avgången från riksdagen, gälla i två år. För en ledamot med minst sex sammanhängande riksdagsår, som vid avgången är mellan 40 och 50 år föreslås garantin betalas i fem år i stället för nuvarande varaktiga garanti fram till 65 år. Vid avgång efter 50 års ålder och med minst sex sammanhängande riksdagsår skall garantin dock gälla fram till dess ledamoten uppnår 65 års ålder.
Förvaltningskontoret anför att inkomstgarantin, liksom i dag, bör minskas med vad en ledamot uppbär i form av sjukpension/sjukbidrag. I övrigt skall inkomstgarantin börja reduceras först sedan bl.a. förvärvsinkomster och pensionsförmåner motsvarande ett basbelopp undantagits. Inkomstgarantin föreslås upphöra helt om dessa inkomster uppgår till mer än garantitaket. Garantitaket skall motsvara garantiunderlaget jämte ett basbelopp.
Inkomstgarantin fastställs enligt förslaget vid avgångstillfället och knyts fortsättningsvis till basbeloppet. Beträffande inkomstgarantin för ledamöter med tre men mindre än sex år i riksdagen görs dock inte någon sådan anknytning.
Hel inkomstgaranti föreslås utgöra 80 % av garantiunderlaget vid avgångstillfället för det första året. Det innebär enligt förvaltningskontoret en förbättring för ledamöter som avgår efter en sammanhängande tid om tre till sex år i riksdagen i förhållande till gällande ordning. Denna grupp får i dag inkomstgaranti med 66 % av ledamotsarvodet. Efter det första året bör enligt förvaltningskontoret, i överensstämmelse med vad som gäller i dag, hel inkomstgaranti enligt förvaltningskontoret utgöra 66 % av garantiunderlaget vid avgångstillfället och utbetalas till den som slutar efter minst tolv år i riksdagen. För ledamot som slutar efter sex--elva år i riksdagen föreslås inkomstgarantin bli reducerad enligt samma regler som gäller för närvarande.
Tjänstledighet och annan frånvaro som beviljats av riksdagen eller talmannen samt sjukfrånvaro skall enligt förslaget inte medföra att rätten till inkomstgaranti begränsas.
Förvaltningskontoret anser att innehållet i reglerna i ersättningslagen om efterlevandeskydd för arvsberättigade barn till den som vid sin död var berättigad till inkomstgaranti bör ändras. Efterlevandeskyddet föreslås för år utgöra ett belopp motsvarande 0,5 basbelopp per barn. Efterlevandeskyddet skall bestå under fem år, dock längst till dess barnet fyller 20 år. Efter den som har rätt till egenpension gäller i stället reglerna för efterlevandepension och kompletterande efterlevandepension.
Motionerna
I motion K73 yrkande 1 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, m) anför motionärerna att inkomstgarantin normalt bör betalas under bara ett år men att den då bör vara så hög att man kan leva på den. Motionärerna föreslår 80 %. Som undantag från denna ettårsregel bör enligt motionärerna gälla att inkomstgaranti med angiven nivå skall kunna betalas från 60 års ålder till pensioneringen.
Enligt motion K70 av Ola Karlsson (m) i denna del bör inkomstgarantin gälla i två år för ledamot under 50 år.
I motion K74 av Claus Zaar (nyd) anförs att inkomstgaranti bör kunna tas ut under tolv månader under påföljande valperiod med det totalbelopp som följer av förvaltningskontorets förslag.
Underlag för egenpensionsförmåner och underlag för inkomstgaranti
Förvaltningskontorets förslag
Underlaget för egenpensionsförmåner ligger enligt förslaget till grund för beräkning av ålderspension, sjukpension, egenlivränta och kompletterande efterlevandepension.
I nu gällande ersättningslag föreskrivs att pensionsunderlaget vid varje tidpunkt utgörs av det arvode för månad som utbetalas till ledamot. Förvaltningskontoret föreslår att underlaget för egenpensionsförmåner skall fastställas när ledamoten lämnar riksdagen och beräknas med utgångspunkt från det pensionsgrundande ledamotsarvodet för de fem kalenderåren närmast före avgångsåret. Vid denna beräkning skall det pensionsgrundande arvodet för de fyra första kalenderåren i femårsperioden räknas om till nivån för det sista året före avgångsåret med hjälp av basbeloppet. Kan en ledamot inte tillgodoräknas pensionsgrundande arvode för samtliga i femårsperioden ingående kalenderår, utgör pensionsunderlaget medeltalet av beloppen för de hela kalenderår som kan tillgodoräknas ledamoten eller, om endast ett helt kalenderår kan tillgodoräknas, beloppet för det året. Om inte helt kalenderår kan tillgodoräknas skall pensionsunderlaget utgöra det på hela kalendermånader grundade genomsnittsbeloppet multiplicerat med tolv. Medeltalet av de sålunda beräknade beloppen utgör ledamotens underlag för egenpensionsförmåner.
Tilläggsarvode för vice talman, ordförande och vice ordförande i utskott ingår för närvarande inte i pensionsunderlaget och underlaget för inkomstgarantin. Detsamma gäller andra fasta månadsarvoden till ledamöter inom riksdagsområdet, dvs. arvoden för uppdrag i fullmäktige i Riksbanken, riksdagens förvaltningsstyrelse och direktion, Riksdagens revisorer och Nordiska rådets svenska delegation. Dessa arvoden är av sådan karaktär att de bör ingå i underlaget för egenpensionsförmåner och inkomstgaranti.
Förvaltningskontoret anför att underlaget för inkomstgarantin skall fastställas vid avgångstillfället och utgöras av ledamotsarvodet samt tilläggsarvode till vice talman och ordförande och vice ordförande i utskott. Vidare skall, som nämnts, eventuella fasta månadsarvoden för uppdrag inom riksdagsområdet inräknas i underlaget.
Anknytning till basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring
Förvaltningskontorets förslag
Förvaltningskontoret föreslår att fastställd ålderspension, sjukpension, kompletterande efterlevandepension och inkomstgaranti anknyts till basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och omräknas vid förändring av detta. Beträffande inkomstgaranti som betalas under endast ett år görs dock inte någon sådan anknytning. Fastställd egenlivränta anknyts till det basbelopp som gäller för året före det år då egenlivräntan börjar utbetalas och omräknas vid förändring av detta.
Övergångsbestämmelser
Förvaltningskontorets förslag
Förvaltningskontoret föreslår att den nya lagen skall träda i kraft den 1 juli 1994 då lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter skall upphöra att gälla.
Äldre bestämmelser om pension i stadgan (1941:98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande och ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens ledamöter skall enligt förslaget alltjämt tillämpas för de ledamöter samt efterlevande som erhåller pension enligt dessa bestämmelser.
Rätten för vissa nuvarande ledamöter, dvs. de som var ledamöter den 1 juli 1988 och vid avgången fyllt 50 år, att välja visstidspension bör enligt förvaltningskontoret fortfarande gälla. Det innebär att den som väljer att avgå med visstidspension sedermera erhåller ålderspension med 16 % av aktuellt ledamotsarvode enligt bestämmelserna i ersättningsstadgan och punkt 2 i övergångsbestämmelserna till ersättningslagen.
Ledamöter som slutar vid utgången av nuvarande mandatperiod eller tidigare och för vilka ålderspension skall fastställas enligt de nya bestämmelserna garanteras enligt förslaget en pension om minst 22 % av ledamotsarvodet vid avgångstillfället. Föreligger rätt till sådan förhöjd ålderspension, skall eventuell kompletterande efterlevandepension beräknas med hänsyn härtill.
Efterlevande till ledamot som har avgått före den 1 juli 1994 bör enligt förvaltningskontoret vara berättigad till familjepension enligt ersättningslagen eller, i förekommande fall, enligt ersättningsstadgan (1971:1197), med den ändringen att hel familjepension skall utgöra 6 % av pensionsunderlaget för en förmånsberättigad (make eller barn) och 12 % för två eller flera förmånsberättigade.
Övergångsbestämmelser är enligt förvaltningskontoret också motiverade för dem som för närvarande är beviljade inkomstgaranti enligt nu gällande regler. Nuvarande gränsbelopp (golv och tak) för reducering och upphörande av inkomstgarantin bör för denna kategori enligt förslaget ligga fast i nivån för juni 1994. När resp. gränsbelopp enligt de nya reglerna för ledamot utan tilläggsarvoden/fasta månadsarvoden ger lägst samma nivå som enligt de äldre bestämmelserna, skall gränsbeloppet enligt förvaltningskontoret knytas till basbeloppet. Det lägre gränsbeloppet skall vara ett fribelopp.
För de ledamöter som vid utgången av nuvarande mandatperiod har fyllt 40 år och har minst sex års sammanhängande tid som riksdagsledamot föreslås att nuvarande bestämmelser om varaktig garanti skall gälla.
Ledamot som beviljats inkomstgaranti enligt nuvarande bestämmelser och efter återinträde slutar i riksdagen föreslås få inkomstgarantin fastställd enligt de nya bestämmelserna.
Motionerna
I motion K69 av Knut Billing (m) pekar motionären på att de föreslagna övergångsreglerna i fråga om inkomstgaranti som gör det möjligt att tillämpa äldre bestämmelser förutsätter att ledamoten redan vid höstens val har fyllt 40 år och har minst sex års sammanhängande tjänstgöring. Motionären anser att när förändringar i villkoren för uppdraget som riksdagsledamot genomförs bör alla som då innehar uppdraget behandlas lika. Motionären förespråkar därför en övergångsreglering av innebörd att för den som var riksdagsledamot vid ikraftträdandet skall äldre bestämmelser om inkomstgaranti gälla till utgången av den månad då ledamoten fyller 65 år.
I motion K71 av Maud Ekendahl och Jan Backman (m) anför motionärerna att förslaget om tolvårsregeln för hel ålderspension kommer att få olyckliga konsekvenser för de riksdagsledamöter som tillträtt sina uppdrag i början av nuvarande valperiod. Eftersom riksdagen med stor sannolikhet kommer att besluta om en förlängning av den tid som skall förflyta mellan varje ordinarie val till fyra år krävs att ledamoten har fullgjort 15 år för att kunna få erhålla hel ålderspension. För att stimulera önskvärd förnyelse av riksdagen bör enligt motionärerna en övergångsbestämmelse införas som innebär att de ledamöter som valdes in i riksdagen vid nuvarande valperiods början år 1991 får hel ålders- eller sjukpension efter minst 11 år.
Utskottets bedömning
Utskottet finner förvaltningskontorets översyn av ersättningslagens bestämmelser om pensioner och inkomstgaranti värdefull och anser att det är angeläget att riksdagen nu beslutar om ändringar i enlighet med förslaget. Som förvaltningskontoret har anfört förestår flera reformer som på olika sätt kan komma att påverka de nu föreslagna nya reglerna. De rör sådana frågor som valperiodens längd, ett reformerat allmänt tjänstepensionssystem och nya regler på arbetslöshetsförsäkringens område. Det får därför bli en uppgift för förvaltningskontoret att följa utvecklingen och överväga de ändringar i de nu föreslagna reglerna som kan föranledas därav. Därvid bör förvaltningskontoret överväga de synpunkter i fråga om åldersneutralitet som förs fram i motionerna K70, K72 och K73 och de övergångsproblem som belyses i motionerna K69 och K71. Också de problem som föranleds av samordningen mellan pension till riksdagsledamot och tjänstepension och som berörs i motion 1992/93:K322 bör göras till föremål för en mer ingående prövning i det sammanhanget. Några uttalanden från riksdagen med anledning av de nämnda motionerna är därmed inte nödvändiga. Inte heller beträffande motionerna i övrigt finner utskottet skäl för åtgärder från riksdagens sida.
Med det anförda tillstyrker utskottet förvaltningskontorets förslag. Utskottet avstyrker således motionerna. Vissa redaktionella ändringar och förtydliganden bör dock göras i förvaltningskontorets förslag till lagtext. Lagförslaget med de av utskottet föreslagna ändringarna tas in som bilaga till betänkandet.
Ersättning för resa med egen bil
Bakgrund
Liksom ersättningslagen innehåller den föreslagna lagen inte bestämmelser om rätt till ersättning för resa med egen bil. I tillämpningsbestämmelser till ersättningslagen har förvaltningskontoret emellertid föreskrivit att en ledamot äger rätt till ersättning för resa med egen bil till och från närmaste järnvägsstation eller flygplats, om ledamoten finner att anlitande av kollektivt trafikmedel medför avsevärd olägenhet. Enligt föreskrifterna har en ledamot också rätt till ersättning för resa med egen bil mellan bostaden och Riksdagshuset och åter till bostaden i samband med inledningen och avslutningen av ett riksmöte.
Motionen
I motion 1992/93:K319 av Bert Karlsson (nyd) anför motionären att en riksdagsledamot som vill köra egen bil skall ha rätt att göra det och få full reseersättning. Motionären anser att ersättningssystemet bör bli mer flexibelt och medge ersättning för resa med egen bil i större omfattning än för närvarande. Detta kommer enligt motionären att spara tid och pengar.
Utskottets bedömning
Enligt utskottets mening finns det inte skäl att införa bestämmelser av det slag motionären förespråkar. Utskottet avstyrker följaktligen motionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande lagförslaget att riksdagen med avslag på motionerna 1992/93:K319, 1992/93:K322, 1993/94:K69, 1993/94:K70, 1993/94:K71, 1993/94:K72, 1993/94:K73 och 1993/94:K74 antar förvaltningskontorets lagförslag med de av utskottet föreslagna ändringarna enligt bilaga, res. (nyd)
2. beträffande pensionsförmåner åt heltidspolitiker att riksdagen avslår motion 1992/93:K814,
3. beträffande minskning av riksdagsledamöternas förmåner att riksdagen avslår motion 1992/93:Fi204.
Stockholm den 26 maj 1994
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Catarina Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Ingvar Johnsson (s), Inger René (m), Hans Göran Franck (s), Ingvar Svensson (kds), Simon Liliedahl (nyd), Torgny Larsson (s), Henrik S Järrel (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s), Ola Karlsson (m) och Elvy Söderström (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
Lagförslaget (mom. 1)
Simon Liliedahl (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "följaktligen motionen" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör i den nya lagen införas en bestämmelse som ger riksdagsledamöterna rätt att efter eget bedömande använda egen bil för resor för utövande av uppdraget som riksdagsledamot.
I enlighet med vad som föreslås i motion 1992/93:K319 bör därför en bestämmelse om rätt att få använda egen bil föras in i lagstiftningen om riksdagsledamöternas ekonomiska villkor.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande lagförslaget att riksdagen med bifall till motion 1992/93:K319 samt med avslag på motionerna 1992/93:K322, 1993/94:K69, 1993/94:K70, 1993/94:K71, 1993/94:K72, 1993/94:K73 och 1993/94:K74 antar förvaltningskontorets lagförslag med de av utskottet föreslagna ändringarna enligt bilaga samt med den ytterligare ändringen att 6 kap. 1 § erhåller följande lydelse:
1 § En ledamot får anlita inrikes järnvägar och statliga busslinjer på riksdagens bekostnad. Detsamma gäller för sådana resor med reguljära flyglinjer och egen bil som avser utövande av uppdraget som riksdagsledamot.
Av utskottet framlagt
Förslag till Lag om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter
Bilaga
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
1 § En riksdagsledamot är berättigad till ekonomiska förmåner enligt denna lag. Förmånerna utgår inte för tid då ledamoten är statsråd eller för tid då ledamoten av annat skäl än offentligt uppdrag, militärtjänstgöring, sjukdom, vård av barn m.fl. beviljats ledighet under minst en månad i följd.
För ersättare för talmannen eller ett statsråd gäller samma bestämmelser som för ledamot.
För ersättare för annan ledamot än talmannen eller ett statsråd gäller endast 3--6 kap. och 15 kap.
2 § Bestämmelserna i 3--6 kap. och 15 kap. tillämpas från och med den dag då ledamoten tar plats i riksdagen till och med utgången av den månad då uppdraget att vara ledamot upphör.
För den som ersätter annan ledamot än talmannen eller ett statsråd tillämpas 3--6 kap. och 15 kap. endast för den tid uppdraget omfattar.
Om särskilda skäl föreligger får riksdagens förvaltningskontor besluta att bestämmelserna i 3--6 kap. och 15 kap. 2 § helt eller delvis skall tillämpas för ersättare även för tid utöver den tid uppdraget omfattar.
3 § Med riksdagsår avses i denna lag tiden från inledningen av ett lagtima riksmöte till inledningen av nästa lagtima riksmöte.
För tid före 1975/76 års riksmöte gäller att tiden den 1 januari--den 15 oktober 1975 utgör ett riksdagsår och att för tiden dessförinnan varje kalenderår utgör ett riksdagsår.
4 § Med offentligt uppdrag avses i denna lag annat offentligt uppdrag än tjänst.
5 § Riksdagens förvaltningskontor får meddela tillämpningsföreskrifter till denna lag.
2 kap. Ekonomiska villkor för talmannen
1 § Talmannen erhåller ett arvode som motsvarar arvodet till statsministern.
2 § Talmannen är berättigad till extra kostnadsersättning för månad med 5 procent av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
3 § Talmannen erhåller förordnandepension med tillämpning av motsvarande bestämmelser i förordningen om tjänstepensionsrätt för statsråd (SAVFS 1987:6 B4). Vad som sägs om regeringen i förordningen (1991:1160) om förordnandepension m.m. skall i stället gälla riksdagens förvaltningskontor.
Betalas inte förordnandepension, erhåller talmannen ålderspension, sjukpension, egenlivränta eller inkomstgaranti enligt denna lag. Den tid talmansuppdraget innehafts jämställs därvid med tid som ledamot.
4 § Arvodet till talmannen utgör pensionsgrundande arvode för den tid talmansuppdraget innehafts.
5 § Arvodet till talmannen vid avgångstillfället utgör underlag för inkomstgarantin.
6 § Efterlevandepensionsförmåner betalas till efterlevande till talmannen med tillämpning av motsvarande bestämmelser i förordningen om tjänstepensionsrätt för statsråd (SAVFS 1987:6 B4).
Är förordningen inte tillämplig, betalas efterlevandepension och kompletterande efterlevandepension enligt denna lag.
7 § Övriga bestämmelser i denna lag gäller, där annat inte följer av 1--6 §§ eller framgår av sammanhanget, även talmannen.
3 kap. Arvode
1 § Ledamotsarvode betalas med ett belopp för månad som Riksdagens arvodesnämnd fastställer.
2 § Tilläggsarvode betalas för månad till vice talman med 12 procent, till ordförande i utskott med 8 procent och till vice ordförande i utskott med 4 procent av ledamotsarvodet.
3 § Ledamotsarvode och tilläggsarvode anses som inkomst av anställning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och lagen (1991:1047) om sjuklön. Ledamot anses därvid som arbetstagare.
4 § Beviljas en ledamot ledighet under mer än femton dagar i följd av annat skäl än offentligt uppdrag, militärtjänstgöring, sjukdom, vård av barn m.fl. görs avdrag från arvodet med två tredjedelar från och med den sextonde dagen.
Om en ledamot är ledig från sitt uppdrag på grund av sjukdom, görs avdrag för samma tid från arvodet och tilläggsarvodet i enlighet med de bestämmelser om sjukavdrag som gäller för arbetstagare hos riksdagen. Avdraget skall dock beräknas på grundval av arvodet och tilläggsarvodet delat med antalet kalenderdagar i månaden.
4 kap. Traktamente
1 § En ledamot som från sin bostad på hemorten har längre färdväg än 50 kilometer till Riksdagshuset får för tid då riksmöte pågår, med undantag för uppehåll i samband med jul och nyår, traktamente för varje påbörjat dygn med en etthundrafemtiondel av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Detsamma gäller vid sammanträde eller annan förrättning för riksdagen i stockholm under tid då riksmöte inte pågår.
2 § Om en ersättare, som inte kan beredas bostad i riksdagens hus, har kostnader för övernattning som överstiger hälften av traktamentet för dygn, kan förvaltningskontoret bevilja särskild ersättning härför.
3 § Om en ledamot vid ledighet som är kortare än sexton dagar har uppburit traktamente för hel dag på annan grund än enligt denna lag, halveras traktamentet enligt 1 § för det eller de dygn det andra traktamentet har uppburits.
4 § Om en ledamot är ledig i mer än femton dagar i följd, halveras traktamentet enligt 1 § för dygn från och med den första dagen. Vid ledighet i mer än femton dagar i följd minskas traktamentet för dygn till en fjärdedel från och med den sextonde dagen.
5 § Efter ledighet i mer än nittio dagar i följd betalas inte något traktamente.
5 kap. Kostnadsersättning och viss teknisk utrustning
1 § En ledamot är berättigad till kostnadsersättning. Kostnadsersättningen för månad utgör 16 2/3 procent av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Vice talmännen är berättigade till extra kostnadsersättning för månad med 5 procent av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
2 § För ledamot som disponerar viss teknisk utrustning tillhörig riksdagen minskas kostnadsersättningen enligt föreskrifter som meddelas av riksdagens förvaltningskontor.
3 § Efter ledighet i mer än nittio dagar i följd upphör rätten till kostnadsersättning.
4 § Då rätten till kostnadsersättning upphör enligt 3 § skall, om inte annat överenskoms mellan riksdagens förvaltningskontor och den enskilda ledamoten, den tekniska utrustningen återställas.
6 kap. Reseförmåner
1 § En ledamot får anlita inrikes järnvägar och statliga busslinjer på riksdagens bekostnad. Detsamma gäller för sådana resor med reguljära flyglinjer som avser utövandet av uppdraget som riksdagsledamot.
2 § Riksdagens förvaltningskontor får föreskriva att en ledamot 1. på riksdagens bekostnad får anlita annat färdmedel än som anges i 1 §, 2. har rätt till traktamente vid resa med anledning av uppdraget som riksdagsledamot.
7 kap. Gemensamma bestämmelser m.m. för egenpensionsförmåner
1 § Egenpensionsförmåner är ålderspension, sjukpension och egenlivränta.
Egenpensionsförmåner får inte betalas samtidigt med arvode eller inkomstgaranti.
2 § Egenpensionsförmånerna bestäms på grundval av ett underlag och en tidsfaktor.
Underlaget för egenpensionsförmånerna beräknas med utgångspunkt från ett pensionsgrundande arvode.
3 § Pensionsgrundande arvode utgörs av ledamoten tillkommande 1. ledamotsarvode enligt 3 kap. 1 §, 2. tilläggsarvode enligt 3 kap. 2 §, 3. arvoden enligt 1 § 1--4 lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ.
4 § Underlaget för egenpensionsförmånerna beräknas med utgångspunkt från det pensionsgrundande arvodet för de kalenderår en ledamot innehaft uppdraget under en femårsperiod närmast före avgångsåret. Det pensionsgrundande arvodet för de fyra första kalenderåren räknas därvid om till nivån för det sista kalenderåret före avgångsåret med hjälp av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Medeltalet av de framräknade beloppen utgör underlaget för egenpensionsförmånerna.
Kan en ledamot inte tillgodoräknas pensionsgrundande arvode för fem kalenderår, utgör underlaget för egenpensionsförmånerna medeltalet av beloppen för de hela kalenderår som kan tillgodoräknas.
Kan endast ett helt kalenderår tillgodoräknas, utgör underlaget för egenpensionsförmånerna det pensionsgrundande arvodet för det året.
Kan inte helt kalenderår tillgodoräknas, utgör underlaget för egenpensionsförmånerna det genomsnittliga pensionsgrundande arvodet för de hela kalendermånader som kan tillgodoräknas multiplicerat med tolv.
5 § Tidsfaktorn för ålderspension och sjukpension utgör förhållandet mellan antalet hela riksdagsår, dock högst tolv, och talet tolv.
6 § Tidsfaktorn för egenlivränta utgör förhållandet mellan antalet hela riksdagsår och talet 30.
8 kap. Ålderspension
1 § För rätt till ålderspension fordras att ledamoten fullgjort minst sex riksdagsår och vid avgången fyllt 50 år.
2 § Ålderspension betalas från och med den månad ledamoten fyller 65 år eller från och med månaden efter den senare tidpunkt då uppdraget att vara ledamot upphör.
Ålderspension betalas till och med utgången av den månad då den berättigade avlider.
3 § För hel ålderspension fordras minst tolv riksdagsår.
4 § Ålderspension utgör tidsfaktorn multiplicerad med 11,5 procent av underlaget för egenpensionsförmånerna upp till och med 7,5 gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring samt tidsfaktorn multiplicerad med 65 procent av det resterande underlaget.
9 kap. Sjukpension
1 § Rätt till sjukpension föreligger för en ledamot som frånträder sitt uppdrag och uppbär hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
2 § Sjukpension betalas till och med månaden före den månad ledamoten fyller 65 år eller, om ledamoten avlider dessförinnan, till och med den månad dödsfallet inträffar. Från och med den månad ledamoten fyller 65 år betalas ålderspension beräknad med samma tidsfaktor som för sjukpensionen.
3 § För hel sjukpension fordras tolv riksdagsår.
4 § En ledamot som inte fullgjort tolv riksdagsår tillgodoräknas även de år som återstår fram till utgången av det riksdagsår ledamoten fyller 65 år.
5 § Sjukpension utgör tidsfaktorn multiplicerad med 117,5 procent av underlaget för egenpensionsförmånerna upp till ett basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring samt tidsfaktorn multiplicerad med 81,5 procent av det resterande underlaget.
6 § Sjukpension skall minskas med sådan ersättning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, annan författning eller kollektivavtal som avser samma inkomstbortfall. Betalas ej hel sjukpension, minskas avdraget i motsvarande mån.
10 kap. Egenlivränta
1 § En ledamot som lämnar riksdagen och därvid har fullgjort minst tre sammanhängande riksdagsår före den månad ledamoten fyller 65 år och inte är berättigad till ålderspension enligt denna lag har rätt till egenlivränta.
2 § Egenlivränta betalas från och med den månad ledamoten fyller 65 år till och med den månad då ledamoten avlider.
3 § Egenlivränta utgör tidsfaktorn multiplicerad med 9,5 procent av underlaget för egenpensionsförmånerna upp till 7,5 gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring samt tidsfaktorn multiplicerad med 61,5 procent av det resterande underlaget.
11 kap. Efterlevandepension
1 § Efterlevandepension betalas efter den som vid sin död var ledamot av riksdagen eller berättigad till ålderspension eller sjukpension enligt denna lag.
2 § Efterlevandepension tillkommer efterlevande make samt eget arvsberättigat barn och adoptivbarn som inte fyllt 20 år.
Med efterlevande make jämställs den som, utan att vara gift, stadigvarande sammanbodde med en ogift ledamot vid dennes död och som tidigare varit gift med eller har eller har haft eller då väntade barn med denne.
3 § Efterlevandepensionen betalas under fem år från och med månaden efter dödsfallet, dock längst till den tidpunkt då den avlidne ledamoten skulle ha fyllt 70 år. Om ledamoten avgått med ålderspension efter fyllda 65 år betalas efterlevandepension längst under fem år räknat från avgången.
4 § Har rätten till efterlevandepension upphört enligt 7 § eller den berättigade avlidit, betalas pensionen till utgången av den månad då detta inträffat.
5 § Beräkningsgrunden för efterlevandepension för år utgör för en efterlevande ett belopp motsvarande 1,2 basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och för varje berättigad därutöver ett belopp motsvarande 0,5 basbelopp.
6 § Efterlevandepension betalas 1. till en efterlevande med 1,2 basbelopp, 2. till make och barn med ett basbelopp till maken och resterande pension i lika delar till barnen, 3. till mer än ett barn i lika delar till dem.
7 § Rätten till efterlevandepension upphör för efterlevande make eller sammanboende som ingår äktenskap och annars vid utgången av den månad då den berättigade avlider.
12 kap. Kompletterande efterlevandepension
1 § Kompletterande efterlevandepension betalas efter den som vid sin död var ledamot av riksdagen eller berättigad till ålderspension eller sjukpension enligt denna lag.
2 § Kompletterande efterlevandepension tillkommer eget arvsberättigat barn och adoptivbarn som inte fyllt 20 år samt efterlevande make eller sammanboende som avses i 11 kap. 2 § andra stycket under förutsättning att äktenskapet eller samboförhållandet ingåtts senast den dag ledamoten fyllt 60 år.
3 § Kompletterande efterlevandepension betalas från och med månaden efter dödsfallet.
4 § Tidsfaktorn för kompletterande efterlevandepension utgör förhållandet mellan antalet hela riksdagsår, dock högst tolv, och talet tolv. Avlider ledamot under fullgörande av uppdraget utan att ha uppnått tolv riksdagsår, tillgodoräknas även de år som återstår fram till utgången av det riksdagsår då ledamoten skulle ha fyllt 65 år.
5 § Kompletterande efterlevandepension beräknas med utgångspunkt från ett normalbelopp. Normalbeloppet utgör 32,5 procent av den del av underlaget för egenpensionsförmåner som överstiger 7,5 basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Beräkningsgrunden för kompletterande efterlevandepension är för år i procent av normalbeloppet för 1. make 100 procent, 2. make och ett barn 130 procent, 3. make och två barn 150 procent och för varje barn därutöver 10 procent, 4. ett barn 75 procent, 5. två barn 110 procent, 6. tre barn 135 procent, 7. fyra barn 150 procent och för varje barn därutöver 10 procent. Underlaget för kompletterande efterlevandepension utgör beloppet enligt andra stycket multiplicerat med tidsfaktorn.
Kompletterande efterlevandepension betalas av underlaget 1. till make 100 procent, 2. till ett barn 75 procent, 3. till make och barn, 75 procent till maken och återstoden i lika delar till barnen, 4. till barn, underlaget i lika delar.
6 § Rätten till kompletterande efterlevandepension upphör för efterlevande make eller sammanboende som ingår äktenskap och annars vid utgången av den månad då den berättigade avlider.
13 kap. Inkomstgaranti
1 § En ledamot som före 65 års ålder lämnar riksdagen efter minst tre års sammanhängande tid har rätt till inkomstgaranti från och med den tidpunkt arvodet upphör.
2 § Inkomstgaranti gäller, med de begränsningar som framgår av 3 § första stycket och 3 § andra stycket 1--2, till ingången av den månad då ledamoten fyller 65 år eller, om ledamoten avlider dessförinnan, till och med utgången av den månad då dödsfallet inträffar.
Om ledamoten åter tar plats i riksdagen, upphör garantin så länge uppdraget varar.
3 § För den som varit ledamot kortare sammanhängande tid än sex år gäller inkomstgarantin ett år.
För den ledamot som lämnar riksdagen efter en sammanhängande tid av minst sex år gäller inkomstgarantin 1. i två år om ledamoten inte uppnått 40 års ålder, 2. i fem år om ledamoten uppnått 40 men inte 50 års ålder, 3. till ingången av den månad då ledamoten fyller 65 år om ledamoten uppnått 50 års ålder.
4 § Ledighet som beviljats av riksdagen eller av talmannen eller sjukfrånvaro begränsar inte rätten till inkomstgaranti.
5 § Om särskilda skäl föreligger får riksdagens förvaltningskontor förlänga den tid under vilken garantin gäller enligt 3 § första stycket och 3 § andra stycket 1--2 med högst ett år eller medge att även tjänstgöringstid som inte är sammanhängande får tillgodoräknas. I ett sådant beslut kan garantin bestämmas till ett lägre belopp.
6 § Riksdagens förvaltningkontor får bevilja inkomstgaranti till en ledamot som har frånträtt sitt uppdrag och uppbär partiell förtidspension eller partiellt sjukbidrag enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
7 § Underlaget för beräkning av inkomstgaranti utgörs av följande arvoden som betalas vid avgångstillfället 1. ledamotsarvodet enligt 3 kap. 1 §, 2. tilläggsarvode enligt 3 kap. 2 §, 3. arvoden för månad till riksdagsledamot enligt 1 § 1--4 lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ.
8 § Inkomstgarantin betalas för månad under det första garantiåret med 80 procent av garantiunderlaget. För tid därefter betalas inkomstgaranti med följande andelar av garantiunderlaget i förhållande till ledamotens tid i riksdagen 66,0 procent efter minst 12 år, 60,5 procent efter minst 11 år men ej 12 år, 55,0 procent efter minst 10 år men ej 11 år, 49,5 procent efter minst 9 år men ej 10 år, 44,0 procent efter minst 8 år men ej 9 år, 38,5 procent efter minst 7 år men ej 8 år, 33,0 procent efter minst 6 år men ej 7 år.
9 § Inkomstgarantin minskas med vad ledamoten uppbär i form av sjukbidrag och förtidspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring under den tid inkomstgarantin betalas.
10 § Inkomstgarantin minskas också, på sätt som framgår av 11 §, med följande inkomster. 1. inkomst som är pensionsgrundande enligt 11 kap. 2 och 3 §§ i lagen (1962:381) om allmän försäkring, 2. sådan inkomst av anställning eller uppdrag utomlands som inte beskattas i Sverige, 3. kompletterande delpension, 4. pension och livränta i andra fall än som avses i 9 §.
11 § Minskningen skall utgöra den procentandel, 80--33, som anges för varje särskilt fall i 8 § av den sammanlagda inkomst enligt 10 § som överstiger ett basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
12 § Betalas inte inkomstgaranti under helt kalenderår, skall vid minskningen medräknas endast inkomster som hänför sig till tid då inkomstgarantin betalas.
Minskningen fördelas på det antal kalendermånader garantin betalas.
13 § Ett efterlevandeskydd betalas till eget arvsberättigat barn och adoptivbarn som inte fyllt 20 år efter den som vid sin död var berättigad till inkomstgaranti enligt 3 § andra stycket 1--2.
14 § Om särskilda omständigheter föreligger får riksdagens förvaltningskontor bevilja efterlevandeskydd till efterlevande make. Ett sådant beslut kan omprövas.
15 § Efterlevandeskyddet gäller i högst fem år och betalas till utgången av den månad då rätten till skyddet upphör eller den berättigade avlider.
16 § Efterlevandeskyddet betalas för år med ett belopp motsvarande 0,5 basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för varje barn.
17 § Den som vill komma i åtnjutande av inkomstgaranti eller efterlevandeskydd skall göra ansökan hos riksdagens förvaltningskontor.
Inkomstgaranti kan inte betalas för längre tid tillbaka än sex månader före ansökningsmånaden.
Efterlevandeskydd kan inte betalas för längre tid tillbaka än två år före ansökningsmånaden.
14 kap. Anknytning till basbeloppet
1 § Fastställd ålderspension, sjukpension och kompletterande efterlevandepension anknyts till basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och omräknas vid förändring av detta.
2 § Den fastställda egenlivräntan anknyts till det basbelopp som enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring gäller för året före det år då egenlivräntan börjar utbetalas och omräknas vid förändring av detta.
3 § För den som varit ledamot minst sex år anknyts den fastställda inkomstgarantin till det basbelopp som enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring gäller för avgångsåret och omräknas vid förändring av detta.
15 kap. Försäkrings- och sjukvårdsförmåner
1 § En riksdagsledamot är grupplivförsäkrad på riksdagens bekostnad.
2 § En riksdagsledamot har rätt till sjukvårdsförmåner motsvarande dem som tillkommer arbetstagare hos riksdagen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994 då lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter skall upphöra att gälla; dock skall vad som sägs i 2. och 3. i övergångsbestämmelserna fortfarande gälla.
2. I fall då rätt till egenpension, familjepension samt inkomstgaranti grundas på bestämmelser i stadgan (1941:98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande, ersättningsstadgan (1971:1197) och lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter, gäller dessa bestämmelser i den mån annat inte sägs nedan.
Efterlevande till riksdagsledamot, som avgått före den 1 juli 1994, är berättigad till familjepension enligt ersättningsstadgan (1971:1197) respektive lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter med den ändringen att hel familjepension utgör 6 procent av pensionsunderlaget för en förmånsberättigad (make eller barn) och 12 procent för två eller flera förmånsberättigade.
För riksdagsledamot, som beviljats inkomstgaranti före den 1 juli 1994, skall gränsbeloppen för reducering och upphörande av inkomstgaranti ligga fast i nivån för juni 1994. När respektive gränsbelopp enligt de nya reglerna, för ledamot utan tilläggsarvoden och fasta månadsarvoden, ger lägst samma nivå som enligt de äldre bestämmelserna, skall gränsbeloppet värdesäkras. Det lägre gränsbeloppet utgörs av ett fribelopp.
För riksdagsledamot, som beviljats inkomstgaranti före den 1 juli 1994 och som efter återinträde slutar i riksdagen, fastställs och utges inkomstgarantin enligt de nya bestämmelserna.3. För en riksdagsledamot, som vid utgången av valperioden 1991--1994 fyllt 40 år och har minst sex års sammanhängande tid som riksdagsledamot, gäller att garanti kan utbetalas längst till ingången av den månad då ledamoten fyller 65 år.
4. En riksdagsledamot, som lämnar sitt uppdrag under riksmötet 1993/94 och för vilken ålderspension skall fastställas enligt de nya bestämmelserna, är berättigad till en ålderspension som minst motsvarar tidsfaktorn multiplicerad med 22 procent av ledamotsarvodet vid avgångstillfället.