Riksfärdtjänst och handikappanpassning av kollektivtrafiken
Betänkande 1990/91:TU22
Trafikutskottets betänkande
1990/91:TU22
Riksfärdtjänst och handikappanpassning av kollektivtrafiken
Innehåll
1990/91
TU22
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet förslag i budgetpropositionen om medelsanvisning för riksfärdtjänst och om vissa riktlinjer enligt vilka riksfärdtjänsten bör kommunaliseras. Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning och de föreslagna riktlinjerna. Emellertid anser utskottet att anslaget bör betecknas som ett förslagsanslag och inte, som regeringen föreslår, som ett reservationsanslag. Inför en kommunalisering betonar utskottet vikten av att man finner organisatoriska former som säkerställer att handikappades synpunkter på riksfärdtjänsten beaktas. Vidare tillstyrker utskottet ett förslag i propositionen om att trafikverken skall överta ansvaret för utformning av föreskrifter om handikappanpassning av kollektivtrafiken från transportrådet. Rådet bör -- enligt ett regeringsförslag som utskottet behandlar i annat sammanhang -- avvecklas vid nästa årsskifte. Yrkanden i c-, v- och mp-motioner om en större medelsanvisning än vad regeringen föreslår avstyrks. Vidare avstyrks yrkanden i s-, fp- och v-motioner enligt vilka motionärerna motsätter sig den kommunalisering av riksfärdtjänsten som regeringen förordar. Slutligen avstyrker utskottet yrkanden i c- och mp-motioner om en översyn av lagstiftningen om handikappanpassning av kollektivtrafiken.
Till betänkandet är fogat fem reservationer.
SJÄTTE HUVUDTITELN
Propositionen
Regeringen föreslår i proposition 1990/91:100 bilaga 8 (kommunikationsdepartementet)
dels i avsnitt G. Kollektivtrafik m.m. under rubriken G3. Riksfärdtjänst (s. 115--116) 1. att riksdagen till Riksfärdtjänst för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 96500000 kr.,
dels i avsnitt B. Avveckling av transportrådet under rubriken 7.3 Riksfärdtjänst (s. 166--169) 2. att riksdagen tar del av vad i propositionen anförts om riksfärdtjänsten (mom. 13, s. 182),
dels i avsnitt C. Handikappanpassning av kollektivtrafiken (s. 186--193) 3. att riksdagen godkänner de riktlinjer som i propositionen anförts om trafikverkens ansvar (kap. 2.1, s. 188--192), 4. att riksdagen tar del av vad i propositionen anförts om servicelinjer (kap. 2.2, s. 192--193).
Motionerna
1990/91:T215 av Elving Andersson m.fl. (c) vari yrkas 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om överläggningar med kommunerna om utformningen av riksfärdtjänsten, 14. att riksdagen till G3. Riksfärdtjänst för budgetåret 1991/92 anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med 10000000 kr. förhöjt anslag på 106500000 kr. med oförändrad anslagsbeteckning.
1990/91:T232 av Marianne Jönsson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motion 1990/91:So283 anförts om förbättringar av kommunikationer.
1990/91:T904 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till hur ett gemensamt huvudmannaskap för kollektivtrafik och färdtjänst skulle kunna organiseras (rubrik 12). Motiveringen till yrkandet återfinns i motion 1990/91:So223.
1990/91:T909 av Margareta Persson och Britta Sundin (båda s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riksfärdtjänsten som en statlig angelägenhet, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om garanti för riksfärdtjänstens genomförande fullt ut under hela budgetåret, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en riksfärdtjänstnämnd inrättas under kommunikationsdepartementet.
1990/91:T910 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (båda s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en tillämpning av ansvars- och finansieringsprincipen då det gäller kollektivtrafiken för människor med funktionshinder.
1990/91:T913 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda mp) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar om vad som anförts i motionen om trafikens handikappanpassning, 2. att riksdagen beslutar öka anslaget till riksfärdtjänsten med 10 milj.kr. Motiveringen till yrkandena återfinns i motion 1990/91:So257.
1990/91:T914 av Rolf L Nilson m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen till Riksfärdtjänst för budgetåret 1991/92 anslår 45500000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit, eller således 142000000 kr., 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den som på grund av handikapp är hänvisad att resa på ett särskilt kostsamt sätt även fortsättningsvis utan begränsningar skall ha rätt att resa med riksfärdtjänst, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en särskild nämnd inom kommunikationsdepartementet enligt vad i motionen anförts om utfärdandet av riktlinjer och kostnadsansvar för riksfärdtjänsten.
Utskottet
1 Riksfärdtjänsten
1.1 Bakgrund
Riksfärdtjänsten utgör ett komplement till den kommunala färdtjänsten och syftar till att ge svårt handikappade möjlighet att göra längre resor inom landet till normala kostnader. Riksfärdtjänsten inrättades år 1980 som en försöksverksamhet. Genom ett riksdagsbeslut år 1984 permanentades verksamheten (prop. 1983/84:100 bil. 8, bet. TU 23, rskr. 289). Berättigade till riksfärdtjänst är personer som på grund av sitt handikapp och brist på tillgängliga trafikmedel måste resa på ett dyrare sätt än normalt. Riksfärdtjänstresor kan ske med flyg, tåg, båt, taxibil eller specialfordon till ett pris som motsvarar kostnaden för att åka andra klass med tåg inkl. anslutningsresor. I vissa fall kan även ledsagare medfölja. Riksfärdtjänsten bekostas med statliga medel, som täcker resenärens kostnader exkl. dennes egenavgift. Det är emellertid kommunerna som meddelar tillstånd till riksfärdtjänst och också anger de villkor som är förknippade med tillståndet, såsom t.ex. val av färdmedel. Transportrådet utfärdar föreskrifter, fördelar medelsramar till kommunerna och betalar ersättning för genomförda resor m.m.
1.2 Propositionen i huvuddrag
Föredragande departementschefen framhåller att antalet resenärer inom riksfärdtjänsten ökat från 6600 budgetåret 1981/82 till 24900 budgetåret 1990/91. Antalet resor har ökat ännu snabbare, nämligen från 10600 till 48800. Någon påtaglig tendens till avmattning i resandet kan inte heller skönjas. I stället sker en viss ökning av antalet resor per resenär. Ett annat problem hänger samman med att inte mindre än en tredjedel av resorna sker på avstånd under 10 mil. Syftet med riksfärdtjänsten är ju emellertid att i huvudsak tillgodose svårt handikappades behov av längre resor. Statsmakternas intentioner med riksfärdtjänsten var vidare att de flesta resorna skulle vidtas med reguljära fjärrtrafikmedel, dvs. tåg, buss, båt eller flyg. Sålunda räknade man med att endast 10% av resorna skulle komma att göras med taxi eller specialfordon. Sådana resor har emellertid visat sig svara för drygt 80% av det totala antalet. Statens kostnader har härigenom blivit oväntat höga. Transportrådet aviserar i sin anslagsframställning en fortsatt ökning av kostnaderna. Bara mellan föregående budgetår och budgetåret 1991/92 beräknas kostnaderna öka med ca 70%, och till mitten av 1990-talet förväntas medelsbehovet mer än fördubblas jämfört med den nuvarande nivån. När det gäller kostnadsutvecklingen ser departementschefen ett särskilt problem i att det finns en uppdelning i beslutsfattande och kostnadsansvar för riksfärdtjänsten. Det är kommunerna som fattar beslut om resorna, medan det är staten som står för den allra största delen av kostnaderna. Detta är -- betonar departementschefen -- ett grundläggande systemfel i administrationen av riksfärdtjänsten. Riksdagens beslut våren 1989 om riksfärdtjänsten innebar -- framhålls det vidare i propositionen -- ett försök att förenkla regelsystemet och att bromsa kostnadsutvecklingen (prop. 1988/89:81, bet. TU17, rskr. 230). Den nya ordningen har kanske -- säger departementschefen -- i en del fall varit återhållande på kommunernas beslut att bevilja tillstånd för riksfärdtjänst. Fortfarande gäller dock att riksfärdtjänsten finansieras med ett förslagsanslag, vilket i praktiken innebär att de årliga ramar som tilldelas kommunerna får överskridas. Mot den angivna bakgrunden och i syfte att begränsa kostnadsökningarna föreslår regeringen att riksfärdtjänsten fr.o.m. nästa budgetår skall finansieras inom ramen för ett reservationsanslag. Ramarna till kommunerna får därmed inte överskridas. Medelsanvisningen föreslås omfatta 96,5 milj.kr. eller samma belopp som riksdagen anvisat för innevarande budgetår. Många skäl talar för -- framhåller departementschefen -- att det samlade ansvaret för riksfärdtjänsten även i formell mening bör ligga på kommunerna. Överläggningar skall därför tas upp med kommunförbunden om överföring av huvudmannaskapet för riksfärdtjänsten med inriktningen att verksamheten kommunaliseras vid årsskiftet 1991-1992. En sådan överföring av ansvaret till kommunerna förutsätter lag. Departementschefens avsikt är att föreslå regeringen att under innevarande kalenderår återkomma till riksdagen med de lagförslag och med de förslag till ekonomiska ramar som kommunaliseringen föranleder. Tills vidare disponerar transportrådet anslaget.
1.3 Motionsförslag
I motion T215 (c) framhålls (yrkande 13) att regeringens förslag om en kommunalisering av riksfärdtjänsten innebär en kostnadsövervältring på kommunerna som dessa i rådande ekonomiska läge har svårt att bära. Det finns också risk för att handikappade drabbas på ett sådant sätt att deras sociala isolering förstärks. Regeringen bör hantera denna fråga efter överläggningar med kommunerna genom Svenska kommunförbundet. Möjligheterna att på sikt inrymma stödet i skatteutjämningssystemet bör därvid beaktas. I avvaktan på att överläggningarna leder till resultat bör anslaget -- enligt yrkande 14 i sammma motion -- tillföras ytterligare 10 milj.kr. Anslaget bör även fortsättningsvis vara ett förslagsanslag, betonar motionärerna.
Även i motion T913 (mp) begärs (yrkande 2) en höjning av anslaget med 10 milj.kr. utöver det belopp regeringen föreslagit.
I motion T904 (fp) framhålls att färdtjänsten, såväl den som för närvarande utgår enligt socialtjänstlagen som riksfärdtjänsten, bör ges samma huvudman som den övriga kollektivtrafiken. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till hur ett samlat huvudmannaskap för färdtjänst och övrig kollektivtrafik skall genomföras.
I motion T909 (s) framhålls (yrkande 1) att det är principiellt felaktigt att överföra det samlade ansvaret för riksfärdtjänsten från staten till kommunerna. Riksfärdtjänsten har tillkommit för att kompensera att trafiken på riksnivå inte fungerar för handikappade. Samma villkor måste därför gälla för alla i hela landet. Vidare föreslår motionärerna (yrkande 3) att en riksfärdtjänstnämnd, med ansvar för trafiken i stort, inrättas direkt under kommunikationsdepartementet. Omvandlingen av nuvarande förslagsanslag till ett reservationsanslag befarar motionärerna kan leda till att medel saknas för riksfärdtjänstresor mot slutet av ett budgetår. En garanti bör därför finnas för att riksfärdtjänsten kan genomföras fullt ut under hela budgetåret (yrkande 2).
Även i motion T914 (v) förordas (yrkande 3) inrättandet av en nämnd direkt under kommunikationsdepartementet med kostnadsansvar för riksfärdtjänsten. Motionärerna motsätter sig att detta ansvar överförs till kommunerna. Vidare framhålls i motionen att anslaget även fortsättningsvis bör vara ett förslagsanslag. Under alla förhållanden bör den som på grund av handikapp är hänvisad till att resa på ett särskilt kostsamt sätt också framgent ha rätt att utan begränsningar resa med riksfärdtjänst (yrkande 2). Slutligen yrkar motionärerna (yrkande 1) att riksdagen under anslaget anvisar 142 milj.kr. eller 45,5 milj.kr. utöver det belopp som regeringen föreslagit.
I motion T232 (c) framhålls att handikappades kostnader för resor inte får överstiga andra gruppers. Merkostnaderna bör betalas av samhället. Detta gäller alla transportmedel, betonar motionärerna.
1.4 Utskottets ställningstagande
Vad först gäller det förslag om en kommunalisering av riksfärdtjänsten som regeringen aviserar, vill utskottet för sin del framhålla att det delar departementschefens uppfattning att ett systemfel vidlåder nuvarande ordning, som innebär att kommunerna beslutar om riksfärdtjänstresorna, medan staten står för den allra största delen av kostnaderna. Departementschefen framhåller att en fjärdedel av resorna med riksfärdtjänsten sker inom länsgränserna. För denna del av resandet finns ett uppenbart samband inte bara med den kommunala färdtjänsten utan också med sjukresorna och den länsfärdtjänst som håller på att växa fram. Alla dessa verksamheter syftar till att underlätta rörligheten för handikappade och äldre men är nästan alltid organiserade var för sig och på ett sådant sätt att det som regel inte sker någon samåkning i fordonen trots att resmålen kan vara desamma. En mera övergripande och samordnande syn såväl på riks-, läns- och kommunal färdtjänst som på sjukreseverksamheten bör -- som departementschefen framhåller -- kunna leda till rationaliseringsvinster, t.ex. i samband med upphandling av transporttjänster från taxi och andra transportföretag. Inrättande av moderna, gemensamma beställnings- och samordningsenheter synes också kunna medföra sådana vinster. Möjligheterna att styra resandet i tid och rum och att öka samåkning mellan olika resandekategorier är sannolikt inte obetydliga. Detta bör särskilt kunna gälla om samverkan sker med trafikhuvudmannen i länet. Genom ökad handikappanpassning av färdmedel och terminaler och genom att inrätta s.k. servicelinjer bör, som erfarenheterna visar från bl.a Borås, kostnaderna för handikappades resor kunna minska. En ytterligare fördel med en kommunalisering är att denna medför att beslut och kostnadsansvar läggs på samma organ. För handikappade som söker tillstånd till riksfärdtjänst innebär detta ett förenklat resande med färre inblandade. Regeringens förslag om en kommunalisering av riksfärdtjänsten öppnar sålunda möjligheter till att effektivisera denna. Utskottet finner det angeläget att så sker och har ingen erinran mot de riktlinjer härför som anges i propositionen. Kommunaliseringen -- som givetvis bör ske i nära samråd med kommunförbunden -- behöver inte innebära en sådan börda för kommunerna som befaras i motion T215 (c), om möjligheterna till rationaliseringsvinster enligt propositionen tas till vara. Mot bakgrund härav och vad i övrigt nu anförts har utskottet för sin del ingen erinran mot att regeringen efter nämnda samråd förelägger riksdagen de förslag som erfordras för att regeringens intentioner skall kunna fullföljas. Utskottet finner det angeläget att regeringen i samband med överläggningarna med kommunförbunden söker finna organisatoriska former för att säkerställa att handikappades synpunkter på riksfärdtjänsten beaktas. Med det anförda finner utskottet syftet med motionerna T215 (c) yrkande 13, T904 (fp), T909 (s) yrkande 3 och T914 (v) yrkande 3 tillgodosett eller i väsentlig mån tillgodosett. Dessa yrkanden bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd och avstyrks följaktligen. Även motion T909 (s) yrkande 1 avstyrks.
Utskottet delar departementschefens uppfattning att en effektivisering av riksfärdtjänsten kan komma till stånd och att kostnadsökningarna kan begränsas. Utskottet har förståelse för de motionledes uttalade farhågorna för vad en förändrad anslagsbeteckning skulle kunna innebära. Anslaget på 96,5 milj.kr. till riksfärdtjänst bör därför även för nästa budgetår betecknas som ett förslagsanslag. Med det sagda torde syftet med motionerna T909 (s) yrkande 2 och T914 (v) yrkande 2 få anses tillgodosett och syftet med motion T215 (c) yrkande 14 delvis tillgodosett. Motionerna T913 (mp) yrkande 2 och T914 (mp) yrkande 1 avstyrks.
Som framgår av den inledande redogörelsen kan resor med riksfärdtjänst ske med flyg, tåg, båt, taxibil eller specialfordon till ett pris som motsvarar kostnaden för att åka andra klass med tåg inkl. anslutningsresor. Kostnader som överstiger priset för en resa med andra klass tåg och anslutningsresa ersätts med medel från anslaget för riksfärdtjänst. Syftet med motion T232 (c), i den del den gäller kostnaden för handikappades resor, torde med det sagda få anses tillgodosett. Någon riksdagens åtgärd synes sålunda inte erforderlig, varför motionen avstyrks i den del som nu är i fråga.
2 Handikappanpassning av kollektivtrafiken
2.1 Bakgrund
I 1979 års trafikpolitiska beslut slogs fast att målet för trafikpolitiken bör vara att tillförsäkra medborgarna en tillfredsställande transportförsörjning (prop. 1978/79:99, bet. TU 18, rskr. 419). Som en del av beslutet antogs lagen (1979:538) om handikappanpassad kollektivtrafik. Av denna framgår att när kollektivtrafik planeras och genomförs skall handikappades särskilda behov beaktas så långt det är möjligt. Närmare föreskrifter meddelas av transportrådet. 1988 års trafikpolitiska beslut (prop. 1987/88:50, bet. TU15, rskr. 201) innebar bl.a. att det inrättades ett statligt engångsstöd till investeringar för ökad handikappanpassning av befintliga fordon och äldre terminaler. Skälet var att öka incitamenten för trafikföretagen att vidta åtgärder utöver de fastställda kraven. Dessutom ändrades lagen om handikappanpassad kollektivtrafik så att även fordon i beställnings-, turist- och färdtjänsttrafik omfattades. Syftet var att skapa fler resealternativ för handikappade. Transportrådet meddelar närmare föreskrifter om handikappanpassning även av nu nämnda slag av färdmedel.
2.2 Propositionen i huvuddrag
Regeringen föreslår att riksdagen godkänner de riktlinjer för trafikverkens ansvar för handikappanpassning av kollektivtrafiken som departementschefen angivit. Vidare bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad departementschefen anfört om servicelinjer. Riktlinjerna i fråga om trafikverkens ansvar för en handikappanpassad kollektivtrafik skall ses mot bakgrund av att transportrådet, som för närvarande utfärdar föreskrifter med stöd av lagen om handikappanpassad kollektivtrafik, i en annan del av budgetpropositionen föreslås avvecklas vid nästa årsskifte. Riktlinjerna innebär i huvudsak följande: Trafiksäkerhetsverket (TSV), banverket, luftfartsverket och sjöfartsverket skall ha ett ansvar för handikappanpassningen inom sina resp. verksamhetsområden genom utformning av föreskrifter vad gäller åtgärder i fordonens och terminalernas konstruktion och utrustning. I fråga om TSV gäller förslaget i avvaktan på en översyn av det offentliga trafiksäkerhetsarbetets organisation. SJ, banverket, luftfartsverket, vägverket och TSV skall genom driftsåtgärder underlätta handikappades resor. Kostnaderna för åtgärder skall rymmas inom trafikverkens och trafikföretagens ordinarie ekonomiska ramar. TSVs föreskriftsarbete skall -- i avvaktan på den nämnda översynen -- ske i samverkan med trafikverkens, boverkets och kommunernas insatser för att underlätta resandet för handikappade. Arbetet skall präglas av en helhetssyn. I detta ingår att beakta behovet av insatser längs hela resekedjan. Handikappades erfarenheter bör bättre tas till vara i det fortsatta arbetet.
Servicelinjer är, framhålls det i propositionen, en form av kollektivtrafik, särskilt avpassad för äldre och handikappade, där ett stort steg har tagits mot kravet på integrering av dessa befolkningsgrupper i samhället. Vid inrättandet av en servicelinje tas särskilda hänsyn till resenärernas behov i fråga om bl.a. linjesträckning, turintervall och fordonsutformning. Effekterna av en sådan utformning av resandet blir att stressmoment i resandet försvinner, den personliga servicen ökar och resan upplevs som tryggare, säkrare och trevligare. Att resa med bussar på servicelinjer innebär emellertid också att resenären slipper att betala färdtjänst, vänta på fordonet och på olika sätt särbehandlas. Servicelinjer är kollektivtrafik, öppen för alla och tidtabellsbunden med fasta avgångstider. Utbudet av servicelinjer har ökat kraftigt under slutet av 1980-talet. För närvarande finns servicelinjer i ca 20 kommuner. Detta är mycket positivt, betonar departementschefen, som också framhåller att brukarnas erfarenheter av servicelinjer kommer att ses över.
2.3 Motionsförslag och utskottets ställningstagande
I motion T910 (s) framhålls att färdtjänsten bör ses som en integrerad del av kollektivtrafiken. Trafikhuvudmännen, kommunerna, SJ, Linjeflyg m.fl. bör ta ansvaret för att bedriva en kollektivtrafik för alla. En sådan ordning skulle främja en handikappanpassning av kollektivtrafiken och man skulle komma bort från nuvarande situation där omfattningen av resorna för svårt funktionshindrade regleras av anslag i statens budget. Utskottet anser det vara en riktig princip att de olika trafikverken skall ha ett ansvar för handikappanpassningen inom sina resp. verksamhetsområden och har följaktligen ingen erinran mot de av regeringen angivna riktlinjerna därom. Genom detta ställningstagande torde syftet med motionen få anses i huvudsak tillgodosett. Någon riksdagens åtgärd synes sålunda inte erforderlig, varför motionen avstyrks.
Utskottet delar departementschefens uppfattning att servicelinjer utgör ett värdefullt komplement till den reguljära kollektivtrafiken och ser i likhet med denne mycket positivt på utvecklingen av sådana linjer i våra kommuner.
I motion T232 (c) framhålls att 1979 års lag om handikappanpassad kollektivtrafik hittills måste betecknas som ett stort misslyckande. Sverige har halkat efter övriga länder på detta område. De tillgänglighetsskapande åtgärder som skulle ha genomförts under 1980-talet har inte kommit till stånd annat än i mycket begränsad omfattning. Järnvägs- och busstrafik, som är huvudbeståndsdelarna i den kollektiva trafiken, skiljer sig inte nämnvärt från de förhållanden som rådde i slutet på 1970-talet, sett ur tillgänglighetssynpunkt. Vidare framhåller motionärerna att det behövs en översyn av lagstiftningen på området för att skapa tvingande regler för trafikanordnarna att vidta anpassningsåtgärder. All statsbidragsgivning till kollektiva färdmedel bör vara förknippad med villkor om tillgänglighet för handikappade. Inom kollektivtrafiken behöver en mängd förbättringar vidtas. Hissar behöver byggas i tunnelbanor, spärrarna till stationerna måste göras tillgängliga m.m. Även i motion T913 (mp) framhålls att handikappanpassning av kollektivtrafiken behöver förbättras och påskyndas.
Enligt vad utskottet erfarit har Sverige i ett par rapporter, som behandlar handikappanpassad kollektivtrafik i bl.a. ett flertal västeuropeiska länder och som framtagits inom ramen för Europeiska transportministerkonferensens (CEMT) arbete, framställts som något av ett mönsterland på ifrågavarande område. Av propositionen framgår att transportrådet i en rapport (1990:3) om handikappanpassning av kollektivtrafiken konstaterat att en allmän höjning av tillgängligheten har ägt rum för de allmänna färdmedlen. Bl.a. har en transportstol och en rullstolslyft utvecklats för att underlätta för rullstolsburna personer att åka med t.ex. flyg, buss och tåg. Vidare har det utvecklats en teknik för att sänka bussens framvagnsdel i förhållande till gatunivån vid hållplatser så att det blir lättare att komma på bussen. Svårigheter för gravt handikappade att färdas med allmänna kommunikationsmedel kvarstår dock, framhålls det i rapporten. Enligt vad utskottet erfarit finns numera fullt rullstolstillgängliga bussar i många kommuner. Rullstolsliftar finns på en del järnvägsvagnar, bl.a. i det nya snabbtåget som trafikerar Stockholm och Göteborg. De föreskrifter om handikappanpassning som transportrådet utfärdar med stöd av lagen om handikappanpassad kollektivtrafik är, vill utskottet understryka, tvingande. Utskottet erinrar också om att 1979 års trafikpolitiska beslut innebar att man valde att driva arbetet med handikappanpassningen genom att prioritera generella åtgärder som skulle komma så stora grupper av handikappade som möjligt till godo. Lagstiftningen om handikappanpassning av kollektivtrafiken skall ses mot den bakgrunden. Antalet handikappade i trafiken, t.ex. personer med svårigheter att gå, synskadade, hörselskadade, allergiker m.fl., är cirka en miljon, medan antalet rullstolsburna uppgår till ca 20000. Statsbidragsgivning för rullande materiel inom kollektivtrafiken förekommer för närvarande endast i en form, som anvisas över anslaget B4. Byggande av länstrafikanläggningar och avser kollektivtrafikåtgärder som främjar miljö, energieffektivitet och samordning. Hissar finns på ca 90% av tunnelbanestationerna. De är därmed tillgängliga för rullstolsburna. Med hänvisning till det anförda finner utskottet något sådant riksdagsuttalande som begärs i motionerna inte erforderligt, varför yrkandena härom avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande riksfärdtjänsten att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:T215 yrkande 13, 1990/91:T904, 1990/91:T909 yrkandena 1 och 3 och 1990/91:T914 yrkande 3 lämnar utan erinran vad i propositionen anförts härom (Särskilda frågor B.7.3), res. 1 (fp) res. 2 (v, mp)
2. beträffande medelsanvisning för riksfärdtjänst m.m. att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motionerna 1990/91:T215 yrkande 14, 1990/91:T909 yrkande 2 och 1990/91:T914 yrkande 2 samt med avslag på motionerna 1990/91:T913 yrkande 2 och 1990/91:T914 yrkande 1 till Riksfärdtjänst för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 96500000 kr., res. 3 (c, mp) res. 4 (v)
3. beträffande handikappades kostnader för resor att riksdagen avslår motion 1990/91:T232 i denna del,
4. beträffande trafikverkens ansvar att riksdagen med avslag på motion 1990/91:T910 godkänner de riktlinjer härom som angivits i propositionen,
5. beträffande servicelinjer att riksdagen lämnar utan erinran vad som härom anförts i propositionen,
6. beträffande översyn av lagen om handikappanpassad kollektivtrafik m.m. att riksdagen avslår motionerna 1990/91:T232 i denna del och 1990/91:T913 yrkande 1. res. 5 (c, v, mp)
Stockholm den 26 mars 1991
På trafikutskottets vägnar
Birger Rosqvist
Närvarande: Birger Rosqvist (s), Ove Karlsson (s), Olle Östrand (s), Kenth Skårvik (fp), Elving Andersson (c), Görel Bohlin (m), Margit Sandéhn (s), Rune Johansson (s), Sten-Ove Sundström (s), Rune Thorén (c), Viola Claesson (v), Roy Ottosson (mp), Jarl Lander (s), Yngve Wernersson (s), Tom Heyman (m), Anders Castberger (fp) och Jan Sandberg (m).
Reservationer
1. Riksfärdtjänsten (mom. 1)
Kenth Skårvik och Anders Castberger (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med "Vad först" och på s. 7 slutar med "T909 (s) yrkande 1 avstyrks" bort ha följande lydelse: Utskottet delar den i motion T904 (fp) uttalade uppfattningen att färdtjänsten, såväl den som för närvarande utgår enligt socialtjänstlagen som riksfärdtjänsten, bör ges samma huvudman som den övriga kollektivtrafiken. Regeringen bör därför enligt utskottets mening återkomma till riksdagen med förslag till hur ett samlat huvudmannaskap för färdtjänst och övrig kollektivtrafik skall genomföras. Med det anförda tillstyrker utskottet motion T904 (fp). Genom detta ställningstagande torde syftet med motionerna T215 (c) yrkande 13, T909 yrkandena 1 och 3 samt T914 yrkande 3 få anses tillgodosett. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande riksfärdtjänsten att riksdagen med bifall till motion 1990/91:T904 samt med anledning av vad i propositionen anförts härom (Särskilda frågor B. 7.3) och motionerna 1990/91:T215 yrkande 13, 1990/91:T909 yrkandena 1 och 3 och 1990/91:T914 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört härom,
2. Riksfärdtjänsten (mom. 1)
Viola Claesson (v) och Roy Ottosson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med "Vad först" och på s. 7 slutar med "T909 (s) yrkande 1 avstyrks" bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening är det principiellt felaktigt att överföra kostnadsansvaret för riksfärdtjänsten från staten till kommunerna. Detta ansvar bör, som framhålls i motion T914 (v), åläggas en särskild nämnd direkt under kommunikationsdepartementet. Med det sagda tillstyrker utskottet motion T914 (v) yrkande 3. Genom detta ställningstagande torde syftet med motion T909 (s) yrkandena 1 och 3 få anses tillgodosett. Motionerna T215 (c) yrkande 13 och T904 (fp) avstyrks. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande riksfärdtjänsten att riksdagen med bifall till motion 1990/91:T914 yrkande 3, med anledning av vad i propositionen anförts härom (Särskilda frågor B. 7.3) och motion 1990/91:T909 yrkandena 1 och 3 samt med avslag på motionerna 1990/91:T215 yrkande 13 och 1990/91:T904 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört härom,
3. Medelsanvisning för riksfärdtjänst m.m. (mom.2)
Elving Andesson (c), Rune Thorén (c) och Roy Ottosson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med "Utskottet delar" och slutar med "T914 (mp) yrkande 1 avstyrks" bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening bör medelsanvisningen omfatta 106,5 milj.kr., dvs. ett 10 milj.kr. högre belopp än vad regeringen föreslagit. Anslaget bör oförändrat betecknas som ett förslagsanslag. Med det sagda tillstyrker utskottet motionerna T215 (c) yrkande 14 och T913 (mp) yrkande 2. Genom detta ställningstagande torde syftet med motionerna T909 (s) yrkande 2 och T914 (v) yrkande 2 få anses tillgodosett och med T914 (v) yrkande 1 delvis tillgodosett.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande medelsanvisning för riksfärdtjänst m.m. att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:T215 yrkande 14 och 1990/91:T913 yrkande 2 samt med anledning av regeringens förslag och motionerna 1990/91:T909 yrkande 2 och 1990/91:T914 yrkandena 1 och 2 till Riksfärdtjänst för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 106500000 kr.,
4. Medelsanvisning för riksfärdtjänst m.m. (mom.2)
Viola Claesson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med "Utskottet delar" och slutar med "T914 (mp) yrkande 1 avstyrks" bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening bör medelsanvisningen omfatta 142 milj.kr., dvs. ett 45,5 milj.kr. högre belopp än vad regeringen föreslagit. Anslaget bör oförändrat betecknas som ett förslagsanslag. Med det sagda torde syftet med motionerna T909 (s) yrkande 2 och T914 (v) yrkandena 1 och 2 få anses tillgodosett samt med T215 (c) yrkande 14 och T913 (mp) yrkande 13 delvis tillgodosett.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande medelsanvisning för riksfärdtjänst m.m. att riksdagen med anledning av regeringens förslag samt motionerna 1990/91:T215 yrkande 14, 1990/91:T909 yrkande 2, 1990/91:T913 yrkande 2 och 1990/91:T914 yrkandena 1 och 2 till Riksfärdtjänst för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 142000000 kr.,
5. Översyn av lagen om handikappanpassad kollektivtrafik m.m. (mom.6)
Elving Andersson (c), Rune Thorén (c), Viola Claesson (v) och Roy Ottosson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med "Enligt vad" och på s. 10 slutar med "härom avstyrks" bort ha följande lydelse: Utskottet delar motionärernas uppfattning att det behövs en översyn av lagstiftningen om handikappanpassad kollektivtrafik. Översynen bör syfta till att få fram regler som förbättrar och påskyndar handikappanpassningen. Vad utskottet sålunda anfört -- och som innebär att syftet med motionerna T232 (c), i nu berörd del, och T913 (mp) yrkande 1 torde få anses tillgodosett -- bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande översyn av lagen om handikappanpassad kollektivtrafik m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:T232 i denna del och 1990/91:T913 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet härom anfört.