Riksrevisionens granskning av jobbskatteavdraget

Anf. 66 Hans Olsson (S)

Herr talman! Jag vet inte vilken gång i ordningen vi debatterar jobbskatteavdraget, som alltså är ämnet för dagens debatt. Det finns några frågor som behöver få svar i den här debatten. Vem har tjänat på reformen? Hur många jobb har reformen gett? Är det nödvändigt att informera särskilt om just denna reform? Det är kärnan i dagens debatt. Vem har tjänat på reformen? Förra veckan var Anders Borg ute och talade om att kvinnorna gynnas i alliansregeringens budgetar. Jag har tittat lite grann på den jämställdhetsbilaga som alltid bifogas budgeten. Där görs en ganska bra analys av kvinnors situation. Kvinnor jobbar mer med obetalt hemarbete. Fler kvinnor än män är deltidsarbetslösa. Kvinnor är väldigt beroende av utformningen av socialförsäkringssystemen. Javisst, den analysen ställer jag upp på. I jämställdhetsbilagan tillstår man att den direkta effekten av politiken är något bättre för män än för kvinnor, men - här kommer det - på sikt jämnas detta ut. Man menar att det på sikt blir mer fördelaktigt för kvinnor i och med att effekterna av jobbskatteavdraget slår igenom. Precis som Hans Olsson tycker jag att det är en ganska häpnadsväckande analys som där görs, men vi får väl höra kommentarerna från majoriteten senare i debatten. Nästa fråga är hur många jobb jobbskatteavdraget skapar. Här rör man sig med siffror som tyder på 70 000-80 000 jobb. Detta sägs i betänkandetexten, och det är också den utgångspunkt som Riksrevisionen haft när den kompletterat SCB:s arbetskraftsundersökningar i den rapport vi nu debatterar. Kärnan i den rapporten tycker jag är, och det sägs också klart och tydligt, att detta förutsätter att alla medborgare har total information om jobbskatteavdraget. I annat fall uppnår man naturligtvis inte dessa siffror. Tabell 7 är väldigt intressant, om man nu ska hänvisa till rapporten. Den visar allmänhetens kännedom om jobbskatteavdraget. De som verkligen skulle påverkas av reformen är arbetslösa och unga. Drygt 25 procent av de arbetslösa känner till den. Bland unga människor är det ca 16 procent. Detta talar sitt tydliga språk. Det var under den förutsättningen. När man frågar folk hur detta påverkar deras arbetsutbud säger knappt 2 procent att de vill arbeta mer till följd av jobbskatteavdraget, medan hela 97 procent säger att de inte bryr sig, att det inte påverkar deras beteende eller arbetsutbud. Det är också väldigt intressanta siffror. Herr talman! Jag tänkte också säga några ord om informationen om jobbskatteavdraget. Skatteverket har självfallet ett generellt uppdrag att informera om alla skatter och allt som har med skatter, avdrag och så vidare att göra. Väldigt noggrant har ni i majoriteten skrivit i budgetpropositionen från i höstas vad som är målet med Skatteverkets verksamhet. Information är en del. Det handlar om löpande ärendehantering och naturligtvis om kontroll. Det handlar också om att bekämpa brottslighet. Det är naturligtvis väldigt viktiga saker som man har att göra. Man måste också kunna ställa sig frågan: Går det att informera fler människor till arbete? Kan ökade informationsinsatser få fler människor i arbete? Ja, kanske på marginalen. Det kan inte jag svara på. Jag läser i betänkandet att ni tycker att det är väldigt positivt med förslagen till ökade informationsinsatser. Då menar ni att det inte bara handlar om att just Skatteverket ska öka informationsinsatserna om jobbskatteavdraget. Det är det ni skriver - inte generell information, utan om just jobbskatteavdraget. Ni pratar även om andra myndigheter, till exempel Arbetsförmedlingen eller andra myndigheter som har till uppgift att informera om stöd och bidrag och så vidare i samhället. De ska också informera om jobbskatteavdragets förträfflighet. Herr talman! Jag tänkte avsluta med att läsa några rader ur en interpellation som en moderat skrev för ett antal år sedan. Bakgrunden är att Skatteverket, som då hette Skattemyndigheten, hade en informationskampanj, i första hand riktad till unga människor, för att förhindra svartarbete. Det var väldigt mycket diskussion om det då, och det handlade mycket om attitydfrågor. Det står så här: Opinionsbildning i fria länder handlar om att medborgare, medier och partier talar om för stat och myndigheter vad vi anser, och de har att rätta sig därefter. I diktaturer är det tvärtom stat och myndigheter som talar om för medier, partier och medborgare vad de får tycka och tänka. Myndigheter ska därför inte ägna sig åt opinionsbildning. Ändå är det precis vad Riksskatteverket ägnar sig åt för närvarande. Målgruppen för en kampanj till en kostnad av 10 miljoner kronor är dessutom ungdomar mellan 16 och 20 år, alltså de flesta av landets förstagångsväljare. Ursäkten för kampanjen sägs vara att motverka svartjobb. De enkätsvar där en fjärdedel av landets ungdomar tycker att svartjobb är okej räcker dock svårligen för att motivera ett så avgörande brott mot den fria opinionsbildningen som en myndighetskampanj till ungdomar ett valår. Det var bara för att illustrera vilka känslor den typen av debatt väckte för ett antal år sedan här i riksdagen. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen i betänkandet.

Anf. 67 Marie Engström (V)

Herr talman! Att beräkna jobbskatteavdragets effekter på sysselsättningen är inte det lättaste. Vi skulle förstås kunna göra det lätt för oss och titta på hur många som jobbar nu och hur många som jobbade när regeringen tillträdde, men det är inte särskilt seriöst. Vi vet alla att vi har haft en finanskris som vi inte ska lasta regeringen för, även om vi kan lasta regeringen för hur den hanterat den. Varken regeringen eller Riksrevisionen försöker heller studera jobbskatteavdragets effekter empiriskt, utan man nöjer sig med teoretiska simuleringar. Om människor beter sig som i de här modellerna kan jobbskatteavdraget på sikt skapa en hel del jobb, kommer man fram till. Trots svårigheterna med att studera jobbskatteavdragets effekter empiriskt finns det ändå en del som försökt. Magnus Henrekson, en nationalekonom som har försökt studera detta, har ägnat de senaste två numren av den ärevördiga tidskriften Ekonomisk Debatt till att nagelfara regeringens jobbpolitik. Han har varit snäll mot regeringen och bara tittat på sysselsättningen fram till dess att finanskrisen slog till, när det fortfarande var en stark konjunktur och sysselsättningen ökade. Då såg man att ökningen skedde framför allt i två grupper, de allra yngsta och de allra äldsta. Det är en slutsats som också stöds av Riksrevisionens granskning. Henreksons slutsats är att det framför allt rör sig om extraknäckande gymnasister och studenter samt pensionärer. Det är förstås väldigt roligt för dem; det är inte så att jag missunnar dem deras extraknäck. Men om målet är att minska utanförskapet har man ändå inte nått hela vägen fram. Inte ens med regeringens egenhändiga definition av utanförskap utgörs det stora utanförskapet av gymnasister som inte har ett extrajobb. Det stora utanförskapet gäller människor som är friska och arbetsföra men som inte har vare sig studier eller arbete att gå till. Om politiken inte kan bidra till att hjälpa dem att känna stoltheten i att kunna försörja sig själva och vara behövda på ett arbete är det ett misslyckande. Magnus Henrekson menar att en av orsakerna till misslyckandet är att man har hämtat inspirationen till jobbskatteavdraget från länder som inte är jämförbara, framför allt USA, som stått som modell. Men där ser situationen annorlunda ut på avgörande punkter. Framför allt fokuserar han på skillnader i lönebildningen, där Sverige har jämförelsevis höga minimilöner. Det innebär att även om jobbskatteavdraget skulle sänka den reservationslön som människor lägst är beredda att jobba för får det inte samma genomslag på lönebildningen och på sysselsättningen. En annan viktig skillnad, som i och för sig Henrekson inte tar upp, handlar om den svenska barnomsorgen. Den amerikanska motsvarigheten till jobbskatteavdraget, EITC, har framför allt ökat arbetsutbudet hos ensamstående mödrar som behöver en ganska kraftig inkomstökning om de börjar jobba för att kompensera för de ökade barnomsorgskostnaderna. Men i Sverige, med välutbyggd och subventionerad barnomsorg, kan vi inte vänta oss lika starka effekter. De här aspekterna är ingenting som direkt kommer fram i Riksrevisionens granskning, och det var kanske inte deras jobb heller. Jag tycker ändå att det är viktigt att bära dem med sig. Någonting som däremot framkommer väldigt tydligt i granskningen är att om man vill påverka folks beteende måste de känna till de regler som ska påverka beteendet. Det är ganska självklart egentligen. Finanspolitiska rådet kritiserade redan 2008 jobbskatteavdragets konstruktion; det var så krångligt att det var svårt för folk att förutse hur deras inkomster skulle förändras om de började jobba eller ökade sin arbetstid. I Riksrevisionens granskning framgår också att många människor över huvud taget inte känner till jobbskatteavdraget och än mindre hur det är konstruerat. Särskilt låg är kännedomen hos de grupper som man vill nå, alltså de människor som har en svag ställning på arbetsmarknaden. Det innebär att om vi nu i debatten får höra siffror på hur många jobb som jobbskatteavdraget har skapat ska vi vara väldigt försiktiga. De siffrorna handlar om en potential, hur många jobb som skulle kunna skapas på sikt givet antaganden om perfekt information, som vi faktiskt inte har i dag. Det här kanske är lite stressande för regeringen. Men jag tycker ändå att utskottsmajoritetens slutsats är lite förhastad. Det är självklart att Skatteverket ska informera sakligt om de skatter vi har i landet. Den uppgiften har de redan. Men majoriteten vill gå längre än så. Det är klart att man undrar vad det innebär om man inte bara ska informera sakligt om de skatteregler vi har. Ska man börja driva kampanjer för jobbskatteavdragets förträfflighet? Är det verkligen Skatteverkets jobb? Det kan man fråga sig. Det blir också lite löjligt när man vill att riksdagen ska tala om för varenda arbetsförmedlare precis vad de ska säga till sina klienter i varje enskild situation oavsett vad just den personen behöver. Jag tror att arbetsförmedlarna ibland kanske vet bättre än riksdagen vad som behövs för att motivera ungdomar att få jobb och hjälpa dem att hitta det jobbet. Det vore klädsamt om borgerligheten själv tog lite ansvar för sin politik. Om man inte har lyckats att konstruera ett jobbskatteavdrag på ett sätt som människor begriper och inte lyckats att göra det känt i de grupper man vill nå är det ett ansvar som man inte kan skylla ifrån sig på vare sig Skatteverket, Arbetsförmedlingen eller någon annan. Det ansvaret får man ta själv. Herr talman! Jag yrkar därför bifall till den gemensamma reservationen.

Helena Leander (Mp)

Anf. 68 Helena Leander (Mp)

Herr talman! Låt mig börja med att yrka bifall till utskottets förslag i skatteutskottets betänkande 38 gällande Riksrevisionens granskning av jobbskatteavdraget. Innan jag går in på det jag ska tala om vill jag säga att Hans Olsson på ett väldigt bra sätt beskriver att man är helt utan politik. Han säger att han ställer sig på vågen och konstaterar att det är för mycket siffror, och han tänker försöka bli längre så att han kan spela basket. Moderat politik är vad jag gjorde i morse. Jag har också stått på vågen och gjort samma erfarenhet. Men jag gick runt Riddarholmsfjärden. Det är handling som måste till. Det är precis klockrent vad skillnaden mellan jobbskatteavdraget och er politik är. Tack, Hans, för att du har fått in i varje fall mig på rätt spår i politiken och växa lite! Jag förstår också att du tror att jag fortfarande växer. Men så är det inte på längden. Vi ska nu försöka att gå åter till ordningen. Jag måste medge att jag är något förundrad över vänsterkartellens samlade angrepp mot Riksrevisionen och dess granskning av jobbskatteavdraget. Det är i och för sig ingen nyhet att vänsterkartellen är emot skattesänkningar. Riksrevisionen tycker att regeringen på olika sätt ska göra jobbskatteavdraget mer känt för människor. Det är en uppfattning som inte överraskande inte delas av oppositionen. Varför är det då så viktigt att göra jobbskatteavdraget mer känt? Jo, det är framför allt för att det är ett mycket effektivt verktyg för att skapa nya riktiga och varaktiga jobb. Alliansregeringen har tydligt visat att den politik som förs gör skillnad. Trots den värsta lågkonjunkturen i mannaminne har antalet förtidspensionärer minskat från 550 000 år 2006 till nuvarande 490 000. Det är en minskning med 60 000 personer. Antalet sjukskrivna har minskat från 220 000 till drygt 100 000. Det är således mer än en halvering på några år. Tar man detta i beaktande får trots allt dagens arbetslöshetssiffror betraktas som acceptabla med hänsyn till den djupa globala kris som skapade denna lågkonjunktur. Mycket pekar i dag på att arbetslöshetssiffran inte blir tvåsiffrig i procent även om vi fortfarande är i ett känsligt läge i den globala konjunkturen. Det är dock viktigt att med kraft fortsätta att arbeta med att ytterligare minska arbetslösheten även om dagens siffror är bättre än tidigare prognoser. Herr talman! Jag undrar om vänsterkartellen verkligen är så cynisk att den till varje pris vill förhindra en positiv utveckling för enskilda människor, allt för att ta över regeringsmakten. Frågan måste ställas eftersom alliansregeringens jobbskatteavdrag har ett brett stöd utanför politiken därför att åtgärden är ett mycket effektivt sätt att skapa nya varaktiga jobb. Låt oss titta på rapporten från Riksrevisionen. Vad säger denna rapport som är så illa omtyckt av vänsterkartellen att den inte vill göra den känd? Jo, rapporten säger att jobbskatteavdraget har skapat närmare 90 000 nya jobb. Det är nästan lika många som det minskade antalet sjukskrivna. Höjda skatter är skadliga inom alla områden. Det utnyttjar förvisso vi politiker i många fall därför att vi vill att skatterna ska ha ett preventivt syfte. Vi vet att högre skatter på exempelvis cigaretter gör att vi får färre rökare. Andra punktskatter är höga och höjs för att det ska leda till att vi snabbare kan växla från miljöfarliga till mer miljövänliga alternativ. Vi vet att det är en balansgång som måste ske för att skattesystemet ska fungera som det är tänkt. För höga punktskatter på exempelvis cigaretter leder till ökad smuggling. Detsamma gäller om skatterna är så höga att människor inte tycker att det lönar sig att arbeta mer eller att arbeta över huvud taget. Det var den effekt vi hade 2006 med bra tillväxt men med marginellt fler jobb. Det är inte konstigt alls om antalet svarta jobb blir fler när förtjänsten för båda parter ökar. Det är precis vad som sker om saker görs utan kvitto. Vi ser att både ROT och RUT är mycket effektiva reformer mot svartarbete. Många människor ser det nu som mer lönsamt att ta kvitto. Kunden får en garanti på jobbet som utförs, och de anställda får ta del av de trygghetssystem vi har som till exempel sjukförsäkring och pensionsförmåner. Herr talman! Kan det vara så att Riksrevisionen, OECD och annan ekonomisk forskning har fel när det gäller sambandet mellan skattenivå och antalet jobb? Nej, det tror jag inte ett ögonblick på. Låt mig ta några exempel på vad jobbskatteavdraget gjort för mitt hemlän Dalarna. Vansbro 58, Malung-Sälen 88. Vad då 58 och 88? Är det aktuellt snödjup eller vad? Nej, det ska faktiskt stå miljoner kronor efter dessa siffror. Det betyder av boende i Vansbro kommun har fått 58 miljoner kronor mer i sina plånböcker, och motsvarande siffra i Malung-Sälen är 88 miljoner kronor. Jag kan fortsätta uppräkningen av ytterligare 13 kommuner i Dalarna. Jag kan ta några exempel: Falun 510 miljoner och Borlänge 432 miljoner. Leksand, som tyvärr inte lyckades ta sig upp i elitserien i hockey, får i varje fall 121 miljoner kronor som plåster på såren. Jag var och såg matchen, vilket kanske fortfarande hörs på min röst. I min hemkommun har vi gjort Avestaborna 182 miljoner kronor rikare. Så kan jag fortsätta uppräkningen. Det gäller för Dalarnas alla 15 kommuner. Lägger jag samman summan blir effekterna av alla fyra jobbskatteavdrag 2 338 miljoner. Vi har alltså sänkt skatten med 2 338 miljoner kronor för lärare, sjuksköterskor och metallarbetare i Dalarna, allt genom att vi har infört jobbskatteavdraget. Siffrorna är framtagna av RUT, riksdagens utredningstjänst. Det är också väldigt viktigt att göra klart att det är löntagarnas pengar. Vi har hört från talarstolen att man på något vis slösar med skattepengar. Men det är människors inkomster som vi beslutar om, alltså att en viss del ska gå till skatt. Herr talman! Det är självklart så att 2 338 miljoner kronor i människors plånböcker skapar nya jobb. Gör man ett antagande skulle 5 845 personer få jobb i Dalarna om snittkostnaden per jobb skulle ligga på 400 000 kronor per person och år. Givetvis kan man inte räkna på det sättet. Men det visar tydligt hur skattesänkningar leder till bland annat ökad konsumtion som ger nya jobb i handeln och tjänstesektorn. Räknar vi med att Dalarna har ungefär 3 procent av befolkningen och 3 procent av 88 000 nya arbeten betyder det att 2 640 arbetstillfällen skapats i Dalarna tack vare jobbskatteavdraget. Det är inte illa pinkat av en trähäst, även om dalahästen är vida känd. För inte så länge sedan i en skatteutskottsdebatt här i kammaren påtalades från socialdemokratiskt håll att riksdagen inte styr Skatteverket. Nej, det är alldeles riktigt. Det gör regeringen bland annat via regleringsbrev. Nu vill vänsterkartellen att regeringen inte ska lägga sig i hur man informerar om jobbskatteavdraget utan låta Skatteverket fixa detta själva, eller ännu hellre att så få människor som möjligt får klart för sig att de faktiskt varje år får så mycket som en extra månadslön kvar i plånboken efter skatt. För mig är det solklart att det är viktigt att göra detta känt framför allt för att det har stora positiva effekter för vår välfärd. Med fler människor som jobbar ökar tillväxten för Sverige och för den enskilde. Därmed tryggas och växer även den gemensamma välfärden. Vi har nyss fått våra deklarationsblanketter hem i brevlådan. Om man är lite av en detektiv kan man hitta jobbskatteavdraget om man läser på raden märkt Skattereduktion för arbetsinkomster. Det är väl lämpligt att människor tar fram sin deklarationsblankett och tittar på raden Skattereduktion för arbetsinkomster. Det är jobbskatteavdraget. Där kan ni på kronan när se vad just ni har fått i jobbskatteavdrag. Jag måste nog tillstå att Skatteverkets tydlighet om jobbskatteavdraget är lika tydligt, eller rättare sagt otydligt, som vänsterkartellen är i sin politik. Nu ska vi alla få tydliga besked från vänsterkartellen efter vårpropositionen, så på den punkten kommer snart informationen att vara glasklar för oss alla. Men om inget görs angående informationen om jobbskatteavdraget kommer det med all sannolikhet att se lika otydligt ut om ett år - och otydligt är vad vänsterkartellen vill att det ska fortsätta att vara eftersom de är allt annat än förtjusta i sänkta skatter, i synnerhet om det sker genom jobbskatteavdrag. Herr talman! Låt mig avslutningsvis ge min syn på revisionen. Jag är av uppfattningen att revisorer och valberedningar har bland de viktigaste uppgifterna inom föreningslivet även om man inte alltid får den känslan. Revisorerna har koll på att redovisningen fungerar. Om inte styrelsen fungerar ska valberedningen föreslå nyval. En dålig valberedning vågar inte göra det ställningstagandet, utan föreslår i regel omval. Riksrevisionen kan beskrivas på samma sätt. Det är viktigt med en oberoende revision som granskar företeelser inom det verksamhetsområde den är satt att granska. Jag tycker att Riksrevisionen har lagt fram en bra rapport. Det är viktigt att vi tar åt oss av de riktlinjer revisionen har lämnat. Givetvis har man sin fulla rätt att ha avvikande mening. Det är dock intressant att vänsterkartellen väljer jobbskattefrågan, som i de flesta fall ger låg- och medelinkomsttagarna en hel månadslön extra per år att leva av. Herr talman! Jag hoppas att regeringen vidtar åtgärder enligt Riksrevisionens rapport. Jag tycker även att det finns all anledning att fortsätta denna diskussion om jobbskatteavdragets goda inverkan för att skapa nya och varaktiga jobb. Vi vet att vänsterkartellen vill något annat. Jag hoppas att väljarna i höst röstar för att behålla alliansregeringen och jobbskatteavdraget. I detta anförande instämde Annicka Engblom (m).

Anf. 69 Ulf Berg (M)

Herr talman! Det var ju trevligt med Ulf Bergs promenader. Men jag tror nog att vi får hålla igen lite. Folk kan ju få reda på att vi har roligt i riksdagen, och det är inte så bra. Därför passar jag. Jag vet inte om Ulf Berg lyssnade så noga när jag höll mitt anförande. Men jag berättade då att jag har varit runt på arbetsförmedlingarna i Borås bland annat för att kolla ungdomsarbetslösheten. Jobbskatteavdraget går bland annat ut på att få dem som står längst från arbetsmarknaden att förändra sitt beteende. Det är det som är själva poängen. Ungdomar är då utpekade som en grupp som står långt från arbetsmarknaden. Information om jobbskatteavdraget ska alltså få dem att förändra sitt beteende. Det kändes lite tokigt för mig när jag drog det här. Det var nog inte riktigt min grej. Jag nämner en siffra nu, och jag ställer ingen fråga. Det är inte så lätt att hålla reda på alla siffror. Det finns 1 500 ungdomar i Borås som är arbetslösa. Deras ersättning finns i två olika varianter. Den lägsta ersättningen är ca 1 000 kronor i månaden. Den andra ersättningen är ungefär 2 900 kronor i månaden. Detta är vad man får när man är arbetslös och ungdom och inte med i någon a-kassa. 80 procent av de arbetslösa ungdomarna är inte med i a-kassan. Vi har 55 000 i månaden som riksdagsledamöter. Min fråga till Ulf Berg är: Hur mycket mer behöver vår skatt sänkas för att de ungdomar som har 1 000 eller 2 900 kronor i månaden ska förändra sitt beteende så att de går ut och tar ett jobb? Det är ju det som är poängen med jobbskatteavdraget.

Anf. 69 Hans Olsson (S)

Anf. 70 Ulf Berg (M)

Herr talman! Det är klart att man kan blanda in riksdagsledamöters löner i det här. Jag tror nog att många av oss vill tillbaka hit utan jobbskatteavdrag. Det är nog inte där det stora bekymret sitter. Man kan raljera och säga att ungdomar sitter hemma och bara väntar på att skatten ska sänkas så att de kan börja jobba. Jag tycker inte om det. Jag kan tala om för Hans Olsson att jag har nära anhöriga som definitivt inte sitter i soffan och väntar på ett jobbskatteavdrag hit eller dit. De vill ha ett jobb. Det får man tydligen via sänkta skatter. Hur kan vi sälja fler Volvo om vi ska ta av folk mer pengar i skatt? Det är just ett helt sagolikt resonemang som Hans Olsson för här. Det är intressant att läsa Riksrevisionens rapport, som är gjord av en opolitisk och oberoende riksrevision: Reformen har förutsättningar att vara särskilt effektiv för att öka arbetsutbudet för grupper med svag ställning på arbetsmarknaden. Ja, just det - det visar all forskning! Riksrevisionen, OECD och andra har visat att det här fungerar. Jag funderar på varför det är så svårt att ta till sig forskning på området. Ni vill ju absolut inte göra det. Det är väl ändå så, Hans Olsson, att grunden till att ni är så irriterade över Riksrevisionens rapport är den sanning som står i er motion. Det står: Skattesänkningen har visat sig vara helt ineffektiv för att skapa jobb. Säg det här och nu, Hans Olsson! Vänsterkartellen vill ta bort jobbskatteavdrag 1, jobbskatteavdrag 2, jobbskatteavdrag 3 och jobbskatteavdrag 4. Säg det här och nu, så får vi klara ut det direkt!

Anf. 71 Hans Olsson (S)

Herr talman! Poängen enligt den teoretiska mikrosimuleringen av jobbskatteavdraget är enligt er, Ulf Berg, att man med hjälp av sänkta skatter ska förändra sitt beteende. Det betyder att de som nu inte har ett jobb ska få reda på att om man börjar jobba får man ett jobbskatteavdrag. Det ska löna sig att börja jobba nu. Det är detta som är den teoretiska modellen; sedan kan du säga vad du vill. Det är detta som är grejen bakom jobbskatteavdraget. Jag ställer fortfarande min fråga. Tror du allvarligt talat verkligen att de 1 500 arbetslösa ungdomarna i Borås tar ett jobb på grund av detta? Jag håller med om att de tar vilket jobb som helst. Om man har 1 000 eller 2 900 kronor i månaden tar man naturligtvis vilket jobb som helst. Därför stämmer inte den teoretiska modellen. Det är självklart. Det är vi som har fått skattesänkningar. Jag kan tala om för dig, Ulf Berg, att om man jämför 2006 års skattetabell med 2010 års skattetabell har du och jag nu 37 000 mindre i skatt varje år tack vare skattesänkningen. Hur kan de 37 000 mindre i skatt som du och jag fått stimulera ungdomar som har 1 000 eller 2 900 kronor i månaden? Jag vet inte hur jag ska säga det här för att inte göra Berg ledsen. Jag kan ju inte säga att det är trams, men jag kan säga att jag inte är imponerad av argumenteringen.

Anf. 72 Ulf Berg (M)

Herr talman! Jag kan läsa högt ur rapporten från Riksrevisionen: Enligt Riksrevisionens simuleringar förväntas antalet arbetade timmar öka med ungefär 2,6 procent till följd av reformens fyra steg. Det är värt att notera att de positiva effekterna framför allt förväntas uppstå genom att fler personer väljer att delta i arbetskraften. Ungefär 88 000 personer förväntas gå från heltidsfrånvaro till åtminstone deltidsnärvaro. Jag tror på rapporten, för den har stöd i annan ekonomisk forskning. All ekonomisk forskning visar att skatter i regel är av ondo. Jag har sagt det i mitt inledningsanförande också; detta utnyttjar vi naturligtvis. Vi får tacka finansministern bland annat för min övervikt. Jag var med och höjde snusskatten, och jag slutade snusa. Det satte sig på lite andra ställen, men det hade i alla fall den positiva effekten. När det gäller din och min skattesänkning, Hans Olsson, är det intressant att den som tjänar 27 000 kronor och lite drygt det har precis lika stort jobbskatteavdrag som du och jag. Där går taket - runt 28 000. Det finns också en annan summa med här, nämligen att vi har höjt brytpunkten för statlig skatt. Sossarna har varit med och sett till att vi bara ska ha en viss procent som har statlig skatt. Nu blir det fler i och med att lönerna stiger. Vi har höjt brytpunkten till 32 040 kronor. Det är de som har utbildat sig och kanske har fem sex års studieskulder som får behålla mer i plånboken. Det får du och jag gratis, men värnskatten är kvar. Det kan jag ha synpunkter på. Det är därför du och jag har fått mer. Det fina i kråksången är att vi med teknik har lagt detta på låg- och medelinkomsttagare. Läs på!

Anf. 73 Marie Engström (V)

Herr talman! Ulf Berg sade i sitt anförande att vi går till angrepp på den oberoende Riksrevisionen. Nej, Ulf Berg, det gör vi inte. Däremot angriper vi er för hur ni använder siffrorna i rapporten från Riksrevisionen. Det är en helt annan sak som vi debatterar. Jag försöker uppehålla mig vid någonting som jag tycker är väldigt centralt i rapporten. Eftersom Ulf Berg läser innantill tänker jag också göra det. På s. 53 står det: Ett centralt antagande inom forskningslitteraturen kring skattereformer och deras effekter på arbetskraftsutbudet är att individer har fullständig information om reformerna. Det är en väldigt central del i den här rapporten. Jag menar att ni inte har tagit till er detta. Ni har snubblat över den texten och gått på att det står 70 000, 80 000 eller 90 000 nya jobb. När jag googlade på jobbskatteavdraget och Moderaterna i går hamnade jag på en sida som var undertecknad av Ulf Berg. Där stod det om Dalarna, precis som du själv refererade till. Du berättade förut att du har frågat RUT hur stora skattesänkningar man har fått inom respektive kommun. Men grejen med jobbskatteavdraget och det vi debatterar i dag är ju hur många jobb det har gett. Du angav en siffra där. Har RUT räknat fram den siffran? Har Ulf Berg varit ute och kontrollerat och frågat på arbetsförmedlingarna och fått fram den siffran? Hur har siffran drygt 2 000 nya jobb i Dalarna kommit fram?

Anf. 74 Ulf Berg (M)

Herr talman! Om jag åker runt till arbetsförmedlingar och frågar lite grann - vi har ju hört beskrivningar här tidigare - vill jag inte påstå att det är evidensbaserad forskning. Jag tycker att det är bättre om andra som är objektiva tittar på detta. Utanförskapet och vad som har hänt är intressant. Jag är lite förvånad över att man inte debatterar det mer. Nu ska det tydligen komma mer genomarbetade siffror om utanförskapet. Jag har fått siffror från Regeringskansliet där man jämför januari 2010 med januari 2006. Förändringen från januari 2006 till januari 2010 innebär att det är 9 916 färre i utanförskap. Det är ungefär lika många. Sedan kan vi diskutera andra månader. Det kanske är 20 000-30 000 fler, men det har ju varit en global kris som har inverkat otroligt negativt på de flesta länder. Sverige är inget undantag. Att i det läget kunna ha ett i stort sett oförändrat utanförskap ger oss en fantastisk möjlighet när konjunkturer och annat vänder. All forskning visar att det är bättre om man kan flytta människor från förtidspension och närmare arbete. Helst ska man stå till arbetsmarknadens förfogande och vara arbetssökande, och naturligtvis ska man allra helst ha arbete. Men om man är utanför har man mycket lättare att få ett arbete om man finns på Arbetsförmedlingen än om man har sjuk- eller aktivitetsersättning eller, som vi sade tidigare, förtidspension. Det är 61 000 färre om man jämför januari i år med januari 2006. Det är otroligt positivt. Det är regeringens ekonomiska politik som har resulterat i dessa siffror.

Anf. 75 Marie Engström (V)

Herr talman! Det här resonemanget blev väldigt rörigt, Ulf Berg. Jag vet bara att det finns uppgifter om att utanförskapet inte har minskat under ert regeringsinnehav, utan det är snarare tvärtom så att utanförskapet har ökat såsom ni definierade utanförskapet i den förra valrörelsen. Jag fick faktiskt ett svar från Ulf Berg. När jag frågade om alla de här nya jobben i Dalarna sade Ulf Berg att det inte var evidensbaserad forskning. Det var uppenbarligen ett antagande. Det är väl så det är med jobbskatteavdraget. Det är bättre att ni säger vad ni vill åstadkomma, det vill säga att ni vill sänka skatten mest för dem med höga inkomster, för det är ju precis det som jobbskatteavdraget har lett till. Men ni försöker att dölja det genom att prata om att det handlar om att skapa nya jobb. När jag frågar hur du får fram de här siffrorna säger du att det inte handlar om verkligheten och att det inte är evidensbaserat utan det är bara uppskattningar hela tiden. Det är precis det som rapporten från Riksrevisionen också visar. Jag tycker att det är bra att den rapporten kommer hit. Jag tycker att det är bra att vi debatterar den. Det viktigaste är att man kan läsa en rapport på rätt sätt och dra de rätta slutsatserna. Ni läser inte hela rapporten. Ni läser den inte fullständigt. Jag tycker att ni hela tiden drar felaktiga slutsatser. Det är därför jag tycker att det resonemang som Ulf Berg för haltar väldigt mycket. Hans Olssons fråga till Ulf Berg blev egentligen inte riktigt besvarad. Hur mycket ska våra skatter sänkas för att vi ska få fler ungdomar i arbete? Jag tycker att det var en väldigt bra fråga som egentligen inte besvarades i det förra replikskiftet.

Anf. 76 Ulf Berg (M)

Herr talman! Jag ska försöka att än en gång förklara vad jag sade. Jag sade att jag inte tycker att det är evidensbaserat om jag åker omkring på arbetsförmedlingar och lyssnar. Därför väljer jag att läsa källor från Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och SCB. Jag tror nämligen mer på dem än på mig själv och Hans Olsson. Vi ska vara ute och lyssna på verkligheten. Det är inte det jag diskuterar, men jag tycker att vi ska hålla oss till officiell statistik och inte till tyckande. Jag tycker faktiskt att det är precis det ni ägnar er åt. Jag försöker hålla mig till sådant som det finns stöd för. Sedan vet jag också att siffrorna kan se olika ut beroende på vilken månad 2010 man jämför med. Februaris siffror kan se annorlunda ut, och det kan svänga en hel del. Jag är fullständigt medveten om det. Det jag vänder mig speciellt emot är när Marie Engström beskyller oss för att bara tänka på de rika. Nu börjar jag kanske förstå varför vänsterkartellen inte tycker om jobbskatteavdraget. Ni har förmodligen över huvud taget inte förstått hur det fungerar. Det är låg- och medelinkomsttagarna som får detta tack vare jobbskatteavdraget. I praktiken betalar man mindre kommunal- och landstingsskatt. Varje krona av den minskade skatten får kommuner och landsting från staten. Tjänar man under 28 000 betalar man inte statlig skatt, och i dag handlar det om 32 040 kronor. Skulle vi vilja gynna höginkomsttagarna skulle vi ta bort värnskatten. Den är kvar. Jag tycker att den ska bort eftersom den, som alla andra skatter, är skadlig. Det är viktigt att påpeka vad statsministern brukar säga, nämligen att varje krona som vi sänker skatten med har använts till något, och därför måste det här gå hand i hand. Om fler jobbar kan vi ha lägre skatter och ändå få en bättre välfärd.

Helena Leander (Mp)

Anf. 77 Helena Leander (Mp)

Herr talman! Till att börja med vill jag tacka Ulf Berg för att han försöker vara lite konstruktiv, tar sitt ansvar och tipsar sina väljare om att gå hem och kolla i sina deklarationer. Här visar vi hur vi genom vår gärning här i riksdagens talarstol kan sprida information om jobbskatteavdraget. Jag tycker att Ulf Berg fånar till det lite när han försöker låtsas att vi vill hemlighålla den här rapporten och hemlighålla jobbskatteavdraget, för det är tvärtom. Ju fler som känner till det, desto bättre. Jag var hos PRO och pratade väldigt mycket jobbskatteavdrag. Jag upplevde inte att det var regeringen som vann på det. Det kan jag säga så här på rak arm. Om man har 100 miljarder kronor och vill använda dem för att fler människor ska få jobb kan man göra på väldigt många olika sätt. Det vore väldigt märkligt om inte en enda kotte skulle få jobb om man införde ett jobbskatteavdrag. Men det innebär inte nödvändigtvis att det är det bästa sättet. Man måste också kunna fundera på sådana saker som att i stället använda pengarna för att sänka skatten för småföretagen, investera i klimatsmart infrastruktur som rustar oss för framtiden eller satsa på utbildning som gör oss mer konkurrenskraftiga. Det finns många olika ändamål som kan bidra till att människor får jobb, och det är inte säkert att just det här är det bästa. Även om man nu har funderat och kommit fram till att jobbskatteavdraget är det absolut bästa måste man också fundera på om det är smart att utforma det så som regeringen har gjort, där man får ett högre jobbskatteavdrag om man tjänar mycket jämfört med om man tjänar lite. Vi här i riksdagen får betydligt högre än de som är i en valsituation, för vilka det kanske inte lönar sig så mycket att jobba om de får en låg lön. I USA, för att återgå till detta land som en förebild som jag pratade om i inledningsanförandet, har man ett jobbskatteavdrag som trappas av med högre inkomst så att det riktas framför allt till människor med låga inkomster. Då träffar man de människor för vilka det kan vara ett reellt problem att det inte lönar sig att arbeta. Men här i Sverige har man gjort tvärtom. Varför?

Anf. 78 Ulf Berg (M)

Herr talman! Det är möjligt att man skulle kunna göra så, om man har skattenivåer som USA. De har väl ändå något lägre skattenivåer än vad vi har i Sverige. Det är ett enkelt svar på den frågan. Man kan välja jobbskatteavdraget - jag hävdar bestämt att jag stöder forskningen - för att minska olika kilar som uppstår. Förr kunde en del människor förlora pengar på att ta ett jobb på grund av att man får utgifter när man börjar jobba. Det kunde vara så att man hade bättre ekonomi om man var hemma än om man tog ett jobb med relativt låg lön. Då är det ett systemfel. Om man går till ett jobb ska man naturligtvis få så mycket pengar att det är bättre att jobba än att leva på olika omställningssystem, exempelvis a-kassan. Det är naturligtvis otroligt viktigt att hela tiden fortsätta detta jobb. Jag skulle vilja fråga Miljöpartiet om man ställer upp på det som står i motionen. Den reservation som ni står bakom innebär delvis bifall till Socialdemokraternas motion, och jag gör den tolkningen att ni ställer er bakom hela motionen i frågan. Kan ni tänka er att föra en skattesänkningspolitik som är helt ineffektiv för att skapa nya jobb?

Helena Leander (Mp)

Anf. 79 Helena Leander (Mp)

Herr talman! Det korta svaret är att jag står bakom reservationen och ingenting annat. Det kan finnas formuleringar i motionen som är bra och sådana som jag personligen inte skulle ha skrivit, men det är det mindre intressanta. Givetvis vill vi ha en skattepolitik som är effektiv. Min bild är att det inte är effektivt att utforma jobbskatteavdraget så som ni har gjort. Ulf Berg talar om att det inte ska vara så att man förlorar på att ta ett arbete. Det är självklart. Det är därför man i USA har ett jobbskatteavdrag för just dem som får väldigt låga inkomster när de arbetar. Men det är inget som helst skäl för att du och jag ska ha ett så högt jobbskatteavdrag, eller något jobbskatteavdrag över huvud taget. Det lönar sig alldeles utmärkt för oss att arbeta. Sedan är det väl så, som Ulf Berg sade, att vi nog skulle stå här och knacka på dörren och vilja bli omvalda även om vi hade lägre lön. Så fick jag det sagt också. Om man nu vill ha en effektiv skattesänkarpolitik - eller kanske rent av en effektiv skattepolitik; det kan finnas olika ingångar i det - tror jag att man borde försöka inrikta jobbskatteavdraget mer på dem som behöver det och mindre på dem som inte behöver det. Slutligen vill jag säga, när Ulf Berg talade vackert om vikten av revisorer och valberedare i föreningslivet, att det är jättebra att vi har Riksrevisionen som gör en sådan här granskning. Man kanske skulle ha någon valberedning. Jag kan bara säga att om jag satt i valberedningen till rikets styrelse skulle jag inte föreslå omval.

Anf. 80 Ulf Berg (M)

Herr talman! Ja, det är just det vi diskuterar. En vacker dag får vi det svaret också. Om man nu skulle utveckla detta med marginalskatter lite grann är det så att vi har en ganska rejäl marginalskatt på höga inkomster i och med både värnskatt och annat. Men det som blir extra intressant är om man tittar även på den andra sidan. Exempelvis vi som tjänar jättebra - det gör vi; det är ingen tvekan om det - får ingen del av pensionsinbetalningarna efter 34 000 i månaden. Allt annat är rak skatt. Vi vet att vi har tak i sjukförsäkringen och andra försäkringar. Vi betalar lika mycket hela tiden. Börjar man väga in även det har vi väldigt höga marginalskatter. Men de är dolda, för annars tror jag att protesterna skulle vara ännu högre än vad de är nu. Det som är intressant - nu gör jag en egen tolkning - är att Miljöpartiet inte alls är intresserat av jobbskatteavdrag. Jag tycker att denna debatt har visat att vänsterkartellen är ganska enig om att jobbskatteavdraget ska avskaffas vid en förlust för alliansregeringen. Man kan nog sammanfatta allting i deras inställning med att skattesänkning har visat sig vara helt ineffektiv för att skapa nya jobb. Jag hävdar att all statistik visar motsatsen. Jag tycker också att det är lite oförskämt mot den ensamstående mamman som jobbar på Ica eller Konsum, som nu har fått jobb tack vare RUT eller som jobbar inom vården hemma i kommunen, att hon måste gå hem och tala om att hon ska betala en hel månadslön till i skatt. Jag är inte så säker på att det är riktigt bra. Vi kan nog klara av det jag och du, Helena, men jag är tveksam om undersköterskan gör det.

Anf. 81 Karin Nilsson (C)

Herr talman! Lyssnar man på debatten här fram och tillbaka kan man undra var de olika debattörerna egentligen står. Marie Engström läste innantill ur Riksrevisionens rapport, som konstaterade att en skattereform inte får genomslag om man inte tydligt informerar om dess syfte och hur den fungerar. Ja, det är just det vi pratar om. Och i och med att det är det vi pratar om instämmer jag i Riksrevisionens konstaterande att denna information behövs. Som ni hör av debatten har Riksrevisionen genom sin granskning av jobbskatteavdraget lyckats reta upp oppositionens företrädare rätt rejält. Granskningen har haft till uppgift att belysa om jobbskattereformen är effektiv för sitt syfte att öka arbetsutbudet på lång sikt och då särskilt för grupper med svag ställning på arbetsmarknaden. Här har granskningen bekräftat att reformen har dessa förutsättningar. Riksrevisionen har också bedömt reformens beräkningsunderlag och ansett att det är transparent och av god kvalitet. Herr talman! Det är naturligtvis inte lätt för vänsterkartellen att stillatigande ta emot en rapport som bekräftar och gör tummen upp för Alliansens skattepolitik i en fråga som oppositionens politiker hela tiden har kritiserat. "Surt sa räven" är kanske ett uttryck som kan användas i sammanhanget. Enligt Riksrevisionens simulerade beräkningar förväntas antalet arbetade timmar öka med ungefär 2,6 procent till följd av jobbreformens fyra steg. Att inte allt skett omgående kan till stor del handla om att vi har befunnit oss i en besvärlig lågkonjunktur. Men här finns också förutsättningar för att saker och ting kan förändras. Man skriver i rapporten att man på sikt kan förvänta sig att åtgärden ska få 88 000 personer att gå från heltidsfrånvaro till åtminstone deltidsnärvaro på arbetsmarknaden. Då handlar det givetvis om att jobben måste komma till i större omfattning. Och vi hoppas att mycket kommer att hända nu när vi ser en vändning för konjunkturen. Reformen har förutsättningar att vara särskilt effektiv för att öka arbetsutbudet för grupper med svag ställning på arbetsmarknaden. För att reformen ska få maximalt genomslag är det viktigt att de individer som förväntas förändra sitt beteende förstår hur reformen är tänkt att fungera. Det är just exakt det som Marie Engström läste innantill. Därför noterar Riksrevisionens styrelse att det behövs ökad information för att säkerställa att reformen får ett så stort genomslag som möjligt. Informationen bör särskilt riktas till de grupper som har den lägsta kännedomen om jobbskatteavdraget och den största potentialen för beteendeförändringar. Herr talman! Eftersom oppositionen har gjort allt för att övertyga omgivningen om att jobbskattereformen bara gynnar de rika är de naturligtvis rädda för att folk med låga inkomster och medelinkomster ska upptäcka att deras argument är vilseledande. För alla inkomsttagare med låga löner upp till 24 000 i månaden ger jobbskatteavdraget en månadslön extra per år eller mer. Procentuellt, i förhållande till lönerna, är det i de lägre inkomstgrupperna som avdraget blir mest påtagligt. Har du till exempel en låg lön på 7 500 i månaden får du ett jobbskatteavdrag på över 700 kronor i månaden. Herr talman! De rödgröna vänsterpartierna talar om jobbskatteavdraget som ett bidrag medan till exempel skatteavdraget för fackföreningsavgiften var ett avdrag. Jag betraktar lönen i första hand som löntagarens ersättning för genomfört arbete, och jag vill inte som Hans Olsson omyndigförklara löntagarna och tro att det alltid är staten som är bäst på att ta hand om löntagarnas löner och påstå att regeringen vräker ut 70 miljarder. Det är pengar man inte tar in, utan man anser att löntagarna är bättre på att förvalta och ha eget inflytande över dem. Om löntagare får behålla mer av sin lön ser jag det alltså inte som ett bidrag, men den del som löntagaren delar med sig av i form av skatter bidrar till samhällsnyttan, och det kanske kan betraktas som bidrag som fördelas till andra verksamheter och andra som behöver del av pengarna. Jag förvånas av att den här diskussionen har uppstått. Vi har i Sverige ett progressivt skattesystem som innebär att den som tjänar mycket betalar mer i skatt, och då inte bara mer räknat i kronor och ören utan också procentuellt mer utifrån en stigande skatteskala. Jobbskatteavdraget gör faktiskt denna skatteskala ännu brantare eftersom de med de lägsta inkomsterna får den procentuellt största sänkningen av skatten och får behålla mer av sin lön. När nu Riksrevisionen föreslog en informationsinsats särskilt riktad till denna grupp, vilket också bekräftats leder till fler arbetade timmar, säger oppositionen nej. Vad vill man då uppnå med detta nej? Vill man inte bli avslöjad i sitt påstående att jobbskatteavdraget bara är till för de rika, eller finner man ett egenvärde i höga skatter, större arbetslöshet eller fler i bidragsberoende? Herr talman! Jag ser gärna att det förmedlas information till dem som har mest nytta av den för att reformen ska få genomslag. Jag yrkar å det bestämdaste avslag på den här motionen.

Anf. 82 Marie Engström (V)

Herr talman! Jag begärde replik när Karin Nilsson kommenterade det jag hade sagt i mitt inlägg. Hon sade att rapporten hade retat upp oppositionen. Nej, det är ingen rapport som har retat upp mig, utan det är er tolkning av rapporten. Det sade jag till Ulf Berg också. Det är tolkningen som har retat upp mig, inte rapporten i sig. Jag tycker att det är bra att den har lyfts fram, och det är bra att vi debatterar detta i kammaren. Jag tycker också att det är viktigt att detta kommer till protokollet. Det är bra att vi har en riksrevision som gör uppföljningar och kontroller. Sedan behöver vi inte vara överens om alla slutsatser, men det är en helt annan fråga. Jag tycker att det är bra att Skatteverket har i uppdrag att ge information om skatter och sådant som har med skatter att göra. Det är deras uppdrag. Men såsom ni har tolkat detta ska man ha ett specialuppdrag just när det gäller jobbskatteavdraget, och det gäller inte bara Skatteverket utan även andra myndigheter. Då börjar det gränsa till något annat. Om vi lever i den bästa av världar och säger att 100 procent av befolkningen, både de som arbetar och de som är arbetslösa, de som är unga och så vidare, känner till jobbskatteavdraget och vi under de omständigheterna får 70 000 eller 75 000 nya jobb, skulle ett jobb kosta ungefär 1 miljon, precis som Magnus Henriksen sade i veckan. Är inte det ett väldigt högt pris för att skapa jobb?

Anf. 83 Karin Nilsson (C)

Herr talman! Det var ju bra att det inte var rapporten i sig som hade retat upp Marie Engström, men när det gäller tolkningen av rapporten kan jag inte se det på annat sätt än att om man rekommenderar en informationsinsats för att få effekt av hela jobbskatteavdragsreformen är det faktiskt dags att göra en sådan informationsinsats. Sedan säger Marie Engström att det kostar pengar. Det beror på hur man betraktar dessa pengar. Som jag förstår det betraktar vänsterkartellen hela tiden dessa pengar som statens pengar i en skattepott som ska vara oföränderlig i all framtid eller helst plussas på med mer pengar som man kan hämta in från invånarna och löntagarna. Så betraktar inte jag detta. Om folk kan få mer inflytande över sin lön och känna en stimulans att jobba genom att man får detta inflytande kan man inte bara tala om att det kostar pengar. När fler kommer i arbete bidrar de ju också till skattesystemet. Man plockar inte samma människor på ständig skatt, utan man tar ut skatt av fler människor som har kommit i arbete. På sikt är givetvis också tanken att detta ska bidra till välfärdssystemet och bidra med friska skatteintäkter från fler som har kommit i arbete.

Anf. 84 Marie Engström (V)

Herr talman! Om man har uppfattningen att vi ska använda våra skattepengar på bästa sätt ger det en bättre utdelning att stoppa in pengarna i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, till exempel utbildning, eller att ge ökade statsbidrag till kommunsektorn för att direkt ge nya jobb. Det finns många hål att stoppa i och många åtgärder att ta till för att skapa mer sysselsättning, framför allt inom sektorer som vi vet är eftersatta och där vi vill ha fler människor i arbete. Det finns mycket man kan göra även för att få småföretag att växa och anställa. I mitt anförande tog jag upp Anders Borgs uttalande om att kvinnorna tjänar på regeringens budgetar. Delar Karin Nilsson den uppfattningen trots att vi har statistik som visar att det i första hand är höginkomsttagare och män som har fått den bästa ekonomiska utdelningen av regeringens skattepolitik och av den samlade ekonomiska politiken? Vad grundar hon det i så fall på?

Anf. 85 Karin Nilsson (C)

Herr talman! Jag vänder mig mot att Marie Engström använder uttrycket att använda "våra skattemedel" på bästa sätt. Jag anser inte att den lön som löntagarna delar med sig av i form av skatt alltid ska betraktas som våra skattemedel som ska användas på bästa sätt. Det är hela tiden en balansgång mellan vad som är vårt och vad som är löntagarens egna pengar. Många åtgärder för att stimulera till fler arbetstillfällen, till företagande och vilja att anställa och sådant görs parallellt med denna reform. Jag känner inte att denna reform på något sätt har trängt undan andra åtgärder för att stimulera till nyföretagande, nyskapande, nya arbetstillfällen och vilja att arbeta och anställa. Det vidtas massor med åtgärder både för att stimulera arbetsgivare och för att stimulera till arbete och arbetsdeltagande. När det gäller kvinnorna vet jag inte om det skulle vara bättre om man tar bort RUT-avdraget, som är en del, eller om man fortsätter att förbjuda privata entreprenörer inom vården. Det har i den tidigare regeringens ramverk när det gäller skatter och lagar och regler funnits väldigt många saker som har stoppat kvinnors deltagande i företagande och möjligheten att utveckla sina kreativa förmågor. Det finns massor med nya friska infallsvinklar i alliansregeringens förslag som kommer att göra skillnad för kvinnors löner och deras deltagande på arbetsmarknaden.

Anf. 86 Hans Olsson (S)

Herr talman! Karin Nilsson! Låt oss tänka oss att det här så kallade jobbskatteavdraget inte fungerar. Man tänker att lösningen på allting är sänkta skatter, och med sänkta skatter kommer jobben. Det är hela tiden lösningen. Men så småningom visar det sig kanske att vi har det här jobbskatteavdraget och att det inte funkar. Jag förväntar mig inte att Karin Nilsson eller någon annan ska säga: Förlåt, snälla socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister! Vi har haft fel hela tiden. Men ni måste nog skruva ned tonläget, för det här kommer inte att fungera. Fler och fler av forskarna säger också det. Vi kollade det här med skatterna hemma. En mig närstående person tjänar ungefär 22 000 kronor i månaden. Jag tjänar ungefär 55 000 i månaden. Vi kollade då hur skatterna var 2006 och hur skatterna är nu, 2010. Den mig närstående personen betalar nu 17 000 mindre i skatt än hon gjorde 2006. Hon är inte speciellt mycket lyckligare. För hennes del tror jag inte att det är skatten som är lyckan. Jag gick också in och tittade på hur mycket mindre jag betalar i skatt. Jag betalar 37 000 mindre i skatt. Jag som tjänar mycket mer betalar alltså 20 000 mindre i skatt. Hur ska det stimulera de arbetslösa ungdomarna i Borås, som lever på 1 000 kronor och 2 900 kronor i månaden, så att de går ut och tar ett jobb, som jobbskatteavdraget syftar till?

Anf. 87 Karin Nilsson (C)

Herr talman! Det vore väldigt intressant om samme Hans Olsson kunde göra en beräkning av hur mycket den honom närstående personen betalar i skatt och av hur mycket Hans Olsson själv betalar i skatt. Det finns en progressivitet i skatteskalan som gör att de som tjänar mest betalar mest, också procentuellt, inte bara i kronor och ören. Och som det här systemet är uppbyggt ger det mest tillbaka procentuellt för dem som tjänar minst. De här systemen möter varandra. Att Hans Olsson har fått en lägre skatt beror i det här sammanhanget inte bara på jobbskatteavdraget, utan brytningspunkten finns också med i det hela. Vi har nämligen väldigt många medelinkomsttagare som har drabbats av statlig skatt, eftersom nivån har legat kvar år efter år. Sjuksköterskor, poliser och lärare - jag kan inte betrakta dem som höginkomsttagare, och det tror jag inte heller att Hans Olsson kan göra - har kommit in i det skedet att de har fått betala statlig skatt. Ligger den ribban hela tiden kvar och lönerna klättrar uppåt omfattas snart hela svenska folket av statlig skatt, och det var kanske inte tanken med den progressivitet som den statliga skatten är till för att skapa i systemet. Varför inte hellre plocka fram vad den ena respektive den andra betalar i skatt i dag? Hur mycket plockar vi av löntagarna i skatter?

Anf. 88 Hans Olsson (S)

Herr talman! Det är kanske så krångligt för gemene man med jobbskatteavdraget att man måste sätta in informationsåtgärder. Men nu ska gemene man också hålla reda på den här skattesänkningen. Den ena har fått 37 000 i skattesänkning. Den andra har bara fått 17 000. Men de 20 000 extra i skattesänkning som den ena har fått ska egentligen inte räknas in i skattesänkningen, för det ska inte förändra någons beteende eller något sådant. Det är skattesänkning som skattesänkning. Jag tycker att det är fruktansvärt orättvist att man sänker skatten så mycket för oss som tjänar så bra för att man ska få ungdomar i Borås som har 1 000 kronor och 2 900 kronor i månaden att gå ut och ta ett jobb. Det är det som jobbskatteavdraget handlar om, att få dem att förändra sitt beteende. Sedan är det här inte någon speciellt imponerande argumentering eller något speciellt nytt. Nu kan inte Karin Nilsson lastas för det, men av en händelse råkar jag ha väldigt många valaffischer som har figurerat genom åren. Det är många gånger Moderaternas. Hela tiden, från 1921 ända fram till nu, har lösningen på allting för borgerligheten varit att man ska sänka skatterna. Sänker vi inte skatterna går jobben förlorade. Så har det ju inte varit. Ända sedan de första affischerna från 1921, som vi har här, om att man ska sänka skatterna för att jobben annars går åt pipan har jobben blivit fler. Sverige har blivit bättre, bland annat tack vare en socialdemokratisk regering som har sett till att folk har betalat efter bärkraft.

Anf. 89 Karin Nilsson (C)

Herr talman! Jag kan nog hålla med om att det kan vara krångligt att förklara skatter. Vi har skatter inbakade i väldigt många olika delar i systemet. Vi har skatter som ligger på företagarna, som också har med lönen att göra. Vi har löneskatten, och vi har nu ett avdrag på skatten. Bakom den statliga skatten finns det inte exakt samma argument när det gäller att stimulera till arbete. Den stimulerar snarare till studier. Vi har många med högre studier bakom sig och som har stora studieskulder. De var i det skiktet där man började drabbas av den statliga skatten. De har, för att uppnå den lön de har, fått en hel del skulder att ta hand om. Det finns skäl att de också får ett utrymme att klara av dem. Nu kan jag inte säga att Hans Olsson eller jag har de här stora studieskulderna. Vi har den här lönen ändå, just för att vi har hamnat i riksdagen. Men det finns väldigt många i den här gruppen som har studieskulder. Vi har kvar den statliga skatten i vår skattetabell. Jag kan inte hålla med om att det handlar om att sänka skatten i alla sammanhang för att uppnå en större välfärd. Det är ingenting som vi har hållit på att argumentera för i alla tider. Men att sänka skatten för dem som har de lägsta lönerna och att förbättra villkoren för dem som har det sämst ställt i samhället är en fråga som vi har drivit i alla tider och tänker fortsätta att driva. Jag tycker att jobbskatteavdraget är ett led i att sänka skatten för dem med de sämsta och lägsta lönerna.

Agneta Berliner (Fp)

Anf. 90 Agneta Berliner (Fp)

Herr talman! Jag vill yrka bifall till förslaget i skatteutskottets betänkande SkU38 och avslag på reservationen. Jag måste börja med att vända mig mot att Hans Olsson gång på gång tar upp att jobbskatteavdraget är det enda som är gjort från Alliansen när det gäller jobb och tillväxt. Jobbskatteavdraget är en jätteviktig del av Alliansens politik. Men jag vet inte riktigt var Hans Olsson har varit de senaste åren, för vi har gjort gigantiska satsningar på till exempel infrastruktur. Vi har satsat på utbildningsväsendet, inte bara pengar. Det har vi gjort när det gäller lärarlyft. Men vi håller också på att reformera hela gymnasieskolan. Vi har infört lärlingsutbildningar, till exempel. När det gäller företagen har vi sänkt arbetsgivaravgifter och sänkt bolagsskatten. Vi har också satsat miljarder på att hjälpa kommuner och landsting i de här tuffa ekonomiska tiderna. Just i dag diskuterar vi granskningen av jobbskatteavdraget. Men om man för in andra element i debatten måste man liksom hyfsa den lite grann, tycker jag. Hans Olsson talade mycket om ungdomsarbetslösheten. Det är ett område som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag tycker att det är bekymmersamt. Det har det varit i flera decennier. Så länge har Sverige tyvärr legat i topp där. Jag skulle vilja hälsa Hans välkommen till Västerås, min hemstad, för där har vi en väldigt bra modell. Där jobbar Arbetsförmedlingen, staden, Mälardalens högskola och ett antal arbetsgivare tillsammans just för att väldigt konkret och handfast hjälpa ungdomar att komma in i arbetslivet. Men nu debatterar vi Riksrevisionens granskning av Alliansens jobbskatteavdrag. Det som flera stycken har nämnt i debatten tycker jag är värt att poängtera. Det är att Riksrevisionen är en viktig del av vår kontrollmakt. De tre riksrevisorer som finns där bestämmer själva vad som ska granskas och hur granskningen går till, också vilka slutsatser som de vill dra av granskningarna. Deras oberoende ställning är som vi vet skyddad i grundlagen. Jag uppfattar det så efter ett tag, och jag hoppas att det är så, att alla i skatteutskottet har ett gott förtroende för Riksrevisionen. Jag uppfattade mot slutet att det var så i alla fall. Jag vill poängtera att det har jag, Folkpartiet och Alliansen. Det är en viktig utgångspunkt när vi diskuterar den granskning som de har gjort. De har kommit fram till att jobbskatteavdraget har en potential på lång sikt att öka arbetsutbudet. De ser också att det har förutsättningar att vara särskilt effektivt för att öka arbetsutbudet för de grupper som har en svag ställning på arbetsmarknaden. Vi vet - det har varit uppe vid flera tillfällen i debatten - att det inte bara är Riksrevisionen som de senaste åren har uttalat sig positivt om jobbskatteavdraget. Jag vill ta upp några stycken. Finanspolitiska rådet har lyft fram att det finns forskningsstöd för att jobbskatteavdraget ökar sysselsättningen på sikt. Någon gång i februari eller mars i år sade man: Att sysselsättningen minskat i lågkonjunktur säger inget om jobbskatteavdragets effektivitet. Det tycker jag är viktigt att ha med sig. Det är lätt för oppositionen att lite slarvigt säga att det inte har kommit så många nya jobb än. Nej, vi har haft en oerhört tuff lågkonjunktur. Finanspolitiska rådet säger också att jobbskatteavdraget är motiverat utifrån regeringens mål att öka sysselsättningen. Det finns flera mer oberoende instanser. Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering har sagt att jobbskatteavdraget stimulerar arbetskraftsutbudet och minskar arbetslösheten. Konjunkturinstitutet har gjort bedömningar att jobbskatteavdraget har positiva arbetsutbudseffekter på lång sikt. Så långt tycker jag att det är ganska väldokumenterat och att allt är väl. Men sedan har också Riksrevisionen, som vi har hört i diskussionen här i dag, konstaterat att allmänheten har för dålig kännedom om jobbskatteavdraget. Kännedomen är tyvärr sämst i de grupper som har svagast ställning på arbetsmarknaden. Det är därför risken finns att reformen inte får fullt genomslag. Sedan kommer slutsatsen från Riksrevisionen att det nu behövs ökad information, särskilt till de grupper som har lägst kännedom. Jag har verkligen tittat noga på reservationen. Det är alltid svårt att tolka vad andra skriver, men vad jag förstår av oppositionens reservation - jag pratar om den officiella reservationen - uttalar ni er egentligen inte mot resultatet av granskningen. I reservationen, som jag ser det, reagerar ni mot tanken att Skatteverket skulle, som ni skriver, bedriva något slags kampanj om jobbskatteavdragets förträfflighet. Jag ser inte att ni reserverar er mot något annat egentligen. Vad det gäller att bedriva något slags kampanj är det inte det som Riksrevisionen rekommenderar. Jag tycker att ni är ganska hårda i er kritik och hur ni formulerar er. Riksrevisionen rekommenderar bara att regeringen ska ge Skatteverket ett särskilt uppdrag att informera allmänheten, eftersom man inte har varit tydlig. Allmänheten har inte tillräcklig kännedom. Så långt var det reservationen. Jag tycker att hela den här debatten handlar om att vänsterkartellen inte gillar jobbskatteavdraget eller vad Riksrevisionen kommer fram till. Det är en helt annan fråga. Vi känner där att vi har rätt. Ni känner att vi har haft fel, antar jag. Det har säkert en ideologisk botten. Däremot tror jag att många av de sjuksköterskor, metallarbetare, busschaufförer och lärare som har fått sänkt skatt är betydligt mer nöjda än vad ni är. Fru talman! Jag anser att Alliansens jobbskatteavdrag gör det tydligt att det lönar sig bättre att arbeta och att arbeta mer. Det behöver Sverige. Tidigare har det lönat sig väldigt dåligt att arbeta här. Skillnaden mellan den totala kostnad som arbetsgivare har för arbetskraft och den lön man som arbetstagare får ut har varit bland de största i världen. Det är bra att vi ändrar på det. Med de fyra jobbskatteavdragen har nästan alla som arbetar heltid fått skatteminskningar på mer än 1 000 kronor i månaden - mer än 1 000 kronor i månaden cash. För en metallarbetare gör det drygt 1 600 kronor varje månad. Ett vårdbiträde får ut över 16 000 mer om året. Det gör skillnad när räkningarna ska betalas. Karin Nilsson har varit inne lite på något som jag tycker är viktigt. Det är vems pengar det egentligen är som vi pratar om. Jag ser det som att jobbskatteavdraget gör att de som arbetar får förfoganderätt över en större del av sina inkomster. Det gör att människor i Sverige får större möjlighet att fatta egna beslut. Jag ser den sänkta inkomstskatten som en liberal frihetspolitik. Det tror jag att jag har sagt tidigare här i kammaren. Det är självklart att vi ska betala skatt till den gemensamma välfärden, men vi ska inte ha så höga inkomstskatter att det nästan är omöjligt att få pengar över. Helena Leander sade: om staten nu har 100 miljarder. Det är väl inget självklart. Det är inte så att alla pengar som tjänas ihop i det här landet och all tillväxt som är per automatik ska ramla in och bli statens pengar. Det är folkets pengar. Jag funderar lite på ungdomsarbetslösheten. Jag vet inte om jag ska ta en liten sväng till med det. Jag funderar på vad Hans Olsson sade. När man tittar internationellt brukar man säga att det är tre områden som man behöver jobba med när man vill ta bort ungdomsarbetslösheten eller i alla fall sänka den rejält. Det ena är att ha bra gymnasieutbildningar, bland annat lärlingsutbildningar som vi håller på att genomföra nu i Alliansen. Det andra är en flexibel arbetsrätt. Alliansen har sagt att vi inte ska röra arbetsrätten. Där har jag personligen en annan åsikt, men det är den linje som Alliansen har. Det tredje som man brukar prata om är att man vill ha ett större spann i lönesättningen, det vill säga lägre ingångslöner. Av de tre, lägre ingångslöner, flexibel arbetsrätt och lärlingsutbildningar, undrar jag vilken som Hans Olsson tycker är viktigast. Det är givetvis inte så att jobbskatteavdraget allena gör att ungdomar automatiskt får jobb. Så enkelt är det inte. Fru talman! Jag tänkte jag skulle försöka avsluta. Det blir en debatt om lite allt möjligt. Jag får väl helt enkelt summera och gå tillbaka till vad vi egentligen diskuterar. Enligt Riksrevisionen förväntas de mest positiva effekterna av jobbskatteavdraget framför allt uppstå genom att fler personer kan arbeta och delta i arbetskraften. Granskningen visar också att de förväntade effekterna kan bli störst bland grupperna unga, äldre och utrikes födda. Men för att få det förväntade utfallet måste folk ha kännedom om jobbskatteavdraget. Jag anser att vi måste ta till oss det som Riksrevisionen kommer fram till, att det är för få människor som känner till jobbskatteavdraget. Det behöver därför informeras mer om det.

Anf. 91 Hans Olsson (S)

Fru talman! Agneta Berliner vänder sig emot att vi bara pratar jobbskatteavdraget, för man har ju gjort många andra saker också när det gäller näringspolitik, utbildning och så vidare. Det är klart att livet inte bara består av jobbskatteavdraget. Men vårt liv här i riksdagen är ibland så att det bara består av vissa saker. I dag består det bara av jobbskatteavdraget, för det är det vi debatterar. Någon annan gång debatterar vi något annat, och då pratar vi om det. Men naturligtvis finns det andra saker än jobbskatteavdraget när det gäller skattesänkningar. Varför tycker vi då att det är viktigt att ta den här debatten? Precis som Agneta Berliner sade pågår det naturligtvis jättemycket arbete ute på arbetsförmedlingarna, och jag blir liksom Agneta Berliner blir imponerad av Arbetsförmedlingen i Västerås imponerad av Arbetsförmedlingen i Borås när jag åker dit och tittar. Det finns så många olika projekt för att få ungdomar att komma i arbete. Många av dem är ju sköra som människor och inte speciellt rustade. Det var bland annat därför jag tog det exemplet: När man hör om de fantastiska insatser som görs och ser hur gärna ungdomar vill ha ett arbete kändes det och känns lite förmätet - nu säger jag det lite snällt - att tro att man genom att sänka skatterna för oss som har det bra ska ge ungdomar som lever på 1 000 kronor i månaden en kick. Det är ju så den teoretiska modellen är.

Agneta Berliner (Fp)

Anf. 92 Agneta Berliner (Fp)

Fru talman! Jag uppfattade inte riktigt om det fanns en fråga där. Det var väl mer en repetition av Hans Olssons anförande. Jag förstår mycket väl att det är den här granskningen som vi diskuterar i dag. Det jag vände mig emot, Hans Olsson, var att du vid flera tillfällen framförde att detta var det enda som gjordes. Det var därför jag räknade upp alla de andra fina sakerna som Alliansen gör bland annat för att få ned ungdomsarbetslösheten. Det finns ett samband. Om man genom ett antal åtgärder, bland annat jobbskatteavdraget, gör så att människor har möjlighet att tjäna mer pengar och att det blir en skillnad mellan att arbeta och inte göra det, då använder folk dessa pengar till någonting. En del av pengarna sparas, och det tycker jag är jättebra, för jag tycker att det är under all kritik att så många människor i Sverige egentligen inte har några sparade pengar alls. Det har varit en fruktansvärd politik under många år under socialdemokratiskt styre där det inte har getts möjlighet till att spara. Mycket av de här pengarna används till konsumtion, och genom att konsumera de pengar som man inte behöver betala in till staten sätter man snurr på hjulen. Det sätter till exempel en otrolig fart på handeln; jag tror att det var Ulf Berg som var inne på det. Går handeln och andra företag bra har de möjlighet att anställa.