Socialförsäkring - inriktning och anslag
Betänkande 1993/94:SfU12
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1993/94:SFU12
Socialförsäkring -- inriktning och anslag
Innehåll
1993/94
SfU12
FEMTE HUVUDTITELN
Sammanfattning
I betänkandet behandlas förslag på socialförsäkringens område i proposition 1993/94:100, bilaga 6 (Socialdepartementet) i den omfattning som anges nedan under rubrikerna Sjukförsäkring m.m. och Pensioner m.m.
Utskottet redogör inledningsvis under rubriken Allmänt om socialförsäkringssystemet för de olika förmånsslagen inom socialförsäkringssystemet och hur förmånerna finansieras. Vidare redogörs för regeringens uttalanden i budgetpropositionen om inriktningen av socialpolitiken i den del den är aktuell i det förevarande betänkandet. I anslutning härtill behandlas motioner som tar upp mera övergripande frågor om en reformering av socialförsäkringssystemet och finansiering av systemet. Utskottet avstyrker bifall till motionerna med hänvisning till det arbete som pågår i den parlamentariskt sammansatta Sjuk- och arbetsskadeberedningen.
Under rubriken Sjukförsäkring m.m. behandlas de under littera B. Ekonomisk trygghet vid sjukdom, handikapp och ålderdom upptagna anslagen B 1. Bidrag till sjukpenning och rehabilitering, B 2. Bidrag till sjukvårdsförmåner m.m. och B 3. Bidrag till ersättning vid närståendevård. Utskottet behandlar också i propositionen framlagda förslag till ändringar i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader m.m. samt lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård.
Under rubriken Sjukförsäkring m.m. behandlas också ett antal motioner med anknytning till anslagen som väckts under den allmänna motionstiden. Vidare behandlas ett antal motioner som tar upp frågor som rör arbetsskadeförsäkringen. Regeringen har föreslagit en utökning av antalet dagar då närståendepenning kan utges från 30 till 60. Vidare har föreslagits att egenavgiften vid varje läkemedelsinköp skall höjas från 120 kr till 125 kr för det först förskrivna läkemedlet och från 10 kr till 25 kr för varje ytterligare förskrivet läkemedel. Utskottet biträder förslagen.
Utskottet har tagit fasta på den kritik som riktats mot villkoren för att få ersättningen efter kompensationsnivån 80 % i stället för 70 % vid sjukfall som varat längre än ett år. Utskottet föreslår därför en lagändring som dels ger större utrymme för den behandlande läkarens och försäkringskassans egna bedömningar av vad som skall hänföras till medicinsk behandling och medicinsk rehabilitering, dels medger den högre nivån när den försäkrade måste vänta på behandling eller rehabilitering. Därigenom tillgodoses helt eller delvis motioner i frågan.
Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag till medelsanvisning och avstyrker bifall till övriga motioner som behandlas i denna del av betänkandet.
Under rubriken Pensioner m.m. behandlar utskottet de under littera A. Familjer och barn upptagna anslagen A 7. Barnpensioner och A 8. Vårdbidrag för handikappade barn samt de under littera B. Ekonomisk trygghet vid sjukdom, handikapp och ålderdom upptagna anslagen B 4. Förtidspensioner, B 5. Ålderspensioner, B 6. Efterlevandepensioner till vuxna, B 8. Handikappersättningar, B 9. Särskilt pensionstillägg, B 10. Vissa yrkesskadeersättningar m.m. och B 11. Ersättning till Posten AB m.m. Vidare behandlar utskottet under detta avsnitt ett antal motioner med anknytning till anslagen.
Ett flertal motioner har tagit upp frågan om möjligheterna för den som beviljas hel förtidspension att arbeta ideellt, politiskt eller i hemmet efter de ändringar som gjorts fr.o.m. den 1 juli 1993 vad avser olika nivåer för förtidspension. Utskottet lämnar en ingående beskrivning av dessa möjligheter i enlighet med riksdagens beslut och nya förtydligade rekommendationer från Riksförsäkringsverket. Utskottet föreslår också ett tillkännagivande om att regeringen noga bör följa utvecklingen av de ändrade reglerna för rätt till olika nivåer av förtidspension.
I övrigt avstyrker utskottet bifall till de under avsnittet behandlade motionerna. Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning.
Till betänkandet har fogats nio reservationer, fyra särskilda yttranden och en meningsyttring.
Utskottet har haft offentliga utfrågningar om den 70-procentiga ersättningsnivån vid långa sjukfall, den ökande förtidspensioneringen och arbetet med rehabilitering av sjukskrivna personer. I bilagorna 3--4 finns utskrifter av utfrågningarna.
Anslaget B 7. kommer att behandlas i utskottets betänkande 1993/94:SfU16 tillsammans med regeringens förslag i proposition 1993/94:173 om bostadstillägg till pensionärer. Anslaget A 3. Bidrag till föräldraförsäkringen kommer att behandlas i utskottets betänkande 1993/94:SfU15 tillsammans med regeringens förslag på föräldraförsäkringens område i propositionerna 1993/94:147 och 1993/94:148.
Propositionen
Sjuk- och arbetsskadeförsäkring
Regeringen (Socialdepartementet) har i proposition 1994/95:100, bilaga 6 under littera B 1--3, föreslagit riksdagen
1. att till (B 1) Bidrag till sjukpenning och rehabilitering för budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på 3 268 000 000 kr,
2. att anta (B 2) ett inom Socialdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.,
3. att till (B 2) Bidrag till sjukvårdsförmåner m.m. för budgetåret 1994/95 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag på 2 046 000 000 kr,
4. att anta (B 3) ett inom Socialdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård,
5. att till (B 3) Bidrag till ersättning vid närståendevård för budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på 3 420 000 kr.
Pensionsförmåner
Regeringen (Socialdepartementet) har i proposition 1993/94:100, bilaga 6 under littera A 7 och 8, B 4--6 och 8--11, föreslagit riksdagen
1. att till (A 7) Barnpensioner för budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på 290 000 000 kr,
2. att till (A 8) Vårdbidrag för handikappade barn för budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på 1 405 000 000 kr,
3. att till (B 4) Förtidspensioner för budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på 15 450 000 000 kr,
4. att till (B 5) Ålderspensioner för budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på 53 210 000 000 kr,
5. att till (B 6) Efterlevandepensioner till vuxna för budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på 1 650 000 000 kr,
6. att till (B 8) Handikappersättningar för budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på 915 000 000 kr,
7. att till (B 9) Särskilt pensionstillägg för budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på 12 000 000 kr,
8. att till (B 10) Vissa yrkesskadeersättningar m.m. för budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på 3 300 000 kr,
9. att till (B 11) Ersättningar till Posten AB m.m. för budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på 197 539 000 kr.
Motionerna
Inriktning av socialförsäkringen
1993/94:Sf231 av Harry Staaf och Rose-Marie Frebran (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning för reformering av trygghetssystemen.
1993/94:Sf239 av Karin Israelsson och Rosa Östh (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att principer för ett grundtrygghetssystem samt fördjupat förslag till arbetslivsförsäkring utreds i enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:Sf261 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjer för en reformering av socialförsäkringssystemen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uttag av socialavgifter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning och utvärdering av beslut på socialförsäkringsområdet, samt om noggrann prövning av hur ersättningsnivåer och avgifter i det framtida socialförsäkringssystemet bör utformas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förebyggande arbete och rehabilitering.
1993/94:Sf271 av Ian Wachtmeister och Arne Jansson (nyd) vari yrkas
46. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lägga Lindbeckkommissionens förslag till grund för fortsatta åtgärder inom social- och socialförsäkringsområdet.
1993/94:Sk352 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts under avsnitt 4.2 om egenavgifter.
Sjuk- och arbetsskadeförsäkring
Motion väckt under den allmänna motionstiden 1992/93
1992/93:A811 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagen om arbetsskadeförsäkringen,
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993/94
1993/94:Sf206 av Knut Wachtmeister och Bo Arvidson (m) vari yrkas att riksdagen beslutar att den i budgetpropositionen föreslagna ändringen i egenavgiften för rabatterade läkemedel träder i kraft den 1 juli 1994.
1993/94:Sf207 av Ines Uusmann och Björn Ericson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillämpning av lagen om allmän försäkring vid sjukfrånvaro hos en av flera arbetsgivare.
1993/94:Sf212 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att hindra särbehandling av tandsköterskor vid sjukdomsfall.
1993/94:Sf213 av Rinaldo Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ingen skall drabbas av mer än en karensdag vid ett och samma sjukdomstillfälle.
1993/94:Sf219 av Hans Karlsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förändringar i lagstiftningen om karensdag vid sjukdom.
1993/94:Sf223 av Ingrid Andersson och Gunnar Thollander (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förändring av beräkningsgrunder för karensdagen inom sjukförsäkringen.
1993/94:Sf225 av Björn Ericson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förändringar i lagstiftningen om karensdag vid sjukdom.
1993/94:Sf226 av Lennart Brunander (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av de aktuella reglerna för ett tillgodoräknande av karensdagen i enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:Sf232 av Alwa Wennerlund m.fl. (kds, m, fp, c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inkomstbortfall vid beräkningen av sjuklön.
1993/94:Sf233 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rättvisa förmånsregler för olika grupper av kroniskt sjuka.
1993/94:Sf235 av Jan Andersson och Bo Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändringar i lagstiftningen om karensdag vid sjukdom.
1993/94:Sf236 av Hans Andersson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen återinför det tidigare begreppet arbetsskada enligt vad i motionen anförts om att avvakta översynsarbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder till förbättringar för den enskildes rehabilitering vid arbetsskada,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att minska samhällets kostnader för arbetsskadorna.
1993/94:Sf243 av Lisbeth Staaf-Igelström och Bo Finnkvist (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättningsnivån efter 365 dagars sjukskrivning.
1993/94:Sf244 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en höjning av första tillfällets inköp av läkemedel till 150 kr,
2. att riksdagen beslutar om fria läkemedel för transplantationsopererade i enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:Sf245 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen återställer sjukpenningnivån från 70- till 80-procentig ersättningsgrad för personer som är sjukskrivna i mer än 365 dagar enligt vad i motionen anförts om de negativa konsekvenser detta får för de långtidssjuka.
1993/94:Sf251 av Jan Andersson och Ingvar Björk (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till ersättning vid medicinsk rehabilitering.
1993/94:Sf252 av Dan Ericsson i Kolmården (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ompröva beslutet om en sänkning av ersättningen till långtidssjuka.
1993/94:Sf253 av Nils Nordh m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ändring av samordningsbestämmelserna i lagen om allmän försäkring.
1993/94:Sf259 av Olle Schmidt (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en enhetlig ersättningsnivå i sjukförsäkringen.
1993/94:Sf261 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om 70-procentsregeln i sjukpenningförsäkringen,
1993/94:Sf264 av Göte Jonsson och Ulf Melin (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjlighet till avbetalning avseende höga läkemedelskostnader.
1993/94:Sf271 av Ian Wachtmeister och Arne Jansson (nyd) vari yrkas
13. att riksdagen beslutar sänka taknivån i sjukförsäkringen från 7,5 basbelopp till 5,5 basbelopp,
14. att riksdagen till Bidrag till sjukpenning och rehabilitering för budgetåret 1994/95 anvisar 1 300 000 000 kr mindre än vad regeringen föreslagit eller således 1 968 000 000 kr,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ersättningsnivån på sikt skall sänkas successivt till högst 70 %.
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det måste skapas förutsättningar för en avräkningsregel inom sjukförsäkringssystemet,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa förutsättningar för att förlänga arbetsgivareperioden till fyra veckor,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en tydlig trappmodell med högst 70 % vid sjukdom och annan liknande frånvaro från arbetslivet och 80--90 % ersättning vid meningsfull rehabilitering som kan leda till egenförsörjning,
20. att riksdagen beslutar sänka ersättningen vid yrkesinriktad rehabilitering från 95 % till 90 %,
21. att riksdagen beslutar att omedelbart avskaffa systemet med särskild medicinsk behandling för att ge regeringen möjlighet att utarbeta ett bättre system,
22. att riksdagen beslutar att höja ersättningen för långtidssjuka från 70 % till 80 % i avvaktan på ett förbättrat behandlingssystem,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att ta bort livräntorna i arbetsskadeförsäkringen,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att ha samma ersättningsnivå inom arbetsskadeförsäkringen som i sjukersättningen, dvs. 80 % av inkomstbortfallet,
29. att riksdagen beslutar att omedelbart ta bort färdolycksfallen ur arbetsskadeförsäkringen,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om obligatorisk arbetsolycksfallsförsäkring.
1993/94:Fi206 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
6. att riksdagen beslutar att höja långtidssjukas sjukpenning till 80 %,
7. att riksdagen beslutar att sänka taket i sjukersättningen med ett basbelopp, således från 7,5 basbelopp till 6,5 basbelopp,
1993/94:So276 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den 70-procentiga ersättningsnivån i sjukpenningförsäkringen.
1993/94:So477 av Elvy Söderström m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätt till ersättning för samtalsbehandling hos kurator som är ordinerad av en läkare.
1993/94:U619 av Hans Andersson (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationella konventioner som ratificerats av Sverige.
1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tandvårdspersonal med kvicksilverförgiftningssymptom skall få sin sjukdom erkänd som arbetsskada,
Pensionsförmåner
1993/94:Sf201 av Iréne Vestlund m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen att det blir möjligt även för förtidspensionärer att delta i ideellt arbete och inneha politiska uppdrag utan att pensionen minskar.
1993/94:Sf208 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i reglerna om förtidspensionering, enligt vad i motionen anförts, om utrymme för förtidspensionerade att göra en ideell insats i en handikapporganisation.
1993/94:Sf209 av Göte Jonsson och Ulf Melin (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av reglerna vid förtidspensionering så att ideella insatser inte motverkas.
1993/94:Sf216 av Åke Carnerö (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om likartade regler för bisyssla vid sjukbidrag/förtidspension som vid sjukpenning.
1993/94:Sf221 av Sverre Palm och Lennart Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av extrainkomsters påverkan på pensionsbeloppet.
1993/94:Sf222 av Magnus Persson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av reglerna i syfte att undanröja bestämmelser som hindrar funktionshindrade personer att arbeta ideellt utan att förtidspensionen reduceras.
1993/94:Sf229 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen beslutar om rätt för förtidspensionärer att delta i ideellt arbete och inneha politiska uppdrag utan att pensionen minskar.
1993/94:Sf230 av Rosa Östh och Ulla Tillander (c) vari yrkas att riksdagen beslutar om sådan lagändring att det klart framgår att ideellt arbete i förening, som inte ersätter ett avlönat arbete, skall vara undantaget vad gäller reducering av utgående förtidspension eller sjukbidrag.
1993/94:Sf234 av Krister Örnfjäder (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av reglerna för förtidspension och deras tillämpning.
1993/94:Sf242 av Anders Svärd (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i lagen om allmän försäkring i enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:Sf249 av Maj-Inger Klingvall och Viola Furubjelke (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ideellt arbete, politiska uppdrag av fritidskaraktär eller vård av egna barn inte skall utgöra grund för minskning eller omprövning av förtidspension för personer med funktionshinder.
1993/94:Sf250 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en utredning om förtidspensionerna enligt vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om målet för antalet förtidspensionärer.
1993/94:Sf254 av Ingbritt Irhammar och Sven-Olof Petersson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om obligatorisk efterkontroll av förtidspensioner.
1993/94:Sf255 av Anita Persson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett särskilt pensionstillägg.
1993/94:Sf258 av Bengt Hurtig och Eva Zetterberg (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i reglerna för förtidspensionering i enlighet med vad i motionen anförts.
1993/94:Sf260 av Lars Hedfors m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förmånsnivåerna i sjukbidrag/förtidspension.
1993/94:Sf261 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ideellt arbete eller kommunala uppdrag av fritidskaraktär eller vård av egna barn inte skall utgöra grund för minskning eller omprövning av förtidspension för personer med funktionshinder.
1993/94:Sf269 av Arne Jansson och Laila Strid-Jansson (nyd) vari yrkas att riksdagen beslutar att pensionerna snarast återställs så att den tidigare gällande kopplingen mellan basbelopp och pensionsnivån gäller.
1993/94:Sf270 av Karin Wegestål m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att Riksförsäkringsverket skall redovisa hur de nya förtidspensionsreglerna tillämpas.
1993/94:Sf271 av Ian Wachtmeister och Arne Jansson (nyd) vari yrkas
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kraftfulla åtgärder måste vidtas för att begränsa antalet förtidspensioneringar,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att redan beslutade förtidspensioneringar måste kunna omprövas,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en avräkningsregel för utbetalning av förtidspension,
26. att riksdagen till Förtidspensioner för budgetåret 1994/95 anvisar 2 000 000 000 kr mindre än vad regeringen föreslagit eller således 13 450 000 000 kr,
1993/94:So275 av Jan Fransson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de handikappades rätt och möjligheter att på sedvanligt demokratiskt sätt företräda medlemmarna i sina organisationer.
1993/94:So276 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillämpningen av reglerna om rätten till förtidspension.
Utskottet
Allmänt om socialförsäkringssystemet
Socialförsäkringsförmåner
Socialförsäkringarna består av den allmänna försäkringen, delpensionsförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen. Den allmänna försäkringen omfattar sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen, folkpensioneringen och tilläggspensioneringen. Till folkpensioneringen hör också olika tilläggsförmåner såsom pensionstillskott, särskilt pensionstillägg, handikappersättning, vårdbidrag och kommunala bostadstillägg.
Riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna svarar för administrationen av socialförsäkringarna och vissa andra sociala förmåner.
De huvudsakliga socialförsäkringsförmånerna kan kort beskrivas enligt följande.
Sjukförsäkringen ger rätt till sjukpenning vid sjukdom med viss del av arbetsinkomsterna upp till 7,5 gånger basbeloppet. Fr.o.m. den 1 januari 1992 gäller dock att arbetsgivaren enligt lagen (1991:1047) om sjuklön svarar för ersättning till den anställde för de första 14 dagarna av ett sjukfall. För tid därefter och för personer som inte omfattas av sjuklönesystemet svarar sjukförsäkringen för ersättningen till de försäkrade.
Sjukpenning utges med vissa undantag inte för den första dagen i sjukperioden (karensdagen) och med 65 % av den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) för de två följande dagarna i varje sjukperiod. För tid därefter är kompensationsnivån 80 % t.o.m. den 365:e dagen och sedan 70 %. Den som genomgår medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering kan dock få behålla ersättningsnivån 80 % även efter den 365:e dagen i sjukperioden. Sjukpenningen minskas om arbetsgivaren betalar för hög kompensation till den anställde under sjukperioden.
Sjuklön från arbetsgivaren behöver inte heller utges under den första dagen. För dagarna 2 och 3 i sjuklöneperioden skall sjuklön utges med 75 % av mistade anställningsförmåner och för tid därefter med 90 % av mistade anställningsförmåner.
Genom sjukförsäkringen ges även ersättning för kostnader för läkemedel och tandvård samt vissa bidrag till sjukvårdshuvudmännen.
Fr.o.m. den 1 januari 1992 gäller nya regler på rehabiliteringsområdet. Det är i första hand arbetsgivaren som har ansvaret för att den anställdes behov av rehabilitering klarläggs. Försäkringskassorna har samtidigt fått en mer aktiv roll och har ett övergripande samordningsansvar för rehabiliteringsverksamheten. Den enskilde kan under arbetslivsinriktad rehabilitering få rehabiliteringspenning med 95 % av SGI.
Genom föräldraförsäkringen får föräldrar ersättning för inkomstförlust i samband med ledighet för vård av barn (föräldrapenningförmåner). Föräldrapenning i samband med barns födelse eller adoptivbarns ankomst utbetalas under 450 dagar varav 360 med kompensationsnivån 90 % av SGI, dock lägst 60 kr per dag, det s.k. garantibeloppet. Under resterande 90 dagar utges endast garantibeloppet. En förälder som behöver avstå från förvärvsarbete för att vårda sjukt barn har rätt till tillfällig föräldrapenning. Sådan ersättning lämnas även i vissa andra fall. Den tillfälliga föräldrapenningen utges efter kompensationsnivån 80 % av SGI för de första 14 dagarna per barn och år och 90 % för tid därefter.
Pensionsförmåner från den allmänna försäkringen utges i form av ålderspension, sjukbidrag/förtidspension, efterlevandepension till vuxna och tilläggsförmåner till olika typer av pension. Hel folkpension i form av ålderspension eller förtidspension utgör 96 % av basbeloppet för ogift pensionär och 78,5 % av basbeloppet för gift pensionär. Den som har låg eller ingen tilläggspension (ATP) har även rätt till pensionstillskott med sådant belopp att detta tillsammans med eventuell ATP uppgår till 55,5 % av basbeloppet vid ålderspension och med 105,5 % av basbeloppet vid förtidspension. Basbeloppet minskas vid beräkningen av de nämnda pensionsförmånerna med 2 %. Den som under längre tid vårdat sjukt eller handikappat barn och på grund härav gått miste om förvärvsinkomster i vissa fall kan få ett särskilt pensionstillägg med mellan 5 och 50 % av basbeloppet.
Tilläggspensionen beräknas på den genomsnittliga pensionspoängen för de 15 bästa inkomståren. Pensionspoängen utgör den pensionsgrundande inkomsten delad med det vid årets ingång gällande basbeloppet. Såväl inkomst av anställning som inkomst av annat förvärvsarbete är pensionsgrundande till den del inkomsten överstiger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Vid beräkningen bortses från inkomst som överstiger sju och en halv gånger basbeloppet. Som inkomst anses även sjukpenning, föräldrapenning m.m. För full ATP erfordras att pensionsgrundande inkomst tillgodoräknats för minst 30 år. Som år för vilket pensionspoäng tillgodoräknats likställs s.k. vårdår. Vårdår kan tillgodoräknas förälder som under större delen av året vårdat barn som inte har fyllt tre år. ATP:n utgör 60 % av basbeloppet multiplicerat med medeltalet av pensionspoängen för de 15 bästa inkomståren.
De kommunala bostadstilläggen till folkpension (KBT) är obligatoriska för kommunerna och inkomstprövade. Kommunerna får statsbidrag med 70 % av sina KBT-kostnader när de betalar mellan 85 % och 90 % av den del av den månatliga bostadskostnaden som ligger mellan 150 kr och 3 500 kr. Vid sidan härav finns ett särskilt kommunalt bostadstillägg för att kompensera de pensionärer som på grund av låga bostadskostnader inte når upp till socialbidragsnivå. Kommunernas kostnader för detta bostadsbidrag täcks helt med statsbidrag.
Från folkpensioneringen utges även handikappersättning och vårdbidrag. Handikappersättning utges till den som behöver mera tidskrävande hjälp i sin dagliga livsföring eller hjälp för att kunna förvärvsarbeta. Även den som har stora merutgifter på grund av handikappet kan få ersättning. Handikappersättning utges med 69, 53 eller 36 % av basbeloppet. Vårdbidrag kan utges till förälder som vårdar handikappat barn. Hel förmån utgör 250 % av basbeloppet. Bidraget utges som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels förmån. Av bidraget kan viss del fastställas som merkostnadsersättning. Sådan ersättning kan också utges utöver helt bidrag.
Delpension kan fylla ut en viss andel av det inkomstbortfall som följer när en förvärvsarbetande i åldern 60--65 år minskar arbetsinsatsen genom att övergå till deltidsarbete. En förutsättning är att personen under det senaste året haft förvärvsarbete av viss omfattning. Vidare skall han fr.o.m. det år han fyllde 45 år ha förvärvsarbetat i sådan utsträckning att han tillgodoräknats pensionsgrundande inkomst för minst tio år. Kompensationsgraden inom delpensionsförsäkringen är 65 % av inkomstbortfallet.
Arbetsskadeförsäkringen omfattar alla som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket. För annan förvärvsarbetande än arbetstagare krävs att han är bosatt här. Försäkringen omfattar även den som genomgår viss utbildning. Livränta från arbetsskadeförsäkringen ger i princip full ersättning för inkomstbortfall till den som drabbas av skada i sitt arbete. Under sjukdomstid utges sedan den 1 juli 1993 i princip endast ersättning i form av sjukpenning från sjukföräkring.
Finansieringen av socialförsäkringarna
Socialförsäkringarna finansieras till större delen genom lagstadgade socialavgifter som betalas av arbetsgivare och egna företagare. Fr.o.m. år 1993 tas också en egenavgift, en allmän sjukförsäkringsavgift, ut från de försäkrade med 0,95 % av den inkomst som är pensionsgrundande.
Arbetsgivaravgifterna enligt lagen (1981:691) om socialavgifter utgörs av sjukförsäkringsavgift, folkpensionsavgift, tilläggspensionsavgift, delpensionsavgift, arbetsskadeavgift, arbetsmarknadsavgift, arbetarskyddsavgift och lönegarantiavgift. Avgiftsuttaget utgör för år 1994 31,36 % av avgiftsunderlaget. Den största delen av avgiftsuttaget hänför sig till folkpensionsavgiften som är 5,86 %, tilläggspensionsavgiften som är 13,00 % och sjukförsäkringsavgiften som är 8,43 % av avgiftsunderlaget. Egenavgifterna är något lägre och utgör 29,75 % av avgiftsunderlaget för år 1994.
Underlaget för beräkning av arbetsgivaravgifterna utgörs i princip av summan av vad arbetsgivaren under året har utgett som lön i pengar eller skattepliktiga naturaförmåner. Vid bestämmande av avgiftsunderlaget bortses från ersättning som understiger 1 000 kr under ett år. Vidare bortses från bl.a. ersättning till arbetstagare som vid årets ingång fyllt 65 år.
På ersättningar till arbetstagare som vid årets ingång är 65 år eller äldre skall särskild löneskatt erläggas med 17,89 % enligt vad som sägs i lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster. Särskild löneskatt erläggs även på vissa avgångsersättningar och försäkringsersättningar.
Utgifterna för budgetåret 1994/95 för sjukförsäkringen beräknas till 35 426 miljoner kronor, för föräldraförsäkringen (enligt proposition 1993/94:147) till 18 256 miljoner kronor och för närståendepenning till 22,8 miljoner kronor eller tillhopa 53 704,8 miljoner kronor. Dessa delar av försäkringen finansieras till 15 % över statsbudgeten motsvarande 8 055 miljoner kronor och till återstoden med sjukförsäkringsavgifter från arbetsgivarna och de försäkrade. De sammanlagda inkomsterna av sjukförsäkringsavgifterna beräknas till 59 398 miljoner kronor. Inkomsterna överstiger således totalkostnaden för sjukförsäkringen m.m. och ger ett betydande överskott i förhållande till vad de är avsedda för. Utgifterna för arbetsskadeförsäkringen beräknas till 7 972 miljoner kronor och inkomsterna av arbetsgivaravgiften som helt skall finansiera försäkringen till 8 438 miljoner kronor. Underskottet i arbetsskadefonden är emellertid trots en överföring från delpensionsfonden med 8 miljarder kronor under budgetåret 1992/93 fortfarande betydande och beräknas vid ingången av budgetåret 1994/95 uppgå till 23 miljarder kronor. Folkpensioneringen, med undantag för vissa särskilda förmåner som helt skattefinansieras, finansieras med arbetsgivaravgifter och andra statsmedel. För budgetåret 1994/95 beräknas utgifterna till 70 600 miljoner kronor och inkomsterna av arbetsgivaravgifterna till 37 343 miljoner kronor. Statens bidrag blir således 33 257 miljoner kronor vartill kommer statsmedel för att täcka de särskilda skattefinansierade förmånerna särskilt pensionstillägg, handikappersättning, vårdbidrag och bostadstillägg till pensionärer på 11 032 miljoner kronor.
Arbetsgivaravgifterna till ATP tillförs den allmänna pensionsfonden (AP-fonden). Under år 1993 har utgifterna för tilläggspensioner varit 101 438 miljoner kronor, och av fondens ränteinkomster har 20 424 miljoner kronor använts för att täcka de utgifter som inte kunnat täckas med arbetsgivaravgifterna. Fondens storlek vid ingången av år 1994 var 586 426 miljoner kronor.
Delpensionerna finansieras helt av arbetsgivaravgifter som förs till delpensionsfonden. Utgifterna för delpensioner beräknas för budgetåret 1994/95 till 2 395 miljoner kronor och avgiftsinkomsterna till 1 313 miljoner kronor. Mellanskillnaden täcks av fondens ränteinkomster och tillgångar. Överskottet i fonden vid budgetårets ingång beräknas till 5 514 miljoner kronor.
Propositionen
I propositionen redovisar regeringen sin syn på förutsättningarna för förnyelse och utveckling av välfärdspolitiken. Grunderna för den generella välfärdspolitiken ligger fast och de ekonomiska trygghetssystemen skall också i framtiden vara universella. Stöd och insatser kan grundas på antingen inkomstbortfallsprincipen eller vara helt eller delvis oberoende av inkomst. Vård, omsorg och service skall erbjudas på lika villkor och med rättvis fördelning.
Regeringen anför att den svenska välfärdspolitiken kräver en stark bas, varför obalanserna i ekonomin måste undanröjas för att långsiktigt trygga välfärden. En rad åtgärder har vidtagits med syfte att få ner underskotten i de offentliga finanserna, och i stort sett samtliga offentliga transfereringssystem är under översyn eller har redan förändrats. Inriktningen är bl.a. att införa ett större inslag av egenavgifter och självrisker i systemen. Detta arbete kommer att drivas vidare inom ramen för det av riksdagen antagna saneringsprogrammet på 81 miljarder kronor för åren 1994--1998. Inriktningen är vidare att socialförsäkringssystemen skall vara robusta och ekonomiskt stabila. Regeringen anser att det därvid är angeläget att successivt åstadkomma en ökad försäkringsmässighet vad gäller inkomstbortfallsersättningarna. Den utveckling som inleddes med den allmänna sjukförsäkringsavgiften bör fortsätta. Genom att betalningsansvaret i ökad utsträckning hänförs till den enskilde blir systemet, enligt vad som framhålls i propositionen, mer begripligt. Det finns även skäl att överväga en ökad renodling av finansieringsprinciperna så att ersättningar som syftar till standardtrygghet avgiftsfinansieras, medan fördelningspolitiskt motiverade inslag finansieras av allmänna skattemedel. En annan huvudlinje för regeringens politik är att arbetslinjen inom socialförsäkringen fullföljs, samtidigt som förutsättningarna för samarbete och gemensamt ekonomiskt ansvarstagande bland olika berörda förstärks.
Målet för de olika förmåner som ingår i systemet för försäkring vid sjukdom och handikapp är enligt propositionen att utgöra ett skydd mot inkomstbortfall för den som drabbas av sjukdom och/eller handikapp, att behov av rehabilitering tillgodoses så att den som drabbas av nedsatt arbetsförmåga ges möjlighet att helt eller delvis återgå till förvärvsarbete och ett aktivt liv samt att ge de försäkrade tillgång till olika sjukvårdsförmåner, inkl. läkemedel och tandvård, till rimlig kostnad. Målen för de ekonomiska stöden vid ålderdom m.m. är att ge en ekonomisk trygghet som baseras på tidigare förvärvsinkomster upp till det s.k. basbeloppstaket, att säkerställa en god ekonomisk levnadsnivå för de pensionärer som har haft låga inkomster under sin förvärvsaktiva tid och att kompensera föräldrar som på grund av vård av sjukt eller handikappat barn gått miste om förvärvsinkomster.
Sjukfrånvaron har enligt vad som framgår av propositionen minskat påtagligt de senaste åren, vilket hänger samman med att allt fler personer beviljas rehabiliteringsersättning och att antalet beslut om förtidspensioner ökat. Någon säkerställd minskning av sjukfrånvaron under sjuklöneperioden har inte varit möjlig att ta fram på grund av brister i det statistiska underlaget, men det finns enligt propositionen anledning att anta att en betydande minskning skett.
Den kraftiga ökningen under åren 1992 och 1993 av nybeviljandefrekvensen av förtidspensioner, en ökning som enligt propositionen beräknas fortsätta kraftigt under ytterligare några år, har lett till att den faktiska pensionsåldern sänkts. År 1992 var den 59 år. Andelen livräntor från arbetsskadeförsäkringen fortsätter likaledes att öka och torde enligt propositionen trots förändrade regler komma att öka ytterligare under 10--15 år.
Även antalet delpensionärer har ökat kraftigt, från 36 900 i december 1991 till 48 800 i december 1993.
Regeringen har som resultatkrav för rehabiliteringsarbetet angivit att det s.k. ohälsotalet skulle sänkas med en dag under budgetåret 1992/93. Utvecklingen av ohälsotalet har enligt propositionen dock inte motsvarat dessa förväntningar, vilket uppges delvis bero på den mycket kraftiga ökningen av ohälsotalet bland försäkrade över 60 år. Även samarbetet mellan de medverkande i rehabiliteringsarbetet har påverkats negativt av lågkonjunkturen. I sammanhanget erinras om att Riksförsäkringsverket arbetar med ett brett upplagt åtgärdsprogram för att förbättra och effektivisera rehabiliteringsinsatserna och en redovisning härav kommer att lämnas i verkets fördjupade anslagsframställning våren 1994. Vidare kommer en proposition med förslag till lag om lokal försöksverksamhet med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst att föreläggas riksdagen under våren.
Regeringen erinrar om att ett beredningsarbete har inletts inom regeringskansliet med inriktning att bromsa utvecklingen inom förtidspensioneringen. Åtgärderna kommer inte enbart att inriktas på förtidspensioneringen utan också på att förbättra det medicinska underlaget i rehabiliteringsarbetet, bl.a. genom att man i ökad omfattning inhämtar bedömningar från mer än en läkare. Även förändringar vad gäller krav på en medicinsk orsak till nedsättningen av arbetsförmågan samt ett bättre system för en mer aktiv uppföljning av beviljad ersättning vid nedsatt arbetsförmåga bör enligt propositionen prövas. Vidare framhålls att Sjuk- och arbetsskadeberedningen (dir. 1993:44 och 1993:119) har i uppdrag att lämna förslag till en ny ordning för lagfästa försäkringsersättningar vid sjukdom och arbetsskada innebärande bl.a. att sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna flyttas ut ur budgeten. Underskott skall inte kunna uppkomma i den nya ordningen. De försäkringslösningar som skall övervägas är
1. Överföring av försäkringarna till arbetsmarknadens parter för att därmed skapa förutsättningar för att kostnaderna för sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna beaktas inom ramen för lönebildningen,
2. Utveckling av de nuvarande försäkringssystemen,
3. Ett system där sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna tecknas som obligatoriska försäkringar hos konkurrerande försäkringsgivare.
I beredningens uppdrag ingår också att överväga om förtidspensioneringen bör ingå i den nya ordningen eller bibehållas enligt nuvarande regler, och om det finns skäl att låta den tillfälliga föräldrapenningen omfattas av den nya ordningen. Arbetet skall vara avslutat vid utgången av år 1994.
Pensionsarbetsgruppen har i sitt nyligen avgivna betänkande SOU 1994:20, Reformerat pensionssystem, lämnat förslag till ett reformerat system för folk- och tilläggspensioneringen. Avsikten är att riksdagen skall föreläggas en proposition på grundval av betänkandet under våren.
Motionerna
Frågor om socialförsäkringssystemets framtida inriktning tas upp i fem motioner från den allmänna motionstiden.
Ingvar Carlsson m.fl. (s) anför i motion 1993/94:Sf261 att, för att upprätthålla principerna om en solidariskt finansierad generell välfärdspolitik med en förmånsnivå som minimerar såväl behovet av privata särlösningar som socialhjälp, det krävs en omfattande strukturomvandling av den offentliga sektorn och de transfereringssystem som byggts upp för att administrera välfärdspolitiken. Motionärerna, som eftersträvar enkla tydliga försäkringssystem som träder in i olika livssituationer, erinrar om att på en rad av de aktuella försäkringsområdena pågår utredningar och översyner. Motionärerna vill inte föregripa resultatet av dessa, men anger vissa riktlinjer som de anser bör vara vägledande i arbetet. Syftet med de förslag motionärerna lägger fram är, anför de i motionen, att bättre anpassa välfärdspolitiken till samhällets nya förutsättningar och också att stärka de krafter som motverkar ohälsa och som främjar ett aktivt liv.
I en ny sjuk- och arbetsskadeförsäkring bör enligt motionärerna även försäkringen för förtidspension ingå. Genom att fastare knyta arbetsmarknadens parter till dessa delar av försäkringen förstärks arbetslinjen i denna. De grundläggande kraven bör vara:
1. Försäkringen skall vara generell i den meningen att grundvillkoren för rätt till ersättning skall regleras i lag. Försäkringen skall omfatta personer i åldern 16--65 år, även dem som står utanför arbetsmarknaden. Någon hälsoprövning för rätt till tillträde till försäkringen får inte förekomma.
2. Systemet skall hållas samman finansiellt och organisatoriskt samt finansieras solidariskt och heltäckande över en konjunkturcykel.
3. Ersättningen skall vara inkomstrelaterad och ersättningsnivåerna skall vara så höga att kompletterande ersättningar inte behövs vare sig i form av kompletterande försäkringar eller socialbidrag.
4. Försäkringen skall ha ett tydligt fördelningspolitiskt inslag.
5. Satsningar på förebyggande och rehabiliterande insatser, inkluderande en lagstadgad företagshälsovård som skall handha dessa uppgifter, skall vara viktiga inslag för att hävda arbetslinjen i försäkringen.
6. Försäkringen skall långsiktigt bära sina egna kostnader. Åtgärden att lyfta ur försäkringen ur statsbudgeten får till följd att underskott inte skall täckas ur budgeten och överskott inte skall tillföras densamma.
7. Systemet måste också innehålla erforderliga resurser för metodutveckling och forskning som syftar till att långsiktigt hålla tillbaka ohälsa.
8. Försöksverksamheter av olika slag på det rehabiliterande och förebyggande området bör genomföras. Riktade insatser mot de stora och utbredda arbetssjukdomarna måste genomföras och försäkringskassornas verksamhet med köp av rehabiliteringstjänster för särskilda medel bör fortsätta och utvärderas.
9. Uppbyggnaden av finansieringen skall ske successivt, och grundprincipen skall vara att finansieringen sker genom solidariskt beräknade egenavgifter, som tas ur kommande löneutrymme. Avgifterna bör tas ut i förhållande till hela inkomsten och inte vara avdragsgilla vid beskattningen. Möjligheterna att införa differentierade avgifter bör prövas. I samband med den successiva övergången till egenavgifter bör hänsyn tas till försäkringens utgifter för dels icke inkomstrelaterade förmåner till personer som inte har någon förvärvsinkomst, dels ersättning för tandvård, sjukvård m.m.
Vad särskilt angår arbetsskadeförsäkringen anger motionärerna att det skadeståndsrättsliga inslaget bör få genomslag också i en reformerad försäkring. Motionärerna kritiserar också de förändringar som under föregående år skett inom försäkringen. Däremot är de beredda att mot bakgrund av den utveckling som skett av praxis på arbetsskadeområdet se över regeltillämpningen. Finansieringen av arbetsskadeförsäkringen bör enligt motionärerna ske genom socialavgifter från arbetsgivare och egenföretagare.
I motionen betonas också vikten av att fattade beslut på socialförsäkringsområdet följs upp och utvärderas, inte minst mot bakgrund av att förändringar som medfört försämringar för den enskilde genomförts under senare tid under stor brådska. Sjuk- och arbetsskadeberedningen bör därför, enligt motionärerna, inom ramen för utredningens arbete följa upp och granska effekterna av de olika riksdagsbesluten vad avser förtidspensioner, karensdag och sjuklöneperiod, ersättningsnivåer och avgifter.
Motionärerna anser att den nya försäkringen också måste vara utformad så att den stimulerar till arbete, utbildning och rehabilitering. De vill genomföra en kraftsamling på förebyggande och rehabiliterande insatser, och de betonar det angelägna i att samarbetet mellan olika aktörer på detta område förstärks. Motionärerna betonar vikten av att de som drabbas av ohälsa får nya chanser i livet och framhåller att det är fel att alltför många människor förtidspensioneras vid tidig ålder, liksom att människor blir sjukskrivna från allt arbete i stället för från en viss typ av arbete.
I motionen begärs tillkännagivanden om vad motionärerna anfört om riktlinjer för en reformering av socialförsäkringssystemen (yrkande 1), om uttag av socialavgifter (yrkande 2), om en uppföljning och utvärdering av beslut på socialförsäkringsområdet och om noggrann prövning av hur ersättningsnivåer och avgifter i det framtida socialförsäkringssystemet bör utformas (yrkande 3) och om förebyggande arbete och rehabilitering (yrkande 4).
Karin Israelsson och Rosa Östh (c) framhåller i motion 1993/94:Sf239 att grunden för ett trygghetssystem skall vara en i verklig mening generell välfärdspolitik. De anser att dagens trygghetssystem till stor del konserverar inkomstskillnader i stället för att verka utjämnande mellan hög- och låginkomsttagare, medan ett system byggt på grundtrygghet innebär att höginkomsttagare får bära en tyngre börda i förhållande till förmånerna. Ett försäkringssystem med större inslag av grundskydd skulle enligt motionärerna ge möjlighet att sänka kostnaderna utan att negativa fördelningspolitiska effekter uppstår. Motionärerna förespråkar ett obligatoriskt försäkringssystem som endast täcker inkomster upp till en normal industriarbetarlön. Därutöver bör den enskilde själv få utforma sitt försäkringsskydd via avtal mellan arbetsmarknadens parter eller via privata försäkringar.
Dagens olika system bör enligt motionärerna ersättas med i huvudsak tre trygghetssystem: familjestöd, arbetslivsförsäkring och pensionssystem. Familjestöden bör renodlas i stället för att utges via olika former av bidrag. Alla försäkringar som ersätter inkomstbortfall vid förvärvsarbete bör kunna sammanföras i en enda arbetslivsförsäkring som ger samma ersättning oavsett frånvaroorsak. Försäkringen bör omfatta alla från 16 år och upp till normal pensionsålder, vilka har arbetsförmåga och står till arbetsmarknadens förfogande, och den bör ge ersättning vid sjukdom, arbetsskada, förtidspension, arbetslöshet och vård av sjukt barn samt ge lönegaranti vid konkurser. Försäkringen bör ha en obligatorisk del som erbjuder ett inkomstskydd upp till en normal industriarbetarlön. Försäkring för inkomster ovanför detta tak bör göras frivilliga. Taket bör inte indexeras utan ändras genom politiska beslut för att kostnaderna i systemet lättare skall kunna kontrolleras. Vidare bör försäkringen ha en garanterad grundnivå även om denna överstiger den tidigare inkomstnivån. Under en sjuklöneperiod skall dock ingen grundnivå finnas. Ersättningsnivåerna bör bestämmas så att de uppmuntrar till förvärvsarbete: och endast normalt arbete bör ge full kompensation. Vid utbildning, rehabilitering och beredskapsarbete bör ersättningen vara något lägre och vid passivt bidragsmottagande, såsom sjuklön, sjukpenning och arbetslöshetsersättning ytterligare något lägre. I den ersättningsgrundande inkomsten bör inte inräknas övertidsersättningar, kostnadsersättningar m.m. De sammanlagda ersättningarna från de obligatoriska resp. frivilliga försäkringarna får inte tillåtas överstiga 90 % av inkomstunderlaget.
Finansieringen av den obligatoriska försäkring som motionärerna föreslår bör, med undantag för ersättning som höjs till följd av grundnivån, ligga utanför statsbudgeten och ske med lika stora avgifter från arbetsgivare och arbetstagare. Arbetstagarna bör kompenseras genom att motsvarande del av de sociala avgifterna omvandlas till lön. Avgifterna bör föras till en arbetslivsfond som finansierar samtliga ersättningar. Enligt motionärerna talar mycket för att en statlig myndighet bör ges ansvar för fonden och få bestämma avgifternas storlek så att fonden inte går med underskott över en konjunkturcykel.
Motionärerna begär ett tillkännagivande om att deras förslag till principer för grundtrygghetssystem samt deras fördjupade förslag till arbetslivsförsäkring bör bli föremål för utredning inom ramen för arbetande utredningar.
I motion 1993/94:Sf231 av Harry Staaf och Rose-Marie Frebran (kds) framhåller motionärerna att trygghetssystemet kan göras bättre genom en ökad fokusering på tre grundbultar: solidaritet, arbetslinje och renodlade mål. De anser att en obligatorisk försäkring är att föredra, men att utrymme för egna lösningar bör finnas. Nivåerna i de försäkringar som är utbytbara mot varandra skall överensstämma och samma ersättning bör gälla vid sjukdom, arbetslöshet och föräldraledighet. En nettosamordning med individuellt tecknade försäkringar och avtalsförsäkringar är önskvärd och minskar risken för överutnyttjande. Taket i försäkringarna bör sättas vid 7,5 basbelopp. Ett enhetlig lägsta nivå bör finnas på förslagsvis 2 basbelopp. Däremellan skulle kompensationsnivån kunna ligga på 80 % upp till ett inkomstunderlag på 5 basbelopp och på 50 % på högre inkomster upp till taket. Detta skulle, påpekar motionärerna, ge en förbättrad ersättningsnivå i förhållande till i dag för arbetslösa med högre inkomster. Karensdagarna i de olika delsystemen behöver enligt motionärerna inte nödvändigtvis vara lika många, men bör samordnas i någon form, så att det finns ett tak på antalet karensdagar som kan drabba en person under ett år. Motionärerna anser att trygghetssystemet, exkl. föräldraförsäkringen, bör ligga utanför statsbudgeten och finansieras genom egen- och arbetsgivaravgifter, varvid ett ökat inslag av egenavgifter är önskvärt. Enhetliga procentuella avgifter bör tas ut på inkomster upp till 7,5 basbelopp, medan förslagsvis halv avgift kan tas ut på inkomster över detta belopp för att finansiera basnivån i trygghetssystemet. Föräldraförsäkringen bör i huvudsak finansieras över statsbudgeten. Motionärerna finner det angeläget att en grundlig översyn görs och att ett förslag tas fram om hur det nuvarande systemet kan reformeras och göras robust för kommande generationer. De begär ett tillkännagivande om att en parlamentariskt sammansatt utredning snarast bör tillsättas med denna uppgift.
Även i motion 1993/94:Sf271 av Ian Wachtmeister och Arne Jansson (nyd) förespråkas ett system med grundskydd. Motionärerna anser att den förda politiken leder till att de svaga och utsatta grupperna kommer att drabbas mest när det inte längre går att låna till överkonsumtion. Ett grundskydd skulle vara lika för alla inom samtliga system med möjlighet till individuella eller gemensamma kompensationslösningar. Grundskyddet skulle vara skattefinansierat och utgöra en garanti för medborgarna i utsatta lägen. Motionärerna hänvisar till att Lindbeck-kommissionens förslag om mål och inriktning för en reformering av socialförsäkringsområdet i allt väsentligt är förenliga med en grundskyddsmodell, och de menar att förslagen väl kan läggas till grund för statsmakternas fortsatta åtgärder på social- och socialförsäkringsområdena. De begär i yrkande 46 ett tillkännagivande härom.
I motion 1993/94:Sk352 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anförs att de nya egenavgifternas konstruktion rymmer stora fördelningspolitiska brister och är mer av skattekaraktär än avgiftskaraktär. Övervägande skäl talar därför enligt motionärerna för att man i stället bör välja traditionella finansieringssystem som skatter och arbetsgivaravgifter. I yrkande 26 begärs ett tillkännagivande härom.
Utskottets bedömning
Som framgår av såväl propositionen som motionerna råder en bred enighet om behovet av en reformering av socialförsäkringssystemen och av bärande finansieringssystem. Utskottet vill i anslutning till vad som framförts i motionerna understryka att de olika delarna av trygghetssystemet samspelar med varandra såväl vad gäller finansiering som regelverk. Detta har inte minst förändringarna på arbetsmarknaden till följd av lågkonjunkturen tydliggjort. Samtidigt som arbetslöshetsförsäkringen vid nuvarande höga arbetslöshetstal till övervägande del måste finansieras genom en upplåning till arbetsmarknadsfonden ger de avgifter som tas ut för sjukförsäkringen ett stort överskott. Vidare har de besparingar som måst göras i systemen visat att ingrepp i en del av systemen utan samtidig anpassning av regelverket i andra delar kan medföra överströmningseffekter. Långvarig arbetslöshet liksom lägre kompensationsnivåer i sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna synes t.ex. ha bidragit till att förtidspensioneringarna ökar. Det finns därför enligt utskottets uppfattning anledning att, som också förespråkas i motionerna, sträva efter att på ett bättre sätt harmonisera olika delar av trygghetssystemet såväl finansiellt som materiellt.
Flera av de önskemål och riktlinjer för en reformering av socialförsäkringen och för nya finansieringsformer som angivits i motionerna ryms inom ramen för Sjuk- och arbetsskadeberedningens arbete. Utredningen är också parlamentariskt sammansatt, vilket ger möjlighet för de olika partiföreträdarna att i det löpande arbetet ta upp olika frågor som berörts i motionerna. Utskottet anser därför att riksdagen inte bör göra några uttalanden med anledning av motionerna utan avvakta resultatet av det pågående utredningsarbetet. Motionerna 1993/94:Sf261, yrkandena 1--4, 1993/94:Sf239, 1993/94:Sf231, 1993/94:Sf271 yrkande 46 och 1993/94:Sk352 yrkande 26 får anses besvarade med vad utskottet anfört.
Sjukförsäkring m.m.
Sjukpenning och sjuklön
Den som är försäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL), och bosatt i Sverige skall vara inskriven hos allmän försäkringskassa fr.o.m. den månad då han fyller 16 år. Inskrivningen medför rätt till sjukpenning om den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst (SGI) uppgår till minst 6 000 kr. Även den som är under 16 år kan ha rätt till sjukpenning. Den sjukpenninggrundande inkomsten motsvarar den inkomst i pengar eller andra skattepliktiga förmåner som den försäkrade kan antas för år räknat tills vidare erhålla av eget arbete, antingen på grund av anställning eller genom annat förvärvsarbete. Vid beräkning av SGI bortses från sådan inkomst av anställning och annat förvärvsarbete som överstiger sju och en halv gånger basbeloppet. Fr.o.m. den 1 juli 1994 gäller förenklade regler vid fastställande av SGI. Enligt lagen (1991:1047) om sjuklön har en arbetstagare rätt att under de första fjorton dagarna av ett sjukdomsfall (sjuklöneperioden) behålla viss andel av den lön och av andra anställningsförmåner som han går miste om till följd av sjukdomen. För anställningsförmåner för tid som ingår i en sjuklöneperiod utges inte sjukpenning.
Sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned arbetsförmågan med minst en fjärdedel. Saknar den försäkrade arbetsförmåga utges hel sjukpenning. I annat fall utges tre fjärdedels, en halv eller en fjärdedels sjukpenning, beroende på graden av nedsättningen av arbetsförmågan.
Hel sjukpenning utgör viss andel av den fastställda SGI:n, delad med 365 (kalenderdagsberäknad sjukpenning). Fr.o.m. den 1 mars 1993 har införts en karensdag i sjukförsäkringen och ersättningen för de två därpå följande dagarna utges med 65 % av SGI:n och därefter med 80 % av SGI:n t.o.m. den 365:e dagen. Fr.o.m. samma tidpunkt har en karensdag införts även i sjuklönesystemet. Ersättningen i detta system skall normalt vara 75 % under de därpå följande två dagarna med sjuklön och 90 % under de återstående dagarna.
Fr.o.m. den 1 juli 1993 gäller att ersättning enligt AFL för tid efter den 365:e dagen utges med 70 % av SGI:n (prop. 1992/93:31, bet. SfU9, rskr. 157). Kompensationsnivån 70 % skall dock inte tillämpas när en försäkrad genomgår medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering. Sjukpenning utges i stället då med 80 % av SGI:n. Vidare utges sjukpenning med 70 alternativt 80 % av SGI:n om den försäkrade under de senaste 450 dagarna haft sjukperioder som sammanlagt omfattar minst 365 dagar (prop. 1992/93:178, bet. SfU15, rskr. 417).
En ny sjukperiod som börjar inom fem dagar från det en tidigare sjukperiod avslutats betraktas som en fortsättning på den tidigare perioden när det gäller karensdag, ersättningens storlek samt sjuklöneperiodens längd. Vidare gäller att antalet karensdagar i förhållande till en arbetsgivare är begränsat till tio inom en tolvmånadersperiod, s.k. allmänt högriskskydd. Enligt ett s.k. särskilt högriskskydd kan en arbetstagare som lider av sjukdom som kan antas medföra ett större antal sjukperioder med rätt till sjuklön under en tolvmånadersperiod i stället för en karensdag och två dagar med kompensationsnivån 75 % av lönen få sjuklön från första dagen med 90 % av lönen. Inom AFL gäller samma regler men kompensationsnivån är då 80 % av SGI:n från första dagen.
De flesta anställda har genom avtal ersättning vid sjukdom utöver den ersättning den allmänna försäkringen ger. Sådan avtalsersättning får dock inte utges med mer än 10 % och endast t.o.m. den 90:e dagen. Om avtalsersättningen-- och fr.o.m. den 1 juli 1994 även förmåner i form av bil, bostad och helt fri kost -- överstiger tillåten nivå minskas ersättning från den allmänna försäkringen i motsvarande mån.
För beräkning av ersättning från sjukpenningförsäkringen under de första 14 dagarna av ett sjukdomsfall, dvs. om inte sjuklöneperiod löper, gäller följande för försäkrade som har en SGI som helt eller delvis grundar sig på anställning (tim-/dagberäknad sjukpenning). Ersättningen har anpassats till den ordinarie arbetstiden eller motsvarande normala arbetstid då den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete om han inte blivit sjuk. Ersättning utges endast för de dagar då den försäkrade avstår från förvärvsarbete och fastställs med den försäkrades SGI som utgångspunkt. Ersättningen per timme beräknas som kvoten av 65 resp. 80 % av den försäkrades SGI och hans årsarbetstid, dvs. den ordinarie tid som den försäkrade beräknas utföra förvärvsarbete mätt i timmar per år.
En särskild ersättning, rehabiliteringsersättning, utges när en försäkrad, vars arbetsförmåga till följd av sjukdom är nedsatt med minst en fjärdedel, deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering som avser att förkorta sjukdomstiden eller att helt eller delvis förebygga eller häva nedsättningen av arbetsförmågan. Rehabiliteringsersättningen består av rehabiliteringspenning som fr.o.m. den 1 april 1993 utges med 95 % av SGI:n och ett särskilt bidrag.
Karensdagen
I sju motioner tas upp frågor som rör karensdagen i sjuklöne- och sjukförsäkringssystemet. I motion 1993/94:Sf226 av Lennart Brunander (c) anförs att det inte är tillfredsställande att enligt sjuklönelagens regler avhållande från arbete under ett fåtal minuter under en arbetsdag med löneavdrag kan räcka för att få tillgodoräkna sig den dagen som karensdag. I motionen begärs förslag till ändring av de aktuella reglerna. Alwa Wennerlund m.fl. (kds, m, fp, c) framför i motion 1993/94:Sf232 liknande synpunkter och begär ett tillkännagivande i frågan.
Flera motioner tar sikte på frågor som rör försäkrade med koncentrerad arbetstid. I motion 1993/94:Sf223 av Ingrid Andersson och Gunnar Thollander (s) anförs att införandet av en karensdag i sjukförsäkringen för många försäkrade vid sjukfall har inneburit inte bara lönebortfall under en dag utan i praktiken två eller tre dagar. Detta har drabbat bl.a. yrkesgrupper inom sjukvård och äldreomsorg som ofta har en koncentrerad tjänstgöring. Karensdagen har också inneburit att många arbetar trots sin sjukdom, vilket inte bara medför en försämrad kvalitet på det arbete som utförs utan även hälsorisker för såväl den enskilde som dem han kommer i kontakt med. Likartade synpunkter framförs i motionerna 1993/94:Sf219 av Hans Karlsson (s), 1993/94:Sf225 av Björn Ericson (s) och 1993/94:Sf235 av Jan Andersson och Bo Nilsson (s). I samtliga motioner begärs tillkännagivanden om behovet av förändringar av reglerna om en karensdag vid sjukdom. Rinaldo Karlsson (s) begär i motion 1993/94:Sf213 ett tillkännagivande om att ingen försäkrad skall drabbas av fler än en karensdag vid ett och samma sjukdomstillfälle, vilket kan vara fallet om han har flera arbetsgivare.
Införandet av en karensdag i sjukförsäkringen och sjuklönesystemet bygger på den överenskommelse om åtgärder för att stabilisera den svenska ekonomin som träffades mellan regeringen och Socialdemokraterna i september år 1992. I den proposition (1992/93:31) vari föreslogs införande av karensdag anfördes bl.a. att rätten till sjuklön inte är förenad med något krav på att sjukfrånvaron skall ha varat viss minsta tid under en dag, vilket krävs inom sjukförsäkringssystemet. Enligt föredragande statsrådet skulle ett angivande av någon form av tidsgräns för att en karensdag skall föreligga innebära att systemet blev alltför komplicerat. I propositionen uppgavs vidare att korttidsfrånvaron på grund av sjukdom till övervägande del torde bestå av hela arbetsdagar. Arbetsgivarna borde även ha goda möjligheter att inom sjuklönesystemet uppmärksamma ett otillbörligt utnyttjande av reglerna.
I propositionen uppgavs vidare att sjukfrånvaro för en person med koncentrerad arbetstid som inträffar just den dag personen skulle ha arbetat medför en relativt större självrisk än för personer med jämnt fördelad arbetstid. Den arbetsgrupp inom Socialdepartementet som utrett frågan om karensdagar föreslog också vissa särregler för att den förlust som uppkommer vid ett införande av karensdagar inte skulle utgöra mer än en viss andel av månadsinkomsten. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet framförde dock allvarliga invändningar mot förslaget och hänvisade till att såväl löneberäkning som sjuklönens storlek regleras i kollektivavtal på ett sätt som inte kunde anpassas till arbetsgruppens förslag. Med hänsyn härtill ansåg föredragande statsrådet det inte motiverat att lägga fram förslag i syfte att maximera självrisken för dem som har ojämnt fördelad arbetstid.
Vidare uppgavs i propositionen att undantagsregler med hänsyn till att en person med flera arbetsgivare riskerar att få flera karensdagar under samma sjukperiod skulle ställa krav på en omfattande administration hos försäkringskassan och arbetsgivarna. Med hänsyn härtill och då kostnadsansvaret skulle komma att åvila arbetgivarna ansågs det enligt propositionen inte rimligt att skapa en undantagsregel för denna något mindre vanliga situation.
Som nämnts ovan var bl.a. införandet av en karensdag en följd av uppgörelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna om besparingar och en sanering av de offentliga finanserna. Genom bl.a. det särskilda och allmänna högriskskyddet skyddas försäkrade med upprepade sjukdomsfall mot alltför kännbara ekonomiska effekter av karensdagen. Det förhållandet att en ny sjukperiod som börjar inom fem dagar från det en tidigare sjukperiod avslutas utgör en fortsättning på den tidigare sjukperioden utgör också ett skydd. Av redogörelsen ovan framgår att man var väl medveten om att införandet av en karensdag skulle kunna få konsekvenser för såväl för enskilda som för vissa yrkeskategorier. Dessa konsekvenser kan ha fått större negativa ekonomiska effekter än vad som förutsågs. Utskottet förutsätter att man inom regeringskansliet överväger möjligheter till ändringar i regelsystemet som kan ha en åtminstone dämpande effekt på de nu påtalade konsekvenserna av karensdagen. Något särskilt tillkännagivande till regeringen anser utskottet inte påkallat med anledning av motionerna 1993/94:Sf213, 1993/94:Sf219, 1993/94:Sf223, 1993/94:Sf225, 1993/94:Sf226, 1993/94:Sf232 och 1993/94:Sf235.
Sjukersättning vid långvarig sjukskrivning
Gällande ordning
Enligt 3 kap. 4 § första stycket 4 utges sjukpenning med 70 % av SGI:n för tid efter den 365:e dagen i en sjukperiod. Av 3 kap. 4 c § följer att denna nivå i princip även gäller för den som under de närmast föregående 450 dagarna haft sjukperioder som omfattat sammanlagt minst 365 dagar. Efter ansökan av den försäkrade kan försäkringskassan enligt 3 kap. 4 d § besluta att sjukpenningen i stället skall utges med 80 % av SGI:n. Ett sådant beslut får meddelas för en period när den försäkrade på grund av sjukdom genomgår medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering. Som villkor gäller att behandlingen eller rehabiliteringen har ordinerats av läkare och ingår i en av försäkringskassan godkänd plan.
Vid behandlingen av förslaget om en 80-procentig sjukpenningnivå vid medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering angav utskottet i sitt betänkande 1992/93:SfU15 bl.a. följande. Med medicinsk behandling skall avses aktiva insatser som syftar till att bota eller förbättra sjukdomstillståndet och återställa arbetsförmågan. Den som med hjälp av sjukvårdspersonal regelbundet får behandling i form av t.ex. injektioner, omläggning antingen i hemmet eller på sjukvårdsinrättning skall anses genomgå medicinsk behandling. Behandling i form av samtalsterapi kan ingå i planen i de fall terapin ges av psykiater, leg. psykolog eller leg. psykoterapeut. Utskottet accepterade regeringens förslag att i planen borde ställas krav på regelbunden kontakt med den behandlande läkaren, lämpligen i vart fall en gång per månad, under förutsättning att det mellan dessa besök också skedde annan medicinsk behandling. Vidare angav utskottet att vid medicinsk rehabilitering borde egen träning på gymnastikinstitut eller liknande inte godkännas.
Motioner
I motion 1993/94:Sf261 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) framhålls att vid socialförsäkringsutskottets utfrågning angående förtidspensioneringen framkom att Riksförsäkringsverket gjort en alltför snäv tolkning av utskottets intentioner med avseende på den 70-procentiga nivån i sjukförsäkringen. Detta gäller framför allt för dem som väntar på medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering, framhåller motionärerna. Vid sidan av den s.k. krisuppgörelsen har riksdagen också beslutat slopa arbetsskadesjukpenningen, vilket innebar att en betydande grupp långtidssjukskrivna tillfördes sjukförsäkringssystemet. Sammantaget innebär detta enligt motionärerna att antalet sjukskrivna som fått sin ersättning sänkt blivit betydligt fler än förväntat. Den 70-procentiga ersättningen har också enligt motionärerna lett till att antalet förtidspensionärer ökat, eftersom ersättningen för den enskilde till följd av kompletterande avtalsförsäkringar då blivit avsevärd förbättrad i jämförelse med sjukersättningen. Felaktigt avvägda förändringar i socialförsäkringssystemen kan enligt motionärerna leda till höga kostnader, t.ex. om man vidtar åtgärder som styr bort från en aktiv arbetslinje. Enligt Riksförsäkringsverkets uppskattningar sysselsätts ca 200 årsarbetare hos försäkringskassorna med ansökningar om den högre ersättningsnivån. Om dessa personer i stället arbetade med aktiva rehabiliteringsinsatser skulle stora besparingar kunna göras i försäkringsutgifterna. Sammantaget innebär dessa överväganden att en aktiv satsning på rehabilitering, enligt vad motionärerna anfört, skulle kunna leda till betydande förstärkningar av försäkringssystemets ekonomiska situation. Motionärerna avser att omedelbart påbörja ett arbete med att se över villkoren för långtidssjukskrivna och återkomma till riksdagen med förslag i syfte att åstadkomma rimligare villkor för dessa. I yrkande 6 begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om 70-procentsregeln i sjukförsäkringen. I motion 1993/94:So276 av samma motionärer framförs liknande synpunkter och även här begärs i yrkande 10 ett tillkännagivande.
Lisbeth Staaf-Igelström och Bo Finnkvist (s) framhåller i motion 1993/94:Sf243 att endast 13 000 av de drygt 50 000 personer som är långtidssjukskrivna har ansökt om att få behålla den högre ersättningsnivån, och av dessa har 7 100 personer fått beslut om att de får behålla den 80-procentiga nivån. För de långtidssjuka som får ersättning efter den lägre nivån uppstår, förutom de problem som sjukdomen i sig medför, ekonomiska problem, vilket inte var avsett när riksdagen fattade sitt beslut. Motionärerna begär därför ett tillkännagivande om att ersättningsnivån efter 365 dagars sjukskrivning skall återställas till 80 %.
I motion 1993/94:Sf245 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att riksdagen beslutar att återställa den 70-procentiga ersättningsnivån till 80 % för dem som är sjukskrivna längre än 365 dagar. Ett motsvarande yrkande framställs av Gudrun Schyman m.fl. (v) i motion 1993/94:Fi206 yrkande 6. För att bl.a. finansiera detta anser motionärerna att taket i sjukförsäkringen kan sänkas till sex och ett halvt basbelopp. Även Ian Wachtmeister och Arne Jansson (nyd) begär i motion 1993/94:Sf271 yrkande 22 att den 80-procentiga nivån återställs i avvaktan på ett bättre rehabiliteringssystem för de långtidssjuka. I yrkande 21 begärs ett beslut om att regeln att medicinsk behandling skall berättiga till ersättning efter den högre nivån avskaffas. Motionärerna uppger att denna regel inte gett något positivt resultat för den sjuke eller samhället, utan enbart medfört merarbete och onödigt krångel. I motion 1993/94:Sf252 av Dan Ericsson (kds) begärs ett tillkännagivande om en omprövning av beslutet att sänka sjukersättningen till de långtidssjuka. Motionären framhåller att antalet förtidspensioneringar ökat till följd av den sänkta ersättningen, då detta för den försäkrade ter sig ekonomiskt fördelaktigare. En lösning för att uppnå den avsedda besparingseffekten är att i sjukförsäkringssystemet införa ytterligare en karensdag, men även andra lösningar kan enligt motionären ge samma resultat. Olle Schmidt (fp) begär i motion 1993/94:Sf259 ett tillkännagivande om att ersättningsnivån i sjukförsäkringen skall vara 80 % fr.o.m. dag tre till sjukperiodens slut. För att finansiera detta bör man enligt motionären överväga att införa ytterligare en karensdag.
Elvy Söderström m.fl. (s) anför i motion 1993/94:So477 att samtalsbehandling hos kurator inte berättigar till sjukersättning enligt den högre nivån även om behandlingen är ordinerad av läkare. Detta kan enligt motionärerna få betydande konsekvenser för en patients möjligheter att påbörja och/eller fullfölja en sådan behandling. Motionärerna begär i yrkande 1 ett tillkännagivande härom.
Hittillsvarande erfarenheter av tillämpningen
Utskottet har såväl under hösten 1993 som efter årsskiftet inhämtat upplysningar om tillämpningen av de nya bestämmelserna. En offentlig utfrågning hölls den 7 december 1993, se bilaga 3. Vid utfrågningen deltog bl.a. Riksförsäkringsverket, Försäkringskasseförbundet, Läkarförbundet och arbetsmarknadens parter. Enligt uppgifter som Riksförsäkringsverket därvid lämnade hade i oktober 1993 drygt 51 000 personer sjukpenning sedan mer än ett år. Av dessa hade 44 000 personer sjukpenning med 70-procentig kompensationsnivå och drygt 7 000 personer sjukpenning med 80-procentig kompensationsnivå. Under perioden juli--oktober 1993 hade ca 13 000 personer ansökt om att få sjukpenning med 80-procentig kompensation i stället för 70-procentig kompensation. Av 10 400 avgjorda ärenden hade ca 7 100 ansökningar bifallits och 3 300 avslagits. Enligt verket var det för tidigt att dra några slutsatser om orsaken till den låga ansökningsfrekvensen.
Försäkringskasseförbundet redovisade vid utfrågningen resultatet av en enkät till försäkringskassorna. Enligt denna upplevde kassorna ifrågavarande bestämmelser som svårförståeliga och byråkratiska. Vid utfrågningen riktades från olika håll en hel del kritik mot de nya reglerna. Bl.a. framfördes kritik mot kravet på läkarbesök en gång i månaden för att få ersättning efter den högre nivån. Vidare anfördes att de försäkrade oförskyllt fick lida för att det förekom väntetider för medicinsk rehabilitering eller behandling, under vilken sjukpenning enligt försäkringskassorna endast kunde utges på den lägre nivån. Kritiken avsåg dessutom kravet på att samtalsterapi skall ges av viss personal för att sjukpenning enligt den högre nivån skall utges. Under utfrågningen togs också upp att den högre sjukpenningnivån inte kunde beviljas vid egen träning.
I en rapport till Socialdepartementet den 25 mars 1994 redovisar Riksförsäkringsverket en uppföljning av tillämpningen av reglerna om ersättning med 70 % av SGI:n samt undantagen härifrån.
Enligt verket fanns det vid årsskiftet 1993/94 ca 45 500 sjukfall som varat längre än 365 dagar. Av de ca 18 700 ansökningar om högre ersättningsnivå som t.o.m. januari 1994 hade kommit in till kassorna har ca 15 500 behandlats varav ca 10 800 bifallits, motsvarande en bifallsfrekvens på ca 70 %. Verket anger vidare att under det andra halvåret 1994 utbetalades sjukpenning med 70 % av SGI för 7,8 miljoner sjukdagar. Om dessa dagar i stället ersatts med 80 % av SGI hade detta medfört en merkostnad med 264 miljoner. Besparingen för det innevarande budgetåret beräknas preliminärt till 500 miljoner kronor. Besparingen för kommande budgetår är enligt verket svår att beräkna, eftersom den bl.a. är beroende på utvecklingen av antalet långa sjukfall. Verket framhåller att de långa sjukfallen kraftigt minskat under de senaste två åren. Kostnaderna för att administrera de aktuella reglerna beräknas av verket uppgå till ca 10 miljoner kronor per år, vilket motsvarar 45 årsarbetare.
Riksförsäkringsverket uppger att hanteringen av reglerna fungerat relativt bra men att reglerna i vissa fall upplevs som svårtolkade av försäkringskassor, läkare och försäkrade. Gränsdragningsproblem har uppstått och givit upphov till diskussioner internt på försäkringskassorna. Diskussionen om villkoren för den högre ersättningen har särskilt berört tre frågor, nämligen frågor om begränsningen av de personalkategorier som kan godkännas i planen för samtalsterapi, kravet på läkarbesök en gång per månad samt väntetid på åtgärder. Beträffande samtalsterapi är det enligt verkets uppfattning svårt att ändra villkoren utan att nya gränsdragningsproblem uppstår. När det gäller kravet på läkarbesök en gång per månad uppger verket att det konstaterats att i många fall träffar läkarna den sjukskrivne mer sällan. Försäkrade har också uppgett att de inte får träffa läkaren tillräckligt ofta beroende på bl.a. belastningen på klinikerna. För dem som bor i glesbygd kan det vara förenat med avsevärda praktiska svårigheter och stora kostnader att bege sig till läkare så ofta som en gång per månad. Verket anser att det även i dessa fall genom en ändring av undantagsreglerna kan vara svårt att åstadkomma en lämplig avvägning utan att nya bedömnings- eller gränsdragningsproblem uppstår. Enligt verket är den vanligaste orsaken till att de försäkrade inte ansöker om den högre ersättningsnivån att de inte deltar i någon medicinsk behandling eller rehabilitering. Verket framhåller i detta sammanhang att enligt gällande lag kan ersättning endast utges när en försäkrad genomgår behandling eller rehabilitering. Vidare menar verket att erfarenheterna från uppföljningen talar för att den nuvarande regelutformningen vad gäller väntetid och dess tillämpning är ändamålsenlig inom det samlade systemet och att en förändring sannolikt skulle skapa tillämpningsproblem. Om en försäkrad drabbas av väntetid bör enligt verket försäkringskassan agera för att eliminera denna. Detta bör ske genom kontakter med sjukvårdsansvariga i det enskilda fallet och på det lokala och regionala planet om väntetider och köer systematiskt förekommer.
Verket uppger att den vanligaste orsaken till ett avslag på ansökan om högre ersättning är att den medicinska behandlingen eller rehabiliteringen inte sker tillräckligt ofta. Den näst vanligaste orsaken är att den försäkrade genomför medicinsk behandling eller rehabilitering på egen hand, utan hjälp av sjukvårdspersonal. Därefter kommer att behandlingen eller rehabiliteringen inte är av den karaktär som erfordras för rätt till högre ersättning eller att behandlingen inte syftar till att återställa den försäkrades arbetsförmåga. Den minst vanliga orsaken är enligt verket att den försäkrade inte besöker läkare minst en gång per månad.
I Riksförsäkringsverkets rapport anges att deltagande i medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering och därmed möjligheterna att ansöka om och erhålla den högre ersättningen kan jämföras med verkets analyser om de försäkrades deltagande i arbetslivsinriktad rehabilitering. Enligt verket visar analyserna därvidlag för år 1992 att ca 20 % av dem som var sjukskrivna mer än 60 dagar deltog i en arbetslivsinriktad rehabilitering. Resultatet från verkets projekt Långvarig sjukskrivning visar att det för många försäkrade föreligger hinder för att delta i rehabiliteringsåtgärder. Av de sjukfall som utretts av försäkringskassorna föreligger medicinska hinder för rehabilitering i 31 % av fallen. I 34 % av fallen föreligger övriga hinder som låg utbildning, dåliga kunskaper i svenska språket och situationen på den lokala arbetsmarknaden. Sammantaget innebär detta enligt verket att det för 65 % av dem som var sjukskrivna mer än 60 dagar fanns ett hinder för att delta i arbetslivsinriktad rehabilitering.
Utskottets bedömning
Utskottet vill erinra om att den 70-procentiga sjukpenningnivån infördes i bl.a. besparingssyfte. Avsikten var att minska omfattningen av de mycket långa sjukfallen och skapa bättre incitament inom försäkringen för en aktivare behandlings- och rehabiliteringsprocess. Förutom de bestämmelser som redan fanns om en högre nivå vid arbetslivsinriktad rehabilitering kompletterades 70-procentsnivån med en en möjlighet att efter ansökan få sjukpenning med 80 % av SGI:n vid medicinsk behandling och medicinsk rehabilitering. Av utskottets betänkande 1992/93:SfU15 framgår att utskottet utgick från att vid en avsedd och riktig tillämpning av reglerna skulle relativt få personer hamna på kompensationsnivån 70 % och att besparingarna därmed skulle bli relativt blygsamma. Att så inte blivit fallet synes att döma av Riksförsäkringsverkets rapport i långt högre grad bero på omständigheter som snarare kan karakteriseras som sociala än medicinska hinder för rehabilitering.
Vid den offentliga utfrågningen har framförts att en del försäkrade genom de nya bestämmelserna fått ett större aktivt intresse av att komma i gång med rehabilitering. Samtidigt har emellertid också framkommit att bestämmelserna av såväl försäkrade, försäkringskassans personal samt företrädare för sjukvården upplevs som stelbenta, byråkratiska och i vissa fall orättvisa mellan olika grupper av sjukskrivna. Den kritik som ansvariga inom sjukvården i olika sammanhang riktat mot tillämpningen av reglerna om medicinsk behandling och medicinsk rehabilitering har huvudsakligen avsett den stipulerade frekvensen av läkarbesök och det förhållandet att samtalsterapi inte får ges av annan personal än läkare eller annan legitimerad personal om den högre nivån skall tillämpas. Därvid har framhållits att reglerna inte stämmer överens med hur psykiatrisk vård bedrivs. Detta gäller speciellt den öppna psykiatriska vården som ofta bedrivs i form av ett lagarbete, vilket innebär att patienten kanske inte så ofta träffar sin ansvarige läkare utan behandling i stället ges av kuratorer eller psykoterapeuter som inte är legitimerade. Vidare har framhållits att kravet på läkarbesök en gång per månad i många fall inte är relevant för en framgångsrik behandling eller rehabilitering. Ett sådant krav kan även innebära en snedbelastning på resurserna inom sjukvården. Det förhållandet att ersättning efter den högre nivån kan utges under förutsättning att viss behandling som exempelvis injektioner eller omläggning görs av sjukvårdspersonal har också enligt vad som uppgivits drabbat de försäkrade på ett sätt som inte rimligen kan vara avsett. En del försäkrade kan själva eller med hjälp av anhöriga utföra en viss medicinsk behandling, medan andra försäkrade av olika orsaker inte klarar detta. Exempel på sådan behandling är hemdialys och injektionsbehandling.
Vad som framkommit leder till slutsatsen att vid likartade sjukdomsfall får den som själv klarar av sin behandling ersättning efter den lägre nivån, medan den som är tvungen att ta sjukvårdens resurser i anspråk får ersättning efter den högre nivån. Dessutom leder det till slutsatsen att det finns risk för att reglerna för sjukpenning enligt den högre nivån styr behandlingen inom vården.
Det är enligt utskottets uppfattning väsentligt att regler om ekonomisk kompensation i en generell försäkring utformas på ett likformigt och rättvist sätt och att medborgarna och de som har att tillämpa reglerna upplever att så blivit fallet. Uppenbarligen finns i detta hänseende brister i den nya lagstiftningen. Utskottet har därför mot bakgrund av den kritik som framförts ansett att det finns skäl att försöka att rätta till några av bristerna, för att få en tillämpning av reglerna avseende långtidssjuka som upplevs som mera rättvis och likformig och som inte har styrande effekter vad avser behandlingsmetoderna.
En av förutsättningarna för att erhålla ersättning efter den högre nivån är att behandlingen eller rehabiliteringen ordinerats av läkare och ingår i en behandlingsplan som godkänts av försäkringskassan. Problemet med tillämpningen av reglerna såsom dessa preciserats i förarbetena är att gränserna för i vilka fall den högre ersättningsnivån kan medges är alltför stela och inte ger något större utrymme för undantag, när sådana av olika skäl är att föredra. Utskottet anser att en sådan möjlighet till undantag bör finnas vid reglernas tillämpning. Det kan därvid vara lämpligt att anknyta undantagsmöjligheterna till uppgifter som kan lämnas i behandlingsplanen. Vid upprättande av planen bör det enligt utskottets uppfattning ankomma på den behandlande läkaren att i förekommande fall göra en särskild bedömning av om de gällande villkoren för att erhålla den högre ersättningsnivån inte lika väl eller bättre kan uppfyllas på annat sätt. I planen bör då anges och motiveras i vilken omfattning det t.ex. är nödvändigt att patienten träffar sin ansvarige läkare eller på vilket sätt behandlingen skall genomföras. Försäkringskassan bör i normalfallet kunna utgå från läkarens förslag och bevilja sjukpenning med 80 % av SGI.
Vad gäller ersättningsnivån för den som väntar på behandlings- eller rehabiliteringsåtgärder har det numera visat sig att väntetider inför främst medicinsk rehabilitering faktiskt uppstår. Detta bör inte drabba den försäkrade i form av sänkt ersättningsnivå. Utskottet anser därför att sjukpenning skall kunna utges med 80 % under väntetid inför sådan rehabilitering, men även under sådan väntetid som kan tänkas finnas inför medicinsk behandling och arbetslivsinriktad rehabilitering. Några krav på särskilda åtgärder under väntetiden för den som skall rehabiliteras eller behandlas behöver inte uppställas från försäkringskassans sida. Däremot skall det för att väntetid skall anses föreligga finnas en plan för behandling resp. rehabilitering.
Utskottet föreslår en ny lydelse av 3 kap. 4 d § AFL.
Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till motion So477 yrkande 1 och avstyrker bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkande 21. I den mån motionerna 1993/94:Sf243, 1993/94:Sf245, 1993/94:Sf252, 1993/94:Sf259, 1993/94:Sf261 yrkande 6, 1993/94:Sf271 yrkande 22, 1993/94:Fi206 yrkande 6 och 1993/94:So276 yrkande 10 inte är tillgodosedda med utskottets förslag avstyrker utskottet bifall till motionerna.
Övriga frågor om kompensation vid sjukdom
I motion 1993/94:Fi206 yrkande 7 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs beslut om att taket i sjukförsäkringen sänks till sex och ett halvt basbelopp. En sådan sänkning kan enligt motionärerna finansiera en höjning av kompensationsnivån i sjukförsäkringen från 70 till 80 % av SGI:n. Ian Wachtmeister och Arne Jansson (nyd) begär i motion 1993/94:Sf271 yrkande 13 ett tillkännagivande om en sänkning av taket till fem och ett halvt basbelopp. Enligt motionärerna innebär en sådan sänkning en besparingseffekt på 1 300 miljoner kronor. I samma motion anför motionärerna att det bör skapas förutsättningar för en samordningsregel inom sjukförsäkringen i de fall avtal mellan arbetsmarknadens parter ger en försäkrad ytterligare kompensation vid inkomstbortfall på grund av sjukdom så att ersättning vid sjukdom aldrig kan utges med mer än 80 % inom ramen för det gällande systemet. I yrkande 17 begärs ett tillkännagivande härom. I yrkandena 15 och 19 begärs tillkännagivanden om att ersättningsnivån i sjukförsäkringen och vid annan liknande frånvaro från arbetet på sikt skall sänkas till 70 % och att detta skall ske successivt enligt en tydlig trappmodell samt att ersättningsnivån vid meningsfull rehabilitering skall vara 80--90 %. I yrkande 20 begärs ett beslut om sänkt ersättning vid yrkesinriktad rehabilitering från 95 till 90 %.
I motion 1993/94:Sf251 av Jan Andersson och Ingvar Björk (s) anförs att uppdelningen i medicinsk och arbetslivsinriktad arbetsrehabilitering är orättvis när det gäller rätten till ersättning. Motionärerna framhåller att vid medicinsk rehabilitering bör samma ersättning utges som vid arbetslivsinriktad sådan och de begär ett tillkännagivande härom.
De besparingar som genomförts inom sjukförsäkringen är som tidigare framgått en följd av den överenskommelse som regeringen i september 1992 träffade med Socialdemokraterna. Frågor om sjukförsäkringssystemets utformning och finansieringen av detta ryms inom ramen för Sjuk- och arbetsskadeberedningens arbete. Utskottet anser att resultatet av detta arbete bör avvaktas och avstyrker bifall till motionerna 1993/94:Fi206 yrkande 7, 1993/94:Sf251 och 1993/94:Sf271 yrkandena 13, 15, 17, 19 och 20.
Utskottet behandlar i detta sammanhang även motion 1993/94:Sf207 av Ines Uusmann och Björn Ericson (s). I motionen anförs att det i Sverige finns ca 12 000 deltidsbrandmän. Dessa har vanligen vid sidan av räddningstjänsten ett huvudarbete varifrån större delen av årsförtjänsten kommer. I normalfallet, då den deltidsanställde brandmannen helt och hållet avhåller sig från arbete, uppstår inga ersättningsproblem med avseende på sjukförsäkringen eftersom inkomsten från räddningstjänsten ingår i den totala inkomstförlust som ersätts enligt AFL. Problemen uppstår då brandmannen på grund av sjukdom kan arbeta i sitt ordinarie arbete men inte inom räddningstjänsten. Enligt motionärerna vore det då önskvärt att kunna sjukskriva sig från enbart det senare. På grund av reglerna i AFL om att man för rätt till ersättning måste avhålla sig från arbete med minst en fjärdedel med den totala årsarbetstiden som beräkningsgrund blir detta enligt motionärerna i praktiken en omöjlighet. Motionärerna framhåller att problemet skulle kunna lösas med en uppdelning av årsarbetstiden hos de olika arbetsgivarna, kopplad till möjligheten till sjukfrånvaro från en eller flera arbetsgivare, beroende på arten av sjukdom eller liknande. Detta kan, enligt motionärerna, ske på samma sätt som den uppdelning av inkomster som i vissa fall sker vid beräkning av SGI. Motionärerna begär ett tillkännagivande härom.
Utskottet är medvetet om de problem som påtalas av motionärerna. Problemen har också uppmärksammats av Riksförsäkringsverket. Utskottet utgår från att dessa frågor kan komma att lösas inom ramen för det pågående arbetet i Sjuk- och arbetsskadeberedningen. Utskottet avstyrker bifall till motion 1993/94:Sf207.
Frågor om sjuklön
I motion 1993/94:Sf271 av Ian Wachtmeister och Arne Jansson (nyd) anförs att förutsättningarna för att förlänga arbetsgivarperioden i sjuklönesystemet till fyra veckor bör utredas. Motionärerna begär i yrkande 18 ett tillkännagivande om detta. Även denna fråga ligger inom ramen för Sjuk- och arbetsskadeberedningens arbete, varför utskottet avstyrker bifall till motionen.
Läkemedelsförmåner
Gällande ordning
Läkemedelsförmånerna omfattar prisnedsatta och vissa kostnadsfria läkemedel, kostnadsfria förbrukningsartiklar vid vissa sjukdomar samt prisnedsatta livsmedel vid vissa sjukdomar för barn under 16 år. Bestämmelser härom finns i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.
Vid köp av prisnedsatta läkemedel och livsmedel betalar patienten den faktiska kostnaden, dock högst 120 kr med tillägg för 10 kr för varje ytterligare inköpt förskrivet läkemedel. Fr.o.m. den 1 januari 1993 har dessutom införts ett referensprissystem som innebär att ersättningen från den allmänna försäkringen vid inköp av läkemedel baseras på det billigaste alternativet i det fall flera likvärdiga alternativ finns i form av ett eller flera generiska läkemedel. För dessa läkemedel bestäms ett särskilt pris som ligger till grund för prisnedsättningen med utgångspunkt i det billigaste synonympreparatet.
Den som lider av långvarig och allvarlig sjukdom har rätt att få läkemedel kostnadsfritt. Det ankommer på regeringen att bestämma vilka sjukdomar och vilka läkemedel som omfattas av kostnadsbefrielsen.
Den som köpt prisnedsatta läkemedel eller erlagt patientavgift för läkarvård eller annan sjukvårdande behandling med sammanlagt minst 1 600 kr erhåller kostnadsbefrielse under den tid som återstår av ett år räknat från tidpunkten för första betalningen (högkostnadsskydd).
Propositionen
I propositionen konstateras att trots de under senare år vidtagna åtgärderna har det skett en ökning av försäkringens kostnader för läkemedelsförmånen, bl.a. beroende på Ädelreformen, prishöjningar och introduktion av nya och dyrare läkemedel. Vidare anges att kostnaderna för avgiftsbefriade läkemedelsinköp inom ramen för högkostnadsskyddet stigit betydligt som en följd av den stora ökningen av antalet frikort.
För att motverka kostnadsutvecklingen föreslås att avgiften för det första förskrivna läkemedlet höjs från 120 till 125 kr och att avgiften på 10 kr för varje ytterligare samtidigt förskrivet läkemedel höjs till 25 kr.
De föreslagna avgiftshöjningarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.
I propositionen uppges att regeringen har för avsikt att under våren 1994 förelägga riksdagen en proposition om en reformering av högkostnadsskyddet fr.o.m. den 1 januari 1995. Vidare anges att Apoteksbolaget AB har sänkt sina marginaler på försäljning av receptbelagda läkemedel, vilket leder till minskade kostnader såväl för sjukförsäkringen som för konsumenterna. De nu nämnda åtgärderna inkl. avgiftshöjningen innebär enligt propositionen minskade utgifter för försäkringen med sammanlagt ca 785 miljoner kronor per år och med 520 miljoner kronor för budgetåret 1994/95. I propositionen beräknas att bruttoutgiften för anslagsposten Läkemedelsförmånen för budgetåret 1994/95 uppgår till 9 584 miljoner kronor, vilket motsvarar ett belopp under anslaget på 1 438 miljoner kronor.
Motioner
Bengt Silfverstrand m.fl. (s) anför i motion 1993/94:Sf233 att förmånsreglerna vad gäller fria läkemedel präglas av stora orättvisor. Motionärerna framhåller att det är orimligt att vissa grupper, som t.ex. de reumatikersjuka, står helt utan möjlighet till ekonomiskt stöd för de ofta betydande kostnader som dessa åsamkas på grund av sin sjukdom. Motionärerna begär ett tillkännagivande om rättvisare förmånsregler för olika grupper av kroniskt sjuka. I motion 1993/94:Sf244 yrkande 2 av Wiggo Komstedt (m) begärs att riksdagen beslutar om fria läkemedel för transplantationsopererade. I yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om en höjning av avgiften för det först förskrivna läkemedlet till 150 kr.
I motion 1993/94:Sf206 av Knut Wachtmeister och Bo Arvidson (m) begärs att de föreslagna avgiftshöjningarna skall träda i kraft den 1 juli 1994.
Göte Jonsson och Ulf Melin (m) anför i motion 1993/94:Sf264 att för vissa personer som har mycket höga läkemedelskostnader kan den situationen uppstå att de vid endast ett eller par recepttillfällen åsamkas kostnader på 1 700 kr som skall betalas på en gång. För den som har svag ekonomi kan det vara förenat med stora svårigheter att på en gång betala denna summa. Motionärerna framhåller att problemet inte torde vara särskilt vanligt förekommande. När problemet uppträder kan dock detta lösas om det vore möjligt att upprätta en avbetalningsplan på samma sätt som inom tandvården. Motionärerna begär ett tillkännagivande härom.
Utskottets bedömning
Utskottet delar regeringens uppfattning att det är nödvändigt att stävja kostnadsutvecklingen inom förmånssystemet för läkemedel och att det är motiverat att konsumenternas andel av kostnaderna ökar något. Utskottet har ingen erinran mot de föreslagna nivåerna på egenavgifterna och att dessa träder i kraft den 1 januari 1995. Utskottet avstyrker sålunda bifall till motionerna 1993/94:Sf206 och 1993/94:Sf244 yrkande 1.
Utskottet avstyrkte senast under hösten 1993 bifall till motionsyrkanden om rättvisa förmånsregler för olika grupper av kroniskt sjuka (bet. 1993/94:SfU4). Utskottet anförde därvid att Merkostnadskommitténs betänkande Merkostnader vid sjukdom och handikapp (SOU 1992:129), vari redovisas flera alternativa förslag om de kostnadsfria läkemedlen och förbrukningsartiklarna samt prisnedsättning av speciallivsmedel, har remissbehandlats och att betänkandet bereds inom regeringskansliet. Utskottet erinrade om att frågan också låg inom ramen för Utredningen om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation, HSU 2000.
Utskottet vidhåller att resultatet av det nämnda beredningsarbetet bör avvaktas och avstyrker bifall till motionerna 1993/94:Sf233 och 1993/94:Sf244 yrkande 2.
Apoteksbolaget, som yttrat sig över motion 1993/94:Sf264, uppger att eftersom högkostnadsskyddet är kopplat till prisnedsatta receptförskrivna läkemedel är det inte möjligt att nå högkostnadsskyddets tak vid endast ett eller par tillfällen, knappast ens om ett flertal läkarbesök gjorts i anslutning till receptförskrivningen. Om läkaren däremot med patientens godkännande förskriver ett läkemedel som inte omfattas av lagen om begränsningar av läkemedelskostnader, kan det uppkomma höga läkemedelskostnader under kort tid. De senare utgifterna begränsas dock inte av högkostnadsskyddet eftersom det rör sig om läkemedel som inte omfattas av läkemedelsförmånen. Apoteksbolaget framhåller vidare att frågor om avbetalning i samband med läkemedelsinköp hittills inte varit av sådan aktualitet att någon rutin härför utarbetats. Skulle emellertid det framdeles föreligga behov av avbetalningsköp av läkemedel i en utsträckning som innebär att det är ekonomiskt försvarbart att införa ett kreditkundshanteringssystem är, uppger bolaget, detta fullt möjligt. Fram till dess kan varje apotek i enstaka fall reglera avbetalning manuellt genom att skriva ut ett eller flera postgiroinbetalningskort på resterande läkemedelsutgift.
Mot bakgrund av vad Apoteksbolaget anfört anser utskottet att det i vart fall för närvarande inte föreligger skäl att medelst lagstiftning reglera frågan om avbetalningsköp av läkemedel. Utskottet avstyrker bifall till motion 1993/94:Sf264.
Ersättning vid närståendevård
Fr.o.m. den 1 juli 1989 har en möjlighet till ledighet och ersättning vid närståendevård införts. En närstående som vårdar en svårt sjuk person har rätt till ersättning från sjukförsäkringen och ledighet från sin anställning under högst 30 dagar. Närståendepenning kan utges med 80 % av SGI:n och kan tas ut i form hel, halv eller en fjärdedels ersättning. Fr.o.m. den 1 juli 1993 kan närståendepenning vid vård av person som smittats av hiv vid användning av blodprodukter inom den svenska hälso- och sjukvården utges för högst 240 dagar. Kostnaderna för ersättningen finansieras enligt samma regler som gäller för sjukförsäkringen.
I budgetpropositionen föreslås att antalet dagar med vanlig närståendepenning ökas från 30 till 60 fr.o.m. den 1 juli 1994. Kostnaderna för det ändrade antalet ersättningsdagar beräknas till ca 4--5 miljoner kronor.
Utskottet biträder förslaget.
Arbetsskadeförsäkringen
Den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket är enligt lagen (1976:357) om arbetsskadeförsäkring (LAF) försäkrad för arbetsskada. Egenföretagare och uppdragstagare är dock försäkrade endast under förutsättning att de är bosatta i Sverige. Försäkringen omfattar även den som genomgår utbildning i den mån utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada.
LAF omfattar skador till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Även olycksfall vid färd till och från arbetet räknas som olycksfall i arbetet, om färden föranleds av och står i nära samband med arbetet.
Reglerna för ersättning från LAF har till följd av bl.a. kostnadsutvecklingen ändrats betydligt under de senaste åren. Fr.o.m. den 1 januari 1993 har kravet på skadlighet hos en arbetsmiljöfaktor höjts från sannolikhet till hög grad av sannolikhet. Även den s.k. bevisregelns utformning har skärpts så att orsakssamband numera skall anses föreligga mellan en skada och ett olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet om övervägande skäl talar för ett sådant samband (prop. 1992/93:30, bet. SfU8, rskr. 142). Vidare gäller sedan den 1 juli 1993 att rätten till arbetsskadesjukpenning har slopats för den som är försäkrad enligt AFL. Från samma tidpunkt gäller att ersättning för kostnader från LAF utges bara för sjukvård utom riket, tandvård och särskilda hjälpmedel (prop. 1992/93:178, bet. SfU17, rskr. 335).
De vidtagna förändringarna innebär att för den som ådragit sig en arbetsskada föreligger numera i regel endast rätt till arbetsskadelivränta. Livränta utges vid bestående nedsättning av arbetsförmågan, och ersättningen skall i princip utgöra skillnaden mellan den inkomst som den försäkrade kan antas ha haft som oskadad och den inkomst som han trots skadan kan beräknas få. Livräntan ersätter en årlig inkomstförlust upp till sju och en halv gånger basbeloppet.
I motion 1993/94:Sf236 yrkande 1 av Hans Andersson m.fl. (v) begärs att riksdagen återinför det tidigare begreppet arbetsskada i avvaktan på Sjuk- och arbetsskadeberedningens arbete. Motionärerna anför att skärpningen av reglerna i LAF i första hand har betydelse för rätten till arbetsskadeersättning vid belastningsskador, och i största utsträckning drabbar kvinnor. Vidare minskar arbetsgivarnas incitament till att vidta sanerande åtgärder på arbetsplatsen. Även forskningen inom arbetsmiljöområdet kan komma att påverkas negativt.
Vid sin behandling av proposition 1992/93:30 om ändring av begreppet arbetsskada anförde utskottet (bet. 1992/93:SfU8), i anslutning till ett motionsyrkande om att en ändring av arbetsskadebegreppet borde utredas av Sjuk- och arbetsskadeberedningen, bl.a. att med beaktande av hur reglerna i LAF tillämpades var det tveksamt om gränserna för de i grunden arbetsrelaterade skadorna och de icke arbetsrelaterade skadorna kunde upprätthållas. Utskottet ansåg att ett genomförande av de föreslagna reglerna kunde innebära bättre möjligheter i detta hänseende och på så sätt stärka det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Utskottet ansåg vidare att man med hänsyn till det rådande ekonomiska läget inte kunde avvakta det kommande beredningsarbetet. Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker bifall till motion 1993/94:Sf236 yrkande 1.
I motion 1993/94:Sf271 av Ian Wachtmeister och Arne Jansson (nyd) begärs i yrkande 28 ett tillkännagivande om att regeringen skall låta utreda förutsättningarna för ha samma ersättningsnivå i arbetsskadeförsäkringen som i sjukförsäkringen. I yrkande 27 begärs ett tillkännagivande om att utreda förutsättningarna för att avskaffa arbetsskadelivräntorna. I motionen anförs vidare att i utskottets betänkande 1993/94:SfU8 uttalats att det är angeläget att frågan om huruvida färdolycksfallen skall tas bort ur arbetsskadeförsäkringen skall behandlas med förtur av beredningen, men att så icke skett. Motionärerna begär därför i yrkande 29 att riksdagen beslutar att omedelbart ta bort färdolycksfallen ur arbetsskadeförsäkringen. I yrkande 30 begärs ett tillkännagivande om en obligatorisk försäkring som omfattar enbart arbetsolycksfallen.
Arbetsskadesjukpenningen har som framgått ovan slopats fr.o.m. den 1 juli 1993, vilket innebär att ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen skall tillämpas oavsett om ett sjukdomsfall är att anse som arbetsskada eller inte. Utskottet förutsätter att de av motionärerna berörda frågorna kommer att behandlas av Sjuk- och arbetsskadeberedningen och att frågan om färdolycksfallen behandlas med förtur i enlighet med vad utskottet anfört i betänkande 1992/93:SfU8. Utskottet avstyrker bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkandena 27--30.
I tre motioner tas upp frågor som mer specifikt berör kvinnor och arbetsskadeförsäkringen. Karin Starrin m.fl. (c) anför i motion 1992/93:A811 att nya regler införts som innebär en strängare bedömning än tidigare. Motionärerna framhåller att det visat sig att kvinnor med monotona arbeten haft svårt att få sina sjukdomsbesvär godkända som arbetsskada och att konsekvenserna av detta måste klaras ut i det fortsatta utredningsarbetet. I yrkande 15 begärs ett tillkännagivande härom. I motion 1993/94:A815 yrkande 26 begär Karin Starrin m.fl. ett tillkännagivande om att tandsköterskors och tandvårdspersonals sjukdomar som har samband med kvicksilverförgiftning måste bli erkända som arbetsskador. Siw Persson (fp) begär i motion 1993/94:Sf212 ett tillkännagivande om åtgärder för att hindra att tandsköterskor särbehandlas vid arbetsskadebedömningar.
Utskottet har tidigare behandlat frågor som rör kvinnors och tandvårdspersonals situation med avseende på arbetsskadeförsäkringen. I utskottets ovan nämnda betänkande 1993/94:SfU8 pekade utskottet på att mäns och kvinnors sjukdomar skall bedömas utifrån samma regler samt erinrade om att vid tillämpningen av principen "försäkrad i befintligt skick" kan beaktas att kvinnors förmåga i vissa avseenden är annorlunda än mäns. Utskottet förutsatte också att berörda myndigheter följer den praxis som domstolarna utvecklar i syfte att få klarlagt i vad mån nya vetenskapliga rön, förändrade sjukdomsmönster och ökad kunskap om arbetsmiljön påverkar domstolarnas bedömning. I samma betänkande anförde utskottet att Arbetarskyddsstyrelsen år 1989 utfärdat allmänna råd om arbete med kvicksilver och amalgam inom tandvården. I övrigt hade Socialstyrelsen i en expertrapport (Ds 1992:95) presenterat förutsättningarna för att successivt avveckla amalgamet under 1990-talet liksom en bedömning av insatsbehovet vid en omedelbar avveckling.
Utskottet vill framhålla att att Sjuk- och arbetsskadeberedningen skall granska försäkringen ur ett jämställdhetsperspektiv. Utskottet vill också erinra om att i proposition 1993/94:163 Riktlinjer för en fortsatt kretsloppsanpassning av samhället -- åtgärder för att minska riskerna med en kemikaliehantering föreslås att användning av amalgam inom tandvården bör avvecklas senast till år 1997. I propositionen anförs bl.a. att nu tillgängliga alternativ till amalgam utvecklas och förbättras kontinuerligt och att detta enligt regeringens uppfattning innebär att alternativen bör kunna användas i ökande utsträckning. Ärendet behandlas för närvarande av riksdagen.
Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1992/93:A811 yrkande 15, 1993/94:A815 yrkande 26 och 1993/94:Sf212.
Hans Andersson m.fl. (v) framhåller i motion 1993/94:Sf236 att försäkringskassorna skall ha ett centralt ansvar för rehabiliteringen. En snabbare handläggningstid i kassorna kommer att öka förutsättningarna för att rehabiliteringsinsatserna skall lyckas. Motionärerna framhåller bl.a. att studier visat att tidsfaktorn har en avgörande betydelse för möjligheterna att få dem som drabbats av sjukdom tillbaka till arbetslivet. I yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om åtgärder till förbättringar för den enskildes rehabilitering vid arbetsskada. I yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om åtgärder för att minska samhällets kostnader för arbetsskadorna. Motionärerna menar att bl.a. differentierade arbetsgivaravgifter kan stimulera till en bättre arbetsmiljö och på så sätt minska antalet arbetsskador och därmed även samhällskostnaderna.
Sjuk- och arbetsskadeberedningens uppdrag är som framgått ovan att inom ramen för olika försäkringslösningar komma med förslag innebärande bl.a. att sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna flyttas ut ur statsbudgeten. I direktiven anges bl.a. att förslagen skall utformas så att de ger naturliga incitament för att upprätthålla arbetslinjen och att betydelsen av aktiva förebyggande och rehabiliterande åtgärder betonas. Därvid bör försäkringens effekter på arbetsmiljöarbetet och samordningen med arbetsmiljölagstiftningens krav beaktas. Vidare skall utgångspunkten för beredningens förslag vara att finansieringen skall ske med enhetliga avgifter. Beredningen skall dock överväga om och i så fall i vilken utsträckning som arbetsgivaravgifterna bör differentieras utifrån företagens kostnader för arbetsskador och sjukfrånvaro för att stimulera till bl.a. en bättre arbetsmiljö. Utskottet anser att resultatet av beredningens arbete bör avvaktas och avstyrker bifall till motion 1993/94:Sf236 yrkandena 2 och 3.
Hans Andersson (v) anför i motion 1993/94:U619 att Sverige efter anmälan blivit tillrättavisad av Internationella arbetsorganisationen (ILO) för att ha infört en karensdag i arbetsskadeförsäkringen och därmed brutit mot ILO:s konvention nr 121. I anmälan påtalades också det ändrade arbetsskadebegreppet. Enligt motionären var ILO starkt kritiskt till karensdagen och ville ha en förklaring till varför arbetsskadebegreppet ändrats. Sverige har enligt motionären under de senaste åren brutit mot flera internationella konventioner, bl.a. FN:s barnkonvention. I och med detta framstår Sverige inför omvärlden som ett dåligt föredöme. Motionären fördömer detta agerande och begär ett tillkännagivande om att Sverige strikt skall följa de av Sverige ratificerade konventionerna.
Statsrådet Börje Hörnlund besvarade den 21 mars 1994 i riksdagens kammare en interpellation med frågor angående ILO:s styrelses behandling i november 1993 av en anmälan från LO, TCO och Fria fackföreningsinternationalen (FFI) om bristande tillämpning av ILO:s konvention nr 121 om förmåner vid yrkesskada. I svaret uppgav statsrådet bl.a. att regeringen ser med stort allvar på Sveriges internationella åtaganden. ILO hade enligt statsrådet visat stor förståelse för den ekonomiska situation som lett till införande av karensdagen men också konstaterat att en sådan inte var förenlig med Sveriges åtagande enligt konvention nr 121. ILO rekommenderade att Sverige senast den 15 oktober 1994 rapporterar om vidtagna eller planerade åtgärder för att uppfylla konventionens bestämmelser. Vad gäller det ändrade arbetsskadebegreppet konstaterade ILO att ingen avvikelse från konventionen förelåg, men det föreslogs att ILO:s styrelse skulle begära ytterligare upplysningar från Sverige om den praktiska tillämpningen av ändringarna i lagstiftningen. Statsrådet framhöll att svar skulle arbetas fram senast till den 15 oktober 1994. Utskottet anser att regeringens svar till ILO bör avvaktas och avstyrker bifall till motion 1993/94:U619.
Utskottet behandlar i detta sammanhang även frågan om samordning mellan ålders- och förtidspension enligt AFL och livränta enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL). Enligt 16 § YFL gäller att livräntan sänks till tre fjärdedelar av det ursprungliga beloppet när den skadade blir 65 år. Samtidigt skall enligt 17 kap. 2 § AFL folk- och tilläggspension i form av ålderspension minskas med tre fjärdedelar av livräntan. Folkpension till en ålderspensionär skall dock alltid utges med minst tre fjärdedelar av det belopp som annars skulle ha utgetts. Avdrag på tilläggspensionen får göras endast om den pensionsberättigade ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng för minst ett år vid den tidpunkt då skadan inträffat. Även förtidspension och sjukbidrag samordnas genom att pensionen minskas med tre fjärdedelar av livräntan. Avdrag från partiell förtidspension får dock endast göras om skadan inträffat före den tidpunkt från vilken pensionen utges. Det lägsta belopp som skall utges till en förtidspensionär i form av folkpension är en fjärdedel av vad som annars skulle ha utgetts. Bestämmelserna i 17 kap. 2 § AFL gäller även livränta enligt annan lag eller författning som bestäms av eller utbetalas från Riksförsäkringsverket.
I motion 1993/94:Sf253 anför Nils Nordh m.fl. (s) att samordningsbestämmelserna i AFL har skapat problem som inte förutsågs när dessa infördes. Att exempelvis halv förtidspension samordnas med yrkesskadelivränta genom att pensionen minskas med tre fjärdedelar av livräntan och inte med hälften är enligt motionärerna inte logiskt. Motionärerna begär ett tillkännagivande om behovet av en ändring av samordningsbestämmelserna i AFL.
Utskottet har i sitt betänkande 1990/91:SfU16 behandlat ett liknande motionsyrkande. Utskottet erinrade därvid om att samordningsbestämmelserna infördes på förslag av Socialförsäkringskommittén (SOU 1961:29). Förslaget byggde på den samordning som då gällde mellan statlig tjänstepension och yrkesskadeersättning och som innebar att i de pensionsfall, då rätt till motsvarande yrkesskadeersättning förelåg, utgick en något högre förmån än i övriga fall. Ökningen motsvarade en fjärdedel av yrkesskadeersättningen. Utskottet anförde vidare att med anledning av den år 1976 antagna lagen om arbetsskadeförsäkring föreslog regeringen i proposition 1976/77:64 om statligt personskadeskydd m.m. vissa kompletterande bestämmelser. Bl.a. föreslogs en kraftig uppräkning av livräntor enligt YFL som grundades på en invaliditet om minst 25 %. I propositionen (s. 120) redovisades följande överväganden som Yrkesskadeförsäkringskommittén hade gjort beträffande samordningen av de äldre livräntorna och den allmänna försäkringens pensionsförmåner.
De nuvarande samordningsreglerna ger enligt kommitténs mening i de flesta fall tillfredsställande materiellt resultat i fråga om de äldre livräntorna. Kommittén är emellertid medveten om att många livräntetagare upplever det orättvist att pensionsförmånerna reduceras med viss del av livräntans belopp. Livräntan utgår ju som kompensation för yrkesskada och borde därför inte få försämra deras pensionsförmåner. Psykologiskt känner de sig därför berövade viss del av sin pension och satta i ett sämre läge än icke yrkesskadade pensionärer. Synpunkter av detta slag har kommit fram i olika sammanhang och kommittén har därför övervägt att föreslå en ändring i samordningsreglerna även för äldre skadefall. Kommittén har prövat olika lösningar. Att helt slopa samordningsreglerna skulle leda till överkompensation. Att låta pensionerna utgå helt men föreskriva större avdrag på livräntorna än f.n. skulle enligt kommittén leda till icke önskvärda effekter, bl.a. skulle livräntetagare med hög ATP tjäna mest på en sådan omläggning.
Mot den nu redovisade bakgrunden fann utskottet i betänkandet 1990/91:SfU16 inte skäl förorda någon ändring i ifrågavarande samordningsbestämmelser.
Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker bifall till motion 1993/94:Sf253.
Medelsanvisning
Regeringen har till anslaget B 1. Bidrag till sjukpenning och rehabilitering föreslagit ett förslagsanslag på 3 268 miljoner kronor.
I motion 1993/94:Sf271 yrkande 14 av Ian Wachtmeister och Arne Jansson (nyd) begär motionärerna till följd av den i samma motion yrkande 13 föreslagna sänkningen av taket i sjukförsäkringen till fem och ett halvt basbelopp att riksdagen till anslaget anvisar 1 300 miljoner mindre än vad regeringen föreslagit.
Utskottet har ovan avstyrkt motionärernas yrkande om en sänkning av taket i sjukförsäkringen. Till följd härav avstyrker utskottet även bifall till det i motion 1993/94:Sf271 yrkande 14 framställda anslagsyrkandet och tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning.
Utskottet godtar de av regeringen under littera B Ekonomisk trygghet vid sjukdom, handikapp och ålderdom framlagda förslagen till medelsanvisning för budgetåret 1994/95 i proposition 1993/94:100 såvitt avser anslagen B 2 och B 3. Utskottet vill dock i anslutning till anslaget B 2 framhålla följande. Anslaget, som är nytt, är uppdelat på följande tre anslagsposter: Ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m., Läkemedelsförmåner och Tandvård. Riksdagen har nyligen med anledning av proposition 1993/94:93, Förändrat ersättningssystem för vuxentandvård, godkänt riktlinjer för ett nytt ersättningssystem. Riksdagen behandlar för närvarande proposition 1993/94:221 med förslag om de lagändringar som erfordras för ett genomförande av reformen. Det nya ersättningssystemet avses träda i kraft den 1 oktober 1994. I propositionen uppges att det nya systemet skall utformas så att de årliga försäkringsutgifterna reduceras med 600 miljoner kronor. Med utgångspunkt från detta beräknar regeringen i budgetpropositionen bruttoutgiften för anslagsposten Tandvård till 3 068 miljoner kronor, vilket motsvarar ett belopp under anslaget på 460 miljoner kronor.
Pensioner m.m.
Basbeloppet
Pensionerna, från såväl folk- som tilläggspensioneringen, är liksom åtskilliga andra sociala förmåner knutna till basbeloppet inom den allmänna försäkringen.
Bestämmelserna om basbeloppet, som fastställs av regeringen för varje år, återfinns i 1 kap. 6 § AFL. Basbeloppet utgör 29 700 kr multiplicerat med det tal (jämförelsetal) som anger förhållandet mellan det allmänna prisläget i oktober året före det som basbeloppet avser och prisläget i oktober 1989. Därvid skall bortses från de prisförändringar som följer av ändringar av den statliga fastighetsskatten, av indirekta skatter och av räntebidrag inom bostadsbidragssystemet, allt i den mån åtgärderna vidtagits för att finansiera den sänkning av den statliga inkomstskatten som genomfördes åren 1990 och 1991. Vidare skall bortses från de direkta effekter på prisläget som beror på deprecieringen av den svenska kronan under tiden den 19 november -- den 18 december 1992. I november 1993 beslöt riksdagen om den ändrade beräkningen av basbeloppet till följd av den svenska kronans depreciering (prop. 1993/94:37, bet. SfU8, rskr. 38). Basbeloppet uppgår för år 1994 till 35 200 kr.
Pensionsförmånernas årsbelopp är som nämnts knutna till basbeloppet och bestäms till en viss procentandel av detta. Fr.o.m. år 1993 gäller att vid beräkning av folk- och tilläggspension i form av ålderspension, förtidspension, efterlevandepension, barntillägg och pensionstillskott skall basbeloppet minskas med 2 %.
I motion 1993/94:Sf269 av Arne Jansson och Laila Strid-Jansson (nyd) begär motionärerna att riksdagen beslutar att pensionerna återställs så att den tidigare gällande kopplingen mellan basbeloppet och pensionsnivån gäller. Motionärerna kritiserar såväl att beräkningsgrunden för pensionerna baseras på ett basbelopp minskat med 2 % som att vid beräkning av basbeloppet skall bortses från effekter på prisläget som beror på deprecieringen av den svenska kronan.
Utskottet anser inte att det finns anledning för riksdagen att ändra sina nyligen fattade beslut om beräkning av basbeloppet eller pensionsnivåer för år 1994, och utskottet avstyrker bifall till motion 1993/94Sf269. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att Pensionsarbetsgruppen i sitt nyligen avgivna betänkande SOU 1994:20 Reformerat pensionssystem föreslagit att de årliga pensionsbeloppen bestäms enligt ett s.k. följsamhetsindex, som påverkas av såväl tillväxt som inflation och reallöneutvecklingen i samhället. En proposition på grundval av beredningens förslag väntas föreläggas riksdagen inom kort.
Bedömningen av nivåer för sjukbidrag/förtidspension
Gällande ordning
Förtidspension utges till en försäkrad, som har fyllt 16 år, för tid före den månad då han fyller 65 år eller ålderspension dessförinnan börjar utges till honom, om hans arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel och nedsättningen kan anses varaktig. Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den antas bli bestående avsevärd tid, har den försäkrade rätt till sjukbidrag.
Riksdagen beslöt under riksmötet 1992/93 att införa nya nivåer för sjukbidrag/förtidspension fr.o.m. den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:31, bet. 1992/93:SfU9, rskr. 157). Före detta datum utgavs förmånen som hel, två tredjedels eller halv förmån. Hel förtidspension fick den vars arbetsförmåga var nedsatt i sådan grad, att intet eller endast en ringa del återstod. Numera utges förmånen som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels förmån. En försäkrad vars arbetsförmåga är helt nedsatt erhåller hel förmån. Försäkrad vars arbetsförmåga inte är helt nedsatt, men nedsatt med minst tre fjärdedelar erhåller tre fjärdedels förmån. Är den försäkrades arbetsförmåga nedsatt i mindre grad, men med minst hälften, utges halv förmån och i övriga fall en fjärdedels förmån. Den nya lagstiftningen skall enligt övergångsbestämmelserna tillämpas för den som vid ikraftträdandet uppbar två tredjedelar av hel förtidspension först när en omprövning av pensionen aktualiseras.
Enligt 7 kap. 3 § AFL skall vid bedömande av i vad mån arbetsförmågan är nedsatt beaktas den försäkrades förmåga att vid den nedsättning av prestationsförmågan som det är fråga om bereda sig inkomst av sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter. Bedömningen skall göras efter samma grunder oavsett arten av nedsättningen av prestationsförmågan. I fråga om en försäkrad som fyllt sextio år skall bedömningen främst avse hans förmåga och möjlighet att bereda sig fortsatt inkomst genom sådant arbete som han tidigare utfört eller genom annat för honom tillgängligt lämpligt arbete. Med inkomst av arbete likställs i skälig omfattning även värdet av hushållsarbete i hemmet.
I proposition 1992/93:31 erinrades om att hel förtidspension dittills kunnat utges om arbetsförmågan var nedsatt med minst fem sjättedelar. Med de nya pensionsnivåerna skulle, enligt propositionen, hel förmån utges endast då den försäkrade helt saknar arbetsförmåga. Tre fjärdedels förtidspension skulle utges om arbetsförmågan inte saknas helt men är nedsatt med minst tre fjärdedelar. Utskottet som biträdde propositionen i denna del erinrade i betänkande 1992/93:SfU9 om att det fanns personer som till följd av varaktig arbetsoförmåga beviljats hel förtidspension trots att de har en restarbetsförmåga som kan uppgå till en sjättedel av hel arbetsförmåga. Dessa pensionsfall borde, enligt utskottet, inte omprövas med anledning av de nya nivåerna, om det inte samtidigt förelåg andra omständigheter som föranledde en ändring av pensionsförhållandet.
Riksförsäkringsverket har i Allmänna råd 1993:5 rekommenderat att försäkringskassan vid sin bedömning av arbetsförmågan vid rätt till hel förtidspension enligt de nya bestämmelserna skall bortse från arbetsinkomst som understiger lägsta sjukpenninggrundande inkomst (SGI) enligt AFL, motsvarande 6 000 kr. Kassan bör dock beakta om den försäkrade utan ersättning regelbundet utför arbete av sådan omfattning och sådant värde för arbetsgivaren/uppdragsgivaren att lön motsvarande minst lägsta SGI skulle ha betalats ut.
Motioner
Ett stort antal motioner berör frågan om rätten till hel förtidspension samtidigt som den försäkrade är ideellt verksam inom handikapprörelsen eller andra organisationer, har uppdrag som fritidspolitiker eller vårdar egna barn. Flera motionärer uttalar oro för att de nya nivåerna inom förtidspensioneringen kan leda till minskning av förtidspensionen från hel till tre fjärdedels förtidspension. Motionärerna anför bl.a. att deltagande i ideell verksamhet och innehav av politiska uppdrag av fritidskaraktär är av stor vikt för dem som är förtidspensionerade och att deras insatser inte kan betraktas som regelrätt arbete. För många handikappade och långtidssjuka kan deltagande i föreningsarbetet vara den enda utåtriktade verksamheten de orkar med. Frågor om minskning av pensionen vid ideellt arbete inom handikapprörelsen och andra ideella organisationer tas upp i motionerna, 1993/94:Sf201 av Iréne Vestlund m.fl. (s), 1993/94:Sf208 av Eva Zetterberg m.fl. (v), 1993/94:Sf209 av Göte Jonsson och Ulf Melin (m), 1993/94:Sf222 av Magnus Persson (s), 1993/94:Sf229 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s), 1993/94:Sf230 av Rosa Östh och Ulla Tillander (c), 1993/94:Sf234 av Krister Örnfjäder (s), 1993/94:Sf249 av Maj-Inger Klingvall och Viola Furubjelke (s), 1993/94:Sf258 av Bengt Hurtig och Eva Zetterberg (v), 1993/94:Sf260 av Lars Hedfors m.fl. (s), 1993/94:Sf261 yrkande 7 av Ingvar Carlsson m.fl. (s), 1993/94:Sf270 av Karin Wegestål m.fl. (s), 1993/94:So275 yrkande 1 av Jan Fransson m.fl. (s) och 1993/94:So276 yrkande 11 av Ingvar Carlsson m.fl. (s). Motionärerna begär beslut av riksdagen eller tillkännagivanden till regeringen om rätt för förtidspensionärer att få vara ideellt verksamma utan att pensionen reduceras. I några yrkanden begärs en översyn av reglerna för förtidspensioneringen och deras tillämpning.
I flera av dessa motioner berörs även svårigheterna för en person som uppbär hel förtidspension att ha politiska uppdrag av fritidskaraktär utan att pensionen reduceras. Denna fråga tas upp i motionerna 1993/94:Sf201, 1993/94:Sf216, 1993/94:Sf229, 1993/94:Sf249, 1993/94:Sf258, 1993/94:Sf260 och 1993/94:Sf261.
Även problemen med att vård av barn kan medföra reduktion av förtidspensionen berörs i några av motionerna. I motionerna 1993/94:Sf249, 1993/94:Sf261 och 1993/94:Sf270 anser motionärerna att det är fel att förtidspensionärer inte kan erhålla hel förtidspension av den anledningen att det finns småbarn i hemmet. De påpekar dessutom att detta särskilt drabbar kvinnor.
I motion 1993/94:Sf216 av Åke Carnerö (kds) anförs att en politisk fritidssyssla med viss ekonomisk kompensation kan innebära arbetslivsinriktad rehabilitering. Han anser att en förtidspensionär i likhet med den som uppbär sjukpenning bör kunna få ha en bisyssla i ringa omfattning utan att pensionen reduceras. Med ringa omfattning avser motionären ett arbete som ger en inkomst som understiger 10 % av den tidigare inkomsten av anställning och som inte heller uppgår till ett halvt basbelopp. Han begär ett tillkännagivande härom. I motion 1993/94:Sf221 av Sverre Palm och Lennart Nilsson (s) påpekas även att de nya reglerna lett till tröskeleffekter. Motionärerna anser att det bör vara möjligt att göra en anpassning av utgående pension till den faktiska extrainkomsten och begär ett tillkännagivande härom.
Utskottets bedömning
Som ovan angivits skall vid bedömningen av i vilken mån arbetsförmågan är nedsatt beaktas den försäkrades förmåga att bereda sig inkomst av sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter. Denna bestämmelse i 7 kap. 3 § AFL har inte ändrats vid införandet av de nya pensionsnivåerna. Den som helt saknar förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete kommer därför även fortsättningsvis att kunna verka ideellt. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att det ligger ett stort värde i att en handikappad förtidspensionerad person kan engagera sig ideellt. Härigenom kan han eller hon få möjligheter till deltagande i samhällslivet och ha sociala kontakter. Det är därför viktigt att tillämpningen av bestämmelserna redan vid försäkringskassorna blir i enlighet härmed.
I flera av de redovisade motionerna uttalas emellertid en oro för att de nya nivåerna inom förtidspensioneringen kan leda till en minskning av förtidspensionen även för personer som har en helt nedsatt arbetsförmåga. Vid de utfrågningar som utskottet hållit med företrädare för Riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna har hävdats, att försäkringskassorna vid en genomgång av sina ärenden inte funnit något beslut som bekräftat de farhågor som framkommit i motionerna om att det med de nya nivåerna för förtidspension i fortsättningen inte är möjligt att göra några rent ideella insatser om man beviljas hel förmån från förtidspensioneringen.
Riksförsäkringsverket har den 24 mars 1994 förtydligat sina Allmänna råd om i vilken omfattning ett ideellt arbete påverkar frågan om en försäkrad kan beviljas hel förtidspension enligt de nya bestämmelserna. Rekommendationen om att försäkringskassan vid bedömningen av arbetsförmågan bortser från arbetsinkomst som understiger lägsta sjukpenninggrundande inkomst enligt AFL har förtydligats med att försäkringskassan även bör beakta om den försäkrade utan ersättning regelbundet utför arbete av sådan omfattning och sådant värde för arbetsgivaren/uppdragsgivaren att en person skulle behöva anställas om den försäkrade eller någon annan motsvarande person inte utförde arbetsuppgiften.
Vid bedömningen av arbetsförmågan rekommenderas försäkringskassorna att bortse från aktiviteter som kan jämställas med sådana fritidsaktiviteter som en yrkesverksam person i normalfallet utför på sin fritid. Deltagande i sådant föreningsliv eller kursverksamhet m.m. som motsvarar vad en yrkesverksam person vanligen utför på sin fritid bör därför inte beaktas vid bedömningen av arbetsförmågan. Rätten till pension påverkas däremot om den försäkrades aktiviteter motsvarar sådana arbetsinsatser som vanligen utförs av förvärvsarbetande.
Följande två exempel ges.
Exempel 1. En kvinna ansöker om förtidspension. Hon bedöms på grund av sjukdom inte kunna klara ett förvärvsarbete. Hon är engagerad som styrelseledamot i en förening. Arvode utges inte. Uppdraget innebär att den försäkrade deltar i två sammanträden per månad samt ett årsmöte och läser in handlingar till dessa möten. Försäkringskassan gör bedömningen att de aktiviteter som styrelseuppdraget innebär inte bör påverka bedömningen av hennes arbetsförmåga, och hon beviljas hel förtidspension.
Exempel 2. En man har ansökt om förtidspension. Han har åtagit sig att administrera insamlingsarbete åt en hjälporganisation. Den försäkrade uppbär inte någon lön för dessa arbetsinsatser. Utredningen visar att den försäkrade har arbetat två timmar per dag under sex månaders tid med en insats som kan anses motsvara vad en yrkesverksam person utför under motsvarande tid. Försäkringskassan bedömer att hans arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom. Kassan gör dock bedömningen att den försäkrades arbetsinsats är så regelbunden och av sådan omfattning att arbetsförmågan inte kan anses vara helt nedsatt. Den försäkrade beviljas tre fjärdedels förtidspension.
Enligt utskottets uppfattning bör dessa förtydliganden leda till att handikappade som söker förtidspension och som har en helt nedsatt arbetsförmåga inte behöver känna oro för att de nya nivåerna inom förtidspensioneringen leder till en lägre förtidspension. Härigenom tillgodoses således de önskemål som finns i motionerna om möjligheter för försäkrade med hel förtidspension att i mindre omfattning och utan att det ersätter en arbetsinsats på den ordinarie arbetsmarknaden göra ideella insatser i föreningslivet. Möjlighet finns också att delta i sådan politisk verksamhet som normalt sker på fritiden och som normalt arvoderas med högst 6 000 kr per år. Ett utrymme kvarstår också för den enskilde att utan att pensionen reduceras utföra sådana sysslor i hemmet som en heltidsarbetande normalt utför på sin fritid.
Utskottet anser emellertid att det finns anledning för regeringen att noga följa utvecklingen av de ändrade reglerna för rätt till olika nivåer av förtidspension. Regeringen bör därvid återkomma med förslag, om tillämpningen ändå skulle bli sådan att handikappade personer på grund av förtidspensionsreglerna inte får möjlighet att delta i samhällslivet.
Utskottet föreslår att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Sf201, 1993/94:Sf208, 1993/94:Sf209, 1993/94:Sf216, 1993/94:Sf221, 1993/94:Sf222, 1993/94:Sf229, 1993/94:Sf230, 1993/94:Sf234, 1993/94:Sf249, 1993/94:Sf258, 1993/94:Sf260, 1993/94:Sf261 yrkande 7, 1993/94:Sf270, 1993/94:So275 yrkande 1 och 1993/94:So276 yrkande 11 som sin mening ger regeringen detta till känna.
Efterkontroll och uppföljning av förtidspensioner
Enligt 16 kap. 7 § AFL skall en förtidspension dras in eller minskas om arbetsförmågan väsentligt förbättras. Vidare är den som uppbär förtidspension skyldig att, enligt 16 kap. 8 § AFL, utan dröjsmål anmäla till försäkringskassan om hans arbetsförmåga väsentligt förbättras.
Riksförsäkringsverket har i sina Allmänna råd angett att det fordras att det skall ha skett en väsentlig och varaktig förbättring av den försäkrades arbetsförmåga för att hans pension skall kunna minskas eller dras in. Förutsättningen för att minska eller dra in pensionen är antingen att hälsotillståndet väsentligt har förbättrats eller att möjligheten att utnyttja den återstående arbetsförmågan till inkomstbringande arbete väsentligt har förbättrats. Av detta följer enligt råden att ändrade förhållanden inte får föranleda indragning eller minskning av pensionen redan på grund av att förutsättningarna för beviljande av pension inte längre är uppfyllda. Vid bedömningen om rätten till pension kvarstår finns således ett visst utrymme för inkomstökningar utöver t.ex. en strikt jämförelse av förvärvsinkomsten med pensionsinkomsten. Vidare rekommenderar Riksförsäkringsverket att försäkringskassan i samband med beslut om förtidspension tar ställning till om efterkontroll bör göras och i så fall när. I råden anges även att det är lämpligt att göra efterkontroll i ärenden där rehabiliteringsåtgärder är eller kan bli aktuella eller där kassan vill följa upp i vilken omfattning den försäkrade arbetar i egen rörelse. Riksförsäkringsverket rekommenderar att indragningen eller minskningen av pensionen till följd av att den försäkrade har börjat förvärvsarbeta eller har utökat sitt förvärvsarbete sker först när det kan bedömas att den försäkrade kommer att ha inkomst av arbete under minst sex månader.
Ingbritt Irhammar och Sven-Olof Petersson (c) tar i motion 1993/94:Sf254 upp kravet på efterkontroll av förtidspensionärers arbetsförmåga. Motionärerna anser att en obligatorisk efterkontroll bör göras, dels för att komma till rätta med missbruk av förtidspensionering, dels för att hjälpa de förtidspensionerade som vill tillbaka till arbetslivet. Efterkontroller bör, enligt motionärerna, ske vid personligt besök på försäkringskassan och äga rum vartannat eller vart tredje år eller till dess en tjänsteman på försäkringskassan tillsammans med förtroendeläkare bedömer att individen inte längre är rehabiliteringsbar. Motionärerna räknar med att en obligatorisk efterkontroll skulle innebära att statens totala kostnader för förtidspensioneringen därigenom skulle kunna minska med åtskilliga miljoner kronor. Motionärerna begär att det anförda skall ges regeringen till känna.
I motion 1993/94:Sf271 yrkande 23 begär Ian Wachtmeister och Arne Jansson (nyd) ett tillkännagivande om att kraftfulla åtgärder bör vidtas för att begränsa antalet förtidspensioneringar. De anser det nödvändigt att se över hela systemet och att grundligt ompröva förutsättningarna för förtidspensioneringarna. Om man inför ett system med flexibel pensionsålder mellan 60--70 år menar motionärerna att man kan ta bort möjligheten till förtidspension efter fyllda 60 år. I yrkande 24 begärs ett tillkännagivande om att förtidspensioner måste kunna omprövas.
I motion Sf250 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begär motionärerna i yrkande 2 att det bör utredas om sådana försäkrade som försäkringskassan ansett färdigrehabiliterade har bytt arbetsgivare, omplacerats, börjat studera eller är förtidspensionerade etc. Vidare bör utredas om finansieringen av förtidspensionerna skall lyftas över på arbetsmarknadens parter för att öka arbetsgivarnas incitament till att rehabilitera sina anställda. I yrkande 3 begär motionärerna ett tillkännagivande om att målet för förtidspensionerna bör vara att antalet skall tas ner till samma nivå som i slutet av 1970-talet.
Utskottet har i betänkande 1992/93:SfU14 behandlat en motion om obligatorisk efterkontroll av förtidspensioner. Utskottet anförde då att ett införande av obligatorisk efterkontroll skulle kräva betydande resurser, och utskottet var ej berett att förorda införandet av en sådan kontroll. Samtidigt betonade utskottet vikten av att försäkringskassorna tar till vara de möjligheter som finns att ompröva beslut om förtidspensioner när sådana förutsättningar föreligger. Utskottet, som vill framhålla att tidsbegränsat sjukbidrag oftare borde beviljas i stället för förtidspension, vidhåller denna uppfattning och avstyrker bifall till motionerna 1993/94:Sf254 och 1993/94:Sf271 yrkande 24.
Den översyn av förtidspensionssystemet som begärs i motionerna 1993/94:Sf271 yrkande 23 och 1993/94:Sf250 yrkande 2 har redan påbörjats inom beredningen för en ny ordning för sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna. Beredningen skall enligt sina direktiv (1993:44) överväga om förtidspensioneringen bör ingå i den nya ordningen för sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna eller bibehållas enligt nuvarande regler. Utskottet utgår från att beredningen därvid närmare analyserar orsakerna till den ökade förtidspensioneringen.
Utskottet anser att ökningen av antalet förtidspensioneringar under de senaste åren är oroväckande. Utskottet har haft en utfrågning om orsakerna till ökningen, och utfrågningen redovisas i bilaga 2 till betänkandet. Resultatet av utfrågningen har föranlett utskottet att som ett led i riksdagens arbete med uppföljning och utvärdering av reformer initiera en undersökning på forskningsnivå om tänkbara orsaker till att förtidspensionerna ökar. Undersökningen genomförs vid den samhällsvetenskapliga fakulteten vid Umeå universitet och resultatet skall redovisas till utskottet under maj månad.
Med det anförda får motionerna 1993/94:Sf271 yrkande 23 och 1993/94:Sf250 yrkandena 2 och 3 anses tillgodosedda.
Avräkningsregel
Genom kollektiva avtalsförsäkringar har nästan alla anställda på den svenska arbetsmarknaden ett försäkringsskydd utöver det som den allmänna försäkringen ger. Förmånerna varierar för tjänstemän och kollektivanställda och för privatanställda och offentliganställda. Den som insjuknat efter den 31 december 1990 och fått sjukbidrag eller förtidspension får för närvarande från avtalsgruppssjukförsäkringen (AGS) en skattepliktig ersättning på mellan 75 och 2 500 kr per månad beroende på inkomsten vid insjuknandet. Även egna företagare kan genom Arbetsmarknadsförsäkringar (AMF) teckna liknande frivilliga försäkringar. Privatanställda tjänstemän som har sjukbidrag/förtidspension kan få en ersättning från Industrins och handelns tilläggspension (ITP) som motsvarar ca 10 % av inkomsten vid insjuknandet.
I motion 1993/94:Sf271 av Ian Wachtmeister och Arne Jansson (nyd) begärs i yrkande 25 ett tillkännagivande om att en avräkningsregel bör införas för de fall ett avtal mellan arbetsmarknadens parter ger kompensation med 10 % av inkomstbortfallet utöver förtidspensionen från den allmänna försäkringen. Avtalsbeloppet bör räknas av från sjukbidraget/förtidspensionen så att i princip ingen får en högre sammanlagd ersättning än 80 %. Enligt motionärerna leder en sådan förändring till en besparing i "statskassan" på ca 4 miljarder kronor, och de anser att förändringen bör kunna träda i kraft den 1 januari 1995.
Utskottet anser att den fråga som motionärerna har tagit upp ligger inom det området som Beredningen för en ny ordning inom sjuk- och arbetsskadeförsäkringen har att behandla, och utskottet avstyrker bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkande 25.
Vårdbidrag
Vårdbidrag utges till förälder som vårdar barn under 16 års ålder som behöver särskild tillsyn och vård på grund av sjukdom eller handikapp. Även merkostnader på grund av sjukdomen eller handikappet skall beaktas. Vårdbidraget utges alltefter tillsyns- och vårdbehovets omfattning och merkostnadernas storlek som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels förmån. Hel förmån utgör 2,5 basbelopp och partiell förmån tillämplig andel därav. Om vårdbehovet ensamt grundar rätt till hel förmån kan ersättning för merkostnader med högst 69 % av basbeloppet utges till denna förmån. Vårdbidraget är skattepliktigt och pensionsgrundande inkomst för föräldern. Om en del av vårdbidraget bestämts som merkostnadsersättning är denna skattefri och grundar inte någon rätt till pension.
Enligt 20 kap. 2 § AFL likställs vid rätt till vårdbidrag med förälder den med vilken förälder är eller varit gift eller har eller har haft barn, om de stadigvarande sammanbor. Vidare skall med förälder även likställas den som med socialnämndens tillstånd har tagit emot ett utländskt barn för vård och fostran i syfte att adoptera det.
Anders Svärd (c) begär i motion 1993/94:Sf242 ett tillkännagivande om att ett äldre syskon skall kunna få vårdbidrag när han eller hon vårdar ett yngre handikappat syskon och syskonen är föräldralösa.
Det ankommer enligt socialtjänstförordningen på socialnämnden att vidta åtgärder för att lösa frågan om vårdnad och förmynderskap för ett omyndigt barn som förlorat båda sina föräldrar. Barnet kan enligt 22 § socialtjänstlagen (1980:620) genom socialnämndens försorg familjehemsplaceras i ett enskilt hem hos ett äldre syskon eller annan person, under förutsättning att hemmet kan godkännas som familjehem. Familjehemsersättning utgår då och kommunen utövar tillsyn över hemmet. För ett barn som förlorat sina föräldrar kan också barnpension utges från den allmänna försäkringen.
Utskottet anser mot denna bakgrund att det inte finns anledning att utvidga kretsen av vårdbidragsberättigade i enlighet med vad som begärts i motion 1993/94:Sf242. Utskottet avstyrker bifall till motionen.
Särskilt pensionstillägg
Enligt lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg till folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn, kan föräldrar, som på grund av vård av ett sjukt eller handikappat barn under lång tid gått miste om förvärvsinkomster, erhålla ett särskilt skattefritt pensionstillägg till folkpension i form av ålderspension från och med år 1991. Det barn som föräldern vårdat skall under större delen av året ha fått hel förtidspension eller helt sjukbidrag jämte handikappersättning. Det rör sig sålunda om vård av barn som är 16 år eller äldre. För att få rätt till förmånen skall föräldern ha vårdat barnet under minst sex år. Pensionstillägget utges då med 5 % av basbeloppet. Överstiger vårdtiden sex år ökas beloppet med 5 % av basbeloppet för varje vårdår upp till en vårdtid av 15 år. Vid beräkningen av vårdår skall bl.a. bortses från år då föräldern tillgodoräknats pensionspoäng.
Enligt särskilda övergångsregler skall med vårdår likställas varje kalenderår fr.o.m. år 1964 t.o.m. år 1973, under vilket föräldern vårdat sjukt eller handikappat barn som inte uppnått 16 års ålder och barnet fått vårdbidrag i form av invaliditetsersättning. Motivet för dessa särskilda regler är att invaliditetsersättningen, till skillnad mot det nuvarande vårdbidraget som infördes år 1974, inte var ATP-grundande.
Anita Persson (s) anför i motion 1993/94:Sf255 att föräldrar till neurosedynskadade barn fick ett vårdbidrag som var större än ett basbelopp, och de tillgodoräknades därför ATP-poäng. På grund härav har de enligt motionären inte kunnat tillgodoräknas sådana år som vårdår för särskilt pensionstillägg. Motionären begär ett tillkännagivande om att även dessa föräldrar skall bli berättigade till särskilt pensionstillägg.
Av de inledningsvis redovisade reglerna framgår att vårdår för vård av neurosedynskadade barn födda i början av 1960-talet kunnat beräknas enligt de nämnda övergångsbestämmelserna åren 1964--1973 om barnet uppburit invaliditetsersättning. Därefter har vårdår kunnat tillgodoräknas enligt huvudreglerna först då barnet fyllt 16 år och fått sjukbidrag/förtidspension, vilket bör ha inträffat år 1976 eller år 1977. Under åren däremellan, då barnet ännu inte fyllt 16 år, har föräldern fått ett pensionsgrundande vårdbidrag om förutsättningar i övrigt för sådant bidrag förelegat.
Utskottet anser inte att det finns anledning att utvidga rätten till särskilt pensionstillägg till att avse även år före det år då barnet fyller 16 år, eftersom pensionsgrundande vårdbidrag under den tiden kan utges till föräldern. Utskottet avstyrker bifall till motion 1993/94:Sf255.
Medelsanvisning
Regeringen har i proposition 1993/94:100 föreslagit att under anslaget B 4. Förtidspensioner för budgetåret 1994/95 skall anvisas ett förslagsanslag på 15 450 000 000 kr.
I motion 1993/94:Sf271 av Ian Wachtmeister och Arne Jansson (nyd) begärs i yrkande 26 att riksdagen till anslaget B 4 anvisar 13 450 000 000 kr. Motionärerna anser att en besparing med 2 000 000 000 kr kan göras på anslaget om den ovan nämnda avräkningen för kollektivavtalsförmåner genomförs fr.o.m. den 1 januari 1995.
Utskottet har ovan avstyrkt motionärernas yrkande om en avräkningsregel vid beräkning av förtidspensioner. Till följd härav avstyrker utskottet bifall även till motion 1993/94:Sf271 yrkande 26 och tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning till anslaget B 4. Förtidspensioner.
Utskottet har inte heller någon erinran mot de av regeringen under littera A Familjer och barn framlagda förslagen till medelsanvisning såvitt avser anslagen A 7. Barnpensioner och A 8. Vårdbidrag för handikappade barn och de under littera B Ekonomisk trygghet vid sjukdom, handikapp och ålderdom upptagna anslagen B 5. Ålderspensioner, B 6. Efterlevandepensioner till vuxna, B 8. Handikappersättningar, B 9. Särskilt pensionstillägg, B 10. Vissa yrkesskadeersättningar m.m. samt B 11. Ersättning till Posten AB m.m.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande reformering av socialförsäkringssystemet att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf231, 1993/94:Sf239, 1993/94:Sf261 yrkandena 1--4, 1993/94:Sf271 yrkande 46 och 1993/94:Sk352 yrkande 26, res. 1 (nyd)
2. beträffande karensdagen att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf213, 1993/94:Sf219, 1993/94:Sf223, 1993/94:Sf225, 1993/94:Sf226, 1993/94:Sf232 och 1993/94:Sf235,
3. beträffande långa sjukfall att riksdagen med bifall till motion 1993/94:So477 yrkande 1 och med anledning av motionerna 1993/94:Sf243, 1993/94:Sf245,1993/94:Sf252, 1993/94:Sf259, 1993/94:Sf261 yrkande 6, 1993/94:Sf271 yrkande 22, 1993/94:Fi206 yrkande 6 och 1993/94:So276 yrkande 10 samt med avslag på motion 1993/94:Sf271 yrkande 21 antar det av utskottet i bilaga 2 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, res. 2 (nyd) men. (v) - delvis 4. beträffande taket i sjukförsäkringen att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf271 yrkande 13 och 1993/94:Fi206 yrkande 7, res. 3 (nyd) - delvis men. (v) - delvis 5. beträffande sänkta kompensationsnivåer att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf251 och 1993/94:Sf271 yrkandena 15, 17, 19 och 20, res. 3 (nyd) - delvis
6. beträffande uppdelning av årsarbetstid att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf207,
7. beträffande arbetsgivarperiod att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf271 yrkande 18, res. 4 (nyd)
8. beträffande fria läkemedel att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf233 och 1993/94:Sf244 yrkande 2,
9. beträffande avbetalning vid läkemedelsinköp att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf264,
10. beträffande läkemedelsförmåner att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionerna 1993/94:Sf206 och 1993/94:Sf244 yrkande 1 antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader m.m.,
11. beträffande närståendevård att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård,
12. beträffande begreppet arbetsskada att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf236 yrkande 1, men. (v) - delvis 13. beträffande ersättning vid arbetsskada att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf271 yrkandena 27--30, res. 5 (nyd)
14. beträffande kvinnors arbetsskador att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf212, 1992/93:A811 yrkande 15, och 1993/94:A815 yrkande 26,
15. beträffande rehabilitering vid arbetsskada m.m. att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf236 yrkandena 2 och 3, men. (v) - delvis 16. beträffande konventioner att riksdagen avslår motion 1993/94:U619, men. (v) - delvis 17. beträffande yrkesskadelivränta att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf253,
18. beträffande anslag till Bidrag till sjukpenning och rehabilitering att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion 1993/94:Sf271 yrkande 14 till Bidrag till sjukpenning och rehabilitering för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 3 268 000 000 kr,
19. beträffande anslag till Bidrag till sjukvårdsförmåner m.m. att riksdagen till Bidrag till sjukvårdsförmåner m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 2 046 000 000 kr,
20. beträffande anslag till Bidrag till ersättning vid närståendevård att riksdagen till Bidrag till ersättning vid närståendevård för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 3 420 000 kronor,
21. beträffande förtidspension vid ideellt arbete m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Sf201, 1993/94:Sf208, 1993/94:Sf209, 1993/94:Sf216, 1993/94:Sf221, 1993/94:Sf222, 1993/94:Sf229, 1993/94:Sf230, 1993/94:Sf234, 1993/94:Sf249, 1993/94:Sf258, 1993/94:Sf260, 1993/94:Sf261 yrkande 7, 1993/94:Sf270, 1993/94:So275 yrkande 1 och 1993/94:So276 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
22. beträffande basbeloppsanknutna pensionsförmåner att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf269,
res. 6 (nyd)
23. beträffande efterkontroll av förtidspensioner att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf254 och 1993/94:Sf271 yrkande 24,
res. 7 (nyd)
24. beträffande översyn m.m. av förtidspensioneringen att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf250 yrkandena 2 och 3 och 1993/94:Sf271 yrkande 23, men. (v) - delvis 25. beträffande avräkningsregel vid utbetalning av förtidspension att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf271 yrkande 25, res. 8 (nyd)
26. beträffande utvidgning av rätten till vårdbidrag att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf242,
27. beträffande särskilt pensionstillägg att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf255,
28. beträffande anslag till Barnpensioner att riksdagen till Barnpensioner för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 290 000 000 kr,
29. beträffande anslag till Vårdbidrag för handikappade barn att riksdagen till Vårdbidrag för handikappade barn för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 1 405 000 000 kr,
30. beträffande anslag till Förtidspensioner att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion 1993/94:Sf271 yrkande 26 till Förtidspensioner för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 15 450 000 000 kr,
res. 9 (nyd) 31. beträffande anslag till Ålderspensioner att riksdagen till Ålderspensioner för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 53 210 000 000 kr,
32. beträffande anslag till Efterlevandepensioner till vuxna att riksdagen till Efterlevandepensioner till vuxna för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 1 650 000 000 kr,
33. beträffande anslag till Handikappersättningar att riksdagen till Handikappersättningar för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 915 000 000 kr,
34. beträffande anslag till Särskilt pensionstillägg att riksdagen till Särskilt pensionstillägg för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 12 000 000 kr,
35. beträffande anslag till Vissa yrkesskadeersättningar m.m. att riksdagen till Vissa yrkesskadeersättningar m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 3 300 000 kr,
36. beträffande anslag till Ersättning till Posten AB m.m. att riksdagen till Ersättning till Posten AB m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 197 539 000 kr.
Stockholm den 20 april 1994
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad
I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Birgitta Dahl (s), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Lena Öhrsvik (s), Nils-Olof Gustafsson (s), Hans Dau (m), Margareta Israelsson (s), Pontus Wiklund (kds), Arne Jansson (nyd), Maud Björnemalm (s), Gustaf von Essen (m), Bengt Lindqvist (s) och Ingrid Skeppstedt (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Reformering av socialförsäkringssystemet (mom. 1)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med "Som framgår" och slutar med "utskottet anfört." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att den förda politiken leder till att de svaga och utsatta grupperna kommer att drabbas mest när det inte längre går att låna till överkonsumtion. Ett system med grundskydd är därför nödvändigt. Grundskyddet kan vara lika för alla inom samtliga system med möjlighet till individuella eller gemensamma kompensationslösningar. Grundskyddet skall vara skattefinansierat och utgöra en garanti för medborgarna i utsatta lägen. Utskottet anser också att Lindbeckkommissionens förslag om mål och inriktning för en reformering av socialförsäkringsområdet i allt väsentligt är förenliga med en grundskyddsmodell, och förslagen kan enligt utskottets uppfattning läggas till grund för statsmakternas fortsatta åtgärder på social- och socialförsäkringsområdena. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
1. beträffande reformering av socialförsäkringssystemet att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkande 46 och med avslag på motionerna 1992/94:Sf231, 1993/94:Sf239, 1993/94:Sf261 yrkandena 1--4 och 1993/94:Sk352 yrkande 26 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Långa sjukfall (mom. 3)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som börjar med "Utskottet vill" och på s. 30 slutar med "till motionerna." bort ha följande lydelse:
Av vad som framkommit vid utskottets utfrågningar och i Riksförsäkringsverkets uppföljningsrapport framgår att reglerna om medicinsk behandling och medicinsk rehabilitering som en förutsättning för ersättning efter den högre nivån visat sig vara orealistiska, byråkratiska och i viss omfattning orättvisa och inte gett något positivt resultat vare sig för samhället eller den försäkrade. Utskottet anser därför att dessa undantagsregler bör avskaffas. Utskottet anser vidare att i avvaktan på att det införs ett bättre system för rehabilitering av de långtidssjuka bör ersättningen till dessa återgå till vad som tidigare gällde. Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
3. beträffande långa sjukfall att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf243, 1993/94:Sf245, 1993/94:Sf252, 1993/94:Sf259, 1993/94:Sf271 yrkandena 21 och 22 och 1993/94:Fi206 yrkande 6 samt med avslag på motionerna 1993/94:Sf261 yrkande 6, 1993/94:So276 yrkande 10 och 1993/94:So477 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Taket i sjukförsäkringen och sänkta kompensationsnivåer (mom. 4 och 5)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 31 som börjar med "De besparingar" och slutar med "och 20." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att ytterligare besparingar bör genomföras inom sjukförsäkringssystemet. En sänkning av det s.k. taket i sjukförsäkringen från 7,5 till 5,5 basbelopp ger enligt utskottets uppfattning en väsentlig besparingseffekt på anslaget till sjukpenning och rehabilitering. Utskottet anser det rimligt att höginkomsttagarna i större utsträckning bör kunna svara för sin försörjning utan bidrag från staten i form av sjukersättning m.m. Utskottet anser vidare att ersättningsnivån inom sjukförsäkringen på sikt bör sänkas till 70 % av SGI:n. En sådan sänkning bör dock ske i etapper och påbörjas först efter det att konjunkturen vänt uppåt. Den som aktivt deltar i en rehabilitering som förväntas ge till resultat att den försäkrade återkommer i arbete bör dock kunna få ersättning med 80--90 % av SGI:n. På så sätt hävdas arbetslinjen inom försäkringen. Vid en sänkning av ersättningen inom sjukförsäkringen är det enligt utskottets uppfattning rimligt att även ersättning vid yrkesinriktad rehabilitering sänks. Utskottet anser att ersättningsnivån därvidlag skall vara 90 % av SGI:n. Det anförda bör utskottet som sin mening ge regeringen till känna.
dels att momenten 4 och 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
4. beträffande taket i sjukförsäkringen att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkande 13 och med anledning av motion 1993/94:Fi206 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. beträffande sänkta kompensationsnivåer att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkandena 15, 17, 19 och 20 samt med avslag på motion 1993/94:Sf251 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Arbetsgivarperiod (mom. 7)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med "Även denna" och slutar med "till motionen." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser det vara lämpligt att frågan om en förlängning av arbetsgivarperioden i sjuklönesystemet till fyra veckor utreds. En sådan förlängning bör enligt utskottets uppfattning leda till en motsvarande sänkning av sjukförsäkringsavgiften. Vad utskottet sålunda anfört bör ges regeringen till känna.
dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
7. beträffande arbetsgivarperiod att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkande 18 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Ersättning vid arbetsskada (mom. 13)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med "Arbetsskadesjukpenningen har" och slutar med "27--30." bort ha följande lydelse:
Utgifterna för arbetsskadeförsäkringen beräknas till 8,2 miljarder kronor för år 1994. Arbetsskadefondens underskott vid år 1993 års utgång beräknas till 21,9 miljarder kronor. Vid ett oförändrat avgiftsuttag kan underskottet i fonden enligt regeringen beräknas till 12,5 miljarder kronor för år 1999. Med beaktande härav anser utskottet att förutsättningarna för att avskaffa arbetsskadelivräntorna bör utredas. De skadefall som nu tillkommer bör enligt utskottets uppfattning ersättas på samma nivå som inom sjukförsäkringen, således med högst 80 % av inkomstbortfallet. Utskottet vill även framhålla att i betänkande 1992/93:SfU8 uttalade utskottet att frågan om att färdolycksfallen skall tas bort ur arbetsskadeförsäkringen borde behandlas med förtur av Sjuk- och arbetsskadeberedningen. Enligt vad utskottet erfarit har denna fråga inte behandlats på det sätt utskottet förutsatte. Utskottet anser därför att riksdagen nu bör besluta om att färdolycksfallen skall tas bort ur försäkringen. När det gäller arbetsolycksfall över huvud taget anser utskottet att det bör finnas en obligatorisk försäkring som omfattar just dessa olycksfall. Regeringen bör återkomma till utskottet med förslag i denna fråga.
dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
13. beträffande ersättning vid arbetsskada att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkandena 27--30 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Basbeloppsanknutna pensionsförmåner (mom. 22)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "motion Sf269." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att de nedskärningar som pensionärerna blev utsatta för hösten 1992 hårt drabbat pensionärer som redan har det svårt. Riksdagen bör därför med bifall till motion Sf269 besluta att den tidigare kopplingen mellan basbeloppet och pensionsnivån återställs.
dels att moment 22 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
22. beträffande basbeloppsanknutna pensionsförmåner att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf269 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Efterkontroll av förtidspensioner (mom. 23)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med "Utskottet har" och på s. 47 slutar med "yrkande 24." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att alla vägar måste prövas för att begränsa förtidspensioneringarna och att det är nödvändigt att se över hela systemet samt att grundligt ompröva förutsättningarna för förtidspensioneringarna. Utskottet anser även att en obligatorisk efterkontroll av förtidspensioneringarna skulle innebära att statens totala kostnader för förtidspensioneringen skulle kunna minska med åtskilliga miljoner kronor. Utskottet anser att detta bör ges regeringen till känna och tillstyrker motion Sf271 yrkande 24 och motion Sf254.
dels att moment 23 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
23. beträffande efterkontroll av förtidspensioner att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf254 och 1993/94:Sf271 yrkande 24 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Avräkningsregel vid utbetalning av förtidspension (mom. 25)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 25." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att en sådan avräkningsregel som föreslås i motion Sf271 yrkande 25 bör införas. Regeln innebär att ingen som uppbär sjukbidrag eller förtidspension och samtidigt har avtalförsäkringar får en högre sammanlagd ersättning än 80 %. Utskottet anser att detta bör ges regeringen till känna och tillstyrker motion Sf271 yrkande 25.
dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
25. beträffande avräkningsregel vid utbetalning av förtidspension att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkande 25 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Anslag till Förtidspensioner (mom. 30)
Under förutsättning av bifall till reservation 8
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med "Utskottet har ovan" och slutar med "B 4. Förtidspensioner." bort ha följande lydelse:
Utskottet som ovan tillstyrkt motionärernas yrkande om en avräkningsregel vid beräkning av förtidspensioner tillstyrker till följd därav även motion Sf271 yrkande 26.
dels att moment 30 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
30. beträffande anslag till Förtidspensioner att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkande 26 och med anledning av regeringens förslag till Förtidspensioner för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 13 450 000 000 kr.
Särskilda yttranden
1. Reformering av socialförsäkringssystemet (mom. 1)
Birgitta Dahl, Lena Öhrsvik, Nils-Olof Gustafsson, Margareta Israelsson, Maud Björnemalm och Bengt Lindqvist (alla s) anför:
I motion Sf261 av Ingvar Carlsson m.fl. har socialdemokraterna lagt fast riktlinjer för en reformering av socialförsäkringssystemet, uttag av socialavgifter, uppföljning och utvärdering av beslut på området och förebyggande arbete och rehabilitering. En redogörelse härför finns på s. 16--18 i betänkandet. De frågor vi tagit upp kommer att behandlas i den parlamentariskt sammansatta Sjuk- och arbetsskadeberedningens arbete. Vi kommer i arbetet i beredningen att verka för ett genomförande av våra förslag.
2. Reformering av socialförsäkringssystemet (mom. 1)
Ingrid Skeppstedt (c) anför:
I motion Sf239 av Karin Israelsson och Rosa Östh har vi redogjort för hur ett system byggt på ett större inslag av grundskydd kan utgöra grunden för en i verklig mening generell välfärdspolitik. Vårt förslag har redovisats på s. 18--19 i betänkandet. Centern kommer i andra sammanhang, närmast inom ramen för den parlamentariskt sammansatta Sjuk- och arbetsskadeberedningens arbete, att verka för en reformering av välfärdssystemen i enlighet med motionens riktlinjer, och jag har därför inget yrkande i frågan.
3. Reformering av socialförsäkringssystemet (mom. 1)
Pontus Wiklund (kds) anför:
Harry Staaf och Rose-Marie Freban har i motion Sf231 begärt en översyn i en parlamentarisk kommitté av hur det nuvarande trygghetssystemet vid sjukdom, arbetslöshet och föräldraledighet kan reformeras och göras robust för kommande generationer. Motionen redovisas på s. 19 i betänkandet. Med hänsyn till att kds inom ramen för det arbete som för närvarande pågår inom den parlamentariskt tillsatta Sjuk- och arbetsskadeberedningen kommer att verka för ett genomförande av motionsförslagen avstår jag från yrkande i frågan.
4. Ersättning vid arbetsskada (mom. 13)
Birgitta Dahl, Lena Öhrsvik, Nils-Olof Gustafsson, Margareta Israelsson, Maud Björnemalm och Bengt Lindqvist (alla s) anför:
I motion Sf271 begärs att ytterligare försämringar avseende villkoren i arbetsskadeförsäkringen genomförs. De förändringar som riksdagen på förslag av regeringen genomfört i arbetsskadeförsäkringen har inneburit djupgående principiella och materiella förändringar som inte har accepterats av oss. I reservationer till de betänkanden som behandlat dessa förändringar har vi bl.a. framhållit att frågorna inte varit föremål för en normal beredning. Vi anser att en reformering av arbetsskadeförsäkringen måste föregås av en noggrann prövning och att denna bör göras av Sjuk- och arbetsskadeberedningen. Våra representanter i beredningen kommer att verka för att de ståndpunkter vi företräder beaktas.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Berith Eriksson (v) anför:
Beträffande den 70-procentiga ersättningsnivån vid långa sjukfall (mom. 3) anser Vänsterpartiet att regeringens syfte att genom en sänkning av ersättningsnivån i sjukförsäkringen åstadkomma besparingar lett till ett misslyckande. Effekterna har blivit att förtidspensioneringarna ökat, en mycket lägre besparing än vad som förutsågs och sänkningen har också inneburit att den som drabbats av denna inte kan leva under drägliga ekonomiska villkor. Försäkringskassorna har dessutom gjort en snäv tolkning av riksdagens beslut, vilket bl.a. inneburit att relativt få av dem som ansökt om ersättning efter den högre nivån beviljats sådan ersättning. Vänsterpartiet anser att nackdelarna med den 70-procentiga nivån är så stora att denna nivå bör avskaffas och att riksdagen bör besluta att den 80-procentiga nivån efter 365 dagars sjukskrivning återinförs. För att finansiera detta föreslår Vänsterpartiet att riksdagen beslutar att det s.k. taket i sjukförsäkringen (mom. 4) sänks från 7,5 till 6,5 basbelopp.
Beträffande begreppet arbetsskada (mom. 12) anser vi att riksdagen bör besluta att det tidigare gällande begreppet avseende arbetsskada återinförs i avvaktan på resultatet av Sjuk- och arbetsskadeberedningens arbete. Med skadlig inverkan i arbetet skall avses inverkan av en faktor i arbetet som med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till den skada som den försäkrade drabbats av. Tidigare gällde att det ställdes krav på att den skadliga faktorn sannolikt kunde ge upphov till skadan. Förändringen har inneburit att man numera i princip måste leda i bevis att den skadliga arbetsmiljön gett upphov till skadan. Även bevisregeln har skärpts. Skärpningarna i arbetsskadeförsäkringen har i första hand haft betydelse för rätten till ersättning vid belastningsskador, något som i hög utsträckning drabbar kvinnor. Arbetsplatserna är i regel utformade för män, vilket är en orsak till att risken för arbetsskador är stor bland kvinnor. En annan orsak är den generellt dåliga arbetsmiljön i lågbetalda s.k. kvinnoyrken. Med skärpningarna har kvinnors arbetsskador definierats bort. Vänsterpartiet kräver därför att arbetsskadebegreppet och bevisregeln återställs till vad som tidigare gällde.
Beträffande rehabilitering av arbetsskadade (mom. 15) kan många förändringar till det bättre företas, exempelvis kan företagshälsovården och företagens skyddsorganisationer vara en första instans vid utredning av arbetsskador. Yrkesinspektionen bör ges ökade möjligheter att ingripa och statistikhanteringen bör förbättras så att ISA får en bättre information om bristerna i arbetsmiljön. Försäkringskassorna bör ha ett centralt ansvar för rehabilitering. Om dessa befrias från sin roll att via arbetsskadeutredningar skydda fondpengar, finns förutsättningar att snabbt inleda en rehabilitering av den som drabbats av skador. Den snabbare handläggningstiden, då man även skall lösa den försäkrades ekonomiska problem, kommer att ge förutsättningar för att rehabiliteringsinsatserna kommer att lyckas. Åtskilliga utredningar har visat att tidsfaktorn är den viktigaste faktorn när det gäller en återgång till arbetslivet. Förbättringar av arbetsmiljön innebär också att samhällets kostnader för arbetsskadorna minskar. Differentierade arbetsgivaravgifter kan rätt utformade fungera så att miljön på arbetsplatserna förbättras. För arbetsgivarna skall det vara lönsamt med en god arbetsmiljö.
Beträffande konventioner (mom. 16) anser Vänsterpartiet att Sverige strikt skall följa de konventioner som ratificerats. Sverige har av Internationella arbetstagarorganisationen (ILO) blivit tillrättavisad för att en karensdag införts i arbetsskadeförsäkringen. Förfarandet innebär enligt ILO ett brott mot konvention nr 121. ILO:s utslag var starkt kritiskt, och hittills har regeringen inte kommit med förslag till rättelse. Den anmälan som gjordes till ILO gällde också det förändrade arbetsskadebegreppet. ILO har därvidlag intagit en kritisk hållning och begärt att Sverige inkommer med en förklaring till varför åtgärderna vidtagits. Sverige har under senare år vid flera tillfällen brutit mot internationella konventioner, bl.a. FN:s barnkonvention. Genom sitt agerande har Sverige utnyttjats som ett dåligt exempel i stället för att framstå som ett föredöme.
Antalet personer som förtidspensioneras ökar kraftigt. En utredning med uppgift att göra en översyn av förtidspensioneringen (mom. 24) bör tillsättas. Utredningen bör göra en noggrann analys av det nuvarande systemet och även utreda varför rehabiliteringen inte fungerar trots att betydande resurser ställts till bl.a. försäkringskassornas förfogande. Vänsterpartiet är väl medvetet om att rehabilitering av långtidssjuka är svårt. Det är därför väsentligt att exempelvis de kunskaper och erfarenheter som finns i socialförsäkringsnämnderna tas väl till vara och i framtiden utnyttjas på ett annat och bättre sätt. Utredningen bör även innefatta en undersökning av hur det gått med de fall som försäkringskassan ansett färdigrehabiliterade. En viktig punkt är också att undersöka hur samspelet mellan kassa och arbetsgivare fungerar och i vilken omfattning arbetsgivaren är med och betalar kostnaderna i en rehabiliteringssituation. Vidare bör förutsättningarna för att etablera en rehabiliteringsklinik i varje län undersökas. En överflyttning av finansieringen av förtidspensionerna till arbetsmarknadens parter skulle kunna öka arbetsgivarnas incitament att rehabilitera sina anställda. Enligt Vänsterpartiets uppfattning bör målet vara att antalet förtidspensioneringar skall ner på samma nivå som i slutet av 1970-talet.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 3, 4, 12, 15, 16 och 24 borde ha hemställt:
3. beträffande långa sjukfall att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf243, 1993/94:Sf245, 1993/94:Sf252, 1993/94:Sf259, 1993/94:Sf271 yrkande 22 och 1993/94:Fi206 yrkande 6 samt med avslag på motionerna 1993/94:Sf261 yrkande 6, 1993/94:Sf271 yrkande 21, 1993/94:So276 yrkande 10 och 1993/94:So477 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i denna del,
4. beträffande taket i sjukförsäkringen att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Fi206 yrkande 7 och med anledning av motion 1993/94:Sf271 yrkande 13 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i denna del,
12. beträffande begreppet arbetsskada att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf236 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i denna del,
15. beträffande rehabilitering vid arbetsskada m.m. att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf236 yrkandena 2 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i denna del,
16. beträffande konventioner att riksdagen med bifall till motion 1993/94:U619 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i denna del,
24. beträffande översyn m.m. av förtidspensioneringen att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf250 yrkandena 2 och 3 och 1993/94:Sf271 yrkande 23 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
I propositionen framlagda lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet framlagt lagförslag
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 d § lagen (1962:381) om allmän försäkring1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag 3 kap. 4 d §2
Den allmänna Den allmänna försäkringskassan kan försäkringskassan kan efter ansökan av den efter ansökan av den försäkrade besluta att försäkrade besluta att hel sjukpenning för dag som hel sjukpenning för dag som annars skulle ha utgivits med annars skulle ha utgivits med 70 procent i stället skall 70 procent i stället skall utges med 80 procent av den utges med 80 procent av den försäkrades försäkrades sjukpenninggrundande inkomst sjukpenninggrundande inkomst delad med 365 eller, vid delad med 365 eller, vid sjukpenningberäkning enligt sjukpenningberäkning enligt 10 a §, med motsvarande 10 a §, med motsvarande arbetstidsfaktor. Ett arbetstidsfaktor. Ett sådant beslut får sådant beslut får meddelas för en period meddelas för en period när den försäkrade när den försäkrade på grund av sjukdom på grund av sjukdom genomgår medicinsk genomgår medicinsk behandling eller medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering. Som villkor rehabilitering och gäller att behandlingen behandlingen eller eller rehabiliteringen har rehabiliteringen har ordinerats av läkare och ordinerats av läkare och ingår i en av ingår i en av försäkringskassan försäkringskassan godkänd plan. godkänd plan. Beslutet får även omfatta väntetid före behandlingen eller rehabiliteringen.
Beslutet gäller från och med den dag då ansökan gjordes hos försäkringskassan, om inte annat sägs i beslutet. Beslutet gäller för tid som anges i beslutet eller, om det finns särskilda skäl, tills vidare. Beslutet skall upphävas när villkoren enligt första stycket inte längre är uppfyllda.
Beslut enligt första stycket får även meddelas för väntetid före arbetslivsinriktad rehabilitering enligt 22 kap. 7 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 1994. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för tid före ikraftträdandet.
1Lagen omtryckt 1982:120 2Senaste lydelse 1993:744
Offentlig utfrågning i socialförsäkringsutskottet om effekterna av 70-procentsnivån inom sjukpenningförsäkringen och om förtidspensioneringen Bilaga 3
Tisdagen den 7 december 1993
Till utfrågningen har inbjudits företrädare för ett flertal myndigheter och organisationer, vilka framgår av underbilaga 1. I utfrågningen har deltagit ledamöter och suppleanter i socialförsäkringsutskottet, se underbilaga 2.
Nedan följer en utskrift av vad som förekommit vid utfrågningen.
Effekterna av 70-procentsnivån inom sjukpenningförsäkringen
Ordföranden: Mina damer och herrar! Jag hälsar er hjärtligt välkomna till socialförsäkringsutskottets utfrågning. Under förmiddagen kommer utfrågningen närmast att handla om den 70-procentiga ersättningsnivån inom sjukpenningförsäkringen. Därefter kommer utfrågningen att handla om förtidspensioneringen.
Jag hälsar representanter för olika myndigheter och organisationer, utskottsledamöter, åhörare och naturligtvis även representanter för massmedierna välkomna.
Riksdagens utskott har ett naturligt intresse av att följa utvecklingen av de beslut som har fattats. Framdeles skall vi också få ett ökat ansvar för uppföljning och utvärdering. Man kan säga att detta utskott ligger väl framme. Vi tjuvstartar med den aktiva uppföljningen av tidigare fattade beslut.
Bland de beslut inom utskottets område som har fattats under de senaste åren är den 70-procentiga ersättningsnivån inom sjukförsäkringen. Det är ett beslut som har vållat ganska mycket diskussion och debatt. Vi har fått många förfrågningar till utskottet. Vi tycker att det är viktigt att höra dem som närmast kan ärendet. Vi vill också få tillfälle att lyssna på andra röster än de som dagligdags fattar beslut i dessa ärenden.
Tiden fram till ca 11.15 kommer att ägnas åt den frågan. Därefter är det dags för en kaffepaus. Med början kl. 11.30 skall utfrågningen ägnas åt förtidspensionerna. Frågan är bl.a. varför det har skett en så kraftig ökning av antalet förtidspensionärer.
Frågan om förtidspensionerna och ökningen har varit livligt diskuterad under senare tid. Det är naturligtvis ett bekymmer att snart uppemot en halv miljon människor är förtidspensionärer. Vi i utskottet har klart för oss att många av de beslut som har fattats på senare år kan ha fått effekten att antalet förtidspensionärer har ökat, men vi vill höra de sakkunnigas redogörelser i frågorna.
Utfrågningen kommer att dokumenteras. Jag säger välkommen till våra stenografer som hjälper oss med dokumentationen. Det vi kommer vi fram till i dag kommer naturligtvis att ligga till grund för utskottets vidare bedömning och ställningstagande i frågorna.
Återigen vill jag hälsa er alla hjärtligt välkomna. Vissa representanter har blivit ombedda att göra särskilda inledningsanföranden. De har också blivit ombedda att göra det relativt kortfattat så att vi hinner låta så många som möjligt komma till tals. Vi ber om kortfattade frågor och kortfattade svar.
Jag lämnar närmast ordet till Gustav Jönsson från Riksförsäkringsverket, och det gäller den 70-procentiga ersättningsnivån.
Gustav Jönsson: Fru ordförande! Ersättningsnivån efter det att man har uppburit sjukpenning under ett år är normalt 70 %. 80 % kan utges efter ansökan om vissa villkor är uppfyllda. Under perioden juli--oktober, dvs. under fyra månader, har ca 13 000 personer ansökt om att få behålla 80-procentsnivån. 10 400 av dessa ärenden har avgjorts under den här perioden. Ca 7 100 ansökningar har bifallits, och 3 300 har avslagits.
Det totala antalet sjukpenningfall med över ett års ersättningstid var drygt 51 000 i början av oktober. Ca 44 000 sjukpenningfall får 70 % ersättning medan drygt 7 000 får 80 %.
Det sker en successiv minskning av det totala antalet långa sjukpenningfall, vilket vi kommer in på i den senare delen av denna utfrågning.
Försäkringskassorna säger sig märka att det bland dem som numera uppnår ett års sjukpenningtid är vanligare att de ansöker och får behålla den 80-procentiga ersättningen. Orsaken är sannolikt att det är vanligare i den här gruppen, som består av nyare sjukpenningfall, att man deltar i en aktiv medicinsk behandling och rehabilitering. Det är villkoret för att man skall få behålla 80 %. De äldre, långa sjukpenningfallen uppfyller tydligen inte kraven på den aktiva medicinska behandlingen.
Försäkringskassornas handläggning av dessa ärenden vägleds av Riksförsäkringsverkets allmänna råd. Dessa allmänna råd har utarbetats i etapper under hösten. Verket gick redan i somras, direkt efter riksdagsbeslutet, ut till kassorna med information om den nya kompensationsnivån. Informationen innehöll referat ur propositionen och utskottsbetänkandet. Försäkringskassorna uppmanades att informera alla som berördes om sänkningen och om möjligheten att efter ansökan få behålla den högre nivån. Alla försäkringskassor gick ut med information i olika former till den här gruppen försäkrade.
Under hösten har allmänna råd utarbetats med medverkan av kassapersonal som har erfarenhet från den praktiska handläggningen och tillämpningen ute i kassorna. De allmänna råden, som skall vara vägledande för kassornas hantering, bygger i allt väsentligt på skrivningarna i propositionen och utskottsbetänkandet. Det gäller framför allt skrivningarna om villkoren för att man skall kunna bevilja den högre ersättningsnivån.
Villkoren består av krav på aktiva insatser för medicinsk behandling och rehabilitering. Insatserna skall finnas med i en av kassan fastställd plan och vara ordinerade av läkare.
Så långt Riksförsäkringsverket kan finna tillämpas de olika kompensationsnivåerna vid långa sjukpenningfall i enlighet med lagstiftarnas intentioner. Men det är naturligtvis ofrånkomligt att det uppstår gränsdragningsproblem när man skall bedöma de olika behandlingar som finns i praktiken.
Riksförsäkringsverket följer löpande erfarenheterna från tillämpningen ute i kassorna. Inom verket diskuteras nu någon form av undersökning av vilka som nu får den lägre ersättningen på 70 %, för närvarande 44 000 personer. Några konkreta undersökningsplaner finns dock inte ännu.
Ordföranden: Tack för den redogörelsen. Jag låter nu ordet gå vidare till Hans Svensson i Försäkringskasseförbundet.
Hans Svensson: Fru ordförande, ärade utskottsledamöter! Inför denna hearing har Försäkringskasseförbundet riktat ett antal frågor till försäkringskassorna. Frågorna gäller kassans erfarenheter från kontakter med de försäkrade med anledning av förändringen, svårigheterna i tillämpningen och synpunkter och kommentarer i övrigt. Trots den mycket knappa tid man har haft till sitt förfogande var svarsfrekvensen näst intill 100-procentig. Det finns också en stor samstämmighet i de synpunkter som förts fram.
I flera svar riktas kritik mot både regeringen och utskottet. Formuleringarna i propositionen respektive utskottsbetänkandet har även efter de förtydliganden som gjorts, bl.a. i utskottets betänkande nr 17, på fältet upplevts som mycket svårtolkade. Många pekar på att de initialt kände en stor osäkerhet. Vid en strikt tillämpning av reglerna om vem som kan få 80 % sjukpenning efter 365 dagar i enlighet med utskottsbetänkandet uppstår svåra avgränsningsproblem. Dessa är svåra att förklara för den enskilde. Jag skall återkomma till det något senare.
Flera av försäkringskassorna hänvisar i sina svar till den temadag som Riksförsäkringsverket anordnade under oktober månad och menar att det där gjordes vissa klargöranden avseende tillämpningen. Några kassor framför att de innan temadagen gjorde en betydligt generösare tolkning av lagen, varför det kan synas förvånansvärt att avslagsprocenten för dem som ansökt om högre ersättning ändock var så hög vid den tidpunkten.
Jag vill också hänvisa till en artikel som handlar om den här temadagen. Artikeln, som har rubriken "Var tjugonde långsjuk fick åttio procent", publicerades i tidningen Socialförsäkring nr 11 år 1993. I artikeln uttalar Pontus Wiklund ifrån utskottet: "Vi var helt överens i utskottet att det skulle vara en mindre del som skulle hamna på 70 procent." För detta synsätt talar också utskottets justering när det gäller kalkylerad besparing. Enligt utskottet torde besparingen av 70-procentsnivån bli blygsam i förhållande till vad som tidigare beräknats.
Hur upplevs lagen av de försäkrade? De svar som har inkommit tyder på att man uppfattar lagen som orättvis. De försäkrade anser att det är djupt orättvist att det är de som har varit sjuka lång tid och tillhör den svagaste gruppen i samhället som skall få plikta ytterligare för sin skröplighet. Flera personer som har informerats om att de skall få sänkt ersättning har framfört stor oro för hur de skall kunna klara sig ekonomiskt. Ofta har de kostnader för läkarbesök, mediciner och behandlingar. Dessa kostnader minskar deras marginal ytterligare, samtidigt som de är en förutsättning för att deras hälsotillstånd skall förbättras.
På grund av försämrad ekonomi känner sig en del personer tvingade att avstå från rekommenderad träning eller sjukgymnastikbehandling. Många anser sig dessutom inte kunna påverka sin situation när de väntar på en operation eller en behandling. Av det skälet kan de inte heller få 80 %.
Det här leder tyvärr till en fixering vid ersättningsnivån som försvårar en konstruktiv dialog med kassans tjänstemän.
Vid kontakter med socialtjänsten i Örebro län har det framkommit att andelen ansökningar om socialbidrag har ökat under den senaste tiden. Enligt socialtjänsten hänförs ökningen till stor del till personer som fått sin ersättning efter ett års sjukskrivning. Om detta är allmängiltigt innebär det således att besparingen i stället har medfört en ökad kostnad för landets kommuner.
Informationsinsatserna från försäkringskassorna har trots den i början låga andelen ansökningar varit stora. Alla berörda personer har tillskrivits, och personliga kontakter har tagits efter hand. Man kan konstatera en uppgivenhet hos de försäkrade inför besparingarna. Om man är sjukskriven ett år eller längre tid och ofta är ensam med sitt missnöje kan det vara svårt. Trots, eller kanske på grund av, detta tycker kassans handläggare att avslagen har gått att motivera inför de försäkrade. De personer som har uppburit ersättning enligt lagen om arbetsskadeförsäkring och då haft en 100-procentig kompensationsnivå har haft svårast att förstå sänkningen till 70 %.
Det har förts en hel del diskussioner om tillämpningen och därmed förknippade svårigheter. De nya reglerna uppfattas allmänt som både svårförståeliga och byråkratiska. Det innebär att administrationen blir tungrodd och arbetskrävande. Många kontakter med läkare erfordras, eftersom läkarintygen oftast saknar den information som är avgörande för ett ställningstagande.
Läkarna har uttryckt sitt missnöje till kassorna över det extraarbete som bedömningen medför. Tiden borde användas för andra ändamål, t.ex. rehabilitering. Kravet på läkarbesök en gång i månaden ifrågasätts av både läkare och patienter. I vissa delar av landet är avstånden stora till sjukgymnaster och läkare, och detta kan utgöra ett påtagligt hinder. Ett faktum som har väckt många reaktioner hos de försäkrade är de väntetider för medicinsk rehabilitering eller behandling som de försäkrade oförskyllt får lida för. Likaså kritiseras att egen träning inte godkänns även om den ingår i en plan. Detta kan uppfattas som inkonsekvent, eftersom kassorna tidigare har uppmuntrat försäkrade till just egen aktivitet och träning.
Den regel som kanske har ifrågasatts mest gäller kravet på att behandling i form av samtalsterapi skall ges av psykiatriker, legitimerad psykolog eller legitimerad psykoterapeut för att den högre ersättningen skall kunna beviljas. I verkligheten tillhör den kontaktperson som ger stödsamtalet oftast en annan personalkategori -- i många fall är det en kurator. Flera psykiatriska kliniker har i skrivelser till kassorna påtalat denna, som de upplever det, uppenbara skevhet. I går besökte jag för övrigt lokalkontoret i Emmaboda och träffade personalen. Det framkom där att inom Emmabodas ansvarsområde finns inte en enda av dessa personalkategorier representerad. Man har fått göra flera avslag på grund av att det bara är en kurator som tillhandahåller stödsamtalen. Det kan vara så att de tänkta grupperna inte finns representerade över hela vårt land. De kanske är bättre representerade i tätorterna än på orter som ligger en bit därifrån.
Som jag sade har flera psykiatriska kliniker hos kassorna påtalat denna skevhet. De menar att reglerna är både svårbegripliga och diskriminerande gentemot en redan utsatt patientgrupp. Jag är benägen att hålla med om det. Tillsammans med direktören för Försäkringskassan i Malmöhus län, Kurt Inge Persson, är vi från Försäkringskasseförbundet beredda att svara på ytterligare frågor från utskottet.
Ordföranden: Tack så mycket för dessa upplysningar.
Ordet går nu till Lennart Persson från Läkarförbundet.
Lennart Persson: Ärade deltagare! På läkarhåll har vi kontakt med den här problematiken på två sätt -- dels som behandlande läkare i en patient--läkar-relation med en försäkrad, dels som förtroendeläkare när vi ur kassans synpunkt är med i handläggningen.
Vi ser problem med 70-procentsnivån. I en del fall finns det dock positiva synpunkter som man kanske kan bygga vidare på i framtiden.
Ett problem, som redan har tagits upp, är att för den förhöjda nivån erfordras ett aktivt deltagande i behandling och rehabilitering. De personer som själva medverkar väl i rehabilitering och behandling och som kanske bara behöver sporadiska kontakter med läkare -- de kanske får uppföljning från annan personal inom sjukvård och socialvård, vilket har poängterats här tidigare -- kan inte erhålla den högre ersättningen. De personer som alltså själva lägger ner en betydande möda på sin egen rehabilitering kan inte få högre ersättning, medan personer som kanske behöver mera övervakning, hjälp, stöd och incitament för att över huvud taget hålla i gång sin rehabilitering erhåller högre ersättning. Beroende på graden av medverkan och stöd får olika personer olika stor ersättning. Det upplever vi som inte riktigt rättvist.
Ett problem är också att sänkningen till 70-procentsnivån efter 365 sjukdagar kan innebära att vissa personer kan få ekonomisk fördel av att få sjukpension eller sjukbidrag med tillkommande trygghetsförsäkringsförmåner. Det blir förmånligare att fortsätta att stå utanför arbetsmarknaden än att försöka återinträda på arbetsmarknaden med begränsad funktionsförmåga.
Ett annat bekymmer är att reglerna missgynnar personer med svåra progressiva sjukdomar, t.ex. cancersjukdomar och degenerativa nerv- och muskelsjukdomar, där sjukdomsförloppet hela tiden går mot en försämring och där man av rent psykologiska skäl i många fall vill undvika en tidig pensionering. Dessa personer uppfyller i många fall inte kriterierna för regelbunden behandling av den täthet som det här gäller.
Ett annat problem som har nämnts är att en del personer har fått svårt att klara sig ekonomiskt med 70-procentig ersättning. Framför allt har den korta tiden för genomförandet av förändringen inneburit att en del personer som redan har en betydande långtidssjukskrivning plötsligt har drabbats av en reduktion av ersättningsnivån. Det har inneburit en plötslig belastning på familjeekonomin.
Det finns naturligtvis också en del patienter för vilka reduktionen av ersättningen har inneburit vissa fördelar i rehabiliteringsarbetet. De har nämligen själva fått ett större aktivt intresse av att komma i gång med rehabilitering. Vi har då kunnat få ett större stöd från de försäkrade när det gäller att ligga på andra myndigheter, arbetsförmedlingar, AMI m.fl., för att de skall kunna komma i gång med ett rehabiliteringsarbete. Därmed kan de få en högre ersättning. Det är ett klart problem att väntetiderna för olika typer av rehabiliteringsinsatser ofta är för långa. Patienterna drabbas av den sänkta ersättningsnivån under den mellantid då de inte får aktiv rehabilitering.
Ordföranden: Vi tackar för dessa upplysningar från Läkarförbundet.
Då har de inledande talarna gjort sina inlägg. Här finns representanter för Socialdepartementet, Arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Handikappförbundens Samarbetsorgan (HCK), De Handikappades Riksförbund (DHR), Synskadades Riksförbund (SRF) och Riksdagens revisorer. Jag förmodar att många har frågor att ställa. Här finns således åtskillig expertis som kan tillfrågas. Jag lämnar ordet fritt med uppmaningen: Kortfattade frågor och kortfattade svar!
Börje Nilsson (s): Utskottet gjorde en vidgning av den undantagsregel som föreslogs i propositionen. Utskottet förutsatte i betänkandet att relativt få personer därigenom vid en avsedd och riktig tillämpning av reglerna skulle komma att få en sjukpenning på 70 %. Vi sade också att besparingarna därigenom torde bli blygsamma.
Av redovisningarna har vi fått veta att flertalet sökande har fått avslag på sin begäran om ersättning med 80 %. En mycket stor andel får ersättning med 70 %. En annan alarmerande uppgift är att många av dem som uppbär 70-procentig ersättning måste söka socialbidrag.
Under det första året har reglerna fått en tolkning som inte var avsedd från utskottets sida. Nu har jag hört att det är vanligare att de nya fallen får 80 %. Det skulle vara intressant att få veta om det kan beläggas med direkta siffror att en omsvängning är på gång så att flertalet i fortsättningen kommer att få 80 %. Det var närmast Gustav Jönsson som antydde att en omsvängning är på gång.
Från utskottets sida sade vi också att det inte kan vara acceptabelt att man får 70 % till följd av att samhällets rehabiliteringsresurser är otillräckliga. Jag undrar om det är så att rehabiliteringsresurserna i något län har varit otillräckliga.
Gustav Jönsson: Vi har inga siffror med vilka vi kan belägga den tendens som vi har fått rapporter om muntligt från personal på kassorna. Dessa rapporter säger att det är mera frekvent att de nya fallen som passerar gränsen 365 dagar söker och får 80 %. Men vi har ännu inga samlade siffror som direkt kan belägga det.
Vi har inte heller några konkreta exempel på att man inte har kunnat få 80 % ersättning därför att det inte har funnits resurser för den medicinska rehabiliteringen. Det förekommer att man får vänta på beslutet om huruvida man får ersättning med 80 % eller inte till dess att medicinsk behandling startar. Om det kan sägas vara beroende på resursbrist eller det faktum att en medicinsk behandling av viss karaktär tar några veckor att planera kan jag inte svara generellt på.
K G Scherman: Jag tror att det har blivit en missuppfattning. Börje Nilsson sade att någon av de föredragande hade talat om en hög avslagsprocent. Mot den bakgrunden resonerade han om en felaktig tillämpning. Vi kanske skall klara ut detta. Såvitt jag vet är det inte någon hög avslagsprocent. I verkligheten är den relativt låg. Det intressanta är ju att det varit en mycket liten andel ansökningar.
Med tanke på hur Börje Nilsson ställde frågan och de slutsatser som han drog är det väsentligt att stryka under att vi på Riksförsäkringsverket åtminstone inte har sagt att det finns några indikationer på att det är en hög avslagsfrekvens. Man kan därför inte heller dra några slutsatser om att det sker en felaktig tillämpning. Man kan bara säga att människor än så länge inte har ansökt om denna förmån.
Börje Nilsson (s): Jag tolkade redovisningen så, att det stora flertalet, 44 000, hade fått 70 % och att 7 000 hade fått 80 %. Jag förstår att detta beror på att man måste ansöka om att få 80 %. Men jag undrar om det har brustit i informationen. Har de försäkrade inte vetat om detta? Finns det sådana brister?
K G Scherman: Först och främst är det synnerligen väsentligt att konstatera om ett lågt utnyttjande av en viss förmån beror på att man inte ansöker om den eller på att man ansöker och får avslag. Det är enbart i det senare fallet som slutsatsen kan dras att tillämpningen avviker från vad utskottet har avsett.
Gustav Jönsson sade att det nu finns indikationer på att ansökningsfrekvensen ökar för nya fall. Det skulle kunna tolkas som att informationen om dessa frågor har slagit igenom först efter en viss tid. Det är naturligtvis utomordentligt väsentligt att man informerar om sådana här frågor på ett bra sätt, men med tanke på att vi lever i en tid av hög förändringsfrekvens måste vi kanske låta viss tid förflyta.
Vi har insett att vi borde öka ansträngningarna på den här punkten. Det är emellertid alldeles för tidigt att dra några slutsatser om huruvida den låga utnyttjandefrekvensen beror på dålig information, att människor inte känner till detta, eller på någonting annat. Det är utomordentligt viktigt att vara vaksam på vad detta någonting annat eventuellt kan vara. Det måste dock förflyta en viss tid innan vi kan dra några slutsatser om den saken.
Kurt Inge Persson: K G Scherman har förekommit mig. Jag kan närmast bekräfta vad han har sagt, nämligen att grundproblemet måste vara att så få ansöker om den högre ersättningen. Det är bara ungefär 10 000 i hela landet som har ansökt. Det är sannolikt problemet. Det är en alldeles för låg siffra.
Jag kan också bekräfta, vilket tidigare har sagts, att ungefär en fjärdedel får avslag. Den siffran är månad för månad på väg ner. Sannolikheten är alltså stor att allt färre kommer att få avslag.
Detta leder in på diskussionen om huruvida försäkringskassorna har brustit i informationen. Det är möjligt. Å andra sidan är det ett memento för lagstiftarna. Om det stiftas så komplicerade lagar att lagstiftarna själva måste ha långa diskussioner om innebörden, måste man inse att det inte är så lätt att informera de försäkrade om när de kan och inte kan söka.
Karl Danielsson: Som vi ser det finns det tre stora problemområden i den här diskussionen. Det första är naturligtvis svårigheten att informera om ett krångligt system. Det andra är bristen på resurser till medicinsk rehabilitering. Det tredje är bristen på rehabilitering ute i arbetslivet. När det gäller det senare finns det inte några kollektivavtal att falla tillbaka på, och vi har inte någon egentlig erfarenhet av hur rehabiliteringsarbete skall gå till. Jag vill också starkt framhålla att vi i detta avseende saknar samverkan lokalt mellan försäkringskassan, andra myndigheter och de fackliga organisationerna.
Vi har gjort undersökningar bland våra LO-sektioner och LO-distrikt. De visar entydigt att det verkligen brister i samverkan mellan försäkringskassan och de fackliga organisationerna.
Sigge Godin (fp): Såväl regering som riksdag har uttalat att målet borde vara att ingen långtidssjukskriven skall få sin sjukpenning sänkt utan att andra alternativ har prövats. Jag undrar om inledarna kan kommentera detta och redogöra för om andra alternativ alltid har prövats innan man har sänkt ersättningsnivån.
Riksförsäkringsverket rekommenderar att denna högre ersättning inte skall beviljas under väntetid. Det har vi hört här. Det är ett problem. En del skall börja skolor som inte startar när det är aktuellt med rehabilitering. De får vänta ett antal månader. Andra står i kö, som vi har hört.
Min tolkning av utskottets arbete är att vi inte avsåg att det skulle gå till på det sättet. Man skall inte drabbas för att samhället inte kan erbjuda de resurser som behövs.
Hans Svensson sade att det var svårt att tolka skrivningarna och rekommendationerna och att de var byråkratiska. Hans Svensson som är en erfaren man kanske skulle kunna ge oss någon vägledning om hur vi skall omformulera skrivningarna och rekommendationerna så att försäkringskassans personal kan förstå dem.
Jag stannar där så länge.
Gustav Jönsson: När det gäller frågan om alla alternativ prövas innan ersättning sänks kan jag konstatera att det här handlar om medicinsk behandling. Med den tillämpning som nu gäller ser man på den faktiska situationen. Om det pågår en medicinsk behandling eller rehabilitering är kraven för den högre ersättningen uppfyllda. Om det inte gör det har man inte rätt till den högre ersättningen.
I utskottsbetänkandet står det att Riksförsäkringsverket skall vara uppmärksamt på om det finns försäkrade som på grund av brister i resurserna inte får den högre ersättningen och inte heller den hjälp som rehabilitering innebär. Några sådana erfarenheter har vi ännu inte samlat på oss. Som svar på frågan kan jag säga att det inte görs någon speciell undersökning om det är någon bristsituation som är orsak till att man inte går i medicinsk behandling.
Sigge Godin säger att man skall ha rätt till 80 % ersättning i avvaktan på behandling om den inte kan sättas i gång direkt. När det gäller den medicinska rehabiliteringen tillämpar vi samma praxis som gäller för yrkesinriktad rehabilitering. Vi ser på den faktiska rehabiliteringssituationen, om den sjukskrivne deltar i en rehabiliteringsåtgärd. I det ena fallet är det fråga om yrkesinriktad rehabilitering. I det här fallet är det fråga om medicinsk rehabilitering.
Lennart Persson: Egentligen borde en rehabilitering som startas efter 365:e sjukdagen vara ett undantagsfall. Flertalet sjukdomar och andra typer av besvär bör naturligtvis utredas och behandlas i ett så tidigt skede som möjligt. Rehabiliteringen bör ofta startas parallellt med utläkning och behandling. Den skall naturligtvis vara både medicinsk och yrkesmässig, som Karl Danielsson påpekade.
När man måste göra den här typen av ställningstaganden tror jag att det blir problem. Det finns ganska många personer som har gått sjukskrivna ett år eller mer. Under den tiden har de kanske inte varit föremål för någon aktiv åtgärd eller rehabilitering. Plötsligt drabbas de av den här sänkningen av ersättningen. Det kan naturligtvis vara svårt att komma i gång med rehabilitering efter lång tids inaktivitet på den fronten. Det kan vara missvisande för tillämpningen i ett senare skede. Då kanske man också har en betydligt tidigare insatt rehabilitering.
Egentligen bör rehabilitering vara instituerad när ett års sjukskrivning har löpt ut, utom vid svåra progressiva sjukdomstillstånd.
Hans Svensson: Jag vill kommentera frågan om alla alternativ prövas. Utan att kunna svara för alla enskilda fall tror jag ändå att jag kan säga att den inriktningen finns hos kassans personal.
Jag vill också säga att jag inte riktigt känner igen den beskrivning som Karl Danielsson ger i fråga om samverkan mellan kassorna och de fackliga organisationerna, även om den kanske mer avsåg situationen när det gäller förtidspensioneringarna än när det gäller 70-procentsnivån.
De rehabiliteringsresurser som utskottet har förutsatt i lagstiftningen tillhandahålls inte på alla platser i landet. Legitimerade psykologer finns t.ex. inte representerade överallt i landet. Det innebär att samtalsterapi för de människor som i stället går hos sköterskor eller kuratorer med "steg-ett-utbildning" inte kan godkännas som behandling med de formuleringar som för närvarande finns.
Sigge Godin frågade om jag hade några konkreta förslag att redovisa. Jag kan till utskottet överlämna samtliga yttranden som vi har fått in från kassorna. För övrigt är det verket som har normgivningskompetens i den här typen av frågor. Om utskottets avsikt är att enbart ett fåtal skall gå ner på den lägre ersättningsnivån kan man dock rent allmänt undra om inte det också skall vara utgångspunkten när lagstiftningen formuleras. Nu blir det i stället ett rätt omfattande administrativt arbete för att pröva rätten att ligga kvar på den högre nivån. Det är det jag menar med att det blir ett byråkratiskt sätt att hantera frågan. Utskottet har avsett att det skall vara ett fåtal som skall ha en lägre ersättning, men med den här konstruktionen tvingas man göra en prövning genom ett ansökningsförfarande.
Om alla de mer än 50 000 som är sjukskrivna mer än 365 dagar skulle ansöka om ersättning hos kassan innebär det naturligtvis en stor administration. Om utskottets inställning är att det skall vara bifall i flertalet av dessa fall innebär det en stor byråkrati för att nå resultatet att ett fåtal skall ha 70 %. Den kopplingen är värd att beakta.
Vi överlämnar, som sagt, gärna vårt material till utskottet.
Ordföranden: Vi är givetvis tacksamma för detta material. När det gäller utskottets bedömning vill jag bara erinra om att den var ett resultat av en krisuppgörelse och en proposition med anledning därav. I utskottet försökte vi tolka det som att intentionerna, enligt de första premisser som vi hade fått från departementet, var att det ändå var relativt få som skulle drabbas. Nu lyssnar vi och lär. Vi är naturligtvis angelägna om att det skall vara så litet krångel som möjligt. Vi är, som sagt, tacksamma för detta material.
K G Scherman: Jag vill tillägga att det finns ett inte så litet antal gamla surdegar, som vi kallar dem, bland de långa sjukfallen. Kassorna jobbar intensivt med dessa. Det märks bl.a. i nedgången av antalet långa sjukfall och uppgången av förtidspensioneringar.
Vi får nog lugna oss litet innan vi kan säga att vi har den situation som utskottet har föreställt sig, dvs. att bara de som verkligen borde vara långtidssjukskrivna är det och kan få den högre ersättningen. Det finns nog en hel del som egentligen inte borde stå som sjukskrivna längre. De känner sig heller inte manade att söka den högre ersättningen.
Karl Danielsson: Ordförande! Om inte min beskrivning av samverkan med det lokala facket känns igen skulle jag bara vilja säga att facket, enligt en nyligen gjord undersökning inom Metallindustriarbetareförbundets område, faktiskt bara var inblandat i 2 % av de pågående rehabiliteringsärenden som försäkringskassan handlade. Med detta vill jag inte lägga någon skuldbörda på någon. Jag bara konstaterar att det är så.
Sture Nordh: Ordförande! Tack för möjligheten att få delta i detta seminarium, eller samtal. Jag tycker redan att det har varit utomordentligt lärorikt. Den tydligaste signalen är kanske utskottets entydiga besked att den normala ersättningsnivån skall vara 80 %. I de diskussioner som jag tidigare har deltagit i -- jag har också försökt lära mig en del om tillämpningen -- har den signalen inte givits.
Till detta kan man lägga den erfarenhet som också understryks av Läkarförbundets redovisning, nämligen att den långtidssjukskrivne riskerar att hamna i en situation där en sjukpension med tilläggsförsäkring från tidigare arbetsmarknadsdeltagande blir ekonomiskt mer fördelaktigt. Man kan också lägga till erfarenheten att tillämpningen av regelsystemet för att få upp huvuddelen till 80-procentsnivån kräver en utomordentlig administration.
Då blir slutsatsen för vår del relativt enkel att dra, nämligen att värdet av denna sänkning naturligtvis också borde diskuteras. Är besparingarna verkligen i den storleksordningen att de är motiverade? Utgångspunkten borde vara 80 %. Jag tror att vi under eftermiddagens samtal, som gäller förtidspensioner, kommer att förstå att vi behöver se på sambanden mellan dessa två förhållanden. Att ha 80-procentsnivån som lagstadgad grund skulle förenkla för de långtidssjuka, t.ex. när det gäller de problem vid progressiva sjukdomar som Läkarförbundet t.ex. har vittnat om och när det gäller överföringar till socialtjänsten. Värdet av reformen i dessa avseenden bör ifrågasättas.
Jag vill ta tillfället i akt att understryka att TCO:s ståndpunkt är att det borde vara en lagstiftning om 80 %.
Sven Magnusson: Bästa deltagare! Man kan göra ett par reflexioner när man lyssnar till den här debatten -- jag tycker också att den är intressant. Man kan notera att sjukpensionen ger ett bättre ekonomiskt bidrag än en normal sjukskrivning. Det kan föranleda en hel del tricksande med systemet. Det är olyckligt. Man bör också komma ihåg att det, som besluten nu är, inte är möjligt att via kollektivavtal förbättra förmånerna. Det är anmärkningsvärt i sig, men den debatten tänker jag inte starta just nu. Jag vill bara notera att det är så.
Därutöver undrar jag, precis som Sture Nordh, om det verkligen är värt besväret att hålla på att administrera sönder sig. Man skall pröva med olika instanser, t.ex. psykologer och psykiatriker, för att avgöra om det skall vara 70 % eller 80 %. Utgångspunkten från SACO:s sida är att 80 % är en rimlig nivå i det här läget.
Sigge Godin (fp): Gustav Jönsson talar om vad man tycker att utskottet, regering och riksdag har sagt. När det gäller att man skall pröva andra alternativ står det, hänvisat till era råd på s. 13, hur detta skall hanteras i kassorna. Det finns inga delade meningar om på vilket sätt det skall gå till.
Det är min och jag tror hela utskottets uppfattning att människor som väntar på planerad rehabilitering, som inte kan sättas i gång på grund av ferier eller på grund av att det är kö, inte skall ha 70 % utan 80 % under väntetiden.
Lena Öhrsvik (s): Jag ställer min fråga till Riksförsäkringsverket eller Försäkringskasseförbundet. Den handlar om överströmning till andra system. Vi har inte berört eventuell överströmning till arbetsskadeförsäkringen i form av livränta. Min fråga är: Kan ett antal av dem som inte har ansökt om 80 % ha ansökt om livränta och fortfarande vänta på besked?
Karin Israelsson (c): Fru ordförande! Jag skulle vilja veta hur könsfördelningen är när det gäller avslagsyrkandena, om det är någon övervikt åt något håll eller om det är en jämn fördelning av det hela. Dessutom skulle jag vilja veta om det finns någon möjlighet att förenkla lagen så att detta blir mer lätthanterligt.
Jag har också med intresse läst Riksförsäkringsverkets förslag till vissa ersättningsregler inom sjukpenningförsäkringen. Där görs ganska märkliga bedömningar. Man tittar på en reumatiskt sjuk. I det ena fallet bortser man från om det sker en behandling som leder till att den sjuke kan gå tillbaka till arbetslivet, medan man i det andra fallet gör bedömningen att personen i fråga inte kan få en ersättningsnivå på 80 % när detta inte är möjligt, detta trots att denne genomgår behandlingar. Det tycker jag är en strid om påvens skägg.
Jag skulle också vilja ha ett besked om vad som hände på det seminarium som Hans Svensson beskrev. Han sade att bedömningen skärptes efter det seminariet. Såvitt jag förstår kan det inte ha varit intentionerna med betänkandet och riksdagsbeslutet.
Pontus Wiklund (kds): Mina frågor har kolleger i utskottet redan ställt. Jag vill dock säga följande:
I utskottet hade vi tänkt att detta skulle föranleda ett aktivt samarbete mellan försäkringskassor och läkare för att initiera medicinsk behandling och rehabilitering och även för att få patienter att ansöka om den högre ersättningen.
Att så få har fått 80 % beror, som vi har hört, på flera saker. Få har sökt. Dessutom beror det på RFV:s tolkningar. Jag vill framför allt ta upp detta med att man inte får 80 % ersättning när man väntar på rehabilitering. Det står uttryckligen i era allmänna råd att den högre ersättningen inte bör beviljas under den tid man väntar för att påbörja behandling eller rehabilitering. När vi skrev att det inte är acceptabelt att den försäkrade får ersättning enligt en lägre sjukpenningnivå på grund av att samhällets rehabiliteringsresurser är otillräckliga hade vi tänkt oss att den försäkrade skulle få 80 % i väntan. Att så få har fått 80 % beror också på formuleringar i vårt betänkande.
Jag vill i första hand rikta mig till Gustav Jönsson på RFV. Vi skriver att medicinsk behandling också skall avse att återställa arbetsförmågan. Jag förmodar att det kan vara ett hinder för att bevilja 80 %, eftersom det är svårt att förutse om medicinsk behandling kommer att återställa arbetsförmågan helt och hållet, om man nu menar det.
Vi skriver också att läkarbesök skall företas en gång per månad. Jag förmodar att också det är ett hinder, eftersom det många gånger är riktigare och rationellare att ha en läkarkontakt en gång per månad. Läkare tar inte gärna emot besök när det inte är nödvändigt ur medicinsk synpunkt. Det skall de förstås inte heller göra.
Jag vänder mig alltså närmast till Gustav Jönsson med min fråga: Skulle det innebära att många fler kan beviljas 80 % om vi lättar på dessa två skrivningar?
Gustav Jönsson: Jag börjar med det som togs upp sist. Å ena sidan säger man att man trodde att större delen skulle omfattas av 80-procentsnivån. Å andra sidan har man angivit kraven för att få dessa 80 %. Det som styr tillämpningen är skrivningarna om de faktiska kraven för att få dessa 80 %.
Det är situationen, hur gruppen ser ut, som blir avgörande för hur 70 % eller 80 % faller ut. Jag tror att man, som K G Scherman nämnde, skall vara klar över att det egentligen handlar om två grupper. Den ena består av sådana som nu passerar gränsen 365 dagar. De är relativt aktuella. I det fallet kan man tala om att de inte är medicinskt färdigbehandlade och att det då är naturligt att fortsätta att stimulera den processen.
Men när dessa regler infördes fanns det ett stort antal -- det är fortfarande stort -- fall av långa sjukskrivningar. Det rör sig om människor som sannolikt har gått sjukskrivna i ett antal år utan att det har vidtagits några åtgärder. Man kan inte plötsligt räkna med att dessa människor skall uppfylla dessa krav på aktiva insatser. De stämmer helt enkelt inte med den bild som man måhända har beträffande denna grupp. För att besvara Wiklunds fråga: Det är klart att en större andel kommer att omfattas av 80 % om man minskar kraven och säger att det räcker med ett läkarbesök varannan eller var tredje månad. Vi tycker att det var väldigt bra att det angavs precisa krav på insatser. Det är fråga om vad man vill uppnå med ersättningsreglerna, vilket syfte man har. Egentligen kan man fråga sig vilken grupp de ca 40 000 som inte har fått 80 % tillhör.
Om man minskar på dessa krav kommer, som sagt, fler att omfattas av 80 %. Man kan då fråga sig om skälen för en differentiering i fortsättningen, eftersom varje gränsdragning kommer att innebära problem.
Kommer det att bli en överströmning till andra system? Vi har inga siffror som visar på det, men sannolikt har förändringarna, från den 1 april och 1 juli, av kompensationsnivåerna inneburit att de försäkrade är mer intresserade av att söka förtidspension. Tidigare innebar det en ekonomisk sänkning att gå över från sjukpenning till förtidspension. Nu kan det i vissa inkomstlägen vara tvärtom. Det är klart att detta påverkar de försäkrades intressen. Men syftet med den här ersättningsformen -- sjukpenningen -- är ju inte att den skall fortgå år efter år. Man skall klara ut om det är realistiskt med rehabilitering eller om det är fråga om en långvarig arbetsoförmåga. Då är sjukbidrag den relevanta ersättningsformen.
Någon uppdelning mellan könen när det gäller besluten har vi tyvärr inte för tillfället.
Gunilla Ekvall: Frågan riktades inte direkt till oss i handikapporganisationerna, men eftersom vi pratar mycket om våra medlemmar vill jag ändå intyga det som Hans Svensson sade. Man upplever sig som dubbelt drabbad. Man drabbas först av sjukdom eller skada och sedan av fattigdom eller åtminstone av stora ekonomiska problem. Samtidigt som man får lägre inkomster drabbas man av höjda avgifter på många olika områden.
Jag vill också intyga att medlemmar säger att de faktiskt tvingas avstå från behandling därför att de inte har råd att betala vad det kostar. Det kan ju inte vara meningen. Jag vill också understryka att det är svårt att få rehabilitering.
De krav som har ställts av utskottet, i propositionen, av Riksförsäkringsverket osv. ställer till problem. Jag kommer närmast från Neurologiskt Handikappades Riksförbund, där många medlemmar har progressiva, svåra sjukdomar. Jag trodde att en person med Parkinsons sjukdom eller MS som får sjukgymnastik två gånger i veckan automatiskt skulle få 80 % av lönen i ersättning, men så är det inte. Personen måste dessutom gå till doktorn en gång i månaden. Det finns det ingen anledning att göra om man har en sådan sjukdom. Det finns ingen anledning att springa hos doktorn en gång i månaden. Det är sjukgymnastik man behöver.
Det finns ett krav på att behandlingen skall bota, förbättra och återställa arbetsförmågan. Där passar man inte heller in om man har en progredierande sjukdom där behandlingen syftar till att behålla funktioner så länge som möjligt och bromsa försämringar så länge som möjligt.
När vi läste formuleringen i utskottsbetänkandet om sjukdomar som fortlöpande försämrar patientens hälsotillstånd och som kan bedömas vara livshotande trodde vi att det gällde just dessa sjukdomar. Det gäller tydligen sjukdomar som inte är livshotande på lång sikt utan på väldigt kort sikt. Det kan man tolka på olika sätt.
K G Scherman: Jag förde noggrant bok på frågorna och kom fram till att det var några som Gustav Jönsson inte besvarade. Jag besvarar dem i den ordning de kom.
Karin Israelsson frågade om något förslag som verket hade åstadkommit. Ingen av oss tre begrep vad det var för ett förslag. Om vi skall kunna kommentera det måste vi veta bättre vad frågan gäller.
Karin Israelsson talade om att vi hade skärpt tolkningen av reglerna vid ett seminarium. Det var inte vad som sades. Det hade gjorts en precisering av tolkningen. Det skall inte tolkas som att vi vid ett seminarium hade skärpt tolkningen.
Pontus Wiklund frågade om andelen sjuka med 80-procentig ersättning skulle öka om man tog bort kravet på att den medicinska behandlingen också skall återställa arbetsförmågan. Svaret är ja. Det vore å andra sidan inte särskilt listigt. Om behandlingen redan har pågått ett år och man inte ser att åtgärderna återställer arbetsförmågan skall den sjuke pensioneras. Då skall man varken göra det ena eller det andra inom ramen för sjukpenningförsäkringen. Det skulle vara att skicka ut en felaktig signal.
Vi resonerar om vad resultatet av en sådan regel blir, och jag skulle vilja lägga till följande. Om man vill att alla skall få 80-procentig ersättning skulle man lika gärna kunna säga att alla får 80 % av lönen. Men det är att dra slutsatser litet väl snabbt. Man sätter upp ett antal krav för att den sjuke skall få 80-procentig ersättning. De handlar alla om att det skall ske aktiviteter syftande till att den sjuke skall komma tillbaka till jobbet. Det allra mest lyckade resultatet av en sådan bestämmelse skulle kanske vara att alla får 80-procentig ersättning, beroende på att de är aktiva och snart kommer tillbaka till jobbet.
Ordföranden: Jag vill bara stillsamt påpeka att förslaget egentligen kom som ett besparingsförslag. Vi skall kanske ha det med i bedömningen.
Lena Öhrsvik (s): Ingen kommenterade frågan om arbetsskadeförsäkringen. Däremot sade ni att det inte finns några siffror. Ni brukar ju ändå ha en ganska god bild av vad som händer. Har Försäkringskasseförbundet i sin enkät fått några synpunkter på eventuell överströmning till livränteprövning?
Karin Israelsson (c): Jag har fått läsa Riksförsäkringsverkets rekommendationer och allmänna råd i korrektur. På s. 15 beskrivs ett fall med en reumatiker som inte får 80-procentig ersättning. På s. 16 skrivs det också om en reumatiker, och hon får 80-procentig ersättning. Nu ser jag att det står att personen har en viss nedsättning av arbetsförmågan; det är väl det som gör att hon möjligtvis kan komma tillbaka till arbetslivet. Man gör ganska olika bedömningar av samma sjukdomsbild.
Frågan är om försäkringskassan skall bedöma möjligheterna att återgå till arbete. Det kan vara en ganska grannlaga bedömning som ligger bakom ett avslag.
Kurt Inge Persson: Som svar på Lena Öhrsviks fråga får jag tyvärr säga att vi inte har någon kunskap om det. Vi har inte fått några indikationer på att det skulle ske någon överströmning, men vi har å andra sidan inte kartlagt det ännu.
Jag skulle vilja anknyta till ett par andra saker som har sagts. Vi utgår från att vi ger avslag på ungefär 25 % av ansökningarna. Det är alldeles för många. Jag skulle förmoda att vi, om vi tillämpar den tolkning av bestämmelsen som många i utskottet nu gör, kanske kommer under 10 %.
Om jag inte har räknat alldeles galet skulle då förmodligen under 5 000 personer få den lägre ersättningen. Jag återkommer till den fråga som har ställts här tidigare: Är det värt att ha dessa regler, som leder till en massa byråkrati och besvär för många försäkrade, med tanke på vilken begränsad krets sjuka de får effekt för?
Jag kan knyta an till det K G Scherman säger. Meningen är naturligtvis att det faktum att den sjuke kan få 80-procentig ersättning i stället för 70-procentig skall leda till att han eller hon är mer benägen att gå in i en aktiv rehabilitering. Jag kan utifrån Försäkringskasseförbundets erfarenhet säga att skillnaden mellan 70 och 80 % i ersättning är minimal när det gäller viljan att gå in i rehabilitering. Det är helt andra faktorer som spelar in -- framför allt vad som händer på arbetsmarknaden. Tillgången på yrkesinriktad rehabilitering, medicinsk rehabilitering osv. är helt avgörande -- inte om den sjuke får 70 eller 80 % i ersättning.
Vi kan peka på att det finns ett par faktorer som snarare har motsatt verkan. Det kan vara lockande att få sjukbidrag eller förtidspension eftersom det ger mer än 70 % av lönen. Det upplever vi i flera fall som ett problem.
Jag vill dessutom understryka att vårt jobb påverkas negativt genom att en stor del av kontakten med den försäkrade upptas av en diskussion om huruvida den försäkrade skall ha 70 eller 80 % i ersättning. Denna relation kunde både vi och den försäkrade givit en annan inriktning.
Ordföranden: Jag vill läsa från s. 16 i utskottsbetänkandet. Vi skrev där att besparingarna kanske torde bli relativt blygsamma i förhållande till vad som tidigare beräknats, men att förekomsten av den lägre nivån som sådan däremot kan påskynda en rehabilitering, vilket har ett värde i sig.
Vi tyckte alltså att regeln var viktig ur den aspekten. Detta påpekar jag bara för att erinra om vad utskottet tidigare har sagt.
K G Scherman: Nu förstod jag vad Karin Israelssons fråga handlade om. Det gällde utkastet till de allmänna råden. Jag skall inte ge mig in i några hårklyverier kring formuleringarna i just detta avseende, utan bara peka på att det var ett exempel på följderna av att bestämmelserna handlar om att målet för den behandling som görs skall vara att den sjuke kommer tillbaka till arbetet. Jag kan bara konstatera att det är den typ av mycket svåra bedömningar som försäkringskassorna inte så sällan tvingas att göra.
Arne Jansson (nyd): De nya reglerna är resultatet av en krispaketlösning, dvs. en allians mellan borgarna och socialdemokraterna. Det verkar som om representanter från de block som har kommit med förslagen har de flesta frågorna.
Jag har följt utvecklingen väldigt noga. Utskottet angav också att regeringen skulle göra en noggrann uppföljning och utvärdering. Statsrådet Könberg berättade att han omedelbart lagt över uppgiften på Riksförsäkringsverket och att verket skulle återkomma till honom. Det var för två veckor sedan. När jag frågade statsrådet Westerberg hänvisade han till Könberg.
Det finns en stor kunskap här i salen. Jag undrar därför om Riksförsäkringsverket har redovisat resultaten av uppföljningen för statsrådet. För två veckor sedan kunde statsrådet inte redovisa någonting.
Det är över huvud taget intressant att se hur de sjuka har drabbats. Vilken besparing har gjorts? Har antalet förtidspensioneringar ökat? Hur gick det att besöka läkarna på sommaren? Kunde de sjuka uppfylla kravet att gå till läkaren en gång i månaden under sommarhalvåret? Det saknas svar på alla dessa frågor. Det är angeläget att vi får svar på dem. Jag är speciellt intresserad av att få svar på frågan om vilka kontakter som skett mellan Riksförsäkringsverket och regeringen.
Ordföranden: Jag vill erinra om att utskottet faktiskt var enhälligt i beslutet om den 70-procentiga ersättningsnivån. Vänstern hade en annan uppfattning, men för övrigt var vi överens. De avvikande meningarna gällde pensionssystemet.
Nils-Olof Gustafsson (s): Jag bläddar förtvivlat i betänkandet för att hitta Arne Janssons reservation, men det finns ingen sådan.
Om inte tiden snart hade varit slut hade jag tagit upp frågan om väntetider, men det får jag göra i ett annat sammanhang.
Lennart Persson från Läkarförbundet tog upp en av de negativa sakerna. Det gällde hur den lägre ersättningsnivån har drabbat de försäkrade ekonomiskt. Den synpunkten har sedan inte utvecklats vidare.
Jag vill be arbetstagarorganisationerna om en kommentar. För tids vinnande riktar jag mig direkt till LO. De andra organisationerna kan komplettera. Hur har regeln slagit ekonomiskt? Jag tror att det vore värdefullt att få en kort redovisning av det i det dokument som blir ett resultat av dagen.
Margit Gennser (m): Jag har förstått när jag har lyssnat på diskussionen att det uppstått en korttidseffekt av den nya regeln. En viss typ av långtidssjukskrivna drabbas. Det var ganska många som inte hann söka. Det kan ha berott på informationsbrister, men också på att den gruppen inte ser ut som den grupp vi får på längre sikt.
Kan vi för framtida beslutsfattande använda de erfarenheter som vi har fått under en ganska begränsad tid -- fyra månader -- för att dra långsiktiga slutsatser? Bör vi kräva att få en annan typ av uppföljning för att få ett bättre beslutsunderlag för framtiden?
Har man undersökt om effekterna blir olika i olika sjukkasseområden? Det skulle i så fall kunna bero på att man har kommit i gång med yrkesrehabilitering och medicinsk rehabilitering på olika sätt.
Jag har också en fråga som jag ställer till representanterna för Läkarförbundet. Det gäller de psykiatriska problemen. Utskottet preciserade vilka typer av terapiformer som skulle kunna föranleda den 80-procentiga ersättningen. Försäkringskasseförbundet säger att det finns så många andra kategorier av stödpersoner som för samtal med patienterna än de vi angav, och de faller utanför.
Kan man dra en gräns vid det som vi anser vara medicinsk behandling inom psykiatrin, eller tillhör alla dessa samtal av olika klass och professionalism psykiatrisk behandling?
K G Scherman: De frågor som tillfaller oss på Riksförsäkringsverket var de som gällde våra kunskaper och hur vi sprider dem.
Margit Gennser frågade om fyra månaders erfarenhet av ett system är för kort tid för att dra slutsatser. Ja, det är alltid så vid förändringar. Det tar en tid innan de sätter sig. Det är undantagslöst på det sättet att det som händer de allra första månaderna inte är typiskt för den mer långsiktiga utvecklingen. Detta beror t.ex. på informationsbrist och otillräcklig kunskap.
Arne Jansson ställde en fråga om våra kontakter med statsrådet. Jag förstod nästan inte frågan. Det är alldeles uppenbart så, att verket alltid står till departementets förfogande när det gäller att ge departementet del av de kunskaper som vi har. Så är det självfallet också i detta fall.
Sture Nordh: Jag vill kommentera frågan om kunskaperna om effekterna av reformerna. Vi kan inte följa enskilda fall och har inte systematiskt gått igenom alla fall. Men det finns erfarenhet, och den är redan redovisad. Det finns exempel från socialtjänsten -- inte alltför få -- på behov av kompletterande ersättningar. Jag har själv fått redovisningar av detta från t.ex. Norrköping. Det gäller människor som drabbats av den sänkta ersättningsnivå vi här talar om. Sänkningen av ersättningen är utomordentligt allvarlig för den enskilde, särskilt vid ett fortlöpande behov av behandling.
Det viktiga är ju att vi via Riksförsäkringsverket vet ganska mycket om bruttosiffrorna. Vi vet däremot inte vad som händer på mikronivå. Vad händer med den enskilde när de stora förändringarna av systemen görs och när arbetsmarknaden samtidigt faller undan? Vilka faktiska överströmningar får vi -- också beroende på den enskildes val -- till sjukpensionering? Vilka överströmningar får vi till arbetslöshetsförsäkringen? Vilka effekter blir det av att varje system skall bära sina delar? Vilken motivation för att gå igenom rehabilitering får den enskilde när arbetsmarknaden är som den är?
Dessa frågor ligger bakom en gemensam hemställan från LO, TCO och SACO till regeringen om att en ordentlig utvärdering skall göras på individnivå. Det kan man göra genom att gå igenom ett statistiskt urval och se vilka resultat det har blivit. Denna uppgift har överförts till Utredningen om den nya sjuk- och arbetsskadeförsäkringen.
Vi som tagit initiativet skulle uppskatta om utskottet bidrog till utvärderingen. Det är just resultaten på individnivå som vi behöver följa. Det är främst när systemet ger önskade resultat på individnivå som också riksdagens avsikt att åstadkomma en bättre rehabilitering och återkomst till arbetsmarknaden faktiskt förverkligas. Jag hoppas på utskottets stöd för att få till stånd den typen av utvärdering.
Jan Edling: Jag vill börja med att understryka det Sture Nordh säger. Det är väldigt viktigt att man har ett underlag som visar hur olika grupper kommer att drabbas när man fattar denna typ av beslut. I detta fall fanns det inget sådant underlag. Det har visat sig ge mycket svårartade effekter för de människor som har drabbats.
De av våra medlemmar som har varit sjuka länge har vi tyvärr kanske inte alltid så god kontakt med. Jag skulle önska att vi kunde bli mycket bättre på att ta hand om medlemmar som har varit sjuka under mycket mycket lång tid.
För att undersöka hur folk med olika ersättningsnivåer inom LO-kollektivet mår har vi gjort en del beräkningar. Om mannen i en tvåbarnsfamilj med en genomsnittlig LO-inkomst -- mannen jobbar heltid och kvinnan trekvartstid -- är sjukskriven under en månads tid kommer familjen redan vid 86-procentig ersättning att hamna på det som Socialstyrelsen anger som socialbidragsnormen.
För en ensamstående mamma med två barn ligger den nivån litet lägre. Den ligger på 82 % beroende på att det finns bidragsförskott och liknande med i bilden.
De två enkla fall som jag redogör för här visar att man redan vid ganska små sänkningar -- från 90 % -- kan hamna på socialbidragsnormen. Då kan vi räkna ut vad som händer när man hamnar på 70-procentsnivån. Det blir fråga om stora omställningar för de grupper som i dag har 80 % av lönen i ersättning och som sjunker ytterligare 10 %.
Det handlar om överströmningar till system som kommunerna ansvarar för. Det handlar om överströmningar till system inom socialförsäkringssystemet som låser fast människor vid ett tillstånd som blir betydligt kostsammare för samhället. Förtidspensionering innebär en låsning. Den förtidspensionerade har mycket svårt att komma tillbaka i arbetslivet igen. Det finns alltid möjligheter att komma tillbaka efter en sjukskrivning om man får behandling i rätt rehabiliteringsinstans.
På LO jobbar vi med att undersöka hur den nya sjuk- och arbetsskadeförsäkringen har fallit ut. Otroligt många människor har blivit felbehandlade ute i samhället under många års tid. Om dessa människor kommer till någon som är duktig på rehabilitering och på att tränga in i människors innersta och se vad de har för restkapacitet kan de slussas vidare och ges möjlighet att hitta arbete. Vi upptäcker då plötsligt att också människor med långa sjukskrivningar, t.ex. sådana som har varat i ett par års tid, faktiskt är rehabiliteringsbara.
Om vi nu för över dessa människor till andra bidragsformer, t.ex. förtidspension, kommer förmodligen ingen att ta upp dessa fall igen. Det kommer att bli mycket kostsamt.
Ordföranden: Jag kan upplysa om att utskottet kommer att anordna en speciell hearing just om rehabilitering och rehabiliteringsmöjligheter. Dessutom kommer vi på grundval av våra nya uppgifter -- uppföljning och utvärdering -- att ge Socialvetenskapliga forskningsrådet i uppgift att utvärdera förtidspensionerna. Den utvärderingen kommer att gå in på det vi kallar mikronivå. Dessa tankegångar finns alltså inom utskottet.
Arne Jansson (nyd): Ny demokrati stödde förslaget av den anledningen att regeringen lovade att noga följa utvecklingen och återkomma. Jag blir konfunderad över K G Schermans svar. Såvitt jag kan komma ihåg informerade statsrådet Könberg mig vid en frågestund om att Riksförsäkringsverket fått i uppdrag att följa utvecklingen och återkomma till regeringen. Scherman säger nu att Riksförsäkringsverket står till regeringens förfogande. Vad gäller?
K G Scherman: Man anar när man får en sådan fråga, hur enkel den än låter, att man inte skall svara på den.
Svaret är ja på den första frågan och naturligtvis också ja på den andra frågan. Vi har fått ett formellt uppdrag. Det finns formulerat i regleringsbrevet. Det jag svarade på var frågan om det löpande informationsflödet mellan departementet och myndigheterna. Vid de tidpunkter då departementet har behov av att få information om vad vi vet lämnar vi över denna information efter bästa förmåga med hänsyn till att vi inte är klara med någon stor utredning. Det finns ingen motsättning här. Jag förstår inte hur man över huvud taget kan skapa en motsättning mellan å ena sidan det faktum att Bo Könberg har sagt att Riksförsäkringsverket har ett uppdrag och å andra sidan det faktum att jag talar om att vi alltid står till departementets förfogande med den information som vi har tillgänglig.
Alf Eckerhall: Jag vill lämna två synpunkter. Den första gäller sättet att ändra lagstiftningen och den andra krångel och informationsbesvär.
Lagstiftningen på detta område har ju väldigt ofta ändrats i form av krispaket. Det har medfört snabba ikraftträdanden. Det har den olägenheten att de som redan har insjuknat -- om de sänkta nivåerna som i detta fall även omfattar dem -- inte har möjlighet att försäkra sig själva. Man är inte försäkringsbar om man är sjuk och vill ha en kompletterande försäkring.
Mitt råd är alltså att statsmakterna bör fatta beslut om nya regler i god tid. Det finns nu tid att lägga fram förslag om de olägenheter som vi har varit inne på, dvs. att en högre ersättning efter långtidssjukskrivning har effekter som inte är önskvärda.
Min andra synpunkt gäller det krångel och de svårigheter att informera som bl.a. Karl Danielsson, Karin Israelsson och Sigge Godin har varit inne på. Arbetsmarknadsparterna bedriver en omfattande informationsverksamhet om socialförsäkringar och avtalsförsäkringar. Det faktum att ersättningsnivåerna hela tiden ändras underlättar inte informationen. Nu finns det åtminstone ett tiotal nivåer: 0 %, 65 %, 70 %, 75 %, 80 %, 90 %, 95 %, 100 % och 112 %. Som utskottsledamöterna väl vet kan en kortare tids dubbelarbete ge ännu mer -- t.o.m. 200 % i ersättning om man är flitig.
Det är svårt att förklara varför det är på det viset. Jag tror inte att folk riktigt har förståelse för det. De som får 70 % i ersättning uppfattar det som en bestraffning. De som får 100 % eller ännu mer ser det som en uppmuntran. Det skapar ett felaktigt beteende.
Det vi har hört om här i dag är det vi kunde förvänta oss när reglerna konstruerades. Jag tror inte att någon är förvånad.
Ordföranden: Jag kan säga att vi från utskottets sida är angelägna om god framförhållning och så klara och enkla regler som möjligt.
Lennart Persson: Jag vill ge ett kort svar på frågan om minimikompetens när det gäller psykiatrins vårdpersonal.
Man bör kräva att legitimerad personal skall stå för de regelbundna kontakterna. Naturligtvis kan också andra personer vara inblandade i behandlingen, men behandlingen måste ledas av kompetent personal.
Förhandlingarna ajournerades.
Förtidspensioneringen
Ordföranden: Vi övergår nu till området det ökade antalet förtidspensioner. Vad utskottet är mest intresserat av är varför antalet ärenden har ökat på det sätt som har skett. Som jag sade i inledningsanförandet är vi medvetna om att det under senare år har fattats en rad beslut som förmodligen har påverkat situationen. Men vi vill nu ha de sakkunnigas synpunkter på detta.
Jag ber att få hälsa de nytillträdande hjärtligt välkomna! Inledare är representanter för Riksförsäkringsverket, Försäkringskasseförbundet och Läkarförbundet. Jag lämnar först ordet till K G Scherman, generaldirektör vid Riksförsäkringsverket.
K G Scherman: Antalet nybeviljade förtidspensioner och sjukbidrag uppgick under hela 1970- och 1980-talen årligen till ca 43 000--52 000. 1992 var antalet uppe i 58 900 och 1993 kan ett tillskott beräknas på 60 000. I början på 1970-talet var alltså 3 % av befolkningen i åldrarna 16--65 år förtidspensionerade. 1992 var motsvarande andel 7 %.
Vid bedömningen av de här just lämnade uppgifterna skall observeras att det under senare år har skett en minskning av de långa sjukfallen. Enligt vår statistik har den i verkligheten minskat från 161 000 i oktober 1992 till 123 000 i oktober 1993. Beroende på brister i statistiken kan man tyvärr inte dra den slutsats som annars vore uppenbar, nämligen att minskningen av de långa sjukfallen har varit mycket kraftigare än ökningen av förtidspensioner. Jag menar emellertid att man kan dra slutsatsen att en mycket stor del av ökningen av förtidspensioner motsvaras av en minskning av de långa sjukfallen.
Man kan alltså tänka sig att svaret på den av utskottet ställda frågan är att ökningen av antalet förtidspensioner är en statistisk företeelse. Men kvar står att nivån på antalet förtidspensioner är oroväckande hög. Därför finns det ändå anledning att fundera över dessa frågor. Ett antal orsaker till den höga förtidspensioneringen kan nämnas.
Arbetsmarknadens förändrade struktur, ett utvidgat sjukdomsbegrepp och en praxisutveckling, som bl.a. har inneburit att det ställs lägre krav på den enskilde, framstår därvid sammanfattningsvis som väsentliga faktorer.
Självfallet inverkar att förtidspension/sjukbidrag i vissa situationer framstår som det mest eftersträvansvärda försörjningsalternativet, när övriga alternativ utgörs av arbetslöshetsersättning eller socialbidrag. Att vara sjuk och uppbära ersättning från socialförsäkringen ger ofta den högsta ersättningen och har dessutom i mångas ögon en mer positiv framtoning än att vara arbetslös eller socialbidragstagare.
För att påverka nivån på förtidspensioneringen krävs bl.a. positiva insatser i arbetsmiljö och rehabilitering och en bättre harmoni mellan olika samhälleliga stödsystem. Det krävs också ändringar i lagstiftningen som mer tydligt än i dag anger att grunden för ersättning från sjukpenningförsäkring liksom förtidspension/sjukbidrag är nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom eller skada.
Ytterligare några ord om de olika faktorer som jag nu har nämnt. Först strukturförändringarna på arbetsmarknaden.
Sedan lång tid sker en förändring av arbetsmarknadsstrukturen så att enkla och okvalificerade arbeten försvinner liksom arbeten av det slag som betecknats som "reträttposter" för personer som inte orkar med arbetstakten.
Försäkringskassornas uppfattning är att arbetsmarknadsmyndigheternas inställning till arbetslösa som är sjukskrivna eller som har arbetshinder av olika slag ofta är avvisande.
Storföretagen och den offentliga sektorns omstrukturering skapar särskilda problem. Divisionalisering och decentralisering medför inte sällan att omplaceringsmöjligheterna mellan olika delar av t.ex. en kommunförvaltning eller ett stort företag försvåras.
Under rubriken anpassning mellan individ och arbetsmarknad kan nämnas att arbetslösa personer med sociala eller socialmedicinskt betingade arbetshinder har mycket svårt att finna arbete. Arbetsmarknaden för denna grupp har stadigt försämrats.
Under 1950-talet pensionerades ett fåtal personer på grund av dåliga ryggar. Förtidspension/sjukbidrag på grund av problem i rörelseapparaten har sedan dess ökat lavinartat.
Under rubriken övervältringsproblem vill jag återknyta till att förtidspension/sjukbidrag, som ofta framstår som den ersättningsform som ger den bästa ersättningen, har en positivare framtoning än arbetslöshetsersättning och socialbidrag och dessutom ger en tryggare försörjning. Om det finns möjlighet att välja mellan dessa alternativ är individen därför mer intresserad av att bli förtidspensionerad och strävar därför självfallet efter att hamna i den valsituationen.
Sjukdomsbegreppet har vidgats till att omfatta sådant som tidigare inte räknades som sjukdom. Förskjutningen i sjukdomsbegreppet är visserligen vetenskapligt väl motiverad. Men samtidigt öppnar förskjutningen också utrymme för att "medikalisera" sociala och arbetsmarknadsmässiga problem.
För att en rehabilitering skall komma till stånd är kassan beroende av att läkare, arbetsgivare, fack och arbetsmarknadsmyndigheter är positivt inställda till att rehabilitering skall ske. Men i ett läge med knappa resurser, då andra myndigheter och intressenter är pressade, blir det ett tryck på försäkringskassan att pensionera även personer som har en betydande restarbetsförmåga i ett för vederbörande person lämpligt arbete. Dessutom saknas vägledning i fråga om hur kravnivån på arbetsmarknaden i stort skall definieras. Detta bör rättas till, och det bör bli en klarare lagstiftning på den punkten. Kravet på den enskilde att aktivt delta i rehabilitering är för svagt.
Under rubriken läkarnas roll kan nämnas att vi från försäkringskassorna får signaler om att läkarna i sitt sjukskrivningsbeteende tar hänsyn till om patienten friskskrivs till ett arbete eller till arbetslöshet. Det synes som om läkarna har svårt att friskskriva människor, om alternativet är arbetslöshet.
Vidare kan konstateras att det generellt räcker med en läkares utlåtande vid prövning av rätt till förtidspension. Det är i praktiken mycket svårt att "avstänga" en läkare från rätten att skriva intyg till försäkringskassan. Vidare är förtroendeläkarens roll inte tillräckligt aktiv.
Under rubriken regelsystemet vill jag nämna att det självfallet är angeläget att lagstiftningens motiv är entydiga och överensstämmande med de mål som statsmakterna formulerar. Det är inte alltid så. Detta var några exempel, men det finns många fler.
Det faktum att rätten till SGI försvinner när hel förtidspension/helt sjukbidrag beviljas är ett hinder i rehabiliteringen för den som är förtidspensionerad eller har sjukbidrag.
När det gäller förtidspension/sjukbidrag är det oklart om begreppet full arbetsförmåga skall relateras till ett på arbetsmarknaden normalt förekommande heltidsarbete eller om begreppet skall tolkas så, att den enskilde individens tidigare arbetsinsats samt hans planerade arbetsinsats inför framtiden, oavsett hur realistisk denna är, skall utgöra grund för bedömning av graden av nedsatt arbetsförmåga.
Försäkringskassan behöver utveckla sitt arbete och sin roll i förhållande till andra rehabiliteringsaktörer. Arbetsgivare, arbetsmarknadsmyndigheter, hälso- och sjukvård, socialtjänst m.fl. måste ta sitt ansvar för att genomföra de rehabiliteringsåtgärder som behövs. Här finns mycket ytterligare att åstadkomma.
Slutligen vill jag under rubriken försäkringskassans resurser för prövning nämna att vi just har fått en revisionsrapport från Riksrevisionsverket, i vilken sägs att kvaliteten på beslutsunderlaget för pension/sjukbidrag är låg. Företrädare för försäkringskassorna liksom Riksförsäkringsverket instämmer i denna kritik.
Det är nödvändigt att försäkringskassorna i fortsättningen arbetar mer aktivt med rehabilitering också i de längre sjukfallen, liksom att rehabiliteringsåtgärder planeras in och genomförs när en försäkrad beviljas sjukbidrag.
Det är vidare angeläget med en regelbunden efterkontroll av beviljade förtidspensioner genom en förnyad utredning av den försäkrades möjligheter till rehabilitering och försörjning genom eget arbete, t.ex. genom en obligatorisk arbetsprövning.
Detta var ett antal faktorer som kan vara orsak till att det i dag är ett så utomordentligt högt antal förtidspensioner -- ca 400 000. Om andelen förtidspensionerade hade motsvarat den som var 1970, skulle den i dag vara 170 000.
Hans Svensson: Som jag tidigare sade på förmiddagen har vi från förbundets sida gjort en snabb insamling av kassornas syn på dessa frågor. Jag skall redovisa några synpunkter. Jag kommer sedan att överlämna materialet i dess helhet till utskottet.
Enligt kassornas uppfattning har ingen förändring av betydelse skett när det gäller tillämpad praxis för beviljande av förtidspension. Den praxis som finns är gammal och ligger fast. En del kassor uttrycker dock vissa tolkningsbekymmer med de bestämmelser som nyligen har trätt i kraft. Det gäller främst rätten till hel förtidspension i kombination med vissa uppdragsinkomster samt den restriktiva bedömningen vid en fjärdedels förtidspension. Dessa regelförändringar har dock inget att göra med den oroande utvecklingen av antalet förtidspensioner.
Det som flertalet försäkringskassor tar upp som förklaringar till ökningen är sambandet med förändringarna på arbetsmarknaden, dvs. en hög arbetslöshet och ett annorlunda arbetsutbud. Samtidigt som tillgången på mer enkla och okvalificerade arbeten kraftigt har minskat har också kraven på utbildning och hög produktivitet ständigt ökat. Korta utbildningsinsatser i samband med rehabilitering är ofta otillräckliga.
Arbetsmarknadsmyndigheternas inställning till arbetslösa som är sjukskrivna eller som har arbetshinder av olika slag gör att dessa inte prioriteras. Arbetsgivarna har i dag inte heller ekonomiska incitament för att bereda arbete för dem som är långtidssjukskrivna, vilket också inverkar negativt på möjligheten att lyckas med rehabilitering.
Andra typer av omstruktureringar som har betydelse, något som också K G Scherman tog upp, är en ökad bolagisering med en decentralisering av ansvar till mindre enheter. Därigenom uppstår mer eller mindre vattentäta skott inom de stora företagen men också inom offentlig förvaltning, vilket medför ökade svårigheter att göra omplaceringar m.m.
Antalet långa sjukfall har rent historiskt sett ökat kraftigt under 1980-talet. Det gäller inte minst de riktigt långa sjukfallen. Den tidigare fördelaktiga ersättningen från arbetsskadeförsäkringen efter tre månader kan ha spelat en viss roll för denna utveckling. Under 80-talet skedde, som ni alla vet, en dramatisk praxisförändring för arbetssjukdomarna, vilket innebar att närmare nio av tio prövade besvär från exempelvis rörelseorganen godkändes. Kombinationen bristande resurser och långa handläggningstider hos kassorna försvårade arbetsprövning och rehabilitering innan skadan var avgjord. När sjukfrånvaron har varat i ett halvår eller mer är det också väl känt att rehabiliteringspotentialen blir väsentligt lägre.
En så kraftig ökning av antalet långa sjukfall som skedde under 1980-talet får därför naturligtvis också ett genomslag i ett ökat antal förtidspensioner. Vid denna tidpunkt saknade också kassorna verkningsfulla instrument som t.ex. Dagmarpengarna och medel för inköp av yrkesriktade tjänster.
Att ökningen av förtidspensioner just nu är särskilt markant är inte särskilt förvånande. De regelförändringar i sjukförsäkringen som nyligen har genomförts får till konsekvens ett ökat antal sjukbidrag och förtidspensioner. Jag vill särskilt nämna den begränsning av ersättning för rehabilitering som från januari 1992 inskränktes till i princip ett år, likaså övergången från sjukpenning till förtidspension som i princip också skulle ske efter ett år. Sänkningen av ersättningen från sjukförsäkringen, som vi debatterade här på förmiddagen, i kombination med de allmänna och avtalsbaserade försäkringarna har säkert också haft sin betydelse.
Dessa ändringar sammantaget för naturligen med sig att försäkringskassorna tidigare än förut aktualiserar frågan om förtidspension. Detta sker också i en mycket besvärligare arbetssituation.
En annan förklaring till ökningen kan ligga i befolkningens ålderssammansättning. De stora barnkullarna på 40-talet har nu börjat uppnå en mer aktningsvärd ålder. Det innebär också att vi förväntar oss ett ökat antal nya förtidspensioner under de kommande åren, alldeles oavsett övriga faktorer som påverkar detta.
Andelen förvärvsarbetande kvinnor i Sverige har ökat från drygt hälften under 60-talet till ca 80 % i början av 90-talet. Kvinnorna har inte haft de mest välbetalda, stimulerande och utvecklande jobben precis. I stället har många fått dubbelarbeta och slita hårt i vårdyrken, eller också har de haft mer ensidiga jobb inom inudstrin.
Det här visar sig också i en ökad frekvens av förtidspensioner. Speciellt gäller det kvinnorna i åldersgruppen 40--59 år. I början av 80-talet pensionerades fler män än kvinnor i den åldersgruppen. Men sedan 1983--1984 är det tvärtom. Det finns naturligtvis fler orsaker till den här ökningen än de som jag har berört just nu, men de hoppas jag kan komma fram i den fortsatta utfrågningen.
Helt kort vill jag beröra vad man gör ute på kassorna. Vi har fått redovisat att det pågår en rad olika projekt och särskilda satsningar, som syftar till att förebygga och hindra onödiga förtidspensioneringar. Det kan gälla allt från granskning av sjukskrivningspraxis till att identifiera riskgrupper för förtidspension eller långvariga sjukskrivningar. Även olika typer av mer aktiva rehabiliteringsinsatser under sjukbidragstiden prövas.
De företrädare för försäkringskassorna som finns här i dag kan säkert också ge flera konkreta exempel på åtgärder som vidtas eller planeras med anledning av den oroande utvecklingen.
Jag skulle också avslutningsvis vilja passa på att tacka utskottet för initiativet till den här utfrågningen, där försäkringskassorna på detta sätt kan få tillfälle att framföra synpunkter. Ett litet önskemål från vår sida är dock att till en kommande gång kanske få litet mer tid att analysera de frågor som utskottet vill ha svar på.
Till det här debattavsnittet har jag med mig tre Persson. Per-Ingvar Persson och Gustav Persson som båda är ledamöter av FKF:s styrelse och ordförande i var sin socialförsäkringsnämnd, och Kurt Inge Persson, som är direktör för Malmöhus kassa.
Ordföranden: Vi tackar för det. Det där med tiden är vi medvetna om, men vi kommer igen.
Lennart Persson: Jag är ordförande i Förtroendeläkarföreningen, den förening inom Läkarförbundet som finns för förtroendeläkare, och är i min vardagliga gärning neurolog. Jag arbetar då med människor med både synliga och osynliga handikapp. När det gäller sjukpensioneringen och problemen runt den är naturligtvis arbetsmarknadssituationen en bidragande faktor till att det är svårt att återföra människor med begränsning av arbetsförmågan till yrkeslivet igen.
Tyvärr har gränsen för när man börjar sänka prioriteringen för rehabiliteringsarbete successivt sjunkit från de ursprungliga 60 åren, som man hade tänkt sig, ned till i praktiken nu ofta 40--45 år. Man ser ofta att människor i medelåldern kanske inte lika aktivt återförs i arbete som egentligen vore önskvärt, beroende på att det finns så många som är betydligt yngre som också behöver de här insatserna.
De resurser som finns i sjukvården, på försäkringskassor och inom arbetsförmedlingar, AMI och liknande är alltså begränsade.Det är helt enkelt svårt att komma till. Det kan göra att många får insatserna insatta för sent och kanske också får felaktiga åtgärder. Det gör att man kanske inte återvinner arbetsförmågan.
Vi ser också att allt fler begränsat arbetsföra slås ut. Många med begränsad arbetsförmåga har arbetat i små företag. Många av de här små företagen har gått omkull i den konjunktur som råder. De begränsat arbetsföra förlorar arbetet. Då ställs man inför det praktiska problemet att man helt enkelt inte hittar någon som vill anställa de personer som har reducerad arbetsförmåga. Det här är mycket tragiskt, därför att för många av de här människorna är arbetet, precis som för alla oss andra, en viktig del av livet, av det sociala livet och av självförtroendet, som hänger samman med detta.
Det finns också en tendens som vi ofta ser bland korttidsutbildade. Det är svårt att få korttidsutbildade åter på arbetsmarknaden. Ofta är det människor med rätt måttliga medicinska problem, men med långa sjukskrivningar av inaktiverande art. Där beror det ofta på problem i relationen mellan sjukvård och försäkringskassa att insatser sätts in alldeles för sent.
Vi ser också ett problem med att många människor som behöver en skyddad verksamhet slås ut från arbetsmarknaden. De har mycket begränsad arbetsförmåga, men det är av sociala och psykologiska skäl viktigt att de hålls kvar ute i yrkeslivet, åtminstone på deltid. Även skyddade verksamheter har alltmer, enkelt uttryckt, skaffat sig krav på räntabilitet på satsat kapital, dvs. man vill ha personer som är produktiva och som kan ge vinst. Vi skulle behöva någon form av verksamhet av typen industriell terapi eller de gamla skyddade arbetena, ett Samhall 2, så att säga, som skulle kunna hjälpa människor till en meningsfull aktivitet, även om de inte är direkt lönsamma. Vad man nu menar med det.
Vi upplever också en hel del problem när det gäller underlagen för socialförsäkringsnämndernas bedömning. K G Scherman poängterade att man kanske skulle önska sig mer aktiva förtroendeläkare. Förtroendeläkaren är ju en medicinsk konsult åt försäkringskassetjänstemannen och kopplas in när tjänstemannen så önskar. Vi skulle nog helst se att alla läkarintyg och alla utlåtanden som går till socialförsäkringsnämnden gick genom händerna på förtroendeläkaren också, just för att tillgodose kravet på att man verkligen har ett bra underlag för att kunna fatta ett rättvist beslut för den försäkrade.
Ofta behöver också underlaget för socialförsäkringsnämnderna förbättras när det gäller kvaliteten. Det är väsentligt att man har en förstärkt kompetens när det gäller handläggningen i socialförsäkringsnämnderna; föredragande med en ökad kunskap om det enskilda fallet.
Inte minst behövs det också bättre läkarintyg, intyg som är mer ägnade att ta ställning till rehabiliteringsfrågor, bedömning av arbetsförmågan, mer än bara en dokumentation av vilken åkomma som vederbörande har drabbats av. Där fordras ökade insatser i utbildningen av läkarkåren. Det fordras bättre kontakter mellan försäkringskassa och sjukvård. Inte minst behövs det belöning och även kanske möjligheter att bestraffa eller negativt belöna bra respektive dåliga intyg.
Sedan tror jag också att det är viktigt att kassan har möjligheter att snabbt kunna få en medbedömning. Om man inte får ett bra underlag för bedömning till sin socialförsäkringsnämnd eller för kassatjänstemannens beslut drabbar det ju i första hand den försäkrade. Det är viktigt att man upparbetar bra kontakter mellan sjukvård och försäkringskassa för att man den vägen skall kunna se till att man skaffar ett bra underlag för de beslut som tjänstemännen i socialförsäkringsnämnderna sedan fattar.
Bengt Lindqvist (s): Fru ordförande! Jag tycker att det var tre intressanta bilder vi fick av orsakerna till den snabbt ökande förtidspensioneringen. Jag tror vi alla känner stark oro för den pågående utvecklingen, och vi är alla benägna att försöka finna de åtgärder som drar ned på förtidspensioneringen i vårt samhälle. Men då gäller det också att förstå orsakerna bakom. Jag skulle vilja att vi ägnar litet mer tid åt att borra i de tänkbara orsakerna och att vi försöker få en tydligare bild av det.
Jag kände att K G Scherman -- om man skall göra en jämförelse mellan de tre presentationerna -- lade "skulden" mer åt den enskildes håll. Det handlade om det enskilda perspektivet, den enskilda människans uppträdande i det här systemet, medan jag tyckte att Hans Svensson var mer inne på arbetsmarknadens funktionssätt. Det är oerhört viktigt att förstå litet bättre hur de här bilderna faktiskt ser ut. Om de människor vi talar om i den här kretsen är desamma och om de är ungefär lika många är det egentligen en spegel av hur arbetsmarknaden förändras och hur produktivitetskrav och sådant ökar, eller handlar det om att det inom det här systmet finns lockelser för enskilda människor att uppträda på ett visst sätt?
En annan dimension är rehabiliteringens förmåga att fånga upp de här människorna och hjälpa dem tillbaka ut i arbetslivet igen. I vilken utsträckning spelar dagens brister i rehabiliteringsorganisationen in?
Vi talade tidigare om slopandet av arbetsskadesjukpenningen. Jag skulle gärna vilja att ni också kommenterade dess betydelse i det här sammanhanget, som en orsak till att förtidspensioneringen har ökat.
Det finns också betydande regionala skillnader. Det vore intressant att höra om detta enligt olika tolkares uppfattning är ett uttryck för att försäkringskassorna uppträder olika eller om det är faktiska förhållanden på platsen som gör det.
Slutligen: Varför ökar de ungas inslag i förtidspensioneringen nu? Det är kanske det mest oroande.
Sigge Godin (fp): Jag har ungefär samma frågeställningar som Bengt Lindqvist. När K G Scherman talade om ökade rehabiliteringsåtgärder och Lennart Persson i samma andetag säger att han har en känsla av att man inte är riktigt lika aktiv när det gäller att sätta människor i rehabilitering när de är över 40--45 år, skulle jag egentligen vilja vända mig till Gerhard Larsson och fråga honom -- om han får ordförandens tillåtelse att svara -- hur han ser på de här frågorna, som han är mycket väl bevandrad i.
När K G Scherman sade att det är angeläget med regelbunden efterkontroll kändes det precis som om det var ett önskemål som ni har på Riksförsäkringsverket. Vem skall leva upp till det? Har ni inte tagit tag i den frågan? Tänker ni göra det, eller hur skall det gå till? Det finns ju en del avarter i systemet som kassorna måste följa upp. Hans Svensson kanske har synpunkter på detta.
Bengt Lindqvist var väldigt mycket inne på rehabilitering. När sjuklön infördes skulle man överföra personalen i kassorna till rehabiliteringsuppgifter. Detta har gått mycket trögt och kritiserats av bl.a. generaldirektören. Min fråga är: När har man flyttat över all personal, Hans Svensson? Det här brådskar faktiskt.
K G Scherman: Min vision var att peka på olika inslag i bilden. Bengt Lindqvist sade att jag lade skulden mer åt de enskildas håll. Jag vill peka på att det finns faktorer hos både de enskilda och arbetsmarknaden. Det är mycket viktigt att ha det perspektivet. Det är alldeles för ofta så att man antingen säger att det är den förskräckliga arbetsmarknaden eller att det är den förskräcklige enskilde. I verkligheten är det ett samspel mellan alla dessa faktorer. Det tror jag har stor betydelse.
Jag har själv den uppfattningen att man under de senaste 10--15 åren kanske inte har pratat så mycket om den enskilde och frågan om kraven. Men rent analytiskt har det nog hela tiden stått klart att den enskildes agerande har stor betydelse här, liksom självfallet läget på arbetsmarknaden.
Jag strävar nu inte efter att vara fullständig. Det var någon som sade att jag pratar alldeles för mycket. Jag tar bara upp två andra saker. Den ena är vem som skall ta hand om efterkontrollen. Svaret är att det är försäkringskassorna. Jag vill påstå att någon sådan efterkontroll inte görs i dag. Det är en ganska stor resursfråga, faktiskt, att systematiskt sätta i gång med detta. Men vi gör numera den bedömningen att detta måste vi hävda och måste vi göra.
Slutligen kan jag som svar på frågan om överflyttningen av folk glädja utskottet och mig själv med att man numera, åtminstone om vi ser på statistiken på riksnivå, fört över de resurser som skulle föras över. Det är fortfarande några kassor som släpar efter. Jag kan förvissa utskottet om att jag ligger efter dem som en igel.
Gerhard Larsson: Fru ordförande! Jag har stött på frågorna om förtidspensionering i en del sammanhang där jag har arbetat den senaste tiden. Jag tycker att det finns tendenser i utvecklingen som är oroande, inte enbart ökningen utan i synnerhet att ökningen ligger koncentrerad i mellangrupperna och bland de allra yngsta i arbetsför ålder.
Det finns en rad förklaringar till detta. En hel del har nämnts här. Jag vill peka på några saker som inte kommit upp så tydligt hittills. Vi har varit inne på arbetsmarknadsläget. Människor som är sköra befinner sig i en besvärligare gråzon i nuläget jämfört med tidigare på grund av den höga arbetslösheten. Det finns ett par saker där som jag tror är viktiga att komma ihåg.
Av dagens arbetslösa är det 30 % som inte har någon inkomstrelaterad ersättning, vilket betyder att man är beroende av behovsprövade bidrag från socialförvaltningen för att få sin ekonomi tryggad. Detta tillsammans med arbetslöshet är en risk för att man intresserar sig mer för sjukbidrag och så småningom förtidspension.
Vi har också som en konsekvens av arbetsmarknadsläget ett par hundratusen människor i ungdomspraktik och arbetslivsutveckling. Det är människor som arbetsgivare har utan någon kostnad, medan man måste betala på sedvanligt sätt om man anställer människor som är sköra.
Jag vill också peka på, vilket inte har direkt med arbetsmarknadsläget att göra, risken för utestängning. Att vi har ett rehabiliteringsansvar hos arbetsgivare för människor som mår dåligt på arbetsplatsen och att vi har ett arbetsgivarinträde i sjukförsäkringen är i och för sig positiva saker. Men det finns en baksida i form av att man lätt drar sig för att anställa personer som är sköra. Det behövs vissa korrigerande åtgärder i det avseendet.
Jag tror också att det är viktigt att ta upp de ekonomiska incitamenten när det gäller arbetsgivare och anställningsmöjligheter. I dag betalar arbetsgivaren de första 14 dagarna av en sjukskrivning, medan det allmänna, via socialförsäkringen, betalar långtidssjukskrivning och förtidspensionering. Det betyder att när en person mår dåligt och är borta länge finns det inga speciella ekonomiska incitament. Det är av andra skäl man engagerar sig på det sättet hos en arbetsgivare. Som några har varit inne på behövs det mer positiva möjligheter till rehabilitering.
Låt mig, eftersom jag blev apostroferad med anledning av Samhall, peka på att vi i dagsläget borde ha haft ett ungefär fyra gånger så stort Samhall om vi skulle ge handikappade samma möjligheter till arbete i dag som för två år sedan. En sådan dramatisk förändring har vi på arbetsmarknaden.
Men det jag vill peka på med den här bilden är ett av våra företag där vi erbjuder försäkringskassorna och andra arbetsgivare tillfälliga arbetsplatser. Den visar vad det går att åstadkomma med en rehabiliteringsinsats. Av de personer som har varit sjukskrivna över i genomsnitt en treårsperiod har efter en tids arbete och ett par månaders anpassning i någon av våra anläggningar 60 % kunnat komma tillbaka till arbete.
Jag vill peka på några åtgärder. Jag tror att det är viktigt att man gör en bredare mer vittomfattande prövning innan någon från sjukbidrag övergår till förtidspensionering. Beslutet skall inte enbart grundas på ett medicinskt utlåtande, utan det skall göras en rehabiliteringsprövning i reell arbetsmiljö av personer som har vana att anpassa arbetssituationer till människors olika förutsättningar. Det behövs en vidgning, en mer allomfattande rehabiliteringsprövning.
Jag tror också att det är viktigt med en bättre ekonomisk trygghet vid arbetslöshet, om vi inte skall få en fortsatt negativ utveckling av förtidspensioneringen, på det sätt som jag upplever nu finns. Jag tror dessutom att det är betydelsefullt att vi också tar upp de ekonomiska incitamenten för arbetsgivare.
Jag talade om att övergången från den korta sjukskrivningen till långtidssjukskrivningen bör få en annan uppläggning och en tydligare koppling. Tyvärr tror jag, sett ur ett humanitärt perspektiv, att vi måste ha en lagstiftning som gör att arbetsmarknaden inte blir tudelad, utan att människor som tillhör de svagare grupperna och de som är funktionshindrade kan få sin del av arbetsmarknaden. Annars är jag rädd för att utestängningseffekterna kommer att stärkas de närmaste åren.
Det viktiga som jag vill peka på för utskottet är inte att vi de senaste ett två åren har den här ökningen, utan det är trenden att ökningen ligger i mellangruppen och bland de yngre personerna.
Jan Edling: Det har pratats väldigt mycket om sambandet mellan förtidspensioneringen och arbetsmarknaden. Jag tänkte belysa det litet ytterligare genom statistik som jag har tagit fram helt nyligen.
Varje prick som syns på diagrammet (bild) visar en svensk kommun. Ni kan se att de kommuner vi har i Sverige hopar sig längs en linje som ser ut att ha ett samband med något.
På y-axeln har vi antalet förtidspensionerade i procent av alla 16--64-åringar. På den andra axeln har vi arbetslösa och personer som är i åtgärder i procent av 16--64-åringarna. Det är oktober månad i år som avses här.
Här ser vi att en kommun som har många personer arbetslösa eller i åtgärder av något slag med all sannolikhet också har en högre andel förtidspensionerade. Vi kan se att det finns ett mycket starkt samband mellan sysselsättningsläget och förtidspensioneringen. Det har alltid varit på det sättet.
Det där kan vi också se om vi tittar på sjukförsäkringen. I högkonjunktur går sjukförsäkringssiffrorna upp, kostnaderna blir större, sjuktalen går upp, hjulen går för fullt i samhället. I lågkonjunktur händer andra saker med sjukförsäkringen. Det finns ett starkt samband mellan alla de här grenarna.
Om man tittar litet grand på vad som hände utomlands på 70-talet, när man i Europa släppte upp arbetslösheten till nivåer som liknar dem vi har i Sverige numera, ser vi att följande inträffade: Utgångsläget var en situation där man i de grupper som mest blir förtidspensionerade hade 55--64-åringar. Om vi tittar på männen i den gruppen ser vi att det var väldigt många män som hade en anställning på den tiden. Det var inte så stor skillnad mellan Sverige och övriga länder i Europa.
Men så fort arbetsmarknadsläget förändrade sig föll just den här gruppen äldre bort från arbetsmarknaden. Tittar man 20 år senare, 1990 ungefär, ser man att vi i Sverige fortfarande hade en mycket stor andel av den här åldersgruppen kvar i sysselsättning, medan den gruppen i alla andra länder med hög arbetslöshet hade fallit bort i mycket mycket hög omfattning.
1990 låg vi tillsammans med Japan bäst i världen när det gällde att ha stora andelar av de äldre med i arbetskraften. Nu förändras detta mycket snabbt. 80-talets arbetsmarknad är inte densamma som 90-talets arbetsmarknad. På 90-talet ger sig allt det vi byggde upp på 80-talet till känna på olika sätt. Alla de belastningsskador som utvecklades, och som då fortfarande fanns under andra diagnoser, resulterar nu, i ett sämre arbetsmarknadsläge, i många fall i förtidspensioneringar.
Vi ser också att åldersfaktorer och annat hela tiden har påverkat förtidspensioneringen i Sverige, men kostnaderna för förtidspensioneringen har hittills, under 80-talet, legat stilla på ungefär 1,9 % av BNP. Men det som snabbt händer nu när arbetslösheten stiger är att kostnaderna ökar till 2,5 % av BNP. Vi har alltså en betydligt starkare ökning än vad som någonsin har skett tidigare.
Jag tror att man också kan säga att sambandet mellan arbetsmarknadsläget och det som händer med människor som försvinner ur arbetsmarknaden egentligen är ännu tydligare än vad vi ser av de här siffrorna. Det vi vet är att någon gång i slutet av 80-talet avskaffades möjligheten att förtidspensionera sig av arbetsmarknadspolitiska skäl. De siffror ni ser här visar ändå att det finns ett arbetsmarknadspolitiskt skäl kvar i dag på något sätt, även om det döljs bakom medicinska faktorer. Är man litet krasslig, speciellt i högre ålder, kan man förmodligen med medicinska diagnosers hjälp få en förtidspension. Men har man ett jobb i utsikt väljer man antagligen att stanna kvar i det jobbet så länge man någonsin kan. Skillnaden när arbetsmarknadsläget förändras blir att fler och fler utsätts för en situation där man prövar om inte möjligheten till ersättning går att trygga på andra sätt, nämligen genom förtidspension.
Jag tror att situationen med förtidspensioneringens ökning skulle ha varit ännu värre om vi inte hade gjort någonting annat på företagen. Vi kanske inte har så stor kunskap om hur stor omfattningen av detta är. Men i studier som har gjorts på enskilda företag kan man ganska tydligt se att det i de neddragningar som har skett på företagen är de allra äldsta grupperna som försvinner ganska snabbt. Men de försvinner inte genom att företagen tar i anspråk, som man gjorde på t.ex. 58,3-årstiden, samhällets resurser. Utan nu betalar man i ökad utsträckning av personal med garantipensioner och liknande. Jag skulle tro att om vi undersökte och försökte hitta statistik på hur många som har garantipensionerats, skulle vi se att det är en mycket stor ökning av antalet människor som nu försvinner, precis som skedde i Europa i början av 70-talet, när arbetslösheten gick upp där.
Vi kan också se på sysselsättningssiffrorna i dag, för det viktiga är inte att enbart titta på arbetslöshetssiffrorna, utan man måste också titta på sysselsättningsläget som helhet. 1990 hade vi den högsta andelen sysselsatta i procent av befolkningen i hela Europa. Vi hade nämligen 52 % av befolkningen i arbete. På kort tid, till 1993, har vi alltså minskat den andelen till 45 %. I den här gruppen är kanske hälften arbetslösa, men den andra hälften är människor som inte kommer in på arbetsmarknaden, människor som utestängs av olika skäl, människor som garantipensioneras och människor som förtidspensioneras med samhällets hjälp, som vi i dag pratar om.
Alla dessa faktorer tillsammans betyder en mycket kraftig nedgång av antalet sysselsatta speciellt i dessa åldergrupper, kanske mer än vad vi kan förmoda. Att det nu statistiskt ser ut som att en del yngre eller medelålders människor har större ökning än andra beror förmodligen på att de allra äldsta grupperna hellre garantipensioneras än att man så att säga går samhällsvägen. Därför blir den statistiska effekten den att gruppen medelålders människor uppvisar en snabbare ökning.
Det var några siffror som kanske kan hjälpa till vid bedömningen av ärendet.
Hans Svensson: Jag begärde ordet för att besvara några av Sigge Godins frågor. Nu har K G Scherman bemött dem, men jag skall ändå göra en kort kommentar.
När försäkringskassorna utifrån de resurser som var givna hade att öka aktiviteten på rehabiliteringsområdet, valde man att öka insatserna på de långa sjukfallen och på att förhindra eller begränsa uppkomsten av nya långa sjukfall. Det har skett på bekostnad av en systematisk uppföljning av beslutade förtidspensioner.
Sigge Godin frågade om man har fört över resurserna. Enligt vår uppfattning har kassorna gjort det under hösten. Så det som var utlovat skall vara genomfört.
Kurt Inge Persson: Jag tänkte närmast utgå från de frågor som innehöll önskemål om att vi fördjupar oss i arbetslöshetens effekter. Vi har gjort en mycket begränsad, men dock, undersökning där vi har tittat på ett slumpmässigt urval av 100 nybeviljade förtidspensionsfall. Då fann vi att hela 30 % bland dem som fått förtidspension var arbetslösa. När man jämförde den gruppen arbetslösa förtidspensionärer med andra förtidspensionärer, såg man att de arbetslösa tidigare varit gifta i större utsträckning än de övriga. Det fanns ett större inslag av invandrare. Det fanns bland dem -- och det tycker jag är ganska intressant -- en mycket högre andel psykdiagnoser än i fråga om övriga förtidspensionärer. Framför allt var de åtta år yngre än övriga när de förtidspensionerades.
Det här visar sig i statistiken på så sätt att de allra största problemen har vi i åldersgruppen 30--49 år. Jag tror då -- jag kan bara tro -- att där finns ett starkt samband med arbetslösheten. Det är, som alla förstår, inte minst ekonomiskt, väldigt dyra förtidspensioneringar.
Något till om orsakerna till ökningen av antalet förtidspensionärer. Arbetslösheten har nämnts här, och jag tror att det är den enskilda faktor som bidrar mest. Det påverkar den enskilde individen. Vid arbetslöshet minskar för många alternativen till ekonomisk försörjning. Då är det lättare att gå över till sjukbidrag eller förtidspension. De har inte så många andra alternativ att välja bland. Ibland kan man nästan förstå den enskilda människan som försöker få en förtidspension.
Det är också som mycket riktigt har sagts här -- även om vi på kassorna ibland försöker bevisa motsatsen -- att det, som det ser ut i dag, inte finns något som helst ekonomiskt intresse för företagen att satsa på rehabilitering och att försöka få tillbaka i produktionen dem som har varit sjuka under en lång tid. Detta är ett grundläggande problem.
Både när det gäller vården och när det gäller kostnaderna för försäkringskassorna är det ett problem att vi har en mycket begränsad erfarenhet av och kunskap om hur en så stor arbetslöshet som 10 % påverkar våra försäkrade och patienterna. Man vet genom olika forskning att det finns ett starkt samband mellan arbetslöshet och ohälsa, men vi vet inte riktigt hur det ser ut, och vi vet framför allt inte -- vi har ingen erfarenhet av det -- hur man hanterar det. Det är ett annat problem.
Vi kan konstatera en ökning av andelen psykdiagnoser. Det tror jag delvis är en effekt av den ökade arbetslösheten. Samtidigt kan vi också konstatera att vården hitintills har varit dåligt utrustad att ta hand om dessa. Den har varit inriktad på de mer besvärliga och komplicerade psykfallen. Men den här typen av patienter, som vi får ganska många utav nu, har vården inga resurser för att ta hand om. Därför satsar vi nu, med hjälp av Dagmarpengarna, tillsammans med landstingen rätt mycket för att bygga upp kapaciteten.
Jag tror att man skall nämna ytterligare ett problem. Vi skall erkänna att både vi och vården har underskattat missbruksproblemen i grupperna förtidspensionärer och långtidssjuka och är nog ganska dåliga på att utreda och ta rätt på dem. Det är ett område som många kassor, enligt de uppgifter vi har fått in, nu tillsammans med socialtjänsten men också tillsammans med vården försöker satsa på.
Vi gör också en mängd saker på försäkringskassorna. Vi är litet chockerade över utvecklingen av nybeviljade förtidspensioner. Jag kan gärna återkomma till vad vi konkret gör, men jag kan redan nu säga att det pågår en hel del aktiviteter.
Gerd Elmfeldt: Det har pekats på många förändringar på arbetsmarknaden. Vi från AMS håller med om att oerhört många stora och svåra förändringar har ägt rum. Men att vi inom arbetsmarknadsmyndigheterna skulle låta bli att prioritera svaga grupper är något som absolut inte stämmer med hur vi arbetar inom Arbetsmarknadsverket. Vi har för närvarande nästan uppemot 900 000 personer anmälda på våra arbetsförmedlingar. Organisationen är byggd för att klara ungefär 300 000. Detta blir naturligtvis en oerhört ansträngd administration runt omkring detta. Självklart räcker vi som organisation inte till för att göra ett så bra arbete som vi skulle vilja göra. Ibland känns det som att det är vi inom arbetsmarknadsmyndigheterna som skall klara hela krisen oavsett hur det ser ut på arbetsmarknaden.
Det står i våra riktlinjer att vi skall arbeta för och prioritera svaga grupper och dem som löper risken att bli utförsäkrade. När vi följer upp hur vi arbetat med dessa riktlinjer, kan vi konstatera att vi faktiskt proportionellt använt en större del av våra åtgärder för svaga grupper och för dem som riskerar att utförsäkras än för den stora grupp människor som är anmälda på förmedlingen.
Vi har haft större möjligheter att arbeta med rehabilitering i det här svåra arbetsmarknadsläget än någonsin tidigare när det har varit hög arbetslöshet. Vi har haft möjligheter att fortsätta att lägga tyngd på rehabiliteringsfrågor. Bl.a. kan jag peka på att vi inom Arbetslivstjänster har arbetat men en stor mängd långtidssjukskrivna, och tre av fem av dessa har kunnat återgå till arbete. Vi har också, trots arbetsmarknadsläget, kunnat hjälpa fler arbetslösa personer ut i arbete, hjälpa med utbildning även dem som är handikappregistrerade hos oss.
Vi har uppfattningen att förtidspensioneringen också ökar beroende på att försäkringskassan är mer effektiv när det gäller att ta itu med och diskutera de långa sjukskrivningarna. Där har det skett en förändring inom försäkringskassan. Jag tror att en stor del av svårigheterna ligger också hos arbetsgivarna och i arbetsgivarnas ökade ansvar. Det är svårare att få svaga grupper till anställning, man vågar inte riktigt, trots att vi faktiskt har arbetsmarknadspolitiska hjälpmedel för att få anställningar till stånd. Där har vi fortfarande utrymme att göra mycket.
Bilden tycker inte jag är riktigt så pessimistisk som man ser den från alla håll. Vi har också många andra utvecklingsmöjligheter att ta fasta på. Jag tror att man skulle kunna öka samverkan i rehabiliteringsfrågor mellan de olika intressenterna. Jag tror att man skulle kunna kräva att det vid sjukskrivning i ett tidigt skede skall finnas en rehabiliteringsplan. Det finns det inte nu, även om detta är tanken.
Jag tror att vi kan göra mycket när det gäller att se den sjukskrivne som ett subjekt och inte bara som föremål för rehabilitering.
Maud Björnemalm (s): Hans Svensson konstaterade att det under 80-talet var fler kvinnor än män som förtidspensionerades. Då undrar jag om man har studerat vilka rehabiliteringsinsatser som gjordes för män respektive kvinnor. Jag utgår från att förvärvsfrekvensen var ungefär lika hög.
Jag har även en fråga till K G Scherman, som i sitt anförande sade att läkarna tar stor hänsyn till om patienten har arbete eller ej och att läkarna inte vill friskskriva till arbetslöshet. Jag är väldigt förvånad över att inte Läkarförbundet reagerade på det påståendet. Finns det belägg för det?
Margit Gennser (m): Såvitt jag har förstått hänger förtidspensioneringen ihop med två saker. Den ena är rent medicinska skäl. Den andra är att arbetsmarknaden av en eller annan anledning inte fungerar. Det kan vara rena strukturproblem, det kan vara konjunkturproblem.
Om man från arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna och även från arbetsmarknadsmyndigheterna skulle prioritera, borde man då inte se till att de som av arbetsmarknadsskäl har problem, särskilt under dåliga tider, i första hand kommer in i system som bryggar över försörjningsproblemen under arbetslöshetstiderna? På så vis skulle vi slippa att få in dem i förtidspensioneringssystemet, vilket faktiskt leder till permanent utanförstående från arbetskraften?
Tyskarna har delat in grunderna för förtidspensionering i dels förvärvsoförmåga, dels arbetsoförmåga. Arbetsoförmåga uppstår som följd av svår sjukdom, funktionshinder osv. som gör att man inte kan arbeta. Då får man en högre ersättning. Med förvärvsoförmåga avses sådant som gör att man har svårt att klara vissa arbetsmarknadsproblem, kanske under en begränsad tid. Då får man en lägre ersättning. På så vis skulle också vi kanske kunna få ett vettigare system, precis som Gerhard Larsson påpekade.
Min andra fråga gäller regelsystemet. Finns det något i våra förtidspensionsregler som leder till att det blir förmånligare att få ut förtidspension än att göra någonting annat, t.ex. väldigt god kompensation om man har arbetat under kortare tid men mycket intensivt, med en arbetsintensitet som skulle hålla fram till 65 års ålder? Borde vi ändra reglerna i så fall? Finns det inte vissa kollisioner mellan avtalspensionering, ATP osv. som gör att när man kommer upp till åldrarna 60--65 är det väldigt mycket förmånligare att få förtidspension än att fortsätta att arbeta, inte minst i tider då vi har väldigt låga reallöneökningar?
Karin Israelsson (c): Jag har en fråga till Läkarförbundets representant Lennart Persson. Hur ofta anlitas egentligen förtroendeläkarna av socialförsäkringsnämnderna? I de fall som de anlitas borde man kanske ha mer läkarinslag i avgöranden? Är det något som man kan få synpunkter på?
Kvinnorna bedöms annorlunda om de har hemmavarande små barn. Då är kvinnorna inte berättigade ens till en kvarts förtidspensionering. Gör man samma bedömning någonsin när det gäller män, som ju kan ha samma vårduppgifter i hemmet?
Sedan en fråga till handikappförbunden. Det vore intressant att höra er syn på reduceringen av förtidspensionen på grund av deltagande i ideellt arbete.
K G Scherman: Jag vill stryka under att när jag säger att försäkringskassorna upplever att arbetsmarknadsmyndigheterna är avvisande, eller vilket ord jag nu använde, betyder det inte att man från AMS sida prioriterade lågt, fastmer anser jag att det är väsentligt att framhålla att vi är medvetna om den situation som arbetsmarknadsmyndigheterna har. En hörnsten i det nya sättet att jobba med rehabilitering och dylika ting är den nära samverkan mellan arbetsmarknadsmyndigheterna, försäkringskassan och andra.
Jag kan berätta att AMS, Socialstyrelsen, Arbetarskyddsstyrelsen, Riksförsäkringsverket och Arbetslivsfonden på högsta nivå har ett mycket nära samarbete. Vi har uppdragit åt en särskild grupp att göra en systematisk översyn över de förutsättningar som har givits för rehabiliteringsarbetet, för att vi skall kunna få ett underlag för att ta ställning till om vi skall föreslå statsmakterna omformuleringar och förändringar, med hänsyn till att vi ju från början formulerade förutsättningarna i ett helt annat arbetsläge än det vi har i dag. Jag tycker att det är oerhört väsentligt att stryka under att vi har ett grundläggande problem i att vi skrev dessa förutsättningar i ett läge då många människor trodde att vi aldrig mer skulle ha arbetslöshet i det här landet.
Vidare vill jag kommentera ett par andra saker. Läkarna sades ta hänsyn till att folk har eller inte har arbete. Finns det belägg för det? Ja, jag skulle nästan vara så slarvig att jag skulle säga att känd sak är så god som vittnad. Det är mycket svårt, när man skall gå bakom det som faktiskt händer, att bevisa det. Här handlar det om subtila bedömningar i en läkar--patient-relation. Men jag anser att det vi vet från många studier av inte rent statistisk och numerisk art, men av andra typer av tillförlitliga studier, stödjer det påståendet.
Nu sägs det att man på arbetsmarknaden skall ta hand om dem som av arbetsmarknadsskäl har svårigheter -- Margit Gennser var inne på det. Då vill jag för min del påminna om att vi från Riksförsäkringsverket många gånger har pekat på de olägenheter som det innebär för sjukförsäkringen och för hela välfärdssystemet att vi har så stora skillnader mellan sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring, såväl vad gäller omfattningen av inkomster som är täckta som höjden på ersättningen, osv. Jag nämnde mycket försiktigt i mitt inledningsanförande behovet av harmoni mellan olika stödsystem. Det här behöver vi titta över, för annars kommer vi att fortsätta att ha ett övermäktigt tryck mot sjukförsäkringen.
Gunn Franzén Ljung: Sture Nordh redogjorde tidigare för den oro TCO känner för den utveckling som vi nu ser både beträffande 70-procentsnivån och beträffande förtidspensionsutvecklingen. Det behöver jag inte återkomma till, inte heller de åtgärder som LO, SACO och TCO har vidtagit genom hemställan till regeringen.
Jag vill ändå i siffror fästa litet uppmärksamhet på vad en förtidspensionering innebär. Att förtidspensionera en 35-åring med en årsinkomst på 180 000 kr kostar fram tills vederbörande fyller 65 år 6 miljoner i förlorad produktion, 2,5 miljoner i förlorad arbetsgivaravgift och skatt och 3,3 miljoner i bara förtidspensions- och ATP-kostnad. Då har man inte lagt på avtalspensionerna. Därtill kommer socialt och mänskligt lidande för vederbörandes familj m.fl. Där har Läkarförbundet mycket fint redogjort för arbetets sociala betydelse.
Vi inom TCO har sagt att vi tycker att all förtidspensionering i normalfallet i princip skall föregås av minst tre års sjukbidragsperiod, under vilken alla möjligheter till rehabilitering skall uttömmas och dokumenteras. I dagsläget dokumenteras dåligt vad man har gjort, och alla säger att det inte går. Bara genom krav på bättre dokumentering skulle man kunna komma en bra bit på vägen. Dessutom anser vi att kostnaderna för sjukbidragsperioden borde hänföras till sjukförsäkringen i stället för pensionssystemet, för att bättre se var kostnaderna hör hemma.
Jag hade tänkt påtala en konsekvens för utskottet av vad den nya trefjärdedelsnivån inom förtidspensionssystemet innebär. Redan har vi fått ta emot flera samtal tll TCO-kansliet om att kassorna nu använder trefjärdedelsnivå i situationer som riksdagen inte kan ha avsett, som Karin Israelsson var inne på. Nu tittar man inte enbart på den försäkrades arbetsförmåga relaterad till arbetsmarknaden utan eventuell arbetsförmåga i hemmet. Detta leder framför allt till att kvinnor befinns ha en viss restarbetsförmåga i hemmet. På det sättet får hon endast trefjärdedels förtidspension, trots att hon före förtidspensionsbedömningen var helt sjukskriven, i många fall under en lång tid.
Gerhard Larsson tog upp en rad faktorer som han ansåg som hämmande och som visar varför förtidspensionsutvecklingen har tagit den fart den har tagit och vad som drivit på den. Vi har också uppmärksammat att arbetsgivarperiod har lett till att de grupper som har svagaste hälsostatus har sorterats ut först eller inte släppts in på arbetsmarknaden.
Det finns ytterligare en sak som det är väldigt viktigt att lyfta fram beträffande rehabilitering. Nu är det så att om någon beviljas rehabilitering och det efter rehabiliteringsperioden inte finns ett arbete lämpligt för den rehabiliterade, då stängs sjukpenningen helt enkelt. Detta i sin tur leder till att den enskilde har lätt för att överdriva sin sjukdom och inte vilja medverka till en rehabilitering inom möjliga rehabiliteringsområden, beroende på att efter rehabiliteringen görs en snäv tolkning av den försäkrades arbetsförmåga mot ett hopplöst arbetsmarknadsläge.
TCO säger att sjukförsäkringsmedel skall kunna användas så att de stimulerar förebyggande arbetsmiljöarbete, rehabilitering och arbetslinjen i socialförsäkringspolitiken i stället för tvärtom. Försäkringskassornas och Riksförsäkringsverkets rehabiliteringsarbete måste intensifieras och lagstiftarens intentioner efterlevas.
Rehabiliteringsmedvetandet hos både arbetsgivare, allmänheten, vårdaktörer, medaktörer och fackliga organisationer måste öka. Framför allt måste äskade budgetmedel för rehabilitering samt beviljade budgetmedel för rehabilitering användas, vilket inte gjordes under föregående budgetår.
Företagshälsovårdens generella anslag har också tagits bort. Vi anser att medel från sjukförsäkringen bör föras över till företagshälsovårdens förebyggande arbete.
De här sakerna har vi vidareutvecklat i ett material som heter "En robust socialförsäkring utvecklar socialförsäkringssystemen".
Jag skulle vilja kommentera Maud Björnemalms fråga om rehabiliteringsinsatser för kvinnor. För några veckor sedan presenterade Riksförsäkringsverket en statistik som visade att man styckvis hade köpt fler rehabiliteringsinsatser för kvinnor, men man hade köpt billigare tjänster. Då vill jag fylla på Björnemalms fråga: Är kvinnor billigare att rehabilitera än män?
Vi fick en fråga från Margit Gennser om hur parterna ser på införande av förtidspension på två olika grunder. Jag tycker att det vore lämpligt att den pensionsarbetsgrupp som nu sitter ser över hela pensionssystemet och presenterar ett förslag i frågan som vi kan titta på. Det kan bli en mycket intressant infallsvinkel.
Margit Gennser (m): Jag sade inte att vi skulle göra någonting. Jag sade att man i Tyskland har det systemet, och jag ville ha uttalanden om det är bra eller dåligt.
Eric Jannerfeldt: Jag skall fatta mig kort. Jag vill kanske inte direkt svara på frågor utan mera bemöta ett påstående om att arbetsgivarna inte längre har något ekonomiskt incitament att driva rehabilitering. Det kan säkert stämma i vissa fall, men även för de arbetsgivare som har ekonomiska incitament är rehabilitering väldigt svår. Jag vill påstå att man nog var alltför optimistisk när man trodde att man genom att ändra reglerna för rehabiliteringsordning och öka arbetsgivarnas ansvar skulle lösa en stor del av problemen kring rehabilitering. Det var kanske litet väl optimistiskt.
Det som hände var att arbetsgivarna ställdes inför alla möjliga problem när de skulle rehabilitera. Det har att göra med en situation där allas ansvar poängteras utom den försäkrades själv. I allt som skrivs om rehabilitering står det sida upp och sida ner om vad alla skall göra. Sedan står det i någon bisats någonstans att det är bra att den försäkrade själv medverkar vid rehabilitering. Det är förstås en helt avgörande faktor att den försäkrade själv medverkar.
Sedan har vi fortfarande problem med långa väntetider inom sjukvården för behandling och andra åtgärder. Det medför att rehabiliteringspotentialen minskar, incitamentet minskar, och en hel del av dem som från början var positivt inställda till rehabilitering väljer förtidspension om de får vänta länge.
Det har också varit problem med att arbetsgivare som har skickat in sina rehabiliteringsutredningar inte ens fått ett kvitto från försäkringskassan på att den tagit emot en rehabiliteringsutredning, än mindre har man fått en rehabiliteringsplan. Där finns det brister. Jag hoppas att de är på väg att rättas till.
Det finns även problem med företagshälsovården. Vi anser att företagshälsovårdens medicinska kompetens är av avgörande betydelse när det gäller att förebygga sjukdom och sätta in tidig rehabilitering. Nu ser vi att den medicinska kompetensen håller på att tunnas ut. Det kan få förödande konsekvenser. Dessutom ser arbetsgivarna nu att personer som arbetsgivaren kanske gärna skulle vilja rehabilitera, men som på grund av långa väntetider och annat inte kommer i gång med rehabilitering, blir förtidspensionerade. Då tänker man sig för väldigt noga nästa gång en liknande situation uppstår.
Varför skall de lägga ned en mängd arbete på olika insatser när det i alla fall ofta slutar med förtidspension?
Vi skulle vilja att det medicinska underlaget för förtidspension förbättrades, sjukskrivningstraditionen ändrades så att det mera blev fråga om en aktiv sjukskrivning och att därmed incitamentet ökar för en rehabilitering. Det behövs också en förbättring av effektiviteten och samordningen i rehabiliteringen. Som andra har påpekat behöver den ekonomiska samordningen öka. Situationer skall inte behöva uppstå där sjukskrivningskostnaderna är enorma i förhållande till kostnaden för den medicinska behandlingen som en patient väntar på.
Gustav Persson: Jag vill säga följande till SAF:s representant. Om ett företag inte får en bekräftelse när en rehabiliteringsplan har skickats in, skall företaget naturligtvis ta kontakt med kassaledningen. Vi förtroendevalda är mycket intresserade av att mottagandet av dessa rehabiliteringsplaner fungerar. Det är oerhört viktigt.
Jag vill säga något om arbetsmarknaden kontra ohälsotalet. Jag tänkte utgå från mitt eget län, Uppsala. Uppsala län är ändå av de bästa länen i landet. Arbetsmarknaden Uppsala--Arlanda--Stockholm är förmodligen Sveriges bästa. Vi har färre förtidspensionerade. Det är bara Stockholm som har färre. Ohälsotalet är alltså det näst lägsta i landet.
Jag skall fatta mig kort. Utskottet skall få del av materialet sedan. Men det är stora skillnader i länet. Det råder skillnader mellan Uppsala, Skutskär och de gamla bruksorterna som t.ex. Österbruk. Det visar det nära förhållandet mellan arbetsmarknaden, ohälsotalet, förtidspensioner och sjukskrivningar. Vi måste bli alltmer uppmärksamma på detta.
Knivsta mellan Uppsala och Stockholm ligger bäst till i länet. Arbetsmarknaden är Arlanda, Uppsala och Stockholm. Koncentrationen är oerhört viktig. Jag tror att vi måste vara uppmärksamma på detta, inte minst i den arbetsmarknadssituation vi är i i dag. Det är oerhört viktigt med full sysselsättning.
Jag vill sedan säga några ord om bristerna i rehabiliteringen. Bengt Lindqvist tog upp den frågan. En del åtgärder har vidtagits, men de påverkar i och för sig kanske inte så mycket. Men sammantaget kan sådana åtgärder försämra rehabiliteringsmöjligheterna för försäkringskassan. Jag skall påpeka några av dem.
I direktiven till utredningen om socialförsäkringens framtid diskuteras inte sambandet mellan sjukvården och socialförsäkringen. Jag tror att man måste uppmärksamma detta mycket.
Husläkarreformen och vårdteamen på vårdcentralerna måste följas upp. Rehabiliteringen inom försäkringskassans försorg försvagas. En starkare marknadsanpassning i sjukvården kanske försvårar det hela. Vad innebär den fria etableringsrätten för läkare för rehabiliteringen? Vad innebär försämringen av statsbidragen och resurser till företagshälsovården för rehabiliteringen? Slutligen har vi frågan om Dagmarpengarna. Det är viktigt att samarbeta med landstingen.
Vi måste följa alla dessa saker noga så att inte rehabiliteringsresurserna tunnas ut och försämras.
Kurt Inge Persson: Jag beklagar också att företagen inte får kvitto på insända rehabiliteringsplaner. Men låt inte detta dölja det stora problemet, nämligen att de flesta företag inte har någon anledning att begära kvitton eftersom de inte sänder in några rehabiliteringsplaner. Det är bara en tredjedel av de företag som bör göra det som faktiskt har gjort det. Jag tolkar detta som att de saknar ekonomiska incitament.
Vidare har vi frågan om ökade insatser av förtroendeläkare. Bland de åtgärder som vidtas på försäkringskassorna är att förtroendeläkartiden ökar. En annan genomgående sak är att kassorna satsar mer på medbedömningar. En tredje sak är att många kassor funderar på att strama upp rutinerna för när sjukbidrag eller förtidspension skall beviljas första gången och också ta in andra kompetenser än de rent medicinska i bedömningen.
Anders Milton: Nej, vi ser inga tecken på att sjukskrivningsmönstren skulle variera beroende på om man arbetar eller inte. Där delar vi inte K G Schermans uppfattning.
Vi har däremot fått veta från läkarkåren att de vill att det skall finnas klara incitament i försäkringen, dvs. vad samhället vill med försäkringen. Skall det vara arbetslinjen som skall gälla eller något annat? Det kan i viss mån leda till uppgivenhet när medicinska bedömningar inte ger vid handen att det finns grund för förtidspension men Försäkringsöverdomstolen konsekvent beviljar pension. Det är viktigt att incitamenten är tydliga, inte bara för företagen utan också för de enskilda individerna. Det måste finnas stöd i försäkringssystemet för medverkan från den enskilde till rehabilitering. Tyvärr är det inte alltid så.
Lennart Persson: Jag vill komplettera litet grand i fråga om när läkare sjukskriver patienter. Ofta är det så att efter det att medicinska åtgärder har vidtagits sker en sjukskrivning ett antal veckor för att överbrygga en kort period i väntan på att kontakt skall etableras med t.ex. de arbetsmarknadsmyndigheter som skall ta över den fortsatta rehabiliteringen. Vi inom den medicinska kåren tycker att det är rätt naturligt för att undvika att människor hamnar mellan regelverken. Det är en rent humanitär åtgärd. Det är fråga om kortvariga begränsade insatser.
Vidare har vi frågan om förtroendeläkare anlitas tillräckligt ofta. Det varierar väldigt mellan olika kassakontor. Jag tror att det är viktigt med samarbete. Förtroendeläkaren skall vara smörjmedlet mellan sjukvården och försäkringssystemet och se till att samarbetet löper friktionsfritt. Totalt sett är det få timmar av förtroendeläkararbetstid som läggs ned i landet. Det är viktigt att se till att bryggan fungerar väl och framför allt att förtroendeläkare anlitas i ett så tidigt skede som möjligt för att kunna få en medicinsk syn på försäkringsfallen. Då går det att sikta rätt när det gäller att göra framtida bedömningar av arbetsförmåga och rehabilitering.
Pontus Wiklund (kds): Jag kan avstå eftersom klockan är så mycket. Det blev för kort tid anslaget för denna viktiga utfrågning.
Margareta Israelsson (s): Jag kan i och för sig också avstå eftersom min fråga redan har tagits upp av Karin Israelsson. Men ingen utöver Gunn Franzén Ljung från TCO har kommenterat frågan. Jag tycker att det är ganska anmärkningsvärt med de allmänna råd som Riksförsäkringsverket ger. De kan faktiskt tolkas så att det är mer troligt att ett manligt sjukvårdsbiträde får ont i ryggen av medicinska skäl än att en kvinna får det. Det vore intressant att få några kommentarer om tillämpningen kring kvinnor och män och hushållsarbete.
Bengt Lindqvist (s): Jag kan också avstå. Min fråga gäller reduceringen av förtidspensioner med hänvisning till ideellt arbete. Det var den fråga som Karin Israelsson tog upp. Jag har hört här att Birgitta Andersson skall svara.
Jan Edling: Jag skall kort kommentera flera inlägg som har handlat om att det är förmånligare att gå över till den ena eller den andra ersättningen.
Jag har försökt att belysa att det tidigare fanns en situation där det förmånligaste av allt var att arbeta. Inte särskilt många hade försvunnit från arbetsmarknaden i de äldsta grupperna. Det var inte så att pensionen var attraktivare. Arbetet var attraktivt. Det var det som folk i första hand strävade efter att få göra.
Jag berörde också arbetsfördelningen i samhället. Vad kan parterna på arbetsmarknaden göra? Jag tror att vi kan göra mer än tidigare, både från fackligt håll och från arbetsgivarhåll. Jag tror att vi skall försöka hitta alla möjligheter när det nu finns en beredning som skall utreda frågorna. Hur skall vi undvika att folk slås ut från arbetslivet? Hur skall vi se till att de fångas upp, även med den restarbetsförmåga som finns. Betalningen för personer som befinner sig utanför arbetsmarknaden skall ändå finansieras av produktionen. Det kostar konkurrensförmåga, oavsett hur vi gör. Det är bättre att försöka se till att företagen, den offentliga sektorn och myndigheterna kan ta hand om våra anställda och utnyttja arbetsförmågan så långt möjligt.
Jag vill också tala om samhällets insatser -- inte minst riksdagens insatser när det gäller att skapa sysselsättning. Det är omöjligt för arbetsmarknadens parter att klara av alla problem. Vi vet att över 7 % av dem i åldersgruppen 16--64 år är förtidspensionerade. Vi vet att ungefär 7 % av befolkningen i denna åldersgrupp är arbetslös. Vi vet att ytterligare 5,5 % befinner sig i arbetsmarknadsåtgärder. De kan inte räknas som arbetslösa. Ungefär 20 % av befolkningen i åldersgruppen 16--64 år är föremål för någon typ av åtgärder av det slaget. Vi kan rimligen inte ta hand om dem enbart på arbetsmarknaden. Vi borde försöka se till att vi kan klara en normalsituation med en annorlunda arbetslöshet än i dag. Vi måste ställa högre krav på riksdagen och samhället i övrigt att försöka återskapa en sysselsättningssituation som ser helt annorlunda ut än i dag.
Vi sneglar på hur den ena ersättningsnivån råkar överskrida den andra och att det är förmånligare att ha en typ av ersättning än en annan. När riksdagen försöker jämka allt nedåt åstadkoms bara en situation där vi undergräver folks möjligheter att leva och därmed också företagens möjligheter att överleva på marknaden. Vad bl.a. riksdagen gör är att faktiskt skapa en större och större arbetslöshet, högre och högre budgetunderskott och större och större svårigheter för de människor som av dessa skäl slås ut från arbetsmarknaden. Man måste se på sambandet mellan de beslut som fattas om ersättning och vad som händer på arbetsmarknaden.
Sven Magnusson: Det är oerhört viktigt att understryka att vi måste återuppliva Sverige som industrination. Det är kusliga perspektiv när drygt 10 % av befolkningen går arbetslös och drygt 10 % är förtidspensionerad. Men det som bakgrund blir diskussionen väldigt allvarlig.
Vidare har vi frågorna om ersättningsnivåerna. Förtidspensionen är ur en ekonomisk synvinkel litet av en jackpot. Jag tror, precis som K G Scherman sade litet försiktigt, att det inte får vara alltför stora skillnader mellan arbetslöshetsersättning, sjukpenning och förtidspension. Det blir ett manövrerande i systemet.
Jag uppfattar det så att det inte finns tillräckligt med incitament för arbetsgivarna att i stället ägna sig åt kompetensutveckling. Det är lättare att teckna garantipensioner -- eller trötthetspensioner som det hette fram till 1989 -- vid 58,3 års ålder på grund av arbetsmarknadsmässiga skäl.
Det finns problem inom olika grupper, t.ex. invandrarakademiker och kvinnor. Det kan inte vara vettigt att särbehandlas negativt på det sättet.
Birgitta Andersson: Mitt svar gäller frågan om reduceringen av förtidspension på grund av ideellt arbete.
Det har visat sig att de nya reglerna inte bara har prövats på personer som är nybeviljade pensionärer utan även på personer som har haft pension i många år.
Ideellt arbete kan inte på något sätt jämföras med ett arbete i tjänst. Man arbetar när kroppen och krafterna tillåter. Jag skulle kunna prata mycket om detta. Men vi har inte tid just nu. Ideellt arbete är ett sätt att leva, vara verksam och delaktig i samhället. Men det får inte utgöra ett hinder för människor som nyligen har blivit förtidspensionärer. Det är ganska grymt.
Det är motsägelsefullt när människors förtidspension minskas på grund av ideellt arbete och de samtidigt inte kan erbjudas arbete. Det blir förödande för individen. Handikapprörelsen bygger på ideellt arbetande människor, både människor som arbetar ideellt utöver sitt lönearbete och människor som har förtidspension.
Ordföranden: Vi är särskilt intresserade av frågan om det ideella arbetet. Vi får återkomma till frågan i ett senare sammanhang.
Berndt Lindberg: Jag vill haka på vad Birgitta Andersson sade. Inom handikapprörelsen finns det många förtidspensionärer. Flertalet av dessa har ett föreningsengagemang och utför ett ideellt arbete. Hela handikapprörelsen bygger på detta. Jag vill ge ett konkret exempel på vilka konsekvenser de nya reglerna som trädde i kraft den 1 juli har fått.
Exemplet gäller en reumatisk kvinna som erhåller sjukbidrag i avvaktan på hel förtidspension. Hon är med i det lokala handikapprådet och lägger ned en arbetstid på 3--4 timmar i månaden på sammanträden. Försäkringskassan har under utredningens gång tagit reda på detta. Hon har fått det slutgiltiga förslaget att hon skall få 75 % förtidspension därför att kassan jämför engagemanget i det lokala handikapprådet med ett arbete. Detta kan knappast var meningen.
Alf Eckerhall: Jag tänkte ta upp några punkter. Vi har talat mycket om arbetsmarknaden. Statsmakterna och arbetsmarknadens parter har slagit sönder en stor del av arbetsmarknaden. Det är fråga om regelsystem, skatter, avgifter och lönesystem. Mycket håller på att ändras. Men det fordras ytterligare arbete, inte minst på lönesidan. Men det här har lett till att många arbetstillfällen har slagits ut. Det gäller inte bara dem som blir förtidspensionerade utan även t.ex. ungdomar.
En viktig orsak som många har varit inne på är just ersättningsnivåer och incitament. Ersättningsnivåerna måste harmoniseras. De kan inte vara som de är nu. Det är ganska givet att den enskilde gör en bedömning med utgångspunkt i gällande regler. Det får inte vara sådana avvikelser i nivåerna. Det måste vara lika ersättning.
Hans Svensson menar att det finns för få incitament för arbetsgivarna. Det finns ju möjligheter att ändra på sådant. Det går t.ex. att bygga ut arbetsgivarperioden. Dock skall det inte vara så mycket som den socialdemokratiska 90-talsgruppen föreslog häromåret, nämligen till ett halvår. Det skulle ha motsatt effekt. Det går att ändra på arbetsskadeförsäkringen. Det var på väg att ske i den utredning som Ekberg hade i uppgift att genomföra. Det går att ändra på en del andra försäkringar, t.ex. trafikförsäkringen, för att styra över kostnadsansvaret till dem som berörs.
Bengt Lindqvist hade en fråga om arbetsskadeförsäkringen. Där är det ju ni i riksdagen sakkunniga. Riksdagsrevisorerna tog upp frågan 1989 och gjorde en särskild utredning. Om jag minns rätt kom revisorerna fram till att arbetsskadeförsäkringen har effekten att den hämmar återgång till arbete och rehabilitering.
Det finns ett annat litet exempel betr. förtidspension. För ett par år sedan infördes en möjlighet för förtidspensionärer att pröva ett arbete. Det ledde till i stort sett ingenting. Det visar på att när en person väl har blivit förtidspensionerad är det svårt för honom eller henne att återgå till ett arbete. Jag tror att det har med ekonomin att göra. Margit Gennser -- hon är inte här nu -- tog upp en fråga som berör detta litet grand. Om jag förstod henne rätt angående det som diskuterades på förmiddagen kan mycket arbete leda till en hög ersättningsnivå. Arbetstidslagstiftningen säger att vi skall arbeta högst 40 timmar i veckan. Men det tänker sig inte socialförsäkringssystemet. Det har ingen gräns, utan ersätter glatt det dubbla och ännu mer. Jag menar att det är fördärvligt. Det borde vara harmoni mellan arbetstidslagstiftningen -- som också beslutas i detta hus -- och socialförsäkringssystemet så att det inte går att få mer än högst en normal årslön.
Jag tror också att det var Margit Gennser som tog upp frågan om det gick att i första hand anställa arbetshandikappade eller andra som inte har 100-procentig arbetskapacitet. Jag kanske missuppfattade det hela. Ofta är det så att företagsekonomiska överväganden inte går ihop med samhällsekonomiska överväganden. Därför måste det också finnas ett regelsystem och incitament som kan ändra ekonomin i företagen. Det går inte att företaget gör företagsekonomiska bedömningar på det sättet. Den företagsekonomiska bedömningen måste sluta på annat sätt.
Slutligen vill jag än en gång understryka vad jag har sagt om det nödvändiga med harmoni och incitament i ersättningssystemen.
Eric Jannerfeldt: Jag avstår.
Gustav Jönsson: Det har kommit upp några frågor som har samband med skärpningen i lagstiftningen för att få hel förtidspension. Det krävs numera en fullständig nedsättning av arbetsförmågan. I den situationen måste man ta hänsyn till förekomsten av restarbetsförmåga som används i hushållsarbete eller ideellt arbete. Där är det stundom rätt besvärliga gränsdragningar som skall göras. Naturligtvis skall detta inte hindra en förtidspensionär från att delta i handikapprörelsens sammanträden och delta i föreningsverksamhet. Men det förekommer att personer gör icke obetydliga insatser av typen kansliarbete i en organisation. Då måste gränsen dras någonstans.
Vi håller på att försöka bilda oss en uppfattning om hur tillämpningen ser ut med utgångspunkt i olika exempel. Gränsen går när personer utför ett arbete som annars skulle behöva lejas och betalas, t.ex. kansliarbete och liknande, men däremot inte deltagande i föreningssammanträden som sådant.
När det gäller hushållsarbete blir det också fråga om att ta hänsyn till förekomsten av barn. Här är det ofta kvinnorna som uppmärksammas, eftersom det är de som oftast har hand om barnen i hemarbetet. Självfallet skall det inte göras skillnader mellan könen vid bedömningen av vad som kan godtas i fråga om arbetsinsatser från den försäkrades sida.
Vidare har vi frågan om köp av tjänster. Det har konstaterats i statistiken att det har varit högre kostnader för köp av tjänster till manliga försäkrade. Det är något som kommer fram i statistiken. Det går självklart inte att dra några slutsatser om skillnaden i hanteringen mellan män och kvinnor med utgångspunkt i sådana siffror.
Ordföranden: Det återstår för oss i presidiet och utskottet i sin helhet att säga ett varmt tack till er alla som har svarat på många svåra frågor. Det har varit två intressanta frågekomplex. Det ena gäller den 70-procentiga ersättningsnivån inom sjukförsäkringen. Det andra om varför antalet förtidspensionärer har ökat så kraftigt.
Alla frågetecken har inte kunnat rätas ut, utan i stället har vi fått ytterligare huvudbry. Men det är viktigt att vi nu i utskottet går vidare och ytterligare studerar vad som har sagts denna dag. Några frågor vågar jag förutskicka att vi kommer att ha ytterligare utskottsutfrågningar om, dels internt i utskottet, dels i fråga om rehabilitering vid en offentlig utfrågning. På något sätt kommer vi att följa upp de frågor som har tagits upp här i dag.
Ni har alla bidragit på olika sätt för att få denna redogörelse så fyllig som möjligt, medicinskt, politiskt, allmänt kunskapsmässigt, från Riksförsäkringsverket, myndigheter och organisationer. Vi tackar er alla för detta. Även om vi har dragit ut på tiden en halv timma för mycket, tror jag att vi alla känner att vi har fått ut mycket av detta. Tack skall ni ha.
Underbilaga 1
Deltagare i socialförsäkringsutskottets utfrågning om effekterna av 70-procentsnivån inom sjukpenningförsäkringen och förtidspensioneringen den 7 december 1993
Socialdepartementet
Göran Rådö Inger Rydén Per Tillander Per Åkesson
Riksförsäkringsverket
K-G Scherman Gustav Jönsson Rolf Westin
Försäkringskasseförbundet
Hans Svensson Kurt Inge Persson Gustav Persson Per Ingvar Persson
Läkarförbundet
Anders Milton Lennart Persson
Arbetsmarknadsstyrelsen
Ingemar Burman Gerd Elmfeldt
Svenska arbetsgivareföreningen
Alf Eckerhall Eric Jannerfeldt
Landsorganisationen i Sverige
Jan Edling Karl Danielsson
Tjänstemännens centralorganisation
Sture Nordh Gunn Franzén Ljung
Sveriges akademikers centralorganisation
Sven Magnusson Harald Mårtensson
Handikappförbundens Samarbetsorgan
Gunnel Ekvall Berndt Lindberg
De Handikappades Riksförbund
Birgitta Andersson Guy Lööv
Synskadades Riksförbund
Ann Jönsson Urban Fernquist Ingrid Dahlbäck
Riksdagens revisorer
Riksdagens arbetsmarknadsutskott
Underbilaga 2
Deltagande utskottsledamöter i socialförsäkringsutskottets utfrågning om effekterna av 70-procentsnivån inom sjukpenningförsäkringen och förtidspensioneringen
Gullan Lindblad (m), ordförande
Margit Gennser (m) Börje Nilsson (s) Sigge Godin (fp) Lena Öhrsvik (s) Karin Israelsson (c) Nils-Olof Gustafsson (s) Margareta Israelsson (s) Pontus Wiklund (kds) Arne Jansson (nyd) Maud Björnemalm (s) Bengt Lindqvist (s) Liselotte Wågö (m) Widar Andersson (s) Berith Eriksson (v) Ingrid Skeppstedt (c)
Bilaga 4
Offentlig utfrågning i socialförsäkringsutskottet och arbetsmarknadsutskottet om rehabilitering och rehabiliteringsersättning
Tisdagen den 1 mars 1994
Till utfrågningen har inbjudits företrädare för ett flertal myndigheter och organisationer, vilka framgår av underbilaga 1. I utfrågningen har deltagit ledamöter och suppleanter i socialförsäkringsutskottet, se underbilaga 2 och arbetsmarknadsutskottet, se underbilaga 3.
Nedan följer en utskrift av vad som förekommit vid utfrågningen.
Ordföranden: Jag hälsar er alla hjärtligt välkomna hit till socialförsäkringsutskottets och arbetsmarknadsutskottets gemensamma utfrågning om rehabilitering och rehabiliteringsersättning.
Att rehabilitera i stället för att långtidssjukskriva och förtidspensionera människor diskuterades länge i socialförsäkringsutskottet och, förmodar jag, även i arbetsmarknadsutskottet. Det ledde till sist till den s.k. Rehabiliteringsutredningen som alla kan dra sig till minnes. Därefter fick vi en proposition i frågan.
Ett enigt utskott fattade under 1991 beslut om att ge försäkringskassorna ett ökat ansvar för arbetslivsinriktad rehabilitering. Detta verkställdes fr.o.m. 1992. Arbetsgivarna gavs samtidigt ett ökat ansvar för rehabilitering inom eller utom den egna verksamheten. Alla var naturligtvis glada över att vi hade kommit så långt. Men tyvärr kom de nya reglerna till i en tid när arbetsmarknadssituationen kraftigt försämrades. Vi har nödgats att konstatera att reformen inte blev den succé som vi hade hoppats på. Vi vet bl.a. att antalet förtidspensionärer ökar mycket kraftigt, särskilt i åldrarna 30--49 år, vilket vi naturligtvis ser som ett bekymmer.
Utskottet har bl.a. noterat att tillgängliga medel för rehabilitering inte alltid har utnyttjats. Men samtidigt får vi ibland rapporter om mycket glädjande saker i en till synes omöjlig arbetsmarknadssituation.
De berörda utskotten har naturligtvis ett särskilt intresse av att följa upp och utvärdera beslut. Med tanke på pågående riksdagsutredning som kommer att ge utskotten både ett ökat ansvar och en mer eller mindre ökad skyldighet att utvärdera och följa upp de beslut som har fattats är det viktigt att följa intentionerna. Det ligger självfallet i vårt intresse att se vad vi kan göra, vad våra beslut har inneburit och vilka lärdomar vi kan dra inför framtiden.
Det är därför som vi nu i dag har kallat hit de främsta experter som vi har på området, ingen nämnd och ingen glömd. Endast två parter har vi från början tagit med: Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet. De är uppsatta för en möjlighet till en kort inledning. Riksförsäkringsverket inleder det första passet följt av Försäkringskasseförbundet. Men vi har också fått en framställan från Arbetslivsfonden, Ulf Westerberg, om en kort inledning liksom från Arbetarskyddsstyrelsen, Annika Hultin. Jag anbefaller å det varmaste att presentationerna görs så kortfattade som möjligt. Avsikten i dag är att inga långa föredrag skall hållas, utan att vi från utskottens sida skall ha möjlighet att ställa alla de frågor som vi bär på.
Av de inbjudna nödgas jag tyvärr att säga att TCO inte har ansett sig kunna skicka någon representant, beroende på sportlov och annat. Jag beklagar detta, men utskottet har å andra sidan fått en utförlig redogörelse från TCO:s sida.
Vi övergår nu till dagens schema. Avsikten är att vi skall börja med arbetsgivarnas, företagshälsovårdens och fackets roller i rehabiliteringsarbetet. Det blir korta inledningar av Riksförsäkringsverket, Arbetslivsfonden och Arbetarskyddsstyrelsen. Därefter kommer samverkan mellan försäkringskassorna, arbetsmarknadsmyndigheterna, socialtjänsten och hälso- och sjukvården, vilket kort inleds av Försäkringskasseförbundet. Kl. 11.15 diskuterar vi ersättningsfrågor, resurser och köp av rehabiliteringstjänster. Även detta inleds kort av Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet följt av frågor. Kl. 11.45 tar vi kaffepaus. Därefter fortsätter vi med en diskussion och summering av erfarenheterna på programmet, benämnt möjligheter och hinder, som pågår till cirka kl. 13.45.
Gustav Jönsson: Som redan har sagts fick arbetsgivarna för drygt två år sedan ett större och tydligare ansvar för de anställdas arbetsmiljö och rehabilitering. Sedan besluten om de nya reglerna fattades har de ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga förhållandena förändrats högst betydligt. Det bidrar säkert till att rehabiliteringsinsatserna inte har fått den omfattning och karaktär som avsågs och förväntades.
Arbetsgivarna har generellt sett inte tagit det ansvar som arbetsmiljölagen och lagen om allmän försäkring lägger på arbetsgivaren när det gäller rehabiliteringsåtgärder. Det är en uppfattning som råder bland dem som arbetar på fältet. Arbetsgivarna gör inte de rehabiliteringsutredningar som krävs för anställda som varit sjukfrånvarande i viss omfattning. Syftet med rehabiliteringsutredningarna är ju att klarlägga behovet av olika rehabiliteringsåtgärder för att avhjälpa sjukdomsorsakerna och orsakerna till nedsättning av arbetsförmåga.
Hos många stora arbetsgivare fungerar rutinerna bra. Men helhetsbilden är ändå att en alltför hög andel av arbetsgivarna inte tar sitt ansvar för att skapa förutsättningar för rehabiliteringsinsatser i ett tidigt skede såsom reglerna förutsätter. Försäkringskassorna har vid olika mätningar funnit att rehabiliteringsutredningar inkommer endast i 40--60 % av de sjukfall, där utredningar borde vara aktuella. I övriga fall får försäkringskassan påminna arbetsgivaren, och i många fall måste kassan själv ombesörja att utredningarna blir gjorda så att rehabiliteringsåtgärder kan sättas in.
Endast en mindre del av utredningarna kommer in inom fastställd tid. Utredningarna är ofta också av dålig kvalitet och kan inte användas som grund för fortsatt rehabiliteringsplanering, utan kompletteringar måste göras genom kassans försorg. Allt detta leder till att försäkringskassorna måste lägga ner omfattande arbete för att göra de utredningar som arbetsgivarna är ansvariga för.
Försäkringskassorna upplever också svårigheter att få arbetsgivarna att ansvara för att de rehabiliteringsåtgärder som visat sig behövas i anslutning till arbetsplatsen blir genomförda.
Arbetsmarknadssituationen har tydligen minskat intresset för att betala rehabiliteringsinsatser för anställda. Man kan konstatera att intresset för att få tillbaka långtidssjuka anställda på många håll är litet.
Företagshälsovården är en mycket viktig resurs i arbetsmiljö- och rehabiliteringsarbetet, både när det gäller att utreda behovet av rehabiliteringsinsatser och när det gäller genomförandet av olika rehabiliteringsåtgärder.
Stora delar av företagshälsovården har fått problem på grund av slopandet av de statliga bidragen och konjunkturnedgången. Antalet företagshälsovårdsenheter har minskat med ungefär en tredjedel. Det innebär att arbetsgivarnas tillgång till den expertfunktion som företagshälsovården utgör har minskat betydligt under senare tid. Det finns risk för att denna nedrustning av företagshälsovårdsresurserna fortsätter till nackdel för arbetsmiljö- och rehabiliteringsarbetet.
Vårt intryck är att de fackliga organisationerna inte har tagit så aktiv del i rehabiliteringsfrågorna ute på arbetsplatserna som förutsattes när de nya reglerna beslutades. Facken skulle i större omfattning än vad som nu sker kunna bevaka att behovet av rehabiliteringsinsatser klarläggs och att erforderliga åtgärder vidtas. De fackliga organisationerna skulle också kunna göra ökade insatser när det gäller att ordna omplaceringar och att skapa lämpliga arbetsuppgifter för personer med olika former av arbetshandikapp.
Ulf Westerberg: Som ni känner till har Arbetslivsfonden arbetat sedan den 1 juli 1990. Vår uppgift var att stödja arbetsgivare som ville förbättra arbetsmiljön, att förändra och förbättra arbetsorganisationen och att yrkesinriktat rehabilitera anställda. Vi har arbetat med detta under tre och ett halvt år.
Vi stöder för närvarande 18 000 s.k. arbetsplatsprogram, dvs. projekt på arbetsplatserna som kan vara allt ifrån mycket små till väldigt stora. Vi räknar med att 20--30 % av arbetsplatsprogrammen skall vara genomgripande förändringsprojekt som innehåller en helhetssyn. En av våra idéer är att man skall försöka att förmå företagen och myndigheterna att se rehabiliteringen som en del av arbetsmiljöarbetet och att åstadkomma en förändrad arbetsorganisation i en verksamhetsutveckling.
Vi har använt 9,5 miljarder av de dryga 10 miljarder som vi numera förfogar över. Som framgår av den overheadbild som jag nu visar är fördelningen mellan olika insatser följande:
Hälften av pengarna har fördelats till insatser som har med förändrad arbetsorganisation att göra, vilket är mycket intressant i sig. Vi är helt övertygade om att utvecklingen på detta område håller på att ta ett språng från gammalt tayloristiskt tänkande till ett tänkande som går ut på att organisera produktionen i grupper där man frångår den tidigare vanliga gamla funktionella uppdelningen. Detta har också betydelse för rehabiliteringen och för att minska utslagningen från arbetslivet. Ca 20 % av pengarna går till rehabilitering som utgör en del av arbetsplatsprogrammen. Det är då fråga om individinriktad rehabilitering. Vi beviljar alltså inte pengar för enskild rehabilitering, om man inte från arbetsgivarsidan samtidigt gör någonting åt den fysiska arbetsmiljön och arbetsorganisationen. Vi kommer i dag att vidare betona vikten av en sammanhållen syn på detta.
Från början, när det var brinnande högkonjunktur, 1990, hade vi själva tänkt oss att ungefär hälften av pengarna skulle avsättas för rehabilitering. Detta har inte varit möjligt. Självfallet beror det på att det i dessa tider med våldsamt hög arbetslöshet, när man på många arbetsplatser diskuterar neddragningar, uppsägningar och nedläggningar, är svårt att ta upp dessa frågor.
Men det handlar inte bara om rehabilitering utan också om att införa rutiner och en organisation för att hantera rehabiliteringen. Två miljarder av våra pengar används i dessa dagar till att rehabilitera individer. Arbetsgivarna ställer själva upp med en dryg miljard för att genomföra rehabiliteringarna.
En annan bild illustrerar skillnaden mellan det som vi, försäkringskassan och arbetsförmedlingen sysslar med. Vi ger bidrag till de arbetsgivare som rehabiliterar anställda, som har arbetsplatsprogram eller är beredda att satsa på detta, medan försäkringskassan kan gå in och köpa rehabiliteringstjänster i de fall där det bara är fråga om enskilda rehabiliteringar. För arbetsförmedlingen gäller att den tillsammans med försäkringskassan rehabiliterar de arbetslösa. Den här bilden visar också problemet med incitamenten i dagens situation, som jag tror är en viktig fråga att diskutera vid en sammankomst som denna. Man ser de anställda i olika status. Det handlar då ofta om att man går neråt på den s.k. arbetsstegen, dvs. att man är frisk, är i arbete men får symtom med risk för återkommande sjukskrivningar, sjukskrivning under lång tid och förtidspensionering.
Vad rehabilitering handlar om är att förhindra klättring neråt på stegen och att försöka hjälpa människor som befinner sig i den nedre delen av stegen att klättra uppåt. Med nuvarande otydliga arbetsgivaransvar och ansvarsfördelning, framför allt mellan arbetsgivare och försäkringskassa, kan det finnas ett intresse hos arbetsgivaren att vänta tills det blir försäkringskassans tur att ta över. Detta är inte bra. Trots att det för arbetsgivarna, enligt vår uppfattning, finns mycket att tjäna kan det särskilt i sådana tider som nu råder förefalla olönsamt att rehabilitera, och därför väntar man tills någon annan tar över.
Vi har tittat på några projekt som vi har gett stöd, vilket har lett till en studie som finns att hämta här utanför lokalen. I studien har vi plockat fram fyra bra exempel. De uppvisar en lönsamhet som även i lågkonjunktur är fantastiskt bra för företagen, och ännu mer för samhället, med pay off tider på tre månader. Säg den investering som i dag är så lönsam.
Jag tror att det var ordföranden som sade att arbetet går trögt, men trots detta finns det många bra exempel som det gäller att lyfta fram. Vad vi i vår skrift har pekat på är att de som har tagit tag i dessa frågor -- hittat rutiner och organisationsformer -- uppnår mycket goda resultat. Det är inte heller så dyrt som man tror, därför att det är på arbetsplatsen som man kan uträtta mest, om man lär sig hur det skall gå till. Sedan kan man ibland -- jag vill betona ibland -- och i speciella situationer behöva experthjälp utifrån. Men detta gäller när andra åtgärder har prövats.
Annika Hultin: Jag vill kort informera om att Arbetarskyddsstyrelsen har tagit fram föreskrifter som gäller arbetsanpassning och rehabilitering. Dessa föreskrifter gäller från den 1 juli i år. De finns utlagda på bordet, så att var och en kan ta ett exemplar.
För vår del togs bestämmelser om arbetsanpassning och rehabilitering in i arbetsmiljölagen den 1 juli 1991. Detta var en nyhet, eftersom bestämmelserna tidigare har legat i ett kapitel som inte varit tillsynsbart för Yrkesinspektionen.
Föreskrifterna är ett förtydligande av de bestämmelser som finns i arbetsmiljölagen. I och med att föreskrifterna är bindande faller de under Yrkesinspektionens tillsyn. Föreskrifterna gäller alla arbetsgivare, såväl liten som stor och offentlig som privat verksamhet. Arbetsgivarna har skyldighet att bedriva anpassnings- och rehabiliteringsansvaret gentemot alla anställda på arbetsplatsen. Det spelar ingen roll när funktionsnedsättningen eller arbetshindret har uppkommit. Skyldigheten finns även om en anställd har haft en funktionsnedsättning redan vid anställningens början.
Enligt föreskriften är vår huvuduppgift att se till att det finns en lämplig organisation för hur verksamheten skall bedrivas. Man skall kunna fånga upp rehabiliteringsbehov på ett så tidigt stadium som möjligt och se till att man kan organisera och bedriva verksamheten på ett lämpligt sätt. Till paragraferna finns också ganska omfattande kommentarer som kan ge anvisning till hur denna verksamhet lämpligen kan organiseras.
Vi tycker att företagshälsovården är en viktig samarbetspartner. Dess värre ser vi nu hur företagshälsovården i ökad utsträckning får svårare att få fotfäste. Men Arbetarskyddsstyrelsen hänvisar i mycket stor utsträckning arbetsgivare till att använda sig av företagshälsovården och dess kunnande i anpassnings- och rehabiliteringsverksamheten. Det är viktigt att anlita denna resurs på ett så tidigt stadium som möjligt för att man skall kunna fånga upp och åtgärda problemen innan de hunnit bli alltför allvarliga.
Vid framtagandet av föreskrifterna har vi fått mycket god hjälp av övriga aktörer som finns representerade här. Det är Yrkesinspektionen som har tillsyn över att föreskrifterna följs. Yrkesinspektionen kan utfärda förbud, ge ett föreläggande eller utdöma vite. Till syvende och sist kan man dömas till böter eller fängelse om man bryter mot dessa bestämmelser.
Som jag tidigare sade börjar bestämmelserna att gälla från den 1 juli. Vi hoppas att dessa skall vara ett gott stöd för det fortsatta anpassnings- och rehabiliteringsarbetet i landet.
Börje Nilsson: I statsverkspropositionen står det att det finns uppgifter som tyder på att insatserna från RFV, försäkringskassorna och arbetsgivarna inte har varit tillräckliga och därför inte gett den effekt som avsågs med reformen från den 1 januari 1992. Detta har också bekräftats av Gustav Jönsson. Han pekade på att det finns brister i arbetsgivarnas ansvar och på nedrustningen inom företagshälsovården. Det är klart att regeringen har det yttersta ansvaret. Jag vill då ställa frågan: Vad skall man göra i detta läge?
Jag vill också ställa samma fråga till verket, och framför allt till Socialdepartementet och arbetsgivarna som naturligtvis har ett stort ansvar.
Lena Öhrsvik: Jag vill anknyta till frågan om arbetsgivarnas ansvar. I beslutet som fattades för cirka tre år sedan gavs regeringen till känna att den skulle överväga att pröva frågan om ersättning från de arbetsgivare som utan rimlig anledning inte fullgör sina skyldigheter att göra utredningar. Dessa arbetsgivare övervältrade alltså utredningsansvaret på försäkringskassan. Då är min fråga till departementet: Vad har man gjort med anledning av detta tillkännagivande som gjordes för tre år sedan?
Min fråga till Arbetsgivareföreningen är: Har Arbetsgivareföreningen några planer på att göra någonting för att få en förbättring till stånd?
Bengt Lindqvist: Jag vill påminna om att när det gäller rehabilitering är det ju inte så, att alla metoder bara finns där. Det finns ett väldigt stort behov av att utveckla också innehållet i rehabiliteringen. Jag levde i den föreställningen att Arbetslivsfonden skulle vara en utmärkt instans för att stödja metodutveckling inom rehabiliteringsområdet. Jag vill fråga Ulf Westerberg: Hur har det gått med detta? Jag har ett intryck av att ni har givit ett mycket litet stöd. Finns det några rationella skäl för det, eller har jag möjligen fel? Jag skulle vilja att Ulf Westerberg belyste den frågan.
Elver Jonsson: Den stora debatten kommer väl här senare. Men med tanke på de interiörer vi hittills har fått skulle jag vilja efterlysa en belysning av arbetsmarknadssituationen från Arbetsmarknadsverket. Den spelar en stor roll i detta sammanhang, vilket redan har antytts av tidigare föreläsare.
Göran Rådö: När det gäller arbetsgivarnas insatser på rehabiliteringsområdet är detta som redovisats ett problem. Det har inte fått det genomslag som vi hade hoppats på. Vi följer med intresse det arbete som Riksförsäkringsverket nu bedriver för att effektivisera rehabiliteringsverksamheterna. Åtgärderna skall avse insatser inom försäkringskassorna och insatser inriktade på övriga medverkande inom rehabiliteringsarbetet och samverkan av dessa. Vi kommer att få en redovisning av detta åtgärdsprogram i samband med att RFV lämnar en sammanställning under våren.
När det gäller företagshälsovården har vi haft överläggningar med och fått information från branschen. Den bild som här har lämnats stämmer, dvs. att resurserna har minskat, och det är klart att det är ett bekymmersamt faktum. Dessa frågor bereds för närvarande inom Arbetsmarknadsdepartementet, vilket är det departement som får svara för vilka åtgärder som blir aktuella.
Vad vi inom Socialdepartementet tittar på är om det finns skäl till ändring av den taxa och de regler angående etableringsanslutning som fastställs av riksdagen och regeringen. Riksdagen ansåg att man skulle se på vilka effekter detta har för de mindre företagen. Vi avser att återkomma till riksdagen till våren med en redovisning.
Jag fick ytterligare en fråga som jag inte riktigt uppfattade, men jag kan kanske återkomma till den senare.
Lena Öhrsvik: Riksdagen har gett regeringen till känna att man bör pröva frågan om arbetsgivarna skall kunna åläggas att betala ersättning till försäkringskassan om de inte sköter sin uppgift att lämna in rehabiliteringsutredningar. Jag undrade då: Vad har regeringen gjort åt detta?
Göran Rådö: Det pågår en sådan diskussion inom RFV. Det är möjligt att vi får anledning att återkomma i frågan redan nu under våren. Det ligger mycket i den tanken, och jag delar den uppfattningen.
Mats Holmgren: Vi hörde inledningsvis en uppräkning av en lång rad problem på det här området. Det verkar nästan som om det inte har hänt någonting. Men som Ulf Westerberg påpekade finns det ju också positiva resultat när det gäller rehabilitering.
Det finns emellertid många problem som vi pekade på redan från början när reformen var på väg att införas. Det gäller t.ex. oklarheter i ansvarsfördelningen mellan arbetsgivarna och myndigheterna, speciellt försäkringskassan, oklarheter i ansvarsfördelningen när det gäller kostnader för åtgärder osv.
Under den tid som regelverket har varit i kraft har vi kunnat se åtskilliga exempel på att försäkringskassan vill att en liten arbetsgivare skall betala omskolning av en anställd till ett helt nytt arbete på en annan arbetsplats. Det är ju faktiskt inte rimligt att det skall gå till på det sättet. Jag påstår inte att det går till så regelmässigt, men det finns sådana exempel.
Det finns också andra problem, som flera här har pekat på. Alla är väl överens om att det är lågkonjunkturen som är det stora problemet i detta avseende. Lågkonjunkturen har gjort att många små arbetsgivare helt enkelt inte har ekonomiska möjligheter att bekosta rehabilitering. De mindre arbetsgivarnas ekonomiska möjligheter har minskat.
Ytterligare problem är att inte heller försäkringskassan riktigt har klarat av sin nya roll. Det framgår inte minst av en välgörande självkritisk anslagsframställan från Riksföräkringsverket. Man påpekar där att det finns många brister även på myndighetssidan. Det saknas instrument och underlag för att man skall kunna bedöma insatsernas effekt. Kassorna arbetar väldigt olika. Många kassor har inte överfört de personalstyrkor som avsågs att föras över när reformen sattes i sjön. Samordningsrollen är oklar. Man har inte alltid bedömt behovet av kompetens på rätt sätt.
Som alla vet talar allt för att den avgörande betydelsen för att man skall kunna rehabilitera någon är att skadan upptäcks i rätt tid och att man snabbt kommer i gång med åtgärder. Här gäller det för arbetsgivaren, och framför allt för den lilla arbetsgivaren, att få hjälp, eftersom han inte klarar detta själv. Flera har apostroferat företagshälsovården som ju verkligen är arbetsgivarnas stora tillgång, inte bara på det här området utan också på flera andra områden.
Många har också talat om hur företagshälsovården håller på att gå under. Jag skulle litet grand vilja nyansera den bilden. Trots vad alla olyckskorpar har sagt om företagshälsovårdens ställning sedan statsbidraget avskaffades har de flesta anställda fortfarande tillgång till företagshälsovård. Den minskning av företagshälsovården som branschen har genomfört har varit en strukturrationalisering, en rationalisering som har skett precis som i alla branscher under det nuvarande ekonomiska läget. Företagshälsovården har börjat anpassas till det som företaget och de anställda faktiskt behöver. Jag är fylld av optimism när det gäller möjligheterna för företagshälsovården att hjälpa företagen.
Det finns dock en sak som fortsätter att sätta stora käppar i hjulen, och det gäller företagshälsovårdens medicinska kompetens och sjukvårdskompetens, som inte minst i det här sammanhanget skulle kunna användas för stora insatser för att hjälpa företagen. Men här har företagshälsovårdens roll kringskurits länge. Landstingen vill inte kompensera företagshälsovården för den sjukvård som den producerar, även när det sker i direkt anslutning till rehabiliteringsarbete. Husläkarreformen kan eventuellt ytterligare förvärra situationen i fråga om företagshälsovårdens möjligheter att rehabilitera. För att företagshälsovårdens kompetens skall kunna utnyttjas till fullo krävs det att företagsläkarna, i likhet med andra specialister, får fri etableringsrätt. Jag hörde Göran Rådö här säga att regeringen avser att återkomma i den frågan. Jag hoppas att det då blir ett positivt resultat.
Jag får kanske tillfälle att återkomma senare med frågan om vad arbetsgivarna tänker göra för att försöka se till att det blir en rättelse av det dåliga förhållandet när det gäller rehabiliteringar. Från SAF:s sida gick vi från allra första början -- ja, t.o.m. innan reformen trädde i kraft -- ut med information till våra delägare i form av ett paket med rubriken Håll koll på frånvaron. Det innehöll beskrivningar av regler för hur detta skulle skötas. Detta gjorde vi t.o.m. innan Riksförsäkringsverket hade hunnit med sina regler. Det finns också andra exempel på informationsinsatser. Vi tycker att vi har gjort vad vi kan för att informera arbetsgivarna om deras skyldigheter.
Sedan finns det naturligtvis oändligt många små företag som inte är medlemmar i SAF. Hur dessa hanterar det här vågar jag inte säga, men jag tror att detta är ett problem för dem. Detta är inte lätt. Förutom att det kan vara dyrt, är det inte lätt för en liten arbetsgivare att själv klara av detta. Från SAF har vi gentemot våra delägare försökt att informera så gott vi har kunnat. Jag tror att våra delägare är fullt medvetna om sitt ansvar i det fallet och att de med hjälp av företagshälsovården försöker att leva upp till det ansvaret.
Gerd Elmfeldt: När man diskuterar rehabilitering är det nödvändigt att man också ser på arbetsmarknadsläget. När reformen kom till var det ett helt annat arbetsmarknadsläge än nu. Trots detta har vi väldigt kraftfullt försökt att medverka till att det skall bli någonting bra av denna reform, som vi tror på mycket. Men förutsättningarna har ju radikalt förändrats. Jag skulle vilja visa en bild som illustrerar detta.
Sedan 1990 har vi förlorat mellan 500 000 och 600 000 arbetstillfällen. Den röda linjen visar antal personer i arbetskraften. Den blå linjen visar antalet sysselsatta med arbete. Jag vill visa den här bilden för att man skall kunna se utvecklingen och vad vi egentligen har upplevt under 90-talet.
Om man går tillbaka till den tidigare lågkonjunkturen 1978 finns det ett litet glapp mellan den röda och den blå linjen. Om man ser på nästa lågkonjunktur 1983--1984 finns det också ett litet sådant glapp. Det utmärkande för den här perioden är att både arbetskraften och antalet sysselsatta ökar. Under 90-talet blir glappet drastiskt mycket stort. Båda linjerna går kraftigt nedåt. Även internationellt sett är detta unikt. Det är bara Finland som har haft samma snabba drastiska minskning av arbetskraften och antalet sysselsatta.
Arbetsmarknadspolitiken är ju en del av den ekonomiska politiken. Den är tänkt för att hjälpa till att finjustera. Men nu har arbetsmarknadspolitiken fått en helt annan roll. Vi har 6 % av arbetskraften i åtgärder. Aldrig tidigare har det varit mer än 3 % i åtgärder. Fler än 900 000 personer är anmälda på arbetsförmedlingarna. Under denna period har reformen fått verka. Nu måste utvecklingen vändas. Efterfrågan måste öka, annars kommer det att bli en rundgång i systemet. Tillväxtpolitik och ökad sysselsättning bör gälla framöver. Det måste till investeringar och en tro på framtiden. Arbetslösa och personer som deltar i rehabilitering måste ses som en resurs.
Jag och personer som deltar i rehabilitering skulle vilja återkomma senare till de möjligheter och positiva resultat som man trots allt kan se.
Kalle Danielsson: Vi från LO tycker att det är väldigt positivt att utskottet har tagit initiativ till att berörda och intresserade får tillfälle att dryfta dessa frågor. Detta är nu andra gången på kort tid. Sist när det var en sådan här hearing pekade jag på några problem kring rehabiliteringsfrågorna. Sedan dess har vi arbetat fram en början till ett fackligt handlingsprogram, som jag hoppas att få återkomma till och redogöra för senare under den här sessionen.
Jag vill med en bild visa andelen män mellan 55 och 64 år som står utanför arbetskraften sett ur ett vidare perspektiv än det som gäller bara för Sverige. Denna statistik togs fram i går kväll, så den är inte lika färglagd och grann som den statistik som Ulf Westerberg visade, men den kan kanske ändå förstås. De mörkaste staplarna illustrerar förhållandena 1970. Mittenfältet illustrerar ökningen från 1970 till 1980, och ökning från 1980 till 1992 illustreras av den övre delen på staplarna.
Internationellt sett ligger Sverige inte alls så katastrofalt illa till. Det är faktiskt bara Japan som har en bättre arbetsmarknadssituation när det gäller den här andelen arbetskraft, som står utanför arbetskraften och alltså består av förtidspensionärer. Redan på 70-talet befann sig Finland i samma situation som vi i dag befinner oss i.
Jag har en känsla av att det sätt på vilket man för politiken i detta sammanhang också speglar vilken politisk vilja man har. Jag är litet rädd för att politikerna genom att svartmåla situationen på den svenska arbetsmarknaden försöker att komma ifrån sitt politiska ansvar. Det vill vi från facket absolut inte ställa upp på. Sett ur ett internationellt perspektiv ligger alltså Sverige väldigt bra till när det gäller andelen förtidspensionärer. Det var det som jag ville ha sagt.
Ordföranden: Det var en intressant bild som vi naturligtvis tar till oss.
Palle Carlsson: Jag vill kommentera litet grand frågan om vad facket gör på arbetsplatserna. I det här sammanhanget är det viktigt att belysa just företagshälsovården. Svenska Arbetsgivareföreningens representant var ju inte så orolig för förhållandena. Men faktum är att i december 1991 sades avtalet om arbetsmiljöfrågor och hälsovårdsfrågor upp. På den privata sidan har det under ett par år rått avtalslöshet.
De frågor som vi tycker är intressanta -- rehabilitering, arbetsanpassning och hur man skall ha det på arbetsplatserna -- finns inte reglerade. Är det då så konstigt om man undrar vad facket gör och om vi skall göra mer? Den frågan är självfallet berättigad. Vi borde göra mer.
Nu har man kommit till det stadiet att man anser att rehabfrågorna enbart är arbetsgivarens sak. På det sättet försöker man att hålla den fackliga organisationen utanför.
När det gäller företagshälsovården -- t.ex. Bygghälsan -- är de fackliga organisationerna helt utkastade. Bygghälsan fungerar nu på marknadsmässiga villkor, dvs. man säljer tjänster. Tidigare hade de anställda genom kollektivavtal rätt till företagshälsovård. En sådan rätt existerar inte i dag, nästan inte på någon av de privata arbetsplatserna. Rehabiliteringen är en förtroendefråga. I och för sig kan man göra som SAF gör, dvs. säga att företagshälsovården är en resurs för arbetsgivarna. Vad de nu gör är att de köper stycketjänster. Men vilken rätt har de anställda till denna tillgång? För dem som fortfarande har tillgång till företagshälsovården är denna en nådegåva.
Tidigare var 80 % av alla småföretag inte anslutna till företagshälsovården. Stora företag som tidigare har varit anslutna till centraler går nu ur dessa och driver kanske hälsovård i egen regi. Det innebär att hela centraler läggs ner. Vem tar det samhälleliga ansvaret när var och en skall se till sina egna intressen?
Jag menar att situationen är ganska katastrofal när det gäller företagshälsovården. Det är inte bara fråga om minskning av antalet enheter, utan det har också varit ett enormt resursslöseri med utslagning av personal inom företagshälsovården.
Alla säger nu att företagshälsovården är det absolut viktigaste. Men den finns ju fortfarande inte reglerad i avtal på svensk arbetsmarknad. Låt inte den här debatten bara handla om rehabilitering utan också om arbetsanpassning! Om vi skall klara kostnadsbilden, kan vi rehabilitera oss till döds, men vi måste faktiskt stoppa utslagningen från arbetslivet. Det måste till en förändring, och då är företagshälsovården givetvis en av flera resurser. Det är nu viktigt att båda parter på arbetsmarknaden får det stöd som de behöver för att ordna upp dessa förhållanden. Jag tyckte att det kunde vara viktigt att belysa avtalssituationen.
Mats Holmgren: Vi skall inte ha någon debatt om företagshälsovården här, men jag vill bara säga att anledningen till att avtalet sades upp var att företagen, som har ansvar för arbetsmiljöfrågor och rehabilitering, inte tyckte att företagshälsovården kunde hjälpa dem. Den var för omodern och satt fast i bidragstänkande och centralistiskt tänkande. Det var på uppdrag av företagen som avtalet sades upp. Nu håller företagshälsovården på att gå igenom en visserligen smärtsam men dock förändring, där den anpassas till det som företagen vill ha. Företagen, som enligt arbetsmiljölagen faktiskt har ansvaret, måste också kunna få hjälp från företagshälsovården för att kunna leva upp till detta ansvar.
Ordföranden: Vi i detta utskott har i olika sammanhang betonat företagshälsovårdens stora betydelse när det gäller rehabilitering och möjligheterna att över huvud taget återanpassa människor till arbetslivet. Därom är vi alla ense.
Ulf Westerberg: Bengt Lindqvist har alldeles rätt. I propositionen som styr Arbetslivsfondens verksamhet fastställs det mycket klart att Arbetslivsfonden skall stödja metodutveckling inom rehabiliteringsområdet. Det vi har lärt oss under dessa år är framför allt att problemen ute på arbetsplatser -- både hos arbetsgivare och hos fack -- är att det brister i kunskaperna om hur man bär sig åt. Många arbetsgivare som vi är i kontakt med -- i första hand sådana företag som har minst problem med lågkonjunkturen -- är beredda att ta på sig kostnader och göra insatser för sina anställda, eftersom de också ser möjligheter att tjäna pengar på detta samtidigt som de skapar goodwill kring sina företag genom att de tar vara på sina anställda på ett bättre sätt.
Bland de 18 000 projekt som vi stöder finns det något tusental som innebär metodutveckling på arbetsplatsen. Det är väldigt viktigt att låta tusen blommor blomma här, därför att vi kan lära oss mycket av det, alltså att låta de goda idéerna och exemplen sprida sig över samhället. En viktig fråga är då att rehabiliteringen måste bli en del i en god personalpolitik, och denna personalpolitik är lönsam.
När det gäller institutioner, organisationer och företagshälsovården är vi litet besvikna. Det är väldigt många som har hört av sig till oss. Vi har då berättat att vi kan stödja metodutveckling, men när det kommer till kritan är det ofta fråga om att få rent driftstöd, att via oss kunna subventionera utbudet av sina tjänster. Där har vi varit benhårda och sagt att vi inte går in och subventionerar tjänster. Vi stöder arbetsgivare som kan köpa tjänsterna där de är effektivast och bäst.
Vi har ett tiotal metodprojekt som delvis handlar om utvärdering av olika metoder som man använder sig av. Det finns också en del företagshälsovårdscentraler som skall försöka att utveckla metoderna när det gäller hur företagshälsovården bättre skall kunna stötta rehabiliteringen på arbetsplatserna. Det handlar alltså om ett tiotal projekt. Finansieringen från vår sida rör sig om 6 miljoner. Också arbetsgivarna är med och hjälper till att finansiera dessa projekt.
Vi är intresserade av att få fram fler projekt, och vi har också tagit en del olika initiativ för att träffa huvudmän och dem som producerar den här typen av tjänster i syfte att stimulera dem till att tänka mer i metodutvecklingstermer. Men det är alltså väldigt trögt. Jag vill påstå att detta inte är en särskilt mogen bransch. Var och en sitter och arbetar på sitt håll. Det skulle finnas mycket mer att göra om man kunde lära sig att samverka och att utveckla metoderna. En klar brist är det gap som finns i hanteringen. Hjälp på institutioner kan i och för sig vara väldigt bra och lyckad men är ganska så meningslös om man kommer tillbaka till samma gamla jobb som ser likadant ut som tidigare, samma arbetskamrater och samma privatliv. Där tror jag att det finns oerhört mycket att göra. Den typen av insatser skulle kunna effektiviseras om man kunde samordna insatserna hos institutionerna med arbetsplatserna, inte minst få uppbackning av facket och arbetskamrater och naturligtvis få arbetsgivarna att ta sitt ansvar för att samordna insatserna.
Margit Gennser: Först vill jag ställa en fråga till Gustav Jönsson och sedan en till Ulf Westerberg. Kan man, Gustav Jönsson, urskilja olika effektivitet i rehabiliteringsåtgärderna mellan olika kassaområden? Om det finns skillnader, har ni tittat på olika hypoteser? Har ni några hypoteser om vad de beror på? Det är väsentligt innan man vidtar åtgärder. Kan man se att det finns skillnader mellan olika kassaområden, kan man också se på vilka arbetssätt som är framkomliga. Finns det inga skillnader alls, kan det vara fel på lagstiftningen.
Ulf Westerbergs föredragning var väldigt intressant. Han sade bl.a. att det går trögt i början när det gäller att sprida erfarenheter. Är det inte naturligt? Det är ett trivialt konstaterande. Är det inte alltid så att en introduktionsprocess tar tid, och sedan tar utvecklingen fart? Om vi accepterar den hypotesen, bör ni inte då framför allt satsa på vissa lönsamma projekt, där ni kan visa på korta pay off-tider, och på vissa relativt enkla samarbetsprojekt för att få i gång utvecklandet och tänkandet?
Pontus Wiklund: Min fråga berör kanske litet mera framtiden då vi förhoppningsvis har ett bättre läge på arbetsmarknaden. Det är väl en allmän uppslutning kring den uppfattning som t.ex. Gerhard Larsson ger uttryck för i DN-debatt, att det bör finnas tydliga ekonomiska incitament för att välja arbetslinjen och rehabilitering för såväl den enskilde som dennes eventuella arbetsgivare och berörda myndigheter.
I förslaget om reformerat pensionssystem utgör hela livsinkomsten en grund för pensionen. Det torde minska intresset för icke-beskattad arbetsinkomst. I förslaget anges också att vid sjukskrivning och arbetslöshet skall bakomliggande inkomst vara pensionsgrundande, inte ersättningen. Jag skulle vilja få en kommentar där. Vilka effekter kan det tänkas få i framtiden för viljan att bli rehabiliterad? Kanske Gerhard Larsson vill kommentera detta, kanske även representanter för Socialstyrelsen och facken.
Sigge Godin: Jag har tidigare sagt att rehabilitering är ett praktiskt hantverk mellan ett flertal olika aktörer på marknaden. Jag vidhåller att det kommer att bli så även i fortsättningen. Jag delar uppfattningen att det kanske var olyckligt att vi antog förslaget om rehabilitering precis när en lågkonjunktur var i annalkande. Det var otur att den blev så djup och svår.
Ulf Westerberg var inne på att de långa sjukskrivningarna är ett av de stora problemen. Jag delar den uppfattningen. Utifrån den tesen skulle jag vilja ställa några frågor till Gustav Jönsson. Har ni klarat de stora balanserna och fått bort de allra längsta sjukskrivningarna, de ytterst svåra rehabiliteringsfallen? Hur har kassornas oförmåga att flytta över personal till rehabiliteringsuppgifter påverkat situationen? Tror Gustav Jönsson också att parternas oförmåga att sluta avtal om företagshälsovården har påverkat situationen negativt? Hur har ni lyckats med samarbetet med de små arbetsgivarna?
I socialförsäkringsutskottet var vi rätt överens om att det är de små arbetsgivarna som har problem med dessa frågor. De behöver mycket stöd och samverkan med kassorna. Jag skulle vilja fråga om ni kan se någon ljusning, om man har klarat av de svåra bitarna?
Gustav Jönsson: På frågan om vi kan skönja olika effektivitet hos olika kassor kan jag svara att försäkringskassorna har kommit olika långt i rehabiliteringsarbetet. Mycket av insatserna gäller nu att sprida erfarenheter, kunskaper om goda resultat och goda exempel, hämtade från i stort sett alla kassor. Men vissa kassor har kommit längre och har flera goda exempel. Det gäller att använda sig av en mängd olika metoder i rehabiliteringsarbetet. I det avseendet kan man inte direkt säga generellt att någon kassa ligger före. Att sprida erfarenheter inom rehabiliteringsområdet är en viktig del i effektiviseringen av rehabiliteringsarbetet.
Sigge Godin frågade om balanserna när det gäller långa sjukfall. Vi har haft ett mycket stort antal långa sjukskrivningar tidigare. Under de två senaste åren har det pågått en genomgång av långa sjukfall. Tyvärr har en rätt stor andel gått över i förtidspensionering. En stor del av den kraftigt ökade förtidspensionering som har skett under 1992 och 1993 kan förklaras av att de långa sjukfallen har minskat mycket kraftigt. Det har varit en överföring från ett ersättningssystem till ett annat. Antalet långa sjukfall, över ett år, minskar för närvarande med i storleksordningen 10 000 per halvår.
Beträffande överflyttning av resurser till rehabilitering: Försäkringskassorna fick möjligheter att föra över resurser till rehabilitering i samband med att de nya rehabiliteringsreglerna kom 1992, i storleksordningen 2 000 årsarbetare. Vi bedömer nu att hela överföringen i stort sett är genomförd. En del kassor har haft svårigheter. Det har berott på att det har varit rätt stora arbetsbelastningar på andra verksamhetsområden. Nu bedömer vi att rehabiliteringsinsatserna motsvarar ungefär 3 000 årsarbetare hos försäkringskassorna. Det är att jämföra med drygt 1 000 årsarbetare före 1992.
Frågan om hur oförmågan att sluta avtal om företagshälsovården har påverkat situationen har jag ingen mening om, annat än att det är beklagligt att en överenskommelse inte lyckats nås som innebär att man värnar företagshälsovården och ser till att den får goda arbetsmöjligheter. Det skulle vara en trygghet för de anställda inom företagshälsovården. De anställda inom företagshälsovården upplever en rätt stor oro sedan en tid tillbaka. De känner en osäkerhet inför framtiden. Det är ju inte bra.
Samarbetet med de små arbetsgivarna är krävande för försäkringskassorna. Man kan inte räkna med att de små arbetsgivarna själva kan klara rehabiliteringsinsatserna. Där är tillgången till företagshälsovård en viktig förutsättning. I brist på detta får försäkringskassorna göra rätt stora insatser för att få det att fungera exempelvis när det gäller rehabiliteringsutredningar och även att genomföra de rehabiliteringsåtgärder som behövs.
Jag kan passa på tillfället och knyta an till Göran Rådös svar till Lena Öhrsvik beträffande möjligheterna att ålägga arbetsgivarna att betala för de rehabiliteringsutredningar som försäkringskassan ombesörjer.
Vi inom Riksförsäkringsverket överväger i den genomgång som Rådö nämnde att föreslå en lagändring som innebär att försäkringskassan skall få möjligheter att debitera arbetsgivarna för de undersökningar som försäkringskassor ser sig föranlåtna att göra. Det ser vi som en väsentlig förstärkning när det gäller att få fram rehabiliteringsutredningar och också som en rättvisefråga olika arbetsgivare emellan -- man skall inte kunna komma undan den kostnaden.
Ulf Westerberg: Det tar självklart tid att förändra roller och att lära sig hur man skall göra. Det tycker jag är riktigt att föra in i diskussionen. Det går inte från ett budgetår till ett annat, bara därför att riksdagen klokt nog har beviljat medel för att rehabilitera människor, att få resultat. Det tycker jag är självklart. Det skulle inte behöva sägas, men litet grand ligger det i luften.
Jag tror också att om vi inte hade satsat på rehabilitering av anställda under högkonjunkturen när behovet var så tydligt, hade det varit ännu värre nu i lågkonjunkturen. Vi skulle öka utbudet av arbetskraft genom att minska utslagningen och få tillbaka framför allt dem som var långtidssjuka. Det var självklart då. Det skulle som sagt ha sett ännu värre ut på det här området om de satsningar som nu är gjorda inte hade gjorts.
Det är naturligtvis förskräckande siffror som inte minst Gerhard Larsson har pekat på i ett antal artiklar: förtidspensioneringen ökar. Men det har den gjort också tidigare i lågkonjunkturer, fastän den kanske är värre nu än tidigare, vilket ju har att göra med att sysselsättningen ökades väldigt starkt under 80-talet. Trots att vi har många färre sysselsatta på arbetsmarknaden i dag, har vi ändå internationellt sett en hög sysselsättningsgrad i Sverige. Vi skall inte glömma det. De som kom ut på arbetsmarknaden i slutet på 80-talet och i början av 90-talet var sådana som normalt inte får chansen att komma ut i arbetslivet i en lågkonjunktur. Det är tyvärr också dessa som har fått lämna arbetsmarknaden först, tillsammans med andra som har haft det lättare att klara sig i arbetslivet tidigare. Det har alltså på något sätt varit ett uppdämt behov, som också tar sig uttryck i ökade förtidspensioneringar. När man sätter in särskilda insatser via försäkringskassorna, via Arbetslivsfonden med arbetsgivarnas ökade ansvar så kommer det att bli som i de projekt som vi redogjort för här, att av sammanlagt 170 långtidssjuka är 106 långtidssjuka redan tillbaka i arbetet. De andra har man alltså inte klarat av. Lösningen har förmodligen varit ganska bra ändå, de flesta har fått förtidspension. Börjar man rota i problemet får man problemen på bordet. Men det är inte bara problem utan också fördelar.
Vi har också pekat på någonting som en tidigare koncernläkare på Volvo ofta sade när det gäller den stora frånvaron: En tredjedel av dem som var frånvarande på 80-talet hade medicinska skäl, en tredjedel hade psykosociala skäl och en tredjedel bristande engagemang. Det kanske ser något annorlunda ut på dagens arbetsmarknad, men jag tror att detta ger en bra bild. Två tredjedelar av dessa människor kan inte behandlas utifrån medicinska utgångspunkter, trots att vi i övrigt gör det i väldigt stor utsträckning. Det är helt andra åtgärder som skall sättas in. Det är det vi håller på att lära oss. Mycket händer där.
För Arbetslivsfonden släcker vi lyset den sista juni nästa år, då är våra pengar i stort sett slut. Vi skall göra så mycket som möjligt för att sprida de erfarenheter och kunskaper som vunnits i de projekt som vi har stött. Men det är viktigt att titta på hur det skall gå till i fortsättningen. Där tror jag att det är viktigt att se över ansvarsfördelningen och kostnadsansvaret mellan arbetsgivarna och framför allt försäkringskassan.
Vi tycker att vi lyckats bra med att få till stånd lyckade projekt därför att vi samarbetar med arbetsgivarna, hjälper dem att finansiera rehabilitering, som särskilt för småföretagen är tufft om man skall stå för den själv.
Nu är det så att försäkringskassan på något sätt skall stå för det som ligger utanför företagen, hos institutioner eller professionella rehabiliterare, medan arbetsgivaren skall stå för det som man sköter inom arbetsplatsen. Det leder till att man väntar ut varandra. Under tiden ramlar folk "ner i stegen" och blir svårare och dyrare att rehabilitera. Det tycker jag att man skall fundera på. Jag tror att man alltså kan ge försäkringskassan en mer aktiv roll utifrån individernas behov, men man skall inte så stelt titta på försäkringsintresset utan framför allt lära sig att se till resultatet, vad man kan uppnå med sina resurser tillsammans med arbetsgivarna.
Hans Svensson: Liksom vid tidigare tillfällen har vi inför utfrågningen gått ut med en snabbenkät till kassorna. De synpunkter och slutsatser som jag skall framföra här är en direkt avspegling av de svar vi har fått in. Jag har överlämnat till presidiet det underlag som vi har haft att tillgå.
När det gäller de svar vi har fått in beträffande samverkan kan man konstatera att det finns stora både regionala och lokala variationer, medan samarbetsformerna totalt sett är relativt väl utvecklade både med arbetsmarknadsmyndigheterna och med hälso- och sjukvården. Däremot när det gäller den formella samverkan med socialtjänsten menar de flesta kassor att det går trögt men att det fungerar relativt bra när det gäller enskilda ärenden. I det avseendet ser vi särskilt fram emot Stenungsundsprojektet, som skall sättas i gång. Vi vet också att det finns en ansökan om försöksverksamhet ingiven till Socialdepartementet från Örebro kommun och Försäkringskassan i Örebro, där man vill få till stånd en fördjupad samverkan mellan dessa två myndigheter.
Det är bara ett fåtal kassor som självmant har nämnt samverkan med Yrkesinspektionen. Det kan i sig vara tecken på att samarbetet kring det förebyggande och rehabiliterande arbetet tidvis varit svagt. En förklaring till att samverkan med Yrkesinspektionen är bristfällig kan vara det sätt på vilket Yrkesinspektionen är organiserad. En annan förklaring kan också vara att uppgiften för systemtillsyn är relativt ny för den också. Det här är ett område där jag tror att en fördjupad samverkan kan leda till förbättrat resultat och att ansvaret för att så skall ske ligger såväl på försäkringskassan som på Yrkesinspektionen.
De hinder för samverkan som försäkringskassorna för fram är framför allt tre. För det första att det finns olika målsättningar hos myndigheterna. För det andra sekretesslagstiftningen. Här har det framför allt gällt samverkan med socialtjänst och psykiatri. Det här problemet har minskat i takt med att samarbetet utvecklas och att de försäkrade själva i allt högre grad deltar i planeringen av den egna rehabiliteringen. Det tredje man har pekat på är att det saknas en finansiell samordning mellan socialförsäkringen och övriga myndigheter med rehabiliteringsansvar. Slutligen uppger kassorna att det rådande arbetsmarknadsläget i första hand är ett hinder för rehabiliteringen och även ett allvarligt hinder för själva samverkan om rehabilitering. Kassornas intryck är att arbetsmarknadsmyndigheterna inte har tillräckliga resurser för att leva upp till sitt rehabiliteringsansvar i dagens läge med den mycket höga arbetslösheten.
Vi bad också kassorna att försöka peka ut de grupper av försäkrade där de tycker att samverkan är bristfällig och rehabiliteringen svår. De grupper man har pekat på i svaren är de psykiskt sjuka, personer med olika slag av missbruksproblem och arbetslösa, särskilt de unga försäkrade som ännu inte har kommit in på arbetsmarknaden samt personer med dålig skolunderbyggnad, t.ex. vissa invandrare och en del äldre.
Det här har lett till att några kassor i sina svar helt enkelt anger att de vill ta över det ekonomiska ansvaret för rehabiliteringen av arbetslösa som uppbär någon form av ersättning från socialförsäkringen. De menar att det är den grupp som försummas av arbetsförmedlingarna.
I de län där försäkringskassorna har slutit avtal med AMI om att avsätta vissa resurser för arbetslösa sjukskrivna går samverkan bättre. Några kassor för fram i sina svar även förslag om att kassorna skulle få möjlighet att administrera lönebidragsverksamheten eller att åtminstone kunna bedriva försöksverksamhet med att administrera en viss del av den.
Vi kan också konstatera av svaren att kassorna tar sin roll som samordnare på högsta allvar. Den övergripande samverkan i länen sker ofta i formaliserade grupper. Även på lokal nivå finns det oftast en formell samverkansgrupp på chefsnivå. Dessutom förekommer praxis och samverkan i olika former av fria och temporära konstellationer. Tidigare berördes samverkan med arbetsgivarna, och jag vill avslutningsvis tillföra några synpunkter.
Samverkan måste självklart förbättras. Försäkringskassorna försöker att på olika sätt få arbetsgivarna mera aktiva och delaktiga. Det går trögt, men självklart finns det också många exempel där det har gått väldigt bra. Det är också viktigt att kunna sprida de goda exemplen vidare.
Möjligen måste arbetsgivarnas roll ytterligare konkretiseras, eller se till att arbetsgivarna får tillräckligt starka ekonomiska incitament för att statsmakternas intention skall kunna bli en verklighet.
Jag skulle i detta sammanhang vilja lyfta fram de fackliga organisationernas ansvar. Här tycker jag att försäkringskassan har ett särskilt ansvar att fördjupa och utveckla samverkan med de fackliga organisationerna på regional och lokal nivå. Jag tror att det här är ett område där vi från kassans sida får vara litet självkritiska. Vi har inte ägnat den tid som kanske borde ha ägnats åt att utveckla den här delen.
Det har redan diskuterats om de bekymmer som finns i och med att arbetsgivaren inte uppfyller sina skyldigheter gentemot försäkringskassan och att man i det långa loppet, om inte alternativet är att hitta ett ekonomiskt incitament, eventuellt bör överväga sanktioner i stället.
Gustav Jönsson har redan fört fram att det nu skall lanseras förslag om att kunna få betalt för det merarbete som utförs. Det har också förts fram av många kassor.
Gerhard Larsson: Med tanke på nuläget på arbetsmarknaden är de reformer som vi i dag diskuterar inte så lyckade. Jag tillhör dem som menar att dessa reformer med arbetsgivaransvar för rehabilitering och rehabiliteringsersättningen är riktiga men anpassade till en annan situation. I dag, med den höga arbetslöshet som vi har, passar inte en del av systemen.
Som bekant har förtidspensioneringen ökat dramatiskt. Det är dubbelt så hög ökningstakt nu och har varit så under de senaste två åren. Till en del kan det förklaras av det Gustav Jönsson var inne på, men jag tycker att vi också måste uppmärksamma vad vi just nu har framför oss: en situation där de arbetslösa är mellan tre och fem gånger så ofta sjukskrivna som de med arbete. Just nu är 40 % av de arbetslösa långtidsarbetslösa. Man kan se en rad risker för att denna utveckling -- långtidsarbetslöshet och den frekventa sjukskrivningen bland de arbetslösa -- kan leda vidare till helt utanförskap.
Den reform som genomfördes 1991 var angelägen när det gäller att påverka de långsiktiga orsakerna och få bättre arbetsorganisation och arbetsmiljö. Den problematik vi har just nu handlar om den ekonomiska otryggheten vid arbetslöshet. Väldigt många i dag går utan någon ekonomisk bastrygghet vid arbetslöshet och är beroende av behovsprövade bidrag, vilket innebär en stigmatisering av arbetslösheten. Det är också alltför långa passiva perioder vid arbetslöshet i dagsläget när man får gå 14 månader, som jag konstaterade när jag förra året utredde en ny arbetslöshetsförsäkring, innan någon aktiv åtgärd sätts in eller samhället i övrigt bryr sig om vederbörande.
Vi har för få incitament för arbetsgivare och enskilda att rehabilitera: för den enskilde bristen på ekonomisk trygghet vid arbetslöshet och chansen att få jobb, för arbetsgivaren genom att systemet i dag kommit i obalans när det gäller att stå för kostnaderna för de första 14 dagarna av sjukskrivning. Kostnader som uppkommer därefter faller på den allmänna socialförsäkringen.
Jag menar att våra system för social- och arbetsmarknadspolitik inte är utformade för ett samhälle med en sådan arbetslöshetssituation som vi har i dagsläget. De är mer utformade för ett samhälle med full sysselsättning och tillväxt på arbete. Därför behövs en översyn av systemen och lagstiftningen.
I botten ligger självfallet de mer långsiktiga frågorna att skapa fler arbetstillfällen, få tillväxt på arbetsmarknaden och utveckla arbetsorganisation och arbetsmiljö. I det korta perspektivet gäller det att minska risken för en kraftigt ökad utslagning och fortsatt höga siffror när det gäller förtidspensionering de närmaste åren.
Vi skall vara medvetna om att effekterna av den höga arbetslösheten och vägen fram till förtidspensionen kommer att märkas först under 1994--1996. Den ökning som har varit de sista båda åren.
De åtgärder som kan vidtas nu handlar om att få en bättre ekonomisk bastrygghet vid arbetslöshet, och vidare vid arbetslösheten en koppling till en tidigare insats av aktiva åtgärder än att vänta 300 arbetsdagar. Många blir passiva redan efter 5--7 månader.
Vidare vill jag påpeka något annat som redan har inträffat i år och som har betydelse för sammanhanget. I hälso- och sjukvårdslagen har rehabiliteringen jämställts med sjukvård. Det fanns inte tidigare. Detta leder till ett annat angreppssätt från sjukvårdens sida i fråga om personer som riskerar att slås ut.
Den tredje saken är att bredda beslutsunderlaget vid förtidspensionering. Det skall inte smygvägen bli en förtidspensionering under medicinsk etikett när det egentligen är av arbetsmarknadsskäl. Det som tar tid och som dagens situation och den närmaste framtiden kräver är att samspelet mellan socialförsäkringen, socialpolitiken och arbetsmarknadspolitiken ses över i utformningen av lagstiftningen. I dag blir det lätt så att en utebliven insats för en arbetslös i arbetsmarknadspolitiken drabbar socialpolitiken i kommunerna eller socialförsäkringen. Det är en effekt som beror på de höga arbetslöshetssiffrorna.
Vidare har vi frågan om utestängningseffekterna. Med det ansvar som i dag finns hos arbetsgivarna för den korta sjukskrivningstiden och rehabiliteringsplanen, är det i dag trögt för personer som ofta är sjukskrivna att komma in på en arbetsplats. Det är baksidan av den lagstiftning som kom 1991 och som är mera uppenbar i dagens höga arbetslöshet. De ekonomiska incitamenten gäller både för arbetsgivarna och den enskilde. Vidare är det en olycklig obalans i finansieringen mellan de korta och långa sjukfallen. Jag tänker på 14-dagarsansvaret för arbetsgivaren kontra kostnaden för den långtidssjukskrivna och förtidspensioneringen som faller på det allmänna.
Detta var ett antal faktorer som jag menar måste tas med i sammanhanget. Hur mycket vi än putsar på de två reformer som är huvudinriktningen på dagens diskussion, blir det otillräckligt om inte detta perspektiv beaktas.
Det finns också positiva möjligheter.
(bild)
Jag arbetar i min dagliga gärning med Samhall. Jag vill peka på att vid sidan av vår ordinarie uppgift att ge handikappade jobb, så har vi erbjudit ett tusental personer tillfälliga arbetsplatser 1993. Det har handlat om 8--9 veckors arbete. Dessa personer har dessförinnan i genomsnitt varit sjukskrivna 2--3 år. Genom att få en anpassad arbetssituation som kombineras med den medicinska rehabiliteringen -- har 49 % efter ett par veckor eller månader kunnat gå tillbaka till ett aktivt arbetsliv. Detta har kunnat ske även i den situation som rådde under arbetslöshetens 1993 men en av fem i arbetsför ålder utanför. Det pekar på vikten av en breddad prövning av förtidspensioneringen vid sidan av den medicinska prövningen, dvs. en praktisk arbetsprövning i en reell arbetssituation.
Gustav von Essen (m): Jag har två korta frågor.
Representanterna för SAF har uttryckt en oro för kostnaderna i fråga om situationen för de mindre företagen vid rehabiliteringsutredningar. Jag förstår det. Om man lagstiftar om att lägga kostnaderna på de små företagen, finns det då en större risk att de små företagen är ännu noggrannare i samband med nyanställningar så att de får de allra friskaste personerna, annars kanske de tar en risk och så småningom får högre kostnader? Det är en litet provokativ fråga, men jag tycker att den är berättigad.
Min andra fråga gäller de incitament Gerhard Larsson tog upp. Jag begärde ordet innan hans anförande, och jag har fått många svar. Men det måste vara fråga om att det skall finnas incitament hos alla inblandade för att detta skall lyckas? Finns det verkliga incitament hos den enskilde, hos AMS, hos arbetsgivarna och hos facket? Finns det i grunden incitament med dagens system för att undvika förtidspensionering eller är det ibland den bekvämaste lösningen?
Rune Backlund (c): När man pratar med människor som är föremål för rehabilitering eller dem som arbetar med rehabiliteringsverksamhet, får man inte en så positiv bild. Hans Svensson redovisade en del erfarenheter från kassorna. Han brukar ofta hänvisa till att samarbetet fungerar dåligt, det är trögt och tidskrävande. Inte minst för äldre människor som är föremål för rehabilitering blir det glapp mellan åtgärderna. Det upstår tidsperioder då ingenting händer. Man får en bild av att var och en håller på sina regler och sin penningpåse.
Vi har hört litet grand vad kassorna tycker är sådana områden där ett bättre samarbete kan åstadkommas. Jag vill ställa några frågor till övriga aktörer, AMS, kommuner och landsting. Vad anser ni själva om regelverket? Vad skulle underlätta samverkan? Finns det regler som hindrar samverkan? Har ni synpunkter på försäkringskassans regelverk? Finns det hinder där som borde ändras?
Vidare har jag frågor om pengarna. Det framskymtar då och då en penningpåse. Skulle en lösning vara att det finns en gemensam penningpåse från vilken alla rehabiliteringstjänster köps? Det gäller arbetsmarknad, medicinsk och social rehabilitering? Kan det vara en lösning att komma ifrån slagsmålet om pengarna?
Margit Gennser (m): Det gäller förtidspensionering. Jag tänkte begränsa mig till personer i 58--60 års ålder och äldre. Vi har i pensionsarbetsgruppen sagt att en del av kostnaderna kan finansieras av AP-fonderna under en övergångstid. Det betyder att vi bara har en nådetid. Vi måste fundera över problemen.
Är det inte så att alltför många personer över 60 förtidspensioneras? Det är administrativt enkelt. Det finns en bestämmelse i lagstiftningen. På så sätt går det att behålla yngre personal. Det kan tyckas riktigt. Men jag undrar om detta är personalpolitiskt riktigt i ett läge när strukturrationaliseringar skall göras. Det innebär att verksamheten totalt skall krympa, och det innebär att avancemangsmöjligheter osv. minskar. Vore det inte vettigare att behålla den äldre personalen och få en naturlig avveckling över en tidsperiod och se till att de personer som skall fram i yrkeslivet går över i ny verksamheter där det finns framtidsmöjligheter? Det är alltså ett fullkomligt radikalt nytänkande. Det skulle betyda att vi inte skulle behöva belasta verksamheten med förtidspensionering som görs i dag utan i stället få människor som är mer produktiva.
Pontus Wiklund (kds): Det gäller köp av arbetslivsinriktad rehabilitering vid seriösa hälsohem som t.ex. Tallmogården.
Landstingens köp av vård vid hälsohem har minskat drastiskt under senare år sedan det blev ekonomiskt kärvt. Rehabilitering jämställs numera med hälso- och sjukvård i lagstiftningen.
I vad mån köps tjänster vid mera renodlade hälsohem för arbetslivsinriktad rehabilitering? Jag har en känsla av att det finns rätt många människor som skulle ha glädje av att få hjälp med att komma på rätt bog igen i livet genom att få delta i rehabilitering vid sådana hem.
Charlotte Cederschiöld (m): Jag har en fråga till Gerhard Larsson. Att 49 % kommer tillbaka till arbetslivet efter 6--8 veckors rehabilitering är fantastiska siffror. Det är suveränt bra. Men hur stark är ställningen på arbetsmarknaden för dessa 40 %. Hur lång är resan tillbaka till en fast ställning i arbetslivet? Har alla dessa 40 % helt osubventionerade jobb eller är det fråga om olika varianter av subventionerade arbeten? Hur lång tid tar det att passera de olika subventionsgraderna tillbaka till vanliga och osubventionerade jobb? Jag är intresserad av en analys av dessa 49 % för att få en uppfattning om hur stort steget är tillbaka.
Ordföranden: Vi återupptar nu förhandlingarna. Det gapar tomt i arbetsmarknadsutskottets bänkar, och det beror på att det utskottet just nu har ett sammanträde. Dess representanter kommer tillbaka senare.
Rune Backlund ställde en fråga till Kommunförbundet, Landstingsförbundet och AMS. Vem vill börja besvara den?
Jan Erik Synnerman: Jag uppfattade att frågan gällde behovet av förändringar i regelverket. Den frågan kan besvaras med utgångspunkt både i landstingens roll som sjukvårdshuvudmän och i deras roll som arbetsgivare.
Jag vill rent allmänt säga att jag tror att det finns stora vinster att göra i det fortsatta rehabiliteringsarbetet genom effektivisering av rehabkedjan. Sådana synpunkter kommer från landstingen i båda dessa perspektiv. Rehabarbetet kan integreras i hela kedjan på ett annat sätt än i dag. Det går för långsamt både i sjukvården och t.ex. i försäkringskassorna. Det beror på att den ene aktören först utför det som denne skall göra, sedan tar den andre vid osv. Genom att dels minska ledtider, dels integrera arbetet och vidta flera åtgärder på en gång kan man effektivisera verksamheten högst betydligt.
Det är i det perspektivet viktigt att samarbetet mellan de olika aktörerna utökas ytterligare. I sjukvårdsperspektivet har det gjorts försök med finansiell samordning mellan hälso- och sjukvård och försäkringskassa, något som har tillkommit inom ramen för Dagmaröverläggningarna. Det har avsatts särskilda medel för detta, nämligen 400, 485, 485 och 510 miljoner kronor respektive år för att utveckla och förstärka kapaciteten inom hälso- och sjukvården.
Det tillämpas vidare sedan något år tillbaka en annorlunda modell för finansiell samordning, de s.k. FINSAM-försöken. I dessa försök deltar fem landsting. På basis av tidigare års verksamhet kan man avsätta maximalt 10 % av försäkringskassans beräknade utbetalningar i stället till förebyggande åtgärder inom sjukvården.
Även om det är litet svårt att direkt mäta resultaten kan man säga att båda dessa typer av utökat samarbete givit goda erfarenheter. Inför vår förestående kongress finns nu motionsförslag som går ut på att man i respektive län skall få ett större lokalt bestämmande omfattande samarbete mellan försäkringskassa och sjukvårdshuvudmän.
Ingrid Söderström: Också jag gjorde en snabb förfrågan hos kommunerna inför denna utfrågning. Jag kan generellt säga att kommunerna upplever ett dilemma. Man anser för det första att det splittrade ansvaret gör att man förlorar möjligheter till en helhetssyn. För det andra har man olika finansiärer, som bevakar sina respektive kassor. Det är dock inte så att det inte förkommer en reell samverkan. En sådan finns redan i dag, dels i centrala och lokala rehabgrupper, dels i speciella projekt. Några av dessa redovisas i Arbetslivsfondens folder.
På frågan vilka hinder som finns för dessa samverkansformer har man angivit fyra huvudhinder. Det första är att man ekonomiskt har skilda kassor. Det andra gäller regelverket. Man menar att försäkringskassans regelverk saknar flexibilitet. Ett tredje hinder gäller kompetensen. Man är litet tveksam till huruvida försäkringskassorna har byggt upp en tillräcklig kompetens för i synnerhet psykiskt störda långtidssjukskrivna. Ett fjärde, mera allmänt, hinder är att man har skilda förhållningssätt. Också Försäkringskasseförbundet nämnde -- även om jag inte vet om man lägger in samma innebörd i detta -- att olika aktörer har olika förhållningssätt.
Gerd Elmfeldt: Jag tror nog att man kan finna områden där regelsystemet kan förenklas, men jag tycker inte man skall glömma att nuvarande regelsystem också ger möjlighet till många nya samverkansområden centralt, regionalt och lokalt. Vi har på central nivå en arbetsgrupp, Caesar, som aktivt försöker komma fram till samverkansmöjligheter. I den samverkar Riksförsäkringsverket, Arbetarskyddsstyrelsen, AMS, Arbetslivsfonden och Socialstyrelsen. Jag tycker att vi har kommit ett bra stycke på väg när det gäller att komma fram till vad vi gemensamt kan göra.
Jag tycker att mycket i de diskussioner som förs pekar på att vi inte når så långt som vi borde göra. Det kan då vara av värde att peka på att det under den förra månaden genom Arbetsmarknadsverkets försorg tillsattes 40 000 jobb. Under förra året fick 12 000 personer del av starta-eget-verksamhet. Av dessa 12 000 nya företag är många i inledningsskedet kanske försörjningsföretag, men de representerar trots arbetsmarknadsläget ändå en tillväxtfaktor.
Just nu får fler än någonsin tidigare lönebidrag. 1 000 personer per månad kommer via lönebidrag ut i arbete. Totalt sett är det också fler personer än tidigare som får del av de åtgärder som sätts in. Trots arbetsmarknadsläget har fler handikappade fått arbete än tidigare år. Dessutom har fler unga handikappade än någonsin tidigare fått arbete.
Gerhard Larsson talade om Samhalls rehabtjänster. Inom Arbetsmarknadsverket har vi Arbetslivstjänster, som har regeringens uppdrag att rehabilitera personer med anställning. Förra året arbetade man på dessa arbetslivstjänster med 14 000 personer, och av dessa kom 3 av 5 åter i jobb. Vi arbetade tillsammans med 5 000 företag i landet.
Även om vi nu inte är ensamma om dessa resultat -- många har kommit fram i en samverkan -- tycker jag att de visar att man trots arbetsmarknadsläget jobbar mycket aktivt med dessa frågor. Men säkerligen kan vi åstadkomma ännu bättre resultat tillsammans.
Mats Holmgren: Frågan gällde om arbetsgivarna skulle bli mindre benägna att anställa människor som inte är helt friska om man lägger på dem mer kostnader för rehabiliteringen. Det är naturligtvis en i någon mån retorisk fråga som det är nästan omöjligt att svara på.
Rent allmänt skulle jag vilja säga att arbetsgivarna säkert inte beter sig annorlunda i fortsättningen än de har gjort hittills. När en arbetsgivare skall anställa en person behöver han en viss kompetens. Han bedömer kompetensen hos den arbetssökande. Han lägger en mängd olika aspekter på detta och anställer den som är mest kompetent för arbetet. Det har hänt tidigare och kommer säkert att hända i fortsättningen också att man anställer någon som i och för sig kanske inte är vad vi kallar helt frisk, men som har den kompetens som arbetsgivaren vill ha.
Över huvud taget tycker jag att man tyvärr ofta sätter likhetstecken i den här debatten mellan sjuk och arbetsoförmögen. Det är inte alls samma sak. En person som är sjuk i ett visst avseende kan mycket väl vara arbetsförmögen i alla fall. Det tycker jag att man skall komma ihåg.
I samband med anställning görs det dessutom undersökningar i syfte att hindra att man anställer någon som inte klarar ett visst jobb på grund av att han/hon på ett eller annat sätt har någon fysisk brist. Det är också en aspekt som tas in. Men jag tror, som sagt, att arbetsgivarna anställer efter kompetens och att de tar in denna aspekt som en del av bedömningen.
Om arbetsgivare hesiterar inför att anställa, vilket jag i och för sig inte tror, skulle man kunna fundera över om det kan vara lämpligt att dela på kostnaderna för rehabilitering, beroende t.ex. på om rehabiliteringsbehovet kommer från någonting som har med arbetet att göra eller inte. Det finns olika sådana resonemang som man kan föra.
Britt Trossmark: Jag kommer från Statens arbetsgivarverk och representerar arbetsgivarna inom myndigheter och verk. Det staten står inför är en stor förändring av verksamheten. Det är dels bolagiseringar, dels effektivisering och neddragning överallt. Vad det handlar om är att arbetsgivarna har krav på sig att driva verksamhet. För verksamhet behöver vi precis det som Mats Holmgren var inne på -- kompetens.
Frågan handlade om varför man pensionerar personer som är i 60-årsåldern och däröver. Det är ingen automatik i att de pensioneras. Vi har ett trygghetssystem som i övertalighetssituation ger möjlighet för den äldre att gå med pension, om man därmed bereder plats åt någon som annars skulle bli övertalig. Men det sker alltså inte med automatik. Det handlar om vem som har kompetens för jobbet, så att verksamheten kan bedrivas på ett effektivt sätt.
Men det handlar också om den enskilda personens incitament. Vi kan aldrig lyckas med rehabilitering eller med att få ett bra jobb utfört om inte personen själv känner att det här är något som han vill, orkar och kan göra. Orkar jag ställas inför den förändring som det innebär att jobba i en helt annan verksamhetsform, kanske med nya arbetsuppgifter och ytterligare förändringar framöver, eller ser jag det som en möjlighet att gå i pension tidigare? Ser jag det som en möjlighet som jag inte får utnyttja blir jag kanske missnöjd.
I förändringssituationen finner man ute på verk och myndigheter ofta en mängd fall som man redan har haft länge. Det är människor som i och för sig har klarat jobbet något så när så länge det har gått på i sin stilla lunk. Man vet vilket jobb man har. Det förändras inte så mycket. Kompisarna runt omkring känner sig också trygga och orkar ställa upp och stötta. I förändringssituationen får alla ett väldigt tryck på sig. Då orkar man inte med det här längre, och vi får sjukskrivningar. En del kanske redan har varit långtidssjukskrivna, fast man inte har hittat dem.
Man måste börja jobba i den ände som Annika Hultin pratade om. Vi har i arbetsmiljölagstiftningen krav på oss att med internkontroll hitta system för att jobba med de här frågorna. De kan komma in tidigare, i ett förebyggande skede. Men det ställer krav både på chefer och på arbetsledare att lära sig att se detta. Det krävs alltså utbildning av dem. Det ställer krav på arbetskamrater, som skall orka göra det här jobbet. Det gäller att hitta de här fallen tidigt.
Vi har också hört oss för om vilka erfarenheter myndigheter har av att jobba med rehabilitering. Man konstaterar att det är ganska svårt, eftersom det inte finns några jobb att rehabilitera till -- knappast hos den egna verksamheten och än mindre på andra håll.
Men i de fall där man hade börjat i ett tidigt skede var en mycket större procent tillbaka i arbete än bland dem som hade varit sjukskrivna en längre tid först. Det är en gammal sanning. Detta vet alla som jobbar med rehabilitering.
Gerhard Larsson: Jag har en bild som visar hur situationen för dagens 50-åringar och äldre ser ut innan fyrtiotalisterna kommer upp i 50-årsåldern. Bilden visar att innan 40-talisterna blir 50 år och äldre står redan 55 % av alla personer som är över 60 år utanför arbetskraften och/eller är arbetslösa. Det är mer än hälften av dem som är över 60 år. Ni kan se att 35 % av dem som är mellan 60 och 64 år är förtidspensionärer, medan 20 % är antingen avtalspensionärer eller arbetslösa.
Det skrämmande som bilden visar är att hela tillskottet av arbetskraft omkring år 2000 och en bit in på 2000-talet kommer genom åldersförskjutningar uppåt. Om utvecklingen fortsätter på samma sätt som nu, med samma andel 55--60-åringar och äldre utanför arbetsmarknaden -- vi bortser från vad EES-avtalet kan betyda för fri rörlighet av arbetskraften -- skulle större delen av arbetskraftstillskottet försvinna. Vi får nämligen inget arbetskraftstillskott i åldersgrupperna upp till 40--44 år. Det kommer däröver, om vi bortser från rörligheten mellan länderna. Det är ett dilemma att komma åt detta.
Jag uppfattade att Margit Gennser frågade om inte de äldre försvinner litet för lätt från arbetsmarknaden. Den uppfattningen delar jag. Det går litet för lätt. Det ger anledning att återigen komma tillbaka till incitamentstrukturen, kostnaderna för arbetsplatsen och frågan om hur man organiserar arbetet och får andra attityder till människor i olika åldrar. Det är ett långsiktigt arbete. Men i det korta perspektivet handlar det om ekonomiska incitament.
Vi är tillbaka till obalansen mellan korta sjukskrivningar, långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar. Där kan man tänka sig olika alternativ. Men jag tror att det är viktigt att komma åt detta. Annars har vi inte någonting annat än lagstiftning att ta till för att få en arbetsmarknad som delas av olika grupper.
Nu är inte risken för utanförskap för dem över 50 år det värsta. Det är värre för de funktionshindrade. Men eftersom en hel del av oss i salen tillhör de här generationerna kan detta vara intressant.
Birgit Högberg: Jag kan ta frågan om hälsohemmen. De flesta hälsohem erbjuder egentligen inte det vi kallar för yrkesinriktad rehabilitering. Däremot kan man säga att det är mycket svårt att dra gränsen mellan yrkesinriktad rehabilitering och medicinsk rehabilitering. Jag skulle tro att de flesta av oss skulle önska en mindre tydlig sådan gräns. Jag tror också att man till dels kan komma åt den genom att lägga in den här typen av rehabilitering i en rehabiliteringsplan. Då ingår den som ett led i en yrkesinriktad rehabilitering.
Många av de rehabiliteringsinsatser som vi gör behöver få en annan anknytning till arbetslivet och till de övriga rehabiliteringsinsatserna. Landstingsförbundets representant sade att man borde effektivisera rehabiliteringskedjan. Det tror jag är något som vi som agerar på rehabiliteringsmarknaden måste göra. Vi måste "hålla i" den person som rehabiliteras på ett mer effektivt sätt, så att inte glappen blir för stora eller personen kommer till sådan här ad hoc-rehabilitering, dvs. någon får en idé och så åker man i väg på en rehabilitering som inte hänger ihop med det övriga.
Oavsett hur många sådana här institutioner vi skickar människor till är faktiskt det största problemet arbetslösheten. Cirka 30 % av de sjukskrivna är arbetslösa i dag. Det finns ett material som visar att de som ingår i den unga gruppen är arbetslösa till 80 %. Om vi skall ge dem incitament för rehabilitering betyder det faktiskt att vi på något vis måste säga till dem att de kan få jobb. Det är ändå det som skall driva dem att komma tillbaka till arbetslivet. Med tanke på det som visades av Arbetsmarknadsverket i dag om hur många jobb som har försvunnit och hur tveksamt det är att man kan få jobb, tror jag att vi måste göra en mycket större satsning på att finna nya arbetstillfällen för de här människorna. Och också finna, som Ulf Westerberg var inne på, en möjlighet till incitament för arbetsgivarna att bli mer aktiva i en tidigare rehabilitering.
Liselotte Wågö: Min fråga ramlar egentligen mellan de här två punkterna, men jag begärde ordet med anledning av att man nämnde effektivisering av rehabiliteringskedjan. Det gäller samarbetet mellan de rehabiliteringsresurser som finns i landet och försäkringskassan.
En viktig ingrediens i rehabiliteringskedjan, som jag har uppfattat det, är sjukgymnasten, som står för mycket av den behandlande delen i rehabiliteringen, även om det naturligtvis finns ett antal andra aktörer som samverkar i den här kedjan.
Det jag först vill fråga Sjukgymnastförbundets representanter är: Hur ser den här inriktningen i kåren ut resursmässigt? Vilket intresse finns det bland sjukgymnaster att just hitta den här nischen? Sjukgymnast som sjukgymnast, men det är faktiskt så att man även inom den här kåren specialiserar sig, hittar nischer och utvecklar kunskaper inom en speciell bransch.
Jag undrar: Hur ser resurserna för den här specialinriktningen ut? Vad är tanken i kåren i dag? Är det här någonting som ni intresserar er för? Är det någonting som ni försöker att inspirera kåren till att arbeta med?
En fråga till Försäkringskasseförbundet: Hur ser ni på samverkan? Har ni någon uppfattning om hur pass stort samarbete det finns mellan etablerade rehabiliteringskliniker och enskilda sjukgymnaster i landet? Har det utvecklats ett bra samarbete mellan sjukgymnaster och försäkringskassor ute i landet?
Kurt Inge Persson: Den här frågan hänger ihop med en annan frågeställning som har tagits upp. Det har framgått av den här debatten att många har undrat: Varför finns det så många goda exempel på rehabilitering, och varför ser siffrorna inte bättre ut än de gör? Varför diskuterar vi det här problemet? Jag tycker att litet av nyckelfrågan ligger i detta.
Jag tror att ett gott exempel eller flera goda exempel är något som enskilda initiativ driver fram. Någon kassa, några enskilda handläggare tar initiativ och gör något bra, ett lokalkontor gör något bra. T.ex. Arbetslivsfonden kan tillfälligt få mycket pengar och göra något bra av det med en del goda idéer.
Men grundproblemet, som jag tror att ni som politiker behöver titta på, är om det finns några strategiska frågor som vi måste ta tag i. Jag tycker att vi har snuddat vid en del här. Det hjälper inte så värst långt att ändra en mängd detaljer i regelverket. Företagen måste, oavsett om man gör en differentierad arbetsgivaravgift eller något annat, få ett incitament för att man skall bete sig gott gentemot dem som jobbar där. Jag tror att det är helt avgörande.
Jag tror också -- Gerhard Larsson och någon annan var inne på det -- att man måste se efter om den enskilde har incitament för att bli frisk eller för att undvika att bli sjukskriven. Som det ser ut på arbetsmarknaden har man faktiskt inte det. Visserligen kan arbetslöshetsersättningen kanske ge litet mer än andra former, men den tar snabbt slut. Det bästa litet långsiktiga alternativet nu är förtidspension.
Som någon har sagt är det inte så lätt att dra en gräns mellan när man är så sjuk att man inte kan jobba eller mår litet dåligt i allmänhet. Även om jag lägger mig i något som jag kanske inte skulle lägga mig i tror jag att man inte kan göra arbetslöshetsersättningen för dålig, eftersom kostnaderna då flyttas över på socialförsäkringen. Tar arbetslöshetsförsäkringen snabbt slut funderar man naturligtvis på om inte förtidspension skulle vara ett alternativ. Medbedömningar och allt sådant som vi administratörer i all ära kan hitta på kommer inte åt detta grundproblem mer än marginellt, om man inte får ett ekonomiskt incitament för att stå till arbetsmarknadens förfogande.
Ungefär samma resonemang kan man överföra på samarbetet mellan försäkringskassan och andra institutioner som jobbar med det här. Man behöver införa ett ekonomiskt incitament som gör att det fungerar.
Jag skulle vilja fråga: Varför är samverkan mellan sjukvården och försäkringskassorna som problem -- inte i varje detalj, men nästan -- borta ur diskussionen sedan vi fick Dagmarpengarna? Varför diskuterar vi inte problemet att få tag i tjänster för yrkesinriktad rehabilitering när det gäller vissa grupper av rehabiliteringsfall, när vi har fått pengar att köpa dem för? Då finns de. Man borde fundera på detta. Det är inte fråga om att slå ihop en mängd myndigheter, utan att dra nytta av det vi har lärt av yrkesinriktad rehabilitering, vad vi har lärt av Dagmarpengarna och säga: Kan vi inte föra över detta på andra områden? Då skapar vi ekonomiskt incitament.
Slutligen tror jag att Riksförsäkringsverket, men det gäller oss på kassorna också, behöver fundera. Det har kommit fram en del kritik gentemot kassorna, som jag kanske inte i alla delar tycker är berättigad. Vi anses inte ha fört över resurser osv. Vi skall heller inte neka till att vi är formade för att i detalj effektuera det som riksdagen har beslutat.
Men det är inte riktigt så nu. Ni kräver andra typer av resultat nu. Vi har börjat så smått och vi behöver, gärna utifrån krav från politikerna, diskutera Riksförsäkringsverkets och kassornas sätt att fungera, om de former man har i dag är de helt ideala för de nya krav som ställs på verksamheten.
Därmed har jag tagit upp en mängd andra frågor utan att svara på den som ställdes till mig. Möjligen kan man lösa den i det här stora svepet också.
Ordföranden: Vi tackar för det inlägget. Det visar framåt till den proposition som snart nog ligger på vårt bord, om en ökad samverkansmöjlighet just mellan försäkringskassorna, socialtjänsten och landstingen -- sjukvården alltså -- i anledning av en försöksverksamhet som har ägt rum bl.a. i Stenungssund. Flera av oss har varit där och tittat. Det kanske är en ny väg att få en ökad samverkansmöjlighet mellan de olika myndigheterna. Myndigheterna skola räcka varandra handen, stod det i den gamla grundlagen. Det ligger mycket i det.
Lena Öhrsvik: Jag vill haka på det här med samverkan mellan olika aktörer. De som har erfarenhet från fältet är Birgit och Kurt Inge. Eftersom försäkringskassan har huvudansvaret ställer jag frågan till dem: Vilka aktörer skulle ni vilja se i den fortsatta vidgade försöksverksamheten? Vilka skulle ni tycka behövde vara med i de sammanhangen som inte har varit med nu? Finns det några sådana?
Birgitta Dahl: Jag skulle i anslutning till den diskussionen vilja föra in också de nya anvisningar från Arbetarskyddsstyrelsen som skall träda i kraft den 1 juli. Hur skall dessa samverka med det andra? Det vore intressant att få det belyst, eller litet mer brutalt uttryckt: Hur skall man få det att fungera?
Birgit Högberg: I Västerbottenskassan har vi lyckats med ett mycket bra samarbete mellan de här myndigheterna. Men vi märker att det krävs ganska mycket när myndigheter börjar vara tillsammans. Det vi har uppfostrats med i alla tider är ju att klara oss var för sig, att bli bra på det vi har fått i uppdrag att bli bra på. Det är en ganska stor kulturförändring som skall till. Men viktigt är det ju att vi chefer på länsnivå anger den här tonen, så att vi inte är bromsarna.
Jag skulle vilja säga så här: De jag tycker att vi har mest att göra med är socialtjänsten, vårdcentralen -- eller vad vi skall kalla den för med tanke på husläkeriet -- och arbetsförmedlingen. Sedan kommer företagshälsovården, som på de mindre orterna vanligtvis bara är en, nära till hands.
Det har dykt upp andra samarbetsaktörer, som vi nog skall jobba med på ett litet annorlunda sätt. Det är de fackliga representanterna, LO och TCO framför allt, och arbetsgivarna, SAF och småföretagarföreningarna. Där känner vi att vi måste gå in i ett närmare samarbete.
Vi kan också säga att Ulf Westerberg inom Arbetslivsfonden har gett oss möjligheter att till varje lokal samverkansgrupp i vårt län ställa pengar till förfogande, så att vi skall kunna utveckla vårt samarbete och vår samverkan. Vi märker ju att när vi från arbetsförmedlingen, socialtjänsten och kassan sätter oss ner och tittar på arbetslösa och sjukskrivna på en ort kan vi faktiskt minska gruppen arbetslösa och sjukskrivna ganska kraftigt.
Det behövs att vi litar på varandra, att vi törs ta vårt eget ansvar och även litet bråk om vad som är vårt ansvar. Socialförsäkringen är en försäkring, socialtjänsten har det grundläggande ansvaret och arbetsförmedlingen har sina möjligheter. Vi måste våga diskutera med varandra på riktigt.
Jag längtar efter föreskrifterna från Arbetarskyddsstyrelsen. Jag hoppas att vi skall få intressanta prov på vad det kan betyda, så att vi kan sätta i gång genast.
Kurt Inge Persson: Eftersom vår organisation ser ut som den gör kan vi ha många olika svar på samma fråga.
Till Lena skulle jag vilja säga att hon kanske inte behöver bekymra sig så mycket och fundera på vilka som det är bra för oss att samarbeta med. Om det gäller försäkringskassan, säg till oss: Ni får se till att detta och detta blir gjort, och ni får pengar till det. Sedan söker vi samarbete. Det kan vara med socialtjänsten -- där jag tror att vi behöver köpa mer resurser -- och det kan vara med Samhall. Men det kan också vara med andra.
Om jag skall försöka vara konsekvent när det gäller Birgittas fråga måste jag säga att jag tycker att det är bra att man sysslar med systemtillsyn och liknande. Det är en bra plattform. Men jag tror att man måste sätta in alldeles förskräckliga resurser där, om du inte också skapar ett ekonomiskt incitament hos företagen. Annars är risken att det blir en del goda exempel, som du kan visa upp. Men det stora genomslaget är jag rädd för att det inte får.
Anders Englund: Det har talats mycket om det lokala samarbetet. Det är klart att det är ett problem för Arbetarskyddsstyrelsen, rättare sagt yrkesinspektionerna, att det huvudsakligen är en regional distriktsverksamhet på länsplanet. Det är alltså svårt ur resurssynpunkt att komma ner till ert verkliga fält. Det vi kan göra är, som den senaste talaren sade, att försöka trycka på de arbetsplatser som finns i systemtillsynssammanhanget.
I Malmö har vi ett samarbete mellan kassorna och yrkesinspektionen för att se hur det här kan fungera. Men kom ihåg att det finns i storleksordningen 400 yrkesinspektörer i landet, vi har i storleksordningen 3 000 på försäkringskassesidan och, som sagt, en struktur som är olika i distrikt och lokalt.
Marie-Louise Fasth: Vi pratar om rehabilitering, men jag tycker också att det är viktigt att framhålla att en av företagshälsovårdens stora uppgifter är att fånga upp signalerna tidigt, innan rehabiliteringsinsatser behövs. Det kan ske via personalvårdsronder som man kan ha i samband med att man har ett nära samarbete mellan företagshälsovård och företag.
Dessutom har jag en fråga till SAF och försäkringskassan, innan jag svarar på Liselottes fråga. Vem betalar för den träning sjukgymnaster och t.ex. beteendevetare bedriver? De ger också ett stöd åt patienter, kan man säga. Läkarna har man berört i diskussionen, men sjukgymnaster, psykologer och beteendevetare bedriver också ett omfattande rehabiliteringsarbete. Vår erfarenhet är att arbetsgivaren ofta anser att det är hälso- och sjukvårdens sak att bekosta detta. Vem betalar när arbetsgivaren inte anser att han skall betala och försäkringskassan anser att det är arbetsgivarens sak? Risken är stor att patienten får sitta emellan och att rehabiliteringen fördröjs.
Sedan skall jag svara på Liselottes fråga. Den gällde bl.a. vad LSR-förbundet gör för att komma in i samarbetet mellan kassa och sjukgymnaster. Det samarbetet kan självfallet förbättras betydligt. Det skulle också behövas förtroendesjukgymnaster, tycker vi. På det här området kan vi lättare än läkarna bedöma om de rehabiliteringsinsatser som görs av sjukgymnaster är relevanta. Vi har faktiskt litet olika utbildning. En läkare kan inte ersätta en sjukgymnast och ta över hennes arbete, för han kan inte den typen av behandling.
Fler tjänster behövs också. Vi har faktiskt en viss arbetslöshet bland företagssjukgymnaster på det här området med tanke på den omstrukturering som har genomförts inom företagshälsovården.
Sigge Godin: Fru ordförande! Jag trodde att jag skulle få lyssna litet till innan vi kom fram till slutreplikerna. Jag skall inte ställa några sådana själv.
Jag var litet provokativ före lunch. Jag menade att inkörningsperioden är lång innan man kan sätta i gång en rehabiliteringskedja, innan man får människor inskolade, effektiva och kan flytta dem till andra arbetsuppgifter o.s.v. Det är ingen direkt kritik mot de enskilda handläggarna.
När jag ställde min fråga kommenterade Birgit Högberg delvis vad jag hade tänkt fråga om. Jag skulle vilja att du Birgit fortsatte att utvecka hur du skulle vilja jobba. Vi sitter ju en massa människor här i dag som ser på saken ovanifrån. Ni är väldigt få som arbetar i det praktiska arbetet. Om du Birgit Högberg fick vara visionär, både när det gäller att arbeta, att hantera pengar och att hantera regler på ett visst sätt, hur skulle du då vilja göra för att det här skulle bli så effektivt och bra som möjligt? För att inte göra det alltför lätt för dig: Hur skulle du vilja bära dig åt för att nå också småföretagen och hitta en bra balans mellan Försäkringskassans personal, eller rehabiliterarna, och småföretagen? De orkar inte med och har inte tillräckligt med resurser till detta. Men det är väldigt många människor som jobbar där. Du får gärna vara litet provokativ mot de stora företagen, de offentliga myndigheterna, kommuner och landsting. Jag tycker att de, som ändå har resurserna, gör ett dåligt jobb. Det var en liten enkel fråga.
Börje Nilsson: Jag vill haka på Sigge Godins fråga. Jag tycker att det har varit intressanta diskussioner. Vi från utskottet måste dra våra slutsatser och göra en summering. Vi har naturligtvis krav på er. Min fråga är: Vilka krav ställer ni på politikerna i fråga om regler, resurser och ansvar? Är fördelningen riktig? Det skulle det vara intressant att få veta. Vilka krav ställer ni på oss?
Gunnar Sandström: Rehabilitering är för oss synskadade som tänker sig att tillbaka till arbetslivet en oundgänglig nödvändighet. Framför allt gravt synskadade behöver ganska lång tid på sig för att kunna rehabilitera sig på ett sådant sätt att de vinner den skicklighet att hantera sin nya situation som krävs för att kunna klara av arbetslivet. Rehabiliteringen skall kunna ge möjlighet till att man blir kvar i arbetslivet under längre tid. Därför krävs det en ganska omfattande träning i olika färdigheter.
Vi tycker att möjligheterna har försämrats påtagligt, framför allt för gravt synskadade. Arbetsgivarna har av pekuniära och andra skäl inte kunnat och velat ta på sig det utökade ansvar som de har fått. Vi tycker också att Försäkringskassan i det fallet har fallerat. Nu varierar bedömningarna, av vad som är och vad som inte är arbetsskador, runtom i landet. Ibland har man naturligtvis tur och bor i ett område där Försäkringskassan i första hand ser till ens behov och ser möjligheterna att ta sig ut i arbetslivet. Då kan man få den möjligheten.
Vi tycker fortfarande att det känns som ett hån när det talas om arbetslinjen och när det hos Försäkringskassan blir en mängd pengar kvar till arbetslivsinriktad rehabilitering och många personer med synskador inte får möjlighet att komma till den rehabiliteringen.
Vi har talat om incitament. Om man drabbas av en synskada behövs det ibland ganska kraftiga incitament för att man skall ta sig tillbaka till arbetslivet. Om man då själv skall slåss med byråkrati är det inte säkert att arbetslivet ter sig så lockande. Man kanske inte ens tror riktigt på det och behöver ganska mycket stöd för den sakens skull.
Bara en liten ytterligare anmärkning som rör just ett uttryck som jag hörde här. Vi känner oss aldrig som föremål för rehabilitering. Vi är subjekt och i högsta grad de som genomför rehabiliteringen. Men vi behöver åtskilligt med stöd.
Jag tänker ge ett exempel. I förrgår talade jag med en rehabkonsulent från en försäkringskassa. Det rörde just en person som skulle försöka få möjlighet till en i det här fallet kortare rehabiliteringsperiod. Arbetsgivaren var en stor koloss som hade fått en väldig massa pengar från Arbetslivsfonden. Men förutsättningen för att få använda de pengarna var naturligtvis att Försäkringskassan godkände rehabiliteringen. Det gjorde Försäkringskassan gärna. Men ute på den här lilla arbetsenheten visste man inte riktigt hur man skulle hantera den här situationen. Därför var man osäker på om man skulle kunna ta på sig att över huvud taget starta rehabiliteringen. Därför rådde det en väldig osäkerhet om det skulle finnas pengar till de 25 % av kostnaderna som arbetsgivaren själv skulle stå för.
Jag frågade rehabiliteringskonsulenten: Om det nu är så att arbetsgivaren inte tycker sig ha råd med dessa 25 % under det här budgetåret, måste då den här personen vänta med sin rehabilitering till nästa år? Hon svarade att det nog skulle bli så. Då frågade jag om inte Försäkringskassan skulle kunna gå in och garantera att rehabiliteringen kommer till stånd och sedan ta ut den kostnaden av arbetsgivaren. Hon svarade att man inte hade tänkt på det men att det nog skulle gå bra.
Det här tror jag är en av de svårigheter som finns att brottas med. De ekonomisk-administrativa systemen passar inte alltid alla personer. Det är därför som många av svårigheterna fortfarande finns kvar, trots de resurser som finns.
Anders Lönnberg: Det är betecknande för den här typen av debatt att det tar ganska lång tid innan man kommer till skott.
Jag vill tacka Börje Nilsson för hans fråga. Jag tänker ägna mig åt den frågan. Eftersom han sade att de är vana vid att se saker uppifrån tycker vi att ni ibland inte befinner er tillräckligt högt upp, eller så högt upp att det är svårt att nå marken.
Kurt Inge Persson och Gerard Larsson har varit inne på några frågor som är väsentliga. Det gäller problem som bara kan lösas av riksdagen och regeringen. Däremot finns det en del aktörer som kan lösa många av de problem som har illustrerats av anekdoter och ögonblicksbilder av verkligheten.
Den första frågan rör det luddiga ansvaret för arbetsgivaren eller arbetsplatserna. Vi måste då börja med ett bekännande. Vi kan sitta här som facklig organisation och bekänna oss djupt till de humanitära principerna och säga att vi skall göra allt. Men vi kommer inte att göra det. Sanningen kommer i verkligheten att visa sig genom de incitament som finns. I dag är det stora incitamentet för arbetsplatser att försöka att bli av med sina problem via förtidspensionering och andra metodlösningar då någon annan betalar. Det här är ett grundproblem. Om man inte löser det spelar det ingen roll vilka förändringar som man gör av delsystem eller om man ordnar bra samrådsgrupper eller samverkansformer. Utan att lösa den grundläggande frågan att problemen och kostnaderna uppstår om man inte också låter arbetsplatserna ta det ekonomiska ansvaret kommer inga problem att lösas på sikt.
Vi har hört många exempel på att man ändå har gjort en hel del bra lösningar, allt under det att den totala arbetskraftstillgången i Sverige har minskat med 400 000 på tre år. Det är ungefär samma glädje som den glädje den kände som skulle till Malmö men hamnade på Lapplandspilen och i höjd med Uppsala insåg sitt misstag och sade: "Jag kan i alla fall flyga söderut i kupén." En viss rörelsefrihet har man alltid. Det är ungefär den rörelsefrihet som vi talar om i dag. Vi är på väg i totalt fel riktning, och de goda exempel som finns kommer aldrig att bli något annat än goda exempel om man inte gör någonting åt saken.
Det andra grundproblemet är det uppsplittrade ansvaret i välfärdssamhället. Den första delen av problemet rör myndighetsstrukturen och ansvarsfördelningen, som ser ut på ett visst sätt, både mellan myndigheter och arbetsplatser. Incitamenten i systemet ser ut på ett helt annat sätt. Den andra delen är finansieringssystemet.
Man kan lösa problemet genom två olika angreppssätt. Antingen ger man sig på ansvarsfördelningen och ser hur man kan göra någonting åt den. Vi har hört många beskrivningar av att man kan göra nya samverkansgrupper. Om man ser på det intellektuellt nyktert så är samverkansgrupper bara en kostnad, ingen tillgång. Det kostar resurser och tid och pengar som då inte används till rehabilitering. Man måste självklart sträva efter ett system som är så tydligt att man inte skall behöva samverkansgrupper för att lösa människors problem. När det gäller andra sammanhang än rehabilitering brukar vi kalla det för byråkrati eller administration. Det kostar pengar. Om man däremot inte utgår från den finansiella synpunkten kommer inte ens de här samordnade verksamheterna att lyckas, om man inte får ett finansieringssystem till stånd.
Den tredje punkten handlar om att satsa på nya metoder för rehabilitering och verksamheter. Ulf Westerberg har här visat att 20 % av resurserna har gått till rehabilitering, medan tanken från början var att 50 % skulle gå till rehabilitering. Man kan titta på det som är direkt nytt på det här området. Jag tror att det är en summa mellan 6 och 7 miljoner av de här 10 miljarderna som har satsats på nya metoder. På nya verksamheter har det satsats 0 kronor. Det är inte så konstigt att vi sitter här i dag, tre fyra år senare och kan konstatera att det inte har hänt särskilt mycket. Eftersom man inte har satsat några pengar på utveckling av verksamheten kan man inte förvänta sig att det skall ha hänt särskilt mycket.
Den fjärde punkten, som hör ihop med den förra, är att man måste förstärka och utnyttja den kompetens som finns på området. Till det har man egentligen inte avsatt någonting. De totala resurserna på det området har egentligen minskats. Företagshälsovårdens resurser har minskat, även när det gäller det som skulle handla om utveckling och metoder. Vi har fått en mängd rehabresurser i dag som går under rubriken rehab, som tidigare redovisats under en annan rubrik. Resurserna benämns som rehabilitering i och med att det blev populärt att redovisa dem under den rubriken.
Vi vet också att det förekommer en hel del charlatanism och t.o.m. ganska konkreta exempel på folk som har varit utsatta för rehabilitering och sedan inte får något jobb men erbjuder sina tjänster på marknaden som rehabiliterare. Ibland kan det vara utmärkt men ibland gynnar det inte utvecklingen av rehabiliteringen eller tilltron till rehabilitering. Kvaliteten kan bli litet halvdan.
De senaste tio femton åren är den viktigase insikten att vi i stort har satt samma typer av problem under olika samhällssektorers rubriker. Vi har haft ett utbyte av folk mellan socialtjänst och sjukvård, mellan kommun och landsting på äldresidan, mellan sjukförsäkring och förtidspensionering och i dag arbetslöshet. Om man undersöker de här olika systemen, vilket en del utredningar i dag har gjort, kan man konstatera att det som egentligen har hänt de senaste tio femton åren är att vi har bytt budgetkonto men inte har gjort något åt sakproblemen.
Det här betyder att man måste ta en grundlig titt på finansieringssystem och verksamhetsuppdelning i välfärdssystemet. Man måste också ta upp den stora frågan om vilka incitament som skall finnas för arbetsgivare och på arbetsplatser. Med mindre än att vi ändrar de två systemen kommer vi inte att se någon ökning av antalet rehabiliterade eller någon minskning av belastningen vare sig humant eller ekonomiskt.
Guy Lööw: Jag tänker ta upp en fråga som inte heller har diskuterats tidigare, nämligen frågan om tidigare insatser. Ju tidigare man får rehabilitering, desto bättre är det och desto större är möjligheterna att komma tillbaka till arbetet. Jag representerar medlemmar som från början eller ganska länge har haft en funktionsnedsättning och som har kommit ut på en arbetsplats. När man befinner sig i arbetslivet med sin funktionsnedsättning kan man behöva återkommande träning för att behålla den funktionsförmåga som man redan har. Detta är ett problem för många av våra medlemmar.
Det handlar alltså inte om en påvisbar medicinsk förbättring utan det handlar om att kunna behålla de krafter som man har. Vi har sett en klart påvisbar utveckling under senare år att resurserna har minskat för de här människorna. Det är svårt att få den rehabilitering som man fick tidigare. Landstingen minskar på sina resurser för den här typen av rehabilitering, och man kan inte få del av de resurser som finns på försäkringskassorna. Den medicinska förbättringen som man talar om inträder inte. Det handlar om en träning som är förutsättningen för att man skall kunna få vara kvar i arbetslivet. Om man inte får den kommer man förr eller senare att tvingas lämna arbetslivet på grund av förslitningsskador och smärtor.
De människor som slås ut på det här sättet kommer obönhörligen att bli förtidspensionerade. Vi menar att det borde vara en självklarhet att de resurser som nu finns på försäkringskassorna i dag skulle kunna användas till den här typen av träning. Det blir ännu tydligare att det borde vara så när vi ser att pengarna inte används fullt ut för rehabiliteringsresurserna. Jag menar att det finns ytterligare områden för försäkringskassornas rehabiliteringsresurser.
Ordföranden: Jag anmanar er att vara så koncisa som möjligt.
Else-Marie Bjellqvist: Det finns tre viktiga delar för dem som har en kronisk sjukdom eller ett handikapp, nämligen samverkan, kunskaper och attityder. När det gäller samverkan vill jag visa en bild. Här beskrivs vår upplevelse av vad rehabilitering är. Det finns många olika delar. Det är naturligtvis inte lätt att hålla reda på allt detta. Det handlar inte bara om yrkesinriktad rehabilitering. Det måste också ske när det gäller kroniskt sjuka och handikappade, parallellt med andra rehabiliteringsåtgärder.
På nästa bild ser vi aktörerna på marknaden från vår utgångspunkt. Det är också många aktörer. Därför måste alltså samverkan ske på ett mycket bättre sätt än vad den gör. Man hamnar mellan stolarna i mycket stor utsträckning. Det kan resultera i långa sjukskrivningar och förtidspensioner.
På kunskapssidan är det viktigt att man har stor kompetens. Jag vill berätta hur Riksförbundet mot reumatism har gått ut och frågat lokalkontoren på försäkringskassorna vad man vet om reumatiska sjukdomar. Jag vill inte peka ut försäkringskassorna specifikt. Jag vill bara visa ett exempel på ett område där jag tror att okunskapen är väldigt stor.
Vi skickade en enkät till 404 lokalkontor och fick 215 svar. Det är bra, trots att vi inte skickade ut påminnelser. På frågan om hur man bedömde sina kunskaper om reumatikernas situation när det gäller rehabilitering, tekniska hjälpmedel och arbetshjälpmedel ansåg majoriteten av de tillfrågade att de inte hade helt tillräckliga eller hade otillräckliga kunskaper. Hur skall man då kunna hjälpa till att t.ex. köpa rehabiliteringstjänster på ett bra sätt?
Jag tycker att det är oerhört viktigt att man verkligen lyssnar på den som behöver rehabilitering. Hos den personen finns det oerhört mycket kunskaper. Ett exempel på att man kanske inte gör det i så stor utsträckning är att man i ganska liten utsträckning fortfarande köper tjänster utomlands när det gäller rehtabilitering. Vi ser dagligen exempel på det. Bevisligen innebär det för många människor att de efter fyra till fem veckors rehabilitering klarar jobbet resten av året. Därför unnar man många fler att få ta del av det.
När det gäller attityder vill jag ta upp en sak som har aktualiserats bl.a. i riksdagsmotioner. Studier har visat att män och kvinnor behandlas olika. Män kostas på rehabilitering på ett tidigare stadium och får mer rehabilitering än kvinnor. En studie på Umeå universitets socialmedicinska institution har visat att männen i allmänhet går tillbaka till heltidsarbete efter rehabilitering medan kvinnor sjukskrivs, får arbetsträning och deltidsarbete.
En kvinna i den här undersökningen fick ingen rehabilitering alls. De som gjorde undersökningen undrade varför. Svaret blev att hon var reumatiker och därför väntade på en förtidspension. Jag tror att vilka åtgärder som man vill sätta in i mycket är en attitydfråga. Det handlar inte bara om reumatiker utan också om många andra kroniskt sjuka.
Jag skulle vilja ta upp frågan om rehabiliteringsersättningen. För att man skall få den förhöjda sjukpenningen, rehabiliteringsersättningen, har utskottet i sin behandling ställt villkoret att man skall göra ett läkarbesök en gång i månaden. Det villkoret tycker vi är ganska vansinnigt. Rehabilitering innebär inte läkarbesök. Läkare skall finnas med när man gör upp rehabiliteringsplaner osv., men rehabiliteringen görs i allmänhet inte av doktorn utan av många andra yrkeskategorier och rehabiliteringsaktörer. Det är ett slöseri med vårdresurser och ett slöseri när det gäller den enskilde person som behöver rehabilitering att ställa detta villkor. Jag ber er i utskottet att ta bort det.
Ordföranden: På det sistnämnda kan jag svara att vi för närvarande håller på att debattera frågan om det skall vara 70 % eller 80 %. Det kan tänkas att tillämpningsföreskrifterna som ligger till grund för utskottsbetänkandet är något vilseledande. Vi ser över detta för närvarande. I det här fallet med läkarbesök gällde det den rent medicinska rehabiliteringen, men även det kanske är något stelbent. Vi arbetar med frågan.
Bengt Lindqvist: Det finns mycket gott att säga om den decentralisering som sker i hela administrationen inom försäkringskassan. Men det finns också problem. Ett problem är kunskapsfrågan, eller kompetensfrågan, när det gäller grupper som är mer sällsynta. Det är en fråga som är avgörande för om man skall kunna hantera rehabiliteringsbehov som inte uppträder ofta och där det inte kan krävas att varje rehabiliteringshandläggare skall ha kompetens.
Jag skulle vilja veta dels hur ni bygger upp kompetensen, dels hur ni tänker organisera er för att behålla den kompetensen och se till att den fortsätter att byggas upp utifrån mer ovanliga rehabiliteringsbehov.
Kristina Kemmlert: Jag skulle vilja återkomma till frågan om arbetsgivaransvaret som Annika Hultin tog upp. Det är en allmän fråga som jag skulle önska att vi funderade litet på. Vad skall vi göra för att undervisa arbetsgivarna som skall göra utredningarna? Att utreda arbetsplatser och att ställa den informationen i förhållande till människors defekter är verkligen inte någon lätt sak.
Vår forskning på Arbetsmiljöinstitutet har visat att det sker en signifikant positiv förbättring när det gäller rehabiliteringsinsatser när man gör en arbetsskadeutredning. Det verkar således som att en positiv process har påbörjats när man identifierar och beskriver brister. Arbetsmiljökommissionen underströk behovet av utbildnig för dem som skall fungera i arbetsledande ställningar. Många här har talat om att metoder måste tas fram. Utbildning är ju en sak på lång sikt. Jag skulle vilja ta upp något som man kan göra mera konkret och på kort sikt.
Vår forskning som rör arbetsskadeanmälningar har visat att man från arbetsplatsen har svårt att skilja mellan en arbetsbeskrivning, en sjukdomsbeskrivning och redogörelser för arbetsmiljöbrister. Jag vill ge fyra mycket korta exempel.
Som exempel på beskrivning av skade- och händelseförlopp lämnar man från arbetsplatsen ett meddelande där det står:"Ordinarie kassaarbete, slagning av sparbanksgiro." Där har man inte alls funderat på vad det är för brister i situationen som kan ha framkallat besvär. Ett annat exempel är: "Kunde ej fortsätta sitt arbete på grund av seninflammation". Det är ju en sjukdomsbeskrivning.
På åtgärdssidan är det ännu sorgligare. Där arbetsgivaren skall redovisa för vilka åtgärder som är planerade sägs det: "Kortisonsprutor. Skall undvika anstränga axeln." Mitt sista exempel på åtgärder från arbetsgivaren är följande: "Sjukskrivning. 14 dagars vila." Jag menar att det omedelbart behövs goda exempel på hur information från arbetsplatsen skall se ut. Frågor måste ställas från YI och från Försäkringskassan. Frågorna måste motiveras så att arbetsgivaren förstår vilken information han skall ge. Enligt vår uppfattning är det här en av knutpunkterna när det gäller att åstadkomma både ett förebyggande arbete och en rehabiliteringsprocess.
Ordföranden: Jag ber er att försöka vara så kortfattade som möjligt.
Kurt Inge Persson: Jag skall erkänna att förhållandena är litet olika mellan Skåne och Norrland, därför får lösningarna bli litet olika. Jag vill peka på ett par saker. Trots att vi där jag kommer ifrån har ganska stora lokalkontor har vi konstaterat att varje kontor på vissa områden inte kan upprätthålla kompetensen. De kan framför allt inte svara för en rationell hantering av vissa ärenden. Därför har vi gjort så att alla kontor får ansvar för alla ärenden, men det sker en viss arbetsfördelning mellan kontoren. Vad man vinner på det är att de försäkrade trots allt har en handläggare nära till hands som de kan träffa.
Det andra som bör kunna ge mycket är att utveckla ett ordentligt kunskapsstöd via ADB. Nu när chansen ges vill jag svara på Börje Nilssons fråga om vad vi skall önska av politikerna. Jag vill upprepa vad jag sade tidigare. Jag tycker att det skulle vara bra om politikerna framför allt kunde ägna sig åt det som jag benämnde som strategiska frågor, som Anders Lönnberg också var inne på, nämligen att få ett ordentligt incitament för arbetsgivaren, den enskilde och myndigheterna. Det rör sig om den finansiella samordningen. Jag vill peka på att problemet har ökat. Vi märker nu att vi har fler och fler och ganska stora bostadsområden där vi inte kan klara av problemen själva, därför att de är så sammansatta. Inte bara många av de statliga myndigheterna, utan också kommuner, föreningar och organisationer på orten måste kopplas in.
Att vi har svårt med samordningen mellan t.ex. AMS och fösäkringen är förståeligt när ett åtta-tiotal skall samordna. Det är en strategisk fråga. Slutligen önskar jag att politikerna i stället för att, elakt sagt, hitta på en massa saker, kunde ägna sig åt förenklingar. Problemet är att mycket av det som vi, och inte minst allmänheten, kritiserar är sådant som ni har hittat på -- säkert i vällovligt syfte och i god mening. Men resultatet blir ofta ett svåradministrerat och krångligt system, som vi kan ha jobbigt att få de försäkrade att förstå.
Vi har sysslat med regelförenklingar och lämnat förslag till sådana. Detta kan Gustav Jönsson bättre än jag, men jag har i alla fall intrycket att de flesta av dessa förslag stannar någonstans på vägen. Varje enskild sak som ni har hittat på har naturligtvis något motiv.
Gustav Jönsson har en sammanställning av ca 30 förslag, men jag vet inte om han har med sig dem som gäller regelförenklingar. Men förslagen stannar i organisationen. Skälet till att jag har sagt att vi borde ha en regelförenklingskommission är att detta borde lyftas upp på en så hög politisk nivå att man orkar ta debatten med alla utskott och enskilda riksdagsmän, som naturligtvis har något jäkla motiv bakom varje knorr som de vill ha med.
Ordföranden: Där fick vi höra sanningen! Men vi politiker kan väl ändå erkänna att vi är helt medvetna om detta. Vi är nog också överens om att de snabba ryck som har gjorts på senare år inte är de mest lyckade. Det blir gärna så att det ena systemet griper in i det andra och att också icke önskade effekter uppkommer. Är det något som verkligen behöver göras, så är det kanske att rationalisera. I dag har vi oerhört många nivåer. Vi skall titta på listan som Birgit Högberg har med sig, men det gör vi efteråt.
Jag vill be de talare som återstår att fatta sig så kort och uttrycksfullt som möjligt, så att alla kommer till tals.
Marianne Rogell-Eklund: Efter att ha lyssnat på debatten i dag kan man säga att erfarenheterna som gjorts har kopplats till lågkonjunkturen. Men det finns kanske anledning att också fundera över andra erfarenheter som skall läggas till utvärderingen av denna reform, där arbetsgivaren har rehabiliterings- och anpassningsansvaret. Det gäller särskilt när man talar om ekonomiska incitament som skall få arbetsgivaren att fullt ut ta sitt rehabiliteringsansvar enligt lagstiftningen.
Det finns egentligen två olika behovsgrupper. Den ena gruppen är den med skador som uppkommer i arbetslivet. I det sammanhanget är arbetsgivarens ansvar uppenbart. Den andra gruppen utgörs av de funktionshindrade i arbetslivet. Man måste kanske dra andra slutsatser när det gäller vad den här lagstiftningen kan innebära för dem. Åtminstone i min hemvist, Hörselskadades riksförbund, har medlemmarna starkt reagerat över det beroendeförhållande som lagen skapar mellan den anställde och arbetsgivaren. Vi har också gjort erfarenheter som pekar på att rehabiliteringsvägarna har blivit längre.
Det finns andra typer av konkreta erfarenheter, t.ex. att arbetsgivaren inte relaterar funktionshindret, dvs. hörselskadan i det här fallet, till arbetet. Arbetsgivaren är då inte villig att resonera om en rehabiliteringsåtgärd, trots att hörselskadan i arbetets sociala sammanhang innebär svårigheter för den enskilde att fungera på ett bra sätt.
Vi har också fått exempel på att arbetstagare för att undvika kontakt med arbetsgivaren har gått direkt till försäkringskassan och försökt lösa sina problem på den vägen. Vi har redan fått höra att kunskaperna om rehabiliteringsvägarna och rehabiliteringsaktörerna inte alltid finns hos försäkringskassorna, arbetsgivarna eller hos de enskilda. Detta framgick nog av bilden vi såg av rehabilitering och rehabiliteringsaktörer. Den bilden ser något olika ut beroende på vilken grupp av funktionshinder vi talar om.
Med anledning av detta beroendeförhållande kan man kanske också göra en koppling till att förtidspension blir en lösning för vissa personer som inte tar dusten med arbetsgivaren.
Erfarenheter visar hur viktigt det är med metodutveckling inom rehabiliteringen. Av den enskilde kräver en rehabiliteringsåtgärd en stor mental insats. Misslyckade försök kan resultera i rehabiliteringströtthet, så att man inte vill gå igenom någon ytterligare rehabilitering längre fram.
Inför framtida diskussioner angående arbetsmiljölagen och dess effekter bör man ta dessa aspekter i beaktande.
Lars Bohlin: Många har talat om företagshälsovården som en vikigt resurs, och många har också visat oro inför den förändring som sker. Branschföreningen har granskat detta, och det finns en liten rapport som jag skall tillställa ledamöterna per post inom några dagar. Därför skall jag inte gå närmare in på den, men den verifierar alltså vad som har hänt. Jag vill dock ge några fakta på vägen och ett par konkreta förslag.
Företagshälsovården finns i dag i varje kommun i landet, trots nedrustningen som den har gått igenom. Vi har ungefär 7 000 människor på drygt 700 företagshälsovårdsenheter. Vi når fortfarande mellan 75 och 80 % av alla arbetstagare. Vi finns kontinuerligt inne på arbetsplatserna. Vi jobbar långsiktigt och nära arbetsplatserna.
Många är de insatser som företagshälsovården har gjort men som ni myndighetsrepresentanter aldrig ser i er statistik. Det handlar om tidig och samordnad rehabilitering, som aldrig hamnar i någon statistik. Detta är företagshälsovårdens huvuduppgift. Företagshälsovården är unik, därför att den har denna mångåriga erfarenhet om sambandet mellan arbetet, den enskilda arbetsplatsen och människans hälsa, både ur fysisk, psykisk och social synvinkel. Vi brukar säga att vi arbetar på ett tvärvetenskapligt sätt.
Ingen annan resurs i samhällets rehabiliteringsarbete kan visa på samma breda, djupa kompetens, kombinerad med närheten till arbetsplatsen. Många undersökningar verifierar att just den närheten är nödvändig för ett lyckat resultat i de allra flesta fall. Det är bra att åka bort, men det är faktiskt kontakten med vardagen som är viktigast.
Nu sker en viss förändring av företagshälsovården, både på gott och på ont. Jag skulle kunna ge exempel på en del konstigheter som inträffar när försäkringskassan inte kan betala ersättning för intyg och sådant, trots att vi lever i en helt marknadsanpassad situation. Men av tidsskäl skall jag inte göra det. Jag vill bara peka på att vi även i fortsättningen kommer att fortsätta att vara en mycket viktig resurs i rehabiliteringsarbetet tack vare den närhet vi har till arbetsplatserna.
Men några förutsättningar, som ligger på er politikers bord, måste rättas till. Vi måste också vara en del av det s.k. systemet. Inte heller jag tror på alltför många samverkansgrupper, men vi måste kunna fungera och få specialistvårdsersättning -- med betoning på specialist -- för i första hand företagsläkarna och företagssjukgymnasterna. Det är en del av en legitimitet och en del i att uppnå konkurrensneutralitet. I dag har vi nästan satt det fria läkarvalet ur spel, eftersom företagshälsovården är dyrare. Jag tror att vi har EES-regler om konkurrensneutralitet.
Dessa personer har alltså tillgång till den tvärvetenskap som finns inom företagshälsovården. Den kan också ge kvalitet på beslutsunderlag i rehabiliteringsfrågor, vilket är viktigt. Det finns många undersökningar som verifierar detta.
Vi har vid några tillfällen lanserat tanken på ett tvåläkarintyg. Den ena delen av intyget skulle kunna vara skriven av en företagsläkare med tillgång till hela företagshälsovårdens breda resurser. Jag tror att vi då skulle få en bättre kvalitet på underlagen och högre effektivitet i arbetet.
Företagshälsovården arbetar i dag med att kvalitetssäkra sin verksamhet och utveckla metoder på det sätt som tidigare har efterlysts här. Jag hoppas att vi får fortsätta att utgöra en stor resurs i detta sammanhang. Men vi behöver stöd i några viktiga beslut.
Gerhard Larsson: Om jag minns rätt gällde Charlotte Cederschiölds fråga bilden av de 49 % som hade varit på vad vi kallar tillfälliga arbetsplatser hos Samhall. Vid sidan av vår ordinarie verksamhet med att ge arbetshandikappade tillsvidarejobb erbjuder vi också tillfälliga arbetsplatser, bl.a. till försäkringskassa och arbetsgivare.
Detta gäller personer i en kvalificerat svår situation, som har varit sjukskrivna i genomsnitt tre år men som egentligen inte har några funktionshinder. Av dessa var det 49 % som hade kunnat komma tillbaka. Tyvärr ser ju arbetsmarknaden ut som den gör i dag, med väldigt hög arbetslöshet. Men hälften av dessa hade en gammal arbetsgivare som de gick tillbaka till utan några stöd. 10--15 % kunde gå till en ny arbetsgivare utan något stöd, trots arbetslöshetssituationen. Resterande 10--15 % fick tillfällig utbildningsinsats eller väntade via arbetsförmedlingen på att ett nytt läge på arbetsmarknaden skulle uppkomma så att de kunde få en anställning.
De 49 % som jag syftade på var alltså sådana personer som kunde gå tillbaka till arbete och inte hade funktionshinder.
Birgit Högberg: Eftersom jag fick en direkt fråga från Sigge Godin skall jag svara. Detta att vara visionär på befallning är litet komplicerat!
Men jag tror att vi skulle behöva komma in på arbetsplatserna i ett förebyggande arbete på ett helt annat sätt än vad vi gör i dag. Jag skulle alltså önska att vi åtminstone delvis fick de möjligheter som Arbetslivsfonden hittills har haft: att kunna jobba med företagen på delad ansvarsbas och på så sätt kunna få till stånd ett förebyggande arbete och börja innan behovet uppstår.
Jag tror också att vi behöver få en tydlig roll som beställare av rehabilitering, som inte så tydligt avgränsas mot vad man skulle kunna tro är yrkesinriktad rehabilitering. Det skulle i stället vara en rehabilitering som gör människor redo för arbete. I dag kan vi ju inte rehabilitera direkt till arbete, utan vi måste göra folk redo för arbete.
I kommunerna behöver vi jobba i små grupper med lösa pengar för att kunna ordna jobb och aktiveringsmöjligheter för långtidsarbetslösa och långtidssjuka personer. Vi skulle också vilja ha en hälso- och sjukvård som kunde se till hela kostnaden för sjukskrivning och ohälsa. Vi är på väg dit men har en lång bit kvar att gå.
Jag hoppas naturligtvis att företagshälsovården också kommer att vara en betydligt större resurs än vad den kan vara i dag och att vi skall kunna finna former, så att husläkeriet inte blommar ut i en sjukskrivningsepidemi. Det är något som jag personligen är ganska ängslig för.
Detta var några visioner. Jag tror inte som Anders Lönnberg att allt går att lösa genom att man bara har en finansiering och en påse. Jag vet att Hans Svensson har några kommentarer till detta, så jag skulle gärna vilja lämna ordet till honom om det går.
Hans Svensson: Jag har lämnat över material till utskottet med förslag till punkter där utskottet kan göra en insats.
Oavsett hur den framtida finansieringen av hälso- och sjukvården ser ut, tror jag att det är viktigt att konstruktionen med någon typ av Dagmarpengar finns kvar. Det har betytt oerhört mycket, och det är viktigt för framtiden.
När lyktan i Arbetslivsfonden släcks om drygt ett och ett halvt år är det också lika viktigt att samhället förmår att förvalta det fantastiskt fina arv och den kompetens som den organisationen har byggt upp. Jag tror att socialförsäkringen kan ha en viktig roll här.
Bengt Lindqvist tog upp en sak om metodik. Satsa mera pengar på forskning och utveckling kring metoduppbyggnad och rehabilitering. Det är ett mycket angeläget område.
Kalle Danielsson: Vi är inne på programpunkten möjligheter och hinder. Vi har i den fackliga rörelsen sett möjligheter och hinder i dessa sammanhang.
Jag nämnde att vi har arbetat fram ett fackligt handlingsprogram för att försöka aktivera oss själva och andra aktörer i rehabiliteringsverksamheten. Handlingsprogrammet är kopplat till en lokal försöksverksamhet som vi avser att dra i gång i Skåne. T.ex. skall fackliga förtroendemän och handläggare på försäkringskassorna hitta vägar för samarbete.
Vi har inlett programmet med en probleminventering. Jag skall inte gå igenom den. Vi är inte ute efter att hitta syndabockar, inte vare sig på myndighets- eller arbetsgivarsidan. Vi vill komma till rätta med problemen och de brister som finns i rehabiliteringsverksamheten.
Programmet mynnar ut i två uppmaningar. En uppmaning till politikerna och en uppmaning till oss själva. Uppmaningen till politikerna är att titta på hur andra länder har gjort, t.ex. Österrike, Frankrike och USA. På många håll har man byggt upp riksomfattande rehabcentra. Arbetsmarknadens parter är med och tar ansvar för inriktningen på verksamheten. Det är inte centra som själva bedriver verksamheten, utan centra som har det politiska ansvaret för att verksamheten går efter de riktlinjer som våra ambitioner sträcker sig.
Den andra uppmaningen gäller att detta är ett område som mycket väl lämpar sig för ett kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter. Vi har kollektivavtal om medbestämmande, jämlikhet och om en rad olika saker förutom löner. Detta är ett område för att lokalt på arbetsplatserna få fram ett regelverk där man vet hur man skall hantera frågorna. Det kan lösas med hjälp av ett kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter.
Vår avsikt är att såväl politiskt som fackligt -- och gärna med hjälp av opinionsbildning -- driva frågorna med utgångspunkt i handlingsprogrammet. Som sagt: riksomfattande centra och reglering på arbetsmarknaden.
Alf Eckerhall: Jag tror att det är för tidigt att dra slutsatser av bestämmelserna i 22 kap. som handlar om rehabilitering och som infördes för två år sedan. Det är många som har varit inne på denna fråga.
Två medel för att få åtgärder till stånd är ekonomiska styrmedel eller en tvingande lagstiftning. Till detta kan man lägga adekvat och god information.
Jag tror inte på tvingande lagstiftning i rehabiliteringsfrågan. Det är framför allt ekonomiska styrmedel som är viktiga. Många har varit inne på detta.
Det är väl knappast något land som har satt av så stora resurser på hälso- och sjukvården. Vi har t.o.m. hört att ryktet om företagshälsovårdens död är betydligt överdrivet. Lars Bohlin redogjorde för detta. Det finns andra resurser också, t.ex. skyddsorganisationer i företagen.
Jag anser att det finns två brister. Börje Nilsson efterlyste konkreta åtgärder. Jag vill knyta dem till bristerna.
Stora kostnader finns för inkomstersättningen och för vård. Men kostnaderna göms i allmänna system med lika avgifter utan möjlighet för det egna företaget eller den enskilde att påverka dessa kostnader. Jag tror att vi måste ändra på det. Vidare "konkurreras" normalt arbete ut av substitut som är nästan lika höga eller t.o.m. ännu högre än vad de normala arbetsinkomsterna ger. På det sättet minskas engagemanget -- som Ulf Westerberg nämnde -- och motivationen. Den konkreta åtgärden är att ändra på incitamenten. Normala arbetsinkomster måste prioriteras. De får inte konkurreras ut av substitut. Olika substitut får inte konkurrera med varandra. Det gör de i dag. Det finns en rehabiliteringspenning på 95-procentsnivån. Den konkurreras ut av livräntan som ligger på 100-procentsnivån. 100 är ju bättre än 95.
Det är likadant för förtidspension. Detta diskuterades förra gången det var förhör i utskottet. Ersättningen för förtidspension är högre än vid långa sjukdomsfall. Det är konkurrens mellan ersättningstyperna. Vidare måste man dela upp kostnaderna. Det kunde har gjorts redan för något år sedan, t.ex. beträffande arbetsolycksfallen. Det fanns en utredning som skulle se över denna fråga. Tyvärr lades den utredningen ned. Jag menar att t.ex. arbetsolycksfallen och trafikolycksfallen måste brytas ut ur den nuvarande försäkringen. Det rör sig om flera miljarder för varje gren. Jag är övertygad om att motivationen hos enskilda försäkringsgivare skulle öka för att göra mycket på rehabiliteringsområdet och naturligtvis också när det gäller förebyggande åtgärder.
Detta vara exempel på konkreta åtgärder. Jag har framfört dem tidigare. Jag har noterat att de inte har genomförts. Men det blir aldrig för sent.
Ulf Westerberg: Jag tänkte svara på Sigge Godins och Börje Nilssons frågor. När det gäller incitament hos arbetsgivarna är det fråga om att arbetsgivarna bättre ser att de kan tjäna på att hushålla med sin arbetskraft, dvs. skapa en bättre konkurrenskraft och lönsamhet. Jag menar att detta är på väg. Anställda i företag kommer att bli mindre utbytbara i ett nytt sätt att organisera arbetet. Det blir också mera självklart att det är lönsamt att investera i sin egen personal.
Försäkringssystem och stödsystem måste konstrueras så att de inte hindrar de incitamenten som arbetsgivarna skall ha. Det handlar inte om att någon förmån är bättre än något annat. Organiseras arbetet så att människor blir motiverade, tror jag att några procent hit eller dit i en förmån har liten betydelse.
Jag tror inte att det finns några stordriftsfördelar i att slå ihop myndigheter. Snarare tvärtom. Det finns skäl att slå sönder mer av de strukturer som finns i dag. Detta innebär att det i stället måste finnas former för att samverka om de resurser och den kompetens som finns inom olika myndigheter. Det är inte minst viktigt. Kompetensen och resurserna måste användas med utgångspunkt i de mål som finns för verksamheten. Gemensamma mål måste ses i användningen av dem. Där tror jag att politikerna måste skärpa sig. De måste ge riktlinjer, ramar och mål för verksamheten. Håll fingrarna borta från sådant som gäller hur verksamheten skall utformas! Lita på oss som arbetar på de berörda myndigheterna och ge oss möjligheter och utrymme för att skapa kulturer där vi får använda vår egen hjärna!
Det är litet svårt när ni ibland tycker att vi inte uppnår målen, men håll ändå fingrarna borta och skärp i så fall i stället målen! Man måste sätta upp gemensamma mål i toppen för verksamheten, t.ex. att, som vi har gjort under senare år på grundval av de antagna propositionerna, tillsammans försöka minska ohälsan. Jag tror att man måste precisera sig och arbeta för något positivt, för en förbättring av hälsan i arbetslivet. Detta skall då också genomsyra organisationernas och myndigheternas verksamhet på varje nivå, så att alla där kan känna att de har något att vinna på att samarbeta för att nå de uppsatta målen.
Jag håller med Birgit om att det kan behövas en del pengar för detta. Det kostar pengar att samverka, att utarbeta gemensamma mål osv., och vi har viss försöksverksamhet som kan komma att ge litet erfarenheter framöver.
Göran Rådö: Det är viktigt att komma ihåg att regeringen har tillsatt en utredning för en ny ordning för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen. Många av de frågor som har diskuterats här och av de idéer som har förts fram berörs i direktiven för denna utredning.
Det framhålls där bl.a. att den nya ordningen skall bidra till att öka rörligheten på arbetsmarknaden och förhindra utestängning av arbetskraft samt skall utformas så att den ger naturliga incitament för att upprätthålla arbetslinjen. Betydelsen av aktiva, förebyggande och rehabiliterande insatser skall betonas. Försäkringens effekter på arbetsmiljöarbetet och samordningen med arbetsmiljölagstiftningens krav skall beaktas.
När det gäller förtidspensioneringarna framhålls att förslaget skall utformas så, att det underlättar för arbetskraften att vara kvar på arbetsmarknaden.
I direktiven sägs vidare att förslagen skall utformas så, att man kan ta till vara de erfarenheter som har vunnits av de nya reglerna för arbetslivsinriktad rehabilitering. Samverkan med andra samhällssektorer, som hälso- och sjukvården och socialtjänsten, skall eftersträvas. Så långt som möjligt skall konsistens eftersträvas med andra förmånssystem, såsom ersättning vid arbetslöshet, föräldraledighet och utbildning.
När det gäller finansieringen pekar man också på att utredningen skall studera om och i så fall i vilken utsträckning arbetsgivaravgifterna bör differentieras utifrån företagens kostnader för bl.a. arbetsskade- och sjukfrånvaro. Tanken är då också att pröva om arbetsmarknadens parter kan få ett ökat inflytande över försäkringen. Då finns alla möjligheter för parterna på arbetsmarknaden att bidra till de regelförenklingar som efterlyses och som de har god erfarenhet av genom sina egna avtal på det här området.
Ordföranden: Jag tror att alla som bett om att få komma till tals har fått göra det nu. Vi har från utskottet ställt många olika frågor, och så var också meningen. Vi har ju ett uppföljande och utvärderande ansvar för de förslag som vi lägger fram och som i regel också blir riksdagens beslut.
Jag vågar från oss alla i båda utskotten säga att ni har gett oss oerhört mycket av värdefull kunskap. Vi kommer att få allt dokumenterat, och vi kommer att ta det till oss. Vi hoppas, som Ulf Westerberg sade, att vi har ett gemensamt mål. Vi kan ha litet olika syn på hur vi skall nå målen, men vi är alla besjälade av att göra så mycket som möjligt för att rehabilitera människor.
Kalle Danielsson sade att den här utfrågningen sannerligen inte har anordnats för att vi skall hitta syndabockar, varken på politikernivån eller inom olika områden av tjänstemannavärlden. Den har i stället tillkommit just därför att vi så långt som möjligt vill komma till rätta med det som kanske inte fungerar fullt ut så bra som vi önskar. Vi har blivit mycket klokare i dag, och det tackar vi er alla hjärtligt och varmt för.
Underbilaga 1
Deltagare i socialföräkringsutskottets utfrågning om rehabilitering och rehabiliteringsersättning den 1 mars 1994.
Socialdepartementet Göran Rådö Per Tillander
Riksförsäkringsverket Gustav Jönsson Kristina Bengtsson
Försäkringskasseförbundet Hans Svensson, FKF Kurt Inge Persson, Malmöhus län Birgit Högberg, Västerbotten Göran Geiryd
Arbetsmarknadsstyrelsen Rolf Nord Gerd Elmfeldt
Samhall Gerhard Larsson
Arbetsmiljöinstitutet Peter Westerholm Kristina Kemmlert
Arbetslivsfonden Ulf Westerberg
Arbetarskyddsstyrelsen Annika Hultin Anders Englund
AmuGruppen AB Bo Sundmark
Socialstyrelsen Ingvar Karlberg Gunilla Wallgrund
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) Mats Holmgren Alf Eckerhall
Svenska Kommunförbundet Lars Roswall Ingrid Söderström
Landstingsförbundet Jan Erik Synnerman
Statens arbetsgivarverk (SAV) Britt Trossmark
Landsorganisationen i Sverige (LO) Kalle Danielsson Palle Carlsson
Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO) Anders Lönnberg Eva Flodström Marie-Louise Fasth (Leg. sjukgymnasters riksförbund) Åsa Holmstrand (Leg. sjukgymnasters riksförbund)
Handikappförbundens Samarbetsorgan Marianne Rogell-Eklund Inger Ödlund Else-Marie Bjellqvist
De Handikappades Riksförbund (DHR) Ingrid Buch Guy Lööv, medhjälpare
Synskadades Riksförbund (SFR) Gunnar Sandström Urban Fernqvist
FSF Metod AB Lars Bohlin
Underbilaga 2
Deltagande ledamöter från socialförsäkringsutskottet
Gullan Lindblad (m), ordförande Birgitta Dahl (s), vice ordförande Margit Gennser (m) Börje Nilsson (s) Sigge Godin (fp) Lena Öhrsvik (s) Nils-Olof Gustafsson (s) Hans Dau (m) Margareta Israelsson (s) Pontus Wiklund (kds) Arne Jansson (nyd) Maud Björnemalm (s) Gustaf von Essen (m) Bengt Lindqvist (s) Liselotte Wågö (m) Rune Backlund (c) Berith Eriksson (v) Ingrid Skeppstedt (c)
Underbilaga 3
Deltagande ledamöter från arbetsmarknadsutskottet
Elver Jonsson (fp) Kjell Nilsson (s) Georg Andersson (s) Marianne Andersson (c) Lahja Exner (s) Charlotte Cederschiöld (m) Harald Bergström (kds) Laila Strid-Jansson (nyd) Monica Öhman (s) Isa Halvarsson (fp) Kent Olsson (m) Berit Andnor (s) Hans Andersson (v)
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 3 Sjuk- och arbetsskadeförsäkring 3 Pensionsförmåner 3 Motionerna 4 Inriktning av socialförsäkringen 4 Sjuk- och arbetsskadeförsäkring 4 Motion väckt under den allmänna motionstiden 1992/93 4 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993/94 4 Pensionsförmåner 8 Utskottet 10 Allmänt om socialförsäkringssystemet 10 Socialförsäkringsförmåner 10 Finansieringen av socialförsäkringarna 12 Propositionen 14 Motionerna 16 Utskottets bedömning 20 Sjukförsäkring m.m. 20 Sjukpenning och sjuklön 20 Karensdagen 22 Sjukersättning vid långvarig sjukskrivning 24 Gällande ordning 24 Motioner 24 Hittillsvarande erfarenheter av tillämpningen 26 Utskottets bedömning 28 Övriga frågor om kompensation vid sjukdom 30 Frågor om sjuklön 31 Läkemedelsförmåner 32 Gällande ordning 32 Propositionen 32 Motioner 33 Utskottets bedömning 33 Ersättning vid närståendevård 34 Arbetsskadeförsäkringen 35 Medelsanvisning 39 Pensioner m.m. 40 Basbeloppet 40 Bedömningen av nivåer för sjukbidrag/förtidspension 41 Gällande ordning 41 Motioner 42 Utskottets bedömning 43 Efterkontroll och uppföljning av förtidspensioner 45 Avräkningsregel 47 Vårdbidrag 48 Särskilt pensionstillägg 48 Medelsanvisning 49 Hemställan 50 Reservationer 53 1. Reformering av socialförsäkringssystemet (mom. 1) 53 2. Långa sjukfall (mom. 3) 54 3. Taket i sjukförsäkringen och sänkta kompensationsnivåer 54 4. Arbetsgivarperiod (mom. 7) 55 5. Ersättning vid arbetsskada (mom. 13) 55 6. Basbeloppsanknutna pensionsförmåner (mom. 22) 56 7. Efterkontroll av förtidspensioner (mom. 23) 56 8. Avräkningsregel vid utbetalning av förtidspension (mom. 25) 57 9. Anslag till Förtidspensioner (mom. 30) 57 Särskilda yttranden 57 1. Reformering av socialförsäkringssystemet (mom. 1) 58 4. Ersättning vid arbetsskada (mom. 13) 58 Meningsyttring av suppleant 59 Bilaga 1 Propositionens lagförslag 62 Bilaga 2 Utskottets lagförslag 64 Bilaga 3 Offentlig utfrågning 65 Bilaga 4 Offentlig utfrågning 115