Skydd för företagshemligheter

Betänkande 1988/89:LU30

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Lagutskottets betänkande 1988/89:LU30

Skydd for företagshemligheter

1988/89 LU30

Sammanfattning

I betänkandet-behandlar utskottet proposition 1987/88:155, vari foreslås att den nuvarande lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens ersätts av en ny lag om skydd för företagshemligheter. Syftet med förslaget är att åstadkomma ett förstärkt och mera tidsenligt skydd för kommersiella företagshemligheter. Den nya lagen innehåller bestämmelser om straff för den som olovligen bereder sig tillgång till en näringsidkares företagshemlighet eller som tar olovlig befattning med hemligheten. Vidare finns i lagen regler om skadeståndsskyldighet för bl.a. anställda och parter i affärsförhållanden som obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet. En särskild regel i lagen medger att skadestånd vid angrepp på en näringsidkares företagshemlighet beräknas på ett för näringsidkaren fördelaktigare sätt än vad som följer av gällande regler.

I betänkandet behandlar utskottet också sex med anledning av propositionen väckta motioner (två c och övriga m, fp, vpk resp. mp) samt en under allmänna motionstiden år 1989 väckt motion (fp). I fyra av de motioner som väckts med anledning av propositionen (fp, c, vpk resp. mp) yrkas avslag på propositionen och begärs nytt förslag.

Under ärendets behandling i utskottet har upprättats en promemoria med förslag till sådana ändringar i regeringens förslag som ansetts påkallade av hänsyn till bl. a. den fria opinionsbildningen. På utskottets begäran har lagrådet yttrat sig över promemorian. Promemorian har fogats till betänkandet som bilaga 3 och lagrådets yttrande som bilaga 4.

På lagutskottets begäran har vidare konstitutionsutskottet avgivit yttrande i ärendet. Yttrandet har fogats till betänkandet som bilaga 5.

På grundval av promemorian samt lagrådets och konstitutionsutskottets yttranden hemställer lagutskottet att riksdagen antar lagförslaget i propositionen med av utskottet föreslagna ändringar. 1 betänkandet slår utskottet fast att lagen om skydd för företagshemligheter över huvud taget inte gäller uppgifter om brott och särskilt allvarliga missförhållanden i ett företag. Utöver den begränsning av lagens tillämpningsområde som följer härav föreslår utskottet i syfte att tillgodose behovet av en fri debatt att det införs en generell bestämmelse om att lagen endast gäller obehöriga angrepp. Som exempel på när ett angrepp inte är obehörigt anges uttryckligen att någon röjer en hemlighet för att avslöja något som skäligen kan misstänkas utgöra brott som kan leda till fängelse eller som kan anses utgöra annat

I Riksdagen 1988/89. 8 saml. Nr 30

allvarligt missförhållande. Missförhållandet kan avse exempelvis faror i 1988/89:LU30 miljön eller risker som drabbar konsumenterna. Den föreslagna undantagsbestämmelsen får betydelse särskilt för de anställda i privata företag eftersom de i dag inte torde åtnjuta meddelarfrihet enligt tryckfrihetsförordningen och därför inte har möjlighet att utan risk för skadeståndsskyldighet vända sig till exempelvis massmedierna och lämna upplysningar om missförhållanden på sin arbetsplats.

När det gäller den kritik som framförts mot att förslaget i propositionen skulle hindra yttrandefriheten i t. ex. massmedierna och hota meddelarfri-heten konstaterar lagutskottet i likhet med både lagrådet och konstitutionsutskottet att den föreslagna lagen över huvud taget inte inkräktar på de rättigheter som tryckfrihetsförordningen och andra yttrandefrihets-rättsliga lagar ger. Eftersom brott och andra allvarliga missförhållanden utesluts från lagens skydd anser lagutskottet liksom också lagrådet och konstitutionsutskottet att den inte heller hotar den genom regeringsformen garanterade fria åsiktsbildningen i övrigt i samhället.

Utskottet föreslår också att regeringens förslag ändras i några andra hänseenden. Med anledning av en motion (m) föreslås att skadeståndsreglerna i lagen skall kunna tillämpas inte bara när en företagshemlighet varit utsatt för ett angrepp enligt den föreslagna lagen utan också då någon missbrukar en företagshemlighet som oriktigt lämnats ut från en myndighet. Vidare föreslår utskottet bl.a. en särskild regel om jämkning av skadestånd som främst tar sikte på de anställdas skadeståndsansvar.

Utskottet anser att synpunkterna i de fyra motioner vari yrkats avslag på propositionen i allt väsentligt blir tillgodosedda i betänkandet och avstyrker därför dessa motioner. En motion (c) avstyrks därför att motionärernas begäran om utredning rörande meddelarfrihet på den privata sektorn numera blivit uppfylld. Utskottet avstyrker också den under allmänna motionstiden i år väckta motionen (fp) med hänvisning till att önskemålet infriats bl. a. genom den förstärkning av skyddet för företagshemligheter som nu kommer till stånd.

Till betänkandet har fogats tre reservationer (fp, vpk, mp). 1 reservationerna hemställs att riksdagen avslår propositionen samt att frågor om eller med anknytning till skydd för företagshemligheter utreds ytterligare.

Propositionen

I proposition 1987/88:155 föreslår regeringen (justitiedepartementet) — efter hörande av lagrådet — att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till

1. lag om skydd för företagshemligheter,

2. lag om ändring i datalagen (1973:289),

3. lagom ändring i sekretesslagen (1980:100).

Regeringens förslag till lag om skydd för företagshemligheter framgår av det i bilaga 1 framlagda lagförslaget. Lagförslagen 2 och 3 har intagits i bilaga 2 till betänkandet.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisas till vad utskottet anför nedan på s. 6 och 7.

Motionerna 1988/89:LU30

1987/88:L10 av Nic Grönvall (m) vari yrkas att riksdagen genom en särskild lagregel beslutar att rätten till skadestånd och straffbarheten skall vara densamma i den mån affarsidkarens konkurrent kommit i besittning av företagshemlighet genom myndighets medverkan.

1987/88:Lll av Lars Wemer m. fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen avslår propositionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt lagförslag där krav på
offentlig insyn i företag och möjlighet till ifrågasättande och demokratisk
diskussion är tillgodosedda.

1987/88:L12 av Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas

1. att riksdagen avslår propositionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär utredning om utvecklingen inom näringslivet när det gäller hemlighetsmakeriet, i enlighet med vad som anförts i motionen.

1987/88:L13 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skyndsam behandling av frågan om införande av meddelarskydd inom den icke offentliga sektorn.

1987/88:L14 av Bengt Harding Olson m. fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen avslår propositionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag till lag om skydd för
företagshemligheter där hänsyn tas till vad i motionen anförts angående
förstärkt meddelarskydd för anställda i enskild tjänst, bättre möjligheter
att beivra myndigheters röjande av sådana företagsuppgifter som de in
samlat i sin myndighetsutövning samt tydligare motivering till hur 6 och
7 §§ skall tillämpas.

1988/89:L1 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen avslår propositionen,

2. att riksdagen begär att regeringen skall undersöka hur ett friare och öppnare informationsflöde kan uppmuntras mellan företag och andra intressenter.

1988/89:L804 av andre vice talman Christer Eirefelt m.fl. (fp) vari med hänvisning till vad som anförts i motion 1988/89:N319 yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om åtgärder för att undvika idéstöld och patentintrång.

Utskottet

Inledning

Det är ett viktigt samhällsintresse att det råder en fungerande och effektiv konkurrens inom näringslivet. Genom lagstiftning på skilda områden har

statsmaktema därför velat skapa garantier för att konkurrensen mellan 1988/89:LU30 företagen skall vara fri. Här kan särskilt nämnas reglema i konkurrenslagen (1982:729) som syftar till att förhindra olika typer av konkurrensbegränsande åtgärder. Bestämmelsemä ger bl.a. näringsfrihetsombudsmannen möjlighet att agera vid t. ex. karteller, prissamverkan eller företagssammanslutningar. Behovet av fri konkurrens måste emellertid vägas mot andra angelägna intressen. Sålunda är det viktigt att konkurrensen sker på lika villkor och även i övrigt är rättvis samt att företagens förmåga att konkurrera upprätthålls. Betydelsefullt är vidare att företagens intresse av utveckling och förnyelse inte motarbetas. Det har därför varit nödvändigt att genomföra olika lagstiftningsåtgärder som begränsar den fria konkurrensen. Exempel härpå är den lagstiftning som införts för att förhindra otillbörliga konkurrensmetoder genom bl. a. reglema i marknadsföringslagen (1975:1418) och bestämmelsemä om bestickning och mutbrott i brottsbalken.

Ett exempel på regler som i praktiken är konkurrensbegränsande men som samtidigt på sikt har en konkurrensstimulerande effekt genom att de uppmuntrar till förnyelse och utveckling inom näringslivet är lagstiftningen på immaterialrättens område. Patentlagen (1967:837) ger den som gjort en industriellt användbar uppfinning möjlighet att genom patent få ensamrätt att utnyttja uppfinningen och därmed hindra andra från att utan tillstånd dra nytta av den. På ungefärligen samma sätt skyddas nyskapande formgivning av nytto- och prydnadsföremål genom mönsterskyddslagen (1970:485). När det gäller företagens firmanamn och vammärken finns regler om ensamrätt i firmalagen (1974:156) resp. vammärkeslagen (1960:644). Det är emellertid inte endast den nämnda lagstiftningen om det industriella rättsskyddet som är av betydelse inom näringslivet. Också reglema i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk ger ett för företagen väsentligt skydd. Den ensamrätt som upphovsrättslagen ger gäller nämligen inte bara i fråga om litterära och konstnärliga verk i snäv bemärkelse utan omfattar en mängd olika alster av skapande verksamhet såsom vetenskapliga verk, alster av bmkskonst och byggnadskonst, ritningar, kartor m.m. Helt nyligen har regeringen i proposition 1988/89:85 framlagt förslag till ändring i upphovsrättslagen, som innebär att det uttryckligen slås fast att lagen också gäller datorprogram. I sammanhanget kan även nämnas att lagen (1986:1425) om skydd för kretsmönster i hålvledarprodukter ger den som skapat ett sådant mönster en upphovsrättsligt färgad ensamrätt till mönstret.

För sin konkurrensförmåga är företagen beroende inte bara av ensamrätt till produkter och produktionsmetoder utan också av skydd mot att det samlade kunnandet inom företaget om branschförhållanden och affärsförbindelser, produktion, marknadsföring, administration m. m. utnyttjas av andra på ett otillbörligt sätt. Den immaterialrättsliga lagstiftningen omfattar i allmänhet inte detta kunnande. Gällande rätt ger i stället det företagsspecifika kunnandet ett skydd på konkurrensrättsliga gmnder i lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens (IKL). Bestämmelserna i IKL, som har sitt urspmng i en år 1919 införd lag i samma ämne, riktar sig i första hand mot anställda personers utnyttjande

eller röjande av arbetsgivarens hemligheter. Ett typfall är att en anställd 1988/89:LU30 obehörigen lämnar ut en yrkeshemlighet till en konkurrerande näringsidkare. Om så sker kan den anställde dömas till böter eller fängelse i högst ett år samt förpliktas ersätta uppkommen skada (3 § första stycket IKL). Någon definition av begreppet yrkeshemlighet ges inte i IKL. Emellertid framgår att en yrkeshemlighet kan utgöras av exempelvis fabrikationssätt, anordning eller affärsförhållande. Över huvud taget torde som yrkeshemlighet räknas all information om näringsidkarens verksamhet som denne vill hålla hemlig. För att den anställde skall kunna dömas fordras att han använt eller avslöjat hemligheten i avsikt att bereda sig eller annan fördel eller att göra skada.

I 3 § andra stycket IKL ges skydd mot missbmk av så kallad teknisk förebild. Inte heller det begreppet är närmare definierat i lagen, men det sägs att det skall röra sig om ritning, mönster, modell, schablon eller dylik teknisk förebild. Lagmmmet anger att den som obehörigen använder sig av eller ger annan del av en teknisk förebild som han för utförande av arbete eller eljest för affärsändamål fått sig anförtrodd kan dömas till straff och skadestånd. Skyddet för tekniska förebilder gäller således inte bara gentemot företagets anställda - såsom beträffande yrkeshemligheter i paragrafens första stycke — utan också gentemot utomstående avtalskontrahenter. Ett typexempel är att en näringsidkare som tillverkar produkter för ett annat företags räkning utnyttjar en ritning som han fått sig anförtrodd till att starta egen tillverkning och försäljning av samma slags produkt.

Skyddet i 3 § IKL för yrkeshemligheter och tekniska förebilder tar som nämnts sikte på vissa förfaranden i avtalsrelationer. Under särskilda förhållanden kan emellertid även en tredje man drabbas av straff- och skadeståndsansvar. I 5 § IKL stadgas sålunda att ansvar — under vissa ytterligare fömtsättningar — inträder också för den som obehörigen använder sig av eller avslöjar yrkeshemlighet eller förebild, som han fått kännedom om genom ett i 3 § IKL beskrivet otillåtet förfarande. En fömtsättning för ansvar är att användandet eller avslöjandet sker för att bereda gämings-mannen eller annan fördel eller för att skada. Endast sådan tredje man är straffbar som har tagit emot yrkeshemligheten eller förebilden direkt från den som. gjort sig skyldig till brott enligt 3 § IKL. Om denne tredje man i sin tur lämnar hemligheten eller förebilden vidare till en annan, kan den senare fritt utnyttja hemligheten eller förebilden eller lämna den vidare. En ytterligare inskränkning av paragrafens tillämpningsområde är att det krävs att gärningsmannen redan då han fick tillgång till yrkeshemligheten eller förebilden ägde kännedom om de förhållanden som gjorde utlämnandet otillåtet.

Utredningen om illojal konkurrens lade år 1966 fram ett betänkande (SOU 1966:71, Otillböriig konkurrens) med förslag till ny lag om otillbörlig konkurrens. Förslaget, som hade tillkommit i nära samarbete med kommittéer i Danmark, Finland och Norge, innehöll regler om företagsspioneri och missbmk av företagshemlighet och innebar även i övrigt en väsentlig utbyggnad av skyddet för företagshemligheter. I motsats till vad som blev fallet i de nämnda länderna ledde förslaget i Sverige inte till någon ny lagstiftning på detta område.

År 1979 tillkallades en särskild utredare med uppdrag att utreda frågor 1988/89:LU30 om skydd för företagshemligheter m.m. Utredaren avlämnade år 1983 betänkandet (SOU 1983:52) Företagshemligheter, vari föreslogs att IKL skulle ersättas av en ny lag om skydd för företagshemligheter. Betänkandet har efter remissbehandling lagts till gmnd för förslagen i propositionen. Utredaren avslutade sitt uppdrag år 1987 genom att framlägga betänkandet (SOU 1987:1) Otillböriig efterbildning. I betänkandet föreslås en särskild lag mot otillbörlig efterbildning, avsedd att komplettera bestämmelserna i bl. a. patentlagen, mönsterskyddslagen och vammärkeslagen.

Mot bakgmnd av den kritik som i motionema och den allmänna debatten riktats mot propositionen kommer utskottet i det följande att — efter en redovisning av propositionens huvudsakliga innehåll — lämna en översiktlig redogörelse för det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet. I skilda avsnitt tar utskottet därefter upp de frågor som aktualiserats genom motionema eller som eljest tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås att IKL upphävs och från årsskiftet 1988-1989
ersätts med en ny lag om skydd för företagshemligheter. Den föreslagna
lagen innehåller, till skillnad från vad som är fallet i IKL beträffande
yrkeshemlighet och teknisk förebild, inledningsvis en definition av begrep
pet företagshemlighet. Med företagshemlighet avses i förslaget (I §) sådan
information om affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse
som näringsidkaren håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra
skada för honom. Lagen avses bli tillämplig vid all näringsverksamhet och
således även vid näringsverksamhet som utövas av det allmänna, t. ex. av
statens afiarsdrivande verk.

I regeringens lagförslag kriminaliseras två särskilda former av befattningstagande med företagshemligheter. Sålunda föreslås (2 §) att den som med uppsåt olovligen bereder sig tillgång till en företagshemlighet skall dömas för företagsspioneri till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst sex år. Vidare föreslås (3 §) att den som anskaffar en företagshemlighet med vetskap om att den som tillhandahåller hemligheten eller någon före honom har berett sig tillgång till denna genom företagsspioneri skall dömas för olovlig befattning medföretags-hemlighet till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst fyra år. Den som gör sig skyldig till de nämnda brotten skall dessutom ersätta den skada som uppkommit (4 §).

Andra angrepp på företagshemligheter än sådana som utgör brott enligt

2 och 3 §§ medför endast skadeståndsansvar. Skadeståndsskyldighet inträ
der både då någon missbmkar en företagshemlighet som har anförtrotts
honom i en affärsförbindelse (5 §) och när en anställd obehörigen utnyttjar
eller röjer en företagshemlighet som han fått del av i sin anställning (6 §).
Skadeståndsskyldighet drabbar också den som obehörigen utnyttjar eller
röjer en företagshemlighet som på gmnd av ett otillåtet angrepp redan har
fått spridning (7 §).

1 9 § finns en särskild regel om beräkning av skadestånd vid angrepp på

företagshemligheter. Regeln innebär att ersättningen skall bestämmas inte 1988/89:LU30 bara med utgångspunkt i den förlust som uppkommit genom angreppet utan också med hänsyn till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Den föreslagna regeln är således förmånligare för den drabbade näringsidkaren än de regler som i allmänhet gäller vid beräkning av skadestånd.

Vidare innehåller förslaget bl. a. regler som gör det möjligt för domstol att vid vite förbjuda den som redan har angripit en företagshemlighet att utnyttja eller röja hemligheten (11 §). Domstol skall också kunna förordna att en handling, som innefattar en företagshemlighet, skall överlämnas till rätt innehavare. Domstolen kan därvid förordna att överlämnandet skall ske mot lösen (14 §).

I propositionen föreslås hämtöver bl. a. att det i sekretesslagen införs en erinran om att bestämmelsemä i den föreslagna lagen om skydd för företagshemligheter kan äga tillämpning också inom den offentliga sektom.

Det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet

Enligt 2 kap. I § regeringsformen (RF) är varje svensk medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, dvs. frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar eller på annat sätt uttrycka tankar, åsikter och känslor samt informationsfrihet, dvs. frihet att inhämta och motta upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden. Av 2 kap. 12 och 13 §§ följer att yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet och vissa andra särskilt angivna omständigheter och i övrigt endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. Som en allmän regel gäller vidare att begränsningar får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningar får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som föranlett dem och inte heller sträcka sig så långt att de utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens gmndvalar.

Tryckfriheten utgör en del av yttrandefriheten men är undantagen från regleringen i RF. Bestämmelser om tryckfrihet har i stället tagits in i tryckfrihetsförordningen (TE). Varje svensk medborgare är enligt I kap. 1 § TE tillförsäkrad rätten att i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst. Tryckfrihetens syfte anges i samma lagmm vara att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Bestämmelserna i TF skyddar inte bara det fria informationsflödet och den fria politiska opinionsbildningen utan också rätten att i tryckt skrift yttra sig på sådana områden av samhällslivet som rör t. ex. religion, vetenskap, ekonomi och underhållning.

TF är liksom RF gmndlag, vilket innebär att den kan ändras endast genom likalydande beslut vid två riksmöten med nyval emellan. TF:s egenskap av gmndlag medför också att dess bestämmelser är överordnade bestämmelser i vanlig lagstiftning och således har företräde vid eventuella lagkonflikter. TF är dessutom exklusivt tillämplig inom det område den

reglerar, vilket innebär att missbruk av tryckfriheten kan bestraffas endast 1988/89:LU30 i de fall TF medger det. Inskränkningar i tryckfriheten kan inte göras genom bestämmelser i annan lag om inte TF tillåter det. Om stadganden i vanlig lag skulle synas begränsa någon i TF garanterad fri- eller rättighet tar TF över och bestämmelserna blir utan verkan. I det sammanhanget spelar det inte någon roll om begränsningen åstadkoms genom straffsanktionerade föreskrifter eller genom enbart skadeståndsregler. Ett lagstadgande om skadeståndsansvar som innebär att en enskild person åläggs tystnadsplikt och som inte har stöd i TF får således inte tillämpas när åsidosättandet av tystnadsplikten bestått i att vederbörande yttrat sig i tryckt skrift.

En av de gmndläggande garantier för tryckfriheten som TF ger är förbudet mot censur och vissa andra åtgärder. Enligt 1 kap. 1 § TF innebär tryckfriheten en rättighet att, utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utge skrifter, och i 1 kap. 2 § TF sägs att någon förhandsgranskning av skrifter eller något förbud mot tryckning inte får förekomma. Censurförbudet innebär bl. a. att någon förhandsgranskning av manuskript e.d. inte får utföras av myndighet eller annat allmänt organ. Med annat allmänt organ menas statliga och kommunala institutioner med offentlig ställning, t. ex. de statliga affärsdrivande verken. Däremot är stats- eller kommunalägda bolag inte att anse som allmänna organ under förutsättning att deras verksamhet inte innefattar myndighetsutövning.

Inte heller på annat sätt än genom censur får myndigheterna ingripa för att hejda yttranden innan de blivit offentligt uttalade. De får, som framgår av I kap. 2 § TF, inte hindra tryckning, utgivning eller spridning av en skrift på grund av dess innehåll. Förbudet riktar sig enbart mot myndighet eller annat allmänt organ. Enskilda företag eller organisationer är således oförhindrade att vägra medverka till en skrifts tryckning, utgivning eller spridning, även om vägran motiveras av skriftens innehåll. Däremot är det inte tillåtet för exempelvis postverket, som är ett allmänt organ, att vägra distribuera en tidning på gmnd av att denna innehåller uppgifter av visst slag.

TF reglerar i princip inte förhållandet mellan enskilda utan bara deras rättigheter och skyldigheter gentemot det allmänna. Reglerna anses därför inte hindra enskilda att avtala om inskränkningar i rätten att yttra sig i tryckta skrifter, att bedriva efterforskning av uppgiftslämnare etc. Begränsningar av tryckfriheten som det allmänna vill genomföra måste däremot ske genom bestämmelser i TF.

Den som överskrider de gränser för yttrandefriheten som uppställs i TF gör sig skyldig till tryckfrihetsbrott enligt 7 kap. 4 och 5 §§ TF. I 7 kap. 4 § TF föreskrivs sålunda att som tryckfrihetsbrott skall anses vissa gärningar som begås genom tryckt skrift och som är straffbara enligt brottsbalken, såsom uppvigling och hets mot folkgmpp och — efter lagändring som trädde i kraft den I januari 1989 — spioneri och obehörig befattning med hemlig uppgift. De tryckfrihetsbrott som avses med 7 kap. 5 § TF är offentliggörande av allmänna handlingar som skall hållas hemliga, röjande av uppgifter som omfattas av kvalificerad tystnadsplikt enligt 16 kap. sekretesslagen samt — när riket är i krig eller omedelbar krigsfara —

offentliggörande av uppgift om förhållanden vilkas röjande enligt lag inne- 1988/89:LU30 fattar annat brott mot rikets säkerhet än som anges i 7 kap. 4 § TF.

En tryckt framställning kan vara brottslig i annat avseende än som ett överskridande av tryckfrihetens gränser. Exempelvis utgör tryckning av falska sedlar eller bedrägeri genom annons inte missbruk av tryckfriheten, beträffande vilket förfarande TF som nämnts är exklusivt tillämplig, utan dessa och liknande brott skall beivras i vanlig ordning.

Ett utmärkande drag för det tryckfrihetsrättsliga regelsystemet är att endast en av dem som medverkat vid tillkomsten av en tryckt skrift kan göras ansvarig för innehållet i skriften. Beträffande periodiska skrifter, dvs. tidningar eller tidskrifter som utkommer med minst fyra nummer per år, gäller att det i första hand är den ansvarige utgivaren som svarar för innehållet. De som på olika sätt, t. ex. som journalister och uppgiftslämnare, medverkar vid skriftens tillkomst går i princip alltid fria från ansvar. För att säkerställa denna ansvarsfrihet och därmed garantera tryckfriheten har i TF uppställts särskilda regler om anskaffarfrihet och om vad som sammanfattande brukar benämnas meddelarskydd.

Anskaffarfriheten innebär att var och en har rätt att anskaffa uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst för att offentliggöra dem i tryckt skrift eller för att lämna meddelanden i publiceringssyfte. En av de regler som ingår i meddelarskyddet gäller den s. k. meddelarfriheten, som innebär att det står var och en fritt att — med vissa i TF särskilt angivna undantag — meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift. Meddelare, anskaffare och författare har vidare rätt till anonymitet. De personer som tagit befattning med tillkomsten eller utgivningen av en tryckt skrift är vid straffansvar förbjudna att röja meddelare och författare. Anonymitetsskyddet kompletteras med en regel som förbjuder myndigheter att utom i vissa angivna fall efterforska författare eller meddelare.

Anskaffarfriheten och meddelarskyddet är inte oinskränkta utan har givna gränser. Begränsningar i anskaffarfriheten och meddelarfriheten kan emellertid i princip ske endast genom föreskrifter i TF. För vissa undantagssituationer har också sådana begränsningar införts. Beträffande anskaffarfriheten gäller sålunda enligt 7 kap. 3 § TF bl. a. att den som anskaffar uppgifter i publiceringssyfte och därigenom gör sig skyldig till spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift samt vissa andra brott mot rikets säkerhet kan fällas till ansvar härför i sedvanlig straffrättslig ordning.

Ett annat, väsentligt undantag från principen att anskaffaren går fri finns i I kap. 9 § 3 TF. Där sägs att utan hinder av TF gäller vad i lag är stadgat om ansvar och ersättningsskyldighet för det sätt på vilket uppgift eller underrättelse anskaffats. TF:s skydd för uppgiftsinhämtande i publiceringssyfte går alltså inte så långt att brottsliga metoder som används vid uppgtftsinhämtandet inte skulle kunna bestraffas. Om en uppgift anskaffas genom t. ex. inbrott kan anskaffaren i vanlig ordning åtalas och dömas för stöld eller annat brottsligt tillvägagångssätt som gärningen i rent straff-rättsligt hänseende innefattar. Som exempel på förfaranden som på grund av det nämnda undantaget från anskaffarskyddet skall bedömas och hand-

läggas på vanligt sätt angavs under förarbetena (prop. 1975/76:204 s. 131) 1988/89:LU30 gärningar som utgör brott mot posthemligheten eller telehemligheten, inträng i förvar och olovlig avlyssning eller som innefattar inbrott, egenmäktigt förfarande, hemfridsbrott, olaga tvång eller olaga hot samt mutbrott.

I likhet med anskaffarfriheten begränsas meddelarfriheten av reglerna i 7 kap. 3 § TF. Sålunda skall vid vissa grövre brott mot rikets säkerhet, oriktigt utlämnande av hemlig handling som sker uppsåtligen och uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i fall som anges i särskild lag (16 kap. sekretesslagen) gälla vad i lag är stadgat om ansvar för sådana brott.

I motsats till vad som obestridligen gäller beträffande förhållandet mellan å ena sidan principen om meddelarfrihet och å andra sidan lagregler om tystnadsplikt — nämligen att meddelarfriheten tar över om inte fall som avses i 7 kap. 3 § TF är för handen — har det ansetts mera tveksamt humvida mellan enskilda personer träffade avtal om tystnadsplikt generellt bryter meddelarfriheten. Skulle meddelarfriheten ha företräde även i sistnämnda situation, blir konsekvensen att rätt till skadestånd inte föreligger vid åsidosättande av avtalad tystnadsplikt, om åsidosättandet består i att ett meddelande lämnats i publiceringssyfte. Den uppfattning som i allmänhet kommit till uttryck i litteratur och i lagförarbeten är dock att avtalade tystnadsplikter bryter meddelarskyddet.

När det gäller att närmare bestämma räckvidden av reglerna om meddelarfrihet kan frågan om vad som får publiceras av utgivaren av en tidning eller författaren till en bok tas till utgångspunkt. Principiellt sett kan nämligen den frihet som en person har att lämna uppgifter för publicering inte sträcka sig längre än friheten att såsom utgivare eller författare publicera uppgifterna, något som har direkt samband med den ovan nämnda principen om ensamansvar. I själva verket är gränslinjen mellan tillåtet och otillåtet uppgiftslämnande, som sker i publiceringssyfte, att bestämma efter samma normer som om frågan i stället gällt en utgivares eller en författares ansvar för själva publiceringen.

I radioansvarighetslagen (1966:756) och ytterligare ett antal lagar på det radiorättsliga området finns regler om bl.a. ensamansvar, yttrandefrihetsbrott och meddelarskydd, vilka i stor utsträckning hänvisar till eller överensstämmer med bestämmelserna i TF. De nämnda lagarna har inte karaktär av gmndlag, och den yttrandefrihet som de är avsedda att tillförsäkra kan därför i princip inskränkas genom bestämmelser i vanlig lag. Lagarna är emellertid, i likhet med TF, exklusivt tillämpliga på de områden som de reglerar. Det innebär bl. a. att programutgivare och den som lämnat meddelande eller anskaffat uppgift för offentliggörande i radioprogram inte får dömas till straff eller skadestånd om det inte finns stöd härför i de nämnda radiolagarna.

En utförligare redogörelse för det tryckfrihetsrättsliga regelsystemet finns intagen i den till lagrådet remitterade promemorian (se bilaga 3 till betänkandet).

På riksdagens begäran (KU 1987/88:36) har regeringen hösten 1988
tillkallat en kommitté (Ju 1988:03) med uppdrag att skyndsamt utreda
frågan om meddelarfrihet i förhållandet mellan enskilda. Kommitténs 10

huvuduppgift skall enligt direktiven (dir. 1988:57) vara att föreslå en 1988/89:LU30 reglering som innebär att friheten att lämna meddelanden för publicering slås fast i gmndlag även såvitt gäller förhållandet mellan enskilda. Kommittén bör emellertid söka avgränsa tillämpningsområdet för en meddelarfrihet i förhållandet mellan enskilda så att den kommer att gälla endast hos de organ där den kan anses motiverad och inte omfatta varje relation mellan enskilda personer. Vidare bör kommittén bedöma vilka undantag som bör finnas på meddelarfrihetens tillämpningsområde. Ytterligare en huvuduppgift för kommittén är att överväga hur ett väl fungerande efterforskningsförbud riktat mot enskilda bör utformas.

Meddelarskyddskommittén har nyligen genom tilläggsdirektiv (dir. 1989:3) fått i uppdrag att också överväga bl. a. om TF:s särskilda föreskrifter om skrifter som är tryckta utomlands är lämpligt utformade när det gäller friheten att anskaffa uppgifter och lämna meddelanden för publicering i skrifter som är huvudsakligen avsedda för spridning här i landet.

Allmänna överväganden

Som tidigare redovisats innebär förslaget i propositionen att IKL skall ersättas av en ny lag om skydd för företagshemligheter som skall ge ett effektivare skydd för sådana hemligheter. Det framlagda förslaget kritiseras i olika avseenden i flertalet av de motioner som väckts med anledning av propositionen.

1 motion 1987/88:L11 av Lars Wemer m.fl. (vpk) framhålls att såväl
privat som offentlig affärsverksamhet behöver visst sekretesskydd efter
som det inom normal sådan verksamhet givetvis förekommer handlingar
och uppgifter som bör hållas förtroliga inom företaget och mellan affärs
partner. Enligt motionärerna är det rimligt att den privata företagsverk
samheten får ett sekretesskydd som motsvarar vad som enligt sekretessla
gen gäller för offentlig upphandling. Det i propositionen framlagda lagför
slaget om skydd för företagshemligheter gynnar emellertid alltför mycket
de privata företagens intressen på bekostnad av allmänhetens berättigade
intresse av att insyn kan erhållas i företagen och att tvivelaktiga eller
olagliga förfaranden kan avslöjas. Sålunda är lagförslaget inte alls ställt i
relation till den informations- och tryckfrihet som gäller för sekretessbelag-
da uppgifter i offentlig verksamhet. Vidare har enligt motionärema defini
tionen av vad som är företagshemlighet gjorts så vid att den omfattar
praktiskt taget all information om ett företags inre förhållanden. Den
valda definitionen medför att avslöjanden om även grov brottslighet kan
vara straffbara, vilket är stötande för den allmänna rättskänslan. Enligt
motionärerna innebär lagförslaget dessutom att anställda i privatföretag
kommer i orimliga lojalitetskonflikter. Genom hot om straff och skade
stånd kommer de anställda att skrämmas till tystnad även om sådant som
deras samvete och respekt för landets lagar bjuder dem att berätta. Mot
den angivna bakgmnden anser motionärema att förslaget i propositionen
inte bör genomföras. Riksdagen bör i stället hos regeringen begära ett nytt
förslag där krav på offentlig insyn i företag och möjlighet till ifrågasättande
och demokratisk diskussion är tillgodosedda. 11

I motion 1987/88:Ll 2 av Birgitta Hambraeus (c) anförs att det självfallet 1988/89:LU30 skadar ett företag när hemligt material som visar att företaget begår brottsliga handlingar blir offentliga, något som dock inte får leda till att en anställd som avslöjar sådant material skall straffas av samhället. Enligt motionären kommer emellertid de anställda att riskera straffansvar om den föreslagna lagen om skydd för företagshemligheter antas. I motionen hänvisas till att vissa företag i Amerikas Förenta Stater arbetar under mycket öppna former, och motionären anser att liknande förhållanden bör eftersträvas i Sverige. Lagförslaget bör därför avslås och en utredning i stället tillsättas angående förekomsten av hemlighetsmakeri inom näringslivet.

Motionärema i motion I987/88:L13 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m. fl. (c) framhåller att företagsspioneri och olovlig befattning med företagshemlighet ökar i omfattning och att alltmer avancerade metoder kommer till användning. Denna utveckling måste enligt motionärema stävjas, och de understryker att det finns behov av en ny lagstiftning om skydd för företagshemligheter. Samtidigt är det uppenbart att det kan finnas företeelser inom företagen som bör komma till offentlig kännedom. De nu föreslagna reglema går emellertid, fortsätter motionärema, så långt i fråga om skyddet för information som hålls hemlig att resultatet kan bli en kraftig begränsning av den öppenhet och den offentliga debatt som vi — även på känsliga områden — av tradition är vana vid i vårt land och som är en stor tillgång i vår demokrati. Med den föreslagna lagstiftningen kan det finnas risk för att information om exempelvis miljöbrott inte kommer till allmänhetens kännedom. Dessutom kan omfattningen av problemet komma att öka genom att verksamheter inom stat och kommun i allt större utsträckning förs över i bolag och andra privaträttsliga former. Frågan om hur man skall kunna undvika att den nya lagstiftningen utnyttjas för att hemlighålla oegentligheter av olika slag inom företagen bör enligt motionärema därför övervägas noga.

Motionärema framhåller vidare att uppgifter i offentligrättslig verksamhet kan nå allmänheten på gmnd av reglema om meddelarskydd. Enligt motionäreraa är det inte minst med hänsyn till förslaget i propositionen angeläget att meddelarskyddet utsträcks till den privata sektom för att en fri opinionsbildning i företag skall garanteras. Motionärema yrkar att frågan om en utvidgning av meddelarskyddet snarast blir löst.

1 motion 1987/88:L14 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) framhålls till en början att det är av stor vikt att företagshemligheter kan omges av ett effektivt skydd och att den nuvarande lagstiftningen inte visat sig vara ändamålsenlig eller tillräckligt effektiv. Det är därför enligt motionäreraa angeläget att vi får ett bättre skydd för företagshemligheter i Sverige. Mot det i propositionen framlagda lagförslaget kan emellertid enligt motionärema resas så starka invändningar att förslaget i nuvarande utformning inte bör läggas till gmnd för riksdagens beslut.

Den allvarligaste invändningen mot propositionen är enligt motionärer
na att det framlagda lagförslaget inte tar hänsyn till intressekonflikten
mellan å ena sidan företagens behov av sekretess och å andra sidan
behovet av en fri opinionsbildning och allsidig upplysning. På det offent- 12

ligrättsliga området regleras motsvarande intressekonflikter på ett noga 1988/89:LU30 genomtänkt sätt av tryckfrihetsförordningens bestämmelser om meddelarfrihet. Om en lagstiftning om skydd för företagshemligheter skall kunna genomföras utan att den fria opinionsbildningen hotas är en fömtsättning att meddelarskydd införs också på det privaträttsliga området. Den föreslagna lagen om skydd för företagshemligheter bör därför avslås och en ny lag inte antas förrän ett förstärkt meddelarskydd för anställda i enskild tjänst tillskapats. Att så sker är enligt motionärema desto mer angeläget som begreppet företagshemlighet är vidare enligt propositionen än enligt IKL. Hemligt kommer i realiteten att bli allt som företaget håller hemligt — eller fömtsatts hålla hemligt — om sina affärs- eller driftförhållanden och vars röjande är ägnat att skada företaget. En anställd som lämnar uppgift om brott som företaget har begått mot t.ex. miljölagstiftningen eller lagen om förbud mot vapenexport kan därför på gmnd av uppgifts-lämnandet bli ådömd betydande skadestånd. Även den som i liknande fall sörjer för en offentlig redovisning av en företagshemlighet som han fått del av i andra hand skulle, om lagförslaget genomförs, kunna få vidkännas straff och skadestånd. Vidare bortfaller enligt förslaget kravet på direkt uppsåt att uppnå en fördel eller att åstadkomma en skada för att en anställd skall kunna dömas för missbmk av hemliga företagsuppgifter.

En annan brist i det framlagda förslaget anser motionärema vara att lagens jämförelsevis förmånliga skadeståndsregler är tillämpliga endast i fall då en företagshemlighet angripits enligt lagen men inte då angreppet i stället bestått i att hemligheten oriktigt lämnats ut från en myndighet. Det kommer alltså att vara mindre riskfyllt för en företagare att försöka få fram uppgifter om en konkurrent från någon anställd på en myndighet som har tillgång till informationen än från någon anställd på företaget. Därmed riskeras enligt motionärema att det blir svårare att få företagen att samarbeta vid skilda former av uppgiftslämnande till myndigheter samt att anställda hos myndigheter i otillbörliga syften utnyttjas som informationskällor.

I motionen riktas kritik mot den närmare utformningen av lagförslaget också i vissa andra hänseenden. Sålunda anförs att det framstår som oklart och inte har behandlats i motivtexten vad som i 6 § andra stycket menas med uttrycket "otillbörligt". Inte heller går det att utläsa om någon kan bli skadeståndsskyldig på gmnd av "häleri av företagshemlighet" enligt 7 § utan att det förevarit något förbrott samt i så fall vem som bär bevisbördan och vad som fordras på den subjektiva sidan hos "hälaren". Oklarheterna kan leda till tillämpningssvårigheter, och de måste enligt motionärema undanröjas innan riksdagen tar ställning till ett nytt lagförslag om skydd för företagshemligheter.

Med hänvisning till det anförda yrkas i motionen att riksdagen avslår
propositionen och hos regeringen begär ett nytt förslag till lag om skydd för
företagshemligheter där hänsyn tas till vad i motionen anförts angående
förstärkt meddelarskydd för anställda i enskild tjänst, bättre möjligheter
att beivra myndigheters röjande av sådana företagsuppgifter som de in
samlat i sin myndighetsutövning samt tydligare motivering till hur 6 och
7 §§ skall tillämpas. 13

I motion 1988/89:L1 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) hävdas att den 1988/89:LU30 lagstiftning som redan finns ger ett tillräckligt skydd mot stöld av företagens know-how och att några avgörande skäl till att skärpa lagstiftningen inte anförts. Ett genomförande av den föreslagna lagen skulle enligt motionärema innebära ett hot mot informations- och yttrandefriheten och leda till att brottsliga och livsfientliga företeelser inom företagen inte kommer till allmän kännedom. Motionärema anser att det i stället för ett ökat skydd för företagshemligheter är önskvärt att gällande lagstiftning arbetas om så att det blir svårare än i dag att dölja olagligheter och oetiska förhållanden.

Motionärema kritiserar också den närmare utformningen av lagförslaget. Sålunda påpekas att en företagshemlighet enligt lagförslaget kan omfatta inte bara nya tekniska konstmktioner, affärsförbindelser eller finansieringsformer utan också sådana uppgifter som att gifttunnor grävts ned eller vapensmuggling ägt mm. Motionärema kritiserar vidare den föreslagna bestämmelsen om straff för företagsspioneri. Det är enligt motionärerna inte rimligt att en person som skaffat sig viss kunskap men inte haft avsikt att skada företaget och som inte använt sig av eller vidarebefordrat uppgiftema skall bli betraktad som brottsling och kunna ådömas de synnerligen stränga straff som stadgas i lagförslaget. Kritik riktas också mot att den söm i andra hand tar emot bevis om att ett företag bmtit mot lagen skall kunna dömas till straff. Förslaget innefattar i det hänseendet, fortsätter motionärema, en försvagning av meddelarskyddet.

Motionäreraa yrkar att riksdagen avslår propositionen och att regeringen ges i uppdrag att undersöka hur ett friare och öppnare informationsflöde kan uppmuntras mellan företag och andra intressenter.

En något annorlunda inställning redovisas i motion 1988/89:L804 av andre vice talman Christer Eirefelt m. fl. (fp) vari framförs önskemål om åtgärder mot idéstöld och patentintrång. Motiveringen till yrkandet finns i motion 1988/89:N319 vari anförs att ett problem som möter den enskilde uppfinnaren är att idéstöld och patentintrång blir allt vanligare. Enligt motionärema borde det vara lika angeläget att ge uppfinnaren skydd för sin idé som det är att beivra t. ex. insiderspekulation och industrispionage. Motionärema yrkar att det anförda ges regeringen till känna.

Utskottet vill för sin del understryka att det ligger i både samhällets,
företagens och de enskilda konsumentemas intresse att det råder en effek
tiv, sund och på lika villkor baserad konkurrens inom näringslivet. Det är
således viktigt att det skapas goda betingelser för konkurrens på markna
den. Företagens konkurrensförmåga är som inledningsvis berörts i hög
grad beroende av den samlade kunskap som finns i företaget om olika
förhållanden av vikt för verksamheten, och företagets kunnande kan i
detta hänseende ofta vara av större betydelse än andra produktionsfakto
rer. Mot denna bakgmnd är det enligt utskottets mening naturiigt att det
enskilda företaget betraktar sitt unika och strategiska kunnande som en
värdefull tillgång som det gäller att slå vakt om. Från näringsidkarens
synpunkt framstår därför, som anförs i propositionen, ett skydd för före
tagshemligheter som minst lika angeläget som skyddet för materiella till
gångar och immateriella ensamrätter. Till bilden hör också att möjligheter- 14

na för ett företag att skydda sina företagshemligheter indirekt kan påverka 1988/89:LU30 investeringsviljan. Ett bristfälligt skydd kan vidare göra det svårt för svenska företag att förvärva betydelsefullt kunnande från utländska företag och försvåra samarbetet mellan enskilda företag här i landet.

De bestämmelser i gällande rätt, vilka är avsedda att ge skydd för företagshemligheter, har i sak varit oförändrade sedan år 1919. Enligt utskottets mening torde det redan av denna anledning stå klart att nuvarande regler inte längre kan anses motsvara de krav som måste ställas på ett fungerande skydd för företagshemligheter. Den tekniska utvecklingen, exempelvis, har som berörs i motion L13 medfört att utomstående har helt andra möjligheter än tidigare att olovligen skaffa sig information om ett företags intema angelägenheter. Till de mest påfallande bristerna i IKL hör att lagstiftningen inte tar sikte på de fall då ett konkurrerande företag genom industrispionage eller på annat sätt skaffar sig kännedom om ett företags hemliga kunskap. 1 viss utsträckning kan visserligen ingripanden mot företagsspioneri ske enligt brottsbalken men i många fall är tillvägagångssättet sådant att brottsbalkens straffbestämmelser inte är tillämpliga. Bristerna i IKL visar sig vidare genom att reglerna inte ger möjlighet till snabba och effektiva ingripanden mot den som olovligen utnyttjar en företagshemlighet och att den som tillgodogör sig effekterna av ett intrång i annans företagshemlighet sällan direkt träffas av någon sanktion. De remissinstanser som yttrat sig över det till gmnd för propositionen liggande utredningsbetänkandet har också varit eniga om att skyddet för företagshemligheter behöver moderniseras.

Enligt utskottets mening är det således angeläget att en mera tidsenlig lagstiftning om skydd för företagshemligheter kommer till stånd. Det av regeringen i propositionen framlagda lagförslaget får i allt väsentligt anses tillgodose kravet på en modern och ändamålsenlig lagstiftning på området. Förslaget innebär att bl.a. de luckor i skyddet som finns för närvarande täpps till. Vad särskilt gäller önskemålet i motion L804 om skyddet för uppfinnare kan understrykas att förslaget innebär en förstärkning av skyddet för företagshemligheter i all näringsverksamhet och således till skillnad från IKL inte främst är av betydelse bara för dem som har anställda. Ett genomförande av förslaget kommer därför att medföra ett i väsentliga avseenden förbättrat skydd också för dem som yrkesmässigt ägnar sig åt uppfinningsverksamhet. Även i andra avseenden utgör förslaget en välbehövlig modernisering. Sålunda föreslås t. ex. att den nuvarande kriminaliseringen av privatanställdas missbmk av företagshemligheter avskaffas och att liksom när det gäller arbetslivet i övrigt ett åsidosättande av arbetsgivarens intressen enbart skall kunna föranleda skadestånd, eventuellt i kombination med andra arbetsrättsliga reaktioner såsom avskedande eller uppsägning.

Hur behövlig en förstärkning av skyddet för företagshemligheter än må
vara får enligt utskottets uppfattning en lagstiftning på området emellertid
inte medföra att den fria opinionsbildningen hotas och att andra angelägna
intressen åsidosätts. Förslaget i propositionen kan inte heller anses ha till
syfte att inkräkta på den fria opinionsbildningen eller att hindra annan
verksamhet som är av betydelse för samhället och enskilda och som utövas 15

av t.ex. fackliga och andra ideella organisationer. Tvärtom framhålls i 1988/89:LU30 propositionen att mot intresset av skydd för företagshemligheter måste ställas att det från allmän synpunkt är angeläget med ett brett och fritt kunskapsutbyte. Enligt departementschefen är det också viktigt att konkurrensen inom näringslivet är effektiv och att den enskilde arbetstagaren har möjlighet att fritt kunna utnyttja sin erfarenhet och utveckla sitt kunnande. Vidare understryks att med skyddsintressena konkurrerar allmänna och enskilda önskemål om insyn, information och kontroll samt att skyddet för företagshemligheter inte får sträcka sig så långt att det hotar den fria opinionsbildningen.

1 sammanhanget vill utskottet anmärka att det typiskt sett inte torde förhålla sig så att rätten till fri opinionsbildning eller ideell verksamhet utnyttjas för angrepp på företagshemligheter. Sådana angrepp sker ofta i det fördolda och för att ge en näringsidkare konkurrensfördelar på en annans bekostnad. Det torde därför höra till undantagsfallen att det i praktiken uppkommer några konflikter mellan intresset av att skydda en företagshemlighet och andra väsentliga intressen. I de fall sådana konflikter kan uppkomma torde det i allmänhet röra sig om företagshemligheter som inte får anses särskilt skyddsvärda från vare sig industrins eller samhällets sida. Den kritik mot lagförslaget som förs fram i motionerna och som också kommit till uttryck i den allmänna debatten riktar sig emellertid i betydande utsträckning mot att i princip varje uppgift i en näringsidkares verksamhet kan skyddas som en företagshemlighet om förslaget genomförs och att därmed brottsliga eller eljest klandervärda företeelser inom näringslivet inte skulle kunna avslöjas. Kritikerna synes därvid inte ha beaktat att uppgifter av denna natur redan nu omfattas av reglerna i IKL och att propositionen i detta hänseende egentligen inte innebär någon ändring. Inte heller synes kritikerna ha tagit hänsyn till den begränsning av förslagets tillämpningsområde som ligger däri att skadeståndsansvar för utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet kan inträda endast när förfarandet är obehörigt.

Det anförda utesluter emellertid inte att det finns anledning att närmare
överväga huruvida lagförslaget fått en i alla avseenden lämplig utformning
med hänsyn till bl.a. den fria opinionsbildning som garanteras genom RF.
I de följande avsnitten kommer utskottet att ingående granska hur försla
gets bestämmelser om förbud mot inhämtande av information, tystnads
plikt m.m. förhåller sig till de regler i TF, radioansvarighetslagen m.fl.
författningar som värnar om yttrandefriheten. På grundval av en inom
utskottet upprättad promemoria och det yttrande som inhämtats häröver
från lagrådet samt konstitutionsutskottets i ärendet avgivna yttrande kom
mer utskottet också att framlägga förslag till ändringar i den föreslagna
lagen samt att göra motivuttalanden till ledning för lagens tillämpning.
Utskottet vill redan nu understryka att förslaget i propositionen inte
inkräktar på de rättigheter som TF ger eller som följer av radioansvarig
hetslagen och liknande författningar. På de punkter där konflikter kan
uppkomma mellan bestämmelserna om skydd för företagshemligheter och
de yttrandefrihetsrättsliga reglerna tar nämligen de senare, i kraft av att
dessa regler exklusivt bestämmer gränserna för yttrandefriheten i resp. 16

medium, alltid över och skyddet för företagshemligheterna sätts då auto- 1988/89:LU30 matiskt ur spel. Utskottet vill vidare fömtskicka att de ändringar som kommer att föreslås i väsentlig mån syftar till att säkra en fri opinionsbildning också utanför tillämpningsområdet för TF och radioansvarighetslagen m.m. Såväl lagrådet som konstitutionsutskottet har också i sina yttranden förklarat att hinder inte möter mot ett genomförande av förslaget från yttrandefrihetsrättsliga utgångspunkter. Lagrådet har sålunda framhållit att det med anledning av lagutskottets promemoria har ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan om den begränsning i den gmndlagsfäs-ta yttrande- och informationsfriheten som görs genom förslaget är godtagbar. Lagrådet har därvid konstaterat att den föreslagna lagen inte inverkar på den tryckfrihet som medborgarna tillförsäkras i TF och inte heller på den yttrandefrihet som gäller enligt yttrandefrihetsrättslig lagstiftning som radioansvarighetslagen. Vidare har lagrådet funnit att den föreslagna lagen — med de ändringar lagrådet förordat — innebär en förstärkning av skyddet för företagshemligheter utan att den utgör ett hot mot den fria opinionsbildningen. Konstitutionsutskottet har i sitt yttrande uttalat att lagförslaget — med de ändringar som föreslagits av lagrådet — inte kan anses strida mot de intressen som bär upp den gmndlagsfästa yttrande- och informationsfriheten. Konstitutionsutskottet har också påpekat att lagförslaget närmast kan ses som en förbättring i förhållande till nuläget när det gäller de anställdas möjligheter att påtala och till allmän diskussion föra ut iakttagelser vad gäller brott och andra missförhållanden på arbetsplatsen. Konstitutionsutskottet har erinrat om att frågan om meddelarfrihet på den enskilda sektorn för närvarande är föremål för utredning. Från de synpunkter konstitutionsutskottet har att beakta har utskottet inte funnit något hinder föreligga mot att nu genomföra den aktuella lagstiftningen.

Sammanfattningsvis anser lagutskottet att en lagstiftning om skydd för företagshemligheter i enlighet med det förslag som utskottet kommer att framlägga i det följande kan genomföras utan att den fria opinionsbildningen hotas. Något fog för den kritik som i detta hänseende riktats mot den föreslagna lagen kommer således inte längre att finnas kvar om förslaget med de av utskottet förordade ändringaraa antas av riksdagen. Även i övrigt innebär utskottets ställningstaganden att motionärernas önskemål — särskilt de i motionema Lll och LI4 framförda synpunkterna — blir tillgodosedda. Av de i den sistnämnda motionen framförda invändningarna är det sålunda blott den invändningen att skyddet för företagshemligheter bör reformeras först i samband med en utsträckning av meddelarfriheten till den privata sektorn som inte blir beaktad av utskottet. Som konstitutionsutskottet framhållit utgör emellertid det pågående utredningsarbetet i denna fråga inte något hinder mot att nu genomföra en lagstiftning om skydd för företagshemligheter. Med det sagda bortfaller också behovet av sådana ytteriigare utredningar och förslag som begärs i de motioner i vilka yrkas avslag på propositionen. Inte heller av någon annan anledning finner utskottet att det föreligger några hinder mot att lagstiftningen genomförs. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motionerna 1987/88:L11, 1987/88:L12, 1987/88:L14och 1988/89:L1.

Beträffande yrkandet i motion L13 om en skyndsam utredning rörande 17

2 Riksdagen 1988/89. 8 sami Nr 30

meddelarskyddet på den privata sektora vill utskottet hänvisa till att, som 1988/89:LU30

närmare redovisats ovan, regeringen sedan motionen väcktes har tillkallat

en kommitté för att utreda frågan om meddelarfriheten i förhållandet

mellan enskilda. Motionäremas önskemål är således numera tillgodosett

och någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionen är

därför inte påkallad.

Vad härefter angår önskemålet i motion L804 om åtgärder mot idéstöld och patentintrång har utskottet ovan konstaterat att det i den nu aktuella propositionen framlagda lagförslaget innebär en förstärkning av skyddet också för uppfinnare. Utskottet vill hämtöver peka på att under senare år även andra åtgärder övervägts eller genomförts i syfte att motverka illojalt utnyttjande av resultaten av uppfinnares och andras skapande verksamhet. Genom ändringar i patentlagen år 1986 (prop. 1985/86:86, LU 29) effektiviserades sanktionssystemet vid patentintrång genom att dels det infördes en möjlighet för domstol att meddela vitesförbud, dels skade-ståndsreglema ändrades så att det vid beräkningen av ersättningen blev möjligt att beakta även omständigheter av annan än rent ekonomisk natur. Också andra ändringar genomfördes, vilka alla syftade till att stärka pa-tenthavarens ställning vid patentintrång. Utskottet vill vidare hänvisa till att som inledningsvis berörts utredningen om skydd för företagshemligheter i betänkandet (SOU 1987:1) Otillbörlig efterbildning lagt fram förslag till lagstiftning som skall ge möjlighet till vitesförbud, skadestånd och andra sanktioner i många fall då de nuvarande reglema på det industriella rättsskyddets område är otillräckliga eller inte tillämpliga. Betänkandet är för närvarande föremål för överväganden inom justitiedepartementet. Enligt vad utskottet inhämtat har departementet som ett led i beredningen av ärendet hållit en hearing år 1988 med företrädare för berörda myndigheter, organisationer m.m. i syfte att utröna vilka förbättringar på det industriella rättsskyddets område som erfordras.

På gmnd av det anförda anser utskottet att inte heller motion L804 påkallar någon riksdagens vidare åtgärd, och utskottet avstyrker därför bifall till motionen.

Tillämpningsområdet för lagen om skydd för företagshemligheter

1 den inledande paragrafen i regeringens förslag till lag om skydd för företagshemligheter ges en definition av begreppet företagshemlighet. Med företagshemlighet skall enligt 1 § förstås sådan information om affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra skada för honom.

Som närmare framgår av propositionen (s. 13 och 34 ff.) kan i princip varje uppgift i en näringsverksamhet utgöra en företagshemlighet. Enligt propositionen är det alltså inte uppgiftens karaktär i sig som blir avgörande för om uppgiften skyddas av lagen. Styrande blir i stället om uppgiften hålls hemlig och om ett avslöjande kan medföra skada. Sistnämnda rekvi-sit medför att det ställs krav på att informationen skall ha ett värde för näringsidkaren. I vilka avseenden skada skall uppkomma anges inte när-

mare i lagmmmet. Inte heller uppställs det några krav på att hemlighållan- 1988/89:LU30 det skall vara motiverat av särskilda omständigheter.

Med den utformning begreppet företagshemlighet givits i propositionen framstår det för utskottet som tydligt att information om exempelvis brottsliga förfaranden — i linje med vad som gäller enligt sekretesslagen — inte avsetts bli utesluten från skydd. Denna konsekvens har också uppmärksammats av departementschefen. Som exempel på företagshemligheter anges sålunda i propositionen (s. 37) uppgifter om att företag bryter mot skatte- eller miljölagstiftningen eller konkurrenslagen. Av propositionen framgår emellertid att avsikten inte varit att alla uppgifter som en näringsidkare vill hålla hemliga skall åtnjuta skydd. Som ovan redovisats (s. 15 och 16) bygger i stället förslaget på en avvägning mellan olika intressen. Konflikten mellan de delvis motstridiga intressen som gör sig gällande på området har i propositionen lösts på bl. a. det sättet att skadeståndsansvaret enligt 4 —7 §§ för utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet skall inträda endast när utnyttjandet eller röjandet är obehörigt. Något motsvarande krav uppställs däremot inte för att någon skall kunna dömas till ansvar för företagsspioneri eller olovlig befattning med företagshemlighet eller bli ersättningsskyldig för den skada som uppkommer genom brottet (2-4 §§). Som exempel på när ett utnyttjande eller röjande inte är obehörigt nämns i propositionen (s. 45) fall då det föreligger ett uttryckligt eller tyst medgivande från näringsidkarens sida eller då uppgifter lämnas ut i enlighet med särskilda författningsbestämmelser. Som obehörigt skall inte heller anses att en arbetstagare enligt 22 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet lämnar över information till en ledamot i styrelsen för sin arbetstagarorganisation. I propositionen framhålls (s. 37) som andra exempel att någon inför en myndighet eller annat behörigt organ avslöjar ett olagligt förhållande inom ett företag. I 7 § andra stycket lagförslaget har intagits en särskild bestämmelse om att det inte skall anses som obehörigt när någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som han själv eller någon annan före honom fått del av i god tro. En ytterligare begränsning i skyddet ligger däri att — enligt vad som uttalas i propositionen (s. 13) — enbart uppgifter som kan anses så väsentliga för näringsverksamheten att ett röjande skulle förändra konkurrensförmågan i negativ riktning bör utgöra företagshemligheter.

Som begreppet företagshemlighet definierats i lagförslagets inledande
paragraf är det enligt utskottets mening i och för sig förståeligt att man
såväl i motionema som i den allmänna debatten uppfattat propositionen
såsom innebärande ett hinder mot att brottsliga förfaranden och andra
allvarliga missförhållanden inom näringslivet i framtiden bringas till all
män kännedom och att man därvid förbisett de begränsningar av tillämp
ningsområdet som vissa andra bestämmelser innebär. Ett tungt vägande
skäl för att lagen i systematiskt hänseende bör utformas på det sätt som
föreslås anser utskottet vara att det knappast går att i lagtext bestämma
begreppet företagshemlighet så att det dras en klar och ändamålsenlig
gräns mellan sådan information som bör åtnjuta skydd och sådan som fritt
bör få avslöjas. Det får därför godtas att begreppet företagshemlighet ges
en tämligen vidsträckt innebörd. 1 stället bör det skapas andra garantier 19

för att skyddet för företagshemligheter inte blir för långtgående. Uttalan- 1988/89:LU30 dena i motionerna och den allmänna debatten visaratt inskränkningarna i skyddet inte betonats tillräckligt i lagförslaget. Begränsningama av lageris tillämpningsområde behöver därför förtydligas och ges en klarare framtoning.

Mot bakgmnd av de redovisade övervägandena förordades i den till lagrådet remitterade promemorian (bilaga 3) att det i lagtexten skulle slås fast vad som motivledes anförs i propositionen, nämligen att endast information som är av betydelse för ett företags konkurrensförmåga skall åtnjuta skydd som företagshemlighet. Vidare borde det redan i lagens inledande bestämmelser klargöras att skyddet för företagshemligheter inte innebär något hinder mot att arbetstagare och andra avslöjar allvarliga missförhållanden inom ett företag. I enlighet härmed föreslogs i promemorian att I § lagförslaget ändras så att endast information vars röjande kan leda till skada för näringsidkaren i konkurrenshänseende skall anses som företagshemlighet. Vidare föreslogs att i en ny 2 § införs en bestämmelse om att lagen endast gäller obehöriga angrepp på en företagshemlighet. Bestämmelsen avsågs ange att lagen över huvud taget inte skall ha avseende på annat än obehöriga angrepp på företagshemligheter och skulle ersätta vad som stadgas i 5 —7 §§ om frihet från skadeståndsskyldighet när ett utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet inte är obehörigt. Ordet obehörigen i de nämnda paragraferna kunde enligt promemorian därmed utgå. Det förordades vidare att i ett andra stycke i 2 § skulle föreskrivas att som ett obehörigt angrepp anses inte att någon anskaffar, utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare för att inför en myndighet, annat behörigt organ eller allmänheten avslöja något som skäligen kan misstänkas utgöra brott eller som kan anses utgöra annat allvarligt missförhållande i näringsidkarens rörelse. Till 2 § borde slutligen överföras bestämmelsen i 7 § om inverkan av god tro.

Beträffande det i promemorian föreslagna tillägget till deflnitionen av begreppet företagshemlighet i 1 § har lagrådet i sitt yttrande (bilaga 4) anfört följande.

I § innehåller en legaldefinition av begreppet företagshemlighet. I denna legaldefinition ingår som ett nödvändigt element att röjande av hemligheten skall vara "ägnat att medföra skada" för näringsidkaren. Vid tolkningen av vad som avses med uttrycket "skada" måste följande beaktas.

I den allmänna motiveringen till lagförslaget framhöll föredragande statsrådet att det från samhällsekonomisk synpunkt är väsentligt att det råder en effektiv och sund konkurrens inom näringslivet. Eftersom företagens kunskaper i jämförelse med andra produktionsfaktorer får allt större betydelse för förmågan att konkurrera på marknaden var det angeläget att kunna ge ett skydd för företagshemligheter. Endast relevanta företagshemligheter borde emellertid skyddas. Först om en uppgift kunde anses som så väsentlig för näringsverksamheten att ett röjande skulle förändra konkurrensförmågan i negativ riktning, dvs. medföra en skada, borde uppgiften enligt statsrådet anses utgöra en företagshemlighet (prop. s. 8 — 9 och s. 13).

Dessa motivuttalanden visar att avsikten har varit atl ge ett skydd för sådana kunskaper som har betydelse för en näringsidkare när han konkur-

rerar på marknaden med de konkurrensmedel som är förenliga med kravet 1988/89:LU30 på en sund konkurrens. Det i promemorian föreslagna tillägget till lagtexten som innebär att det skall vara fråga om skada "i konkurrenshänseende" harmonierar väl med den principiella uppläggningen av lagförslaget.

Motivuttalandena utvisar emellertid också att lagförslaget inte kan ypp-fattas så att det skyddar direkt brottsliga förfaranden mot avslöjanden. Den skrothandlare som i sin rörelse också ägnar sig åt yrkesmässig häleriverksamhet får inte på gmnd av den föreslagna lagen något som helst skydd mot att hans brottsliga verksamhet avslöjas. Lika litet ger lagen skydd åt den näringsidkare som genom systematiskt felaktig redovisning av underlaget för mervärdeskatt gör sig skyldig till skattebedrägeri. I båda dessa fall lider visserligen näringsidkaren ett slags "skada" av att hans brottsliga verksamhet avslöjas. Men det är inte fråga om en sådan skada som kan utlösa skyldighet att utge ersättning. "Skadan" skyddas med andra ord inte av rättsordningen. Det i 1 § använda skadebegreppet måste därför tolkas så att det avser endast sådan skada som i och för sig skulle kunna föranleda att skadevållaren av domstol åläggs att utge ersättning för den lidna skadan.

Lagrådet menar alltså att det av den i 1 § intagna definitionen på begreppet företagshemlighet följer att det inte kan betraktas som en företagshemlighet att en näringsidkare bedriver brottslig verksamhet eller begår brott i en eljest legal verksamhet. Därmed blir inte de i lagförslaget intagna straff- och skadeståndsbestämmelsema tillämpliga på den som avslöjar att en näringsidkare begått brott. En annan sak är att straff kan komma att utkrävas för den händelse den som gör avslöjandet använt en brottslig metod för att komma över de uppgifter som visar att brott har begåtts i rörelsen.

I speciella fall kan möjligen komplikationer uppkomma för den händelse situationen är den att det är i praktiken omöjligt att avslöja ett brott utan att man samtidigt också röjer en så att säga legal företagshemlighet. Härtill återkommer lagrådet vid 2 §.

Direkt brottsliga förfaranden utgör enligt det anförda inte någon företagshemlighet i lagens mening. Undantaget från lagens tillämpningsområde torde emellertid vara något mer vidsträckt än som följer av att det är fråga om brott. Frågan kan nämligen ställas, om inte motsvarande synsätt bör anläggas när det visserligen inte är fråga om brottsliga förfaranden utan om förhållanden i rörelsen som från samhällets synpunkt ter sig helt oacceptabla därför att de utgör ett allvarligt åsidosättande av lagstiftning som är avsedd att skydda t. ex. liv och hälsa. Sådana fall berörs i viss mån i promemorian i anslutning till den nya 2 §.

Andra stycket i 2 § gäller i fråga om vad som i lagtexten anges utgöra
annat allvarligt missförhållande i näringsidkarens rörelse. I promemorian
anförs som exempel härpå att ett företag överträder bestämmelserna i
arbetsmiljölagen eller i miljöskyddslagen eller på annat sätt utsätter sina
anställda eller de kringboende för allvarliga miljörisker eller att företaget i
strid med marknadsföringslagen eller livsmedelslagstiftningen tillhanda
håller konsumenteraa hälsofarliga eller andra uppenbart otjänliga produk
ter. Med anledning härav bör framhållas att själva det förhållandet att
hälsofarliga livsmedel produceras knappast kan utgöra någon företagshem
lighet i lagens mening. Att förhållandet bringas till allmän kännedom
medför nämligen inte att någon ersättningsgill skada uppkommer, i varje
fall inte om hälsorisken är mycket påtaglig. Saken kan också uttryckas så
att det från allmän synpunkt är vid ett objektivt bedömande fullt försvar
ligt, ja t. o. m. önskvärt, att det avslöjas om en näringsidkare bedriver sin
verksamhet så att allmänheten utsätts för allvarliga hälsorisker. Det leder 21

till att någon ersättningsgill skada inte uppkommer på gmnd av avslöjan- 1988/89:LU30 det (jfr Karigren, Skadeståndsrätt, 5:e uppl., s. 74, Hellner, Skadeståndsrätt, 4:e uppl., s. 47 O- Detsamma gäller om det är fråga om mycket allvariiga miljörisker. — Detta resonemang kan föras när det är fråga om att en större krets utsätts för allvarliga risker. Det är mera tveksamt hur saken ter sig i situationer som inte är lika drastiska.

Konstitutionsutskottet har i sitt yttrande i ärendet (bilaga 5) instämt i lagrådets slutsats att den föreslagna lagen inte ger något skydd mot att en företagares brottsliga eller samhällsfariiga verksamhet avslöjas. Konstitutionsutskottet har vidare uttalat att någon form av skydd i dessa fall ej heller torde kunna införas genom avtal.

Lagutskottet kan för sin del biträda lagrådets och konstitutionsutskottets synpunkter att med skada enligt 1 § i lagförslaget bör avses endast ersättningsgill skada. Uttrycket skada i lagen kommer därmed att få en snävare innebörd än motsvarande uttryck i sekretesslagen, vilken i princip bygger på att skada kan uppkomma även i fall då brott avslöjas (se t.ex. 14 kap. 2 § sekretesslagen). Lagutskottet anser följaktligen att I § i lagförslaget innebär en grundläggande begränsning av lagens tillämpningsområde där-utinnan att lagen inte omfattar och därmed inte heller skyddar sådana uppgifter som avser brottsliga eller från samhällets synpunkt eljest helt oacceptabla förhållanden. Till sistnämnda kategori hör, som lagrådet närmare utvecklat, särskilt allvarliga åsidosättanden av lagstiftning som är avsedd att skydda t. ex. liv och hälsa. I sammanhanget vill utskottet emellertid understryka att det anförda inte äger tillämpning vid blotta misstankar om brott och andra förhållanden. För att en uppgift över huvud taget inte skall anses som företagshemlighet måste brottet faktiskt ha begåtts eller annan helt oacceptabel verksamhet ha utövats. Till denna fråga återkommer utskottet nedan. När det gäller den närmare utformningen av lagtexten i I § har lagrådet inte haft några erinringar mot det i promemorian föreslagna tillägget och utskottet förordar att paragrafen får den föreslagna lydelsen.

Beträffande den i promemorian föreslagna nya bestämmelsen (2 §) om att endast obehöriga angrepp omfattas av lagen har lagrådet förklarat sig inte ha något att erinra mot att förslagets räckvidd uttryckligen begränsas i huvudsak efter riktlinjerna i det föreslagna lagmmmet. I yttrandet påpekas emellertid att med den avgränsning som enligt lagrådets mening måste göras av själva legaldefinitionen på begreppet företagshemlighet - nämligen så att därmed inte avses brottsliga och vissa andra samhällsfariiga förfaranden i näringsidkarens rörelse — bortfaller till en del behovet av den föreslagna nya bestämmelsen. Lagrådet har trots det förståelse för att det kan vara på sin plats att i en särskild lagregel klargöra att i vissa angivna situationer hänsynen till yttrandefriheten och den fria opinionsbildningen måste väga tyngre än skyddet för företagshemligheter. Enligt lagrådet väcker dock lagtexten i 2 § och därtill anknytande motivuttalanden en del frågor. Lagrådet anför härvidlag följande i yttrandet.

2 § andra stycket tar sikte på brott och andra allvariiga missförhållanden i
näringsidkarens rörelse. Förslaget innebär att bestämmelsen är tillämplig
bl. a. när anställda inför allmänheten avslöjar sådana missförhållanden i 22

arbetsgivarens rörelse. Det bör i anledning härav påpekas att arbetsdom- 1988/89:LU30 stolen i sin praxis angående uppsägningar och avskedanden har uttalat, att . när det inte rör sig om särskilt allvarliga missförhållanden arbetstagaren först har att vända sig till arbetsgivaren för att söka nå rättelse (AD 1986 nr 95 jfr även 1982 nr 110 och 1988 nr 67). Promemorieförslaget anknyter i viss mån till denna praxis när det i lagtexten krävs att det skall vara fråga om allvarliga missförhållanden. Är det fråga om rena ordningsförseelser torde det knappast vara förenligt med arbetsdomstolens nyss angivna uttalanden att en arbetstagare offentligen påtalar sådana och därmed röjer en företagshemlighet utan att först försöka få till stånd rättelse internt inom företaget. Lagrådet föreslår att lagregeln i 2 § andra stycket begränsas så att den inte gäller alla slags brott utan endast sådana brott på vilka fängelse kan följa, jfr även uttalandet i promemorian att det inte är tillåtet för någon att röja en för näringsidkaren betydelsefull hemlighet för att avslöja en bagatellartad förseelse.

I promemorian görs vissa uttalanden som, sedda isolerade för sig, skulle kunna tolkas så att det står anställda fritt att avslöja alla slags missförhållanden i företaget vid t. ex. demonstrationer och möten. Dessa mera vidsträckta uttalanden har emellertid inte någon täckning i lagtexten och är dessutom svåra att förena med den nyss nämnda praxisen i arbetsdomstolen. Lagrådet uppfattar för sin del den föreslagna lagbestämmelsen så att den gäller allvarliga missförhållanden i företaget.

Med den tolkning lagrådet har gjort av begreppet företagshemlighet i I § får de särskilda bestämmelseraa i 2 § andra stycket ganska begränsad räckvidd. De blir tillämpliga bl.a. när det är fråga om information om sådana allvarliga missförhållanden som kan betecknas som företagshemlighet, jfr vad som anförts ovan vid 1 §. Vidare kan bestämmelserna tillämpas i vad som skulle kunna kallas kombinationsfallen, dvs. situationer när brott och allvarliga missförhållanden i praktiken inte kan avslöjas utan att samtidigt en legal företagshemlighet röjs. Ett exempel på en sådan situation kan kanske vara att ett avslöjande av ett miljöbrott i praktiken förutsätter att man också röjer en i och för sig skyddsvärd teknisk hemlighet i själva produktionsprocessen.

När sådana situationer som avses med 2 § andra stycket aktualiseras torde det i praktiken ofta bli aktuellt att göra en avvägning mellan å ena sidan intresset av att en teknisk eller kommersiell företagshemlighet bevaras och å andra sidan det allmänna intresset av att allvarliga missförhållanden kan avslöjas inför den allmänna opinionen. Detta bör komma till uttryck i lagtexten. Lagrådet föreslår att det i andra stycket anges att man får avslöja sådant "som kan anses utgöra ett så allvarligt missförhållande i näringsidkarens rörelse att intresset av att förhållandet bringas till allmän kännedom måste ges företräde framför näringsidkarens behov av skydd för företagshemligheten". Med en sådan utformning av lagtexten torde det stå klart att det blir fråga om en intresseavvägning och att den kan utfalla olika beroende på omständigheterna i det särskilda fallet.

Det kan framhållas att 2 § andra stycket inte påverkar tolkningen eller tillämpningen av andra författningar som har betydelse för anställdas rätt att påtala missförhållanden. Som ett exempel kan nämnas att förslaget inte alls berör yrkesinspektionens, skyddskommittéernas och skyddsombudens verksamhet enligt arbetsmiljölagen (1977:1160).

I lagtexten i 2 § andra stycket talas om att någon anskaffar, utnyttjar
eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkareor att inför myndig
het m. fl. avslöja etc. Orden "för att" får antas ge uttryck för principen att
den som avslöjar företagshemligheten skall göra det i det direkta syftet att
avslöja brott eller missförhållanden. Han får inte ha så att säga en biavsikt 23

t.ex. att bereda sig eller annan någon ekonomisk fördel av avslöjandet. 1988/89:LU30 Därav torde följa att ett avslöjande som regel inte kan göras inför en konkurrent till näringsidkaren.

Enligt lagtexten skall avslöjandet ske inför en myndighet, annat behörigt organ eller allmänheten. Lagrådet ifrågasätter om det överhuvudtaget behöver anges inför vem avslöjandet skall äga rum. Har man väl tagit det steget att avslöjandet får ske inför allmänheten bör avslöjandet kunna ske även på annat sätt. Dessutom kan den föreslagna lagtexten ge upphov till den missuppfattningen att det skulle stå en person fritt att göra avslöjandet inför en vid krets människor under det att han skulle vara förhindrad att göra det i ett litet slutet sällskap, vilket inte kan vara rimligt. Lagrådet förordar alltså att det i lagtexten endast anges att företagshemligheten avslöjas.

På grund av det anförda bör andra stycket i paragrafen få följande lydelse. "Som ett obehörigt angrepp anses inte att någon anskaffar, utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare för att avslöja något som skäligen kan misstänkas utgöra brott, på vilket fängelse kan följa, eller som kan anses utgöra ett så allvarligt missförhållande i näringsidkarens rörelse att intresset av att förhållandet bringas till allmän kännedom måste ges företräde framför näringsidkarens behov av skydd för företagshemligheten."

2 § tredje stycket innehåller en bestämmelse om inverkan av god tro. Bestämmelsen återfinns i propositionens 7 § andra stycke. Omflyttningen är en konsekvens av att det redan i förslagets 2 § slås fast att lagen endast gäller obehöriga angrepp. Det har då ansetts lämpligt att i samma paragraf reglera också undantagsfallen. Lagrådet har inget att erinra mot den föreslagna ändringen men förordar att 2 § tredje stycket ges följande lydelse för att göra avsnittet mer lättläst. "Som ett obehörigt angrepp anses inte heller att någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som han eller någon före honom har fått del av i god tro."

Konstitutionsutskottet konstaterar i sitt yttrande till lagutskottet att olika
yttrandefrihetsintressen tillgodoses genom den begränsning av lagens till-
lämpningsområde som följer av själva definitionen av begreppet företags
hemlighet samt de föreslagna nya bestämmelserna i 2 §. Det blir alltså
enligt konstitutionsutskottet möjligt både för anställda och för utomståen
de att fritt diskutera sådana förhållanden inom företagen som förekomsten
av vissa brott och allvarliga missförhållanden. Konstitutionsutskottet på
pekar bl. a. att det för diskiission i press och andra medier av brott och
allvarliga missförhållanden inom företagen inte kommer att behöva åbero
pas stöd i tryckfrihetsförordningens bestämmelser om meddelarfrihet o. d.
samt att sådan diskussion inte kan hindras genom hänvisning till privata
avtal. Att endast sådana företagshemligheter som inte utgör eller står i
samband med brott och som ej heller kan betecknas som allvarliga miss
förhållanden eller har att göra med sådana missförhållanden undantas från
den allmänna yttrande- och informationsfriheten måste enligt konstitu
tionsutskottet anses förenligt med de möjligheter att begränsa yttrandefri
heten som anges i regeringsformen (RF 2:12—13). Även när det gäller
lagens sålunda begränsade tillämpningsområde kan det emellertid, fortsät
ter konstitutionsutskottet, finnas anledning att göra ytterligare begräns
ningar i skyddet, t.ex. genom att i förhållandet mellan enskilda — utanför 24

myndighetsområdet — införa en motsvarighet till den meddelarfrihet som 1988/89:LU30 i fråga om uppgifter inom den offentliga sektom i stor utsträckning finns för sekretessbelagda uppgifter. 1 yttrandet hänvisas till att denna fråga ingår bland de spörsmål som kommer att behandlas av den kommitté som tillsatts för att utreda meddelarfrihet i förhållandet mellan enskilda.

Lagutskottet ansluter sig tiJJ konstitutionsutskottets bedömning att en lagstiftning om skydd för sådana företagshemligheter som inte har anknytning till brott eller allvarliga missförhållanden inte är oförenlig med bestämmelseraa i RF. Med den begränsning som enligt det ovan sagda redan följer av I §, nämligen att lagen inte omfattar information om brottsliga eller vissa andra samhällsfariiga företeelser i en näringsidkares rörelse, kan det i och för sig hävdas att behovet bortfallit av en sådan undantagsregel som i lagutskottets promemoria föreslagits bli införd i 2 §. Enligt utskottets mening måste det emellertid beaktas att, som tidigare berörts, det endast är information om bevisligen förövad brottslighet m.m. som helt faller utanför skyddet för företagshemligheter. Att brottsliga eller andra helt oacceptabla förhållanden kan misstänkas föreligga medför däremot inte att skyddet bortfaller. Utan en uttrycklig undantagsregel med den i promemorian föreslagna inriktningen skulle därför den som hade goda skäl till att anta att en företeelse inom företaget var brottslig eller eljest förkastlig inte kunna freda sig från skadeståndsansvar för ett avslöjande om hans antagande senare skulle visa sig felaktigt. Det finns därför ett behov av en särskild regel som gör det tillåtet att avslöja företagshemligheter också i sådana fall.

Enligt utskottets mening finns det också andra starka skäl för att det i en särskild lagregel bör slås fast att i vissa närmare angivna situationer hänsynen till yttrandefriheten och den fria opinionsbildningen väger tyngre än skyddet för företagshemligheter. För en särskild undantagsbestämmelse talar sålunda det förhållandet att — som framgår av lagrådets yttrande — gränsen inte är helt klar mellan sådana missförhållanden som helt faller utanför skyddet för företagshemligheter och sådana som definitionsmäs-sigt kan omfattas av lagen. Det bör även beaktas att inom företag kan förekomma missförhållanden som visserligen inte är av så allvarlig beskaffenhet att de över huvud taget inte åtnjuter skydd enligt lagen men som ändå fritt bör få röjas. Utskottet vill vidare peka på att, som lagrådet också uppmärksammat, fall kan tänkas då en företagshemlighet, som i och för sig är skyddsvärd och därför omfattas av lagen, måste röjas för att exempelvis ett brott skall kunna bringas i offentlighetens ljus (de s. k. kombinationsfallen). Rent allmänt sett framstår det också som angeläget att det i lagen kommer till uttryck att skyddet för företagshemligheter har sina av lagstiftaren givna gränser. Enligt utskottets mening bör därför lagförslaget i propositionen kompletteras med en ny 2 §, genom vilken lagens räckvidd uttryckligen begränsas efter i huvudsak de riktlinjer som angivits i utskottets promemoria. Lagrådet har inte heller haft något att invända mot att så sker.

Av angivna skäl förordar utskottet att i lagförslaget införs en ny para
graf, 2 §. I lagmmmets första stycke bör föreskrivas att lagen gäller endast
obehöriga angrepp på företagshemligheter. I ett andra stycke i paragrafen 25

bör klargöras att skyddet för företagshemligheter inte innebär något hinder 1988/89:LU30 mot att allvarliga missförhållanden inom ett företag avslöjas. En undantagsbestämmelse med sistnämnda innebörd bör som nämnts ta sikte på förhållanden som innefattar brottsliga gäraingar men också andra missförhållanden inom ett företag bÖr kunna bringas i offentlighetens ljus. Det kan röra sig om förfaranden från företagets sida som — utan att vara kriminaliserade — innebär att gällande regler åsidosätts i väsentliga avseenden och som kan medföra ingripanden från det allmännas sida i form av föreskrifter, förbud m. m. Det kan emellertid också handla om företeelser som av annan anledning framstår som klart otillbörliga eller klandervärda. Som exempel kan nämnas att ett företag utan att någon därigenom kan lastas för brott överträder bestämmelserna i arbetsmiljölagen eller miljöskyddslagen eller på annat sätt utsätter sina anställda eller de kringboende för allvarliga miljörisker eller att företaget i strid med marknadsföringslagen eller livsmedelslagstiftningen tillhandahåller konsumentema hälsofarliga eller andra uppenbart otjänliga produkter. I fall av angiven art finns det ett starkt allmänt intresse av att förhållandena kan rättas till. Också för näringslivet är det av betydelse att missförhållanden inte får fortsätta opåtalade. Att en näringsidkare sätter sig över olika föreskrifter medför nämligen som regel att han bereder sig fördelar som konkurrenterna inte har och leder därigenom till en snedvridning av konkurrensförhållandena. I linje med utskottets nu gjorda överväganden har också regeringen i proposition 1988/89:131 framlagt förslag till ändringar i sekretesslagen som bl.a. innebär att uppgifter om ett företags aflars- och driftförhållanden, som en miljö- och hälsoskyddsnämnd inhämtat i sin tillsynsverksamhet, skall kunna lämnas ut trots att ett röjande kan antas skada företaget, om uppgiftema har sådant allmänintresse att de bör lämnas ut, t. ex. för att informera allmänheten om dålig livsmedelshygien eller miljöfarliga utsläpp.

En bestämmelse som medger att missförhållanden får avslöjas bör enligt utskottets mening omfatta både den som utnyttjar eller röjer hemligheten och den som anskaffar hemligheten. En annan ordning skulle nämligen få till följd att den som behörigen lämnar ut en uppgift går fri medan den som tar emot uppgiften kan ådra sig ansvar för olovlig befattning med företagshemlighet enligt 3 §.

Utskottet vill vidare framhålla att om företagshemligheter skall få röjas
för att missförhållanden skall kunna offentliggöras måste en utgångspunkt
vara att det skall finnas fog för ett avslöjande. Att någon hyser endast löst
gmndade misstankar bör inte ge honom rätt att röja en företagshemlighet.
Det bör i vart fall krävas att han har kännedom om vissa faktiska omstän
digheter som tyder på ett oacceptabelt handlande från företagets sida. Att
fordra att en person skall skaffa sig visshet om humvida ett förfarande
med hänsyn till samtliga föreliggande fakta är brottsligt eller eljest klan
dervärt medför å andra sidan lätt att rätten att avslöja missförhållanden
blir illusorisk. En lämplig avvägning synes utskottet vara att det efter
mönster av terminologin i rättegångsbalken skall krävas skälig misstanke
om brottsligt förfarande. För att någon skall få avslöja andra förhållanden
bör det krävas att de omständigheter som han känner till objektivt sett kan 26

anses utgöra ett allvarligt missförhållande. Avslöjarens subjektiva uppfatt- 1988/89:LU30 ning om det moraliskt förkastliga i ett visst förfarande från företagets sida bör således inte få vara avgörande. Det ligger i sakens natur att en sådan ordning ställer vissa krav på överväganden från den enskildes sida i fråga om han riskfritt kan avslöja ett missförhållande. Många gånger kan det därför vara svårt för t. ex. en anställd att avgöra humvida företeelser inom företaget skäligen kan misstänkas utgöra brott. I sådana situationer ter det sig naturligt att han utan att röja hemligheten rådgör med och inhämtar synpunkter från andra, t.ex. sina fackliga förtroendemän. Väljer han slutligen att röja företagshemligheten får han dock själv ta konsekvensema av sitt handlande.

I vissa fall kan situationen tänkas vara den att flera företagshemligheter har anknytning till ett missförhållande i företaget. För att röjandet inte skall anses som obehörigt i sådana fall bör det inte få omfatta fler hemligheter än vad som oundgängligen krävs för att missförhållandet skall kunna avslöjas, över huvud taget bör det uppställas ett krav på att ett röjande av en företagshemlighet får ske endast i den mån det behövs för att ett missförhållande skall kunna bringas till allmän kännedom. Detta bör komma till uttryck i lagtexten genom att däri anges att ett angrepp på en företagshemlighet inte är obehörigt om angreppet sker för att brott och missförhållanden skall avslöjas. I likhet med lagrådet vill utskottet framhålla att orden "för att" ger uttryck för också den principen att företags-hemligheter får röjas endast i direkt syfte att brott eller missförhållanden skall avslöjas. Direkt syfte bör i förevarande hänseende ges samma innebörd som kravet på direkt uppsåt i straffrättsliga sammanhang. Att den som röjer en företagshemlighet eventuellt också har någon annan avsikt än att avslöja en oacceptabel verksamhet behöver därför inte medföra att röjandet blir obehörigt. Så bör exempelvis den som i en tidningsartikel röjer en företagshemlighet för att avslöja ett allvarligt missförhållande inte bli skadeståndsskyldig på gmnd av att han även räknat med ett visst honorar för artikeln.

Som ovan anförts bör det för att en företagshemlighet skall få röjas
krävas att missförhållandet är av allvarlig art. Det bör således inte vara
tillåtet för någon att röja en för näringsidkaren betydelsefull företagshem
lighet för att avslöja en bagatellartad förseelse. Som tidigare redovisats har
lagrådet mot bakgmnd av arbetsdomstolens praxis beträffande uppsäg
ningar och avskedanden förordat att 2 § andra stycket ges en lydelse som
innebär att rätten att utnyttja eller röja företagshemligheter begränsas till
fall då det föreligger skälig misstanke om brott som kan medföra fängelse
eller då ett missförhållande är så allvarligt att intresset av att förhållandet
bringas till allmän kännedom väger över näringsidkarens skyddsbehov.
Enligt utskottets mening torde de brott som kan föranleda endast bötes
straff och beträffande vilka fängelse således inte ingår i straffskalan gene
rellt sett vara av så ringa beskaffenhet att det av hänsyn till den fria
opinionsbildningen inte är påkallat att de får bringas till allmän känne
dom. Härtill kommer att betydelsen av det föreslagna lagmmmet i viss
mån minskar genom att konstaterade bötesbrott inte omfattas av begrep
pet företagshemlighet. Utskottet godtar därför lagrådets förslag att det som 27

fömtsättning för tillämpningen av 2 § andra stycket föreskrivs att fängelse 1988/89:LU30 skall kunna följa på brottet. Tilläggas bör dock att det kan tänkas fall då ett förfarande inom ett företag i och för sig innefattar brottslighet som endast kan föranleda ett bötesstraff men som ändock måste anses utgöra ett allvarligt missförhållande och då bör få avslöjas.

Lagrådets förslag att rätten att avslöja missförhållanden skall bygga på en intresseavvägning inger däremot utskottet betänkligheter. Vad som enligt utskottets mening främst talar mot förslaget är att det kommer att bli svårt för den enskilde att tillämpa bestämmelsen. Redan den omständigheten att som ovan berörts endast sådana förhållanden som objektivt sett utgör allvarliga missförhållanden får avslöjas ställer krav på vissa överväganden från den enskildes sida. Om vederbörande därjämte skulle behöva väga intresset av att saken bringas till allmän kännedom mot näringsidkarens behov av skydd för hemligheten skulle enligt utskottets mening detta lätt leda till felbedömningar i synnerhet som det ofta kan vara svårt att avgöra företagshemlighetens betydelse för näringsidkaren. Risken är uppenbar att många i den situationen skulle avstå från ett avslöjande för att inte utsätta sig för risken att drabbas av skadeståndskrav om bedömningen i efterhand visade sig oriktig. Rätten att avslöja missförhållanden skulle således med lagrådets förslag lätt bli illusorisk, och allvarliga missförhållanden som bör komma i offentlighetens ljus skulle fortsätta att vara mörklagda. I detta sammanhang vill utskottet framhålla att bestämmelsen i 2 § andra stycket är av särskild betydelse för anställda och andra som är bundna av avtalade tystnadsplikter eftersom den öppnar en möjlighet för dem att vända sig till massmediema med angelägen information. Enligt vad som närmare redovisas senare torde de inte för närvarande omfattas av den meddelarfrihet som gäller för många andra gmpper i samhället. En arbetstagare exempelvis kan därför inte i dag utan risk för skadestånd eller andra sanktioner lämna uppgifter till dagspressen om missförhållanden i företaget. Det är därför angeläget att undantagsbestämmelsen i 2 § andra stycket utformas så att den inte ställer alltför stora krav på den enskilde och inte heller i övrigt medför tillämpningsproblem. Utskottet vill också påpeka att den praxis som utbildats inom arbetsdomstolen inte kan få vara helt vägledande när det som nu är fallet gäller att utforma regler om skydd för företagshemligheter som inte bara skall tillgodose näringslivets intressen utan även skall värna om den fria opinionsbildningen. På gmnd av det anförda är utskottet inte berett att godta lagrådets förslag om intresseavvägning vid bedömandet av om ett avslöjande är obehörigt enligt 2 § andra stycket. Med anledning av vad lagrådet anfört vill utskottet understryka att orden "brott på vilket fängelse kan följa" i förening med uttrycket "annat allvarligt missförhållande" anger att inte vilka missförhållanden som helst får avslöjas utan att det skall vara fråga om t. ex. så kvalificerade överträdelser av gällande normer och föreskrifter att missförhållandet kan objektivt sett betecknas som allvarligt.

När det gäller utformningen i övrigt av 2 § andra stycket kan utskottet
ansluta sig till lagrådets uppfattning att förslaget i promemorian om att
avslöjandet av en företagshemlighet måste ske inför en myndighet, annat
behörigt organ eller allmänheten inte bör genomföras. Om i enlighet med 28

lagrådets förslag det i lagtexten endast anges att en företagshemlighet får 1988/89:LU30 röjas för att avslöja brott och andra allvarliga missförhållanden får det emellertid till konsekvens att avslöjandet kan ske inför vem som helst och således i princip också uteslutande inför en konkurrent till näringsidkaren. Det öppnas också en möjlighet att röja svenska företagshemligheter utomlands. Enligt utskottets mening kan en sådan ordning inte anses helt tillfredsställande. Som utskottet tidigare anfört är det av hänsyn till främst den fria opinionsbildningen här i landet som en rätt att i vissa fall röja företagshemligheter är påkallad. Detta bör då också komma till uttryck i den nya lagen. Utskottet förordar därför att bestämmelsen i 2 § andra stycket utformas så att det blir möjligt att röja en företagshemlighet för att offentliggöra brott och andra allvarliga missförhållanden inom ett företag eller avslöja förhållandena inför en myndighet eller annat behörigt organ. I orden "för att" ligger som ovan framhållits ett krav på direkt syfte. Vad som skall förstås med att ett avslöjande får ske inför en myndighet eller annat behörigt organ torde inte behöva närmare belysas. Det ligger i sakens natur att ett avslöjande bör kunna ske inför t. ex. polismyndigheten i orten, länsstyrelsen, yrkesinspektionen eller miljö- och hälsoskyddsnämnden. Något krav på att myndigheten skall ha behörighet att handläggajust den aktuella frågan bör enligt utskottets mening inte uppställas utan det bör räcka att myndigheten i allmänhet har att behandla sådana spörsmål. Med annat behörigt organ avses bl. a. skyddskommittéer och skyddsombud samt andra fackliga förtroendemän liksom olika branschorganisationer inom näringslivet, t.ex. sådana som kan väcka talan i marknadsdomstolen enligt marknadsföringslagen.

När det gäller att avgöra om syftet varit att offentliggöra ett missförhål
lande kan vad som gäller på det tryckfrihetsrättsliga området i viss mån
tjäna till ledning om hänsyn tas till att bestämmelsen i 2 § andra stycket
barett mera vidsträckt tillämpningsområde än reglerna om anskaffarfrihet
och meddelarfrihet. Avsikten med röjandet skall således vara att uppgift
om ett missförhållande skall spridas bland allmänheten. Det krävs där
emot inte att röjandet verkligen leder till att uppgiften får allmän sprid
ning. Inte heller bör det enligt utskottets mening fordras att den som röjer
hemligheten har för avsikt att själv sprida informationen till en vidare
krets. Det räcker med att han lämnar uppgiften till någon som i sin tur kan
tänkas antingen direkt eller indirekt föra den vidare. Bestämmelsen ger
den som har för avsikt att offentliggöra ett missförhållande stor möjlighet
att fritt välja till vem han skall lämna informationen. På samma sätt som i
tryckfrihetsrättsliga sammanhang kan han självfallet vända sig till exem
pelvis författare, joumalister, tidningsredaktioner och nyhetsbyråer. Men
kretsen av dem som kan ta emot informationen är betydligt vidsträcktare
och omfattar i stort sett alla personer som på ett eller annat sätt kan
förmodas utgöra en länk i en kedja som leder fram till att uppgiften får
spridning. Det blir härigenom möjligt att — för att blott nämna några
enstaka exempel — lämna uppgiften till personer med anknytning till
miljörörelser, fackliga och politiska organisationer och andra ideella sam
manslutningar och till enskilda opinionsbildare. 1 praktiken torde den
personkrets som kan ta emot informationen begränsas av endast det för- 29

hållandet att syftet med röjandet skall vara att uppgiften skall komma till 1988/89:LU30 allmän kännedom. I linje med vad som gäller enligt tryckfrihetsförordningen bör ett påstående om att avsikten varit att ett missförhållande skall offentliggöras i allmänhet tas för gott om inte påståendet framstår som osannolikt. Om någon röjer en företagshemlighet för en konkurrent till näringsidkaren torde enligt utskottets mening det dock som regel med fog kunna antas att han haft till syfte att bereda endast konkurrenten fördelar och inte att ett missförhållande skall bringas i offentlighetens ljus. I de fall då någon går utanför landets gränser med uppgifter om företagshemligheter torde också syftet många gånger kunna antas vara rent ekonomiskt. Utskottet vill emellertid påpeka att bestämmelsen i sig inte utgör något hinder mot att företagshemligheter röjs i utlandet under fömtsättning att röjandet sker i syfte att brott eller allvariiga missförhållanden skall komma till kännedom i Sverige. Det blir därför möjligt för t.ex. en anställd att lämna uppgifter om missförhållanden inom företaget till en tidning som trycks utomlands men som har spridning i Sverige. Utskottet vill erinra om att enligt 13 kap. TF meddelarskyddet för närvarande inte gäller fullt ut när det är fråga om tidningar och andra skrifter som trycks utomlands. Genom tilläggsdirektiv har meddelarskyddskommittén nyligen fått uppdrag att se över också TF:s regler om utomlands tryckta skrifter.

På anförda skäl förordar utskottet att i 2 § andra stycket lagen om skydd för företagshemligheter föreskrivs att som ett obehörigt angrepp anses inte att någon anskaffar, utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare för att offentliggöra eller inför en myndighet eller annat behörigt organ avslöja något som skäligen kan misstänkas utgöra brott, på vilket fängelse kan följa, eller som kan anses utgöra annat allvarligt missförhållande i näringsidkarens rörelse.

Som lagrådet anfört påverkar 2 § andra stycket inte tolkningen eller
tillämpningen av andra författningar som har betydelse för anställdas rätt
att påtala missförhållanden. Bestämmelsen berör således inte bl.a. yrkes
inspektionens, skyddskommittéernas och skyddsombudens verksamhet
enligt arbetsmiljölagen (1977: 1160). Utskottet vill i sammanhanget erinra
att det i den lagen finns bl. a. särskilda bestämmelser om tystnadsplikt för
skyddsombud och ledamot av skyddskommitté. Om en företagshemlighet
avslöjas med åsidosättande av sistnämnda bestämmelser kan ansvar enligt
20 kap. 3 § brottsbalken för brott mot tystnadsplikt utdömas och detta
oavsett om ett avslöjande av hemligheten skulle vara tillåtet enligt 2 §
andra stycket i lagen. Inte heller innebär bestämmelsen i 2 § några lättna
der i den tystnadsplikt som följer av sekretesslagen. Som inledningsvis
nämnts gäller nämligen skyddet för företagshemligheter också i det all
männas näringsverksamhet. En offentliganställd kan således dömas till
ansvar enligt brottsbalken om han bryter mot sin tystnadsplikt enligt
sekretesslagen för att avslöja ett missförhållande även om röjandet är
tillåtet enligt lagen om skydd för företagshemligheter. En annan sak är att
skadeståndsreglerna i den lagen inte är tillämpliga om en offentliganställd
röjt en företagshemlighet och röjandet inte var obehörigt. 1 sammanhanget
kan nämnas att arbetstagare som är styrelserepresentant liksom andra
styrelseledamöter i bolaget är skyldiga att visa bolaget lojalitet och därmed 30

också har skyldighet att iaktta tystlåtenhet om förhållanden vars röjande 1988/89:LU30 kan föranleda bolaget skada. Om en arbetstagarrepresentant till skada för bolaget avslöjar företagshemligheter som han fått del av i sitt styrelsearbete blir skadeståndsbestämmelsen i 15 kap. 1 § aktiebolagslagen (1975:1385) tillämpligöch inte reglerna i lagen om skydd för företagshemligheter.

De nya bestämmelserna i 2 § föranleder, som föreslogs i promemorian, att ordet obehörigen i 5 - 7 §§ i propositionens lagförslag kan utgå. Vidare bör till 2 § som ett tredje stycke överföras bestämmelsen i 7 § om inverkan av god tro. Lagrådets förslag till ändring i 2 § tredje stycket promemorieförslaget i syfte att göra lagrummet mera lättläst föranleder inte någon erinran från utskottets sida. Utskottet förordar att bestämmelsen får den av lagrådet föreslagna lydelsen.

En fråga som aktualiserats genom lagrådets yttrande är humvida andra och tredje styckena i 2 § är att uppfatta som en uttömmande redovisning inom ramen för lagen av de fall när ett angrepp på en företagshemlighet inte är att anse som obehörigt. Lagrådet har ansett att bestämmelsemä måste uppfattas på det sättet. Den inom lagutskottet upprättade promemorian bygger däremot på tanken att andra och tredje styckena i princip endast ger exempel på angrepp som enligt första stycket inte är obehöriga. I promemorian framhölls sålunda beträffande tolkningen av vad som enligt 2 § första stycket skall anses innebära ett inte obehörigt angrepp på en företagshemlighet att de i propositionen gjorda uttalandena i anslutning till 5 — 7 §§ torde kunna tjäna till ledning. I sammanhanget nämndes att det i den allmänna debatten har hävdats att lagen bl. a. skulle utgöra ett hinder för en arbetstagare att vid en rättslig tvist med sin arbetsgivare kunna åberopa vissa uppgifter för att styrka sin talan. Samma problem torde, framhölls det, kunna uppkomma vid tvister mellan näringsidkare som stått i ett affärsförhållande till varandra. I vad mån ett röjande av en företagshemlighet i sådana situationer skall anses som ett obehörigt angrepp på en företagshemlighet fick enligt promemorian avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Om röjandet oundgängligen erfordras för att en part skall kunna ta till vara sin rätt torde det dock i vart fall inte kunna anses som obehörigt att han avslöjar uppgiften för sitt ombud. Det fick sedan ankomma på ombudet att bedöma om hans huvudman kan röja uppgiften vid en förhandling inför domstol. I sammanhanget erinrades i promemorian om de — låt vara begränsade — möjligheter som finns att hålla förhandling vid domstol inom stängda dörrar och att förordna om sekretess beträffande uppgifter i dom och beslut m. m.

Med anledning av de redovisade uttalandena i promemorian har lagrådet framhållit följande.

Domstolen kan sekretessbelägga den del av domen där närmare redogörel- 1988/89:LU30 se lämnas för företagshemligheten (12 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen). Mot den angivna bakgmnden är det enligt lagrådets mening klart att den nu aktuella lagen inte kan medföra något hinder för en arbetstagare att ta tillvara sin rätt i en process mot arbetsgivaren på det sätt som avses i promemorian. En annan sak är att en arbetstagare till följd av lagen kan vara förhindrad att inför en förestående rättegång mot arbetsgivaren anskaffa uppgifter som han inte har tillgång till i sin anställning och som utgör en företagshemlighet hos arbetsgivaren. I den särskilda situationen har emellertid arbetstagaren vissa, låt vara begränsade, möjligheter att genom editionsföreläggande från domstolen få tillgång till uppgiften (38 kap. 2 § andra stycket tredje meningen jämförd med 36 kap. 6 § andra meningen rättegångsbalken).

Beträffande det sålunda aktualiserade spörsmålet konstaterar utskottet att andra och tredje styckena i den föreslagna 2 § omfattar huvuddelen av de fall i vilka angrepp på företagshemligheter inte bör anses vara obehöriga. Otvivelaktigt förhåller det sig emellertid så att det finns fall av röjanden eller utnyttjanden som inte omfattas av de berörda bestämmelserna men som likväl inte bör betraktas som obehöriga. Sålunda är det självklart att medgivande från näringsidkarens sida utesluter möjligheten av att ett angrepp kan uppfattas som obehörigt. Andra exempel är att någon under vittnesplikt eller i enlighet med andra särskilda författningsbestämmelser lämnar ut en företagshemlighet (jfr prop. s. 45). För att skadeståndsansvar inte skall inträda i dessa som exempel angivna fall har det i propositionen befunnits nödvändigt att uppställa ett krav på att utnyttjandet eller röjandet inte får vara obehörigt. Enligt utskottets mening kan det med fog hävdas att skyddet för företagshemligheter inte gäller vid angrepp av nu angiven art eller med andra ord att dessa angrepp med lagrådets terminologi ligger utanför lagens ram. Också i andra situationer än de som enligt lagrådet faller utanför lagens ram kan det emellertid finnas behov av en regel som medger att ett utnyttjande eller röjande inte bedöms som obehörigt. Som exempel härpå angavs i utskottets promemoria det fallet att ett röjande av en företagshemlighet oundgängligen erfordras för att någon skall kunna ta till vara sin rätt gentemot den som håller uppgiften hemlig.

Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att regeln i 2 § första stycket om att lagen endast gäller obehöriga angrepp på företagshemligheter bör ses som en huvudregel och att bestämmelserna i andra och tredje styckena principiellt sett blott upptar några särskilt betydelsefulla exempel på angrepp som inte skall anses obehöriga. Den nu nämnda uppfattningen synes också vara väl förenlig med den utformning som givits åt 2 § i förslaget. Utskottet anser inte att det finns någon anledning att ytterligare förtydliga paragrafen i berört hänseende. Med det anförda ansluter utskottet sig till den i promemorian uttalade uppfattningen att det inte kan anses som ett obehörigt angrepp när någon inför sitt ombud avslöjaren företagshemlighet. I linje med vad som gäller enligt sekretesslagen bör röjandet få ske om det erfordras för att parten skall kunna ta till vara sin rätt. Det bör inte heller vara obehörigt att under de av lagrådet omnämnda betingelserna föra uppgiften vidare till domstolen.

Införandet av en ny 2 § i förslaget till lag om skydd för företagshemlighe- 32

ter föranleder att 2-7 §§ i regeringens lagförslag bör betecknas 3-8 §§. 1988/89:LU30 När utskottet i det följande hänvisar till de olika lagmmmen i regeringens förslag används det paragrafnummer lagmmmet har i regeringens förslag om inte annat anges.

Företagsspioneri

2 § i regeringens lagförslag innehåller bestämmelser om straff för företags
spioneri. Paragrafen saknar motsvarighet i IKL. Enligt lagmmmet skall
den som med uppsåt olovligen bereder sig tillgång till en företagshemlighet
dömas för företagsspioneri till böter eller fängelse i högst två år eller, om
brottet är grovt, till fängelse i högst sex år. Brottet kan begås såväl av en
anställd i företaget som av en utomstående. I propositionen anges att det
sätt på vilket hemligheten anskaffas i princip är utan betydelse för den
straffrättsliga bedömningen (se prop. s. 15 och 38). Av andra uttalanden i
propositionen framgår emellertid att gämingsmannen för att kunna straf
fas för företagsspioneri måste ha utövat en aktivitet av något slag för att
komma över den information som hålls hemlig för honom. Vilket syfte
som gärningsmannen haft, om han haft ekonomiska eller ideella motiv för
sitt handlande, spelar inte någon roll. Om han, för att ta ett konkret
exempel, av samvetsskäl och utan tanke på egen vinning bereder sig
tillgång till ett företags hemliga handlingar som visar att företaget har
sysslat med olovlig handel med krigsmateriel skall han lika fullt dömas
enligt 2 § för företagsspioneri.

Det anförda ger vid handen att propositionens bestämmelse om företagsspioneri egentligen inte riktar sig mot sättet för inhämtande av uppgifter och underrättelser. Det synes därmed vara själva anskaffandet som görs till föremål för kriminalisering. Om paragrafen ges den innebörd som har sagts, kommer den — i de fall då någon bereder sig tillgång till en företagshemlighet i publiceringssyfte — enligt utskottets mening i konflikt med TF:s bestämmelser om anskaffarfrihet. Som utförligt redovisats i den till betänkandet fogade promemorian (se bilaga 3, avsnitt 3.4) medger TF nämligen inte att anskaffarfriheten begränsas i vanlig lag annat än när det gäller sättet för anskaffandet (1 kap. 9 § 3 TF). Härav följer att, om lagförslaget genomförs, den som berett sig tillgång till en företagshemlighet i publiceringssyfte inte kommer att kunna dömas för företagsspioneri.

En jämförelse mellan det i propositionen föreslagna stadgandet om företagsspioneri och bestämmelsen om spioneri i 19 kap. 5 § brottsbalken ger vid handen att den förra bestämmelsen utformats på likartat sätt som den senare. Det kan då vara av intresse att konstatera, att det i TF ansetts erforderligt med en uttrycklig föreskrift om att spioneri skall bedömas enligt vanlig lag utan hinder av anskaffarfriheten. Förhållandet kan ses som en bekräftelse på att den föreslagna bestämmelsen om företagsspioneri inte får tillämpas när publiceringssyfte föreligger så länge som TF inte uttryckligen medger det.

I den till lagrådet remitterade promemorian anfördes att den i proposi
tionen valda konstmktionen rent lagtekniskt sett kan accepteras. Sett med
utgångspunkt i intresset av att skydda företagshemligheter ansågs emeller- 33

3 Riksdagen 1988/89. 8 sami Nr 30

tid den föreslagna bestämmelsen inte invändningsfri eftersom tillämp- 1988/89:LU30 ningsområdet för den är beroende av gämingsmannens syfte. I promemorian angavs att den som anskaffat en företagshemlighet torde gå fri om han påstår att han handlat i publiceringssyfte samt påståendet härom inte framstår som helt osannolikt.

Med hänsyn till det sagda framstod det enligt promemorian som angeläget att bestämmelsen om ansvar för företagsspioneri bringades i bättre överensstämmelse med det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet och därmed gavs en utformning som gjorde det möjligt att ingripa mot brottet oberoende av gämingsmannens eventuella publiceringssyfte. Önskemålet skulle enligt promemorian tillgodoses om stadgandet omformulerades så att det blev tillvägagångssättet som blev straffbelagt. Avgörande för om ett företagsspioneri skulle anses föreligga skulle alltså vara om gärningsmannen kommit över företagshemligheten på ett olovligt sätt eller ej.

I sitt yttrande över promemorieförslaget i denna del har lagrådet anfört följande.

I det lagförslag som läggs fram i promemorian har bestämmelsen om företagsspioneri getts följande lydelse: "Den som uppsåtligen på ett olovligt sätt bereder sig tillgång till en företagshemlighet skall dömas för företagsspioneri" etc. Med denna omformulering av propositionsförslaget blir det enligt promemorian möjligt att döma till ansvar för företagsspioneri oberoende av gärningsmannens eventuella publiceringssyfte. Denna uppfattning gmndar sig emellertid på en feltolkning av 1 kap. 9 § TF. Enligt denna paragraf gäller utan hinder av TF det som är stadgat i lag om ansvar och ersättningsskyldighet som avser det sätt på vilket uppgift eller underrättelse anskaffats. Som exempel på förfaranden som till följd härav skall bedömas och handläggas på vanligt sätt nämns i prop. 1975/76:204 s. 131 brott mot posthemligheten eller telehemligheten, intrång i förvar och olovlig avlyssning samt inbrott, egenmäktigt förfarande, hemfridsbrott, olaga tvång, olaga hot och mutbrott. Härtill kan läggas brottet dataintrång, som innebär att någon olovligen bereder sig tillgång till upptagning för automatisk databehandling eller olovligen ändrar eller utplånar eller i register för in sådan upptagning. Det är att märka att inget av de nu nämnda brotten tar sikte på innehållet i de anskaffade uppgiftema eller underrättelsema utan endast på metoden för inhämtandet av dessa. Brottet företagsspioneri avser däremot liksom brottet olovlig befattning med företagshemlighet anskaffandet av en uppgift av en speciell karaktär, nämligen en företagshemlighet. Om något av dessa brott begås i syfte att hemligheten skall offentliggöras i tryckt skrift, blir brottet straffritt oavsett vilken formulering — propositionens eller promemorians — som väljs. Det är överhuvudtaget inte möjligt att genom vanlig lagstiftning förbjuda inhämtande av viss information för publicering (se anf prop. s. 98). Det betyder att möjlighetema att i tryckt skrift offentliggöra företagshemligheter inte påverkas av den föreslagna lagen. Resonemanget är tillämpligt också på annan yttrandefrihetsrättslig lagstiftning såsom radioansvarighetslagen. — Formuleringen av brottet företagsspioneri är vidare i propositionen än i promemorian. Den vidare formuleringen är att föredra. — Mot bakgmnd av det anförda avstyrker lagrådet att promemorieförslaget i denna del följs.

Konstitutionsutskottet anför i sitt till lagutskottet avgivna yttrande följan
de. 34

Vad angår anskaffarfriheten vill utskottet erinra om att för närvarande är 1988/89:LU30 företagsspioneri straffritt, oavsett om gämingsmannen har publiceringssyfte eller inte. Om gämingsmannen begår annat brott i samband med spioneriet — t. ex. egenmäktigt förfarande för att komma över de uppgifter det gäller — döms han emellertid för detta.

Enligt det nu aktuella lagförslaget blir företagsspioneri straffbart. Om företagsspioneriet innefattar även annan brottslighet skall enligt vad som anförs i propositionen bara dömas för företagsspioneri. Om gämingsmannen emellertid har publiceringssyfte skall han, som lagrådet framhållit, till följd av tryckfrihetsförordningens bestämmelser om anskaffarfrihet dömas enbart för det särskilda brottet. I det anförda exemplet skulle gärningsmannen alltså alltjämt endast dömas för egenmäktigt förfarande trots att företagsspioneri enligt förslaget kommer att utgöra ett allvarligt brott.

Mot bakgmnd av de synpunkter utskottet särskilt har att företräda finner utskottet att skälen för att kunna ingripa mot brottet företagsspioneri oberoende av gämingsmannens eventuella publiceringssyfte inte väger så tungt att de motiverar en ändring av tryckfrihetsförordningen.

Utskottet vill slutligen — i anslutning till vad lagrådet anfört om att det genom vanlig lagstiftning inte över huvud taget är möjligt att förbjuda inhämtande av viss information för publicering — erinra om att frågan något diskuterades i lagrådsremissen i det lagstiftningsärende som ledde fram till proposition 1986/87:151 om ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m. (s. 161 f). Med anledning av ett JO-beslut gällande ett särskilt angivet fall togs i lagrådsremissen upp frågan humvida det var förenligt med anskaffarfriheten att ansvar i det aktuella fallet utdömdes enligt ett straffstadgande i vanlig lag som tog sikte inte enbart på det sätt på vilket en uppgift anskaffades utan också på att anskaffandet avsåg en viss typ av information. Departementschefen ansåg sig benägen att instämma i ett av JO uttalat tolkningsalternativ enligt vilket så var fallet. Departementschefens uttalande ingick bland de förslag i lagrådsremissen som inte fördes fram i propositionen och har följaktligen inte varit föremål för riksdagens bedömning.

Lagutskottet vill för sin del framhålla att det med utgångspunkt i intresset
av att skydda företagshemligheter inte kan anses helt tillfredsställande att
ansvar för företagsspioneri i vissa fall skall vara uteslutet på gmnd av att
gämingsmannen haft publiceringssyfte. Om företagsspioneriet innefattar
annat brott, såsom olaga intrång eller stöld, kan dock i dessa fall ansvar
ådömas för det brottet. Vid en samlad bedömning finner utskottet att
begränsningen av straffstadgandets tillämpningsområde generellt sett inte
kan anses utgöra någon mera allvarlig försvagning av skyddet för företags
hemligheter. Med hänsyn härtill och till vikten av en fri och öppen debatt i
samhället anser sig lagutskottet i likhet med konstitutionsutskottet böra
godta att bestämmelsen får den av lagrådet förordade utformningen. Med
anledning av de uttalanden som lagrådet gjort i anslutning till det föreslag
na straffstadgandet vill lagutskottet för sin del erinra om att TF:s regler om
anskaffarfriheten avser att skydda rätten att inhämta uppgifter och under
rättelser oavsett deras innehåll men inte skyddar själva tillvägagångssättet
vid anskaffandet (se prop. 1975/76:204 s. 129). Som lagrådet påpekat kan
i enlighet härmed ansvar inträda för vissa i brottsbalken angivna förfaran
den trots att gämingsmannen handlat i avsikt att skaffa sig information för
publicering. Humvida det är förenligt med anskaffarfriheten att ansvar ,,

utdöms enligt ett straffstadgande i vanlig lag som tar sikte inte enbart på 1988/89:LU30 det sätt på vilket en uppgift anskaffas utan också på att anskaffandet avser en viss typ av information kan däremot — i avsaknad av vägledande motivuttalanden och rättspraxis — inte anses helt klart. För egen del är dock lagutskottet benäget att instämma i vad departementschefen framhöll i den av konstitutionsutskottet nämnda lagrådsremissen (se prop. 1985/86:151 s. 162), nämligen att sådana straffbestämmelser inte är oförenliga med TF. Vad särskilt gäller lagrådets uttalande om brottet dataintrång vill utskottet framhålla att straffbestämmelsen i datalagen (1973:289) avser att helt allmänt skydda datalagrat material mot obehöriga åtgärder (se prop. 1973:33 s. 105). Till det straffbara området hör bl. a. förfaranden som innebär att någon olovligen bereder sig tillgång till information som är fixerad på någon form av datamedium oavsett om någon besittningsrubbning sker. Eftersom det synes vara själva anskaffandet av datalagrad information som straffbeläggs och inte tillvägagångssättet som sådant får det enligt utskottets mening anses osäkert om ansvar för dataintrång kan utdömas när någon skaffat sig sådan information i avsikt att den skall publiceras.

I utskottets promemoria framhölls i anslutning till behandlingen av straffbestämmelsen om företagsspioneri att regeln i 2 § andra stycket om rätten att avslöja brottsliga gärningar m. m. inte är tillämplig vid företagsspioneri. Med anledning av uttalandet har lagrådet framhållit att det inte kan vara fråga om företagsspioneri när angreppet till följd av 2 § andra stycket inte är att anse som obehörigt. Lagrådet har ansett att den som uppsåtligen på ett olovligt sätt bereder sig tillgång till en företagshemlighet måste anses ha anskaffat hemligheten i den mening ordet anskaffa används i 2 § andra stycket och att därav följer att den som gör sig skyldig till företagsspioneri kan åläggas att ersätta skada som näringsidkaren åsamkas genom att uppgifterna i ett senare skede utnyttjas eller röjs.

Utskottet godtar vad lagrådet sålunda anfört.

I 2 § andra stycket i regeringens lagförslag föreskrivs att ansvar för
företagsspioneri inte skall ådömas om gärningen är belagd med strängare
straff i brottsbalken. I andra fall är avsikten att bestämmelsen om före
tagsspioneri skall tillämpas före straffstadgandena i brottsbalken. Med en
sådan utformning skall enligt departementschefen det föreliggande kon
kurrensproblemet elimineras. I propositionen framhålls vidare att en kon
kurrenssituation mellan företagsspioneri och dataintrång inte är utesluten.
Straffbestämmelsen i datalagen rörande dataintrång föreslås i propositio
nen därför utbyggd så att dataintrång skall anses föreligga endast om
brottet inte är straffbart enligt bl.a. lagen om skydd för företagshemlighe
ter. Med anledning av vad som sålunda anförs i propositionen vill utskot
tet anmärka att konkurrens också kan tänkas uppkomma mellan företags
spioneri och gärningar som är straffbelagda i vissa andra författningar.
Företagsspioneri kan t. ex. begås genom att någon olovligen kopierar ett
upphovsrättsligt skyddat verk, t.ex. en ritning eller ett datorprogram. I
sådana fall torde konkurrensfrågan få lösas på sedvanligt sätt med tillämp
ning av allmänna regler. Något hinder att döma till straff enligt båda de
tillämpliga lagmmmen torde inte föreligga (jfr prop. 1970:57 s. 94). 36

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionen såvitt avser 1988/89:LU30 den föreslagna bestämmelsen om straff för företagsspioneri.

Olovlig befattning med företagshemlighet

Enligt 3 § i regeringens lagförslag skall den som anskaffar en företagshemlighet med vetskap om att den som tillhandahåller hemligheten eller någon före honom har berett sig tillgång till denna genom företagsspioneri dömas till ansvar för olovlig befattning med företagshemlighet. Paragrafen saknar motsvarighet i IKL, men förfarandena i fråga torde i viss omfattning redan nu vara brottsliga såsom häleri eller annat brott.

Eftersom det är anskaffandet som sådant som straffbeläggs i lagmmmet vill utskottet peka på att det — av samma skäl som angivits under avsnittet om brottet företagsspioneri — uppkommer en konflikt mellan bestämmelsen om olovlig befattning med företagshemlighet och reglerna om anskaffarfrihet. Tillämpningsområdet för förevarande lagmm kommer därför inte att omfatta fall då någon anskaffar en företagshemlighet i avsikt att den skall publiceras. Med hänsyn till intresset av ett fritt informationsflöde i samhället bör det enligt utskottets mening godtas att ansvar för olovlig befattning med företagshemlighet inte kan inträda i sådana fall. Det kan anmärkas att om någon i ett tidigare led olovligen berett sig tillgång till en företagshemlighet i avsikt att hemligheten skall publiceras i tryckt skrift eller i radio eller TV eller för att avslöja brott m. m. kan ansvar enligt 3 § för den som sedermera skaffar sig hemligheten över huvud taget aldrig ifrågakomma eftersom något företagsspioneri inte begåtts. Utskottet vill även erinra om att det av den föreslagna nya 2 § följer att också anskaffandet av företagshemligheter som inte är obehörigt därför att det t. ex. sker i syfte att allvarliga missförhållanden inom ett företag skall avslöjas faller utanför det straffbara området.

Med det anförda tillstyrker utskottet att straffbestämmelsen får den i propositionen föreslagna lydelsen. Som tidigare anförts bör lagrummet betecknas 4 §.

Skadeståndsansvar vid företagsspioneri m. m.

Den föreslagna bestämmelsen föranleder i sig inte några erinringar från
utskottets sida. Lagmmmet bör dock som en följd av utskottets tidigare
ställningstagande ges beteckningen 5 §. Utskottet vill i sammanhanget
framhålla att vad som vid tillämpningen av skadeståndsregeln ska|l anses
som obehörigt blir att bedöma med ledning av den nya 2 § i dess helhet.
Det innebär bl. a. att en person som olovligen bereder sig tillgång till en 37

företagshemlighet, som innefattar uppgift om allvarliga missförhållanden 1988/89:LU30 inom ett företag, och som först därefter bestämmer sig för att röja hemligheten i syfte att avslöja missförhållandena kan dömas till ansvar för företagsspioneri och bli skyldig att ersätta den skada som uppkommer genom själva brottet. Han kan däremot inte hållas ansvarig för den skada som han åsamkar näringsidkaren genom att senare röja företagshemligheten. Skälet härtill är, som framgått, att röjandet enligt 2 § andra stycket inte är obehörigt.

Skadeståndsansvar vid avtalade tystnadsplikter

Tystnadsplikt i rättsförhållanden mellan enskilda kan uppkomma genom att de avtalsvägen uttryckligen åtar sig att inte röja olika förhållanden vare sig till pressen eller annan. Sådana avtal kan träffas mellan exempelvis två företagare som samverkar i tekniska frågor eller mellan en arbetsgivare och hans anställda. Tystnadsplikt kan emellertid också utgöra ett underförstått moment i ett avtalsförhållande mellan enskilda. Vad särskilt gäller anställningsförhållanden är situationen som regel den, att arbetstagaren genom anställningsavtalet iklätt sig en allmän lojalitetsplikt mot arbetsgivaren. Lojalitetsplikten innebär att den anställde i princip är förhindrad att lämna ut uppgifter som kan skada arbetsgivaren (se AD 1981 nr 124, 1982 nr 110, 1986 nr 95 och 1988 nr 67).

När en part i ett avtalsförhållande åsidosätter sin tystnadsplikt kan för närvarande ersättningsskyldighet uppkomma enligt allmänna regler om skadestånd i kontraktsförhållanden. Är reglema i IKL tillämpliga på förfarandet blir skadeståndsansvaret att bedöma enligt den lagen. Om tystnadsplikt i anställningsförhållandet regleras genom kollektivavtal gäller dock medbestämmandelagens bestämmelser om skadestånd. Tilläggas kan att för anställda som är skyddsombud eller ledamöter i skyddskommitté eller är styrelserepresentanter i företag gäller särskilda bestämmelser som redovisats ovan (s. 30).

På den offentliga sektorn är förhållandena annorlunda. Där regleras de anställdas tystnadsplikt inte i första hand genom avtal utan genom sekretesslagens bestämmelser. Detta gäller även anställda i det allmännas affärsdrivande verksamhet. En offentliganställd som åsidosätter sin tystnadsplikt kan som tidigare nämnts dömas till ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. Han kan också bli skadeståndsskyldig enligt reglema i skadeståndslagen såvida inte röjandet avser teknisk förebild då bestämmelsen i 3 § andra stycket IKL kan bli tillämplig.

I 5 § i regeringens lagförslag finns regler om skadeståndsansvar för den som obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som han i förtroende fått del av i samband med en affärsförbindelse med en näringsidkare. Lagmmmet motsvaras närmast av 3 § andra stycket IKL men har ett vidare tillämpningsområde därigenom att det omfattar såväl tekniska förebilder som andra företagshemligheter.

Den föreslagna bestämmelsen anges i propositionen bygga på att det
föreligger ett kontraktsförhållande mellan parterna såvitt gäller utlämnan
det och mottagandet av företagshemligheter (prop. s. 63). 38

6 § i regeringens förslag innehåller bestämmelser om skadeståndsansvar 1988/89:LU30 för arbetstagare som obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som han fått del av i sin anställning. Paragrafen kan sägas sanktionera förfaranden som enligt 3 § IKL kan föranleda straff och skadeståndsskyldighet eller som i andra fall kan medföra skadeståndsansvar för åsidosättande av avtalsvillkor om tystnadsplikt. Liksom i fråga om 5 § bygger enligt propositionen 6 § på att någon genom avtal förpliktat sig att inte lämna ut information som kan leda till skada för arbetsgivaren. Eftersom den föreslagna lagen är avsedd att skydda även företagshemligheter i det allmännas affarsdri vande verksamhet (se prop. s. 54) kommer 6 § att bli tillämplig på vissa offentliganställda, vilkas tystnadsplikt regleras i sekretesslagen. Detsamma blir fallet när någon inom den privata sektora är bunden av lagstadgad tystnadsplikt, som fallet är beträffande t. ex. advokater samt anställda i banker och försäkringsbolag.

Den i propositionen föreslagna ordningen innebär att det införs en samlad reglering av skadeståndsansvaret när företagshemligheter utnyttjas eller röjs i strid med tystnadsplikter i affärs- och anställningsförhållanden. De nya reglema ersätter därmed på området de bestämmelser i IKL och skadeståndslagen och allmänna kontraktsrättsliga regler om skadestånd som hittills tillämpats. Följer tystnadsplikten av kollektivavtal blir däremot — som framhålls i propositionen — skadeståndsreglerna i lagen om skydd för företagshemligheter inte tillämpliga utan skadeståndsfrågan skall då bedömas enligt medbestämmandelagen. Inte heller skall lagen om skydd för företagshemligheter tillämpas när styrelserepresentanter och skyddsombud m. fl. avslöjar hemliga uppgifter som de fått del av i denna egenskap. Av den lämnade redogörelsen framgår att förslaget i propositionen inte innebär att någon lagstadgad tystnadsplikt införs för partema i ett affärs- eller anställningsförhållande. Endast i de fall en part uttryckligen eller underförstått genom avtal förpliktat sig att inte till skada för motparten röja information eller då tystnadsplikten följer av sekretesslagen eller vissa andra författningar blir 5 och 6 §§ tillämpliga. I så måtto innebär de i paragrafema intagna bestämmelseraa endast ett bekräftande av vad som gäller för närvarande. Det huvudsakliga syftet med regleraa i 5 och 6 §§ blir därmed att det — utanför kollektivavtalssammanhang m. m. — öppnas en möjlighet för tillämpning av bestämmelsen i 9 § vid angrepp på företagshemligheter hos enskilda näringsidkare eller i det allmännas affärs-drivande verksamhet. Detta innebär att skadeståndet kan beräknas på ett för den skadelidande förmånligare sätt än vad som följer av allmänna skadeståndsrättsliga principer.

Eftersom de båda lagmmmen i sig själva inte medför någon lagstadgad
tystnadsplikt uppkommer inte några avgränsningsproblem i förhållande
till det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet. De anställda i det allmännas
affärsdrivande verksamhet kommer således även i fortsättningen att åtnju
ta samma meddelarskydd som andra offentliganställda. I fråga om arbets
tagare i det privata näringslivet är förhållandet det att TF m. fl. författ
ningar inte torde hindra enskilda att avtala om inskränkningar i yttrande
friheten. En konsekvens härav anses vara att avtalade tystnadsplikter
bryter meddelarskyddet. Om t.ex. en arbetstagare, som i sitt anställnings- 39

avtal utfäst sig att inte röja arbetsgivarens företagshemligheter, lämnar 1988/89:LU30

uppgifter till massmediema i strid med avtalet torde han således - varken

enligt gällande ordning eller efter ett genomförande av de nu föreslagna

lagreglerna — kunna undgå skadeståndsskyldighet med hänvisning till

bestämmelsemä om meddelarfrihet. Framhållas kan dock att frågan om

meddelarskyddet har betydelse främst i de fall en arbetstagare eller en part

i ett affärsförhållande framträder öppet som uppgiftslämnare. Väljer han

att lämna ut uppgiftema anonymt gäller regleraa om rätt till anonymitet i

TF och andra författningar fullt ut. Det kan därför i praktiken ofta vara

svårt för näringsidkaren att styrka vem som röjt en företagshemlighet för

massmedierna och därmed att föra en skadeståndsprocess. Något direkt

hinder för näringsidkaren att försöka få reda på vem som lämnat uppgiften

föreligger dock inte eftersom efterforskningsförbudet i TF endast riktar sig

mot det allmänna.

Beträffande meddelarfriheten vid avtalade tystnadsplikter framhölls i den till lagrådet remitterade promemorian att om arbetstagarens tystnadsplikt inte uppkommit genom ett uttryckligt avtal utan är en följd av den gmndläggande principen om lojalitetspUkt i anställningsförhållanden det från rättslig synpunkt fick anses mera ovisst humvida den anställde åtnjuter meddelarskydd eller ej när han lämnar uppgifter för publicering.

Lagrådet, som i sitt yttrande förklarat sig dela bedömningen att avtalade tystnadsplikter bryter meddelarskyddet, har med anledning av uttalandet i promemorian anfört följande.

Det förhåller sig utan tvekan så att den lojalitetsförpliktelse som följer av anställningsavtal inom den privata sektora också innefattar en tämligen vidsträckt tystnadsplikt för arbetstagaren (se t. ex. Schmidt, Löntagarrätt, 1985, s. 247 O- Egentligen är detta en följd av gmndsatsen att en kontraktspart inte får inom ramen för kontraktsförhållandet handla på ett sätt som är ägnat att orsaka skada för motparten. Det är därför inte nödvändigt att i ett anställningsavtal uttryckligen reglera tystnadsplikten; den gäller ändå som en bland flera gmndläggande regler i avtalsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Från dessa utgångspunkter ter det sig främmande att fästa någon avgörande vikt vid om tystnadsplikten uttryckligen reglerats eller inte, när det gäller att ta ställning till om meddelarskyddet genombmtits genom avtal. Man kan inte skilja mellan de fallen att en förpliktelse återfinns i en uttrycklig avtalsbestämmelse, följer av en tolkning av vissa bestämmelser i avtalet eller utgör en gmndfömtsättning för hela avtalet. Det går inte rimligen att resonera så att visserligen innefattar avtalet en tystnadsplikt, men avtalet duger inte för att sätta meddelarskyddet ur spel, eftersom det saknas en uttrycklig bestämmelse om tystnadsplikt. Antingen kan avtalet bryta igenom meddelarskyddet eller också kan avtalet inte göra det. Och det senare altemativet är, som redan anförts, inte gällande rätt.

Konstitutionsutskottet konstaterar i sitt yttrande att - som anförts i
lagutskottets promemoria och i lagrådets yttrande — tryckfrihetsförord
ningen inte utgör något hinder för enskilda att avtala om inskränkningar i
yttrandefriheten med följd att en avtalad tystnadsplikt bryter meddelar
skyddet. I likhet med vad som anförts i lagutskottets promemoria anser
konstitutionsutskottet emellertid att rättsläget från tryckfrihetsrättslig syn- .„

punkt får anses vara mera ovisst, om arbetstagarens tystnadsplikt inte 1988/89:LU30 uppkommit genom ett uttryckligt avtal utan är en följd av den gmndläggande principen om lojalitetsplikt i anställningsförhållanden. Sådana frågor får enligt konstitutionsutskottet i avvaktan på resultatet av meddelar-skyddskommitténs arbete lösas i rättstillämpningen.

Lagutskottet delar lagrådets uppfattning att det generellt sett inte går att skilja mellan fall då tystnadsplikten uttryckligen föreskrivits i en avtalsbestämmelse, då den följer av en tolkning av vissa avtalsbestämmelser och då den utgör en gmndfömtsättning för hela avtalet. Med utgångspunkt i det rent tryckfrihetsrättsliga intresset anser emellertid lagutskottet i likhet med konstitutionsutskottet att det — i avsaknad av vägledande praxis i frågan — inte kan anses helt klart humvida en anställd vars tystnadsplikt endast följer av den allmänna lojalitetsplikten i anställningsförhållanden åtnjuter meddelarskydd när han lämnar uppgifter för publicering. Utskottet vill understryka att den nuvarande oklarheten i fråga om meddelar-skyddets omfattning inte påverkas av humvida förslaget i propositionen genomförs eller inte. Eftersom rättsläget beträffande meddelarskyddet vid avtalade tystnadsplikter således inte är helt klart framstår det enligt utskottets mening — särskilt i vissa anställningsförhållanden — som angeläget att partema genom avtal uttryckligen reglerar omfattningen av tystnadsplikten rörande företagshemligheter. Först då sådana avtalsvillkor föreligger kan partema med någorlunda säkerhet överblicka vilka skyldigheter den anställde har. Det kan därför ligga i båda parternas intresse att närmare bestämma i vad mån arbetstagaren skall ha tystnadsplikt beträffande information i arbetsgivarens näringsverksamhet. Enligt utskottets mening bör emellertid som konstitutionsutskottet påpekar partema inte kunna avtalsvägen komma överens om en tystnadsplikt som omfattar avslöjanden av brott och allvariiga missförhållanden och som därmed sträcker sig utanför den av lagen om skydd för företagshemligheter givna ramen.

Utskottet vill i anslutning till det anförda erinra om att det förhållandet att den som är bunden av en avtalad tystnadsplikt inte fritt torde kunna lämna meddelanden i syfte att de skall publiceras för närvarande utgör ett hinder för honom att röja såväl skyddsvärd information som uppgifter om missförhållanden inom avtalspartens företag. I sistnämnda hänseende öppnas emellertid genom den ovan föreslagna nya 2 § en möjlighet för honom att avslöja allvarliga missförhållanden i näringsidkarens rörelse. Inskränkningarna i meddelarfriheten kommer om förslaget genomförs att därför delvis bortfalla, något som får anses särskilt betydelsefullt för ar-betstagama.

Som tidigare berörts medför den nya 2 § att uttrycket obehörigen kan utgå ur de båda nu behandlade lagmmmen samt att paragrafema bör betecknas 6 resp. 7 §.

En fråga som inte saknar praktisk betydelse är enligt utskottets mening
hur den i propositionen föreslagna 6 § förhåller sig till reglema om tyst
nadsplikt i medbestämmandelagen. Bestämmelserna i den senare lagen
innebär bl. a. att en arbetsgivare som skall lämna information har rätt till
förhandling med motparten om tystnadsplikt rörande den information
som skall lämnas. Om partema inte kan enas om vilken tystnadsplikt som 41

skall gälla, kan arbetsgivaren inom viss tid hänskjuta frågan till prövning i 1988/89:LU30 arbetsdomstolen. Domstolen skall förordna om tystnadsplikt, i den mån det kan antas att det skulle föreligga risk för väsentlig skada för part eller annan. Den som med tystnadsplikt har tagit emot information för lokal eller central arbetstagarorganisations räkning får utan hinder av tystnadsplikten föra informationen vidare till ledamot i styrelsen för arbetstagarorganisation. I sådant fall gäller tystnadsplikten även för styrelseledamoten.

I den till lagrådet remitterade promemorian framhölls att om en arbetsgivare vid förhandling informerar den fackliga organisationen om något som utgör en företagshemlighet kan arbetsgivaren med tillämpning av reglema i medbestämmandelagen åstadkomma att informationen även i fortsättningen förblir hemlig. Skulle arbetsgivaren emellertid inte bry sig om att ta upp frågan om tystnadsplikt för motparten fick detta enligt promemorian uppfattas så att han inte håller informationen hemlig och att denna alltså inte längre utgör någon företagshemlighet. Motsvarande fick, framhölls det, anses gälla beträffande information som parteraa efter förhandling inte låter omfattas av någon tystnadsplikt eller som enligt beslut av arbetsdomstolen inte skall omfattas av tystnadsplikt.

Med anledning av det i promemorian gjorda uttalandet om hur 6 § förhåller sig till reglema om tystnadsplikt i medbestämmandelagen har lagrådet anfört följande.

Vid den praktiska tillämpningen av informationsregeln i 19 § medbestämmandelagen är det mycket vanligt att mottagaren av information är anställd på företaget. Det torde vara ytterst ovanligt att det förfarande som anvisas i 21 § medbestämmandelagen om förhandling om tystnadsplikt utnyttjas i praktiken; enligt en uppgift som lämnats lagrådet liar Svenska Industritjänstemannaförbundet inte haft någon central förhandling angående tystnadsplikt alltsedan medbestämmandelagens ikraftträdande. Det tyder på att de lokala fackliga organisationema godtar en begäran från arbetsgivaren om att tystnadsplikt skall gälla. I ett sådant fall blir mottagaren av informationen förhindrad att röja hemligheten för andra än styrelseledamöter i den fackliga organisationen (22 § medbestämmandelagen).

Begärs inte någon tystnadsplikt, torde de fackliga förtroendemännen anse sig oförhindrade att informera berörda medlemmar vid företaget om sådant som kan ha betydelse för dem i deras anställning. Däremot har man inom den privata sektora inte rätt att i den situationen berätta för utomstående sådant som företaget vill hålla hemligt. Detta följer av tystnadsplikten enligt de enskilda anställningsavtalen som är något annat än den särskilda tystnadsplikten enligt medbestämmandelagen. På PTK-området gäller t. ex. att enskilda tjänstemän enligt särskild bestämmelse i kollektivavtalet är skyldiga att iaktta diskretion rörande företagets angelägenheter (se SOU 1983:52 s. 96). Denna kollektivavtalsbestämmelse kan inte sättas ur spel genom att arbetsgivaren i ett visst fall underlåter att påfordra tystnadsplikt enligt 21 § medbestämmandelagen.

I enlighet med det anförda anser lagrådet att det inte finns täckning för det uttalande i promemorian som innebär att skyddet för företagshemligheter faller bort för den händelse arbetsgivaren inte bryr sig om att ta upp frågan om tystnadsplikt enligt medbestämmandelagen för motparten.

Som framgår av den lämnade redogörelsen har i ärendet olika uppfattning
ar framkommit humvida skyddet för företagshemligheter faller bort om 2

arbetsgivaren vid förhandling, vamnder information lämnas om hemliga 1988/89:LU30 uppgifter, underlåter att påkalla tystnadsplikt i den särskilda ordning som är anvisad i 21 § medbestämmandelagen. Lagutskottet anser sig i allt väsentligt böra ansluta sig till den uppfattning som framförts av lagrådet. Till ytterligare belysning av frågan vill utskottet emellertid framhålla att en gmndläggande förutsättning för att skyddet för företagshemligheter skall inträda enligt den nya lagen är att näringsidkaren håller informationen hemlig. Följderna av att arbetsgivaren inte över huvud taget tar upp frågan om tystnadsplikt med de fackliga förtroendemännen bör därför enligt utskottets mening bedömas med utgångspunkt i humvida han håller informationen hemlig eller inte. Att arbetsgivaren inte begär tystnadsplikt torde regelmässigt kunna tolkas så att skyddet för informationen inte längre upprätthålls gentemot de anställda i den mån informationen har betydelse för dem i deras anställning men att uppgifterna fortfarande skall hållas hemliga för utomstående. Arbetsgivarens underlåtenhet kan med andra ord tolkas som att han partiellt avstår från hemlighållandet. Om en arbetstagare i denna situation — vare sig han fått del av informationen i sin egenskap av facklig förtroendeman eller han fått uppgifterna från sina fackliga företrädare på arbetsplatsen — har anledning anta att det är fråga om information som skall hållas hemlig gentemot utomstående blir han skadeståndsskyldig om han senare i strid med den tystnadsplikt som följer av anställningsavtalet obehörigen röjer informationen. Fall kan emellertid tänkas då arbetsgivarens underlåtenhet att begära tystnadsplikt bör ges en annan tolkning. Omständigheterna kan sålunda vara sådana att arbetsgivaren över huvud taget inte kan anses ha några anspråk på att informationen längre skall hållas hemlig. I enstaka fall kan omständigheterna föranleda att arbetsgivarens underlåtenhet bör tolkas i rakt motsatt riktning, dvs. så att han inte i någon mån lättat på sekretessen. Det kan exempelvis vara fallet när vid en förhandling parterna på båda sidorna accepterat att det är fråga om för företaget ytterst känsliga uppgifter som inte bör föras vidare ens till andra anställda. Enbart det förhållandet att arbetsgivaren kanske på grund av rent förbiseende inte tagit upp frågan om tystnadsplikt beträffande informationen bör i sådana fall inte tolkas som att han inte längre hemlighåller uppgifterna mot andra anställda. Sammanfattningsvis vill utskottet alltså understryka att det bör bero på en tolkning av omständigheterna i varje enskilt fall om en i och för sig hemlig uppgift som lämnats vid förhandling då tystnadsplikt inte begärts fortfarande skall anses hemlig.

I praktiken kan det inträffa att en anställd facklig förtroendeman på
annat sätt än genom arbetsgivaren får kännedom om något som utgör en
företagshemlighet och som samtidigt omfattas av arbetsgivarens informa
tions- eller förhandlingsskyldighet enligt medbestämmandelagen. Om ar
betsgivaren underiåter att informera eller förhandla i frågan bör det enligt
utskottets mening inte medföra att den facklige förtroendemannen går
miste om sin rätt enligt den ovan nämnda bestämmelsen i medbestäm
mandelagen att föra företagshemligheten vidare till en styrelseledamot i
sin organisation. Ett sådant röjande av företagshemligheten bör därför inte
anses som obehörigt. 43

Bestämmelserna i den nya 2 § medför att uttrycket obehörigen kan utgå 1988/89:LU30 ur 5 och 6 §§ i regeringens förslag liksom att lagmmmen betecknas 6 och

7§§.

I 6 § andra stycket i regeringens lagförslag finns en särskild regel om skadeståndsansvar då en arbetstagare efter anställningens upphörande utnyttjar eller röjer en företagshemlighet. Enligt propositionen inträder skadeståndsansvar i detta fall endast när arbetstagarens förfarande är otillbörligt. Mot bakgmnd av de i propositionen redovisade uttalandena från departementschefens och lagrådets sida rörande tillämpningen av bestämmelsen synes det utskottet som om termen otillbörligt inte i erforderiig mån ger uttryck för de särskilda fömtsättningar som skall föreligga för att skadeståndsansvaret skall uppkomma. Termen bör därför ersättas med uttrycket synneriiga skäl. Härigenom uppnås också en terminologisk överensstämmelse med vad som enligt skadeståndslagen gäller i fråga om arbetstagares skadeståndsskyldighet. Departementschefens och lagrådets i propositionen återgivna uttalanden om bestämmelsens tillämpning föranleder däremot inte några erinringar från utskottets sida.

Skadeståndsansvar i övriga fall

7 § i regeringens förslag kan ses som ett komplement till skadeståndsbestämmelsema i 4 —6§§ och innebär att skadeståndsskyldighet inträder också för den som — uppsåtligen eller av oaktsamhet — obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som en gång tidigare varit föremål för ett obehörigt angrepp enligt lagen och som han fått tillgång till så att säga i andra hand. För skadeståndsansvar krävs att han inser eller bör inse att hemligheten utsatts för' ett obehörigt angrepp. En motsvarande bestämmelse finns i IKL men ansvaret enligt den nu föreslagna paragrafen sträcker sig längre bl. a. därigenom att ansvar kan utkrävas oavsett i hur många led företagshemligheten tidigare utnyttjats eller röjts.

I lagrummets andra stycke föreskrivs att det inte är obehörigt att utnyttja eller röja en företagshemlighet som förvärvats i god tro.

Enligt utskottets mening innefattar den föreslagna paragrafen en allmän skadeståndssanktionerad plikt att inte utnyttja eller röja en företagshemlighet. Till skillnad från de i föregående avsnitt behandlade reglerna om skadeståndsansvar i affärs- och anställningsförhållanden (5 och 6 §§) bygger nämligen 7 § inte på att det föreligger något avtalsförhållande utan tystnadsplikten gäller generellt och det är i princip - bortsett från fall av förvärv i god tro — utan betydelse under vilka omständigheter vederbörande fått del av hemligheten. Som närmare framgår av den ovan lämnade redovisningen för det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet får emellertid rätten att yttra sig i bl. a. tryckt skrift och lämna meddelanden för publicering inte inskränkas genom bestämmelser i vanlig lag utom i några särskilt angivna undantagsfall varom här inte är fråga (se avsnitt 3.5 i promemorian, bilaga 3). Sker det ändå får dessa regler inte tillämpas i den mån de inkräktar på yttrande- och meddelarfriheten.

Det anförda innebär att skadeståndsbestämmelsen i 7 § i vissa situatio
ner inte kan tillämpas därför att yttrandefrihetsreglerna tar över. Detta är 44

t.ex. fallet om någon som i ett senare led fått uppgift om en företagshem- 1988/89:LU30 lighet vidarebefordrar hemligheten till dagspressen. Publiceringssyftet medför att meddelaren går fri trots att hans beteende annars är skadeståndsgrundande. Inte heller riskerar exempelvis en journalist eller en författare som röjer en företagshemlighet genom att publicera inhämtad information att drabbas av skadeståndsbestämmelsen. Liksom när det gäller brotten företagsspioneri och olovlig befattning med företagshemlighet bör enligt utskottets mening den nu angivna begränsningen av bestämmelsens räckvidd godtas med hänsyn till intresset av ett fritt informationsflöde i samhället.

Som ovan angivits föreslår utskottet att regeringens lagförslag kompletteras med en ny 2 § om att lagen endast gäller obehöriga angrepp på företagshemligheter. Den samlade regleringen i paragrafen av vad som skall anses som inte obehöriga angrepp på en företagshemlighet får återverkningar även på skadeståndsansvaret enligt 7 §. Skadeståndsskyldighet kan således inte inträda om bl.a. en företagshemlighet utnyttjas eller röjs i syfte att brott eller andra allvarliga missförhållanden i ett företag skall avslöjas. Med en sådan ordning kan den situationen tänkas inträffa att någon inför en myndighet röjer en företagshemlighet för att avslöja en företeelse som visar sig inte utgöra något allvarligt missförhållande. Ett obehörigt angrepp på en företagshemlighet föreligger då. Utskottet vill understryka att skadeståndsskyldighet för myndigheten enligt den nu aktuella bestämmelsen i 7 § givetvis inte föreligger om myndigheten därefter lämnar ut hemligheten med stöd av sekretesslagens bestämmelser eller utnyttjar informationen i sin vanliga verksamhet.

Med anledning av vad som anförs i den i ett tidigare avsnitt (se ovan s. 12-17) behandlade motionen 1987/88:L14 av Bengt Harding Olson m. fl. (fp) om att det inte av propositionen går att utläsa om någon kan bli skadeståndsskyldig enligt 7 § utan att det funnits ett, som motionäreraa uttrycker det, förbrott vill utskottet framhålla att det av lagtexten alldeles klart framgår att skadeståndsansvar endast kan ifrågakomma om företagshemligheten i ett tidigare led utsatts för ett obehörigt angrepp. Däremot krävs det inte att det är klarlagt vem som gjort sig skyldig till angreppet. Inte heller finns det något som helst fog för den kritik i övrigt som motionärerna framför mot 7 §. Som redovisats ovan krävs det för att någon skall bli skadeståndsskyldig enligt paragrafen att han inser eller bör inse att hemligheten tidigare blivit föremål för ett obehörigt angrepp. Liksom i andra skadeståndsrättsliga sammanhang är det den som kräver ersättning som har att styrka att förutsättningama för skadeståndsansvar är för handen.

Som tidigare nämnts bör uttrycket obehörigen utgå ur lagmmmet och paragrafen betecknas 8 §. Vidare bör den särskilda bestämmelsen i andra stycket om inverkan av god tro, med den av lagrådet (se ovan s. 24) föreslagna redaktionella ändringen, överföras till den nya 2 §.

Utskottets i förevarande och tidigare avsnitt gjorda överväganden rö
rande den närmare innebörden av de tystnadsplikter som omfattas av
skadeståndsbestämmelserna i 5 - 7 §§ (6 - 8 §§ i utskottets förslag) bör
föranleda en ändring i 8 § i regeringens lagförslag. I sistnämnda paragraf 45

föreskrivs att ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken inte skall ådömas

någon på gmnd av överträdelse av 5, 6 eller 7 §. Straffstadgandet i brotts- 1988/89:LU30 balken riktar sig mot den som bryter en lagstadgad tystnadsplikt. Reglema om skadeståndsskyldighet i affärs- och anställningsförhållanden vid utnyttjande eller röjande av företagshemligheter (5 och 6 §§ i regeringens förslag) innebär emellertid inte som ovan påpekats någon lagstadgad tystnadsplikt. Ansvar enligt brottsbalken kan därför aldrig ifrågakomma när någon överträder de sistnämnda bestämmelseraa. Bestämmelsen i 8 § behöver därför enligt utskottets uppfattning endast avse den i 7 § föreskrivna tystnadsplikten. En annan sak är som framhålls i propositionen is. 49) att ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken kan ifrågakomma vid överträdelse av någon lagstadgad tystnadsplikt. Så är t. ex. fallet när en företagshemlighet som nyss anförts obehörigen röjts för en myndighet och en anställd vid myndigheten med vetskap härom sedermera lämnar ut uppgiften i strid med sekretesslagens bestämmelser.

I enlighet med det anförda förordar utskottet att hänvisningen i 8 § i regeringens förslag till 5 och 6 §§ utgår. Eftersom bestämmelsen i fråga endast har avseende på den särskilda tystnadsplikt som föreskrivs i 7 § bör den inte tas upp i en särskild paragraf i lagförslaget utan bör införas som ett andra stycke i sistnämnda lagmm som betecknas 8 § i utskottets förslag.

Som tidigare nämnts gäller det skadeståndsansvar som föreskrivs i 7 § i regeringens förslag (8 § i utskottets förslag) endast då en företagshemlighet tidigare har angripits enligt lagen. I motion 1987/88:L10 av Nic Grönvall (m) framförs önskemål om att det skall skapas möjligheter till ingripande mot den som utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som lämnats ut i strid med bestämmelseraa i sekretesslagen. Spörsmålet berörs också i den i tidigare avsnitt behandlade motionen 1987/88:L14 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp).

Sekretesslagen ger skydd för uppgifter om bl. a. det privata näringslivets ekonomiska förhållanden som på olika sätt kommit en myndighet till banda. Rent allmänt kan sägas att sekretess hos en myndighet oftast gäller till förmån för uppgifter om förhållanden i privat näringsverksamhet som är av den beskaffenhet att de typiskt sett omfattas av den föreslagna lagen om skydd för företagshemligheter. Sekretesskydd uppkommer såväl då en enskild näringsidkare lämnar en uppgift till en myndighet i samband med ett affärsförhållande som då information lämnas till en myndighet i andra sammanhang, exempelvis vid tillsynsverksamhet, tillståndsgivning och arbetsförmedling.

Enligt utskottets mening förhåller det sig otvivelaktigt så att lagförslaget
generellt sett inte ger skydd mot att någon utnyttjar eller röjer en företags
hemlighet som lämnats ut i strid med sekretesslagens föreskrifter. Den
skadelidande näringsidkarens möjligheter att erhålla ersättning av exem
pelvis en konkurrent som utnyttjar hemligheten blir således beroende av
på vilket sätt hemligheten urspmngligen röjts. Har hemligheten lämnats ut
av en av hans egna anställda kan han erhålla skadestånd av konkurrenten
med stöd av lagen om skydd för företagshemligheter. Har hemligheten i
stället oriktigt lämnats till konkurrenten av en anställd hos en myndighet
kan ersättning inte erhållas av konkurrenten. Näringsidkarens möjlighet
att kompensera sig för den skada som åsamkats honom inskränker sig i det 46

fallet till rätten att få skadestånd från myndigheten enligt reglema i skade- 1988/89:LU30 ståndslagen (se avsnitt 3.8 i utskottets promemoria, bilaga 3).

Att ersättningsmöjlighetema i de angivna fallen skiljer sig åt kan av den drabbade näringsidkaren upplevas som svårförståeligt och omotiverat. För honom torde det i princip vara likgiltigt om företagshemligheten röjts av en offentliganställd eller av någon annan person. Det väsentliga för honom är att han kan erhålla kompensation från den som i andra hand utnyttjar eller röjer företagshemligheten. Även sett i ett vidare perspektiv framstår det för utskottet som angeläget att företagshemligheter kan skyddas också sedan de oriktigt lämnats ut från en myndighet. Utskottet vill härvidlag peka på att samarbetet mellan myndigheter och enskilda företag kan försvåras och företagen bli mindre benägna att fullgöra sina uppgiftsskyldigheter gentemot det allmänna om skyddet för företagshemligheter inte är enhetligt. Det finns också en risk för att illojala företag och enskilda personer i valet mellan att försöka komma över information direkt hos en näringsidkare och att få ut uppgifteraa från en myndighet stannar för det senare altemativet och utsätter myndighetens anställda för olika former av påtryckningar.

På gmnd av det anförda finner utskottet att övervägande skäl talar för att skadeståndsansvar enligt den i propositionen föreslagna 7 § bör kunna inträda också när någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som utlämnats i strid med sekretesslagen. En regel med denna innebörd medför inte något utökat skadeståndsansvar för det allmänna utan riktar sig enbart mot den som på gmnd av det oriktiga utlämnandet fått hemligheten i sin besittning. För att skadeståndsansvar skall inträda bör — i likhet med vad som skall gälla då en företagshemlighet utsatts för ett enligt lagen obehörigt angrepp — krävas att vederbörande har vetskap om det bakomliggande rättsstridiga förfarandet eller att han i vart fall bör inse detta. Det ligger i sakens natur att den som på begäran får en uppgift från en myndighet i allmänhet kan förlita sig på att utlämnandet inte strider mot sekretesslagen. I de fall någon själv övat påtryckningar på en offentliganställd för att få informationen torde dock i regel fömtsättningama för skadeståndsansvar vara uppfyllda. Ett annat exempel är då en offentliganställd på eget initiativ röjer en uppgift för en näringsidkare vilken med sin erfarenhet bör förstå att det rör sig om hemlig information. Det kan också vara så att en person med särskild branschkännedom har anledning anta att en uppgift, som han fått del av i ett senare led, härrör från en myndighet. I det fallet bör det krävas att han iakttar särskild försiktighet och undersöker förhållandena. Gör han inte det riskerar han att bli skadeståndsskyldig om han utnyttjar eller röjer informationen.

Utskottet anser att en bestämmelse med angiven innebörd lämpligen
bör införas i 8 § första stycket i utskottets förslag och utformas så att vad
som gäller i fråga om skadeståndsansvar för den som utnyttjar eller röjer
en företagshemlighet som tidigare obehörigen angripits också skall tilläm
pas när någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som, enligt vad
han inser eller bör inse, har röjts i strid med sekretesslagen. Utskottet vill
framhålla att den nya bestämmelsen blir tillämplig också på det allmännas
företagshemligheter eftersom lagen om skydd för företagshemligheter om- 47

fattar information i både enskild näringsverksamhet och det allmännas 1988/89:LU30 affärsdrivande verksamhet. Ett obehörigt angrepp på en företagshemlighet som tillhör det allmänna kan innebära att sekretesslagens föreskrifter åsidosatts. Så är fallet om en anställd i ett affärsdrivande verk utnyttjar eller röjer hemlig information. I en sådan situation skall skadeståndsansvaret för den som i ett senare led utnyttjar eller röjer hemligheten bedömas enligt huvudregeln i 8 § i utskottets förslag och inte med tillämpning av den särskilda bestämmelsen om skadeståndsskyldighet när en hemlighet röjts i strid med sekretesslagen.

Utskottets ställningstagande innebär att yrkandet i motion 1987/88:L10 blir tillgodosett och därmed också synpunkterna i frågan i motion 1987/88:L14.

Skadeståndets bestämmande

9 § i regeringens lagförslag innehåller en regel om hur skadeståndet skall beräknas då obehöriga angrepp på en företagshemlighet förekommit. Stadgandet innebär att vid skadeståndets bestämmande hänsyn kan tas både till den skada som drabbat näringsidkaren och till omständigheter som inte är av rent ekonomisk betydelse. Det utvidgade skadeståndsansvaret motiveras enligt propositionen av att det i många fall kan vara svårt för en näringsidkare att visa storleken av den skada som har tillfogats honom genom ett angrepp på en företagshemlighet. Regeln torde få betydelse främst då den skadeståndsskyldige är en konkurrerande näringsidkare, som obehörigen utnyttjar företagshemligheten. Den är emellertid tillämplig även då den skadeståndsskyldige är en anställd hos den näringsidkare som har åsamkats skadan.

Någon regel om jämkning av skadeståndsansvaret finns inte i lagförslaget. Av propositionen (s. 43 och 60) framgår dock att skadeståndet skall kunna jämkas med stöd av den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen. Vidare framgår att den särskilda bestämmelsen i 4 kap. I § skadeståndslagen om jämkning av arbetstagares skadeståndsansvar inte är tillämplig då skadestånd skall bestämmas enligt lagen om skydd för företagshemligheter. 1 de fall skadeståndet skall bestämmas enligt medbestämmandelagen blir jämkningsbestämmelsen i den lagen tillämplig. Beträffande jämkningsmöjlighetema enligt 6 kap. 2 § skadeståndslagen och 60 § medbestämmandelagen har lagrådet i sitt yttrande över regeringens lagrådsremiss anfört att det ligger närmast till hands att de tillämpas restriktivt.

Utskottet konstaterar att den föreslagna regleringen innebär särskilt i
fråga om arbetstagare ett långtgående skadeståndsansvar. Även om det
finns starka principiella skäl för att skadeståndsreglerna bör ha den ut
formning som föreslås framstår det enligt utskottets mening som befogat
att skadeståndet — i synnerhet när det gäller arbetstagare — bör kunna
jämkas i något större utsträckning än vad som uttalandena i propositionen
ger vid handen. I 9 § bör därför efter mönster av 60 § medbestämmandela
gen införas en regel om att skadeståndet kan sättas ned eller helt falla bort
när det bedöms som skäligt. 48

Jämkningsmöjligheten enligt den nya regeln bör som nämnts kunna 1988/89:LU30 utnyttjas främst i fall då en arbetstagare blir skyldig att ersätta sin arbetsgivare för ett obehörigt angrepp på dennes företagshemlighet. I sådana fall är nämligen uppsägning eller avskedande oftast den viktigaste påföljden. Vid skälighetsbedömningen bör samtliga omständigheter i det enskilda fallet vägas in. Exempelvis bör enligt utskottets uppfattning sådana förhållanden kunna beaktas som att arbetstagaren inte insett företagshemlighetens värde i näringsverksamheten eller att den oaktsamhet som ligger honom till last inte framstår som särskilt allvarlig. Hänsyn bör också kunna tas till det skadestånd som skulle kunna utgå om skadeståndet i stället skulle bestämmas med tillämpning av medbestämmandelagen. Skulle vid en prövning enligt medbestämmandelagen skadeståndet utgå med lägre belopp än vad som följer av lagen om skydd för företagshemligheter bör skadeståndet sättas ned. En annan faktor som utskottet anser bör påverka bedömningen är den skadelidandes behov av ersättningen. Bland omständigheter som kan tala emot en jämkning vill utskottet särskilt nämna det förhållandet att arbetstagaren har en ledande eller eljest förtroendefull ställning i näringsidkarens rörelse. Jämkning bör i allmänhet inte heller komma i fråga om arbetstagaren genom sitt handlande berett sig betydande vinning, t.ex. genom att börja framställa produkter med ledning av företagshemligheten.

I rena undantagsfall bör enligt utskottets mening den nya jämkningsregeln kunna tillämpas för jämkning av skadestånd som skall utges av andra än arbetstagare. I sådana fall bör jämkningsmöjligheten dock tillämpas restriktivt.

Vitesförbud och säkerhetsåtgärder

I 11 § i regeringens lagförslag finns regler som medger att domstol vid vite kan förbjuda den som angripit en företagshemlighet att utnyttja eller röja hemligheten. Vitesförbud kan riktas inte endast mot den som gjort sig skyldig till företagsspioneri utan också mot alla andra som på ett enligt lagen otillåtet sätt befattat sig med en företagshemlighet.

Om någon som har angripit en företagshemlighet i sin besittning har bl.a. handlingar som innefattar en företagshemlighet kan enligt 14 § domstol förordna att han skall överlämna dessa till den som utsatts för det rättsstridiga angreppet. Vidare kan domstolen under närmare angivna fömtsättningar förordna att handlingama skall förstöras eller ändras eller utsättas för annan åtgärd som kan förebygga missbmk.

I anslutning till behandlingen av de redovisade bestämmelserna fram
hölls i den till lagrådet remitterade promemorian att det i konsekvens med
reglerna i den nya 2 § inte borde vara möjligt för domstol att meddela
vitesförbud eller förordna om åtgärder enligt 14 § för att hindra att någon
utnyttjar eller röjer en företagshemlighet i sådana fall då förfarandet inte
utgör ett obehörigt angrepp på företagshemligheten. 1 11 § borde därför
stadgas att vitesförbud får meddelas endast om ett utnyttjande eller röjan
de är obehörigt. Vidare borde i 14 § det tillägget göras att förordnande inte
får meddelas om ett utnyttjande eller röjande av företagshemligheten inte
är obehörigt. 49

4 Riksdagen 1988/89. 8 sami Nr 30

När det gällde tillämpningsområdet för II och 14 §§ fanns det enligt 1988/89:LU30 promemorian anledning att erinra om att det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet i vissa fall kan leda till att beslut om vitesförbud och andra åtgärder inte får meddelas. I promemorian påpekades att I kap. 2 § TF innebär förbud för myndighet eller annat allmänt organ att genom olika åtgärder ingripa för att hejda yttranden innan de blivit offentliga exempelvis genom att hindra tryckning, utgivning eller spridning av en skrift på gmnd av dess innehåll. Motsvarande förbud finns i radioansvarighetslagen m.fl. författningar. Enligt promemorian torde beslut som domstol fattar med stöd av 11 och 14 §§ lagen om skydd för företagshemligheter i vissa situationer vara att uppfatta som hindrande åtgärd i dessa författningars mening. Den som har tillgång till en företagshemlighet och som vill använda informationen i en bok eller i ett radioprogram torde därför inte, enligt vad som angavs i promemorian, av domstol kunna förbjudas att röja hemligheten. Lika litet skulle i fall då hemligheten tagits in i en bok eller tidning domstolen med stöd av 14 § kunna förordna om överlämnande eller förstörande av bok- eller tidningsupplagan.

I sitt yttrande över promemorian i denna del har lagrådet anfört att det föreslagna tillägget till 11 och 14 §§ om att paragraferna får tillämpas endast om ett utnyttjande eller röjande är obehörigt bör utgå. Som skäl har lagrådet angivit att tillägget är onödigt, eftersom det redan i 2 § görs klart att lagen endast gäller obehöriga angrepp. Med anledning av vad som anfördes i promemorian om det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet har lagrådet vidare framhållit att det anförda exemplet inte är helt lyckat, eftersom det ger intryck av att ingen kan förbjudas att t. ex. i bokform röja en företagshemlighet. Lagrådet har därvid anmärkt att förbudet i 1 kap. 2 § andra stycket TF mot att hindra tryckning eller spridning av en skrift inte gäller mot enskilda. Lagrådet har med hänvisning till rättsfallet NJA 1971 s. 571 konstaterat att det således är möjligt i vissa fall att på privaträttslig grund utverka ett förbud mot spridning av en tryckt skrift.

Lagutskottet ansluter sig till lagrådets bedömning att det i den nya 2 § uppställda kravet på obehörighet måste gälla också för ingripanden med stöd av 11 och 14 §§. Enligt utskottets mening kan det emellertid inte av lagtexten anses klart framgå att bestämmelsen i 2 § innebär vissa begränsningar av möjlighetema att enligt 11 och 14 §§ förordna om vitesförbud m. m. Med hänsyn till risken för missförstånd anser utskottet att det är en fördel om lagtexten utformas så att det av resp. paragraf direkt går att utläsa att förordnande som där sägs får meddelas endast om ett utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet skulle vara obehörigt enligt 2 §. Utskottet förordar således att de i promemorian framlagda ändringsförslagen genomförs.

Som framhållits i promemorian kan det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet leda till att beslut om vitesförbud och andra åtgärder enligt 11 och 14 §§ inte får meddelas. Med anledning av det av lagrådet gjorda uttalandet vill utskottet framhålla att det åberopade rättsfallet ger uttryck för den principen att enskild person inte är skyldig att medverka till bl. a. spridning av tryckt skrift genom att exempelvis upplåta sin mark för spridning-

en. Respekteras inte hans önskan att inte behöva medverka kan han 1988/89:LU30 givetvis utverka ett vitesförbud från domstol.

Propositionen i övrigt

Utöver vad som ovan anförts föranleder inte förslagen i propositionen och motionema några särskilda uttalanden från utskottets sida.

I propositionen föreslås att lagstiftningen om skydd för företagshemligheter skall träda i kraft den I januari 1989. Riksdagen har emellertid inte kunnat behandla propositionen före den föreslagna ikraftträdandetidpunkten. Utskottet förordar att lagstiftningen träder i kraft den 1 juli 1989.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen och begäran om nytt för
slag

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Lll, 1987/88:L12, 1987/88:L14och 1988/89:LI,

2. beträffande utredning om meddelarfrihet att riksdagen avslår motion 1987/88:L13,

3. beträffande åtgärder mot idéstöld m. m. att riksdagen avslår motion 1988/89: L804,

4. beträffande skydd för företagshemligheter

att riksdagen med anledning av proposition 1987/88:155 och motion 1987/88:L10 antar det i bilaga I framlagda lagförslaget med som utskottets förslag betecknad lydelse,

5. beträffande propositionen i övrigt

att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till lag om ändring i datalagen (1973:289) och lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) med den ändringen att ikraftträdandetidpunkten för lagförslagen bestäms till den I juli 1989.

Stockholm den 11 april 1989 På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson (s). Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Ewy Möller (m), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c), Elisabeth Persson (vpk), Elisabet Franzén (mp), Lena Boström (s) och Rune Evensson (s).

Reservationer 1988/89:LU30

1. Avslag på propositionen och begäran om nytt lagförslag (mom. 1)

Ulla Orring (fp) och Bengt Harding Olson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 14 med "Utskottet vill" och slutar på s. 51 med "juli 1989" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill till en början understryka att den nuvarande lagstiftningen inte visat sig vara ändamålsenlig. Det gäller även, som framhålls i motion 1988/89:L804, det problemområde som rör idéstöld och patentintrång. Det är därför angeläget att vi får bättre lagstiftning på nu berört område. Mot det i propositionen framlagda lagförslaget kan emellertid resas så starka invändningar att förslaget inte — ej ens med de i och för sig motiverade ändringar som förordats i den av lagrådet granskade promemorian - är ägnat att ligga till grund för ett riksdagsbeslut om ny lagstiftning på området.

Den allvarligaste invändningen mot lagförslaget är, som framhålls i motion 1987/88:L14, att förslaget innefattar en olöst intressekonflikt mellan å ena sidan företagens behov av sekretess och å andra sidan den fria opinionsbildningen och den allsidiga upplysning som tryckfrihetsförordningen är avsedd att säkerställa. Propositionen innehåller över huvud taget inte några resonemang om förslagets förenlighet med den gmndlagsfästa yttrande- och informationsfriheten och med TF:s bestämmelser om anskaffarfrihet och meddelarskydd. I samband med den belysning av dessa frågor som skett genom den kompletterande utredning som företagits inom lagutskottet samt av lagrådet och konstitutionsutskottet har den föreslagna lagens räckvidd i och för sig blivit något bättre preciserad. Utskottet anser emellertid trots detta att det fortfarande föreligger sådana oklarheter vad gäller lagens tillämpningsområde m.m. att riksdagen inte bör fatta beslut i frågan på det nu föreliggande utredningsmaterialet. I sammanhanget bör särskilt beaktas att de som är anställda i enskild tjänst för närvarande inte åtnjuter något meddelarskydd enligt TF beträffande hemliga uppgifter i arbetsgivarens verksamhet. Som redovisats ovan (s. 10 och 11) har regeringen tillkallat en kommitté (Ju 1988:03) med uppdrag att skyndsamt utreda frågan om meddelarfrihet i förhållandet mellan enskilda. Med hänsyn till det samband som föreligger mellan den fråga som sålunda utreds av kommittén och den föreslagna lagstiftningen om skydd för företagshemligheter skulle ett beslut nu komma att föregripa resultatet av kommitténs arbete.

het. Hänsyn bör också tas till det särskilda behov av skydd som uppfinnare 1988/89:LU30 har mot idéstöld och patentintrång. Utskottets ställningstagande innebär att motion 1987/88:L14 tillgodoses helt samt att motioneraa 1987/88:L10, I987/88:Ln, 1987/88:LI2, I988/89:L1 och 1988/89:L804 tillgodoses i huvudsak. Önskemålet i motion 1987/88:L13 får anses tillgodosett sedan regeringen numera tillkallat den ovan nämnda meddelarskyddskommittén.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen och begäran om nytt förslag

att riksdagen dels med bifall till motioneraa 1987/88:LI I yrkande I, 1987/88:L12 yrkande 1, 1987/88:L14 yrkande 1 och 1988/89:L1 yrkande 1 avslår propositionen, dels med bifall till motion 1987/88:L14 yrkande 2, med anledning av motioneraa 1987/88:L10, 1987/88:L11 yrkande 2, 1987/88:L12 yrkande 2, 1988/89:L1 yrkande 2 och 1988/89:L804 samt med avslag på motion 1987/88:L13 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om framläggande av nytt förslag till lag om skydd för företagshemligheter.

2. Avslag på propositionen och begäran om nytt lagförslag (mom. 1)

Elisabeth Persson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 14 med "Utskottet vill" och slutar på s. 51 med "juli 1989" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill till en böijan framhålla att såväl privat som offentlig affärsverksamhet behöver visst sekretesskydd och att det inom normal sådan verksamhet givetvis förekommer handlingar och uppgifter som bör hållas förtroliga inom företaget och mellan affärspartner. I likhet med motionäreraa i motion 1987/88:L11 anser utskottet att det är rimligt att den privata företagsverksamheten får ett sekretesskydd som motsvarar vad som enligt sekretesslagen gäller för offentlig upphandling. Det i propositionen framlagda lagförslaget om skydd för företagshemligheter gynnar emellertid alltför mycket företagens intressen på bekostnad av berättigade intressen av att få insyn i företagen och kunna avslöja tvivelaktiga eller olagliga förfaranden. Exempelvis har definitionen av vad som är företagshemlighet gjorts så vid att den omfattar praktiskt taget all information om ett företags inre förhållanden som någon lämnar ut. Vidare har regeringens lagförslag inte alls ställts i relation till den informations- och tryckfrihet som i offentlig verksamhet gäller för sekretessbelagda uppgifter. De gmndläggande brister som sålunda vidlåder förslaget gör att det inte - ej ens med de i och för sig motiverade ändringar som förordats i den av lagrådet granskade promemorian — är ägnat att ligga till gmnd för ett riksdagsbeslut om ny lagstiftning på området.

Propositionen innehåller över huvud taget inte några resonemang om
förslagels förenlighet med den gmndlagsfästa yttrande- och informations- 53

friheten och med TF:s bestämmelser om anskaffarfrihet och meddelar- 1988/89:LU30 skydd. I samband med den belysning av dessa frågor som skett genom den kompletterande utredning som företagits inom lagutskottet samt av lagrådet och konstitutionsutskottet har den föreslagna lagens räckvidd i och för sig blivit något bättre preciserad. Utskottet anser emellertid trots detta att det fortfarande föreligger sådana oklarheter vad gäller lagens tillämpningsområde m. m. att riksdagen inte bör fatta beslut i frågan på det nu föreliggande utredningsmaterialet. I sammanhanget bör särskilt beaktas att de som är anställda i enskild tjänst för närvarande inte åtnjuter något meddelarskydd enligt TF beträffande hemliga uppgifter i arbetsgivarens verksamhet. Som redovisats ovan (s. 10 och 11) har regeringen tillkallat en kommitté (Ju 1988:03) med uppdrag att skyndsamt utreda frågan om meddelarfrihet i förhållandet mellan enskilda. Med hänsyn till det samband som föreligger mellan den fråga som sålunda utreds av kommittén och den föreslagna lagstiftningen om skydd, för företagshemligheter skulle ett beslut nu komma att föregripa resultatet av kommitténs arbete. Det bör i stället uppdras åt regeringen att, när utredningsresultatet föreligger, återkomma till riksdagen med ett nytt förslag till lag om skydd för företagshemligheter där de ovan nämnda synpunkteraa är tillgodosedda.

Med hänvisning till det anförda förordar utskottet att riksdagen avslår propositionen och hos regeringen begär nytt förslag till lag om skydd för företagshemligheter sedan resultatet av meddelarskyddskommitténs utredningsarbete föreligger. Det nya förslaget bör vara så utformat att det tillgodoser både företagens behov av sekretess och de krav som måste ställas på offentlig insyn i företag och till ifrågasättande och demokratisk diskussion. Exempelvis måste det i lagstiftningen göras helt klart att de privatanställda inte kan drabbas av någon påföljd för att de avslöjar oegentligheter inom företagen. När det gäller företagens skyddsbehov bör ett riktmärke vara att, i enlighet med vad ovan anförts, den privata företagsverksamheten får ett sekretesskydd som motsvarar vad som enligt sekretesslagen gäller för offentlig upphandling. Utskottets ställningstagande innebär att motion 1987/88:L11 tillgodoses helt, att motionema 1987/88:LI0, 1987/88:L12, 1987/88:L14 och 1988/89:LI tillgodoses i huvudsak och att motion 1988/89: L804 avstyrks. Önskemålet i motion 1987/88:LI3 får anses tillgodosett sedan regeringen numera tillkallat den ovan nämnda meddelarskyddskommittén.

dels att utskottets hemställan under moment I bort ha följande lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen och begäran om nytt förslag

att riksdagen deb med bifall till motionema 1987/88:L11 yrkande 1,
1987/88:L12 yrkande 1. 1987/88:L14 yrkande 1 och 1988/89:L1
yrkande 1 avslår propositionen, dels med bifall till motion
1987/88:L11 yrkande 2, med anledning av motionema
1987/88:L10, 1987/88:L12 yrkande 2, 1987/88:L14 yrkande 2 och
1988/89:L1 yrkande 2 samt med avslag på motionema 1987/88:L13
och 1988/89:L804 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om framläggande av nytt förslag till lag om skydd

för företagshemligheter.

3. Avslag på propositionen och begäran om nytt lagförslag 1988/89:LU30 (mom. 1)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 14 med "Utskottet vill" och slutar på s. 51 med "juli 1989" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del, i linje med vad som anförs i motion 1988/89:LI, framhålla att en lagstiftning med den inriktning som föreslagits i propositionen kan innebära risker för informations- och yttrandefriheten och leda till att hemlighetsmakeriet inom näringslivet ökar. En lagstiftning som stärker skyddet för företagshemligheter får därför genomföras endast om det finns ett verkligt behov härav. Den nu föreliggande propositionen ger emellertid inte belägg för att ett sådant behov skulle föreligga. Bl.a. saknas konkreta exempel på att det nuvarande skyddet för företagshemligheter visat sig otillräckligt. Det kan i vart fall inte med fog göras gällande att en reformering av skyddet är särskilt brådskande.

En brist i propositionen är att den över huvud taget inte innehåller några
resonemang om förslagets förenlighet med den gmndlagsfästa yttrande-
och informationsfriheten och med TF:s bestämmelser om anskaffarfrihet
och meddelarskydd. 1 samband med den belysning av dessa frågor som
skett genom den kompletterande utredning som företagits inom lagutskot
tet samt av lagrådet och konstitutionsutskottet har den föreslagna lagens
räckvidd i och för sig blivit något bättre preciserad. Utskottet anser emel
lertid trots detta att det fortfarande föreligger sådana oklarheter vad gäller
lagens tillämpningsområde m. m. att riksdagen över huvud taget inte bör
fatta något beslut i frågan på det nu föreliggande underlaget. I samman
hanget bör särskilt beaktas att de som är anställda i enskild tjänst för
närvarande inte åtnjuter något meddelarskydd enligt TF beträffande hem
liga uppgifter i arbetsgivarens verksamhet. Som redovisats ovan (s. 10 och
11) har regeringen tillkallat en kommitté (Ju 1988:03) med uppdrag att
skyndsamt utreda frågan om meddelarfrihet i förhållandet mellan enskil
da. Med hänsyn till det samband som föreligger mellan den fråga som
sålunda utreds av kommittén och den föreslagna lagstiftningen om skydd
för företagshemligheter skulle ett beslut nu komma att föregripa resultatet
av kommitténs arbete. I stället bör regeringen, när utredningsresultatet
föreligger, göra en ny bedömning av frågan om det behövs andra regler för
företagshemligheter än de som finns i dag. Skulle det då visa sig att det
finns ett reellt behov av ett annorlunda utformat skydd bör regeringen
återkomma med förslag till lagstiftning. I så fall bör emellertid ett lagför
slag i ämnet i vissa avseenden avvika från det som nu förelagts riksdagen.
Sålunda bör det inte komma i fråga att såsom företagsspioneri kriminalise
ra redan själva kunskapsinhämtandet utan det bör krävas att kunskapen
därefter också använts på ett klandervärt sätt. En straffbestämmelse om
företagsspioneri kan annars alltför lätt tas till förevändning för att misskre
ditera t. ex. en anställd eller en arbetskamrat som av helt andra anledning
ar är oönskad på arbetsplatsen. Vidare bör beaktas vad som anförts i
motionema 1987/88:L10 och 1987/88:L14 om att samma regler skall gälla
när en företagshemlighet oriktigt lämnats ut från en myndighet som när 55

den åtkommits på annat sätt. Ett eventuellt lagförslag bör också anpassas 1988/89:LU30 till vad som i motion 1988/89:L804 anförs om det bristande rättsskyddet för uppfinnare.

Mot bakgmnd av det anförda bör riksdagen avslå propositionen samt ge regeringen i uppdrag att, sedan resultatet av meddelarskyddskommitténs arbete föreligger, ånyo överväga i vad mån det finns behov av andra regler om företagshemligheter och hur dessa regler i så fall skall vara utformade. Regeringen bör därvid beakta vad utskottet ovan anfört. Utskottets ställningstagande innebär att motion 1988/89:Ll tillgodoses helt samt att motionema 1987/88:L10, 1987/88:L11, 1987/88:L12, 1987/88:L14 och 1988/89:L804 tillgodoses i huvudsak. Önskemålet i motion 1987/88:L13 får anses tillgodosett sedan regeringen numera tillkallat den ovan nämnda meddelarskyddskommittén.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen och begäran om nytt förslag

att riksdagen dels med bifall till motioneraa 1987/88:Ll I yrkande 1, 1987/88:L12 yrkande 1, 1987/88:L14 yrkande 1 och 1988/89:Ll yrkande I avslår propositionen, dels med bifall till motion 1988/89:L1 yrkande 2, med anledning av motioneraa I987/88:L10, 1987/88:L11 yrkande 2, 1987/88:L12 yrkande 2, 1987/88:L14 yrkande 2 och I988/89:L804 samt med avslag på motion 1987/88:LI3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en ny utredning.

Regeringens förslag till lag om skydd för 1988/89:LU30

företagshemligheter med av utskottet föreslagna ''

ändringar

Förslag till

Lag om skydd för företagshemligheter Härigenom föreskrivs följande.

Regeringens förslag Utskotlets förslag

Inledande bestämmelser

1 §

Med företagshemlighet avses i Med företagshemlighet avses i
denna lag sådan information om af- denna lag sådan information om af
färs- eller driftsförhållanden i en nä- färs- eller driftförhållanden i en nä
ringsidkares rörelse som näringsid- ringsidkares rörelse som näringsid
karen håller hemlig och vars röjan- karen håller hemlig och vars röjan
de är ägnat att medföra skada för de är ägnat att medföra skada för
honom. honom / konkurrenshänseende.

Med information förstås både sådana uppgifter som har dokumenterats i någon form, inbegripet ritningar, modeller och andra liknande tekniska förebilder, och enskilda personers kännedom om ett visst förhållande, även om det inte har dokumenterats på något särskilt sätt.

2 §

Lagen gäller endast obehöriga angrepp på företagshemligheter.

Som ett obehörigt angrepp anses inte att någon anskaffar, utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare för att offentliggöra eller inför en myndighet eller annat behörigt organ avslöja något som skäligen kan misstänkas utgöra brott, på vilket fängelse kan följa, eller som kan anses utgöra annat allvarligt missförhållande i näringsidkarens rörelse.

Som ett obehörigt angrepp anses inte heller att någon utnyttjar eller röjer en förelagshemlighet som han eller någon före honom har fått del av i god tro.

Straff

2 § 3 §

Den som med uppsåt olovligen bereder sig tillgång till en företagshem
lighet skall dömas för företagsspioneri till böter eller fängelse i högst två år
eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst sex år. Vid bedömande
huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen har varit av 57

Utskottets förslag

Regeringens förslag

särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

Till ansvar enligt första stycket skall dock inte dömas, om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken.

För försök eller förberedelse till företagsspioneri skall dömas till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

3 § 4 §

Den som anskaffar en företagshemlighet med vetskap om att den som tillhandahåller hemligheten eller någon före honom har berett sig tillgång till denna genom företagsspioneri skall dömas för olovlig befattning med företagshemlighet till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst fyra år.

Till ansvar enligt första stycket skall dock inte dömas, om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken.

1988/89:LU30 Bilaga 1

Skadestånd

4 §

Den som gör sig skyldig till brott enligt 2 eller 3 § skall ersätta den skada som uppkommer genom brottet eller genom att företagshemligheten obehörigen utnyttjas eller röjs.

5 §

Den som gör sig skyldig till brott enligt 3 eller 4 § skall ersätta den skada som uppkommer genom brottet eller genom att företagshemligheten obehörigen utnyttjas eller röjs.

5 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare som han i förtroende har fått del av i samband med en affärsförbindelse med denne skall ersätta den skada som uppkommer genom hans förfarande.

6 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare som han i förtroende har fått del av i samband med en affärsförbindelse med denne skall ersätta den skada som uppkommer genom hans förfarande.

6 §

En arbetstagare som uppsåtligen eller av oaktsamhet obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos arbetsgivaren som han har fått del av i sin anställning under sådana förhållanden att han insåg eller borde ha insett att han inte fick avslöja den skall ersätta den skada som uppkommer genom hans förfarande.

Har förfarandet ägt rum sedan anställningen upphört, tillämpas första stycket endast om JÖrfaran-det var otillbörligt.

7 §

En arbetstagare som uppsåtligen eller av oaktsamhet utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos arbetsgivaren som han har fått del av i sin anställning under sådana förhållanden att han insåg eller borde ha insett att han inte fick avslöja den skall ersätta den skada som uppkommer genom hans förfarande.

Har förfarandet ägt rum sedan anställningen upphört, tillämpas första stycket endast om del finns synnerliga skäl.

Regeringens förslag

7 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som, enligt vad han inser eller bör inse, har angripits enligt denna lag skall ersätta den skada som uppkommer genom hans förfarande.

Om någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som han eller någon före honom har fått del av i god tro, skad förfarandet inte anses obehörigt.

8 §

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte ådömas någon på grund av överträdelse av 5, 6 eller

7§.

Utskottets förslag 8 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som, enligt vad han inser eller bör inse, har angripits enligt denna lag skall ersätta den skada som uppkommer genom hans förfarande. Detsamma gäller om någon i annat fall uppsåtligen eller av oaktsamhet utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som, enligt vad han inser eller bör inse, har röjts i strid med sekretesslagen (1980:100).

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte ådömas någon på grund av överträdelse av första stycket.

1988/89:LU30 Bilaga 1

9 §

Vid bestämmande av skadestånd enligt '— 7 §§ för ett angrepp på en näringsidkares företagshemlighet skall hänsyn tas även till dennes intresse av att hemligheten inte obehörigen utnyttjas eller röjs och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Vid bestämmande av skadestånd enligt 5-5 §§ för ett angrepp på en näringsidkares företagshemlighet skall hänsyn tas även till dennes intresse av att hemligheten inte obehörigen utnyttjas eller röjs och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det är skäligt kan skadeståndet sättas ned eller helt falla bort.

10 § Talan om skadestånd enligt denna lag får avse skada endast under de fem senaste åren innan talan väcktes. För skada under tid dessförinnan är rätten till skadestånd förlorad.

Vitesförbud

Den som har angripit en företagshemlighet enligt denna lag kan av domstol vid vite förbjudas att utnyttja eller röja företagshemligheten.

11 §

Den som har angripit en företagshemlighet enligt denna lag kan av domstol vid vite förbjudas att utnyttja eller röja företagshemligheten. Vitesförbud får dock meddelas endast om ett utnyttjande eller röjande skulle vara obehörigt enligt 2§-

Regeringens förslag Utskottets förslag 1988/89:LU30

Bilaga 1
Talan enligt första stycket förs av Talan enligt första stycket förs av
den som har utsatts för det rättsstri- den som har utsatts för det rättsstri
diga angreppet. Sådan talan får fö- diga angreppet. Sådan talan får fö
ras även i samband med åtal för ras även i samband med åtal för
brott som avses i 2 eller 3 §. brott som avses i 3 eller 4 §.

Talan om utdömande av vite förs vid den domstol som i första instans har prövat frågan om vitesförbud. Talan förs av den som har ansökt om förbudet. I samband med sådan talan får talan föras om nytt vitesförbud.

Den som har överträtt ett vitesförbud får inte dömas till straff för en gäming som omfattas av förbudet.

12 §

Ett vitesförbud kan hävas på talan av den som har ålagts förbudet, om ändamålet med förbudet har förlorat sin betydelse.

13 §

Om den som har ansökt om vitesförbud enligt 11 § visar sannolika skäl för att en företagshemlighet har angripits enligt denna lag och det skäligen kan befaras att svaranden genom att fortsätta angreppet förringar värdet av företagshemligheten, får domstolen meddela vitesförbud för tiden intill dess att målet slutligt har avgjorts eller annat har förordnats. Därvid tillämpas 15 kap. 5-8 §§ rättegångsbalken.

I fråga om överklagande av beslut enligt första stycket samt i fråga om handläggningen i högre rätt gäller vad som föreskrivs i rättegångsbalken om talan mot beslut enligt 15 kap. rättegångsbalken.

Inlösen m. m.

14 §

Har någon angripit en företagshemlighet enligt denna lag, kan domstol förordna att en handling eller ett föremål som han har i sin besittning och som innefattar hemligheten skall överlämnas till den som har utsatts för det rättsstridiga angreppet. Om det finns skäl för det får domstolen förordna att överlämnandet skall ske mot lösen.

Kan en handling eller ett föremål Kan en handling eller ett föremål
som innefattar en företagshemlig- som innefattar en företagshemlig
het inte utan olägenhet överlämnas het inte utan olägenhet överlämnas
enligt första stycket, får domstol enligt första stycket, får domstol
förordna att handlingen eller före- förordna att handlingen eller före
målet skall förstöras eller ändras el- målet skall förstöras eller ändras el
ler utsättas för annan åtgärd som är ler utsättas för annan åtgärd som är
ägnad att förebygga missbmk. För- ägnad att förebygga missbmk.
ordnande enligt denna lag skall Förordnande enligt första eller
dock inte meddelas, om förverkan- andra stycket skall inte meddelas,
de eller annan åtgärd som är ägnad om ett utnyttjande eller röjande inte
att förebygga missbmk skall beslu- skulle vara obehörigt enligt 2 § eller
tas enligt 36 kap. brottsbalken. om förverkande eller annan åtgärd

som är ägnad att förebygga missbmk skall beslutas enligt 36 kap. brottsbalken.

Regeringens förslag

Talan enligt första eller andra stycket förs av den som har utsatts för det rättsstridiga angreppet. Sådan talan får föras även i samband med åtal för brott som avses i 2 eller 3 §.

Utskottets förslag

Talan enligt första eller andra stycket förs av den som har utsatts för det rättsstridiga angreppet. Sådan talan får föras även i samband med åtal för brott som avses i 3 eller 4 §.

1988/89:LU30 Bilaga 1

I. Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juh 1989.

2. Genom lagen upphävs lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Bestämmelserna om skadestånd i den lagen tillämpas dock alltjämt i fråga om handlingar som har företagits före ikraftträdandet.

Regeringens förslag till ändringar i datalagen och 1988/89:LU30
sekretesslagen

2 Förslag till

Lag om ändring i datalagen (1973:289)

Härigenom föreskrivs att 21 § datalagen (1973:289) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 §1
Den som olovligen bereder sig Den som olovligen bereder sig
tillgång till upptagning för automa- tillgång till upptagning för automa
tisk databehandling eller olovligen tisk databehandling eller olovligen
ändrar eller utplånar eller i register ändrar eller utplånar eller i register
för in sådan upptagning dömes för för in sådan upptagning dömes för
dataintrång till böter eller fängelse i dataintrång fill böter eller fängelse i
högst två år, om ej gärningen är högst tvä år, om ej gärningen är
belagd med straff i brottsbalken, belagd med straff i brottsbalken el-
Med upptagning avses härvid även ler i lagen (1988:000) om skydd för
uppgifter som är under befordran företagshemligheter. Med upptag-
via elektroniskt eller annat liknande ning avses härvid även uppgifter
hjälpmedel för att användas för au- som är under befordran via elektro-
tomatisk databehandling. niskt eller annat liknande hjälpme-

del för att användas för automatisk databehandling.

För försök eller förberedelse till dataintrång döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Skulle brottet, om det hade fullbordats, ha varit att anse som ringa, får dock inte dömas till ansvar enligt vad som nu har sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

' Senaste lydelse 1986:122. 2

3 Förslag till 1988/89:LU30

Bilaga 2 Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100) dels att nuvarande I kap. 11 § skall betecknas I kap. 12 §, dels att nya I kap. 12 § och 6 kap. 1 § skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 1 kap. 11 §, av följande

lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I kap.

11 §

/ brottsbalken finns bestäm- I fråga om tystnadsplikt belräf-
melser om ansvar för den som bry- fande företagshemligheter finns be
ter mot förbud enligt denna lag att stämmelser som är tillämpliga ut-
röja eller utnyttja uppgift och för över föreskrifterna om sekretess i
den som bryter mot förbehåll som denna lag.
har uppställts med stöd av lagen
vid utlämnande av uppgift.

12 §

/ brottsbalken finns bestämmelser om ansvar för den som bryter mot förbud enligt denna lag att röja eller utnyttja uppgift och för den som bryter mot förbehåll som har uppställts med stöd av lagen vid utlämnande av uppgift. Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall dock inte följa ifad någon, vars an-städning hos en myndighet har upphört, röjer eller utnyttjar uppgifter i strid mot 6 kap. I §.

6 kap. I §'

Sekretess gäller i myndighets affärsverksamhet för uppgift om myndighetens affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att någon som driver likartad rörelse gynnas på myndighetens bekostnad om uppgiften röjs. Under motsvarande förutsättning gäller sekretess hos myndighet för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos bolag, förening, samfällighet eller sfiftelse som driver affärsverksamhet och vari det allmänna genom myndigheten utövar ett bestämmande inflytande eller bedriver revision. Sekretessen hos en myndighet som bedriver sådan revision gäller dock inte, om uppgiften ingår i beslut av myndigheten.

Har uppgift, för vilken sekretess gäller enligt första stycket, lämnats till annan myndighet, gäller sekretessen också där. Sekretessen gäller dock inte, om uppgiften ingår i beslut av den mottagande myndigheten.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Senaste lydelse 1987:520. 63

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1988/89:LU30

För den vars anställning hos öliaga z

myndigheten har upphört gäller förbudet enligt första stycket att röja eller utnyttja uppgift endast i den utsträckning som följer av 3 § andra stycket lagen (1931:152) med vissa bestämmelser om illojal konkurrens.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

1988/89:LU30 Bilaga 3

RIKSDAGENS LAGUTSKOTT

Skyddet för företagshemligheter och den fria opinionsbildningen

Proraemoria angående proposition 1987/88:155 upprättad inom lagutskottet

5 Riksdagen 1988/89. 8 saml. Nr 30

LAGUTSKOTTET 1988-11-08 1988/89:LU30

Kansliet Bilaga 3

angående det i proposition 1987/88:155 framlagda förslaget till lag om skydd för företagshemligheter

Innehållsförteckning

Sammanfattning ................................................ .. 66

1. Nu gällande lagstiftning...................................... .. 67

2. Propositionens lagförslag i huvuddrag .................. .. 69

3. Tryckfrihetsförordningens regelsystem.................. .. 70

3.1 Översiktlig redogörelse .................................... .. 70

3.2 Tryckfrihetsförordningens räckvidd...................... 72

3.3 Förbud mot censur........................................... 73

3.4 Närmare om anskaffarfriheten ......................... .. 73

3.5 Närmare om meddelarfriheten .......................... .. 74

3.6 Meddelarfrihet och avtalad tystnadsplikt.............. .. 75

3.7 Anonymitetsskydd och efterforskningsförbud ...... .. 78

3.8 Offentliga funktionärer...................................... .. 79

4. Vissa synpunkter och förslag till ändringar i propositionen 81

4.1 Begreppet företagshemlighet ............................ 82

4.2 Företagsspioneri.............................................. 86 •

4.3 Olovlig befattning med företagshemlighet .......... .. 89

4.4 Skadeståndsansvar vid företagsspioneri m. m........ .. 89

4.5 Skadeståndsansvar vid avtalade tystnadsplikter.... .. 89

4.6 Skadeståndsansvar i övriga fall ........................ .. 92

4.7 Skadeståndets bestämmande............................. .. 95

4.8 Vitesförbud och säkerhetsåtgärder...................... 97

5. Förslag till lagtextändringar................................. 98

Sammanfattning

I promemorian, som på lagutskottets uppdrag utarbetats inom utskottets kansli, görs en genomgång av den i proposition 1987/88:155 föreslagna lagstiftningen om skydd för företagshemligheter och läggs fram förslag till vissa ändringar i regeringens lagförslag.

Genomgången har skett mot bakgrund av den kritik mot förslaget i propositionen som framkommit motionsvägen och i den allmänna debatten. Ändringarna som föreslås i promemorian tillgodoser - om de genomförs — i betydande utsträckning de kritiska synpunkter som framförts.

Sålunda föreslås i promemorian att det införs en generell bestämmelse
om att lagen om skydd för företagshemligheter endast avser obehöriga
angrepp på en hemlighet. Som exempel på när lagen inte skall gälla anges
uttryckligen att någon avslöjar brottsliga gärningar och andra allvarliga
missförhållanden inom ett företag. Avslöjandet kan ske inför myndigheter
och andra behöriga organ men förhållandena kan också på annat sätt 66

bringas till allmänhetens kännedom. Bl. a. skall det vara möjligt att avslöja 1988/89:LU30 missförhållandena inför massmedieraa och ideella organisationer eller vid Bilaga 3 möten och demonstrationer. Missförhållandena kan avse exempelvis faror i miljön för anställda eller kringboende eller risker som drabbar konsumentema på gmnd av felmärkta livsmedel eller andra skadliga produkter. Även om uppgifter av den aktuella arten i och för sig utgör företagshemligheter kommer alltså den som avslöjar dem inte att kunna drabbas av vare sig straff- eller skadeståndsansvar. Ett sådant undantag får betydelse särskilt för de anställda i ett företag eftersom de i dag inte torde ha möjlighet att utan risk för i vart fall skadeståndsskyldighet vända sig till exempelvis massmedierna och lämna upplysningar om missförhållanden på sin arbetsplats.

När det gäller den kritik som framförts mot att förslaget i propositionen skulle hindra yttrandefriheten i t. ex. press, radio och TV liksom meddelarfriheten konstateras i promemorian att den föreslagna lagen inte kan inkräkta på de rättigheter som tryckfrihetsförordningen ger eller som följer av radioansvarighetslagen och liknande författningar. På de punkter där konflikter kan uppkomma mellan bestämmelserna om skydd för företagshemligheter och de yttrandefrihetsrättsliga reglerna tar de senare alltid över och skyddet för företagshemligheteraa sätts då ur spel. Det innebär bl. a. att den som anskaffar en företagshemlighet i avsikt att han själv eller någon annan skall publicera den inte kan dömas enligt den föreslagna straffbestämmelsen om olovlig befattning med företagshemlighet. För att åstadkomma en bättre anpassning till det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet föreslås att straff för företagsspioneri bara skall kunna utdömas om någon berett sig tillgång till en företagshemlighet på ett olovligt sätt.

Också andra ändringar föreslås. Bl. a. förordas en särskild regel som gör det möjligt att jämka det skadestånd som någon kan bli skyldig att utge enligt lagen. Jämkningsregeln tar främst sikte på de anställda. En annan ändring innebär att en näringsidkare vars företagshemlighet hamnat hos exempelvis en konkurrent och utnyttjas av denne skall kunna få ersättning av konkurrenten oavsett om hemligheten angripits enligt lagen om skydd för företagshemligheter eller oriktigt utlämnats från en myndighet.

1. Nu gällande lagstiftning

Rättsregler om obehörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter har i Sverige funnits sedan år 1919. De då införda lagbestämmelseraa överfördes sedermera till den alltjämt gällande lagen (1931:152) med vis.sa bestämmelser mot illojal konkurrens (IKL).

Reglerna i IKL riktar sig i första hand mot anställda personers utnyttjan
de eller röjande av arbetsgivarens hemligheter. Ett typfall är att en anställd
obehörigen lämnar ut en yrkeshemlighet till en konkurrerande näringsid
kare. Om så sker kan den anställde dömas till böter eller fängelse i högst ett
år samt förpliktas ersätta uppkommen skada (3 § första stycket IKL).
Någon definition av begreppet yrkeshemlighet ges inte i IKL. Emellertid
framgår att en yrkeshemlighet kan utgöras av exempelvis fabrikationssätt, 67

anordning eller affärsförhållande. Över huvud taget torde som yrkeshem- 1988/89:LU30 lighet räknas all information om näringsidkarens verksamhet som denne Bilaga 3 vill hålla hemlig. För att den anställde skall kunna dömas fordras att han använt eller avslöjat hemligheten i avsikt att bereda sig eller annan fördel eller att göra skada.

I 3 § andra stycket IKL ges skydd mot missbmk av s. k. teknisk förebild. Inte heller det begreppet är närmare definierat i lagen, men det sägs att det skall röra sig om ritning, mönster, modell, schablon eller dylik teknisk förebild. Lagmmmet anger att den som obehörigen använder sig av eller ger annan del av en teknisk förebild som han för utförande av arbete eller eljest för affarsändamål fått sig anförtrodd kan dömas till straff och skadestånd. Skyddet för tekniska förebilder gäller således inte bara gentemot företagets anställda — såsom beträffande yrkeshemligheter i paragrafens första stycke — utan också gentemot utomstående avtalskontrahenter. Ett typexempel är att en näringsidkare som tillverkar produkter för ett annat företags räkning utnyttjar en ritning som han fått sig anförtrodd till att starta egen tillverkning och försäljning av samma slags produkt.

Skyddet i 3 § IKL för yrkeshemligheter och tekniska förebilder tar som nämnts sikte på vissa förfaranden i avtalsrelationer. Under särskilda förhållanden kan emellertid även en tredje man drabbas av straff- och skadeståndsansvar. I 5 § IKL stadgas nämligen att ansvar — under vissa ytterligare fömtsättningar — inträder också för den som obehörigen använder sig av eller avslöjar yrkeshemlighet eller förebild, som han fått kännedom om genom ett i 3 § IKL beskrivet otillåtet förfarande. En förutsättning för ansvar är att användandet eller avslöjandet sker för att bereda gämingsmannen eller annan fördel eller för att skada. Endast sådan tredje man är straffbar som har tagit emot yrkeshemligheten eller förebilden direkt från den som gjort sig skyldig till brott enligt 3 § IKL. Om denne tredje man i sin tur lämnar hemligheten eller förebilden vidare till en annan, kan den senare fritt utnyttja hemligheten eller förebilden eller lämna den vidare. En ytterligare inskränkning av paragrafens tillämpningsområde är att det krävs att gämingsmannen redan då han fick tillgång till yrkeshemligheten eller förebilden ägde kännedom om de förhållanden som orde utlämnandet otillåtet.

IKL har i olika sammanhang och av bl. a. de utredningar som lämnat förslag till ny lagstiftning i ämnet (SOU 1966:71, SOU 1983:52) kritiserats såsom otidsenlig och otillräcklig för sitt syfte. Bristema i IKL har ansetts hänföra sig till främst följande förhållanden: 1) Reglema tar primärt sikte på missbmk i anställnings- eller andra avtalssituationer men inte på det kanske mest allvarliga fallet att ett företag genom industrispionage eller på annat sätt skaffar sig kännedom om ett konkurrerande företags hemliga kunskap. 2) IKL ger inte möjlighet till snabba och effektiva ingripanden mot ett fortgående missbruk av en företagshemlighet. 3) Den som tillgodogör sig effekterna av ett redan skett intrång i annans företagshemlighet riskerar sällan att själv träffas av någon sanktion. 4) Det finns inte någon heltäckande samordning mellan reglema i IKL och reglema i sekretesslagen om tystnadsplikt för offentliganställda.

2. Propositionens lagförslag i huvuddrag 1988/89:LU30

Bilaga 3

1 propositionen föreslås att IKL upphävs och från årsskiftet 1988-1989

ersätts med ny lag om skydd för företagshemligheter. Den föreslagna lagen innehåller, till skillnad från vad som är fallet i IKL beträffande yrkeshemlighet och teknisk förebild, inledningsvis en definition av begreppet företagshemlighet. Med företagshemlighet avses i förslaget (1 §) sådan information om affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra skada för honom.

I regeringens lagförslag kriminaliseras två särskilda former av befattningstagande med företagshemligheter. Sålunda föreslås (2 §) att den som med uppsåt olovligen bereder sig tillgång till en företagshemlighet skall dömas för företagsspioneri till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst sex år. Vidare föreslås (3 §) att den som anskaffar en företagshemlighet med vetskap om att den som tillhandahåller hemligheten eller någon före honom har berett sig tillgång till denna genom företagsspioneri skall dömas för olovlig befattning med företags-hemlighet till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst fyra år. Den som gör sig skyldig till brott enligt vad nu sagts skall dessutom ersätta den skada som uppkommit (4 §).

Andra angrepp på företagshemligheter än sådana som utgör brott enligt

2 och 3 §§ medför, enligt vad som närmare anges i förslaget, endast
skadeståndsskyldighet. Sistnämnda sanktion inträder både för den som
missbmkar en företagshemlighet som har anförtrotts honom i en affärsför
bindelse (5 §) och för en anställd som obehörigen utnyttjar eller röjer en
företagshemlighet som den anställde fått del av i sin anställning (6 §).
Skadeståndsskyldighet drabbar också den som obehörigen utnyttjar eller
röjer en företagshemlighet som på gmnd av ett otillåtet angrepp redan har
fått spridning (7 §).

I 9 § finns en särskild regel om beräkning av skadestånd vid angrepp på företagshemligheter. Regeln innebär att inte bara den förlust som uppkommit genom angreppet skall ersättas utan att skadeståndet skall bestämmas med hänsyn även till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Den föreslagna regeln är således för den drabbade förmånligare än de regler som i allmänhet gäller vid beräkning av skadestånd.

Vidare innehåller förslaget bl. a. regler som gör det möjligt att vid vite förbjuda den som redan har angripit en företagshemlighet att utnyttja eller röja hemligheten (11 §). Domstol skall också kunna förordna att en handling, som innefattar en företagshemlighet, skall överlämnas till rätt innehavare. Domstolen kan därvid förordna att överlämnandet skall ske mot lösen (14 §).

I propositionen föreslås hämtöver att det i sekretesslagen (1980:100) införs en erinran om att bestämmelseraa i den föreslagna lagen om skydd för företagshemligheter kan äga tillämpning också inom den offentliga sektom.

3. Tryckfrihetsförordningens regelsystem 1988/89:LU30

Bilaga 3 3.1 översiktlig redogörelse

Varje svensk medborgare är enligt I kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF) tillförsäkrad rätten att i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offenllig-göra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst. Tryckfrihetens syfte anges i samma lagmm vara att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Bestämmelserna i TF skyddar inte bara det fria informationsflödet och den fria politiska opinionsbildningen utan också rätten att i tryckt skrift yttra sig på sådana områden av samhällslivet som rör t. ex. religion, vetenskap, ekonomi och underhållning.

TF har givits karaktär av grundlag, vilket innebär att den kan ändras endast genom likalydande beslut vid två riksmöten med nyval emellan. TF:s egenskap av gmndlag medför också att dess bestämmelser är överordnade bestämmelser i vanlig lagstiftning och således har företräde vid eventuella lagkonflikter. TF är dessutom exklusivt tillämplig inom det område den reglerar, vilket innebär att missbmk av tryckfriheten kan bestraffas endast i de fall TF medger det. Inskränkningar i tryckfriheten kan inte göras genom bestämmelser i vanlig lag om inte TF tillåter det. Om bestämmelser i vanlig lag skulle synas begränsa någon i TF garanterad fri-eller rättighet tar TF över och bestämmelsemä blir utan verkan. I det sammanhanget spelar det inte någon roll om begränsningen åstadkoms genom straffsanktionerade regler eller genom enbart skadeståndsregler. Ett lagstadgande om skadeståndsansvar som innebär att en enskild person åläggs tystnadsplikt och som inte har stöd i TF får således inte tillämpas när åsidosättandet av tystnadsplikten bestått i att vederbörande yttrat sig i tryckt skrift.

TF reglerar i princip inte förhållandet mellan enskilda utan bara deras rättigheter och skyldigheter gentemot det allmänna. Reglerna anses därför inte hindra enskilda att avtala om inskränkningar i rätten att yttra sig i tryckta skrifter, att bedriva efterforskning av uppgiftslämnare etc. (jfr dock avsnitt 3.5 nedan). Begränsningar av tryckfriheten som det allmänna vill genomföra måste däremot ske genom bestämmelser i TF.

En tryckt framställning kan vara brottslig i annat avseende än som ett överskridande av tryckfrihetens gränser. Exempelvis utgör tryckning av falska sedlar eller bedrägeri genom annons inte missbmk av tryckfriheten, beträffande vilket förfarande TF som nämnts är exklusivt tillämplig, utan dessa och liknande brott skall beivras och bestraffas i vanlig ordning (se avsnitt 3.2 nedan).

Den som överskrider de gränser för yttrandefriheten som uppställs i TF gör sig skyldig till tryckjrihetsbrott. Dessa indelas i två huvudtyper, nämligen otillåtet yttrande i tryckt skrift och otillåtet offentliggörande genom sådan skrift. En förteckning över vad som utgör otillåtet yttrande finns i TF och upptar ett antal i brottsbalken angivna brott, såsom uppvigling och hets mot folkgmpp. De tryckfrihetsbrott som avser otillåtet offentliggörande är av tre slag: offentliggörande av uppgifter som utgör hot mot rikets

säkerhet, offentliggörande av allmänna handlingar som skall hållas hemli- 1988/89:LU30 ga samt röjande av uppgifter som omfattas av kvalificerad tystnadsplikt Bilaga 3 enligt 16 kap. sekretesslagen.

Riksdagen har vid riksmötet 1987/88 som vilande antagit vissa förslag till ändringar i TF (KU 1987/88:36). Förslagen innebär bl. a. att rekvisiten för de brott mot rikets säkerhet, som för närvarande bestraffas som otillåtet offentliggörande, arbetas in i TF. Härigenom blir det inte längre möjligt att utan grundlagsändring vidga det straffbara området för vad som i dag kan bestraffas som otillåtet offentliggörande genom tryckt skrift.

Ett utmärkande drag för det tryckfrihetsrättsliga regelsystemet är att endast en av dem som medverkat vid tillkomsten av en tryckt skrift kan göras ansvarig för innehållet i skriften. Beträffande periodiska skrifter, dvs. tidningar eller tidskrifter som utkommer med minst fyra nummer per år, gäller att det i första hand är den ansvarige utgivaren som svarar för innehållet. De som på olika sätt, t. ex. som journalister och uppgiftslämnare, medverkar vid skriftens tillkomst går i princip alltid fria från ansvar. För att säkerställa denna ansvarsfrihet och därmed garantera tryckfriheten har i TF uppställts särskilda regler. Dessa regler bmkar sammanfattande benämnas meddelarskyddet.

En av de regler som ingår i meddelarskyddet gäller den s. k. anskaffarfriheten. Var och en har rätt att anskaffa uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst för att offentliggöra dem i pressen eller för att lämna meddelanden i publiceringssyfte. En annan viktig regel gäller meddelarfriheten, som innebär att det står var och en fritt att — med vissa i TF särskilt angivna undantag — meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift. Meddelare, anskaffare och författare har vidare rätt till anonymitet. De personer som tagit befattning med tillkomsten eller utgivningen av en tryckt skrift är vid straffansvar förbjudna att röja meddelare och författare. Vidare har myndigheterna i allmänhet inte rätt att efterforska författare eller meddelare.

När det gäller att närmare bestämma räckvidden av reglerna om meddelarfrihet kan frågan om vad som får publiceras av utgivaren av en tidning eller författaren tid en bok tas till utgångspunkt. Principiellt sett kan nämligen den frihet som en person har att lämna uppgifter för publicering inte sträcka sig längre än friheten att såsom utgivare eller författare publicera uppgifterna, något som har direkt samband med den ovan nämnda principen om ensamansvar. I själva verket är gränslinjen mellan tillåtet och otillåtet uppgiftslämnande, som sker i publiceringssyfte, att bestämma efter samma normer som om frågan i stället gällt en utgivares eller en författares ansvar för själva publiceringen.

1 radioansvarighetslagen (1966:756) och ytterligare ett antal lagar på det
radiorättsliga området finns regler om bl.a. ensamansvar, yttrandefri
hetsbrott och meddelarskydd, vilka i stor utsträckning hänvisar till eller
överensstämmer med bestämmelserna i TF. De nämnda lagarna har inte
karaktär av grundlag och den yttrandefrihet som de är avsedda att tillför
säkra kan därför i princip inskränkas genom bestämmelser i vanlig lag.
Lagarna är emellertid, i likhet med TF, exklusivt tillämpliga på de områ
den som de reglerar. Det innebär bl.a. att programutgivare och den som 71

lämnat meddelande eller anskaffat uppgift för offentliggörande i radiopro- 1988/89:LU30 gram inte får dömas till straff eller skadestånd om det inte finns stöd Bilaga 3 härför i de nämnda radiolagarna.

3.2 Tryckfrihetsförordningens räckvidd

1 l kap. 3 § TF finns den centrala bestämmelsen om TF:s exklusivitet. Där stadgas att för missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri må ej någon i annan ordning eller i annat fall än TF bestämmer kunna tilltalas eller dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet eller skriften konfiskeras eller läggas under beslag. Av lagrummet framgår alltså att ingripanden på gmnd av missbruk av tryckfriheten bara får göras med stöd av bestämmelserna i TF. Det sagda kan också uttryckas så, att TF är exklusiv straff- och processlag vad gäller missbruk av tryckfriheten. En konsekvens härav är att de rättigheter TF ger inte kan inskränkas genom allmän lag om inte TF medger det.

Ett brott kan emellertid som tidigare nämnts begås genom tryckt skrift utan att innefatta missbmk av tryckfriheten. Om en tryckt framställning utnyttjas som medel för en handling, som inte har med yttrandefrihet att göra, åtnjuter förfarandet inte tryckfrihetsrättsligt skydd. Handlingen skall då bedömas enligt vanliga straffrättsliga och skadeståndsrättsliga lagregler. Exempelvis skall tryckning av falska sedlar, bedrägeri genom annons eller svindleri genom tidningsuppgifter beivras och bestraffas i vanlig ordning utan hänsyn till att brottet kommit till stånd med hjälp av tryckt framställning. På samma sätt kan olovlig kopiering av upphovsrättsligt skyddade verk som sker i tryckt skrift medföra straff och skadeståndsskyldighet enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (seLU 1986/87:11, LU 1987/88:1 y, KU 1987/88:36; jfr också 1 kap. 8 § TF). I alla dessa fall rör det sig om förfaranden som är otillåtna i något annat avseende än som ett överskridande av yttrandefrihetens gränser.

Gränsen mellan å ena sidan bmk/missbmk av tryckfriheten och å andra
sidan förfaranden som skall bedömas enligt vanlig lag är inte alltid helt
klar. En fråga som har diskuterats utifrån denna aspekt är humvida offent
liggörande i tryckt skrift av yrkeshemlighet i strid mot tystnadsplikten i
IKL skulle falla inom gränserna för den tryckfrihetsrättsliga exklusiviteten
och alltså inte kunna beivras enligt IKL. Utredningen om illojal konkurrens
menade (SOU 1966:71 s. 138) att det var sällsynt att den som obehörigen
yppade en företagshemlighet genom offentliggörande i tryckt skrift gjorde
detta för att tillgodose intresset av upplysning eller nyhetsförmedling.
Sådana förfaranden borde därför enligt utredningen normalt anses falla
utanför tryckfrihetsförordningen och kunna prövas i vanlig processuell
ordning. Skulle emellertid ett dylikt offentliggörande klart ingå som ett led
i information eller opinionsbildning borde det anses höra till tryckfrihets
området och följaktligen inte föranleda ansvar. Massmedieutredningen
gjorde gällande (SOU 1975:49 s. 197) att offentliggörande av uppgifter
som sker i ett ekonomiskt syfte faller utanför tryckfrihetsområdet och
angav som exempel härpå illojal konkurrens bestående i att någon röjer
arbetsgivarens yrkeshemligheter i avsikt att bereda sig eller annan fördel 72

eller för att göra skada. Utredningen om skydd för företagshemligheter 1988/89:LU30 ansåg däremot att saken var mera tveksam (se SOU 1983:52 s. 156). Bilaga 3 Utredningen hänvisade till uttalanden i litteraturen av bl. a. Erik Holmberg, enligt vilka TF:s exklusivitetsregel borde medföra att yppande av yrkeshemligheter genom tryckt skrift bara i undantagsfall kunde sanktioneras med straff och skadestånd. Gmnden för denna ståndpunkt skulle ytterst vara TF:s syften att främja ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning samt att det här gällde inte bara enskildas ekonomiska intressen utan också sådana allmänna intressen som att hälsovådliga produkter stoppas eller att förstöring av naturen hindras.

Hans G Axberger sammanfattar i sin avhandling Tryckfrihetens gränser (s. 53) rättsläget så, att från TF:s tillämpningsområde bör - såvitt avser förmögenhetsbrott — undantas endast handlingar med utpräglat ekonomiskt syfte. På motsvarande sätt framhåller Håkan Strömberg (Tryckfrihetsrätt, 8:e uppl., s. 38) att om en tryckt skrift utgör medel för en handling, som företas i rent ekonomiskt syfte, handlingens brottslighet är att bedöma enligt allmänna regler även om själva innehållet i skriften skulle utgöra ett väsentligt led i handlingen.

3.3 Förbud mot censur

Enligt I kap. I § TF innebär tryckfriheten en rättighet att, utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utge skrifter och i I kap. 2 § TF sägs att någon förhandsgranskning av skrifter eller något förbud mot tryckning ej må förekomma. Censurförbudet innebär bl. a. att någon förhandsgranskning av manuskript e.d. inte får utföras av myndighet eller annat allmänt organ. Med annat allmänt organ menas statliga och kommunala institutioner med offentlig ställning, t.ex. de statliga affärsdrivande verken. Däremot är stats- eller kommunalägda bolag inte att anse som allmänna organ under förutsättning att deras verksamhet inte innefattar myndighetsutövning.

3.4 Närmare om anskaffarfriheten

1 TF infördes år 1976 mot bakgmnd av den s.k. IB-affären en särskild
regel, enligt vilken envar skall äga rätt att anskaffa uppgifter och underrät
telser i vad ämne som helst för att offentliggöra dem i tryckt skrift eller för
att lämna meddelanden i publiceringssyfte (I kap. I § fjärde stycket TF). 73

Regeln är alltså tillämplig bara om anskaffaren haft för avsikt att uppgiftema skall publiceras i tryckt skrift, antingen av honom själv eller av någon annan. Regeln ger skydd åt anskaffaren oavsett om publiceringen faktiskt kommer till stånd eller inte.

Vid införandet av bestämmelsen om anskaffarfrihet i TF anförde departementschefen (prop. 1975/76:204 s. 98) att regelns betydelse låg i att det inte längre blev möjligt att genom vanlig lagstiftning förbjuda inhämtande av viss information för publicering. Bestämmelsen skulle också bidra till att klargöra rättsläget i vissa tveksamma fall. Sålunda skulle det för framtiden stå klart att publicist eller meddelare inte kunde avkrävas ansvar därför att han anstiftat annan att bryta sin tystnadsplikt och därigenom skaffat sig uppgifter som gmnd för offentliggörande.

Anskaffarfriheten är emellertid inte obegränsad. Enligt 7 kap. 3 § TF gäller bl. a. att den som anskaffar uppgifter i publiceringssyfte och därigenom gör sig skyldig till spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift samt vissa andra brott mot rikets säkerhet kan fällas till ansvar härför i sedvanlig straffrättslig ordning.

Ett annat, väsentligt undantag från principen att anskaffaren går fri finns i I kap. 9 § 3 TF. Där sägs att utan hinder av TF gäller vad i lag är stadgat om ansvar och ersättningsskyldighet för det sätt på vilket uppgift eller underrättelse anskaffats. TF:s skydd för uppgiftsinhämtande i publiceringssyfte går alltså inte så långt att brottsliga metoder som används vid uppgiftsinhämtandet inte skulle kunna bestraffas. Om en uppgift anskaffas genom t.ex. inbrott kan anskaffaren i vanlig ordning åtalas och dömas för stöld eller annat brottsligt tillvägagångssätt som gäraingen i rent straff-rättsligt hänseende innefattar.

I proposition 1975/76:204 (s. 131) ger departementschefen följande exempel på förfaranden som på gmnd av det nämnda undantaget från anskaffarskyddet skall bedömas och handläggas på vanligt sätt: gämingar som utgör brott mot posthemligheten eller telehemligheten, intrång i förvar och olovlig avlyssning eller som innefattar inbrott, egenmäktigt förfarande, hemfridsbrott, olaga tvång eller olaga hot samt mutbrott.

Regelsystemet till skydd för anskaffande av uppgifter i publiceringssyfte torde mot bakgmnd av det redovisade också kunna beskrivas på följande vis. Anskaffandet som sådant är alltid påföljdsfritt med undantag endast för vissa brott mot rikets säkerhet. Om någon inskränkning beträffande själva uppgiftsinhämtandet görs i vanlig lag blir inskränkningen utan verkan, vad gäller inhämtande som sker i publiceringssyfte. Det är alltså inte möjligt att, vid sidan av TF, rent allmänt förbjuda anskaffande i publiceringssyfte av viss uppgift. I vanlig lag kan däremot införas sanktioner för tillvägagångssätt som kan tänkas bli begagnade såsom medel vid ett - i och för sig tillåtligt - uppgiftsanskaffande.

1988/89:LU30 Bilaga 3

3.5 Närmare om meddelarfriheten

1 1 kap. I § tredje stycket TF fastslås meddelarfrihetens princip. Det skall stå envar fritt att meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift. För att meddelaren skall vara

skyddad måste uppgifteraa dock lämnas till någon som har med skriftens 1988/89:LU30 framställning att göra, t. ex. en journalist eller en tidningsredaktion. Vida- Bilaga 3 re måste uppgiftema — på samma sätt som när det gäller anskaffarfriheten — lämnas i publiceringssyfte. Men under fömtsättning att meddelaren i detta syfte vänder sig till rätt person — t.ex. en författare, en utgivare, en tidningsredaktion eller en nyhetsbyrå — går meddelaren som regel fri. Meddelarskyddet medför i sådant fall att meddelaren inte riskerar någon påföljd även om uppgiftslämnandet eljest skulle vara brottsligt, exempelvis såsom brott mot tystnadsplikt, vårdslöshet med hemlig uppgift, förtal eller förolämpning. En annan konsekvens av meddelarfriheten är att det allmänna inte utan stöd av TF får förbjuda eller på annat sätt hindra vare sig sina tjänstemän eller privatpersoner att lämna meddelanden till pressen. Liksom beträffande anskaffarskyddet gäller att det är utan betydelse för meddelarfriheten humvida någon publicering verkligen sker.

Begränsningar i meddelarfriheten måste i princip ske genom föreskrifter i TF. För vissa undantagssituationer har också sådana begränsningar införts (7 kap. 3 § TF). Sålunda skall vid vissa grövre brott mot rikets säkerhet, oriktigt utlämnande av hemlig handling som sker uppsåtligen och uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i fall som anges i särskild lag (16 kap. sekretesslagen) gälla vad i lag är stadgat om ansvar för sådana brott. Reglema innebär bl. a. att den som i strid mot sekretesslagen lämnar ut en allmän handling till pressen alltid kan dömas till ansvar för brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. Om någon lämnar annat meddelande för publicering kan han åtalas och dömas för detta brott endast om han genom att lämna ut meddelandet åsidosatt s. k. kvalificerad tystnadsplikt enligt 16 kap. sekretesslagen. För brott mot lagstadgad tystnadsplikt i annat fall går meddelaren däremot fri och detta oavsett om tystnadsplikten gäller offentliga funktionärer eller enskilda.

3.6 Meddelarfrihet och avtalad tystnadsplikt

Tystnadsplikt för enskilda kan uppkomma genom att de avtalsvägen
uttryckligen åtar sig att inte röja olika förhållanden vare sig till pressen
eller annan. Sådana avtal kan träffas mellan exempelvis två företagare som
samverkar i tekniska frågor eller mellan en arbetsgivare och hans anställ
da. Tystnadsplikt kan emellertid också utgöra ett underförstått moment i
ett avtalsförhållande mellan enskilda. Vad särskilt gäller anställningsför
hållanden är situationen i allmänhet den, att arbetstagaren genom anställ
ningsavtalet iklätt sig en allmän lojalitetsplikt mot arbetsgivaren. Lojali- 75

tetsplikten innebär att den anställde i princip är förhindrad att lämna ut 1988/89:LU30 uppgifter som kan skada arbetsgivaren. Gör han det ändå kan han bli Bilaga 3 skadeståndsskyldig för avtalsbrott, även om tystnadsplikten inte är uttryckligt avtalad (jfr AD 1981 nr 124).

TF:s övergripande syfte är att skydda den enskilde medborgarens fri-och rättigheter gentemot staten. TF syftar däremot inte till att ge handlingsregler för enskilda till skydd för tryckfriheten. Det kan därför uppfattas som följdriktigt att det nu berörda spörsmålet om hur avtalade tystnadsplikter mellan enskilda förhåller sig till den gmndlagsskyddade rätten att fritt lämna meddelanden inte är reglerat i TF.

Avsaknaden av en rättslig reglering av de avtalade tystnadsplikternas ställning i förhållande till den generella meddelarfriheten kan i och för sig tas till intäkt för att meddelarfriheten kan avtalas bort. Den slutsatsen synes också i allmänhet ha dragits då frågan behandlats i den rättsvetenskapliga litteraturen. Avvikande uppfattningar har emellertid framförts av Holmberg och Axberger. Holmberg (Norstedts juridiska handbok, 13:e uppl., s. 908) finner det sålunda tveksamt om det är förenligt med exklusivitetsprincipen att en tystnadsplikt gentemot enskild behandlas på annat sätt än en offentlig tystnadsplikt. Axberger (a.a. s. 324) hävdar mera bestämt att skadestånd vid åsidosättande av avtalad tystnadsplikt inte kan dömas ut. Han kommer till denna slutsats efter att ha konstaterat att rättsläget är oklart och att man vid det förhållandet har att utgå från TF:s ordalydelse som synes utesluta varje form av skadestånd när stöd härför saknas i TF.

Den uppfattning som i allmänhet kommit till uttryck i litteratur och i lagförarbeten är som nämnts att avtalade tystnadsplikter bryter meddelarskyddet. Eek, som ingående behandlat frågan, påpekar att det inte finns någon regel som hindrar att man avtalsvägen frånskriver sig sina rättigheter enligt TF och hävdar att skadeståndspåföljd kan inträda vid kontraktsbrott utan att detta kolliderar med reglerna i TF (Nya tryckfrihetsförordningen, s. 69 ff.). I proposition 1975/76:105 Bil. I (s. 508) påtalar lagrådet att TF inte uttalar sig i frågan humvida meddelarskyddet har motsvarande tillämpning när det är fråga om tystnadsplikt som vilar på kontraktsrättslig gmnd samt framhåller att det dock antagits att civilrättens regler ger utrymme för avtal som utesluter rätt att lämna vissa meddelanden till pressen och som ger utrymme för sanktioner i händelse av brott mot dylikt avtal. Yttrandefrihelsutredningen (SOU 1983:70, s. 159 ff.) kommer fram till att rättsläget är ovisst men menar att tystnadsplikter i avtalsförhållanden sannolikt bryter meddelarfriheten.

1 den proposition (prop. 1986/87:151) som bygger på yttrandefrihetsutredningens betänkande behandlas den nu berörda frågan utförligt. I propositionen framhålls till en början (s. 118) att utredningens slutsats om att tystnadsplikter i avtalsförhållanden sannolikt bryter meddelarfriheten inte mött några invändningar under remissbehandlingen. Också departementschefen förklarar sig instämma i denna slutsats. Enligt hans mening kan man resonera på följande vis.

Eftersom reglema om meddelarfrihet inte ger någon ledning, bör man
undersöka vad som gäller när någon bryter mot en avtalad tystnadsplikt 76

genom att publicera uppgifter i en bok som han själv står som författare 1988/89:LU30 till. Som utgångspunkt för en sådan undersökning bör enligt departements- Bilaga 3 chefen tas 1 kap. 3 § TF, som anger att TF är exklusivt tillämplig vid missbmk av tryckfriheten. Visar undersökningen att det är fråga om missbmk av tryckfriheten i det angivna fallet, torde skadestånd inte kunna utdömas på kontraktsrättslig gmnd. Är det däremot inte ett sådant missbmk, kan skadestånd åläggas på gmnd av att fallet ligger utanför det område där TF är exklusivt tillämplig. Begreppet "missbmk av tryckfriheten" bör därvid tolkas utifrån syftet med denna frihet. Man kan då konstatera att TF inte anses kunna ge handlingsregler för enskilda till skydd för tryckfriheten utan bygger på principen att tryckfriheten skyddas bara gentemot det allmänna. Ur TF kan därför inte utläsas att gmndlagen skulle hindra en enskild från att genom avtal med en annan enskild inskränka sin rätt att yttra sig i tryckt skrift så som han kan begränsa sin frihet att yttra sig i andra former. Som det heter i förarbetena till TF är principen att yttrandefriheten bör vara av samma omfattning vare sig det är fråga om en framställning i tryckt skrift eller på annat sätt. Av det anförda kan anses följa att det inte utgör ett missbmk av tryckfriheten i TF:s mening när någon bryter mot en avtalad tystnadsplikt genom att yttra sig i tryckt skrift. Men det skulle vara inkonsekvent och stridande mot TF:s utformning i övrigt om skadeståndspåföljd för brott mot en avtalad tystnadsplikt skulle kunna tillgripas mot den som står som författare till en tryckt skrift men vara principiellt utesluten, om samma person i stället lämnar uppgifter för publicering i en skrift för vilken någon annan har det tryckfrihets-rättsliga ansvaret. Det förda resonemanget utgör enligt departementschefens uppfattning ett övervägande skäl för att avtalade tystnadsplikter generellt bryter meddelarfriheten.

Riksdagen har vid behandlingen av den berörda propositionen uttalat att det finns skäl att utvidga meddelarskyddet till att i princip gälla förhållandet även utanför den offentliga sektorn och begärt att frågan skall bli föremål för skyndsam utredning (KU 1987/88:36). Den i propositionen framförda uppfattningen att meddelarskyddet kan avtalas bort i förhållandet mellan enskilda mötte därvid inte någon erinran.

I enlighet med vad riksdagen sålunda begärt har regeringen den 20 oktober 1988 utfärdat direktiv (dir. 1988:57) för en kommitté som skall ha i uppgift att utreda frågan om meddelarfrihet i förhållandet mellan enskilda. Kommitténs huvuduppgift skall vara att föreslå en reglering som innebär att friheten att lämna meddelanden för publicering slås fast i gmndlag även såvitt gäller förhållandet mellan enskilda. Kommittén bör emellertid söka avgränsa tillämpningsområdet för en meddelarfrihet i förhållandet mellan enskilda så att den kommer att gälla endast hos de organ där den kan anses motiverad och inte omfatta varje relation mellan enskilda personer. Vidare bör kommittén bedöma vilka undantag som bör finnas på meddelarfrihetens tillämpningsområde. Ytterligare en huvuduppgift för kommittén är att överväga hur ett väl fungerande efterforskningsförbud riktat mot enskilda bör utformas.

Mot bakgmnd av det anförda torde rättsläget beträffande avtalade tyst
nadsplikter kunna sammanfattas på följande vis. TF syftar inte till att ge 77

handlingsregler för enskilda till skydd för tryckfriheten och ger inte heller 1988/89:LU30 något direkt svar på frågan om avtalade tystnadsplikter generellt sett Bilaga 3 bryter den i TF intagna regeln om meddelarfrihet. Det torde emellertid numera få anses vara den förhärskande uppfattningen att det i princip är möjligt för en enskild person att med rättslig verkan avtala bort den meddelarfrihet som han eljest är tillförsäkrad. I fråga om tystnadsplikter som följer av allmänna principer om lojalitetsplikt i anställningsförhållanden får rättsläget anses som mera ovisst. Frågan synes inte närmare ha diskuterats.

3.7 Anonymitetsskydd och efterforskningsförbud

Enligt 3 kap. 1 § TF är författare och uppgiftslämnare inte skyldiga att låta sina namn utsättas på skriften. De får alltså själva välja om de skall framträda öppet eller förbli okända. Väljer de att vara okända skyddas deras anonymitet av långtgående regler i TF. I mål om tryckfrihetsbrott får sålunda fråga inte väckas om vem som är författare eller meddelare. Vidare är journalister och andra som tar befattning med utgivningen av tryckt skrift vid straffansvar förbjudna att avslöja författare eller uppgiftslämnare och det oberoende av om dessa är offentliga funktionärer eller privatpersoner. Tystnadsplikten gäller inte vid grövre brott mot rikets säkerhet och i några andra särskilt angivna fall. Vidare kan enligt 3 kap. 3 § TF domstol i några fall lösa vederbörande från tystnadsplikten, bl. a. om det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att uppgift i saken lämnas vid vittnesförhör eller förhör under sanningsförsäkran med part.

Som en ytterligare garanti för anonymiteten är myndigheter och andra allmänna organ enligt 3 kap. 4 § TF förbjudna att efterforska författare, utgivare och meddelare. En myndighet får därför inte forska i vem som lämnat uppgifter eller på annat sätt medverkat till en bok eller tidningsartikel. Efterforskningsförbudet gäller även om det av publikationen i fråga skulle framgå att författaren eller meddelaren bmtit mot en för honom gällande tystnadsplikt eller gjort sig skyldig till annat brott. Efterforskningsförbudet riktar sig inte bara mot de brottsbekämpande myndigheterna utan mot alla myndigheter och offentliga organ. Om det i en insändare eller ett reportage riktas kritik mot förhållandena inom en myndighet, får myndigheten således inte genom utfrågning av de anställda eller på annat sätt försöka ta reda på vem eller vilka som lämnat uppgifterna.

Förbudet mot efterforskning i TF är inte undantagslöst. Om det är nödvändigt bl. a. för att ingripa mot vissa grövre brott mot rikets säkerhet, brott som består i utlämnande av hemlig handling eller åsidosättande av kvalificerad tystnadsplikt får efterforskning av författaren eller uppgifts-lämnaren ske. Får efterforskning förekomma skall tystnadsplikten för journalister m.fl. beaktas.

Eftersom TF endast syftar till att skydda tryckfriheten mot åtgärder från
det allmänna innebär efterforskningsförbudet inte någon begränsning av
enskilda personers eller organisationers möjligheter att försöka utröna
exempelvis vem som lämnat ut en viss uppgift till pressen. Efterforsk- 78

ningsförbudet gäller alltså inte inom det privata näringslivet eller i övrigt 1988/89:LU30 utanför den offentliga sektorn. En annan sak är att tystnadsplikten för Bilaga 3 journalister m. fl. i förening med det allmänna efterforskningsförbudet kan göra det i praktiken omöjligt för t. ex. ett företag att få reda på vem som lämnat ut uppgifter som företaget velat hemlighålla.

3.8 Offentliga funktionärer

I sekretesslagen (1980:100) finns regler om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet och om förbud att lämna ut allmänna handlingar. Regleringen av handlingssekretessen och tystnadsplikten är enhetlig. När det i sekretesslagen sägs att sekretess gäller för en uppgift innebär det därför att det är förbjudet att röja uppgiften muntligen eller skriftligen eller genom att lämna ut handling eller på annat sätt. För varje sekretessfall anges i lagen den maximala tid under vilken sekretess kan gälla för uppgiften.

Bestämmelserna i sekretesslagen innebär en begränsning av den rätt att ta del av allmänna handlingar som följer av TF. Även i ett annat avseende inskränker sekretesslagen de rättigheter som TF ger. Som tidigare berörts finns i 16 kap. sekretesslagen föreskrifter om s.k. kvalificerade tystnadsplikter, vilka bryter meddelarskyddet. Genom uttryckliga regler i TF har dessa begränsningar kunnat genomföras i vanlig lag.

I 6 kap. I § sekretesslagen ges bestämmelser om sekretess i det allmännas affärsverksamhet. Sekretess gäller hos en myndighet för uppgifter om myndighetens affärs- och driftförhållanden om det kan antas att någon som driver likartad rörelse gynnas på det allmännas bekostnad om uppgiften röjs. Sekretessen hos en myndighet omfattar också uppgifter om affärs-och driftförhållanden i bolag och andra associationsrättsliga organisationer som driver affärsverksamhet och vari det allmänna genom myndigheten har ett bestämmande inflytande. Om en uppgift som enligt de angivna reglerna skall hemlighållas hos en myndighet har överiämnats till en annan myndighet gäller sekretessen också där med visst angivet undantag.

I 6 kap. 2 § sekretesslagen finns bestämmelser om sekretess vid det allmännas upphandlingsverksamhet. Sekretess gäller här för uppgift som hänför sig till ärende angående förvärv, överlåtelse, upplåtelse eller användning av egendom, tjänst eller annan nyttighet, om det kan antas att det allmänna lider skada om uppgiften röjs.

Sekretesslagen ger skydd inte bara för uppgifter om myndigheternas och
dem närstående företags affärsförhållanden m. m. utan också för uppgifter
om det privata näringslivets ekonomiska förhållanden som på olika sätt
kommit en myndighet till banda. Närmare bestämmelser härom finns i 8
och 9 kap. sekretesslagen. Rent allmänt kan sägas att sekretess oftast gäller
till förmån för uppgifter om förhållanden i privata företag som är av den
beskaffenheten att de typiskt sett omfattas av IKL och förslaget till lag om
skydd för företagshemligheter. Sekretesskydd uppkommer såväl då ett
enskilt företag lämnar en uppgift till en myndighet i samband med ett
affärsförhållande dem emellan som då en uppgift lämnas till en myndighet
i andra sammanhang, exempelvis vid tillsynsverksamhet, tillståndsgivning
och arbetsförmedling. 79

Allmänna handlingar som innehåller sädana uppgifter som avses i 6, 8 1988/89:LU30 och 9 kap. sekretesslagen är sekretesskyddade under viss tid, som regel 20 Bilaga 3 år.

Sekretesslagen anger i princip uttömmande de uppgifter hos det allmänna för vilka sekretess kan föreligga. Det är alltså inte så att personer som är anställda i allmän tjänst, t. ex. i ett affärsdrivande verk, kan ha tystnadsplikt enligt IKL för uppgifter som inte omfattas av sekretess enligt sekretesslagen. I den mån en röjd uppgift omfattas av sekretess är emellertid reglerna i IKL i princip tillämpliga också inom den offentliga sektorn. Det innebär att sekretesslagens och IKL:s regler om tystnadsplikt i viss omfattning gäller parallellt. Någon allmän samordning mellan de båda regelverken har inte skett. Endast beträffande tystnadsplikt enligt 6 kap. I § sekretesslagen för offentliganställda har en sådan samordning kommit till stånd.

Några regler om straff och skadestånd finns inte i. sekretesslagen. I stället gäller bestämmelserna i 20 kap. 3 § brottsbalken om straffansvar för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet röjer en uppgift som han enligt sekretesslagen är skyldig att hemlighålla. Om brottet förorsakar ren förmögenhetsskada är den brottslige enligt 2 kap. 4 § skadeståndslagen skyldig att ersätta skadan. Om den röjda uppgiften avser en teknisk förebild som omfattas av tystnadsplikt enligt IKL är sanktionssystemet i den lagen också tillämpligt.

Reglerna i skadeståndslagen bygger på principen att det i första hand är arbetsgivaren som skall svara för skador som en arbetstagare orsakar i sitt arbete. 1 4 kap. 1 § skadeståndslagen finns därför en regel som innebär att arbetstagaren skall åläggas skadeståndsskyldighet endast om det finns synnerliga skäl för det. 1 fråga om ren förmögenhetsskada som en arbetstagare orsakar i tjänsten gäller enligt 3 kap. I § att arbetsgivarens ansvar för skadan är inskränkt till fall då skadan orsakats genom brott. Bestämmelserna om arbetsgivarens skadeståndsansvar är tillämpliga både inom den offentliga och den privata sektorn. När ren förmögenhetsskada orsakas i samband med myndighetsutövning som staten eller en kommun skall fullgöra gäller särskilda regler i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Offentliga arbetsgivares skadeståndsansvar är enligt paragrafen inte begränsat till skador som orsakas genom brott utan gäller generellt då fel eller försummelse förekommit. I förhållande till I § innebär 2 § vidare den fördelen för den skadelidande att något felaktigt förfarande från en viss arbetstagares sida inte behöver föreligga utan det räcker med ett konstaterande av att fel eller försummelse faktiskt förekommit oavsett om det kan läggas någon tjänsteman till last. Samtidigt förhåller det sig så att arbetsgivaransvaret vid myndighetsutövning i vissa avsenden är mer begränsat än det ansvar som följer av 3 kap. I § skadeståndslagen beroende bl.a. på den s.k. standardregeln i 3 kap. 3 §.

En särskild fråga, som aktualiserats genom motionsyrkanden med an
ledning av propositionen, är i vad mån enskilda näringsidkare kan få
ersättning i fall då till skada för företaget en sekretesskyddad allmän
handling efter begäran oriktigt utlämnas från en myndighet. Innefattar
avslöjandet ett brott mot tystnadsplikt som begås i tjänsten blir 3 kap. 1 § 80

skadeståndslagen tillämplig såvida inte utlämnandet kan ses som myndig- 1988/89:LU30 hetsutövning, då 3 kap. 2 § gäller. I vad mån oriktigt utlämnande av Bilaga 3 allmän handling till skada för den för vilken sekretesskyddet gäller utgör myndighetsutövning får anses osäkert. I doktrinen (se Bertil Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning I, s. 75 ff.) har dock hävdats att oriktigt sådant utlämnande bör falla under tillämpningsområdet för 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

4. Vissa synpunkter och förslag tili ändringar i propositionen

I de motioner som väckts med anledning av propositionen har kritik riktats mot den föreslagna lagen om skydd för företagshemligheter i främst två avseenden. Det har gjorts gällande att lagförslaget omfattar inte bara information om förhållanden som är väsentliga för ett företags konkurrenskraft utan också uppgifter om brottsliga eller eljest klandervärda förfaranden från företagets sida. Vidare har det hävdats att bl. a. de tryckfrihetsrättsliga aspektema inte beaktats i propositionen och att lagen därmed skulle komma att hindra den fria opinionsbildningen. Liknande synpunkter har också framförts i den allmänna debatten.

Mot bakgmnd av de kritiska synpunkter som framförts bör inledningsvis framhållas att syftet med förslaget i propositionen är att de brister som för närvarande finns i skyddet för företagshemligheter skall botas. Behovet av en effektivare lagstiftning gör sig särskilt gällande i fråga om möjlighetema att ingripa mot den som utnyttjar en annans företagshemlighet för att bereda sig själv eller någon annan vinning. Förslaget kan däremot inte anses ha till syfte att inkräkta på den fria opinionsbildningen (se prop. s. 9) eller att hindra annan verksamhet som är av betydelse för samhället och enskilda och som utövas av t. ex. fackliga och andra ideella organisationer. Typiskt sett torde det inte heller förhålla sig så att rätten till fri opinionsbildning eller ideell verksamhet utnyttjas för angrepp på företagshemligheter. Sådana angrepp sker ofta i det fördolda och för att ge en näringsidkare konkurrensfördelar på en- annans bekostnad. Det torde därför höra till undantagsfallen att det i praktiken uppkommer några konflikter mellan intresset av att skydda en företagshemlighet och andra väsentliga intressen. I de fall sådana konflikter kan uppkomma torde det i allmänhet röra sig om företagshemligheter som inte får anses särskilt skyddsvärda från vare sig industrins eller samhällets sida.

I det följande görs en genomgång av bestämmelserna i förslaget till lag om skydd för företagshemligheter. Analysen syftar inte till en allmän utvärdering av förslaget i dess helhet eller till en granskning av de enskilda bestämmelserna i lagtekniskt hänseende. Avsikten är främst att undersöka hur förslagets bestämmelser om förbud att inhämta information, tystnadsplikt m. m. förhåller sig till de regler i tryckfrihetsförordningen, radioansvarighetslagen m.fl. författningar som värnar om yttrandefriheten. Vissa förslag till ändringar framläggs i syfte att tillmötesgå den framförda

6 Riksdagen 1988/89. 8 saml. Nr 30

kritiken. Det kan emellertid redan här understrykas att förslaget i proposi- 1988/89:LU30 tionen inte är utformat så att det inkräktar på de rättigheter som tryckfri- Bilaga 3 hetsförordningen ger eller som följer av radioansvarighetslagen och liknande författningar. De rättsliga fömtsättningama för den fria opinionsbildningen i massmediema kommer därför inte att påverkas av det utökade skyddet för företagshemligheter.

Utöver frågor med anknytning till den fria opinionsbildningen behandlas i det följande även vissa spörsmål om de skadeståndsrättsliga reglema i lagförslaget.

De förslag till ändringar som genomgången föranleder har intagits under 5 nedan.

4.1 Begreppet företagshemlighet

I lagförslagets inledande paragraf ges en definition av begreppet företagshemlighet. Med företagshemlighet skall enligt 1 § förstås sådan information om affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra skada för honom.

Som närmare framgår av propositionen (s. 13 och 34 ff.) kan i princip varje uppgift i en näringsverksamhet utgöra en företagshemlighet. Det är alltså inte uppgiftens karaktär i sig som blir avgörande för om den skyddas av lagen. Styrande blir i stället om uppgiften hålls hemlig och om ett avslöjande kan medföra skada. Sistnämnda rekvisit medför att det ställs krav på att informationen skall ha ett värde för näringsidkaren. I vilka avseenden skada skall uppkomma anges inte närmare i lagmmmet. Inte heller uppställs det några krav på att hemlighållandet skall vara motiverat av särskilda omständigheter.

Med den utformning begreppet företagshemlighet givits i I § är det tydligt att exempelvis brottsliga förfaranden inom ett företag kan utgöra information som omfattas av lagen. Denna konsekvens har också uppmärksammats i propositionen. Som exempel på företagshemligheter anges sålunda (s. 37) uppgifter om att företag bryter mot skatte- eller miljölagstiftningen eller konkurrenslagen. Av propositionen framgår emellertid att avsikten inte varit att alla uppgifter som en näringsidkare vill hålla hemliga skall åtnjuta skydd. Fastmera framhålls (s. 9) att mot företagens intresse av att hemlighålla information måste ställas att det från allmän synpunkt är angeläget med ett brett och fritt kunskapsutbyte och att det också är viktigt att konkurrensen inom näringslivet är effektiv. Mot företagens skyddsintresse står vidare den enskilde arbetstagarens intresse av att fritt kunna utnyttja sin erfarenhet och utveckla sitt kunnande. Med skyddsintressena konkurrerar enligt propositionen även allmänna och enskilda önskemål om insyn, information och kontroll. Det framhålls vidare att skyddet för företagshemligheter inte får sträcka sig så långt att det hotar den fria opinionsbildningen.

Konflikten mellan de delvis motstridiga intressen som gör sig gällande
på området har i propositionen lösts på bl. a. det sättet att skadeståndsan
svaret enligt 4-7 §§ för utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet 82

inträder endast när utnyttjandet eller röjandet är obehörigt. Som exempel 1988/89:LU30

på när ett utnyttjande eller röjande inte är obehörigt nämns i speeialmo- Bilaga 3

tiveringen (s. 45) fall då det föreligger ett uttryckligt eller tyst medgivande

från näringsidkarens sida eller då uppgifter lämnas ut i enlighet med

särskilda författningsbestämmelser. Som obehörigt skall inte heller anses

att en arbetstagare enligt 22 § lagen (1976:580) om medbestämmande i

arbetslivet lämnar över information till en ledamot i styrelsen för sin

arbetstagarorganisation. Som ytterligare exempel framhålls (s. 37) det

fallet att någon inför en myndighet eller annat behörigt organ avslöjar ett

olagligt förhållande inom ett företag. I 7 § andra stycket lagförslaget har

intagits en särskild bestämmelse om att det inte skall anses som obehörigt

när någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som han själv eller

någon annan före honom fått del av i god tro. En begränsning i skyddet

ligger också däri att — enligt vad som uttalas i propositionen (s. 13) —

enbart uppgifter som kan anses så väsentliga för näringsverksamheten att

ett röjande skulle förändra konkurrensförmågan i negativ riktning bör

utgöra företagshemligheter.

Som begreppet företagshemlighet definierats i lagförslagets inledande paragraf är det i och för sig förståeligt att man i den allmänna debatten uppfattat propositionen såsom innebärande ett hinder mot att brottsliga förfaranden och andra allvarliga missförhållanden inom näringslivet i framtiden bringas till allmän kännedom och att man därvid förbisett de begränsningar av tillämpningsområdet som vissa andra bestämmelser innebär. Ett tungt vägande skäl för att lagen i systematiskt hänseende bör utformas på det sätt som föreslås är att det knappast går att i lagtext bestämma begreppet företagshemlighet så att det dras en klar och ändamålsenlig gräns mellan sådan information som bör åtnjuta skydd och sådan som fritt bör få avslöjas. Det får därför godtas att begreppet företagshemlighet ges en vidsträckt innebörd. I stället bör det skapas andra garantier för att skyddet för företagshemligheter inte blir för långtgående. Uttalandena i motionema och den allmänna debatten visar att inskränkningarna i skyddet inte betonats tillräckligt i lagförslaget. Begränsningama av lagens tillämpningsområde behöver därför förtydligas och ges en klarare framtoning. Sålunda bör det slås fast i lagtexten vad som motivledes anförs i propositionen, nämligen att endast information som är av betydelse för ett företags konkurrensförmåga skall åtnjuta skydd som företagshemlighet. Vidare bör det redan i lagens inledande bestämmelser tas in en föreskrift om att lagen gäller endast obehöriga angrepp på företagshemligheter. 1 anslutning till en sådan bestämmelse bör klargöras att skyddet för företagshemligheter inte innebär något hinder mot att arbetstagare och andra avslöjar allvarliga missförhållanden inom ett företag.

En undantagsbestämmelse med sistnämnda innebörd bör i första hand
ta sikte på förhållanden som innefattar brottsliga gämingar. Också andra
missförhållanden inom ett företag bör emellertid kunna bringas i offentlig
hetens ljus. Det kan röra sig om förfaranden från företagets sida som -
utan att vara kriminaliserade — innebär att gällande regler åsidosätts i
väsentliga avseenden och som kan medföra ingripanden från det allmän
nas sida i form av föreskrifter, förbud m.m. Det kan emellertid också 3

handla om företeelser som av annan anledning framstår som klart otillbör- 1988/89:LU30 liga eller klandervärda. Som exempel kan nämnas att ett företag utan att Bilaga 3 någon därigenom kan lastas för brott överträder bestämmelserna i arbetsmiljölagen eller miljöskyddslagen eller på annat sätt utsätter sina anställda eller de kringboende för allvarliga miljörisker eller att företaget i strid med marknadsföringslagen eller livsmedelslagstiftningen tillhandahåller konsumenterna hälsofarliga eller andra uppenbart otjänliga produkter. I fall av angiven art finns det ett starkt allmänt intresse av att förhållandena kan rättas till. Också för näringslivet är det av betydelse att missförhållanden inte får fortsätta opåtalade. Att en näringsidkare sätter sig över olika föreskrifter medför nämligen som regel att han bereder sig fördelar som konkurrentema inte har och leder därigenom till en snedvridning av konkurrensförhållandena.

Ett avslöjande av missförhållanden inom ett företag bör självfallet kunna ske inför en myndighet, t. ex. polismyndigheten i orten, länsstyrelsen, yrkesinspektionen eller miljö- och hälsoskyddsnämnden. Något krav på att myndigheten i fråga skall ha behörighet att handlägga just den aktuella frågan bör inte uppställas utan det får räcka med att myndigheten i allmänhet har att behandla sådana spörsmål. Även inför andra behöriga organ än myndigheter bör ett avslöjande kunna ske. Exempelvis bör en anställd kunna vända sig till skyddsombud och andra fackliga förtroendemän när det gäller missförhållanden inom företaget. Vidare bör det vara möjligt för en person vare sig han är anställd eller ej att gå utanför den angivna kretsen för att väcka den allmänna opinionen i en fråga. En sådan möjlighet får givetvis inte utformas så att den kan utnyttjas för att ge en konkurrerande näringsidkare hemliga uppgifter. Utan risk för skadeståndsansvar bör man däremot kunna lämna upplysningar till massmedier eller till ideella organisationer som bmkar agera i frågor av den aktuella arten. Det kan exempelvis vara befogat att förhållanden som innebär risker för miljön får uppenbaras för olika miljörörelser. Även på andra sätt bör man få försöka rikta allmänhetens uppmärksamhet på ett missförhållande, t.ex. i samband med demonstrationer och möten. I sammanhanget kan påpekas att en möjlighet att vända sig till massmediema är särskilt betydelsefull för anställda och andra som är bundna av avtalade tystnadsplikter. Enligt vad som närmare redovisas senare torde de inte för närvarande omfattas av den meddelarfrihet som gäller för de flesta andra gmpper i samhället. En arbetstagare kan därför i dag inte utan risk för skadeståndsskyldighet lämna uppgifter till dagspressen om missförhållanden i företaget.

En bestämmelse som medger att missförhållanden får avslöjas bör omfatta både den som utnyttjar eller röjer hemligheten och den som anskaffar hemligheten. En annan ordning skulle nämligen få till följd att den som behörigen lämnar ut en uppgift går fri medan den som tar emot uppgiften kan ådra sig ansvar för olovlig befattning med företagshemlighet enligt 3 §.

1 vissa fall kan situationen tänkas vara den att flera företagshemligheter
har anknytning till ett missförhållande i företaget. För att röjandet inte
skall anses som obehörigt i sådana fall bör det inte få omfatta fler hemlig
heter än vad som oundgängligen krävs för att missförhållandet skall kunna 84

avslöjas, över huvud taget bör det uppställas ett krav på att ett röjande av 1988/89:LU30 en företagshemlighet får ske endast i den mån det behövs för att ett Bilaga 3 missförhållande skall kunna bringas till allmän kännedom. Vidare bör det krävas att missförhållandet står i något så när rimlig proportion till värdet av företagshemligheten för näringsidkaren. Det kan alltså inte vara tillåtet för någon att röja en för näringsidkaren betydelsefull hemlighet för att avslöja en bagatellartad förseelse. Endast allvarliga missförhållanden bör därför kunna föranleda att en företagshemlighet får röjas.

Om företagshemligheter skall få röjas för att missförhållanden skall kunna offentliggöras måste en utgångspunkt vara att det skall finnas fog för ett avslöjande. Att någon hyser endast löst grundade misstankar bör inte ge honom rätt att röja en företagshemlighet. Det bör i vart fall krävas att hart har kännedom om vissa faktiska omständigheter som tyder på ett oacceptabelt handlande från företagets sida. Att fordra att en person skall skaffa sig visshet om huruvida ett förfarande med hänsyn till samtliga föreliggande fakta är brottsligt eller eljest klandervärt medför å andra sidan lätt att rätten att avslöja missförhållanden blir illusorisk. En lämplig avvägning synes vara att det efter mönster av terminologin i rättegångsbalken skall krävas skälig misstanke om brottsligt förfarande. För att någon skall få avslöja andra förhållanden bör det krävas att de omständigheter som han känner till objektivt sett kan anses utgöra ett allvarligt missförhållande. Avslöjarens subjektiva uppfattning om det moraliskt förkastliga i ett visst förfarande från företagets sida bör således inte få vara avgörande. Det ligger i sakens natur att en sådan ordning ställer vissa krav på överväganden från den enskildes sida i fråga om han riskfritt kan avslöja ett missförhållande. Många gånger kan det därför vara svårt för t.ex. en anställd att avgöra huruvida företeelser inom företaget skäligen kan misstänkas utgöra brott. 1 sådana situationer ter det sig naturligt att han utan att röja hemligheten rådgör med och inhämtar synpunkter från andra, t.ex. sina fackliga förtroendemän. Väljer han slutligen att röja företagshemligheten får han dock själv ta konsekvenserna av sitt handlande.

1 enlighet med det anförda förordas att I § lagförslaget ändras så att endast information vars röjande kan leda till skada för näringsidkaren i konkurrenshänseende skall anses som företagshemlighet. Vidare bör i en ny 2 § införas en bestämmelse om att lagen endast gäller obehöriga angrepp på en företagshemlighet. Bestämmelsen ersätter vad som i 5 —7 §§ sägs om frihet från skadeståndsskyldighet när ett utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet inte är obehörigt. Ordet obehörigen i de nämnda paragraferna kan därmed utgå. I ett andra stycke i 2 § bör vidare föreskrivas att som ett obehörigt angrepp anses inte att någon anskaffar, utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare för att inför en myndighet, annat behörigt organ eller allmänheten avslöja något som skäligen kan misstänkas utgöra brott eller som kan anses utgöra annat allvarligt missförhållande i näringsidkarens rörelse. Till 2 § bör slutligen överföras bestämmelsen i 7 § om inverkan av god tro.

När det gäller tolkningen av vad söm enligt 2 § första stycket skall anses
innebära ett inte obehörigt angrepp på en företagshemlighet torde de i
propositionen gjorda uttalandena i anslutning till 5-7 §§ kunna tjäna till 85

ledning. I sammanhanget kan nämnas att det i den allmänna debatten har 1988/89:LU30 hävdats att lagen bl. a. skulle utgöra ett hinder för en arbetstagare att vid en Bilaga 3 rättslig tvist med sin arbetsgivare kunna åberopa vissa uppgifter för att styrka sin talan. Samma problem torde kunna uppkomma vid tvister mellan näringsidkare som stått i ett affärsförhållande till varandra. 1 vad mån ett röjande av en företagshemlighet i sådana situationer skall anses som ett obehörigt angrepp på en företagshemlighet får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Om röjandet oundgängligen erfordras för att en part skall kunna ta till vara sin rätt torde det dock i vart fall inte kunna anses som obehörigt att han avslöjar uppgiften för sitt ombud. Det får sedan ankomma på ombudet att bedöma om hans huvudman kan röja uppgiften vid en förhandling inför domstol. I sammanhanget kan erinras om de — låt vara begränsade — möjligheter som finns att hålla förhandling vid domstol inom stängda dörrar och att förordna om sekretess beträffande uppgifter i dom och beslut m. m.

Vad gäller tillämpningen av bestämmelsen i 2 § andra stycket bör avslutningsvis påpekas att regeln inte innebär några lättnader i den tystnadsplikt som följer av sekretesslagen. En offentliganställd kan således dömas till ansvar enligt brottsbalken om han bryter mot sin tystnadsplikt för att avslöja ett missförhållande även om röjandet är tillåtet enligt lagen om skydd för företagshemligheter.

4.2 Företagsspioneri

2 § i det i propositionen framlagda lagförslaget innehåller bestämmelser om straff för företagsspioneri. Paragrafen saknar motsvarighet i IKL. Enligt lagrummet skall den som med uppsåt olovligen bereder sig tillgång till en företagshemlighet dömas för företagsspioneri till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst sex år. Brottet kan begås såväl av en anställd i företaget som av en utomstående. I propositionen anges att det sätt på vilket hemligheten anskaffas i princip är utan betydelse för den straffrättsliga bedömningen (se prop. s. 15 och 38). Av andra uttalanden i propositionen framgår emellertid att gärningsmannen för att kunna straffas för företagsspioneri måste ha utövat en aktivitet av något slag för att komma över den information som hålls hemlig för honom. Vilket syfte som gärningsmannen haft, om han haft ekonomiska eller ideella motiv för sitt handlande, spelar inte någon roll. Om han, för att ta ett konkret exempel, av samvetsskäl och utan tanke på egen vinning bereder sig tillgång till ett företags hemliga handlingar som visar att företaget har sysslat med olovlig handel med krigsmateriel skall han likafullt dömas enligt 2 § för företagsspioneri.

Det anförda ger vid handen att bestämmelsen om företagsspioneri
egentligen inte riktar sig mot sättet för inhämtande av uppgifter och
underrättelser. Det synes därmed vara själva anskaffandet som görs till
föremål för kriminalisering. Om paragrafen ges den innebörd som har
sagts, kommer den i konflikt med TF:s bestämmelser om anskaffarfrihet
(se ovan 3.4). TF medger nämligen inte att anskaffarfriheten begränsas i
vanlig lag annat än när det gäller sättet för anskaffandet (I kap. 9 § 3 TF). 86

Härav följer att, om lagförslaget genomförs, den som berett sig tillgång till 1988/89:LU30 en företagshemlighet i publiceringssyfte inte kommer att kunna dömas för Bilaga 3 företagsspioneri. Möjligen kan han dömas till ansvar för annat brott, t.ex. stöld eller olovlig avlyssning, om han anskaffat hemligheten på ett sätt som är kriminaliserat i annan lagstiftning.

En jämförelse mellan det föreslagna stadgandet om företagsspioneri och bestämmelsen om spioneri i 19 kap. 5 § brottsbalken ger vid handen att den förra bestämmelsen utformats på likartat sätt som den senare. Det kan då vara av intresse att konstatera, att det i TF ansetts erforderligt med en uttrycklig föreskrift om att spioneri skall bedömas enligt vanlig lag utan hinder av anskaffarfriheten. Förhållandet kan ses som en bekräftelse på att den föreslagna bestämmelsen om företagsspioneri inte får tillämpas när publiceringssyfte föreligger så länge som TF inte uttryckligen medger det.

Rent lagtekniskt kan den valda konstruktionen accepteras. Sett med utgångspunkt i intresset av att skydda företagshemligheter är emellertid den föreslagna bestämmelsen inte invändningsfri eftersom tillämpningsområdet för den är beroende av gärningsmannens syfte. Påstår anskaffaren att han handlat i publiceringssyfte och framstår påståendet härom som inte helt osannolikt torde han gå fri (jfr prop. 1975/76:204 s. 130 n).

Det nu beskrivna problemet med paragrafens förhållande till TF har inte närmare berörts i propositionen. I det förslag till lag om skydd för företagshemligheter som framlades i SOU 1983:52 försökte utredningen undvika problemet därigenom att ansvar för företagsspioneri fömtsattes inträda bara om anskaffandet skett genom intrång eller tillgrepp, avlyssning, avläsning, avbildning, kopiering eller undersökning, vilseledande eller erbjudande om otillbörliga förmåner eller annan handling av liknande slag. Enligt det förslaget utgjordes alltså den brottsliga handlingen inte som i propositionen av själva anskaffandet utan av det sätt som kommit till användning vid anskaffandet. Utredningens förslag till straffbestämmelse för företagsspioneri innebar att man i huvudsak höll sig inom de gränser som TF ger och att bestämmelsernas tillämpningsområde därför inte blev beroende av i vilket syfte handlingen utförts.

Med hänsyn till det sagda framstår det som angeläget att bestämmelsen om ansvar för företagsspioneri bringas i bättre överensstämmelse med det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet och därmed ges en utformning som gör det möjligt att ingripa mot brottet oberoende av gärningsmannens eventuella publiceringssyfte. Önskemålet tillgodoses om stadgandet omformuleras så att det blir tillvägagångssättet som blir straffbelagt. Straffbarheten bör emellertid inte som utredningen föreslagit knytas till vissa särskilt angivna metoder utan det bör vara tillräckligt att gärningsmannen kommit över företagshemligheten på ett olovligt sätt.

Avgörande för om ett företagsspioneri skall anses föreligga bör alltså
vara det sätt på vilket gärningsmannen kommit över företagshemligheten.
Det räcker därför inte med att han olovligen berett sig tillgång till hemlig
heten. Med beaktande av det sist sagda torde de i propositionen gjorda
uttalandena kunna tjäna till ledning vid avgörandet av humvida ett olov
ligt tillvägagångssätt föreligger. Straffstadgandet blir således tillämpligt om
gärningsmannens tillvägagångssätt är straffbelagt enligt brottsbalken eller 87

någon annan lag. Exempel på sådana kriminaliserade förfaringssätt är 1988/89:LU30 tillgreppsbrott, bedrägeri, intrång i förvar och olovlig avlyssning. Förfa- Bilaga 3 randen som enligt särskilda straffbestämmelser kan föranleda ansvar i något annat avseende än som ett lagstridigt tillvägagångssätt, som fallet är med exempelvis bestickning, innefattar inte ett olovligt sätt enligt straffstadgandet i dess nu föreslagna utformning. Det är emellertid inte bara handlingar som är lagstridiga enligt annan lagstiftning som omfattas av bestämmelsen. Syftet med paragrafen är att straffbelägga alla de fall då gäraingsmannen tillskansar sig en företagshemlighet på ett sätt som inte står i överensstämmelse med näringsidkarens vilja. När t. ex. som anförs i propositionen en anställd, som har till uppgift att sköta bokföringen i företaget, beger sig till företagets forskningslaboratorium och där läser hemliga dokument som han inte behöver för sitt arbete torde han ha förfarit på ett olovligt sätt och därmed kunna dömas för företagsspioneri. Liksom när det gäller förslaget i propositionen fömtsätter lagmmmet att gämingsmannen utövar en aktivitet. Att någon av en tillfällighet får reda på en företagshemlighet skall således inte medföra ansvar.

I anslutning till det anförda bör framhållas att den ovan föreslagna bestämmelsen i 2 § andra stycket om avslöjanden av brottsliga gämingar m.m. inte är tillämplig vid företagsspioneri. Den som gör sig skyldig till företagsspioneri skall således fällas till ansvar härför oavsett om han begått gärningen i syfte att avslöja ett brottsligt förfarande av en näringsidkare. En fömtsättning härför är dock att hans handlande bedöms innefatta ett obehörigt angrepp enligt 2 § första stycket. En annan sak är att den som gjort sig skyldig till företagsspioneri kan vara oförhindrad att bringa ett missförhållande i offentlighetens ljus i enlighet med reglema i andra stycket.

I 2 § andra stycket (propositionens lagförslag) föreskrivs att ansvar för företagsspioneri inte skall ådömas om gäraingen är belagd med strängare straff i brottsbalken. I andra fall är avsikten att bestämmelsen om företagsspioneri skall tillämpas före straffstadgandena i brottsbalken. Med en sådan utformning skall enligt departementschefen det föreliggande konkurrensproblemet elimineras. I propositionen framhålls vidare att en konkurrenssituation mellan företagsspioneri och dataintrång inte är utesluten. Straffbestämmelsen i datalagen (1973:289) rörande dataintrång föreslås därför utbyggd så att dataintrång skall anses föreligga endast om brottet inte är straffbart enligt bl. a. lagen om skydd för fö.etagshemligheter. Med anledning av vad som sålunda anförts i propositionen kan anmärkas att konkurrens också kan tänkas uppkomma mellan företagsspioneri och gärningar som är straffbelagda i vissa andra författningar. Företagsspioneri kan t. ex. begås genom att någon olovligen kopierar en upphovsrättsligt skyddad handling. 1 sådana fall torde konkurrensfrågan få lösas på sedvanligt sätt med tillämpning av allmänna regler. Något hinder att döma till straff enligt båda de tillämpliga lagmmmen torde inte föreligga (jfr prop. 1970:57 s. 94).

4.3 Olovlig befattning med företagshemlighet 1988/89:LU30

Bilaga 3 Enligt 3 § i regeringens lagförslag skall den som anskaffar en företagshemlighet med vetskap om att den som tillhandahåller hemligheten eller någon före honom har berett sig tillgång till denna genom företagsspioneri dömas till ansvar för olovlig befattning med företagshemlighet. Paragrafen saknar motsvarighet i IKL, men förfarandena i fråga torde i viss omfattning redan nu vara brottsliga såsom häleri eller annat brott.

Eftersom det är anskaffandet som sådant som straffbeläggs i lagmmmet uppkommer — på samma sätt som angivits vid brottet företagsspioneri — en konflikt med regleraa om anskaffarfrihet. Tillämpningsområdet för förevarande lagmm kommer därför inte att omfatta fall då någon anskaffar en företagshemlighet i avsikt att den skall publiceras. Med hänsyn till intresset av ett fritt informationsflöde får det godtas att ansvar för olovlig befattning med företagshemlighet i vissa fall inte kan inträda. Det väsentliga i sådana fall är att den som urspmngligen angripit företagshemligheten genom företagsspioneri kan fällas till ansvar. Att någon begagnar sig av de rättigheter som den yttrandefrihetsrättsliga lagstiftningen ger och anskaffar en företagshemlighet i publiceringssyfte kan alltså inte anses som ett obehörigt angrepp på hemligheten. I sammanhanget bör vidare påpekas att det av den föreslagna nya 2 § också följer att anskaffandet av företagshemligheter som sker i syfte att allvarliga missförhållanden inom ett företag skall offentliggöras faller utanför det straffbara området.

4.4 Skadeståndsansvar vid företagsspioneri m. m.

4 § i regeringens lagförslag innehåller en bestämmelse om skadeståndsskyldighet för den som gör sig skyldig till företagsspioneri eller olovlig befattning med företagshemlighet. Lagmmmet stadgar att den skada skall ersättas som uppkommer genom brottet eller genom att företagshemligheten utnyttjas eller röjs. För att skadeståndsansvaret skall omfatta andra skador än de som uppkommer genom själva brottet har som villkor angivits att utnyttjandet eller röjandet skall vara obehörigt. Vad som i sistnämnda avseende skall anses som obehörigt blir att bedöma med ledning av den nya 2 §. Det innebär bl. a. att en person som på ett olovligt sätt bereder sig tillgång till en företagshemlighet, som innefattar uppgift om olagliga förfaranden inom företaget, och som därefter överlämnar uppgiftema till bl. a. vederbörlig myndighet kan dömas till ansvar för företagsspioneri och bli skyldig att ersätta den skada som uppkommer genom själva brottet. Han kan däremot inte hållas ansvarig för den skada som näringsidkaren åsamkas genom att uppgifterna utnyttjas eller röjs. Skälet är, som framgått, att utnyttjandet eller röjandet inte är obehörigt.

4.5 Skadeståndsansvar vid avtalade tystnadsplikter

Lagmmmet motsvaras närmast av 3 § andra stycket IKL men har ett 1988/89:LU30 vidare tillämpningsområde därigenom att det omfattar såväl tekniska Bilaga 3 förebilder som andra företagshemligheter.

Den föreslagna bestämmelsen anges i propositionen bygga på att det föreligger ett kontraktsförhållande mellan parterna såvitt gäller utlämnandet och mottagandet av företagshemligheter (prop. s. 63).

6 § i förslaget innehåller bestämmelser om skadeståndsansvar för arbetstagare som obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som han fått del av i sin anställning. Paragrafen kan sägas sanktionera förfaranden som enligt 3 § IKL kan föranleda straff och skadeståndsskyldighet eller som kan medföra skadeståndsansvar för åsidosättande av avtalsvillkor om tystnadsplikt.

Liksom i fråga om 5 § bygger enligt propositionen 6 § på att någon genom avtal förpliktat sig att inte lämna ut information som kan leda till skada för arbetsgivaren. Tystnadsplikt för en arbetstagare kan följa av särskilda avtal mellan honom och arbetsgivaren eller av kollektivavtal. Följer tystnadsplikten av kollektivavtal blir — som framhålls i propositionen — skadeståndsreglerna i lagen om skydd för företagshemligheter inte tillämpliga utan skadeståndsfrågan skall då bedömas enligt medbestämmandelagen.

Eftersom den föreslagna lagen är avsedd att skydda även företagshemligheter i det allmännas affärsdrivande verksamhet (se prop. s. 54) kommer 6 § att bli tillämplig på vissa offentliganställda. Till skillnad från privatanställda har offentliganställda inte någon avtalad tystnadsplikt utan deras skyldighet att inte röja hemlig information regleras i sekretesslagen.

Av den lämnade redogörelsen framgår att förslaget i propositionen inte innebär att någon lagstadgad tystnadsplikt införs för parteraa i ett affars-eller anställningsförhållande. Endast i de fall en part uttryckligen eller underförstått genom avtal förpliktat sig att inte till skada för motparten röja information eller då tystnadsplikten följer av sekretesslagen eller annan lag blir 5 och 6 §§ tillämpliga. I så måtto innebär de i paragraferna intagna bestämmelserna såvitt avser den privata sektom endast ett lagfästande av vad som gäller för närvarande. Enligt allmänna regler om skadestånd i kontraktsförhållanden kan nämligen redan i dag ersättningsskyldighet uppkomma när en part åsidosätter sina förpliktelser på gmnd av avtalet. För de offentliganställda som bryter mot sin tystnadsplikt regleras skadeståndsskyldigheten för närvarande av bestämmelserna i skadeståndslagen. Det huvudsakliga syftet med reglenia i 5 och 6 §§ blir därmed att det — utanför kollektivavtalssammanhang — öppnas en möjlighet för tillämj)-ning av bestämmelsen i 9 § vid angrepp på företagshemligheter hos enskilda näringsidkare eller i det allmännas affärsdrivande verksamhet. Detta innebär att skadeståndet kan beräknas på ett för den skadelidande förinån-ligare sätt än vad som följer av allmänna skadeståndsrättsliga principer.

tagare i det privata näringslivet är förhållandet det att TF m.fl. författ- 1988/89:LU30 ningar inte torde hindra enskilda att avtala om inskränkningar i yttrande- Bilaga 3 friheten. En konsekvens härav anses vara att avtalade tystnadsplikter bryter meddelarskyddet. Om t. ex. en arbetstagare, som i sitt anställningsavtal utföst sig att inte röja arbetsgivarens företagshemligheter, lämnar uppgifter till massmedierna i strid med avtalet torde han således — varken enligt gällande ordning eller efter ett genomförande av de nu föreslagna lagreglerna — kunna undgå skadeståndsskyldighet med hänvisning till bestämmelserna om meddelarfrihet. Om arbetstagarens tystnadsplikt inte uppkommit genom ett uttryckligt avtal utan är en följd av den gmndläggande principen om lojalitetsplikt i anställningsförhållanden får det från rättslig synpunkt anses mera ovisst humvida den anställde åtnjuter meddelarskydd eller ej när han lämnar uppgifter för publicering. Det bör understrykas att oklarheten när det gäller omfattningen av meddelarskyddet redan finns i dag och att rättsläget inte påverkas av humvida förslagen i propositionen genomförs eller ej. Framhållas kan också att frågan om meddelarskyddet har betydelse främst i de fall en arbetstagare eller en part i ett affärsförhållande framträder öppet som uppgiftslämnare. Väljer han att lämna ut uppgifterna anonymt gäller regleraa om anonymitetsskydd i TF och andra författningar fullt ut. I praktiken kan det då ofta vara svårt för näringsidkaren att styrka vem som röjt en företagshemlighet för massmedierna och därmed att föra en skadeståndsprocess.

Eftersom rättsläget beträffande meddelarskyddet vid avtalade tystnadsplikter inte är helt klart framstår det särskilt i vissa anställningsförhållanden som angeläget att partema genom avtal uttryckligen reglerar omfattningen av tystnadsplikter rörande företagshemligheter. Först då sådana avtalsvillkor föreligger kan parterna med någorlunda säkerhet överblicka vilka skyldigheter den anställde har gentemot sin arbetsgivare. Det kan därför ligga i båda parters intresse att närmare bestämma i vad mån arbetstagaren skall ha tystnadsplikt beträffande information i arbetsgivarens näringsverksamhet.

Det förhållandet att den som är bunden av en avtalad tystnadsplikt inte fritt torde kunna lämna meddelanden i syfte att de skall publiceras utgör ett hinder för honom att röja såväl skyddsvärd information som uppgifter om missförhållanden inom avtalspartens företag. I sistnämnda hänseende innebär emellertid den ovan föreslagna nya 2 § att det öppnas en möjlighet för honom att inför bl. a. allitiänheten avslöja allvarliga missförhållanden i näringsidkarens rörelse. Inskränkningarna i meddelarfriheten kommer om förslaget genomförs att därför delvis bortfalla, något som får anses särskilt betydelsefullt för arbetstagarna.

Bestämmelseraa i den nya 2 § medför att uttrycket obehörigen kan utgå ur 5 och 6 §§.

En fråga som inte saknar praktisk betydelse är hur 6 § förhåller sig till
reglema om tystnadsplikt i medbestämmandelagen. Regleraa i den seiiare
lagen innebär bl. a. att en arbetsgivare som skall lämna information har
rätt till förhandling med motparten om tystnadsplikt röraiide den informa
tion som skall lämnas. Om partema inte kan enas om vilken tystnadsplikt
som skall gälla, kan arbetsgivaren inom viss tid hänskjuta frågan till 91

prövning i arbetsdomstolen. Domstolen skall förordna om tystnadsplikt, i 1988/89:LU30 den mån det kan antas att det skulle föreligga risk för väsentlig skada för Bilaga 3 part eller annan. Den som med tystnadsplikt har tagit emot information för lokal eller central arbetstagarorganisations räkning får utan hinder av tystnadsplikten föra informationen vidare till ledamot i styrelsen för arbetstagarorganisation. I sådant fall gäller tystnadsplikten även för styrelseledamoten.

Om en arbetsgivare vid förhandling informerar den fackliga organisationen om något som utgör en företagshemlighet kan arbetsgivaren alltså med tillämpning av reglerna i medbestämmandelagen åstadkomma att informationen även i fortsättningen förblir hemlig. Skulle arbetsgivaren emellertid inte bry sig om att ta upp frågan om tystnadsplikt för motparten får detta uppfatfas så att han inte håller informationen hemlig och att denna alltså inte längre utgör någon företagshemlighet. Motsvarande får anses gälla beträffande information som parterna efter förhandling inte låter omfattas av någon tystnadsplikt eller som enligt beslut av arbetsdomstolen inte skall omfattas av tystnadsplikt.

1 praktiken kan det inträffa att en anställd facklig förtroendeman på annat sätt än genom arbetsgivaren får kännedom om något som utgör en företagshemlighet och som samtidigt omfattas av arbetsgivarens informations- eller förhandlingsskyldighet enligt medbestämmandelagen. Om arbetsgivaren underlåter att informera eller förhandla i frågan bör det inte medföra att den facklige förtroendemannen går miste om sin rätt enligt den ovan nämnda bestämmelsen i medbestämmandelagen att föra företagshemligheten vidare till en styrelseledamot i sin organisation. Ett sådant röjande av företagshemligheten bör därför inte anses som obehörigt.

1 6 § andra stycket i regeringens lagförslag finns en särskild regel om skadeståndsansvar då en arbetstagare efter anställningens upphörande utnyttjar eller röjer en företagshemlighet. Skadeståndsansvar inträder i detta fall endast när hans förfarande är otillbörligt. Mot bakgrund av de i propositionen redovisade uttalandena från departementschefens och lagrådets sida rörande tillämpningen av bestämmelsen synes termen otillbörligt inte i erforderlig mån ge uttryck för de särskilda förutsättningar som skall föreligga för att skadeståndsansvaret skall uppkomma. Termen bör därför ersättas med uttrycket synnerliga skäl. Härigenom uppnås också en terminologisk överensstämmelse med vad som enligt skadeståndslagen gäller i fråga om arbetstagares skadeståndsskyldighet. Departementschefens och lagrådets uttalanden om bestämmelsens tillämpning föranleder däremot inte några erinringar.

4.6 Skadeståndsansvar i övriga fall

7 § i regeringens förslag kan ses som ett komplement till skadeståndsbe
stämmelserna i 4 —6§§ och innebär att skadeståndsskyldighet inträder
också för den som — uppsåtligen eller av oaktsamhet — obehörigen
utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som en gång tidigare varit före
mål för ett obehörigt angrepp enligt lagen och som han fått tillgång till så
att säga i andra hand. För skadeståndsansvar krävs att han inser eller bör 92

inse att hemligheten utsatts för ett obehörigt angrepp. En motsvarande 1988/89:LU30 bestämmelse finns i IKL men ansvaret enligt den nu föreslagna paragrafen Bilaga 3 sträcker sig längre bl. a. därigenom att ansvar kan utkrävas oavsett i hur många led företagshemligheten tidigare utnyttjats eller röjts.

I lagrummets andra stycke föreskrivs att det inte är obehörigt att utnyttja eller röja en företagshemlighet som förvärvats i god tro.

Genom den föreslagna paragrafen införs en allmän skadeståndssanktionerad plikt att inte utnyttja eller röja en företagshemlighet. Till skillnad från 5 och 6 §§ i förslaget förutsätter 7 § inte något bakomliggande avtalsförhållande utan tystnadsplikten gäller generellt och det är i princip — bortsett från godtrosförvärv — utan betydelse under vilka omständigheter vederbörande fått del av hemligheten. Någon inskränkning i rätten att yttra sig i bl. a. tryckt skrift och att lämna meddelanden för publicering får emellertid inte — utom i några särskilt angivna undantagsfall varom här inte är fråga (se 3.5 ovan) — göras i vanlig lag. Sker det ändå får dessa regler inte tillämpas i den mån de inkräktar på yttrande- och meddelarfriheten.

Det anförda innebär att skadeståndsbestämmelserna i 7 § i vissa situationer inte kan tillämpas därför att yttrandefrihetsreglerna tar över. Detta är t.ex. fallet om någon som i ett senare led fått uppgift om en företagshemlighet vidarebefordrar hemligheten till dagspressen. Publiceringssyftet medför att meddelaren går fri trots att hans beteende annars är skadeståndsgrundande. Inte heller riskerar exempelvis en journalist eller en författare som röjer en företagshemlighet genom att publicera inhämtad information att drabbas av skadeståndsbestämmelsen. Liksom när det gäller brottet olovlig befattning med företagshemlighet bör den nu angivna begränsningen av bestämmelsens räckvidd godtas med hänsyn till intresset av ett fritt informationsflöde i samhället. Den i 2 § föreslagna bestämmelsen om att lagen endast gäller obehöriga angrepp på företagshemligheter bör också ses som en erinran om att tillämpningsområdet inskränks av det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet.

Den samlade regleringen i den nya 2 § av vad som skall anses som inte obehöriga angrepp på en företagshemlighet får även återverkningar på skadeståndsansvaret enligt 7 §. Skadeståndsskyldighet kan således inte inträda om bl.a. en företagshemlighet utnyttjas eller röjs i syfte att brott eller andra allvarliga missförhållanden i ett företag skall avslöjas. Med en sådan ordning kan den situationen tänkas inträffa att någon inför en myndighet röjer en företagshemlighet för att avslöja en företeelse som visar sig inte utgöra ett allväriigt missförhållande. Ett obehörigt angrepp på en företagshemlighet föreligger då. Att myndigheten därefter lämnar ut hemligheten med stöd av sekretesslagens bestämmelser eller utnyttjar informationen i sin vanliga verksamhet bör givetvis inte föranleda skadeståndsskyldighet enligt 7 §.

Uttrycket obehörigen i 7 § kan som tidigare nämnts utgå ur lagrummet. Vidare bör den särskilda bestämmelsen i 7 § andra stycket om inverkan av god tro efter en redaktionell ändring överföras till den nya 2 §.

De i förevarande och föregående avsnitt gjorda övervägandena angå
ende den närmare innebörden av de tystnadsplikter som omfattas av 93

skadeståndsbestämmelserna i 5 —7 §§ bör föranleda en ändring i 8§ i 1988/89:LU30 regeringens lagförslag. I sistnämnda paragraf föreskrivs att ansvar enligt 20 Bilaga 3 kap. 3 § brottsbalken inte skall ådömas någon på grund av överträdelse av 5, 6 eller 7 §. Straffstadgandet i brottsbalken riktar sig mot den som bryter en lagstadgad tystnadsplikt. Eftersom reglerna i 5 och 6 §§ enligt det ovan anförda inte innebär någon lagstadgad tystnadsplikt kan ansvar enligt brottsbalken aldrig ifrågakomma när någon bryter mot dem. Bestämmelsen i 8 § behöver därför endast avse den i 7 § föreskrivna tystnadsplikten. En annan sak är som framhålls i propositionen (s. 49) att ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken kan ifrågakomma vid överträdelse av någon annan lagstadgad tystnadsplikt.

Som tidigare nämnts gäller det skadeståndsansvar som föreskrivs i 7 § endast då en företagshemlighet tidigare har angripits enligt lagen. I motioneraa 1987/88:L10 av Nic Grönvall (m) och 1987/88:L14 av Bengt Harding Olson m. fl. (fp) har uppmärksammats det förhållandet att 7 § inte ger möjligheter till ingripande mot den som utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som lämnats ut i strid med bestämmelserna i sekretesslagen.

Sekretesslagen ger skydd för uppgifter om bl. a. det privata näringslivets ekonomiska förhållanden som på olika sätt kommit en myndighet till banda. Rent allmänt kan sägas att sekretess hos en myndighet oftast gäller till förmån för uppgifter om förhållanden i privat näringsverksamhet som är av den beskaffenhet att de typiskt sett omfattas av lagen om skydd för företagshemligheter. Sekretesskydd uppkommer såväl då en enskild näringsidkare lämnar en uppgift till en myndighet i samband med ett affärsförhållande som då information lämnas till en myndighet i andra sammanhang, exempelvis vid tillsynsverksamhet, tillståndsgivning och arbetsförmedling.

Otvivelaktigt förhåller det sig så att lagförslaget generellt inte ger skydd mot att någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som lämnats ut i strid med sekretesslagens föreskrifter. Den skadelidande näringsidkarens möjligheter att erhålla ersättning av exempelvis en konkurrent som utnyttjar hemligheten blir således beroende av på vilket sätt hemligheten ursprungligen röjts. Har hemligheten lämnats ut av en av hans egna anställda kan han erhålla skadestånd av konkurrenten med stöd av lagen om skydd för företagshemligheter. Har hemligheten i stället oriktigt lämnats till konkurrenten av en anställd hos en myndighet kan ersättning inte erhållas av konkurrenten. Näringsidkarens möjlighet att kompensera sig för den skada som åsamkats honom inskränker sig i det fallet till rätten att få skadestånd från myndigheten enligt reglerna i skadeståndslagen (se 3.8).

gen bli mindre benägna att fullgöra sina uppgiftsskyldigheter gentemot det 1988/89:LU30

allmänna. Det finns också en risk för att illojala företag och enskilda Bilaga 3

personer i valet mellan att försöka komma över information direkt hos en

näringsidkare och att få ut uppgiftema från en myndighet stannar för det

senare altemativet och utsätter myndighetens anställda för olika former av

påtryckningar.

övervägande skäl talar således för att skadeståndsansvar enligt 7 § bör kunna inträda också när någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som utlämnats i strid med sekretesslagen. En regel med denna innebörd medför inte något utökat skadeståndsansvar för det allmänna utan riktar sig enbart mot den som pä gmnd av det oriktiga utlämnandet fått hemligheten i sin besittning. För att skadeståndsansvar skall inträda bör - i likhet med vad som avses gälla då en företagshemlighet utsatts för ett enligt lagen obehörigt angrepp — krävas att vederbörande har vetskap om det bakomliggande rättsstridiga förfarandet eller att han i vart fall bör inse detta. Det ligger i sakens natur att den som på begäran får en uppgift från en myndighet i allmänhet kan förlita sig på att utlämnandet inte strider mot sekretesslagen. I de fall någon själv övat påtryckningar på en offentliganställd för att få informationen torde dock i regel fömtsättningama för skadeståndsansvar vara uppfyllda. Ett annat exempel är då en offentliganställd på eget initiativ röjer en uppgift för en näringsidkare vilken med sin erfarenhet bör förstå att det rör sig om hemlig information. Det kan också vara så att en person med särskild branschkännedom har anledning anta att en uppgift, som han fått del av i ett senare led, härrör från en myndighet. I det fallet bör det krävas att han iakttar särskild försiktighet och undersöker förhållandena. Gör han inte det riskerar han att bli skadeståndsskyldig om han utnyttjar eller röjer informationen.

En bestämmelse med angiven innebörd bör lämpligen utformas så att vad som gäller i fråga om skadeståndsansvar för den som utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som tidigare obehörigen angripits också skall tillämpas när någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som, enligt vad han inser eller bör inse, har röjts i strid med sekretesslagen. Eftersom lagen om skydd för företagshemligheter omfattar information i både enskild näringsverksamhet och det allmännas affärsdrivande verksamhet blir den nya bestämmelsen också tillämplig på det allmännas företagshemligheter. Ett obehörigt angrepp på en företagshemlighet som tillhör det allmänna kan innebära att sekretesslagens föreskrifter åsidosatts. Så är fallet om en anställd i ett affärsdrivande verk utnyttjar eller röjer hemlig information. I en sådan situation skall skadeståndsansvaret för den som i ett senare led utnyttjar eller röjer hemligheten bedömas enligt huvudregeln i 7 § och inte med tillämpning av den särskilda bestämmelsen om skadeståndsskyldighet när en hemlighet röjts i strid med sekretesslagen.

4.7 Skadeståndets bestämmande

till den skada som drabbat näringsidkaren och till omständigheter som 1988/89:LU30 inte är av rent ekonomisk betydelse. Det utvidgade skadeståndsansvaret är Bilaga 3 förestavat av att det i många fall kan vara svårt för en näringsidkare att visa storleken av den skada som har tillfogats honom genom ett angrepp på en företagshemlighet. Regeln torde få betydelse främst då den skadeståndsskyldige är en konkurrerande näringsidkare, som obehörigen utnyttjar företagshemligheten. Den är emellertid tillämplig även då den skadeståndsskyldige är en anställd hos den näringsidkare som har åsamkats skadan.

Någon regel om jämkning av skadeståndsansvaret finns inte i lagförslaget. Av propositionen (s. 43 och 60) framgår dock att skadeståndet skall kunna jämkas med stöd av den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen. Vidare framgår att den särskilda bestämmelsen i 4 kap. I § skadeståndslagen om jämkning av arbetstagares skadeståndsansvar inte är tillämplig då skadestånd skall bestämmas enligt lagen om skydd för företagshemligheter. I de fall skadeståndet skall bestämmas enligt medbestämmandelagen blir jämkningsbestämmelsen i den lagen tillämplig. Beträffande jämkningsmöjligheterna enligt 6 kap. 2 § skadeståndslagen och 60 § medbestämmandelagen har lagrådet i sitt yttrande över regeringens lagrådsremiss anfört att det ligger närmast till hands att de tillämpas restriktivt.

Den föreslagna regleringen innebär särskilt i fråga om arbetstagare ett långtgående skadeståndsansvar. Även om det finns starka principiella skäl för att skadeståndsreglerna bör ha den utformning som föreslås framstår det som befogat att skadeståndet — i synnerhet när det gäller arbetstagare — bör kunna jämkas i något större utsträckning än vad som uttalandena i propositionen ger vid handen. 1 9 § bör därför efter mönster av 60 § medbestämmandelagen införas en regel om att skadeståndet kan sättas ned eller helt falla bort när det bedöms som skäligt.

Jämkningsmöjligheten enligt den nya regeln bör som nämnts kunna
utnyttjas främst i fall då en arbetstagare blir skyldig att ersätta sin arbetsgi
vare för ett obehörigt angrepp på dennes företagshemlighet. I sådana fall är
nämligen uppsägning eller avskedande oftast den viktigaste påföljden. Vid
skälighetsbedömningen bör samtliga omständigheter i det enskilda fallet
vägas in. Exempelvis bör sådana förhållanden kunna beaktas som att
arbetstagaren inte insett företagshemlighetens värde i näringsverksam
heten eller att den oaktsamhet som ligger honom till last inte framstår som
särskilt allvarlig. Hänsyn bör också kunna tas till det skadestånd som
skulle kunna utgå om skadeståndet i stället skulle bestämmas med tillämp
ning av medbestämmandelagen. Skulle vid en prövning enligt medbestäm
mandelagen skadeståndet utgå med lägre belopp än vad som följer av lagen
om skydd för företagshemligheter bör skadeståndet sättas ned. En annan
faktor som bör påverka bedömningen är den skadelidandes behov av
ersättningen. Bland omständigheter som kan tala emot en jämkning kan
särskilt nämnas att arbetstagaren har en ledande eller eljest förtroendefull
ställning i näringsidkarens rörelse. Jämkning bör i allmänhet inte komma i
fråga om arbetstagaren genom sitt handlande berett sig betydande vinning,
t. ex. genom att börja framställa produkter med ledning av företagshemlig- 96

heten.

I rena undantagsfall bör den nya jämkningsregeln kunna tillämpas för 1988/89:LU30 jämkning av skadestånd som skall utges av andra än arbetstagare. I sådana Bilaga 3 fall bör jämkningsmöjligheten dock tillämpas restriktivt.

4.8 Vitesförbud och säkerhetsåtgärder

Om någon som har angripit en företagshemlighet i sin besittning har bl. a. handlingar som innefattar en företagshemlighet kan enligt 14 § domstol förordna att han skall överlämna dessa till den som utsatts för det rättsstridiga angreppet. Under närmare angivna fömtsättningar kan domstolen i stället förordna att handlingama skall förstöras eller ändras eller utsättas för annan åtgärd som kan förebygga missbmk.

I ett tidigare avsnitt har förordats att i lagförslaget införs en ny paragraf (2 §) av innebörd att lagen gäller endast obehöriga angrepp på företagshemligheter. I konsekvens härmed bör det inte vara möjligt för domstol att meddela vitesförbud eller förordna om åtgärder enligt 14 § för att hindra att någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet i sådana fall då förfarandet inte utgör ett obehörigt angrepp på företagshemligheten. I 11 § bör därför stadgas att vitesförbud får meddelas endast om ett utnyttjande eller röjande är obehörigt. Vidare bör i 14 § det tillägget göras att förordnande inte får meddelas om ett utnyttjande eller röjande av företagshemligheten inte är obehörigt.

När det gäller tillämpningsområdet för 11 och 14 §§ finns det vidare anledning att erinra om att det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet i vissa fall kan leda till att beslut om vitesförbud och andra åtgärder inte får meddelas. 1 1 kap. 2 § TF förbjuds myndighet eller annat allmänt organ att genom olika åtgärder ingripa för att hejda yttranden innan de blivit offentliga exempelvis genom att hindra tryckning, utgivning eller spridning av en skrift på grund av dess innehåll. Motsvarande förbud finns i radioansvarighetslagen m. fl. författningar. Beslut av domstol med stöd av 11 och 14 §§ lagen om skydd för företagshemligheter torde i vissa situationer vara att uppfatta som en hindrande åtgärd i dessa författningars mening. Den som har tillgång till en företagshemlighet och som vill använda informationen i en bok eller i ett radioprogram torde därför inte av domstol kunna förbjudas att röja hemligheten. Lika litet torde i fall då hemligheten tagits in i en bok eller tidning domstolen med stöd av 14 § kunna förordna om överlämnande eller förstörande av bok- eller tidningsupplagan.

7 Riksdagen 1988/89. 8 saml. Nr 30

5. Förslag till lagtextändringar Förslag till

Lag om skydd för företagshemligheter Härigenom föreskrivs följande.

Regeringens förslag Föreslagen lydelse

1988/89:LU30 Bilaga 3

Inledande bestämmelser

Med företagshemlighet avses i denna lag sådan information om affärs- eller driftsförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra skada för honom.

1 §

Med företagshemlighet avses i denna lag sådan information om affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra skada för honom / konkurrenshänseende.

2 §

Lagen gäller endast obehöriga angrepp på företagshemligheter.

Som ett obehörigt angrepp anses inte att någon anskaffar, utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare för att inför en myndighet, annat behörigt organ eller allmänheten avslöja något som skäligen kan misstänkas utgöra brott eller som kan anses utgöra annat allvarligt missförhållande i näringsidkarens rörelse.

Som ett obehörigt angrepp anses inte heller att någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som har angripits enligt denna lag men som han eller någon före honom har fått del av i god tro.

Straff

2 §

Den som med uppsåt olovligen bereder sig tillgång till en företags-hemlighet skall dömas för JÖretagss-pioneri till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är

3 §

Den som uppsåtligen på ett olovligt sätt bereder sig tillgång till en företagshemlighet skall dömas för företagsspioneri till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet

Regeringens förslag

grovt, till fängelse i högst sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen har varit av särskih farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

Föreslagen lydelse

är grovt, till fängelse i högst sex år. Vid bedömande humvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen har varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

Till ansvar enligt första stycket skall dock inte dömas, om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken.

För försök eller förberedelse till företagsspioneri skall dömas till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

3 § 4 §

Till ansvar enligt första stycket skall dock inte dömas, om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken.

1988/89:LU30 Bilaga 3

Skadestånd

4 §

Den som gör sig skyldig till brott enligt 2 eller 3 § skall ersätta den skada som uppkommer genom brottet eller genom att företagshemligheten obehörigen utnyttjas eller röjs.

5 §

Den som gör sig skyldig till brott enligt 3 eller 4 § skall ersätta den skada som uppkommer genom brottet eller genom att företagshemligheten obehörigen utnyttjas eller röjs.

5 §

6 §

7 §

Regeringens förslag

Har förfarandet ägt rum sedan anställningen upphört, tillämpas första stycket endast om förfaran-del var otillbörligt.

Föreslagen lydelse

Har förfarandet ägt mm sedan anställningen upphört, tillämpas första stycket endast om det finns synnerliga skäl.

1988/89:LU30 Bilaga 3

7§

Om någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet sotn han eller någon före honom har fått del av i god tro, skall förfarandet inte anses obehörigt.

8 §

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte ådömas någon på grund av överträdelse av 5, 6 eller

7§.

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte ådömas någon på grund av överträdelse av första stycket.

9 §

Vid bestämmande av skadestånd enligt <#- 7 §§ för ett angrepp på en näringsidkares företagshemlighet skall hänsyn tas även till dennes intresse av att hemligheten inte obehörigen utnyttjas eller röjs och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Vid bestämmande av skadestånd enligt 5 —5 §§ för ett angrepp på en näringsidkares företagshemlighet skall hänsyn tas även till dennes intresse av att hemligheten inte obehörigen utnyttjas eller röjs och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det är skäligt kan skadeståndet sättas ned eller helt fälla bort.

10 § Talan om skadestånd enligt denna lag får avse skada endast under de fem senaste åren innan talan väcktes. För skada under tid dessförinnan är rätten till skadestånd förlorad.

Vitesförbud

11 §

Den som har angripit en företagshemlighet enligt denna lag kan av

100

Regeringens förslag

domstol vid vite förbjudas att utnyttja eller röja företagshemligheten.

Föreslagen lydelse

domstol vid vite förbjudas att ut
nyttja eller röja företagshemlighe
ten. Vitesförbud får dock meddelas
endast   om   ett   utnyttjande   eller
röjande skulle vara obehörigt enligt
2§.
Talan enligt första stycket förs av        Talan enligt första stycket förs av
den som har utsatts för det rättsstri-     den som har utsatts för det rättsstri
diga angreppet. Sådan talan får fö-     diga angreppet. Sådan talan får fö
ras även i samband med åtal för     ras även i samband med åtal för
brott som avses i 2 eller 3 §. brott som avses i i eller 4 §.

Den som har överträtt ett vitesförbud får inte dömas till straff för en gärning som omfattas av förbudet.

1988/89:LU30 Bilaga 3

12 Ett vitesförbud kan hävas på talan av den som har ålagts förbudet, om ändamålet med förbudet har förlorat sin betydelse.

13 §

Inlösen m.m.

14 §

Kan en handling eller ett föremål som innefattar en företagshemlighet inte utan olägenhet överiämnas enligt första stycket, får domstol förordna att handlingen eller föremålet skall förstöras eller ändras eller utsättas för annan åtgärd som är ägnad att förebygga missbmk. Förordnande enligt denna lag skall dock inte meddelas, om förverkan-

Kan en handling eller ett föremål som innefattar en företagshemlighet inte utan olägenhet överlämnas enligt första stycket, får domstol förordna att handlingen eller föremålet skall förstöras eller ändras eller utsättas för annan åtgärd som är ägnad att förebygga missbmk.

Förordnande enligt första eller andra stycket skall inte meddelas,

101

Regeringens förslag

de eller annan åtgärd som är ägnad att förebygga missbmk skall beslutas enligt 36 kap. brottsbalken.

Föreslagen lydelse

om ett utnyttjande eller röjande inte skulle vara obehörigt enligt 2 § eller om förverkande eller annan åtgärd som är ägnad att förebygga missbmk skall beslutas enligt 36 kap. brottsbalken.

Talan enligt första eller andra stycket förs av den som har utsatts för det rättsstridiga angreppet. Sådan talan får föras även i samband med åtal för brott som avses i 2 eller 3 §.

Talan enligt första eller andra stycket förs av den som har utsatts för det rättsstridiga angreppet. Sådan talan får föras även i samband med åtal för brott som avses i 3 eller 4 §.

I. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

2. Genom lagen upphävs lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Bestämmelseraa om skadestånd i den lagen tillämpas dock alltjämt i fråga om handlingar som har företagits före ikraftträdandet.

1988/89:LU30 Bilaga 3

102

LAGRÅDETS YTTRANDE 1988/89:LU30

Bilaga 4 Utdrag ur Protokoll vid sammanträde 1988-11-28

Närvarande: f d. regeringsrådet Stig Nordlund, regeringsrådet Elisabeth Palm, justitierådet Johan Lind.

Enligt protokoll vid riksdagens lagutskotts sammanträde den 10 november 1988 har utskottet beslutat inhämta lagrådets yttrande över en inom utskottets kansli upprättad promemoria om skyddet för företagshemligheter och den fria opinionsbildningen. I promemorian görs en genomgång av den i propositionen 1987/88:155 föreslagna lagstiftningen om skydd för företagshemligheter mot bakgmnd av kritik som riktats mot propositionen i motioner och i den allmänna debatten. Promemorian utmynnar i ett förslag till lag om skydd för företagshemligheter, som i vissa delar innebär ändring av regeringens förslag i propositionen.

Förslaget i promemorian har inför lagrådet föredragits av hovrättsasses-som Olle Abrahamsson.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Inledande synpunkter

Syftet med regeringens lagförslag, som tidigare lagrådsgranskats, är att skapa ett bättre skydd för företagshemligheter än det som lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens ger. Detta syfte tillgodoses bl.a. genom att den som med uppsåt olovligen bereder sig tillgång till en företagshemlighet döms för företagsspioneri och att den som anskaffar en företagshemlighet som åtkommits genom företagsspioneri döms för olovlig befattning med företagshemlighet, om han hade vetskap om den olagliga åtkomsten. Stränga straff kan utdömas för båda brotten. Typfallet för såväl företagsspioneri som olovlig befattning med företagshemlighet är att gäraingsmannen avser att bereda sig själv eller annan vinning genom att utnyttja företagshemligheten kommersiellt.

1 motioner med anledning av propositionen har framhållits att en ny lagstiftning behövs för att stävja den ökning av angrepp på företagshemligheter som skett. Samtidigt uttalas dock farhågor för att skyddet för företagshemligheter kan komma att hota den fria opinionsbildningen.

Lagförslaget innebär en viss begränsning i den yttrandefrihet och informationsfrihet som är tillförsäkrad medborgarna enligt 2 kap. I § regeringsformen (RF). Sådan begränsning kan göras på de gmnder och i den ordning som anges i 12 och 13 §§ samma kapitel. Begränsningen får dock aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Lagrådet kommer i det följande att närmare gå in på denna fråga.

1 promemorian föreslås vissa ändringar i regeringens förslag för att lagen
inte skall komma i kollision med den fria opinionsbildningen. Sålunda
föreslås att i lagen införs en generell bestämmelse om att lagen endast
gäller obehöriga angrepp på en hemlighet. Förslaget i denna del behandlar
lagrådet nedan i den paragrafvisa redovisningen. Vidare föreslås en änd- 103

ring i bestämmelsen om ansvar för företagsspioneri i det uttalade syftet att 1988/89:LU30 den skall bringas i bättre överensstämmelse med det yttrandefrihetsrättsli- Bilaga 4 ga regelsystemet och ges en utformning som gör det möjligt att ingripa mot brott oberoende av gärningsmannens eventuella publiceringssyfte. Sistnämnda fråga har inte uttryckligen tagits upp i propositionen. Lagrådet anser det därför lämpligt att behandla den i detta inledande avsnitt.

Enligt I kap. I § tryckfrihetsförordningen (TF) skall envar äga rätt att, om annat inte följer av förordningen, anskaffa uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för att offentliggöra dem i tryckt skrift. 1 3 § samma kapitel sägs att ingen får åtalas eller dömas för missbmk av tryckfriheten eller medverkan däri i annat fall än som anges i förordningen. Dessa fall, de s.k. tryckfrihetsbrotten, räknas uttömmande upp i 7 kap. TF. Utan hinder av bestämmelsen i I kap. 3 § TF gäller enligt 9 § samma kapitel vad som i lag är stadgat om ansvar och ersättningsskyldighet som avser det sätt på vilket uppgift eller underrättelse anskaffats.

De i propositionen föreslagna bestämmelserna om företagsspioneri och olovlig befattning med företagshemlighet straffbelägger anskaffandet av uppgifter och underrättelser av visst slag. Skulle avsikten rned anskaffandet av dessa vara att offentliggöra dem i tryckt skrift, blir emellertid detta straffritt enligt tryckfrihetsförordningens bestämmelser. Det är en självklar konsekvens av vår tryckfrihetsrättsliga reglering. Det är inte vanligt och inte heller lämpligt att tynga lagstiftningen med erinringar om vad som gäller enligt våra gmndlagar. Dessa utgör den givna gmndvalen för lagstiftningen och är överordnad denna. I propositionen har varken i lagförslaget eller i motiveringen gjorts någon direkt hänvisning till tryckfrihetsförordningen. Där har dock understmkits att skyddet för företagshemligheter inte får sträcka sig så långt att det hotar den fria opinionsbildningen (s. 9).

ligen en företagshemlighet. Om något av dessa brott begås i syfte att 1988/89:LU30 hemligheten skall offentliggöras i tryckt skrift, blir brottet straffritt oavsett Bilaga 4 vilken formulering — propositionens eller promemorians — som väljs. Det är överhuvudtaget inte möjligt att genom vanlig lagstiftning förbjuda inhämtande av viss information för publicering (se anf prop. s. 98). Det betyder att möjlighetema att i tryckt skrift offentliggöra företagshemligheter inte påverkas av den föreslagna lagen. Resonemanget är tillämpligt också på annan yttrandefrihetsrättslig lagstiftning såsom radioansvarighetslagen.

Formuleringen av brottet företagsspioneri är vidare i propositionen än i promemorian. Den vidare formuleringen är att föredra.

Mot bakgmnd av det anförda avstyrker lagrådet att promemorieförslaget i denna del följs.

1 §

I vissa motioner som avgivits i lagstiftningsärendet har regeringens lagförslag uppfattats så att den som avslöjar brott skulle kunna komma att drabbas av påföljd i form av straff eller skadestånd. Samma uppfattning kommer till uttryck i den inom lagutskottet upprättade promemorian (s. 82 och s. 86 — 87). Med anledning härav får lagrådet anföra följande.

1 § innehåller en legaldefinition av begreppet företagshemlighet. 1 denna legaldefinition ingår som ett nödvändigt element att röjandet av hemligheten skall vara "ägnat att medföra skada" för näringsidkaren. Vid tolkningen av vad som avses med uttrycket "skada" måste följande beaktas.

Dessa motivuttalanden visar att avsikten har varit att ge ett skydd för sådana kunskaper som har betydelse för en näringsidkare när han konkurrerar på marknaden med de konkurrensmedel som är förenliga med kravet på en sund konkurrens. Det i promemorian föreslagna tillägget till lagtexten som innebär att det skall vara fråga om skada "i konkurrenshänseende" harmonierar väl med den principiella uppläggningen av lagförslaget.

Motivuttalandena utvisar emellertid också att lagförslaget inte kan upp
fattas så att det skyddar direkt brottsliga förfaranden mot avslöjanden.
Den skrothandlare som i sin rörelse också ägnar sig åt yrkesmässig häle
riverksamhet får inte på gmnd av den föreslagna lagen något som helst
skydd mot att hans brottsliga verksamhet avslöjas. Lika litet ger lagen
skydd åt den näringsidkare som genom systematiskt felaktig redovisning 105

8 Riksdagen 1988/89. 8 sami Nr 30

av undertaget för mervärdeskatt gör sig skyldig till skattebedrägeri. I båda 1988/89:LU30 dessa fall lider visserligen näringsidkaren ett slags "skada" av att hans Bilaga 4 brottsliga verksamhet avslöjas. Men det är inte fråga om en sådan skada som kan utlösa skyldighet att utge ersättning. "Skadan" skyddas med andra ord inte av rättsordningen. Det i 1 § använda skadebegreppet måste därför tolkas så att det avser endast sådan skada som i och för sig skulle kunna föranleda att skadevållaren av domstol åläggs att utge ersättning för den lidna skadan.

Lagrådet menar alltså att det av den i I § intagna definitionen på begreppet företagshemlighet följer att det inte kan betraktas som en företagshemlighet att en näringsidkare bedriver brottslig verksamhet eller begår brott i en eljest legal verksamhet. Därmed blir inte de i lagförslaget intagna straff- och skadeståndsbestämmelserna tillämpliga på den som avslöjar att en näringsidkare begått brott. En annan sak är att straff kan komma att utkrävas för den händelse den som gör avslöjandet använt en brottslig metod för att komma över de uppgifter som visar att brott har begåtts i rörelsen.

1 speciella fall kan möjligen komplikationer uppkomma för den händelse situationen är den att det är i praktiken omöjligt att avslöja ett brott utan att man samtidigt också röjer en så att säga legal företagshemlighet. Härtill återkommer lagrådet vid 2 §.

Direkt brottsliga förfaranden utgör enligt det anförda inte någon företagshemlighet i lagens mening. Undantaget från lagens tillämpningsområde torde emellertid vara något mer vidsträckt än som följer av att det är fråga om brott. Frågan kan nämligen ställas, om inte motsvarande synsätt bör anläggas när det visserligen inte är fråga om brottsliga förfaranden utan om förhållanden i rörelsen som från samhällets synpunkt ter sig helt oacceptabla därför att de utgör ett allväriigt åsidosättande av lagstiftning som är avsedd att skydda t. ex. liv och hälsa. Sådana fall berörs i viss mån i promemorian i anslutning till den nya 2 §.

Andra stycket i 2 § gäller i fråga om vad som i lagtexten anges utgöra
annat allvarligt missförhållande i näringsidkarens rörelse. 1 promemorian
anförs som exempel härpå (s. 83 — 84) att ett företag överträder bestäm
melserna i arbetsmiljölagen eller i miljöskyddslagen eller på annat sätt
utsätter sina anställda eller de kringboende för allvarliga miljörisker eller
att företaget i strid med marknadsföringslagen eller livsmedelslagstiftning
en tillhandahåller konsumenterna hälsofarliga eller andra uppenbart otjän
liga produkter. Med anledning härav bör framhållas att själva det förhål
landet att hälsofarliga livsmedel produceras knappast kan utgöra någon
företagshemlighet i lagens mening. Att förhållandet bringas till allmän
kännedom medför nämligen inte att någon ersättningsgill skada uppkom
mer, i varje fall inte om hälsorisken är mycket påtaglig. Saken kan också
uttryckas så att det från allmän synpunkt är vid ett objektivt bedömande
fullt försvarligt, ja t.o.m. önskvärt, att det avslöjas om en näringsidkare
bedriver sin verksamhet så att allmänheten utsätts för allvarliga hälsoris
ker. Det leder till att någon ersättningsgill skada inte uppkommer på grund
av avslöjandet (jfr Karlgren, Skadeståndsrätt, 5:e uppl., s. 74, Hellner,
Skadeståndsrätt, 4:e uppl., s. 47 f). Detsamma gäller om det är fråga om 106

mycket allvarliga miljörisker. — Detta resonemang kan föras när det är 1988/89:LU30 fråga om att en större krets utsätts för allvarliga risker. Det är mera Bilaga 4 tveksamt hur saken ter sig i situationer som inte är lika drastiska.

2 §

Den i promemorian föreslagna nya bestämmelsen i 2 § föranleds av att man funnit att det finns ett behov av att skapa garantier för att skyddet för företagshemligheter inte blir för långtgående. Detta står i och för sig i god överensstämmelse med uttalandet i den allmänna motiveringen om att skyddet för företagshemligheter inte får sträcka sig så långt att det hotar den fria opinionsbildningen (prop. s. 9). Lagrådet har inte heller för sin del något att invända mot att lagförslagets räckvidd uttryckligen begränsas i huvudsak efter riktlinjerna i 2 §.

Med den avgränsning som enligt lagrådets mening måste göras av själva legaldefinitionen på begreppet företagshemlighet — nämligen så att därmed inte avses brottsliga och vissa andra samhällsfariiga förfaranden i näringsidkarens rörelse — bortfaller till en del behovet av den föreslagna nya bestämmelsen. Lagrådet har emellertid trots det förståelse för att det kan vara på sin plats att i en särskild lagregel klargöra att i vissa angivna situationer hänsynen till yttrandefriheten och den fria opinionsbildningen måste väga tyngre än skyddet för företagshemligheter. Vad som förekommit både under behandlingen av lagstiftningsärendet och i den allmänna debatten visar nämligen att det finns ett särskilt behov att med hjälp av en lagregel belysa att skyddet för företagshemligheter har sina givna gränser. Lagtexten i 2 § och därtill anknytande motivuttalanden väcker emellertid en del frågor.

2 § andra stycket tar sikte på brott och andra allvarliga missförhållanden i näringsidkarens rörelse. Förslaget innebär att bestämmelsen är tillämplig bl.a. när anställda inför allmänheten avslöjar sådana missförhållanden i arbetsgivarens rörelse. Det bör i anledning härav påpekas att arbetsdomstolen i sin praxis angående uppsägningar och avskedanden har uttalat, att när det inte rör sig om särskilt allvarliga missförhållanden arbetstagaren först har att vända sig till arbetsgivaren för att söka nå rättelse (AD 1986 nr 95 jfr även 1982 nr 110 och 1988 nr 67). Promemorieförslaget anknyter i viss mån till denna praxis när det i lagtexten krävs att det skall vara fråga om allvarliga missförhållanden. Är det fråga om rena ordningsförseelser torde det knappast vara förenligt med arbetsdomstolens nyss angivna uttalanden att en arbetstagare offentligen påtalar sådana och därmed röjer en företagshemlighet utan att först försöka få till stånd rättelse internt inom företaget. Lagrådet föreslår att lagregeln i 2 § andra stycket begränsas så att den inte gäller alla slags brott utan endast sådana brott på vilka fängelse kan följa, jfr även uttalandet i promemorian (s. 85) att det inte är tillåtet för någon att röja en för näringsidkaren betydelsefull hemlighet för att avslöja en bagatellartad förseelse.

I promemorian (s. 83 — 84) görs vissa uttalanden som, sedda isolerade
för sig, skulle kunna tolkas så att det står anställda fritt att avslöja alla slags
missförhållanden i företaget vid t.ex. demonstrationer och möten. Dessa 107

mera vidsträckta uttalanden har emellertid inte någon täckning i lagtexten 1988/89:LU30 och är dessutom svåra att förena med den nyss nämnda praxisen i arbets- Bilaga 4 domstolen. Lagrådet uppfattar för sin del den föreslagna lagbestämmelsen så att den gäller allvarliga missförhållanden i företaget.

Med den tolkning lagrådet har gjort av begreppet företagshemlighet i 1 § får de särskilda bestämmelserna i 2 § andra stycket ganska begränsad räckvidd. De blir tillämpliga bl. a. när det är fråga om information om sådana allvarliga missförhållanden som kan betecknas som företagshemlighet, jfr vad som anförts ovan vid 1 §. Vidare kan bestämmelserna tillämpas i vad som skulle kunna kallas kombinationsfallen, dvs. situationer när brott och allvarliga missförhållanden i praktiken inte kan avslöjas utan att samtidigt en legal företagshemlighet röjs. Ett exempel på en sådan situation kan kanske vara att ett avslöjande av ett miljöbrott i praktiken förutsätter att man också röjer en i och för sig skyddsvärd teknisk hemlighet i själva produktionsprocessen.

I lagtexten i 2 § andra stycket talas om att någon anskaffar, utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkareor a?? inför myndighet m. fl. avslöja etc. Orden "för att" får antas ge uttryck för principen att den som avslöjar företagshemligheten skall göra det i det direkta syftet att avslöja brott eller missförhållanden. Han får inte ha så att säga en biavsikt t. ex. att bereda sig eller annan någon ekonomisk fördel av avslöjandet. Därav torde följa att ett avslöjande som regel inte kan göras inför en konkurrent till näringsidkaren.

Enligt lagtexten skall avslöjandet ske inför en myndighet, annat behörigt organ eller allmänheten. Lagrådet ifrågasätter om det överhuvudtaget behöver anges inför vem avslöjandet skall äga mm. Har man väl tagit det steget att avslöjandet får ske inför allmänheten bör avslöjandet kunna ske även på annat sätt. Dessutom kan den föreslagna lagtexten ge upphov till den missuppfattningen att det skulle stå en person fritt att göra avslöjandet inför en vid krets människor under det att han skulle vara förhindrad att göra det i ett litet slutet sällskap, vilket inte kan vara rimligt. Lagrådet

108

förordar alltså att det i lagtexten endast anges att företagshemligheten 1988/89:LU30
avslöjas. Bilaga 4

På gmnd av det anförda bör andra stycket i paragrafen få följande lydelse. "Som ett obehörigt angrepp anses inte att någon anskaffar, utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare för att avslöja något som skäligen kan misstänkas utgöra brott, på vilket fängelse kan följa, eller som kan anses utgöra ett så allvarligt missförhållande i näringsidkarens rörelse att intresset av att förhållandet bringas till allmän kännedom måste ges företräde framför näringsidkarens behov av skydd för företagshemligheten."

Andra och tredje styckena i 2 § måste uppfattas som en uttömmande redovisning inom ramen för lagen av de fall när ett angrepp mot en företagshemlighet inte är att anse som obehörigt. Det leder bl. a. till att det inte kan vara fråga om företagsspioneri när angreppet till följd av 2 § andra stycket inte är att anse som obehörigt. Den som anskaffar uppgifter om allvarliga missförhållanden i ett företag gör sig inte skyldig till företagsspioneri, om det vid den av lagrådet förordade intresseavvägningen enligt 2 § andra stycket visar sig att intresset av att missförhållandena bringas till allmän kännedom måste ges företräde framför intresset av att skydda företagshemligheten. Detta avviker från vad som uttalas i promemorian (s. 88 samt 89, avsnitt 4.4). Lagrådet anser att den som uppsåtligen på ett olovligt sätt bereder sig tillgång till en företagshemlighet måste anses ha anskaffat hemligheten i den mening ordet anskaffa används i 2 § andra stycket. Därav följer att den som gör sig skyldig till företagsspioneri kan åläggas att ersätta skada som näringsidkaren åsamkas genom att uppgifterna i ett senare skede utnyttjas eller röjs (jfr promemorian s. 89, avsnitt 4.4).

I anslutning till 2 § första stycket har i promemorian gjorts vissa uttalanden i frågan om lagen utgör hinder för en arbetstagare att vid en rättslig tvist med arbetsgivaren åberopa uppgifter för att styrka sin talan (s. 85 n-86). Med anledning härav vill lagrådet framhålla följande.

Utgångspunkten måste vara att arbetsgivaren i ett sådant fall redan
känner till den företagshemlighet som kan beröras av rättegången. Hemlig
heten röjs alltså inte för arbetsgivaren genom att den åberopas i rättegång
en. Om det är fråga om en företagshemlighet av någon betydelse gäller som
regel hos domstolen sekretess för uppgifter om företagshemligheten enligt
8 kap. 17 § sekretesslagen. Förhandling inför domstolen kan hållas inför
stängda dörrar enligt 5 kap. I § andra stycket andra meningen rättegångs
balken. Domstolen kan sekretessbelägga den del av domen där närmare
redogörelse lämnas för företagshemligheten (12 kap. 4§ andra stycket
sekretesslagen). Mot den angivna bakgmnden är det enligt lagrådets me
ning klart att den nu aktuella lagen inte kan medföra något hinder för en
arbetstagare att ta tillvara sin rätt i en process mot arbetsgivaren på det sätt
som avses i promemorian. En annan sak är att en arbetstagare till följd av
lagen kan vara förhindrad att inför en förestående rättegång mot arbetsgi
varen anskaffa uppgifter som han inte har tillgång till i sin anställning och
som utgör en företagshemlighet hos arbetsgivaren. I den särskilda situatio
nen har emellertid arbetstagaren vissa, låt vara begränsade, möjligheter att 109
genom editionsföreläggande från domstolen få tillgång till uppgiften (38

kap. 2 § andra stycket tredje meningen jämförd med 36 kap. 6 § andra 1988/89:LU30
meningen rättegångsbalken). Bilaga 4

7 §

I promemorian har efter en analys av rättsläget dragits slutsatsen att tryckfrihetsförordningen inte utgör hinder för enskilda att avtala om inskränkningar i yttrandefriheten med följd att en avtalad tystnadsplikt bryter meddelarskyddet. Lagrådet ansluter sig till den bedömningen.

I promemorian uttalas vidare (s. 78 och s. 91) att rättsläget är mera ovisst, om arbetstagarens tystnadsplikt inte uppkommit genom ett uttryckligt avtal utan är en följd av den gmndläggande principen om lojalitetsplikt i anställningsförhållanden.

Det förhåller sig utan tvekan så att den lojalitetsförpliktelse som följer av anställningsavtal inom den privata sektom också innefattar en tämligen vidsträckt tystnadsplikt för arbetstagaren (se t. ex. Schmidt, Löntagarrätt, 1985, s. 247 O- Egentligen är detta en följd av gmndsatsen att en kontraktspart inte får inom ramen för kontraktsförhållandet handla på ett sätt som är ägnat att orsaka skada för motparten. Det är därför inte nödvändigt att i ett anställningsavtal uttryckligen reglera tystnadsplikten; den gäller ändå som en bland flera gmndläggande regler i avtalsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Från dessa utgångspunkter ter det sig främmande att fästa någon avgörande vikt vid om tystnadsplikten uttryckligen reglerats eller inte, när det gäller att ta ställning till om meddelarskyddet genombmtits genom avtal. Man kan inte skilja mellan de fallen att en förpliktelse återfinns i en uttrycklig avtalsbestämmelse, följer av en tolkning av vissa bestämmelser i avtalet eller utgör en gmndförutsättning för hela avtalet. Det går inte rimligen att resonera så att visserligen innefattar avtalet en tystnadsplikt, men avtalet duger inte för att sätta meddelarskyddet ur spel, eftersom det saknas en uttrycklig bestämmelse om tystnadsplikt. Antingen kan avtalet bryta igenom meddelarskyddet eller också kan avtalet inte göra det. Och det senare alternativet är, som redan anförts, inte gällande rätt.

I promemorian uttalas (s. 91) att, om en arbetstagare eller en part i ett affärsförhållande väljer att lämna uppgifter anonymt, regleraa om anonymitetsskydd i tryckfrihetsförordningen och andra författningar gäller fullt ut. Uttalandet är något onyanserat, eftersom efterforskningsförbudet enligt 3 kap. 4 § TF inte gäller för privata företag.

110

I promemorian berörs frågan hur paragrafen förhåller sig till regleraa om 1988/89:LU30
tystnadsplikt i medbestämmandelagen s. 91 —92). Bilaga 4

Vid den praktiska tillämpningen av informationsregeln i 19§ medbestämmandelagen är det mycket vanligt att mottagaren av information är anställd på företaget. Det torde vara ytterst ovanligt att det förfarande som anvisas i 21 § medbestämmandelagen om förhandling om tystnadsplikt utnyttjas i praktiken; enligt en uppgift som lämnats lagrådet har Svenska Industritjänstemannaförbundet inte haft någon central förhandling angående tystnadsplikt alltsedan medbestämmandelagens ikraftträdande. Det tyder på att de lokala fackliga organisationema godtar en begäran från arbetsgivaren om att tystnadsplikt skall gälla. I ett sådant fall blir mottagaren av informationen förhindrad att röja hemligheten för andra än styrelseledamöter i den fackliga organisationen (22 § medbestämmandelagen).

Begärs inte någon tystnadsplikt, torde de fackliga förtroendemännen anse sig oförhindrade att informera berörda medlemmar vid företaget om sådant som kan ha betydelse för dem i deras anställning. Däremot har man inom den privata sektorn inte rätt att i den situationen berätta för utomstående sådant som företaget vill hålla hemligt. Detta följer av tystnadsplikten enligt de enskilda anställningsavtalen som är något annat än den särskilda tystnadsplikten enligt medbestämmandelagen. På PTK-området gäller t. ex. att enskilda tjänstemän enligt särskild bestämmelse i kollektivavtalet är skyldiga att iaktta diskretion rörande företagets angelägenheter (se SOU 1983:52 s. 96). Denna kollektivavtalsbestämmelse kan inte sättas ur spel genom att arbetsgivaren i ett visst fall underlåter att påfordra tystnadsplikt enligt 21 § medbestämmandelagen.

11 §

Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser om att domstol vid vite kan förbjuda den som angripit en företagshemlighet att utnyttja eller röja hemligheten. I lagutskottets promemoria har i en andra mening lagts till att ett vitesförbud endast får meddelas om ett utnyttjande eller röjande är obehörigt. Med hänsyn till att det redan i 2 § görs klart att lagen endast gäller obehöriga angrepp anser lagrådet att det föreslagna tillägget är onödigt och att det därför bör utgå.

14 §

I paragrafens andra stycke har i promemorian lagts till att ett förordnande om överlämnande eller förstörande av en handling endast kan meddelas om ett utnyttjande eller röjande är obehörigt. Av skäl som lagrådet anfört under 11 § bör tillägget utgå.

I promemorian (s. 97) har intagits en erinran om att det yttrandefrihets
rättsliga regelsystemet i vissa fall kan leda till att beslut om vitesförbud och 111

andra åtgärder inte får meddelas. Som exempel anges att den som har 1988/89:LU30 tillgång till en företagshemlighet och som vill använda informationen i en Bilaga 4 bok eller i ett radioprogram inte torde av domstol kunna förbjudas att röja hemligheten. Exemplet är enligt lagrådets mening inte helt lyckat, eftersom det ger intryck av att ingen kan förbjudas att t. ex. i bokform röja en företagshemlighet. Emellertid gäller förbudet i 1 kap. 2 § andra stycket TF mot att hindra tryckning eller spridning av en skrift inte mot enskilda. Det är således möjligt i vissa fall att på privaträttslig gmnd utverka ett förbud mot spridning av en tryckt skrift (jfr NJA 1971 s. 571).

Avslutande synpunkter

Lagrådet har med anledning av promemorian ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan om den begränsning i den gmndlagsfästa yttrande- och informationsfriheten som görs genom förslaget till lag om skydd för företagshemligheter är godtagbar.

Därvid har lagrådet konstaterat, att den föreslagna lagen inte inverkar på den tryckfrihet som medborgama tillförsäkrats i tryckfrihetsförordningen och inte heller på den yttrandefrihet som gäller enligt annan yttrandefrihetsrättslig lagstiftning såsom radioansvarighetslagen.

Vidare har lagrådet funnit att den föreslagna lagen — med de ändringar lagrådet nu förordat - innebär en förstärkning av skyddet för företagshemligheter utan att den utgör ett hot mot den fria opinionsbildningen.

112

Konstitutionsutskottets yttrande 1988/89:KU2y

Skydd för företagshemligheter

1988/89:LU30 Bilaga 5

Till lagutskottet

Lagutskottet har berett konstitutionsutskottet tillfälle att yttra sig över deb proposition 1987/88:155 om skydd för företagshemligheter jämte de med anledning av propositionen väckta mofionerna 1987/88:L10-14 samt 1988/ 89:Ll, deb en inom lagutskottets kansli upprättad promemoria jämte det yttrande över promemorian som avgivits av lagrådet den 28 november 1988.1 promemorian görs en genomgång av den i propositionen föreslagna lagstiftningen mot bakgmnd av kritik som riktats mot propositionen i motionerna och i den allmänna debatten. Promemorian utmynnar i ett förslag till lag om skydd för företagshemligheter, som i vissa delar innebär ändring av regeringens förslag i propositionen.

Utskottets överväganden

Konstitutionsutskottet begränsar sitt yttrande till att gälla frågan om den nu aktuella lagstiftningens förenlighet med den grundlagsfästa yttrande- och informationsfriheten (2 kap. 1 § regeringsformen) och med tryckfrihetsförordningens bestämmelser om s.k. meddelarfrihet och anskaffarfrihet (1 kap. 1 § tredje och fjärde styckena tryckfrihetsförordningen).

Genom den föreslagna lagen förstärks skyddet för företagshemligheter bl.a. genom att straff- och skadeståndsansvar införs för s.k. företagsspioneri. Härtill anknyter det nya brottet olovlig befattning med företagshemlighet. Vidare föreslås regler om skadestånd vid arbetstagares missbruk av företagshemlighet som han fått del av i anställningen. Till en del ersätter sistnämnda regler de bestämmelser i ämnet som finns i den gällande lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Dessutom föreslås ett lagreglerat skadeståndsansvar för den som missbrukar en företagshemlighet som har anförtrotts vederbörande i en affärsförbindelse.

En grundläggande begränsning av lagens tillämpningsområde är, såsom
lagrådet påpekar, att lagen icke skyddar förfaranden som en företagare vill
hålla hemliga men som är brottsliga eller som från samhällets synpunkt ter sig
helt oacceptabla därför att de utgör ett allvarligt åsidosättande av lagstiftning
som är avsedd att skydda t.ex. liv och hälsa (lagrådets yttrande den 28
november 1988 s. 7 f.). Denna rättsliga definifion av begreppet företagshem
lighet innebär att den föreslagna lagen i sådana fall inte ger något skydd mot
att en företagares brottsliga eller samhällsfariiga verksamhet avslöjas.
Konsfitufionsutskottet, som instämmer i denna slutsats, vill tillägga att någon 113

form av skydd i dessa fall ej heller torde kunna införas genom avtal. 1988/89:LU30

Lagen ingriper på olika sätt gentemot den som anskaffar, utnyttjar eller Bilaga 5 röjer en företagshemlighet. Av betydelse när det gäller förhållandet till de grundlagsskyddade rättigheter som inledningsvis nämnts - yttrandefriheten, meddelarfriheten och anskaffarfriheten - är emellertid den inskränkning av lagens tillämpningsområde som upptagits i 2 § i promemorieförslaget.

Genom bestämmelserna i andra stycket i nämnda lagrum - i den lydelse lagrådet föreslagit i sitt yttrande över lagutskottets promemoria - inskränks lagens tillämpningsområde så, att lagen ej gäller fall när "någon anskaffar, utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare för att avslöja något som skäligen kan misstänkas utgöra brott, på vilket fängelse kan följa, eller som kan anses utgöra ett så allvarligt missförhållande i näringsidkarens rörelse att intresset av att förhållandet bringas till allmän kännedom måste ges företräde framför näringsidkarens behov av skydd för företagshemligheten". Bestämmelserna täcker enligt lagrådet följande tre fall: a) I samband med avslöjande av brottsligt förfarande av visst kvalificerat slag - som i och för sig inte utgör företagshemlighet - röjs företagshemlighet, b) Företagshemlighet, som kan anses utgöra allvarligt missförhållande, röjs. c) I samband med avslöjande av förfarande som kan anses utgöra allvarligt missförhållande - vilket förfarande i och för sig inte utgör företagshemlighet - röjs företagshemlighet. För att bestämmelserna skall bli tillämpliga i sistnämnda båda fall fordras som nyss framgått dessutom att intresset av att det allvarliga missförhållandet avslöjas väger över intresset av att företagshemligheten bevaras.

Utskottet kan konstatera att genom den begränsning av lagens tillämpningsområde som följer av själva definitionen av begreppet företagshemlighet samt de nämnda bestämmelserna i 2 § tillgodoses olika yttrandefrihetsintressen. Det blir alltså möjligt både för anställda och för utomstående att fritt diskutera sådana förhållanden inom företagen som förekomsten av vissa brott och allvarliga missförhållanden. Sådana diskussioner skall kunna föras inför olika organ och inför allmänheten samt självfallet också i medierna. Detta följer av den konstruktion lagregleringen getts. För diskussion i press och andra medier av brott och allvarliga missförhållanden inom företagen skall alltså inte behöva åberopas stöd i tryckfrihetsförordningens bestämmelser om meddelarfrihet o.d. Ej heller kan sådan diskussion hindras genom hänvisning till privata avtal o.d. (se lagutskottets promemoria s. 44).

De företagshemligheter som lagen kommer att skydda begränsas alltså till sådana som inte utgör eller står i samband med brott och som ej heller kan betecknas som allvarliga missförhållanden eller har att göra med sådana missförhållanden. Att sådana företagshemligheter undantas från den allmänna yttrande- och informationsfriheten måste enligt utskottet anses förenligt med de möjligheter att begränsa yttrandefriheten som anges i regeringsformen (RF 2:12-13).

Även när det gäller lagens sålunda begränsade tillämpningsområde kan
det emellertid enligt utskottets mening finnas anledning att göra ytterligare
begränsningar i skyddet, t.ex. genom att i förhållandet mellan enskilda -
utanför myndighetsområdet - införa en motsvarighet till den meddelarfrihet
som i fråga om uppgifter inom den offentliga sektorn i stor utsträckning finns j j4

för sekretessbelagda uppgifter. Denna fråga ingår bland de spörsmål som 1988/89:LU30 kommer att behandlas av den kommitté (meddelarskyddskommittén. Ju Bilaga 5 1988:03) som nyligen tillsatts för att utreda meddelarfrihet i förhållandet mellan enskilda (dir. 1988:57).

Som anförts i lagutskottets promemoria och i lagrådets yttrande utgör tryckfrihetsförordningen inte något hinder för enskilda att avtala om inskränkningar i yttrandefriheten med följd att en avtalad tystnadsplikt bryter meddelarskyddet. I hkhet med vad som anförts i lagutskottets promemoria anser konstitutionsutskottet emellertid att rättsläget från tryckfrihetsrättslig synpunkt får anses vara mera ovisst, om arbetstagarens tystnadsplikt inte uppkommit genom ett uttryckligt avtal utan är en följd av den grundläggande principen om lojalitetsplikt i anställningsförhållanden. Sådana frågor får enligt utskottet i avvaktan på resultatet av kommitténs arbete lösas i rättstillämpningen.

Vad angår anskaffarfriheten vill utskottet erinra om att för närvarande är företagsspioneri straff ritt, oavsett om gärningsmannen har publiceringssyfte eller inte. Om gärningsmannen begår annat brott i samband med spioneriet -t.ex. egenmäktigt förfarande för att komma över de uppgifter det gäller -döms han emellertid för detta.

Enligt det nu aktuella lagförslaget blir företagsspioneri straffbart. Om företagsspioneriet innefattar även annan brottslighet skall enligt vad som anförs i propositionen bara dömas för företagsspioneri. Om gärningsmannen emellertid har publiceringssyfte skall han, som lagrådet framhållit, till följd av tryckfrihetsförordningens bestämmelser om anskaffarfrihet dömas enbart för det särskilda brottet. I det anförda exemplet skulle gärningsmannen alltså alltjämt endast dömas för egenmäktigt förfarande trots att företagsspioneri enligt förslaget kommer att utgöra ett allvarligt brott.

Mot bakgrund av de synpunkter utskottet särskilt har att företräda finner utskottet att skälen för att kunna ingripa mot brottet företagsspioneri oberoende av gärningsmannens eventuella publiceringssyfte inte väger så tungt att de motiverar en ändring av tryckfrihetsförordningen.

Utskottet vill slutligen - i anslutning till vad lagrådet anfört om att det genom vanlig lagstiftning inte över huvud taget är möjligt att förbjuda inhämtande av viss information för publicering (lagrådets yttrande den 28 november 1988 s. 5) - erinra om att frågan något diskuterades i lagrådsremissen i det lagstiftningsärende som ledde fram till proposifion 1986/87:151 om ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m. Med anledning av ett JO-beslut gällande ett särskilt angivet fall togs i lagrådsremissen (s. 161 f) upp frågan huruvida det var förenligt med anskaffarfriheten att ansvar i det aktuella fallet utdömdes enligt ett straffstadgande i vanlig lag som tog sikte inte enbart på det sätt på vilket en uppgift anskaffades utan också på att anskaffandet avsåg en viss typ av information. Departementschefen ansåg sig benägen att instämma i ett av JO uttalat tolkningsalternativ enligt vilket så var fallet. Departementschefens uttalande ingick bland de förslag i lagrådsremissen som inte fördes fram i propositionen och har följaktligen inte varit föremål för riksdagens bedömning.

Sammanfattningsvis vill utskottet uttala att lagförslaget - med de ändring
ar som föreslagits av lagrådet - inte kan anses strida mot de intressen som bär 115

upp den grundlagsfästa yttrande- och informationsfriheten. Att företagsspio- 1988/89:LU30 neri och olovlig befattning med företagshemhghet, som åtkommits genom Bilaga 5 sådant spioneri, straffbeläggs innefattar inte något angrepp mot sådana intressen. Vad angår de anställdas möjhgheter att påtala och till allmän diskussion föra ut iakttagelser vad gäller brott och andra allvarliga missförhållanden på arbetsplatsen kan lagförslaget enligt utskottets mening närmast ses som en förbättring i förhållande till nuläget. Som tidigare nämnts är frågan om meddelarfrihet på den enskilda sektorn för närvarande föremål för utredning. På grund av det anförda anser utskottet att det från de synpunkter utskottet har att beakta inte föreligger något hinder mot att redan nu genomföra den aktuella lagstiftningen. Utskottet avstyrker de yrkanden såvitt nu är i fråga som följdmotionerna innehåller.

Stockholm den 9 februari 1989 På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Catarina Rönnung (s), Kurt Ove Johansson (s), Birgit Friggebo (fp), Berfil Fiskesjö (c), Sture Thun (s), Hans Nyhage (m), Sören Lekberg (s), Anita Modin (s), Torgny Larsson (s), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Bo Hammar (vpk), Ulla Pettersson (s) och Birger Andersson (c).

Avvikande mening

Birgit Friggebo (fp), Ylva Annerstedt (fp) och Bo Hammar (vpk) anser att utskottets överväganden bort ha följande lydelse:

En brist i propositionen är att den inte över huvud taget innehåller några resonemang om förslagets förenlighet med den grundlagsfästa yttrande- och informationsfriheten och med tryckfrihetsförordningens bestämmelser om s.k. meddelarfrihet. I samband med den belysning av dessa frågor som skett genom den kompletterande utredning som företagits inom lagutskottet och av lagrådet har den föreslagna lagens räckvidd i och för sig blivit något bättre preciserad. Utskottet anser emellertid trots detta att det fortfarande föreligger sådana oklarheter vad gäller lagens tillämpningsområde m.m. att riksdagen inte bör fatta beslut i frågan på det nu föreliggande utredningsmaterialet. Med hänsyn till det samband som föreligger med de frågor som utreds av meddelarskyddskommittén (Ju 1988:03) skulle ett beslut nu komma att föregripa resultatet av detta utredningsarbete. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet förslaget och föreslår följaktligen bifall till avslagsyrkandena i motionerna 1987/88:L11 yrkande 1,1987/88:L12 yrkande 1, 1987/88:L14 yrkande 1 och 1988/89:L1 yrkande 1.

116

117

Särskilt yttrande 1988/89:LU30

Bilaga 5 Anders Björck, Hans Nyhage och Elisabeth Fleetwood (alla m) anför

följande:

Med anledning av vad utskottet på s. 3 anfört om meddelarskyddskommitténs arbete vill vi erinra om att moderata samlingspartiet inte stod bakom riksdagens tillkännagivande till regeringen under våren 1988 om fortsatt utredning av frågan om meddelarskydd i förhällandet mellan enskilda (se reservation 16 i KU:s betänkande 1987/88:36).

Innehållsförteckning 1988/89:LU30

Sammanfattning ............................................... .... I

Propositionen ................................................... .... 2

Motionerna ....................................................... .... 3

Utskottet........................................................... .... 3

Inledning............................................................ .... 3

Propositionens huvudsakliga innehåll........................ .... 6

Det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet .............. .... 7

Allmänna överväganden......................................... .... Il

Tillämpningsområdet för lagen om skydd för företagshemligheter 18

Företagsspioneri.................................................. .. 33

Olovlig befattning med företagshemlighet.................. .. 37

Skadeståndsansvar vid företagsspioneri m. m............ .. 37

Skadeståndsansvar vid avtalade tystnadsplikter ..... .. 38

Skadeståndsansvar i övriga fall............................... .. 44

Skadeståndets bestämmande .............................. .. 48

Vitesförbud och säkerhetsåtgärder ....................... .. 49

Propositionen i övrigt ......................................... 51

Hemställan ....................................................... .. 51

Reservationer ................................................... .. 52

Bilaga I Regeringens förslag till lag om skydd för företagshem
ligheter med av utskottet föreslagna ändringar 57

Bilaga 2 Regeringens förslag till lag om ändring i datalagen

(1973:289) och lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100)......................................................... .. 62

Bilaga 3 Promemoria angående proposition 1987/88:155 ... . 65

Bilaga 4 Lagrådets yttrande den 28 november 1988 103

Bilagas Konstitutionsutskottets yttrande l988/89:KU2y 113

Norstedts Trycken, Stockholm 1989 118