Sjöfylleri m.m.
Betänkande 1990/91:LU35
Lagutskottets betänkande
1990/91:LU35
Sjöfylleri m.m.
Innehåll
1990/91 LU35
Sammanfattning
I betänkandet behandlas förslag från regeringen (prop. 1990/91:128) om ändring av sjölagens bestämmelser om onykterhet till sjöss och om en ny straffsanktionerad bestämmelse om störande sjötrafik.
Sjölagens onykterhetsbrott delas enligt förslaget in i två grader som kallas sjöfylleri och grovt sjöfylleri. Straffskalan för sjöfylleri föreslås vara böter eller fängelse i högst sex månader och för grovt sjöfylleri fängelse i högst ett år. Den föreslagna bestämmelsen i sjölagen om störande sjötrafik innebär att man vid sjöfärder är skyldig att anpassa färdväg, hastighet och färdsätt i övrigt så att inte omgivningen störs i onödan. Straffet för överträdelse av bestämmelsen föreslås vara penningböter.
I samband med förslagen i propositionen behandlar utskottet dels fem med anledning av propositionen väckta motioner, dels sju motioner som väckts under den allmänna motionstiden 1990/91.
Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och avstyrker samtliga motionsyrkanden.
Till betänkandet har fogats sju reservationer och två särskilda yttranden.
Propositionen
I proposition 1990/91:128 föreslår regeringen (justitiedepartementet) efter hörande av lagrådet att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till 1.lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1), 2.lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.
Lagförslagen återfinns i bilaga till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:128
1990/91:L19 av Sören Norrby (fp) vari hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det fortsatta utredningsarbetet bl.a. skall inriktas på förslag om promilleregler,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om informationsinsatser.
1990/91:L20 av Martin Olsson (c) vari hemställs att riksdagen vid behandlingen av proposition 1990/91:128 fastslår att normalpåföljd för grovt sjöfylleri skall vara fängelse.
1990/91:L21 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om promilleregler för sjöfarande.
1990/91:L22 av Elisabet Franzén (mp) vari hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skyndsam utredning och lagförslag i avsikt att senast till nästa sommar ha infört promilleregler till sjöss,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att sjöfylleri och annan vårdslöshet till sjöss skall kunna leda till att körkort för bil dras in om motsvarande förseelse vid vägkörning skulle ha medfört detta,
3. att ovarsam sjötrafik, som kan störa växt- och djurliv även utanför områden som formellt förklarats som skyddsvärda, skall vara straffbelagd.
1990/91:L23 av Göran Ericsson (m) vari hemställs att riksdagen beslutar om nedanstående ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
325 §
Är den som framför fartyg eller eljest på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel, att det måste antagas att han inte på ett betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger honom, döms han till böter eller fängelse i högst ett år.
Är den som framför fartyg eller eljest på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel, att det måste antagas att han inte på ett betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger honom och uppgick alkoholkoncentrationen till 0,5 men ej 1,0 promille, döms han för sjöfylleri till böter eller fängelse i högst ett år.
Till samma straff döms den som var av annat berusningsmedel så påverkad som nyss sagts.
Den som framför fartyg eller eljest på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och var han så påverkad av alkoholhaltiga drycker att alkoholkoncentrationen i hans blod vid tillfället uppgick till 1,0 promille och däröver skall han för grovt sjöfylleri dömas till fängelse lägst i sex månader och högst två år.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990/91
1990/91:L901 av Martin Olsson m.fl. (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av promilleregler i sjölagen motsvarande reglerna i trafikbrottslagen.
1990/91:L903 av Elver Jonsson och Lars Ernestam (båda fp) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftning som innebär införande av en promillegräns för sjötrafik.
1990/91:L904 av Isa Halvarsson (fp) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftning med promillegräns vid båttrafik.
1990/91:L910 av Jan Strömdahl m.fl. (v) vari -- med hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:T631 -- hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av sjölagen att de tunga högfartsbåtarna klassas som skepp.
1990/91:L911 av Rune Thorén och Gudrun Norberg (c, fp) vari hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i lagen att den till lands tillämpade promillelagen även kommer att gälla i sjötrafik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en bred informationskampanj inför den stundande båtsäsongen, där budskapet om en alkoholfri båttrafik måste vara klart och entydigt.
1990/91:L915 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari -- med hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:T610 -- hemställs att riksdagen beslutar att samma straffbarhetsgräns för sjöonykterhet skall gälla som för rattonykterhet.
1990/91:L916 av Gunnar Thollander m.fl. (s) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftning rörande promillegräns för sjöfylleri.
Utskottet
Trafiksäkerhetsfrågor har länge haft hög prioritet i vårt land. Ett viktigt led i strävandena mot en säker och bra trafikmiljö har varit att inskärpa att alkohol och trafik inte hör ihop. För landtrafikens del har detta kommit till uttryck genom att straffbestämmelserna om onykterhet i trafik successivt skärpts och ansvarsområdet utvidgats. Den senaste skärpningen skedde år 1990 då bl.a. reglerna i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen) ändrades (prop. 1989/90:2, bet. JuU2, rskr. 106). Ändringarna, som trätt i kraft den 1 juli 1990, innebär att trafiknykterhetsbrotten delats upp i två grader, rattfylleri (4§) och grovt rattfylleri (4 a §). Har någon fört motordrivet fordon eller spårvagn efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgick till minst 0,2 i hans blod eller 0,10 milligram per liter i hans utandningsluft skall han dömas för rattfylleri till böter eller fängelse i högst sex månader (den s.k. promilleregeln). För rattfylleri skall också dömas den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn och då är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller något annat medel att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kan föra fordonet (s.k. kliniskt rattfylleri). Denna senare regel är tillämplig dels i fall då det inte finns någon bevisning om alkoholhalten, dels då någon fört ett fordon under påverkan av något annat medel än alkohol. För grovt rattfylleri är straffet fängelse i högst ett år. Vid bedömningen av om ett rattfylleri är grovt skall särskilt beaktas vissa omständigheter, nämligen om föraren haft en alkoholkoncentration som uppgått till 1,5 i hans blod eller 0,75 milligram per liter i hans utandningsluft, om föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller om framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.
För sjötrafikens del infördes först år 1966 en uttrycklig straffbestämmelse om trafikonykterhet. Bestämmelsen finns i 325 § sjölagen (1891:35 s. 1) och har inte ändrats i sak sedan dess tillkomst. I lagrummet stadgas straff för den som framför fartyg eller eljest på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att det måste antas att han inte på ett betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger honom. Straffskalan upptar böter eller fängelse i högst ett år. Ansvarsbestämmelsen är tillämplig på all sjöfart och således även på fritidsbåtar. Stadgandet innehåller inte någon särskild brottsbenämning. Brottet brukar emellertid benämnas onykterhet till sjöss.
I propositionen föreslås att sjölagens trafiknykterhetsbestämmelse utformas efter mönster av trafikbrottslagens regler om s.k. kliniskt rattfylleri. Enligt förslaget skall trafiknykterhetsbrott till sjöss delas in i två grader, sjöfylleri (325 §) och grovt sjöfylleri (325 a §). Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningsmannen har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel, om den uppgift gärningsmannen haft att fullgöra varit särskilt krävande till följd av fartygets egenskaper eller andra omständigheter eller om framförandet av fartyget har inneburit en påtaglig fara för säkerheten till sjöss. Straffskalan för sjöfylleri föreslås vara böter eller fängelse i högst sex månader och för grovt sjöfylleri fängelse i högst ett år.
Propositionen innebär vidare att 325 § sjölagen skall anpassas till trafikbrottslagen på så sätt att det för ansvar är tillräckligt "att det kan antas" att gärningsmannen inte på ett betryggande sätt kan utföra vad som åligger honom. Enligt den nuvarande lydelsen krävs, såsom tidigare redovisats, att gärningsmannen är så påverkad "att det måste antagas" att han inte på ett betryggande sätt kan utföra sina uppgifter.
Slutligen föreslås i propositionen att i sjölagen införs en straffbestämmelse om störande sjötrafik.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.
Propositionen grundar sig på en inom justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds 1990:52) Sjöfylleri m.m. Promemorian har remissbehandlats.
Som framgår av den lämnade redogörelsen läggs i propositionen inte fram något förslag om införande av promillegränser för sjöfarten. Departementschefen gör bedömningen att det nu inte finns ett tillräckligt beredningsunderlag för ett sådant förslag. Hon anser samtidigt det angeläget att frågan snarast blir föremål för förnyade överväganden och att en utredning därför bör få i uppdrag att behandla frågan. Utredningens uppdrag bör omfatta även frågor om behovet av kompetenskrav eller behörighetsvillkor för vissa typer av sjötrafik liksom vissa andra frågor som kan ha samband med, eller vara av betydelse för, frågan om promilleregler.
Frågor som gäller promilleregler för sjötrafiken tas upp i tio motioner. I motion L23 av Göran Ericsson yrkas (delvis) att riksdagen beslutar införa sådana regler som innebär att ansvar för sjöfylleri skall inträda vid minst 0,5 samt för grovt sjöfylleri vid 1,0 och däröver. Enligt motionären innebär sådana regler bl.a. att övervakningen kan effektiviseras.
I motion L915 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkas att riksdagen beslutar om samma promillegränser för sjöfylleri som för rattfylleri. Motiveringen till yrkandet återfinns i motion 1990/91:T610, vari motionärerna pekar på att någon straffbarhet för alkoholpåverkan hos den som för båt inte finns enligt gällande bestämmelser.
Avsaknaden av promillegränser för sjötrafiken kritiseras även i motion L901 av Martin Olsson m.fl. (c). Motionärerna anför att när promillereglerna för vägtrafiken infördes år 1941 detta medförde förbättrade möjligheter att bekämpa trafiknykterhetsbrott och att det mot denna bakgrund finns skäl att införa motsvarande regler även till sjöss. Motionärerna hänvisar vidare till att alkoholförtäring är en väsentlig orsak till många båtolyckor och att denna utveckling motiverar att kravet på fullständig nykterhet måste inskärpas ytterligare. Enligt motionärerna har önskemålet om promilleregler för sjötrafiken vunnit ett allt starkare stöd i olika sammanhang. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av promilleregler i sjölagen motsvarande dem i trafikbrottslagen.
I motion L911 anför Rune Thorén och Gudrun Norberg (c, fp) att sjösäkerheten kräver en helt alkoholfri trafik och att införandet av promilleregler möjliggör en enklare och klarare handläggning för polisen. Avsaknaden av sådana regler innebär bl.a. problem med bevisningen, vilket får till följd att endast kraftigt berusade personer blir föremål för ingripanden och lagföring. Vidare anför motionärerna att det är ett känt faktum att man vid långt mindre alkoholpåverkan än där man uppträder märkbart berusad har påtagligt försämrad förmåga att lösa komplicerade uppgifter jämfört med när man är nykter -- ett förhållande som får antas gälla även sjötrafiken. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana lagändringar att de till lands tillämpade promillereglerna även kommer att gälla i sjötrafik (yrkande 1).
I motion L916 av Gunnar Thollander m.fl. (s) anförs att kraven på en båtförare i många fall kan vara större än på en bilförare. Enligt motionärerna finns det många argument för att införa promilleregler till sjöss, och i motionen yrkas tillkännagivande om sådan lagstiftning.
I motion L903 av Elver Jonsson och Lars Ernestam (båda fp) anförs att en oacceptabelt stor del av olyckorna med fritidsbåtar har samband med alkoholförtäring. Enligt motionärerna är det klarlagt att alkoholförtäring försämrar omdömet och ökar risken för olycksfall. Även små mängder alkohol kan inverka negativt på prestationsförmågan och omdömet. Motionärerna menar att det borde vara lika naturligt att ha en promillegräns till sjöss som att ha en sådan gräns för trafik på land. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regering till känna vad som sålunda anförts om införande av lagstiftning om promillegräns för sjötrafik.
Liknande synpunkter förs fram i motion L904 av Isa Halvarsson (fp). Enligt motionären visar utvecklingen av sjötrafiken och den ökade olycksfrekvensen att det måste ställas strängare krav än de nuvarande på nykterhet till sjöss. Eftersom lagstiftning saknas som överensstämmer med reglerna för vägtrafiken uppfattas det av många som om det är tillåtet att förtära alkohol i samband med sjötrafik. En särskild lagstiftning om promillegränser bör införas, vilken skulle medföra att olyckorna på sjön minskade. En sådan lagstiftning skulle rädda liv och dessutom leda till en minskning av den totala alkoholkonsumtionen i landet. Samhällets mål måste vara 0 i trafiken -- både på land och på vatten. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som sålunda anförts.
I motion L21 av Hans Göran Franck m.fl. (s) anförs att det är en stor brist att den föreslagna ändringen av 325 § sjölagen inte innehåller någon fast promillegräns för sjöfylleri resp. grovt sjöfylleri. Bortsett från fall där det föreligger påtagliga påverkanssymtom är möjligheterna att i den praktiska tillämpningen göra en tillförlitlig, individuell bedömning av förares nykterhetstillstånd starkt begränsade. Flera studier har visat att kliniska läkarundersökningar och vittnesmål för att bedöma graden av påverkan är förhållandevis otillförlitliga. Även om det finns vissa skillnader mellan sjötrafik och vägtrafik finns ingen anledning att inte använda någon promillegräns i sjölagen. Den föreslagna lydelsen av 325 a § komplicerar enligt motionärerna rättstillämpningen vid bevisningen av sjöfylleribrottet och underlättar inte ansträngningarna att förbättra säkerheten till sjöss. Motionärerna anser att efter erforderlig beredning sjölagen bör kompletteras med promilleregler och yrkar att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som sålunda anförts.
Också i motion L22 av Elisabet Franzén (mp) kritiseras att propositionen inte innehåller några förslag om promilleregler. Om regeringen låtit utreda frågan omedelbart skulle det ha inneburit att lagstiftning om promilleregler kunnat vara i kraft redan i sommar. Enligt motionären riskerar man nu ytterligare en eller två somrar med intensiv båttrafik utan några regler om promillegränser. I motionen yrkas ett tillkännagivande om en skyndsam utredning och lagförslag i avsikt att senast till nästa sommar ha promilleregler till sjöss (yrkande 1).
I motion L19 av Sören Norrby (fp) anförs att det finns ett starkt opinionsstöd för en lagstiftning som likställer onykterhet till sjöss med onykterhet i vägtrafiken när det gäller promilleregler. Tekniska kontrollmöjligheter har dessutom förbättrats radikalt genom att luftutandningsprov kan användas i praktiken. Enligt motionären borde detta ha avspeglats i propositionen genom ett bestämt uttalande om inriktningen av den utredning som förordas. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det fortsatta utredningsarbetet bl.a. skall inriktas på förslag om promilleregler (yrkande 1).
Som utskottet framhöll våren 1988 vid behandlingen av bl.a. en motion om påföljden vid onykterhet till sjöss (se bet. LU 1987/88:23) är alkoholförtäring i samband med sjötrafik inte förenlig med de krav sjölivet ställer och leder till ökade risker för allvarliga olyckor. Under senare år har antalet fritidsbåtar ökat kraftigt, och trafiken på vattnet har därmed kommit att bli allt tätare. Till bilden hör också att många fritidsbåtar numera utrustas med starka motorer som medger att båtarna framförs i hög hastighet. Det kan numera med fog hävdas att särskilt under sommarmånaderna trafikförhållandena till sjöss alltmer kommit att likna dem på våra vägar. Båtlivet ställer därför högre krav än tidigare på reaktionssnabbhet, gott omdöme och andra för säkerheten viktiga egenskaper. Enligt utskottets mening har utvecklingen medfört att betydelsen av nykterhet till sjöss ökat i väsentlig mån.
Överväganden av denna art föranledde utskottet att våren 1988 uttala att man i högre grad än förr måste inskärpa kravet på nykterhet till sjöss. Utskottet hänvisade till att högsta domstolen i ett år 1987 avgjort mål om ansvar enligt 325 § sjölagen (NJA 1987 s. 237) anfört att det med hänsyn till nöjesbåtstrafikens starka utveckling fanns anledning att se strängare än tidigare på brottslighet av nu ifrågavarande slag. I målet ansåg dock högsta domstolen att den åtalade gärningen inte var av så allvarlig natur från sjösäkerhetssynpunkt att fängelse borde ifrågakomma. Enligt utskottet avvek en sådan praxis i fråga om påföljdsvalet som kommit till uttryck i domen i väsentlig mån från vad som tillämpades för rattfylleri, där fängelse var normalstraffet och böter utdömdes endast i rena undantagsfall. Det anförda ledde utskottet till att man borde överväga om inte en strängare syn på onykterhet till sjöss borde komma till uttryck genom en ändring av 325 § sjölagen så att bestämmandet av påföljd för brottet närmare anpassades till vad som gäller enligt trafikbrottslagen. Vid en sådan anpassning måste emellertid, fortsatte utskottet, hänsyn tas till att sjölagens bestämmelse har betydligt vidsträcktare tillämpningsområde än trafikbrottslagens. Sålunda gäller regeln i sjölagen inte endast den som för fartyget utan också andra personer som utför viktiga uppgifter ombord. Vidare är dess tillämpningsområde inte inskränkt till motordrivna fortskaffningsmedel utan omfattar även andra farkoster, t.ex. segelbåtar och roddbåtar. Också i övrigt måste skillnaderna mellan förhållandena till lands och till sjöss beaktas. Utskottet påpekade härvidlag bl.a. att det till sjöss ofta kan uppkomma situationer då det får anses mindre straffvärt att någon fört båt i alkoholpåverkat tillstånd. Ett betydande utrymme för utdömande av böter som påföljd vid onykterhet till sjöss liksom eljest för en nyanserad bedömning av varje enskilt fall måste således finnas även i fortsättningen. Utskottet ansåg att det borde ankomma på regeringen att i lämpligt sammanhang närmare överväga spörsmålet och lägga fram förslag till erforderliga ändringar i sjölagen. Det anförda gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.
Regeringens nu framlagda förslag till straffbestämmelser om sjöfylleri ligger helt i linje med vad utskottet anförde år 1988. Genom att onykterhet till sjöss delas in i två grader kommer det således till klart uttryck att vissa gärningar bör bedömas strängare än hittills och föranleda annan påföljd än böter. Samtidigt innebär förslaget att det kommer att finnas utrymme för en nyanserad bedömning i varje enskilt fall av påföljdsfrågan. Utskottet vill vidare peka på att förslaget i propositionen innebär en skärpning även så till vida att förutsättningarna för ansvar vidgas. Som tidigare berörts skall det nämligen efter mönster av trafikbrottslagen i fortsättningen vara tillräckligt att någon varit så påverkad att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kunnat fullgöra sina åligganden. Enligt utskottets mening ligger det också ett särskilt värde i att bestämmelserna i trafikbrottslagen fått tjäna som förebild för de föreslagna ändringarna i sjölagen. Genom en sådan lagstiftningsteknik markeras att den grundläggande synen på trafiknykterhetsbrott till sjöss och till lands är enhetlig och att samma principiella krav på nykterhet uppställs för landtrafiken och sjötrafiken.
När det gäller motionärernas önskemål om promilleregler delar utskottet departementschefens uppfattning att det för närvarande saknas ett tillräckligt beredningsunderlag för att sådana bestämmelser skall kunna införas i sjölagen. Med hänsyn till vad som anförs i propositionen utgår utskottet från att direktiven för utredningen på området kommer att utformas så att arbetet inriktas på frågan om en promillereglering. En lagstiftning om promillegränser till sjöss är emellertid förenad med åtskilliga svårigheter, vilka bl.a. har samband med att förhållandena till sjöss i väsentlig mån avviker från dem till lands. Som tidigare nämnts har sjölagens trafiknykterhetsbestämmelse ett betydligt mer vidsträckt tillämpningsområde än trafikbrottslagens. Det är enligt utskottets mening varken lämpligt eller motiverat att regler om promillegränser får omfatta samtliga fartyg i sjölagens mening eller alla de ombordvarande som den nuvarande trafiknykterhetsbestämmelsen kan tillämpas på. Också andra skillnader mellan trafikförhållandena till lands och till sjöss måste beaktas liksom övervaknings- och kontrollaspekterna. Åtskilliga avgränsningsproblem m.m. måste alltså lösas innan sjölagen kan tillföras bestämmelser om promillegränser.
Med anledning av vad som anförs i motionerna vill utskottet i sammanhanget påpeka att avsaknaden av promilleregler i sjölagen inte innebär att alkoholhalten i den misstänktes blod eller utandningsluft skulle sakna betydelse vid tillämpningen av de nya bestämmelserna om sjöfylleri. Som framhålls av departementschefen är det en fördel om det i förundersökningarna finns tillgång till analysbevis om alkoholhalten. I de fall där analysresultatet visar att alkoholhalten uppgått till 1,5 i blodet resp. 0,75 milligram per liter utandningsluft torde gärningsmannen -- med hänsyn till vad som är känt om alkoholens inverkan på människan -- i allmänhet få anses ha varit så avsevärt påverkad av alkohol att ansvar för grovt sjöfylleri kan vara motiverat. Avsevärd påverkan kan emellertid, som påpekas i propositionen, föreligga även vid lägre alkoholhalter. Vid bedömningen av om brottet skall anses som grovt måste dock också andra omständigheter än graden av påverkan vägas in. Det bör vidare framhållas att även om gärningsmannen inte varit avsevärt påverkad förhållandena likväl kan vara sådana att sjöfylleriet skall anses som grovt.
Enligt utskottets mening får önskemålet i motion L19 yrkande 1 anses i huvudsak tillgodosett genom vad utskottet ovan anfört angående inriktningen av utredningsarbetet rörande promilleregler. Några uttalanden härutöver i enlighet med önskemålen i motionerna L21, L22 yrkande 1, L901, L903, L904, L911 yrkande 1, L915 och L916 anser sig utskottet inte böra göra. I det sagda ligger också att utskottet inte kan ställa sig bakom kravet i motion L23 i denna del på ett omedelbart införande av promilleregler i sjölagen. Utskottet avstyrker alltså bifall till samtliga de nämnda motionsyrkandena.
Frågor som gäller påföljden för sjöfylleri och grovt sjöfylleri tas upp i två motioner. I motion L23 av Göran Ericsson (m) anförs att sjöfylleri måste anses som betydligt allvarligare än rattfylleri och i motionen yrkas (delvis) att riksdagen beslutar att straffet för sjöfylleri skall vara böter eller fängelse i högst ett år och för grovt sjöfylleri fängelse lägst sex månader och högst två år.
I motion L20 av Martin Olsson (c) yrkas att riksdagen skall slå fast att normalpåföljden för grovt sjöfylleri skall vara fängelse. Motionären anför att om riksdagen inte gör några uttalanden i enlighet med yrkandet kommer reformen vad gäller sjöonykterhet att få samma konsekvenser som reformen av trafikbrottslagen, dvs. en lindring av straffen för dem som kör med hög alkoholhalt i blodet.
Som utskottet tidigare framhållit bör en enhetlig grundsyn prägla utformningen av trafiknykterhetsbestämmelserna i trafikbrottslagen och de motsvarande reglerna i sjölagen. I linje härmed anser utskottet liksom departementschefen att samma principer för påföljdsbestämningen bör gälla vid onykterhet till sjöss som rattfylleri. Det kan därför inte gärna komma i fråga att straffskalorna vid sjöfylleri skall vara strängare än vad som gäller på vägtrafikens område enligt trafikbrottslagen. Redan på grund av detta, mera principiella, skäl ställer sig utskottet avvisande till önskemålet i motion L23. Också andra omständigheter talar emellertid emot motionärens förslag. Motionären synes sålunda inte i tillbörlig mån ha beaktat att bestämmelserna om sjöfylleri är tillämpliga vid all sjötrafik och således inte bara omfattar motordrivna fartyg oavsett deras storlek utan också gäller vid trafik med segelbåtar och roddbåtar. Reglerna skall dessutom tillämpas såväl på den som för fartyget som på alla andra ombordvarande, vilka fullgör en uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. Något belägg för påståendet att sjöfylleri skulle vara ett allvarligare brott än rattfylleri har inte heller getts av motionären. På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motion L23 i denna del.
Vad därefter gäller yrkandet i motion L20 vill utskottet hänvisa till att de principer som sedan den 1 januari 1989 gäller för straffmätning och påföljdsval (30 kap. brottsbalken) är allmänt tillämpliga och därför även gäller vid val av påföljd för onykterhetsbrott både till sjöss och på land. Principerna innebär bl.a. att domstolen alltid skall fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får domstolen -- utöver brottslighetens straffvärde och art -- beakta att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott (prop. 1987/88:120, JuU 45, rskr. 404). Frågor rörande valet av påföljd vid rattfylleri behandlades av justitieutskottet i samband med de år 1989 genomförda ändringarna i trafikbrottslagen. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:JuU2 erinrade justitieutskottet om de nämnda principerna och framhöll att straffvärdet för grovt rattfylleri inte alltid är så högt att detta i och för sig utesluter en inte frihetsberövande påföljd. Däremot stod det enligt justitieutskottet klart att återfall i grovt rattfylleri måste anses vara en sådan omständighet som gör att annan påföljd än fängelse normalt är utesluten. Den fråga som i praktiken är svårast att avgöra är därför, anförde justitieutskottet vidare, i vilken utsträckning rattfylleribrottens art måste anses vara sådan att brotten bör följas av fängelse. Justitieutskottet instämde härvid i justitieministerns uppfattning att en avgörande faktor måste vara de risker för trafiksäkerheten som brottet inneburit. Om gärningsmannen genom körsätt, den omfattning som körningen haft eller varit avsedd att ha, de trafikförhållanden som rådde vid körningen eller genom andra sådana omständigheter har visat en uppenbar likgiltighet för sina medtrafikanters säkerhet, måste detta anses tala starkt för fängelse. Om däremot några särskilda omständigheter av det slag som berörts inte har förelegat bör, anförde justitieutskottet, normala principer för påföljdsval kunna tillämpas i väsentligt större utsträckning än vad som tidigare var fallet. Att de vanliga reglerna för val av påföljd är tillämpliga innebar enligt justitieutskottet att även omständigheter som i det enskilda fallet talar för en lindrigare påföljd än fängelse skall beaktas. Om en domstol har funnit att brottet i det enskilda fallet inte bör föranleda fängelse, fortsatte utskottet, står domstolens val i princip mellan villkorlig dom och skyddstillsyn. Utskottet hade inte något att invända mot vad justitieministern härvidlag anfört i propositionen om de närmare förutsättningarna för det inbördes valet mellan dessa påföljder. Utskottet konstaterade att användningen av icke frihetsberövande påföljder bör öka väsentligt.
Det ankommer inte på lagutskottet att göra några uttalanden beträffande valet av påföljd vid rattfylleri. Som utskottet ovan uttalat bör emellertid grundsynen på olika trafiknykterhetsbrott vara densamma och påföljderna för brotten bestämmas efter samma principer. Utskottet har också i det föregående tagit avstånd från tanken på att sjöfylleri skulle vara ett allvarligare brott än rattfylleri. I linje härmed anser utskottet att grovt sjöfylleri allmänt sett inte är av annan art eller har högre straffvärde än grovt rattfylleri. Valet av påföljd för grovt rattfylleri resp. grovt sjöfylleri bör därför träffas enligt enhetliga normer. Om det i framtiden skulle bli aktuellt med ändringar i trafikbrottslagen som påverkar påföljsvalet vid grovt rattfylleri måste självfallet också påföljdsfrågan vid grovt sjöfylleri bli föremål för överväganden. Utöver det sagda föranleder motion L20 inte några uttalanden från utskottets sida, och utskottet avstyrker alltså bifall till motionen.
I motion L22 av Elisabet Franzén yrkas tillkännagivande om att sjöfylleri m.m. skall kunna leda till körkortsåterkallelse (yrkande 2). Enligt motionären skulle en sådan rättsverkan ha en starkt återhållande effekt på många fritidsbåtstrafikanter.
Utskottet erinrar om att allmän brottslighet eller personliga förhållanden i övrigt kan vara grund för körkortsåterkallelse enligt 16 § 6 körkortslagen (1977:477). Under denna bestämmelse faller främst kvalificerad brottslighet som bedrivs yrkesmässigt eller varit särskilt grov liksom återfall i mera allvarliga brott. Bestämmelsen har emellertid också kommit att tillämpas vid onykterhet till sjöss, bl.a. i ett fall där en berusad person med en blodalkoholhalt på minst 2,49 promille vid färd med motorbåt i hög fart sammanstött med en annan båt och gärningen inneburit att människor både på land och på sjön utsatts för fara (rättsfallet RÅ 82 2:73). Däremot har enbart den omständigheten att en körkortshavare dömts till 80 dagsböter för onykterhet till sjöss inte ansetts utgöra grund för återkallelse av körkortet (rättsfallet RÅ 1989 ref. 106).
Utskottet kan alltså konstatera att gällande bestämmelser i körkortslagen möjliggör återkallelse av körkort vid allvarligare fall av onykterhet till sjöss. Med de nu aktuella ändringarna i sjölagens onykterhetsbestämmelser markeras en strängare syn på onykterhet i samband med båttrafik, vilket enligt utskottets bedömning får antas innebära att det i framtiden blir vanligare med körkortsåterkallelser till följd av sådan brottslighet. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L22 yrkande 2.
Som tidigare berörts föreslås i propositionen att ett straffstadgande om störande sjötrafik införs i sjölagen. Enligt den nya bestämmelsen, 324 a §, skall den som tar en sådan färdväg, håller en sådan hastighet eller annars med ett fartyg färdas så att han i onödan stör omgivningen dömas till penningböter.
Som skäl för den föreslagna nya bestämmelsen anför departementschefen att det finns ett klart behov av att försöka komma till rätta med båtmanövrar som är onödiga och störande för omgivningen. Som exempel på sådana nämns att någon, utan att i tid visa att han tänker iaktta de väjningsregler som finns, framför en båt med sådan hastighet och kurs att andra personer som befinner sig till sjöss kan befara att en sammanstötning skall äga rum. Ett annat exempel som nämns är att någon hanterar båten på ett sätt som i onödan stör medtrafikanter eller personer som idkar friluftsliv eller bor längs färdvägen. Onödiga störningar kan också, framhåller departementschefen, uppstå genom starkt motorljud i närheten av fågelskyddsområden eller genom att någon kör på ett sådant sätt att svallvågor rivs upp och vållar problem för andra båtar, badande eller personer som vistas på land. Störningarna behöver inte nödvändigtvis avse människor utan kan även gälla exempelvis djurlivet inom ett fågelskyddsområde.
I motion L22 av Elisabet Franzén (mp) yrkas tillkännagivande om att sjötrafik som kan störa växt- och djurliv, även utanför områden som formellt förklarats som skyddsvärda, skall omfattas av den föreslagna straffbestämmelsen om störande sjötrafik (yrkande 3).
I likhet med departementschefen anser utskottet att det bör införas en bestämmelse som medger ingripanden mot dem som färdas med fartyg på ett sådant sätt att omgivningen störs i onödan. Den föreslagna bestämmelsen är tillämplig på all sjötrafik men den torde, som departementschefen påpekar, i praktiken främst komma att få betydelse för fritidsbåttrafiken. I kravet på att störningen skall vara onödig ligger att hänsyn skall tas inte endast till störningens karaktär utan även till i vad mån störningen kunnat undvikas genom en anpassning av färdsättet. En störning genom exempelvis buller kan därför vara att bedöma annorlunda när den orsakas av en fritidsbåt än när den härrör från ett fartyg i yrkesmässig trafik. Med anledning av yrkandet i motion L22 vill utskottet understryka att den föreslagna bestämmelsen tar sikte på beteenden som typiskt sett kan sägas vara hänsynslösa mot omgivningen men som inte behöver vara ägnade att leda till sjöolycka. Uttalandena i propositionen är att se som exempel på fall där den kan bli tillämplig och hindrar således inte att stadgandet också kan komma att åberopas i fall då någon genom t.ex. okynneskörning med en bullrande fritidsbåt stör häckande fåglar i ett område som formellt inte förklarats som fågelskyddsområde. Det förhåller sig vidare så att bestämmelsen kan komma att få betydelse för skyddet av växt- och djurlivet längs våra stränder. Beteenden som stör medtrafikanter och människor som idkar friluftsliv eller bor längs färdvägen verkar nämligen i allmänhet störande också på naturen. Några ytterligare uttalanden om tillämpningsområdet för straffbestämmelsen i enlighet med motionärens önskemål anser sig utskottet inte böra göra. Det skulle enligt utskottets mening leda till en alltför långtgående kriminalisering med uppenbar risk för praktiska tillämpningsproblem. Med det anförda tillstyrker utskottet förslaget i propositionen och avstyrker bifall till motion L22 yrkande 3.
Frågor som gäller informationsåtgärder tas upp i två motioner. I motion L911 av Rune Thorén och Gudrun Norberg (c, fp) anförs att båtliv för tusentals människor är en symbol för frihet och samvaro med familj och vänner. Fritidsbåtarnas antal har ökat kraftigt under 1980-talet och fler småbåtar kan numera framföras med mycket höga farter, vilket minskar marginalerna vid navigering och ökar riskerna för kollisioner, grundstötningar m.m. Att inskärpa kravet på nykterhet till sjöss blir därför enligt motionärerna allt viktigare. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en bred informationskampanj inför den stundande båtsäsongen, där budskapet om en alkoholfri båttrafik måste vara klart och entydigt (yrkande 2).
I motion L19 anför Sören Norrby (fp) att de nu föreslagna ändringarna i sjölagen ställer stora krav på snabba informationsinsatser, som lämpligen bör uppdras till sjösäkerhetsrådet genom ianspråktagande av medel ur det särskilda anslaget Information om lagstiftning m.m. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen detta till känna (yrkande 2).
Spörsmål beträffande information om nödvändigheten av nykterhet i samband med båtliv har behandlats av utskottet åtskilliga gånger under senare år med anledning av motioner. Senaste behandlades frågan hösten 1989 (bet. 1989/90:LU8), och utskottet framhöll då att sjösäkerhetsrådet fyller en viktig uppgift i försöken att motverka olyckor till sjöss genom information och utbildning angående gällande bestämmelser och olycksriskerna vid alkoholförtäring i samband med båtliv. Särskilt påpekade utskottet att sjösäkerhetsrådet i samarbete med Systembolaget årligen anordnar informationskampanjer inför sommarsäsongen och att rådet även mera långsiktigt arbetar med informationsverksamhet i samarbete med skolor och vuxenutbildning. Vidare underströk utskottet angelägenheten av att den informationsverksamhet som sjösäkerhetsrådet bedriver fortsätter och, i den mån tillgängliga resurser medger, utökas och intensifieras. Något initiativ från riksdagens sida kunde inte anses påkallat, och utskottet avstyrkte bifall till det då aktuella motionsyrkandet.
Vad utskottet sålunda uttalat om sjösäkerhetsrådets viktiga uppgift och önskemålen om att informationsinsatserna fortsätter och intensifieras äger fortfarande giltighet. Enligt vad utskottet nu inhämtat kommer sjösäkerhetsrådet i samarbete med Systembolaget att också inför kommande båtsäsong vidta särskilda informationsinsatser. En viktig målgrupp för informationsverksamheten är därvid liksom tidigare år män över 40 år som fritidsfiskar i småbåtar, dvs. den grupp som är särskilt olycksdrabbad. Informationen kommer också i år att ske genom TV, annonser i dags- och fackpress samt genom spridande av en mängd trycksaker.
Vad gäller yrkandet i motion L19 vill utskottet erinra om att riksdagen vid åtskilliga tillfällen (se bl.a. LU 1986/87:18) framhållit behovet av information om ny lagstiftning och dess innehåll. De nu aktuella lagstiftningsåtgärderna innebär att kraven på nykterhet och aktsamhet till sjöss skärps. De nya bestämmelserna berör en stor del av befolkningen och kan, om de efterlevs, förväntas få avsevärd betydelse för sjösäkerheten och trivseln på sjön redan under innevarande fritidsbåtsäsong. Enligt utskottets mening är det mot denna bakgrund angeläget att en brett upplagd informationskampanj om de nya reglerna och deras konsekvenser snabbt kommer till stånd, och utskottet utgår från att regeringen kommer att föranstalta härom.
Av det anförda framgår att något särskilt tillkännagivande från riksdagens sida med anledning av motion L911 yrkande 2 och L19 yrkande 2 inte är påkallat. Utskottet avstyrker därför bifall till motionsyrkandena.
I motion L910 av Jan Strömdahl m.fl. (v) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana ändringar av sjölagen att tunga högfartsbåtar klassas som skepp. Motiveringen till yrkandet återfinns i motion 1990/91:T631, vari motionärerna anför att de tunga högfartsbåtarna alltför ofta uppträder störande och hotande gentemot andra fartyg, djur och natur. Om dessa båtar klassades som skepp skulle körkortskrav och åldersgränser komma att gälla. Vidare menar motionärerna att förutsättningar skulle skapas för att dessa farliga båtar framförs av ansvarsfulla och kunniga skeppare.
Enligt 2 § sjölagen gäller att fartyg, vars skrov har en största längd av minst tolv meter och en största bredd av minst fyra meter betecknas som skepp. Annat fartyg kallas båt. Svenskt skepp skall vara inskrivet i skeppsregistret som förs av en särskild registermyndighet. Också skepp under byggnad kan registreras. Reglerna om registrering av skepp är inte betingade av sjösäkerhetsintressen utan har tillkommit på grund av offentligrättsliga och civilrättsliga skäl och för att tillgodose den yrkesmässiga sjöfartens behov. Det offentligrättsliga motivet för skeppsregistret är behovet av ett register över skepp av svensk nationalitet. I civilrättsligt hänseende gäller att betydelsefulla rättsverkningar är knutna till registreringen. Registrering ger sålunda bl.a. möjlighet till inteckning av skeppet för att det skall kunna utnyttjas som kreditsäkerhet. Båtar som används i yrkesmässig sjöfart skall registreras i båtregistret, och fritidsbåtar skall med vissa undantag registreras i fritidsbåtsregistret. Närmare bestämmelser härom finns i lagen (1979:377) om registrering av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m. samt lagen (1987:773) om fritidsbåtsregister. Till skillnad från skeppsregistreringen finns inga civilrättsliga verkningar förenade med registreringen av båtar. Några bestämmelser om behörighetskrav som knyter an till registreringen finns inte vare sig i sjölagen eller någon av de senast nämnda lagarna eller i andra författningar. Mot den angivna bakgrunden kan utskottet inte finna annat än att motionen måste bygga på ett missförstånd om innebörden av gällande rätt. Ett tillgodoseende av motionärernas önskemål om ändringar i sjölagen skulle således inte ha någon inverkan på behörighetskraven för att föra höghastighetsbåtar utan endast innebära att sådana båtar blir inteckningsbara och därmed kan användas som säkerhet för lån.
I sammanhanget vill utskottet även erinra om att riksdagen nyligen på hemställan av trafikutskottet (bet. 1990/91:TU16) avstyrkt ett motionsyrkande om att lämplig utbildning och behörighet skall krävas för att få framföra bl.a. maskindrivet fartyg som har en maximal hastighet på minst sju knop. Trafikutskottet hänvisade därvid till kungörelsen (1970:344) om kompetenskrav för förare av större fritidsbåtar, vilken innebär att det krävs skepparexamen för att få föra fritidsbåtar, vars skrov har en största längd av minst tolv meter och en största bredd av minst fyra meter, och anförde bl.a. att sjöfartsverket, polisen och båtorganisationerna efter överläggningar inte funnit sig nu böra förorda införande av obligatoriska kunskapskrav för förare av andra fritidsbåtar än dem som omfattas av kungörelsen.
Vidare vill utskottet hänvisa till att den utredning om promillegränser för sjötrafiken som enligt propositionen skall komma till stånd även skall omfatta bl.a. frågor om behovet av kompetenskrav eller behörighetsvillkor för vissa typer av sjötrafik.
Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L910.
Utöver vad utskottet anfört i det föregående föranleder propositionen och motionerna inte några uttalanden från utskottets sida. Utskottet tillstyrker således bifall till propositionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande promilleregler att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L19 yrkande 1, 1990/91:L21, 1990/91:L22 yrkande 1, 1990/91:L23 i denna del, 1990/91:L901, 1990/91:L903, 1990/91:L904, 1990/91:L911 yrkande 1, 1990/91:L915 och 1990/91:L916, res. 1 (c, mp) res. 2 (m) - motiv.
2. beträffande straffskalan att riksdagen avslår motion 1990/91:L23 i denna del,
3. beträffande påföljdsvalet vid grovt sjöfylleri att riksdagen med avslag på motion 1990/91:L20 godkänner vad utskottet anfört, res. 3 (c, mp)
4. beträffande sjöfylleri att riksdagen antar 325 och 325 a §§ i regeringens förslag till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),
5. beträffande körkortsåterkallelse att riksdagen avslår motion 1990/91:L22 yrkande 2, res. 4 (mp)
6. beträffande störande sjötrafik att riksdagen med avslag på motion 1990/91:L22 yrkande 3 antar 324 a § i regeringens förslag till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1), res. 5 (c, mp)
7. beträffande förslagen i övrigt att riksdagen antar regeringens förslag till dels lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1) i den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt under mom. 4 och 6, dels lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.,
8. beträffande informationsåtgärder att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L19 yrkande 2 och 1990/91:L911 yrkande 2, res. 6 (fp, c)
9. beträffande högfartsbåtar att riksdagen avslår motion 1990/91:L910. res. 7 (v, mp) - motiv.
Stockholm den 14 maj 1991
På lagutskottets vägnar
Rolf Dahlberg
Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Lena Boström (s), Margareta Gard (m), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c), Elisabeth Persson (v), Elisabet Franzén (mp), Anita Jönsson (s), Maj-Inger Klingvall (s) och Gunilla Andersson (s).
Reservationer
1. Promilleregler (mom. 1)
Martin Olsson (c), Stina Eliasson (c) och Elisabet Franzén (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "När det" och på s. 9 slutar med "nämnda motionsyrkandena" bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motion L901 har vi sedan lång tid tillbaka haft promilleregler som grund för straffbarhet för trafikonykterhet enligt trafikbrottslagen medan en motsvarande reglering saknas i sjölagen. Till skillnad från trafik på land är gränsen för straffbar alkoholpåverkan till sjöss således inte knuten till en viss mängd alkohol i blodet eller i utandningsluften. Mot bakgrund av vikten av att öka trafiksäkerheten till sjöss och med hänsyn till arbetet på nordisk och nationell nivå i syfte att begränsa alkoholkonsumtionen bör enligt utskottets mening regler motsvarande trafikbrottslagens promillebestämmelser införas i sjölagen. Som framhålls i några av motionerna finns det ett starkt opinionsstöd för en sådan lagstiftning. Tekniska kontrollmöjligheter i form av luftutandningsprov har dessutom numera tillkommit som underlättar övervakningen av sådana regler. Som framgår av motionerna torde promilleregler till sjöss ha fördelar som betydligt överstiger dess nackdelar. Förutom de pedagogiska vinsterna underlättas bevakningen, och beivranden kan ske utan att någon olycka har inträffat. Vidare förenklas rättstillämpningen när åklagaren inte behöver föra vittnesbevisning om gärningsmannens påverkansgrad. Erfarenheterna från införandet av promilleregler för vägtrafiken år 1941 talar också sitt tydliga språk. Även om det finns vissa skillnader mellan sjötrafik och vägtrafik finns enligt utskottets mening inget bärande skäl att inte använda promillegränser i sjölagen.
Enligt utskottets mening bör mot denna bakgrund direktiven för den i propositionen aviserade utredningen utformas på ett sådant sätt att det klart och otvetydigt framgår att utredningsarbetet skall inriktas på en promillereglering till sjöss. Utredningsarbetet bör vidare bedrivas skyndsamt.
I anslutning härtill vill utskottet peka på att det hade varit önskvärt om regeringen i den departementspromemoria som ligger till grund för propositionen närmare låtit överväga införande av promilleregler till sjöss. Om så skett skulle remissinstanserna fått tillfälle att ordentligt belysa frågan, ett tillräckligt beredningsunderlag ha förelegat och riksdagen fått tillfälle att i detta lagstiftningsärende överväga sådana regler. Som saken nu förhåller sig måste ytterligare en utrednings- och remissomgång komma till stånd med tidsutdräkt och onödigt merarbete som följd. Med regeringens ovilja att låta utreda frågan om promilleregler i sjölagen kan inte utskottet göra annat än att dela departementschefens uppfattning att det för närvarande saknas ett tillräckligt beredningsunderlag för att sådana bestämmelser skall kunna införas i sjölagen inom ramen för detta ärende.
Vad utskottet sålunda med bifall till motionerna L19 yrkande 1 (fp), L21 (s), L22 yrkande 1 (mp), L901 (c), L903 (fp), L904 (fp), L911 yrkande 1 (c, fp) och L916 (s) och med anledning av motionerna L23 (m) i denna del och L915 (mp) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande promilleregler att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:L19 yrkande 1, 1990/91:L21, 1990/91:L22 yrkande 1, 1990/91:L901, 1990/91:L903, 1990/91:L904, 1990/91:L911 yrkande 1 och 1990/91:L916 samt med anledning av motionerna 1990/91:L23 i denna del och 1990/91:L915 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Promilleregler (mom. 1, motiveringen)
Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Margareta Gard (alla m) anser
att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "När det" och på s. 9 slutar med "om promillegränser" bort ha följande lydelse.
När det gäller motionärernas önskemål om promilleregler delar utskottet departementschefens uppfattning att det för närvarande saknas ett tillräckligt beredningsunderlag för att sådana bestämmelser skall kunna införas i sjölagen. Med hänsyn till vad som anförs i propositionen utgår utskottet från att direktiven för utredningen på området kommer att utformas så att arbetet kan bedrivas förutsättningslöst.
Lagstiftning om promilleregler till sjöss är nämligen förenad med åtskilliga svårigheter, vilka bl.a. har samband med att förhållandena till sjöss i väsentlig mån avviker från dem till lands. Som tidigare nämnts har sjölagens trafiknykterhetsbrott ett betydligt mer vidsträckt tillämpningsområde än trafikbrottslagen. Det är enligt utskottets mening sålunda varken lämpligt eller motiverat att regler om promillegränser får omfatta samtliga fartyg i sjölagens mening -- segelbåtar, roddbåtar och kanoter -- eller alla de ombordvarande som den nuvarande trafiknykterhetsbestämmelsen kan tillämpas på. Också andra skillnader mellan trafikförhållandena till lands och till sjöss måste beaktas och inte minst övervaknings- och kontrollaspekterna. Resurserna för övervakning och kontroll är inte alls lika stora som i fråga om vägtrafiken. Speciellt svårlöst torde bevakningsproblemen vara för landets alla insjöar där en mycket stor del av fritidsbåtarna finns och där också ett stort antal olyckor inträffar enligt den tillgängliga statistiken. Det framstår därför som tveksamt om det är möjligt att uppnå någon nykterhetsbefrämjande effekt utan att bevakningsresurserna byggs ut väsentligt. Regler vilkas efterlevnad inte kan kontrolleras innebär alltid risker inte endast för att dessa regler inte efterlevs utan även för att respekten för och viljan att följa andra regler urholkas. Det går inte heller att bortse från att stränga och formellt lättillämpade regler i ett visst hänseende kan medföra att de begränsade bevakningsresurser som finns används på ett för sjösäkerheten ineffektivt sätt genom att koncentreras på förhållandevis bagatellartade fall medan mer komplicerade men samtidigt mer angelägna bevakningsuppgifter eftersätts.
3. Påföljdsvalet vid grovt sjöfylleri (mom. 3)
Martin Olsson (c), Stina Eliasson (c) och Elisabet Franzén (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Vad därefter" och på s. 11 slutar med "till motionen" bort ha följande lydelse:
Vad utskottet nu uttalat innebär inte att synen på grovt sjöfylleri och grovt rattfylleri med nödvändighet behöver vara densamma i fråga om påföljdsvalet. I linje med vad motionären i motion L20 uttalat anser utskottet att grovt sjöfylleri är ett synnerligen allvarligt brott. Det rör sig således om fall där gärningsmannen varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel, hans uppgifter ombord varit särskilt krävande med hänsyn till fartygets egenskaper eller andra omständigheter eller hans framförande av fartyget inneburit en påtaglig fara för sjösäkerheten. Enligt utskottets mening bör i sådana fall annan påföljd än fängelse normalt inte komma i fråga. De riktlinjer som för närvarande tillämpas i fråga om påföljder för rattfylleri bör således inte gälla vid val av påföljd för grovt sjöfylleri.
Utskottet anser således att normalpåföljden för grovt sjöfylleri skall vara fängelse såvida det inte föreligger särskilda skäl att bestämma annan påföljd. Annan påföljd än fängelse bör endast komma i fråga i fall då det rör sig om alkoholproblematiker, som behöver särskilda insatser för att komma till rätta med sitt missbruk, varvid t.ex. kontraktsvård kan bli aktuellt.
Utskottet utgår i detta sammanhang från att regeringen tar erforderliga initiativ till att få till stånd en anpassning av trafikbrottslagens bestämmelser om grovt rattfylleri till vad som enligt det ovan anförda enligt utskottets mening bör gälla för grovt sjöfylleri.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande påföljdsvalet vid grovt sjöfylleri att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L20 godkänner vad utskottet anfört.
4. Körkortsåterkallelse (mom. 5)
Elisabet Franzén (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "Utskottet kan" och slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar således att gällande bestämmelser i körkortslagen endast i begränsad utsträckning möjliggör återkallelse av körkort vid onykterhet till sjöss. Som motionären i motion L22 är inne på torde ökade möjligheter till körkortsåterkallelse vid sjöfylleri ha en starkt återhållande effekt på många fritidsbåtstrafikanter. Bara vetskapen om att körkortet skulle kunna återkallas vid alla typer av sjöfylleri skulle med all sannolikhet leda till att nykterheten till sjöss förbättrades avsevärt.
Enligt utskottets mening bör dessa frågor om ökade möjligheter till körkortsindragningar vid sjöfylleri lämpligen tas upp av den utredning om promilleregler för sjötrafiken som aviseras i propositionen.
Vad utskottet sålunda uttalat bör riksdagen med bifall till motion L22 yrkande 2 ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande körkortsåterkallelse att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L22 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Störande sjötrafik (mom. 6)
Martin Olsson (c), Stina Eliasson (c) och Elisabet Franzén (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med "I likhet" och slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:
I likhet med departementschefen anser utskottet att det bör införas en bestämmelse som medger ingripanden mot dem som färdas med ett fartyg på ett sådant sätt att omgivningen störs i onödan. Genom de uttalanden som gjorts i propositionen finns det emellertid en risk för att bestämmelsen i praktiken kommer att få en alltför begränsad tillämpning. Som framhålls i motion L22 är det inte bara störningar på växt- och djurlivet inom vissa områden som bör skyddas, utan bestämmelsen bör ha som mål att skydda växter och djur även utanför områden som formellt inte förklarats som skyddsområden.
Med det anförda tillstyrker utskottet förslaget i propositionen och motion L22 yrkande 3.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande störande sjötrafik att riksdagen dels antar 324 a § i regeringens förslag till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1), dels med bifall till motion 1990/91:L22 yrkande 3 godkänner vad utskottet anfört.
6. Informationsåtgärder (mom. 8)
Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Bengt Harding Olson (fp) och Stina Eliasson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "Vad gäller" och på s. 14 slutar med "till motionsyrkandena" bort ha följande lydelse:
Vad gäller yrkandet i motion L19 vill utskottet erinra om att riksdagen vid åtskilliga tillfällen (se bl.a. LU 1986/87:18) framhållit behovet av information om ny lagstiftning och dess innehåll. I detta ärende är informationsbehovet särskilt angeläget. De nya bestämmelserna avses träda i kraft redan den 1 juli 1991, dvs. endast en dryg månad efter riksdagens beslut. Bestämmelserna berör en stor del av befolkningen. Om man kan få till stånd en omedelbar efterlevnad kan de nya reglerna förväntas få avsevärd betydelse för sjösäkerheten och trivseln på sjön redan under innevarande båtsäsong. Att, såsom framhålls i motion L911, inskärpa kravet på nykterhet till sjöss ter sig mot denna bakgrund synnerligen angeläget inför just kommande båtsäsong.
Utskottet anser med hänvisning till det anförda att regeringen genom ett uppdrag till sjösäkerhetsrådet eller på annat lämpligt sätt skall föranstalta om en brett upplagd informationskampanj och andra lämpliga informationsåtgärder med anledning av de nya reglerna i sjölagen.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L19 yrkande 2 och med anledning av motion L911 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande informationsåtgärder att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L19 yrkande 2 och med anledning av motion 1990/91:L911 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
7. Högfartsbåtar (mom. 9, motiveringen)
Elisabeth Persson (v) och Elisabet Franzén (mp) anser
att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med "Vidare vill" och slutar med "av sjötrafik" bort ha följande lydelse:
Lagutskottet vill för sin del framhålla att de problem som aktualiseras i motion L910 under senare år blivit allt allvarligare. Det framförs numera ofta kritik i massmedierna och i andra sammanhang mot hur förarna av de motorstarka båtarna beter sig i sjötrafiken. Frågor om kompetenskrav eller behörighetsvillkor för denna typ av fartyg framstår som allt angelägnare. Utskottet ser därför med tillfredsställelse på att den utredning om promillegränser för sjötrafiken, som enligt propositionen skall komma till stånd, även skall omfatta bl.a. sådana frågor. Utskottet utgår från att direktiven för utredningen kommer att utformas så att arbetet inriktas på att få till stånd sådana ändringar i de den tidigare nämnda kungörelsen om kompetenskrav för förare av större fritidsbåtar att obligatoriska kunskapskrav införs för att få framföra s.k. högfartsbåtar.
Särskilda yttranden
1. Påföljdsvalet vid grovt sjöfylleri (mom. 3)
Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Margareta Gard (alla m) anför:
I ärendet ägnas ingående uppmärksamhet åt brottet rattfylleri och åt valet av påföljd. Utskottet hänvisar bl.a. till justitieutskottets betänkande 1989/90:JuU2, som avser de år 1989 genomförda ändringarna i trafikbrottslagen. I betänkandet gör utskottet uttalanden som lett till att domstolarna i stor utsträckning frångått att utdöma fängelse som normalpåföljd, i följd varav reformen anmärkningsvärt nog fått motsatt verkan mot vad som förutsatts. Moderaterna reserverade sig i utskottet mot denna uppmjukning av straffpåföljden. Enligt de moderata företrädarna borde här som eljest de allmänpreventiva synpunkterna tillmätas avgörande betydelse. Domstolspraxis borde följaktligen inte mildras. Vi moderater i lagutskottet finner det angeläget att göra dessa påpekanden, eftersom vi icke till någon del bär ansvaret för nuvarande otillfredsställande ordning. Vi har också i särskilda motioner yrkat återinförande av tidigare ordning.
Enligt vår mening bör andra påföljdsregler inte gälla till sjöss än på land, detta av hänsyn till enhetlighet och harmoni i rättsordningen. Vi är därför icke beredda att stödja förslaget i reservation 3 att fängelse bör utdömas i större utsträckning enligt sjölagen än enligt trafikbrottslagen och detta trots vår allmänna inställning till straffets ändamål.
2. Påföljdsvalet vid grovt sjöfylleri (mom. 3)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anför:
Vi anser att alkohol och trafik inte hör ihop vare sig till lands eller till sjöss. Därför behövs det en rättslig samordning av trafiknykterhetslagstiftningen i fråga om både straffbestämmelsernas utformning och påföljdsval.
Frågan om promillereglering inom sjötrafiken har länge drivits från folkpartiets sida, senast genom en reservation till lagutskottets betänkande 1989/90:LU15. Vi har i det nu aktuella ärendet medverkat till lagutskottets ställningstagande och därmed till att frågan förts avsevärt närmare sin lösning.
När det gäller påföljdsvalet vid grovt sjöfylleri har i lagutskottet uppkommit meningsskiljaktigheter som får ses mot bakgrund av oklara uttalanden i justitieutskottets betänkande 1989/90:JuU2 om rattfylleri. Enligt vår uppfattning får riksdagens mening anses ha varit att rattfyllerister även efter ändringarna i trafikbrottslagen skall dömas minst lika strängt som tidigare men att särskilda påföljder skall tillämpas för alkoholproblematiker. Oavsett hur riksdagens ställningstagande i fråga om påföljden för grovt rattfylleri än må uppfattas anser vi dock att ett enhetligt synsätt bör prägla påföljdsvalet vid grovt rattfylleri och grovt sjöfylleri.
Sammanfattningsvis måste enligt vår mening målet vara att uppnå en harmoniserad trafiknykterhetsreglering för väg- och sjötrafiken.
I proposition 1990/91:128 framlagda lagförslag Bilaga