Socialpolitik - inriktning och anslag
Betänkande 1990/91:SoU12
Socialutskottets betänkande
1990/91:SOU12
Socialpolitik -- inriktning och anslag
Innehåll
1990/91 SoU12
Sammanfattning
I betänkandet behandlas först frågor om inriktningen av socialpolitiken mot bakgrund av uttalanden i budgetpropositionen och olika motionsyrkanden väckta under den allmänna motionstiden. I betänkandets andra del behandlas samtliga anslagsyrkanden och andra yrkanden i budgetpropositionen och de motioner från allmänna motionstiden som främst rör anslagen för budgetåret 1991/92. Regeringen har dock i senare propositioner föreslagit ändrade anslag under E 3, E 4, E18 och E 19. Utskottet behandlar anslaget E 5 i samband med regeringens förslag om tvånget inom psykiatrin m.m. Dessa anslag behandlas därför inte i detta betänkande.
Utskottet ställer sig helt bakom den inriktning av socialpolitiken som redovisas i budgetpropositionen. Moderata samlingspartiet, folkpartiet, centerpartiet och vänsterpartiet har lagt fram förslag till socialpolitiska åtgärder med en delvis annan inriktning. Dessa motioner avstyrks av utskottet.
Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag i budgetpropositionen till anslag utom när det gäller anslagsposten G 7. Kostnader för viss verksamhet för handikappade. I betänkandet behandlar utskottet fem motioner (m, fp, c, v, mp) om stöd till Rörelsehindrade barn och ungdomars (RBU) rekreationsanläggning Mättinge. Utskottet utgår ifrån att 1989 års handikapputredning kommer att överväga det statliga stödet till handikapporganisationernas rekreationsanläggningar. I avvaktan på utredningens förslag i denna del anser utskottet att RBU för budgetåret 1991/92 bör ges ett bidrag på 3 710 000 kr. till driften av sin anläggning. Socialdemokraterna reserverar sig häremot och hänvisar till möjligheten att söka bidrag ur allmänna arvsfonden.
De tre borgerliga partierna och vänsterpartiet redovisar i reservationer var för sig sin syn på inriktningen av socialpolitiken. I gemensamma reservationer redovisar de tre borgerliga partierna vidare en annan uppfattning beträffande dels valfriheten i vård och omsorg, dels införandet av vårdnadsbidrag. Mp utvecklar i ett särskilt yttrande sin syn på socialpolitikens inriktning.
I fråga om anslagen har ett fyrtiotal reservationer och två särskilda yttranden anmälts. Av innehållsförteckningen på betänkandets sista sidor framgår hur de övriga reservationerna och de särskilda yttrandena fördelar sig på olika områden och partier. I en bilaga redovisas i tabellform oppositionspartiernas i reservationer anmälda anslagsalternativ.
FEMTE HUVUDTITELN
Proposition 1990/90:100 bil. 7
Regeringen har under anslagen A1--A6 (s. 15--21) föreslagit
A 1 att riksdagen till Socialdepartementet för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 39 861 000 kr.,
A 2 att riksdagen till Utredningar m.m. för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 33 575 000 kr.,
A 3 att riksdagen till Socialvetenskapliga forskningsrådet för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 72 179 000 kr.,
A 4 att riksdagen till Informationsförsörjning för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 6 270 000 kr.,
A 5 att riksdagen till Insatser mot aids för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 193 500 000 kr.,
A 6 att riksdagen till Internationell samverkan för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 28 367 000 kr.
Regeringen har under anslagen C1 (s. 42--45), C 4 (s. 47--48) och C6--C7 (s. 49--50) föreslagit
C 1 dels att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till 1. lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag, 2. lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag, dels att riksdagen till Allmänna barnbidrag för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 17 200 000 000 kr.,
C 4 att riksdagen till Bidragsförskott för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 2 445 000 000 kr.,
C 6 att riksdagen till Särskilt bidrag för vissa adoptivbarn för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 8 200 000 kr.,
C 7 dels att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn, dels att riksdagen till Bidrag till kostnader för internationella adoptioner för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 1 000 kr.
Regeringen har under anslagen E1, E2 (s. 89--95) och E6--E17 (s. 100--121) föreslagit
E 1 att riksdagen till Socialstyrelsen för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 206 117 000 kr.,
E 2 dels att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till 1. lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701), 2. lag om ändring i narkotikaförordningen (1962:704), 3. lag om ändring i förordningen (1968:70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler, 4. lag om ändring i kungörelsen (1970:149) om handel med preventivmedel, dels att riksdagen till Läkemedelsverket för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslaganslag på 1 000 kr.,
E 6 att riksdagen till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 11 117 000 kr.,
E 7 att riksdagen till WHO-enheten för rapportering av läkemedelsbiverkningar för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 2329000 kr.,
E 8 att riksdagen till Statens institut för psykosocial miljömedicin för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 5 170 000 kr.,
E 9 att riksdagen till Statens bakteriologiska laboratorium: Uppdragsverksamhet för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr.,
E 10 att riksdagen till Statens bakteriologiska laboratorium: Centrallaboratorieuppgifter för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 46 195 000 kr.,
E 11 att riksdagen till Statens bakteriologiska laboratorium: Försvarsmedicinsk verksamhet för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 4 943 000 kr.,
E 12 att riksdagen till Statens bakteriologiska laboratorium: Utrustning för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 3 190 000 kr.,
E 13 att riksdagen till Bidrag till hälsoupplysning m.m. för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 7 035 000 kr.,
E 14 att riksdagen till Epidemiberedskap m.m. för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 19 072 000 kr.,
E 15 att riksdagen till Bidrag till Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut för budgetåret 1991/92 anvisar ett anslag på 30 375 000 kr.,
E 16 att riksdagen till Bidrag till allmän sjukvård m.m. för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 4 512 682 000 kr.,
E 17 att riksdagen till Specialistutbildning av läkare m.m. för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 30042000 kr.
Regeringen har under anslagen F1--F4 (s. 132--139) föreslagit
F 1 att riksdagen till Bidrag till kommunal barnomsorg för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 13 045 000 000 kr.,
F 2 att riksdagen till Bidrag till invandrar- och flyktingbarn i förskolan för budgetåret 1991/92 anvisar ett anslag på 40000000 kr.,
F 3 att riksdagen till Barnmiljörådet för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 4 991 000 kr.,
F 4 att riksdagen till Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 5 479 000 kr.
Regeringen har under anslagen G1--11 (s. 146--162) föreslagit
G 1 att riksdagen till Bidrag till social hemhjälp, ålderdomshem m.m. för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 3 496 852 000 kr.,
G 2 att riksdagen till Bidrag till färdtjänst, servicelinjer m.m. för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 729000 000 kr.,
G 3 att riksdagen till Kostnader för viss omsorg om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 43 347 000 kr.,
G 4 att riksdagen till Nämnden för vårdartjänst för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 100 989 000 kr.,
G 5 att riksdagen till Ersättning till televerket för texttelefoner för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 52 800 000 kr.,
G 6 att riksdagen till Ersättning till postverket för befordran av blindskriftsförsändelser för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 68 769 000 kr.,
G 7 att riksdagen till Kostnader för viss verksamhet för handikappade för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 42 748 000 kr.,
G 8 att riksdagen till Statens hundskola för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr.,
G 9 att riksdagen till Statens handikappråd för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 5 621 000 kr.,
G 10 att riksdagen till Bidrag till handikapporganisationer för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 100238000 kr.,
G 11 att riksdagen till Bilstöd till handikappade för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 206 000 000 kr.
Regeringen har under anslagen H1--H4 (s. 173--179) föreslagit
H 1 att riksdagen till Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 10 542 000 kr.,
H 2 att riksdagen till Bidrag till missbrukarvård och ungdomsvård för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 950 000 000 kr.,
H 3 dels att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna förändringarna angående riktlinjerna för fördelning av anslaget Bidrag till organisationer, dels att riksdagen till Bidrag till organisationer för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 63 501 000 kr.,
H 4 att riksdagen till Utvecklings- och försöksverksamhet för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 27 214 000 kr.
Motioner
1990/91:So206 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana ändringar i socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen att den enskildes valfrihet stärks i enlighet med vad som i motionen anförts.
1990/91:So217 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om socialpolitiska riktlinjer för reformer i syfte att förbättra levnadsvillkoren för människor som lever i det glömda Sverige.
1990/91:So219 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas 2. att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:100 som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjer för fördelning av anslaget Bidrag till organisationer, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de hemlösas situation samt beslutar att till Bidrag till organisationer för budgetåret 1991/92 anvisa ett förhöjt reservationsanslag med 3 000 000 kr. till totalt 66 501 000 kr.
1990/91:So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas 6. att riksdagen beslutar om inrättande av ett träningscenter för barn med ovanliga handikapp (rubrik 5.1), 7. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 15 milj.kr. under särskilt anslag för inrättandet av center för barn med ovanliga handikapp (rubrik 5.1), 8. att riksdagen beslutar om inrättande av ett centrum för diagnostik och rehabilitering av vissa svårdiagnostiserade hjärnskador i enlighet med vad som anförts i motionen (rubrik 5.2), 9. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 15 milj.kr. under särskilt anslag till inrättande av ett centrum för diagnostik och rehabilitering av vissa svårdiagnostisterade hjärnskador (rubrik 5.2), 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tolkverksamheten (rubrik 6), 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de handikappades rekreationsanläggningar (rubrik 9.1), 14. att riksdagen beslutar att öka anslaget till rekreationsanläggningar för handikappade med 2 000 000 kr. (rubrik 9.1), 15. att riksdagen för budgetåret 1991/92 under socialdepartementets anslag G 7 Kostnader för viss verksamhet för handikappade punkt 8 Bidrag till rekreationsanläggningar anslår ytterligare 2 000 000 kr., dvs. totalt 44 748 000 kr. (rubrik 9.1), 20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Handikappinstitutets resurser (rubrik 13.2), 21. att riksdagen för budgetåret 1991/92 till socialdepartementet på ett speciellt anslag anvisar ytterligare 10 milj.kr. till Handikappinstitutet (rubrik 13.2), 24. att riksdagen för budgetåret 1991/92 till socialdepartementet anslag G 10 Bidrag till handikapporganisationer anvisar ytterligare 25 milj.kr. (rubrik 17).
1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att barn i missbrukarfamiljer vid behov måste kunna söka skydd i någon form av jourverksamhet och att en verksamhet motsvarande den danska införs till att börja med i storstäderna; även organisationer som BRIS bör aktivt stödjas.
1990/91:So229 av Barbro Sandberg och Charlotte Branting (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samhällsinformation till synskadade.
1990/91:So237 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas 3. att riksdagen anslår ett med 10 milj.kr. höjt anslag under sjunde huvudtiteln, anslag H 3. Bidrag till organisationer enligt motionens förslag.
1990/91:So238 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas 6. att riksdagen till organisationer som arbetar för en minskning av tobaksbruket för budgetåret 1991/92 anvisar 1000 000 kr. utöver vad regeringen föreslagit.
1990/91:So243 av Gullan Lindblad och Elisabeth Fleetwood (båda m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till det s.k. Mättingeprojektet för rörelsehindrade barn och ungdomar.
1990/91:So253 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om principerna för en förnyelse av den sociala välfärden.
1990/91:So254 av Margareta Persson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av årligt verksamhetsbidrag till kvinnojourer. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju813.
1990/91:So256 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att länkverksamhet i skilda organisations- och verksamhetsformer för alkoholister skall få ökat stöd.
1990/91:So257 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda mp) vari yrkas 2. att riksdagen beslutar bygga ut ledarhundsutbildningen och tolkverksamheten enligt vad som anförts i motionen och att riksdagen anslår 6 milj.kr. för denna verksamhet.
1990/91:So259 av Karin Israelsson m.fl. (c, s, m, fp, v, mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om grundanslag till Stiftelsen Kvinnoforum.
1990/91:So260 av Rolf L Nilson m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen till Bidrag till handikapporganisationer för budgetåret 1991/92 anslår 10 000 000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit, 2. att riksdagen beslutar att inrätta ett reservationsanslag på 5000000 kr. enligt vad i motionen anförts om handikapporganisationernas internationella arbete.
1990/91:So268 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av ytterligare medel för framställning av teckenspråksmaterial och framtagning av ett teckenlexikon.
1990/91:So271 av Margó Ingvardsson m.fl. (v) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om disponering av de 500 000 000 kr. som regeringen anslagit till information om äldreomsorgsreformen,
1990/91:So275 av Bruno Poromaa (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökad produktion av samhällsinformation i punktskrift.
1990/91:So276 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökat stöd till barnjourverksamhet, 8. att riksdagen till Bidrag till organisationer, för höjt anslag till Föreningen Barnens Rätt i Samhället, BRIS, för budgetåret 1991/92 anvisar 500 000 kr. utöver vad regeringen anvisat, eller således 64001000 kr., 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnors hjälpbehov samt om stöd till kvinnojourer. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Jo821.
1990/91:So278 av Ann-Cathrine Haglund m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om angelägenheten av att det allmänna ger stöd till kvinnojourerna. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju822.
1990/91:So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett resurscenter för gravt hjärnskadade.
1990/91:So284 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ekonomiska bidrag till kvinnojourer. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju824.
1990/91:So285 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ekonomiska bidrag till kvinnojourerna. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju825.
1990/91:So288 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Barbro Westerholm (båda fp) vari yrkas att riksdagen för budgetåret 1991/92 beslutar att under socialdepartementet anslag H 3 anvisa ytterligare 3 milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit till kvinnojourerna. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf630.
1990/91:So289 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (båda mp) vari yrkas att riksdagen för budgetåret 1991/92 avsätter medel enligt vad i motionen anförts om statsbidrag till Mättingeprojektet på 3,7 milj.kr.
1990/91:So298 av Stina Eliasson och Gunhild Bolander (båda c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökad utbildning av dövtolkar, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet att inrätta fler tjänster som dövtolkar.
1990/91:So300 av Rolf L Nilson (v) vari yrkas att riksdagen till Kostnader för viss verksamhet för handikappade för budgetåret 1991/92 anslår 2 000 000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit enligt vad i motionen anförts om ökat bidrag till SRFs rekreationshem Almåsa.
1990/91:So301 av Rolf L Nilson (v) vari yrkas att riksdagen till Kostnader för viss verksamhet för handikappade för budgetåret 1991/92 anslår 1 600 000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit enligt vad i motionen sagts om stöd till SRFs punktskriftsbokklubb.
1990/91:So304 av Rosa Östh och Marianne Jönsson (båda c) vari yrkas att riksdagen beslutar att till Mättingeprojektet anslå 3710 000 kr. för budgetåret 1991/92.
1990/91:So306 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar att under anslaget (H 3) Bidrag till organisationer för budgetåret 1991/92 anvisa ytterligare 3000000 kr. utöver vad regeringen föreslagit, avsedda för kvinnojourernas riksorganisation. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju832.
1990/91:So310 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen för budgetåret 1991/92 anvisar 30 000 000 kr. till stimulansbidrag för utveckling och utbyggnad av ungdomsmottagningar.
1990/91:So313 av Stina Gustavsson och Marianne Jönsson (båda c) vari yrkas att riksdagen anvisar ett belopp om 800 000 kr. fr.o.m. år 1992 för utgivning av punktskriftsböcker i bokklubb.
1990/91:So314 av Bruno Poromaa (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av åtgärder för att möjliggöra Synskadades Riksförbunds utgivning av litteratur på punktskrift i form av en bokklubb.
1990/91:So315 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att de i motionen anförda riktlinjerna bör läggas till grund för den framtida socialpolitiken, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en satsning på ökad valfrihet inom den sociala tjänstesektorn.
1990/91:So316 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening uttalar sin anslutning till en generell välfärdspolitik byggd på grundtrygghetsprincipen i enlighet med vad i motionen anförts, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om principen om ekonomisk och social grundtrygghet som vägledande inom olika samhällsområden enligt de riktlinjer som förordas i motionen.
1990/91:So320 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mål och inriktning av socialpolitiken.
1990/91:So321 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen till Kostnader för viss verksamhet för handikappade för budgetåret 1991/92 anslår 3 710 000 kr. till Mättingeprojektet.
1990/91:So323 av Elisabeth Fleetwood och Karl-Gösta Svenson (båda m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ytterligare medel för framställning av teckenspråksmaterial och framtagning av ett teckenlexikon.
1990/91:So325 av Margareta Persson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av stöd till Synskadades Riksförbunds bokklubb.
1990/91:So332 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av socialpolitiken, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att finansiering och produktion av sjukvård skall skiljas åt, 3. att riksdagen, i avvaktan på det i motionen föreslagna försäkringssystemet, hos regeringen begär förslag om en vårdgaranti i enlighet med vad som i motionen anförts, 4. att riksdagen beslutar att rätten till valfrihet i vården skrivs in i såväl socialtjänstlagen som hälso- och sjukvårdslagen i enlighet med vad som i motionen anförts, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av äldreomsorgen, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av handikappolitiken.
1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas 10. att riksdagen för budgetåret 1991/92 på socialdepartementets anslag H 3 Bidrag till organisationer, anslår ytterligare 10 000 000 kr.
1990/91:So405 av Gullan Lindblad och Margit Gennser (båda m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till frivilliga organisationer som arbetar i kampen mot HIV/aids, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om aidsdelegationens fördelning av medel för information och kampanjer, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om aidsdelegationens uppgifter i övrigt.
1990/91:So417 av Ulla Tillander (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en större andel av HIV/aids-anslagen går till frivilligorganisationer såsom Noaks ark, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information om smittriskerna.
1990/91:So420 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information till invandrare, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till storstäderna.
1990/91:So424 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om frivilligorganisationernas roll i informationsarbetet, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statligt stöd till den verksamhet som bedrivs inom stiftelsen Noaks Ark, 7. att riksdagen till Bidrag till WHO, Anslag 6, för budgetåret 1991/92 anvisar 5 000 000 kr. för bistånd till sjuka barn i Rumänien, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hjälp till Rumäniens aids-sjuka barn.
1990/91:So446 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tidsgränser för vårdens utförande, 2. att riksdagen för budgetåret 1991/92 under socialhuvudtiteln till prop. 1990/91:100 bil. 7 genom omfördelning inom befintliga ramar anslår ytterligare 1000000 000 kr. till den direkta vården, i enlighet med vad i motionen anförts, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen i övrigt anförts om behovet av nya organisations- och finansieringsformer inom hälso- och sjukvården.
1990/91:So447 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att rätten till valfrihet i vården skrivs in i hälso- och sjukvårdslagen, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om vårdgaranti i enlighet med vad som anförts i motionen. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf267.
1990/91:So448 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om HIV/aids-arbetets inriktning på information, rådgivning och beteendepåverkan, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en större del av informationsmedlen bör komma de frivilliga organisationerna till del.
1990/91:So464 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättande av ett skallskadecenter.
1990/91:So473 av Martin Olsson och Kersti Johansson (båda c) vari yrkas 1. att riksdagen till Bidrag till hälsoupplysning, m.m. för budgetåret 1991/92 för ökat anslag för information om tobakens skadeverkningar anvisar 3 000 000 kr. utöver vad regeringen föreslagit, eller således 10035 000 kr.
1990/91:So514 av Rosa Östh och Kersti Johansson (båda c) vari yrkas 2. att riksdagen genom omfördelning av föreslagen anvisning över anslaget för hälsoupplysning (prop. 1990/91:100, bil. 7, anslaget E 13) anvisar 3 000 000 kr. till hemkonsulentverksamheten i enlighet med vad i motionen anförts. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ub820.
1990/91:So525 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas 2. att riksdagen beslutar att vid behandlingen av anslaget A5 under socialdepartementets huvudtitel beakta vad i motionen anförts om Stockholms särskilda behov för HIV/aids-bekämpning.
1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om effektiviteten inom sjukvården, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en 100-dagarsregel inom den somatiska akutsjukvården.
1990/91:So535 av Kersti Johansson m.fl. (c) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om familjepolitikens inriktning, förbättrade pensionsvillkor för vård av egna barn och vikten av införande av vårdnadsbidrag för arbetet med ökad jämställdhet. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A814.
1990/91:So621 av Carl Bildt m.fl. (m,fp,c) vari yrkas 1. att riksdagen godkänner de i motionen angivna riktlinjerna för en familjepolitisk reform.
1990/91:So622 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de stora nackdelarna med vårdnadsbidrag.
1990/91:So626 av Karin Falkmer (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att den skyndsamt föreslår ett kommunalt vårdnadsbidrag i enlighet med de riktlinjer som anförts i motionen.
1990/91:So627 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 6. att riksdagen beslutar anslå 1 100 000 000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit till barnomsorg i enlighet med vad i motionen sägs om "kommunalt stödpaket".
1990/91:So630 av Görel Bohlin och Ann-Cathrine Haglund (båda m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att olika typer av ideellt biståndsarbete skall likställas, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i 1 § lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag att treårsgränsen kommer att gälla för alla som är anställda av svenska kyrkan, svenska trossamfund eller till sådant samfund knutet organ eller av svensk ideell organisation som bedriver biståndsverksamhet.
1990/91:So631 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas 5. att riksdagen beslutar att föräldrar skall ha rätt att bli kommunala dagbarnvårdare åt eget barn på villkor som anges i motionen och att statsbidrag skall utgå för detta, 6. att riksdagen hos regeringen begär att 2 miljarder kronor avsätts för utbyggnaden av dagbarnvårdare åt eget barn, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om föräldramedverkan i barnomsorgen, 8. att riksdagen hos regeringen begär att statsbidraget minskas med 2000 kr. per barn i kommunalt daghem, totalt 500 milj.kr.
1990/91:So632 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas 5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en vårdnadsersättning lika för alla barn, i enlighet med de riktlinjer som angivits i motionen,
1990/91:So635 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den långsiktiga inriktningen av familjepolitiken, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att uppräkningen av det allmänna barnbidraget, det förlängda barnbidraget och studiebidraget från den 1 januari 1992 ersätts med grundavdrag och ett flerbarnstillägg fr.o.m. 1992 i enlighet med vad som i motionen anförts.
1990/91:So638 av Gunilla André och Karin Starrin (c) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av vårdnadsbidrag, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnors hjälpbehov samt stöd till kvinnojourer. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A812.
1990/91:Ub808 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av information om HIV/aids till studenter vid universitet och högskolor. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So448.
Motion överflyttad från arbetsmarknadsutskottet
1990/91:A605 av Rolf L Nilson (v) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar om ett engångsbidrag till SIPU på 1 000 000 kr. enligt vad i motionen anförts om utsändandet av lagrad samhällsinformation till synskadade, 2. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1991/92 anslå 2200000 kr. enligt vad i motionen anförts om framställning och utskick av samhällsinformation till synskadade.
Inriktningen av socialpolitiken
Under detta avsnitt behandlas enbart uttalanden i budgetpropositionen och motionsyrkanden om den mer allmänna inriktningen av socialpolitiken. Yrkanden med mer detaljerade förslag behandlar utskottet under avsnittet om anslagen i betänkandet eller senare i särskilda ämnesbetänkanden.
Budgetpropositionen
I budgetpropositionen 1990/91:100, bil.7 redovisar regeringen sin syn på inriktningen av socialpolitiken. Där uttalas inledningsvis att socialpolitiken är en viktig del i välfärdssamhället och att den svenska socialpolitiken även i fortsättningen skall bygga på generella åtgärder och vara en socialpolitik för hela folket.
I propositionen betonas vidare välfärdspolitikens omfördelande uppgifter. En viktig del av välfärdspolitiken uppges vara de trygghetssystem som omfördelar resurser mellan olika grupper och skeden i livet. Fördelningspolitiken kan enligt propositionen liknas vid ett försäkringssystem där skatter och avgifter blir som en försäkringspremie, som ger utdelning i livets olika skeden. Omfördelningen gäller det normala livsförloppet, det som nästan alla kan förväntas uppleva.
Barn och barnfamiljer uppges i propositionen vara en grupp med höga kostnader och stort behov av stöd. Barn för med sig ökade kostnader och ställer stora krav på samhället genom behov av vård och omsorg, kunskaper och fostran. Pensionärer är en annan grupp med stort behov av stöd. Inkomsterna minskar och behovet av sjukvård och omsorg ökar. Mellangruppen, förvärvsarbetande utan barn eller med vuxna barn, har inte samma behov av stöd. Dessa blir en viktig komponent i fördelningspolitiken genom att de tillför medel till den gemensamma kassan. Denna grupp står för en ansenlig del av skatter och sociala avgifter.
Inkomstutjämningen syftar enligt propositionen också till att ge alla möjlighet till en ekonomisk grundtrygghet och ett självständigt liv. För att alla exempelvis skall kunna få pensioner som går att leva av, måste en viss omfördelning ske till låginkomsttagarnas fördel.
För att tillgodose tryggheten måste omfördelningen också verka när något händer utöver det normala livsförloppet. Utan en sådan omfördelning innebär risken att bli sjuk, handikappad eller arbetslös också en risk att bli medellös. Omfördelningen genom offentliga system gör det möjligt att också omfördela till dem som drabbas av ohälsa och arbetslöshet.
Att välfärden är generell innebär, enligt propositionen, att alla medborgare omfattas. Alla har i samma situation vissa bestämda rättigheter baserade på behoven, utan hänsyn till hur mycket eller litet den enskilde har bidragit med. Det är behoven som avgör vilken samhällsinsats den enskilde är berättigad till. I propositionen framhålls att den viktigaste förutsättningen för en framgångsrik välfärdspolitik är en stark ekonomi med god tillväxt, stabila priser, hög sysselsättning och starka offentliga finanser. Viktigt för välfärden är också att välfärdspolitiken och välfärdssystemet i sig utformas så att den svenska ekonomin stärks. Bl. a. krävs att de sociala försäkringssystemen utformas så att de stimulerar till arbete.
Befolkningsutvecklingen i landet påverkar förutsättningarna för socialpolitiken. Ökningen av antalet födda barn medför att kostnaderna för barnbidragen, föräldraförsäkringen och barnomsorgen stiger. Antalet äldre över 80 år ökar också kraftigt, vilket medför ökade kostnader för hälso- och sjukvård, omsorg, social service och pensioner. Antalet yngre pensionärer, 65--79 år, beräknas bli färre, vilket medför att anspråken på vård och omsorg i denna grupp minskar.
Beträffande budgetförslagens huvudinriktning anförs bl.a. följande.
Det ekonomiska stödet till barnfamiljer syftar till att utjämna skillnaderna mellan barnfamiljer och familjer utan barn samt skapa en rättvis fördelning mellan olika slag av barnfamiljer.
Barnbidragen, som utges med samma belopp för alla barn under 16 års ålder, betalas ut till ca 1 672 000 barn. Familjer med tre eller flera barn får dessutom flerbarnstillägg. Det allmänna barnbidraget höjdes den 1 januari 1991 med 2 280 kr. till 9 000 per barn och år. Från den 1 januari 1992 föreslås en höjning med ytterligare 1 020 kr. per barn och år.
Det sammanlagda statliga stödet till barnfamiljerna år 1991 beräknas till 44 miljarder kronor. Till detta kommer statens bidrag till barnomsorgen med 13 miljarder kronor.
Genom socialförsäkringssystemet garanteras alla medborgare en allmän ekonomisk trygghet vid ålderdom och ersättning för inkomstbortfall vid sjukdom, handikapp och rehabilitering.
Socialförsäkringen omfattar sjukförsäkring (inkl. tandvårdsförsäkring), föräldraförsäkring, folkpension med pensionstillskott, allmän tilläggspension (ATP), arbetsskadeförsäkring, delpensionsförsäkring, handikappersättning och vårdbidrag.
De ersättningar som betalas ut från socialförsäkringarna har enligt propositionen en mycket stor fördelningspolitisk betydelse. Omkring 26 % av den totala privata konsumtionen i landet sker med hjälp av de ersättningar som efter skatteavdrag betalas ut från socialförsäkringen och vissa andra stödsystem.
I propositionen uppges att det s.k. ohälsotalet, som utgör ett mått på frånvaro från arbetsmarknaden till följd av sjukdom, arbetsskada eller förtidspension, har stigit med omkring 20 % under den senaste tioårsperioden. Det har i sin tur resulterat i en kraftig ökning av försäkringens kostnader. Dessa kostnader har enligt propositionen inneburit en kraftig påfrestning på samhällsekonomin. Enligt propositionen är det viktigt att på lång sikt uppnå stabilitet i socialförsäkringarnas utgifter för att också i framtiden kunna bevara den ekonomiska tryggheten för grupper som på grund av sjukdom eller ålderdom har svårt att klara sin försörjning. Därför kommer nya regler inom sjukförsäkringen att införas fr.o.m. den 1 mars 1991. Förändringarna genomförs för att minska kostnadsutvecklingen i sjukförsäkringen. Kompensationsgraden för förlorad inkomst sänks från 90 % till 65 % de första tre ersättningsdagarna och till 80% för tiden därefter t.o.m. nittionde dagen i en sjukperiod. Särskilda bestämmelser ges bl.a. för personer med återkommande sjukfall. Tillfällig föräldrapenning sänks från 90 % till 80 % för de första 14 dagarna per barn och år.
Fr.o.m. den 1 juli 1990 har försäkringskassorna möjlighet att köpa yrkesinriktade rehabiliteringstjänster för 500 milj.kr. per år. Riksförsäkringsverket skall senast den 1 november 1991 lämna en särskild redovisning av de effekter som denna möjlighet har haft.
Regeringen avser inom kort återkomma med mer omfattande och genomgripande förslag för att stärka arbetslinjen inom socialförsäkringen. Förslagen kommer bl.a. att omfatta ansvars- och samarbetsformer, uppföljning, utvärdering och tillsyn av rehabilitering för den enskilde. Dessutom kommer en rehabiliteringspenning på 100 % att föreslås.
Under våren kommer regeringen vidare att föreslå försöksverksamheter i syfte att åstadkomma en bättre samordning av sjukvårdens och sjukförsäkringens finansiering. I försöken kommer olika modeller att prövas med totalt kostnadsansvar för hälso- och sjukvård, läkemedel, sjukresor, sjuk- och arbetsskadeförsäkring samt förtidspension.
I propositionen understryks att hälso- och sjukvården är en av grundstenarna i den svenska välfärdspolitiken. Detta sägs innebära, utöver att den skall vara tillgänglig för alla på samma villkor, att den skall finansieras solidariskt. De totala kostnaderna för hälso- och sjukvården beräknas under år 1990 till ca 114 miljarder kronor. vilket motsvarar ca 8,5% av bruttonationalprodukten. Staten bidrar med drygt en femtedel av kostnaderna genom bidrag från den allmänna försäkringen och andra bidrag.
Trots en generellt sett mycket positiv hälsoutveckling i Sverige är, enligt propositionen, skillnaderna i hälsoläge mellan olika socialgrupper emellertid fortfarande alltför stora och förefaller därtill att för vissa av dessa vara växande. Att utjämna dessa skillnader ställer krav på de förebyggande och hälsofrämjande insatserna. Dessa bör omfatta -- förutom åtgärder som riktas mot de stora folksjukdomarna hjärt- och kärlsjukdomar, cancer, psykisk ohälsa, olycksfallsskador och allergier -- också insatser mot tobaksbruket och mot alkoholmissbruk.
Enligt propositionen är också skillnaderna i vårdresurser och vårdkonsumtion mellan olika delar av landet och mellan olika delar av befolkningen betydande. Kostnaderna varierade år 1989 mellan drygt 9000 kr. och knappt 13 000 kr. per invånare och år mellan olika sjukvårdshuvudmän. Dessa och andra skillnader vad gäller vårdens omfattning och inriktning mellan landets sjukvårdsområden tycks inte motiverade av skillnader i hälsosituation eller av demografiska eller epidemiologiska förhållanden. Till detta kommer problem med bristande tillgänglighet och service inom vissa verksamheter och inom vissa områden i landet. På samma gång bidrar en bristande samordning mellan olika samhällssektorer till såväl ökande problem som mindre god resurshållning.
Samtidigt som hälso- och sjukvården och dess huvudmän brottas med frågan om hur man skall få resurserna att räcka till den vård som efterfrågas ökar utgifterna för sjukpenning, arbetsskadeersättning och förtidspension kontinuerligt.
Föredragande statsrådet anförde i budgetpropositionen 1990 (bil. 7) bl.a. att arbetet inom hälso- och sjukvården måste inriktas mot följande, nämligen
att ge patienterna, oavsett var de bor, bättre tillgänglighet till en hälso- och sjukvård av god kvalitet och utökade möjligheter att välja var de vill bli behandlade,
att utveckla hälsofrämjande och förebyggande insatser, riktade mot de stora folksjukdomarna, såsom hjärt- och kärlsjukdomar och cancer,
att ge personalen en god arbetstillfredsställelse och ett gott utbyte av de insatser den gör för att svara upp mot patienternas behov och önskemål,
att skapa incitament för ett effektivt utnyttjande av tillgängliga ekonomiska och personella resurser,
att skapa system för kontinuerlig granskning av vårdorganisationen för att kunna upptäcka och avlägsna onödiga hindrande faktorer som stoppar upp vårdprocessen, s.k. flaskhalsar,
att ge goda förutsättningar för en samordning av samhällets insatser för vård och rehabilitering,
att skapa goda förutsättningar för en effektivitet inom vård- och socialförsäkringssektorn som resulterar i en god samhällsekonomi,
att utveckla mål- och resultatstyrning med krav på uppföljning och utvärdering,
att decentralisera ansvar och befogenheter genom minskad detaljreglering och införande av friare former för verksamheten på basenhetsnivå.
Riksdagen har inte haft något att erinra mot uttalandena i denna del. Vad som anförts bör enligt propositionen vara vägledande för det fortsatta förnyelsearbetet inom svensk hälso- och sjukvård inom en resursram, som är förenlig med en samhällsekonomi i balans.
I årets proposition anförs vidare att dagens splittring av de lokala sjukvårdsresurserna för vård, rehabilitering och försäkring innebär att möjligheterna till samordning och effektiv resursanvändning inte utnyttjas fullt ut. För att åstadkomma en bättre hushållning med resurserna krävs en bättre samordning av ansvaret för hälso- och sjukvård och sjukförsäkring. Det föreligger därför enligt propositionen starka skäl att granska hur förändringar kan göras för att åstadkomma en nödvändig samordning över nuvarande sektorsgränser och vilka konsekvenser sådana förändringar medför ur såväl ett befolkningsperspektiv som ett samhällsekonomiskt perspektiv.
En proposition om försöksverksamhet med primärkommunalt ansvar för primärvården kommer enligt regeringen att läggas fram för riksdagen under våren 1991.
Antalet äldre över 80 år har ökat från 263 000 år 1980 till 372 000 år 1990. Ökningen beräknas fortsätta under 1990-talet, och antalet äldre över 80 år beräknas år 2000 uppgå till ca 440000. Däremot ökar inte den totala andelen personer över 65 år.
Det ökade antalet mycket gamla har enligt propositionen lett till en kraftig utbyggnad av äldreomsorgen under 1980-talet. Som exempel nämns att antalet hemhjälpstimmar ökat med 48 milj. mellan åren 1980 och 1989.
För att klara vården och den sociala servicen till de äldre är det enligt propositionen väsentligt att resurserna används på bästa sätt. I december 1990 beslutade riksdagen att ge kommunerna ett samlat ansvar för långvarig service och vård till äldre och handikappade (prop. 1990/91:14, SoU9, rskr. 97). Syftet med förändringen är att skapa klara ansvarsförhållanden och lägga en grund för en ändamålsenlig organisation av framtidens äldreomsorg.
Riksdagen fattade också beslut om ett utökat statligt stöd om totalt 5,5 miljarder under en femårsperiod. Ett särskilt stöd ges för utveckling av gruppboende för åldersdementa. Regeringen har för avsikt att våren 1991 lägga fram en proposition om lagändringar m.m. som kommer att krävas för att genomföra en ekonomisk reglering av äldrereformen. Under våren 1991 läggs också fram en proposition om den rättsliga regleringen av en försöksverksamhet med primärkommunalt huvudmannaskap för primärvården.
I propositionen betonas vidare att tillgången till personal måste säkerställas och åtgärder för att minska personalomsättningen prövas för att målen med äldre- och handikappomsorgen skall kunna uppnås.
Enligt propositionen är målet för handikappolitiken att tillförsäkra varje människa ekonomisk trygghet och inflytande över sin situation samt att utforma samhället så att det, i vidare bemärkelse, blir tillgängligt för alla.
1989 års Handikapputredning har hittills avlämnat tre delbetänkanden. Betänkandet (SOU 1989:54) Rätt till gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar har legat till grund för regeringens proposition (1989/90:92) om gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar som riksdagen ställt sig bakom (1989/90:SoU20, rskr. 271).
Betänkandet (SOU 1990:2) Överklagningsrätt och ekonomisk behovsprövning inom socialtjänsten har remissbehandlats och är för närvarande föremål för beredning inom socialdepartementet.
I betänkandet (SOU 1990:19) Handikapp och välfärd har handikapputredningen redovisat det omfattande kartläggningsarbete som genomförts när det gäller situationen för personer med stora funktionshinder. Genom utredningens försorg har betänkandet skickats ut på remiss till ett stort antal myndigheter, huvudmän och organisationer.
Hjälpmedelsutredningen redovisade i sitt betänkande (SOU 1989:39) Hjälpmedelsverksamhetens utveckling en ingående kartläggning och analys av hjälpmedelsförsörjningen. På grundval av hjälpmedelsutredningens förslag har åtgärder vidtagits för att utveckla och stärka Handikappinstitutet i dess roll som samhällets centrala organ inom hjälpmedelsområdet.
Riksdagens ovannämnda beslut om att ge kommunerna ett samlat ansvar för långvarig service och vård till äldre och handikappade innebär bl.a. att kommunerna, genom ett tillägg till 21 § socialtjänstlagen, får en skyldighet att inrätta bostäder med särskild service för handikappade. Det beslutade tillägget innebär dock ingen förändring av nu gällande ansvarsförhållanden när det gäller gruppbostäder för psykiskt utvecklingsstörda m.fl. enligt omsorgslagen. I propositionen erinras om att riksdagen samtidigt beslutat inrätta ett särskilt femårigt statligt stimulansbidrag för att påskynda utbyggnaden av bl.a. gruppbostäder för psykiskt utvecklingsstörda inom landstingen.
Sverige har tagit initiativ till ett arbete för att få till stånd internationella regler om handikappades rätt till full delaktighet och jämlikhet. Förhoppningen är att ett slutgiltigt förslag skall kunna föreläggas FNs generalförsamling år 1993.
På handikappområdet som på andra områden är förutsättningarna för reformer begränsade, heter det i propositionen. Orsaken till detta uppges vara dels det statsfinansiella läget, dels det arbete som nu bedrivs i handikapputredningen. De resurser som kan frigöras för insatser på handikappområdet bör enligt föredragandens mening i första hand användas för att finansiera reformer med anknytning till handikapputredningen. Avsikten är att förelägga riksdagen en proposition med förslag som bl.a. syftar till att i högre grad än för närvarande tillförsäkra svårt handikappade ett väl fungerande samhällsstöd.
I propositionen anförs vidare att utbyggnaden av barnomsorgen sker enligt riksdagens beslut hösten 1985 om en rätt för alla barn att delta i barnomsorgsverksamhet från ett och ett halvt års ålder till dess att de börjar skolan. För att underlätta kommunernas möjligheter att uppfylla målet om full behovstäckning senast under år 1991, höjdes statsbidraget fr.o.m. den 1 januari 1990 samt beslutades om en utökning av antalet platser för utbildning av barnomsorgspersonal. Fr.o.m. den 1 januari 1991 utbetalas statsbidrag också till personalkooperativ. I budgetpropositionen föreslås att statsbidrag fr.o.m. den 1 juli 1991 skall utbetalas till daghem och fritidshem som drivs av Svenska kyrkan.
Inom socialtjänstens arbete med utsatta barn och ungdomar krävs det nu, enligt propositionen, en kraftfull satsning för att utveckla ett barnperspektiv i det sociala arbetet. En utvecklad barnkompetens och en ökad observans på barnens situation är enligt propositionen en förutsättning för att socialtjänsten i tid skall upptäcka vilka barn och föräldrar som är i behov av särskilt stöd. Det är också en väg att förhindra barnmisshandel och allvarlig försummelse av barn. Socialstyrelsen bör upprätta en plan för arbetet med att höja medvetenheten och öka kompetensen inom socialtjänsten när det gäller utsatta barn. Flykting- och invandrarbarn bör även fortsättningsvis ägnas särskild uppmärksamhet.
När det gäller ungdomsvård och missbrukarvård visar den efterfrågeundersökning som socialstyrelsen gjort i samverkan med de båda kommunförbunden att många ungdomar och grava missbrukare inte kunnat få plats i särskilda ungdomshem eller i LVM-hem trots att de haft akuta behov av sådana placeringar. Enligt propositionen gäller dock problemen inom den tyngsta institutionsvården inte enbart platsbrist utan hänger också samman med brister i planering, styrning och ansvarstagande. Riksdagen kommer under våren 1991 att föreläggas en proposition om statsbidragen till ungdomsvård och missbrukarvård m.m. Förslaget kommer att syfta till en snabb utbyggnad av institutionsvården för de mest utsatta ungdoms- och missbrukargrupperna. Vidare kommer riktlinjerna att dras upp för det fortsatta arbetet med att förändra organisationen av institutionsvården för att göra den bättre skickad att motsvara kraven på vårdinnehåll m.m.
Fortsatt uppmärksamhet bör enligt propositionen ges åt problemet med missbruk av alkohol och narkotika bland kvinnor.
När det gäller alkoholpolitiken erinras i propositionen om att Sverige har ställt sig bakom WHOs mål att minska alkoholkonsumtionen med minst 25 % under perioden 1980--2000. Vidare hänvisas till vad socialutskottet uttalade hösten 1989 (1989/90:SoU2, rskr. 13), om behovet av att finna konkreta åtgärder som leder till en varaktig sänkning av alkoholkonsumtionen och till att socialstyrelsen överlämnat ett handlingsprogram för att säkra alkoholkonsumtionen med 25 % till år 2000. Socialstyrelsen har också lämnat en rapport om minskad tillgänglighet av alkohol i ungdomsgrupperna. Våldskommissionen, som har utrett sambandet mellan alkohol och våld i offentliga miljöer, har lämnat förslag som bl.a. berör servering av alkoholdrycker vid restauranger. Under våren 1991 kommer en proposition med förslag till åtgärder inom det alkoholpolitiska området att läggas fram för riksdagen . Propositionen kommer att behandla informationen om alkohol och andra droger ur ett vidare folkhälsoperspektiv, i syfte att ge individen ett bättre underlag för medvetna val, både när det gäller alkoholvanor och andra levnadsvanor.
Målet för den svenska narkotikapolitiken är enligt propositionen att skapa ett narkotikafritt samhälle. Detta mål uppges ha en stark förankring i den svenska medborgaropinionen, de politiska partierna, ungdomsorganisationerna och övriga folkrörelser. Den svenska regeringen har därför med kraft vänt sig mot alla tankar på en legalisering av narkotika eller ett accepterande av narkotikamissbruk som en normal förteelse i samhället. Narkotikaläget i världen inger enligt propositionen stor oro. Produktionen av illegal narkotika ökar dramatiskt. Den illegala handeln med narkotika uppges bli allt mer välorganiserad och svår att bekämpa. Från praktiskt taget hela världen rapporteras dessutom en kraftig ökning av narkotikamissbruket, liksom av narkotikarelaterade sjukdomar och skador. Enligt propositionen utgör sprutmissbrukarna en snabbt växande andel av de aids-sjuka.
Under det senaste decenniet har narkotikamissbruket pressats tillbaka i Sverige, uppges det i propositionen. Haschmissbruket bland unga uppges ha minskat liksom nyrekryteringen av intravenösa missbrukare. Narkotikasituationen anses dock fortfarande vara mycket allvarlig. Tillgången på narkotika i Sverige uppges vara stor och nya preparat som kokain har introducerats på den illegala marknaden. Läget är enligt propositionen alltjämt så labilt att kampen mot narkotikamissbruket måste fortsätta att föras med oförminskad styrka.
Den aktionsgrupp mot narkotika som regeringen inrättade hösten 1989 har bl.a. initierat en offensiv över hela landet för att stärka det drogförebyggande arbetet. Gruppen har också vidtagit åtgärder mot spridningen av kokain liksom insatser för att bekämpa missbruket bland flyktingar och invandrare.
På det internationella planet är Sverige aktivt i många hänseenden. Bl.a. har Sverige tagit initiativ till att FN inrättat ett globalt aktionsprogram mot narkotika. Sverige ger också aktivt stöd åt WHOs nya drogprogram.
De samlade sociala utgifterna inkluderar landstingens och kommunernas utgifter för hälso- och sjukvård, barnomsorg, äldre- och handikappomsorg och andra sociala insatser och beräknas år 1991 uppgå till omkring 415 miljarder kronor. Detta motsvarar ca 29 %av BNP. Ca 245 miljarder eller nästan 60 % av de samlade sociala utgifterna utgörs av transfereringar till hushållen. En stor del av utgifterna styrs av automatiska bindningar till konsumenprisindex och lönenivå.
Motionsförslag om socialpolitikens inriktning
I motion So332 av Carl Bildt m.fl. (m) om en tryggad välfärd hemställs att regeringen ges till känna vad som i motionen anförts om inriktningen av socialpolitiken (yrkande 1), inbegripet äldreomsorgen (yrkande 5) och handikappolitiken (yrkande 6). Inledningsvis riktar motionärerna kritik mot den socialdemokratiska välfärdspolitiken. I ett välfärdssystem som bygger på att alla människor behöver och skall ha exakt samma form av vårdnad och omsorg kan individuella hänsyn inte beaktas, anför motionärerna. Välfärd, oavsett om det rör sig om barnomsorg, sjukvård, handikapphjälp, äldreomsorg eller pensioner är emellertid ytterst individuell, påpekar motionärerna, eftersom vi alla har olika behov och olika önskemål. Det gäller som en självklarhet på alla andra områden i vårt liv, men så snart det handlar om vård och omsorg tilltros vi inte ens valet av vår egen läkare eller barnomsorg för våra egna barn. Det är också, enligt motionärerna, oacceptabelt att det offentliga, som i praktiken har monopol på produktion av vård och omsorg, inte kan garantera att alla får del av de offentliga tjänsterna. Det finns heller inte några alternativ för den enskilda människan när det offentliga är oförmöget att ställa tillräckliga resurser till förfogande. Om landstinget inte kan ställa upp med sjukvård har patienten ingen möjlighet att vända sig till en annan. De rika klarar sig alltid, men inte minimipensionären eller den handikappade. Den som vill eller tvingas att ordna barnomsorgen själv, måste dels betala till den kommunala barnomsorgen över skatten, dels bekosta den eget valda omsorgen själv. Motionärernas slutsats är att den välfärdspolitik socialdemokraterna kallar generell inte är generell när många inte får erforderlig vård eller omsorg.
I motionen förklaras moderata samlingspartiet vara berett att ta det ansvar som behövs och anpassa vård och omsorg till de enskilda individerna samt ge alla möjlighet till trygg och bra vård och omsorg utifrån deras eget val. Gemensamt för partiets politik är att finansieringen av grundläggande områden förblir gemensam och solidarisk men att valet blir den enskildes.
Motionärernas grundläggande uppfattning är att inriktningen på socialpolitiken måste vara att skilja mellan finansiering och produktion av sociala tjänster. En offentlig finansiering av vård och omsorg behöver inte förenas med offentliga monopol på produktionen av dessa tjänster, heter det i motionen. Tvärtom bör enskilda och offentliga alternativ få konkurrera på lika ekonomiska villkor. Om skattemedel som i dag ensidigt används för att subventionera offentlig verksamhet inte kommer motsvarande verksamhet i enskild regi till del blir det nära nog omöjligt för alternativen att utvecklas. Enligt motionärerna innebär statsbidragsreglerna i praktiken att det på flera områden bara är människor som har möjlighet att betala mycket stora summor ur egen kassa som kan utnyttja enskilda alternativ. Skall en reell valfrihet skapas måste dessa regler ändras.
Även när det gäller äldreomsorgen skall vården och omsorgen utformas på konsumentens villkor. Många äldre vill bo kvar hemma i sin lägenhet, sitt hus eller i sin servicelägenhet. Andra vill ha det större mått av trygghet och service som boende i servicehus eller i den gamla typen av ålderdomshem innebär. För att ge en reell valfrihet inom äldreomsorgen behövs enligt motionärerna
sjukhem, gruppboende, dagvård, servicehus, ålderdomshem etc. en väl fungerande hemtjänst och hemsjukvård att anhörigvården underlättas med t.ex. avlastningsplatser, dagvård, växelvård, m.m.. att den tekniska utvecklingen tas till vara och utvecklas när det gäller hjälpmedel för såväl de gamla som för personalen att statsbidragen är neutrala mot olika vårdgivare och olika vårdformer utbyggt trygghetslarm effektiv färdtjänst förbättrad demensvård genom utbyggt gruppboende, dag- och nattvård, m.m. ökade forsknings- och informationsinsatser inom demensvården.
Riktlinjerna motiveras och utvecklas mera i detalj i den moderata kommittémotionen 1990/91:Sf267 "Kvalitet och valfrihet i äldrevården", som hänvisats till socialförsäkringsutskottet.
En grupp som enligt motionärerna särskilt har drabbats av bristen på individuell hänsyn och respekt inom nuvarande generella välfärdspolitik är de handikappade. Det stelbent kollektivistiska tänkande som kännetecknat socialdemokratin har medfört att mycket få insatser gjorts för att underlätta de handikappades tillvaro de senaste åren. Gruppen handikappade och ålderspensionärer tillhör dessutom skatteomläggningens förlorare genom momsen på fotvård och sjukresor, de höjda hyrorna, urholkningen av basbeloppet osv. Moderata samlingspartiet står, enligt motionärerna, för ett alternativ till den förda politiken.
Partiets grundläggande uppfattning och princip är att varje människa är unik. Det betyder enligt motionen att varje människa har inneboende möjligheter att utvecklas och att skapa ett rikt liv, även om man genom sjukdom, olycksfall eller medfödd funktionsnedsättning och ärftliga sjukdomar under en stor del av sitt liv måste kämpa mot svåra handikapp. Motionärerna betonar vikten av att även de handikappade omfattas av den politik som respekterar individens rätt till valfrihet och ansvar och framhåller att den nuvarande handikappolitiken därför måste förändras.
En stor del av den hjälp och det stöd som handikappade i dag får och behöver kommer faktiskt från människor i deras närhet, påpekar motionärerna. Det kan vara frågan om make eller maka, barn, vänner eller från ideella organisationer. Detta stöd kan aldrig ersättas av offentliga insatser. Däremot måste stat och kommun på alla sätt uppmuntra denna typ av hjälp och stöd. De måste också garantera att handikappade ges möjlighet att leva ett så normalt liv som möjligt. Det gäller t.ex. handikappanpassning av offentliga miljöer enligt ansvars- och finansieringsprincipen. Vidare skall det offentliga sörja för att det finns omvårdnadsresurser. Valet av omvårdnad skall dock vara den enskildes.
I motionen läggs också fram ett förslag till hjälpmedelsgaranti för handikappade. Yrkandet kommer att behandlas i ett senare betänkande om stöd till handikappade.
I övrigt hänvisar motionärerna till kommittémotionen 1990/91:Sf297 "Valfrihet och trygghet för handikappade" som behandlas av socialförsäkringsutskottet.
Den svenska sjukvården av i dag har stora brister, heter det vidare i motionen. Det beror dock inte på personalen eller på att sjukvården har för små ekonomiska resurser, utan på ett felaktigt sjukvårdssystem där det råder monopol och planstyrning. Landstingen anvisar genom politiska beslut hur, när och av vem vården skall erbjudas. Enligt motionärerna måste monopolet brytas och det s.k. Dagmarsystemet avskaffas. Ett yrkande härom behandlas av socialförsäkringsutskottet.
I samma motion (m) föreslås också att rätten till valfrihet i vården skrivs in i såväl socialtjänstlagen som hälso- och sjukvårdslagen (yrkande 4) och att, i avvaktan på en av motionärerna föreslagen allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring, en vårdgaranti införs (yrkande 3).
Motsvarande förslag läggs också fram i motion So447 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkandena 1 och 2 samt, beträffande valfriheten, i motion So206 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkande 2.
I motion So332 (m) begärs också ett tillkännagivande till regeringen om att finansiering och produktion av sjukvård skall skiljas åt (yrkande 2).
Enligt motionärerna bör landstingsskatten ersättas av en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Därigenom ges privat och offentlig sjukvård möjlighet att verka på lika villkor och patienten får möjlighet att välja vårdgivare. Kostnaderna för en sådan försäkring skall tas ut efter betalningsförmåga och oberoende av risk. Alla kommer att omfattas av försäkringen och ha samma rätt till god vård. Försäkringen skall ge ersättning till vårdgivare efter en fastställd taxa. Sjukvårdsinstitutionernas intäkter blir därmed beroende av den service de ger. Den kvalitetskonkurrens som detta innebär kommer enligt motionärerna att gagna sjukvården. Behovet av att i tid få behandling och förebyggande åtgärder skulle också kunna tillgodoses bättre genom att samma instans svarar för betalning av sjukvård, sjukpenning och förtidspension. Genom att försäkringskassan inte är sjukvårdsproducent möjliggörs, enligt motionärerna, en situation där sammanblandningen av rollerna som finansiär och producent kan upphöra.
Förslaget om en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring behandlas av socialförsäkringsutskottet.
I avvaktan på att systemet med en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring är helt utbyggt skall landstingen, enligt motionärernas mening, vara skyldiga att tillhandahålla en sjukvårdsgaranti. Den innebär att landstinget blir skyldigt att ersätta viss vård hos andra vårdgivare om landstinget självt inte kan erbjuda vård i rimlig tid. Sjukvårdsgarantin tas över av försäkringen i takt med att denna byggs ut.
I motion So635 av Sten Svensson m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om den långsiktiga inriktningen av familjepolitiken (yrkande 1). Den i motionen redovisade långsiktiga inriktningen av familjepolitiken sägs utgöra en naturlig fortsättning på det i motion So621 redovisade gemensamma borgerliga förslaget om vårdnadsbidrag (se nedan). Familjepolitiken måste enligt moderata samlingspartiets uppfattning på lång sikt bygga på följande principer.
Beslut fattas om att hela det skattefinansierade barnomsorgsstödet skall följa barnen. Principen genomförs successivt för barn som föds efter beslutet.
Barnomsorgsstödet görs skattepliktigt och kombineras med avdragsrätt för styrkta, nödvändiga barnomsorgskostnader.
Den skolförberedande verksamheten skall, liksom skolan, vara avgiftsfri. I takt med att skolstarten sänks till sex år, skall kommunerna ha ansvar för att även femåringar erbjuds skolförberedande verksamhet.
Kommunerna skall behålla ett särskilt ansvar för att familjer med särskilda behov eller barn med handikapp får erforderlig hjälp. Stödet utformas så att familjen ges så stor valfrihet som möjligt.
Föräldraförsäkringen gäller under barnets första tolv månader. Garantibeloppet höjs till ett belopp motsvarande barnomsorgsstödet.
Samordning måste ske mellan föräldraförsäkring och barnomsorgsstöd om det finns flera förskolebarn i familjen och föräldrapenningen är högre än barnomsorgsstödet. Detta kan ske genom att familjen får det belopp som är högst, föräldrapenningen eller ett belopp motsvarande barnomsorgsstödet för alla förskolebarn i familjen.
De specialdestinerade statsbidragen på barnomsorgens och andra områden ersätts av barnomsorgsstödet och av statsbidrag som inte styr kommunerna men tar hänsyn till bland annat deras skatteunderlag och åldersfördelning.
Övergången till ett allmänt barnomsorgsstöd utformas så att föräldrar med barn i den kommunala barnomsorgen kan fortsätta med detta, samtidigt som tillkomsten av andra alternativ underlättas.
Genom att barnomsorgsstödet följer barnen uppkommer enligt motionärerna skräddarsydda, flexibla och småskaliga lösningar. Dessa kan betyda särskilt mycket för familjer med obekväma arbetstider, infektionskänsliga barn eller många småbarn. Det blir till och med möjligt för flerbarnsföräldrar att göra ett direkt arbetsbyte med en barnvårdare och samtidigt ha kvar den förbättring av familjeekonomin som barnomsorgsstödet innebär.
I motionen läggs också fram förslag om bl.a. ett grundavdrag för alla barn vid den kommunala beskattningen. Förslaget behandlas senare i detta betänkande.
I motion So315 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) lägger folkpartiet fram sina riktlinjer för den framtida socialpolitiken och hemställer att de läggs till grund för regeringens politik (yrkande 1).
Enligt folkpartiet förutsätter en väl fungerande marknadsekonomi en välfärdsstat, liksom en väl fungerande välfärdsstat förutsätter en marknadsekonomi. Motionärerna avvisar planhushållning såväl som marknadsekonomi utan medkänsla. Det goda samhället kan vi närma oss enbart om kulturell mångfald och individuell frihet förenas med solidaritet och socialt ansvar, anför motionärerna. Inom denna ram spelar socialpolitiken en viktig roll.
Motionärerna påpekar att det i varje samhälle finns många risker för att den enskildes ekonomi undergrävs. Vilka orsakerna till detta än är har den enskilde ett stort behov av inkomsttrygghet i de situationer då det egna arbetet inte längre garanterar en rimlig försörjning. Svaret på detta problem är, enligt motionärerna, det generella socialförsäkringssystemet.
Enligt motionärernas övertygelse bör socialförsäkringarna garantera inte enbart en bastrygghet för alla invånare i Sverige utan också ett rimligt mått av inkomsttrygghet. Utöver folkpensionen och grundbeloppen i andra socialförsäkringar behövs således även en garanti för att den enskilde när förvärvsförmågan sviktar skall kunna behålla i huvudsak samma standard som tidigare. Detta syfte tjänar bl.a. de inkomstrelaterade inslagen i sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen samt ATP-systemet. Ovanpå det grundskydd som berättigar till ersättning lika för alla och det standardskydd som bör relateras till den bortfallna inkomsten bör det enligt motionärernas uppfattning dessutom finnas utrymme för ett toppskydd i form av enskilda eller kollektiva försäkringar som inte regleras inom den offentliga sfären.
I motionen konstateras vidare att kostnaderna för socialförsäkringen har ökat kraftigt under senare decennier, inte minst under 1980-talet. Som resultat härav har en ökande del av de offentliga resurserna kommit att tas i anspråk av socialförsäkringen. Detta har skärpt skattetrycket och under 1980-talet också minskat utrymmet för den offentliga sektorns insatser.
Från båda dessa utgångspunkter ser motionärerna med oro på denna kostnadsutveckling. Folkpartiet har länge försökt bromsa den snabba utgiftsökningen på socialförsäkringsområdet, bl.a. genom förslag till en stramare sjukförsäkring, en reformerad arbetsskadeförsäkring och en ökad egenfinansiering inom arbetslöshetsförsäkringen. Förslag i denna riktning framförs även i motioner vid årets riksmöte. Dessa motioner bereds av socialförsäkringsutskottet resp. arbetsmarknadsutskottet.
De folkpartistiska motionärerna anser att ett mål för framtida reformer inom socialförsäkringssystemet bör vara att etablera ett klarare och tydligare samband mellan avgifter och förmåner. En förstärkning av detta samband bör enligt motionärernas mening kunna bidra till mer rationella och realistiska överväganden om lämpliga kompensationsvillkor i socialförsäkringssystemet.
I motionen understryks vidare att de sociala tjänsterna som erbjuds av kommuner och landsting -- hälso- och sjukvård, tandvård, äldreomsorg, handikappomsorg, missbrukarvård, barnomsorg etc. -- måste vara tillgängliga för alla. Motionärerna försvarar därför kravet på en solidarisk finansiering av de grundläggande sociala tjänsterna. Denna finansiering kan förverkligas genom skatter eller obligatoriska avgifter. I många fall kan en kompletterande egenfinansiering vara möjlig och motiverad, men, understryker motionärerna, denna får inte gå ut över kravet på de sociala tjänsternas tillgänglighet för alla människor oavsett inkomst.
I motionen ställs också krav på ökad valfrihet inom den sociala tjänstesektorn. Motionärerna anser att tiden nu är inne att bryta med den socialdemokratiska värdering som länge präglat det svenska vårdsystemet, nämligen att central kontroll och enhetlighet är mer väsentlig än mångfald och lokal initiativförmåga. Verksamhetens innehåll och kvalitet måste utvecklas och detta är, enligt motionärerna, möjligt enbart genom en klar maktförskjutning från centrala planeringsorgan till de anställda och till de sociala tjänsternas kunder och klienter.
Från denna utgångspunkt förordas i motionen dels nya och friare organisationsformer inom den offentliga sektorns ram, dels ett vidgat utnyttjande av initiativkraften inom den enskilda sektorn. Att de sociala tjänsterna till största delen kräver solidarisk finansiering via skatter eller avgifter innebär inte att de också nödvändigtvis behöver presteras av offentliga organ, anför motionärerna.
Motionärerna vill i så många sammanhang som möjligt nå fram till den konsumentmakt som uppstår när medborgarna själva kan välja mellan olika alternativ. Mot denna frihet korresponderar också en frihet för löntagare att välja mellan olika arbetsgivare. Med ökad konkurrens följer också en högre effektivitet.
Frivilliga initiativ och ideella insatser har alltifrån begynnelsen spelat en stor roll för den sociala tryggheten i Sverige, påpekas det vidare. Många verksamheter som nu är offentliga började inom föreningar, kooperativ och samfund. Motionärernas övertygelse är att det ideella och frivilliga arbetet ännu har en betydelsefull roll att spela.
I motionen framhålls också att människan inte får reduceras till ett objekt för offentliga åtgärder. Inom socialpolitiken måste tydligare göras klart att den enskilde har ansvar för sig själv och sitt eget liv. Enligt motionärerna måste det därför vid kommande översyner av socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen markeras att förstahandsansvaret åvilar den enskilde själv.
Riksdagen bör ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om en satsning på ökad valfrihet inom den sociala tjänstesektorn (yrkande 2).
De riktlinjer som skisserats i motionen konkretiseras i en rad andra motioner om bl.a. de handikappade, sjukvård, barn, äldre, invandrar- och flyktingpolitik och om den offentliga sektorn.
I en annan motion, So217 av Bengt Westerberg m.fl. (fp), föreslår folkpartiet att regeringen skall återkomma med ett socialpolitiskt reformprogram för det glömda Sverige i enlighet med de riktlinjer som läggs fram i motionen. Med "det glömda Sverige" syftar motionärerna på de människor som mitt i välfärden lever i ofärd och som ser hur de stora gruppernas villkor förbättras medan de själva inte får den hjälp de behöver. De grupper som behandlas i motionen är följande:
Handikappade Människor med s.k. grå sjukdomar Människor med besvär i munhålan Barn som har det svårt Demenssjuka och deras anhöriga De bostadslösa De som försöker begå självmord Psykiskt sjuka Missbrukare Brottsoffer De gravt ordblinda.
Socialpolitiken måste enligt motionärerna kännetecknas av att kunna angripa välfärdssamhällets värsta skamfläckar. Dess utformning måste i högre grad än i dag styras av hänsyn till de människor som är mest utsatta och i mindre grad av kortsiktiga och valtaktiska hänsyn.
Den socialdemokratiska politiken har haft en helt annan inriktning, menar motionärerna. Stora resurser har satsats på dyrbara och fördelningspolitiskt ineffektiva åtgärder. Däremot har regeringen och riksdagsmajoriteten avvisat en rad viktiga reformkrav för det glömda Sverige.
Eftersom resurserna är begränsade måste de friska och starka vara med och bära bördorna för de handikappade och de sjuka. Det innebär enligt motionärerna att vi måste vara beredda att avstå från vissa förmåner eller fördelar för att vi skall få råd att hjälpa dem som behöver stöd. Lika angeläget är det, enligt motionärerna, att föra en resursskapande ekonomisk politik som ger ökat utrymme för socialpolitiskt reformarbete.
Barn med handikapp och deras familjer måste ges rätt att leva ett så normalt liv som möjligt. Den s.k. normaliseringsprincipen får inte tolkas som att samhället lägger över den största arbetsbördan på det handikappade barnets familj. Normalisering måste därför innebära ansvarsfördelning mellan föräldrarna, stat och kommun. Omsorgslagens personkrets måste utvidgas till att omfatta fler grupper, i första hand barn och ungdom upp till 20 år.
De handikappade barnens familjer måste få hjälp med olika former av avlastning och deras ekonomi måste förbättras genom höjda vårdbidrag. ATP-poäng bör utgå för hela vårdbidraget. Rätten till tillfällig föräldrapenning måste förbättras för dem som vårdar ett handikappat barn som studerar. Om föräldrarna finner förhållandena i hemmet alltför påfrestande måste handikappade barn kunna få gruppbostad i familjens närhet.
Aktiva insatser måste vidtas för att stimulera till ökad sysselsättning bland vuxna handikappade. Motionärerna anser att det s.k. STIL-projektet, som ger den handikappade möjlighet att själv besluta om servicens utformning är bra, eftersom valfriheten för den handikappade då ökar. Handikappanpassning av bostäder måste drivas på, tolkverksamheten byggas ut och bilstödet förbättras.
Konkreta motionsyrkanden om stöd till handikappade läggs fram i andra motioner. Där föreslås reformer på sammanlagt ca 450 milj.kr.
För människor som lider av s.k. grå sjukdomar, till vilka räknas bl.a. sockersjuka, reumatism, migrän, allergier, astma, psoriasis, cystisk fibros, afasi och epilepsi, är kravet på kontinuitet i läkarkontakterna särskilt viktigt, anför motionärerna. Flera av dessa sjukdomar kan ge svåra följdkomplikationer eller förvärras, därför måste dessa patienter följas regelbundet. Även personalen på akutklinikerna måste vara väl insatt i dessa olika sjukdomars speciella förhållanden. Förslagen utvecklas närmare i en partimotion om sjukvården från folkpartiet.
I vårt land finns barn som på olika sätt far illa. Det är enligt motionärerna ett ansvar för alla att förhindra att barn utsätts för misshandel och andra kränkande behandlingar. Under senare tid har vi fått flera tecken på att socialtjänsten inte kan leva upp till sitt ansvar att ge alla barn ett erforderligt skydd. Dessa brister inom socialtjänsten måste åtgärdas. Det är vidare nödvändigt att samordna insatserna från rättsväsendet, socialtjänsten och vårdinsatserna för att hjälpa och skydda de barn som är offer för sexuella övergrepp. Sekretessreglerna får inte hindra hjälp till dessa barn. Barnkompetensen inom rättsväsendet måste förbättras.
För att stärka barnkompetensen inom socialtjänsten och barnhälsovården bör kommunerna samla fler barnfrågor under en huvudman. Detta blir enligt motionärerna möjligt på de orter där primärkommunen blir huvudman för primärvården. De områden som skulle beröras i första hand är barnomsorg, den förebyggande barna- och mödravården, skolhälsovården och barnavårdsärenden enligt socialtjänstlagen. Folkpartiet utvecklar sina förslag i en partimotion "Alla barn är våra barn".
Riksdagens nyligen tagna beslut att kommunerna skall ges ett mer entydigt ansvar för de äldres behov av service och boende liksom beslutet om ett stimulansbidrag till bl.a. dementas gruppboende skapar enligt motionärerna förutsättningar för en bättre demensvård.
Förbättrad hemtjänst och utbyggd dagvård anses i motionen utgöra viktiga mål för att förbättra de dementas levnadsvillkor. För många dementa är dagsjukvård kombinerad med eget boende ett gott alternativ. En väl utbyggd dagsjukvård ökar de anhörigas förutsättningar att vårda den demenssjuke i hemmet. När den demente inte längre kan bo kvar i den egna bostaden måste det finnas vettiga alternativ. Gruppboendet är ett positivt tillskott till demensvården och skall få ett reellt stöd.
I motionen anförs vidare att även om gruppboendet byggs ut i framtiden, kommer det att finnas dementa i olika vårdformer, t.ex. sjukhem, servicehus och ålderdomshem. Inom akutsjukvården kommer det även i framtiden att finnas dementa, då de ibland för längre eller kortare tider får behov av somatisk sjukvård. Erfarenheter från gruppboende bör därför tas till vara även i andra sammanhang där dementa vårdas. Vidare måste de dementa som lever på institution ha rätt till eget rum, och den personal som arbetar med dementa måste ges särskild utbildning.
De bostadslösas skara har ökat i samma takt som härbärgen och mentalsjukhusen slagit igen och bostadsbristen ökat, påpekar motionärerna. Förr utgjordes de bostadslösa främst av arbetslösa medelålders män med grava alkoholproblem. Många av de bostadslösa i dag har tidigare varit patienter inom den psykiatriska vården men blivit bostadslösa då vårdplatserna inom psykiatrin minskat. Initiativ måste tas för att tillskapa särskilda boendeformer för bostadslösa missbrukare och psykiatrins patienter. Förslag om åtgärder för de bostadslösa finns också i folkpartiets partimotion om missbruk.
Enligt socialstyrelsen görs ca 20 000 självmordsförsök varje år i Sverige. Bakom varje självmord eller självmordsförsök finns alltid en rad tragedier. Även för de anhöriga kan det inträffade medföra svårt lidande. De anhöriga måste i högre utsträckning ges möjligheter till professionell hjälp efter ett självmord. Undersökningar visar att många av dem som begått självmord tidigare visat symtom på psykisk störning. Motionärerna pekar på behovet av fortsatt forskning inom detta område för att förbättra möjligheterna att avgöra vilka som är i riskzon. Det är också viktigt att hälso- och sjukvårdens personal lär sig känna igen symtom på självmordsbenägenhet och hur man kan förebygga självmord.
Förslagen finns utvecklade i folkpartiets motion om folkhälsa.
Sektoriseringen inom den psykiatriska vården har skapat problem inom psykiatrin, anför motionärerna vidare. Antalet vårdplatser inom den slutna vården har minskat kraftigt, och många har flyttat ut till eget boende, ofta mer eller mindre utan tillsyn. Många av de bostadslösa tillhör psykiatrins patienter. Metoder för att bedriva en meningsfull öppenvård saknas ofta. Anhöriga till psykiskt sjuka måste få olika former av stöd. Hjälp vid olika krissituationer för de anhöriga måste utvecklas. Stödet till anhörigorganisationerna bör byggas ut.
Alkoholpolitiken måste enligt motionärerna kännetecknas av restriktioner som kan förebygga alkoholproblem samt ge en effektiv vård, behandling och rehabilitering åt dem som trots allt drabbas av sådana problem.
Missbrukarna måste kunna söka hjälp på ett enkelt sätt och den skall alltid kunna förmedlas anonymt. Motionärerna framhåller att det inte går att hitta en gemensam behandlingsmodell för alla missbrukare. Det måste därför finnas flera behandlingsalternativ. Utbyggnaden av behandlingshem för kvinnor måste stimuleras. Ideella organisationer och enskilda personer gör enligt motionärerna betydande insatser inom missbrukarvården.
Folkpartiet utvecklar sina förslag om missbrukarvården i en särskild partimotion där det också föreslås 10 milj.kr. i ökat stöd till enskild missbrukarvård.
Brottsoffrens situation måste uppmärksammas mera. Det är enligt motionärerna viktigt att personer som drabbas av brott och är i behov av stöd kan få professionell hjälp i så nära anslutning till brottet som möjligt. I motionen föreslås bl.a. ett ökat stöd till kvinnojourernas arbete och till tekniska skyddsanordningar för hotade kvinnor. Socialtjänstlagen bör kompletteras med ett avsnitt som särskilt behandlar omsorgen om brottsoffer.
Förslag om att förbättra brottsoffrens situation utvecklas närmare i en partimotion om brottsoffer och brottsbekämpning samt i en kommittémotion om våld mot kvinnor.
De människor som har dyslexi, dvs. är ordblinda, måste få erforderligt stöd. Kunskapen om dyslexi måste öka i hela skolsystemet, fortbildningen för lärare om dyslexi måste utvecklas, skolorna måste få centrala anvisningar för hur elever med läs- och skrivsvårigheter skall behandlas och talböcker bör komma till användning. Förslagen om dyslexi utvecklas i en särskild kommittémotion från folkpartiet.
I motion So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) föreslås en rad insatser som enligt motionärerna har till syfte att öka valfrihet och trygghet i sjukvården. Förslag som bl.a. rör förebyggande hälsovård, införande av husläkarsystem, och åtgärder för att stärka patientens säkerhet i vården behandlas i ett senare betänkande om hälso- och sjukvårdsfrågor. Ett yrkande om att avveckla etableringshindren för läkare och sjukgymnaster i Dagmarsystemet behandlas av socialförsäkringsutskottet. I motionen framhålls bl.a. att ansvaret för och finansieringen av sjukvården måste organiseras så att effektivitet främjas. Om resurserna förslösas går det främst ut över människor som tvingas vänta alltför länge på behandling eller som får en i andra avseenden otillfredsställande vård, påpekar motionärerna.
En enligt motionärerna viktig orsak till ineffektivitet är de s.k. propparna inom vården. Detta gäller t.ex. patienter som är färdigbehandlade, men inte kan skrivas ut från sjukhuset därför att det råder brist på de vårdformer de skulle behöva, såsom ålderdomshem, långtidsvård eller hemtjänst. För att råda bot på dessa problem krävs enligt motionärerna en rad åtgärder: effektivisering av behandlingen vid många kliniker, bättre utnyttjande av öppenvården när slutenvård inte är nödvändig, bättre utnyttjande av resurserna inom sjukhem och hemtjänst, men också tillskott av resurser inom en rad trånga sektorer.
Vidare tyder enligt motionärerna mycket på att organisatoriska förändringar inom sjukvård och socialförsäkring i framtiden blir helt nödvändiga. Hittills har beslut som rör en och samma individ tagits oberoende av varandra, och några överväganden om att ökad satsning på sjukvård kan åstadkomma minskade kostnader för sjukförsäkringen har därmed inte varit möjliga att göra. Överföring av resurser från sjukförsäkringen till sjukvården skulle kunna förkorta sjukskrivningstiderna och därigenom spara både mänskligt lidande och samhällsekonomiska resurser.
Olika typer av försök med resursöverföring från sjukförsäkringen till sjukvården måste uppmuntras. Försöksverksamheter bör omedelbart komma till stånd.
Motionärerna hemställer att regeringen ges till känna vad som i motionen anförts om effektiviteten inom sjukvården (yrkande 1).
Motionärerna erinrar vidare i samma motion om att folkpartiet genom beslutet om äldrereformen i december 1990 medverkade till att ett extra statsbidrag på 500 milj.kr. under 1992 avsätts för åtgärder mot sjukvårdsköerna. Som en andra åtgärd för att bekämpa köerna föreslår motionärerna att det införs en 100-dagarsregel som ger var och en befogenhet gentemot sjukvårdshuvudmannen att antingen få behandling inom hundra dagar efter det att diagnos har ställts eller få ekonomisk ersättning från sjukvårdshuvudmannen för behandling av annan vårdgivare.
Denna 100-dagarsregel skall enligt motionärerna avse vissa specificerade operationer inom den somatiska korttidsvården. En förteckning över vilka operationer som skall omfattas bör upprättas. Denna förteckning skall regelbundet ses över. Vissa operationer som kan vara svåra att hantera på detta sätt, t.ex. transplantationer, bör undantas.
Ersättningen bör täcka patientens kostnader för operationen upp till den nivå som svarar mot huvudsjukvårdshuvudmannens genomsnittliga kostnad för motsvarande behandling. Syftet med införandet av 100-dagarsregeln är att skapa en press på sjukvårdshuvudmännen att komma till rätta med brister i sin arbetsorganisation och interna resursfördelning. Merkostnaden för sjukvårdshuvudmännen är begränsad, eftersom det handlar om utgifter som ändå ska bäras förr eller senare. Samtidigt kan besparingar uppstå för kommunen (minskade kostnader för t.ex. hemtjänst och färdtjänst) och för försäkringskassan (minskade utgifter för sjukförsäkring m.m.).
Motionärerna hemställer att regeringen ges till känna vad som i motionen anförst om en 100-dagarsregel inom den somatiska akutsjukvården (yrkande 2).
I motion So253 hemställer Ulla Tillander m.fl. (c) att regeringen ges till känna vad som i motionen anförts om principerna för en förnyelse av den sociala välfärden. Utmärkande för ett samhälle som eftersträvar välfärd är, enligt centern, att alla på ett rimligt sätt får del av den. Den socialdemokratiska välfärdspolitiken ståtar med honnörsorden solidaritet och rättvisa, men när klyftorna i samhället vidgats, vidgas också klyftan mellan ideal och verklighet. Frånvaron av en kraftfullt förd fördelningspolitik blir enligt motionärerna uppenbar för allt fler. I motionen pekas på följande grupper som motionärerna anser vara bortglömda och åsidosatta och som har svårt att få någon uppmärksamhet.
De handikappade måste ekonomiskt och på annat sätt hjälpas ut i arbetslivet, och behovet av handikappbostäder måste tillgodoses. Handikappfrågorna får inte längre behandlas isolerade från övriga samhällsfrågor.
De äldres behov måste tillgodoses. Knappa resurser, bristfälliga kunskaper, flaskhalsar i vårdkedjan, vakanser och hög personalomsättning har enligt motionärerna lett till en oacceptabel situation för många äldre. Till detta kommer nedläggningen av ålderdomshem, bristen på vårdpersonal och det bristfälliga intresset för att höja vårdyrkets status och förbättra vårdpersonalens löne- och anställningsvillkor.
Det är vidare väsentligt att skapa rättvisa ekonomiska levnadsförhållanden för pensionärerna. Motionärerna anser att det nuvarande pensionssystemet fortfarande utgör ett hinder för en pensionär att efter eget val delta i arbetslivet. Centern har mot den bakgrunden i en annan motion lagt fram ett förslag om en ny och förstärkt grundpension som syftar till att undanröja denna orättvisa.
Familjerna berörs i allra högsta grad av fördelningspolitiken, anför motionärerna. För flertalet familjer är det svårt att klara sig på en lön, och möjligheterna för den som önskar stanna hemma några år och själv ta hand om sina barn när de är små är begränsade. Särskilt begränsade är möjligheterna för småbarnsföräldrar att välja mellan förvärvsarbete och mer tid för sina barn. Den socialdemokratiska familjepolitiken bygger enligt motionärerna på en ensidig föreställning om familjernas situation, vilket har fått till följd att för 40 % av alla förskolebarn över ett år utgår inget stöd till barnomsorgen. Skillnaderna mellan olika kommuner och olika landsdelar är dessutom stora, och särskilt missgynnad är landsbygden. Enligt centerns uppfattning måste barnomsorgen för att passa alla tillgodose olika önskemål och utgå från barns och föräldrars behov. Resurserna måste också fördelas på ett rättvist sätt.
Hälso- och sjukvården är ytterligare ett område som enligt centern har stor betydelse för fördelningspolitiken. Möjligheterna att komma i åtnjutande av vård är olika bl.a. beroende på var i landet man är bosatt, heter det i motionen. I vissa delar av landet råder läkarbrist. I storstäderna finns visserligen vårdresurser, men där är vårdköerna långa. Bristerna i vården drabbar, enligt motionärerna, ofta de sämst ställda som också saknar möjligheter och förmåga att skaffa sig vård utanför det offentliga sjukvårdssystemet.
Den i motionen gjorda exemplifieringen av välfärdssystemets brister visar enligt motionärerna på nödvändigheten att ändra välfärdspolitikens utformning. En rättvis regional fördelning är en utgångspunkt för centerns politik. Välfärden måste komma alla till del oavsett var man bor. En förnyelse av välfärden måste också ske med utgångspunkt i en vidgad valfrihet och ett ökat utrymme för individens egna beslut, anför motionärerna. I takt med att materiell standard och utbildning förbättras, ökar den enskildes anspråk på att få fatta beslut och träffa de val som gäller det egna och de anhörigas liv. I motionen nämns som exempel centerns förslag om vårdnadsbidrag som innebär att föräldrarna får valmöjlighet att själva bestämma hur de vill ha sin barnomsorg ordnad (se vidare nedan). Ett annat exempel är kravet att patienten själv skall få välja läkare. Det senare motionskravet behandlas i ett betänkande om hälso- och sjukvårdsfrågor.
Förnyelsearbetet skall också vara inriktat på att uppnå jämlikhet genom en mobilisering av de eftersatta, understryker motionärerna vidare. Den enskildes förmåga till insatser och initiativ skall tillvaratas. Man bör undvika att tilldela vissa människor den renodlade rollen av klient. Det stöd som samhället lämnar skall i stället i första hand vara hjälp till självhjälp.
I motion So316 av Olof Johansson m.fl. (c) om grundtrygghet och social rättvisa understryks att en rättvis fördelning av välfärden mellan medborgarna är en grundläggande fråga för centerpartiet. Alla människor, oavsett kön, yrke, bostadsort och social bakgrund har samma värde och samma rättigheter. Den enskilde individens behov och önskemål skall ligga till grund för samhällets insatser. Välfärden måste enligt motionärerna bygga på ökad delaktighet och rättvisa. Jämlikhet och rättvisa kan komma de många människorna till del genom att välfärdspolitiken i högre utsträckning byggs upp enligt vad motionärerna kallar grundtrygghetsprincipen. Enligt denna princip tillförsäkras alla människor en grundläggande social och ekonomisk trygghet. Samtidigt måste det vara möjligt att erbjuda individuella lösningar, där bl.a. det enskilda sparandet och ägandet stimuleras. Dogmen om det totala offentliga ansvaret måste ifrågasättas. De offentliga välfärdsinsatserna måste i högre grad än vad som sker i dag understödja enskilda insatser. Motionärerna betonar dock att idén om det solidariska ansvaret för medborgarna aldrig får gå förlorad.
Principen om grundtrygghet kan enligt motionärerna få fotfäste i en samhällsstruktur som bygger på rättvisa och utjämning. Det nära samband som råder mellan användning av begränsade resurser, god miljö och rättvis fördelning måste tydliggöras. Motionärerna hemställer att riksdagen uttalar sin anslutning till en generell välfärdspolitik byggd på grundtrygghetsprincipen i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 1).
I samma motion ges också förslag till riktlinjer för utvecklings- och förnyelsearbetet på det sociala området. Riktlinjerna rör följande områden:
Trygghet för familjen vård av eget barn måste ge en grundtrygghet med rätt till ATP och trygghet vid sjukdom
en beskattningsbar vårdnadsersättning bör utgå lika för alla barn
vård och omsorg om anhöriga skall värderas ekonomiskt och ligga till grund för social trygghet
trygghet i boendet målet bör vara att alla skall ha möjlighet att välja boendeform
det statliga bostadslånesystemet bör förändras så att statliga lån utgår till en god grundstandard
trygghet i arbetet centerpartiet arbetar för en arbetslöshetsförsäkring för alla och slår vakt om den fulla sysselsättningen
större flexibilitet i arbetsorganisationen ger individen möjlighet att i högre grad bestämma över sin arbetsdag
trygghet i vården patienten måste ges ökade möjligheter till valfrihet och inflytande, bl.a. genom ett fritt läkarval
en väl utbyggd primärvård med goda möjligheter till hembesök skapar trygghet
de förebyggande insatserna måste ges en mer framträdande roll
regionala och lokala lösningar inom hälso- och sjukvården måste ges ökat utrymme
trygghet för äldre en rejäl grundpension inom ATP-systemet bör införas så att den ekonomiska tryggheten säkras för alla pensionärer
trygghet i socialförsäkringssystemet kompensationsnivån vid långa sjukfall bör vara högre än vid korta sjukfall
en förenklad och samlad organisation för grundtrygghetssystemet bör eftersträvas.
Avslutningsvis betonar motionärerna att småskalighet ger närhet, trygghet och öppnar för delaktighet. Decentralisering är enligt centerpartiet ett viktigt politiskt redskap för att skapa ökad valfrihet och trygghet. Motionärerna hemställer att vad som i motionen anförts om principen om ekonomisk och social grundtrygghet som vägledare inom olika samhällsområden enligt de riktlinjer som förordats i motionen ges regeringen till känna (yrkande 2). Flera av förslagen återfinns i mer utvecklad form i andra motioner av centerpartiet. Det gäller bl.a. förslagen om vårdnadsersättning (se nedan i detta betänkande), om nytt bostadsfinansieringssystem, om arbetslöshetsförsäkring för alla och om en grundpension till alla pensionärer.
I motion So446 av Olof Johansson m.fl. (c) om Människan i centrum -- förnyelse av hälso-, sjuk- och äldrevården anförs bl.a. att det är en självklar rättighet och en välfärdsvinst att få vård i rimlig tid och på rätt nivå. Klara gränser bör enligt motionärerna sättas för inom vilken tid en patient skall ha rätt att kunna få vård av visst slag utförd inom landstinget. Det innebär att landstinget måste sätta upp mål för hur vården skall bedrivas. Motionärerna hemställer att det som i motionen anförts om tidsgränser för vårdens utförande ges regeringen till känna (yrkande 1).
Motionärerna anser vidare att patienterna måste få möjlighet att direkt påverka vårdens organisation och innehåll i större utsträckning. För att detta skall vara möjligt krävs ett nytt ekonomiskt styrsystem i landstingen. Det bör bygga på att landstingens budget på central nivå och i sjukvårdsområdena beskriver mål, prestationer och ekonomiska ramar som fastställs i avtal med varje basenhet. Det åligger därefter basenheterna att själva utforma sin verksamhet utifrån tillgängliga resurser.
Landstingen måste för att kunna erbjuda en varierad vård utvecklas organisatoriskt och övergå till att bli folkvalda länsparlament. Driften av sjukvården kan ske i landstingens egen regi, eller på entreprenad, av anställda, organisationer, anhöriga och privata företag.
Inslag av valfrihet och mångfald måste öka väsentligt. De organisatoriska förändringar som krävs måste ge stor frihet för regionala och lokala lösningar. Det krävs vidare en väl utvecklad samverkan mellan landsting, kommuner, enskilda vårdgivare och ideella organisationer. Sjukhus, vårdcentraler, kliniker och sjukhem skall kunna ha en mer självständig ställning.
Nya vårdalternativ bör kunna erbjudas. Det skall enligt motionärernas mening finnas möjlighet att få ersättning för annan vård än den som bedrivs inom landstinget. Motionärerna anser också att alla invånare i ett län skall ha rätt att välja vilken vårdcentral de vill gå till. Denna rätt bör kompletteras med att vissa privatpraktiserande läkare ges möjlighet att ingå som en del av primärvården. Vad som i motionen anförts om behovet av nya organisations- och finansieringsformer inom hälso- och sjukvården bör ges regeringen till känna (yrkande 13).
I motion So320 av Lars Werner m.fl. (v) lägger vänsterpartiet fram sitt förslag till mål och inriktning av socialpolitiken och hemställer att det ges regeringen till känna.
En socialistisk socialpolitik utgår enligt motionen från en tro på att människor har resurser att förändra missförhållanden och rättvist fördela sociala och ekonomiska resurser.
I vänsterpartiets värn av omfördelningen och ett solidariskt utnyttjande av resurserna ligger partiets uppfattning om människors lika värde och att alla efter sina förutsättningar skall vara med och betala och få tillgång till resurserna. Det är inte bara de duktiga, präktiga, ordentliga och förutseende som skall ha tillgång till ett värdigt liv, utan även de destruktiva och slarviga skall kunna få sin del av välfärdskakan, heter det i motionen.
Vänsterpartiet kan inte stämma in i hyllningskören för marknadsekonomin i den form den nu har. Genom sina ständiga krav på ekonomisk tillväxt skapar den onyttigheter som för med sig ökade samhällskostnader. Resultatet kan bli social utslagning i form av ökade yrkesskador, hälsoproblem, missbruk, förtidspensioneringar etc. Vänsterpartiet ser i motsats till regeringen och nyliberalerna ett mycket nära samband mellan socialpolitiken och marknaden. För de senare har socialpolitiken endast formen av ett grovmaskigt skyddsnät mot utslagning och skilda orättvisor, anför motionärerna.
Vänsterpartiets uppfattning är att produktionen av tjänster och varor måste styras av människors behov. De grundläggande behoven av livsförnödenheter, bostäder, social trygghet etc. skall staten/den offentliga sektorn se till att tillfredsställa genom ett fungerande solidariskt fördelningsystem, bl. a. genom att på lämpligt sätt styra investeringarna. Tillsyn över att rättssäkerheten fungerar tillfredsställande är en annan viktig uppgift för den offentliga sektorn.
Motionärerna menar att det är berättigat med en stor offentlig sektor och att den under vissa förutsättningar kan tillåtas växa genom att det görs investeringar i vård, omvårdnad, utbildning etc. Om den sociala utslagningen som enligt motionärerna orsakas av produktionsordningen kan nedbringas så kommer detta att minska behovet av en stor offentlig sektor. I dagsläget kan dock inga nedskärningar göras, men de resurser som finns kan omprioriteras. Förutom prioriteringar kan ingrepp göras i den alltför stora byråkrati som motionärerna menar har uppstått inom den offentliga sektorn.
Privatisering av den offentliga sektorn löser inga problem, framhåller motionärerna vidare. För att privatisera behövs skattebetalarnas stöd. Privata skolor och daghem måste förutom avgifter ha statliga och kommunala bidrag. Privata tandläkare och all privat sjuk- och läkarvård måste ha pengar från det allmänna för att kunna existera. På kort sikt kan överföringarna från offentlig till privat verksamhet se ut att ge vinster, anför motionärerna, men långsiktigt sker en utarmning av den offentliga sektorn, eftersom det privata i egentlig mening inte är privat utan en blandning av offentliga pengar och privat administration. En allt för kraftig privatisering medför enligt motionärerna också en risk för större orättvisor i och med att vissa kan köpa sig till omvårdnad, sjukvård etc. Därtill kommer problemen med ansvar för verksamheterna och kraven på lönsamhet.
Vänsterpartiet är också skeptiskt till kooperativa lösningar. Tanken bakom socialpolitiken är enligt motionärerna att alla skall ha lika rätt till omvårdnad, sjukvård, utbildning etc. När det gäller privatiseringen kan orättvisorna börja florera då människorna kan köpa tjänster som tidigare var offentliga. För att exempelvis bilda och bli medlem i ett föräldrakooperativ krävs en god ekonomi. Handikappade, ensamstående, invandrare, unga familjer etc. som har det sämre ekonomiskt ställt kan komma att hamna utanför dessa möjligheter. Kooperativ kan sluta sig och insynen bli dålig med en försvagning av det kommunala ansvaret som följd.
Föräldrakooperativen inom barnomsorgen ses av motionärerna som en övergångsform tills en full behovstäckning uppnåtts. Vänsterpartiet vill utveckla barnomsorgen i fristående resultatenheter där det inte finns några vinstintressen och där både barn, personal och föräldrar har inflytande. Detta skall ske under en övergripande politisk styrning. Överhuvudtaget måste användarnas inflytande och ansvar öka i all offentlig verksamhet, anför motionärerna.
I motionen varnas vidare för att en decentralisering av beslut till kommunerna kan skapa orättvisor, genom att olika saker prioriteras i olika kommuner.
En kommun håller nere daghemsavgifterna och snålar in på bostadsbidraget för pensionärerna, medan grannkommunen gör tvärt om. Detta kan enligt motionärerna innebära att människor som bor intill varandra kan få det mycket olika i ekonomiskt hänseende. Vänsterpartiet anser att staten här har ett övergripande ansvar att reglera avgifts- och bidragssystemet så att människor inte drabbas av ekonomiska orättvisor.
Vänsterpartiet är även kritiskt mot att man från kommunernas sida vill förändra möjligheten att få rätt vid överklagande av biståndsbeslut enligt socialtjänstlagen genom att ändra besvärsrätten från förvaltningsbesvär till kommunbesvär. Partiet anser att i stället för att försvaga socialtjänstlagen skall den stärkas till skydd för de utsatta i samhället.
Miljöpartiet har inte väckt någon motion om inriktningen i stort av socialpolitiken.
I motion So443 av Anita Stenberg m.fl. (mp) läggs dock fram en rad olika förslag som syftar till att ge äldre och sjuka en värdig vård. Förslagen, som kommer att behandlas i senare betänkanden, innebär sammanfattningsvis följande:
1. att både den enskilde patienten och patientorganisationerna bör få ökat inflytande över hälso- och sjukvården genom att de tillfrågas och används som remissinstans vid organisationsförändringar och andra för dem intressanta förändringar inom hälso- och sjukvården,
2. att kroppssjukvården och socialtjänsten får bättre tillgång till psykologisk expertis för såväl utredning i enskilda fall som för utbildning av personal,
3. att patienter som vill ha saklig information om alternativa behandlingsmetoder skall kunna få denna och att samarbetet mellan den alternativa vården och den etablerade sjukvården utökas,
4. att hälsofrämjande verksamhet inom sjukvården får ökade resurser,
5. att åsikten att människor mår bäst av att få vistas i sina hem inte får bli ett argument för att minska och försämra institutionsvården under det närmaste decenniet,
6. att all vård av äldre på institution sker under värdiga former och att de äldre får bo i eget rum med egna möbler,
7. att alla som så vill bör få sluta sina dagar hemma eller i annan hemlik och lugn miljö.
I motionen anförs bl.a. att målsättningen för vården skall vara att den alternativa och den etablerade sjukvården skall samverka för patientens bästa.
När det gäller äldreomsorgen framhålls vidare i motionen att alternativt boende inte får byggas ut på bekostnad av institutionsvården, utan att båda boendeformerna måste förstärkas samtidigt. Först då uppnås enligt motionärerna verklig valfrihet för de äldre.
I motion Sf326 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp), som hänvisats till socialförsäkringsutskottet, lägger miljöpartiet fram förslag om en alternativ finansiering av sjukvården. Motionärerna slår fast att sjukvården behöver ett ekonomiskt tillskott för att klara sina åtaganden och för att inom överskådlig tid skapa rimliga villkor för vårdpersonalen. Enligt motionärerna är det ett känt faktum att livsstilen är orsaken till en stor del av vårdkostnaderna och de anser det därför rimligt att sådant som orsakar vårdkostnader även bidrar till finansieringen, t.ex. genom att avgifter på kemikalier, trafik, alkohol och tobak slussas till landstingen.
Motionärerna anser det också naturligt att verksamheter med uttalad riskexponering betalar den sjukvårdskostnad som verksamheten i fråga orsakar. I motionen anförs som exempel på sådan verksamhet industri, trafik, militär verksamhet och vissa sporter. Sjukvården skulle kunna sända räkningen för sina kostnader för trafikolyckor till försäkringsbolagen. På så sätt skulle, genom bonussystemet, kostnaderna för trafikolyckorna mest drabba den grupp av trafikanter som bidrar till olyckorna. På samma sätt skulle annan farlig verksamhet genom försäkringsbolagens premiesättning bära sjukvårdskostnaderna för sin riskfyllda verksamhet.
Av motion So257 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda mp) framgår miljöpartiets syn på handikappolitiken. Grundsynen i miljöpartiets politik är att alla människor skall ha samma tillgänglighet till ett värdigt liv. Många handikappade kan med relativt enkla medel leva i de flesta miljöer och klara många situationer själva. För att detta skall bli möjligt krävs enligt motionärerna bl.a. följande insatser:
Arbetsplatserna skall handikappanpassas. Med hjälp av modern teknik kan även svårt handikappade få ett intressant och meningsfullt arbete.
Bilstöd skall ges generöst och tålmodigt.
Bostäderna skall anpassas för rörelsehindrade, syn- och hörselskadade, allergiker m.fl.
Ledsagarverksamheten och färdtjänsten skall byggas ut efter behov, och det måste bli fler ledarhundar, teckenspråktolkar och dövblindtolkar. (Ett yrkande om 6 milj.kr. till denna verksamhet behandlas senare i detta betänkande.)
Kollektivtrafiken, främst tåg och bussar, skall handikappanpassas.
De dubbelhandikappade och utvecklingsstörda skall uppmärksammas speciellt.
I motionen läggs fram konkreta förslag på här angivna områden. Motionsyrkandena behandlas, förutom i ett senare handikappbetänkande av socialutskottet, av arbetsmarknads-, trafik- och bostadsutskotten.
I en annan motion, So226 av Inger Schörling m.fl. (mp), tar miljöpartiet upp barnens rätt. Barn och ungdomar åsidosätts ofta i vårt samhälle, anför motionärerna. Lagstiftare, myndigheter, föräldrar, lärare och andra vuxna tillerkänner inte barn en ställning som är likvärdig med de vuxnas. I motionen läggs fram en rad förslag som syftar till att förbättra barnens situation på olika områden. Förslagen, som kommer att behandlas i senare betänkanden av socialutskottet och av andra utskott, tar bl.a. sikte på barns rättigheter vid skilsmässa, barns rätt till barnombudsman resp. till barnomsorg, barn i missbrukarhem, barns rätt till sina föräldrar och till förebyggande vård, handikappade barns rättigheter, ungdomsmottagningar och barns rätt utanför Sveriges gränser.
När det gäller det familjepolitiska området har miljöpartiet i motion So631 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkat att riksdagen beslutar att föräldrar skall ha rätt att bli kommunala dagbarnvårdare åt eget barn med i stort sett samma villkor som andra dagbarnvårdare beträffande lön, sociala förmåner, utbildning m.m. I samma motion begärs att 2 miljarder kronor avsätts för denna reform. Motionen behandlas under F-anslaget senare i detta betänkande -- se s. 75.
Vårdnadsbidrag m.m.
I en trepartimotion So621 av Carl Bildt m.fl. (m, fp, c) hemställs att riksdagen fattar principbeslut om en familjepolitisk reform enligt de riktlinjer som anges i motionen (yrkande 1). Barnens situation måste enligt motionärerna stå i centrum för familjepolitiken. Politiken måste förändras så att den bättre tillgodoser barnfamiljernas önskemål. Förutsättningar måste skapas för föräldrarna att själva välja den arbetsfördelning och den vård och fostran av barnen som passar just dem och barnen bäst och som passar just då. Familjepolitiken måste självfallet vara så utformad att den är neutral i förhållande till familjernas önskemål om arbetsfördelning och barnomsorg, heter det vidare i motionen. Det måste finnas större ekonomiska möjligheter för föräldrar som så önskar att själva ta hand om sina barn när de är små, samtidigt som de som väljer att förvärvsarbeta skall få ekonomiskt utbyte av detta. Rätten att själv bestämma hur barnomsorgen skall utformas är enligt motionärerna särskilt viktig för enföräldersfamiljerna, där man inte har fördelen att kunna dela på det löpande ansvaret för vården och tillsynen av barnen på två. En verklig förändring kan åstadkommas om en väsentlig del av det allmännas stöd utformas som ett stöd som följer barnet fram till skolstarten i stället för ett stöd för främst kommunal barnomsorg. En sådan förändring kan inte genomföras med omedelbar verkan, utan måste delvis bli beroende av den samhällsekonomiska utvecklingen. Med tanke på de grava orättvisor som vidlåder dagens familjepolitik måste dock en reformering av stödet till barnomsorgen prioriteras högt.
I motionen läggs fram förslag till vårdnadsbidrag kombinerat med avdrag för styrkta barnomsorgkostnader. Förslaget sägs syfta till att ge familjerna ökad valfrihet, mer tid för barnen och rättvisa villkor för alla delar av landet och innebär i sina huvuddrag att:
ett skattepliktigt vårdnadsbidrag som utgår per barn och år införs för alla förskolebarn över ett år,
avdragsrätt per barn och år införs för styrkta barnomsorgskostnader,
statsbidragen till den kommunala barnomsorgen minskas,
pensionsår inom ATP räknas för arbete med egna barn i hemmet fram till och med året för barnets skolstart.
Enligt motionärerna är det angeläget att så snabbt som möjligt införa ett vårdnadsbidrag. Tidpunkten liksom nivån för och den närmare utformningen av vårdnadsbidraget får dock avgöras bl.a. mot bakgrund av det samhällsekonomiska läget. Riksdagen bör nu uttala sig för införande av ett vårdnadsbidrag enligt de redovisade riktlinjerna och det får därefter ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen med förslag om vårdnadsbidragets närmare utformning och om finansieringen.
Även i motionerna So535 av Kersti Johansson m.fl. (c) yrkande 2, So632 av Ulla Tillander m.fl. yrkande 5 och So638 av Gunilla André och Karin Starrin (båda c) yrkande 4 läggs fram förslag om vårdnadsbidrag med i stort sett samma utformning som i den ovan redovisade motionen So621 (m, fp, c) yrkande 1.
I motion So626 av Karin Falkmer (m) begärs att, till dess att ett statligt vårdnadsbidrag införs, kommunerna ges möjlighet att utge ett tillfälligt kommunalt vårdnadsbidrag. Detta vore, enligt motionären, ett första steg i en ny och rättvis familjepolitik. Förutsättningen för ett kommunalt vårdnadsbidrag skulle vara att det utformas så att det minskar klyftan mellan olika barnomsorgsalternativ och mellan dem som har och inte har offentlig barnomsorg. Bidraget skall dessutom utgå efter likställighetsprincipen. Motionären pekar på flera fördelar med ett kommunalt vårdnadsbidrag. Föräldrarna ges möjlighet att själva bestämma hur de vill lösa omsorgen om de egna barnen, köerna inom den kommunala barnomsorgen minskar liksom kommunernas kostnader, vilket möjliggör skattesänkningar som främst gynnar låginkomsttagare. Vidare minskar den orättvisa som i dag råder för småbarnsfamiljer i glesbygd.
I motion So622 av Lars Werner m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om de stora nackdelarna med vårdnadsbidrag (yrkande 1).
För vänsterpartiet är vårdnadsbidrag inget alternativ. Ett vårdnadsbidrag skulle enligt motionärerna motverka jämlikheten mellan män och kvinnor och konservera de traditionella könsrollerna med ett hushållsansvar och ett försörjningsansvar. En majoritet av kvinnorna vill ha ett arbete utanför hemmet, påpekar motionärerna, och de skall inte behöva vara dubbelarbetande, vilket många tvingas till med det ansvar som kvinnorna traditionellt har för barn och hem. Det kan vara lockande att ta emot ett vårdnadsbidrag, men man får inte låta vardagens vedermödor skymma de konsekvenser som detta kan medföra som lägre livslön, mindre sjukpenning och en fattigare ålderdom.
I motionen framhålls att jämställdhetsfrågorna är centrala i vänsterpartiets familjepolitik. Därför måste männen få ökad möjlighet att ta ansvar för barn och hem. Motionärerna anser därför att när det finns två vårdnadshavare i familjen skall föräldrapenningen kvoteras mellan föräldrarna. En särskild motion från vänsterpartiet föreslår att föräldraförsäkringen förlängs enligt tidigare riksdagsbeslut.
Vänsterpartiet vill också införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Detta skulle enligt motionärerna innebära mer tid med familjen och ge båda föräldrarna möjlighet att på lika villkor ha både barn och yrkesarbete.
Utskottet
Utskottet vill i likhet med vad som sägs i budgetpropositionen understryka att socialpolitiken även i fortsättningen skall bygga på generella åtgärder och vara en socialpolitik för hela folket. Utskottet ställer sig också bakom den inriktning av fördelningspolitiken som förordas i propositionen och som innebär en rättvis och solidarisk omfördelning av resurser mellan olika grupper och skeden i livet.
Moderata samlingspartiet, folkpartiet, centerpartiet och vänsterpartiet har i olika motioner lagt fram förslag till socialpolitiska åtgärder med delvis annan inriktning.
Moderata samlingspartiet lägger i motion So332 (m) fram sitt förslag till inriktning av socialpolitiken och i motion So635 (m) yrkande 1, redovisas moderaternas förslag till långsiktig inriktning av familjepolitiken.
I motion So332 avfärdas den socialdemokratiska generella välfärdspolitiken och förordas i stället privata alternativ eller stöd från familj och vänner. Enligt motionärerna är den välfärdspolitik socialdemokraterna kallar generell inte generell när många inte får erforderlig vård och omsorg. Utskottet vill emellertid påpeka att moderata samlingspartiet i annat sammanhang har lagt fram förslag till besparingar och nedskärningar som -- om de genomfördes -- skulle medföra långtgående ingrepp såväl i de sociala trygghetssystemen som i samhällsinsatser på viktiga välfärdsområden. Såsom finansutskottet framhåller i sitt betänkande om den ekonomiska politiken (l990/9l:FiU 20) skulle moderaternas förslag till skattesänkningar och indragningar av statens överföringar till kommunerna snart rasera grundvalen för vår välfärd. Socialutskottet avvisar bestämt de förslag som framförs i motionen och som enligt utskottets uppfattning leder till avsteg från den generella välfärdspolitiken. Utskottet avstyrker alltså motion So332 (m) yrkandena 1, 5 och 6.
När det gäller motionärernas förslag om familjepolitiska åtgärder har kommunförbundets kommunalekonomiska avdelning gjort en beräkning av vad det skulle innebära för barnfamiljerna om både det statliga och kommunala stödet till barnomsorgen, ca 40 000 kr. per barn, betalades ut direkt till föräldrarna så som de moderata motionärerna föreslår. Det skulle enligt den utredningen krävas en årsinkomst på minst 140 000 kr. för att det skulle löna sig att arbeta för en förälder med två barn på daghem.
Enligt utskottets mening innebär det moderata förslaget, förutom den här redovisade tröskeleffekten, att förutsättningarna för kommunerna att ordna barnomsorg helt rycks undan, eftersom de varken ges bidrag eller ansvar för verksamheten. Utskottet motsätter sig bestämt så allvarliga försämringar för den majoritet av småbarnföräldrar som vill förena föräldraskap och förvärvsarbete och avstyrker därför motion So635 (m) yrkande 1.
Utskottet återkommer i det följande till motionärernas förslag om valfrihet i vård och omsorg.
I motion So315 (fp) lägger folkpartiet fram sina riktlinjer för den framtida socialpolitiken och hemställer att de läggs till grund för regeringens politik (yrkande 1).
I en annan partimotion, So217 (fp) begärs ett socialpolitiskt reformprogram för "det glömda Sverige", dvs. för de människor som mitt i välfärden lever i ofärd. De grupper som behandlas i motionen är bl.a. handikappade barn och vuxna, utsatta barn, demenssjuka, psykiskt sjuka, missbrukare, brottsoffer m.fl.
Motionärerna i motion So315 (fp) understryker att de sociala tjänster som erbjuds av kommuner och landsting måste vara tillgängliga för alla oavsett inkomst och försvarar kravet på en solidarisk finansiering av de grundläggande sociala tjänsterna. Utskottet anser att detta stöd för en generell välfärdspolitik stämmer väl med den syn på socialpolitiken som redovisas i budgetpropositionen och som utskottet ställt sig bakom.
I motionen uttrycks också oro för den snabba kostnadsökningen på socialförsäkringsområdet. En ökande andel av de offentliga resurserna har kommit att tas i anspråk av socialförsäkringen, vilket har skärpt skattetrycket och minskat utrymmet för den offentliga sektorns insatser, heter det i motionen.
Som framgått av det inledande referatet av innehållet i budgetpropositionen är man från regeringens sida väl medveten om den påfrestning på samhällsekonomin som de kraftiga ökningarna av socialförsäkringskostnaderna har inneburit. Därför har nya regler inom sjukförsäkringen införts fr.o.m. den 1 mars 1991 och i en lagrådsremiss har förslag om rehabilitering och rehabiliteringsersättning lagts fram för att stärka arbetslinjen inom socialförsäkringen och om möjligt minska antalet förtidspensioneringar. Enligt vad utskottet erfarit kommer regeringen också att tillsätta en utredning om bl.a. en mer fullständig samordning av sjukpenningen inom den allmänna försäkringen och arbetsskadesjukpenningen.
Sammanfattningsvis anser utskottet att det inte behövs några åtgärder av riksdagen med anledning av motionen. Utskottet avstyrker därför motion So315 (fp) yrkande 1.
Utskottet framhöll redan förra våren, då en motion (fp) om det glömda Sverige behandlades, att de utsatta grupper som motionärerna behandlar i motion So217 (fp) är sådana grupper som regeringen enligt utskottets mening särskilt värnar om i sin politik. I budgetpropositionen framhålls att, trots att förutsättningarna för reformer är begränsade, genom omprioriteringar ändå ett visst reformutrymme har skapats inom handikappområdet. Således föreslås statsbidraget till handikapporganisationerna höjt med 21 milj.kr. till drygt 100 milj.kr. Vidare erinras om att riksdagen, i enlighet med vad som föreslogs i propositionen om ansvaret för service och vård till äldre och handikappade, inrättat ett femårigt statligt stimulansbidrag för att påskynda utbyggnaden av gruppboende för åldersdementa och psykiskt utvecklingsstörda. I propositionen föreslås också att minst 8 milj.kr. avsätts under anslaget H 4 för att öka kompetensen i det sociala arbetet med de utsatta barnen. En utvecklad barnkompetens och en ökad observans på barnens situation är enligt propositionen en förutsättning för att socialtjänsten i tid skall upptäcka vilka barn och föräldrar som är i behov av särskilt stöd. Här kan också nämnas att psykiatriutredningen (S 1989:01) i november 1990 fått i tilläggsdirektiv att bl.a. överväga åtgärder för att de psykiskt stördas livssituation i ökad omfattning skall kunna präglas av gemenskap och delaktighet i samhällslivet (dir. 1990:71). De psykiskt långtidssjukas behov av boende, sysselsättning och kvalificerat stöd i öppenvård skall belysas. Kommittén skall också överväga frågor om arbete och arbetsrehabilitering för psykiskt störda i arbetsför ålder samt behovet av att förordna stödpersoner åt långtidssjuka.
Utskottet konstaterar att den socialdemokratiska socialpolitiken redan nu i hög grad styrs av hänsyn till de utsatta och svaga grupper som folkpartiet värnar om i sin motion om det glömda Sverige. Inte heller motion So217 (fp) påkallar därför någon åtgärd av riksdagen utan avstyrks.
I motion So253 (c) begärs ett tillkännagivande om principerna för en förnyelse av den sociala välfärden. I motionen framhålls vikten av en kraftfullt förd fördelningspolitik. Motionärerna betonar också att en rättvis regional fördelning är en utgångspunkt för centerns politik. Även i motion So316 (c) understryks att en rättvis fördelning av välfärden mellan medborgarna är en grundläggande fråga för centerpartiet. I den sistnämnda motionen begärs ett riksdagsuttalande om att välfärdspolitiken bör bygga på vad motionärerna kallar grundtrygghetsprincipen, vilken sägs innebära samma sociala och ekonomiska trygghet för alla, med möjlighet till individuella lösningar därutöver (yrkande 1). Motionärerna begär också ett tillkännagivande beträffande vad som anförts i motionen om principen om ekonomisk och social grundtrygghet som vägledare inom olika samhällsområden, t.ex. inom familjepolitiken, vården och socialförsäkringssystemet (yrkande 2).
Utskottet konstaterar att motionärerna har samma uppfattning som regeringen när det gäller behovet av en fördelningspolitik som bygger på solidaritet och rättvisa. Utskottet delar denna uppfattning. På flera punkter där motionärerna för fram konkreta förslag har utskottet emellertid en avvikande mening. Det gäller bl.a. familjepolitiken, där centerpartiet förordar införande av vårdnadsbidrag, något som utskottet inte kan ställa sig bakom. Utskottet återkommer till frågan om vårdnadsbidrag senare i detta betänkande. Utskottet vill också, när det gäller centerpartiets förslag till grundtrygghet, hänvisa till vad socialförsäkringsutskottet anfört vid sin behandling av motsvarande fråga, nämligen att den bärande principen för socialförsäkringen även fortsättningsvis bör vara att socialförsäkringsförmånerna i huvudsak skall vara inkomstrelaterade (se bl.a. 1990/91:SfU1). Utskottet vill alltså inte tillstyrka de förslag som bygger på centerpartiets s.k. grundtrygghetsprincip. Mot bakgrund av vad utskottet här anfört avstyrks motionerna So253 (c) och So316 (c) yrkandena 1 och 2.
I motion So320 (v) lägger vänsterpartiet fram sitt förslag till mål och inriktning av socialpolitiken och hemställer att det ges regeringen till känna.
Utskottet delar motionärernas syn på socialpolitiken som ett medel för en rättvis fördelning av sociala och ekonomiska resurser. Utskottet har emellertid inte samma uppfattning som motionärerna när det gäller marknadsekonomi och ekonomisk tillväxt. Utskottet vill tvärtom understryka det som sägs i budgetpropositionen om att den viktigaste förutsättningen för en framgångsrik välfärdspolitik är en stark ekonomi med god tillväxt, stabila priser, hög sysselsättning och starka offentliga finanser. Det innebär emellertid inte att marknadskrafterna skall få råda inom socialtjänst och hälso- och sjukvård. Såsom utskottet tidigare understrukit är det sociala välfärdssystemet ett uttryck för en fördelningspolitik som bygger på solidaritet och rättvisa. Även de som inte har råd att betala måste självfallet få vård och omsorg -- av samma kvalitet och på ett likvärdigt sätt som alla andra.
Utskottet kan heller inte dela motionärernas negativa inställning till kooperativ verksamhet. Utskottet anser tvärtom, i likhet med regeringen, att kooperativa lösningar kan ge hög kvalitet utan ökade kostnader -- och ibland till lägre kostnad -- samtidigt som medborgarna och de anställda får bättre möjligheter att påverka och utforma verksamheten (se bilaga 2 till budgetpropositionen, s. 41). I motsats till vänsterpartiet ser utskottet också positivt på den förändringsprocess i kommuner och landsting som innebär en ökad decentralisering och ett ökat demokratiskt inflytande. Utskottet återkommer i det följande till behovet av förnyelse av den offentliga sektorn.
Sammanfattningsvis anser utskottet inte att motion So320 (v) bör föranleda någon åtgärd av riksdagen. Motionen avstyrks därför.
I en trepartimotion, So621, av Carl Bildt m.fl. (m, fp, c) läggs fram förslag som sägs syfta till en familjepolitik med ökad valfrihet (yrkande 1). Enligt motionärerna bör riksdagen uttala sig för införandet av ett skattepliktigt vårdnadsbidrag kombinerat med avdrag för barnomsorgskostnader och minskade statsbidrag till den kommunala barnomsorgen. Regeringen bör därefter återkomma till riksdagen med förslag om vårdnadsbidragets närmare utformning och om finansieringen.
Förslag till vårdnadsbidrag läggs också fram i motionerna So535 (c) yrkande 2, So632 (c) yrkande 5 och So638 (c) yrkande 4. I motion So622 (v) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om de stora nackdelarna med vårdnadsbidrag (yrkande 1).
Utskottet gör följande överväganden.
Under de senaste decennierna har förvärvsfrekvensen bland kvinnor ökat starkt i Sverige. Kvinnornas krav på jämställdhet, arbete och egen försörjning har lett fram till den utvecklingen. År 1990 var andelen förvärvsarbetande kvinnor med barn under sju år 85,6 %. Bland kvinnor med barn i åldern 7--16 år förvärvsarbetade 93,5 %. En fullt utbyggd barnomsorg är bl.a. mot denna bakgrund mycket viktig. Det borgerliga vårdnadsbidraget hotar emellertid utbyggnaden genom den kraftiga nedskärning av statsbidraget till barnomsorgen som skulle behövas för att finansiera vårdnadsbidraget.
En annan nackdel med förslaget är att bidraget blir alltför lågt för att ersätta en förlorad arbetsinkomst. De enda som kan tjäna på ett system med vårdnadsbidrag är familjer där någon redan är hemma -- oftast kvinnan. De verkliga förlorarna är ensamföräldrar med låg inkomst. Föräldraförsäkringen däremot ger skydd mot inkomstbortfall så att även ensamstående föräldrar och föräldrar med låga inkomster kan stanna hemma med barnet eller minska sin arbetstid. Om föräldrarna inte ges ekonomiska förutsättningar att välja råder ingen verklig valfrihet.
Föräldraförsäkringen gynnar dessutom jämställdheten, eftersom båda föräldrarna ges möjlighet att vara hemma med barnen, antingen helt under barnets första år eller på deltid under en längre följd av år. Genom att ersättningen betalas ut på sjukpenningnivå förlorar inte familjen om den som tjänar mest (oftast pappan) är hemma. Det föreslagna vårdnadsbidraget motverkar däremot jämställdheten, eftersom det inte är inkomstrelaterat.
Systemet med vårdnadsersättning leder också till ökad byråkrati och rundgång, eftersom man först får ett bidrag och sedan skall dra av kostnaderna för barnomsorg. Förvärvsfrekvensen kommer också att påverkas negativt genom de tröskel- och marginaleffekter som uppstår för den som vill övergå från hemarbete till förvärvsarbete. Det leder i sin tur till en lägre produktion i samhället i ett läge när en alltför låg produktivitet utgör ett av de största problemen i vår ekonomi.
Sammanfattningsvis anser utskottet att det föreslagna vårdnadsbidraget motverkar jämställdheten mellan föräldrarna, äventyrar utbyggnaden av barnomsorgen, skapar stora marginaleffekter och innebär rundgång och byråkrati. Det förstärker dessutom orättvisorna och minskar valfriheten. Samhällets familjepolitik bör enligt utskottets uppfattning i stället grundas på följande fyra hörnstenar:
Det ekonomiska stödet -- främst barnbidraget och bostadsbidraget -- som skall utjämna inkomsterna mellan barnfamiljer och icke barnfamiljer. Barnbidraget har höjts kraftigt år 1991, från 6 720 till 9 000 kr. per barn och år och kommer att höjas med ytterligare 1 020 fr.o.m. år 1992.
Föräldraförsäkringen, som bör byggas ut till 18 månader så snart de ekonomiska förutsättningarna härför föreligger.
Barnomsorgen, som nu omfattar 86 % av barnen i åldern 18 månader till 6 år, varav 58 % har kommunalt daghem eller familjedaghem. Barnomsorgen bör byggas ut till full behovstäckning.
En väl utbyggd gemensam sektor med mödra- och barnhälsovård, skola, bibliotek, fritidsanläggningar m.m.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna So621 (m, fp, c) yrkande 1, So535 (c) yrkande 2, So632 (c) yrkande 5 och So638 (c) yrkande 4. De invändningar utskottet här riktat mot förslaget om vårdnadsbidrag sammanfaller till stora delar med den kritik som vänsterpartiet framfört i sin motion So622 (v) om nackdelarna med vårdnadsbidrag. Den sistnämnda motionen får därmed anses tillgodosedd och avstyrks därför (yrkande 1).
I motion So626 (m) begärs att, till dess att ett statligt vårdnadsbidrag införs, kommunerna ges möjlighet att utge ett tillfälligt kommunalt vårdnadsbidrag.
Regeringsrätten har flera gånger, bl.a. i en dom den 20 januari 1986, fastslagit att kommunala vårdnadsbidrag inte är någon kommunal angelägenhet och att utgivandet av dem således strider mot 1 kap. 4 § kommunallagen.
Motionsyrkanden om införande av möjlighet att utge kommunal vårdnadsersättning har ett flertal gånger avstyrkts av konstitutionsutskottet, senast i betänkande 1990/91:KU3.
Regeringen (socialdepartementet) beslöt år 1985 att inte vidta någon åtgärd med anledning av framställningar från sex kommuner om att regeringen skulle verka för en lagändring som gör det möjligt för en kommun att införa vårdnadsersättning för vård av egna barn.
I den proposition med förslag till ny kommunallag som nyligen lagts fram för riksdagen (prop. 1990/:117) föreslås inte någon ändring av den nuvarande kompetensbestämmelsen.
Socialutskottet har flera gånger tidigare avstyrkt motioner om möjlighet till kommunal vårdnadsersättning, se bl.a. SoU 1985/86:28.
Enligt utskottets mening skulle en möjlighet för kommunerna att utge kommunalt vårdnadsbidrag få den effekten att vissa kommuner föredrog detta framför att bygga ut barnomsorgen. Detta skulle motverka målet om en full behovstäckning och dessutom försvåra arbetet för kvinnors jämställdhet. Utskottet avstyrker därför motion So626 (m).
I fyra motioner tas upp frågan om valfrihet inom vården och omsorgen.
I motion So332 (m) föreslås att rätten till valfrihet i vården skrivs in i såväl socialtjänstlagen som hälso- och sjukvårdslagen (yrkande 4). Motsvarande förslag läggs också fram i motion So206 (m) yrkande 2 samt, beträffande hälso- och sjukvårdslagen, i motion So447 (m) yrkande 1.
I motion So315 (fp) ställs krav på ökad valfrihet inom den sociala tjänstesektorn yrkande 2. Motionärerna förordar dels nya och friare organisationsformer inom den offentliga sektorns ram, dels ett vidgat utnyttjande av initiativkraften inom den enskilda sektorn.
Utskottet vill med anledning av dessa yrkanden anföra följande.
I bilaga 2 till årets budgetproposition, Utveckling av offentlig sektor, påpekas inledningsvis att problemen med den svenska ekonomins utveckling medför att det är nödvändigt med besparingar och omprioriteringar av de offentliga utgifterna. Den förnyelse av den offentliga sektorn som utvecklingen kräver bör emellertid bedrivas från vissa grundläggande utgångspunkter, anför civilministern. Välfärdspolitikens mål ligger fast. Sjukvården, skolan och barnomsorgen skall vara tillgängliga för alla på ett likvärdigt sätt. Alla skall ha rätt till trygghet vid ålderdom, handikapp och sjukdom. Den offentliga sektorn skall finansieras solidariskt. Utgångspunkten för de omprövningar som kommer att krävas på såväl statlig som kommunal nivå måste enligt civilministern vara att kärnan i den offentliga sektorn värnas. Dit hör bl.a. omsorg, vård och ekonomisk trygghet vid ålderdom, handikapp och sjukdom.
Att öka det demokratiska inflytandet i den offentliga sektorn är enligt propositionen en viktig utgångspunkt för förnyelsearbetet. En ökad valfrihet gör att medborgarnas individuella önskemål kan tillgodoses i ökad utsträckning. Beslutsfattarna får också signaler om vilka verksamheter som fungerar bra och vilka som fungerar mindre bra. I propositionen erinras om att det under senare år har gjorts en rad försök med kooperativa lösningar, entreprenader, föreningsdriven verksamhet och verksamhet i bolagsform. Några landsting har beslutat att skilja beställar- och producentrollerna.
Enligt propositionen bör en ökad valfrihet kompletteras med s.k. brukarinflytande för dem som utnyttjar offentlig verksamhet. I propositionen uppges att det inom civildepartementet arbetar en särskild arbetsgrupp med att utveckla praktiska former för ett ökat brukarinflytande. Där erinras också om att riksdagen, för att ytterligare bredda valmöjligheterna för medborgare och anställda, beslutat att statsbidrag fr.o.m. år 1991 skall kunna utgå till personalkooperativ efter samma villkor som för annan alternativ barnomsorg.
Utskottet kan instämma i vad som i budgetpropositionen anförts om vikten av att öka valfriheten inom den offentliga sektorn under förutsättning att de sociala tjänsterna förblir tillgängliga för alla på ett likvärdigt sätt och finansieras solidariskt. När det gäller hälso- och sjukvården har utskottet tidigare uttryckt den principiella uppfattningen att hälso- och sjukvården även i fortsättningen i huvudsak måste finansieras genom allmänna medel och väsentligen drivas i offentlig regi. Samtidigt har utskottet emellertid framhållit att privata vårdinitiativ utgör ett bra komplement till den offentliga vården. Utskottet vidhåller sin inställning.
Med hänvisning till vad utskottet anfört om valfriheten inom vården och omsorgen avstyrks motionerna So206 (m) yrkande 2, So315 (fp) yrkande 2, So332 (m) yrkande 4 och So447 (m) yrkande 1.
I motion So332 (m) föreslås att en vårdgaranti införs i avvaktan på en av motionärerna föreslagen allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring (yrkande 3). Motsvarande förslag läggs fram i motion So447 (m) yrkande 2. Vårdgarantin, som skall vara lagstadgad, innebär att patienter som inte inom rimlig tid kan erbjudas vård hos det egna landstinget, skall ha rätt till behandling hos annan vårdgivare på det egna landstingets bekostnad.
I motion So531 (fp) föreslås införandet av en s.k. 100-dagarsregel som ger alla befogenhet gentemot sjukvårdshuvudmannen att antingen få behandling inom hundra dagar eller få ekonomisk ersättning från sjukvårdshuvudmannen för behandling av annan vårdgivare (yrkande 2). 100-dagarsregeln skall avse vissa specificerade operationer inom den somatiska kroppssjukvården.
Enligt motionärerna i motion So446 (c) bör det sättas upp klara gränser för inom vilken tid en patient skall ha rätt att få vård av visst slag utförd inom landstinget (yrkande 1).
Föredragande statsrådet anförde i 1990 års budgetproposition (bil. 7) att arbetet inom hälso- och sjukvården bl.a. måste inriktas på att ge patienterna, oavsett var de bor, bättre tillgänglighet till en hälso- och sjukvård av god kvalitet och utökade möjligheter att välja var de vill bli behandlade. Riksdagen hade inget att erinra häremot.
Enligt årets budgetproposition (s. 82) pågår på flera håll i landet ett intensivt arbete för att effektivisera hälso- och sjukvården, minska vårdköerna och förbättra tillgängligheten till vården. I västsvenska regionen har beslut fattats om att patienterna fritt får välja vårdgivare inom hela regionen. Ett motsvarande beslut har fattats i den södra regionen.
Landstingsförbundets styrelse har den 14 december 1989 rekommenderat landstingen och medlemskommunerna
att möjliggöra att människor inom sina egna landsting fritt kan välja var de skall få hälso- och sjukvård,
att sluta avtal med grannlandstingen där så krävs för att boende nära landstingsgränserna och pendlare över gränserna skall få en lättillgänglig hälso- och sjukvård,
att förbättra människors möjligheter att välja vård utanför hemlandstinget genom att remittera patienter till ett annat landsting när de så begär, under förutsättning att patienterna har ett sådant vårdbehov att de skulle ha fått sluten vård i hemlandstinget om de önskat det,
samt att ändra riksavtalet för hälso- och sjukvård så att patientens önskemål betonas och det inte längre krävs några särskilda humanitära eller sociala skäl för remiss till en annan sjukvårdshuvudman.
Enligt styrelsen bör förändringen av riksavtalet träda i kraft den 1 januari 1991 och övriga förändringar senast detta datum.
I det s.k. Dagmar-50-projektet som startade år 1989 har 150 försöksprojekt startats i syfte att angripa problem med bl.a. köer och långa väntetider. För år 1990 avsattes sammanlagt 79 milj.kr. till projekt som under år 1991 tillförs 10 milj.kr.
Enligt vad utskottet erfar utreds på Landstingsförbundet ett förslag om en s.k. 100-dagarsgräns för vissa specificerade operationer inom akutsjukvården. 100-dagarsgränsen kommer till en början att omfatta ett tiotal diagnoser men avses senare att utvidgas till fler. Regeln innebär att om inte det egna hemsjukhuset klarar att ordna operation inom hundra dagar skall landstinget se till att operationen utförs vid något annat landstingssjukhus eller vid en privat klinik på landstingets bekostnad. Senast i april 1991 kommer förbundsstyrelsen att gå ut med en rekommendation till alla landsting om en sådan 100-dagarsgräns.
Utskottet har vid tidigare behandlingar av yrkanden om köer i vården bl.a. påtalat att det inte kan accepteras att människor skall behöva vänta långa tider på operationer som skulle ge dem möjlighet att leva ett fullvärdigt och självständigt liv. Människor som behöver denna typ av operationer skall i princip inte behöva vänta mer än den tid som behövs för en effektiv planering av vården. Utskottet är därför mycket positivt till att Landstingsförbundet nu avser att rekommendera landstingen att införa en 100-dagarsgräns för vissa operationer. Utskottet konstaterar att motion So531 (fp) yrkande 2 tillgodoses genom Landstingsförbundets rekommendation. Motionen påkallar därmed ingen åtgärd av riksdagen utan avstyrks. Inte heller motion So446 (c) yrkande 1, om tidgränser för rätt till vård av visst slag, påkallar någon åtgärd och avstyrks därför. Utskottet avstyrker också motionerna So332 (m) yrkande 3 och So447 (m) yrkande 2 om en vårdgaranti i avvaktan på införandet av en obligatorisk sjukvårdfsförsäkring.
I motion So332 (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att finansiering och produktion av sjukvård skall skiljas åt (yrkande 2). Motionärerna vill som tidigare nämnts ersätta landstingsskatten med en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Behovet av att i tid få behandling och förebyggande åtgärder skulle, enligt motionärerna, bättre kunna tillgodoses om samma instans, försäkringskassan, svarade för betalning av sjukvård, sjukpenning och förtidspension. Genom att försäkringskassan inte är sjukvårdsproducent möjliggörs en situation där sammanblandningen av rollerna som finansiär och producent kan upphöra, heter det i motionen.
I motion So446 (c) begärs ett tillkännagivande om behovet av nya organisations- och finansieringsformer inom hälso- och sjukvården (yrkande 13). Enligt motionärerna bör driften av sjukvården kunna ske i landstingsregi, på entreprenad, av anställda, organisationer, anhöriga och privata företag. Sjukhus, vårdcentraler, kliniker och sjukhem bör få en mer självständig ställning och det bör finnas möjlighet att få ersättning för annan än landstingsdriven vård. Alla invånare i ett län bör få rätt att välja vårdcentral och denna rätt bör kompletteras med att vissa privatpraktiserande läkare ges möjlighet att ingå som en del av primärvården.
Regeringen föreslog i en skrivelse till riksdagen i oktober 1990 (skr. 1990/91:50) ett antal åtgärder i syfte att få till stånd en effektivare sjukvård och en samordning mellan sjukvården och sjukförsäkringssystemet som skall leda till bättre resursutnyttjande. Enligt skrivelsen borde försök göras där ansvaret för produktionen och finansieringen skiljs åt och olika alternativ för en samordning av sjukvårdens och sjukförsäkringens finansiering och styrning borde prövas. I skrivelsen uppgavs att försök snarast kommer att inledas i några primärvårdsområden med befolkningsbaserad resurstilldelning och ansvar för de samlade ekonomiska resurserna för hälso- och sjukvård, läkemedel, sjukresor, sjuk- och arbetsskadeförsäkring samt förtidspension. I några fall bör försök övervägas där totalkostnadsansvaret läggs på någon eller några försäkringskassor. Försöksverksamheten innebär, enligt skrivelsen, ingen förändring av försäkringskassans ansvar för att besluta om patientens rätt till ersättning eller av den medicinska personalens ansvar för medicinska beslut.
En proposition om försöksverksamheten inom sjukvården kommer enligt vad utskottet erfar att föreläggas riksdagen under hösten 1991.
Här kan nämnas att Malmöhus läns allmänna försäkringskassa och Malmöhus läns landsting i en gemensam framställning hos regeringen begärt att få bedriva försök med bättre samordning av sjukvården och sjukförsäkringens resurser.
Utskottet
Utskottet gör följande bedömning.
Som framgått av den här lämnade redovisningen är det regeringens avsikt att få till stånd försöksverksamhet för att på sikt uppnå en effektivare sjukvård och sjukförsäkring. Försök skall bl.a. genomföras där ansvaret för produktion och finansiering av sjukvård skiljs åt. I några fall bör enligt regeringen övervägas försök där totalkostnadsansvaret läggs på försäkringskassorna.
Utskottet anser med hänvisning till det anförda att någon åtgärd av riksdagen med anledning av motion So332 (m) yrkande 2 inte behövs. Motionen avstyrks därför. Utskottet vill understryka att de avsedda försöken bör utgå från principerna i hälso- och sjukvårdslagen om vård på lika villkor och från den rätt till ersättning som följer av lagen om allmän försäkring. Det kan således inte bli fråga om att införa en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring såsom föreslås i annat sammanhang av moderata samlingspartiet.
Också motion So446 (c) yrkande 13 avstyrks med hänvisning till den försöksverksamhet med nya organisations- och finansieringsformer som avses bedrivas.
I motion So531 (fp) yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om behovet av effektivitet inom sjukvården. Motionärerna tar som exempel på bristande effektivitet de s.k. propparna i vården, dvs. de fall då färdigbehandlade patienter inte kan skrivas ut från sjukhuset därför att det råder brist på adekvata vårdformer, såsom ålderdomshem, långtidsvård eller hemtjänst.
Som redovisats i recitdelen av betänkandet anförde föredragande statsrådet i budgetpropositionen 1990 att arbetet inom hälso- och sjukvården bl.a. måste inriktas mot följande, nämligen
att skapa incitament för ett effektivare utnyttjande av tillgängliga ekonomiska och personella resurser, att skapa ett system för kontinuerlig granskning av vårdorganisationen för att kunna upptäcka och avlägsna onödiga hindrande faktorer som stoppar upp vårdprocessen, s.k. flaskhalsar, att ge goda förutsättningar för en samordning av samhällets insatser för vård och rehabilitering, att skapa goda förutsättningar för en effektivitet inom vård- och socialförsäkringssektorn som resulterar i en god samhällsekonomi, att utveckla mål- och resultatstyrning med krav på uppföljning och utvärdering, att decentralisera ansvar och befogenheter genom minskad detaljreglering och införande av friare former för verksamheten på basenhetsnivå.
Riksdagen hade inget att erinra mot uttalandena i denna del.
Utskottet Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet vill först erinra om att en av avsikterna med riksdagens beslut om en ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m. (prop. 1990/91:14, SoU9, rskr. 97) var att komma till rätta med problemet med medicinskt färdigbehandlade patienter som inte kan skrivas ut därför att alternativa vård- och boendeformer saknas. Genom riksdagsbeslutet har ett obligatoriskt kommunalt betalningsansvar införts för vården av medicinskt färdigbehandlade patienter inom somatisk långtidssjukvård och akutsjukvård.
Utskottet anser vidare att motionärernas krav på förbättrad effektivitet i sjukvården får anses tillgodosedda genom de insatser som redovisats i budgetpropositionen och som utskottet tidigare ställt sig bakom. Utskottet vill dock betona betydelsen av att det förändrings- och utvecklingsarbete som nu sker dels tar sikte på kvalitet, service och effektivitet dels utgår från hälso- och sjukvårdslagens krav på vård på lika villkor. Med vad utskottet här anfört avstyrks motion So531 (fp) yrkande 1.
Anslag
Under detta avsnitt behandlar utskottet anslagsyrkanden och övriga yrkanden i budgetpropositionen samt främst de motionsyrkanden som väckts med anledning av dessa yrkanden och som avser budgetåret 1991/92. I en bilaga redovisas i tabellform oppositionspartiernas i reservationer anmälda anslagsalternativ.
Anslagen E 3 och E 4 behandlas i betänkandet 1990/91:SoU16 om ny myndighet för rättsmedicin och anslaget E 5 i betänkandet 1990/91:SoU13 om Psykiatrisk tvångsvård m.m. Anslagen E18 och E19 behandlas av socialutskottet i ett yttrande 1990/91:SoU9y till försvarsutskottet och av försvarsutskottet i dess betänkande 1990/91:FöU8.
Socialdepartementet m.m. (A1--6)
Insatser mot aids (A5)
Från anslaget A 5 bekostas särskilda insatser för att bekämpa spridningen av det virus, Humant Immunbrist Virus (HIV), som orsakar immunbristsjukdomen aids. Riksdagen antog år 1988 ett handlingsprogram för den fortsatta bekämpningen av HIV/aids (prop. 1987/88:79, SoU 10, rskr. 165). Programmet innefattar information till allmänheten och särskilda grupper med s.k. riskbeteende. Det omfattar vidare stöd till förebyggande insatser inom narkomanvård, kriminalvård, psykosocial stödverksamhet samt till medicinsk och samhällsvetenskapligt orienterad forskning. Från anslaget utgår också ett extra bidrag till Stockholms och Malmöhus läns landsting och Stockholms, Göteborgs och Malmö kommuner.
För budgetåret 1990/91 har till Insatser mot aids anslagits 193,5 milj.kr. Regeringen har även för budgetåret 1991/92 under anslaget A5 föreslagit ett reservationsanslag på 193,5 milj.kr.
Informationen om HIV och aids
Flera motioner tar upp frågan om de frivilliga organisationernas insatser för HIV-smittade och aidssjuka.
I motion So448 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en större del av informationsmedlen bör komma de frivilliga organisationerna till del (yrkande 2). Motionärerna anför bl.a. att många frivilligorganisationer har gjort och gör mycket stora insatser när det gäller information, stödet till smittade och vården av sjuka. Utan dessa organisationers insatser skulle Sverige ha haft mycket sämre möjligheter att möta epidemin och hjälpa människor som drabbats. Genom frivilligorganisationernas arbete sprids information till människor som aldrig skulle nås med enbart offentliga insatser. Motionärerna anser det avgörande för bekämpningen av HIV i framtiden att frivilligorganisationerna kan fortsätta sitt arbete.
Liknande synpunkter framförs i motion So424 av Rosa Östh m.fl. (c). Motionärerna framhåller värdet av det arbete som Stiftelsen Noaks Ark utför till stöd för HIV-smittade och aidssjuka. Motionärerna anser det viktigt att Noaks Arks verksamhet stöds och att detta måste beaktas vid fördelningen av det statliga stödet och begär ett tillkännagivande om detta till regeringen (yrkande 4). Motionen innehåller också ett yrkande om ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om frivilligorganisationernas roll i informationsarbetet (yrkande 3).
Även i motion So417 av Ulla Tillander (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att en större andel av HIV/aids-anslagen bör gå till frivilligorganisationer såsom Noaks Ark (yrkande 1).
I motion So405 av Gullan Lindblad och Margit Gennser (båda m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om stöd till frivilliga organisationer som arbetar i kampen mot HIV/aids (yrkande 1). I motionen begärs också tillkännagivanden till regeringen om AIDS-delegationens fördelning av medel för information och kampanjer (yrkande 2) och om AIDS-delegationens uppgifter i övrigt (yrkande 3). Motionärerna föreslår att AIDS-delegationens medel för kampanjer och informationsverksamhet fördelas till de organisationer som kommer i kontakt med de grupper information främst måste riktas till, och som dessutom har specialkunskap i de frågor som är nödvändiga. AIDS-delegationens primära uppgifter bör i fortsättningen vara att fördela medel till olika organisationer, följa upp att medlen används till vad de är ämnade för, följa vetenskapen i dess försök att hitta vaccin och andra medel mot infektionen, att fungera som regeringens specialistkompetens på området och i undantagsfall själv bedriva bredare kampanjer.
Frivilligorganisationerna har sedan budgetåret 1986/87 erhållit bidrag från aids-anslaget enligt följande.
00>Budgetår 48>Milj.kr.
00>1986/87 40>12,1 00>1987/88 40>15,1 00>1988/89 40>19,2 00>1989/90 40>16,1 00>1990/91 40>10,441> hittills
Anledningen till minskningen under år 1989/90 var att antalet ansökningar från mindre organisationer minskade. Någon minskning av bidragen till de större organisationerna skedde inte detta budgetår.
Bidragen till frivilligorganisationerna kan enligt socialdepartementet beräknas komma att uppgå till 13--15 milj.kr. under innevarande budgetår.
Stiftelsen Noaks Ark har erhållit bidrag enligt följande: 1988/89 -- 4,6 milj.kr., 1989/90 -- 5,6 milj.kr. och 1990/91 -- 5,0 milj.kr.
Bidragen till Stiftelsen Noaks Ark inkluderar bidrag till ett projekt för blödarsjuka och för annonsering om Aidsjouren. Stiftelsen får också bidrag från Stockholms kommun, Stockholms läns landsting och Röda korset. Sedan grundandet av stiftelsen har Röda korset utfäst garantier för verksamheten upp till en viss minsta nivå.
För att samordna arbetet inom alla samhällets områden med att begränsa spridningen av HIV beslöt regeringen den 9 maj 1985 att tillsätta en särskild delegation inom socialdepartementet, AIDS-delegationen. I delegationen ingår företrädare för alla riksdagspartier utom miljöpartiet, berörda departement, socialstyrelsen, statens bakteriologiska laboratorium, Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Ordförande i delegationen är riksdagsledamoten Gertrud Sigurdsen. Till delegationen har knutits olika referensgrupper. AIDS-delegationens arbetsuppgifter är att samordna arbetet inom alla samhällsområden med att begränsa spridningen av sjukdomen aids, följa och initiera angelägen forskning på området samt ta initiativ till de åtgärder som detta kunde föranleda, bedöma behovet av och initiera information till riskgrupper, vårdpersonal, allmänheten m.fl., bedöma och påtala behovet av omedelbara åtgärder, t.ex. frågor om lagstiftning, bedöma angelägna resursbehov.
I budgetpropositionen anförs att det alltjämt erfordras centralt initierade informationsinsatser vilka främst bör syfta till att stödja och stimulera lokala aktiviteter. Det framhålls att många intresseorganisationer gör betydelsefulla insatser och att stödet till organisationernas arbete bör fortsätta under 1991/92. Det framhålls också att en alltmer effektiv samverkan mellan myndigheter, kommuner, landsting och frivilligorganisationer måste eftersträvas. Enligt propositionen finns det starka motiv till att bibehålla AIDS-delegationen under ytterligare ett antal år och att delegationen bör vara placerad inom regeringskansliet.
Frivilligorganisationernas roll i arbetet med att förebygga HIV/aids har behandlats flera gånger av utskottet. I betänkandet SoU 1987/88:10 framhöll utskottet den betydelsefulla roll som organisationerna har i informationsverksamheten. Utskottet konstaterade att statliga bidrag i avsevärd omfattning utgått för organisationernas informationsarbete. Utskottet fann det viktigt att organisationerna engageras även i det fortsatta arbetet, eftersom organisationerna genom sin struktur och genom sina speciella informationskanaler både effektivt och snabbt når ut med information till stora delar av folket. Utskottet hänvisade till att en fortlöpande utvärdering görs av informationsarbetet. Utskottet ansåg det viktigt att erfarenheterna från informationsarbetet tas till vara och att de fortsatta insatserna sätts in där behoven visar sig vara störst.
I betänkandet 1989/90:SoU21 erinrade utskottet om de tidigare uttalandena. Utskottet förutsatte att organisationerna på samma sätt som hittills kommer att medverka i informationsarbetet och att bidrag också fortsättningsvis kommer att lämnas till detta arbete. Utskottet såg inte någon motsättning mellan motionärernas uppfattning och den förda politiken och ansåg därför att det inte förelåg något behov av ett uttalande från riksdagen med anledning av då aktuella motionsyrkanden.
Vid sin senaste behandling av frågor om informationsinsatserna kring HIV/aids, i betänkandet 1990/91:SoU5, erinrade utskottet på nytt om att utskottet tidigare framhållit frivilligorganisationernas betydelsefulla roll i informationsverksamheten. Utskottet, som vidhöll sin tidigare uppfattning, fann det inte nödvändigt med något initiativ från riksdagens sida. (Reservation m och c).
Utskottet gör nu följande bedömning.
Utskottet vill i likhet med motionärerna understryka att frivilligorganisationerna, där särskilt Noaks Ark kan nämnas, gör ett mycket förtjänstfullt arbete för HIV-smittade och aidssjuka. Frivilligorganisationernas insatser har också stor betydelse i det förebyggande arbetet. Utskottet delar motionärernas uppfattning att frivilligorganisationernas behov måste beaktas när det statliga stödet fördelas. Betydande belopp har också, enligt vad utskottet kan konstatera, under de senaste åren utgått från aidsanslaget till dessa organisationer. Någon avsevärd förändring av bidraget till organisationerna har inte heller föreslagits. Utskottet anser sig mot denna bakgrund kunna förutsätta att frivilligorganisationernas behov och intressen kommer att beaktas vid fördelningen av medel för insatser mot aids. Något initiativ från riksdagens sida behövs därför inte. Utskottet avstyrker därför motionerna So448 (m) yrkande 2, So424 (c) yrkandena 3 och 4, So417 (c) yrkande 1 och So405 (m) yrkande 1.
Vad sedan gäller AIDS-delegationens roll och arbetsuppgifter framhålls i budgetpropositionen att en effektivare samverkan mellan myndigheter, kommuner, landsting och frivilligorganisationer skall eftersträvas. Utskottet delar denna uppfattning och vill särskilt betona vikten av en god samordning mellan delegationens och socialstyrelsens insatser. Det finns enligt utskottet inte någon anledning att redan nu avveckla delegationen eller förändra dess arbetsuppgifter. Utskottet förutsätter dock att delegationens arbetsuppgifter så småningom förs över till en permanent organisation utanför regeringskansliet. Med det anförda avstyrker utskottet motion So405 (m) yrkandena 2 och 3.
Inriktningen av informationsarbetet i övrigt
I motion So448 (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om HIV/aids-arbetets inriktning på information, rådgivning och beteendepåverkan (yrkande 1). Motionärerna framhåller att information som påverkar attityder och beteende är avgörande för att hejda smittspridningen. HIV/aids bör ingå i all upplysningsverksamhet om sexuellt överförbara sjukdomar. Angelägna målgrupper för det förebyggande arbetet är enligt motionärerna ungdomar, flyktingar-invandrare, homo- och bisexuella män samt narkotikamissbrukare. Särskilt viktigt är det att nå flyktingar-invandrare som kanske tidigare inte fått någon information i sina hemländer och som därför inte är medvetna om faran med HIV. Motionärerna anser det viktigt att de centralt initierade informationsinsatserna fortsätter. Det är dock viktigt att informationskampanjerna är så varierande att människor verkligen uppmärksammar dem och att de är så ärliga och skarpt formulerade att människor påverkas. I informationsarbetet måste sambandet mellan ett oförsiktigt bruk av alkohol och sexuellt riskbeteende framhållas tydligt. Forskningsprojekt som ger kunskap om hur informationen skall vara utformad bör stimuleras. Motionärerna framhåller också att det är viktigt att personligt inriktad information ges i samband med HIV-testning.
I motion Ub808 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av information om HIV/aids till studenter vid universitet och högskolor (yrkande 2). Motionärerna framhåller att kunskapsspridningen om HIV och andra sexuellt överförbara sjukdomar bland studenter måste befrämjas. Det är således nödvändigt att stödet till frivilliga organisationer och intresseorganisationer bland studenterna förstärks så att deras arbete med att förebygga HIV-smittans spridning kan fortsätta och bedrivas kontinuerligt och långsiktigt.
I motion So420 (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om information till invandrare (yrkande 1). Många av de nysmittade är invandrare. Det är därför viktigt att HIV-informationen till invandrare utformas med hänsyn tagen till kulturella och språkliga förhållanden.
I motion So417 (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om smittriskerna (yrkande 3). Motionären anför att det är viktigt att i informationsarbetet poängtera att epidemin finns i Sverige och att det är utifrån den slutsatsen som smittspridningen inom landet måste motarbetas. Det gäller även om det är så att många av de heterosexuellt smittade, den snabbast ökande gruppen, blivit smittade utomlands. Hittillsvarande informationskampanjer har inte tillräckligt tydligt eller allvarligt beskrivit situationen.
Informationen om aids i vidare bemärkelse har återkommande behandlats av utskottet, senast i betänkandet 1990/91:SoU5, varvid ett flertal motionsyrkanden liknande de nu aktuella behandlades. I det nämnda betänkandet redovisade utskottet utförligt utskottets tidigare uttalanden när det gällt inriktningen av informationsarbetet i allmänhet, skolans sex- och samlevnadsundervisning, alkoholkonsumtion och smittspridningsmönster och informationen till homo- och bisexuella grupper m.m. I betänkandet fanns även en beskrivning av AIDS-delegationens, socialstyrelsens och Landstingsförbundets gjorda insatser under senare tid, ävensom riksrevisionsverkets utvärdering av hittills gjorda informationsinsatser.
Utskottet underströk att informationsbehovet när det gäller HIV/aids fortfarande är stort även om avsevärda insatser gjorts i syfta att sprida kunskap. Utskottet framhöll att samhället efter de insatser som hittills har gjorts inte får ge allmänheten intrycket av att faran på något sätt skulle vara över. När det gäller sambandet mellan alkoholkonsumtion och smittspridning vidhöll utskottet sina tidigare uttlanden. Utskottet erinrade om att utskottet ansett det angeläget att detta samband uppmärksammas i informationsarbetet om HIV och aids, vilket också skett i AIDS-delegationens informationskampanjer. Utskottet konstaterade vidare att åtgärder pågår när det gäller att utveckla och förbättra informationen och rådgivningen om HIV/aids. Vad beträffar information till homo- och bisexuella grupper hänvisade utskottet också till tidigare uttalanden. Utskottet konstaterade att socialstyrelsen arbetar med ett projekt där de homosexuella uppmärksammas. Utskottet framhöll slutligen också att ungdomar bör vara en prioriterad målgrupp för riktade insatser och hänvisade särskilt till vad utskottet tidigare anfört om sex- och samlevnadsundervisningen i skolan.
(Utskottets uttalanden om frivilligorganisationernas betydelsefulla roll i informationsverksamheten har redovisats i det föregående.)
Utskottet fann inte skäl för något tillkännagivande till regeringen med anledning av då aktuella motionsyrkanden. Riksdagen följde utskottet. (Reservation av (m) och (c) om informationen om HIV och aids.)
AIDS-delegationen har numera en särskild referensgrupp när det gäller invandrare och HIV. Ordförande i referensgruppen är den statssekreterare i arbetsmarknadsdepartementet som har ansvaret för invandrarfrågor. I gruppen finns myndigheter, kommuner, landsting, invandrarorganisationer och smittskyddsläkare representerade. Arbetet i referensgruppen skall bedrivas skyndsamt och pågå till den 20 juni 1991. Avsikten är att gruppen skall stimulera myndigheter och organisationer att trappa upp sin ordinarie verksamhet när det gäller arbetet med frågor om invandrare, sexualitet och HIV i ett brett perspektiv. Referensgruppen har bl.a. utarbetat en särskild plan för utbildning och information till sådana grupper som kommer i kontakt med flyktingar och invandrare.
Socialstyrelsen har tillsammans med invandrarverket bedrivit ett särskilt utbildningsprojekt om HIV/aids och sex- och samlevnadsfrågor för personal på flyktingförläggningarna. Särskilda utbildningsinsatser skall nu göras för att utbilda tolkar och hemspråkslärare.
AIDS-delegationen har från aidsanslaget gett bidrag till bl.a. Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) men också till vissa landsting för informationsinsatser kring HIV/aids riktade till studenter. Här kan nämnas bidrag till en enkät bland studenter i Uppsala kring sexualvanor. Även vid högskolorna i Göteborg och i Östersund bedrivs informationsverksamhet särskilt för högskolestuderande.
Utskottet gör följande bedömning.
Informationen om HIV och aids är det mest verksamma medlet för att motverka en ytterligare spridning av HIV och aids. Som påpekas i motion So448 (m) är det bl.a. nödvändigt med information som påverkar attityder och beteenden. Utskottet erinrar om sina tidigare uttalanden om information till grupper med särskilt riskbeteende och nya grupper inom vilka spridningen av HIV och aids riskerar att öka. I motionerna So448 (m), Ub808 (m) och So417 (c) ges exempel på områden där informationsbehovet är stort.
Bl.a. i motion So420 (fp) tas upp den viktiga frågan om information om HIV/aids till invandrare. Den stora andelen smittade bland flyktingar och asylsökande ställer oss inför nya problem. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att förbättra informationen om HIV och aids till invandrare och asylsökande och att därvid bl.a. ta hänsyn till deras kulturella och språkliga förhållanden. Även i övrigt behövs enligt utskottet en ökad beredskap för att möta smittspridningen i denna grupp. Med detta syfte har AIDS-delegationen tillsatt en särskild referensgrupp som bl.a. utarbetat en särskild plan för utbildning och information till sådana grupper som kommer i kontakt med invandrare/asylsökande. Utskottet förutsätter att detta arbete och arbete som inletts av socialstyrelsen och invandrarverket kommer att leda till den begärda förstärkningen av informationen om HIV och aids till invandrargrupperna. Något initiativ från riksdagens sida för att uppmärksamma regeringen på problemen behövs därför inte. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion So420 (fp) yrkande 1.
Inte heller beträffande motionerna So448 (m) yrkande 1, Ub808 (m) yrkande 2 och So417 (c) yrkande 3 anser utskottet att någon åtgärd från riksdagens sida behövs. Motionsyrkandena avstyrks.
Stödet till storstäderna för HIV/aids-arbetet
I motion So525 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) hemställs att riksdagen beslutar att vid behandlingen av anslaget A5 Insatser mot aids beakta vad som anförs i motionen om Stockholms särskilda behov för HIV/aids-bekämpning (yrkande 2). Motionärerna hänvisar till att 70 % av de HIV-smittade i Sverige finns i Stockholms län. För att stoppa spridningen i Sverige av HIV-smittan är det av största vikt att kraftfulla åtgärder vidtas i Stockholm. Motionärerna hänvisar till uttalanden i förra årets budgetproposition om att det särskilda bidraget till storstadsregionerna från A5-anslaget skulle vara oförändrat. I årets budgetproposition saknas motsvarande markering. I stället sägs att bidraget avses utgå under en övergångsperiod. Denna förändring är enligt motionärerna illavarslande. Det finns enligt motionärerna ingen anledning att f.n. minska bidragen till storstadsregionerna. Kostnaderna kommer i stället att öka kraftigt under de närmaste åren när de HIV-smittade insjuknar i aids. Detta bör, anser motionärerna, fastslås vid riksdagens behandling av anslaget A5.
Även i motion So420 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) framhålls behovet av stöd till storstäderna. Eftersom de allra flesta fallen av HIV i Sverige kommer från de tre storstadsområdena och de HIV-smittade nu successivt insjuknar i aids är det enligt motionärerna viktigt att satsningen på storstäderna fortsätter. Motionärerna begär ett tillkännagivande om detta till regeringen (yrkande 10).
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat frågan om bidrag från staten för de tre storstadsområdena Stockholm, Göteborg och Malmö. Här kan nämnas betänkandena SoU 1985/86:25, SoU 1987/88:10 och 1988/89:SoU21. Utskottet har därvid framhållit att staten åtminstone övergångsvis måste ta ett ekonomiskt ansvar för smittskyddet. När regeringen i förslaget till statsbudget för år 1989/90 föreslog att finansieringsansvaret för det förebyggande arbetet med HIV och aids från och med 1990 skulle föras över till resp. huvudman uttalade utskottet (1988/89:SoU21 s. 36--39) att det var för tidigt att binda sig för en tidsgräns när det statliga bidraget till storstadsområdena bör upphöra. Utskottet fann dock anledning att påpeka att utskottet inte uttalat sig emot principen att de för sjukvården i storstadsområdena ansvariga huvudmännen så småningom måste räkna med att ta över ansvaret för finansiering av de inom deras områden nödvändiga insatserna mot HIV och aids. Utskottet erinrade om att utskottet tidigare uttalat att det var troligt att särskilda bidrag från statens sida till de mest drabbade kommunerna och landstingen skulle behövas under betydligt längre tid än till 1990 om arbetet mot aids skall kunna bedrivas så effektivt som förutsatts från statsmakternas sida. Enligt utskottet borde regeringen återkomma med förslag om anslag för år 1990. Vad utskottet anfört beslutade riksdagen sedermera att som sin mening ge regeringen till känna (rskr. 1988/89:212).
Frågan om särskilda bidrag till storstädernas HIV/aids-arbete behandlades senast i betänkandet 1990/91:SoU5. Utskottet vidhöll därvid sin tidigare uppfattning att det är motiverat att särskilda bidrag från staten fortsätter att utgå till bl.a. Stockholm för smittskyddet. Utskottet fann det inte nödvändigt med något nytt inititativ från rikdagens sida. Riksdagen följde utskottet (RD 1990/91:45).
För år 1990 har ett extra bidrag om 120 milj.kr. beräknats till Stockholms läns landsting, Stockholms kommun, Göteborgs kommun, Malmö kommun och Malmöhus läns landsting ur anslaget A5 Insatser mot aids. Enligt uppgift från socialdepartementet har för år 1992 beräknats ett belopp i ungefär motsvarande storleksordning.
Utskottet gör följande bedömning.
Hittills har ca 80 % av de HIV-smittade anmälts från smittskyddsläkarna i storstadsområdena. Utskottet har mot den bakgrunden vid flera tillfällen slagit fast att särskilda bidrag till smittskyddsarbetet, i vart fall övergångsvis, måste utgå från staten till storstäderna. Under den senaste tiden har emellertid nyanmälda fall i allt större utsträckning rapporterats från andra delar av landet än storstadsområdena. Sannolikt bidrar flera faktorer till detta förhållande. Det sannolika är att antalet smittade utanför storstadsområdena kommer att öka i framtiden. De förebyggande insatserna mot HIV blir därmed allt betydelsefullare i landstingen utanför storstadsregionerna. De statliga bidragen bör också inriktas på att stärka det förebyggande arbetet. En flexibilitet inom ramen för anslaget till insatserna mot aids är nödvändig. Någon större förändring av storleken på bidragen till storstadsområdena skall enligt uppgift inte ske för närvarande. Något uttalande av den innebörd som begärs i motionerna So525 (fp) yrkande 2 och So420 (fp) yrkande 10 behövs därmed inte. Motionsyrkandena avstyrks.
Utskottet tillstyrker den föreslagna medelsanvisningen till Insatser mot aids.
Internationell samverkan (A6)
Anslaget A6 är nytt. Tidigare har medel till internationell samverkan anvisats under anslagspunkterna Bidrag till Världshälsoorganisationen samt Internationellt socialpolitiskt samarbete m.m. (tidigare littera I1) och Vissa internationella kongresser i Sverige (tidigare littera I2).
I budgetpropositionen föreslås att ett förslagsanslag på 28367000 kr. för nästa budgetår anvisas till Internationell samverkan. Därav föreslås 20474000 kr. till Bidrag till Världshälsoorganisationen. Anslaget motsvarar Sveriges medlemsavgift till organisationen för nästa budgetår. Världshälsoorganisationen disponerar medlemsländernas avgifter för sin verksamhet.
I motion So424 (c) hemställs att riksdagen till Bidrag till WHO, Anslag 6, för budgetåret 1991/92 anvisar 5milj.kr. för bistånd till sjuka barn i Rumänien (yrkande 7). I motionen begärs också ett tillkännagivande om vad som anförs i motionen om hjälp till Rumäniens aidssjuka barn (yrkande 8). Motionärerna pekar på den stora mänskliga och materiella nöd som råder på de rumänska barnhemmen. Sverige bör enligt motionärerna kunna göra en behjärtansvärd insats genom att erbjuda en del av den rumänska barnhemspersonalen att under en tid få vistas i Sverige och ta del av våra svenska kunskaper och erfarenheter på området. Det bör också övervägas vilka möjligheter vi har att ta emot ett antal av de sjuka barnen för att de, i varje fall under en tid, skall kunna få del av den goda och mänskliga vård som vi kan erbjuda i Sverige. Motionärerna föreslår att, inom ramen för av regeringen föreslagen anvisning till Bidrag till WHO, 5 milj.kr. omfördelas till det av motionärerna angivna ändamålet.
Under utrikesdepartementets huvudtitel finns beräknade medel för humanitära insatser i de östeuropeiska länderna. Frågan bereds av utrikesutskottet som också har motionsyrkanden från allmänna motionstiden 1991 om hjälp till Rumäniens barn. Frågan kommer att behandlas i utrikesutskottets betänkande 1990/91:UU16.
Utskottet gör följande bedömning.
Motionärerna hemställer att inom ramen för anslaget A6 medel anvisas för bistånd till sjuka barn i Rumänien. Utskottet konstaterar att medlen under detta anslag utgör de medlemsavgifter som Sverige är skyldigt att betala till WHO. Frågor om bistånd bör utgå till aidsbekämpningen i andra länder får prövas vid behandling av frågor om internationellt utvecklingsarbete. Utskottet avstyrker därmed motion So424 (c) yrkandena 7 och 8.
Utskottet tillstyrker budgetpropositionens förslag till medelsanvisning till Internationell samverkan.
Övriga medelsanvisningar till Socialdepartementet m.m.
Utskottet har inte något att erinra mot de av regeringen föreslagna medelsanvisningarna A 1--4, vilka inte mött några erinringar i form av motioner.
Ekonomiskt stöd till barnfamiljer m.m. (C 1, C 4, C 6 och C 7)
Allmänna barnbidrag (C 1)
Allmänt barnbidrag lämnas för barn till dess de fyller 16 år. För elever i grundskolan eller viss annan utbildning som fyllt 16 år utgår förlängt barnbidrag. Sådant bidrag utgår med samma belopp per månad som det allmänna barnbidraget.
Som ett led i skattereformen höjdes det allmänna och det förlängda barnbidraget med 2 280 kr. den 1 januari 1991 och från den 1 januari 1992 föreslås i budgetpropositionen en ytterligare höjning med 1020kr. per barn och år. I budgetpropositionen lämnas också vissa förslag till förändringar av reglerna för barnbidrag vid utlandsvistelse. Samtidigt föreslås att den generella tidsgränsen för att uppbära barnbidrag vid utlandsvistelse sänks från ett år till sex månader. Förslagen föranleder ändringar i 1 § lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag och 1 § lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag. Regeringen föreslår i budgetpropositionen att riksdagen antar de inom socialdepartementet utarbetade förslagen till lagar om ändring i nämnda lagar. Lagförslagen ingår som bilaga 2 i detta betänkande.
Grundavdrag för barn
I motion So635 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att uppräkningen av det allmänna barnbidraget, det förlängda barnbidraget och studiebidraget från den 1 januari 1992 ersätts med grundavdrag och ett flerbarnstillägg fr.o.m. 1992 i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 2). Motionärerna föreslår ett grundavdrag för barn vid den kommunala beskattningen med ett belopp som motsvarar den genomsnittliga merkostnaden för barn efter avdrag för utgående bidrag. Avdraget bör enligt motionen gälla för barn upp till 18 års ålder och för hemmavarande barn upp till 20 år som går i gymnasieskolan och uppbär studiestöd. Grundavdraget föreslås införas stegvis. De som har så låga inkomster och/eller så många barn att de inte kan utnyttja grundavdraget fullt ut bör kompenseras genom "negativ skatt". För inkomståret 1992 bör grundavdraget uppgå till 3 500 kr. Avdraget är satt något högre än det belopp (3 290 kr.) ett barnbidrag på 1 020 kr. motsvarar vid en kommunalskatt på 31 kr. Grundavdraget bör enligt motionen utformas så att det också täcker den ökning av flerbarnstillägget som annars skulle ha genomförts. Vidare föreslås högre grundavdrag motsvarande flerbarnstillägget för familjer med tre eller flera barn.
Förslag från moderata samlingspartiet om grundavdrag för hemmavarande barn vid den kommunala beskattningen har under senare år vid upprepade tillfällen avstyrkts av skatteutskottet. Det har skett med den enligt skatteutskottets mening välgrundade motiveringen att det är förenat med svårigheter att via beskattningen försöka kompensera barnfamiljer för deras kostnader utan att komma i konflikt med strävandena att uppnå enkelhet i deklarations- och taxeringsarbetet. Skatteutskottet har vidare hänvisat till att kostnader för barn är av sådan natur att de i första hand bör beaktas på annat sätt än genom avdrag vid beskattningen (se bl.a. betänkande 1988/89:SkU20 s. 19). I skatteutskottets betänkande (1989/90:SkU30 s. 58) med anledning av propositionen (prop. 1989/90:110) om reformerad inkomst- och företagsbeskattning och motioner i anslutning härtill behandlades förslaget att slopa 1 800-kronorsreduktionen för bl.a. ogift med barn. Skatteutskottet uttalade att 1 800-kronorsreduktionen vilade på en delvis förlegad inställning. Enligt utskottet var den en kvarleva från 1960-talet, som med tiden förlorat i betydelse och medfört enligt vad som anfördes i propositionen ojämnheter i beskattningen och praktiska problem. Därtill kom att kostnader för barn ansågs vara av sådan natur att de i första hand borde beaktas på annat sätt än genom avdrag vid beskattningen. Med hänsyn härtill och till att stödet till ensamföräldrarna skulle tas upp i regeringens fortsatta beredning av underhållsbidragskommitténs förslag instämde skatteutskottet i att denna skattereduktion borde slopas.
I betänkandet 1989/90:SoU27 (s. 6) behandlade utskottet en liknande motion om grundavdrag för barn vid den kommunala beskattningen. Socialutskottet uttalade då att utskottet saknade anledning att göra en annan bedömning än skatteutskottet i denna fråga och avstyrkte därför den då aktuella motionen (res. m). Riksdagen följde utskottet (rskr. 314).
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker därför motion So635 (m) yrkande 2.
Utskottet tillstyrker den i propositionen föreslagna höjningen av det allmänna barnbidraget och det förlängda barnbidraget. Utskottet tillstyrker sålunda förslaget till ändring av 1 § första stycket lagen om allmänna barnbidrag och 1 § lagen om förlängt barnbidrag.
Barnbidrag vid längre tids utlandsvistelse
I motion So630 av Görel Bohlin och Ann-Cathrine Haglund (båda m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att olika typer av ideellt biståndsarbete skall likställas (yrkande 1) och att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i 1 § lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag att treårsgränsen kommer att gälla för alla som är anställda av svenska kyrkan, svenska trossamfund eller till sådant samfund knutet organ eller av svensk ideell organisation som bedriver biståndsverksamhet (yrkande 2). Den treårsgräns som nu gäller för barnbidrag till präster och missionärer bör enligt motionen utsträckas till att gälla också för barn till personer som är anställda av svenska kyrkan, svenska trossamfund eller ett till sådant samfund knutet organ eller av svensk ideell organisation som bedriver biståndsarbete. Motionärerna föreslår att riksförsäkringsverket får i uppdrag att i samråd med SIDA till ledning för försäkringskassorna upprätta en förteckning över ideella organisationer som har en uppbyggd och fungerande biståndsverksamhet.
I betänkandet 1989/90:SoU27 (s. 12) föreslog utskottet ett tillkännagivande till regeringen med anledning av motioner liknande den nu aktuella. Utskottet förordade en ändrad lydelse av 1 § tredje stycket lagen om allmänna barnbidrag. Förslaget innebar att en ettårsgräns skulle gälla som huvudregel, men att undantag skulle göras för viss ideellt inriktad verksamhet. Utskottet föreslog att undantaget skulle avgränsas så att det omfattade barn till personer som är anställda av svenska kyrkan, ett svenskt trossamfund eller till ett sådant samfund knutet organ eller av en svensk ideell organisation som bedriver biståndsverksamhet. Utskottet förutsatte att riksförsäkringsverket i samråd med SIDA till ledning för försäkringskassorna skulle upprätta en förteckning över ideella organisationer som har en uppbyggd och fungerande biståndsverksamhet. Utskottet ansåg att för här nämnda fall borde barnbidrag kunna utgå under utlandsvistelser som inte avses vara längre än tre år. Utskottet uttalade att regeringen borde framlägga förslag i enlighet med vad utskottet hade anfört (res. s). Riksdagen följde utskottet (rskr. 314).
I överensstämmelse med den uppfattning om barnbidrag vid viss ideellt inriktad verksamhet, som riksdagen givit regeringen till känna, föreslås nu i budgetpropositionen en utvidgning av rätten till barnbidrag vid utlandsvistelse. 1 § tredje stycket lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag föreslås ändrad i enlighet härmed.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet tillstyrker förslaget i propositionen till ändrad lydelse av 1 § tredje stycket lagen om allmänna barnbidrag. Motion So630 (m) är tillgodosedd och avstyrks därför.
Utskottet tillstyrker budgetpropositionens förslag till medelsanvisning till Allmänna barnbidrag.
Bidrag till kostnader för internationella adoptioner (C 7)
Sedan den 1 januari 1989 lämnas under vissa förutsättningar ett bidrag till föräldrar som adopterar barn från utlandet. Bidrag lämnas med 50% av kostnaderna enligt schabloner för olika länder, dock högst 20000kr. per barn. Med hänsyn till den inflationsutveckling som varit sedan bidraget infördes föreslår föredraganden i budgetpropositionen att maximibidraget höjs till 24 000 kr. fr.o.m. den 1 juli 1991. Förslaget föranleder en ändring i lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn. Regeringen föreslår att riksdagen antar det av regeringen utarbetade förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn. Lagförslaget ingår som bilaga 2 i detta betänkande.
Utskottet tillstyrker den i budgetpropositionen föreslagna höjningen av det maximala bidraget vid internationella adoptioner. Utskottet tillstyrker också förslaget i propositionen till ändring i lagen om bidrag till adoption av utländska barn.
Utskottet tillstyrker budgetpropositionens förslag till medelsanvisning till Bidrag till kostnader för internationella adoptioner.
Medelsanvisningen i övrigt
Utskottet tillstyrker de i budgetpropositionen föreslagna medelsanvisningarna till Bidragsförskott (C 4) och Särskilt bidrag för vissa adoptivbarn (C 6), vilka inte mött någon erinran i form av motionsyrkanden.
Hälso- och sjukvård m.m. (E1 och 2 samt 6--17)
Läkemedelsverket (E2)
En fristående myndighet för kontroll och tillsyn på läkemedelsområdet m.m. -- läkemedelsverket -- inrättades den 1 juli 1990, varvid arbetsuppgifterna vid socialstyrelsens läkemedelsavdelning fördes över till den nya myndigheten (prop. 1989/90:99, SoU21, rskr. 270). Vid verket fanns den 1 juli 1990 ca 185 anställda.
Farmaceutiska och radiofarmaceutiska specialiteter får i regel inte säljas utan att vara registrerade av läkemedelsverket. Varje registrerad specialitet skall fortlöpande kontrolleras genom verkets försorg. Verket utövar också kontroll av bl.a. naturmedel, kosmetiska och hygieniska medel, fabrikssteriliserade engångsartiklar för hälso- och sjukvårdsändamål, preventivmedel, teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat samt narkotika. Verksamheten vid läkemedelsverket omfattar tre huvudprogram, Godkännande av registrering av läkemedel m.m. (program 1), Efterkontroll av och information om läkemedel m.m. (program 2) och Andra produkter än läkemedel (program 3).
Samtliga kostnader för kontrollen av läkemedel m.m skall täckas med avgifter. Anslaget till läkemedelsverket är sålunda ett s.k. tusenkronorsanslag.
Ett nytt avgiftssystem har införts vid läkemedelsverket. En strävan har därvid varit att bättre än tidigare anpassa varje avgift till den specifika kontroll- och tillsynsuppgift som avgiften är avsedd att täcka. Avgifter tas dock ännu inte ut för vissa av de arbetsuppgifter som ingår i program 3. Andra produkter än läkemedel. Detta gäller bl.a. för kontroll av medicinska gaser, preventivmedel, tillsyn och kontroll av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat samt narkotika, handel med injektionssprutor och kanyler samt utfärdande av certifikat för export.
I proposition 1989/90:99 med förslag om inrättande av det nya läkemedelsverket aviserade regeringen sin avsikt att senare återkomma till riksdagen med förslag till författningsändringar för att möjliggöra uttag av avgifter för vissa verksamheter. I budgetpropositionen föreslås nu att bestämmelser införs som ger grund för att ta ut avgifter när det gäller medicinska gaser, preventivmedel, narkotika samt injektionssprutoroch kanyler. Socialministern föreslår i budgetpropositionen (bil. 7 s. 93 f.) att regeringen får riksdagens bemyndigande att meddela föreskrifter om detta. Frågan om avgifter för kontrollen av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat tas upp i proposition 1990/91:139 om avgifter för kontrollen av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat som riksdagen kommer att behandla senare i vår.
För att avgifter skall kunna tas ut för kontrollen av medicinska gaser måste en ändring göras i läkemedelsförordningen (1962:701). Regeringen föreslår i budgetpropositionen att riksdagen antar ett av regeringen utarbetat förslag till lag om ändring i läkemedelsförordningen. Lagförslaget ingår som bilaga 2 i detta betänkande.
För att täcka statens kostnader för kontrollen av narkotika föreslås i budgetpropositionen att den som importerar, exporterar, tillverkar eller driver handel med narkotika skall erlägga särskilda avgifter som bestäms av regeringen. Förslaget förutsätter ett tillägg i narkotikaförordningen (1962:794). Regeringen föreslår i budgetpropositionen att riksdagen antar ett av regeringen utarbetat förslag till lag om ändring i narkotikaförordningen. Lagförslaget ingår som bilaga 2 i detta betänkande.
På motsvarande sätt förutsätter införandet av avgifter för kontrollen av injektionssprutor och kanyler resp. preventivmedel ändringar i förordningen (1968:70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler resp. kungörelsen (1970:149) om handel med preventivmedel. Riksdagen föreslås anta i budgetpropositionen framlagda förslag till lag om ändring i förordningen med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler resp. lag om ändring i kungörelsen (1970:149) om handel med preventivmedel. Lagförslagen ingår som bilaga 2 i detta betänkande.
I budgetpropositionen föreslås vidare att riksdagen under anslaget E2 till Läkemedelsverket för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till lag om ändring i läkemedelsförordningen, lag om ändring i narkotikaförordningen, lag om ändring i förordningen med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler och lag om ändring i kungörelsen om handel med preventivmedel. Lagförslagen har inte mött några erinringar i form av motioner.
Utskottet tillstyrker också den föreslagna medelsanvisningen till läkemedelsverket. Inte heller medelsanvisningen har mött någon erinran i form av motioner.
Bidrag till hälsoupplysning, m.m. (E13)
Från anslaget E 13 bekostas bl.a. upplysningsverksamhet om tobak genom vissa organisationer, bl.a. Nationalföreningen för upplysning om tobakens skadeverkningar (NTS).
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen under anslaget E13 till Bidrag till hälsoupplysning m.m. för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 7035000 kr.
För budgetåret 1990/91 har inom ramen för E13-anslaget ca 1,2 milj.kr. beräknats för tobaksupplysning. Motsvarande belopp har beräknats även för nästa budgetår. Medel för socialstyrelsens tobaksinformation beräknas sedan budgetåret 1987/88 under anslaget E 1. Ur detta anslag har drygt 1 milj.kr. avsatts för tobaksinformation innevarande budgetår. Inga större förändringar avses enligt socialdepartementet för nästa budgetår. De totala statliga medlen för tobaksupplysningen har under de senaste åren varit i huvudsak oförändrade.
Bidrag till information om tobakens skadeverkningar
I motion So473 av Martin Olsson och Kersti Johansson (båda c) hemställs att riksdagen till Bidrag till hälsoupplysning, m.m. för budgetåret 1991/92 för ökat anslag för information om tobakens skadeverkningar anvisar 3milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit, eller således 10035000 kr. (yrkande 1).
I motion So238 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) hemställs att riksdagen till organisationer som arbetar för en minskning av tobaksbruket för budgetåret 1991/92 anvisar 1 milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit (yrkande 6).
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat motionsyrkanden om ökat anslag för tobaksinformation. I betänkandet 1989/90:SoU17 konstaterade utskottet att informationen om tobaksbrukets skadeverkningar är ett viktigt inslag i hälsoupplysningen med hänsyn till de stora hälsoriskerna förenade med tobaksbruk. Utskottet konstaterade vidare att åtgärder för att begränsa tobakskonsumtionen också är ett prioriterat område inom socialstyrelsen. Utskottet hänvisade till att behovet av informationsåtgärder övervägdes av den då ännu sittande tobaksutredningen och ansåg att utredningens förslag borde avvaktas innan riksdagen överväger något initiativ i frågan. Med hänvisning härtill avstyrkte utskottet då aktuella motionskrav om en höjning av anslaget E13 (res. fp och c).
Den år 1988 tillsatta tobaksutredningen (S 1988:01) överlämnade i mars 1990 sitt betänkande (SOU 1990:29) Tobakslag till regeringen. Betänkandet innehåller förslag till olika åtgärder för att minska tobaksbruket. Utredningen påtalar i betänkandet bl.a. behovet av förstärkta resurser för informationsverksamheten kring tobak.
Utskottet behandlade i betänkandet 1989/90:SoU23 ett antal motionsyrkanden om insatser för att minska tobaksbruket. Utskottet avstyrkte därvid samtliga motionsyrkanden, främst med hänvisning till att tobaksutredningen nyligen lagt fram sitt förslag och till att beredningen av förslagen borde avvaktas innan riksdagen överväger några initiativ i tobaksfrågan.
Tobaksutredningens förslag bereds alltjämt i regeringskansliet. Socialministern anförde i ett frågesvar den 15 januari 1991 (RD 1990/91:49) att propositionsarbetet har inletts men att tidpunkten för framläggandet av en proposition inte är helt klar. Då det dels är fråga om ett omfattande departementsarbete, dels krävs tid för lagrådsbehandling har det enligt socialministern bedömts osäkert om en proposition hinner föreläggas riksdagen före sommaren. En lagrådsremiss har dock bedömts kunna överlämnas under våren.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet anser det nödvändigt att arbetet med att upplysa om tobakens skadeverkningar bedrivs aktivt och att tillräckliga resurser finns för denna verksamhet. En proposition om åtgärder för minskat tobaksbruk bereds för närvarande i regeringskansliet. Utskottet förutsätter att regeringen i det sammanhanget beaktar behovet av resurser för information om tobakens skadeverkningar. Regeringens förslag bör enligt utskottet avvaktas innan ytterligare medel anvisas till tobaksupplysningen. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So473 (c) yrkande 1 delvis och So238 (mp) yrkande 6 delvis.
Bidrag till hushållningssällskapens hemkonsulentverksamhet
I motion So514 av Rosa Östh och Kersti Johansson (båda c) hemställs att riksdagen genom omfördelning av föreslagen anvisning över anslaget för hälsoupplysning anvisar 3 milj.kr. till hemkonsulentverksamheten i enlighet med vad som anförs i motionen (yrkande 2). Motionärerna hänvisar bl.a. till att riksdagen för några år sedan lade ned länsstyrelsernas hemkonsulentverksamhet. Den verksamhet som nu med knappa resurser uppehåller kunskapstillgången på länsplanet är hushållningssällskapens hemkonsulenter. Enligt motionärerna är det ett stort resursslöseri att inte från samhällets sida bättre ta till vara den kunskap som hemkonsulenterna besitter. Ett statligt anslag till denna verksamhet skulle med säkerhet komma till god användning i det direkta hälsoupplysande arbetet. Motionärerna anser därför att det finns stor anledning att till Hushållningssällskapens hemkonsulentverksamhet anslå statliga medel.
Hushållningssällskapen är oberoende, opolitiska sammanslutningar för rådgivning och service, vilka främst rör frågor kring jordbruk, trädgård, hem--hushåll och fiske. Hushållningssällskapen bedriver också en omfattande försöksverksamhet med växtodling m.m., bl.a. i samarbete med lantbruksuniversitetet. Hushållningssällskapen har offentligrättslig status med av regeringen fastställda stadgar. De fungerar som kontaktorgan mellan lantbruksnämnderna och näringsutövarna. Verksamheten finansieras huvudsakligen genom medlemsavgifter. Sällskapen får också vissa bidrag från landstingen. Hushållningssällskapens förbund svarar för hushållningssällskapens kontakter med olika myndigheter och institutioner på riksplanet och fungerar som samarbetsorgan för landets 25 hushållningssällskap. Framför allt sedan den statliga hemkonsulentorganisationen avskaffades den 1 januari 1985 har hushållningssällskapen i allt större utsträckning börjat bedriva konsumentpolitisk verksamhet med egna hemkonsulenter. Dessa hemkonsulenter ordnar kurser i praktisk matlagning i kombination med kost- och näringskunskap. Det finns i dag ca 30 hemkonsulenter i landet. Verksamheten har i ökad utsträckning kommit att omfatta konsumentfrågor i allmänhet, bl.a. i samarbete med kommunerna. Hemkonsulentverksamheten har i vissa fall fått bidrag från landsting och kommuner.
Frågan om statligt bidrag till hushållningssällskapens hemkonsulentverksamhet har behandlats tidigare i både lagutskottet och socialutskottet. Härvid har motioner med begäran om bidrag avstyrkts. Frågan behandlades utförligt i betänkandet SoU 1986/87:20 s. 10 f. Utskottet som i och för sig ansåg att den verksamhet som bedrivs av hushållningssällskapens hemkonsulenter är värdefull, särskilt vad gäller kostrådgivnings- och livsmedelsområdet, avstyrkte de då aktuella motionskraven på särskilda statliga bidrag till hemkonsulentverksamheten. Frågan behandlades på nytt i betänkandet SoU 1987/88:19. Utskottet fann inte skäl till något ändrat ställningstagande (res. c).
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet vill på nytt framhålla att den verksamhet som bedrivs av hushållningssällskapens hemkonsulenter är värdefull. Utskottet är dock inte berett att tillstyrka särskilda statsbidrag till verksamheten. Utskottet avstyrker därför motion So514 (c) yrkande 2.
Utskottet tillstyrker den föreslagna medelsanvisningen till Bidrag till hälsoupplysning m.m. Utskottet avstyrker motionerna So473 (c) yrkande 1 och So238 (mp) yrkande 6 i motsvarande delar.
Övriga medelsanvisningar till Hälso- och sjukvård
Utskottet har inte något att erinra mot de av regeringen föreslagna medelsanvisningarna E1 och E6--17, vilka inte mött några erinringar i form av motioner.
Övriga motioner om hälso- och sjukvård
Ökade resurser till sjukvården
I motion So446 av Olof Johansson m.fl. (c) hemställs att riksdagen för budgetåret 1991/92 under socialhuvudtiteln genom omfördelning inom befintliga ramar anslår ytterligare 1 miljard kronor till den direkta vården i enlighet med vad som anförs i motionen (yrkande 2). Motionärerna anför att sjukvården i Sverige för år 1991 realt sett får 1 miljard kronor mindre än tidigare. Möjligheterna till en framgångsrik förnyelse inom hälso- och sjukvården är därigenom begränsade. Vissa effektiviseringsvinster finns visserligen fortfarande att hämta inom sjukvården, men dessa är enligt motionärerna begränsade i förhållande till behoven. Motionärerna anser att det är omöjligt att lösa sjukvårdens problem inom nuvarande ramar. Vård och omsorg måste enligt motionärerna vara prioriterade områden, och trots en ansträngd ekonomi måste vården i Sverige tillföras ökade resurser. Motionärerna hänvisar till regeringens förslag i proposition 1990/91:14 om ansvaret för service och vård till äldre och handikappade i vilken föreslogs att 1miljard kronor skulle gå till information och utbildning med anledning av reformens genomförande. Motionärerna erinrar om att de motsatte sig detta förslag ävensom förslaget att införa ett betalningsansvar för färdigbehandlade patienter inom korttidssjukvården. Motionärerna anser att det bör åligga sjukvårdshuvudmännen att fördela ersättningen till direkta sjukvårdsinsatser. Den direkta vården bör enligt motionärerna ha ett resurstillskott på 1 miljard kronor inom befintliga resurser.
Riksdagen beslutade i december 1990 om genomförandet av en huvudmannaskapsreform för äldreomsorgen (prop. 1989/90:14, SoU9, rskr. 97). Reformen syftar till att kommunerna skall få ett samlat ansvar för långvarig service och vård för de äldre. Reformen skall i huvudsak finansieras genom att resurser motsvarande de nettokostnader som landstingen avlastas genom den föreslagna förändringen i uppgiftsfördelningen mellan kommuner och landsting skall överföras till kommunerna. Riksdagen har dock fattat ett principbeslut om ett utökat statligt stöd på 5,5 miljarder kronor i samband med genomförandet av reformen. På förslag av socialutskottet har riksdagen sålunda uttalat sig för att 2 miljarder kronor avsätts till stimulansbidrag till utbyggnaden av nya boendeformer för åldersdementa, psykiskt sjuka och fysiskt handikappade. 1 miljard kronor avsätts för utbyggnad och ombyggnad av institutioner så att alla som önskar det skall kunna få bo i ett eget rum. Vidare avsätts 1,5 miljarder kronor för att kompensera kommunerna för det betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade patienter inom somatisk korttidssjukvård som åläggs kommunerna och för vilket kommunerna i den centrala ekonomiska regleringen endast får kompensation till 70 %. Ytterligare 500 milj.kr. har avsatts för information och utbildning av den personal som berörs av reformen. De föreslagna statsbidragen till bl.a. gruppboenden och om- och utbyggnad av institutioner avses komma även landstingen till del. Slutligen har riksdagen uttalat sig för att landstingen och de landstingsfria kommunerna i syfte att öka sjukvårdens kapacitet inom vissa områden under år 1992 skall tillföras ett särskilt statsbidrag på 500 milj.kr.
Socialförsäkringsutskottet har nyligen behandlat motionskrav om att sjukvården skall tillföras resurser om 1 miljard kronor. I betänkandet 1990/91:SfU7 om överenskommelsen mellan staten och sjukvårdshuvudmännen om ersättningarna från sjukförsäkringen m.m. för år 1991 hänvisade socialförsäkringsutskottet till beslutet om den ändrade ansvarsfördelningen inom äldreomsorgen och förslaget att tillföra sjukvårdshuvudmännen ett extra engångsbidrag på 500 milj.kr. under år 1992. Socialförsäkringsutskottet förutsatte att det extra engångsbidraget inte kommer att påverka nivån på de ersättningar från sjukförsäkringen som efter förhandlingar mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen skall utges till sjukvårdshuvudmännen för år 1992. Utskottet fann syftet med bl.a. ett motionsyrkande om att vården skulle tillföras 1 miljard kronor tillgodosett (res. c). Riksdagen följde utskottet (rskr. 94).
Socialutskottet gör följande bedömning.
En god hälso- och sjukvård är en hörnpelare i den svenska välfärden. Hälso- och sjukvården bör därför få ta en betydande del av landets samlade tillgångar i anspråk. I dagens samhällsekonomiska situation är det emellertid enligt utskottet för närvarande inte möjligt att tillföra mer resurser till vården, utan den måste i första hand utvecklas inom de nuvarande resursramarna. Staten har under de senaste åren på olika sätt tagit initiativ för att problem som köer, långa väntetider, färdigbehandlade patienter osv. skall kunna angripas. Särskilda medel har avsatts för dessa ändamål bl.a. inom ramen för överenskommelserna mellan staten och sjukvårdshuvudmännen om ersättningar från sjukförsäkringen. Riksdagen fattade i december ett beslut som syftar till en bättre omsorg och sjukvård för de äldre. I samband därmed beslutade riksdagen också om ett bidrag för år 1992 på 500 milj.kr. till sjukvårdshuvudmännen för att öka sjukvårdens kapacitet. Riksdagen har också förutsatt att det extra statsbidraget inte skulle komma att påverka nivån i övrigt på de statliga bidragen till hälso- och sjukvården. Utskottet är inte berett att nu tillstyrka ytterligare medel till den direkta sjukvården. Utskottet avstyrker därmed motion So446 (c) yrkande 2.
Centrum för svårt hjärnskadade
I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs dels att riksdagen skall besluta om inrättande av ett centrum för diagnostik och rehabilitering av vissa svårdiagnostiserade hjärnskador i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 8), dels att riksdagen för budgetåret 1991/92 skall anslå 15 milj.kr. till inrättande av ett sådant centrum (yrkande 9). Motionärerna anför att vi med den sjukvård vi har i Sverige ofta kan rädda livet på personer med svåra skallskador. Däremot finns enligt motionärerna stora brister när det gäller diagnostik och rehabilitering. Motionärerna hänvisar bl.a. till vissa uttalanden av socialutskottet om att vården av de svårt hjärnskadade patienterna är mycket eftersatt. Motionärerna föreslår att resurserna för vårdområdet förbättras och att medel anslås för ett centrum för diagnostik och rehabilitering av vissa svårdiagnostiserade hjärnskador. Det bör enligt motionen ankomma på regeringen att närmare överväga huruvida verksamheten skall ges ett centralt eller regionalt huvudmannaskap.
I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) begärs också ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om ett resurscentrum för gravt hjärnskadade (yrkande 5). Motionärerna anför att vården av svårt hjärnskadade är mycket eftersatt i Sverige och att därför någon av landets universitetskliniker bör utvidgas till ett resurscentrum för rehabilitering av hjärnskadade. Ökade resurser till verksamheten bör skapas inom ramen för den miljard till den direkta sjukvården som krävts i en partimotion av centern (jfr det tidigare avsnittet Ökade resurser till sjukvården).
Även i motion So464 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om inrättande av ett skallskadecentrum. För att finansiera ett skallskadecentrum skulle enligt motionärerna en fond kunna vara ett medel. Fondens avkastning skulle kunna ge anslag till skallskadeforskning. Vin & Sprit AB och försäkringsbolagen borde, anför motionärerna, visa ett intresse som finansiärer av en sådan fond.
I betänkandet 1988/89:SoU2 behandlade utskottet en motion om behovet av ett svenskt hjärnskadecentrum. Utskottet hade inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen, Landstingsförbundet, Svenska läkaresällskapet, Handikappförbundens centralkommitté och Legitimerade sjukgymnasters riksförbund. Skrivelser hade också inkommit från Afasiförbundet i Sverige och Hjärnkraft -- Riksföreningen för rehabilitering av skallskadade. Remissyttrandena redovisades utförligt i betänkandet.
Utskottet konstaterade att den då aktuella motionen tog upp ett eftersatt vårdområde, nämligen vården av svårt hjärnskadade patienter. Detta förhållande hade också påpekats av remissinstanserna. Utskottet framhöll inledningsvis att det är angeläget att omhändertagandet och rehabiliteringen av de svårt hjärnskadade patienterna utvecklas och förbättras. Vad gällde frågan om inrättande av ett rikscentrum för hjärnskadevården hänvisade utskottet till vad Landstingsförbundet i sitt remissvar kallat den gängse modellen för utveckling av olika verksamheter inom hälso- och sjukvården. Utskottet hänvisade sålunda till att erfarenheten har visat att sjukhus som har särskilda forskningsprogram för en viss typ av sjukdom eller vissa patientgrupper ofta blir ledande institutioner vad gäller kunskapsutveckling och spridning av erfarenheter och nya rön på området. Sådana sjukhus får ofta ställningen som rikssjukhus, till vilket patienter från hela landet kan remitteras enligt gällande avtal. Utskottet såg inte någon anledning att frångå denna modell för uppbyggnad och utveckling av vården och rehabiliteringen för de svårt hjärnskadade. Utskottet delade även den uppfattning som framförts av bl.a. Svenska läkaresällskapet om att vårdbehovet för de hjärnskadade bör täckas på regionnivå. Denna strävan borde enligt utskottet kunna tillgodoses genom den tidigare beskrivna utvecklingsmodellen. Utskottet avstyrkte med hänvisning till det anförda då aktuella motionskrav.
Även i samband med förra årets budget behandlades motionsyrkanden om inrättandet av ett särskilt hjärnskadecentrum och om särskilt statsbidrag för detta ändamål (1989/90:SoU17 s. 70--71). Då aktuella motionsyrkanden om inrättande av ett centrum för svårt hjärnskadade och om särskilt statsbidrag för ändamålet avstyrktes (res. av fp). Riksdagen följde utskottet (rskr. 1989/90:172).
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet erinrar om sina tidigare uttalanden att vården av svårt hjärnskadade patienter är ett eftersatt vårdområde och att det är angeläget att omhändertagandet och rehabiliteringen av denna patientgrupp utvecklas och förbättras. Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i frågan om inrättandet av ett särskilt centrum för svårt hjärnskadade och om särskilt statsbidrag för ändamålet. Därmed avstyrker utskottet motionerna So223 (fp) yrkandena 8 och 9, So283 (c) yrkande 5 och So464 (s).
Statsbidrag till särskilda ungdomsmottagningar
I motion So310 av Lars Werner m.fl. (v) hemställs att riksdagen för budgetåret 1991/92 anvisar 30 milj.kr. till stimulansbidrag för utveckling och utbyggnad av ungdomsmottagningar. Motionärerna framhåller det värdefulla arbete som görs på det 90-tal ungdomsmottagningar som finns i landet. Motionärerna anser att ungdomsmottagningarnas verksamhet bör byggas ut så att ungdomar överallt i landet kan få tillgång till en mottagning.
Vid sin behandling av motionskrav på stimulansbidrag för utveckling och utbyggnad av ungdomsmottagningar i samband med förra årets budgetbehandling anförde utskottet följande (1989/90:SoU17 s.72):
Utskottet har tidigare vid flera tillfällen framhållit vikten av att barnens och ungdomarnas situation i dagens samhälle uppmärksammas och diskuteras. Utskottet har också, i olika sammanhang, påtalat att det behövs åtgärder för att bromsa ökningen av antalet aborter. Utskottet har även framhållit vikten av att de särskilda ungdomsmottagningarnas verksamhet stärks och byggs ut. För att nå ett gott resultat i arbetet på att förebygga spridning av könssjukdomar och abort bland ungdomarna behövs samverkande insatser från samhällets olika organ. Det är också av stor vikt att tillräckliga resurser ställs till förfogande för det förebyggande barn- och ungdomsarbetet och att dessa insatser samordnas. Utskottet delar motionärernas uppfattning att särskilda ungdomsmottagningar med en bred kompetens hos personalen och ett arbetssätt inriktat på en helhetssyn på ungdomarna och deras problem har stora fördelar.
Utskottet var dock inte berett att ställa sig bakom kravet på ett särskilt statsbidrag för att stimulera utbyggnaden av de särskilda ungdomsmottagningarna och avstyrkte därför då aktuella motionsyrkanden (res. mp).
Utskottet återkom i betänkandet 1990/91:SoU4 till frågor om de särskilda ungdomsmottagningarna i samband med behandlingen av frågor om åtgärder för att förebygga aborter m.m. (bet. s. 35 ff.). Utskottet föreslog i det nämnda betänkandet ett tillkännagivande till regeringen om behovet av aktiva åtgärder för att aborter skall kunna förebyggas. Utskottet framhöll i det sammanhanget ungdomsmottagningarnas roll i det abortförebyggande arbetet. Utskottet hänvisade till att mottagningarna visat sig kunna nå ungdomarna och få dem att ta itu med problemen. Utskottet betonade vikten av att finna nya vägar i det abortförebyggande arbetet.
Riksdagen biföll förslaget (rskr. 1990/91:26).
Utskottet gör nu följande bedömning.
Utskottet erinrar om sina tidigare uttalanden om de särskilda ungdomsmottagningarnas förtjänstfulla arbete. Utskottet är dock inte heller nu berett att tillstyrka kravet på ett särskilt stimulansbidrag för utveckling och utbyggnad av ungdomsmottagningar. Utskottet avstyrker därmed motion So310 (v).
Omsorg om barn och ungdom (F 1--F 4)
Bidrag till kommunal barnomsorg (F 1)
I budgetpropositionen föreslås 13 045 000 000 kr. under anslaget F 1. Statsbidrag för barnomsorg lämnas enligt förordningen (1987:860) om statsbidrag till kommunerna för barnomsorg (ändrad senast 1990:1188) för inskrivna barn i följande omsorgsformer och fr.o.m. år 1990 med följande belopp.
Daghem 71>Bidrag kr. per år
00>För varje femtontal inskrivna barn 82>475 000 00>-03>varav för barn med behov av särskilt stöd 82>20 000 00>-03>varav för fortbildning av anställda i: 03>daghem 82>15 000 03>familjedaghem 82>10 000 03>deltidsförskola/öppen förskola 82>5 000 00>Därutöver för varje nattöppen avdelning 82>150 000 00>Därutöver för varje avdelning med förlängt 82>75 000 00>öppethållande
Fritidshem
00>För varje femtontal inskrivna barn 82>210 000 00>-03>varav för öppen fritidsverksamhet 82>25 000 00>-03>varav för barn med behov av särskilt stöd 82>20 000 00>-03>varav för fortbildning av anställda i fritids- 03>hem/öppet fritidshem 82>10 000
Deltidsgrupp
00>För varje femtontal inskrivna barn 82>50 000
Öppen förskola 00>För varje enhet som hålls öppen minst 82>50 000 03>tre dagar per vecka
Familjedaghem
00>För barn inskrivna minst 7 tim./dag 82>18 000 00>För barn inskrivna mindre än 7 tim./dag 82>8 000
Statsbidragen till alternativa daghem och fritidshem beräknas enligt samma regler som för kommunalt driven verksamhet. De delar som avser insatser för barn med behov av särskilt stöd resp. fortbildning förmedlas av kommunen till den som driver barnomsorgen endast i den mån denne har kostnader för den verksamhet som avses. Statsbidragen beviljas och betalas ut av socialstyrelsen.
I budgetpropositionen anförs att utbyggnaden av barnomsorgen sker i enlighet med riksdagens beslut. Avsikten är att alla förskolebarn från ett och ett halvt års ålder skall få delta i någon form av förskoleverksamhet.
Statsbidrag för driften av daghem och fritidshem lämnas för närvarande till kommunerna för dels den kommunala verksamheten, dels vissa alternativa dag- och fritidshemsformer. För dessa senare lämnas statsbidrag under förutsättning att den som driver daghemmet eller fritidshemmet är antingen en sammanslutning av föräldrar, som gemensamt tar ansvaret för omsorgen om sina egna eller varandras barn, eller en sammanslutning som har anknytning till en ideell organisation, erbjuder en speciell form av pedagogik eller arbetar på liknande ideella grunder. Riksdagen har nyligen beslutat (prop. 1990/91:38, SoU8, rskr. 49) att statsbidrag även skall lämnas för barnomsorg i form av daghem och fritidshem som ägs och drivs av personal (personalkooperativ). Som ytterligare förutsättningar för statsbidrag gäller att daghemmet eller fritidshemmet är upptaget i kommunens barnomsorgsplan samt uppfyller de krav som finns för motsvarande kommunal verksamhet, dvs. verksamheten skall bedrivas fortlöpande, barnen skall vara inskrivna och det skall finnas en överenskommelse med föräldrarna om barnens vistelsetider. För de s.k. personalkooperativen gäller vissa ytterligare förutsättningar för att statsbidrag skall lämnas.
I budgetpropositionen föreslås att statsbidrag lämnas till kommunerna även för daghem och fritidshem som drivs av församlingar inom svenska kyrkan. Som förutsättning för statsbidrag skall gälla de riktlinjer som riksdagen tidigare ställt sig bakom när det gäller alternativa former för barnomsorg genom sammanslutningar i form av t.ex. föräldrakooperativ.
Procentuellt högre statsbidrag
I motion So627 av Lars Werner m.fl. (v) yrkas att riksdagen beslutar anslå 1 100 000 000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit till barnomsorg i enlighet med vad i motionen sägs om "kommunalt stödpaket" (yrkande 6). Enligt motionen finansieras barnomsorgen i dag med en mindre andel statsbidrag än för tio år sedan. Motionärerna vill därför satsa 1,1 miljard kronor på barnomsorgen. Det "kommunala stödpaketet", som inkluderar denna satsning, föreslås träda i kraft den 1 januari 1992.
Andelen statsbidrag enligt kommunernas bokslut: 1980 -- 43 %, 1985 -- 44 % och 1989 -- 37 %. I januari 1990 höjdes statsbidragen till barnomsorgen. Någon uppgift om de faktiska kostnaderna för detta år finns dock ännu inte tillgänglig.
Utskottet anser att det inte finns utrymme för den höjning av statsbidraget till barnomsorgen som föreslås i motion So627 (v) yrkande 6. Yrkandet i denna del avstyrks därför.
Statsbidrag för barn som är inskrivna som dagbarn hos sina egna föräldrar
I motion So631 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkas att riksdagen beslutar att föräldrar skall ha rätt att bli kommunala dagbarnvårdare åt eget barn på villkor som anges i motionen och att statsbidrag skall utgå för detta (yrkande 5) och att riksdagen hos regeringen begär att 2miljarder kronor avsätts för utbyggnaden av dagbarnvårdare åt eget barn (yrkande 6). Motionärerna anser att förälder skall ha rätt att bli kommunal dagbarnvårdare även åt eget barn. Detta skall gälla såväl dem som i dag är barnvårdare åt andras barn som övriga föräldrar, som föredrar att vara hemma hos barnen medan de är små. Förälder som anställs som kommunal dagbarnvårdare åt eget barn skall enligt motionen i stort sett ges samma villkor som andra dagbarnvårdare, t.ex. när det gäller lön, sociala förmåner och utbildning. Kostnadsersättning för egna barn bör utgå med halvt belopp jämfört med vad som gäller när man tar emot andras barn. Daghemsavgift skall enligt motionärerna betalas precis som för vanlig familjedaghemsplats.
Frågan har i april 1990 behandlats i ett frågesvar av statsrådet Lindqvist. Statsrådet Lindqvist anförde bl.a. att det stora flertalet dagbarnvårdare som i dag slutar inom barnomsorgen är sådana som inte längre har småbarn. Den föreslagna ändringen av statsbidragsreglerna skulle därför vara fel medicin för att råda bot på bristen på dagbarnvårdare.
Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat liknande motioner, senast hösten 1990 i betänkandet 1990/91:SoU2 (s. 19 f.). Vid dessa tillfällen hade regeringsrätten ännu inte prövat frågan om det kan anses förenligt med kommunallagen att utbetala ersättning till dagbarnvårdare för vård av egna barn. Utskottets inställning var att, oavsett den rättsliga bedömningen, statsbidrag inte borde utgå för barn som är inskrivna som dagbarn hos sina egna föräldrar.
Frågan har prövats av regeringsrätten den 20 mars 1991 (925 och 928--1990). Regeringsrätten anför att ersättningen till dagbarnvårdaren i sin helhet bör betraktas som lön för arbete i anställningen som dagbarnvårdare och således inte till någon del som en kompetensöverskridande kommunal vårdnadsersättning. I domarna slås fast att kommunfullmäktige därför inte har överskridit sina befogenheter såvitt avser ersättningen.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att statsbidrag inte bör utgå för barn som är inskrivna som dagbarn hos sina egna föräldrar. Motion So631 (mp) yrkande 5 avstyrks därför.
Föräldramedverkan m.m.
I motion So631 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om föräldramedverkan i barnomsorgen (yrkande 7) och att riksdagen hos regeringen begär att statsbidraget minskas med 2 000 kr. per barn i kommunalt daghem, totalt 500 milj.kr. (yrkande 8). Motionärerna anser att föräldramedverkan i den kommunala barnomsorgen aktivt skall uppmuntras. Detta skulle enligt motionen betyda ett resurstillskott till barnomsorgen. Motionärerna, som i annat sammanhang inom barnomsorgen har yrkat ökat statsbidrag, anser att ett resurstillskott på grund av föräldramedverkan skulle innebära att behovet av statsbidrag av det skälet sannolikt kunde minska något.
I betänkandet 1990/91:SoU2 (s. 30 f.) behandlades en motion om föräldramedverkan liknande den nu aktuella. Utskottet hänvisade då till följande om föräldrarnas roll i det pedagogiska programmet för förskolan (Allmänna råd 1987:3).
Föräldrarna kan ge bidrag till planeringen genom sin kunskap om de egna barnen och om närmiljön. Föräldrarna ska också ha möjligheter att ge synpunkter på den övergripande planeringen, på hur verksamheten genomförs och utvärderas. För att bedöma verksamhetens mer konkreta och realistiska mål, dess innehåll och metoder krävs goda kunskaper om barn, hur barn lär och utvecklas och hur en pedagogisk verksamhet utformas. Denna kunskap har personalen. Föräldrarnas roll blir att komplettera med synpunkter på verksamheten utifrån sina perspektiv. Föräldrarnas möjligheter att ge synpunkter underlättas genom att de deltar i verksamheten när så är möjligt. De två kontaktdagarna per år som ingår i föräldraförsäkringen är här till god hjälp. Personalen bör på alla sätt uppmuntra och underlätta föräldrarnas deltagande i verksamheten.
Föräldrarna bör erbjudas möjlighet att ge synpunkter i organiserade och av dem själva väl kända former så att alla föräldrar kan framföra sina åsikter.
Utskottet uttalade att de krav på föräldramedverkan i barnomsorgen som framställdes i den då aktuella motionen stämde väl överens med vad som sades i det pedagogiska programmet om att uppmuntra föräldrars deltagande i verksamheten. Motionen avstyrktes därför (res. mp). Riksdagen följde utskottet (rskr. 5).
Utskottet vill understryka vikten av att föräldrar deltar i förskolans verksamhet. Deltagandet underlättas av de årliga kontaktdagarna som ingår i föräldraförsäkringen. Utskottet vidhåller sin tidigare inställning till föräldramedverkan som stämmer väl överens med det pedagogiska programmet på området och även med de synpunkter som förs fram i motionen. Något initiativ från riksdagens sida behövs därför inte. Motion So631 (mp) yrkande 7 avstyrks.
Medelsanvisningen
Utskottet tillstyrker budgetpropositionens förslag till medelsanvisning till Bidrag till kommunal barnomsorg och avstyrker motionerna So627 (v) yrkande 6 delvis och So631 (mp) yrkandena 6 och 8.
Medelsanvisningen i övrigt
Utskottet tillstyrker de i budgetpropositionen föreslagna medelsanvisningarna till Bidrag till invandrar- och flyktingbarn i förskolan (F 2), Barnmiljörådet (F 3) och Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (F 4), vilka inte mött någon erinran i form av motionsyrkanden.
Omsorg om äldre och handikappade (G 1--G 11)
Kostnader för viss verksamhet för handikappade (G 7)
Från anslaget får Synskadades riksförbund (SRF) bidrag till SRF Hantverk AB, depåverksamheten, till verksamheten med ledarhundar samt till viss övrig verksamhet. Föreningen Sveriges dövblinda (FSDB) erhåller bidrag för tidningsutgivning för dövblinda och Sveriges dövas riksförbund (SDR) för sin teckenspråksavdelning. Under anslaget utges vidare bidrag till rikstolktjänst, palynologiska laboratoriet vid naturhistoriska riksmuseet, De handikappades riksförbunds och Synskadades riksförbunds rekreationsanläggningar samt till Föreningen Rekryteringsgruppen.
Bokklubb för punktskriftsläsare
I motion So301 av Rolf L Nilson (v) yrkas att riksdagen till Kostnader för viss verksamhet för handikappade för budgetåret 1991/92 anslår 1600000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit enligt vad i motionen sagts om stöd till SRFs punktskriftsbokklubb.
I motion So313 av Stina Gustavsson och Marianne Jönsson (båda c) yrkas att riksdagen anvisar ett belopp om 800 000 kr. fr.o.m. år 1992 för utgivning av punktskriftsböcker i bokklubb.
I motion So314 av Bruno Poromaa (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av åtgärder för att möjliggöra Synskadades riksförbunds utgivning av litteratur på punktskrift i form av en bokklubb.
I motion So325 av Margareta Persson (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av stöd till Synskadades riksförbunds bokklubb.
I motionerna framhålls att Synskadades riksförbunds (SRF) försöksverksamhet med bokklubb för synskadade visat på ett stort behov hos och intresse från den lilla grupp som kan läsa punktskrift. Motionärerna anser att SRF behöver stöd för en fortsatt bokklubbsverksamhet.
Försäljning av punktskriftsböcker bedrivs sedan budgetåret 1984/85 i talboks- och punktskriftsbibliotekets regi. Medel för detta ändamål föreslås räknas upp för budgetåret 1991/92 (se prop. 1990/91:100 bil. 10, H 19, s. 344). Ett komplement till denna försäljning är den bokklubb för punktskriftsläsare som Synskadades riksförbund startade våren 1990. Klubben erbjuder i huvudsak lättare skönlitteratur. De bägge försäljningskanalerna tillfredsställer olika läsbehov.
I samband med budgetbehandlingen för två år sedan (se prop. 1988/89:100 bil. 7, SoU19) begärde Synskadades riksförbund (SRF) i sin anslagsframställning bl.a. medel för att genomföra ett särskilt punktskriftsprojekt. Projektets syfte var att stimulera till ökad användning av punktskrift och att öka utbudet av information på punktskrift samt att stärka punktskriftens ställning. I propositionen framhöll föredraganden att de olika verksamheter som SRF bedriver med medel från denna anslagspost är av stor betydelse för många synskadade. I hög grad fungerar verksamheterna som väsentliga komplement till samhällets insatser på området, anfördes det. Enligt propositionen var det angeläget att det av SRF planerade projektet kring punktskrift kunde genomföras. Vidare anfördes att punktskriften är många synskadades enda skriftspråk. Det uppgavs finnas omkring 10 000 svårt synskadade personer som inte kunde läsa tryckt eller skriven text. Av dessa uppgavs dock endast ca 1 500 kunna läsa punktskrift. De övriga saknade således i praktiken ett fungerande skriftspråk. Med hänsyn till detta föreslog föredraganden att denna anslagspost förstärktes för budgetåret 1989/90. Av det anvisade beloppet beräknades 1 500 000 kr. för punktskriftsprojektet. Utskottet fann budgetpropositionens förslag till medelsanvisning väl avvägt. Riksdagen följde utskottet.
I årets budgetproposition föreslås att SRF anvisas ett bidrag på 8862000kr. för viss övrig verksamhet utöver bidragen till depåverksamheten och verksamheten med ledarhundar. Den övriga verksamheten avser produktion av ersättningstidningar till synskadade, individinriktade insatser för synskadade med flera funktionshinder, stöd för synskadades sysselsättning samt det särskilda punktskriftsprojektet. Kostnaden för denna verksamhet har av SRF angivits till 13 935 000 kr. I propositionen har SRFs framställning om medel för att under år 1992 kunna fortsätta bokklubbens verksamhet inte beaktats. Medel som anvisas över anslaget G 7, Bidrag till SRF för viss övrig verksamhet (anslagsposten 3) kan emellertid användas för detta ändamål.
Utskottet gör följande bedömning.
Endast en mindre grupp av de synskadade kan punktskrift. Punktskriften är emellertid de synskadades enda skriftspråk. Utskottet delar motionärernas uppfattning om värdet av att de synskadade har tillgång till litteratur på punktskrift. Enligt utskottet är dock den föreslagna medelsanvisningen till SRF för viss övrig verksamhet väl avvägd. Utskottet vill framhålla vikten av att medlen i denna del fördelas på det för de synskadade mest ändamålsenliga sättet. Motionerna So301 (v), So313 (c), So314 (s) och So325 (s) avstyrks.
Teckenspråksmaterial
I motion So268 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av ytterligare medel för framställning av teckenspråksmaterial och framtagning av ett teckenlexikon.
I motion So323 av Elisabeth Fleetwood och Karl-Gösta Svenson (båda m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ytterligare medel för framställning av teckenspråksmaterial och framtagning av ett teckenlexikon.
I motionerna konstateras att Sveriges dövas riksförbund (SDR) fram till 30 juni 1990 erhållit medel från allmänna arvsfonden för arbete med framställning av ett teckenlexikon. Avsikten har enligt motionärerna varit att, när ett provexemplar är färdigt vid halvårsskiftet, fortsätta arbetet med att tillföra alla tecken som finns till lexikonet. För detta arbete behövs medel för många år framöver.
I budgetpropositionen föreslås att 2 083 000 kr. anvisas till teckenspråksavdelningen inom Sveriges dövas riksförbund (SDR). Vid teckenspråksavdelningen bedrivs olika verksamheter för att få till stånd en utveckling av teckenspråket. En fortlöpande utveckling av teckenspråket är en förutsättning för dövas kommunikation och delaktighet i samhället, framhålls i propositionen. SDR har beräknat kostnaderna för nästa budgetårs verksamhet till 2 803 000 kr.
SDR har i dagarna inkommit med ansökan till allmänna arvsfonden med begäran om medel för de närmaste tre åren för arbete med framställning av teckenlexikon.
1989 års handikapputredning (dir. 1988:53) har till uppgift att utreda vissa frågor om kommunernas och landstingens insatser för människor med omfattande funktionshinder. Kommitténs huvuduppgift är att kartlägga och analysera de insatser för funktionshindrade som görs inom socialtjänsten samt habiliteringen och rehabiliteringen. Enligt uppgift kommer utredningen att behandla frågor om tolktjänst och andra närliggande frågor.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att teckenspråket ständigt behöver utvecklas för att de döva skall kunna kommunicera med andra människor och vara delaktiga i samhället. Ett bidrag till denna utveckling är bl.a. det teckenlexikon som SDR framställer. Enligt utskottet är emellertid förslaget till medelsanvisning i budgetpropositionen väl avvägt. Det är viktigt att medlen i denna del används till de verksamheter som är mest angelägna för de döva. Utskottet anser emellertid inte att det behövs något initiativ från riksdagens sida. Motionerna So268 (s) och So323 (m) avstyrks därför.
Bidrag till rekreationsanläggningar
I motion So300 av Rolf L Nilson (v) yrkas att riksdagen till Kostnader för viss verksamhet för handikappade för budgetåret 1991/92 anslår 2000 000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit enligt vad i motionen anförts om ökat bidrag till SRFs rekreationshem Almåsa. Motionären anser att statens bidrag till de handikappades rekreationsanläggningar är mycket snålt tilltaget. Årets uppskrivning med ca 4 % torde inte täcka den väntade inflationen. I motionen föreslås att anslaget skrivs upp för att bl.a. kunna öka bidraget till Almåsa.
I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de handikappades rekreationsanläggningar (yrkande 13), att riksdagen beslutar att öka anslaget till rekreationsanläggningar för handikappade med 2 000 000 kr. (yrkande 14), och att riksdagen för budgetåret 1991/92 under socialdepartementets anslag G 7 Kostnader för viss verksamhet för handikappade punkt 8 Bidrag till rekreationsanläggningar anslår ytterligare 2 000 000 kr., dvs. totalt 44 748 000 kr. (yrkande 15).
I motion So243 av Gullan Lindblad och Elisabeth Fleetwood (båda m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till det s.k. Mättingeprojektet för rörelsehindrade barn och ungdomar.
I motion So289 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (båda mp) yrkas att riksdagen för budgetåret 1991/92 avsätter medel enligt vad i motionen anförts om statsbidrag till Mättingeprojektet på 3,7 milj.kr.
I motion So304 av Rosa Östh och Marianne Jönsson (båda c) yrkas att riksdagen beslutar att till Mättingeprojektet anslå 3 710 000 kr. för budgetåret 1991/92.
I motion So321 av Lars Werner m.fl. (v) yrkas att riksdagen till Kostnader för viss verksamhet för handikappade för budgetåret 1991/92 anslår 3 710 000 kr. till Mättingeprojektet.
I motionerna framhålls det stora behov de kurs- och fritidsgårdar fyller, som en del handikapporganisationer driver. Motionärerna anser att även Rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU) bör få statsbidrag för sin rekreationsanläggning i Mättinge. I motion So243 uttalas att kostnaderna för anläggningen borde kunna bestridas med medel från allmänna arvsfonden.
I budgetpropositionen föreslås att Synskadades riksförbund (SRF) anvisas 664 000 kr. för merkostnader för sin rekreationsanläggning (av sammanlagt 2 454 000 kr. till SRFs och DHRs anläggningar). SRF har för det kommande budgetåret begärt 2 000 000 kr. för Almåsa semesterhem och kursgård. I budgetpropositionen finns inget förslag om bidrag till RBU för Mättinge. RBU har hemställt om 3 710 000 kr. för sin anläggning.
1989 års handikapputredning (dir. 1988:53) behandlar bl.a. frågor som gäller funktionshindrades möjligheter till en god fritid och rekreation. I betänkandet (SOU 1990:19) Handikapp och välfärd? -- en lägesrapport anförs (s. 332 f.) att kommittén bör tillse att behovet av fritidsverksamhet för såväl psykiskt utvecklingsstörda som andra människor med omfattande funktionshinder tillgodoses. I betänkandet uttalas att kommittén därför i sitt fortsatta utredningsarbete bör överväga hur fritid och rekreation kan tillförsäkras dessa genom ökad personlig assistans, genom individuellt utformade hjälpmedel, genom anpassning av fritidsanläggningar, kulturinstitutioner etc.
I betänkandet 1988/89:SoU19 (s. 22 f.) behandlades en motion om bidrag till en organisations rekreationsanläggning. Utskottet hänvisade bl.a. till handikapputredningens direktiv och ansåg att resultatet av utredningens arbete borde avvaktas innan riksdagen övervägde något initiativ i frågan. Den då aktuella motionen avstyrktes (res. c).
När utskottet förra året behandlade två motioner om anslaget till SRF för Almåsa (1989/90:SoU17) hänvisade utskottet på nytt till 1989 års handikapputrednings direktiv. Vidare konstaterade utskottet att bidragen till SRF för Almåsa varierat kraftigt mellan olika år. Detta berodde på att bidrag vissa år inte enbart givits för att minska kapitalkostnaderna utan även för om- och tillbyggnad av anläggningen, anförde utskottet. Bidraget för att minska kapitalkostnaderna hade ökat varje år. Mot denna bakgrund avstyrkte utskottet då aktuella motioner.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att frågor om fritid och rekreation behandlas av 1989 års handikapputredning. I avvaktan på utredningens förslag i denna del kan utskottet inte tillstyrka någon höjning av anslaget till Almåsa semesterhem utöver den som föreslås i budgetpropositionen. Motion So300 (v) avstyrks därför.
För närvarande utgår stöd till två handikapporganisationer för kostnader för deras rekreationsanläggningar, nämligen De handikappades riksförbund och Synskadades riksförbund. Även Rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU) har begärt stöd till sin rekreationsanläggning Mättinge. I budgetpropositionen finns emellertid inget förslag om bidrag till RBU. Utskottet anser att Mättingeprojektet är viktigt för rörelsehindrade barn och deras föräldrar. Här finns möjligheter till fritidsaktiviteter och naturupplevelser. Föräldrar får rekreation och avlastning. Utskottet konstaterar också att det finns fler handikapporganisationer som driver motsvarande anläggningar, för vilka statligt stöd inte utgår. Som tidigare framhållits behandlar 1989 års handikapputredning bl.a. frågor om de funktionshindrades möjligheter att delta i verksamheter och aktiviteter inom fritids- och rekreationsområdet. Utskottet utgår ifrån att utredningen kommer att överväga det statliga stödet till handikapporganisationernas rekreationsanläggningar. I avvaktan på utredningens förslag i denna del anser utskottet att RBU för budgetåret 1991/92 bör ges ett bidrag till sin anläggning. Utskottet tillstyrker därför förslaget i motionerna So289 (mp), So304 (c) och So321 (v) att ytterligare medel med 3 710 000 kr. bör beräknas under anslagspunkten 8 Bidrag till rekreationsanläggningar. Detta tillgodoser också motionerna So223 (fp) yrkandena 13, 14 och 15 och So243 (m).
Medelsanvisningen
Till följd av vad utskottet anfört om Mättingeprojektet föreslår utskottet att riksdagen anslår ytterligare medel med 3 710 000 kr. till Kostnader för viss verksamhet för handikappade.
Träningscenter för barn med ovanliga handikapp
I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen beslutar om inrättande av ett träningscenter för barn med ovanliga handikapp (yrkande 6) och att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 15 milj.kr. under särskilt anslag för inrättande av center för barn med ovanliga handikapp (yrkande 7). Motionärerna framhåller vikten av att det ges förutsättningar att bygga upp specialistkompetens inom dessa handikappområden. Ett center för barn med ovanliga handikapp skulle kunna fungera som ett stöd för föräldrar och ge kunskap när sådan saknas hos andra instanser.
I direktiven till 1989 års handikapputredning (dir. 1988:53) uttalas att det är angeläget att kommittén i sina överväganden även ägnar de s.k. små och mindre kända handikappgrupperna särskild uppmärksamhet. I utredningens delbetänkande (s. 182 f.) behandlas behovet av centrala "kunskapsbanker". Här redovisas verksamheten vid Frambu Helsecenter i Norge, som är ett informations- och behandlingscenter för många olika grupper med mindre kända handikapp. Vid detta center har båda föräldrarna möjlighet att med ersättning från socialförsäkringen samtidigt delta i verksamheten tillsammans med sitt barn. Vidare redovisas den verksamhet i Sverige som har likheter med den norska verksamheten. I betänkandet framhålls att utredningens avsikt är att ta till vara dessa olika erfarenheter och överväga hur de kan tillgodose behov som formuleras av enskilda med små och mindre kända handikapp, deras anhöriga och personal av olika kategorier.
Liknande motioner har tidigare behandlats av utskottet (1988/89:SoU19 och 1989/90:SoU17). I betänkandet 1988/89:SoU19 konstaterade utskottet att dessa frågor omfattades av handikapputredningens direktiv. Resultatet av utredningens arbete borde enligt utskottet därför avvaktas innan riksdagen övervägde något initiativ i frågan. I betänkandet 1989/90:SoU17 vidhöll utskottet denna inställning. Då aktuella motioner avstyrktes (res. fp).
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att 1989 års handikapputrednings arbete bör avvaktas innan riksdagen överväger något initiativ i frågan. Motion So223 (fp) yrkandena 6 och 7 avstyrks därför.
Bidrag till Handikappinstitutet
I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Handikappinstitutets resurser (yrkande 20) och att riksdagen för budgetåret 1991/92 till socialdepartementet på ett speciellt anslag anvisar ytterligare 10 milj.kr. till Handikappinstitutet (yrkande 21). Motionärerna framhåller att kraven på Handikappinstitutet har blivit allt större samtidigt som dess resurser har minskat. Detta har medfört att antalet tjänster minskat och att servicenivån skurits ned. Handikappinstitutets ekonomiska och personella resurser bör enligt motionen åtminstone följa kostnadsutvecklingen.
Staten och Landstingsförbundet är sedan den 1 januari 1978 gemensamt huvudmän för Handikappinstitutet, som är ett centralt organ på hjälpmedelsområdet. Fr.o.m. 1991 finansieras Handikappinstitutets verksamhet genom ett direkt bidrag från den allmänna sjukförsäkringen. Bidraget skall för år 1991 uppgå till 46,5 milj.kr. Staten och Landstingsförbundet har träffat en överenskommelse som innebär att Handikappinstitutet i framtiden inte skall ha uppgifter av normerande karaktär, utan i stället har dess roll på forsknings- och utvecklingsområdet ytterligare betonats. I budgetpropositionen framhålls att den väsentliga höjning av institutets anslag för år 1991 som följer av överenskommelsen ger goda förutsättningar att ytterligare utveckla Handikappinstitutets verksamhet inom forsknings- och utvecklingsområdet. Uppgörelsen innebär också att Handikappinstitutets fond för att stödja produktion av vissa hjälpmedel utökas från 1,5 till 4 milj.kr.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att Handikappinstitutets uppgifter i år har ändrat karaktär. Den överenskommelse som träffats mellan staten och Landstingsförbundet innebär en väsentlig höjning av institutets anslag för år 1991. Utskottet anser att det härigenom finns goda förutsättningar för Handikappinstitutet att utveckla och stärka sin roll som samhällets centrala organ inom hjälpmedelsområdet. Motion So223 (fp) yrkandena 20 och 21 avstyrks.
Samhällsinformation i punktskrift
I motion So229 av Barbro Sandberg och Charlotte Branting (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samhällsinformation till synskadade.
I motion So275 av Bruno Poromaa (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökad produktion av samhällsinformation i punktskrift.
I motion A605 av Rolf L Nilson (v) yrkas att riksdagen beslutar om ett engångsbidrag till SIPU på 1 000 000 kr. enligt vad i motionen anförts om utsändandet av lagrad samhällsinformation till synskadade (yrkande 1) och att riksdagen beslutar att för budgetåret 1991/92 anslå 2 200 000 kr. enligt vad i motionen anförts om framställning och utskick av samhällsinformation till synskadade (yrkande 2).
Motionärerna anför att i informationsdelegationens betänkande från 1984 framgår att myndigheter är ansvariga för att handikappade får information om myndigheternas service i stort. Myndigheternas informationsansvar sägs vara extra stort för grupper som själva har särskilda svårigheter att finna information. Enligt motionerna har SIPU, Statens institut för personalutveckling, gjort s.k. rådrumsbeställningar på diverse samhällsinformation hos punktskriftsproducenten SRF Tal & Punkt AB i Kiruna. Medlen för beställningarna har bara räckt till framtagning av samhällsinformation i punktskriftsoriginal. Det innebär att en mängd samhällsinformation ligger lagrad i en dator i Kiruna eftersom det saknas medel att bekosta mångfaldigande och utskick till synskadade, framhåller motionärerna. I motion So229 anförs att verksamheten under ett år kostar 1,1 milj.kr. för originalframställning och 1,1 milj.kr. för mångfaldigande och utskick.
I samband med att anställda hos SRF Tal & Punkt AB i Kiruna varslades om uppsägning gjorde civildepartementet efter beslut av AMS i juni 1990 en s.k. rådrumsbeställning hos bolaget. Beställningen, som gjordes strax innan möjligheterna till rådrumsbeställningar upphörde den 1 juli 1990, avsåg framställning av ett tiotal produkter om samhällsinformation i punktskrift. Kostnaderna beräknades till 1 milj. kr. (25 000 sidor à 40 kr.). Avsikten var att de synskadade själva skulle göra beställningar av det framställda materialet. I december 1990 begärde Tal & Punkt AB hos civildepartementet att få använda återstoden av de beviljade medlen (ca 300 000 kr.) till att kopiera och sända ut materialet gratis till de synskadade. Ansökan beviljades inte eftersom "rådrumspengar" inte får användas till ett sådant ändamål.
I 1989 års handikapputrednings direktiv (dir. 1988:53) pekas på att det i olika sammanhang har uttalats att den s.k. ansvars- och finansieringsprincipen skall gälla inom handikappområdet. Innebörden av denna princip sägs vara att miljöer och verksamheter skall utformas och bedrivas så att de blir tillgängliga för alla medborgare. Enligt direktiven skall kommittén klargöra de problem och hinder som kan föreligga för en mer konsekvent tillämpning av ansvars- och finansieringsprincipen och föreslå hur dessa skall kunna lösas. I betänkande av 1989 års handikapputredning (SOU 1990:19) Handikapp och välfärd? -- en lägesrapport konstaterar utredningen att ansvars- och finansieringsprincipen inte fungerar tillfredsställande. Enligt utredningens mening är det dock en princip att slå vakt om. Tillämpningen av den kräver emellertid en anpassning till tidens krav och de värderingsförskjutningar som ständigt sker i samhället, anförs det. I betänkandet sägs att utredningen kommer att överväga om det finns anledning att stärka principens genomslagskraft genom lagstiftning.
I betänkandet 1989/90:KrU24 (s. 13 f.) konstaterades att talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) har till uppgift att i samverkan med andra bibliotek i landet arbeta för att synskadade och andra handikappade får tillgång till litteratur. För att uppfylla detta åliggande skall TPB framställa och låna ut talböcker och punktskriftsböcker, tillhandahålla punktskriftsböcker för försäljning samt bistå folkbibliotek och andra med råd och information. I två motioner, Kr248 (s) och Kr281 (s), framhölls att det fanns ett stort behov av ökad punktskriftsproduktion. Motionärerna ansåg att de synskadade borde få bättre tillgång till samhällsinformation, konsumentinformation och offentliga publikationer i punktskrift. Enligt en av motionerna borde 4 milj.kr. anslås till sådana punktskriftsprodukter som nämndes i motionen. Framställningen borde enligt motionen utföras vid företaget SRF Tal & Punkt AB i Kiruna, som fram till hösten 1989 producerade punktskrift för TPB. Numera anlitar TPB annan producent, anfördes det. Kulturutskottet uttalade i betänkandet att utskottet hade stor förståelse för att synskadade behövde även annan litteratur, information m.m. i punktskrift än den som producerades genom TPBs försorg, t.ex. sådan samhälls- och konsumentinformation som nämndes i de då aktuella motionerna. Produktion av sådan information och andra offentliga publikationer ingick dock normalt inte i TPBs verksamhetsområde. Kulturutskottet ville i det aktuella sammanhanget starkt understryka olika myndigheters ansvar för att den samhällsinformation m.m. som de producerar och som synskadade behöver görs tillgänglig på olika sätt för de synskadade.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet anser det viktigt att alla får tillgång till samhällsinformation. 1989 års handikapputredning behandlar frågan om den s.k. ansvars- och finansieringsprincipens tillämpning. Principen innebär bl.a. att den som har ansvaret för en viss verksamhet, i detta fall samhällsinformation, också har ansvaret för att se till att alla kan få del av verksamheten. Kostnaden för anpassningsåtgärder som behövs, t.ex. för människor med olika handikapp, skall enligt principen finansieras som verksamheten i övrigt. I avvaktan på förslag från utredningen anser utskottet att riksdagen inte bör överväga något initiativ i frågan. Motionerna So229 (fp), So275 (s) och A605 (v) avstyrks.
Statens hundskola (G 8)
I budgetpropositionen föreslås 1 000 kr. under anslaget G 8. Enligt riksdagsbeslut (1987/88:SoU24, rskr. 303) har riksdagen godkänt propositionen (1987/88:126) om inriktningen av verksamheten vid statens hundskola m.m. Statens hundskola är numera en renodlad uppdragsmyndighet med uppgift att mot ersättning tillhandahålla polis- och ledarhundar. Kostnaderna för skolan skall täckas av intäkter från försäljningen av produkter och tjänster.
I motion So257 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda mp) yrkas att riksdagen beslutar bygga ut ledarhundsutbildningen och tolkverksamheten enligt vad som anförts i motionen och att riksdagen anslår 6 milj.kr. för denna verksamhet (yrkande 2 delvis). Motionärerna framhåller att det finns behov av fler ledarhundar. 2 milj.kr. bör därför anslås till denna utbildning enligt motionen.
I budgetpropositionen anförs att statens hundskola inte lyckats fylla behovet av framför allt ledarhundar för synskadade som förutsattes i samband med omorganisationen. En särskild utredare har tillkallats, som skall utreda om det finns förutsättningar för att driva statens hundskola i form av aktiebolag. Mot bakgrund av bl.a. utredarens förslag kommer föredraganden senare att föreslå regeringen att återkomma till riksdagen i denna fråga.
I betänkandet 1990/91:SoU1 (s. 36 f.) behandlade utskottet motioner om ledarhundsutbildningen. Utskottet konstaterade att verksamheten vid statens hundskola enligt riksdagens beslut 1988 skulle inriktas på produktion av ledar- och polishundar. Omställningen av hundskolan till en renodlad uppdragsmyndighet pågick, anfördes det, och organisationsförändringen förväntades på sikt skapa ekonomisk balans i verksamheten. Vidare konstaterades att hundskolan i tilläggsbudget II hade anvisats ytterligare omställningsbidrag för budgetåret 1989/90. Åtgärder hade också vidtagits för att förbättra aveln. Utskottet ansåg att förutsättningar vid det aktuella tillfället fanns för hundskolan att fullfölja omställningsarbetet och trygga avelsbehovet. Utskottet avstyrkte då aktuella motioner. Riksdagen följde utskottet (res. mp).
Utskottet gör följande bedömning.
För närvarande utreds frågan om statens hundskola i framtiden skall drivas i form av aktiebolag. I avvaktan på förslag från regeringen är utskottet inte berett att ställa sig bakom kravet att anslå medel för en utbyggnad av ledarhundsutbildningen. Motion So257 (mp) yrkande 2 delvis avstyrks därför.
Utskottet tillstyrker propositionens förslag till medelsanvisning till Statens hundskola.
Bidrag till handikapporganisationer (G 10)
I budgetpropositionen föreslås 100 238 000 kr. under anslaget G 10. Från anslaget erhåller handikapporganisationerna bidrag till sin verksamhet. Regeringen beslutar om fördelningen av anslagsbeloppet mellan organisationerna efter förslag av statens handikappråd. 35 organisationer har fått bidrag under innevarande budgetår.
I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen för budgetåret 1991/92 till socialdepartementets anslag G 10 Bidrag till handikapporganisationer anvisar ytterligare 25 milj.kr. (yrkande24). Motionärerna påpekar att handikapporganisationerna har höga kostnader för sin verksamhet bl.a. därför att många personer har olika slag av funktionshinder som verksamheten måste anpassas efter. Enligt motionen har organisationerna också drabbats av betydande kostnadsökningar på grund av momsbreddningen i samband med skatteomläggningen. Den anslagsökning som föreslås i budgetpropositionen anser motionärerna inte tillräcklig för att handikapporganisationerna skall ges reella möjligheter att driva sin verksamhet.
I motion So260 av Rolf L Nilson m.fl. (v) yrkas att riksdagen till Bidrag till handikapporganisationer för budgetåret 1991/92 anslår 10000000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit (yrkande 1) och att riksdagen beslutar att inrätta ett reservationsanslag på 5 000 000 kr. enligt vad i motionen anförts om handikapporganisationernas internationella arbete (yrkande 2). Handikapporganisationerna har enligt motionen inte haft de personella och ekonomiska resurser som fordras för att bedriva det nödvändiga regionala och lokala organisationsarbetet. För att möjliggöra en decentralisering så att de berörda också får ta del i och påverka besluten anser motionärerna att organisationsstödet behöver höjas. Eftersom organisationernas internationella engagemang ser mycket olika ut anser motionärerna att ett särskilt anslag bör inrättas för detta ändamål, som förvaltas av statens handikappråd.
I budgetpropositionen (s. 159 f.) föreslås en fortsatt utökning av statsbidraget till handikapporganisationerna. Ett skäl är att handikapporganisationerna har höga merkostnader för att verksamheten måste ha en hög grad av anpassning. Ett annat skäl är organisationernas oro inför de kostnadsökningar som momsbreddningen medför. Ett ytterligare skäl är organisationernas ökande engagemang och utökade verksamhet när det gäller internationella handikappfrågor. Desutom syftar den föreslagna förstärkningen enligt budgetpropositionen till att ge organisationerna möjligheter att genom t.ex. uppsökande verksamhet söka integrera nya handikappgrupper i den ordinarie verksamheten.
I betänkandet 1989/90:SoU17 (s. 81 f.) behandlade utskottet senast motioner om ytterligare höjning av anslaget till handikapporganisationerna. Med hänsyn till att anslaget under senare år höjts kraftigt och till att regeringen också det aktuella året föreslagit ett ökat stöd till handikapporganisationerna kunde utskottet inte ställa sig bakom krav på ytterligare höjning av anslaget. Utskottet avstyrkte därför då aktuella motioner (res. fp, c, vpk).
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att de förstärkningar av statsbidraget till handikapporganisationer som gjorts under en följd av år har varit betydligt större än de prisökningar som skett under motsvarande tid. I årets budgetproposition föreslås också en kraftig förstärkning av stödet. Utskottet kan inte ställa sig bakom kraven på ytterligare höjning av anslaget. Utskottet tillstyrker den i budgetpropositionen föreslagna medelsanvisningen till Bidrag till handikapporganisationer och avstyrker motionerna So223 (fp) yrkande 24 och So260 (v) yrkande 1.
Ett av skälen till regeringens förslag om ett förstärkt statsbidrag för nästa budgetår är handikapporganisationernas ökande engagemang och utökade verksamhet när det gäller internationella handikappfrågor. Utskottet anser inte att det utöver denna förstärkning finns utrymme för ett särskilt anslag till handikapporganisationernas internationella arbete. Motion So260 (v) yrkande 2 avstyrks därför.
Medelsanvisningen i övrigt
Utskottet tillstyrker de i budgetpropositionen föreslagna medelsanvisningarna till Bidrag till social hemhjälp, ålderdomshem m.m. (G 1), Bidrag till färdtjänst, servicelinjer m.m. (G 2), Kostnader för viss omsorg om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (G 3), Nämnden för vårdartjänst (G 4), Ersättning till televerket för texttelefoner (G 5), Ersättning till postverket för befordran av blindskriftsförsändelser (G 6), Statens handikappråd (G 9) och Bilstöd till handikappade (G 11), vilka inte mött någon erinran i form av motioner.
Övriga motioner om äldre- och handikappomsorg
Tolkverksamheten
I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tolkverksamheten (yrkande 10). Motionärerna framhåller att i princip finns inga begränsningar i möjligheten att få tolktjänst, men i praktiken är tillgången begränsad. Enligt socialstyrelsens kartläggning förra året finns det behov av ca 100 nya tolktjänster för att på ett acceptabelt sätt tillgodose behoven, vilket motsvarar en utbyggnad av verksamheten med 50 %.
I motion So257 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda mp) yrkas att riksdagen beslutar bygga ut ledarhundsutbildningen och tolkverksamheten enligt vad som anförts i motionen och att riksdagen anslår 6 milj.kr. för denna verksamhet (yrkande 2 delvis). Motionärerna framhåller att det finns behov av fler teckenspråkstolkar och dövblindtolkar. 2 milj.kr. bör därför anslås till var och en av dessa utbildningar enligt motionen.
I motion So298 av Stina Eliasson och Gunhild Bolander (båda c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökad utbildning av dövtolkar (yrkande 1) och att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet att inrätta fler tjänster som dövtolkar (yrkande 2). Motionärerna framhåller att dövtolkar med speciella kunskaper behövs inom en rad områden i samhället, bl.a. inom domstolsväsendet och den kyrkliga verksamheten. Behovet av utbildade dövtolkar ökar enligt motionen, bl.a. i och med att de döva inser att de har rätt till dövtolk, inte bara till de mest grundläggande behoven, utan också för att t.ex. skaffa sig en högskoleutbildning.
Med hänsyn till att det finns ett stort behov av tolkar för dem som har hörselskador av skilda slag ansågs det i budgetpropositionen (1989/90:100 bil. 10, UbU17) förra året angeläget att denna utbildning byggdes ut och breddades. I propositionen föreslogs därför en ökning av medlen till tolkutbildningen och teckenspråkslärarutbildningen. I propositionen (prop. 1990/91:82) Folkbildning föreslås (s. 31 f. och 47f.) att Nämnden för vårdartjänst fr.o.m. budgetåret 1991/92 skall få disponera de statsbidrag som utgår ur folkhögskoleanslaget. Ur detta anslag utgår bl.a. särskilda statsbidrag till utbildning av tolkar för döva, dövblinda, synskadade och hörselskadade. Anslagsbeloppet, som i stort sett är oförändrat, har prisomräknats.
Sedan 1982 har hälso- och sjukvårdshuvudmännen ansvar för tolktjänst. I hjälpmedelsutredningens betänkande (SOU 1989:39) Hjälpmedelsverksamhetens utveckling -- kartläggning och bedömning (s.83) framhålls att huvudmännen anser att verksamheten i stort sett har förbättrats, samtidigt som det förekommer att behov av tolktjänst inte kan tillgodoses. Svårighetsgraden på tolkuppdragen blir allt högre, vilket i vissa fall ställer stora krav på specialutbildning hos tolken. Även bristen på utbildade tolkar ses som ett stort problem enligt huvudmännen. En fortsatt utbyggnad av tolktjänsten för döva och hörselskadade bör enligt utredningen komma till stånd.
Enligt uppgift från socialstyrelsen visar den kartläggning över tolkverksamheten som gjorts av verket att det råder brist på både tolktjänster och utbildade tolkar samt att betalningsansvaret är oklart.
1989 års handikapputredning behandlar bl.a. tolktjänstfrågor. Utredningen planerar avlämna sitt huvudbetänkande under våren 1991.
I betänkandet 1990/91:SoU1 (s. 22 f.) behandlade utskottet en motion om tolkverksamheten tillsammans med motioner om handikapphjälpmedel. Utskottet konstaterade att frågor om hjälpmedel för handikappade nyligen hade behandlats av hjälpmedelsutredningen. Vidare anfördes att vissa frågor om hjälpmedel för handikappade övervägdes av 1989 års handikapputredning. I avvaktan på beredningen av hjälpmedelsutredningens förslag och slutförandet av 1989 års handikapputredning borde riksdagen enligt utskottets mening avstå från att göra uttalanden i de frågor som togs upp i då aktuell motion. Motionen avstyrktes (res. mp).
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att frågor om tolktjänst behandlas av 1989 års handikapputredning. I avvaktan på förslag från utredningen anser utskottet att riksdagen inte bör överväga något initiativ i frågan. Utskottet avstyrker därför motionerna So223 (fp) yrkande 10, So257 (mp) yrkande 2 delvis och So298 (c) yrkandena 1 och 2.
Information om äldreomsorgsreformen
I motion So271 av Margó Ingvardsson m.fl. (v) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om disponering av de 500 000 000 kr. som regeringen anslagit till information om äldreomsorgsreformen (yrkande 4). Motionärerna anser det vara något grundläggande fel i äldreomsorgsreformen om det behövs satsningar i halvmiljardstorlek för att informera berörd personal om förändringarna. Dessa medel bör enligt motionen i stället användas som en första satsning på att ge hemtjänstpersonalen adekvat utbildning för sitt arbete.
I betänkandet 1990/91:SoU9 (s. 92) har utskottet föreslagit ett tillkännagivande om statligt stöd för information och utbildning. Utskottet delade inställningen i propositionen att ett genomförande av den föreslagna huvudmannaskapsreformen förutsätter utbildning av och viss information till berörd personal hos kommuner och landsting. En sådan utbildning borde enligt utskottet planeras och genomföras i nära samarbete mellan huvudmännen. Utskottet ansåg det vara till fördel om insatserna delvis kunde integreras med den ordinarie vidareutbildning och fortbildning som bedrivs inom kommuner och landsting. Det statliga stödet till utbildningsinsatserna borde enligt utskottet uppgå till 500 milj.kr. Riksdagen följde utskottet (res. m, c, v). Vidare avstyrkte utskottet ett motionskrav delvis liknande det nu aktuella yrkandet (res. v).
Utskottet gör följande bedömning.
Riksdagen fattade så sent som i december 1990 beslut om omfattningen och disponeringen av det statliga stödet för information och utbildning med anledning av huvudmannaskapsreformen inom äldreomsorgen. Med hänsyn härtill anser utskottet att riksdagen inte har anledning att på nytt överväga något initiativ i frågan. Utskottet avstyrker därför motion So271 (v) yrkande 4.
Socialt behandlingsarbete, alkohol- och narkotikapolitik (H1--H 4)
Bidrag till organisationer (H 3)
I propositionen föreslås att anslaget höjs med drygt fyra milj.kr. till totalt 63 501 000 kr. Under nio olika anslagsposter utgår bidrag. Till drogförebyggande arbete genom framför allt riksorganisationer och kommuner beräknas för nästa budgetår ca 12,9 milj.kr., varav ca 4,7 milj.kr. till arbetsmarknadens organisationer för insatser inom området Alkohol och arbetsliv. För bidrag till ungdomsorganisationernas droginformation föreslås ca 5,3 milj.kr. Till sammanslutningar för stöd och hjälp åt narkotikamissbrukare samt till vissa organisationer som bedriver rehabiliteringsarbete föreslås socialstyrelsen få disponera sammanlagt ca 18,8 milj.kr. Vidare beräknas för organisationsstöd till vissa nykterhetsorganisationer ca 17,1 milj.kr., till Nykterhetsrörelsens landsförbund ca 400 000 kr. och ca 3,6 milj.kr. till KALV-organisationerna (Länkens kamratförbund, Alkoholproblematikers riksorganisation, Länkarnas riksförbund och Nykterhetsorganisationen Verdandi). För bidrag till organisationer som arbetar för utsatta barn och familjer beräknas drygt 2 milj.kr., för bidrag till de homosexuellas organisation beräknas drygt 1 milj.kr. och för bidrag till kvinnojourernas riksorganisation m.m. beräknas 2 milj.kr.
I budgetpropositionen (s. 170) erinras om att en landsomfattande aktion mot alkohol och andra droger har genomförts under åren 1989 och 1990. Aktionen leds av en arbetsgrupp, i vilken ingår representanter för folkrörelser och myndigheter som arbetar med drogfrågor. Arbetsgruppen, som kallar sig ATHENA-gruppen, har initierat olika drogförebyggande verksamheter och opinionsbildande insatser. Gruppen har disponerat cirka 10 milj.kr. per år. Regeringen har nyligen beslutat att förlänga gruppens mandat fram till den 1 juli 1991 för att gruppen tillsammans med regeringens aktionsgrupp mot narkotika skall ytterligare intensifiera och förstärka de lokala drogförebyggande insatserna.
Bidrag till organisationer som bedriver rehabiliteringsarbete
För bidrag till sammanslutningar av f.d. alkoholmissbrukare, sammanslutningar för stöd och hjälp åt narkotikamissbrukare samt vissa organisationer som bedriver rehabiliteringsarbete inom missbruksområdet beräknas i budgetpropositionen under anslagspost 4 för nästa budgetår 18 816 000 kr., vilket innebär en höjning med 724 000 kr. Det är socialstyrelsen som fördelar bidrag till organisationerna för deras insatser i samband med rehabilitering av missbrukare.
I motion So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) föreslås en höjning av anslaget H 3 med 10 milj.kr. utöver regeringens förslag (yrkande 10). För att minska efterfrågan på alkohol måste kunskaperna om alkoholens vanebildande egenskaper öka och attityderna till alkoholbruk ändras, säger motionärerna. De anser att det behövs en nationell offensiv med deltagande av olika grupper i samhället. Arbetet för att åstadkomma en minskad alkoholkonsumtion måste bedrivas kontinuerligt. Motionärerna påpekar att ideella organisationer och enskilda personer gör betydande insatser inom missbrukarvården. De förordar därför att den föreslagna anslagshöjningen på 10 milj.kr. i första hand fördelas som stöd till LP-stiftelsen, Familjehemmens riksförbund och Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL).
Det arbete som görs av LP-stiftelsen och andra organisationer som arbetar med missbrukare och utslagna tas också upp i motion So237 (c) som behandlas under anslagspost 5.
I motion So256 av Anita Stenberg m.fl. (mp) hemställs att riksdagen gör ett uttalande om att länkverksamhet i skilda organisations- och verksamhetsformer skall få ökat stöd (yrkande 8).
I motion So259 av Karin Israelsson m.fl. (c, s, m, fp, v) hemställs att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om grundanslag till Stiftelsen Kvinnoforum. Om Kvinnoforum skall kunna fortsätta sin verksamhet krävs en mer långsiktig finansiering än -- som nu är fallet -- årsvisa bidrag från socialstyrelsen. Motionärerna förordar att ett grundanslag på 2 milj.kr. per år under en femårsperiod skall utgå till Kvinnoforum. De anser också att verksamheten bör utvärderas i god tid före femårsperiodens utgång. I motionen lämnas följande redovisning för Kvinnoforums organisation och verksamhet.
Stiftelsen Kvinnoforum startades på initiativ av socialdepartementet vid årsskiftet 1987/88. Verksamheten drevs under de två första åren som en del av Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare, Stockholmsavdelningen (RFHL-S).
Sin nuvarande form, stiftelse, fick Kvinnoforum, i april 1990. Kvinnoforum skall i sin verksamhet främja bl.a. konkret verksamhet för kvinnor med missbruks- och beroendeproblem samt olika former av information/utbildning/handledning och förändringsarbete.
Vidare skall Kvinnoforum verka för utvecklande av metoder för utvärdering och forskning inom stiftelsens verksamhetsområden samt främja metodutveckling.
Det övergripande målet för Kvinnoforums verksamhet är att synliggöra kvinnors möjligheter, problem, resurser och behov i vård- och behandlingssammanhang samt förebygga kvinnors utslagning som orsakas av beroende/missbruk.
Detta sker genom olika insatser bl.a. genom att stödja kvinnoprojekt inom öppenvård och institutionsvård. Kvinnoforum driver också en omfattande utbildnings- och konferensverksamhet.
Kvinnoforum har under tre år fått ett bidrag för sin verksamhet på drygt 1 milj.kr. per år från socialstyrelsen. Härtill har Kvinnoforum erhållit projektmedel för vissa uppdrag. Kvinnoforum har också vissa inkomster från sin föreläsnings- och utbildningsverksamhet.
I budgetpropositionen erinrar föredragande statsrådet om att det från olika håll har framlagts förslag om förändringar av den samlade alkoholpolitiken. Riksdagen har ställt sig bakom ett av socialutskottet framlagt betänkande (bet. 1989/90:SoU2, rskr. 13) om en aktiv alkoholpolitik som redovisar behov av ställningstaganden på det alkoholpolitiska området. Vidare har socialstyrelsen till regeringen överlämnat ett handlingsprogram för att sänka alkoholkonsumtionen med 25 % fram till år 2000 och en rapport om minskad tillgänglighet av alkohol i ungdomsgrupperna. Våldskommissionen har vidare behandlat sambandet mellan alkohol och våld i offentliga miljöer och lämnat förslag till åtgärder som bl.a. berör servering av alkoholdrycker vid restauranger.
Vidare anför föredragande statsrådet följande.
Jag delar helt den uppfattning som socialutskottet uttalade i sitt nyss nämnda betänkande, nämligen att vi måste finna konkreta åtgärder som leder till en varaktig sänkning av alkoholkonsumtionen. Inte minst viktigt anser jag det därvid vara att sätta in informationen om alkohol och andra droger i ett vidare folkhälsoperspektiv, i syfte att ge individen ett bättre underlag för medvetna val när det gäller både alkoholvanor och andra levnadsvanor vilka är av strategisk betydelse för den enskildes hälsa. Under våren 1991 avser jag att föreslå regeringen att i en proposition till riksdagen lämna förslag till åtgärder inom det alkoholpolitiska området.
I betänkandet 1988/89:SoU20 behandlade utskottet också ett antal motioner (s, m, fp, vpk) om ökat stöd till bl.a. organisationer som bedriver rehabiliteringsarbete. Utskottet (s. 12) vidhöll sin tidigare uppfattning att de ideella organisationerna utgör en viktig resurs i kampen mot missbruk. Dessa utför, uttalade utskottet, ett angeläget socialt arbete, när det gäller vården och rehabiliteringen av missbrukare. Utskottet påpekade att den enskilt drivna vården kraftigt har expanderat. Trots att de enskilda, ideella organisationerna sålunda har utökat sin verksamhet, har någon motsvarande ökning av anslagen till organisationerna inte ägt rum, konstaterade utskottet och ansåg att anslaget till de ideella organisationer som bedriver ett socialt rehabiliteringsarbete borde ökas. Vad utskottet anfört gavs regeringen till känna.
I betänkandet 1989/90:SoU17 vidhöll utskottet denna uppfattning. Utskottet var mycket positivt till att regeringen föreslog att statsbidraget till dessa organisationer skulle öka med närmare 3,6 milj.kr. Utskottet ansåg det dock inte motiverat med en ytterligare höjning av bidraget. De då aktuella motionerna avstyrktes.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning till dessa organisationer och det arbete de utför. Betydande bidrag utgår redan till organisationernas verksamhet. Förra budgetåret höjdes statsbidraget till organisationer som bedriver socialt rehabiliteringsarbete med 3,6 milj.kr. Även i årets budgetproposition föreslås en viss ökning av anslaget. Med hänsyn härtill anser sig utskottet inte böra föreslå en ytterligare höjning av bidraget under denna punkt. Förslaget i motion So336 (fp) yrkande 10 delvis om en höjning av bidraget med 10 milj.kr. avstyrks alltså. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet även motion So256 (mp) yrkande 8.
Det är enligt utskottets mening angeläget att de insatser som av frivilliga organisationer görs för att hjälpa kvinnliga missbrukare och för att utveckla vården för dem får stöd. Stiftelsen Kvinnoforum gör enligt utskottet ett värdefullt arbete. Kvinnoforum har också fått bidrag från socialstyrelsen för sin verksamhet. Enligt budgetpropositionen bör en del av anslaget för utvecklings- och försöksverksamhet kunna användas för insatser för kvinnliga missbrukare. Det bör alltså finnas möjligheter för Kvinnoforum att få ytterligare bidrag till sin verksamhet. Enligt vad utskottet inhämtat avser regeringen att uppdra åt socialstyrelsen att analysera behovet av särskilda stöd- och vårdinsatser för kvinnliga missbrukare. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion So259 (c, s, m, fp, v).
Organisationsstöd till vissa nykterhetsorganisationer m.fl.
Statsbidrag utgår till folkrörelserna och andra organisationer dels i form av centralt organisationsstöd, dels som projektmedel till verksamheter med drogförebyggande syfte. Socialstyrelsen fördelar projektmedel till föreningslivet för informationsinsatser och annan drogförebyggande verksamhet. Nykterhetsorganisationerna och vissa andra organisationer får enligt propositionen omfattande bidrag för sin centrala verksamhet.
Riksdagen beslöt år 1977 (prop. 1976/77:108, KrU40, rskr. 232) att uppdra åt en särskild nämnd att pröva frågor rörande statsbidrag till vissa nykterhetsorganisationer. Denna nämnd -- samarbetsnämnden -- består av fem ledamöter samt personliga ersättare. Nämnden utses av regeringen för tre år i sänder, efter förslag från de bidragsberättigade organisationerna. Samarbetsnämnden utser inom sig ordförande och vice ordförande.
I propositionen aviseras att ändringar i förordningen (1977:486, omtryckt 1984:369 och ändrad senast 1986:883) om statsbidrag till organisationer som bedriver nykterhetsarbete kommer att vidtas. Ändringarna innebär att regeringen skall utse ordförande i samarbetsnämnden och att övriga ledamöter utses av de bidragsberättigade organisationerna.
Vidare kommer bidrag som fördelas av samarbetsnämnden att i fortsättningen även kunna utgå till Föreningen Fruktdrycker. Riksdagen föreslås godkänna de föreslagna förändringarna angående riktlinjer för fördelning av anslaget Bidrag till organisationer.
Utskottet har ingen erinran mot regeringens förslag som alltså godkänns.
Ifrågavarande anslagspost föreslås i propositionen höjas med 974000kr. till totalt 17 129 000 kr.
I motion So237 av Karin Israelsson m.fl. (c) föreslås att anslaget skall öka med tio milj.kr. utöver regeringens förslag (yrkande 3). Enligt motionärerna är det viktigt att söka ändra attityderna till alkoholkonsumtion. De understryker att det är viktigt att folkrörelserna tar sin roll som opinionsbildare och förebild på allvar. Speciellt gäller det idrottsrörelsen som når många ungdomar i sin verksamhet.
Kyrkor och samfund har, säger motionärerna, också en viktig roll i ett alkohol- och drogförebyggande arbete.
De kristna samfundens nykterhetsorganisation (DKSN) genom sin organisation RIA, Rådgivning i alkoholfrågor, har enligt motionen nått goda resultat i stödjande och vårdande arbete. Lewi Pethrusstiftelsen och andra organisationer bedriver ett väl dokumenterat arbete bland alkoholmissbrukare och utslagna.
Denna verksamhet kompletterar och ersätter i vissa fall de insatser som kommuner och landsting borde utföra, säger motionärerna. Det finns därför skäl att förstärka anslagen till frivilligorganisationerna som arbetar med drogförebyggande arbete och vård av missbrukare.
Motionärerna förordar att de bidrag om 10 milj.kr. som hittills utgått till ATHENA bör anslås till drogförebyggande arbete och fördelas till nykterhetsorganisationer och drogfria ungdomsmiljöer. Pengarna skall fördelas av samarbetsnämnden för fördelning av statsbidrag till vissa nykterhetsorganisationer.
Utskottet har åren 1989 och 1990 avstyrkt motionsförslag av i huvudsak sammma innebörd som det här aktuella. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SoU17 (s. 92 f.) framhöll utskottet bl.a. att de ideella organisationerna gör en stor insats genom att informera om riskerna med att använda droger och förändra attityderna till berusningsmedel. Utskottet framhöll också att betydande bidrag utgår för drogförebyggande verksamhet.
Utskottet gör nu följande bedömning.
Utskottet vill på nytt framhålla de betydelsefulla insatser som de ideella organisationerna gör genom att informera om riskerna med att använda droger och förändra attityderna till berusningsmedel. Att ytterligare engagera folkrörelser av olika slag i det drogförebyggande arbetet är ett centralt syfte för den landsomfattande aktion mot droger som inleddes år 1989 och leds av den s.k. ATHENA-gruppen. Betydande bidrag utgår för drogförebyggande verksamhet till bl.a. organisationer och till kommuner som genomför lokala projekt. Dessutom utgår bidrag till ungdomsorganisationernas droginformation. Utskottet anser inte att det finns anledning att ytterligare öka bidragen till dessa organisationer utöver de höjningar som föreslås i propositionen.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion So237 (c) yrkande 3.
Med anledning av förslaget i motionen om användningen av de bidrag som hittills utgått till ATHENA-gruppen vill utskottet påpeka att gruppen enbart disponerat medel för olika projekt, vilka lämnats i huvudsak från allmänna arvsfonden men också från anslaget Insatser mot aids. Några medel från den nu aktuella anslagspunkten har inte utgått.
Bidrag till organisationer som arbetar för utsatta barn och familjer
I propositionen beräknas under denna anslagspost drygt 2milj.kr. för organisationsstöd till organisationer som inriktar sitt arbete på utsatta barn och familjer.
I motion So276 av Olof Johansson m.fl. (c) föreslås att stödet till föreningen Barnens rätt i samhället (BRIS) skall öka med 500 000 kr. utöver regeringens förslag (yrkande 8). I samma motion yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om ökat stöd till barnjourverksamhet (yrkande 7).
I motiveringen till förslagen som finns i motion Ju821 framhåller motionärerna att den verksamhet med telefonjour som BRIS och Rädda Barnen bedriver är mycket viktig för barn som har det svårt. Även när barnen kan söka stöd hos sina föräldrar eller andra närstående kan det vara viktigt att anonymt kunna tala med och få råd av andra vuxna, säger motionärerna. De erinrar om att föreningen Barnens Rätt i Samhället (BRIS) är beroende av samhällsstöd för sin verksamhet. Förutom telefonjourverksamheten är föreningens utåtriktade opinionsbildande verksamhet viktig.
I motion So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) föreslås att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att barn i missbrukarfamiljer måste kunna söka skydd i någon form av jourverksamhet och att en verksamhet motsvarande den danska införs till att börja med i storstäderna; även organisationer som BRIS bör aktivt stödjas (yrkande 8).
I budgetpropositionen understryks att organisationer som inriktar sitt arbete på utsatta barn och familjer gör betydelsefulla insatser för dessa barn. Föreningar som Barnens Rätt i Samhället (BRIS), Hassela solidaritet och familjehemmens organisationer svarar för opinionsbildning, egna insatser och en metodutveckling inom sina områden. För organisationsstöd till dessa organisationer beräknas drygt 2 milj.kr.
I budgetpropositionen tas också upp behovet av insatser för utsatta barn. I detta sammanhang anförs bl.a. följande (s. 164).
I arbetet med utsatta barn och ungdomar är det barnens och ungdomarnas behov som skall stå i centrum. Jag anser att det nu krävs en kraftfull satsning för att utveckla ett barnperspektiv i det sociala arbetet. Ett systematiskt förändringsarbete bör inledas i syfte att utveckla barnkompetensen inom individ- och familjeomsorgen. Observansen på barnens situation måste öka. Även förhållandet mellan barn och föräldrar behöver uppmärksammas mer än vad som uppenbarligen sker i dag.
En utvecklad barnkompetens och en ökad observans på barnens situation är enligt min mening en förutsättning för att socialtjänsten i tid skall upptäcka vilka barn och föräldrar som är i behov av särskilt stöd.
-- -- --
Socialstyrelsen bör upprätta en plan för arbetet med att höja medvetenheten och öka kompetensen inom socialtjänsten när det gäller utsatta barn. En brett upplagd fortbildning bör ingå som en del i en sådan plan. Arbetet bör vidare syfta till att utveckla arbetsformer och metoder. De ideella organisationernas erfarenheter och kunskaper bör tillvaratas i utvecklingsarbetet.
För att initiera en utveckling i denna riktning föreslås att 8 milj.kr. ställs till socialstyrelsens förfogande för en samlad satsning för att i det sociala arbetet öka kompetensen att arbeta med och för utsatta barn. I denna satsning bör även fortsättningsvis flykting- och invandrarbarn ägnas särskild uppmärksamhet.
Socialtjänsten i framför allt Stockholm, Göteborg och Malmö bedriver en verksamhet med jourtjänst bl.a. för barn. Vidare finns jourfosterhem där barn akut kan placeras.
Regeringen beslöt den 7 februari 1991 att ur allmänna arvsfonden lämna ett bidrag om 1,6 milj.kr. till BRIS. Beloppet avser första året av ett treårigt projekt som syftar till att beskriva för barn som far illa hur de kan få hjälp i svåra situationer. Med hjälp av olika informationsmaterial, broschyrer, affischer, utställningar, film m.m. vill BRIS beskriva för barn vart de kan vända sig när de behöver hjälp. BRIS avser också att ta fram en informationssida för barn i telefonkatalogen. I projektet ingår också en utställning som vänder sig till vuxna om hur man lämnar upplysningar till socialtjänsten när barn far illa och vilket ansvar alla vuxna har.
Utskottet gör följande bedömning.
Barnens villkor i samhället och barnens utsatthet har kommit att uppmärksammas alltmer. Utskottet anser liksom motionärerna att de insatser som ideella organisationer gör för att hjälpa utsatta barn bör stödjas och uppmuntras från samhällets sida. Den verksamhet som BRIS bedriver med bl.a telefonjour är viktig.
Regeringen har nyligen beslutat att ur arvsfonden ge BRIS ett bidrag om 1,6 milj.kr. för att bl.a. bygga ut verksamheten med telefonjour.
Utskottet anser att motionärerna i motion So276 (c), yrkandena 7 och 8 delvis, i allt väsentligt är tillgodosedda. Yrkandena avstyrks.
Med hänvisning till vad som anförts avstyrker utskottet också motion So226 (mp) yrkande 8.
Bidrag till kvinnojourernas riksorganisation m.m.
I propositionen föreslås under en ny anslagspost (9) att ett särskilt organisationsanslag om 2 milj.kr, skall utgå till kvinnojourernas riksorganisation. Från anslaget bör även stöd kunna lämnas till invandrarorganisationer som stöder misshandlade kvinnor.
I motionerna So288 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Barbro Westerholm (båda fp) och So306 av Britta Bjelle m.fl. (fp) föreslås en höjning av anslaget med 3 milj.kr. utöver regeringens förslag.
I motiveringen till förslaget i motion So288, som lämnas i motion 1990/91:Sf630, erinrar motionärerna om att kvinnojourerna visat sig ha stor betydelse när det gällt att ge skydd åt utlämnade utländska kvinnor. I motionen påpekas att av dem som beretts tillfällig bostad på Alla Kvinnors Hus i Stockholm under en ettårsperiod var t.ex. nära 40% invandrarkvinnor.
Den föreslagna anslagshöjningen bör enligt motion So306 i första hand fördelas till lokala kvinnohus och kvinnojourer.
I motion So254 av Margareta Persson m.fl. (s) yrkas -- med hänvisning till motivering i motion 1990/91:Ju813 -- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av årligt verksamhetsbidrag till kvinnojourer. I sin motivering pekar motionärerna på att det på många håll inte finns några kvinnojourer och att existerande jourer har stora ekonomiska problem och eventuellt måste lägga ner sin verksamhet. Det är därför enligt motionärerna angeläget att finna former för ett årligt statligt verksamhetsbidrag till brottsofferjourer och kvinnojourer i likhet med det statliga aktivitetsbidraget till ungdomsorganisationerna. Det statliga bidraget bör utgå under förutsättning av att kommun och landsting bidrar med samma summa.
I motion So276 av Olof Johansson m.fl. (c) föreslås att riksdagen skall göra ett uttalande om kvinnors hjälpbehov samt om stöd till kvinnojourer (yrkande 9). I den motivering till förslaget som lämnas i motion 1990/91:Ju821 erinrar motionärerna om kvinnojourernas stora betydelse för de drabbade kvinnorna. Motionärerna anser att kvinnojourerna inte endast behöver ekonomiskt stöd utan även hjälp med lokaler, skyddade lägenheter för de drabbade och utbildning av stödpersoner. Motionärerna framhåller att samhällets stöd till jourernas verksamhet inte får utformas så att jourernas fristående ställning äventyras. Enligt motion So278 av Ann-Cathrine Haglund m.fl.(m) bör riksdagen göra ett uttalande om angelägenheten av att det allmänna ger stöd till kvinnojourer. I motiveringen till förslaget som finns i motion 1990/91:Ju822 framhåller motionärerna att det är viktigt att kvinnojourerna inte är myndigheter utan att deras verksamhet är baserad på frivilligt arbete. Det finns, säger motionärerna, all anledning för det allmänna att stödja kvinnojourerna genom bidrag till lokalkostnader, telefon, utbildning osv.
I motionerna So284 och So285 yrkande 2, båda av Rolf Dahlberg m.fl. (m) hemställs om att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om ekonomiska bidrag till kvinnojourer. Motionärerna hänvisar till de förslag som lags fram i motionerna Ju824 och Ju825 om inrättande av en brottsoffernämnd.
Denna nämnd skall ha till uppgift att fördela bidrag till i första hand rikstäckande brottsoffer-och kvinnojourorganisationer. Motionärerna förordar att för brottsoffernämndens verksamhet skall beräknas ett anslag på 5milj.kr.
I motion So638 av Gunilla André och Karin Starrin (båda c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om kvinnors hjälpbehov samt om stöd till kvinnojourer yrkande 7. Motionärerna hänvisar i sin motivering till motion A812 vari bl.a. framhålls kvinnojourernas stora betydelse.
Med hänvisning till att jourerna har små resurser anser motionärerna att det är nödvändigt att kommunerna ger jourerna stöd och hjälper till med exempelvis lokaler och utbildning. Samhället har enligt motionen ett gemensamt ansvar att sörja för att tillräckliga resurser tillförs kvinnojourerna.
Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag kartlagt kvinno-och mansjourernas verksamhet. I rapporten Kvinnojourer och mansjourer (SoS-rapport 1990:38) lämnas bl.a. följande uppgifter om kvinnojourerna.
Kvinnojourerna har som målsättning att avskaffa våld och förtryck mot kvinnor.
I dag finns 112 kvinnojourer med ca 9500 medlemmar. Kartläggningen visar att de utför ett mycket omfattande och kvalificerat arbete. Deras verksamhet riktar sig till kvinnor som är utsatta för våld. I vissa fall skyddar de kvinnor som uppenbart riskerar att bli misshandlade till döds av sina män.
De kvinnojourer som finns med i redovisningen (ca 78 % av samtliga) hade tillsammans 20000 kontakter med hjälpsökande kvinnor under ett år. Ca 1500 kvinnor och 1000 barn bereddes övernattning och boende under kortare eller längre tid. Ca två tredjedelar av barnen var under sju år.
Jourerna erbjuder hjälpsökande kvinnor både ett praktiskt och psykologiskt stöd. Drygt 1600 aktiva i kvinnojourerna ägnar grovt uppskattat 16 timmar per månad åt oavlönat stödarbete. Om motsvarande arbete skulle utföras av socialsekreterare skulle det kosta kommunerna ca 50 milj.kr.
Det viktigaste stödet som jourerna erbjuder misshandlade kvinnor är ett skyddat boende. 85 jourer har tillsammans 396 platser som de erbjuder misshandlade kvinnor och deras barn. Totalt avvisades 421 kvinnor från jourerna förra året på grund av platsbrist. Flertalet jourer har upplevt en ökning av antalet hjälpsökande de senaste tre åren.
Många jourer erbjuder juridisk rådgivning och försöker hjälpa kvinnan att få en ny bostad.
Några jourer har psykologkontakt i egen regi och några har samtalsgrupper eller stödgrupper exempelvis för kvinnor som varit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen.
Kvinnojourerna är också betydelsefulla för de misshandlade kvinnornas barn. Många gånger är också dessa i behov av skydd.
Samtliga jourer arbetar på olika sätt med påverkan av rådande missförhållanden i samhället.
För att kunna ge de misshandlade kvinnorna bra hjälp är jourerna beroende av ett fungerande samarbete med flera instanser. Vanligast är att jourerna samarbetar med socialtjänst, polis, advokat, bostadsförmedling och andra kvinnojourer.
Kvinnojourerna är beroende av ekonomiskt stöd från kommunen. De flesta jourer får kommunala bidrag men bidragens storlek varierar. Det finns inget direkt samband mellan bidragets storlek och kommunstorlek. De flesta jourer har inte pengar till annat än fasta utgifter, dvs. löner, hyra, telefon m.m. som är nödvändiga förutsättningar för jourens arbete. Det betyder att många inte har möjlighet att erbjuda sina medlemmar och anställda utbildning. Resurser finns inte att renovera och förnya i de lägenheter som på många håll hunnit bli nedslitna. De jourer som vill utveckla sitt arbete med kvinnorna och barnen kan ha mycket svårt att få fram pengar till detta.
Kvinnojourerna är ett utmärkt komplement till samhällets hjälpinsatser. De har ett stort behov av förbättrat ekonomiskt stöd för att kunna erbjuda misshandlade kvinnor och deras barn en bra hjälp.
Det vore önskvärt att de jourer som har behov av det kunde anställa minst två personer, i varje fall på deltid.
Socialtjänsten måste självfallet behålla ansvaret för de kvinnor som förutom kvinnojourens hjälp också har behov av socialtjänstens stöd. Framför allt gäller det kvinnor med barn.
I rapporten redovisas att statliga bidrag till kvinnojourerna och deras riksorganisation, ROKS, har utgått dels från socialstyrelsens anslag för Utvecklings- och försöksverksamhet, dels från trettonde huvudtiteln anslaget H 4 Bidrag till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet.
Kommunernas bidrag uppgick år 1989 till ca 6,7 milj.kr. Vissa kommuner ger inga bidrag. Tio kvinnojourer fick bidrag från landstingen.
Det statliga bidrag som ROKS erhållit för sin centrala verksamhet uppgår för innevarande budgetår till 182725 kr. Riksorganisationen har också erhållit medel som fördelats av socialstyrelsen från femte huvudtitelns reservationsanslag H 4. Utvecklings- och försöksverksamhet. För budgetåret 1990/91 har socialstyrelsen fördelat 1,2 milj.kr. från anslaget till ROKS.
Både ROKS och några lokala kvinnojourer har därutöver erhållit medel från trettonde huvudtitelns reservationsanslag I2. Särskilda jämställdhetsåtgärder. Under de senaste två budgetåren har de medel som fördelats av civildepartementet uppgått till sammanlagt ca 1,2 milj.kr. Dessa medel har lämnats som stöd för angelägna projekt som bl.a. syftat till att sprida kunskap om våld mot kvinnor.
Motionsvis framförda förslag om stöd till kvinnojourer har utskottet behandlat åren 1989 och 1990 (bet. 1988/89:SoU20 och 1989/90:SoU 17). Vid behandlingen våren 1990 framhöll utskottet att kvinnojourerna utför ett angeläget socialt arbete genom att bistå kvinnor som utsätts för övergrepp i hemmet. Kvinnojourerna, som i stor utsträckning arbetar ideellt, erbjuder en tillflykt för misshandlade kvinnor och deras barn samt hjälp och stöd för kvinnor när de vill ta sig ur eller förändra en många gånger outhärdlig livssituation.
Utskottet erinrade om att bidrag till kvinnojourerna utgår från bl.a. anslaget för utvecklings- och försöksverksamhet, som disponeras av socialstyrelsen. Utskottet ansåg att det nu fanns anledning att överväga ett mer permanent stöd till kvinnojourerna och deras riksorganisation. Utskottet ansåg det också angeläget att kvinnojourerna skulle få ett ökat statligt stöd för att kunna fullgöra sin viktiga verksamhet och även utveckla denna. Regeringen borde överväga på vilket sätt en sådan resursförstärkning bör ske. Vad utskottet anfört gavs regeringen till känna.
Med hänvisning till att en kartläggning av stödet till bl.a. kvinnojourer gjordes avstyrkte utskottet motionsförslaget om resursförstärkningar. Riksdagen följde utskottet.
I proposition 1990/91:113 om en ny jämställdhetslag m.m. föreslås bl.a. åtgärder för att på olika sätt motverka våld mot kvinnor. I propositionen anges (s. 49) att förslagen tillsammans med vad som föreslagits i årets budgetproposition innebär att sammanlagt 17,5 milj.kr. kan ställas till förfogande för budgetåret 1991/92 för olika åtgärder bl.a. fortbildning, utvecklingsarbete, skydd för utsatta kvinnor, kvinnojourer och forskning.
Utskottet gör nu följande bedömning.
Utskottet vidhåller sin inställning att kvinnojourerna utför ett angeläget arbete. Den kartläggning av kvinnojourernas verksamhet som socialstyrelsen har gjort visar att kvinnojourerna utför ett mycket omfattande och kvalificerat arbete. Kvinnojourerna är ett värdefullt komplement till samhällets hjälpinsatser. Av kartläggningen framgår att de har mycket små ekonomiska resurser och stort behov av förbättrat ekonomiskt stöd om de skall kunna fortsätta sin verksamhet. Utskottet är positivt till att regeringen nu föreslagit ett särskilt organisationsanslag om 2 milj.kr. till kvinnojourernas riksorganisation m.m.
Regeringens förslag innebär en betydande förstärkning av bidragen till kvinnojourerna. Utskottet är mot denna bakgrund inte berett att föreslå en ytterligare höjning av bidraget. Motionerna So288 (fp) och So306 (fp) avstyrks sålunda.
Utskottet anser att det i första hand bör vara kommunen som bedömer frågan om ekonomiskt stöd till de enskilda kvinnojourerna. Utskottet konstaterar att regeringen ännu inte tagit ställning till socialstyrelsens rapport om kvinnojourernas verksamhet. Utskottet avstyrker mot denna bakgrund motionerna So254 (s), So276 (c) yrkande 9, So278 (m) och So638 (c) yrkande 7.
Enligt förslagen i motionerna So284 och So285 (yrkande 2) skall kvinnojourerna få bidrag från den brottsoffernämnd som motionären föreslår skall inrättas. Förslagen i denna del behandlas av justitieutskottet i dess betänkande 1990/91:JuU21. Utskottet avstyrker motionerna So284 (m) och So285 (m) yrkande 2.
Bidrag till organisationer som arbetar för de hemlösa
De hemlösas situation tas upp i motion So219 av Ulla Tillander m.fl. (c). Motionärerna vill att riksdagen skall göra ett uttalande om dels riktlinjer för fördelning av anslaget Bidrag till organisationer (yrkande 2), dels de hemlösas situation (yrkande 3 delvis). Vidare föreslås att riksdagen till Bidrag till organisationer anvisar ytterligare 3milj.kr. utöver regeringens förslag, dvs. totalt 66 501 000 kr. (yrkande 3 delvis).
I motionen pekas på att antalet hemlösa ökar i många svenska städer. Att bryta hemlösheten är, säger motionärerna, en av de viktigaste sociala uppgifterna och en förutsättning för att de hemlösa skall få en chans till ett människovärdigt liv. De nämner Stadsmissionen och Frälsningsarmén som exempel på organisationer som tagit sig an bl.a. de hemlösas problem.
Motionärerna anför att problemet med de hemlösa är av den dimensionen att det bör lösas på samma sätt som flyktingfrågan där ett statligt åtagande möjliggör för kommunerna att gripa sig an uppgiften. I avvaktan på en varaktig lösning bör, enligt motionen, 3 milj.kr. anslås till åtgärder för de hemlösa i första hand i Stockholm, Göteborg och Malmö. Bidraget skall lämnas till de ideella organisationer som arbetar för de hemlösa.
Gällande bestämmelser
Enligt 3 § lagen (1974:523, senast ändrad 1985:466) om kommunala åtgärder för bostadsförsörjningens främjande m.m. (bostadsförsörjningslagen) skall en kommun främja att alla i kommunen får en egen bostad av god kvalitet samt att ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen inom kommunen förbereds och genomförs.
Enligt socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver (3 §). Enligt 6 § SoL har den enskilde rätt till bistånd av socialnämnden om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt.
Enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM, skall socialnämnden aktivt verka för att den enskilde missbrukaren efter vårdtiden får bostad och arbete eller utbildning (30 §).
Utskottet har behandlat motionsförslag om de utslagnas bostadssituation åren 1986 och 1990.
I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SoU14 (s. 43) framhöll utskottet att det är ovärdigt ett välfärdssamhälle att människor står helt utan bostad och att det också strider mot syftet i vår sociallagstiftning. Utskottet erinrade om att kommunerna genom socialtjänstlagen ålagts det primära ansvaret för bostadsförsörjningen och att frågan inte lämpar sig för en mer detaljerad lagreglering, inte minst därför att bostadsproblemet inte kan ses isolerat från missbruksproblematiken och den sociala situationen i övrigt. Utskottet underströk vikten av att kommunerna kontinuerligt ägnar de bostadslösas problem stor uppmärksamhet och att de ser till att stödinsatserna blir så effektiva som möjligt.
Utskottet gör nu följande bedömning.
Vid behandlingen hösten 1989 av motioner om de bostadslösas situation underströk utskottet att det är ovärdigt ett välfärdssamhälle att människor står helt utan bostad och att det också strider mot syftet i vår sociallagstiftning. Utskottet ansåg vidare att bostadsproblemet inte kan ses isolerat från missbruksproblematiken och den sociala situationen i övrigt. Utskottet vidhåller denna uppfattning.
Utskottet vill dock erinra om att det är kommunerna som har det primära ansvaret för bostadsförsörjningen. Utskottet avser att i ett kommande betänkande med anledning av motionsförslag ta upp frågor om de bostadslösas situation. I detta sammanhang vill utskottet erinra om att det finns vissa möjligheter för organisationer som bedriver arbete bland hemlösa, t.ex. Stadsmissionen och Frälsningsarmén, att söka bidrag för olika projekt från den anslagspost (4) varifrån bidrag lämnas till de frivilliga organisationer och föreningar som arbetar med rehabiliterings- och stödinsatser inom missbruksområdet. Utskottet är inte berett att tillstyrka förslaget i motionen om en höjning av anslaget till Bidrag till organisationer med 3 milj.kr. Därmed finns det inte heller skäl för riksdagen att överväga något uttalande till regeringen om hur det i motionen föreslagna bidraget skall fördelas. Motion So219 (c) yrkandena 2 och 3 delvis avstyrks.
Utskottet tillstyrker den föreslagna medelsanvisningen till Bidrag till organisationer.
Medelsanvisningen i övrigt
Utskottet tillstyrker de i propositionen föreslagna medelsanvisningarna till Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, Bidrag till missbrukarvård och ungdomsvård samt Utvecklings- och försöksverksamhet, vilka inte föranlett några erinringar i form av motionsyrkanden.
Hemställan
Utskottet hemställer
Inriktningen av socialpolitiken
1. beträffande inriktningen av socialpolitiken att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So217, 1990/91:So253, 1990/91:So315 yrkande 1, 1990/91:So316 yrkandena 1 och 2, 1990/91:So320 och 1990/91:So332 yrkandena 1, 5 och 6, res. 1 (m) res. 2 (fp) res. 3 (c) res. 4 (v)
2. beträffande ökad valfrihet inom den sociala tjänstesektorn och hälso- och sjukvården att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So206 yrkande 2, 1990/91:So315 yrkande 2, 1990/91:So332 yrkande 4 och 1990/91:So447 yrkande 1, res. 5 (m, fp, c)
3. beträffande vårdnadsbidrag att riksdagen avlår motionerna 1990/91:So535 yrkande 2, 1990/91:So621 yrkande 1, 1990/91:So622 yrkande 1, 1990/91:So632 yrkande 5 och 1990/91:So638 yrkande 4, res. 6 (m, fp, c)
4. beträffande kommunalt vårdnadsbidrag att riksdagen avslår motion 1990/91:So626, res. 6 (m, fp, c) - motiv.
5. beträffande familjepolitiken på lång sikt att riksdagen avslår motion 1990/91:So635 yrkande 1, res. 1 (m) res. 2 (fp) res. 3 (c)
6. beträffande rätt till vård utanför det egna landstinget m.m. att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So332 yrkande 3, 1990/91:So446 yrkande 1, 1990/91:So447 yrkande 2 och 1990/91:So531 yrkande 2, res. 1 (m) res. 2 (fp) res. 3 (c)
7. beträffande nya finansierings- och produktionsformer i sjukvården att riksdagen avslår motion 1990/91:So332 yrkande 2 och 1990/91:So446 yrkande 13, res. 1 (m) res. 2 (fp) res. 3 (c)
8. beträffande effektiviteten i sjukvården att riksdagen avslår motion 1990/91:So531 yrkande 1, res. 1 (m) res. 2 (fp) res. 3 (c)
Anslag
A. Socialdepartementet m.m.
9. beträffande stödet till frivilligorganisationernas HIV/aidsarbete att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So405 yrkande 1, 1990/91:So417 yrkande 1, 1990/91:So424 yrkandena 3 och 4 och 1990/91:So448 yrkande 2, res. 7 (m, c)
10. beträffande AIDS-delegationen att riksdagen avslår motion 1990/91:So405 yrkandena 2 och 3, res. 8 (m)
11. beträffande informationen till invandrare att riksdagen avslår motion 1990/91:So420 yrkande 1,
12. beträffande inriktningen av informationsarbetet i övrigt att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So417 yrkande 3, 1990/91:So448 yrkande 1 och 1990/91:Ub808 yrkande 2, res. 9 (m)
13. beträffande stödet till storstäderna att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So420 yrkande 10 och 1990/91:So525 yrkande 2,
14. beträffande medelsanvisningen till Insatser mot aids att riksdagen med bifall till propositionen till Insatser mot aids för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 193500000 kr.,
15. beträffande medelsanvisningen till Internationell samverkan att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion 1990/91:So424 yrkandena 7 och 8 till Internationell samverkan för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 28367000 kr., res. 10 (c)
16. beträffande övriga medelsanvisningar under A att riksdagen för budgetåret 1991/92 anvisar
a) till Socialdepartementet ett förslagsanslag på 39861000 kr.,
b) till Utredningar m.m. ett reservationsanslag på 33575000 kr.,
c) till Socialvetenskapliga forskningsrådet ett reservationsanslag på 72179000 kr.,
d) till Informationsförsörjning ett reservationsanslag på 6270000 kr.,
C. Ekonomiskt stöd till barnfamiljer m.m.
17. beträffande grundavdrag för barn att riksdagen avslår motion 1990/91:So635 yrkande 2 delvis, res. 11 (m)
18. beträffande höjning av det allmänna barnbidraget att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion 1990/91:So635 yrkande 2 delvis antar 1 § första stycket i förslaget till lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag, res. 11 (m)
19. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen om förlängt barnbidrag att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion 1990/91:So635 yrkande 2 delvis antar förslaget till lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag, res. 11 (m)
20. beträffande barnbidrag vid längre tids utlandsvistelse att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion 1990/91:So630 yrkandena 1 och 2 antar 1 § tredje stycket i förslaget till lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
21. beträffande medelsanvisningen till Allmänna barnbidrag att riksdagen med bifall till propositionen till Allmänna barnbidrag för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 17200000000 kr.,
22. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen om allmänna barnbidrag i övrigt att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag i den mån förslaget inte behandlats under tidigare moment,
23. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen om bidrag vid adoption av utländska barn att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn,
24. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till kostnader för internationella adoptioner att riksdagen med bifall till propositionen till Bidrag till kostnader för internationella adoptioner för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 1 000 kr.,
25. beträffande övriga medelsanvisningar under C att riksdagen med bifall till propositionen för budgetåret 1991/92 anvisar
a) till Bidragsförskott ett förslagsanslag på 2 445 000000 kr., b) till Särskilt bidrag för vissa adoptivbarn ett förslagsanslag på 8 200 000 kr.,
E. Hälso- och sjukvård m.m.
26. beträffande vissa avgifter till läkemedelsverket att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
a) lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701), b) lag om ändring i narkotikaförordningen (1962:704), c) lag om ändring i förordningen (1968:70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler, d) lag om ändring i kungörelsen (1970:149) om handel med preventivmedel,
27. beträffande medelsanvisningen till Läkemedelsverket att riksdagen till Läkemedelsverket för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 1000 kr.,
28. beträffande bidrag till information om tobakens skadeverkningar att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So238 yrkande 6 delvis och 1990/91:So473 yrkande 1 delvis, res. 12 (c) res. 13 (mp)
29. beträffande bidrag till hemkonsulentverksamheten att riksdagen avslår motion 1990/91:So514 yrkande 2, res. 14 (c)
30. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till hälsoupplysning m.m. att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motionerna 1990/91:So238 yrkande 6 delvis och 1990/91:So473 yrkande 1 delvis till Bidrag till hälsoupplysning m.m. för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 7035000 kr., res. 15 (c) - villk. 12 res. 16 (mp) - villk. 13
31. beträffande övriga medelsanvisningar under E att riksdagen för budgetåret 1991/92 anvisar
a) till Socialstyrelsen ett förslagsanslag på 206117000 kr., b) till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd ett förslagsanslag på 11117000 kr., c) till WHO-enheten för rapportering av läkemedelsbiverkningar ett förslagsanslag på 2329000 kr., d) till Statens institut för psykosocial miljömedicin ett förslagsanslag på 5170000 kr., e) till Statens bakteriologiska laboratorium: Uppdragsverksamhet ett förslagsanslag på 1000 kr., f) till Statens bakteriologiska laboratorium: Centrallaboratorieuppgifter ett förslaganslag på 46195000 kr., g) till Statens bakteriologiska laboratorium: Försvarsmedicinsk verksamhet ett förslagsanslag på 4943000 kr., h) till Statens bakteriologiska laboratorium: Utrustning ett reservationsanslag på 3190000 kr., i) till Epidemiberedskap m.m. ett förslagsanslag på 19072000 kr., j) till Bidrag till Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut ett anslag på 30375000 kr., k) till Bidrag till allmän sjukvård m.m. ett förslagsanslag på 4512682000 kr., l) till Specialistutbildning av läkare m.m. ett reservationsanslag på 30042000 kr.,
32. beträffande ökade resurser till sjukvården att riksdagen avslår motion 1990/91:So446 yrkande 2, res. 17 (c)
33. beträffande vården av svårt hjärnskadade att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So223 yrkandena 8 och 9, 1990/91:So283 yrkande 5 och 1990/91:So464, res. 18 (fp)
34. beträffande statsbidrag till särskilda ungdomsmottagningar att riksdagen avslår motion 1990/91:So310, res. 19 (v)
F. Omsorg om barn och ungdom
35. beträffande kommunalt stödpaket att riksdagen avslår motion 1990/91:So627 yrkande 6 delvis, res. 20 (v)
36. beträffande dagbarnvårdare åt eget barn att riksdagen avslår motion 1990/91:So631 yrkande 5, res. 21 (mp) res. 22 (m, fp, c) - motiv.
37. beträffande föräldramedverkan att riksdagen avslår motion 1990/91:So631 yrkande 7, res. 23 (mp)
38. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till kommunal barnomsorg att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motionerna 1990/91:So627 yrkande 6 delvis, 1990/91:So631 yrkandena 6 och 8 till Bidrag till kommunal barnomsorg för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 13045000000 kr., res. 24 (v) - villk. 20 res. 25 (mp) - villk. 21 och 23
39. beträffande övriga medelsanvisningar under F att riksdagen för budgetåret 1991/92 anvisar
a) till Bidrag till invandrar- och flyktingbarn i förskolan ett anslag på 40 000 000 kr., b) till Barnmiljörådet ett förslagsanslag på 4 991 000 kr., c) till Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor ett förslagsanslag på 5 479 000 kr.,
G. Omsorg om äldre och handikappade
40. beträffande bokklubb för punktskriftsläsare att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So301 delvis, 1990/91:So313 delvis, 1990/91:So314 och 1990/91:So325, res. 26 (v)
41. beträffande teckenspråksmaterial att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So268 och 1990/91:So323,
42. beträffande bidrag till anläggningen Almåsa att riksdagen avslår motion 1990/91:So300 delvis, res. 27 (v)
43. beträffande bidrag till Mättingeprojektet att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So289 delvis, 1990/91:So304 delvis och 1990/91:So321 delvis och med anledning av motionerna 1990/91:So223 yrkandena 13, 14 och 15 de två senaste yrkandena delvis och 1990/91:So243 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 28 (s)
44. beträffande medelsanvisningen till Kostnader för viss verksamhet för handikappade att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So289 delvis, 1990/91:So304 delvis och 1990/91:So321 delvis, med anledning av propositionen och motion 1990/91:So223 yrkandena 14 och 15 delvis och med avslag på motionerna 1990/91:So300 delvis, 1990/91:So301 delvis och 1990/91:So313 delvis till Kostnader för viss verksamhet för handikappade för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 46 458 000 kr., res. 29 (s) - villk. 28 res. 30 (v) - villk. 26 och 27
45. beträffande träningscenter för barn med ovanliga handikapp att riksdagen avslår motion 1990/91:So223 yrkandena 6 och 7, res. 31 (fp)
46. beträffande bidrag till Handikappinstitutet att riksdagen avslår motion 1990/91:So223 yrkandena 20 och 21, res. 32 (fp)
47. beträffande samhällsinformation i punktskrift att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So229, 1990/91:So275 och 1990/91:A605, res. 33 (v)
48. beträffande ledarhundsutbildningen att riksdagen avslår motion 1990/91:So257 yrkande 2 delvis, res. 34 (mp)
49. beträffande medelsanvisningen till Statens hundskola att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion 1990/91:So257 yrkande 2 delvis till Statens hundskola för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 1000 kr., res. 34 (mp)
50. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till handikapporganisationer att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motionerna 1990/91:So223 yrkande 24 och 1990/91:So260 yrkande 1 till Bidrag till handikapporganisationer för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 100 238 000 kr., res. 35 (fp) res. 36 (v)
51. beträffande bidrag till handikapporganisationernas internationella arbete att riksdagen avslår motion 1990/91:So260 yrkande 2, res. 36 (v)
52. beträffande övriga medelsanvisningar under G att riksdagen med bifall till propositionen för budgetåret 1991/92 anvisar
a) till Bidrag till social hemhjälp, ålderdomshem m.m. ett förslagsanslag på 3 496 852 000 kr., b) till Bidrag till färdtjänst, servicelinjer m.m. ett förslagsanslag på 729 000 000 kr., c) till Kostnader för viss omsorg om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. ett reservationsanslag på 43347000 kr., d) till Nämnden för vårdartjänst ett förslagsanslag på 100989000 kr., e) till Ersättning till televerket för texttelefoner ett förslagsanslag på 52 800 000 kr., f) till Ersättning till postverket för befordran av blindskriftsförsändelser ett förslagsanslag på 68 769 000 kr., g) till Statens handikappråd ett förslagsanslag på 5621000 kr., h) till Bilstöd till handikappade ett reservationsanslag på 206000000 kr.,
53. beträffande tolkverksamheten att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So223 yrkande 10, 1990/91:So257 yrkande 2 delvis och 1990/91:So298 yrkandena 1 och 2, res. 37 (fp) res. 38 (mp)
54. beträffande information om äldreomsorgsreformen att riksdagen avslår motion 1990/91:So271 yrkande 4, res. 39 (v)
H. Socialt behandlingsarbete, alkohol- och narkotikapolitik
55. beträffande riktlinjer för fördelning av anslaget Bidrag till organisationer att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:100 godkänner de föreslagna förändringarna angående riktlinjerna för fördelning av anslaget Bidrag till organisationer,
56. beträffande stöd till organisationer som bedriver rehabiliteringsarbete att riksdagen avslår motion 1990/91:So336 yrkande 10 delvis, res. 40 (fp)
57. beträffande uttalande om stöd till länkverksamhet att riksdagen avslår motion 1990/91:So256 yrkande 8, res. 41 (mp)
58. beträffande uttalande om stöd till stiftelsen Kvinnoforum att riksdagen avslår motion 1990/91:So259,
59. beträffande organisationsstöd till nykterhetsorganisationer m.fl. att riksdagen avslår motion 1990/91:So237 yrkande 3 delvis, res. 42 (c)
60. beträffande Bidrag till organisationer som arbetar för utsatta barn och familjer att riksdagen avslår motion 1990/91:So276 yrkande 8 delvis, res. 43 (c)
61. beträffande uttalande om ökat stöd till barnjourverksamhet m.m. att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So226 yrkande 8 och 1990/91:So276 yrkande 7, res. 44 (mp)
62. beträffande bidrag till kvinnojourernas riksorganisation m.m. att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So288 delvis och 1990/91:So306 delvis, res. 45 (fp)
63. beträffande uttalande om bidrag till kvinnojourer att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So254, 1990/91:So276 yrkande 9, 1990/91:So278 och 1990/91:So638 yrkande 7,
64. beträffande bidrag till kvinnojourer från en brottsoffernämnd att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So284 och 1990/91:So285 yrkande 2, res. 46 (m)
65. beträffande uttalande om de hemlösas situation m.m. att riksdagen avslår motion 1990/91:So219 yrkandena 2 och 3, det senare yrkandet delvis, res. 47 (c)
66. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till organisationer att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:100 och med avslag på motionerna 1990/91:So219 yrkande 3 delvis, 1990/91:So237 yrkande 3 delvis, 1990/91:So276 yrkande 8 delvis, 1990/91:So288 delvis, 1990/91:So306 delvis och 1990/91:So336 yrkande 10 delvis till Bidrag till organisationer för budgetåret 1991/92 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 63 501 000 kr, res. 48 (fp) - villk. 40 och 45 res. 49 (c) - villk. 42, 43 och 47
67. beträffande övriga medelsanvisningar under H att riksdagen för budgetåret 1991/92 under femte huvudtiteln anvisar a) till Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, ett reservationsanslag på 10542000 kr., b) till Bidrag till missbrukarvård och ungdomsvård ett förslagsanslag på 950000000 kr., c) till Utvecklings- och försöksverksamhet ett reservationsanslag på 27214000 kr.
Stockholm den 28 mars 1991
På socialutskottets vägnar
Daniel Tarschys
Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita Persson (s), Ulla Tillander (c), Ingrid Andersson (s), Per Stenmarck (m), Johnny Ahlqvist (s), Rinaldo Karlsson (s), Ingegerd Anderlund (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Anita Stenberg (mp), Jan Andersson (s), Sinikka Bohlin (s) och Ingegerd Troedsson (m).
Reservationer
1. Inriktningen av socialpolitiken m.m. (mom. 1 och 5--8)
Per Stenmarck, Ingrid Hemmingsson och Ingegerd Troedsson (alla m) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 41 börjar med "Utskottet vill" och på s. 45 slutar med "Motionen avstyrks därför" bort utgå,
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 48 börjar med "I motion So332 (m)" och på s. 51 slutar med "So447 (m) yrkande 1" bort utgå,
dels att utskottet bort anföra följande:
Socialdemokraternas tänkta välfärdsstat är på väg att haverera. Enligt utskottets mening kan man se bristerna och revorna i den offentliga sektorns s.k. skyddsnät på område efter område.
Sjukförsäkringen bär inte sina egna kostnader. Pensionssystemet är inte anpassat efter verkligheten och håller på att rämna. Familjepolitiken innebär grava orättvisor och orimliga köer till den monopoliserade offentliga barnomsorgen.
Inom sjukvården är köer legio, och det har gått så långt att människor avlidit i väntan på operationer. Samtidigt flyr personalen den offentliga vården.
Handikappade och äldre har satts åsido genom att individuella hänsyn, medinflytande och respekt inte ingår i välfärdssystem som bygger på kollektivistiskt tänkande.
Samtidigt tvingas de socialistiska politikerna höja skatterna och världens redan tidigare högsta skattetryck.
Socialdemokraterna hävdar ofta, som försvar för den orimliga högskattepolitiken, att denna är en garant för en god välfärd. Om detta var med sanningen överensstämmande skulle Sverige inte ha de problem vårt land de facto har. Trots kraftigt ökade kostnader av de totala sociala utgifterna i Sverige under 1980-talet (från 200 miljarder kronor 1982 till nästan 346 miljarder kronor 1987) har problemen närmast förvärrats. Ett talande exempel på detta är t.ex. operationsköerna.
Socialdemokraterna talar ofta om solidaritet med svagare grupper. Men när den enskildes önskemål och behov kommer i konflikt med den socialdemokratiska ideologin blir det ofta de svagare grupperna som drar det kortaste strået.
Ett exempel på människor som kommer i kläm i den socialdemokratiska välfärdspolitiken är de s.k. minimipensionärerna och de gravt handikappade. Båda dessa grupper är svaga och behöver hjälp och stöd. Men den socialdemokratiska politiken tar inga individuella hänsyn. I stället spelar man ut den ena gruppen mot den andra och de som drabbas är just de som inte har starkast röster eller starka organisationer bakom sig.
Ett annat exempel är garantibeloppet för de sämst ställda inom föräldraförsäkringen. Medan föräldraförsäkringen i övrigt följer löneutvecklingen vägrar regeringen att ens låta garantibeloppet följa kostnadsutvecklingen.
Problemen inom den offentliga sektorn beror på systemens konstruktion. Stora enheter, oklara ansvarsförhållanden, långa beslutsvägar och dåligt tillvaratagande av personalens idéer och engagemang gör att den offentliga sektorns stora, otympliga monopol aldrig kommer att klara de uppgifter enskilda människor har rätt att kräva att de skall klara, inte minst mot bakgrund av de stora belopp som uttaxeras av skattebetalarna för den offentliga sektorns verksamhet.
Utskottet anser alltså att den nuvarande inriktningen av socialpolitiken måste förändras. De problem vi har framför oss kräver beslutsamhet och en vilja att se problemen. Det handlar om att anpassa vård och omsorg till de enskilda individerna och att ge alla möjlighet till trygghet och bra vård och omsorg utifrån deras eget val.
Utskottet delar således uppfattningen i motion So332 (m) yrkande 1 att socialdemokraternas storskaliga och kollektivistiska lösningar inte fungerar. Välfärden måste komma alla till del oavsett var man bor. Detta sker enligt utskottets mening bäst genom att de hinder som i dag bromsar denna utveckling -- främst i form av höga skatter, detaljregleringar och statsbidragsstyrning -- undanröjs. Utskottet ställer sig bakom de förändringar som motionärerna förordar för att åstadkomma en bättre välfärd -- ett uppbrytande av det kommunala servicemonopolet, införande av mångfald och valfrihet inom äldreomsorgen, sjukvården och barnomsorgen, vårdnadsbidrag till barnfamiljer och konkurrens på lika villkor mellan kommunal och privat verksamhet. Om valfrihet inom vård och omsorg och om vårdnadsbidrag har utskottet också uttalat sig nedan (se res. 5 och 6).
Enligt utskottets mening skall målet för en ny familjepolitik vara att skapa förutsättningar för föräldrarna att själva välja den arbetsfördelning och den vård och fostran av barnen som passar just dem och barnen bäst. Denna politik bör bl.a. innebära att stödet till den offentliga barnomsorgen omfördelas till samtliga barn, alltså även till dem som i dag inte omfattas av den kommunala barnomsorgen.
Det förslag om vårdnadsbidrag, kombinerat med avdrag för styrkta barnomsorgskostnader, som nu lagts fram gemensamt av m, fp och c, och som utskottet tagit ställning för (se res. 6), är ett viktigt steg i denna riktning.
Den mer långsiktiga politiken för en trygg och rättvis barnomsorg måste enligt utskottets uppfattning bygga på de principer som lagts fram i motion So635 (m) nämligen följande:
Beslut fattas om att hela det skattefinansierade barnomsorgsstödet skall följa barnen. Principen genomförs successivt för barn som föds efter beslutet.
Barnomsorgsstödet görs skattepliktigt. Det kombineras med avdragsrätt för styrkta, nödvändiga barnomsorgskostnader. En sådan avdragsrätt motverkar svart barnomsorg, garanterar kvalitet i barnomsorgen och social trygghet för dem som arbetar inom denna. Ett tak för avdragsrätten sätts vid rimlig kostnad för god barnomsorg.
Den skolförberedande verksamheten skall, liksom skolan, vara avgiftsfri. I takt med att skolstarten sänks till sex år, skall kommunerna ha ansvar för att även femåringar erbjuds skolförberedande verksamhet, som deltidsförskola eller motsvarande inbyggd verksamhet. Kommunerna ansvarar också för att alternativ skolförberedande verksamhet får motsvarande stöd.
Kommunerna skall behålla ett särskilt ansvar för att familjer med särskilda behov eller barn med handikapp får erforderlig hjälp. Stödet utformas så att familjen ges så stor valfrihet som möjligt.
Föräldraförsäkringen gäller under barnets första tolv månader. Garantibeloppet, dvs. lägsta föräldrapenning, höjs till ett belopp motsvarande barnomsorgsstödet.
Samordning måste ske mellan föräldraförsäkring och barnomsorgsstöd, om det finns flera förskolebarn i familjen och föräldrapenningen är högre än barnomsorgsstödet. Detta kan ske genom att familjen får det belopp som är högst, föräldrapenningen eller ett belopp motsvarande barnomsorgsstödet för alla förskolebarn i familjen.
De specialdestinerade statsbidragen på barnomsorgens och andra områden ersätts av barnomsorgsstödet och av statsbidrag som inte styr kommunerna men tar hänsyn till bl.a. deras skatteunderlag och åldersfördelning.
Övergången till ett allmänt barnomsorgsstöd utformas så att förälder med barn i den kommunala barnomsorgen kan fortsätta med detta, samtidigt som tillkomsten av andra alternativ underlättas.
Redan under övergångstiden torde många kommunala daghem omvandlas till föräldrakooperativ och personal- eller stiftelsedrivna daghem. Ytterligare en del daghem omvandlas förmodligen till deltidsdaghem för att kunna tillgodose både pedagogiska behov hos barnen och tillsynsbehov för deltidsarbetande föräldrar. Ytterligare andra daghem kan omvandlas till kommunala eller fristående deltidsförskolor som komplement för de barn som tas om hand i sina hem eller av kommunala eller andra dagbarnvårdare. Många olika pedagogiska, kristna eller andra inriktningar på verksamheten kan prövas och utvecklas.
Föräldrarna får samtidigt bättre förutsättningar att, om de så önskar, ta hand om barnen själva eller turas om med detta arbete. Även ensamföräldrar får möjlighet att själva ordna för barnen eller att arbeta deltid medan barnen är små.
Genom att barnomsorgsstödet följer barnen uppkommer skräddarsydda, flexibla och småskaliga lösningar. Dessa kan betyda särskilt mycket för familjer med obekväma arbetstider, infektionskänsliga barn eller många småbarn. Det blir till och med möjligt för flerbarnsföräldrar att göra ett direkt arbetsbyte med en barnvårdare och samtidigt ha kvar den förbättring av familjeekonomin som barnomsorgsstödet innebär.
Barn och hushåll med särskilda behov får även de den trygghet att ordna barnomsorgen på bästa möjliga sätt som de i dag mestadels inte har.
Förskolepersonalen får i det nya systemet bättre möjlighet att använda sin utbildning. Deras valfrihet mellan olika anställningsformer, däribland att öppna eget, att arbeta vid heltids- eller deltidsdaghem resp. deltidsförskolor och olika förskolepedagogiska alternativ kommer att öka.
Vad utskottet här anfört om den långsiktiga inriktningen av familjepolitiken bör riksdagen med anledning av motion So635 (m) yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottet anser vidare i likhet med motionärerna i motionerna So332 (m) och So447 (m) att en allmän och obligatorisk sjukvårdsförsäkring bör införas för att ge alla valfrihet inom sjukvården. Denna sjukvårdsförsäkring bör omfatta alla och förvaltas av den allmänna försäkringskassan eller annan försäkringsorganisation. Ersättningen från försäkringen följer patienten till den vård han väljer -- offentlig eller privat. I avvaktan på att det föreslagna försäkringssystemet införs, bör en vårdgaranti omedelbart införas som ger rätt för svårt sjuka som inte får vård inom rimlig tid i det egna landstinget att söka vård på annat håll. Privat vård, vård i andra landsting eller utomlands bör då bekostas av det egna landstinget. Utskottet delar också motionärernas uppfattning att finansiering och produktion av sjukvård skall skiljas åt (motion So332 (m) yrkande 2).
Det är också viktigt att främja effektiviteten inom hälso- och sjukvården så att inte resurser förslösas. De sjukvårdslösningar inom landstingens ram som krävs måste i betydligt större utsträckning än nu baseras på flexibilitet och konkurrens. Utskottet anser också att de snabba utgiftsökningarna på socialförsäkringsområdet inger oro och att det bör etableras ett klarare samband mellan avgifter och förmåner.
Av vad utskottet här uttalat framgår att utskottet också ställer sig bakom vad som anförs i motionerna So217 (fp), So253 (c), So315 (fp) yrkande 1, So316 (c) yrkandena 1 och 2, So531 (fp) yrkandena 1 och 2 och So446 (c) yrkandena 1 och 13.
Utskottet avstyrker däremot motion So320 (v) vari förordas en socialistisk socialpolitik.
dels att utskottet under mom. 1 och 5--8 bort hemställa:
1 och 5--8. beträffande inriktningen av socialpolitiken m.m. att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So332 yrkandena 1, 5 och 6 och 1990/91:So635 yrkande 1 och med anledning av motionerna 1990/91:So217, 1990/91:So253, 1990/91:So315 yrkande 1, 1990/91:So316 yrkandena 1 och 2, 1990/91:So332 yrkandena 2 och 3, 1990/91:So531 yrkandena 1 och 2, 1990/91:So446 yrkandena 1 och 13 och 1990/91:So447 yrkande 2 samt med avslag på motion 1990/91:So320 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Inriktningen av socialpolitiken m.m. (mom. 1 och 5--8)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 41 börjar med "Utskottet vill" och på s. 45 slutar med "Motionen avstyrks därför" bort utgå,
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 48 börjar med "I motion So332 (m)" och på s. 51 slutar med "So531 (fp) yrkande 1" bort utgå,
dels att utskottet bort anföra följande:
Socialpolitiken är av grundläggande betydelse för den enskilde individens frihet och möjligheter att forma sitt eget liv. Den är också ett uttryck för de värderingar om solidaritet, rättvisa och mänsklig värdighet som måste råda i vårt samhälle.
I motion So315 (fp) behandlas socialpolitikens ekonomiska förutsättningar och konsekvenser. Utskottet delar uppfattningen att en väl fungerande marknadsekonomi förutsätter en välfärdsstat liksom att en väl fungerande välfärdsstat förutsätter en marknadsekonomi. Genom planhushållning och ekonomisk centralstyrning uppstår varken välstånd eller rättvisa. Därför måste liberala principer läggas till grund för välfärdspolitiken.
Bärande element i socialpolitiken är det generella socialförsäkringssystemet, ett välutvecklat system av sociala tjänster och målmedvetna insatser för att bistå "det glömda Sverige".
Socialförsäkringarna bör garantera inte enbart en bastrygghet för alla invånare i Sverige utan också ett rimligt mått av inkomsttrygghet. Utöver folkpensionen och grundbeloppen i andra socialförsäkringar behövs således även en garanti för att den enskilde när förvärvsförmågan sviktar skall kunna behålla i huvudsak samma standard som tidigare. Detta syfte tjänar bl.a. de inkomstrelaterade inslagen i sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen samt ATP-systemet.
Hur långt denna standardgaranti skall sträcka sig är en fråga som inte kan avgöras en gång för alla. Eftersom systemet i huvudsak bör finansieras genom löne- och inkomstbaserade avgifter skulle alltför långtgående åtaganden medföra en så tung belastning på folkhushållet att de välståndsskapande krafterna riskerar att skadas. Såväl sådana skäl som mer principiella överväganden om att den enskilde själv måste kunna öva inflytande över sitt eget försäkringsskydd motiverar en begränsning av socialförsäkringssystemets täckningsgrad. Ovanpå det grundskydd som berättigar till ersättning lika för alla och det standardskydd som bör relateras till den bortfallna inkomsten bör det således finnas utrymme för ett toppskydd i form av enskilda eller kollektiva försäkringar som inte regleras inom den offentliga sfären.
Kostnaderna för socialförsäkringen har ökat kraftigt under senare decennier, inte minst under 1980-talet. Detta beror på flera olika faktorer, bl.a. att nya förmåner har införts, att befolkningens sammansättning förändrats och att allt fler pensionärer numera omfattas av ATP-systemet. Som resultat härav har en ökande del av de offentliga resurserna kommit att tas i anspråk av socialförsäkringen. Detta har skärpt skattetrycket och under 1980-talet också minskat utrymmet för den offentliga sektorns insatser.
Från båda dessa utgångspunkter ser utskottet med oro på denna kostnadsutveckling. Det finns skäl att bromsa den snabba utgiftsökningen på socialförsäkringsområdet, bl.a. genom en stramare sjukförsäkring, en reformerad arbetsskadeförsäkring och en ökad egenfinansiering inom arbetslöshetsförsäkringen.
Ett mål för framtida reformer inom socialförsäkringssystemet bör också vara att etablera ett klarare och tydligare samband mellan avgifter och förmåner. Bland de försäkrade råder i dag ett lågt kostnadsmedvetande, vilket bl.a. har sin grund i att vi -- till skillnad från andra jämförbara länder -- nästan helt har avvecklat egenavgifterna. En rad olika förändringar inom de olika försäkringssystemen har också bidragit till att försvaga kopplingen mellan uppoffringar och ersättningar. En förstärkning av detta samband bör enligt utskottets mening kunna bidra till mer rationella och realistiska överväganden om lämpliga kompensationsnivåer och kompensationsvillkor i socialförsäkringssystemet.
De sociala tjänsterna -- såsom hälso- och sjukvård, tandvård, äldreomsorg, handikappomsorg, missbrukarvård samt barnomsorg -- skall vara tillgängliga för alla som har behov av dem. Som följd härav finner utskottet det naturligt att försvara kravet på en solidarisk finansiering av de grundläggande sociala tjänsterna. Denna finansiering kan förverkligas genom skatter eller genom obligatoriska avgifter. I många fall kan en kompletterande egenfinansiering vara möjlig och motiverad, men denna får inte gå ut över kravet på de sociala tjänsternas tillgänglighet för alla människor oavsett inkomst.
Vård och omsorg måste också finnas tillgänglig när den behövs. Därför måste platsbristen hävas inom bl.a. äldreomsorgen. Barnomsorgsköerna måste avvecklas så att alla föräldrar som så önskar ges tillfälle att förvärvsarbeta. Inom sjukvården bör det i enlighet med förslaget i motion So531 yrkande 2 införas en 100-dagarsregel, som innebär att ersättning skall utgå från landstinget om en operation inte kan utföras inom 100 dagar från det att diagnos har blivit ställd.
I utvecklingen av de sociala tjänsterna är det viktigt att främja mångfalden och den lokala initiativförmågan. Efter en lång fas av kvantitativ expansion är det nu också viktigt att utveckla verksamhetens innehåll och kvalitet. En sådan förändring förutsätter en förskjutning av makt och ansvar från centrala planeringsorgan till de anställda och till de sociala tjänsternas kunder och klienter.
Från denna utgångspunkt förordar utskottet dels nya och friare organisationsformer inom den offentliga sektorns ram, dels ett vidgat utnyttjande av initiativkraften inom den enskilda sektorn. Att de sociala tjänsterna till största delen kräver solidarisk finansiering via skatter eller avgifter innebär inte att de också nödvändigtvis behöver presteras av offentliga organ. För en skapande utveckling måste den mentalitet som präglar de offentliga monopolen ersättas av en ny och friare anda. Härigenom ökar även möjligheterna att rekrytera engagerad personal till det sociala arbetet. Politikerna som hittills i stor utsträckning kommit att identifiera sig med de stora produktionsapparaterna bör i framtiden mer agera som konsumenternas företrädare och som beställare av sociala tjänster.
Men beställarfunktionen bör också i långt större utsträckning tillkomma medborgarna själva. På många områden är den brukarmedverkan som regeringen säger sig eftersträva ett alldeles för blygsamt mål. Utskottet vill hellre att man i så många sammanhang som möjligt når fram till den konsumentmakt som uppstår när medborgarna själva kan välja mellan olika alternativ. Mot denna frihet korresponderar också en frihet för löntagarna att välja mellan olika arbetsgivare. Med ökad konkurrens följer också en högre effektivitet. Med ökad mångfald i den sociala verksamheten uppstår välfärdsvinster både för dem som arbetar i den och dem som betjänas av den.
I detta sammanhang vill utskottet också betona det frivilliga och ideella arbetets roll i den sociala verksamheten. Många verksamheter som nu är offentliga började inom föreningar, kooperativ och samfund. Enligt utskottets mening har det ideella och frivilliga arbetet ännu en betydelsefull roll att spela och förtjänar därför allt stöd.
Utskottet vill i likhet med motionärerna framhålla att människan inte får reduceras till ett objekt för offentliga åtgärder utan först och främst ses som ett självständigt handlande subjekt. Utskottet avvisar därför den samhällssyn som i den enskilde främst ser ett viljelöst offer för "den sociala strukturen" och som vill frånkänna individen ansvar för sina egna handlingar. Inom socialpolitiken måste tydligare göras klart att den enskilde har ansvar för sig själv och sitt eget liv. Enligt utskottet måste det därför vid kommande översyner av socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen markeras att förstahandsansvaret åvilar den enskilde själv.
Som tredje huvudlinje i den framtida socialpolitiken vill utskottet -- i anslutning till tankarna i motion So217 (fp) -- betona de insatser som måste göras för "det glömda Sverige". Många grupper i vårt land har ännu inte fått en rimlig del av den välståndsutveckling som skett under senare årtionden. Det gäller inte minst människor med olika slag av handikapp. Ett viktigt mål för socialpolitiken är att angripa den materiella och andliga misär som ännu dröjer kvar i välfärdssamhället.
Detta kräver insatser på en rad olika områden. Utskottet vill särskilt peka på behovet av ökat bistånd till barn och vuxna med handikapp, sjuka i operations- och behandlingsköerna, psykiskt sjuka, demenssjuka och deras anhöriga, missbrukare, brottsoffer och gamla och sjuka inom långvården. Vid behandlingen av regeringens budgetförslag kommer utskottet nedan att föreslå en rad konkreta anslagsökningar i syfte att tillgodose viktiga behov hos dessa grupper.
Med det anförda tillstyrker utskottet motionerna So217 (fp), So315 (fp) yrkande 1 och So531 yrkandena 1 och 2. Härmed tillgodoses också en rad väsentliga synpunkter i motionerna So253 (c), So316 (c) yrkandena 1 och 2, So332 (m) yrkandena 1--3 och 5--6, So446 (c) yrkandena 1 och 13, So447 (m) yrkande 2 och So635 (m) yrkande 1.
Utskottet avstyrker däremot motion So320 (v) vari förordas en socialistisk socialpolitik.
dels att utskottet under mom. 1 och 5--8 bort hemställa:
1 och 5--8. beträffande inriktningen av socialpolitiken m.m. att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So217, 1990/91:So315 yrkande 1 och 1990/91:So531 yrkandena 1 och 2 och med anledning av motionerna 1990/91:So253, 1990/91:So316 yrkandena 1 och 2, 1990/91:So332 yrkandena 1--3 och 5--6, 1990/91:So446 yrkandena 1 och 13, 1990/91:So447 yrkande 2 och 1990/91:So635 yrkande 1 samt med avslag på motion 1990/91:So320 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Inriktningen av socialpolitiken m.m. (mom. 1 och 5--8)
Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 41 börjar med "Utskottet vill" och på s. 45 slutar med "Motionen avstyrks därför" bort utgå,
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 48 börjar med "I motion So332 (m)" och på s. 51 slutar med "So531 (fp) yrkande 1" bort utgå,
dels att utskottet bort anföra följande:
Utskottet anser att det grundläggande för det goda samhället måste vara att välfärden fördelas på ett rättvist sätt mellan medborgarna.
Denna förutsättning bygger på att alla människor, oavsett kön, yrke, bostadsort, social bakgrund eller andra sociala och personliga olikheter har samma värde och samma rättigheter. För utskottet är fördelningen av samhällets resurser mellan olika grupper en högt prioriterad fråga. Utskottets utgångspunkt är att fördelningen skall ske med utgångspunkt i bl.a. den enskilda individens behov av hjälp och stöd.
Från regeringens sida sägs att det sociala välfärdssystemet är uttryck för en fördelningspolitik som bygger på solidaritet och rättvisa. Det kan emellertid inom många områden ifrågasättas om detta påstående längre har någon bärighet. På goda grunder har många frågat sig om socialdemokraterna fortfarande för någon medveten och rättvis fördelningspolitik. Medan många får det allt bättre får andra grupper det allt sämre. Kapital har under många år strömmat från de grupper som har det mindre gott ställt till de mycket välbeställda. Skall vårt samhälle vara ett välfärdssamhälle måste alla ha anledning att glädja sig över framgångarna. Att som nu låta klyftorna öka är inte acceptabelt och avslöjar en bristande känsla hos regeringen för behovet av en aktiv och rättvis fördelningspolitik.
Bristen på en rättvis fördelningspolitik finns på många områden men drabbar alldeles särskilt svaga grupper, dem som är glömda eller gömda och som har svårt att själva eller massmedialt få någon uppmärksamhet.
Vad utskottet här anfört sammantaget med den exemplifiering av välfärdssystemets brister som gjorts i motion So253 (c) visar enligt utskottets mening på nödvändigheten av att ändra välfärdspolitikens utformning. En rättvis regional fördelning måste vara utgångspunkten för politiken. Välfärden måste komma alla till del oavsett bostadsort. En förnyelse av välfärden måste också ske med utgångspunkt i en vidgad valfrihet (se res. 6). Det är viktigt med mångfald och flexibilitet när det gäller att lösa den sociala servicen. Detta gäller även på landsbygden. I likhet med motionärerna anser utskottet att den enskildes förmåga till insatser och initiativ bör tas till vara och att det stöd som samhället lämnar i första hand skall vara en hjälp till självhjälp. Välfärdspolitiken bör så långt möjligt vara generell och finansieras solidariskt.
Utskottet vill i likhet med motionärerna i motion So316 (c) framhålla att välfärden måste bygga på ökad delaktighet och rättvisa. Jämlikhet och rättvisa kan komma de många människorna till del genom att välfärdspolitiken i större utsträckning byggs upp enligt grundtrygghetsprincipen. Enligt denna princip tillförsäkras alla människor en grundläggande social och ekonomisk trygghet. Samtidigt måste det vara möjligt att erbjuda individuella lösningar, där bl.a. det enskilda sparandet och ägandet stimuleras. Dogmen om det totala offentliga ansvaret måste ifrågasättas. De offentliga välfärdsinsatserna måste i högre grad än vad som sker i dag understödja enskilda insatser. Utskottet vill dock betona att idén om det solidariska ansvaret för medborgarna aldrig får gå förlorad.
Principen om grundtrygghet kan få fotfäste i en samhällsstruktur som bygger på rättvisa och utjämning. Det nära samband som råder mellan användning av begränsade resurser, god miljö och rättvis fördelning måste tydliggöras. Utskottet anser att riksdagen bör uttala sin anslutning till en generell välfärdspolitik byggd på grundtrygghetsprincipen i enlighet med vad som anförts i motionen.
Utskottet tillstyrker också de förslag till riktlinjer för utvecklings- och förnyelsearbetet på det sociala området som läggs fram i samma motion och som bygger på principen om ekonomisk och social grundtrygghet som vägledare inom olika samhällsområden, t.ex. familjepolitiken, bostadspolitiken, arbetslivet, vården och socialförsäkringssystemet.
Utskottet anser i likhet med motionärerna i motion So446 (c) att patienterna måste få möjlighet att direkt påverka vårdens organisation och innehåll i större utsträckning. För att detta skall vara möjligt krävs ett nytt ekonomiskt styrsystem i landstingen. Det bör bygga på att landstingens budget på central nivå och i sjukvårdsområdena beskriver mål, prestationer och ekonomiska ramar som fastställs i avtal med varje basenhet. Det åligger därefter basenheterna att själva utforma sin verksamhet utifrån tillgängliga resurser.
Landstingen måste för att kunna erbjuda en varierad vård utvecklas organisatoriskt och övergå till att bli folkvalda länsparlament. Driften av sjukvården kan ske i landstingens egen regi eller på entreprenad, av anställda, organisationer, anhöriga och privata företag.
Vidare måste en patient som inte inom rimlig tid kan få vård inom det egna landstinget erbjudas möjlighet till vård inom ett annat landsting eller på annat sätt. Det bör sättas upp en tidsgräns för inom vilken tid en patient skall ha rätt att få vård av visst slag utförd inom landstinget.
Av det anförda framgår att utskottet också ställer sig bakom vad som uttalas i motionerna So217 (fp), So315 (fp) yrkande 1, So332 (m) yrkandena 1--3 och 5--6, So446 (c) yrkandena 1 och 13, So447 (m) yrkande 2 och So531 (fp) yrkandena 1 och 2. Utskottet kan också ställa sig bakom en rad väsentliga synpunkter i motion So635 (m) yrkande 1.
Utskottet avstyrker däremot motion So320 (v), vari förordas en socialistisk socialpolitik.
dels att utskottet under mom. 1 och 5--8 bort hemställa:
1 och 5--8. beträffande inriktningen av socialpolitiken m.m. att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So253, 1990/91:So316 yrkandena 1 och 2 och 1990/91:So446 yrkandena 1 och 13 och med anledning av motionerna 1990/91:So217, 1990/91:So315 yrkande 1, 1990/91:So332 yrkandena 1--3 och 5--6, 1990/91:So447 yrkande 2 och 1990/91:So531 yrkandena 1 och 2 och 1990/91:So635 yrkande 1 samt med avslag på motion 1990/91:So320 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Inriktningen av socialpolitiken (mom. 1)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 41 börjar med "Utskottet vill" och på s. 42 slutar med "yrkandena 1, 5 och 6" bort utgå,
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 42 börjar med "I motion So315 (fp) och på s. 45 slutar med "avstyrks därför" bort utgå,
dels att utskottet bort anföra följande:
Vänsterpartiet har i motion So320 av Lars Werner m.fl. (v) lagt fram sitt förslag till mål och inriktning av socialpolitiken och hemställt att det ges regeringen till känna.
En socialistisk socialpolitik utgår enligt motionen från en tro på att människor har resurser att förändra missförhållanden och rättvist fördela sociala och ekonomiska resurser. Utskottet delar denna uppfattning. Utskottet anser också i likhet med motionärerna att alla människor har lika värde och att alla efter sina förutsättningar skall vara med och betala och få tillgång till resurserna. Det är inte bara de duktiga, präktiga, ordentliga och förutseende som skall ha tillgång till ett värdigt liv, utan även de destruktiva och slarviga skall kunna få sin del av välfärdskakan.
Utskottet delar vänsterpartiets inställning till marknadsekonomin i den form den nu har. Genom sina ständiga krav på ekonomisk tillväxt skapar den onyttigheter som för med sig ökade samhällskostnader. Resultatet kan bli social utslagning i form av ökade yrkesskador, hälsoproblem, missbruk, förtidspensioneringar etc. Utskottet ser i likhet med vänsterpartiet men i motsats till regeringen och nyliberalerna ett mycket nära samband mellan socialpolitiken och marknaden. För de senare har socialpolitiken endast formen av ett grovmaskigt skyddsnät mot utslagning och skilda orättvisor.
Utskottet delar också vänsterpartiets uppfattning att produktionen av tjänster och varor måste styras av människors behov. De grundläggande behoven av livsförnödenheter, bostäder, social trygghet etc. skall staten/den offentliga sektorn se till att tillfredsställa genom ett fungerande solidariskt fördelningssystem, bl.a. genom att på lämpligt sätt styra investeringarna. Tillsyn över att rättssäkerheten fungerar tillfredsställande är en annan viktig uppgift för den offentliga sektorn.
Utskottet anser att det är berättigat med en stor offentlig sektor och att den under vissa förutsättningar kan tillåtas växa genom att det görs investeringar i vård, omvårdnad, utbildning etc. Om den sociala utslagningen, som enligt utskottet orsakas av produktionsordningen, kan nedbringas så kommer detta att minska behovet av en stor offentlig sektor. I dagsläget kan dock inga nedskärningar göras, men de resurser som finns kan omprioriteras. Förutom prioriteringar kan ingrepp göras i den alltför stora byråkrati som har uppstått inom den offentliga sektorn.
Utskottet vill vidare framhålla att privatisering av den offentliga sektorn inte löser några problem. För att privatisera behövs skattebetalarnas stöd. Privata skolor och daghem måste förutom avgifter ha statliga och kommunala bidrag. Privata tandläkare och all privat sjuk- och läkarvård måste ha pengar från det allmänna för att kunna existera. På kort sikt kan överföringarna från offentlig till privat verksamhet se ut att ge vinster, men långsiktigt sker en utarmning av den offentliga sektorn, eftersom det privata i egentlig mening inte är privat utan en blandning av offentliga pengar och privat administration. En alltför kraftig privatisering medför enligt utskottets uppfattning också en risk för större orättvisor i och med att vissa kan köpa sig till omvårdnad, sjukvård etc. Därtill kommer problemen med ansvar för verksamheterna och kraven på lönsamhet.
Utskottet är i likhet med vänsterpartiet också skeptiskt till kooperativa lösningar. Tanken bakom socialpolitiken är enligt utskottet att alla skall ha lika rätt till omvårdnad, sjukvård, utbildning etc. När det gäller privatiseringen kan orättvisorna börja florera då människorna kan köpa tjänster som tidigare var offentliga. För att exempelvis bilda och bli medlem i ett föräldrakooperativ krävs en god ekonomi. Handikappade, ensamstående, invandrare, unga familjer etc. som har det sämre ekonomiskt ställt kan komma att hamna utanför dessa möjligheter. Kooperativ kan sluta sig och insynen blir dålig med en försvagning av det kommunala ansvaret som följd.
Föräldrakooperativen inom barnomsorgen ses av motionärerna som en övergångsform tills en full behovstäckning uppnåtts. Utskottet instämmer häri. Barnomsorgen bör i stället utvecklas i fristående resultatenheter där det inte finns några vinstintressen och där både barn, personal och föräldrar har inflytande. Detta skall ske under en övergripande politisk styrning. Över huvud taget måste användarnas inflytande och ansvar öka i all offentlig verksamhet.
Utskottet vill också, i likhet med motionärerna, varna för att en decentralisering av beslut till kommunerna kan skapa orättvisor, genom att olika saker prioriteras i olika kommuner.
En kommun håller nere daghemsavgifterna och snålar in på bostadsbidraget för pensionärerna, medan grannkommunen gör tvärt om. Detta kan enligt utskottet innebära att människor som bor intill varandra kan få det mycket olika i ekonomiskt hänseende. Utskottet anser att staten här har ett övergripande ansvar att reglera avgifts- och bidragssystemet så att människor inte drabbas av ekonomiska orättvisor.
Utskottet delar också vänsterpartiets kritik mot att man från kommunernas sida vill förändra möjligheten att få rätt vid överklagande av biståndsbeslut enligt socialtjänstlagen genom att ändra besvärsrätten från förvaltningsbesvär till kommunbesvär. Utskottet anser att i stället för att försvaga socialtjänstlagen skall den stärkas till skydd för de utsatta i samhället.
Av vad utskottet här uttalat framgår att utskottet inte kan ställa sig bakom vad som anförts i motionerna So217 (fp), So253 (c), So315 (fp) yrkande 1, So316 (c) yrkandena 1 och 2 och So332 (m) yrkandena 1, 5 och 6. De nu nämnda motionerna avstyrks därför. Vad utskottet anfört om inriktningen av socialpolitiken bör riksdagen med anledning av motion So320 (v) som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa: 1. beträffande inriktningen av socialpolitiken att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So320 och med avslag på motionerna 1990/91:So217, 1990/91:So253, 1990/91:So315 yrkande 1, 1990/91:So316 yrkandena 1 och 2 och 1990/91:So332 yrkandena 1, 5 och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Ökad valfrihet inom den sociala tjänstesektorn och inom hälso- och sjukvården (mom. 2)
Daniel Tarschys (fp), Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c) och Ingegerd Troedsson (m) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 47 börjar med "I motion So332 (m)" och på s. 48 slutar med "So447 (m) yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att en förnyelse av välfärden måste leda till en vidgad valfrihet och ett ökat utrymme för individens egna beslut inom den sociala tjänstesektorn.
Den verksamhet som där bedrivs, bl.a. i form av sjukvård, äldreomsorg och barnomsorg, har stor betydelse för medborgarnas levnadsstandard och livskvalitet. Besluten om hur äldre anhöriga skall tas om hand eller om vilken omsorgsform som skall väljas för barnen tillhör de viktigaste i många människors tillvaro.
Därför är det särskilt angeläget att dessa val träffas av medborgarna själva. De bör i sin egenskap av konsumenter få välja mellan olika alternativ. I ett sådant system ges samtidigt utrymme för löntagare inom denna sektor att -- i en helt annan utsträckning än i dag -- välja arbetsgivare.
Det är enligt utskottets mening angeläget att skilja mellan finansiering och produktion av sociala tjänster. En nödvändig offentlig finansiering av vård och omsorg behöver inte och bör inte förenas med offentliga monopol på produktionen av dessa tjänster. Tvärtom bör enskilda och offentliga alternativ få konkurrera på lika ekonomiska villkor. Om skattemedel som i dag ensidigt används för att subventionera offentlig verksamhet och inte kommer motsvarande verksamhet i enskild regi till del blir det nära nog omöjligt för alternativen att utvecklas. I praktiken medför gällande statsbidragsregler på flera områden att det bara är människor som har möjlighet att betala mycket stora summor ur egen kassa som kan utnyttja enskilda alternativ. Skall en reell valfrihet skapas måste dessa regler ändras.
Många offentliga institutioner inom vård och omsorg har redan i dag kommit långt i sitt förnyelsearbete. Den konkurrens som här avses kan tjäna som en viktig drivkraft för den fortsatta förnyelsen av den offentliga sektorns inre verksamhet. Erfarenheten visar att nya idéer som utvecklats inom enskilda alternativ varit en viktig stimulans för inre förnyelse inom offentlig sektor, inte minst strävan att ge ökat utrymme för personalens initiativkraft och vilja att ta ansvar. Alternativen har inte sällan visat på möjligheter att få ut mer av de ekonomiska resurser som satsas. Konkurrensen kan alltså göra det möjligt att åstadkomma en utökad tjänsteproduktion utan höjda kostnader. Utskottet menar således att ett ökat utrymme för enskilda alternativ är ett viktigt bidrag i arbetet på att bekämpa de köer som skapas inom ramen för nuvarande system.
Ett exempel på den valfrihet utskottet åsyftar är barnomsorgen. Valfriheten för småbarnsfamiljer är i dag starkt begränsad. Möjligheten för den som så önskar att stanna hemma och själv ta hand om sina barn är liten. Det offentliga stöd som i dag utgår ger inte föräldrarna någon egentlig frihet att välja mellan olika alternativ. Utskottet återkommer senare till frågan om vårdnadsbidrag för alla förskolebarn över ett år.
Utskottet anser alltså att vård och omsorg måste kunna bedrivas av många olika vårdgivare och att enskild och offentlig verksamhet bör komplettera varandra i ett konkurrensförhållande. Med ökad konkurrens följer också en högre effektivitet. Alla vårdgivare måste ges möjlighet att bedriva sin verksamhet på likvärdiga ekonomiska villkor. Vad utskottet här anfört om valfrihet inom vård och omsorg med anledning av motionerna So206 (m) yrkande 2, So315 (fp) yrkande 2, So332 (m) yrkande 4 och So447 (m) yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:
2. beträffande ökad valfrihet inom den sociala tjänstesektorn och hälso- och sjukvården att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So206 yrkande 2, 1990/91:So315 yrkande 2, 1990/91:So332 yrkande 4 och 1990/91:So447 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Vårdnadsbidrag m.m. (mom. 3 och motiveringen till mom. 4)
Daniel Tarschys (fp), Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c) och Ingegerd Troedsson (m) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 45 börjar med "I en trepartimotion" och på s. 47 slutar med "motion So626 (m)" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening måste familjepolitiken skapa förutsättningar för föräldrarna att själva välja den arbetsfördelning och den vård och fostran av barnen som passar just dem och barnen bäst och som passar just då. Det måste finnas större ekonomiska möjligheter för föräldrar som så önskar att själva ta hand om sina barn när de är små samtidigt som de som väljer att förvärvsarbeta skall få ekonomiskt utbyte av detta. Det förslag till vårdnadsbidrag kombinerat med avdrag för styrkta barnomsorgskostnader som läggs fram i motion So621 (m, fp, c) förstärker enligt utskottets mening familjernas valfrihet. Det ger också mer tid för barnen och rättvisa villkor för alla delar av landet och innebär i sina huvuddrag att:
ett skattepliktigt vårdnadsbidrag som utgår per barn och år införs för alla förskolebarn över ett år,
avdragsrätt per barn och år införs för styrkta barnomsorgskostnader,
statsbidragen till den kommunala barnomsorgen minskas,
pensionsår inom ATP räknas för arbete med egna barn i hemmet fram t.o.m. året för barnets skolstart.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att så snabbt som möjligt införa ett vårdnadsbidrag. Tidpunkten liksom nivån för och den närmare utformningen av vårdnadsbidraget får dock avgöras bl.a. mot bakgrund av det samhällsekonomiska läget. Riksdagen bör nu uttala sig för införande av ett vårdnadsbidrag enligt de redovisade riktlinjerna, och det bör därefter ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen med förslag om vårdnadsbidragets närmare utformning och om finansieringen.
Utskottet tillstyrker alltså motion So621 (m, fp, c) yrkande 1. Utskottet tillstyrker också motionerna So535 (c) yrkande 2, So632 (c) yrkande 5 och So638 (c) yrkande 4 i vilka läggs fram förslag om vårdnadsbidrag med i stort sett samma utformning som i den ovan redovisade motionen So621 (m, fp, c). Det sagda innebär att utskottet avstyrker motion So622 (v) yrkande 1.
Det anförda tillgodoser i viss mån syftet med motion So626 (m) som därför avstyrks.
3. beträffande vårdnadsbidrag att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So535 yrkande 2, 1990/91:So621 yrkande 1, 1990/91:So632 yrkande 5 och 1990/91:So638 yrkande 4 samt med avslag på motion 1990/91:So622 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Stödet till frivilligorganisationernas HIV/aidsarbete (mom. 9)
Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c) och Ingegerd Troedsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 55 som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "So405 (m) yrkande 1." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det förebyggande arbetet inte får avstanna. I det här sammanhanget har bl.a. frivilligorganisationerna viktiga uppgifter att fylla. Bidrag har visserligen utgått till organisationernas informationsarbete, men utskottet anser att restriktiviteten varit onödigt stor när det gäller beviljande av anslag. Enligt utskottets uppfattning bör en större del av de statliga informationsmedlen avsättas till frivilligorganisationernas förebyggande och stödjande arbete.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So448 (m) yrkande 2, So424 (c) yrkandena 3 och 4, So417 (c) yrkande 1 och So405 (m) yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa:
9. beträffande stödet till frivilligorganisationerna att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So405 yrkande 1, 1990/91:So417 yrkande 1, 1990/91:So424 yrkandena 3 och 4 samt 1990/91:So448 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. AIDS-delegationen (mom. 10)
Per Stenmarck, Ingrid Hemmingsson och Ingegerd Troedsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 55 som börjar med "Vad sedan" och slutar med "yrkandena 2 och 3" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion So405 (m) att AIDS-delegationens primära uppgifter i fortsättningen bör vara att fördela medel till olika organisationer och följa upp hur dessa använder sina medel. I detta arbete ingår främst att följa upp vetenskapen i de försök som görs för att hitta vaccin och andra medel mot HIV och aids samt fungera som regeringens specialistkompetens på området. Endast i undantagsfall skall AIDS-delegationen själv driva informationskampanjer. Vad utskottet anfört med anledning av motion So405 (m) yrkandena 2 och 3 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 10 bort hemställa:
10. beträffande AIDS-delegationen att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So405 yrkandena 2 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Inriktningen av informationsarbetet i övrigt (mom.12)
Per Stenmarck, Ingrid Hemmingsson och Ingegerd Troedsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 58 som börjar med "Inte heller" och slutar med "Motionsyrkandena avstyrks" bort ha följande lydelse:
Eftersom det främsta spridningssättet för HIV är genom sexuellt umgänge anser utskottet, i likhet med motionärerna, att information som påverkar attityder och beteenden är avgörande för att hejda smittspridningen. Det är angeläget att de centralt initierade informationsinsatserna fortsätter och att informationen till allmänheten varieras och utformas så att människor väcks till insikt och engagemang, till att söka ytterligare information och till att testa sig. Sambandet mellan ett oförsiktigt bruk av alkohol och sexuellt riskbeteende måste framhållas tydligare. Utskottet anser att ett bra tillfälle att ge en djupare och mer personligt inriktad information är vid HIV-testning. Sådan rådgivning har emellertid inte alltid fungerat, varför en utvärdering av rådgivningen bör komma till stånd.
Studietiden innebär för de flesta en stor förändring inte minst av levnadssättet och av relationerna till andra människor. Långt ifrån alla relationer som inleds under studietiden är djupa och långvariga. Kunskapsspridningen om HIV och andra sexuellt överförbara sjukdomar bland studenter måste därför enligt utskottet befrämjas.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So448 (m) yrkande 1 och Ub808 (m) yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna. Vad utskottet anfört tillgodoser även syftet med motion So417 (c) yrkande 3.
dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:
12. beträffande inriktningen av informationsarbetet i övrigt att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So417 yrkande 3, 1990/91:So448 yrkande 1 och 1990/91:Ub808 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Medelsanvisningen till Internationell samverkan (mom. 15)
Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 60 som börjar med "Motionärerna hemställer" och slutar med "yrkandena 7 och 8" bort ha följande lydelse:
Vi har under det sista året fått vetskap om den oerhörda mänskliga och materiella nöd som råder vid de rumänska barnhemmen. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att Sverige gör insatser för de rumänska barnen. Särskilda medel bör enligt utskottet anslås för ändamålet. Det i motionen föreslagna beloppet, 5 milj.kr., är väl avvägt. Anslaget A6 Internationell samverkan utgör i huvudsak Sveriges medlemsavgift till WHO. Medel för Rumäniens barn bör i stället anvisas över ett nytt anslag. Utskottet anser sålunda att riksdagen under femte huvudtiteln och littera A till Insatser för Rumäniens barn bör anvisa ett reservationsanslag på 5 milj.kr. Medlen bör bl.a. kunna användas för att bekosta vistelser i Sverige såväl för sjuka barn från Rumänien som för rumänsk barnhemspersonal.
dels att utskottet under mom. 15 bort hemställa:
15 a. beträffande medelsanvisning till Insatser för Rumäniens barn att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So424 yrkandena 7 och 8 under femte huvudtiteln, littera A, till Insatser för Rumäniens barn för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 5000000 kr.,
15 b. beträffande medelsanvisningen till Internationell samverkan att riksdagen med bifall till propositionen till Internationell samverkan för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 28367000 kr.,
11. Grundavdrag för barn m.m. (mom. 17, 18 och 19)
Per Stenmarck, Ingrid Hemmingsson och Ingegerd Troedsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande på s. 62 som börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "förlängt barnbidrag" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion So635 (m) att uppräkningen av barnbidraget bör ersättas med ett grundavdrag. För inkomståret 1992 bör som ett första steg i stället införas ett grundavdrag vid den kommunala beskattningen på 3 500 kr. för varje hemmavarande barn under 18 år. Avdragsrätten bör också omfatta hemmavarande barn i åldern 18--20 år, som går i gymnasieskola och uppbär studiestöd. De som har så låga inkomster eller så många barn att de inte kan utnyttja grundavdraget fullt ut bör kompenseras genom "negativ skatt", varigenom alla kan utnyttja avdragets effekt fullt ut. Grundavdraget bör utformas så att det också täcker den ökning av flerbarnstillägget som annars skulle ha genomförts. Utskottet föreslår också ett högre grundavdrag motsvarande flerbarnstillägget för familjer med tre eller flera barn.
Förslag om grundavdrag för barn bör med bifall till motion So635 (m) föreläggas riksdagen så snart som möjligt.
Det anförda innebär att utskottet avstyrker den i propositionen föreslagna höjningen av det allmänna och det förlängda barnbidraget. Utskottet avstyrker sålunda förslaget till ändring av 1 § första stycket lagen om allmänna barnbidrag och 1 § lagen om förlängt barnbidrag.
dels att utskottet under mom. 17 bort hemställa: 17. beträffande grundavdrag för barn att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So635 yrkande 2 delvis hos regeringen begär förslag om kommunalt grundavdrag för barn i enlighet med vad utskottet anfört,
dels att utskottet under mom. 18 bort hemställa: 18. beträffande höjning av det allmänna barnbidraget att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So635 yrkande 2 delvis avslår det i propositionen framlagda förslaget till ändring av 1 § första stycket lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
dels ock att utskottet under mom. 19 bort hemställa: 19. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen om förlängt barnbidrag att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So635 yrkande 2 delvis avslår det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag,
12. Bidrag till information om tobakens skadeverkningar (mom. 28)
Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 67 som börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 6 delvis" bort ha följande lydelse:
Mycket starka skäl talar för att samhällets ekonomiska satsningar för att upplysa om tobakens skadeverkningar bör vara avsevärt högre. Utskottet delar uppfattningen i motionerna So473 (c) och So238 (mp) att ökade anslag behövs för att kraftfulla insatser skall kunna sättas in. Anslaget måste enligt utskottet få en sådan omfattning och fördelas så att de organisationer som verkar för begränsning av tobaksbruket verkligen kan fullgöra sina mycket viktiga uppgifter. Utskottet delar uppfattningen att ett extra bidrag på 3 milj.kr. bör anslås för tobaksinformation under nästa budgetår. Utskottet bifaller således yrkande 1 i motion So473 (c) (yrkandet delvis). Utskottets ställningstagande tillgodoser även motion So238 (mp) yrkande 6 delvis.
dels att utskottet under mom. 28 bort hemställa:
28. beträffande bidrag till information om tobakens skadeverkningar att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So473 yrkande 1 delvis och med anledning av motion 1990/91:So238 yrkande 6 delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Bidrag till information om tobakens skadeverkningar (mom. 28)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 67 som börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 6 delvis" bort ha följande lydelse:
Mycket starka skäl talar för att samhällets ekonomiska satsningar för att upplysa om tobakens skadeverkningar bör vara avsevärt högre. Utskottet delar uppfattningen i motionerna So238 (mp) och So473 (c) att ökade anslag behövs för att kraftfulla insatser skall kunna sättas in. Anslaget måste enligt utskottet få en sådan omfattning och fördelas så att de organisationer som verkar för begränsning av tobaksbruket verkligen kan fullgöra sina mycket viktiga uppgifter. Utskottet delar uppfattningen att ett extra bidrag på 1 milj.kr. bör anslås för tobaksinformation under nästa budgetår. Utskottet bifaller således yrkande 6 i motion So238 (mp) (yrkandet delvis). Utskottets ställningstagande tillgodoser till viss del även motion So473 (c) yrkande 1 delvis.
dels att utskottet under mom. 28 bort hemställa:
28. beträffande bidrag till information om tobakens skadeverkningar att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So238 yrkande 6 delvis och med anledning av motion 1990/91:So473 yrkande 1 delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Bidrag till hemkonsulentverksamheten (mom. 29)
Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 68 som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion So514 (c) att den verksamhet som bedrivs av hushållningssällskapens hemkonsulenter är mycket värdefull, särskilt vad gäller kostrådgivnings- och livsmedelsområdet. Utskottet anser det angeläget att denna verksamhet får stöd även från statens sida. Bidrag ur anslaget till hälsoupplysning (E13) bör därför enligt utskottets mening kunna utgå till hemkonsulentverksamheten.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So514 (c) yrkande 2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 29 bort hemställa:
29. beträffande bidrag till hemkonsulentverksamheten att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So514 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Medelsanvisningen till Bidrag till hälsoupplysning m.m. (mom. 30)
Under förutsättning av bifall till reservation 12
Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 68 som börjar med "Utskottet tillstyrker" och slutar med "hälsoupplysning m.m." bort ha följande lydelse:
Utskottet har i det föregående tillstyrkt motionskrav på en höjning av anslaget för information om tobakens skadeverkningar med 3milj.kr. Utskottet har i övrigt inte något att erinra mot den föreslagna medelsanvisningen till Bidrag till hälsoupplysning m.m.
dels att utskottet under mom. 30 bort hemställa:
30. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till hälsoupplysning m.m. att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So473 yrkande 1 delvis och med anledning av propositionen och motion 1990/91:So238 yrkande 6 delvis till Bidrag till hälsoupplysning m.m. för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 10035000 kr.,
16. Medelsanvisningen till Bidrag till hälsoupplysning m.m. (mom. 30)
Under förutsättning av bifall till reservation 13
Anita Stenberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 68 som börjar med "Utskottet tillstyrker" och slutar med "hälsoupplysning m.m." bort ha följande lydelse:
Utskottet har i det föregående tillstyrkt motionskrav på en höjning av anslaget för information om tobakens skadeverkningar med 1milj.kr. Utskottet har i övrigt inte något att erinra mot den föreslagna medelsanvisningen till Bidrag till hälsoupplysning m.m.
dels att utskottet under mom. 30 bort hemställa:
30. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till hälsoupplysning m.m. att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So238 yrkande 6 delvis och med anledning av propositionen och motion 1990/91:473 yrkande 1 delvis till Bidrag till hälsoupplysning m.m. för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 8035000 kr.,
17. Ökade resurser till sjukvården (mom. 32)
Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 70 som börjar med "I dagens samhällsekonomiska" och slutar med "yrkande 2." bort ha följande lydelse:
Utskottet befarar att den ekonomiska utvecklingen under 1990-talet kommer att innebära försämringar av landstingens möjligheter att finansiera sin verksamhet. De medel regeringen anser bör tillföras sjukvårdshuvudmännen för nästa budgetår täcker enligt utskottets mening inte kostnadsökningarna och således inte heller den volymökning som behövs inom vården. För att sjukvårdshuvudmännen skall ges en reell möjlighet att satsa på en god vård för alla anser utskottet det nödvändigt att en omfördelning sker av befintliga resurser så att en 1 miljard kronor frigörs till den direkta vården. Regeringen måste snarast återkomma till riksdagen med förslag om hur en sådan omfördelning kan göras.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So446 (c) yrkande 2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 32 bort hemställa:
32. beträffande ökade resurser till sjukvården att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So446 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. Vården av svårt hjärnskadade (mom. 33)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 72 som börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med "So464 (s)." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det finns starka skäl att i Sverige efter förebild från andra länder inrätta ett eller flera centrum för diagnostik och rehabilitering av särskilt svårdiagnostiserade hjärnskador. Sannolikt bör ett sådant centrum förläggas i anslutning till någon universitetsklinik där mycket av kunskaper, erfarenheter och teknisk utrustning redan finns. Utskottet anser också att staten bör anvisa medel till inrättandet av ett sådant centrum.
dels att utskottet under mom. 33 bort hemställa:
33. beträffande vården av svårt hjärnskadade att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So223 yrkandena 8 och 9 och med anledning av motionerna 1990/91:So283 yrkande 5 och 1990/91:So464 under femte huvudtiteln, littera E, till Centrum för diagnostik och rehabilitering av vissa svårdiagnostiserade hjärnskador för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 15000000 kr.,
19. Statsbidrag till särskilda ungdomsmottagningar (mom. 34)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 73 som börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med "So310 (v)." bort ha följande lydelse:
En utbyggnad av de särskilda ungdomsmottagningarna är så angelägen att staten enligt utskottets mening under ett utvecklingsskede bör ekonomiskt stödja en sådan utbyggnad. Medel bör anvisas för budgetåret 1990/91. För ändamålet erfordras 30 milj.kr.
dels att utskottet under mom. 34 bort hemställa: 34. beträffande statsbidrag till särskilda ungdomsmottagningar att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So310 under femte huvudtiteln, littera E, till Bidrag till särskilda ungdomsmottagningar för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 30000000 kr.,
20. Kommunalt stödpaket (mom. 35)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att den del av utskottets betänkande på s. 75 som börjar med "Utskottet anser" och slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att andelen statsbidrag till barnomsorgen har sjunkit under de senaste tio åren. Utskottet vill därför genomföra en satsning på barnomsorgen med 1,1 miljard kronor. Satsningen bör finansieras inom ramen för det "kommunala stödpaketet" som vänsterpartiet föreslagit och träda i kraft den 1 januari 1992. Vad utskottet anfört med anledning av motion So627 (v) yrkande 6 delvis bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Medel för nästa år bör anvisas genom en ökning av anslaget F 1. Bidrag till kommunal barnomsorg. För ändamålet erfordras 1100000000 kr.
dels att utskottet under mom. 35 bort hemställa:
35. beträffande kommunalt stödpaket att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So627 yrkande 6 delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
21. Dagbarnvårdare åt eget barn (mom. 36)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande på s. 75 som börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att förälder skall ha rätt att bli kommunal dagbarnvårdare även åt eget barn. Detta skall gälla såväl dem som i dag är barnvårdare åt andras barn som övriga föräldrar, som föredrar att vara hemma hos barnen medan de är små. Möjligheten bör gälla för endast en förälder i varje familj. För utbyggnaden erfordras 2 miljarder kronor.
Vad utskottet nu anfört med anledning av motion So631 (mp) yrkande 5 bör riksdagen ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 36 bort hemställa:
36. beträffande dagbarnvårdare åt eget barn att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So631 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
22. Dagbarnvårdare åt eget barn (motiveringen till mom. 36)
Daniel Tarschys (fp), Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c) och Ingegerd Troedsson (m) anser att den del av utskottets betänkande på s. 75 som börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör det vara möjligt för de kommuner som så önskar att ersätta dagbarnvårdare även för vård av egna barn. Statsbidrag bör i sådana fall kunna utgå även för dagbarnvårdarens egna barn som är inskrivna i kommunal barnomsorg och som samtidigt med dagbarn vistas i dagbarnvårdarens hem (se betänkandet 1990/91:SoU2 res. 9). Däremot bör förälder inte ha möjlighet att vara dagbarnvårdare enbart åt sina egna barn. Utskottet avstyrker därför motion So631 (mp) yrkande 5.
23. Föräldramedverkan (mom. 37)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande på s. 76 som börjar med "Deltagandet underlättas" och slutar med "yrkande 7 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna i motion So631 (mp) att föräldramedverkan i den kommunala barnomsorgen aktivt bör uppmuntras. En aktiv föräldramedverkan t.ex. genom schemalagd medverkan ett visst antal dagar per år är bra både för barnen, föräldrarna och personalen och innebär ett resurstillskott som gör att behovet av statsbidrag till barnomsorgen kan minska något.
Vad utskottet här anfört med anledning av motion So631 (mp) yrkande 7 bör riksdagen ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 37 bort hemställa:
37. beträffande föräldramedverkan att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So631 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
24. Medelsanvisningen till Bidrag till kommunal barnomsorg (mom. 38)
Under förutsättning av bifall till reservation 20
Gudrun Schyman (v) anser
dels att den del av utskottets betänkande på s. 76 som börjar med "Utskottet tillstyrker" och slutar med "yrkandena 6 och 8" bort ha följande lydelse:
Till följd av vad utskottet ovan förordat beträffande anslaget F 1. Bidrag till kommunal barnomsorg bör riksdagen till anslaget anvisa 1,1 miljard kronor utöver vad regeringen föreslagit.
att utskottet under mom. 38 bort hemställa:
38. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till kommunal barnomsorg att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So627 yrkande 6 delvis, med anledning av propositionen och med avslag på motion 1990/91:So631 yrkandena 6 och 8 till Bidrag till kommunal barnomsorg för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 14 145 000 000 kr.,
25. Medelsanvisningen till Bidrag till kommunal barnomsorg (mom. 38)
Under förutsättning av bifall till reservationerna 21 och 23
Anita Stenberg (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande på s. 76 som börjar med "Utskottet tillstyrker" och slutar med "yrkandena 6 och 8" bort ha följande lydelse:
Till följd av vad utskottet ovan förordat beträffande anslaget F 1. Bidrag till kommunal barnomsorg bör riksdagen till anslaget anvisa 1,5 miljarder kronor utöver vad regeringen föreslagit.
dels att utskottet under mom. 38 bort hemställa:
38. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till kommunal barnomsorg att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So631 yrkandena 6 och 8, med anledning av propositionen och med avslag på motion 1990/91:So627 yrkande 6 delvis till Bidrag till kommunal barnomsorg för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 14 545 000 000 kr.,
26. Bokklubb för punktskriftsläsare (mom. 40)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 78 som börjar med "Enligt utskottet" och slutar med "(s) avstyrks" bort ha följande lydelse:
Den bokklubb för punktskriftsläsare som Synskadades riksförbund (SRF) startade förra året har fått stort gensvar i landet. Som framhålls i motion So301 är bokutgivning kostsam och SRF behöver stöd för att klara den planerade utgivningen av åtta erbjudanden med tre titlar per år. Utskottet tillstyrker därför motion So301 (v) och föreslår att 1 600 000 kr. anslås till SRFs bokklubb.
Detta tillgodoser även motionerna So313 (c), So314 (s) och So325 (s).
dels att utskottet under mom. 40 bort hemställa:
40. beträffande bokklubb för punktskriftsläsare att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So301 delvis och med anledning av propositionen och motionerna 1990/91:So313 delvis, 1990/91:So314 och 1990/91:So325 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
27. Bidrag till anläggningen Almåsa (mom. 42)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 81 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionären att statens bidrag till de handikappades rekreationsanläggningar inte är tillräckligt. Årets uppskrivning med ca 4 % torde inte täcka den väntade inflationen.
Utskottet tillstyrker därför yrkandet i motion So300 (v) att bidraget till SRFs rekreationshem Almåsa skrivs upp med 2000000 kr.
dels att utskottet under mom. 42 bort hemställa:
42. beträffande bidrag till anläggningen Almåsa att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So300 delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
28. Bidrag till Mättingeprojektet (mom. 43)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Johnny Ahlqvist, Rinaldo Karlsson, Ingegerd Anderlund, Jan Andersson och Sinikka Bohlin (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 81 som börjar med "Utskottet utgår" och slutar med "So243 (m)" bort ha följande lydelse:
För att få en mer samlad bedömning och därmed kunna göra en mer rättvis fördelning av statens insatser för handikappades fritid och rekreation vill utskottet avvakta utredningens förslag. Utskottet är således inte nu berett att anslå medel till Mättingeprojektet. Utskottet vill samtidigt peka på möjligheten för RBU att söka bidrag ur allmänna arvsfonden. Fonden ger ekonomiskt bidrag till organisationer för olika ändamål när det gäller barn, ungdomar och handikappade.
Utskottet avstyrker därför motionerna So223 (fp) yrkandena 13, 14 och 15, So243 (m), So289 (mp), So304 (c) och So321 (v).
dels att utskottet under mom. 43 bort hemställa:
43. beträffande bidrag till Mättingeprojektet att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So223 yrkandena 13, 14 och 15, de två senaste yrkandena delvis, 1990/91:So243, 1990/91:So289 delvis, 1990/91:So304 delvis och 1990/91:So321 delvis,
29. Medelsanvisningen till Kostnader för viss verksamhet för handikappade (mom. 44)
Under förutsättning av bifall till reservation 28
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Johnny Ahlqvist, Rinaldo Karlsson, Ingegerd Anderlund, Jan Andersson och Sinikka Bohlin (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 81 som börjar med "Till följd av" och slutar med "för handikappade" bort ha följande lydelse:
Utskottet tillstyrker den i budgetpropositionen föreslagna medelsanvisningen till Kostnader för viss verksamhet för handikappade.
dels att utskottet under mom. 44 bort hemställa:
44. beträffande medelsanvisningen till Kostnader för viss verksamhet för handikappade att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motionerna 1990/91:So223 yrkandena 14 och 15 delvis, 1990/91:So289 delvis, 1990/91:So300 delvis, 1990/91:So301 delvis, 1990/91:So304 delvis, 1990/91:So313 delvis och 1990/91:So321 delvis till Kostnader för viss verksamhet för handikappade för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 42 748 000 kr.,
30. Medelsanvisningen till Kostnader för viss verksamhet för handikappade (mom. 44)
Under förutsättning av bifall till reservationerna 26 och 27
Gudrun Schyman (v) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 81 som börjar med "Till följd av" och slutar med "för handikappade" bort ha följande lydelse:
Till följd av vad utskottet ovan förordat beträffande anslaget G 7. Kostnader för viss verksamhet för handikappade bör riksdagen till anslaget anvisa ytterligare 3 600 000 kr.
dels att utskottet under mom. 44 bort hemställa:
44. beträffande medelsanvisningen till Kostnader för viss verksamhet för handikappade
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So289 delvis, 1990/91:So300 delvis, 1990/91:So301 delvis, 1990/91:So304 delvis och 1990/91:So321 delvis samt med anledning av propositionen och motionerna 1990/91:So223 yrkandena 14 och 15 delvis och 1990/91:So313 delvis till Kostnader för viss verksamhet för handikappade för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 50058000 kr.,
31. Träningscenter för barn med ovanliga handikapp (mom. 45)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 82 som börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Utskottet gör följande bedömning.
För familjer med barn som har ett ovanligt handikapp uppstår speciella problem. Exempel på sådana handikapp är cystisk fibros, barnreumatism, tarmsjukdomar och muskeldystrofi. Dessa sjukdomar är så pass ovanliga att kunskapen hos de personer, såsom lärare och vårdpersonal, som kommer i kontakt med barnet ofta är dålig. Detta innebär, enligt utskottet, att förståelsen för barnets speciella problem blir bristfällig och att föräldrarna får ett dåligt stöd i hur man skall ta hand om barnet. Utskottet anser det viktigt att det ges förutsättningar att bygga upp specialistkompetens inom dessa handikappområden. Ett träningscenter för barn med ovanliga sjukdomar skulle kunna fungera som ett stöd för föräldrarna under barnets uppväxt och ge kunskap när sådan saknas hos andra instanser.
Utskottet tillstyrker därför förslaget i motion So223 (fp) yrkandena 6 och 7 om att inrätta ett träningscenter för barn med ovanliga handikapp och att anslå medel med 15 milj.kr. under särskilt anslag till detta ändamål.
dels att utskottet under mom. 45 bort hemställa:
45. beträffande träningscenter för barn med ovanliga handikapp att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So223 yrkandena 6 och 7 till Bidrag till ett träningscenter för barn med ovanliga handikapp för budgetåret 1991/92 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 15 000 000 kr.,
32. Bidrag till Handikappinstitutet (mom. 46)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 83 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "och 21 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna att kraven på Handikappinstitutet har blivit allt större samtidigt som dess resurser har minskat. Detta har medfört att antalet tjänster minskat och att servicenivån skurits ned. Utskottet anser att Handikappinstitutets ekonomiska och personella resurser åtminstone bör följa kostnadsutvecklingen. Detta bör ges regeringen till känna med anledning av motion So223 (fp) yrkande 20.
Utskottet tillstyrker förslaget i yrkande 21 i samma motion att ytterligare 10 milj.kr. bör anvisas Handikappinstitutet på ett särskilt anslag.
dels att utskottet under mom. 46 bort hemställa:
46. beträffande bidrag till Handikappinstitutet a) att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So223 yrkande 20 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, b) att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So223 yrkande 21 till Bidrag till Handikappinstitutet för budgetåret 1991/92 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 10000000 kr.,
33. Samhällsinformation i punktskrift (mom. 47)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 85 som börjar med "1989 års handikapputredning" och slutar med "(v) avstyrks" bort ha följande lydelse:
De synskadade får emellertid information endast till en mycket liten del om alla beslut som fattas och rekommendationer som ges ut av staten eller kommunen. Hos Tal & Punkt AB i Kiruna finns samhällsinformation lagrad, som av kostnadsskäl inte har kunnat förmedlas till de synskadade. Denna lagrade samhällsinformation bör kopieras och sändas ut till de synskadade.
Utskottet tillstyrker därför motion A605 om att medel anslås med 2200000 kr. till detta ändamål.
dels att utskottet under mom. 47 bort hemställa:
47. beträffande samhällsinformation i punktskrift att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A605 och med anledning av motionerna 1990/91:So229 och 1990/91:So275 till Bidrag till samhällsinformation i punktskrift för budgetåret 1991/92 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 2 200 000 kr.,
34. Ledarhundsutbildningen m.m. (mom. 48 och 49)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 86 som börjar med "För närvarande utreds" och slutar med "Statens hundskola" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att många handikappade med relativt enkla medel kan leva i de flesta miljöer och klara många situationer själva. Det är viktigt att med olika åtgärder ge de handikappade ett minskat beroende och ett inflytande över sin egen situation. Utskottet anser i likhet med motionärerna att en sådan åtgärd är att utbilda fler ledarhundar för synskadade. Utskottet tillstyrker därför motion So257 (mp) yrkande 2 delvis och föreslår att 2 milj.kr. anslås till att bygga ut ledarhundsutbildningen.
dels att utskottet under mom. 48 och 49 bort hemställa:
48. beträffande ledarhundsutbildningen att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So257 yrkande 2 delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
49. beträffande medelsanvisningen till Statens hundskola att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So257 yrkande 2 delvis och med anledning av propositionen till Statens hundskola för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 2001000 kr.,
35. Medelsanvisningen till Bidrag till handikapporganisationer (mom. 50)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 87 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "(v) yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att handikapporganisationerna har höga kostnader för sin verksamhet bl.a. därför att många personer har olika slag av funktionshinder som verksamheten måste anpassas efter. Som motionärerna framhållit har organisationerna också drabbats av betydande kostnadsökningar på grund av momsbreddningen i samband med skatteomläggningen. Utskottet anser därför att den anslagsökning som föreslås i budgetpropositionen inte är tillräcklig för att handikapporganisationerna skall ges reella möjligheter att driva sin verksamhet.
Utskottet tillstyrker motion So223 (fp) yrkande 24 och föreslår att ytterligare 25 milj.kr. anvisas till handikapporganisationerna.
Detta tillgodoser även motion So260 (v) yrkande 1.
dels att utskottet under mom. 50 bort hemställa:
50. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till handikapporganisationer att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So223 yrkande 24 och med anledning av propositionen och motion 1990/91:So260 yrkande 1 till Bidrag till handikapporganisationer för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 125 238 000 kr.,
36. Medelsanvisningen till Bidrag till handikapporganisationer m.m. (mom. 50 och 51)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 87 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Handikapporganisationerna har enligt utskottet inte haft de personella och ekonomiska resurser som fordras för att bedriva det nödvändiga regionala och lokala organisationsarbetet. För att möjliggöra en decentralisering så att de berörda också får ta del i och påverka besluten anser utskottet att organisationsstödet måste höjas. Utskottet tillstyrker därför förslaget i motion So260 (v) yrkande 1 att ytterligare 10 milj.kr. bör anvisas handikapporganisationerna. Detta tillgodoser till viss del motion So223 (fp) yrkande 24.
Utskottet konstaterar att organisationernas internationella engagemang ser mycket olika ut. Ett särskilt anslag bör inrättas för detta ändamål och förvaltas av statens handikappråd. Utskottet tillstyrker därför motion So260 (v) yrkande 2 om ett reservationsanslag på 5milj.kr. till handikapporganisationernas internationella arbete.
dels att utskottet under mom. 50 och 51 bort hemställa:
50. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till handikapporganisationer att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So260 yrkande 1 och med anledning av propositionen och motion 1990/91:So223 yrkande 24 till Bidrag till handikapporganisationer för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 110 238 000 kr.,
51. beträffande bidrag till handikapporganisationernas internationella arbete att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So260 yrkande 2 till Bidrag till handikapporganisationernas internationella arbete för budgetåret 1991/92 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 5 000 000 kr.,
37. Tolkverksamheten (mom. 53)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 89 börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "yrkandena 1 och 2" bort ha följande lydelse:
Hälso- och sjukvårdshuvudmännen har ansvar för tolktjänst till döva, gravt hörselskadade, dövblinda och gravt talskadade. I ansvaret ingår att tillhandahålla tolk oavsett vem som har betalningsansvaret. I princip finns inga begränsningar i möjligheten att få tolktjänst, men i praktiken är dock som påpekats i motionen tillgången på tolkar begränsad. Enligt socialstyrelsens kartläggning förra året finns det behov av ca 100 nya tolktjänster för att på ett acceptabelt sätt tillgodose behoven, vilket motsvarar en utbyggnad av verksamheten med 50 %.
Vad utskottet anfört med bifall till motion So223 (fp) yrkande 10 och med anledning av motionerna So257 (mp) yrkande 2 delvis och So298 (c) yrkandena 1 och 2 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 53 bort hemställa:
53. beträffande tolkverksamheten att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So223 yrkande 10 och med anledning av motionerna 1990/91:So257 yrkande 2 delvis och 1990/91:So298 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
38. Tolkverksamheten (mom. 53)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 89 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "yrkandena 1 och 2" bort ha följande lydelse:
Det är viktigt att med olika åtgärder ge de handikappade ett minskat beroende och ett inflytande över sin egen situation. En sådan åtgärd är att ha tillgång till teckenspråks- och dövblindtolkar. Som motionärerna påpekat finns det emellertid behov av att fler sådana tolkar utbildas. Utskottet tillstyrker därför förslaget i motion So257 (mp) yrkande 2 delvis att tolkverksamheten byggs ut och att 2 milj.kr. anslås till var och en av dessa utbildningar. Detta tillgodoser till viss del motionerna So223 (fp) yrkande 10 och So298 (c) yrkandena 1 och 2.
dels att utskottet under mom. 53 bort hemställa:
53. beträffande tolkverksamheten att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So257 yrkande 2 delvis och med anledning av motionerna 1990/91:So223 yrkande 10 och 1990/91:So298 yrkandena 1 och 2 till Bidrag till tolkverksamheten för budgetåret 1991/92 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 4 000 000 kr.,
39. Information om äldreomsorgsreformen (mom. 54)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 90 som börjar med "Riksdagen fattade" och slutar med "yrkande 4" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser liksom motionärerna det vara något grundläggande fel i äldreomsorgsreformen när det behövs satsningar i storleksordningen en halv miljard för att informera berörd personal om förändringarna av reformen. Dessa medel bör i stället användas som en första satsning på att ge hemtjänstpersonalen adekvat utbildning för sitt arbete. Vad utskottet anfört med anledning av motion So271 (v) yrkande 4 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 54 bort hemställa:
54. beträffande information om äldreomsorgsreformen att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So271 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
40. Stöd till organisationer som bedriver rehabiliteringsarbete (mom. 56)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 93 som börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "avstyrks alltså" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill framhålla att ideella organisationer och även enskilda personer gör betydande insatser inom missbrukarvården. Nya metoder inom missbrukarvården kommer ofta fram genom den verksamhet som bedrivs av ideella organisationer som Lewi Pethrus-stiftelsen, Hassela solidaritet och RIA-byråerna. Det är därför väl motiverat med ett ökat ekonomiskt stöd till organisationer som bedriver vård och rehabilitering.
Utskottet tillstyrker alltså förslaget i motion So336 (fp) yrkande 10 delvis att bidraget till sammanslutningar av f.d. alkoholmissbrukare, sammanslutningar för stöd och hjälp åt narkotikamissbrukare samt organisationer som bedriver rehabiliteringsarbete räknas upp med ytterligare 10 milj.kr.
dels att utskottet under mom. 56 bort hemställa:
56. beträffande stöd till organisationer som bedriver rehabiliteringsarbete
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So336 yrkande 10 delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
41. Uttalande om stöd till länkverksamhet (mom. 57)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 93 som börjar med "Med hänvisning" och slutar med "yrkande 8" bort ha följande lydelse:
Enligt uskottets mening utför de organisationer som bedriver socialt rehabiliteringsarbete ett angeläget arbete. Utskottet delar därför den uppfattning som förs fram i motion So256 (mp) att samhällets stöd till den länkverksamhet som bedrivs i olika organisationer bör öka ytterligare.
dels att utskottet under mom. 57 bort hemställa:
57. beträffande uttalande om stöd till länkverksamhet
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So256 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
42. Organisationsstöd till nykterhetsorganisationer m.fl. (mom. 59)
Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 95 som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:
I det alkohol- och drogförebyggande arbetet har kyrkor och samfund gjort värdefulla insatser. De Kristna samfundens nykterhetsorganisation har genom sin organisation RIA nått goda resultat i sitt stödjande och vårdande arbete. Även Lewi Pethrus-stiftelsen bedriver ett väl dokumenterat arbete bland alkoholmissbrukare.
Utskottet anser därför att bidraget till nykterhetsorganisationer bör höjas med 10 milj.kr. Anslagshöjningen bör fördelas av samarbetsnämnden för fördelning av statsbidrag till vissa nykterhetsorganisationer i enlighet vad som föreslås i motion So237 (c) yrkande 3 delvis.
dels att utskottet under mom. 59 bort hemställa:
59. beträffande organisationsstöd till nykterhetsorganisationer m.fl.
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So237 yrkande 3 delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
43. Bidrag till organisationer som arbetar för utsatta barn och familjer (mom. 60)
Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 97 som börjar med "Regeringen har" och slutar med "yrkandena avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser liksom motionärerna att det organisationsstöd som utgår till BRIS bör höjas med 500 000 kr. Utskottet noterar med tillfredsställelse att regeringen beslutat att ur allmänna arvsfonden lämna BRIS ett bidrag om 1,6 milj.kr. för att bl.a. bygga ut verksamheten med telefonjour. Detta bidrag är dock avsett för ett visst projekt. Enligt utskottets mening är det viktigt med en generell höjning av samhällets bidrag till BRIS verksamhet.
dels att utskottet under mom. 60 bort hemställa:
60. beträffande bidrag till organisationer som arbetar för utsatta barn och familjer
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So276 yrkande 8 delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
44. Uttalande om ökat stöd till barnjourverksamhet m.m. (mom. 61)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 97 som börjar med "Med hänvisning" och slutar med "yrkande 8" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening tas i motion So226 upp en angelägen fråga. Det finns många barn i vårt samhälle som växer upp under svåra förhållanden i missbrukarhem. Dessa barn far illa och det är nödvändigt att de kan erbjudas skydd och hjälp genom olika former av jourverksamhet. BRIS gör härvidlag viktiga insatser och bör få ett aktivt stöd från samhället.
dels att utskottet under mom. 61 bort hemställa:
61. beträffande uttalande om ökat stöd till barnjourverksamhet m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So226 yrkande 8 och 1990/91:So276 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
45. Bidrag till kvinnojourernas riksorganisation m.m. (mom. 62)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 101 som börjar med "Regeringens förslag" och slutar med "avstyrks sålunda" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill erinra om att kvinnojourerna trots små ekonomiska resurser gör viktiga insatser för utsatta kvinnor, i synnerhet för utlämnade utländska kvinnor. Det är därför väl motiverat med ett väsentligt förstärkt ekonomiskt stöd till kvinnojourerna. Utskottet tillstyrker därför förslagen i motionerna So288 och So306 om en höjning av bidraget med 3milj.kr. utöver regeringens förslag.
dels att utskottet under mom. 62 bort hemställa:
62. beträffande bidrag till kvinnojourernas riksorganisation m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So288 delvis och 1990/91:So306 delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
46. Bidrag till kvinnojourer från en brottsoffernämnd (mom. 64)
Per Stenmarck, Ingrid Hemmingsson och Ingegerd Troedsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 101 som börjar med "Enligt förslagen" och slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör det finnas möjligheter för kvinnojourerna att få stöd till speciella insatser eller projekt. Detta bör kunna ske genom bidrag från den brottsoffernämnd som i motionerna Ju824 och Ju825 föreslås inrättad. Dessa förslag behandlas av justitieutskottet i dess betänkande 1990/91:Ju21. Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So284 (m) och So285 (m) yrkande 2 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 64 bort hemställa:
64. beträffande bidrag till kvinnojourer från en brottsoffernämnd
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So284 och 1990/91:So285 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
47. Uttalande om de hemlösas situation m.m. (mom. 65)
Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 102 som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "delvis avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är nödvändigt med kraftfulla insatser för att komma till rätta med de problem som de hemlösas situation innebär. Kommunerna bör i samarbete med de frivilliga organisationerna vidta åtgärder för att bl.a. få till stånd nya nätverk för de hemlösa. Utskottet tillstyrker därför förslaget i motion So219 (c) yrkandena 2 och 3 delvis om att 3 milj.kr. skall utgå som bidrag till åtgärder för de hemlösa. Detta bidrag skall fördelas till de ideella organisationer som arbetar för de hemlösa i första hand i Stockholm, Göteborg och Malmö.
dels att utskottet under mom. 65 bort hemställa:
65. beträffande uttalande om de hemlösas situation m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So219 yrkandena 2 och 3, det senare yrkandet delvis, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
48. Medelsanvisningen till Bidrag till organisationer (mom. 66)
Under förutsättning av bifall till reservationerna 40 och 45
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 102 som börjar med "Utskottet tillstyrker" och slutar med "till organisationer" bort ha följande lydelse:
Till följd av vad utskottet ovan förordat beträffande anslaget H 3. Bidrag till organisationer bör riksdagen till anslaget anvisa 13 milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit.
dels att utskottet under mom. 66 bort hemställa:
66. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till organisationer
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So288 delvis, 1990/91:So306 delvis och 1990/91:So336 yrkande 10 delvis samt med anledning av propositionen 1990/91:100 och med avslag på motionerna 1990/91:So219 yrkande 3 delvis, 1990/91:So237 yrkande 3 delvis och 1990/91:So276 yrkande 8 delvis till Bidrag till organisationer för budgetåret 1991/92 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 76 501 000 kr.,
49. Medelsanvisningen till Bidrag till organisationer (mom. 66)
Under förutsättning av bifall till reservationerna 42, 43 och 47
Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 102 som börjar med "Utskottet tillstyrker" och slutar med "till organisationer" bort ha följande lydelse:
Till följd av vad utskottet ovan förordat beträffande anslaget H 3. Bidrag till organisationer bör riksdagen till anslaget anvisa 13500000 kr. utöver vad regeringen föreslagit.
dels att utskottet under mom. 66 bort hemställa:
66. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till organisationer
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So237 yrkande 3 delvis, 1990/91:So276 yrkande 8 delvis och 1990/91:So219 yrkande 3 delvis, med anledning av proposition 1990/91:100 samt med avslag på motionerna 1990/91:So288 delvis, 1990/91:So306 delvis och 1990/91:So336 yrkande 10 delvis till Bidrag till organisationer för budgetåret 1991/92 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 77 001 000 kr.
Särskilda yttranden
1. Inriktningen av socialpolitiken m.m. (mom. 1)
Anita Stenberg (mp) anför:
Jag vill erinra om att miljöpartiet i flera olika motioner lagt fram en rad förslag på det socialpolitiska området. Dessa förslag, som behandlas i andra sammanhang, innebär i korthet följande.
I motion So443 (mp) föreslås följande i syfte att ge äldre och sjuka en värdig vård:
1. att både den enskilde patienten och patientorganisationerna bör få ökat inflytande över hälso- och sjukvården genom att de tillfrågas och används som remissinstans vid organisationsförändringar och andra för dem intressanta förändringar inom hälso- och sjukvården,
2. att kroppssjukvården och socialtjänsten får bättre tillgång till psykologisk expertis för såväl utredning i enskilda fall som för utbildning av personal,
3. att patienter som vill ha saklig information om alternativa behandlingsmetoder skall kunna få denna och att samarbetet mellan den alternativa vården och den etablerade sjukvården utökas,
4. att hälsofrämjande verksamhet inom sjukvården får ökade resurser,
5. att åsikten att människor mår bäst av att få vistas i sina hem inte får bli ett argument för att minska och försämra institutionsvården under det närmaste decenniet,
6. att all vård av äldre på institution sker under värdiga former och att de äldre får bo i eget rum med egna möbler,
7. att alla som så vill bör få sluta sina dagar hemma eller i annan hemlik och lugn miljö.
I miljöpartiets motion om en alternativ finansiering av sjukvården förespråkas som grundidé att verksamheter med uttalad riskexponering betalar den sjukvårdskostnad som verksamheten i fråga orsakar. Om sjukvården sänder sina räkningar till försäkringsbolagen får farlig verksamhet genom försäkringsbolagens premiesättning bära sjukvårdskostnaderna för sin riskfyllda verksamhet. Detta kommer att ha en förebyggande effekt samtidigt som sjukvårdskostnaderna minskar (se motion Sf326 mp).
Av motion So257 (mp) framgår miljöpartiets syn på handikappolitiken. Grundsynen i miljöpartiets politik är att alla människor skall ha samma tillgänglighet till ett värdigt liv. I motionen läggs fram förslag som skall göra det möjligt för de handikappade att med relativt enkla medel leva i de flesta miljöer och klara många situationer själva.
I en annan motion, So226 (mp), tar miljöpartiet upp barnens rätt. Förslagen i motionen tar bl.a. sikte på barns rättigheter vid skilsmässa, barns rätt till barnombudsman resp. till barnomsorg, barn i missbrukarhem, barns rätt till sina föräldrar och till förebyggande vård, handikappade barns rättigheter, ungdomsmottagningar samt barns rätt utanför Sveriges gränser.
När det gäller det familjepolitiska området har miljöpartiet föreslagit att föräldrar skall ha rätt att bli kommunala dagbarnvårdare åt eget barn med i stort sett samma villkor som andra dagbarnvårdare. Jag vill här hänvisa till miljöpartiets reservation nr 21 ovan.
2. Medelsanvisningen till Bidrag till handikapporganisationer (mom. 50)
Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c) och Ingegerd Troedsson (m) anför:
Vi vill erinra om att moderata samlingspartiet och centerpartiet i annat sammanhang kräver att mervärdeskatten på resor och hotell- och restaurangverksamhet sänks mycket kraftigt, vilket skulle innebära att krav på ökade bidrag minskar.
3. Information om äldreomsorgsreformen (mom. 54)
Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c) och Ingegerd Troedsson (m) anför:
Vi har i samband med behandlingen av huvudmannaskapsreformen av äldre- och handikappomsorgen uttalat oss för en helt annan reform än den som föreslogs i propositionen.
Bilaga 1
I proposition 1990/91:100 bil. 7 framlagda lagförslag Bilaga 2
Innehållsförteckning
Sammanfattning1 Proposition 1990/91:100 bil. 72 Motioner5 Motion överflyttad från arbetsmarknadsutskottet13 Inriktningen av socialpolitiken13 Budgetpropositionen14 Motionsförslag om socialpolitikens inriktning21 Vårdnadsbidrag m.m.39 Utskottet41 Anslag52 Socialdepartementet m.m. (A 1--6)52 Insatser mot aids (A 5)52 Information om HIV och aids52 Inriktningen av informationsarbetet i övrigt55 Stödet till storstäderna för HIV/aids-arbetet58 Internationell samverkan(A 6)60 Övriga medelsanvisningar till Socialdepartementet m.m.61 Ekonomiskt stöd till barnfamiljer m.m. (C 1, C 4, C 6 och C 7)61 Allmänna barnbidrag (C 1)61 Grundavdrag för barn61 Barnbidrag vid längre tids utlandsvistelse62 Bidrag till kostnader för internationella adoptioner (C 7)63 Medelsanvisningen i övrigt64 Hälso- och sjukvård m.m. (E 1 och 2 samt 6--17)64 Läkemedelsverket (E 2)64 Bidrag till hälsoupplysning m.m. (E 13)66 Bidrag till information om tobakens skadeverkningar66 Bidrag till hushållningssällskapens hemkonsulentverksamhet67 Övriga medelsanvisningar till hälso- och sjukvård68 Övriga motioner om hälso- och sjukvård68 Ökade resurser till sjukvården68 Centrum för svårt hjärnskadade70 Statsbidrag till särskilda ungdomsmottagningar72 Omsorg om barn och ungdom (F 1--F 4)73 Bidrag till kommunal barnomsorg (F 1)73 Procentuellt högre statsbidrag74 Statsbidrag för barn som är inskrivna som dagbarn hos sina egna föräldrar75 Föräldramedverkan m.m.76 Medelsanvisningen76 Medelsanvisningen i övrigt77 Omsorg om äldre och handikappade (G 1--G 11)77 Kostnader för viss verksamhet för handikappade (G 7)77 Bokklubb för punktskriftsläsare77 Teckenspråksmaterial78 Bidrag till rekreationsanläggningar79 Medelsanvisningen81 Träningscenter för barn med ovanliga handikapp82 Bidrag till Handikappinstitutet82 Samhällsinformation i punktskrift83 Statens hundskola (G 8)85 Bidrag till handikapporganisationer (G 10)86 Medelsanvisningen i övrigt87 Övriga motioner om äldre- och handikappomsorg88 Tolkverksamheten88 Information om äldreomsorgsreformen89 Socialt behandlingsarbete, alkohol- och narkotikapolitik (H 1--H 4)90 Bidrag till organisationer (H 3)90 Bidrag till organisationer som bedriver rehabiliteringsarbete91 Organisationsstöd till vissa nykterhetsorganisationer m.fl.93 Bidrag till organisationer som arbetar för utsatta barn och familjer95 Bidrag till kvinnojourernas riksorganisation m.m.97 Bidrag till organisationer som arbetar för de hemlösa101 Gällande bestämmelser101 Medelsanvisningen i övrigt102 Hemställan103 Inriktningen av socialpolitiken103 Anslag104 A. Socialdepartementet m.m.104 C. Ekonomiskt stöd till barnfamiljer m.m.104 E. Hälso- och sjukvård m.m.105 F. Omsorg om barn och ungdom107 G. Omsorg om äldre och handikappade107 H. Socialt behandlingsarbete, alkohol- och narkotikapolitik109 Reservationer111 1--3. Inriktningen av socialpolitiken m.m. (mom. 1 och 5-8) av m resp. fp resp. c111 4. Inriktningen av socialpolitiken (mom. 1) av v120 5. Ökad valfrihet inom den sociala tjänstesektorn och inom hälso- och sjukvården (mom. 2) av fp, m, c122 6. Vårdnadsbidrag m.m. (mom. 3 och motiverigen till mom. 4) av fp, m, c124 7. Stödet till frivilligorganisationernas HIV/aidsarbete (mom. 9) av c och m125 8. AIDS-delegationen (mom. 10) av m126 9. Inriktningen av informationsarbetet i övrigt (mom. 12) av m126 10. Medelsanvisningen till Internationell samverkan (mom. 15) av c127 11. Grundavdrag för barn m.m. (mom. 17, 18 och 19) av m128 12--13. Bidrag till information om tobakens skadeverkningar (mom. 28) av c resp. mp129 14. Bidrag till hemkonsulentverksamheten (mom. 29) av c130 15--16. Medelsanvisningen till Bidrag till Hälsoupplysning av c resp. mp130 17. Ökade resurser till sjukvården (mom. 32) av c131 18. Vården av svårt hjärnskadade (mom. 33) av fp132 19. Statsbidrag till särskilda ungdomsmottagningar (mom. 34) av v132 20. Kommunalt stödpaket (mom. 35) av v132 21. Dagbarnvårdare åt eget barn (mom. 36) av mp133 22. Dagbarnvårdare åt eget barn (motiveringen till mom. 36) av fp, m och c133 23. Föräldramedverkan (mom. 37) av mp134 24--25. Medelsanvisningen till Bidrag till kommunal barnomsorg (mom. 38) av v resp. mp134 26. Bokklubb för punktskriftsläsare (mom. 40) av v135 27. Bidrag till anläggningen Almåsa (mom. 42) av v136 28. Bidrag till Mättingeprojektet m.m. (mom. 43) av s136 29--30. Medelsanvisningen till Kostnader för viss verksamhet för handikappade (mom. 44) av s resp. v136 31. Träningscenter för barn med ovanliga handikapp (mom. 45) av fp137 32. Bidrag till Handikappinstitutet (mom. 46) av fp138 33. Samhällsinformation i punktskrift (mom. 47) av v138 34. Ledarhundsutbildningen m.m. (mom. 48 och 49) av mp)139 35. Medelsanvisningen till Bidrag till handikapporganisationer (mom. 50) av fp139 36. Medelsanvisningen till Bidrag till handikapporganisationer m.m. (mom. 50 och 51) av v140 37--38. Tolkverksamheten (mom. 53) av fp resp. mp141 39. Information om äldreomsorgsreformen (mom.54) av v142 40. Stöd till organisationer som bedriver rehabiliteringsarbete (mom. 56) av fp142 41. Uttalande om stöd till länkverksamhet (mom. 57) av mp143 42. Organisationsstöd till nykterhetsorganisationer m.fl. (mom. 59) av c143 43. Bidrag till organisationer som arbetar för utsatta barn och familjer (mom. 60) av c143 44. Uttalande om ökat stöd till barnjourverksamhet m.m. (mom. 61) av mp144 45. Bidrag till kvinnojourernas riksorganisation m.m. (mom. 62) av fp144 46. Bidrag till kvinnojourer från en brottsoffernämnd (mom. 64) av m145 47. Uttalande om de hemlösas situation m.m. (mom. 65) av c145 48--49. Medelsanvisningen till Bidrag till organisationer (mom. 66) av fp resp. c146 Särskilda yttranden147 1. Inriktningen av socialpolitiken m.m. (mom. 1) av mp147 2. Medelsanvisningen till Bidrag till handikapporganisationer (mom. 50) av c och m148 3. Information om äldreomsorgsreformen (mom. 54) av c och m148 Bilaga 1: Oppositionspartiernas anslagsalternativ149 Bilaga 2: Budgetpropositionens lagförslag150