Socialstyrelsen m.m.

Betänkande 1988/89:SoU15

Socialutskottets betänkande
1988/89:SoU15

Socialstyrelsen m.m. —

1988/89

SoU15

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens förslag till medelsanvisningar för socialstyrelsen,
statlig kontroll av läkemedel m.m. och bidrag till allmän sjukvård
(anslagspunkterna E 1, E 2 och E 16). I anslutning härtill behandlar
utskottet ett sextiotal motionsyrkanden där olika allmänna frågor om hälsooch
sjukvården tas upp.

Utskottet tillstyrker de i propositionen föreslagna medelsanvisningarna.

Med anledning av vissa motioner (m, fp, c, s) om läkarförsörjningen
uttalar utskottet bl.a. att riksdagen, för att på ett aktivt sätt kunna följa
arbetet med att förbättra läkarförsörjningen, måste få en redovisning av
regeringen för hur regeringen ser på dessa problem och vilka åtgärder som
vidtagits eller övervägs för att en gynnsam utveckling på området skall
kunna påskyndas. Vad utskottet anfört föreslås riksdagen ge regeringen till
känna. Mot beslutet reserverar sig utskottets s-ledamöter.

Några motioner (m, fp, mp) tar upp behovet av ökade kunskaper om
behandling av smärta. Utskottet uttalar med anledning av dessa motioner
bl.a. att det sker en snabb utveckling när det gäller smärtbehandling och att
denna utveckling bör stödjas med bl.a. resurser för utvärdering. Utskottet
anför också att vårdpersonalen i sin grund-, fort- och vidareutbildning måste
få ökade kunskaper om smärtbehandlingens möjligheter. Enligt utskottet är
det också angeläget att socialstyrelsen tar sitt ansvar för kunskapsutveckling
och kunskapsförmedling. Vad utskottet anfört föreslås riksdagen ge regeringen
till känna.

Ytterligare några motioner (fp, c) tar upp frågor om kvinnors hälsa. Med
anledning av dessa motioner uttalar utskottet att kvinnors sjukdomspanorama
och kvinnliga hälsoproblem behöver fokuseras på ett annat sätt än
tidigare. Särskilt viktigt är det att dessa frågor beaktas i all utbildning för
sjukvårdspersonal. Utskottet framhåller också forskningens betydelse. Socialstyrelsen
bör ta fram underlag för att kunskapen om kvinnors hälsa och
vården för kvinnor skall kunna förbättras. Vad utskottet anfört föreslås
riksdagen ge regeringen till känna.

Utskottet uttalar med anledning av vissa motioner (m, mp) om resurser
för rehabilitering av tortyroffer att utskottet anser det rimligt att staten
övergångsvis bidrar till uppbyggnaden av särskilda stödverksamheter för
flyktingar och invandrare med svåra psykiska och fysiska men. Utskottet
anser därför att regeringen bör överväga hur staten kan stödja en uppbyggnad
av sådana verksamheter i landstingens eller frivilligorganisationer -

1 Riksdagen 1988/89. 12 sami. Nr 15

nas regi. Vad utskottet anfört föreslås riksdagen ge regeringen till känna.
Övriga motionsyrkanden avstyrks.

Utskottets m-, fp-, c- och mp-ledamöter reserverar sig till förmån för vissa
motionsyrkanden om avskaffandet av signeringskravet för patientjournaler.
Vidare reserverar sig utskottets fp-, c- och mp-ledamöter till förmån för
vissa motionsyrkanden om åtgärder mot sjukdomen toxoplasmos. Fp-, vpkoch
mp-ledamöterna reserverar sig till förmån dels för vissa motionsyrkanden
om invandrare med utländsk vårdutbildning, dels för motionsyrkanden
om åtgärder mot läkemedelsmissbruk. Vpk- och mp-ledamöterna reserverar
sig också till förmån för vissa motionsyrkanden om vårdpersonalens
arbetstider och om förlossningsvårdens utformning. Ytterligare 22 reservationer
har avlämnats (m, fp, c, vpk, mp), i huvudsak till förmån för egna
motionsyrkanden. Det föreligger också fem särskilda yttranden (m, fp).

FEMTE HUVUDTITELN
Proposition 1988/89:100 bil. 7

Regeringen har under punkterna E 1 och E 2 (s. 71-76) samt E16 (s. 100 och
101) föreslagit

E 1 att riksdagen till Socialstyrelsen för budgetåret 1989/90 anvisar ett
förslagsanslag på 180 970 000 kr.,

E 2 att riksdagen till Statlig kontroll av läkemedel m.m. för budgetåret
1989/90 anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr.,

F. 16 att riksdagen till Bidrag till allmän sjukvård m.m. för budgetåret
1989/90 anvisar ett förslagsanslag på 4 556 682 000 kr.

Motioner

1988/89:So255 av Bengt Westerberg m.fl. (s) vari yrkas

12. att riksdagen beslutar om inrättande av ett centrum för diagnostik och
rehabilitering av vissa svårdiagnostiserade hjärnskador i enlighet med vad
som anförs i motionen,

13. att riksdagen beslutar anslå 8 milj.kr. under särskilt anslag till inrättande
av ett centrum för diagnostik och rehabilitering av vissa svårdiagnostiserade
hjärnskador.

1988/89:So402 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (båda s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om behovet av insatser för att förebygga missbruk av
sömnmedel och lugnande mediciner.

1988/89:So404 av Marianne Andersson och Jan Hyttring (båda c) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att blivande mödrar från
1989—07—01 skall erbjudas gratis selentillskott genom mödravårdscentralerna,

2. att riksdagen hos regeringen begär att socialdepartementets huvudtitel
budgetåret 1989/90 under rubriken förebyggande mödravård tillförs 8
milj.kr.

1988/89:SoU 15

2

1988/89:So421 av Hans Petersson och Margo Ingvardsson (båda vpk) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär nödvändiga åtgärder för att få
vårdtagarens erhållna vaccinationer registrerade och åtkomliga för fortsatt
vård.

1988/89:So423 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en utvärdering av primärvården,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en sådan lag, i motionen
kallad ”vårdgaranti”, som innebär att patienter som inte inom rimlig tid kan
få behandling inom det egna landstinget skall ha rätt till behandling inom ett
annat landstingsområde eller hos privat vårdgivare på det egna landstingets
bekostnad,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till reviderade riktlinjer för
hälso- och sjukvården med beaktande av vad i motionen anförs,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till skyndsam översyn av
stadgan för enskilda vårdhem m.m. i syfte att ge dem möjlighet att ta emot
samma patientgrupper som landstingets vårdhem,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder från sjukvårdshuvudmännens sida i syfte att åstadkomma
en bättre personalförsörjning,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i hälsooch
sjukvårdslagen att patienternas valfrihet stärks i enlighet med vad i
motionen anförts.

1988/89:So424 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om behovet
av förslag till åtgärder för värdig vård.

1988/89:So425 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att arbetsgivaravgifterna inom sjukvård, äldreomsorg
och handikappomsorg sänks med en fjärdedel från och med 1990
och att staten kompenserar socialförsäkringssystemet ekonomiskt för detta,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att landsting och
kommuner skall använda det ekonomiska utrymme som härigenom skapas
till förbättringar inom de angivna vård- och omsorgsområdena, främst
genom en satsning på en förbättrad situation för personalen.

1988/89:So426 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att kvinnor
yngre än 55 är bör få undervisning i självundersökning av brösten samt
snabb och god tillgång till mammografi och cellprovning om så önskas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att massundersökning
av kvinnor över 55 år skall fortsätta,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att andra
undersökningsmetoder såsom Light-scanning och palpologiska undersökningar
utförda av bl.a. synskadade sjuksköterskor också skall tillämpas.

1988/89: So427 av Lars Sundin (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om löpande registrering av
infektionskomplikationer vid svenska sjukhus.

1988/89:SoU15

3

1988/89:So432 av Gunnar Björk och Karin Israelsson (båda c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
i motionen om att en ordentlig inventering görs beträffande nuvarande
omfattning av toxoplasmos,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om undersökning och behandling av gravida kvinnor med
avseende på toxoplasmos.

1988/89: So436 av Ulla Orring (fp) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen
snarast tar fram ett utvecklingsprogram för den framtida epilepsisjukvården
och för en förstärkning av ifrågavarande sjukvård vid regionsjukhuset
i Umeå.

1988/89:So437 av Göran Ericsson (m) vari yrkas att riksdagen begär att
regeringen tillsätter en utredning med uppgift att utreda förutsättningarna
praktiskt och ekonomiskt att överföra primärvården på primärkommunalt
huvudmannaskap.

1988/89:So439 av Kjell Ericsson och Jan Hyttring (båda c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om rekryteringsbefrämjande åtgärder för läkare till landsorten.

1988/89:So440 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
beträffande ökade resurser och rättvis fördelning för vård och omsorg,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
beträffande åtgärder för att sätta patienten i centrum för vården,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om fritt läkarval,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om vårdpersonalens situation.

1988/89:So447 av Charlotte Branting och Ingrid Hasselström Nyvall (båda
fp ) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
socialstyrelsen bör få i uppdrag att företa en utredning om vad patientjournallagens
signeringskrav har inneburit för sjukvården, samt om detta krav
kan avskaffas eller ändras.

1988/89:So450 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen anhåller om ett samlat åtgärdsprogram mot läkemedelsberoende
och läkemedelsmissbruk i enlighet med de riktlinjer som anges i motionen.

1988/89:So453 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om ett institutionsawecklingsbidrag i enlighet med
vad som anförts i motionen.

1988/89:So455 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att utforma ett program
för hälso- och sjukvårdsinsatser i enlighet med vad som anförts i motionen.

1988/89:So458 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1988/89:SoU15

4

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av ett husläkarsystem
enligt de riktlinjer som framförs i motionen,

3. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1989/90 anslå 200 milj.kr. för
insatser mot köerna till gråstarrs-, höftleds- och kranskärlsoperationer samt
strålbehandling av cancerpatienter,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om att hindra nedläggningen av enskilda sjuk- och vårdhem,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till i motionen angivna
åtgärder för att stimulera rekrytering av läkare och annan sjukvårdspersonal
i bristområden.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:Sf277.

1988/89:So467 av Rosa Östh och Ulla Tillander (båda c) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att en probleminventering görs och att
därefter ett åtgärdsprogram utarbetas vad gäller vårdområdet och där särskilt
sjuksköterskornas situation beaktas.

1988/89:So471 av Britt Bohlin och Anita Johansson (båda s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att göra en
översyn av personalorganisationen inom vården.

1988/89:So473 av Stina Eliasson (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inoperation av antabus,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den i
motionen förordade försöksverksamheten anförtros Jämtlands läns landsting
som bör få i uppdrag att genomföra ett projekt gällande inoperation av
antabus.

1988/89:So475 av Bo Finnkvist m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om behov av
kvotering av läkare till vårdinrättningar med dålig läkarförsörjning.

1988/89:So485 av Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökade utbildningsinsatser för ökad kännedom om behandling av
kvinnors sjukdomar.

1988/89:So496 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (båda mp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att medel bör
anslås till en kampanj för att öka intresset för att bli blodgivare under den
militära grundutbildningen och under repetitionsövningarna.

1988/89:So497 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen uttalar
sig för att landstingen inrättar smärtkliniker i varje landsting och att personalen
får den utbildning och vidareutbildning som denna verksamhet kräver.

1988/89:So498 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (båda mp) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning i enlighet med vad i
motionen anförts om införande av samhällstjänst med inriktning på tjänstgöring
inom vården.

1988/89:SoU15

5

1988/89:So501 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utökade insatser
för att fortbilda flyktingar med utländsk vårdexamen.

1988/89:So502 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att under en treårsperiod årligen anslå 2 000
milj.kr. att fördela till sjukvårdshuvudmännen för genomförande av minskad
helgtjänstgöring,

2. att riksdagen beslutar att under anslaget Bidrag till allmän sjukvård
m.m. för budgetåret 1988/89 anslå 2 000 milj.kr. utöver regeringens förslag i
enlighet med vad som framhålls i motionen.

1988/89:So503 av Rolf L Nilson m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om behovet av
åtgärder mot läkemedelsberoende.

1988/89:So510 av Stina Gustavsson och Ingbritt Irhammar (båda c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om signeringskrav av patientjournaler.

1988/89:So511 av Rosa Östh och Agne Hansson (båda c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om signeringskravet i patientjournailagen.

1988/89:So513 av Ingrid Hemmingsson (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till åtgärder som kan förbättra läkarsituationen i
Norrlandslänen i enlighet med vad som anförts i motionen.

1988/89: So517 av Anita Stenberg och Anna Horn af Rantzien (båda mp)
vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att landstingen
bör värna om de små enheterna inom förlossningsvården,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att vårdplatser
bör finnas inom rimligt avstånd var man än bor i landet.

1988/89:So525 av Ulla Tillander (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär initiativ för en etisk debatt om val- och urvalsfrågor i sjukvården
enligt det anförda.

1988/89:So532 av Barbro Sandberg och Sigge Godin (båda fp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att utreda
ansvarsförhållandena vid ”återanvändning” av pacemaker.

1988/89:So541 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att alla som kommer till Sverige och varit
utsatta för tortyr skall få en möjlighet att behandlas på ett sakkunnigt sätt på
ett speciellt centrum.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:Sf545.

1988/89:So544 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att kunskap om
smärta och smärtbehandling bör ges i all grundutbildning och fortbildning
till vårdpersonal,

1988/89:SoU15

6

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av smärtvårdsenheter i varje landstingsområde.

1988/89:So545 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om behovet av att invandrarkvinnornas och flyktingbarnens situation
särskilt uppmärksammas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om behovet av statligt stöd i syfte att utvidga nuvarande verksamhet
av typ Röda korsets ”tortyrcentra” för hjälp till torterade flyktingar.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89: Sf547.

1988/89:So546 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att
utarbeta program för fort- och vidareutbildning om smärta och smärtlindring
för vårdpersonal av alla kategorier.

Utskottet

Riktlinjer för hälso- och sjukvården

I motion 1987/88:So423 av Cart Bildt m.fl. (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till reviderade riktlinjer för hälso- och sjukvården
med beaktande av vad i motionen anförs (yrkande 3). Motionärerna anför
bl.a. att den specialiserade sjukvården vid läns- och länsdelssjukhusen inte i
någon betydande utsträckning kan ersättas av primärvård. Verksamheten
inom primärvården måste bli mer effektiv och kvaliteten höjas. Motionärerna
anför vidare att primärvården i somliga områden är så utbyggd att en
fortsatt utbyggnad bör anstå i avvaktan på en utredning om vad primärvården
där kan prestera. I samma motion begärs också ett tillkännagivande till
regeringen om att det behövs en översyn och utvärdering av primärvården
(yrkande 1).

Utskottet har behandlat liknande motionsyrkanden som de nu aktuella vid
åtskilliga tillfällen tidigare (se bl.a. SoU 1984/85:28, 1986/87:37 och 1987/
88:27). I det nämnda betänkandet SoU 1984/85:28 uttalade utskottet att de i
den då aktuella propositionen om utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården
(prop. 1984/85:181) föreslagna riktlinjerna enligt utskottet inte skulle
uppfattas så som att akutsjukvården skulle minska i betydelse. Utskottet
anförde vidare (s. 9):

Hög kvalitet, stor kapacitet, effektivitet och beredskap skall, enligt utskottets
mening, fortfarande utgöra självklara utgångspunkter för läns- och
regionsjukvården. En annan sak är att länssjukvårdens vårdplatsantal sannolikt
kan även fortsättningsvis minskas i takt med att primärvården inkl. de
lokala sjukhemmen byggs ut. Erfarenheterna visar t.ex. att en stor del av
medicinklinikernas platser är belagda med patienter som anmälts för långtidssjukvård
eller som skulle kunna vårdas med hjälp av hemsjukvård och
hemtjänst. Den i propositionen förordade omfördelningen av resurser skall
således inte hindra länssjukvårdens kvalitativa utveckling. Det är tvärtom
angeläget att utvecklingen mot nya och förbättrade metoder för diagnostik

1988/89:SoU15

7

och behandling fortsätter. Länssjukvårdens roll kommer dock att förändras
efter hand i riktning mot mera specialiserad sjukvård, forsknings- och
utvecklingsarbete samt kunskapsförmedling.

Inte heller skall satsningen på förebyggande sjukdomar och skador ställas
i motsats till en god akutsjukvård. Det förebyggande hälso- och sjukvårdsarbetet
skall på sikt dels åstadkomma en minskning i skillnader i hälsa
mellan olika befolkningsgrupper, dels åstadkomma att människor lever
friska längre. De vinster som kan göras gäller livskvalitet. Utskottet är
självfallet medvetet om att det oavsett omfattningen av förebyggande åtgärder
alltid kommer att finnas ett behov av kvalificerad akutsjukvård. Det
är inte frågan om annat än att detta behov skall tillgodoses.

I betänkandet SoU 1986/87:37 återkom utskottet till frågorna om primärvårdens
och länssjukvårdens utveckling och behovet av vårdplatser inom
den slutna somatiska akutsjukvården. Utskottet erinrade därvid om de
tidigare gjorda uttalandena och anförde att det inte är fråga om annat än att
det behov av kvalificerad akutsjukvård som alltid kommer att finnas också
skall tillgodoses. Utskottet fann anledning understryka att vård på olika
nivåer inkl. akut sjukhusvård måste kunna tillhandahållas vid behov för att
äldre människor med bibehållen trygghet skall kunna bo kvar i sin invanda
miljö och i ett eget boende. Utskottet konstaterade att frågan om primärvården
och länssjukvårdens utveckling redan var föremål för åtskillig uppmärksamhet
och att något initiativ från riksdagens sida därmed inte kunde
anses erforderligt. De då aktuella motionsyrkandena avstyrktes.

I betänkandet SoU 1987/88:27 med anledning bl.a. av regeringens skrivelse
om folkhälsans utveckling behandlade utskottet på nytt förhållandet mellan
primärvården och länssjukvården. Därvid redovisades vissa studier som
gjorts under senare år när det gäller utvecklingen inom primärvården och
länssjukvården samt vissa uttalanden från staten och sjukvårdshuvudmännen
i den senaste s.k. Dagmaröverenskommelsen om utbyggnaden av primärvården.
Utskottet anförde följande (bet. s. 7):

Det finns enligt utskottet anledning att betona vikten av en väl fungerande
primärvård. Primärvården måste vara så utbyggd att människor på lika
villkor kan få tillgång till en god vård som kan förebygga allvarligare
sjukdomstillstånd. Samtidigt finns anledning att framhålla att en mera specialiserad
sjukvård inkl. akut sjukhusvård måste kunna tillhandahållas de
patienter, inte minst äldre, som behöver sådan vård. Nödvändiga strukturförändringar
inom hälso- och sjukvården måste dock kunna ske, så att
hälso- och sjukvårdens resurser utnyttjas på ett effektivt sätt.

När det gällde kravet på en utvärdering av primärvården delade utskottet
bedömningen att det är önskvärt att en utvärdering av de strukturella
förändringarna inom hälso- och sjukvården kommer till stånd. Utskottet
hänvisade till vad som anförts i både den s.k. Dagmaröverenskommelsen
och i regeringens skrivelse om ett uppdrag till socialstyrelsen i den delen.
Utskottet ansåg att detta tillgodosåg syftet med det då aktuella motionsyrkandet
och avstyrkte detta.

1988/89:SoU15

Utskottet erinrar om de uttalanden som utskottet tidigare gjort. Det finns
enligt utskottet inte någon anledning till något ändrat ställningstagande.
Utskottet avstyrker sålunda motion So423 (m) yrkandena 1 och 3.

8

Nedläggning av enskilda sjuk- och vårdhem

1988/89:SoU15

I motion 1988/89:So458 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om att
hindra nedläggningen av enskilda sjuk- och vårdhem (yrkande 4). Motionärerna
anför att regeringen bör ta erforderliga initiativ för att ta till vara
den personella, organisatoriska och fysiska resurs som dessa hem representerar.
Detta kan enligt motionärerna ske i samarbete med de enskilda
vårdhemmens intresseorganisationer samt landstings- och kommunförbunden.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat förhållandet mellan
offentlig och enskild vård på hälso- och sjukvårdsområdet (se bl.a. SoU
1983/84:4y, 1984/85:28 och 1986/87:37). Därvid har utskottet uttalat sitt stöd
för den grundläggande principen att all yrkesmässigt bedriven hälso- och
sjukvård skall stå under offentlig insyn, tillsyn och kontroll. Samtidigt har
emellertid framhållits att privata vårdinitiativ utgör ett viktigt alternativ och
komplement till den offentliga vården. Utskottet har också återkommande
behandlat olika motionsyrkanden om vård i enskild regi som alternativ till
vård med kommunalt huvudmannaskap (se bl.a. SoU 1985/86:11, 1986/
87:18 och 1987/88:15), varvid utskottet konstaterat att det finns ett betydande
utrymme för enskilda insatser av olika slag på det sociala vårdområdet.

Frågan om nedläggning av enskilda sjuk- och vårdhem behandlades senast
i utskottets betänkande 1988/89:SoU6. Utskottet hänvisade därvid till
sina tidigare uttalanden. När det över huvud taget gäller nedläggning av
institutionsplatser erinrade utskottet om att det vid flera tidigare tillfällen
gett uttryck för sin uppfattning att det är självklart att någon omfattande
reducering av antalet vårdplatser inte får ske utan att andra tillfredsställande
vårdmöjligheter byggs ut och finns tillgängliga. Utskottet betonade också
att utvecklingen noga måste följas, inte minst i en tid när resurserna inte
räcker till för att uppfylla alla ambitioner som finns.

I det nämnda betänkandet redovisades också socialstyrelsens rapport Att
bo på institution (Socialstyrelsen redovisar 1987:12). Rapporten, som bygger
på en inventering i november 1985, redovisar de privata institutionernas
andel av institutionerna för äldre, långtidssjuka och handikappade. Av
rapporten framgår (s. 17) att de privata institutionerna utgjorde sammanlagt
20 % av samtliga enheter. Den vanligaste privata vårdformen var de privata
sjukhemmen inom psykiatrin. De utgjorde en tredjedel av samtliga enheter
för psykiatrisk vård. Dessa enheter var dock förhållandevis små, vilket
gjorde att de privata sjukhemmen svarade för endast 13 % av platserna. Vid
vårdhem för psykiskt utvecklingsstörda fanns drygt 10 % av antalet platser
vid privata vårdhem. Inom långtidssjukvården fanns ca 4 % av antalet
platser vid privata sjukhem. Av totalt 52 288 platser på ålderdomshem fanns
1 531 i privat regi.

Utskottet, som erinrar om de uttalanden som utskottet gjort tidigare i denna
fråga, finner inte skäl till något ändrat ställningstagande. Utskottet avstyrker
därför motion So458 (fp) yrkande 4.

Översyn av stadgan för enskilda vårdhem

1988/89:SoU15

I motion 1988/89:So423 av Carl Bildt m.fl. (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till skyndsam översyn av stadgan för enskilda
vårdhem m.m. i syfte att ge de enskilda vårdhemmen möjlighet att ta emot
samma patientgrupper som landstingets vårdhem (yrkande 4).

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat motionsyrkanden av
motsvarande innebörd. I betänkandet SoU 1985/86:13 redovisades innehållet
i stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem m.m. och de reviderade
föreskrifter och allmänna råd för tillämpningen av stadgan som utgavs av
socialstyrelsen år 1985 (SOSFS 1985:16). Utskottet konstaterade i det
nämnda betänkandet att någon allmän översyn av stadgan inte var aktuell
men att utskottet erfarit att man inom socialstyrelsen ockå uppfattar stadgan
som delvis föråldrad och i behov av översyn. Utskottet ansåg att initiativet
till en översyn borde ankomma på socialstyrelsen. Den då aktuella motionen
ansågs inte böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

I betänkandet SoU 1986/87:16 (s. 15-16) behandlades frågan ånyo. Utskottet
ansåg därvid inte att det fanns skäl till något annat ställningstagande.
Utskottet hänvisade också till den aviserade tillsynsutredningen och menade
att detta talade för att man inte borde inleda en särskild översyn av
stadgan.

Regeringen tillsatte i december 1987 en särskild tillsynsutredning. I direktiven
till utredningen uttalas bl.a. att utredaren bör överväga om och i så fall
hur socialstyrelsens tillsyn skall utformas så att den i enlighet med hälso- och
sjukvårdslagen omfattar all hälso- och sjukvård. Vidare uttalas att utredaren
i det sammanhanget bör se över reglerna för enskilda vårdinrättningar så att
samma säkerhetskrav blir gällande för dessa som för den offentligt bedrivna
vården.

Vid sin senaste behandling av ett liknande motionsyrkande som det nu
aktuella (SoU 1987/88:16) konstaterade utskottet att den inledda tillsynsutredningen
kommer att beröra även reglerna för enskilda vårdhem. Enligt
utskottets mening fanns i avvaktan på resultatet av denna utredning inte skäl
för riksdagen att överväga något initiativ i frågan. Den då aktuella motionen
avstyrktes.

Utskottet anser alltjämt att resultatet av tillsynsutredningens arbete bör
avvaktas. Det finns därför enligt utskottet inte något skäl att för närvarande
överväga ett initiativ från riksdagens sida i frågan. Motion So423 (m)
yrkande 4 avstyrks således.

Huvudmannaskapet för primärvården

I motion 1988/89:So437 av Göran Ericsson (m) hemställs att riksdagen
begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att utreda förutsättningarna
praktiskt och ekonomiskt att överföra primärvården på primärkommunalt
huvudmannaskap.

Riksdagen antog år 1985 en särskild lag - lagen (1985:1089) om försöksverksamhet
inom hälso- och sjukvårdens område - som gjorde det möjligt

för vissa, särskilt namngivna kommuner att inom ramen för det s.k. frikommunförsökets
ram ta över driftansvaret för primärvården. Försöksverksamhet
har sedermera kommit till stånd i Örebro och Gnosjö kommuner.
Försöksverksamheten skall pågå t.o.m. 1991.

Riksdagen beslutade i höstas om viss förlängning och utvidgning av
frikommunförsöket (prop. 1988/89:1, KU6, SoU2y, rskr. 13). Genom beslutet
möjliggörs även försök med ett gemensamt beslutsorgan för Jämtlands
läns landsting och Östersunds kommun (Bräcke kommundel) när det
gäller bl.a. primärvård och socialtjänst. Genom riksdagens beslut utvidgades
möjligheterna för kommunerna att bedriva viss hälso- och sjukvård,
dvs. primärvård, till att gälla alla i frikommunförsöket ingående kommuner.

Utskottet konstaterar att det för närvarande inom ramen för frikommunförsöket
pågår olika försöksverksamheter när det gäller primärvårdens organisation.
Utskottet anser att erfarenheterna från detta arbete bör avvaktas
innan något initiativ övervägs från riksdagens sida. Med det anförda avstyrker
utskottet motion So437 (m).

Viss ändring i hälso- och sjukvårdslagen

I motion 1988/89:So423 av Carl Bildt m.fl. hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring i hälso- och sjukvårdslagen att
patienternas valfrihet stärks i enlighet med vad i motionen anförts (yrkande
6). Motionärerna anser att hälso- och sjukvårdslagens kravparagraf bör
preciseras och kompletteras i fråga om rätten att välja vårdgivare och
vårdform. Denna förändring bör ske skyndsamt.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat frågor om ökad valfrihet i
vården. Som framgått av den tidigare redovisningen (se ovan s. 9) har
utskottet uttalat sitt stöd för den grundläggande principen att all yrkesmässigt
bedriven hälso- och sjukvård skall stå under offentlig insyn, tillsyn
och kontroll. Samtidigt har emellertid framhållits att privata vårdinitiativ
utgör ett viktigt alternativ och komplement till den offentliga vården. Utskottet
har i flera betänkanden ytterligare utvecklat sin syn i dessa frågor (se
bl.a. SoU 1984/85:28, 1985/86:16 och 1986/87:37).

Ett liknande motionsyrkande avstyrktes senast i det av riksdagen godkända
betänkandet SoU 1987/88:27 med hänvisning till denna principiella
uppfattning. Utskottet hyser alltjämt samma uppfattning och finner inte
anledning till något ändrat ställningstagande. Motion So423 (m) avstyrks
sålunda i nu aktuell del.

Att välja läkare

1 motion 1988/89:So440 av Olof Johansson m.fl. (c) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om fritt läkarval
(yrkande 5). Motionärerna anför att fritt läkarval måste bli en verklighet för
hela Sveriges befolkning. Tillskott av offentliga och privata läkartjänster
måste därför i första hand gå till de områden som har sämst möjlighet att
erbjuda fritt läkarval.

1988/89:SoU15

11

I motion 1988/89:So458 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av ett husläkarsystem
enligt de riktlinjer som framförs i motionen (yrkande 1). Motionärerna
anför att det är angeläget att alla människor har en husläkare, dvs. en läkare
med vilken de kan ha varaktiga kontakter. Människorna måste ha möjlighet
att välja sin husläkare. 1 den mån man inte anser sig kunna finna någon
lämplig husläkare i det egna områdets primärvård bör man ha möjlighet att
söka sig till en läkare utanför den egna vårdcentralen. Var och en skall vara
registrerad hos en läkare inom primärvården eller hos en annan läkare. Det
måste enligt motionärerna finnas möjlighet att välja en specialistläkare som
sin husläkare, och den som så önskar måste också kunna byta husläkare.
Läkare bör vara skyldiga att om inte särskilda skäl föreligger ta emot de
patienter som söker sig till henne eller honom.

I betänkandet SoU 1984/85:28 om utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården
behandlade utskottet ett motionsyrkande som gällde valfrihet i läkarval
men även frågor om kontinuitet i vården, vård på lika villkor m.m. Utskottet
framhöll därvid bl.a. den stora betydelsen av hembesök i primärvården
och det utvecklingsarbete som inriktas mot att skapa kontinuitet i
kontakterna mellan vårdgivare och den enskilda patienten. Även samverkan
mellan primärvård och andra vårdgivare framhölls.

I betänkandet SoU 1987/88:27 (s. 7 f.) behandlade utskottet ett motionsyrkande
om införandet av ett husläkarsystem. Utskottet erinrade därvid
om de uttalanden som utskottet tidigare gjort. Utskottet konstaterade
att det fanns anledning att på nytt understryka vikten av utvecklingsarbete
som syftar till att förbättra kontinuiteten i kontakterna mellan å ena sidan
läkare och annan vårdpersonal och å andra sidan den enskilda patienten.
Utskottet var dock inte berett att förorda ett husläkarsystem av den föreslagna
typen utan avstyrkte det då aktuella motionsyrkandet.

Landstingsförbundet har enligt vad utskottet erfarit genomfört en enkät
bland sjukvårdshuvudmännen för att söka utröna i vilken utsträckning dessa
tillämpar upptagningsområden för den öppna resp. slutna vården. De preliminära
resultaten pekar på att det finns en stor variation mellan sjukvårdshuvudmännen,
men att åtminstone hälften av dem tillåter att invånarna
väljer den vårdcentral och/eller det sjukhus som de önskar. Vissa av landstingen
har slopat upptagningsområden för öppen vård, andra för sluten
vård. En tredje grupp har slopat upptagningsområden både när det gäller
öppen och sluten vård. Ett problem synes dock vara att kunskapen om den
praxis som faktiskt tillämpas av sjukvårdshuvudmännen inte är särskilt
spridd.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet konstaterar inledningsvis att det för hälso- och sjukvården
gäller en rad olika krav, där respekten för patientens självbestämmande är
ett. Ett annat väsentligt krav är kontinuitet i vården. Det måste anses
självklart att inte något av dessa krav på hälso- och sjukvården får försummas
och att avvägningar måste göras när olika krav kommer i konflikt
med varandra.

1988/89: SoU15

12

När det gäller frågorna om självbestämmande och särskilt möjligheterna
att välja läkare har utskottet i det föregående kunnat konstatera att upp
emot hälften av sjukvårdshuvdmännen inte tillämpar strikta upptagningsområden
utan tillåter invånarna att vända sig till den sjukvårdsinrättning
inom landstinget som de önskar. Utskottet vill dock uttala att det är angeläget
att patienterna får kännedom om den möjlighet de har att välja t.ex.
vårdcentral. Denna fråga är emellertid enligt vad utskottet erfarit aktuell
hos Landstingsförbundet, varför utskottet inte anser det nödvändigt med
något initiativ från riksdagens sida när det gäller motion So440 (c). Utskottet
avstyrker därmed det aktuella motionsyrkandet (yrkande 5). Utskottet
återkommer i ett senare avsnitt i detta betänkande till läkarförsörjningen
och tillgången på läkare i glesbygder.

Utskottet har tidigare uttalat att det inte är berett att förorda införandet
av ett husläkarsystem. Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker
därför motion So458 (fp) yrkande 1.

Köer i vården

I motion 1988/89:So458 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs att riksdagen
beslutar att för budgetåret 1989/90 anslå 200 milj.kr. för insatser mot
köerna till gråstarrs-, höftleds- och kranskärlsoperationer samt strålbehandling
av cancerpatienter (yrkande 3). Motionärerna anser att det behövs
ytterligare resurser för att köerna inom de nämnda vårdområdena skall
kunna kapas.

Riksdagen beslutade i juni 1987 (prop. 1986/87:114, SoU 37, rskr. 340) att
till bidrag för viss operationsverksamhet inom allmän sjukvård för budgetåret
1987/88 anvisa ett reservationsanslag av 70 milj.kr. Regeringen
fastställde därefter de indikationer och krav som måste vara uppfyllda för
att ersättning skall utgå. Ersättningar till sjukvårdshuvudmännen för genomförda
operationer har sedermera utbetalats.

Socialstyrelsen har i en särskild rapport gjort en slutlig redovisning och
uppföljning av effekterna av det särskilda bidraget till sjukvårdshuvudmännen
för att öka kapaciteten för vissa operationer. Denna har redovisats i
socialstyrelsens PM 1988:34 Köer i sjukvården.

I samband med det senaste s.k. Dagmaravtalet överenskom parterna,
dvs. staten och Landstingsförbundet, att den särskilda ersättningen till vissa
operationer fr.o.m. 1988 skulle inordnas i den allmänna sjukvårdsersättningen.
De regler om prioritering och vårdplanering samt upptagningsområden
som fastställdes för det särskilda bidraget enligt 1987 års beslut gäller
därmed även för åren 1988 och 1989.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet erinrar inledningsvis om vad utskottet tidigare anfört om orsakerna
till att köer kan uppkomma inom vården. Utskottet har därvid pekat
på att utvecklingen inom ett medicintekniskt område ibland sker snabbt och
språngvis. Utskottet har även hänvisat till att nya behandlings- och undersökningstekniker
ibland leder till att nya patientkategorier kan komma i

1988/89:SoU15

13

fråga för vård. Härigenom ökar efterfrågan plötsligt och kan inte omgående
tillgodoses. Utskottet har därför ansett att vissa väntetider i princip måste
kunna godtas. Vissa väntetider är också ibland ofrånkomliga för att sjukvårdens
resurser skall kunna utnyttjas effektivt.

Det finns dock enligt utskottet anledning att påtala att det inte kan
accepteras att människor skall behöva vänta långa tider på operationer som
skulle ge dem möjlighet att leva ett fullvärdigt och självständigt liv. Människor
som behöver denna typ av operationer skall i princip inte behöva vänta
mer än den tid som behövs för en effektiv planering av vården. Liksom
tidigare vill utskottet framhålla att det primära ansvaret för att komma till
rätta med sådana problem måste åvila sjukvårdshuvudmännen och i någon
mån sjukvårdsregionerna när det gäller den mera högspecialiserade vården.
När riksdagen år 1987 beslutade om ett särskilt stimulansbidrag till sjukvårdshuvudmännen
betonades särskilt att det särskilda statsbidraget inte
fritog sjukvårdshuvudmännen från deras ansvar utan att det endast avsågs
utgöra en stimulans för att påskynda en angelägen utveckling. Det framhölls
att bidraget inte fick disponeras så att det ensidigt gynnade sjukvårdshuvudmän
som hade en otillräckligt utbyggd operationskapacitet. Statsbidraget
har, enligt vad bl.a. socialstyrelsens rapport utvisar, lett till stora insatser
från sjukvårdshuvudmännens sida när det gällt att utöka operationskapaciteten
inom angelägna områden.

Som framgått av den tidigare redovisningen överenskom parterna inom
ramen för det senaste Dagmaravtalet att den särskilda ersättningen till vissa
operationer fr.o.m. år 1988 skulle inordnas i den allmänna sjukvårdsersättningen.
I likhet med vad parterna då uttalade och även i överensstämmelse
med vad som anförs i den aktuella motionen finner utskottet det angeläget
att operationskapaciteten kan öka även fortsättningsvis och belastningen
över landet utjämnas. Utskottet får här betona vikten av att sjukvårdshuvudmännen
både enskilt och i samarbete vidtar åtgärder så att långa väntetider
kan elimineras. Det krävs en god framförhållning och flexibilitet för att
undvika att köer uppstår inom vården. Utskottet är emellertid inte berett
att ställa sig bakom kraven i motion So458 (fp) att staten utöver den
ersättning som numera ingår i den allmänna sjukvårdsersättningen skall ta
på sig ytterligare ansvar när det gäller köerna i vården. Utskottet förutsätter
att frågan åter kommer att tas upp till behandling i kommande förhandlingar
om ersättningar till sjukvårdshuvudmännen efter 1989. Med det
anförda avstyrker utskottet motion So458 (fp) yrkande 3.

I motion 1988/89:So423 av Carl Bildt m.fl. (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till en sådan lag, i motionen kallad ”vårdgaranti”,
som innebär att patienter som inte inom rimlig tid kan få behandling inom
det egna landstinget skall ha rätt till behandling inom ett annat landstingsområde
eller hos privat vårdgivare på det egna landstingets bekostnad
(yrkande 2).

Utskottet behandlade i betänkandet SoU 1986/87:37 ett motionsyrkande av
motsvarande innehåll som det nu aktuella. Utskottet uttalade (s. 7) att det i
och för sig är mycket angeläget att åtgärder vidtas på många håll för att råda
bot på de långa väntetider som i vissa fall råder inom vården. Utskottet var

1988/89:SoU15

14

dock inte berett att göra avsteg från den grundläggande principen i hälsooch
sjukvårdslagen att det är landstinget där patienten är bosatt som skall
svara för och tillhandahålla den vård som patienten behöver. Utskottet var
inte berett att medverka till införandet av en allmän och lagfäst regel för
patienter att på det egna landstingets bekostnad få vård hos ett annat
landsting eller hos privat vårdgivare. Utskottet hänvisade i övrigt till förslagen
i propositionen om särskild ersättning till sjukvårdshuvudmännen för
att öka operationskapaciteten. Det då aktuella motionsyrkandet avstyrktes.

I betänkandet SoU 1987/88:22 behandlade utskottet åter ett motionsyrkande
om vårdgaranti. Utskottet erinrade därvid om sitt tidigare uttalande.
Utskottet uttalade vidare att det i och för sig är önskvärt att en
patient som inte i rimlig tid kan få vård inom det egna landstinget kan
erbjudas möjlighet till vård inom ett annat landsting eller på annat sätt. I det
sammanhanget hänvisade utskottet till det avtal som träffats inom ramen för
den senaste Dagmarövererenskommelsen om ökad samverkan mellan sjukvårdshuvudmännen
beträffande vissa typer av operationer. Utskottet ansåg
det dock inte aktuellt att generellt göra avsteg från den grundläggande
principen att det är landstinget där en patient är bosatt som i första hand
skall svara för och tillhandahålla den vård som patienten behöver. Därmed
avstyrkte utskottet det då aktuella motionsyrkandet.

Utskottet erinrar om de uttalanden som utskottet tidigare gjort i denna
fråga och finner inte skäl till något ändrat ställningstagande. Utskottet
avstyrker därmed motion So423 (m) yrkande 2.

Resurser inom hälso- och sjukvården och dessas fördelning

Flera motioner under den allmänna motionstiden 1989 har tagit upp frågor
om hälso- och sjukvårdens resurser och andra övergripande frågor. Hemställans
formulering i motionerna har avgjort till vilket utskott motionen
remitterats. Vissa frågor om sjukvårdens resurser har därför remitterats till
socialförsäkrings- och finansutskotten medan andra som behandlas i detta
avsnitt har hänvisats till socialutskottet.

I motion 1988/89:So440 av Olof Johansson m.fl. (c) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts beträffande
ökade resurser och rättvis fördelning för vård och omsorg (yrkande 1).
Motionärerna anför bl.a. att hälso- och sjukvården samt omsorgen om de
svaga i samhället måste ges en ökad andel av landets samlade resurser. I
samma motion hemställs vidare att riksdagen beslutar som sin mening ge
regeringen till känna vad som anförts beträffande åtgärder för att sätta
patienten i centrum för vården (yrkande 4). Motionärerna anför att kraven
på effektivitet i sjukvården aldrig får gå så långt att de medmänskliga
värdena tappas bort. I motionen tas upp frågor som berör ”klinikfärdiga”
patienter, medicinsk teknik och förtroendenämndernas betydelse när det
gäller att lösa problem utifrån patientens utgångspunkt. Vidare anförs att
effektiviteten i vården måste mätas med utgångspunkt från patientens situation.

1988/89:SoU15

15

Sjukvårdens resurser har tidigare behandlats av utskottet i några betänkanden.
I betänkandet SoU 1987/88:27 hänvisade utskottet bl.a. till den redovisning
som fanns i socialstyrelsens folkhälsorapport (Socialstyrelsen redovisar
1987:15) om hälso- och sjukvårdens expansion sedan 1970-talets början
och till vissa uttalanden av socialministern i regeringens skrivelse om folkhälsans
utveckling (skr. 1987/88:172). Utskottet uttalade vidare följande (s.
4):

Hälso- och sjukvårdslagen har uppställt ett antal mål för hälso- och sjukvården
- att den skall ges till alla på lika villkor, att den i ökad utsträckning
skall inriktas på att förebygga ohälsa, att den skall ha god kvalitet och hög
säkerhet och att den skall präglas av lättillgänglighet, respekt för patientens
medbestämmande och integritet m.m. Enligt utskottets mening måste sjukvården
tillförsäkras de resurser som krävs för att lagstiftningens intentioner
om en god vård för alla på lika villkor skall kunna uppfyllas.

Utskottet ansåg med hänvisning till det anförda att den då aktuella motionen
inte borde föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

I betänkandet 1988/89:SoU6 behandlade utskottet en motion om resurser
och resursutnyttjande inom äldreomsorgen. Utskottet erinrade därvid (s. 44
f.) på nytt om vad som sägs i hälso- och sjukvårdslagens målsättningsparagraf.
Det framhölls att det för andra områden som socialtjänsten och
omsorgerna om de psykiskt utvecklingsstörda finns liknande målsättningar.
Utskottet förutsatte att vård- och socialtjänstområdena och därmed även
äldreomsorgen skall tillförsäkras de resurser som krävs bl.a. för att gamla
människor skall få en trygg och värdig ålderdom.

Årets budgetproposition innehåller ett längre avsnitt om utvecklingen
inom hälso- och sjukvården. Av propositionen framgår att de totala kostnaderna
för hälso- och sjukvården under år 1989 beräknas uppgå till ca 90
miljarder kronor, vilket motsvarar ca 9% av bruttonationalprodukten. De
reala resurser som tillförts hälso- och sjukvården under senare år har enligt
föredraganden ökat stadigt, även om ökningstakten avtagit något.

I propositionen anförs vidare att hälso- och sjukvården visar mycket
omfattande struktur- och verksamhetsförändringar. Antalet vårdplatser för
korttidsvård har enligt vad som redovisas i propositionen minskat med
närmare en femtedel, vårdplatserna inom psykiatrin har närmast halverats
medan långtidssjukvården kontinuerligt kraftigt byggts ut fram till år 1985
för att därefter minska något. Den öppna vården uttryckt som läkarbesök
per invånare har ökat i begränsad omfattning. Dock har allmänläkarbesöken
ökat med 25% medan besöken vid sjukhusanslutna mottagningar minskat
något. Antalet personer som är verksamma inom hälso- och sjukvården
har fördubblats mellan åren 1970 och 1988, från 222 000 till 440 000.

Vad gäller den framtida utvecklingen anförs i propositionen (bil. 7 s. 66)
att kraven på utökade resurser i hälso- och sjukvården måste mötas med
krav på att nuvarande resurser utnyttjas så effektivt som möjligt. Detta
anses i första hand vara en fråga för sjukvårdshuvudmännen. Samtidigt
anses dock statsmakterna ha ett ansvar för att följa och värdera resultaten i
hälso- och sjukvården, för bl.a. olika patient- och befolkningsgrupper, samt
ett ansvar för hur resurserna används. 1 propositionen anförs att hälso- och
sjukvårdsberedningen avser att ägna struktur- och personalförsörjningsfrågorna
stor uppmärksamhet under den närmaste tiden.

1988/89:SoU15

16

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet delar givetvis den grundläggande uppfattningen i motion So440
(c) att de svaga i samhället på samma sätt som andra skall ha rätt till en god
omsorg och en god hälso- och sjukvård. Utskottet erinrar på nytt om de
uttalanden som finns i hälso- och sjukvårdslagens målparagraf och annan
sociallagstiftning samt de uttalanden som utskottet tidigare gjort i denna
fråga. Vad gäller motionärernas krav på att patienten skall stå i centrum vill
utskottet erinra om de krav som finns i hälso- och sjukvårdslagen och
tillsynslagen på att man i vården skall visa respekt för patientens självbestämmande
och integritet. Den enskilde måste alltid kunna känna förtroende
för hälso- och sjukvården.

Motionärerna tar upp problem med s.k klinikfärdiga patienter. Utskottet
har i det nämnda betänkandet 1988/89:SoU6 betonat betydelsen av en god
samverkan mellan landsting och kommuner för att sjukvård och sociala
insatser skall kunna dimensioneras så att de vårdbehövandes faktiska behov
kan tillgodoses. I ett kommande betänkande (1988/89:SoU16) återkommer
utskottet till vissa frågor om kvaliteten i vården och omvårdnadsarbetet.
Där redovisas olika genomförda och pågående projekt hos Spri och Landstingsförbundet.
Vad avser motionens krav om en rättvis fördelning av
resurserna kan också hänvisas till ett följande avsnitt om läkarförsörjningen.

Utskottet erinrar om de uttalanden som utskottet tidigare gjort om sjukvårdens
resurser. Utskottet har tidigare anfört (se bl.a. avsnittet om riktlinjer
för hälso- och sjukvården ovan) att det ibland kan vara nödvändigt
med strukturförändringar inom hälso- och sjukvården för att hälso- och
sjukvårdens resurser skall kunna utnyttjas på ett effektivt sätt. Det bör
betonas att samhället i ett framtidsperspektiv måste ha en hög beredskap att
möta ständigt växande krav och förutsättningar för hälso- och sjukvården.

Utskottet ser inte några motsättningar mellan vad som anförs i motion
So440 (c) och vad utskottet här anfört. Därför ser inte heller utskottet något
behov av åtgärder från riksdagens sida med anledning av den aktuella
motionen. Motionen i aktuella delar avstyrks sålunda (yrkandena 1 och 4).

Andra motioner tar mot bakgrund av den ram som hälso- och sjukvårdens
resurser medger upp andra frågor av övergripande natur. Samtidigt berörs i
dessa motioner olika etiska frågor.

I motion 1988/89: So525 av Ulla Tillander (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär initiativ för en etisk debatt om val- och urvalsfrågor i
sjukvården enligt vad som anförs i motionen.

Utskottet är enigt med motionären om att det är viktigt att få till stånd en
debatt och därmed också öka medvetenheten om de etiska frågor som den
snabba utvecklingen på det medicinska området ger upphov till. Utskottet
har vid flera tillfällen tidigare gett uttryck för en sådan uppfattning. Här kan
hänvisas till de uttalanden som utskottet gjorde i betänkandet SoU 1984/
85:4. Utskottet efterlyste där ett permanent medicinskt-etiskt organ där
parlamentariker, sjukvårdsansvariga, forskare och teologer kunde samråda
i medicinsk-etiska frågor och där grundläggande gemensamma värderingar

1988/89: SoU 15

17

2 Riksdagen 1988/89. 12 sami. Nr 15

kunde formuleras. Ett sådant organ har sedermera kommit till stånd genom
inrättandet av rådet för medicinsk-etiska frågor (regeringsbeslut den 14
mars 1985).

Rådet skall enligt regeringsbeslutet ta upp medicinsk-etiska frågor ur ett
mer övergripande perspektiv. Rådet skall sträva efter en helhetssyn på
frågor som rör medicinsk forskning och behandling som kan anses känslig
för den mänskliga integriteten eller påverka respekten för människovärdet.
Rådet har fått stor frihet att behandla de frågor man finner viktiga. Frågor
om människors lika värde och rätt till integritet har ansetts böra få stort
utrymme i rådets arbete. Det har i direktiven till rådet betonats att den
utveckling som sker på det här området ofta har mycket långsiktiga verkningar.
En viss förstärkning av rådet har nyligen gjorts.

Även i andra sammanhang har utskottet (se t.ex. SoU 1986/87:7 och SolJ
1987/88:4) påtalat problemen med den snabba utvecklingen inom medicinens
område och risken för att politikerna kan försättas i en situation då nya
medicinska tekniker tas i bruk utan att riksdagen har getts möjlighet att
lägga fast de vägledande principerna.

Utskottet anser det värdefullt att rådet för medicinsk-etiska frågor arbetar
för att bredda debatten i dessa frågor. Utskottet vill erinra om de råd för
etiska frågor som också finns inom bl.a. socialstyrelsen och Svenska Läkaresällskapet.
Utskottet finner inte skäl till något initiativ från riksdagens sida
med anledning av motion So525 (c). Motionen avstyrks därför.

I motion 1988/89:So424 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
om behovet av förslag till åtgärder för värdig vård. Motionärerna tar upp ett
stort antal frågor som gäller vården. Bl.a. anförs att patientorganisationerna
bör ha ökat inflytande över hälso- och sjukvården, att sjukvården och
socialtjänsten bör få ökad tillgång till psykologisk expertis, att patienterna
skall få saklig information om alternativa behandlingsmetoder, att den
hälsofrämjande verksamheten bör få ökade resurser. Motionärerna tar även
upp frågor som gäller vården i livets slutskede.

Utskottet instämmer till stora delar i de grundläggande värderingarna bakom
även denna motion. Det är viktigt att en rad åtgärder vidtas för att
hälso- och sjukvården skall nå de uppsatta målen. Mycket av vad som nyss
anförts med anledning av de två tidigare motionerna gäller även här. Utskottet
ser inte något behov av ett initiativ från riksdagens sida för att syftet
med motionen skall bli tillgodosett. Med det anförda avstyrker utskottet
motion So424 (mp).

Hälso- och sjukvårdens personalförsörjning

Hälso- och sjukvårdens personalförsörjning tas upp i ett tiotal motionsyrkanden.
Yrkandena inrymmer ett stort antal aspekter av personalfrågorna.

I motion 1988/89:So423 av Carl Bildt m.fl. (m) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åt -

1988/89: SoU 15

18

gärder från sjukvårdshuvudmännens sida i syfte att åstadkomma en bättre
personalförsörjning (yrkande 5). Motionärerna tar bl.a. upp skattepolitiken,
möjligheterna att starta egen verksamhet, vikten av att arbetsorganisationen
effektiviseras och anpassas bättre såväl till patienternas som personalens
önskemål, flexibel arbetstid, möjligheterna till utveckling och avancemang,
arbetsmiljön och personalutbildningen.

I motion 1988/89:So425 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) hemställs att riksdagen
beslutar att arbetsgivaravgifterna inom sjukvård, äldreomsorg och
handikappomsorg sänks med en fjärdedel från och med 1990 och att staten
kompenserar socialförsäkringssystemet ekonomiskt för detta (yrkande 1). 1
samma motion begärs vidare ett tillkännagivande till regeringen om att
landsting och kommuner skall använda det ekonomiska utrymme som härigenom
skapas till förbättringar inom de angivna vård- och omsorgsområdena,
främst genom en satsning på en förbättrad situation för personalen
(yrkande 2).

I motion 1988/89:So440 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande
till regeringen om vad som anförts i motionen om vårdpersonalens
situation (yrkande 6). Motionärerna tar upp frågor om lönesättningen inom
vården, behovet av utbildning, vårdpersonalens arbetstider, vikten av att
decentralisera beslut och ansvar, vikten av att utveckla nya vårdmetoder
och vikten av psykologiskt stöd åt personal med krävande vårduppgifter.

I motion 1988/89:So458 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag till i motionen angivna åtgärder för
att stimulera rekrytering av vårdpersonal i bristområden (yrkande 5 delvis).
Motionärerna tar bl.a. upp frågor om löner, arbetstider, arbetsmiljö, personalutveckling
och personalutbildning. (Den del av motionen som behandlar
läkarförsörjningen behandlas i ett senare avsnitt i betänkandet.)

I motion 1988/89:So467 av Rosa Östh och Ulla Tillander (båda c) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att en probleminventering görs och
att därefter ett åtgärdsprogram utarbetas vad gäller vårdområdet och där
särskilt sjuksköterskornas situation beaktas.

I motion 1988/89:So471 av Britt Bohlin och Anita Johansson (båda s)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag
att göra en översyn av personalorganisationen inom vården.

I motion 1988/89:So498 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (båda
mp) hemställs att riksdagen begär en utredning i enlighet med vad i motionen
anförts om införande av samhällstjänst med inriktning på tjänstgöring
inom vården. Motionärerna pekar på behovet av att rekrytera nya
människor till vården och andra bristyrken. Motionärerna anvisar som en
möjlighet att värnplikten utvidgas till samhällstjänst, som omfattar både
kvinnor och män. Samhällstjänsten inom vården borde tidsmässigt vara lika
omfattande som den militära värnplikten.

I motion 1988/89:So501 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande
till regeringen om vad som anförs i motionen om utökade
insatser för att fortbilda flyktingar med utländsk vårdexamen.

I motion 1988/89:So502 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs att riksdagen
beslutar att under en treårsperiod årligen anslå 2000 milj.kr. att
fördelas till sjukvårdshuvudmännen för att minska helgtjänstgöringen (yr -

1988/89:SoU15

19

leande 1). I motionen begärs också att riksdagen under anslaget Bidrag till
allmän sjukvård m.m. för budgetåret 1989/90 skall anvisa 2000 milj.kr.
utöver regeringens förslag för en fördelning till sjukvårdshuvudmännen i
enlighet med det första yrkandet (yrkande 2). Motionärerna anför att staten,
för att en akut personalvårdskris skall kunna förhindras, under en
övergångsperiod ekonomiskt bör stimulera till ett förändringsarbete med
bl.a. minskad helgtjänstgöring i vården.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet har under det senaste året i två betänkanden (SoU 1987/88:22
och 1988/89:SoU6) utförligt behandlat personalförsörjningen inom vården.
I dessa betänkanden behandlade utskottet ett stort antal motionsyrkanden
om den framtida rekryteringen av personal till vårdområdet. Många av
synpunkterna i dessa yrkanden återkommer i de nu aktuella motionerna. I
betänkandena redovisades det omfattande arbete med personalfrågorna i
vid mening som inletts på hela vårdområdet, såsom regeringsinitiativ, offentliga
utredningar, arbete inom socialstyrelsen, Spri, Landstingsförbundet,
enskilda landsting och kommuner. Enligt utskottet finns det här skäl att
återge de allmänna synpunkter som utskottet redovisade i betänkandet SoU
1987/88:22 (s. 14-15).

Möjligheterna att rekrytera personal till vårdsektorn har varierat under
olika perioder. Ännu för tiotalet år sedan betraktades situationen som
relativt stabil. Detta förhållande har numera förändrats. Utskottet delar
den oro som uttrycks i de aktuella motionerna och ser mycket allvarligt på
den situation som nu uppkommit när det gäller att rekrytera och behålla
kompetent personal inom vårdområdet. Det är ett av sjukvårdens största
problem inför 1990-talet hur dagens utveckling, som framför allt blivit
kännbar i storstadsområdena, med färre sökande till vårdutbildningar och
ett växande antal människor som lämnar vårdyrkena skall kunna vändas till
sin motsats.

Det är enligt utskottet - och därvid delar utskottet den uppfattning som
uttrycks i motionerna - nu nödvändigt att försöka finna vägar som på nytt
kan göra vårdyrket attraktivt. Personalen är sjukvårdens viktigaste resurs.
Givetvis är vårdpersonalens löner av betydelse i sammanhanget, men av väl
så stor betydelse torde vara en förbättrad personalpolitik som kan skapa
mer utrymme för eget ansvar och engagemang i vårdarbetet. Utskottet vill
bl.a. framhålla betydelsen av ökad vidareutbildning och fortbildning. Det är
vidare många grupper inom vården som behöver bättre arbetsvillkor. Från
sjukvårdspersonal framförs ofta önskemål om att slippa arbeta varannan
helg. Enligt utskottet är det angeläget att ansträngningar görs för att sådana
önskemål skall kunna förverkligas. Utskottet vill här hänvisa till det arbete
som bedrivs inom Spri för att utveckla olika modeller för ändrade tjänstgöringstider,
flextidsarbete, individuella arbetsscheman och förkortad arbetsdag.
I anslutning till flera av motionsyrkandena finns anledning att
framhålla att de olika idéer och erfarenheter som i dag finns i landstingen
måste tas till vara i det fortsatta utvecklingsarbetet. Det är enligt utskottet
också viktigt att försöksverksamheter kommer i gång på här aktuella områden
och att resultaten härav sprids till sjukvårdshuvudmännen.

I de nämnda betänkandena behandlade utskottet också mera ingående
arbetstider, arbetsmiljö, personalutveckling och -utbildning, personalorganisation
m.m.

1988/89: SoU15

20

Utskottet konstaterar att utskottets uttalanden i de nämnda betänkandena
står i mycket god överensstämmelse med de allmänna synpunkter som förs
fram i flertalet motioner, framför allt motionerna So423 (m), So440 (c),
So458 (fp) och So471 (s) i nu aktuella delar. Det råder också mycket god
överensstämmelse med de uttalanden om den framtida personalförsörjningen
inom vårdområdet som gjordes i regeringens proposition 1987/
88:176 om äldreomsorgen inför 90-talet. Eftersom det inte kan anses råda
något motsatsförhållande mellan de synpunkter som anförs i de nyssnämnda
motionerna och den förda politiken ser utskottet principiellt inte något
behov av åtgärder från riksdagens sida i denna del. Utskottet avstyrker
därmed motionerna So423 (m) yrkande 5, So440 (c) yrkande 6, So458 (fp)
yrkande 5 delvis och So471 (s).

Vad gäller vårdpersonalens arbetstider, som tas upp bl.a. i motionerna
So425 (mp), So467 (c) och So502 (vpk), kan utskottet inledningsvis erinra
om vad som anförs i citatet ovan från betänkandet SoU 1987/88:22. Liksom i
tidigare sammanhang får utskottet betona vikten av en förbättrad personalpolitik
och att bättre arbetsvillkor måste åstadkommas för vårdpersonalen.
Arbetsmiljön måste ha en sådan utformning att vårdpersonalen kan arbeta
heltid utan risk för att bli utsliten i förtid. Utskottet får även erinra om det
utredningsarbete som pågår i arbetstidskommittén. Liksom tidigare måste
det påpekas att arbetstidens längd och arbetstidens förläggning i första hand
är en fråga som arbetsmarknadens parter har att besluta om. Utskottet har
också framhållit att det är viktigt att försöksverksamheter kommer i gång
och att erfarenheterna kan spridas till alla berörda. Utskottet har dock inte
velat ställa sig bakom motionskrav på förkortad arbetstid, införandet av
flextid eller direkta krav på uttalanden om att helgtjänstgöring bara skall få
förekomma var tredje vecka eller liknande.

Utskottet vidhåller vad utskottet tidigare anfört och avstyrker därmed
motionerna So425 (mp) yrkandena 1 och 2 (båda yrkandena delvis), So467
(c) delvis och 502 (vpk) yrkandena 1 och 2 (båda yrkandena delvis).

Med hänvisning till vad utskottet sålunda anfört anser utskottet inte heller
att särskilda statsbidrag skall utgå för minskad helgtjänstgöring eller andra
personalpolitiska åtgärder på sätt som föreslås i motionerna So425 (mp)
yrkandena 1 och 2 (båda delvis) och So502 (vpk) yrkande 1 och 2 (båda
delvis). Utskottet återkommer i ett senare avsnitt om medelsanvisningar till
sistnämnda motions krav beträffande anslaget E 16 Bidrag till allmän sjukvård
m.m.

I motion So467 (c) begärs en probleminventering och ett åtgärdsprogram
framför allt för sjuksköterskor. Utskottet konstaterar att det råder en omfattande
aktivitet på alla områden när det gäller vårdpersonalens situation.
Detta arbete tar också sikte på sjuksköterskornas förhållanden. Utskottet
anser därför att inte heller motion So467 (c) bör föranleda någon åtgärd
från riksdagens sida. Utskottet avstyrker motionen i behandlad del.

Invandrarnas utsatta situation som patienter i vården har behandlats i flera
motioner. I ett senare avsnitt i detta betänkande tar utskottet upp dessa
motioner. En motion, So501 (fp), tar upp vikten av att flyktingar med

1988/89:SoU15

21

utländsk vårdutbildning erbjuds fortbildning och erbjuds anställning i vården.
Utskottet har i olika sammanhang, senast i betänkandet 1988/89:SoU6,
framhållit att man inom vården måste få en bättre tillgång till tvåspråkig
personal. Utskottet har erfarit att UHÄ nyligen redovisat ett regeringsuppdrag
hur utbildningsinsatser inom högskolan skall kunna förbättra tillgången
på tvåspråkig personal inom bl.a. hälso- och sjukvården. Det är,
anser utskottet, viktigt att rapportens förslag kommer till praktisk användning.

I det nämnda betänkandet redovisades det s.k. SAMY-projektet (snabbare
i arbete för flyktingar med medicinska yrken) som drivs i samarbete
mellan invandrarverket, länsarbetsnämnden och landstinget i Östergötlands
län. Liknande projekt håller för övrigt på att växa fram på annat håll.
Sådana initiativ är enligt utskottet av stor vikt.

Utskottet, som ser positivt på de initiativ och förslag som tillkommit för
att säkerställa att flyktingar och invandrare skall kunna rekryteras till vården,
anser inte att det behövs någon åtgärd från riksdagens sida för att syftet
med motion So501 (fp) skall kunna tillgodoses. Motionen avstyrks därför.

Motion So498 (mp) tar upp frågan om införande av samhällstjänst närmast
liknande en allmän värnplikt med inriktning på tjänstgöring inom vården.
Utskottet vill med anledning av denna motion framhålla att hälso- och
sjukvården aldrig tidigare förfogat över så kvalificerad personal som nu. Att
tvinga ungdomar till vårdarbete skulle kunna äventyra den goda vård vi har
i dag. Som framgått av det tidigare pågår ett omfattande arbete för att skapa
bättre förutsättningar för personalförsörjningen. Utskottet är inte berett att
ställa sig bakom motionens krav på samhällstjänst inom vården.

Med det anförda avstyrker utskottet motion So498 (mp).

Läkarförsörjningen

I motion 1988/89:So439 av Kjell Ericsson och Jan Hyttring (båda c) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om
rekryteringsbefrämjande åtgärder för läkare till landsorten. I motion 1988/
89:So458 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen
begär förslag till i motionen angivna åtgärder för att stimulera
rekrytering av bl.a. läkare i bristområden (yrkande 5 delvis). (Motionärernas
förslag såvitt avser rekrytering av annan vårdpersonal än läkare behandlas
i det föregående avsnittet.)

I motion 1988/89:So475 av Bo Finnkvist m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande
till regeringen om behovet av kvotering av läkare till vårdinrättningar
med dålig läkarförsörjning, medan det i motion 1988/89:So513 av Ingrid
Hemmingsson (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till
åtgärder som kan förbättra läkarsituationen i Norrlandslänen i enlighet med
vad som anförts i motionen.

Utskottet har vid åtskilliga tillfällen behandlat frågan om läkarförsörjningen
i landet och därvid konstaterat att det - trots att olika åtgärder vidtagits
under årens lopp för att få till stånd en jämnare fördelning av vårdresurser -

1988/89 :SoU 15

22

na, särskilt i fråga om läkartillgången - fortfarande är svårt att rekrytera
läkare till bristområden och att det därför fortfarande råder en både verksamhetsmässig
och geografisk snedfördelning av läkarresurserna.

Utskottets betänkande SoU 1986/87:37 innehöll en omfattande redovisning
av utredningar, arbetsgrupper, rapporter och uttalanden. I betänkandet
SoU 1987/88:16 redovisades frågans behandling i hälso- och sjukvårdsberedningen,
det pågående arbetet när det gäller läkarnas specialistutbildning,
där för övrigt en proposition aviserats till senare detta år, och den
överenskommelse som Landstingsförbundet och Sveriges Läkarförbund
träffat i samband med det senaste Dagmaravtalet.

Vid sin behandling av läkarförsörjningsfrågan i SoU 1986/87:37 hänvisade
utskottet till hälso- och sjukvårdslagens målsättningsparagraf. Utskottet
framhöll att för att hälso- och sjukvårdslagens mål om en god hälsa och en
vård på lika villkor för hela befolkningen skall kunna uppfyllas det är viktigt
att vårdresurserna fördelas rättvist över hela landet och är tillgängliga för
var och en oberoende av var man bor i landet. Andra viktiga förutsättningar
är god kontinuitet i vården och att patienterna kan få behandling när de
behöver det och utan alltför långa väntetider. Utskottet anförde att de stora
problem som fortfarande råder när det gäller att rekrytera vårdpersonal och
framför allt läkare till mindre attraktiva verksamhetsområden och orter är
förhållanden som inte i längden kan accepteras. Utskottet hänvisade också
till det omfattande material som lagts fram i en rad olika utredningar,
rapporter, uttalanden osv. Utskottet anförde vidare (bet. s. 29. f.):

I dessa och även i de nu aktuella motionerna läggs fram en rad olika förslag.
Dessa berör egentligen många ansvarsområden och därmed även flera av
regeringens departement och riksdagens utskott. Ett omfattande erfarenhetsmaterial
finns också i de redovisade utredningarna och rapporterna.

Det stora materialet liksom också förslagen ger emellertid en splittrad
bild, och det är svårt att bilda sig en uppfattning om vilka åtgärder som är
mest adekvata och om den samlade effekten av olika åtgärder. Utskottet
anser mot denna bakgrund att läkarförsörjningsfrågan nu måste övervägas
mera samlat och i ett sammanhang så att det blir möjligt att få en helhetsbild
av situationen. Enligt utskottets mening bör därför regeringen göra en
samlad översyn av problematiken kring läkarförsörjningen och förutsättningslöst
överväga olika tänkbara åtgärder. Det omfattande kunskapsmaterial
som föreligger bör kunna bilda utgångspunkt för dessa överväganden.
Regeringen bör därefter så snart det kan ske återkomma till riksdagen med
förslag om åtgärder.

Vad utskottet i dessa delar anfört beslutade riksdagen sedermera ge regeringen
till känna (RD 1986/87:135-136, rskr. 340).

I betänkandet SoU 1987/88:16 vidhöll utskottet sin uppfattning. Utskottet
fann det anmärkningsvärt att regeringen ännu inte vidtagit några åtgärder
med anledning av riksdagens tidigare beslut i frågan. Utskottet ansåg att
detta borde ges regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet (RD
1987/88:100-101, rskr. 200).

Socialstyrelsen har därefter på uppdrag av hälso- och sjukvårdsberedningen
genomfört en studie rörande läkarsituationen i landet. Denna studie,
Läkarbemanning 87, vilken publicerats i serien Socialstyrelsens PM
1988:18, redovisar bemanning och vakansutveckling i fråga om befattningar

1988/89:SoU15

23

för vidareutbildade läkare samt utvecklingen av antalet läkare inom den
offentliga hälso- och sjukvården. Läkarbemanning 87 har genomförts i
samarbete med Landstingsförbundet. Rapporten har överlämnats till hälsooch
sjukvårdsberedningen bl.a. som ett underlag för beredningens fortsatta
ställningstaganden i läkarplaneringen. Rapporten har också sänts ut till
samtliga sjukvårdshuvumän och andra intressenter för att kunna vara ett
kunskapsunderlag i den fortsatta läkarplaneringen på regional och lokal
nivå. Socialstyrelsen har också fått i uppdrag att ta fram ett nytt läkarfördelningsprogram.

För att nå en jämnare geografisk fördelning av landets läkare har Landstingsförbundet
i november 1988 (LfA88:34) rekommenderat fortsatt restriktivitet
med inrättande av nya läkartjänster. Förbundet har därvid beslutat
förlänga den rekommendation som gällt sedan januari 1987. Den innebär
att antalet nya tjänster per år begränsas till högst 268 inkl. försäkringsanslutna
privatläkare. Målet är att minska andelen vakanta tjänster till hälften,
från tio till fem procent.

Under 1987/88 års riksmöte väcktes motioner med yrkanden om att
antalet platser på läkarlinjen i Umeå skulle ökas, antingen genom en ökning
av det totala antalet platser eller genom en omfördelning av platser från
andra högskoleenheter. Riksdagen gav som sin mening regeringen till känna
att de sedan flera år påtalade problemen med läkarrekryteringen i
Norrland motiverade att en utredning och prövning skulle göras av förutsättningarna
för att inom en oförändrad total planeringsram omfördela
nybörjarplatser till universitetet i Umeå. Däremot avstyrkte riksdagen de
yrkanden som krävde en utökning av läkarlinjen med hänvisning till att den
beredning av frågan om åtgärder i stort i vad gäller läkarförsörjning och
läkarfördelning inte borde föregripas genom en ökning av utbildningsplatserna
totalt sett (UbU 1987/88:24, rskr. 276).

UHÄ har därefter på regeringens uppdrag utrett förutsättningarna att öka
antalet platser i Umeå och därvid föreslagit att läkarlinjen där utökas med
20 nybörjarplatser utan att antalet minskas vid något annat universitet.

I årets budgetproposition (bilaga 10 s. 206 ff.) föreslås att läkarlinjen i
Umeå byggs ut med 20 nybörjarplatser samtidigt som antalet nybörjarplatser
i Lund minskas med 20. Landstingsförbundet har nyligen uppvaktat
utbildningsutskottet som har att sakbehandla förslaget.

Läkarförsörjningsfrågorna har vid flera tillfällen behandlats i hälso- och
sjukvårdsberedningen. Det kan vidare redovisas att parterna i de s.k. Dagmarförhandlingarna,
dvs. förhandlingarna mellan staten och Landstingsförbundet
om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen, enats om att
utarbeta en modell för styrmedel som bättre kan ge bristlänen förutsättningar
att öka sin läkarandel. Läkarnas specialistutbildning, som också
anses ha betydelse för den framtida läkarförsörjningen, har varit föremål för
utredning och en proposition har aviserats till senare detta år.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet är väl medvetet om att det inte finns några enkla lösningar för
problemet med den snedfördelning av läkarresurserna som råder i landet.
Utskottet delar den bedömning som gjorts bl.a i samband med Dagmarför -

1988/89: SoU15

24

handlingarna att det behöver utvecklas metoder som bättre än de nuvarande
kan tillgodose bristlänens behov och förutsättningar. Enligt vad utskottet
erfarit pågår ett arbete med frågan i regeringskansliet. Utskottet anser
emellertid att riksdagen, för att på ett aktivt sätt kunna följa arbetet med att
förbättra läkarförsörjningen, måste få en redovisning av regeringen för hur
regeringen ser på dessa problem och vilka åtgärder som vidtagits eller
övervägs för att en gynnsam utveckling på området skall kunna påskyndas.
Vad utskottet nu anfört bör med anledning av motionerna So439 (c), So458
(fp) i aktuell del, So475 (s) och So513 (m) ges regeringen till känna.

Läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk

Tre motioner tar upp frågor om läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk
framför allt när det gäller de s.k. bensodiazepinerna. I motion 1988/
89:So402 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (båda s) begärs sålunda
ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförs om
behovet av insatser för att förebygga missbruk av sömnmedel och lugnande
mediciner. Motionärerna anför att det behövs en rad olika åtgärder och tar
bl.a. upp förskrivningen av läkemedel, behandlingsresurser och behovet av
insatser från socialstyrelsens sida. Liknande synpunkter framförs i motionerna
1988/89:So503 av Rolf L Nilson m.fl. (vpk) och !988/89:So450 av
Barbro Westerholm (fp). I den sistnämnda motionen tas också upp frågor
om rapportering av beroende och missbruk som läkemedelsbiverkan, information
och fortbildning, behovet av behandlingsforskning och läkemedelsindustrins
marknadsföring.

Frågor om läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk har behandlats av
utskottet även i tidigare sammanhang. I betänkandet SoU 1986/87:16 behandlades
förskrivningen av olika beroendeframkallande läkemedel. Utskottet
framhöll att ett överdrivet bruk av psykofarmaka bör motverkas och
att andra och kompletterande behandlingsformer bör främjas. Utskottet
uttalade oro för utvecklingen när det gäller konsumtionen av vissa beroendeframkallande
medel och hänvisade till nya oroande forskningsrön om
riskerna för bl.a. skador på foster och nyfödda i samband med läkemedelsmissbruk.
Utskottet ansåg det angeläget att åtgärder vidtas på en rad
områden för att man skall kunna komma till rätta med det överdrivna
bruket av vissa beroendeframkallande läkemedel.

Utskottet hänvisade därefter till läkemedelsutredningens pågående arbete
och till resultatet av socialberedningens översyn av LVM. Utskottet ansåg
inte att det förelåg något behov av initiativ från riksdagens sida utan avstyrkte
de då aktuella motionsyrkandena.

Vården av läkemedelsberoende behandlades i SoU 1986/87:27. Utskottet
konstaterade därvid att läkemedelsmissbruk och läkemedelsberoende är
problem som hittills varit alltför lite uppmärksammade och att det föreligger
stora brister på sjukvårdssidan när det gäller att upptäcka sådant missbruk
och att ge erforderlig vård och hjälp. Utskottet ansåg det angeläget att
konkreta åtgärder vidtas för att komma till rätta med nuvarande brister.
Utskottet anförde att utformningen av vården visserligen ankommer på

1988/89:SoU15

25

sjukvårdshuvudmännen resp. på de för socialtjänsten ansvariga primärkommunerna
men att regeringen borde överväga lämpliga åtgärder för att
uppmärksamma landsting och kommuner på de problem sorn finns och
påtala behovet av särskilda insatser. Vad utskottet anfört beslutade riksdagen
sedermera ge regeringen till känna (rskr. 257).

1983 års läkemedelsutredning avlämnade år 1987 sitt slutbetänkande
(SOU 1987:20) Läkemedel och hälsa. Utredningen behandlar i olika sammanhang
frågan om förskrivning av s.k. bensodiazepiner. Utredningen
konstaterar att betydande informationsinsatser krävs för att öka de förskrivande
läkarnas kunskaper om främst bensodiazepinernas egenskaper
och verkningar. Informationen till patienterna anses också böra utvecklas.
Psykofarmakainformation bör, anser läkemedelsutredningen, ges av flera
olika organ, bl.a. socialstyrelsen. Apoteksbolaget och sjukvårdshuvudmännen.
Utredningen föreslår att socialstyrelsen skall få till uppgift att arrangera
årliga symposier rörande frågor som bruk och missbruk, beroende och
abstinens, planerade åtgärder, forskningsläget m.m. Speciella informationsinsatser
riktade till gruppen privatpraktiserande läkare föreslås. Utredningen
anser vidare att forskningen kring beroendeframkallande läkemedel
måste intensifieras. Utredningen framhåller också att en funktion motsvarande
den läkemedelstillsyn som de tidigare länsläkarna utförde behövs.

När det gäller överförskrivning och över- men även underkonsumtion av
läkemedel anser utredningen att en del av dessa problem kan motverkas -om än inte helt undanröjas - genom att information om läkemedel som
tidigare förskrivits görs lättare tillgänglig för patienten, läkaren och apotekspersonalen
som lämnar ut läkemedlet. Även socialstyrelsen, Apoteksbolaget
och sjukvårdshuvudmännen anses ha visst behov av information om
förskrivning av läkemedel på individnivå. Det framhålls dock att ett informationssystem
endast kan omfatta registrering av förskrivningar och
expediering av läkemedel medan det givetvis inte är möjligt att registrera
patienters faktiska förbrukning av läkemedel. Utredningen har vidare ansett
att det behövs åtgärder för att utveckla kunskapsunderlaget när det
gäller läkemedelsanvändningen. Utredningen föreslår att regeringen skall
utreda de närmare tekniska förutsättningarna för ett system med en patientbok
eller ett patientkort för alla medborgare.

Läkemedelsutredningens förslag bereds för närvarande i regeringskansliet.

Vid sin senaste behandling av frågor om åtgärder mot läkemedelsmissbruk
i betänkandet SoU 1987/88:16 erinrade utskottet om utskottets tidigare
uttalanden att åtgärder måste vidtas på en rad områden för att man skall
kunna komma till rätta med det överdrivna bruket av vissa beroendeframkallande
medel och om att problemen med läkemedelsmissbruk och läkemedelsberoende
måste ägnas större uppmärksamhet. Utskottet har också
påpekat angelägenheten av att konkreta åtgärder vidtas för att komma till
rätta med rådande brister på sjukvårdssidan när det gäller att upptäcka
sådant missbruk och att ge erforderlig vård och hjälp.

När det gäller att registrera förskrivningen av beroendeframkallande
medel hänvisade utskottet till de förslag till en sådan registrering som lagts
fram av läkemedelsutredningen. Utskottet uttalade att det både för patien -

1988/89:SoU15

26

ter och hälso- och sjukvården kan ha betydelse att kunna erhålla en tillförlitlig
information om läkemedel som tidigare förskrivits till en individ. Även
i vissa andra fall är ökad kunskap om förskrivningen på individnivå viktig.
Utskottet påpekade dock att en individbaserad registrering av förskrivning
av läkemedel innebär integritetsproblem och därför noga måste övervägas.
Utskottet fann det angeläget att läkemedelsutredningens förslag att införa
någon form av hälsobok och hälsokort ytterligare belyses i samband med
beredningen av utredningens förslag.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet erinrar om de tidigare uttalanden som utskottet gjort om vikten
av att problemen kring läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk uppmärksammas
ävensom betydelsen av ökade kunskaper om läkemedelsförskrivningen.

1 motionerna lämnas förslag till en rad åtgärder mot läkemedelsberoende
och läkemedelsmissbruk. Även läkemedelsutredningen har påtalat behovet
av informationsinsatser och ökad kunskap kring bl.a. användningen av
bensodiazepiner. Som framgått av den tidigare redovisningen övervägs läkemedelsutredningens
förslag fortfarande i regeringskansliet. Utskottet förutsätter
att åtgärder mot läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk
kommer att behandlas i en kommande proposition om läkemedelslagstiftningen.
Utskottet anser att regeringens överväganden bör avvaktas och
finner därför inte nu skäl till något initiativ från riksdagens sida. Utskottet
vill i sammanhanget dock understryka att arbetet med en ny läkemedelslagstiftning
bör bedrivas skyndsamt.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So402 (s), So450 (fp)
och So503 (vpk).

Implantation av disulfiram

Disulfiram är ett läkemedel som används som hjälpmedel vid behandling av
alkoholberoende personer som själva söker hjälp och har motivation att
sluta använda alkohol. För disulfiram i tablettform, som är den i Sverige
använda formen av läkemedlet, används ofta benämningen antabus. I andra
länder, bl.a. Norge, används även behandlingsmetoden implantation av
disulfiram.

I motion 1988/89:So473 av Stina Eliasson (c) hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inoperation
av antabus (yrkande 1). Motionären anser att det bör införas möjlighet att få
disulfiram implanterat även i Sverige och att en försöksverksamhet bör
initieras, lämpligen i Jämtlands läns landsting. Motionären begär därför
också ett tillkännagivande till regeringen om att Jämtlands läns landsting
bör få i uppdrag att genomföra ett projekt gällande inoperation av antabus
(yrkande 2).

Utskottet behandlade i höstas en motion om behandlingsformen implantation
av disulfiram. Utskottet hade dessförinnan inhämtat yttranden över
motionen från socialstyrelsen, Svenska Läkaresällskapet och Svenska nykterhetsvårdsförbundet.
Vid utskottets behandling redovisades utförligt både

1988/89:SoU15

27

gällande bestämmelser, vissa försöksverksamheter och yttrandena från remissinstanserna
(se betänkandet 1988/89:SoU2 s. 2-6).

Utskottet konstaterade i det nämnda betänkandet att såväl socialstyrelsen
som Svenska Läkaresällskapet i sina yttranden varit negativa till en mera
omfattande användning av behandlingsmetoden implantation av disulfiram.
Utskottet anmärkte särskilt att de nämnda remissinstanserna hänvisat till att
behandlingsformen efter kliniska prövningar visat sig inte utgöra en ändamålsenlig
läkemedelsterapi och att den också har klara biverkningar och till
befintliga licensmöjligheter.

Utskottet fann inte något skäl att frångå de bedömningar beträffande
förstagångsimplantationer av disulfiram som gjorts av socialstyrelsen och
Svenska Läkaresällskapet och avstyrkte därför den då aktuella motionen.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker därför motion
So473 (c).

Vissa frågor om vården för invandrare

I motion 1988/89:So545 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som anförs i motionen om
behovet av att invandrarkvinnornas och flyktingbarnens situation särskilt
uppmärksammas (yrkande 1). Motionärerna tar bl.a. upp invandrarkvinnornas
speciellt känsliga situation i kontakten med den svenska hälso- och
sjukvården och anser att invandrarkvinnor bör ha rätt att bli undersökta av
kvinnlig gynekolog.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat frågan om invandrarkvinnors
rätt till kvinnlig gynekolog. I betänkandet SoU 1985/86:16 anförde
utskottet bl.a. följande:

Utskottet känner förståelse för de synpunkter som framförs i motionen.
Utskottet vill också understyrka vikten av att särskild hänsyn tas till de
svårigheter som vissa invandrarkvinnor upplever i samband med besök hos
läkare för gynekologisk undersökning. Det bör enligt utskottets mening
vara en strävan från sjukvårdshuvudmännens sida att bereda de kvinnor
som så önskar möjlighet att bli undersökta av en kvinnlig gynekolog. I
många landsting strävar man säkerligen också efter att lösa problemen på
ett för patienten medicinskt och psykologiskt tillfredsställande sätt. Det är
emellertid ett svårlöst praktiskt problem att kunna ge alla kvinnor som så
vill möjlighet till undersökning av kvinnliga gynekologer. Med det nya
system för omhändertagande av flyktingar som trätt i kraft den 1 januari

1985 är det avsikten att flyktingar skall bli mottagna och kunna bosätta

sig i varje kommun i hela landet.

Det är enligt utskottets mening i första hand en fråga för sjukvårdshuvudmännen
att avgöra i vilken utsträckning invandrarkvinnors önskemål om
kvinnliga gynekologer skall kunna tillgodoses. Utskottet vill dock framhålla
betydelsen av att sjukvårdshuvudmännen ägnar särskild uppmärksamhet åt
denna fråga.

Vid sin senaste behandling av frågan i betänkandet SoU 1987/88:22 (s. 20 f.)
betonade utskottet på nytt betydelsen av att invandrarkvinnornas önskemål
om att bli undersökta av kvinnliga gynekologer tillgodoses i största möjliga

1988/89:SoU15

28

utsträckning. Utskottet, som förutsatte att sjukvårdshuvudmännen gör vad
som är möjligt för att tillgodose sådana önskemål, ansåg dock inte att
riksdagen hade någon anledning att ta något initiativ i frågan.

I det sistnämnda betänkandet behandlade utskottet också en motion som
tog upp behovet av särskilt stöd för flyktingbarn. Utskottet hänvisade till de
uppdrag som regeringen i november 1987 gett socialstyrelsen att utreda
flyktingbarns behov av stödinsatser från socialtjänsten och hälso- och sjukvården.
Utskottet hänvisade i övrigt till den utveckling av särskilda resurser
som är på gång i landstingen. Utskottet ansåg mot den bakgrunden att
någon åtgärd från riksdagens sida inte erfordras för att tillgodose motionen.

Socialstyrelsen har sedermera redovisat det ovan nämnda uppdraget
kring flyktingbarnens behov av särskilda stödinsatser i skriften Flyktingbarnens
behov av stödinsatser (Socialstyrelsen redovisar 1988:22). Socialstyrelsen
konstaterar i rapporten att kunskapsbristen och vilsenheten när
det gäller hur flyktingbarn skall tas om hand på bästa sätt har blivit tydliga i
takt med den ökade flyktinginvandringen. Den kunskapsutveckling som
skett är i alltför stor utsträckning knuten till enskilda personer. Socialstyrelsen
anser att ett speciellt barn- och ungdomspsykiatriskt team inriktat
på flyktingbarns behov och situation bör inrättas i varje sjukvårdsregion.
Dess uppgift skall vara att kliniskt bedöma och behandla särskilt svåra
ärenden som remitteras till teamet, att vara en kunskapsbank för information
och handledning till de olika klinikerna i regionen samt att bedriva
kartläggande studier, forskning och metodutveckling. För att underlätta
samarbetet kring flyktingbarnen föreslår socialstyrelsen också att kommunerna
inrättar samarbetsgrupper bestående av representanter för flyktingmottagningen,
socialtjänstens individ- och familjeomsorg, barnomsorgen,
barnhälsovården och skolan. Socialstyrelsen pekar på betydelsen av ett ökat
nordiskt samarbete är det gäller kunskaps- och metodutveckling, forskning
och utvärdering av arbetet i flyktingfrågor. Det kan vidare nämnas att
socialstyrelsen har gett ut en särskild konferensdokumentation om arbete
med flyktingbarn inom psykiatri och socialtjänst (Socialstyrelsens PM
1988:37).

Det bör också noteras att socialstyrelsen nyligen utarbetat nya allmänna
råd när det gäller hälsovård för flyktingar och asylsökande (Allmänna råd
från socialstyrelsen 1988:8). I dessa redovisas de bestämmelser som gäller
angående hälso- och sjukvårdens omfattning för flyktingar och asylsökande.
I de allmänna råden finns särskilda avsnitt om hälsovårdens innehåll och
uppläggning. Även gynekologiska undersökningar behandlas. I de allmänna
råden påtalas vikten av uppföljning. Ett särskilt avsnitt ägnas åt psykiatriska
insatser.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet delar uppfattningen i motion So545 (m) att det är angeläget att
invandrarkvinnornas och flyktingbarnens situation ägnas särskild uppmärksamhet.
En mycket stor del av de flyktingar som kommer till Sverige i dag
kommer från länder där krig och våld är en del av vardagen. Det råder stor
brist på kunskap om invandrarnas hälsosituation och sociala problem. Sannolikt
är behovet av stöd- och hjälpinsatser stort. Liksom tidigare får

1988/89:SoU15

29

utskottet framhålla vikten av att berörda myndigheter verkligen ägnar dessa
problem en skärpt uppmärksamhet. Vad gäller kraven i den aktuella motionen
på att invandrarkvinnorna måste få möjlighet att vända sig till t.ex.
kvinnliga gynekologer erinrar utskottet om sina tidigare uttalanden att detta
i första hand måste vara en fråga för sjukvårdshuvudmännen men att
sjukvårdshuvudmännen bör ägna särskild uppmärksamhet åt frågan. I ett
tidigare avsnitt i detta betänkande har utskottet framhållit vikten av att man
inom vården måste få en bättre tillgång till tvåspråkig personal.

I det föregående har också redovisats arbete som pågår inom socialstyrelsen
och till olika förslag som styrelsen lagt fram bl.a. för att förbättra situationen
för invandrarbarnen. Utskottet förutsätter att regeringen och berörda
myndigheter noga följer utvecklingen och tar de initiativ som erfordras.
Utskottet finner därför inte något skäl för något initiativ från
riksdagens sida, varför motion So545 (m) yrkande 1 avstyrks.

I den nämnda motionen So545 (m) begärs också ett tillkännagivande till
regeringen om behovet av statligt stöd i syfte att utvidga nuvarande verksamhet
av typ Röda korsets ”tortyrcentra” för hjälp åt torterade flyktingar
(yrkande 3). Liknande synpunkter framförs i motion 1988/89:So541 av Inger
Schörling m.fl. (mp) i vilken hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att alla som kommer till Sverige och varit utsatta för
tortyr skall få en möjlighet att behandlas på ett sakkunnigt sätt på ett
speciellt centrum.

Landstingen har på olika sätt sörjt för mottagandet av flyktingar och för den
hälso- och sjukvård som flyktingarna behöver. I betänkandet SoU 1985/
86:15 redovisades t.ex. ett särskilt flyktingprojekt i Värmlands läns landsting,
där landstinget inrättat ett särskilt flyktingcenter med ett psykiatriskt
öppenvårdsteam som arbetar med flyktingars problem. Detta arbete sker
vid en separat mottagning utanför sjukhusmiljön. Det kan för övrigt nämnas
att landstinget ansett projektet så framgångsrikt att det förlängts med två
och ett halvt år.

I det nämnda betänkandet redovisades också verksamheterna vid särskilda
behandlingscentra för tortyroffer i Danmark, Canada och ett under
år 1985 öppnat centrum i anslutning till Röda korsets sjukhus i Stockholm.
Den sistnämnda verksamheten har sedermera utvärderats, varefter Röda
korset beslutat om en permanentning av verksamheten.

När utskottet i betänkandet SoU 1985/86:15 behandlade motioner om ett
centrum för rehabilitering av tortyroffer erinrade utskottet om hälso- och
sjukvårdslagens bestämmelser om vård på lika villkor för alla invånare i
Sverige oberoende av språk, religion och kultur. Utskottet underströk vikten
av att hälso- och sjukvården också anpassas till olika invandrargruppers
behov. Av särskild vikt ansågs det också vara att flyktingar, som kommer till
Sverige med svåra psykiska och fysiska men, kan erbjudas en adekvat vård
och hjälp för att komma över sina traumatiska upplevelser. Utskottet framhöll
dock att detta i praktiken i första hand måste vara en uppgift för
sjukvårdshuvudmännen i de landstingskommuner där flyktingarna vistas.
Därutöver framhöll utskottet särskilt betydelsen av kontinuitet i vården,

1988/89: SoU 15

30

inte minst när det gäller behandling av flyktingar, och av att vården kan
erbjudas hela familjen. En utgångspunkt för insatserna borde enligt utskottet
vara att vården bedrivs i öppna former och är tillgänglig där flyktingen
vistas. Utskottet avstyrkte den då aktuella motionen.

Utskottet återkom i betänkandet SoU 1986/87:27 till frågan om vården av
krigsskadade och torterade flyktingar. Där redovisades verksamheten för
mottagning av sjuka och handikappade flyktingar vid regionsjukhuset i
Linköping och en konferens anordnad av invandrarverket om psykologiskt/
psykosocialt arbete bland flyktingar. Utskottet uttalade bl.a. att det alltjämt
hade samma principiella inställning som tidigare. Utskottet fann det angeläget
att erfarenheterna från Röda korsets verksamhet i Stockholm tas till
vara men var inte berett att förorda någon riksdagens åtgärd för ett nationellt
behandlingscentrum för tortyroffer.

När det gällde vården av krigsskadade flyktingar förutsatte utskottet att
såväl invandrarverket som regeringen noga följer utvecklingen och tar de
initiativ som erfordras. Utskottet fann inte heller i den delen skäl för något
initiativ från riksdagens sida.

Vid den senaste behandlingen av motioner om särskilda centra för rehabilitering
av tortyroffer, i betänkandet SoU 1987/88:22 (s. 21-23), redovisades
bl.a. att ett nytt centrum för rehabilitering av tortyroffer med stöd från bl.a.
Röda korset, Malmöhus läns landsting och Malmö kommun inom kort
skulle påbörja sin verksamhet i Malmö. Det redovisades att verksamheter
av liknande typ börjat växa fram på andra håll i landet, varvid en verksamhet
vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala särskilt nämndes. Utskottet anförde
vidare:

Utskottet vill på nytt framhålla betydelsen av att alla invandrare och inte
minst flyktingar med plågsamma erfarenheter och minnen före ankomsten
till Sverige kan erhålla en god och efter deras behov väl anpassad vård. Det
finns också anledning att betona vikten av att sjukvårdshuvudmännen har
kompetens och resurser när det gäller behandling och rehabilitering av
tortyroffer. Som framgått ovan håller flera sjukvårdshuvudmän i dag på att
bygga upp verksamheter som bättre skall kunna svara mot flyktingarnas
behov. Enligt utskottet är det angeläget att denna utbyggnad fortsätter.
Vårdresurserna måste finnas nära patienterna och det måste finnas verksamheter
av öppenvårdskaraktär.

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet erinrar om de uttalanden som utskottet tidigare gjort om vikten
av att invandrare och flyktingar med smärtsamma erfarenheter från tiden
före ankomsten till Sverige kan erhålla en god och efter deras behov
anpassad vård. Utskottet har tidigare framhållit att stödet och hjälpen måste
vara tillgänglig där flyktingen vistas. I det föregående har också redovisats
att verksamheter för rehabilitering av tortyroffer är under uppbyggnad på
flera håll i landet.

Utskottet anser det rimligt att staten övergångsvis bidrar till uppbyggnaden
av särskilda stödverksamheter för flyktingar och invandrare med svåra
psykiska och fysiska men. Utskottet anser därför att regeringen bör överväga
hur staten kan stödja en uppbyggnad av sådana verksamheter i landstingens
eller frivilligorganisationernas regi.

1988/89:SoU15

31

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna So541 (mp) och
So545 (m) yrkande 3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vården av svårt hjärnskadade

I motion 1988/89:So255 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs att riksdagen
beslutar om inrättande av ett centrum för diagnostik och rehabilitering
av vissa svårdiagnostiserade hjärnskador i enlighet med vad som anförs
i motionen (yrkande 12). I motionen hemställs vidare att riksdagen beslutar
att anslå 8 milj.kr. under särskilt anslag till inrättande av ett centrum för
diagnostik och rehabilitering av vissa svårdiagnostiserade hjärnskador (yrkande
13).

Utskottet behandlade i höstas, i betänkandet 1988/89:SoU2, en motion om
behovet av ett svenskt hjärnskadecentrum. Utskottet hade inhämtat yttranden
över motionen från socialstyrelsen, Landstingsförbundet, Svenska Läkaresällskapet,
Handikappförbundens Centralkommitté och Legitimerade
sjukgymnasters riksförbund. Skrivelser hade också inkommit från Afasiförbundet
i Sverige och Hjärnkraft - Riksföreningen för rehabilitering av
skallskadade. Remissyttrandena redovisades utförligt i det nämnda betänkandet.

Utskottet konstaterade att den då aktuella motionen tog upp ett eftersatt
vårdområde, nämligen vården av svårt hjärnskadade patienter. Detta förhållande
hade också påpekats av remissinstanserna. Utskottet framhöll
inledningsvis att det är angeläget att omhändertagandet och rehabiliteringen
av de svårt hjärnskadade patienterna utvecklas och förbättras. Utskottet
anförde vidare (s. 9 f.):

Vad gäller motionens krav på inrättande av ett rikscentrum för hjärnskadevården
vill utskottet dock hänvisa till vad Landstingsförbundet i sitt remisssvar
kallat den gängse modellen för utveckling av olika verksamheter inom
hälso- och sjukvården. Erfarenheten har visat att sjukhus som har särskilda
forskningsprogram för en viss typ av sjukdom eller vissa patientgrupper ofta
blir ledande institutioner vad gäller kunskapsutveckling och spridning av
erfarenheter och nya rön på området. Sådana sjukhus får ofta ställningen
som rikssjukhus, till vilket patienter från hela landet kan remitteras enligt
gällande avtal. Det finns enligt utskottet inte någon anledning att frångå
denna modell för uppbyggnad och utveckling av vården och rehabiliteringen
för de svårt hjärnskadade. Utskottet delar vidare den uppfattning som
framförts av bl.a. Svenska Läkaresällskapet om att vårdbehovet för de
hjärnskadade bör täckas på regionnivå. Denna strävan kan enligt utskottets
mening tillgodoses genom den ovan beskrivna utvecklingsmodellen.

Utskottet avstyrkte med hänvisning till det anförda den då aktuella motionen.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker därför motionsyrkandena
So255 (fp) yrkandena 12 och 13.

1988/89 :SoU 15

32

Epilepsivård

1988/89:SoU15

I motion 1988/89:So436 av Ulla Orring (fp) hemställs att riksdagen begär att
regeringen snarast tar fram ett utvecklingsprogram för den framtida epilepsivården
och för en förstärkning av ifrågavarande sjukvård vid regionsjukhuset
i Umeå.

I betänkandet 1988/89:SoU2 behandlade utskottet en motion om behovet av
ett centrum för epilepsivård. Därvid redovisades den historiska bakgrunden
till tidigare epilepsivård och dess särskilda vårdorganisation men även den
samordning som numera skett med bl.a. annan somatisk vård. I betänkandet
redovisades också de uttalanden om epilepsivården som gjordes inför
1980 års beslut om regionsjukvården, där det bl.a. anfördes att patienter
med epilepsi normalt borde - under förutsättning av tillgång till vissa
laboratorieresurser - kunna klaras av inom länssjukvården, medan vissa
svårare fall av epilepsi och vissa diagnostiskt oklara fall krävde specialresurser
på regionnivå.

Vid sin behandling av den då aktuella motionen konstaterade utskottet
att epilepsivården under senare tid uppmärksammats såväl i hälso- och
sjukvårdsberedningen som av beredningen för utvärdering av medicinsk
metodik. Med hänvisning till att epilepsivården således redan var föremål
för utredning ansåg utskottet att motionen inte borde föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker därför motion So436
(fp)-

Behandling mot smärta

Flera motioner tar upp behovet av ökade kunskaper om behandling mot
smärta. I motion 1988/89:So497 av Anita Stenberg m.fl. (mp) hemställs
sålunda att riksdagen uttalar sig för att landstingen inrättar smärtkliniker i
varje landsting och för att personalen får den utbildning och vidareutbildning
som denna verksamhet kräver. Liknande krav ställs i motion 1988/
89:So544 av Gullan Lindblad (m) yrkandena 1 och 2 medan det i motion
1988/89:So546 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om att socialstyrelsen skall få i uppdrag att utarbeta program för
fort- och vidareutbildning om smärta och smärtlindring för vårdpersonal av
alla kategorier (yrkande 1).

Socialstyrelsen utfärdade 1979 en kungörelse om medikamentell smärtbehandling
i terminal vård SOSFS (M) 1979:21. Sedan dess har ny kunskap
om smärta och smärtbehandling utvecklats. Socialstyrelsen har därför utarbetat
allmänna råd om smärtbehandling i livets slutskede, vilka nyligen
kommit ut av trycket (Allmänna råd från socialstyrelsen 1989:1). Råden tar
upp olika faktorer bakom smärtupplevelser och olika behandlingsmetoder.
Råden är emellertid inte avsedda endast vid vård i livet slutskede. De
allmänna råden anses kunna äga giltighet även i många fall av smärttillstånd
som drabbar människor med god livsprognos.

3 Riksdagen 1988/89. 12 sami. Nr 15

Svenska Läkaresällskapet och Örebro Läkaresällskap anordnar varje år
under samlingsnamnet Läkardagarna i Örebro särskilda efterutbildningskurser
för läkare. Läkardagarna i Örebro ägnades år 1987 åt ämnet smärta
och smärtbehandling. I Spri-rapporten 219, som ingår i serien Svensk Medicin
utgiven av Svenska Läkaresällskapet och Spri, har innehållet i de föredrag
som hölls vid läkardagarna i Örebro redovisats. Rapporten innehåller
avsnitt om smärtfysiologi/kemi, smärtupplevelse och smärtbeteende, specifika
smärttillstånd, smärttillstånd som sjukvården inte får grepp om, smärtanalys
och olika former av smärtbehandling. Rapporten innehåller också
avsnitt om erfarenheterna från olika smärtkliniker såsom smärtbehandlingsverksamheten
vid olika kliniker på Karolinska sjukhuset, smärtmottagningen
vid Sandvikens sjukhus, smärtvårdsenheten vid Samariterhemmets
sjukhus i Uppsala och smärtsektionen på Vasa sjukhus och sedermera Östra
sjukhuset i Göteborg.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet kan inledningsvis konstatera att motionärerna tar upp ett mycket
viktigt område, nämligen den stora betydelsen av att människor med
svåra smärtor kan få en effektiv behandling. I en väl utbyggd sjukvård skall
patienten kunna kräva god smärtbehandling som ett led i god omvårdnad
och adekvat medicinsk behandling. Att så många människor inte får hjälp
mot svåra smärtor har många orsaker. Emellertid är förutsättningarna för
behandling av smärta bättre i dag än tidigare. Enligt utskottet är det
betydelsefullt att forskningen om smärtbehandling kan utvecklas och vårdpersonalen
stimuleras till större kunskap om smärta och smärtbehandling.

All smärtbehandling är ett samarbete mellan patient och sjukvårdspersonal,
där patientens upplevelser är basen. Varje vårdform har sina problem
och sina möjligheter till lösningar. Det är viktigt att åstadkomma ett gott
samarbete mellan primäransvarig läkare, vårdlag och läkare, sjuksköterska
och annan personal med specialkunskap i smärtlindring. Patientens anhöriga
får inte heller glömmas bort i sammanhanget. Det sker en snabb
utveckling när det gäller smärtbehandling, en utveckling som bör stödjas
med bl.a. resurser för utvärdering. Vidareutbildning och handledning spelar
en mycket viktig roll. Utskottet delar uppfattningen i de aktuella motionerna
att vårdpersonalen såväl i sin grund- som fort- och vidareutbildning
måste få ökade kunskaper om smärtbehandlingens möjligheter. Det är
enligt utskottet också angeläget att socialstyrelsen tar sitt ansvar för kunskapsutveckling
och kunskapsförmedling på området. Ett viktigt initiativ
för att öka kunskaperna om smärtbehandling har redan tagits av Spri och
Svenska Läkaresällskapet genom anordnandet för något år sedan av den
tidigare nämnda efterutbildningskursen om smärta och smärtbehandling.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna So497 (mp) delvis,
So544 (m) yrkande 1 och So546 (fp) yrkande 1 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

När det gäller frågan om hur smärtbehandlingsarbetet bör organiseras i
landstingen har utskottet ovan framhållit vikten av ett gott samarbete mellan
olika medicinska specialiteter och mellan olika personalkategorier inom

1988/89:SoU15

34

vården för att behandlingen mot smärta skall kunna förbättras. Som också
framgått tidigare finns på olika håll i landet särskilda smärtvårdsgrupper,
smärtkliniker eller polikliniska smärtmottagningar. Utskottet vill understryka
att erfarenheterna från sådana verksamheter måste tas till vara i
vårdarbetet och i utvecklingen av metoder för behandling mot smärta. Hur
detta arbete skall byggas upp i de enskilda landstingen måste emellertid
enligt utskottets bedömning i första hand vara en fråga för sjukvårdshuvudmännen
själva. Utskottet är därför inte berett att ställa sig bakom kraven i
motionerna So497 (mp) och So544 (m) att det i varje landstingsområde skall
inrättas särskilda kliniker eller enheter för smärtbehandling. Motionsyrkandena
So497 (mp), yrkandet delvis, och So544 (m) yrkande 2 avstyrks
således.

Kvinnors hälsa

I motion 1988/89:So455 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att utforma ett
program för hälso- och sjukvårdsinsatser i enlighet med vad som anförts i
motionen. Motionärerna tar upp ett stort antal frågor om kvinnors hälsa och
kvinnors hälsoproblem.

I motion 1988/89:So485 av Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda
c) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökade utbildningsinsatser för ökad kännedom om
behandling av kvinnors sjukdomar. Denna motion tar bl.a. upp sådant som
läkemedelsberoende, smärtupplevelser och missbruk hos kvinnor.

Utskottet behandlade i betänkandet SoU 1986/87:1 en motion om inrättande
av ett kvinnomedicinskt informationscentrum. Utskottet hade dessförinnan
inhämtat yttranden över motionen. Remissyttrandena redovisades
utförligt i det nämnda betänkandet.

Utskottet anförde följande:

Utskottet konstaterar för sin del att motionen tar upp en angelägen och ofta
förbisedd fråga, nämligen behovet av forskning och kunskapsspridning när
det gäller kvinnors speciella hälsoproblem. Män, kvinnor och barn lever
sedan generationer i ett samhälle som i mycket domineras av männens syn
på tillvaro och livsvillkor. Detta har också återspeglats inom medicinen.
Enligt hälso- och sjukvårdslagen är målet för hälso- och sjukvården en god
hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Hälso- och sjukvården
måste därför utformas och planeras så att den kan tillgodose också
kvinnors specifika behov av medicinsk vård och service. För detta krävs
bl.a. underlag i form av kvinnomedicinsk forskning och information om
forskningsresultat på området.

Att det finns ett behov att utveckla en specifik medicinsk kvinnoforskning
och kunskapsspridning bekräftas också av de inhämtade remissyttrandena.
Flera instanser förklarar att man ställer sig bakom den problembeskrivning
som finns i motionen.

Utskottet delar uppfattningen att det är angeläget med fortsatt forskning
med kvinnomedicinsk inriktning och att man måste finna former för att på
ett effektivt sätt föra ut forskningsresultat på området.

1988/89:SoU15

35

Vad gällde den då aktuella motionens krav på inrättande av ett kvinnomedicinskt
centrum ansåg sig utskottet inte berett att ta ställning till om detta
borde ske genom inrättande av ett särskilt informationscentrum eller genom
en förstärkning av redan befintliga organ. Utskottet ansåg att regeringen i
lämpligt sammanhang borde överväga vilka möjligheter som finns att tillgodose
motionens önskemål och förutsatte att regeringen hade sin uppmärksamhet
riktad på frågan. Utskottet avstyrkte därmed den då aktuella
motionen.

Forskning om kvinnors hälsa behandlades även i 1987 års forskningsproposition
(prop. 1986/87:80). Därvid uttalades att det är av största vikt att det
vid universiteten skapas och vidmakthålls miljöer som är positiva till bl.a.
forskning rörande kvinnligt och manligt inom olika ämnen. Vidare framhölls
att det är av grundläggande vetenskapligt intresse att teckna en tydligare
bild av skillnaderna mellan manligt och kvinnligt i fråga om bl.a.
sjukdomars utredning och orsaker. På annat håll i propositionen underströks
särskilt vikten av att det i Sverige måste komma till stånd en kvalitativt
högtstående medicinsk kvinnoforskning där kvinnors specifika behov
och intresse när det gäller hälsa och sjukdom uppmärksammas.

Utskottet gör följande bedömning.

Motionärerna tar upp ett väsentligt spörsmål, nämligen frågan om stöd
till forskning och kunskapsspridning när det gäller kvinnors hälsa. Utskottet
får understryka att kunskaper om kvinnors sjukdomssymtom är en angelägenhet
som sträcker sig utöver den speciella gynekologin.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att kvinnors sjukdomspanorama
och kvinnliga hälsoproblem behöver fokuseras på ett annat sätt än
tidigare. Särskilt viktigt är det att denna fråga beaktas i all utbildning för
sjukvårdspersonal, dvs. i grund-, vidare- och fortbildning. Som framgått av
den tidigare redovisningen har utskottet även tidigare understrukit att forskningen
med kvinnomedicinsk inriktning måste drivas framåt och att former
för att på ett effektivt sätt föra ut forskningsresultat på området måste
sökas. Ett liknande synsätt anlades också i den senaste forskningspropositionen.

Utskottet anser sålunda att det är angeläget att såväl forskningsansvariga
som utbildningsansvariga myndigheter ägnar dessa frågor en skärpt uppmärksamhet.
Ett särskilt ansvar åvilar socialstyrelsen i dess egenskap av
expertorgan med ansvar för kunskapsutveckling och kunskapsförmedling.
Det är, vilket också framhålls i motion So455 (fp), viktigt att socialstyrelsen
tar fram underlag för att kunskapen om kvinnors hälsa och vården för
kvinnor skall kunna förbättras. Utskottet förutsätter att regeringen tar de
initiativ som behövs för att problemen kring kvinnors hälsa skall kunna få
den ökade uppmärksamhet som är nödvändig. Vad utskottet här anfört med
anledning av motionerna So455 (fp) och So485 (c) bör utskottet som sin
mening ge regeringen till känna.

1988/89 :SoU 15

36

Mammografi

I motion 1988/89:So426 av Anita Stenberg m.fl. (mp) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att kvinnor yngre än 55 år bör få
undervisning i självundersökning av brösten samt snabb och god tillgång til!
mammografi och cellprovning om så önskas (yrkande 1). I motionen begärs
vidare ett tillkännagivande till regeringen om att massundersökning av
kvinnor över 55 år skall fortsätta (yrkande 2) ävensom ett tillkännagivande
om att andra undersökningsmetoder såsom Light-scanning och palpologiska
undersökningar utförda av bl.a. synskadade sjuksköterskor också skall tilllämpas
(yrkande 3).

Utskottet behandlade i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet olika
motionsyrkanden om mammografi (se t.ex. betänkandena SoU 1978/79:18,
1980/81:36 och 1981/82:34). Utskottet uttalade därvid bl.a. att mammografi
är en värdefull metod för att upptäcka mycket små tumörer i brösten och att
det är angeläget att denna undersökningsmetod kan erbjudas inom sjukvården
vid misstanke om bröstcancer. I frågan om screening med mammografi
ansåg utskottet att erfarenheterna från vissa pågående försöksverksamheter,
bl.a. i Kopparbergs och Östergötlands läns landsting, borde avvaktas
innan slutlig ställning togs till frågan om att införa regelbundet återkommande
massundersökningar med mammografi. Utskottet gjorde inte några
uttalanden om åldersgränser för mammografiundersökningar.

Även Cancerkommittén, som redovisade sitt arbete i betänkandet SOU
1984:67, ansåg att utvärderingen av de pågående projekten borde avvaktas.
Kommittén anförde dock att, om dessa undersökningar skulle visa ett
positivt utfall beträffande åldrarna över 50 år, en uppsökande hälsokontroll
med mammografi i första hand borde övervägas för denna åldersgrupp,
medan man tills vidare borde avvakta med ställningstagande för de yngre
åldrarna. Cancerkommittén uttalade också att mammografiundersökningar
inte borde planeras för kvinnor under 40 år utan symtom.

De första säkra resultaten från undersökningarna i Kopparbergs och
Östergötlands läns landsting förelåg i april 1985. Resultaten gällde kvinnor i
åldersgruppen 40-74 år. Dessa visade att dödligheten i bröstcancer minskade
i den grupp som kallades till mammografi. Minskningen uppgick till
30%. Socialstyrelsen tolkade resultaten av de nämnda undersökningarna
tillsammans med resultat av andra studier i USA och Nederländerna som
att hälsokontroll med mammografi med viss uppläggning har en klar medicinsk
nytta i form av minskad dödlighet.

Mot den bakgrunden utarbetade socialstyrelsen allmänna råd för mammografiscreening
och hälsokontroller för tidig upptäckt av bröstcancer.
Råden utarbetades efter samråd med statens strålskyddsinstitut. De allmänna
råden publicerades i socialstyrelsens särskilda publikationsserie härför
(1986:3).

I de allmänna råden tas upp frågor om organisation, kapacitets- och
resursbehov för hälsokontroller med mammografi, undersökningsteknik
och undersökningsintervall. När det gäller åldersgränser för inbjudan till
organiserad hälsokontroll konstateras i de allmänna råden att en separat
analys över dödligheten i den yngsta åldersgruppen (40-49 år) inte tillåter

1988/89:SoU15

37

några särskilda slutsatser. Det finns dock, anförs det vidare, ännu ingenting
sorn direkt motsäger att en sänkning av dödligheten kan komma att uppstå
även bland kvinnor i åldrarna under 50 år. Sammantaget har socialstyrelsen
funnit att det finns goda skäl för att sätta den nedre åldersgränsen till 40 år
och att mammografi är mer osäker för mycket unga kvinnor. När det gäller
den övre åldersgränsen rekommenderas 74 år, då de projekt som omfattat
kvinnor utan övre åldersgräns haft ett mycket lågt deltagande i åldrarna
över 74 års ålder. I de allmänna råden uttalas dock att kvinnor över 74 års
ålder bör ha tillgång till mammografiundersökning utan att direkt klinisk
indikation föreligger.

Mot bakgrund av vissa undersökningsresultat från Malmö som redovisats
under hösten 1988 när det gäller hälsoundersökningar med mammografi
anförde den dåvarande socialministern i ett interpellationssvar den 27 oktober
1988 (RD 1988/89:16) att hon inte fann att de resultat som redovisats ger
anledning till särskilda åtgärder från regeringen. Hon anförde vidare att det
ligger i socialstyrelsens roll som tillsynsmyndighet att övervaka att den
medicinska verksamheten sker med beaktande av tillgänglig kunskap och
erfarenhet. I svaret påpekades vidare att socialstyrelsen noggrant följer
utvecklingen och kommer att granska de resultat som presenterats av Malmöforskarna.

Socialstyrelsen sammankallade under hösten 1988 ett expertmöte om
mammografiundersökningar. Vid expertmötet drogs slutsatsen att hälsoundersökningar
med mammografi minskar dödligheten i bröstcancer bland
kvinnor över 50 år. Socialstyrelsen anser sig inte ha funnit några skäl att
ändra hittillsvarande rekommendation.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet konstaterar att socialstyrelsen år 1986 mot bakgrund bl.a. av
resultaten från försöksverksamheterna i Kopparbergs läns och Östergötlands
läns landsting men också med beaktande av internationella erfarenheter
utfärdat allmänna råd när det gäller mammografiscreening. Socialstyrelsen
har därvid uttalat vissa rekommendationer när det gäller åldersgrupper
för mammografiscreening. Utskottet konstaterar att socialstyrelsen
nyligen funnit anledning att sammankalla ett expertmöte för övervägande
om ändrade rekommendationer. Den slutsatsen har dock dragits att det för
närvarande inte finns skäl att ändra dessa rekommendationer. Utskottet,
som förutsätter att socialstyrelsen kommer att följa utvecklingen, finner inte
skäl till någon åtgärd från riksdagens sida när det gäller den aktuella
motionens krav på ändrade rekommendationer beträffande t.ex. åldersgrupper
för mammografiscreening.

Mammografi har visat sig vara effektiv för att upptäcka små tumörer i
brösten. Vilka metoder i övrigt som kan vara lämpliga vid screeningundersökningar
är främst en fråga för socialstyrelsen och annan medicinsk expertis.
Mot den bakgrunden bör inte riksdagen, enligt utskottets mening,
göra något uttalande om vilka undersökningsmetoder som skall användas.
Utskottet delar dock motionärernas uppfattning att kvinnor bör stimuleras
att själva undersöka sina bröst och även få undervisning i detta. Hur en

1988/89:SoU15

38

sådan utbildning bör utformas liksom genomförandet av densamma är
emellertid enligt utskottet en fråga för sjukvårdshuvudmännen.

Med hänvisning till vad utskottet sålunda anfört avstyrker utskottet motion
So426 (mp).

Toxoplasmos hos gravida kvinnor

I motion 1988/89:So432 av Gunnar Björk och Karin Israelsson (båda c)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i motionen om att en ordentlig inventering görs beträffande nuvarande
omfattning av toxoplasmos (yrkande 1). I motionen begärs vidare ett
tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförs om undersökning
och behandling av gravida kvinnor med avseende på toxoplasmos
(yrkande 2).

Utskottet behandlade två gånger under förra riksmötet motionsyrkanden av
motsvarande innebörd som de nu aktuella. I betänkandet SoU 1987/88:7
redovisades remissvar från socialstyrelsen, Landstingsförbundet och Svenska
Läkaresällskapet. Socialstyrelsen och Läkaresällskapet förordade en
försöksverksamhet med återkommande provtagning på gravida kvinnor.
Även Landstingsförbundet var principellt positivt till effektiva förebyggande
och behandlande insatser mot toxoplasmos.

Utskottet konstaterade i det nämnda betänkandet att remissyttrandena
bekräftat att det finns starka skäl som talar för att man mera allmänt
försöker kontrollera gravida kvinnor med avseende på toxoplasmos och i tid
sätta in erforderlig behandling. 1 betänkandet hänvisades också till att det
finns planer på en försöksverksamhet med provtagning i bl.a. Malmöhus
läns landsting. Utskottet förutsatte att såväl socialstyrelsen som sjukvårdshuvudmännen
har sin uppmärksamhet riktad på frågan om åtgärder för att
förebygga toxoplasmosinfektion hos fostret. Utskottet ansåg det angeläget
att en försöksverksamhet kommer till stånd och utvärderas som grund för
kommande ställningstaganden.

I betänkandet SoU 1987/88:22 vidhöll utskottet sin tidigare uttalade uppfattning
och avstyrkte den då aktuella motionen.

Utskottet erinrar om utskottets tidigare uttalanden. Som framgått i det
föregående har det funnits planer på en försöksverksamhet i vissa landsting.
Enligt vad utskottet nu erfarit har dessa planer inte kunnat förverkligas,
vilket är beklagligt. Utskottet förutsätter att regeringen prövar vilka åtgärder
som bör vidtas varför utskottet inte för närvarande finner skäl till
åtgärder från riksdagens sida.

Med det anförda avstyrker utskottet motion So432 (c).

Förlossningsvård

I motion I988/89:So517 av Anita Stenberg och Anna Horn af Rantzien (båda
mp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
landstingen bör värna om de små enheterna inom förlossningsvården (yr -

1988/89:SoU15

39

kande 1). Motionärerna framhåller också att vårdplatser bör finnas inom
rimligt avstånd var man än bor i landet. Även i denna del begärs ett
tillkännagivande till regeringen (yrkande 2).

Socialutskottet har vid flera tillfällen under senare år behandlat motioner
om förlossningsvården. I betänkandet SoU 1986/87:1 redovisades dels vissa
statistiska uppgifter om bl.a. antal födda och olika vårdnivåer, perinatal
dödlighet och frekvenser av smärtlindring och kejsarsnitt. Vidare redovisades
olika försöksverksamheter och utländska erfarenheter av bl.a. alternativa
barnmorskeledda förlossningsenheter (s.k. ABC-kliniker efter engelskans
Alternative Birth Centers).

Utskottet uttalade i det nämnda betänkandet att det överordnade målet
för hälso- och sjukvårdens insatser inom mödra- och förlossningsvården
enligt utskottets mening måste vara att säkerställa att graviditet och förlossning
förlöper så säkert och tryggt som möjligt för mor och barn. Det
pekades på att mödra- och förlossningsvården i Sverige i det avseendet
uppnått även internationellt sett mycket goda resultat med en väl utbyggd
förebyggande vård och låg mödra- och barndödlighet. Utskottet erinrade
om de försöksverksamheter som pågår på olika håll med omhändertagandet
i samband med förlossning och fann detta värdefullt. Utskottet framhöll att
det är viktigt att det för de föräldrar som föredrar andra alternativ finns
tryggheten att om komplikationer uppstår snabbt kunna få adekvat vård.
Det hänvisades också till socialstyrelsens arbete med att ta fram allmänna
råd för förlossningsvården. Utskottet anförde vidare:

Erfarenheterna från alternativa former är ännu inte särskilt stora. Säkerheten
för mor och barn får heller inte eftersättas. Utskottet anser därför att
resultaten av det pågående försöks- och utredningsarbetet måste avvaktas
innan några principiella förändringar av den nuvarande förlossningsvården

kan övervägas.

Utskottet återkom till frågan om förlossningvården i betänkandet SoU
1986/87:27 och redovisade där samma inställning.

Vid sin senaste behandling av frågor om förlossningsvården i betänkandet
SoU 1987/88:22 konstaterade utskottet att de tidigare synpunkterna alltjämt
gjorde sig gällande. Utskottet hänvisade till de olika försöksverksamheter
som bedrivs när det gäller tidig hemgång efter förlossning. I det sammanhanget
fann utskottet anledning att betona att tidig hemgång efter förlossning
förutsätter en väl fungerande hemvård för att bli ett attraktivt och
bra alternativ till BB. Utskottet avstyrkte även den då aktuella motionen.

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet erinrar om de uttalanden som utskottet tidigare gjort om att det
överordnade målet för mödra- och förlossningsvård måste vara att säkerställa
en säker och trygg graviditet och förlossning. Under den senaste tiden
har en utveckling kommit till stånd när det gäller omhändertagandet av
föräldrar och barn vid förlossning.

En liten förlossningsenhet har naturligtvis inte samma tekniska resurser
som en större. Tillgång till tekniska resurser och en mera specialiserad vård
innebär större möjligheter att klara oväntade komplikationer under eller

1988/89:SoU15

40

efter en förlossning. Resurserna måste därför avvägas mot förlossningsenheternas
storlek och närhet i geografiskt hänseende. Sådana avvägningar
måste enligt utskottets bedömning i första hand vara en fråga för sjukvårdshuvudmännen.
Utskottet finner därför inte skäl till något initiativ från
riksdagens sida med anledning av den aktuella motionen. Motion So517
(mp) yrkandena 1 och 2 avstyrks sålunda.

Selentillskott till gravida

I motion 1988/89:So404 av Marianne Andersson och Jan Hyttring (båda c)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om att blivande mödrar från
halvårsskiftet i år skall erbjudas gratis selentillskott genom mödravårdscentralerna
(yrkande 1). Motionärerna hemställer vidare att riksdagen under
ett särskilt anslag till förebyggande mödravård, för budgetåret 1989/90 skall
anvisa 8 milj.kr. till en sådan behandling (yrkande 2).

Selen är ett spårämne som ingår i enzymet glutationsperoxidas, vilket finns i
det flesta vävnader och vätskor i kroppen. Enzymet är viktigt bl.a. för att
skydda cellmembraner mot oxidation. Man tror också att enzymet har
betydelse för blodets levring. Selen är liksom de flesta spårämnen giftigt i
höga doser.

Sverige anses ha en låg naturlig selenhalt i jorden, vilket gör att selenhalten
i svensk spannmål är låg. Animala livsmedel anses betydelsefulla för
att man i Sverige skall kunna få ett tillfredsställande selenintag. Av kostens
selen kommer 30 % från fisk, 30 % från kött och inälvsmat och ca 30 %
från mjölk och mejeriprodukter. Olika vetenskapliga undersökningar under
senare år har pekat mot ett samband mellan lågt selenintag och hög förekomst
av hjärt-kärlsjukdomar och vissa cancerformer.

Socialstyrelsen och statens livsmedelsverk gav i januari 1986 gemensamt
ut boken Kost, motion och hälsa som innehåller rekommendationer i syfte
att förebygga ohälsa och sjukdom. I arbetet med att ta fram boken hade
myndigheterna till sin hjälp haft en referensgrupp, bestående av framstående
experter inom området. I rekommendationerna slås fast att den
svenska kosten i likhet med kosten i vissa andra länder är fattig på selen.
Socialstyrelsen och livsmedelsverket anser dock att det ännu är för tidigt att
rekommendera tillskott av selen i medikamentell form eller att berika
livsmedel med selen. Vissa åtgärder som selentillsats till foder eller handelsgödsel
skulle eventuellt kunna komma i fråga. Enklast är dock att öka
konsumtionen av kött, fisk och inälvsmat, heter det i rekommendationerna.

Jordbruksutskottet behandlade i betänkandet JoU 1983/84:14 en motion
som bl.a. tog upp frågan om selentillskott i kosten. I betänkandet anfördes
att socialstyrelsen inte funnit anledning att generellt rekommendera intag av
selen i kosten. Den tveksamhet som förekommit rörande selenets betydelse
som kosttillskott beror bl.a. på att marginalen mellan nyttig normaldos och
skadlig överdos är tämligen liten. Av betänkandet framgår vidare att livsmedelsverket
i samråd med socialstyrelsen arbetade med att utfärda bestämmelser
om kosttillskott som skulle kunna lösa problemet på ett för konsumenterna
tillfredsställande sätt.

1988/89:SoU15

41

Socialutskottet behandlade i betänkandet SoU 1986/87:20 en motion om
åtgärder för att svenska folket skall få sitt selenbehov tillgodosett. Utskottet
hänvisade till att man erfarit att socialstyrelsen och livsmedelsverket avsåg
att inrätta en särskild samarbetsgrupp för frågor om kost och hälsa i vilken
grupp även externa experter skulle medverka. Utskottet utgick från att
frågan om hur svenska folket lämpligast bör få sitt selenbehov tillgodosett
skulle tas upp av samarbetsgruppen. Med hänvisning härtill avstyrkte utskottet
bifall till den då aktuella motionen.

Livsmedelsverket är för närvarande engagerat i ett arbete med att utfärda
nya kostrekommendationer. Detta arbete sker som ett nordiskt samarbete
inom ramen för nordiska ministermötet. En svensk version är i princip klar.
I de nya kostrekommendationerna kommer, enligt vad utskottet efarit, att
uttalas att gravida och ammande kvinnor bör ha ett intag av 40 mikrogram
selen per dygn, vilket är ett något högre intag än genomsnittet. Rekommendationerna
kommer dock inte att innehålla något förslag om särskilda
kosttillskott eller medikamentell behandling av gravida och ammande kvinnor.
Därtill anses dagens kunskapsunderlag när det gäller sambandet mellan
selenhalt och vissa sjukdomar alltför bristfälligt. Selenbehovet för gravida
och ammande kvinnor bör, enligt vad som upplysts om de nya rekommendationerna,
fyllas genom ett ökat intag av fisk. En aktiv kostinformation
till gravida inom ramen för den förebyggande mödrahälsovården anses
vara av stor betydelse.

Utskottet konstaterar att bl.a. livsmedelsverket är engagerat i ett nordiskt
samarbete om kostrekommendationer. Erfarenhetsunderlaget talar inte för
ett allmänt intag av selen som kosttillskott. Inte heller kommer verket att
rekommendera ett särskilt selentillskott för gruppen gravida och ammande
kvinnor. Utskottet anser mot den bakgrunden att det inte föreligger skäl för
åtgärder från riksdagens sida med anledning av motion So404 (c) yrkande 1.
Utskottet avstyrker därmed även motionens förslag om ett särskilt anslag
för täckande av kostnader i samband med utdelning av selentillskott till den
aktuella gruppen kvinnor (yrkande 2 i motionen).

Återanvändning av hjärtstimulatorer

I motion I988/89:So 532 av Barbro Sandberg och Sigge Godin (båda fp)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag
att utreda ansvarsförhållandena vid ”återanvändning” av pacemakers.

Utskottet behandlade förra året, i betänkandet SoU 1987/88:16, en liknande
motion om återanvändning av hjärtstimulatorer eller pacemakers.
Utskottet redovisade därvid de förslag som år 1987 lagts fram av utredningen
om den medicintekniska säkerheten. Dessa finns redovisade i betänkandet
(SOU 1987:23) Medicinteknisk säkerhet.

Förslagen från utredningen om den medicintekniska säkerheten bereds
för närvarande i regeringskansliet.

I det nämnda betänkandet 1987/88:16 redovisades också att återanvändning
av hjärtstimulatorer endast förekommer i mycket begränsad omfatt -

1988/89:SoU15

42

ning i Sverige. Det har inte förekommit något fall vare sig i Sverige eller
såvitt känt utomlands, där en patient kommit till skada i samband med
återanvändning av pacemakers. Återanvändning förekommer inte alls när
det gäller den vanliga och enklare typen av pacemaker. Hjärtstimulatorer
byts regelmässigt ut på patienterna långt innan det finns någon risk för
funktionsstörningar. Endast i enstaka fall har återanvändning skett när det
gällt vissa högteknologiska, omprogrammerbara och därför mycket dyrbara
hjärtstimulatorer.

Utskottet gjorde i det nämnda betänkandet SoU 1987/88:16 följande
bedömning:

Användningen av medicinteknisk utrustning inom sjukvården har ökat kraftigt
under de senaste decennierna. Verksamheten har endast i begränsad
omfattning reglerats av myndigheterna. Utvecklingen och de problem som
följt av denna har emellertid följts av såväl centrala myndigheter som
sjukvårdshuvudmän och institutioner. Utskottet vill här endast fastslå att
den medicintekniska utrustning som används i vår moderna sjukvård måste
uppfylla mycket högt ställda säkerhetskrav. För att bl.a. trygga kraven på
medicintekniska produkters säkerhet och tillförlitlighet tillkallades också
den ovan redovisade utredning som nyligen avlämnat sitt förslag till regeringen.

I den konkreta frågan om återanvändning av hjärtstimulatorer delar
utskottet givetvis den grundläggande uppfattningen i [motionen] att endast
fullt tillförlitliga stimulatorer får opereras in på patienter. Det är emellertid
inte en uppgift för riksdagen att bedöma vilka medicinska och tekniska
säkerhetskrav som här måste uppställas.

Utskottet hänvisade därefter till att det betänkande som lagts fram av
utredningen om den medicintekniska säkerheten bereddes i regeringkansliet
och ansåg det därför inte befogat med något initiativ från riksdagens sida.

Utskottet erinrar om de uttalanden som utskottet gjorde vid förra årets
behandling. Till detta vill utskottet foga att det är angeläget att riksdagen
snart får pröva frågan om den framtida utformningen av kontrollen av
säkerheten för medicintekniska produkter.

Med det anförda avstyrker utskottet motion So532 (fp).

Signering av patientjournaler

Ett antal motioner tar upp frågan om avskaffande av signeringskravet för
anteckningar i patientjournaler. I motion 1988/89:So447 av Charlotte Branting
och Ingrid Hasselström Nyvall (båda fp) hemställs sålunda att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att socialstyrelsen bör få i uppdrag
att företa en utredning om vad patientjournallagens signeringskrav har
inneburit för sjukvården samt om detta krav kan avskaffas eller ändras. I
motion 1988/89:So510 av Stina Gustavsson och Ingbritt Irhammar (båda c)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om signeringskrav av patientjournaler. Detsamma begärs
i motion 1988/89:So511 av Rosa Östh och Agne Hansson (båda c).

Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat och avstyrkt motionsförslag
om avskaffande av signeringskravet (se bl.a. SoU 1984/85:33, 1985/86:26

1988/89:SoU15

43

och 1986/87:16). Utskottet har därvid slagit fast att den som låter föra in en
uppgift i en patientjournal är ansvarig för uppgiftens riktighet oavsett om
signering skett eller inte. Journalföraren bör därför under alla omständigheter
kontrollera att anteckningen överensstämmer med vad som varit
avsett, och signeringen utgör endast en bekräftelse på att kontroll gjorts.
Utskottet har vidare understrukit att kravet på genomläsning och kontroll
tillkommit av hänsyn till patientsäkerheten och att man inom sjukvården
bör göra allvarliga ansträngningar att finna arbetsformer där detta kan
uppfyllas.

Vid sin behandling av motionsyrkanden av motsvarande innebörd hösten
1988 i betänkandet 1988/89:SoU5 hänvisade utskottet till sina tidigare uttalanden.
I betänkandet redovisades för övrigt utförligt gällande bestämmelser
och tidigare riksdagsbehandling. Utskottet gjorde dessutom följande
uttalande:

Utskottet vill vidare tillägga att varje patient som kommer i kontakt med
samhällets hälso- och sjukvård, vare sig denna drivs i allmän eller i enskild
regi, måste kunna utgå från att de uppgifter om patienten som förts in i
journalen har blivit korrekt nedtecknade.

Utskottet vill sammanfattningsvis återigen betona vad som enligt utskottets
uppfattning är den viktiga delen i den nu behandlade frågan,
nämligen att fungerande rutiner för journalhanteringen måste skapas, så att
genomläsning och kontroll av journaluppgifterna kan ingå som ett naturligt
led i sjukvårdsarbetet.

Med det anförda avstyrkte utskottet då aktuella motionsyrkanden.

Utskottet finner inte skäl till någon omprövning av tidigare uttalanden.
Utskottet avstyrker sålunda motionerna So447 (fp), So510 (c) och So511
(c).

Registrering av sjukhusinfektioner

I motion 1988/89:So427 av Lars Sundin (fp) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om löpande registrering
av infektionskomplikationer vid svenska sjukhus.

Socialstyrelsen, som enligt sin instruktion är tillsynsmyndighet för hälsooch
sjukvården, för ett stort antal register med olika uppgifter om patienter.
Några centrala register för hela riket beträffande sjukhusinfektioner förs
vare sig av socialstyrelsen eller någon annan myndighet. En viss registrering
av sådana infektioner sker dock inom landstingen.

I serien Socialstyrelsen anser har styrelsen utgett skriften Sjukhushygien
(1979:1). I denna behandlas bl.a. frågorna om definition och registrering av
sjukhusinfektioner. Avsikten med skriften var att ge sjukvårdshuvudmännen
ett allsidigt underlag för deras fortsatta arbete. Socialstyrelsen redovisar
bl.a. skälen för registrering samt rekommendationer för metoder som kan
vara lämpliga.

Utskottet behandlade hösten 1988 en motion av motsvarande innebörd
som den nu aktuella (se 1988/89:SoU5). Utskottet uttalade därvid att utskottet
ansåg det vara av stort värde att insatser görs för att komma till rätta

1988/89 :SoU 15

44

med de problem som sjukhusinfektionerna utgör vid de svenska sjukhusen.
Utskottet såg därför med tillfredsställelse att problemet med postoperativa
infektioner genom en aviserad s.k. konsensuskonferens initierad av Spri och
Medicinska forskningsrådet (MFR) inom kort skulle få en noggrann belysning.
Utskottet ansåg att resultatet av konferensen borde avvaktas innan
initiativ tas i frågan. Därmed avstyrkte utskottet den då aktuella motionen.

MFR och Spri anordnade den 15-17 november 1988 en konsensuskonferens
om sjukhushygieniska rutiner för att förebygga sårinfektioner efter
operation. Ett antal olika frågor behandlades vid konferensen, vid vilken
också antogs ett s.k. konsensusuttalande. Uttalandet har publicerats i en
särskild skrift utgiven av MFR och Spri. När det gäller registrering av
infektioner har rekommenderats att opererande kliniker skall registrera
postoperativa sårinfektioner.

Utskottet erinrar om de uttalanden som utskottet helt nyligen gjort om
värdet av insatser för att komma till rätta med sjukhusinfektioner. Den i
november 1988 anordnade konferensen utmynnade i ett konsensusuttalande
där olika rekommendationer görs för att man inom sjukvården skall
komma till rätta med sårinfektioner efter operation. Utskottet anser att
effekterna av detta konsensusuttalande bör avvaktas. Det finns därför inte
skäl till någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av den aktuella
motionen So427 (fp). Motionen avstyrks sålunda.

Dataregistrering av vaccinationer

I motion 1988/89:So421 av Hans Petersson och Margo Ingvardsson (båda
vpk) hemställs att riksdagen hos regeringen skall begära nödvändiga åtgärder
för att få vårdtagarens erhållna vaccinationer registrerade och åtkomliga
för fortsatt vård.

Utskottet hyser i och för sig viss förståelse för de synpunkter som förs fram i
motionen. Det är riktigt att det för många människor är svårt att själva
under en hel livstid hålla reda på vilka vaccinationer de fått och tidpunkterna
för desamma. Registrering av vaccinationer liksom annan registrering
inom hälso- och sjukvården innebär emellertid svårlösta integritetsproblem.

Utskottet har i ett tidigare avsnitt behandlat frågan om registrering av viss
läkemedelsförskrivning men även i andra sammanhang (se bl.a. SoU 1984/
85:33 och 1988/89:SoU5) gjort uttalanden om vikten både för den enskilde
och för hälso- och sjukvården att kunna erhålla uppgifter om t.ex. förskrivna
läkemedel eller annan sjukvårdsbehandling. Samtidigt har utskottet
uttalat att frågan om olika register och ADB-användning inom hälso- och
sjukvården och om tekniska lösningar på olika sekretessproblem måste tas
upp i ett vidare sammanhang. Liknande synpunkter gör sig enligt utskottet
gällande även i fråga om den aktuella motionen So421 (vpk).

Flera utredningar har på olika sätt analyserat registreringsfrågorna. Här
kan t.ex. nämnas de förslag som lagts fram av 1983 års läkemedelsutredning
och data- och offentlighetskommittén, vilka förslag nu bereds inom regeringskansliet.
Ytterligare frågor är fortfarande under utredning.

1988/89: SoU 15

45

Med beaktande av det berednings- och utredningsarbete som för närvarande
pågår är det enligt utskottets mening inte aktuellt med någon åtgärd från
riksdagens sida med anledning av motion So421 (vpk), vilken sålunda
avstyrks.

Blodgivning

I motion 1988/89:So496 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (båda mp)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att medel
bör anslås till en kampanj för att öka intresset för att bli blodgivare under
den militära grundutbildningen och under repetitionsövningarna.

Utskottet behandlade för några år sedan, i betänkandet SoU 1985/86:15, en
motion om kampanjer för att öka antalet blodgivare. I det nämnda betänkandet
kunde utskottet konstatera att självförsörjningsgraden med blod
förbättrats påtagligt under senare år. Enligt då tillgängliga uppgifter hade
självförsörjningsgraden ökat från 20 % 1978 till 80 % 1983. Även i dag
anses självförsörjningsgraden enligt vad utskottet inhämtat god. Landstingsförbundet
har dock, för att en god blodförsörjning skall kunna garanteras
även för framtiden, inlett ett utredningsarbete om framtida försörjningssystem.
Resultatet av detta utredningsarbete, som bl.a. avses innefatta alternativa
modeller till dagens försörjningssystem, kommer att redovisas under
1989.

Frågan om kampanjer för blodgivning bland värnpliktiga och under repetitionsövningar
togs upp för ett antal år sedan i en motion till Landstingsförbundets
kongress. Motionen resulterade så småningom i ett uppdrag från
överbefälhavaren till samtliga försvarsgrenschefer att genomföra attitydskapande
utbildning om blodgivning under värnpliktstjänstgöringen och att
bl.a. ge möjlighet till frivillig blodgivning under tjänstetid. Sedan utbildningsåret
1983/84 genomförs sådan utbildning.

Sveriges Centrala värnpliktsråd (organisationen för de värnpliktigas förtroendevalda)
tog för något år sedan initiativet till en kampanj för blodgivning
bland alla värnpliktiga. Projektet hade drivits tämligen långt innan
det blev klarlagt att hälso- och sjukvården skulle ha problem att ta om hand
det blod som med en framgångsrik kampanj skulle ha blivit resultatet.
Projektet kom därför aldrig att genomföras.

Vad allmänt gäller kampanjer för blodgivning uttalade utskottet i det ovan
nämnda betänkandet SoU 1985/86:15 att sådana kampanjer i första hand
bör vara en fråga för sjukvårdshuvudmännen. Utskottet hyser alltjämt
denna uppfattning och finner på grund härav och med hänsyn till det arbete
som pågår inom Landstingsförbundet inte skäl till något initiativ från riksdagens
sida med anledning av motion So496 (mp). Motionen avstyrks
sålunda.

1988/89: SoU 15

46

Omstrukturering av den psykiatriska vården

1988/89: SoU 15

I motion 1988/89:So453 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag om ett institutionsavvecklingsbidrag i enlighet
med vad som anförs i motionen. Motionärerna tar upp problemen för de
patienter som efter lång vårdtid skrivs ut från mentalsjukhusen. Motionärerna
anför att primärkommuner och landsting ofta är oense om vems ansvaret
är för dessa grupper. Enligt motionärerna måste staten ta sitt ansvar för att
lösa frågan. Ett sätt att klara detta är att använda sig av statsbidrag. Därför
föreslår motionärerna ett nytt, specialdestinerat statsbidrag som gemensamt
får disponeras av landstingen och Svenska kommunförbundet.

Inom ramen för de överenskommelser om vissa ersättningar från sjukförsäkringen
som träffas mellan staten och sjukvårdshuvudmännen träffades år
1983 avtal om en ny ersättning till sjukvårdshuvudmännen för att underlätta
en utveckling mot öppnare vårdformer inom psykiatrin. Sedan denna ersättning,
genom det första s.k. Dagmaravtalet, från och med år 1985 omvandlats
till en samlad ersättning per invånare ingår ersättningen för öppnare
vårdformer inom psykiatrin numera i en särskild ersättning för avinstitutionalisering
inom hälso- och sjukvården. Sistnämnda ersättning har för år
1989 beräknats till ca 800 milj.kr.

År 1967 övertog sjukvårdshuvudmännen huvudmannaskapet för den av
staten drivna mentalsjukvården m.m. I samband därmed träffades en överenskommelse
om att staten på visst sätt skulle kompensera sjukvårdshuvudmännen
för övertagandet. En särskild överenskommelse gäller därvid för
åren 1982-1991. Inom ramen för anslaget E 6 Bidrag till allmän sjukvård
utgår sålunda ett särskilt statsbidrag till den psykiatriska vården. Bidraget
för år 1989 har beräknats till ca 169 milj.kr.

Utskottet konstaterar att ersättningar för närvarande utgår från staten till
sjukvårdshuvudmännen för att bl.a. underlätta en övergång till öppnare
vårdformer inom psykiatrin men också till följd av sjukvårdshuvudmännens
övertagande av mentalsjukvården från staten. Utskottet är inte berett att
ställa sig bakom krav på ytterligare ersättningar till sjukvårdshuvudmännen
eller kommunerna när det gäller den psykiatriska vården och öppnare
vårdformer. Utskottet får i övrigt erinra om att den psykiatriska vård som
får bedrivas med tvång för närvarande är föremål för lagstiftningsarbete. En
lagrådsremiss har aviserats till senare detta år.

Med det anförda avstyrker utskottet motion So453 (vpk).

Medelsanvisningar

Utskottet har i det föregående avstyrkt motionsyrkanden om anslag för
insatser mot vissa köer (se ovan s. 13f.), till ett hjärnskadecentrum (s. 32)
och för selentillskott till gravida (s. 42).

I motion 1988/89:So502 av Lars Werner (vpk) har yrkats en höjning av
anslaget E 16 Bidrag till allmän sjukvård m.m. med 2 miljarder kr. (yrkande
2 delvis). Utskottet har under avsnittet om personalförsörjning avstyrkt
motionskrav på statsbidrag till minskad helgtjänstgöring (se s. 21). Utskottet
avstyrker även kravet på en höjning av anslaget E 16. Utskottet har i

övrigt inte något att erinra mot den föreslagna medelsanvisningen under
detta anslag.

Utskottet har inte heller något att erinra mot de av regeringen föreslagna
medelsanvisningar under anslagen E 1 och E 2.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande riktlinjer för hälso- och sjukvården m.m.

att riksdagen avslår motion 1988/89:So423 yrkandena 1 och 3,

2. beträffande nedläggning av enskilda sjuk- och vårdhem
att riksdagen avslår motion 1988/89:So458 yrkande 4,

3. beträffande översyn av stadgan för enskilda vårdhem
att riksdagen avslår motion 1988/89:So423 yrkande 4,

4. beträffande huvudmannaskapet för primärvården
att riksdagen avslår motion 1988/89:So437,

5. beträffande ändring i hälso- och sjukvårdslagen
att riksdagen avslår motion 1988/89:So423 yrkande 6,

6. beträffande fritt läkarval

att riksdagen avslår motion 1988/89:So440 yrkande 5,

7. beträffande husläkare

att riksdagen avslår motion 1988/89:So458 yrkande 1,

8. beträffande särskilt statsbidrag för insatser mot vissa köer
att riksdagen avslår motion 1988/89:So458 yrkande 3,

9. beträffande lagfäst rätt till vård inom annat landsting
att riksdagen avslår motion 1988/89:So423 yrkande 2,

10. beträffande sjukvårdens resurser m.m.

att riksdagen avslår motion 1988/89:So440 yrkandena 1 och 4,

11. beträffande etiska frågor i vården
att riksdagen avslår motion 1988/89: So525,

12. beträffande åtgärder för en god vård
att riksdagen avslår motion 1988/89:So424,

13. beträffande personalförsörjningen inom vården

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:So423 yrkande 5, 1988/
89:So440 yrkande 6, 1988/89:So458 yrkande 5 delvis och 1988/
89:So471,

14. beträffande vårdpersonalens arbetstider m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:So425 yrkandena 1 och 2,
båda delvis, 1988/89:So467 delvis och 1988/89:So502 yrkandena 1 och
2, båda delvis,

15. beträffande statsbidrag till minskad helgtjänstgöring och andra
personalpolitiska åtgärder

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:So425 yrkandena 1 och 2,
båda delvis, och 1988/89:So502 yrkandena 1 och 2 båda delvis,

16. beträffande åtgärdsprogram för sjuksköterskor m.m.
att riksdagen avslår motion 1988/89:So467 delvis,

17. beträffande invandrare med utländsk vårdutbildning
att riksdagen avslår motion 1988/89:So501,

1988/89:SoU15

48

18. beträffande samhällstjänst

att riksdagen avslår motion 1988/89: So498

19. beträffande läkarförsörjning

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:So439, 1988/
89:So458 yrkande 5 delvis, 1988/89:So475 och 1988/89:So513 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

20. beträffande åtgärder mot läkemedelsmissbruk m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:So402, 1988/89:So450 och
1988/89: So503,

21. beträffande implantation av disulfiram
att riksdagen avslår motion 1988/89:So473,

22. beträffande invandrarkvinnors rätt till kvinnlig gynekolog m.m.
att riksdagen avslår motion 1988/89:So545 yrkande 1,

23. beträffande rehabilitering av tortyroffer

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:So541 och 1988/
89:So545 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

24. beträffande vården av svårt hjärnskadade

att riksdagen avslår motion 1988/89:So255 yrkandena 12 och 13,

25. beträffande epilepsivård

att riksdagen avslår motion 1988/89:So436,

26. beträffande utbildning om smärta och smärtbehandling

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:So497 delvis,
1988/89:So544 yrkande 1 och 1988/89:So546 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

27. beträffande smärtkliniker i varje landsting

att riksdagen avlår motionerna 1988/89:So497 delvis och 1988/
89:So544 yrkande 2,

28. beträffande kvinnors hälsa

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:So455 och 1988/
89:So485 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

29. beträffande mammografi

att riksdagen avslår motion 1988/89:So426,

30. beträffande åtgärder mot sjukdomen toxoplasmos
att riksdagen avslår motion 1988/89:So432,

31. beträffande förlossningsvårdens utformning
att riksdagen avslår motion 1988/89:So517,

32. beträffande gratis selentillskott till gravida kvinnor
att riksdagen avslår motion 1988/89:So404,

33. beträffande återanvändning av hjärtsimulatorer
att riksdagen avslår motion 1988/89:So532,

34. beträffande signering av patientjournaler

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:So447, 1988/89:So510 och
1988/89:So511,

35. beträffande registrering av sjukhusinfektioner
att riksdagen avslår motion 1988/89:So427,

1988/89:SoU15

49

4 Riksdagen 1988/89. 12 sami. Nr 15

36. beträffande dataregistrering av vaccinationer
att riksdagen avslår motion 1988/89: So421,

37. beträffande värnpliktigas blodgivning
att riksdagen avslår motion 1988/89: So496,

38. beträffande omstrukturering av den psykiatriska vården
att riksdagen avslår motion 1988/89:So453,

39. beträffande medelsanvisning till bidrag till allmän sjukvård
m.m.

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion
1988/89:So502 yrkande 2 i återstående del till Bidrag till allmän
sjukvård m.m. för budgetåret 1989/90 anvisar ett förslagsanslag på
4 556 682 000 kr.,

40. att riksdagen för budgetåret 1989/90 anvisar

a) till Socialstyrelsen ett förslagsanslag på 180 970 000 kr.,

b) till Statlig kontroll av läkemedel m.m. ett förslagsanslag på 1 000
kr.

Stockholm den 21 mars 1989
På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita Persson (s), Sten
Svensson (m). Ulla Tillander (c), Ingrid Andersson (s), Per Stenmarck (m),
Johnny Ahlqvist (s), Rinaldo Karlsson (s), Ingegerd Anderlund (s), Ingrid
Hemmingsson (m), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (vpk), Anita Stenberg
(mp), Jan Andersson (s), Sinikka Bohlin (s) och Barbro Westerholm (fp).

Reservationer

1. Riktlinjer för hälso- och sjukvården (mom. 1)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ”Utskottet
erinrar” och slutar med ”yrkandena 1 och 3.” bort ha följande lydelse:

De nu gällande riktlinjerna för hälso- och sjukvården innebär en kraftig
bantning av sjukhusvården. Om man knyter orealistiska förhoppningar till
primärvården och förebyggande vårdinsatser gör man emellertid patienterna
en otjänst. Förebyggande vård utgör givetvis en nödvändig och mycket
viktig del av vårdverksamheten, men det kommer ändå alltid att finnas ett
behov av betydande resurser i form av bl.a. läns- och länsdelssjukhus. Den
specialiserade sjukvården vid dessa sjukhus kan inte i någon betydande
utsträckning ersättas av primärvård. Primärvården kan utgöra ett alternativ
till länssjukvården endast i de gränsskikt där länssjukvårdens kvalificerade
insatser inte behövs.

1988/89:SoU15

50

I somliga områden är primärvården så utbyggd att en fortsatt utbyggnad
bör anstå i avvaktan på en utredning om vad primärvården där kan prestera.
Utskottet delar således den bedömning som görs i motion So423 (m) att det
är angeläget att en utvärdering av de strukturella förändringarna inom
hälso- och sjukvården kommer till stånd.

Även vad gäller riktlinjerna för hälso- och sjukvården delar utskottet
motionärernas bedömning att de gällande riktlinjerna för hälso- och sjukvården
bör omarbetas så att de överensstämmer med patienternas intressen
och verklighetens krav. Regeringen bör sålunda förelägga riksdagen ett
förslag till reviderade riktlinjer för hälso- och sjukvården med beaktande av
vad utskottet ovan har anfört.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:

1. beträffande riktlinjer för hälso- och sjukvärden

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:So423 yrkandena 1
och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Nedläggning av enskilda vårdhem (mom. 2)

Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m). Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson
(m) och Barbro Westerholm (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”Utskottet,
som” och slutar med ”yrkande 4.” bort ha följande lydelse:

Vad gäller kraven i motion So458 (fp) om att hindra nedläggning av
enskilda vårdhem kan utskottet konstatera att det i dag pågår nedläggning
av många mindre enskilda sjuk- och vårdhem utifrån principen om avinstitutionalisering.
Eftersom det samtidigt finns ett stort behov av vård och
omsorg anser utskottet det fel att små, väl fungerande enskilda sjuk- och
vårdhem skall tvingas upphöra.

Utskottet anser att regeringen skall ta erforderliga initiativ för att ta till
vara den personella, organisatoriska och fysiska resurs som dessa hem
representerar. Detta kan ske i samarbete med de enskilda vårdhemmens
intresseorganisationer samt landstings- och kommunförbunden.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So458 (fp) yrkande 4 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:

2. beträffande nedläggning av enskilda sjuk- och vårdhem

att riksdagen med anledning av motion 1988/89: So458 yrkande 4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Översyn av stadgan för enskilda vårdhem (mom. 3)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”avstyrks således.” bort ha följande lydelse:
Utskottet gör nu följande bedömning.

1988/89:SoU15

51

Det kan ses både som en rättvisefråga och som en fråga om valfrihet i
vården att enskilda vårdhem får ta emot samma patientgrupper som vårdhem
inom landstinget, om de uppfyller samma krav som man ställer på
landstingens vårdhem för motsvarande patientkategorier. Motsvarande bör
gälla gentemot primärkommunala vårdhem. Stadgan är dessutom illa anpassad
till nyare lagstiftning på området.

Enligt utskottets uppfattning finns det därför skäl att se över stadgan och
därmed föreskrifterna rörande vilka patienter som får vårdas på enskilt
vårdhem. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa:

3. beträffande översyn av stadgan för enskilda vårdhem
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So423 yrkande 4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Ändring i hälso- och sjukvårdslagen (mom. 5)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ”Utskottet
hyser” och slutar med ”aktuell del.” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar bedömningen i motion So423 (m) att hälso- och sjukvårdens
kravparagraf bör ändras. Kraven på valfrihet för patienten tillgodoses
inte med den nuvarande formuleringen. I stället bör lagtexten preciseras
och kompletteras i fråga om rätten att välja vårdgivare och vårdform. En
sådan förändring av hälso- och sjukvårdslagen måste göras skyndsamt och
behöver inte samordnas med någon förändring av vårdfinansieringen. Regeringen
bör enligt utskottets uppfattning återkomma till riksdagen med
förslag till förändrad lagstiftning med denna innebörd. Vad utskottet anfört
med anledning av motion So423 (m) yrkande 6 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa:

5. beträffande ändring i hälso- och sjukvårdslagen
att riksdagen med anledning av motion 1988/89: So423 yrkande 6 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Fritt läkarval (mom. 6)

Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ”När det”
och slutar med ”(yrkande 5).” bort ha följande lydelse:

I läkartäta områden är valfriheten stor genom att läkartjänsterna på
sjukhus och vårdenheter är besatta med ordinarie läkare. Det finns gott om
privatläkare att välja mellan, och företagshälsovården är väl utbyggd. I
andra delar av landet däremot är många tjänster på sjukhus och på vårdcentraler
vakanta eller upphålls tjänster med korttidsvikarier. Privatläkare finns
över huvud taget inte att tillgå. Få patienter har möjlighet att träffa en

1988/89: SoU 15

52

läkare i företagshälsovården. Detta innebär en dålig eller obefintlig valfrihet.

Utskottet delar uppfattningen i motion So440 (c) att det är angeläget att
ett fritt läkarval kan bli en verklighet för hela Sveriges befolkning. Tillskott
av offentliga och privata läkartjänster måste därför i första hand gå till de
områden som har sämst möjlighet att erbjuda fritt läkarval. Vad utskottet
anfört med anledning av motion So440 (c) yrkande 5 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa:

6. beträffande fritt läkarval

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So440 yrkande 5 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Husläkare (mom. 7)

Daniel Tarschys och Barbro Westerholm (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”yrkande 1.” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar bedömningen i motion So458 (fp) att det är angläget att
alla människor har en särskild läkare med vilken de kan ha varaktiga
kontakter. Utskottet känner starka sympatier för de åsikter som framförs i
den aktuella motionen när det gäller rätten för människorna att välja vilken
läkare de skall gå till och att rätten att välja läkare också skall finnas om en
patient inte anser sig kunna finna någon lämplig läkare i det egna området
eller vill ha en specialist som sin husläkare. Enligt utskottet är det angeläget
att ett utvecklingsarbete kommer till stånd som inriktas mot att skapa en
förbättrad kontinuitet i kontakterna mellan vårdgivare och den enskilda
patienten.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion So458 (fp) yrkande
1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa:

7. beträffande husläkare

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So458 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Särskilt statsbidrag för insatser mot vissa köer (mom. 8)

Daniel Tarschys och Barbro Westerholm (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ”Utskottet
erinrar” och på s. 14 slutar med ”yrkande 3.” bort ha följande lydelse:
Köerna i sjukvården innebär ett enormt mänskligt lidande och måste
avvecklas. Det kräver en effektivare användning av befintliga resurer och
att även privata vårdgivare får möjlighet att medverka. Det kräver också
ökade resurser. Särskilt allvarlig är situationen när det gäller gråstarrs-,
höftleds- och kranskärlsoperationer samt behandling av cancerpatienter.

1988/89: SoU 15

53

5 Riksdagen 1988/89. 12 sami. Nr 15

Utskottet anser det rimligt att staten på nytt ger ett stimulansbidrag till
sjukvårdshuvudmännen för att öka kapaciteten inom de nämnda områdena.

Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet förslaget i motion So458 (fp)
yrkande 3 att 200 000 000 kr. bör anvisas till insatser mot vissa köer.

dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa:

8. beträffande särskilt statsbidrag för insatser mot vissa köer

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:So458 yrkande 3 till
Insatser mot vissa köer för budgetåret 1989/90 anvisar ett anslag på
200 000 000 kr.,

8. Lagfäst rätt till vård inom annat landsting (mom. 9)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med ”Utskottet
erinrar” och slutar med ”yrkande 2.” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser det angeläget att åtgärder vidtas på olika områden för att
komma till rätta med köerna inom hälso- och sjukvården. Utskottet delar
den bedömning som görs i motion So423 (m) att patienter som inte inom
rimlig tid kan beredas nödvändig behandling inom det egna landstinget bör
ha rätt att bli behandlade inom ett annat landstingsområde eller av privat
vårdgivare på det egna landstingets bekostnad. Detta bör komma till uttryck
såsom en lagstadgad rättighet för patienterna. Det bör enligt utskottet
ankomma på regeringen att pröva utformningen av en sådan lag och skyndsamt
förelägga riksdagen förslag i frågan. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa:

9. beträffande lagfäst rätt till vård inom annat landsting

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So423 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Sjukvårdens resurser m.m. (mom. 10)

Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ”Motionärerna
tar” och slutar med ”(yrkandena 1 och 4.)” bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar också bedömningen i motionen att vårdresurserna måste
öka för att vården skall fungera rationellt och humant. Utskottet anser att
hälso- och sjukvården samt omsorgen om de svaga i samhället måste ges
ökad andel av landets samlade resurser. Det är också nödvändigt att resurserna
fördelas rättvist över landet.

Patienten måste alltid stå i centrum för sjukvårdspolitiken. Kraven på
effektivitet i sjukvården får aldrig gå så långt att de medmänskliga värdena
tappas bort. Effektiviteten måste mätas med utgångspunkt från patientens
situation.

1988/89:SoU15

54

Vad utskottet här anfört med anledning av motion So440 (c) yrkandena 1 1988/89:SoU 15

och 4 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 10 bort hemställa:

10. beträffande sjukvårdens resurser m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So440 yrkandena 1
och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Åtgärder för en god vård (mom. 12)

Anita Stenberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ”Det är” och
slutar med ”So424 (mp).” bort ha följande lydelse:

En rad åtgärder behöver vidtas för att förbättra vården. Så bör t.ex.
patientorganisationerna få ett ökat inflytande över hälso- och sjukvården.
Det är också viktigt att kroppssjukvården och socialtjänsten får en bättre
tillgång till psykologisk expertis för utredning av enskilda fall men också för
utbildning av personal. Patienterna måste få en saklig information om
alternativa behandlingsmetoder. Samarbetet mellan den alternativa vården
och den etablerade sjukvården bör förbättras. Den hälsofrämjande verksamheten
inom sjukvården bör få ökade resurser. Det är viktigt att människor
kan få vård i sina hem men vid behov också på institutioner. Institutionsvården
måste ske under värdiga former. Det är också viktigt att
människor som så vill kan få sluta sina dagar hemma eller i annan hemlik
och lugn miljö.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motion So424 (mp) bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:

12. beträffande åtgärder för en god vård
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So424 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Vårdpersonalens arbetstider m.m. (mom. 14)

Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”Vad gäller”
och slutar med ”(båda yrkandena delvis).” bort ha följande lydelse:

Den nuvarande bristen på vårdpersonal har ett samband med vårdarbetets
tyngd och samhällets låga uppskattning uttryckt i ekonomiska
termer. En åtgärd som skulle minska tyngden samtidigt som den skulle öka
det ekonomiska erkännandet vore att utan att sänka lönen förkorta arbetstiden.
Många landsting har utarbetat konkreta förslag till olika försöksverksamheter
med kortare arbetsdag, men genomförandet har stupat i brist på
bl.a. pengar. Utskottet anser det viktigt att möjligheter skapas för att
sådana verksamheter skall kunna komma till stånd.

55

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna So425 (mp)
yrkandena 1 och 2 (båda yrkandena delvis), So467 (c) delvis och So502
(vpk) yrkandena 1 och 2 (båda yrkandena delvis) bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:

14. beträffande vårdpersonalens arbetstider m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:So425 yrkandena
1 och 2, båda delvis, 1988/89:So467 delvis och 1988/89:So502
yrkandena 1 och 2, båda delvis, som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

12. Vårdpersonalens arbetstider m.m. (mom. 14)

Gudrun Schyman (vpk) och Anita Stenberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”Vad gäller”
och slutar med ”(båda yrkandena delvis).” bort ha följande lydelse:
Vårdpersonalen har arbetstider som knappast har någon motsvarighet på
arbetsmarknaden i övrigt. Stora delar av vårdpersonalen arbetar på scheman
med tjänstgöring varannan helg. En minskad helgtjänstgöring skulle
omedelbart ge positiva effekter på möjligheten att rekrytera personal, minska
personalomsättningen och sjukfrånvaron. Enligt utskottet är det angeläget
att en förändring av arbetstiderna för vårdpersonalen kan komma
till stånd.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna So425 (mp)
yrkandena 1 och 2 (båda yrkandena delvis), So467 (c) delvis och So502
(vpk) yrkandena 1 och 2 (båda yrkandena delvis) bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:

14. beträffande vårdpersonalens arbetstider m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:So425 yrkandena
1 och 2 båda delvis, 1988/89:So467 delvis och 1988/89:So502
yrkandena 1 och 2, båda delvis, som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

13. Statsbidrag till minskad helgtjänstgöring och andra
personalpolitiska åtgärder (mom. 15)

Gudrun Schyman (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”Med
hänvisning” och slutar med ”allmän sjukvård m.m.” bort ha följande lydelse: Utskottet

delar också uppfattningen i motion So502 (vpk) att staten för
att snabbt få till stånd en minskad helgtjänstgöring i vården och förhindra en
akut personalvårdskris under en övergångsperiod ekonomiskt bör stimulera
ett förändringsarbete. Detta bör ske på så sätt att staten under en treårs -

1988/89:SoU15

56

period årligen anvisar medel att fördela till sjukvårdshuvudmännen för
genomförande av minskad helgtjänstgöring. Detta tillgodoser också huvudsyftet
med motion So425 (mp).

Vad utskottet här anfört med anledning av motionerna So502 (vpk)
yrkandena 1 och 2 (båda yrkandena delvis) och So425 (mp) yrkandena 1
och 2 (båda yrkandena delvis) bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottet under mom. 15 bort hemställa:

15. beträffande statsbidrag till minskad helgtjänstgöring och andra
personalpolitiska åtgärder

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89: So425 yrkandena
1 och 2, båda delvis, och 1988/89:So502 yrkandena 1 och 2, båda
delvis, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. Statsbidrag till minskad helgtjänstgöring och andra
personalpolitiska åtgärder (mom. 15)

Anita Stenberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”Med
hänvisning” och slutar med "allmän sjukvård m.m.” bort ha följande lydelse: Enligt

utskottet bör staten underlätta för kommuner och landsting att
åstadkomma ett ekonomiskt utrymme för förbättringar när det gäller arbetstider
och andra personalpolitiska åtgärder. Detta kan t.ex. ske genom
att arbetsgivaravgifterna inom sjukvård, äldreomsorg och handikappomsorg
sänks med en fjärdedel från och med 1990 och genom att staten kompenserar
socialförsäkringssystemet ekonomiskt för detta. Utskottets förslag tillgodoser
också huvudsyftet med motion So425 (mp).

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna So425 (mp)
yrkandena 1 och 2 (båda yrkandena delvis) och So502 (vpk) yrkandena 1
och 2 (båda yrkandena delvis) bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottet under mom. 15 bort hemställa:

15. beträffande statsbidrag till minskad helgtjänstgöring och andra
personalpolitiska åtgärder

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:So425 yrkandena
1 och 2, båda delvis, och 1988/89:So502 yrkandena 1 och 2, båda
delvis, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. Åtgärdsprogram för sjuksköterskor m.m. (mom. 16)

Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”Utskottet
konstaterar” och slutar med ”behandlad del.” bort ha följande lydelse:

1988/89:SoU 15

57

Sjuksköterskornas kunnighet och kompetens är av helt avgörande betydelse
för vårdens kvalitet och för att vårdarbetet skall bli effektivt. Utskottet
anser det nödvändigt att statsmakterna tar ett samlat grepp för att
komma till rätta med personalproblemen och framför allt sjuksköterskornas
situation. Regeringen bör därför se till att en probleminventering görs och
att därefter ett åtgärdsprogram utarbetas vad gäller vårdområdet och där
särskilt sjuksköterskornas situation beaktas. Detta bör riksdagen ge regeringen
till känna.

dels att utskottet under mom. 16 bort hemställa:

16. beträffande åtgärdsprogram för sjuksköterskor m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So467 delvis som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

16. Invandrare med utländsk vårdutbildning (mom. 17)

Daniel Tarschys (fp), Gudrun Schyman (vpk), Anita Stenberg (mp) och
Barbro Westerholm (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ”Utskottet
har i” och slutar med ”avstyrks därför.” bort ha följande lydelse:

Ett inledande arbete har kommit igång för ta till vara flyktingars kunskaper
och kunna ge flyktingar med utländsk vårdexamen arbete i Sverige.
Enligt utskottet är det angeläget att denna verksamhet utvidgas. Socialstyrelsen
bör enligt utskottets uppfattning medverka till att fortbildningsinsatserna
genomförs i större omfattning än vad som för närvarande planeras.
Regeringen bör ta ett ansvar för att se till att fortbildningsinsatserna samordnas
och utvecklas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottet under mom. 17 bort hemställa:

17. beträffande invandrare med utländsk vårdutbildning

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So501 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

17. Samhällstjänst (mom. 18)

Anita Stenberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”So498 (mp).” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar bedömningen i motion So498 (mp) att det kan finnas skäl
att införa ett system med samhällstjänst inom vården. Utskottet anser att
regeringen bör utreda förutsättningarna härför och återkomma med förslag
till riksdagen. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion So498 (mp)
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 18 bort hemställa:

18. beträffande samhällstjänst

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So498 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

1988/89: SoU 15

58

18. Läkarförsörjning (mom. 19)

Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Johnny Ahlqvist, Rinaldo
Karlsson, Ingegerd Anderlund, Jan Andersson och Sinikka Bohlin (alla s)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”till känna.” bort ha följande lydelse:

Utskottet förutsätter att riksdagen i samband med den proposition om
läkarnas specialistutbildning som har aviserats till senare denna vår kommer
att få en redovisning av regeringens syn på problemen med läkarförsörjningen
och vilka åtgärder som i det sammanhanget övervägs. Utskottet
anser det därför inte nödvändigt med något nytt uttalande från riksdagens
sida med anledning av de nu aktuella motionerna. Utskottet avstyrker
sålunda motionena So439 (c), So458 (fp) i aktuell del, So475 (s) och So513
(m).

dels att utskottet under mom. 19 bort hemställa:

19. beträffande läkarförsörjning

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:So439,1988/89:So458 yrkande
5 delvis, 1988/89:So475 och 1988/89:So513,

19. Åtgärder mot läkemedelsmissbruk m.m. (mom. 20)

Daniel Tarschys (fp), Gudrun Schyman (vpk), Anita Stenberg (mp) och
Barbro Westerholm (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med ”Utskottet
erinrar” och slutar med ”So503 vpk.” bort ha följande lydelse:

Ett mycket stort antal människor i Sverige är i dag beroende av lugnande
medel och sömnmedel. Problemen är enligt utskottets upfattning av en
sådan storleksordning att åtgärder för att komma till rätta med dem inte
längre kan skjutas på framtiden. Insatser behövs på ett stort antal områden.
Utskottet anser att regeringen bör ta fram underlag för ett samlat åtgärdsprogram
mot läkemedelsmissbruk och läkemedelsberoende.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna So402 (s), So450
(fp) och So503 (vpk) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 20 bort hemställa:

20. beträffande åtgärder mot läkemedelsmissbruk m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:So402, 1988/
89:So450 och 1988/89:So503 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

20. Vården av svårt hjärnskadade (mom. 24)

Daniel Tarschys och Barbro Westerholm (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med ”Utskottet
vidhåller” och slutar med ”och 13.” bort ha följande lydelse:

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet delar bedömningen i motion So255 (fp) att det finns starka skäl
att efter förebild från andra länder i Sverige inrätta ett eller flera centra för
diagnostik och rehabilitering av särskilt svårdiagnostiserade hjärnskador.
Sannolikt bör ett sådant centrum förläggas i anslutning till någon universitetsklinik
där mycket av kunskaper, erfarenheter och teknisk utrustning
redan finns. Utskottet anser också i likhet med motionärerna att staten bör
anvisa medel till inrättandet av ett sådant centrum.

dels att utskottet under mom. 24 bort hemställa:

24. beträffande vården av svårt hjärnskadade
att riksdagen med bifall till motion 1988/89 :So255 yrkandena 12 och
13 till Centrum för diagnostik och rehabilitering av vissa svårdiagnostiserade
hjärnskador för budgetåret 1989/90 anvisar ett anslag på
8 (KM) 000 kr.,

21. Mammografi (mom. 29)

Anita Stenberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med ”Utskottet
konstaterar” och på s. 39 slutar med ”So426 (mp).” bort ha följande
lydelse:

Debatten om mammografi har aktualiserats av den s.k. Malmö-undersökningen.
Yngre kvinnor förefaller inte hjälpta av denna undersökningsform.
De resurser som man planerar att satsa på massundersökning av
denna grupp skulle kunna användas bättre. Massundersökningar av kvinnor
över 55 år bör däremot fortsätta.

I övrigt anser utskottet det viktigt att satsa på självundersökning av
brösten, men även andra undersökningsmetoder såsom Light-scanning och
palpologiska undersökningar utförda av bl.a. synskadade sjuksköterskor
bör också användas.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So426 (mp) bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 29 bort hemställa:

29. beträffande mammografi
att riksdagen med anledning av motion 1988/89: So426 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

22. Åtgärder mot sjukdomen toxoplasmos (mom. 30)

Daniel Tarschys (fp). Ulla Tillander (c), Rosa Östh (c), Anita Stenberg (mp)
och Barbro Westerholm (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39 börjar med ”Utskottet
erinrar" och slutar med ”motion So432 (c).” bort ha följande lydelse:
Utskottet gör nu följande bedömning.

Varje år föds barn som allvarligt skadats under fostertiden på grund av
parasitsjukdomen toxoplasmos. Om sjukdomen upptäcks i tid hos modern,

1988/89 :SoU 15

60

så att hon kan antibiotikabehandlas, är det i de flesta fallen möjligt att
förhindra infektion hos fostret. Utskottet anser det angeläget att gravida
kvinnor kontrolleras med avseende på toxoplasmos. Socialstyrelsen, Landstingsförbundet
och Svenska Läkaresällskapet har tidigare uttalat sig positivt
om förebyggande och behandlande insatser mot toxoplasmos. En inventering
av nuvarande omfattning av toxoplasmos bör vara ett första steg i
riktning mot allmän undersökning och behandling av gravida kvinnor med
avseende på toxoplasmos. Utskottet anser att regeringen bör vidta åtgärder
så att försöksverksamheter omgående kan komma till stånd.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion So432 (c) bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 30 bort hemställa:

30. beträffande åtgärder mot sjukdomen toxoplasmos

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So432 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

23. Förlossningsvårdens utformning (mom. 31)

Gudrun Schyman (vpk) och Anita Stenberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med ”Utskottet
erinrar” och på s. 41 slutar med ”avstyrks sålunda.” bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser det angeläget att de små förlossningsenheterna får vara
kvar. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 31 bort hemställa:

31. beträffande förlossningsvårdens utformning

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So517 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

24. Signering av patientjournaler (mom. 34)

Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c), Per Stenmarck
(m), Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c), Anita Stenberg (mp) och
Barbro Westerholm (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar med ”Utskottet
finner” och slutar med ”So511 (c).” bort ha följande lydelse:

Utskottet har tidigare slagit fast att den som låter föra in en uppgift i en
patientjournal är ansvarig för uppgiftens riktighet, oavsett om signering
skett eller inte. Utskottet vidhåller denna uppfattning. Utskottet har dock
uppmärksammat att signeringskravet, som i och för sig är berättigat på
många håll inom hälso- och sjukvården, i vissa fall har gett upphov till stora
praktiska problem. Genomläsning och signering av journalanteckningar är
tidskrävande, och detta leder till att tiden för det egentliga vårdarbetet har
kommit att minska. Till detta kommer att journaltillgängligheten har försämrats,
vilket är ett allvarligt problem för patientsäkerheten.

Frågan bör enligt utskottets mening bli föremål för utredning. Detta bör
ges regeringen till känna.

1988/89:SoU15

61

dels att utskottet under mom. 34 bort hemställa:

34. beträffande signering av patientjournaler
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:So447, 1988/
89:So510 och 1988/89:So511 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

25. Dataregistrering av vaccinationer (mom. 36)

Gudrun Schyman (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med ”Utskottet
hyser” och på s. 46 slutar med ”sålunda avstyrks.” bort ha följande lydelse:
Utskottet delar de bedömningar som görs i motion So421 (vpk). Det är
riktigt att det för många människor är svårt att själva under en hel livstid
hålla reda på vilka vaccinationer de fått och tidpunkterna för desamma.
Utskottet anser därför att regeringen bör vidta nödvändiga åtgärder för att
en registrering av vårdtagarens vaccinationer skall kunna komma till stånd
och vara åtkomliga för fortsatt vård. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 36 bort hemställa:

36. beträffande dataregistrering av vaccinationer

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So421 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfort,

26. Värnpliktigas blodgivning (mom. 37)

Anita Stenberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med ”Vad
allmänt” och slutar med ”avstyrks sålunda.” bort ha följande lydelse:
Utskottet gör följande bedömning.

Sverige är i dag inte självförsörjande på blodplasma. Det är angeläget att
ansträngningar görs för att vi skall kunna bli det. Utskottet delar bedömningen
i motion So496 (mp) att medel bör anslås för en kampanj bland
värnpliktiga att bli blodgivare. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till
känna.

dels att utskottet under mom. 37 bort hemställa:

37. beträffande värnpliktigas blodgivning

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So496 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

27. Omstrukturering av den psykiatriska vården (mom. 38)

Gudrun Schyman (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar med ”Utskottet
konstaterar” och slutar med ”So453 (vpk).” bort ha följande lydelse:

1988/89:SoU15

62

Under det senaste decenniet har ett mycket stort antal vårdplatser avvecklats
inom den slutna psykiatriska vården. De patienter som genom
institutionsawecklingen nu lämnar de gamla mentalsjukhusen har ofta
mycket långa vårdtider bakom sig. Många av dessa f.d. patienter får mycket
svårt att klara av ett eget boende. Resurserna för att ge stöd och hjälp finns
inte i dag. Landstingens ansvar för de f.d. mentalpatienterna slutar oftast i
och med utskrivningen. Hemtjänsten dignar under stora bördor med allt
fler vårdbehövande åldringar och utvecklingsstörda som också skall flytta ut
från vårdhem och inackorderingshem.

Den konflikt som ofta råder mellan huvudmännen, primärkommunerna
och landstingen om vems ansvaret är för dessa grupper får ofta allvarliga
följder för den enskilde. Enligt utskottet är det därför nödvändigt att staten
tar ansvar för att lösa frågan. Ett sätt att klara detta är att använda sig av
statsbidrag. Regeringen bör, enligt utskottet, utarbeta förslag till ett nytt,
specialdestinerat statsbidrag som får disponeras av landstingen och Svenska
Kommunförbundet gemensamt för åtgärder som kan säkerställa den välmotiverade
institutionsawecklingen.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion So453 (vpk) bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 38 bort hemställa:

38. beträffande omstrukturering av den psykiatriska vården

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So453 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

28. Medelsanvisning till bidrag till allmän sjukvård m.m.
(mom. 39)

Under förutsättning av bifall till reservation 13
Gudrun Schyman (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”anslaget E 16.” bort ha följande lydelse:

Utskottet har under avsnittet om personalförsörjning tillstyrkt motionskrav
på statsbidrag till minskad helgtjänstgöring. Utskottet är även ense
med motionärerna i motion So502 (vpk) att medel bör anvisas genom en
höjning av anslaget E 16 Bidrag till allmän sjukvård m.m. För ändamålet är
2 miljarder kronor ett väl avvägt belopp.

dels att utskottet under mom. 39 bort hemställa:

39. beträffande medelsanvisning till bidrag till allmän sjukvård
m.m.

att riksdagen med anledning av propositionen och med bifall till
motion 1988/89:So502 yrkande 2 i återstående del till Bidrag till
allmän sjukvård m.m. för budgetåret 1989/90 anvisar ett förslagsanslag
på 6 556 682 000 kr..

1988/89 :SoU 15

63

Särskilda yttranden

1988/89 :SoU 15

1. Fritt läkarval och husläkare (mom. 6 och 7)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anför:

Vi vill erinra om att vi i motionsyrkanden som behandlas i annat sammanhang
föreslagit införandet av en allmän, obligatorisk sjukvårdsförsäkring
som verkligen gör det möjligt för patienterna att själva välja vårdgivare och
vårdform och som också skulle leda till ett väl fungerande familjeläkarsystem.

2. Särskilt statsbidrag till insatser mot vissa köer (mom. 8)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anför:

Vi vill erinra om att vi i ett särskilt motionsyrkande som behandlas senare
i detta betänkande föreslagit att en lagstadgad rätt skall införas för patienter
som inte inom rimlig tid kan få behandling inom det egna landstinget att få
rätt till behandling i annat landsting eller hos privat vårdgivare på det egna
landstingets bekostnad. Vi anser att sjukvårdsorganisationen bör förändras
i syfte att medge en ”gränslös” sjukvård över hela landet.

3. Sjukvårdens resurser m.m. (mom. 10)

Daniel Tarschys och Barbro Westerholm (båda fp) anför:

Vi vill erinra om att vi i motion 1988/89:Sf277 yrkandena 1 och 6 har
framfört förslag om hur sjukvården bör tillföras ytterligare resurser.

4. Personalförsörjningen inom vården (mom. 13)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anför:

Vi vill erinra om att vi i motionsyrkanden som behandlas i andra sammanhang
framfört krav på förbättrade möjligheter för anställda inom den offentliga
vården att öppna eget och konkurrera på lika villkor. Vi anser att
man i det kommande arbetet även bör beakta sådana frågor.

5. Invandrarkvinnors rätt till kvinnlig gynekolog m.m.
(mom. 22)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anför:

Vi delar utskottets bedömning att det är angeläget att berörda myndigheter
verkligen ägnar invandrarkvinnornas och flyktingbarnens situation
särskild uppmärksamhet. Även när det gäller invandrarkvinnornas rätt att
vända sig till t.ex. kvinnliga gynekologer delar vi utskottets uppfattning att
detta i första hand måste vara en fråga för sjukvårdshuvudmännen, men att
sjukvårdshuvudmännen måste ägna särskild uppmärksamhet åt frågan. Vi
avser att noga följa utvecklingen i dessa frågor och kommer att återkomma
om inte tillräckliga insatser görs.

Innehållsförteckning

1988/89: SoU 15

Sammanfattning 1

Propositionen 2

Motioner 3

Utskottet 7

Riktlinjer för hälso- och sjukvården 7

Nedläggning av enskilda sjuk- och vårdhem 9

Översyn av stadgan för enskilda vårdhem 10

Huvudmannaskapet för primärvården 10

Viss ändring i hälso-och sjukvårdslagen 11

Att välja läkare 11

Köer i vården 13

Resurser inom hälso- och sjukvården och dessas fördelning .. 15

Hälso- och sjukvårdens personalförsörjning 18

Läkarförsörjningen 22

Läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk 25

Implantation av disulfiram 27

Vissa frågor om vården för invandrare 28

Vården av svårt hjärnskadade 32

Epilepsivård 33

Behandling mot smärta 33

Kvinnors hälsa 35

Mammografi 37

Toxoplasmos hos gravida kvinnor 39

Förlossningsvård 39

Selentillskott till gravida 41

Återanvändning av hjärtstimulatorer 42

Signering av patientjournaler 43

Registrering av sjukhusinfektioner 44

Dataregistrering av vaccinationer 45

Blodgivning 46

Omstrukturering av den psykiatriska vården 47

Medelsanvisningar 47

Hemställan 48

Reservationer 50

Särskilda yttranden 64

65

Svenskt Tryck Stockholm 1989