Skärpta djurskyddskrav för minkuppfödning

Betänkande 2006/07:MJU3

1, Förslag, Genomförd
2, Beredning, Genomförd
3, Debatt, Genomförd
4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat: 7 december 2006

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

PDF

Skärpta djurskyddskrav för minkuppfödning(pdf, 236 KB)

PDF

Skärpta djurskyddskrav för minkuppfödning(pdf, 236 KB)

Webbsida

Visa hela dokumentet för Betänkande 2006/07:3 Skärpta djurskyddskrav för minkuppfödning

Beslut

Nej till skärpta krav för minkuppfödning (MJU3)

Den förra regeringen föreslog under våren 2006 att djurskyddskraven ska skärpas för minkuppfödning. Förslaget innebär att det i djurskyddslagen preciseras att minkarnas behov av att röra sig, klättra, jaga och periodvis vara ensamma tillgodoses. Dessutom ska minkar ha tillgång till vatten att simma i. Riksdagen skickade i juni 2006 tillbaka förslaget till miljö- och jordbruksutskottet efter att Frankrike och Slovakien med stöd av EU-regler ifrågasatt förslaget. Den nya majoriteten i riksdagen menar att förslaget om skärpta regler i praktiken skulle innebära ett näringsförbud för uppfödning av minkar för pälsproduktion. Dessutom menar riksdagen att det inte finns stöd för förslaget i forskning eller tidigare erfarenheter. Riksdagen säger därför nej till förslaget om skärpta krav för minkuppfödning och vill i stället att regeringen satsar på forskning för att förbättra djurskyddet inom pälsnäringen.

Utskottets förslag till beslut: Avslag på propositionen. Bifall till tre motionsyrkanden om avslag på propositionen. Bifall till två motionsyrkanden om fortsatta forskningsinsatser. Avslag på övriga motionsyrkanden.
Riksdagens beslut: Kammaren biföll utskottets förslag till beslut

Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 6
Propositioner: 1

Från regeringen

Skärpta djurskyddskrav för minkuppfödningProposition 2005/06:197

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2006-11-16
Justering: 2006-11-28
Trycklov till Gotab och webb: 2006-11-30
Trycklov: 2006-11-30

Reservationer: 1
Betänkande 2006/07:MJU3

Alla beredningar i utskottet

2006-11-16

Nej till skärpta krav för minkuppfödning (MJU3)

Den förra regeringen föreslog under våren 2006 att djurskyddskraven ska skärpas för minkuppfödning. Förslaget innebär att det i djurskyddslagen preciseras att minkarnas behov av att röra sig, klättra, jaga och periodvis vara ensamma tillgodoses. Dessutom ska minkar ha tillgång till vatten att simma i. Riksdagen skickade tillbaka förslaget till miljö- och jordbruksutskottet efter att Frankrike och Slovakien med stöd av EU-regler ifrågasatt förslaget. Den nya majoriteten i miljö- och jordbruksutskottet menar att förslaget om skärpta regler i praktiken skulle innebära ett näringsförbud för uppfödning av minkar för pälsproduktion. Dessutom menar utskottet att det inte finns stöd för förslaget i forskning eller tidigare erfarenheter. Utskottet vill i stället att regeringen satsar på forskning för att förbättra djurskyddet inom pälsnäringen. Miljö- och jordbruksutskottet föreslår att riksdagen säger nej till den förra regeringens förslag.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2006-12-07

Debatt om förslag 2006/07:MJU3

Webb-tv: Skärpta djurskyddskrav för minkuppfödning

Dokument från debatten

2006-12-07Protokoll 2006/07:35

Protokoll från debatten

Claes Västerteg (C)

Anf. 20 Claes Västerteg (C)

Herr talman! Nu ska vi här i kammaren debattera miljö- och jordbruksutskottets betänkande om skärpta djurskyddskrav för minkuppfödning. Bakgrunden till betänkandet är en proposition från den förra regeringen om att ändra djurskyddslagen för att skärpa kraven på djurhållning vid uppfödning av minkar för pälsproduktion. Med anledning av propositionen har fyra följdmotioner väckts, och i betänkandet behandlas dessa liksom två motioner från allmänna motionstiden. Miljö- och jordbruksutskottet påbörjade sin behandling av ärendet redan under förra riksmötet, men i samband med att lagförslaget lades fram anmälde den förra regeringen - detta kallas även notifiering - detta förslag hos kommissionen, enligt de regler och föreskrifter som gäller i sådana här situationer. Det innebar att en frysningsperiod inföll, då inga beslut fick fattas i ärendet. Mot slutet av frysningsperioden lämnade Frankrike ett detaljerat utlåtande, och med anledning av det utlåtandet förlängdes frysningsperioden till den 4 september 2006. Även Slovakien har lämnat ett detaljerat utlåtande med anledning av lagförslaget. Dessa utlåtanden gjorde att behandlingen av ärendet fördröjdes, och innan riksdagen hann behandla ärendet på nytt inföll riksdagsvalet. Resultatet av det valet är ju väl känt. Den nya utskottsmajoriteten föreslår följaktligen, i enlighet med den motion som den dåvarande oppositionen väckte, att propositionen avslås. Vi föreslår även ett tillkännagivande om vikten av fortsatta forskningsinsatser. Med denna inledning, herr talman, lämnar jag över ärendet till mina kolleger i kammaren, med förhoppningen att det ska bli en saklig och respektfull debatt. I detta anförande instämde Åke Sandström (c).

Helén Pettersson i Umeå (S)

Anf. 21 Helén Pettersson i Umeå (S)

Herr talman! I dag ska vi diskutera och besluta om djurskyddskrav för minkuppfödning. Det är ett ämne som engagerar många och som har varit föremål för många diskussioner, inte minst här i kammaren. I Sverige har vi ett starkt djurskydd, och djurens väl och ve har alltid engagerat det svenska folket. I dag har vi möjlighet att ta ännu ett steg på vägen mot att förbättra vår lagstiftning på det här området. Minkhållningen i vårt land har under årens lopp blivit föremål för ett antal utredningar. Redan 1990 kom en utredning från Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap, SVS, som uppmärksammade bristande förhållanden för minkarna på de svenska farmerna. Sex år senare gjorde SVS en uppföljning av sin egen rapport. Den visade att minkhållningen inte uppfyllde lagkraven på naturligt beteende, eftersom minkarna inte har möjlighet att tillfredsställa sina beteendebehov. Dessutom fastslogs att minkarna uppvisar beteendestörningar, så kallade stereotypier, i alltför hög grad, och att minkens behov av vatten för sysselsättning måste utredas. Minkens stereotypier tar sig form av upprepade rörelsemönster men också i andra onormala beteenden, till exempel pälsbitning och stympning av den egna svansen. Den typen av beteendestörningar förekommer inte i det fria, och inte heller bland minkar i djurparker med miljöberikande anordningar. Det har man slagit fast i en rapport från EU-kommissionens kommitté för djurens hälsa och välfärd. I den rapporten hänvisade man till en omfattande undersökning som visade att 31-85 % av minkhonorna uppvisade denna grupp av stereotypa beteenden. År 2002 presenterades Jordbruksverkets studie om minkhållning. Där konstaterade man att § 4 i djurskyddslagen, som säger att djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt, inte anses vara uppfylld fullt ut. Man konstaterade att traditionella bursystem bör avvecklas och att system som tillgodoser minkars behov av bad- och simvatten bör utredas. Vidare presenterades den statliga Pälsdjursnäringsutredningen 2003. I den fastslogs att minknäringen inte hade gjort något för att utveckla minkhållningen och att djurhållningen måste anpassas för att bättre passa djurens naturliga behov. Herr talman! Åsikterna går isär när det gäller om minkarna har behov av vatten att simma i eller inte. Det finns dock forskning som visar att vatten att simma i är en mycket värdefull miljöberikning för att minska förekomsten av beteendestörningar hos minkarna. Bland annat ökade lekbeteendet hos minkvalparna, vilket har visat sig vara mycket verkningsfullt för att minska beteendestörningar hos dem när de blir vuxna djur. Det finns också forskning som visar att minkar är beredda att jobba lika hårt för att ha tillgång till vatten som att ha tillgång till mat. I regeringens proposition om skärpta djurskyddskrav för minkuppfödning föreslås följande. Minkar som föds upp för pälsproduktion ska hållas på ett sådant sätt att deras behov av att röra sig, klättra, utöva sitt jaktbeteende och ägna sig åt annan sysselsättning samt av att periodvis vara ensamma tillgodoses. Minkar ska dessutom ha tillgång till vatten att simma i. Regeringen, eller, efter regeringens bemyndigande, Djurskyddsmyndigheten, får meddela om ytterligare föreskrifter om villkor för hållande av mink för pälsproduktion. Dessutom föreslås i propositionen att ekonomisk ersättning ska utgå för omställning under en period av max tre år. I dag är antalet minkfarmer i Sverige ca 150, enligt branschen själv. Debatten om minknäringens brister har pågått i 16 år i Sverige. Trots upprepade påpekanden om de brister som finns har inte mycket skett. Vi socialdemokrater tycker att det är dags att vi stärker kraven på gott djurskydd inom den näringen nu. Det är inte bara i Sverige som denna diskussion finns. I Tyskland tog man alldeles nyligen ett beslut som stärker djurskyddslagstiftningen när det gäller minknäringen. De nya reglerna i Tyskland innebär bland annat att minkarna ska ha tillgång till vatten att simma i. Tidigare har djurskyddsreglerna för minkhållning stärkts i Schweiz och Österrike, och i Storbritannien finns ett totalförbud mot minkuppfödning för pälsnäringen. Vi socialdemokrater vill att Sverige även i fortsättningen ska vara ledande på djurskyddsområdet och att vi ska vara ett föregångsland för andra. Därför yrkar jag bifall till reservationen.

Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 22 Wiwi-Anne Johansson (V)

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservationen och avslag på miljö- och jordbruksutskottets förslag i betänkande MJU3. I måndags träffade jag 12 000 minkar utanför Skara. De levde i burar, som är 40 centimeter breda och 80 centimeter djupa. Jag träffade dem på Håkans minkfarm utanför Skara, som är en av - som vi nyss hörde - ca 150 minkfarmer i Sverige. Hur många här har varit på en minkfarm? Jag ser att i princip alla har det. Då vet ni hur det ser ut. Det är rad efter rad med burar, 40 gånger 80 centimeter djupa. Här lever minken hela sitt liv. De flesta blir inte så gamla. De blir inte mycket mer än ett halvår gamla. Egentligen kommer de heller aldrig ut ur burarna förrän de ska gasas ihjäl för att bli pälsar till lyxkonsumtion. De 12 000 som jag träffade var avelsdjur som ska paras i mars och få valpar i april. Då blir de betydligt flera på den här farmen, ca 60 000. Varje hona får mellan 1 och 15 valpar. De lever till november, för då har de blivit tillräckligt stora, fullvuxna, och bildat vinterpäls. Och det är den vi vill åt. På den här farmen ska 50 000 minkar gasas ihjäl för vår lyxkonsumtion. Vatten att dricka får minken automatiskt via en ledning, och maten lägger man ovanpå burarna. De har lite halm att förströ sig med och en lya att krypa in i. Så är livet för en mink i fångenskap i dagens Sverige. Den mink jag såg gick fram och tillbaka, gång på gång, i buren. Det finns ju inte så mycket annat att göra. Minken utvecklar, som vi hörde, ofta en stereotypi, det vill säga att man upprepar samma rörelsemönster om och om igen. En del minkar biter av sig svansen. Vissa biter sig i pälsen. Och det är förstås inte heller bra för pälsnäringen. Men sådant är livet för en och en halv miljon minkar i Sverige varje år. Ett sådant liv är förstås inte naturligt, inte ens för en mink. Mink i bur på 40 gånger 80 centimeter är inte naturligt. Djurskyddslagens 4 § slår fast att djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Men det gäller inte minkarna i dag i Sverige. Därför menar vi att minkar ska ha utrymme, utrustning och plats för att utöva ett beteende som är naturligt för ett rovdjur. Minkar behöver också möjligheter till social samvaro men samtidigt en plats att dra sig undan till. Vi menar också att minkarna ska ha tillgång till vatten att simma i. Det finns åratal av forskning som visar att minkarna då inte utvecklar stereotypierna på samma sätt som i dag i de trånga burarna. Vårt förslag har mött starka protester från pälsdjursnäringen. Med sådana krav kommer inte näringen att överleva. Det blir inte ekonomiskt lönsamt, säger uppfödarna. Vi har väl alla alldeles i dagarna fått en fyrfärgsbroschyr där man berättar att de svenska pälsdjursuppfödarna ska bli bäst i världen på pälsdjursuppfödning. Då måste man nog ta ett steg vidare. Man säger också: Om inte vi föder upp minkar i Sverige på det humana sätt som vi tycker att vi gör - det vill säga inte vi, men näringen - då gör någon annan det. Det är en väldigt haltande logik. Vi vet att Tyskland just har skärpt kraven på precis det sättet som vi i reservationen menar att vi ska kunna göra i Sverige. Nu kommer de tyska minkarna att få simvatten. Förslaget hotar näringen, säger man. Tusen personer försörjer sig i dag i Sverige via minknäringen. Genomförs förslaget om verkligt djurskydd för minkarna är det inte längre lönsamt. Här ställer man djurs välfärd och skydd mot ekonomi och näringspolitik. Sanningen är att det sätt som minkar föds upp i Sverige gör att vi bryter mot djurskyddslagen. Därför vill vi skärpa djurskyddskraven på minknäringen. Regeringen vill fortsätta att forska. Det har forskats i 15 år internationellt och i Sverige, och forskningen är enig. Regeringen vill att minkarna även i fortsättningen ska hållas i strid med djurskyddslagen i Sverige. Det är oacceptabelt. Jag yrkar bifall till vår reservation. I detta anförande instämde Egon Frid (v).

Tina Ehn (Mp)

Anf. 23 Tina Ehn (Mp)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationen. Ärendet handlar om skärpta djurskyddskrav för minkuppfödning. Ändringen innebär att kraven på djurhållningen vid uppfödning av minkar för pälsproduktion skärps. Man vill att minken ska hållas så att dess behov av att röra sig, klättra, utöva sitt jaktbeteende och ägna sig åt annan sysselsättning samt att periodvis vara ensam kan tillgodoses. Det anses dessutom att minkar ska ha tillgång till vatten att simma i. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2007. Nu ska detta lagförslag i soptunnan enligt vår nya regering. Men det är knappast ett nytänkande eller ett framtidstänkande. Det är mer stagnation. Förmodligen sitter det politiker från alliansen och tycker att lagförslaget är bra och att det ligger i tiden. Ni har möjlighet att markera det i dag. Skärpta djurskyddskrav för minkuppfödning som föreslås i förslaget är krav som vi ska kunna ställa i ett modernt land i stället för att bita oss fast vid ett ålderdomligt sätt att hålla djur. Att påstå att det behövs mer forskning verkar i sammanhanget mycket märkligt och överflödigt. Att minken gillar vatten och oftast syns i vatten är ingen slump. Hur har den nya alliansregeringen egentligen tänkt sig att förbättra djurskyddet? Varför mer forskning när den forskning som gjorts pekar på att dagens djurhållning av mink ger upphov till stereotypa beteenden, som vi har hört här tidigare? Dessa stereotypa beteenden har att göra med ett rörelsebehov. Brister i att få utlopp för detta kan leda till sådana bestämda mönster som att djuret pendlar, trampar av och an på stället, eller gör cirkulerande rörelser med huvudet. Som om det inte räcker med det förekommer det också onormala beteenden som att de stympar sin svans eller kan bita i sin päls. En del av de beteendena har förmodligen genetiska orsaker, eftersom vissa minktyper drabbas mer än andra. Tidig avvänjning ger även en ökad andel stereotypa beteenden. Men en viktig orsak kan nog sägas vara burmiljön. I det fria förekommer inte dessa beteenden. Det gör de inte heller bland de minkar som finns i mycket berikade inhägnader i djurparker. De stereotypa beteendena minskar kraftigt om minken får tillgång till sysselsättning. EU-kommissionens kommitté för djurs hälsa och välfärd utarbetade år 2001 en rapport om pälsdjurens välfärd. Rapporten behandlar flera olika pälsdjur och deras välfärd ur ett vetenskapligt perspektiv. Man har avlat på minken med avsikt att förbättra pälskvaliteten, vilket inte är så konstigt. Det är ju syftet med minkuppfödning. Men det innebär också att minkens beteende är ganska oförändrat från den vilda minkens. Det går att märka att en förändring har skett. Det är lite mindre rädsla och mer nyfikenhet hos minken. Men det är inget tamdjur. Det är i stort sett ett skyggt djur. Det krävs tjocka handskar i hanteringen för att undvika att bli biten. Dessa djur ska inte behöva finnas i sådana burar som hindrar dem från sitt naturliga sätt att vara. Det är inte modernt, och det är inte försvarbart. Vad innebär det att man bollar frågan vidare till EU för att skjuta på problemet? Vilka EU-länders agerande ska gälla? Tittar man på utvecklingen i enskilda medlemsstater har Tyskland nyligen behandlat ett förslag, som vi hörde innan, om skärpta regler för pälsdjursnäringen. Man har bland annat lagstiftat om krav på att minkar ska ha tillgång till simvatten. I Österrike och Schweiz har man så stränga regler för minkhållning att där inte finns någon uppfödning. I Storbritannien har man sedan år 2001 ett totalförbud mot all pälsdjursuppfödning. Beslutet är fattat på etiska grunder. I Norge finns ett beslut om att man ska ge branschen tidsfrist för forskning. Jag frågar igen: Vilka EU-länders agerande ska gälla? Hotet om att man flyttar produktionen till ett annat land håller inte. I Frankrike säger man: Om Sverige inför de skärpta djurskyddskraven hotar det den franska pälsdjursuppfödningen som vi har i Frankrike. Man tror faktiskt att Sverige kan gå före och bli en norm. Det skulle minkarna gilla. Det är deras livsförutsättningar vi talar om här. Jag skulle tycka att det låg i tiden och är i enlighet med hur människan i dag ser på djurhållningen i Sverige. Man vill kunna stå upp för den. Jag vill som nyvald riksdagsledamot i Sveriges riksdag påverka i Sverige. Jag vill att vi går före i det som vi kan en hel del om. Det kan vi när det gäller djurskydd. Jag förstår inte varför man är riksdagsledamot i Sveriges riksdag om man vill låta EU sköta allt som känns jobbigt: djurskydd, klimat, fiskepolitik och så vidare.

Jeppe Johnsson (M)

Anf. 24 Jeppe Johnsson (M)

Herr talman! För mig och hela alliansgruppen i utskottet - och naturligtvis för alla de människor som berörs, inte minst i min hembygd i Blekinge - kommer denna dag, om allt går som vi har tänkt, att gå till historien som en vändpunkt och en dag som medför framtidstro i stället för missmod och framtidsoro. Dagen då riksdagen fattade ett förnuftigt beslut. Ett beslut grundat på kunskap om hur minkuppfödning fungerar och går till i verkligheten. Ett beslut byggt på forskning och beprövad erfarenhet. Ett beslut som innebär att vi går vidare och utvecklar minkuppfödningen i stället för att avveckla den. Den svenska minkuppfödningen håller världsklass. Och glöm inte, gott folk, ärade ledamöter i kammaren: När det gäller minken är det utsidan som man försörjer sig på. Ett djur som inte mår bra får ingen bra utsida och ger inga inkomster. Sverige ligger i topp när det gäller djuromsorg. Denna position ska vi slå vakt om. Det är nödvändigt för att vi ska kunna konkurrera och ha högsta kvalitet på våra skinn även i fortsättningen. Vi ska inte tro att pengarna kommer av sig själva i den konkurrens som råder i dag. Pälsdjursutredningen slår fast att det krävs ytterligare forskning om minkarnas beteende för att på sikt kunna förbättra förhållandena ytterligare inom uppfödningen. Vi i majoriteten ställer oss bakom detta och beslutet stöds till hundra procent av näringen och dess organisationer. Herr talman! Socialdemokraternas agerande under de senare åren har redan inneburit att den svenska uppfödningen minskat samtidigt som världsproduktionen ökat. Det kan ju glädja er som är motståndare till minkuppfödning. Sedan kongressbeslutet 2001 har världsproduktionen ökat från 28 miljoner skinn per år till 40 miljoner skinn. Alla experter säger att marknaden förmodligen just nu efterfrågar ytterligare 30 miljoner skinn. Detta betyder att näringen i Sverige efter många svåra år i dag är väldigt lönsam. Ökningen har bland annat skett i Kina, som producerar ca 10 miljoner skinn. Vår granne Danmark producerar ungefär tio gånger så många skinn som Sverige. Det förslag som ni lade fram i riksdagen i våras byggde inte på forskning och var inte heller förankrat i verkligheten. Förslaget var och är ett näringsförbud. Sverige har inte råd att göra sig av med lönsamma arbeten om bortfallet inte kompenseras. Det handlar naturligtvis inte bara om enskilda farmare - det handlar också om en mängd andra jobb som är knutna till pälsdjursuppfödningen. Den 1 juni i år var jag med och justerade det betänkande som, om det fått riksdagens bifall, hade inneburit slutet för minknäringen. Då kom hjälpen från oväntat håll. Det kändes rätt att utbrista: Vive la France - leve Frankrike! Det är ganska ovanligt annars i min värld. Vi i den borgerliga alliansen kommer att se till att svensk pälsdjursnäring får möjlighet att fortleva. Utan att ge avkall på djurskyddsreglerna är vi övertygade om att branschen har en framtid i Sverige. I dagens betänkande är situationen omvänd. Majoriteten kommer att rösta för avslag på propositionen och rösta ja till fortsatt forskning. Skulle vänsterpartiernas reservation gå igenom skulle den svenska produktionen tas över av andra. Jag vet att ni tycker att det är ett dåligt argument, men så kommer fallet att vara. Jobben försvinner från Sverige. Den gemensamma reservationen från socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister har bara förlorare. Pälsdjursutredningen som kom 2003 är enig och kräver inget förbud för näringen. Men ni socialdemokrater hade redan bestämt er innan utredningen blev klar. Kongressbesluten skulle drivas igenom oavsett vad utredningen kom fram till. Den dåvarande jordbruksministern, Margareta Winberg, meddelade innan utredningen blev klar att hon stödde ett totalförbud mot minknäringen. Det är ganska ovanligt för den gamla arbetarrörelsen att jobba på det viset. Men så är det. Den här frågan var väl symboliskt viktig. Ni behövde ju stöd för att få sitta kvar, och då kan man väl sälja ut några människor som sysslar med hederligt arbete. I den proposition som vi i dag förhoppningsvis kommer att avslå är kraven inte bara att burarna måste bli större. Minkarna ska också ges möjlighet att klättra, utföra sitt jaktbeteende, ges möjlighet att vara ensamma och ha tillgång till vatten att simma i. Många som debatterar mink glömmer eller förtränger att minken i dag är avlad i 125 generationer. Jag påstår att den mink vi har i dag inte är någon vildmink. Den är mer eller mindre domesticerad. Man måste, gott folk, skilja på farmade minkar och vilda minkar i Kanada och Alaska. Så länge en mink har tillgång till föda går den inte i vattnet. Det gör den om den måste, för där är det lätt att hitta föda. Så länge det finns fågelungar och ägg ute i naturen utgörs födan för en mink som rymt från en minkfarm till 95 % av denna föda. Det finns en massa tyckande och ogrundade påståenden. Under tolv år i riksdagen har jag med näbbar och klor förklarat för den ena ledamoten efter den andra att minken inte har simhud mellan tårna. Titta efter, så får ni se. Titta sedan på er själva så ska ni se vem som behöver mest vatten. Senast var det en som skrev i lokaltidningen i min hembygd - han borde veta bättre, han var från ett parti långt till vänster - att minken till och med sover i vatten. Sådant kan man inte ta på allvar. Den mest omfattande och långvariga forskningen på området har utförts i Danmark. Den har ingen av er nämnt. Den har utförts av Leif Lau Jeppesen vid Köpenhamns universitet. Han har under hela sex år haft två grupper av minkar med 40 minkar i varje grupp. Det är alltså sex generationer minkar som har genomgått försöken. Han hade en tredelad bur - en med löja, en med vatten emellan och en med föda. I hälften av fallen hade han vatten i den bassäng som fanns emellan. Forskaren är världsledande på området; det är man i Danmark. Han konstaterade efter sex års forskning ett entydigt resultat: Simning är inte ett biologiskt behov hos minken. Resultatet har nu enligt Pälsdjursnäringsutredningen - den har ni naturligtvis läst allihop - numera accepterats av samtliga forskare. Så står det på s. 84. Men ni tror visst inte på forskningen. Ni tycker mer själva. Och visst är det lätt att bli disneyfierad långt ifrån verkligheten, långt från landet, långt från djuruppfödningen, långt från minkfarmar, långt från fiske och långt från jordbruk. Då är det lätt att sitta och tycka. Herr talman! Propositionen sågas också av Lagrådet på flera punkter. Det kanske ni inte tycker är så viktigt, men det tycker jag. Ett exempel är när Lagrådet skriver så här: På den utredning som förebragts kan Lagrådet således inte tillstyrka att bestämmelsen om tillgång till vatten för simning införs. I kraven för minkuppfödning ingår att minkarna ska kunna klättra. Har någon av er som har varit uppe i talarstolen här sett en mink i vilt tillstånd klättra ute i naturen? De klättrar i burarna, men ute i naturen gör de det inte. Jag har levt i 55 år på Listerlandet i Blekinge. Där finns den största delen av minken i Sverige. Jag har aldrig sett en mink klättra ute i naturen, och jag har varit ute i naturen en del. Herr talman! Det finns också krav på att minken ska kunna utöva jaktbeteende. Dock ska minken inte ha tillgång till levande föda. Detta påpekar ni noga i er reservation. Men, herr talman, hur ska den då kunna jaga? I min värld är jakt inte serverad, icke levande föda. Det finns andra jakter som går till på det sättet - skattjakter och sådana lekar. Men vid jaktbeteende handlar det icke om serverad föda utan om levande föda. Varför kräver ni inte att minken ska ha tillgång till levande bytesdjur? Är det inte viktigt? Ni skriver samtidigt att det inte kan bli fråga om att minkar i bur ska tillåtas fånga levande bytesdjur eller liknande. Jag delar er åsikt på denna punkt, men jag har lite svårt att förstå varför naturligt beteende inte är så viktigt för er på den här punkten. Ni tar också upp självstympning och pälsbitning. På den punkten kan jag lugna er. Självstympning var ett problem på 60-talet, och då kom man fram till vad det berodde på - B-vitaminbrist. Det har man åtgärdat. Någon nämnde pälsbitningen här. Minkarna nafsar ytterst i pälsen. Det är ett avelsproblem; det går att avla bort. Det handlar inte om några bit- eller sårskador, utan det här sker ytterst i pälsen. Det är inte bra för minkuppfödaren, men minken tar ingen skada. Man avlar bort detta. Stereotypier nämndes här. Ni försöker göra ett litet nummer av det också. Jag förstår det; det hade jag också gjort om jag hade tyckt som ni. Men innan ni gör det skulle jag vilja rekommendera att ni tar del av den forskning som pågår vid Statens lantbruksuniversitet, SLU. Doktoranden Heléne Lindberg vid SLU har i sin senaste studie konstaterat att stereotypi generellt endast förekommer under vintern hos avelsdjuren. Andelen tid som dessa minkar utövar ett stereotypt beteende är dessutom bara 9 %. Man kan jämföra detta med andra uppgifter. 1 % av detta är tid efter det att minken har ätit och 8 % innan den har ätit. Och vem i den här kammaren blir inte påverkad av signalen att snart blir det mat? Det blir i alla fall jag. Doften av fläsk och andra läckerheter kan få magsäcken, kroppen och hjärnan att gå i gång. Det kan jag lova er. Dessa stereotypier är ganska naturliga för mig och mindre än hos många andra djur. Ni kanske ska värna lite om dem också. De uppvisas alltså bara av 20 % av en årsbesättning och bara under vintermånaderna fram till valpningen. Herr talman! Jag har två frågor avslutningsvis. Är ert syfte verkligen att förbättra djurskyddet? Tänk efter med handen på hjärtat! Är det inte att få bort minkuppfödningen? Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen från s, v och mp. (Applåder) I detta anförande instämde Åke Sandström (c).

Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 25 Wiwi-Anne Johansson (V)

Herr talman! Det sägs att minkar är döva. Jag vet inte riktigt hur det är med den saken, men ibland tror man att de som har varit på minkfarmar är både blinda och döva. Vi verkar inte ha sett samma saker, i alla fall har inte jag och Jeppe Johnsson sett samma saker. Uttrycket att klättra på väggarna kanske vi alla har hört lite till mans. Jag har full förståelse för om minkar i vilt tillstånd inte klättrar på väggarna. Det behöver de ju inte göra. Men vi klättrar ju också på väggarna om vi sätts in i för trånga burar eller för trånga utrymmen. Det här är en representant för näringen som talar. Det handlar bara om näringen, och vi andra som tycker att djurskyddslagen och djurens rättigheter också ska gälla minkar disneyfierar djuren. Vi tror att vi är i fablernas värld där djuren talar med oss och där de är människor. Nej, det tror vi inte. Vi tror att djur är djur och människor är människor, men även djur har rättigheter. Vi kräver inget totalt förbud för minknäring i Sverige med den här reservationen och med de här kraven på ökade rättigheter för minkarna. Sedan har vi den här logiken att om vi i Sverige inte föder upp minkar så gör andra länder det, till exempel Danmark. Det är så som näringslivets förespråkare talar. En minks päls har på bara ett par år gått upp från 270 kr skinnet till 400 kr skinnet. Det finns en jättestor efterfrågan på minkpäls i framför allt Ryssland och Kina. Man säger att vi vill åt näringen. Vi vill inte åt näringen. Det finns också andra näringar som har ställt flera än 1 000 personer utan arbete. Det är inte det vi vill. Vi vill göra omställningen möjlig. Jag tycker att det känns som om du inte har sett det vi andra har sett när vi har varit ute. Tycker du att det är rimligt att de lever på det sätt som de gör i dag?

Jeppe Johnsson (M)

Anf. 26 Jeppe Johnsson (M)

Herr talman! Nej, jag har inte sett det Wiwi-Anne har sett, men å andra sidan har jag vuxit upp med mink och arbetat ganska mycket på en minkfarm när jag studerade. Jag vill inte ta till jobben som argument. Det är en pluseffekt. Om vi kan göra det på ett bra sätt, tycker jag att vi ska göra det. Minken klättrar i buren, och den berikningen är ingen konst att utföra. Det har man redan börjat med, men det har legat en våt handduk över näringen sedan 2001. Man har inte vågat och känt för att investera därför att hotet om nedläggning har funnits. Men får vi ett positivt besked i dag kommer näringen att göra alla de förbättringar som är vetenskapligt bevisade. Det är inte så konstigt att minken klättrar i buren. Det byte som ni inte tycker ska vara levande lägger man ovanpå buren, och så klättrar minken upp. Det är ingen konst i nät, men den gör det inte ute därför att den kanske inte behöver det. Sedan har vi detta med att minken ska ha badvatten att simma i. Det finns inga seriösa undersökningar som har visat detta. Det är snarare tvärtom, säger man. Det kan till och med vara skadligt för minken, speciellt den farmade minken. Har en mink aldrig utsatts för vatten har den inte vattenavstötande päls. Den klarar inte att vara under vatten speciellt länge. Det finns andra däggdjur som gör det betydligt längre. Den har inte simhud. Den går i vatten om den måste för att få sin mat. Man kan också fundera på hur den badar på vintern i det vilda tillståndet uppe i norra Kanada.

Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 27 Wiwi-Anne Johansson (V)

Herr talman! Jag vet inte hur minkarna i Kanada badar på vintern. Du talade tidigare om att det inte är naturligt för minkar att bada därför att de inte har simhud mellan tårna. Jag har inte heller simhud mellan tårna, men jag badar väldigt gärna. Det är också ett ganska naturligt beteende för de flesta människor. Jag blir inte överraskad när du säger att du har vuxit upp inom minknäringen. Det är en erfarenhet som jag har gjort när vi har tittat på minknäringen inför den här debatten och det här avgörandet, som jag hoppas att till exempel Folkpartiet kan hjälpa till att förändra utgången på. Det är ju familjeföretag. Jag kan förstå att om man växer upp inom näringen blir man van vid att det är på det här sättet. Minkar är produktionsenheter. Jag säger inte att de minkar som jag har sett på ett ytligt sätt far illa, men man behöver inte utföra mer forskning för att förstå att det inte är ett naturligt beteende för något djur, inte ens en mink, att sitta i en bur som är 40 centimeter hög och 80 centimeter djup. Ni ser djuren mer som produktionsenheter och vill förlöjliga oss som vill åt näringen och säger att vi disneyfierar djur. Vi vill att näringen vidtar de åtgärder som gör att minkarna kan ha ett mycket mer naturligt beteende, men vi vill inte mata dem med levande föda. Vi tror inte att det är en bra lösning att plåga ett djur till förmån för ett annat djur.

Jeppe Johnsson (M)

Anf. 28 Jeppe Johnsson (M)

Herr talman! Wiwi-Anne Johansson säger här att det inte behövs mer forskning, för det förstår man ju ändå. Ja, om livet vore så enkelt, om verkligheten vore så enkel. Nu har jag förstått, och jag har misstänkt det tidigare, att ni baserar ert avslag på en massa tyckanden. Näringen är till hundra procent inställd på att göra det så bra som möjligt för uppfödningen. Man har satsat oerhört mycket pengar i forskning om stereotypier. Det kommer från näringen själv. Det är inte vi här i riksdagen som har anslagit de pengarna. Man vill göra sitt bästa, och man kommer att göra sitt bästa. Låt oss titta på några andra djur. Utan att ha grund i forskning, om jag nu ska göra som Wiwi-Anne brukar göra, vill jag säga att det finns ett antal djurarter som jag tycker Wiwi-Anne ska ge sig på först. Jag misstänker att det som stör allra mest är att det är skinnet man använder och att det är en lyxprodukt. Det finns en del som inte tycker att man ska äta kött också. De var inte med på den lektionen i skolan när jag som biologilärare gick igenom mag- och tarmkanalen och tänderna hos människan, men det må ju vara dem förlåtet. Det kunde ju inte alla vara. Men det finns andra som anser att man bör äta en blandad kost. Jag kan förstå att de som tycker att man inte ska äta kött inte vill att vi ska föda upp några djur. Nu är det inte riktigt så, utan vi behöver faktiskt äta det. Jag gör ingen skillnad bara för att pälsen kallas ett lyxföremål. Det viktiga är att djuret mår bra. Det finns nog ingen djurhållning som är så skonsam som minkhållningen, i alla fall när man ska slakta.

Helén Pettersson i Umeå (S)

Anf. 29 Helén Pettersson i Umeå (S)

Herr talman! Jag lyssnar med intresse när Jeppe Johnsson pratar om ytterligare forskning. Man kan nästan uppleva att du negligerar vissa av de forskningsresultat som har kommit fram. Det finns forskning som EG-kommissionen, Jordbruksverket och Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap har lutat sig mot och lyft fram som inte är gällande enligt dig. Då tycker jag att det är intressant att prata om just det. Vem ska stå för den forskning som ni vill ska ske? Vilka forskningsresultat är det som duger och som man verkligen kan lita på? Är det näringens egen? Var ska pengarna tas till den här forskningen? I dag har den nya regeringen prioriterat om en hel del på forskningsområdet, bland annat tagit bort stora delar av forskning på arbetsliv, arbetsmiljö och annat. Men nu vill man satsa på ett helt nytt område där det redan är bedrivet en hel del forskning genom åren. Jag skulle vilja ha lite svar på frågorna om hur prioriteringarna i forskningen ska se ut framöver.

Jeppe Johnsson (M)

Anf. 30 Jeppe Johnsson (M)

Herr talman! Jag negligerar inte forskning. Däremot vet jag att den forskning man har gjort i Köpenhamn är den enda storskaliga. Det har gjorts ett par forskningar på mink och vatten. Man hade sex minkar i laboratoriemiljö, och de fick äta kattmat. Sådan forskning vill jag inte lyfta upp, däremot den som Leif Lau Jeppesen har gjort med sex generationer under sex år och två likadana uppsättningar, fast vatten i den ena och inte vatten i den andra. Det visade sig att minken drog sig för att gå och äta om det fanns vatten i bassängen, vistades mer sällan där maten fanns och oftare där löjan fanns. Jag tror mer på den forskningen. När det gäller pengar till forskning satsar redan i dag näringen väldigt mycket pengar i den forskning som bedrivs om stereotypier. Det har visat sig att stereotypierna hos minken ofta är mindre än hos en del andra djur. Jag skulle vilja påstå att den är mindre än hos människorna också. För när människorna blir nervösa har de också vissa stereotypier för sig, inte minst är det senaste att man plockar upp mobiltelefoner och sitter och fingrar på dem när man inte vet vad man ska göra. Så när det gäller minken är jag faktiskt inte orolig för detta. Och det är något som man har avlat bort genom åren. Man avlar inte på nervösa minkar. På 50-talet var det kanske mer av detta, men då satte man ett kryss på den minken. Det var i och för sig inget kul kryss för minken, men det var något som man kunde använda sådana utensilier för. Som sagt var, man har systematiskt avlat fram minkar. 2000-talets minkar är inte de som fanns vilda i slutet på 1800-talet i Kanada.

Helén Pettersson i Umeå (S)

Anf. 31 Helén Pettersson i Umeå (S)

Herr talman! Jag vidhåller fortfarande att Jeppe Johnsson själv väljer vilka forskningsstudier som han tycker är relevanta eller inte. Jag kan också instämma med Wiwi-Anne från Vänsterpartiet att det finns ett visst drag av förlöjligande. Att jämföra studier som är gjorda på minkars stereotypa beteenden med människor som fingrar på sin mobil när de är nervösa för ett anförande är en typ av jämförelser som jag inte tycker hör hemma i den här debatten. Det finns, tvärtemot vad du säger, forskning som visar att minkar är beredda att jobba för att få tillgång till sitt simvatten, också när det gäller att öka lekbeteendet hos minkvalpar som gör att deras beteendestörningar minskar som vuxna minkar. Det är svårt att bortse ifrån. Jag vill återkomma till ett förtydligande från Jeppe om vem som ska bedriva den här forskningen vidare i Sverige och hur vi ska veta vilken forskning vi kan lita på.

Jeppe Johnsson (M)

Anf. 32 Jeppe Johnsson (M)

Herr talman! Rimligen borde det allmänna stå för den här forskningen. Under den regim som har varit var ni ju inte så väldigt intresserade av forskning. Ni ville ju bara förbjuda. Det har funnits möjligheter här i kammaren att ge bifall till ökad forskning. Nu drivs forskning av näringen själv. Vi har forskning att ta till oss i Danmark, där man är tio gånger så stora som oss. Mer än hälften av lantbrukarna har pälsdjursuppfödning. Så varför inte samarbeta med danskarna om detta och ta till sig den forskning de gör? Den forskning som görs i Sverige i dag finansieras, såvitt jag vet, med pengar från SPR, Sveriges pälsdjursuppfödares riksförbund. Det är ingen konst att fixa till lekbeteendet för valparna. Det låter sig lätt göras. Jag tycker att det skulle vara bra om Helén Pettersson i dag kunde rösta ja till ökad forskning, men det går ju inte riktigt ihop. Ni vill förbjuda före forskningen. Det vill inte vi. Vi vill ha forskning och förbättra så långt det någonsin går. Jag är övertygad om att den forskningen kommer fram till att det är fullt rätt och riktigt och lagligt att föda upp mink.

Erik A Eriksson (C)

Anf. 33 Erik A Eriksson (C)

Herr talman! Först vill jag yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande MJU3. Frågan handlar om pälsdjursnäringens vara eller icke vara i Sverige. I vårt land finns världens bästa djurskyddslag, och den ska vi vara rädda om. Det är viktigt. Vetenskapen tillsammans med de människor som dagligen arbetar med djur har gemensamt format underlaget till den lagen. I riksdagens kammare finns i dag inte förslag till att göra avkall på denna lag. Det är bra. Mitt i en lovsång över en lag måste jag samtidigt säga att lagen inte gäller i andra länder än Sverige. Den gäller inte i de länder som inte uppfyller kravet på mänskliga rättigheter i dag. Det handlar till exempel om asiatiska länder. Där kanske djuren har det allra sämst. Det är någonstans där produktionen skulle fortsätta om vi skulle lägga ned den i Sverige. Vi pratar om att vi vill ha ny forskning, och det är viktigt. Näringen är beredd att betala den forskningen och skjuter till sin del. Det tycker jag visar på ansvar och självinsikt. Det är också ett bevis för att man har tagit kritik på allvar tidigare. Minkfarmer av i dag ser inte ut som de gjorde för 20 år sedan. Det tycker jag också är viktigt att få med i debatten här. Det finns ett antal frågor som vi skulle vilja ställa, men vi får inte svar på dem här i kammaren i dag. Vi kan i alla fall föra upp dem här för att få med dem till fortsatt diskussion, och forskningen kan få dem med sig. Det är inte så att vi ograverat tycker att allt är toppen som sker i vårt land, oavsett vad det handlar om. Det här är en kontroversiell fråga och en viktig fråga. Jag har två frågor. Den första gäller att det finns efterfrågan på päls. Då är frågan: Ska vi förbjuda päls, att man bär päls? Det känns som att det är ganska relevant ändå i en sådan här diskussion. Ska vi förbjuda produktion? Det kan man kanske tänka sig att göra, men det måste i så fall följas åt. Då ska vi heller inte tillåtas att bära päls. Det är en fråga. Jag har inte svar själv naturligtvis. Det finns andra frågor. Det berör arbetstillfällen, och det berör en näring som är kopplad till en forskning som är gjord tidigare. Så det handlar också om ansvar gentemot arbetstillfällen. Det tycker inte jag att man ska förringa här i kammaren. Jag tycker att det är viktigt att man kan vara så pass rak att man säger att det handlar om arbetstillfällen många gånger. Det kanske är så att vi ska offra arbetstillfällen ibland, men inte denna gång. Den andra frågan jag funderar över är: Vad är naturligt beteende? Helt plötsligt blir vi experter allihop här inne. Jag tror inte att det är någon som kan säga sig ha en professur i ämnet här. Men plötsligt är vi så många som är experter. Jag är inte tvärsäker på svaren. Det är därför jag ställer frågor. Efter ett studiebesök i en ladugård eller på en farm är man absolut inte expert, oavsett om det handlar om minknäring eller någon annan djurhållning. Men det är bra att man gör studiebesöket. Det tycker jag ändå öppnar upp för en fortsatt öppenhet och diskussion. De djur vi pratar om här i debatten är domesticerade efter nästan hundra år hos människan. Det är en lång tidsrymd egentligen. Det är därför som det behövs fortsatt forskning och kontinuerlig forskning. Det går inte att säga att forskningen är gjord en gång för 15 år sedan och därmed är det väl, utan den behöver fortsätta. Sedan kommer vi till dagens stora sensation. Jag måste säga att våra husdjur avlas. Det är så det fungerar i vår herres hage. Det är ingen dramatik i det. Vi kan se på andra husdjursarter som vi håller. De avlas också. Jag vill att det ska komma med i debatten. Vad skulle då oppositionens förslag innebära? Vi är bekymrade för att det skulle innebära att samma antal djur, säkert ännu flera, skulle fara mycket sämre än vad de någonsin skulle göra i Sverige i ett annat land. Jag är inte nöjd med en sådan situation. Jag är inte alls nöjd med det. Jag skulle vilja vädja till kammaren: Låt oss skapa mindre klyftor mellan människor och husdjur! Låt oss vara öppna och ha förståelse! Det är lätt att vara raljant - det kanske jag har varit redan; jag får försöka rannsaka mig - men vi som växte upp med lantbruket nära inpå oss har haft nära till husdjuren. I dag växer generationer upp som inte har nära till husdjur. Då pratar jag inte enbart om mink, utan jag tänker på mjölkkor, hästar eller vad ni vill. Jag skulle vilja vädja till oss alla att lyfta diskussionen och öka förståelsen för sambandet mellan människa och husdjur och även för människans ansvar för husdjuren, som är väldigt stort. Varje dag tar människor ansvar för sina husdjur utifrån den djurskyddslag som jag nämnde allra först. Att förbjuda näringen genom lagstiftning tycker vi inte är ett sunt förhållningssätt. Centerpartiets och alliansens åsikt är att det är fullständigt självklart att människan håller husdjur även år 2006. Så har varit fallet i tusentals år. Vi har präglat varandra. Som en liten parentes skulle jag vilja nämna dagens mjölkkor. Jag påstår här i kammaren att mjölkkorna aldrig någonsin har haft det bättre än de har i dag. Människan passar upp på dem fullständigt, och veterinärer finns runt hörnet. Detta är jag trygg i. Det beror bland annat på att vi har en stark djurskyddslag och människor som tar ansvar. Jag är övertygad om, fru talman, att även den näring vi nu diskuterar är beredd att ta detta ansvar. Vi fattar ju inte dagens beslut förutsättningslöst utan med ett stort ansvar kopplat till det engagemang som djurägare och näring har. Även vetenskapen har ett ansvar att se att lagstiftningen efterföljs. När det gäller djurhållning kopplat till produktion av förnödenheter finns det en tydlig koppling: De som inte klarar att uppfylla djurskyddslagens krav tjänar inte heller pengar. Så väl utformat är det i dag. De som klarar våra regler kan fortsätta med sin verksamhet. Det finns djurskyddsinspektörer i dag som gör ett väldigt bra arbete. Även djurskötare, veterinärer och inte minst bönder gör ett ofantligt bra arbete och tar ett stort ansvar. Däremot är det alltför sällan vi premierar det. Jag tycker att också detta är värt att nämna i den här diskussionen. Jag är glad att djurskyddet och omsorgen om dagens husdjur är fortsatt starka. Fru talman! Alltför ofta får vi rapporter om medmänniskor som far hemskt illa i vårt gamla land. Jag tror att människan först behöver vara i harmoni för att sedan kunna behandla andra medmänniskor och sina husdjur väl. I ett samhälle där vi stressar upp oss, där vi skenar i väg och knappt vet var vi befinner oss i vår vardag, finns risken att vi inte kan ta detta stora ansvar för våra husdjur. Frågan är alltså större än att bara handla om mink. Det handlar om människan. Människan är central i detta. Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationen. (Applåder) I detta anförande instämde Lars-Ivar Ericson och Åke Sandström (båda c) samt Sven Gunnar Persson (kd).

Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 34 Wiwi-Anne Johansson (V)

Fru talman! Vi håller på att få en hel husdjursdebatt här i kammaren, men i dag skulle vi behandla minknäringen. Det du säger, Erik Eriksson, när vi talar om att minkarna ska få det bättre här i Sverige är återigen detta: Om inte vi gör detta gör någon annan det, och de gör det så mycket sämre än vad vi gör. Om inte vi föder upp minkar på det här viset, om inte vi har en lönsam minknäring i Sverige, ja, då kommer uppfödningen att ske till exempel i Kina under mycket sämre omständigheter. Då måste man fundera lite grann. Det finns ju mycket man gör i andra länder som inte vi gör. För att nu hålla sig inom husdjursområdet föder man till exempel i Kina upp både katter och hundar under ganska vidriga omständigheter. Erik Eriksson kanske tycker att det vore bra om vi började föda upp katter och hundar på liknande sätt. Jag tycker att det är att skylla ifrån sig och göra det väldigt enkelt för sig att säga: Om inte vi gör detta gör någon annan det, och man gör det mycket sämre. Vad tycker du?

Erik A Eriksson (C)

Anf. 35 Erik A Eriksson (C)

Fru talman! Först vill jag säga att jag är glad att du i alla fall lyssnade på vad jag sade, Wiwi-Anne. Det känns väldigt trevligt att vi har en sådan öppenhet här i kammaren. Vi ska aldrig skylla ifrån oss. Det är därför vi tar detta ansvar. Det är därför vi säger att vi fortsatt vill ha en minknäring i Sverige. Det är klart att vi kan räkna upp massvis med exempel på hur mycket sämre det är på andra platser. Just Asien har ju varit ett exempel där vi svenskar inte har varit nöjda med vare sig de mänskliga rättigheterna och dödsstraffet eller hur man beter sig gentemot sina djur. Jag vill inte ta i för mycket, men någonstans känner jag att den djurhållning vi har i Sverige är så pass mycket bättre. Det känner jag mig tryggare i än om detta skulle flytta utomlands och hamna till exempel i Kina. Det kan naturligtvis också hamna på en plats där djurskyddslagen är bättre än i Sverige. Det kan vara så.

Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 36 Wiwi-Anne Johansson (V)

Fru talman! Det skulle kunna vara så att minkarna kanske så småningom får det bättre i Tyskland. I så fall kanske de väljer att vara i Tyskland.

Erik A Eriksson (C)

Anf. 37 Erik A Eriksson (C)

Fru talman! Här riskerar vi att få en geografilektion. Det ska vi väl inte ha, så jag tackar där.

Anita Brodén (Fp)

Anf. 38 Anita Brodén (Fp)

Fru talman! Vi fick inledningsvis ta del av en del olika utredningar. Jag tänkte spinna lite på den tråden och nämna något om den utredning som presenterades 2003 och som kallades Djurens välfärd och pälsdjursnäringen. I utredningen, som leddes av Eva Eriksson, fanns sakkunniga och experter från Jordbruksverket, Statens veterinärmedicinska anstalt, Kommunförbundet, Djurens rätt och Sveriges Djurskyddsföreningars Riksförbund, för att nämna några. Utredningens slutsats - och den är i denna dag högaktuell - är att man inte förordar något förbud om minknäringen anpassas till djurskyddslagen. Det är detta diskussionen handlar om. Man nämner särskilt förekomst av stereotypt beteende, vilket vi också har hört talas om i dag, som något näringen måste komma till rätta med. Utredningen pekar också på en deadline för att åtgärda detta, nämligen utgången av år 2010. Med andra ord, fru talman, har näringen en mandatperiod på sig att klara denna utmaning, en utmaning som man redan har börjat anta. Det är ett stort ansvar som vilar på näringen vad gäller detta utvecklingsarbete. Det vilar också ett delat ansvar på forskningsvärlden och näringen tillsammans för att en kontinuerlig dialog ska föras. Vi har fått lyssna till hur viktigt det är med forskningsinsatser. Jag vill bedyra att det också är Folkpartiets inställning att forskningsprojekt är nödvändiga. De forskningsprojekt som nu pågår är fyraårsprojekt där två år är avklarade. Det handlar om burberikning, det handlar om stereotypi och det handlar om foder. Dessa forskningsinsatser bekostas av näringen, men framgent krävs det givetvis också statliga anslag för att få en relevant och fortsatt forskning. Tyskland nämndes också som exempel. I Tyskland har jordbruksministern visat en öppenhet i den här frågan, och man kommer där att fortsätta studier där bland annat badvatten ingår. Man kommer dock inte att fatta några beslut innan studierna är avklarade. Folkpartiet har i sina ställningstaganden lutat sig väldigt mycket på Eva Erikssons utredning och de slutsatser som där finns. Vi är därför inte för att man vidtar drastiska åtgärder som i praktiken innebär en nedläggning av hela minknäringen i vårt land. Vi anser däremot att djurskyddsförbättringar och de djurskyddsförbättringar som näringen redan skyndsamt påbörjat ska utökas. Det kan handla om allt från burstorlekar till berikning. Vi anser också att fortsatta forskningsinsatser, som jag redan har varit inne på, är nödvändiga, både bilaterala forskningsinsatser och svenska. Vi har olika förutsättningar, inte minst rörande foder, därför behöver vi också specifikt svenska forskningsinsatser. Folkpartiet har i många olika sammanhang lyft fram konsumentmakten. Man kan använda sig av varudeklaration och märkning som är viktiga instrument för konsumenter såväl som för producenter. I samband med djurskyddsförbättringar finns det alla möjligheter för företagare som vill gå före att nu märka sina produkter och marknadsföra dem så. Folkpartiets allra viktigaste motiv är att vi vill satsa på en utveckling i stället för en avveckling. Det starkaste motivet handlar om djurskyddsaspekterna. Vi har i Sverige 5 % av pälsproduktionen. Danmark, som har 40 %, har nämnts. Det har också diskuterats huruvida det skulle vara ett bärande argument att ta upp det här och jag anser att det är det, därför att en nedläggning i Sverige givetvis skulle innebära en förflyttning till något annat land, ett land där vi inte har möjlighet att ställa krav eller ha någon påverkan. Genom gemensamma forskningsinsatser och en deadline när insatserna ska vara gjorda kan vi däremot vara med och medverka till att flera minkar får en drägligare tillvaro. Det är därför mycket angeläget, fru talman, att näringen redan nu, när man äntligen får ett klart politiskt beslut, visar framfötterna och blir föregångare. Vi politiker får peka med hela handen vad gäller djurskyddskrav, och våra beslut ska just luta sig mot och vila på djurskyddsaspekterna. Det är det vi ska ha för ögonen, inte etiska överväganden om pälsanvändning eller inte. Det avgörandet, mina vänner, måste vi politiker överlämna åt den enskilda individen. Jag yrkar med detta avslag på propositionen och bifall till tillkännagivandet om fortsatta forskningsinsatser.

Helén Pettersson i Umeå (S)

Anf. 39 Helén Pettersson i Umeå (S)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Anita Brodén för att hon i debatten påminner oss om att det här handlar om stärkt djurskyddslagstiftning och inte är en etisk debatt. Vissa tidigare inlägg har tangerat det andra hållet. En sak som jag funderar över när Anita hänvisar till Pälsdjursnäringsutredningen är att deras förslag var att näringen fick tid på sig fram till 2010 för att lösa alla problem, annars skulle näringen förbjudas. Är det också din uppfattning? Sedan kan jag inte låta bli att ta upp argumentet att det blir sämre totalt sett för djurskyddet om näringen flyttar utomlands. Jag känner att de argumenten inte är riktigt hållbara. De har aldrig funkat på något annat område i samhället. När vi har diskuterat alltifrån arbetarskydd till löner och annat har vi bestämt oss för att Sverige är ett föregångsland på många olika områden, arbetsmiljömässigt, lönemässigt och djurskyddsmässigt. Att säga att det skulle försämra för minkarna och att vi därmed ska ha kvar näringen här tycker jag är ett väldigt kortsiktigt sätt att se på ett förbättrat djurskydd, både inom EU och i övriga världen.

Anita Brodén (Fp)

Anf. 40 Anita Brodén (Fp)

Fru talman! Jag är också tacksam för att du hade möjlighet att nämna den etiska debatten. Wiwi-Anne Johansson tog upp den. Vi kan inte härifrån tala om vad som är lyxkonsumtion eller inte. Det är mycket individuellt. För många av oss kan lyxkonsumtion vara att få ha en baddräkt på oss och sitta och vila en dag vid stranden. För andra kan det vara någonting helt annat. År 2010 har vi talat om. EU ställer krav på större burar från den 1 januari 2011. Jag tycker att vi politiker ska vara så pass tuffa när vi, som vi hoppas i alliansen, röstar för detta i eftermiddag. Då har näringen en mandatperiod på sig, och man gör sitt yttersta. Jag tycker att vi ska ställa de kraven. Det är trovärdigt. När det gäller djurskyddet ska vi gå före och det gör vi på många sätt och vis. Men det är också en möjlighet för oss att vara med och påverka andra. Här har vi genom bilaterala forskningsinsatser en möjlighet att på det viset också vara med och lyfta minknäringen i andra länder. Vi hjälper varandra. Flera länder, Tyskland har nämnts, satsar också på forskningsinsatser innan de fattar beslut. Här har vi möjligheter att hjälpas åt.

Helén Pettersson i Umeå (S)

Anf. 41 Helén Pettersson i Umeå (S)

Fru talman! Jag tror att man i Tyskland har fattat beslutet nu utifrån den forskning som finns. Men den räcker tydligen inte för oss i Sverige för att fatta beslut. Jag ställer frågan igen: Tycker Folkpartiet att om problemen inom näringen inte är lösta fram till 2010 ska den helt enkelt läggas ned, eller kommer man att få flera chanser och ytterligare tid på sig? Anledningen till att jag frågar är att jag i mitt tidigare anförande tog upp att det har tagit 16 år av utredningar och diskussioner att komma hit där vi är i dag. Har vi nu en deadline på fyra år eller ska det kunna ta 16 år till? Jag märkte något förvånad att du också tog upp det här djurskyddsargumentet i ditt anförande, att det vore bra för djurskyddet generellt om vi behöll den här näringen i Sverige. Då kan jag också återkomma och fråga: Är det också Folkpartiets syn att vi skulle kunna ha andra typer av pälsnäringar i Sverige som vi inte har i dag, eftersom vi är bättre på djurskydd än man är i andra delar av världen?

Anita Brodén (Fp)

Anf. 42 Anita Brodén (Fp)

Fru talman! Det bärande är djurskyddet. Det handlar inte om att vi äter djuret, har det till tävling eller till pälsproduktion utan det vi har att ta ställning till är att vi lever upp till djurskyddskraven. I utredningen står det mycket tydligt 2010. Det är min utgångspunkt. Det är vår utgångspunkt. Det är också näringens utgångspunkt. Jag har talat med näringsrepresentanter. Man har denna målsättning och man har ambitionen att klara det. Jag tycker att det är viktigt att vi är tydliga här. Man har visserligen förlorat en period av osäkerhet, när man inte visste hur det skulle gå framdeles. Trots det har man alltså fortsatt med forskningsinsatser. Man har gjort olika egna berikningsinsatser och man har velat visa att man kommer att klara det här. Vi har också lyssnat till det som sägs om stereotypi. Det behöver ju granskas ordentligt vad det beror på, vad det är och hur frekvent det är. Jag är övertygad om att vi har möjlighet att ro det här i land. Förlåt, Helén Pettersson, nu missade jag den andra frågan. (HELÉN PETTERSSON i Umeå (s): Jag frågade om Folkpartiet tycker att man ska tillåta andra pälsnäringar i Sverige eftersom vi har bättre djurskydd än i andra delar av världen.) Fru talman! Självklart. Om man kan följa djurskyddskraven finns det väl ingen anledning att man inte skulle det. Det är det vi har att ta ställning till.

Tina Ehn (Mp)

Anf. 43 Tina Ehn (Mp)

Fru talman! I den här debatten är det lite grann så att man säger olika saker, och det verkar nästan som om man tror att alla som tycker att det här djurskyddskravet ska bli verklighet är rabiata och veganer. Det säger jag lite grann till Jeppe, som var inne på det. Det är inte allihop. Jag tycker att vi här har ganska förnuftiga åsikter. Jag tänkte på det som Anita pratade om, djurens välfärd och pälsdjursnäringen. Man säger också att djurhållningen måste bättre anpassas till djurens behov och att djuren ska ges utökade möjligheter att på sätt som anges i 4 § djurskyddslagen bete sig naturligt. Utredningen påpekar att det är en skillnad mellan minkar och övriga husdjur i lantbruket, och ett sådant utvecklingsarbete för minkar knappt har påbörjats medan det för andra djur har pågått under en längre tid. Jag tror att om man jobbar med djur blir man duktig på att se hur de mår och hur deras beteende påverkas - om man är intresserad och vill göra något åt detta. Nu har det gått flera mandatperioder. Vi har haft många mandatperioder på oss. Hur många mandatperioder behöver vi för att komma till skott?

Anita Brodén (Fp)

Anf. 44 Anita Brodén (Fp)

Fru talman! Det allra första man behöver är ett klart besked. Det är väl alldeles givet att det har framförts olika besked - det har pågått under ett par års tid - och de ger inte någon uppbackning för näringen att satsa mängder med medel, köra i gång och byta ut allt. Det är väl alldeles givet. Man är företagare också. Det handlar om långsiktighet och klara besked. Fru talman! Jag måste få ta upp en annan sak när Tina Ehn finns här. Jag studsade över ett inlägg som Tina Ehn hade. Hon sade att EU ska sköta allt, till exempel djurskydd och klimat. Då blev jag orolig. Vad är det vi har EU till? Det handlar om att ha gemensamma regler för mycket. Det är oerhört positivt att vi går före och att vi påverkar EU vad gäller djurskyddsfrågor. Det ska vi göra. Men när Tina Ehn tar upp klimatfrågan blir jag bekymrad. Klimatfrågan är global, och EU är en viktig del i det globala sammanhanget där vi också måste jobba med klimatfrågan. Jag kunde inte låta bli att ta upp den frågan, fru talman. Jag blev lite bestört när jag hörde detta.

Tina Ehn (Mp)

Anf. 45 Tina Ehn (Mp)

Fru talman! Åsikterna går isär i fråga om klart besked. Jag tycker att vi har ett klart besked om hur minkarna har det i sitt naturliga tillstånd och hur minkarna har det när de bor i bur, såsom det ser ut i dag. Vi diskuterade tidigare jaktbeteende. Jaktbeteende kan hanteras på olika sätt. Det måste inte finnas levande föda. Hundar har ett jättestort jaktbeteende, men vi slänger inte levande föda till dem hur som helst. De får leka med bollar eller utföra någon aktivitet. Så är det med alla våra husdjur. Vi har hästar och kor, och vi vet att de behöver röra sig. Inte minst har det varit en lång debatt om hur grisar behöver röra sig för att må bra. Djur har en intelligens som de behöver utnyttja, till exempel lösa problem. Det vet man om man har jobbat med djur. Sedan var det frågan om djurskyddet i Sverige. När Sverige ansökte om medlemskap i EG framhöll den dåvarande EG-ministern Ulf Dinkelspiel i sitt inledningsanförande att Sverige skulle slå vakt om sina egna bestämmelser på djurskyddsområdet och även utveckla dem vidare i syfte att bland annat påverka gemenskapsbestämmelserna. Det är det vi håller på med. Vi är duktiga på det. Vi kan det. Vi har jobbat mycket med djurskydd. Vi har ett lagförslag. Vi har en djurskyddsmyndighet. Men allt detta är inte den nya regeringen beredd att ställa upp på.

Anita Brodén (Fp)

Anf. 46 Anita Brodén (Fp)

Fru talman! Det är viktigt med klara besked. Forskningen går delvis isär. Vi har hört en del om olika forskningsresultat. Det som forskningen däremot är fullständigt överens om är att avsaknad av en lya är en klar nedgång i välfärden för minkarna. Det är fullständigt solklart. Andra saker, till exempel olika typer av berikning, får man fortsätta att pröva ut. Det är angeläget att dela erfarenheter med Danmark, Tyskland och andra länder. Nu är tiden begränsad. Nu har vi en mandatperiod på oss, och minknäringen har en mandatperiod på sig. Jag är övertygad om att näringen kommer att klara det alldeles galant.

Sven Gunnar Persson (Kd)

Anf. 47 Sven Gunnar Persson (Kd)

Fru talman! I dag fattar riksdagen beslut om att säga nej till den förra regeringens förslag om att i praktiken införa näringsförbud för minkfarmarna i Sverige. Den nya riksdagsmajoriteten vill i stället att forskningen när det gäller skydd för och omsorg om minkarna ska fördjupas och utökas. Därmed kan uppfödningen fortsätta och förbättras i vårt land. Pälsnäringen har en lång tradition i Sverige. Nu omfattas, som en del har sagt, ca 150 företag - det finns uppgifter om flera - med en ökande produktion där det mesta går på export. De svenska uppfödarna står sig väl i den internationella konkurrensen, inte minst genom hög pälskvalitet som är en följd av en god djurhållning. Utgångspunkten vid all djurhållning måste vara att djur behandlas väl och skyddas från onödigt lidande. I Sverige har vi en ambitiös lagstiftning om djurskydd, vilket vi ska värna om och utvärdera genom att bland annat ta hänsyn till forskningen. Den tidigare regeringen, livligt påhejad av Miljöpartiet och Vänsterpartiet, föreslog ett tillägg till djurskyddslagen som specifikt rörde minkens möjligheter att röra sig och ha tillgång till vatten att simma i. De flesta remissinstanser menade att dessa krav var för långtgående och att det inte finns stöd i vare sig forskning eller beprövad erfarenhet för åtgärderna. Lagförslagens krav på utformning av burar med mera är i praktiken ekonomiskt omöjliga att uppfylla. Kritiken kom också från Lagrådet som menade att förslaget inte har rimliga proportioner, särskilt när det gäller kravet på tillgång till vatten att simma i eftersom stödet i forskningen för detta påhitt är mycket svagt. Djuromsorgen inom minknäringen kan utvecklas ytterligare. Därom är såväl näringen som forskare och politiker överens. Det måste dock vara rimligt att eventuella förändringar i regelverket är väl grundade i forskning och beprövad erfarenhet. Sådan forskning kan med fördel genomföras i samarbete med andra länders forskare. Företrädarna för den före detta vänsterkartellen hänvisar i debatten till slutsatser i en rapport från EU-kommissionens kommitté för djurs hälsa och välfärd för sitt ställningstagande. Att sex av de åtta erfarna pälsdjursforskare som tagit fram underlaget till rapporten påpekat att deras faktaunderlag förvanskats på ett 50-tal punkter för att skapa en för pälsdjursuppfödningen negativ politisk vinkling struntar företrädare för det förra regeringsunderlaget i. Den statliga pälsdjursnäringsutredningen, som tillsattes i maj 2002, lämnade i oktober 2003 sitt betänkande Djurens välfärd och pälsdjursnäringen . Där konstaterades att djurhållningen av minkar behövde utvecklas så att den bättre anpassas till djurens behov. Vidare menade utredaren att ytterligare forskning behövdes för att bättre ta reda på hur förhållandena för minkarna skulle kunna förbättras. Utredningen ansåg att näringen skulle ges möjlighet att anpassa sig till ny forskning och minkarnas behov under tiden fram till år 2010. Den förra regeringen var beredd att köra över Pälsdjursnäringsutredningen och en stor majoritet av remissinstanserna som anser att djurhållningen ska ha chanser att förbättras i vårt land. Den nuvarande regeringen och den nya riksdagsmajoriteten vill ge näringen en chans att utveckla verksamheten till förmån för minkarnas välbefinnande och de ca 2 000 jobb som man bidrar med i vårt land. Fru talman! Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag till beslut. (Applåder) I detta anförande instämde Irene Oskarsson (kd).

Helén Pettersson i Umeå (S)

Anf. 48 Helén Pettersson i Umeå (S)

Fru talman! Först måste jag bara få påpeka för Sven Gunnar Persson att näringen själv säger att det är 1 000 personer som omfattas, inte 2 000. Det kan vara intressant. Min fråga gäller om Kristdemokraterna, liksom Folkpartiet, står bakom att 2010 är deadline för förbättrandet av villkoren för minkarna. Om man inte har uppfyllt dem före 2010 ska näringen i så fall läggas ned. Jag noterade i mitt replikskifte med Folkpartiet att man inte har något emot att införa även annan pälsnäring i Sverige än den vi har i dag eftersom vi har så gott djurskydd här. Som jag tolkar det skulle det kunna öppna för till exempel uppfödning av hund och katt som pälsdjur i Sverige. Det är något som vår egen jordbruksminister väldigt starkt motsätter sig. Jag undrar då var Kristdemokraterna står i den här frågan.

Sven Gunnar Persson (Kd)

Anf. 49 Sven Gunnar Persson (Kd)

Fru talman! Det finns inget förslag om 2010, därför att utredningsförslaget blev aldrig någon proposition från den förra regeringen. Man struntade i den utredning som hade jobbat under lång tid och som hade haft mycket god kontakt med både forskning och näringen och med olika grupperingar som debatterade frågan. Något sådant förslag finns alltså inte. Men jag tycker att det är en rimlig hållning, som näringen också har ställt sig bakom, att fram till 2010 - om det är ett lämpligt årtal - göra de förbättringar som forskningen kommer fram till är möjliga och nödvändiga. När det gäller annan pälsnäring är det en larvig fråga. Det finns inga som helst tankar hos någon, allra minst hos pälsdjursnäringen, att vi skulle sätta i gång och föda upp katter och hundar för att ta päls från dem. Jag tror att minkpälsar är betydligt bättre, har högre kvalitet och är mer efterfrågade än katt- och hundpäls.

Helén Pettersson i Umeå (S)

Anf. 50 Helén Pettersson i Umeå (S)

Fru talman! Det känns tryggt att höra att ni är överens om 2010 som deadline för näringen att förbättra sina farmer och förhållanden. Jag tycker inte alls att det var en befängd tolkning av mig. Varför skulle jag inte ta in uppfödning av katt och hund i mitt resonemang, eftersom man ju så är så tydlig med att inte göra några etiska skillnader på olika typer av djur? Jag tycker att frågan är befogad eftersom det kom en öppning om annan pälsdjursnäring i landet, och jag vill bara höra om ni i alliansen verkligen är överens i den frågan.

Sven Gunnar Persson (Kd)

Anf. 51 Sven Gunnar Persson (Kd)

Fru talman! Jag tycker att frågan är befängd. Det är över huvud taget inte aktuellt att diskutera införande av uppfödning av katter och hundar för päls. Jag tycker att det är lite pinsamt att Socialdemokraterna, det förra ledande regeringspartiet, drar ned debatten på nivån att vi skulle kunna tänka oss att föda upp katter och hundar för päls. Ta i stället utredningens förslag på allvar, att forskningen inte har en gemensam uppfattning om de frågor som ni vill fatta beslut på grundval av! För en seriös debatt om att utgå från den grundläggande utredning som har gjorts, att näringen är angelägen om att tillsammans med forskare utveckla verksamheten och ge dem den chansen, i stället för att diskutera fullständiga pseudofrågor!

Helén Pettersson i Umeå (S)

Anf. 52 Helén Pettersson i Umeå (S)

Fru talman! I dag är det en historisk dag för den fria företagsamheten. Det är en historisk dag för de människor som vill ha ett starkt djurskydd värt namnet, som bygger på beprövad erfarenhet och som bygger på forskning, och för de människor som aktivt dagligen jobbar med de djur som vi i dag talar om men också djur generellt och som känner en tilltro till att de kan vårda och ta hand om djur på bästa sätt. Jag vill börja med att instämma i Jeppe Johnssons anförande och mina allianskamraters tidigare anföranden. Vi går i dag från osäkerhet till en reell färdplan för hur vi ska hantera de här frågorna i Sverige, och det känns oerhört tryggt. Det har funnits en oro bland oss som lagstiftare men också ute i landet, och det känns nu att det finns en tydlig och reell färdplan. Den färdplanen gynnar alla, inte minst alla djur. Svensk minkuppfödning följer de lagar och regler som finns i dag. Trots detta pågår det en reell jakt på både människor och djur som lever upp till de här lagarna och reglerna. Man jagas från hus och hem, och man anses inte vara just den laglydiga näringsidkare eller det laglydiga djur som befinner sig inom de här ramarna. Den jakten får det nu vara slut på. Nu måste vi se till att börja hantera detta under en färdplan där alla ges lika möjligheter och rätt. Jag har inte träffat någon, i den här diskussionen eller andra diskussioner, som har varit intresserad av att försämra djurskyddet. Mina allianskamrater och den nya alliansregeringen är helt övertygade om att vi ska stärka djurskyddet under vår regeringsperiod, som kommer att sträcka sig många år framåt med väljarnas stöd. Uppfödarna har dessutom hela tiden frågat efter ett stärkt djurskydd. Människor som är intresserade har frågat efter ett stärkt djurskydd. Jag har fortfarande inte träffat någon som är emot ett stärkt djurskydd. Det var uppenbart att de gamla reglerna, som vi i dag lägger i papperskorgen, från den gamla socialdemokratiska regeringen aldrig hade annat syfte än att förbjuda den här näringen. Det var ett indirekt näringsförbud, som flera kolleger har talat om, men det målades upp på ett lite annorlunda sätt. Det är tragiskt att vi inte har kunnat föra en reell debatt utifrån sakfrågorna. Om den svenska minkuppfödningen hade försvunnit skulle den bara ha ersatts av uppfödning i andra länder, där vi inte kan påverka den nationella djurskyddslagen, som många gånger är sämre med våra mått mätt. Vi saknar också reell möjlighet att påverka där som på andra områden. Vi kan i samråd med andra länder i EU försöka höja miniminivåerna, men vi vet att trots att den socialdemokratiska regeringen har talat sig varm för detta har man haft mycket svårt att i Bryssel stärka det svenska djurskyddet på plats. Därför vet vi att det arbetet kommer att ta tid, och vi kommer att lägga oerhört stor kraft på att göra det tillsammans. Men om vi ska påskynda förbättringar för djuren ska vi självklart se till att ha kvar möjligheter till ett starkt djurskydd i Sverige. Fru talman! Den oro som nu finns bland djurägare och andra har också spridit sig till andra näringar, och det beklagar jag oerhört. Jag hoppas att vi med den här färdplanen och det här lagstiftningsbeslutet i dag lägger en grund för att det är slut på den oro som finns inom andra näringar. Man oroar sig över var jakten kommer att fortsätta. Är det slaktkycklingen som är nästa näring? Är det grisuppfödarna? Är det hästarna som inte får gå i boxar? Eller är det till och med innekatterna som inte får vara det? Jag hoppas att vi i dag tar bort den oro som finns och att vi i stället med den här färdplanen visar att vi i den lagstiftande församlingen kommer att använda beprövad erfarenhet och forskning som grund för framtida beslut. Det är det som stärker och driver oss i vårt framtida djurskydd. Det är alliansens bakgrund i detta. Det är inte minst Nya moderaternas utgångspunkt i den här debatten. Jag hoppas därför att vi i dag får ett tydligt bifall till utskottets förslag. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Sven Gunnar Persson (Kd)

Anf. 51 Sven Gunnar Persson (Kd)

Cecilia Widegren (M)

Anf. 52 Cecilia Widegren (M)

Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 53 Wiwi-Anne Johansson (V)

Fru talman! Cecilia Widegren sjunger den fria företagsamhetens lov och säger att minkfarmare jagas från hus och hem. Jag vill bara säga att när det gäller Skara vill man ju lägga ned Djurskyddsmyndigheten, som finns just i Skara. Och det lär bli flera jobb som försvinner därifrån än när det gäller dem som försörjer sig på minkuppfödning just i Skara. Återigen hör man det här: Det är lika bra att vi gör det. Annars gör någon annan det, och vi gör det så mycket bättre här i Sverige. Jag tänker inte ödsla mer tid på det. Det är ju lika dåligt varje gång man hör det. Det finns inga argument för detta. Det låter också som att vi nu ska jaga uppfödare av andra djur. Det är ingen som tänker jaga några uppfödare. Just i dag diskuterar vi minknäringen och djurskyddet för minkarna. Sedan har tidigare talare, inte just Cecilia Widegren, nämnt att 2010 händer det saker, och nu har vi en mandatperiod på oss. Men eftersom du ingår i alliansen kan du säkert tala för dina kamrater. Vilka förbättringar är det som ska komma fram till 2010? Den här mandatperioden har vi på oss. Flera har talat om detta. Och du kanske kan ge oss ett svar på det. Annars liknar det mer en skendebatt; man låtsas att man kommer att göra någonting för att stilla en opinion. Men Cecilia har kanske ett svar på den där frågan.

Cecilia Widegren (M)

Anf. 54 Cecilia Widegren (M)

Fru talman! Tack Wiwi-Anne! Jag kan börja med att säga att du bara har läst halva budgetpropositionen. Du har i alla fall valt att lämna ute några rader som inte för dig var intressanta. Vi i alliansen är överens om ett stärkt djurskydd. Det innebär inte att man blir arbetslös för att man jobbar med djurskydd. Däremot kommer vi att organisera ett djurskydd som är byggt på beprövad erfarenhet och forskning. Och det kommer att ske på ett annat sätt än vad det gjorde under Miljöpartiets språkrör Matz Hammarströms arbete i Skara. Du har valt att läsa en del och inte hela. Det beklagar jag, för då kan vi inte ha en saklig debatt, du och jag. Vi är klara över att det ska vara ett stärkt djurskydd även om vi plockar bort en myndighet. Vi kommer att plocka bort flera myndigheter. Det betyder inte att de ansvarsområdena försvinner. Det är något helt annat. Det är klart att man blir lite bekymrad. Är det vi politiker i Sveriges riksdag som ska tala om hur vi ska stärka djurskyddet, eller är det just de forskare som finns ute, som ska bereda förutsättningar för oss att fatta kloka beslut och se till att tala om vilka mål vi ska ha framöver, hur snabbt vi ska göra och så vidare? Kan vi inte låta dem få möjligheterna till detta? Jag vet inte hur många gånger du har träffat minkuppfödare och minkforskare. Jag träffar dem rätt så ofta. Det är ganska naturligt, eftersom de är i mitt område. Men de har en ganska klar plan över hur de vill göra. De vill presentera förslag för politikerna. Och när de har gjort det kommer också vi i alliansen, kanske tillsammans med flera partier, att fatta ännu bättre beslut som bygger på beprövad erfarenhet och forskning.

Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 55 Wiwi-Anne Johansson (V)

Fru talman! Ja, där fick jag inte veta mycket mer än att Cecilia Widegren känner flera som forskar på minknäring än hon trodde att jag gjorde. Det är säkert alldeles rätt, eftersom jag inte känner någon som forskar på det. Men jag kan också läsa forskningsrapporter. Vad händer då om de forskare som Cecilia Widegren känner inte kommer fram till rätt resultat? Då lägger man också den forskningsrapporten, som inte passar, på hyllan. Och så kan vi stå här i riksdagen gång efter annan och efterlysa en bättre minkuppfödning eller bättre villkor för minkarna. Beträffande Djurskyddsmyndigheten och att jag inte läste båda raderna, eller hur det nu var, kan jag säga att jag nog har läst flera rader. Men jag kan också läsa att det inte finns mer pengar till djurskyddet. Men det är inte Djurskyddsmyndigheten som vi diskuterar här i dag. Det får vi säkert anledning att göra vid ett annat tillfälle. Det handlar mer om företagsamhet och arbetstillfällen. Och det lär försvinna ett antal arbetstillfällen från Skara när Djurskyddsmyndigheten läggs ned, mer än när det gäller dem som försörjer sig på minknäringen just i Skara.

Cecilia Widegren (M)

Anf. 56 Cecilia Widegren (M)

Fru talman! Jag förvånas verkligen över att man inte kan ha klarare fokus när man vill förbättra någonting. Är det inte bra att vi inväntar dem som kan och vet mer saker innan vi fattar besluten? Det kanske är skillnaden mellan en alliansregering och en rött styrd regering som hela tiden snarare talar om för folket hur saker och ting ska vara. Vi backar gärna ett steg och lyssnar på människor och låter dem komma till tals först, oavsett om det är forskare eller näringsidkare eller djurägare som kan ha mer kunskap än vad vi kan ha. När vi har backat det steget är vi också beredda att ta de besluten. Låt oss se nu vad man kommer fram till! Jag inväntar med tillförsikt detta. Och jag hoppas verkligen att du som aktiv ledamot är ute och lär känna näring och forskare och andra så att du får höra själv, med egna öron, vad det är man prövar och testar och kommer fram till, som också kan ligga till grund för de framtida besluten.

Tina Ehn (Mp)

Anf. 57 Tina Ehn (Mp)

Fru talman! Cecilia Widegren! Du nämnde att det var en historisk dag och att vi skulle byta osäkerhet mot en reell färdplan. Då undrar jag: Hur ser den ut? Och du säger att vi har jakt på människor och djur. Jag håller inte med om att det är det vi är ute efter. I djurskyddslagens förarbeten står det så här: Vad som anses utgöra ett djurs naturliga biologiska beteende får avgöras utifrån gjorda erfarenheter och vetenskapliga rön. Då kan man ju använda det sunda förnuftet. Eftersom minken gärna uppehåller sig i närheten av vatten finns det ett sådant behov. Den ska kunna vara där i närheten av vatten och kunna utnyttja det. Man vill inte försämra djurskyddet, men vad är det man prioriterar? Är det inte dags att få ett skärpt djurskyddskrav för minken, så att de får det lite bättre? Vi vet att man har jobbat så med andra djur. Därför förstod jag inte det som du slängde ur dig om hästar som inte får gå i box.

Cecilia Widegren (M)

Anf. 58 Cecilia Widegren (M)

Fru talman! Jag tackar så mycket, Tina, för de synpunkterna. Det var inte så många av dem som jag kunde dela med dig. Däremot uppfattade jag inte några reella konkreta frågor, rätt upp och ned. Precis som flera av oss har sagt, och precis som jag har framfört här mycket tydligt, lägger vi nu fast den här tydliga färdplanen som innebär att man utgår från kunskap och beprövad erfarenhet, i första hand. Man lyssnar lite grann, tar ett steg tillbaka och backar - det som vi politiker kanske gör alldeles för sällan. Det är det som vi i alliansen nu vill göra ännu mer tydligt. Sedan är vi självklart beredda att gå framåt, men då måste vi ha den här grunden med oss. Och ska vi nu vara världsbäst - det är många som vill att vi ska vara det på det här området - kanske det är bra att ha med sig hela det här batteriet först innan vi går framåt. Det är precis den processen vi vill ha. Vi beklagar att inte ni alla vill vara med på den processen.

Tina Ehn (Mp)

Anf. 59 Tina Ehn (Mp)

Fru talman! När det gäller kunskap och beprövad erfarenhet delar jag inte din uppfattning. Jag anser att den finns, att vi redan har den och att vi ska gå före i Sverige. Vi behöver liksom inte invänta det. Vi vet hur vi vill ha det. Vi är ett modernt land när det gäller djurskydd. Vi har drivit frågorna länge. Vi har jobbat med olika djursorter innan, och vi har fått ett förbättrat klimat. Som Erik pratade om förut vet vi att mjölkkorna har det bättre än vad de har haft innan. Och det är dags att ställa de här kraven nu när det gäller minken. En del i den här debatten tror på att minken behöver röra sig, att den har ett rörelsebehov, helt enkelt. Och jag upplever det som att andra inte gör det. Men min fråga gällde då det här med osäkerhet och en reell tidsplan. Jag undrar hur den här tidsplanen egentligen ser ut. Det kan vara en fråga.

Cecilia Widegren (M)

Anf. 60 Cecilia Widegren (M)

Fru talman! För min del och för vår del är det viktigaste att först lyssna in. Om de inom forskningen säger att de vill bedriva forskning ett tag, låt dem få göra det! Då kommer vi sedan också successivt att införa förbättringarna. Det som är syftet med det hela är att det ska göras stegvis. Det ska gå hand i hand. Man måste låta den processen ha sin gång. Det viktigaste för oss är inte att slå fast ett årtal och sedan gå ut och mäta. Fru talman! Det vore ännu bättre om Tina, tillsammans med andra ledamöter i sitt parti och kolleger, faktiskt kunde vara lite aktiv på det här området, vara ute och träffa dem som bedriver den aktiva forskningen eller vara ute och träffa mink- och andra djurägare på det här området. Vi har försökt med din tidigare språkrörskollega. Han var inte så intresserad av det här. Men jag hoppas att du är desto mer intresserad, att du är ute och träffar dessa människor och lyssnar på dem. Då kan du också mer aktivt ta del av tidsplanen och slå fast målen. Men det är bra att först veta vad det är vi ska bygga målen på innan vi bygger dem.

Lars-Ivar Ericson (C)

Anf. 61 Lars-Ivar Ericson (C)

Fru talman! "Ny regering - sol över minkfarmerna". Jag hämtar rubriken från en av mina skånska lokaltidningar. Ja, år av oro för personer som är beroende av minknäringen i Sverige är nu över. Och nu kan vi acceptera minknäringen som en framtidsnäring med goda utvecklingsmöjligheter. Jag har som bleking och boende i Skåne kunnat följa minknäringen i mer än 40 år. Jag känner väl till hur seriösa minkfarmare månar om djurens bästa. Min gode vän veterinären har följt näringen ännu längre. Vi är båda lika förvånade när djurrättsaktivister, miljövänstern och Socialdemokraterna kommer med förslag som skulle förpassa en hel näring ut ur landet. Att inbilla sig att minkarna skulle få det bättre i något annat land är naivt. Vid ett besök i Grekland mötte jag lantbrukare som sade att de gärna tar över minkuppfödningen. De var helt oförstående inför krav på badmöjligheter och klätterträd i minkburarna. En positiv bieffekt av minknäringen som mer sällan uppmärksammas är att med flera minkfarmer ökar produktionen av föda i foderköken. Det innebär att fiskeri- och slakterinäringen kan sälja sina restprodukter till de foderköken i stället för att de skulle destrueras någon annanstans. Det hade medfört stora miljöproblem och höga kostnader som hade drabbat konsumenter av fisk och kött. Detta inlägg i minkdebatten ska inte tolkas som att jag skulle motsätta mig forskning om minknäringen. Men det är viktigt att det blir en forskning som är nära knuten till verkligheten i Sverige och inte bygger på teoretiska antaganden. Minknäringen motsätter sig inte heller forskning. Man kommer att satsa 3 miljoner under en fyraårsperiod på en forskning som är ledd av docenten Lena Lidfors i Skara. I och med att minknäringen får möjlighet att leva vidare finns det också goda förutsättningar för att burarna ska bli större till exempel. Fru talman! En levande landsbygd är något som vi alla önskar oss. För oss skåningar och blekingar är minknäringen en av de viktiga pusselbitarna i denna levande landsbygd. Vi är glada att delar av det övriga Sverige börjar inse det. Landets minkfarmer kan känna framtidstro. Sedan 2001 har produktionen inte ökat i Sverige, medan den i andra länder har vuxit med 40 %. Det finns alltså en hel del att ta igen. Detta händer i bygder där andra näringar inte går framåt. Vi kommer att få flera jobb samtidigt som vi vet att uppfödningen sker under förhållanden som tar hänsyn till djurens bästa. Det känns tryggt och bra.

Birgitta Ohlsson (Fp)

Anf. 62 Birgitta Ohlsson (Fp)

Fru talman! Människorättsaktivisten Mahatma Gandhi sade en gång: En nations storhet och dess etiska framsteg kan bedömas av hur man behandlar sina djur. Jag tror att han hade tämligen rätt på denna punkt. De länder som kommit längst när det gäller att försvara sina mänskliga fri- och rättigheter är också de som har det mest utvecklade djurskyddet. Det råder ingen motsättning i att sträva efter att mänskliga rättigheter uppfylls och att samtidigt säga att djur ska behandlas på ett etiskt försvarbart sätt. Människan har dessutom i egenskap av sin särställning, vårt förnuft och vår makt ett ansvar att behandla djur värdigt och motverka djurplågeri. Jag tror inte att någon ledamot av Sveriges riksdag skulle tycka att djur och människor har samma värde eller lika rättigheter. Det tycker inte jag heller. Militanta djurrättsaktivister som använder sig av våld i sin aktivism är skamliga. De ska kraftfullt fördömas och få sina straff utdömda i ett rättssamhälle. Våld kan aldrig bli en framkomlig väg att förändra ett samhälle. Å andra sidan finns det nog inte någon riksdagsledamot som inte anser att djur kan uppleva smärta och att djur faktiskt ska behandlas väl och att Sveriges riksdag ska stifta djurskyddslagar som håller vad de lovar. Vad är det då för politiskt budskap som vi här i riksdagen sänder ut gång på gång? Jo, det är att djurskyddet ständigt och jämt väger lättare än näringens intressen. Även om vi i tidningar rasar över övergrepp mot djur är vi sällan beredda att ändra lagar som verkligen spelar roll. Vi lovade för över ett tiotal år sedan att hönsen skulle komma ut ur sina burar. Men hönsen sitter kvar. Näringen kommer främst. Vi lovade att djurtransporterna skulle kortas, men fortfarande skyfflas lantbrukets djur ofta under svåra plågor runt som staplade varor på Europas motorvägar. Näringen kommer främst. Vi lovade att satsa mer pengar på forskning för att uppmuntra till flera alternativ till djurförsök, men försöksdjuren utnyttjas fortfarande i samma utsträckning även när det finns vetenskapliga alternativ. Näringen kommer främst. Man kan undra vilken signal vi sänder ut i dag när djurskyddslagen från 1988 fortfarande på punkt efter punkt blir en ihålig pappersprodukt utan större förpliktelser. 1988 fick Sverige en historisk djurskyddslag. Det var vårt lands mest omtyckta författarinna Astrid Lindgren som var upphovskvinna och drev på i progressiv och rätt riktning. Det var två paragrafer som vi har lyft fram i dag som var extra viktiga. Det är § 2 där det framgår att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och § 4 som tar upp att djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Om vi på allvar fullt ut ska följa dessa paragrafer bör vi rösta för den reservation som ligger här i dag. Förslagen från den förra mandatperioden syftar faktiskt till att ge minkarna möjlighet att bete sig naturligt enligt sitt arttypiska beteende. Under debatten i dag har vi hört många brösttoner om näringsförbud. Det här handlar ju lika lite om näringsförbud som när riksdagen i mitten av 1990-talet beslutade att fasa ut rävindustrin. Det handlade om att rävar skulle få gräva. Näringen fick de kraven på sig och kunde inte leva upp till det. Jag tror att minkindustrin och minkfarmerna kommer att gå samma öde till mötes om man skärper en djurskyddslagstiftning. Då som nu handlade det om att anpassa djurhållningen till vad som faktiskt slås fast enligt svensk lag. Den argumentation som brukas på detta fält spårar ut lite. Det är ungefär samma argumentation som vi har i debatten om den svenska sexköpslagen. När vi införde en lag i Sverige om att förbjuda prostitution skulle genast prostitutionen flytta utomlands och där var det så mycket sämre. Vi har tvärtom sett att den svenska prostitutionslagen har varit ett bra föredöme. Flera andra länder inspireras och följer efter. På fält efter fält kan vi se olika studier - bland annat 1990 - från Sveriges veterinärmedicinska sällskap som i en rapport visade att stereotypierna var höga för minkarna. En uppföljning kom 1996. År 2001 slog Jordbruksverket i en rapport fast att de befintliga bursystemen bör avvecklas och ersättas med ett system som tillgodoser minkarnas behov av olika aktiviteter. År 2003 kom Pälsdjursnäringsutredningen. Den slog också fast att näringen eller myndigheterna inte gjort något för att anpassa minkhållningen till djurskyddslagen. År 2004 kom en rapport som pälsdjursnäringen själv hade finansierat. Den bekräftade också olika saker som har diskuterats i dag som stereotypier, svansbitning och annat. Europarådskonventionen från 1999 slår fast att man ska ha höga krav på behandlingen av pälsdjur. Ska de hållas i fångenskap ska den vara anpassad efter djurens behov. Vi skulle kunna ha den här diskussionen igen om fyra år, åtta år, tolv år, ja, om hur många år som helst. Hur långt ska det behöva gå innan djurskyddslagen på allvar gäller? När remissbehandlingen av det förslag som vi ska besluta om i dag var uppe ställde sig faktiskt både Veterinärförbundet, Jordbruksverket och Djurskyddsmyndigheten bakom allt väsentligt som stod i förslaget. Det handlar om oberoende organisationer som tittar på djurskyddsintresset. De har inga kopplingar till näringen. Det finns inte några kommersiella kapitalistiska krav bakom. Det handlar om djurskydd och det handlar om vetenskap, något som jag som liberal tycker är viktigt att lyfta fram. Många lyfter fram att uppfödningen av minkar skulle försvinna från Sverige om det blev strängare krav. Det är då viktigt att slå fast att djurskyddslagen ändå gäller. Det finns ingen paragraf i lagen som säger att den inte ska genomföras om den skulle leda till att verksamhet faktiskt flyttas utomlands. Det finns inte heller någon paragraf i lagen som säger att den ska sättas på undantag om den hotar någon näring. I så fall skulle ju Sveriges lagstiftning vara i händerna på andra länder och inte utgå från vad vi själva beslutar om i Sveriges riksdag. Och så vill väl ändå inte någon här ha det. Djurskyddslagen handlar om att utifrån lagens portalparagrafer skydda djuren. Den handlar inte om att relativisera djurens skydd utifrån ekonomi eller produktionsteknik. Den handlar om djuren och ingenting annat. Jag tycker också att man kan slå fast att den moderata EU-ministern Ulf Dinkelspiel 1993, vilket har tagits upp i debatten, tydligt fastslog att Sverige i sin ansökan om medlemskap i EU skulle se till att djurskyddsreglerna var starka. Han lovade då att vi inte skulle behöva backa på den fronten. Vi har sett hur Tyskland, Storbritannien, Italien med flera har haft ganska skarpa restriktioner i fråga om själva uppfödningen. Sist men inte minst tycker jag att det är viktigt att i den här debatten betona att det inte handlar om något slags etisk lyx. Vad ni här inne äter eller har på er väljer jag som liberal att inte moralisera över. Det är upp till er själva. Det enda som jag kräver är att det som ni äter eller har på er ska ha blivit framställt på ett etiskt sätt. Och så är det inte med den nuvarande lagen. (Applåder)

Helena Leander (Mp)

Anf. 63 Helena Leander (Mp)

Fru talman! Den här sorgekransen som Förbundet Djurens Rätt var här och överlämnade för en stund sedan borde kanske inte ha överlämnats till mig utan till någon av företrädarna för regeringspartierna. Så om någon vill ha den är man hjärtligt välkommen att hämta den. På kransens band står det: Till minne av djurskyddslagen. Och det är lite grann så det känns nu. Vi slår oss för bröstet över att vi har en så fin djurskyddslag. Där slås fast att djur ska ha rätt till ett naturligt beteende och att de ska skyddas från onödigt lidande. Men när det kommer till kritan är dessa vackra ord inte mycket värda. Vi kan nog alla vara överens om att det förekommer beteendestörningar på svenska minkfarmar. Sedan må regeringspartierna tycka att det inte är tillräckligt mycket, men det förekommer. Vi kan också vara överens om att det finns forskning som visar att detta minskar om minkarna får tillgång till vatten att simma i och att det är en väldigt kraftig miljöberikning som minkarna är beredda att arbeta hårt för att komma åt. Sedan finns det annan forskning som kanske är finansierad av näringen som regeringspartierna hellre lyfter fram. Och visst kan man göra det. Man kan forska ännu mycket mer. Man kan snöa in sig i definitioner av vad som är biologiska beteendebehov och vad som är naturligt beteende, och om det är någon skillnad på det. Vi kan utreda ännu mer och kanske komma fram till några andra förslag senare. Men vi har i dag att ta ställning till förslag som skulle förbättra för minkarna och som skulle innebära att vår djurskyddslag faktiskt är någonting värd. I vår djurskyddslag står det inte att djur inte ska behöva må så dåligt att de tappar pälsen. Det står att djur ska skyddas mot onödigt lidande och att de ska ha rätt till ett naturligt beteende. Och om vi menar allvar med det då måste vi rösta bifall till reservationen. Och det tänker jag med bestämdhet göra. Man talar om att vi egentligen gör detta bara för djurens skull, annars skulle näringen flytta utomlands i stället. Men det har ju redan viftats bort av regeringspartiernas företrädare som befängt om vi i så fall skulle resonera på liknande sätt när det gäller andra saker. Men låt oss leka med tanken. Ta till exempel barnarbete. Vore det inte bättre för barnen i Sydostasien om de fick komma hit och arbeta under ordnade former med åtta timmars arbetsdag och med rätt till kisspaus ibland? Nej, det är självklart att det är befängt. Det anser vi ju alla. Vi inser att det bästa måste vara att vi jobbar internationellt för att trycka på när det gäller såväl mänskliga rättigheter som djurens rättigheter. Sverige är inte på något sätt det första landet att ta upp djurskyddsproblemen inom pälsfarmningen. Som vi har hört tidigare finns det redan andra länder som har infört starka krav eller som rentav har förbjudit pälsnäringen. Om också Sverige skulle göra det skickar vi en tydlig signal så att kanske flera länder följer efter och kanske också skickar en signal till konsumenter om att päls inte är någonting godtagbart ur ett djuretiskt perspektiv och att päls är ett plagg för grottmänniskor. Så har vi frågan om näringsförbudet. Det är inget näringsförbud som vi föreslår. Vi föreslår bara att också den här näringen ska leva upp till de lagar som vi har i Sverige. Och för en allians som har gått till val på löften om lag och ordning borde det inte vara helt orimligt att det faktiskt ska gälla även pälsnäringen. Men säg som det är. Minkarna har ingen rösträtt. Det har pälsfarmarna. Det är så mycket lättare att falla för högröstade lobbygrupper. Men jag blev inte politiskt engagerad för att företräda högljudda lobbygrupper. Mitt hjärta klappar för dem som inte själva kan föra sin talan. Därför yrkar jag bifall till reservationen.

Sven Gunnar Persson (Kd)

Anf. 64 Sven Gunnar Persson (Kd)

Fru talman! Förutom att upprepa argumenten som tidigare har framförts här i debatten, och som jag inte ska bemöta en gång till, så svarar Helena Leander för en osmaklig, vulgär och kränkande demonstration här i kammaren som jag känner avsky och förakt inför och som jag kraftfullt tar avstånd från. Den är dessutom fel i sak. Till minne av djurskyddslagen står det på bandet. Den redan starka djurskyddslagen kommer att finnas kvar. Men den kommer inte att förändras i den riktning som Miljöpartiet vill. I denna kammare har vi hållit minnesstunder för kolleger som har gått bort. I dag i denna stund läggs kransar ned för nära och kära som har gått bort. Helena Leanders agerande innebär en förgrovning och en vulgarisering av debatten som uppmuntrar odemokratiska grupper att ta till våldsamma metoder som jag tar starkt avstånd från men som de grupper som man har refererat till här inte tar avstånd från. I detta anförande instämde Claes Västerteg (c) och Anita Brodén (fp).

Helena Leander (Mp)

Anf. 65 Helena Leander (Mp)

Fru talman! Förbundet Djurens Rätt tar med kraft avstånd från våldsamma grupper. Därför tycker jag inte att vi ska anklaga dem för våldsamma metoder. Självklart tar jag också avstånd från det. Jag har valt att verka parlamentariskt för att djuren ska få ett bättre liv, och det är därför som jag står här. Att då få höra att jag vulgariserar debatten och att jag gör en massa grova saker när jag i stället försöker företräda djuren på ett parlamentariskt och demokratiskt sätt tycker jag inte känns sjyst.

Sven Gunnar Persson (Kd)

Anf. 66 Sven Gunnar Persson (Kd)

Fru talman! Jag står fast vid att om man använder symboler som är så nära förknippade med sorg och saknad av nära och kära människor här på jorden i en demonstration mot minknäringen och för förändringar av djurskyddslagen tycker jag att det är att vulgarisera och förgrova debatten och använda fel metoder som uppmuntrar till metoder just i denna fråga som inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle. I detta anförande instämde Irene Oskarsson (kd).

Helena Leander (Mp)

Anf. 67 Helena Leander (Mp)

Fru talman! För mig är det här en dag av sorg. Och jag har väldigt svårt att se hur någon efter att sett en sorgekrans här skulle gå ut och göra något olydigt, olagligt eller vulgärt i största allmänhet. Jag tycker att det är en sorgefull dag när vi hade chansen att göra allvar av djurskyddslagens vackra ord om ett naturligt beteende och skydd mot onödigt lidande. Jag tycker att det är en sorgens dag att vi i dag troligtvis kommer att rösta nej till det och visa att den vackra djurskyddslagen ändå inte var så mycket värd när det kom till kritan. Det är sorg för mig.

Peter Jeppsson (S)

Anf. 68 Peter Jeppsson (S)

Fru talman! Frågan om pälsdjursuppfödningens vara eller icke vara har varit föremål för debatt under ett stort antal år och så även här i dag. Självfallet ska man ha ett gott djurskydd inom minkuppfödningen i vårt land. Och det finns ett sådant i dag. Men givetvis måste det ske ett fortlöpande arbete för att ytterligare stärka djurskyddet. Den åsikten delas av de yrkesverksamma uppfödarna i Sverige. Den åtgärd som föreslås i form av sim- och badvatten saknar koppling till verkligheten. Det finns ingen konkret forskning på området som visar att detta är ett säkert sätt att föda upp mink. Denna form av uppfödning är nämligen inte testad någonstans. De länder som har diskuterat ett införande av sim- och badvatten har tagit tillbaka förslaget. Jag tänker då närmast på Italien. Men även i Holland har man haft de här diskussionerna. Med tanke på det klimat vi har i Sverige kan vi även ställa oss frågan om det över huvud taget är humant mot djuren, bland annat med avseende på förfrysningsrisken vintertid. Den pälsdjursforskning som anses ha kommit längst - vilket tidigare nämnts här - är lektor Leif Lau Jeppesens forskning vid Köpenhamns universitet. Hans forskning pågick under sex års tid. Universitetets slutsatser var att detta med simning inte är ett biologiskt behov hos minken. Forskningen finns också redovisad i SOU 2003:86. Skulle det råda någon som helst tveksamhet kring denna forskning borde det rimliga beslutet vara att svensk forskning ska få visa vad som är rätt eller fel i sakfrågan. Detta borde vara det mest logiska och det rimligaste. SLU, som också nämnts tidigare, har sedan två år tillbaka en gedigen forskning på minkområdet. Denna forskning är även godkänd av Djurskyddsmyndigheten. I vårt land är det praxis att, innan åtgärder av det här slaget vidtas, genom forskning försöka klarlägga konsekvenserna och klarlägga om forskningen leder till önskat resultat. Jag har svårt att förstå varför det inte ska ske i det här fallet, särskilt om syftet är att förbättra djurskyddet. Sverige är medlem i EU. Vi kan konstatera att EU-länderna Polen, Finland, Danmark, Frankrike, tidigare nämnda Tyskland, Belgien, Estland, Litauen, Grekland, Irland, Italien och Spanien har uppfödning. Norge och Island - förvisso icke EU-medlemmar - också har pälsdjursuppfödning. Därför bör Sverige på EU-nivå arbeta för ett ytterligare förbättrat djurskydd. Det är även värt att påpeka att 30 av 40 remissinstanser är kritiska till förslaget, bland annat Statens veterinärmedicinska anstalt, Jordbruksverket och länsstyrelserna i Skåne, Blekinge, Västra Götaland och Kalmar. Också Lagrådet har, som tidigare nämnts, kritiserat förslaget. Det gör man bland annat med hänvisning till proportionalitetsprincipen som innebär att "ingrepp inte får vara mer långtgående än vad som är rimligt med hänsyn till det ändamål som det avses främja". Lagrådet skriver vidare, vilket också påpekats: "På den utredning som har förebragts kan Lagrådet således inte tillstyrka att bestämmelsen om tillgång till vatten för simning införs." Det finns alltså en rad skäl för att i dagsläget avstå från de drastiska åtgärder som föreslås i propositionen. Den forskning som är påbörjad bör ges möjlighet att verka fullt ut innan något beslut fattas. Vi socialdemokrater på Blekingebänken kan därmed inte stödja propositionens förslag i denna för oss så viktiga fråga. (Applåder) I detta anförande instämde förste vice talman Jan Björkman (s), Jeppe Johnsson (m), Lars-Ivar Ericson och Claes Västerteg (båda c), Anita Brodén (fp) samt Sven Gunnar Persson och Irene Oskarsson (båda kd).

Helena Leander (Mp)

Anf. 69 Helena Leander (Mp)

Fru talman! Det har forskats på området, så detta är inte på något sätt en ny fråga. Men visst, forskningen är splittrad. Det finns de som hävdar att det inte är fråga om ett biologiskt beteendebehov - minken far inte tillräckligt illa om den inte får tillgång till badvatten. Men först och främst är väl det rimliga, om det är osäkert, att försöka undvika det som innebär att minkarna eventuellt far illa. Är ni beredda att riskera att utsätta minkarna för lidande därför att ni inte riktigt har kunnat klarlägga hur det är? Dessutom: Vi snackar inte om ett biologiskt beteendebehov i djurskyddslagen, utan vi snackar om ett naturligt beteende. Vem som helst som sätter minkar i frihet vet att de lever i och kring vatten. Det handlar inte om att minkarna ska behöva må så dåligt att de tappar pälsen, utan det handlar om att de ska kunna utöva sitt naturliga beteende och om att de ska kunna må bra. Det gör de inte i dag. Utredningen kom ju fram till att det finns indikationer på att man inte lever upp till 4 § djurskyddslagen som handlar om naturligt beteende. Ska vi då inte agera redan nu? Eller ska vi vänta i ytterligare fyra år och forska ännu mer och komma fram till nya, kanske lite mindre ingripande - för näringen, inte för minkarna - åtgärder?

Peter Jeppsson (S)

Anf. 70 Peter Jeppsson (S)

Fru talman! Helena, det är ingen som vill att djuren ska fara illa eller plågas. Men ett beslut här kan riskera att det blir så. Jag kan ställa en motfråga: Hur ska man säkerställa att djuren inte dör eller fryser ihjäl? Metoden med sim- och badvatten har ju inte testats. Ingen annanstans i världen är det här testat. Vi blir då först med att lagstifta om och genomföra en sak för att sedan se om det hela verkar eller inte verkar, om djuren far illa eller inte far illa. Där tycker jag faktiskt att det rimmar lite illa i argumentationen. När det sedan gäller detta med vatten kan jag säga följande. Ja, minkarna lever nära vattendrag - för fodersök. De letar efter föda därför att det är enklast där. Som tidigare nämnts klättrar inte minkar i träd. Däremot har man vid obduktion av minkar funnit att de där det finns alternativ har ätit fågelägg som ramlat ned på marken. Annars är det fisk som minkarna äter. Men det handlar alltså om fångst, om föda, så den argumentationen tycker jag att det är ganska enkelt att bemöta.

Helena Leander (Mp)

Anf. 71 Helena Leander (Mp)

Fru talman! Vi kan börja med det enkla. Jag tror inte att minkarna är så dumma att de går ned i vattnet och står där tills det blir is. Det gör de inte i det fria och inte heller, tror jag, i farmat tillstånd. Därför tror jag inte att vi behöver vara oroliga för förfrysningsrisken i badvattnet - om det nu var det som var ett problem. När det sedan gäller det här med vatten, fångst, födosök och allt sådant är det klart att minkar i det fria söker föda på olika sätt, ofta i vatten. I bur finns det inte så många olika sätt att röra sig och söka föda. Det blir en väldigt ostimulerande tillvaro. Det mår minkarna inte bra av. De är ändå anpassade till att på något sätt vara aktiva och rörliga. Så fort har aveln ändå inte gått att man helt har kunnat avla bort alla spår av vild mink. Om regeringsföreträdarna hävdar det tycker jag att de utan handske ska pröva att stoppa in en hand i en minkbur.

Peter Jeppsson (S)

Anf. 72 Peter Jeppsson (S)

Fru talman! Jag har full respekt för dina åsikter och för det du framfört här, Helena, men jag instämmer inte. Det är ganska enkelt. Du tar exemplet med is. Men ska vi nu lagstifta om att det ska finnas sim- och badvattenmöjligheter måste det kunna kontrolleras. Ska det vara vattentempererat, eller ska det finnas anläggningar där minken hårtorkas? Det finns inga sådana studier och inga sådana förslag. Jag menar att det blir så fel att lagstifta om någonting utan att veta hur det ska se ut. Jag är i varje fall inte beredd att riskera något sådant. Tyvärr finns det, tycker jag, de som gör det.

Anita Brodén (Fp)

Anf. 73 Anita Brodén (Fp)

Fru talman! På en fråga från Helén Pettersson i Umeå om en öppning beträffande annan pälsdjursuppfödning gav jag ett principiellt svar. Djurskyddet är viktigt. Det är utgångspunkten, inte etiska aspekter på pälsanvändning, vilket vi också var överens om. I den efterföljande debatten med Sven Gunnar Persson framgick att Helén Pettersson hade hund och katt i åtanke. På den punkten kan jag lugna Helén Pettersson med att säga att något sådant inte är aktuellt. Alliansen har här i dag velat föra en seriös debatt om minknäringen där djurskyddet intar en framträdande plats, en stor del. Jag hoppas att det också, fru talman, har framkommit. Det kan inte råda någon tvekan här. Vi tar djurskyddet på allra största allvar. Avslutningsvis ställer jag mig, fru talman, bakom Sven Gunnar Perssons avståndstagande från sorgkransen.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2006-12-07

Förslagspunkter: 1, Voteringar: 1

Protokoll med beslut

2006-12-07Protokoll 2006/07:35

Riksdagsskrivelse

Riksdagsskrivelse 2006/07:28

Förslagspunkter och beslut i kammaren

Skärpta djurskyddskrav för minkuppfödning
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i djurskyddslagen (1988:534) samt tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet anför om fortsatta forskningsinsatser.
Därmed bifaller riksdagen motionerna 2005/06:MJ41 yrkandena 1 och 3, 2005/06:MJ43 och 2005/06:MJ44 yrkandena 1 och 2 samt avslår proposition 2005/06:197 och motionerna 2005/06:MJ41 yrkande 2, 2005/06:MJ42 yrkandena 1 och 2, 2006/07:MJ317 och 2006/07:MJ326 yrkande 1.
Reservation 1 (s, v, mp)
Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (s, v, mp)
Parti Ja Nej Avstående Frånvarande
s 3 99 4 24
m 83 0 0 14
c 26 0 0 3
fp 20 1 0 7
kd 20 0 0 4
v 0 19 0 3
mp 0 17 0 2
Totalt 152 136 4 57
Ledamöternas röster

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
s	3	99	4	24
m	83	0	0	14
c	26	0	0	3
fp	20	1	0	7
kd	20	0	0	4
v	0	19	0	3
mp	0	17	0	2
Totalt	152	136	4	57

Skärpta djurskyddskrav för minkuppfödning

Ärendet är avslutat

Utskottens betänkanden

Beslut

Nej till skärpta krav för minkuppfödning (MJU3)

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Från regeringen

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Alla beredningar i utskottet

Nej till skärpta krav för minkuppfödning (MJU3)

Debatt, Genomförd

Webb-tv: Skärpta djurskyddskrav för minkuppfödning

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 20 Claes Västerteg (C)

Anf. 21 Helén Pettersson i Umeå (S)

Anf. 22 Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 23 Tina Ehn (Mp)

Anf. 24 Jeppe Johnsson (M)

Anf. 25 Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 26 Jeppe Johnsson (M)

Anf. 27 Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 28 Jeppe Johnsson (M)

Anf. 29 Helén Pettersson i Umeå (S)

Anf. 30 Jeppe Johnsson (M)

Anf. 31 Helén Pettersson i Umeå (S)

Anf. 32 Jeppe Johnsson (M)

Anf. 33 Erik A Eriksson (C)

Anf. 34 Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 35 Erik A Eriksson (C)

Anf. 36 Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 37 Erik A Eriksson (C)

Anf. 38 Anita Brodén (Fp)

Anf. 39 Helén Pettersson i Umeå (S)

Anf. 40 Anita Brodén (Fp)

Anf. 41 Helén Pettersson i Umeå (S)

Anf. 42 Anita Brodén (Fp)

Anf. 43 Tina Ehn (Mp)

Anf. 44 Anita Brodén (Fp)

Anf. 45 Tina Ehn (Mp)

Anf. 46 Anita Brodén (Fp)

Anf. 47 Sven Gunnar Persson (Kd)

Anf. 48 Helén Pettersson i Umeå (S)

Anf. 49 Sven Gunnar Persson (Kd)

Anf. 50 Helén Pettersson i Umeå (S)

Anf. 51 Sven Gunnar Persson (Kd)

Anf. 52 Helén Pettersson i Umeå (S)

Anf. 51 Sven Gunnar Persson (Kd)

Anf. 52 Cecilia Widegren (M)

Anf. 53 Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 54 Cecilia Widegren (M)

Anf. 55 Wiwi-Anne Johansson (V)

Anf. 56 Cecilia Widegren (M)

Anf. 57 Tina Ehn (Mp)

Anf. 58 Cecilia Widegren (M)

Anf. 59 Tina Ehn (Mp)

Anf. 60 Cecilia Widegren (M)

Anf. 61 Lars-Ivar Ericson (C)

Anf. 62 Birgitta Ohlsson (Fp)

Anf. 63 Helena Leander (Mp)

Anf. 64 Sven Gunnar Persson (Kd)

Anf. 65 Helena Leander (Mp)

Anf. 66 Sven Gunnar Persson (Kd)

Anf. 67 Helena Leander (Mp)

Anf. 68 Peter Jeppsson (S)

Anf. 69 Helena Leander (Mp)

Anf. 70 Peter Jeppsson (S)

Anf. 71 Helena Leander (Mp)

Anf. 72 Peter Jeppsson (S)

Anf. 73 Anita Brodén (Fp)

Beslut, Genomförd

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelse

Förslagspunkter och beslut i kammaren

Skärpta djurskyddskrav för minkuppfödning

Beslut:

Utskottets förslag: