Skadeståndsrättsliga frågor
Betänkande 1992/93:LU41
Lagutskottets betänkande
1992/93:LU41
Skadeståndsrättsliga frågor
Innehåll
1992/93 LU41
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet sju motionsyrkanden i olika skadeståndsfrågor. Två motionsyrkanden rör spörsmålet om högre skadestånd till kvinnor som utsatts för våldtäkt och andra våldsbrott. Fyra motionsyrkanden angår det allmännas skadeståndsansvar och ett motionsyrkande frågan om arbetstagares skadeståndsansvar.
Utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandena.
Till betänkandet har fogats en reservation (nyd) i fråga om det allmännas skadeståndsansvar.
Motionerna
1992/93:L602 av Ingvar Svensson (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av översyn av skadeståndslagens möjligheter att kräva skadestånd för arbetstagare som genom sitt agerande allvarligt skadat företaget eller tredje part, t.ex. skattebetalarna.
1992/93:L606 av John Bouvin m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det måste skapas ökade förutsättningar för de personer som lidit skada eller på annat sätt farit illa av handlingar eller underlåtenheter från stat och kommun att få ersättning från det allmänna "ex gratia" eller av billighetshänsyn eller av andra rimliga skäl,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna och formerna för att ge upprättelse åt personer som lidit skada eller på annat sätt farit illa av handlingar eller underlåtenheter från stat eller kommun.
1992/93:L609 av John Bouvin (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inrätta en medborgarrättskommission med syfte att handlägga ersättningsfrågor för personer som söker sin rätt, i vissa sammanhang kallade "rättshaverister".
1992/93:Sk811 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den enskilde måste få full ersättning när fel begås av myndigheter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ersättning bör ges för psykiskt lidande.
1992/93:Ju839 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, s, kds, nyd, v) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lag om högre skadestånd till misshandlade kvinnor.
1992/93:A811 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättning och skadestånd till våldtäktsoffer.
Utskottet
Allmänt
Den grundläggande regeln om skadeståndsansvar på grund av eget vållande finns i 2 kap. 1 § skadeståndslagen (SkL). Detta lagrum innehåller den i Sverige sedan länge gällande culparegeln, som innebär att var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada är skyldig att ersätta skadan.
Regler om skadeståndets bestämmande finns i 5 kap. SkL. Den som har tillfogats personskada kan enligt 5 kap. 1 § få ersättning både för ekonomisk och för s.k. ideell skada. Principen är att en skadelidande skall få full ersättning för sina skador. Som ekonomisk skada ersätts sjukvårdskostnader och andra utgifter till följd av skadan samt förlorad arbetsförtjänst och framtida inkomstförlust.
Skadestånd till brottsoffer
Gällande ordning
Ideell skada gottgörs i form av ersättning för sveda och värk samt lyte eller annat stadigvarande men. Sveda och värk avser i huvudsak fysiskt och psykiskt lidande som skadan fört med sig under den akuta sjuktiden. Lyte och annat stadigvarande men omfattar lidande eller obehag som kvarstår efter den tidpunkt då den skadelidandes invaliditet kan bedömas som varaktig. Till ideell skada hänförs även vissa olägenheter i övrigt till följd av skadan.
Ett utmärkande drag inom den svenska skadeståndsrätten är att ersättningsnivån vid ideella skador i hög grad bestämts genom ett samspel mellan domstolspraxis och försäkringspraxis. Skadestånd för sveda och värk samt lyte och framtida men fastställs i praktiken med ledning av tabeller som upptar schablonbelopp vid olika grader av lidande och olika typer av skador. Tabellerna anger riktpunkter, och varje skadeärende bedöms efter en prövning av förhållandena i det enskilda fallet. Tabellerna används av både domstolar och försäkringsbolag. Att tabellerna fått denna genomslagskraft hänger samman med att en rättstillämpning grundad på sådana normer uttryckligen godtogs under förarbetena till 1975 års ändringar i SkL (prop. 1975:12 s. 109--111, 149) och med att Högsta domstolen i flera domar godtagit normerna (se t.ex. NJA 1982 s. 793).
De tabeller som allmänt används har utarbetats av Trafikskadenämnden, vars verksamhet är författningsreglerad. Nämnden är liksom andra skadeprövningsnämnder främst ett rådgivande organ.
Som framgår av redogörelsen ovan knyter rätten till ersättning för ideell skada an till att en personskada uppkommit. I vissa fall kan emellertid ideell skada ersättas även om någon direkt personskada inte föreligger. Enligt 1 kap. 3 § SkL skall sålunda bestämmelserna om skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten, genom annat ofredande som innefattar brott samt genom vissa andra i bestämmelsen uppräknade brott. Syftet med regeln om ersättning för personligt lidande är att gottgöra den integritetskränkning som följer med de brott som avses med regeln. Ersättningen kan också utgöra kompensation för den oro och det obehag som kan bli följden av ett brottsligt angrepp på den personliga integriteten.
När det gäller ersättning enligt 1 kap. 3 § SkL för psykiskt lidande till följd av brott finns inte några normer motsvarande dem som tillämpas inom försäkringsbranschen. I stället blir det enligt förarbetena till lagrummet (prop. 1972:5 s. 572) i första hand fråga om en skönsmässig bedömning av graden av det lidande som har tillfogats den kränkte. Därvid skall visserligen den kränktes personliga upplevelse beaktas. I första hand skall dock förhärskande etiska och sociala värderingar läggas till grund för bedömningen. Förhållandena kan dock vara mycket varierande, och det torde enligt dessa förarbeten inte vara möjligt att lagfästa generella normer eller göra mera preciserade uttalanden om skadeståndens beräkning. Det bör i första hand ankomma på domstolarna att sörja för att rättstillämpningen anpassas till tidens krav.
På senare tid har en relativt omfattande domstolspraxis utvecklats i frågan om skadeståndets storlek enligt 1 kap. 3 § SkL (se t.ex. Högsta domstolens avgöranden NJA 1991 s. 766 och NJA 1992 s. 541). Domstolen har i de båda fallen uttalat att ersättningen enligt ifrågavarande lagrum skall motsvara ett belopp som åtminstone i någon mån kan bidra till att ge brottsoffret upprättelse för det lidande som han eller hon drabbats av, särskilt när det är fråga om brott med högt straffvärde som vittnar om betydande hänsynslöshet eller rentav grymhet och som till följd därav måste ha medfört ett mycket stort lidande för brottsoffret.
Under vissa förutsättningar kan den som har skadats till följd av brott få ersättning av statliga medel. Bestämmelser härom finns i brottsskadelagen (1978:413). Enligt denna lag prövas ansökningar om ersättning av statliga medel för brottsskador (brottsskadeersättning) av en särskild myndighet, Brottsskadenämnden. Reglerna i brottsskadelagen om brottsskadeersättningens omfattning anknyter till regleringen i SkL. Den 1 juli 1988 utvidgades möjligheterna till ersättning av statsmedel till att omfatta även lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten eller genom annat ofredande som innefattar brott.
Motionerna
Enligt motion A811 av Karin Starrin m.fl. (c) bör skadestånd till våldtäktsoffer ökas avsevärt. På så sätt skulle samhället markera hur allvarligt man ser på dessa övergrepp (yrkande 35).
I motion Ju839 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, s, kds, nyd, v) anförs att regeringen skyndsamt bör återkomma till riksdagen med förslag om lagstiftning om högre skadestånd till misshandlade kvinnor (yrkande 3).
Utredningsarbete m.m.
På begäran av riksdagen tillkallade regeringen i slutet av år 1988 en kommitté (Ju 1989:01) med uppgift att se över reglerna om ersättning för ideell skada i samband med personskada m.m.
Av direktiven (dir. 1988:76) framgår att en huvuduppgift för kommittén är att överväga om och i så fall i vilken utsträckning ersättningsnivån vid ideell skada bör höjas. Det framhålls att en vanlig uppfattning är att den nuvarande ersättningen vid allvarliga skador är låg i förhållande till den ersättning som betalas vid små skador. Kommittén bör undersöka om det finns fog för denna uppfattning. En väsentlig fråga för kommittén är, enligt vad som anförs i direktiven, om de allmänna höjningarna av ersättningsnivån vid ideell skada som har genomförts på senare tid är tillräckliga eller om en ytterligare anpassning till den ökade levnadsstandarden är befogad. Kommittén bör vidare överväga om det finns skäl att beakta också förluster av andra livskvaliteter än vad som ersätts i dag, t.ex. skadans inverkan på den egna självkänslan. Enligt direktiven bör kommittén även undersöka om det finns fog för det påstående som ofta förs fram i den allmänna debatten att skadestånden i Sverige för ideell skada vid en internationell jämförelse ligger på en påfallande låg nivå.
En annan huvudfråga som kommittén enligt direktiven bör ta ställning till är vilka ersättningsprinciper som skall tillämpas när ersättningen för ideell skada bestäms och hur ersättningsnormer för ideell skada skall fastställas. Kommittén bör därvid överväga om det är möjligt att ge domstolarna en mera framträdande roll beträffande dessa frågor än de har för närvarande.
I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:LU25 behandlade utskottet bl.a. en motion om högre skadestånd till kvinnor som utsatts för våldtäkt eller misshandel. Utskottet anförde därvid att de ersättningar som utgår vid sexuella övergrepp och misshandel inte kan anses utgöra en fullgod kompensation för det lidande och obehag som brotten medför. I likhet med motionärerna ansåg utskottet därför att det är angeläget att de drabbade ges rätt till högre ersättning för lidandet och detta oavsett om de tillfogats en personskada vid brottet eller ej. Utskottet kunde också dela uppfattningen att i ersättningen bör inrymmas ekonomiskt stöd för de skadelidande att på olika sätt komma ur den livssituation de hamnat i på grund av brotten. Utskottet hänvisade till att olika frågor om ersättningsnivån vid bl.a. sexuella övergrepp skulle övervägas i samband med den pågående översynen av reglerna om ersättning för ideell skada. Enligt utskottet borde emellertid direktiven på denna punkt förtydligas så att det klart framgick att utredningsarbetet skulle syfta till en höjning av ersättningsnivån som ger utrymme för inte bara kompensation för lidandet utan också hjälp till en förändring av livssituationen. Utskottet underströk bl.a. vikten av att regeringen så snart ske kan framlägger förslag till erforderliga lagändringar.
Med anledning av riksdagsbeslutet meddelade regeringen i november 1990 tilläggsdirektiv till Kommittén om ideell skada (dir. 1990:66). Enligt dessa skall kommittén överväga en förändring av ersättningsnivån och regelverket vid skadestånd till våldtäktsoffer och offer för andra våldsbrott som ger utrymme för inte bara en kompensation för lidandet utan också hjälp till en förändring av livssituationen.
Kommittén har behandlat frågan om ersättning för kränkning genom brott i ett delbetänkande (SOU 1992:84) Ersättning för kränkning genom brott.
Enligt utredningen skiljer sig ersättningen för kränkning genom brott från den ersättning för ideell skada i samband med personskada som regleras i 5 kap. 1 § SkL. Förutom att ersättningen för kränkning genom brott har till syfte att lindra verkningarna av kränkningen och ge den skadelidande möjlighet att förändra sin livssituation har den inslag av upprättelse för den förnedrande och kränkande behandling eller den oförrätt som den skadelidande har utsatts för. Själva kränkningen bör enligt utredningen ersättas särskilt för sig, vid sidan av den ersättning för sveda och värk etc. som den skadelidande kan ha rätt till om han eller hon samtidigt har tillfogats en personskada. En utgångspunkt för utredningens överväganden har varit att brottsoffrens ställning bör stärkas. Det gäller inte minst kvinnor och barn som utsätts för sexualbrott eller annat våld i hemmet.
Utredningen hänvisar till att den som kränkt någon genom brott i regel saknar möjlighet att ersätta denna kränkning av egna medel. Ersättningen utges i stället i praktiken från det överfallsskyddsmoment i hem- eller villahemförsäkringen som de flesta skadelidande håller sig med eller, om de inte har sådant skydd, av Brottsskadenämnden. Av samhällsekonomiska skäl kan sådan ersättning inte ges vid alla slags kränkningar genom brott. Enligt utredningen bör ersättning komma i fråga endast vid allvarligare kränkningar, dvs. sådana som förorsakar ett lidande, och bara när kränkningen har tillfogats genom vissa brott som typiskt sett framstår som särskilt integritetskränkande. Dessa brott beskrivs i utredningens lagförslag som brott mot annans person, frihet, frid eller ära. Sådana brott är bl.a. sexualbrott och andra våldsbrott samt ärekränkningsbrott.
Utredningen anför att ersättningarna för kränkning genom brott på senare tid höjts väsentligt, särskilt när det gäller sexualbrott och grövre våldsbrott. En vanlig uppfattning torde dock vara att ersättningsnivån i Sverige alltjämt är låg i dessa fall. En jämförelse med ersättningarna i andra länder och inom andra rättsområden visar också enligt utredningen att ersättningsnivån -- även om den för det stora flertalet kränkningar är väl avvägd -- är för låg vid sexualbrott och grova våldsbrott. Den svåra kränkning som dessa typer av brott regelmässigt innebär för de skadelidande bör bättre än i dag återspeglas i den ersättning som utges till dem. Mer än en fördubbling av ersättningen jämfört med nuvarande nivå -- 40 000 kr vid våldtäktsbrott samt 70000 kr vid incestbrott och grova våldsbrott -- är dock enligt utredningen inte motiverad.
Utredningen föreslår att vissa omständigheter, som bör särskilt beaktas när ersättning för kränkning genom brott bestäms, anges i lagen. Dessa omständigheter är att kränkningen har haft förnedrande eller skändliga inslag, varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa, riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet, inneburit missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande eller varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet. En markering av dessa omständigheter kan enligt utredningen ses som ett uttryck för utredningens uppfattning att skadestånden i dessa fall bör utgå med högre belopp än hittills.
Betänkandet har remissbehandlats och övervägs för närvarande inom regeringskansliet.
Kommittén om ideell skada beräknas ha slutfört sitt arbete i övrigt vid årsskiftet 1993/94.
Utskottets överväganden
När nu åter frågan om högre skadestånd till kvinnor som utsatts för våldtäkt eller misshandel aktualiseras motionsvägen, vill utskottet i likhet med tidigare (se bet. 1989/90:LU25) framhålla att olika former av sexuellt tvång är djupt integritetskränkande handlingar och i regel orsakar starkt psykiskt lidande och obehag hos dem mot vilka brotten förövas. Detsamma torde många gånger gälla vid misshandelsbrott och särskilt i de fall kvinnor utsätts för misshandel. De ersättningar som för närvarande utgår vid sexuella övergrepp och misshandel kan enligt utskottets mening inte anses utgöra en fullgod kompensation för det lidande och obehag som brotten medför.
Som framgått av redogörelsen ovan omfattas de frågor som behandlas i motionerna av det uppdrag som Kommittén om ideell skada har. Frågan om ersättning för kränkning genom brott som kommittén behandlat särskilt övervägs för närvarande inom regeringskansliet. I enlighet med tidigare inställning anser utskottet att det, i avvaktan på resultatet av det arbete som sålunda pågår, inte är erforderligt med något särskilt uttalande i saken från riksdagens sida, och utskottet avstyrker bifall till motionerna A811 yrkande 35 och Ju839 yrkande 3.
Det allmännas skadeståndsansvar
Gällande ordning
Skadeståndslagen (SkL) innehåller också särskilda regler om arbetsgivares s.k. principalansvar. Enligt 3 kap. 1 § är arbetsgivare ansvarig för skada som vållas av hans arbetstagare genom fel eller försummelse i tjänsten. Arbetsgivarens skyldighet enligt detta lagrum omfattar inte endast enskilda arbetsgivare utan också det allmänna. När t.ex. staten bedriver ekonomisk verksamhet svarar staten sålunda på samma sätt som enskilda arbetsgivare för arbetstagarnas fel och försummelser. Är det fråga om myndighetsutövning sträcker sig statens och kommunernas ansvar längre än andra arbetsgivares. I enlighet härmed svarar det allmänna inte bara för person- och sakskada utan också för ren förmögenhetsskada när fel eller försummelse begåtts vid myndighetsutövning (3 kap. 2 § SkL). Däremot utgår i princip inte ersättning för ideell skada enligt sistnämnda lagrum.
SkL gäller om annat inte är föreskrivet. Vid sidan av SkL finns vissa specialregler som ålägger det allmänna ett längre gående skadeståndsansvar. Dels är det fråga om regler som gäller oavsett om en skada uppstått vid myndighetsutövning eller ej, t.ex. skadeståndsreglerna i miljöskadelagen och datalagen, dels finns det regler som ålägger det allmänna ett ansvar för fel -- i objektiv mening -- som begåtts vid myndighetsutövning. Som exempel härpå kan nämnas lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning. Ett annat exempel på regler om längre gående skadeståndsansvar för staten för fel som begåtts vid myndighetsutövning utgörs av vissa bestämmelser i jordabalken om fel begångna inom inskrivningsväsendet. I fråga om felaktiga beslut om betalningssäkring har genom lagstiftning som trätt i kraft den 1 januari 1990 införts förbättrade möjligheter till ersättning för den som lider ren förmögenhetsskada till följd av sådana beslut.
Motionerna
Enligt motion L606 av John Bouvin m.fl. (nyd) måste det skapas ökade förutsättningar för de personer som lidit skada eller på annat sätt farit illa av handlingar eller underlåtenhet från stat och kommun att få ersättning från det allmänna ex gratia eller av billighetshänsyn (yrkande 1). Vidare framställs i motionen önskemål om utredning av förutsättningar och former för upprättelse åt personer som lidit skada av handlingar från det allmänna (yrkande 2).
I motion L609 av John Bouvin (nyd) anförs att det bör inrättas en medborgarrättskommission med syfte att handlägga ersättningsfrågor för personer som söker sin rätt.
I motion Sk811 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd), som handlar om skattebetalares rättssäkerhet, anförs bl.a. att en person som behandlas fel av myndigheter måste få full ekonomisk kompensation för den skada han drabbats av (yrkande 2). Ersättning bör därvid ges även för psykiskt lidande (yrkande 3).
Tidigare behandling m.m.
Motioner om det allmännas skadeståndsansvar vid myndighetsutövning med samma inriktning som de nu aktuella har behandlats av riksdagen vid ett flertal tillfällen tidigare. När hithörande spörsmål prövades våren 1989 (bet. 1988/89:LU31) förordade utskottet att frågan om det allmännas skadeståndsansvar för fel eller försummelse i samband med myndighetsutövning blev föremål för en utredning, vid vilken ämnets olika aspekter förutsättningslöst och omsorgsfullt borde belysas. Vad utskottet anförde gav riksdagen med anledning av motionerna som sin mening regeringen till känna.
Med anledning av riksdagens begäran tillkallade regeringen år 1989 en kommitté (Ju 1989:03) för att se över reglerna om det allmännas skadeståndsansvar. Enligt direktiven till utredningen (dir. 1989:52) skall en förutsättningslös och allsidig analys göras av i vilken utsträckning det allmänna bör svara för skador som uppkommer för enskilda i samband med myndighetsutövning. Kommittén bör därvid undersöka bl.a. om ansvaret bör utvidgas så att det inte krävs ett lika nära samband med myndighetsutövningen som för närvarande. Vidare bör kommittén enligt direktiven undersöka om det på vissa särskilda rättsområden bör införas ett strikt skadeståndsansvar för det allmänna i samband med myndighetsutövning. Direktiven nämner här särskilt verksamheter där myndigheten har rätt att vidta tvångsåtgärder av olika slag. En annan uppgift för kommittén anges vara att undersöka om ersättning bör bestämmas under hänsynstagande till även andra omständigheter än sådana som har rent ekonomisk betydelse. Utredningen är vidare oförhindrad att ta upp andra frågor om det allmännas skadeståndsansvar och framlägga förslag i dessa. Kommittén om det allmännas skadeståndsansvar beräknas vara klar med sitt arbete under första halvåret 1993.
Utskottets överväganden
I linje med vad utskottet tidigare uttalat vid prövning av liknande motionsyrkanden (se bl.a. bet. 1991/92:LU29) vill utskottet framhålla att de aktualiserade spörsmålen ryms inom ramen för de uppdrag som Kommittén för att se över reglerna om det allmännas skadeståndsansvar har. Vad särskilt gäller de frågor som tas upp i motion Sk811 vill utskottet även peka på den år 1992 tillkallade Rättssäkerhetskommitténs (Fi 1992:07) arbete. Kommittén, som skall se över rättssäkerheten vid beskattningen, har enligt direktiven (dir. 1992:27) som en av sina huvuduppgifter att lägga fram förslag som stärker den enskildes ställning vid betalningssäkring enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter.
Utskottet vill vidare, beträffande den särskilda fråga om ersättning ex gratia från det allmänna som tas upp i motion L606, uttala att det ligger i sakens natur att riksdagen inte kan ge några generella riktlinjer för när sådan ersättning bör utgå. Riksdagen har också, bl.a. då fråga om ersättning ex gratia aktualiserades motionsvägen våren 1991 i det uppmärksammade fallet Halvar Alvgard (bet. 1990/91:LU27), framhållit att riksdagen inte är ett förvaltande eller rättsskipande organ. Inte heller disponerar riksdagen över statens penningmedel, fordringar och andra tillgångar, utan dessa står enligt 9 kap. 8 § regeringsformen till regeringens disposition med de inskränkningar som följer av regeringsformen. I enlighet med det anförda, fortsatte utskottet, ankommer det inte på riksdagen att avgöra huruvida i det enskilda fallet en statens fordran på t.ex. rättegångskostnader skall efterges. Det ligger också i sakens natur att riksdagen inte -- med för regeringen bindande verkan -- kan uttala sig i frågor huruvida ersättning ex gratia skall utbetalas i enskilda fall. Även sådana spörsmål får, anförde utskottet, överlåtas på regeringen att avgöra. Riksdagen är dock oförhindrad att -- på eget initiativ eller efter framställning från regeringen -- anvisa medel för utbetalning av ex gratia-ersättning. Mot den angivna bakgrunden ställde sig utskottet i princip avvisande till att frågor rörande ersättning ex gratia skall tas upp till närmare övervägande i riksdagen i andra sammanhang än då särskilda medel behöver anslås för ändamålet.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L606, L609 och Sk811 (yrkandena 2 och 3).
Arbetstagares skadeståndsansvar
Gällande ordning
I SkL finns en särskild bestämmelse om arbetstagares skadeståndsansvar (4 kap. 1 §). Enligt denna är arbetstagare ansvarig för skada som han vållar genom fel eller försummelse i tjänsten endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter.
Paragrafen gäller i förhållande till såväl arbetsgivaren som skadelidande tredje man. Vidare avser den inte bara arbetstagarens direkta skadeståndsansvar mot arbetsgivaren eller tredje man utan också hans regressansvar, när någon -- i allmänhet arbetsgivaren -- av honom söker åter ersättningsbelopp som den regressökande har måst utge till den skadelidande på grund av arbetstagarens vållande i tjänsten. Bestämmelsen är vidare tillämplig på all slags skada, sålunda inte bara person- eller sakskada utan också bl.a. ren förmögenhetsskada.
Tillämpningsområdet för bestämmelsen om arbetstagares skadeståndsansvar liksom innebörden av uttrycket "synnerliga skäl" behandlades utförligt i förarbetena till SkL (se prop. 1972:5, bet LU 1972:10). I frågan om uttrycket synnerliga skäl delade utskottet departementschefens uppfattning att utgångspunkten vid tillämpningen av förevarande paragraf bör vara att en arbetstagare normalt inte skall drabbas av personligt skadeståndsansvar med anledning av vållande i tjänsten. Självfallet kan det dock -- om än undantagsvis -- förekomma fall där anledning förekommer att ålägga arbetstagare full eller jämkad ersättningsskyldighet. Såsom departementschefen framhållit måste dock enligt utskottet i det särskilda fallet ha förekommit omständigheter som med betydande styrka talar för att arbetstagaren rimligen bör utge ersättning för skadan.
Frågan om synnerliga skäl för arbetstagares skadeståndsansvar har också prövats av domstolarna i åtskilliga fall.
Motionen
I motion L602 av Ingvar Svensson (kds) framhålls -- mot bakgrund av bl.a. de s.k. fallskärmsavtalen -- att en översyn bör göras av möjligheterna att utkräva skadestånd av arbetstagare som genom sitt agerande allvarligt skadat företaget eller tredje part, t.ex. skattebetalarna.
Utskottets överväganden
Utskottet är inte berett att med anledning av vad som anförs i motionen nu förorda en översyn av reglerna om arbetstagares skadeståndsansvar. I sammanhanget vill utskottet också peka på att det i aktiebolagslagen (1975:1385) finns särskilda regler om styrelsens och verkställande direktörens befogenheter och skyldigheter. Styrelsen eller annan företrädare för bolaget skall sålunda bl.a. visa lojalitet mot bolaget och får enligt den s.k. generalklausulen i 8 kap. 13 § aktiebolagslagen inte fatta beslut som är ägnat att bereda otillbörlig fördel åt aktieägare eller annan till nackdel för bolaget eller annan aktieägare. Styrelseledamöterna och verkställande direktören är vidare skyldiga att i förhållande till enskilda aktieägare samt bolagets borgenärer och andra utomstående iaktta bestämmelserna i aktiebolagslagen och bolagsordningen. Enligt 15 kap. 1 § aktiebolagslagen är bl.a. styrelseledamot och verkställande direktör, som vid fullgörande av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget, skyldiga att ersätta den uppkomna skadan. Detsamma gäller när skadan vållas aktieägare eller annan genom överträdelse av aktiebolagslagen eller bolagsordningen. Utskottet vill här tillägga att det aktiebolagsrättsliga sanktionssystemet i sin helhet är föremål för överväganden av Aktiebolagskommittén (Ju 1990:08).
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L602.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande skadestånd till brottsoffer att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A811 yrkande 35 och 1992/93:Ju839 yrkande 3,
2. beträffande det allmännas skadeståndsansvar att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L606, 1992/93:L609 och 1992/93:Sk811 yrkandena 2 och 3, res. (nyd)
3. beträffande arbetstagares skadeståndsansvar att riksdagen avslår motion 1992/93:L602.
Stockholm den 15 april 1993
På lagutskottets vägnar Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Owe Andréasson (s), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Sören Norrby (fp) och Stina Eliasson (c).
Reservation
Det allmännas skadeståndsansvar (mom. 2)
Richard Ulfvengren (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "I linje" och på s. 9 slutar med "(yrkandena 2 och 3)" bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motion L606 har generellt sett utvecklingen i fråga om det allmännas skadeståndsansvar gått i riktning mot ett mer utvidgat ansvar för det allmänna. I sammanhanget vill utskottet vidare peka på den översyn på området som Kommittén om det allmännas skadeståndsansvar snart avslutar och vari ingått att undersöka om ansvaret kan vidgas i olika avseenden. Det kan dock inte uteslutas att fall förekommer i det förflutna där enskilda drabbats av felaktiga myndighetsbeslut och andra myndighetsåtgärder men inte fått ersättning som de bort vara berättigade till. Enligt utskottets mening bör det skapas förutsättningar för att i efterhand kunna reglera ersättning eller annan gottgörelse i sådana fall. Regeringen bör därför ta initiativ till en utredning om möjligheterna till sådan gottgörelse och i vilka former den skall komma de drabbade till del.
Även om reglerna om det allmännas skadeståndsansvar förbättrats ur de enskildas synvinkel under senare år finns det enligt utskottets mening fortfarande brister i detta hänseende som bör rättas till. Sålunda bör, i enlighet med vad som framförs i motion Sk811, en person som behandlats fel av myndigheterna få full ekonomisk kompensation för den skada han åsamkats. Vidare bör ersättning ges även för psykiskt lidande. För att handlägga de ersättningsfrågor som kan uppstå på förevarande område i framtiden bör i enlighet med önskemålen i motion L609 en medborgarrättskommission inrättas. Det får ankomma på regeringen att närmare bestämma inriktningen av de överväganden som enligt vad nu redovisats bör komma till stånd.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L606, L609 och Sk811 yrkandena 2 och 3 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande det allmännas skadeståndsansvar att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:L606, 1992/93:L609 och 1992/93:SkU811 yrkandena 2 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.