Soldatanställningar i Försvarsmakten

Anf. 1 Peter Hultqvist (S)

Herr talman! Den allmänna värnplikten var ett system som skapade en grundläggande förankring för försvaret hos svenska folket. Värnplikten blev grundbulten i folkförsvarstanken. Det var ett system som också skapade ett brett underlag för rekrytering till Försvarsmaktens olika yrken. Länge var värnplikten en oomtvistad grundpelare i den svenska försvarspolitiken. Försvaret skulle vara hela svenska folkets angelägenhet. Det handlade om att bygga ett demokratiskt folkförsvar. När det kalla kriget tog slut och försvaret omriktades från en tydlig nationell uppgift till att betraktas vara ett insatsförsvar med huvudsaklig inriktning på internationella insatser ifrågasattes värnplikten från vissa håll. I takt med att antalet inkallade minskade och de internationella missionerna ställdes i centrum krävde vissa ledande militärer en yrkesarmé och professionella soldater. Det svenska försvarets personalförsörjning skulle likna den i andra länder som har en helt annan militär och försvarspolitisk tradition. Värnplikten ströps långsamt med de fredsframtvingande insatserna inom EU och Nato som bräckjärn. Våra nordiska grannländer valde en annan väg. Där är värnplikten fortfarande grunden för försvarsmakten. Till sist tog den borgerliga regeringen det avgörande steget och med knapp majoritet - tre rösters övervikt - avskaffade man värnplikten och gjorde den formellt vilande. Detta gjorde man trots att det system som skulle ersätta värnplikten var synnerligen oprövat, saknade bred förankring hos svenska folket, byggde på osäkra antaganden, oklara förutsättningar och frånvaro av nödvändig lagstiftning och styrande regelverk. Grunden för reformen var svag och den var dåligt genomtänkt. Detta mycket dyra personalsystem har redan satt djupa spår i Försvarsmaktens ekonomi. För att finansiera det har viktiga materialsystem fått skjutas på framtiden. ÖB har nyligen i en skrivelse anmält att detta kommer att leda till behov av resurstillskott som uppgår till miljardbelopp. När beslutet skulle fattas visade tyvärr den borgerliga regeringen ingen vilja till en politisk uppgörelse över blockgränsen. I historiens ljus är det att betrakta som anmärkningsvärt att man inte sökte samarbete över blockgränsen i denna för nationen så viktiga fråga. Det är att betrakta som ett icke konstruktivt agerande som ännu kastar sin mörka skugga över både reformen och det fortsatta politiska beslutsfattandet när det gäller personalförsörjning. Nu har det gått två år sedan riksdagens beslut. Uppbyggnaden av det nya systemet har inletts med omfattande rekryteringskampanjer. De företrädare för regeringsalliansen som klivit fram har i princip tävlat om att beskriva den nya personalförsörjningen som alltigenom lyckad. Detta trots att det har gått mycket kort tid sedan det svåra arbetet med rekrytering av soldater och uppbyggnad av den nya organisationen startade. I den blinda politiska propagandans värld tycks solen lysa från en klarblå molnfri himmel varje dag. Verkligheten ute på förbanden är en annan. Efter att ha besökt förband i Arvidsjaur, Boden, Luleå, Halmstad, Revingehed, Berga, Kungsängen och hemvärnet och fört samtal med soldater och officerare har jag fått en helt annan bild än den officiella. Den är mer nyanserad och mer verklighetsanpassad. Det är ett stort gap mellan den officiella bilden som Försvarsdepartementets ledning och andra borgerliga politiker spridit och den riktiga verkligheten på marken. Den som inte vill ta till sig signalerna från marknivå kommer inte att bli lyckosam när det gäller att lösa problemen. Huvudproblemet är den stora risken för avhopp. Många soldater umgås med tankar om att avsluta sin tjänstgöring efter två till tre år. Detta trots att kontraktstiden är sex till åtta år. Orsaken är att villkoren i annat, civilt arbete är bättre. Soldater jag mött diskuterar allt från löner, bostäder, vidare studier, personlig utveckling och innehållet i tjänsten. Många ser en internationell mission som viktig för att efter den erfarenheten gå över till ett civilt yrke. Man kan fråga sig vad som händer om möjligheterna till internationella missioner minskar i framtiden; det finns mycket som talar för det. Redan nu finns alltför många exempel på avhopp. Avhoppen kostar pengar i form av nyrekrytering och nya utbildningskostnader. Det finns också de som hotar att hoppa av för att de anser sig illa behandlade av Försvarsmakten och ytterst de politiskt ansvariga. Jag mötte detta häromdagen vid ett förbandsbesök där soldater redogjorde för att de inte skulle få bo kvar på logementet längre. Deras problem var att de inte kunde få tag i en rimlig bostad dels på grund av bostadsbrist, dels på grund av att lönen inte räcker för de bostadskostnader som råder i Stockholmsområdet. Självklart är det ingen långsiktig lösning att bo på logement, men det är heller ingen lösning att hänvisa soldater till att bo i tältläger eller husvagn. Löser man inte denna fråga är det definitivt ingen bra reklam för vare sig Försvarsmakten eller den nya personalförsörjningen. Detta är ett exempel som kräver en akut och omedelbar lösning. Det måste vara en bättre lösning än att man kommer fram till att soldaterna får bo kvar på logementet. Det krävs långsiktiga åtgärder som löser problemet i grunden. Från socialdemokratiskt håll anser vi att det behövs en bred översyn av soldaternas villkor. I uppgörelsen med regeringen om detta betänkande från försvarsutskottet har vi förhandlat fram följande resultat: En särskild arbetsgivarfunktion inom Försvarsmakten ska inrättas. En partsammansatt grupp på det statliga avtalsområdet ska ta upp frågor om sociala villkor för personalkategorierna soldater, sjömän och gruppbefäl. Bland annat löner, försäkringar och premier ska hanteras. Arbetet med så kallat civilt meritvärde ska påbörjas genom att en central funktion för certifiering av erfarenhet och utbildning inrättas. Premier ska tas upp som en del av incitamentsstrukturen inom Försvarsmakten. Ett försvarsmaktsråd inrättas, där försvarsmakt, kommuner, arbetsgivare, frivilligorganisationer och fackliga organisationer kan samverka för att lösa problem och ta vara på möjligheter vid personalrekrytering och utveckla folkförankringen. Då kan man också göra positiva insatser. Från socialdemokratiskt håll vill vi bidra konstruktivt för att åtgärda svagheterna i den nya personalförsörjningen. Men den politiska uppgörelse som nu är ett faktum kräver också att regeringen levererar det vi är överens om. Vi kommer noga att följa utvecklingen och ställa krav på åtgärder som stabiliserar personalförsörjningen. Inledningen på reformen har varit för svag och det måste till en ordentlig insikt om problemen och om att ensidig politisk propaganda inte för saken framåt. Men att från vår sida nu inte bidra till att skapa de regler och lagar som krävs för att de kontinuerligt och tidvis anställda soldaterna ska komma på plats skulle vara ett farligt spel. Det skulle försvaga trovärdigheten i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. Detta även om de nödvändiga besluten borde ha varit beredda och fattade för länge sedan. Trots vår grundläggande kritik mot det system som skapats väljer vi för stabiliteten den politiska uppgörelsens väg. De tidvis anställda soldaterna som ska uppgå till sammanlagt 9 500 är ett av de två ben som den nya insatsorganisationen vilar på. Regelverket som vi nu ska besluta om är viktigt, men det som avgör om det kommer att fungera är dess relevans i förhållande till verkligheten. Kommer företagen, och då framför allt de små och medelstora, att släppa sina anställda till tjänstgöring i försvaret? Kommer det att gå helt friktionsfritt? Vi har inte sett det praktiska utfallet av detta än. Jag tror inte att konfrontationen med verkligheten blir helt enkel. Ett omfattande och målmedvetet arbete måste läggas ned. Här kan nyinrättade försvarsmaktsråd spela en väsentlig roll som en viktig partner för dialog mellan Försvarsmakten och det lokala näringslivet. En utveckling där det inom näringslivet betraktas som en negativ merit att vara tidvis anställd soldat inom Försvarsmakten får inte bli fallet. Men vi ska också vara medvetna om risken. Från socialdemokratiskt håll vill vi också ge de tidvis anställda soldaterna en förankring i hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna. Det återstår som bekant mycket arbete innan den nya personalförsörjningen är plats. Över 10 000 befattningar är obesatta, insatsorganisationen ska till viss del vara klar till 2014, men fullt utrustade och personalsatta krigsförband med enbart anställda soldater kommer vi inte att se förrän 2019. Detta är en process som riskerar att både försenas och fördyras. Nu senast har ÖB pekat på behov av resurstillskott till personalförsörjningen, och han är inte ensam om denna bedömning. Behovet av uppföljning när det gäller den nya personalförsörjningen är stort. Om denna reform misslyckas är skadan för Försvarsmakten och Sverige mycket stor. Eftersom personalförsörjningen är kärnan i Försvarsmakten måste den över tid bygga på kvalitet och stabilitet. Därför är det nödvändigt med ett flexibelt förhållningssätt. Beslut måste kunna förändras och korrigeras i takt med att tiden ger nya erfarenheter. Jag vill därför varna för en blind tro på det nya systemets förträfflighet och vill också föranstalta om politisk beredskap för nödvändiga förändringar. Solen lyser som bekant definitivt inte från en klarblå himmel varje dag över den nya personalförsörjningen. Nu gäller det att arbeta för att innehållet i uppgörelsen mellan Socialdemokraterna och regeringen faller ut i praktiskt resultat. Det är förpliktande. I praktiken är det inte ord utan resultat som räknas. Med detta yrkar jag bifall till propositionen Soldatanställningar i Försvarsmakten och till förslaget i försvarsutskottets betänkande 5. I betänkandet finns också ett särskilt yttrande från Socialdemokraterna.

Anf. 2 Johan Forssell (M)

Herr talman! Förändringar i livet kan ske på många olika sätt. Ibland kommer de smygande så sakta att man knappt förstår vad det är som är på väg att hända, och i bästa fall förstår man först efteråt vad det är som har skett. Andra gånger blir förändringarna mer märkbara och ibland så tydliga att det just av den anledningen blir svårt att veta vad som har skett förrän det är över. Min egen bekantskap med Försvarsmakten får nog sättas upp i den sistnämnda kategorin: omedelbart, chockartat, väldigt annorlunda. Jag minns än i dag den där sommardagen då jag med ängslan men också med rätt mycket förväntan i kroppen klev ombord på ett tåg med så många vagnar att jag undrade om tåget ens hade något slut. Det var tur att jag inte var ensam, för ensam var jag verkligen inte. Vi var flera hundra som satte oss på tåget. Eller rättare sagt: Vi var flera hundra killar och noll tjejer som satte oss på tåget. Under ett års tid var tjejerna i matbespisningen i stort sett de enda representanterna för halva befolkningen som jag kom att träffa på. På de flesta ställen i Sverige gjorde man värnplikten av många olika skäl. Några gjorde den för att de ville det mer än något annat, andra för att de inte hade så mycket bättre för sig. Vissa ville absolut bara hem. Men vad hade man egentligen för val? Värnplikt var värnplikt, ett lagfäst obligatorium där den som inte ville vara med snabbt kom på andra tankar med hot om att sättas i fängelse. Det gällde helt enkelt att gilla läget, och det lärde man sig snabbt. Flera här inne har säkert liknande berättelser som min eller har kanske en familjemedlem som har det, förmodligen på en annan plats, vid en annan tidpunkt, men säkert med ungefär samma upplevelser. Snart är det skolavslutning igen. En ny kull studenter står där på skolgården och funderar på vad livet har att erbjuda dem. Idéer om jobb trängs med idéer om utbildning eller drömmar att resa någonstans. Ibland kan jag inte låta bli att fundera på hur deras reaktioner skulle bli om vi på något märkligt sätt kom över en apparat som möjliggjorde för oss att nollställa vår egen historia och hur vi med hjälp av den kunde skapa ett helt nytt personalförsörjningssystem som vi valde att kalla för värnplikt och att vi skapade en ny myndighet för att sköta denna process som naturligtvis skulle döpas till Pliktverket för att markera att detta inte är en möjlighet eller en framtida karriär utan först och främst faktiskt en plikt. Där säger vi att den som inte vill delta ska dömas för brott mot totalförsvarsplikten och sättas i fängelse. Där väljer vi också aktivt bort halva befolkningen från att medverka i försvaret av Sverige. Låt oss inte definiera människor utifrån vad de kan utan utifrån vilket kön de har. En soldat är så klart en kille på väg att bli man. Gärna tjejer, men inte just här. Låt oss också se till att soldater och sjömän när de är som allra bäst - efter månader av utbildning, träning och samövning - får beskedet att det nu är dags att åka hem. Det är hög tid att ta av sig uniformen, tänka på något annat, räcka över vapnet till en nyinryckt soldat - en kille så klart - och sedan göra något annat. Och den nya soldaten får börja om från första början. Herr talman! Så där kan man hålla på. Det finns fler exempel. Jag tror inte att det är någon högoddsare att säga att ett sådant system i dag i Sverige 2012 av de allra flesta skulle uppfattas som hopplöst gammalmodigt och helt apart jämfört med mycket av den övriga samhällsutvecklingen, skild från den strävan vi har att bedöma alla människor efter de hela personer som de är. Min historia om tåget på väg till Norrland har bara 13 år på nacken. Det är egentligen inte jättelänge sedan. Men det hade kunnat vara för 30 år sedan, eller för den delen för 60 år sedan. Mitt lilla tankeexperiment tjänar som illustration till hur snabbt utvecklingen i samhället kan gå, hur gamla sanningar som där och då tjänade detta land mycket väl inte sällan skulle framstå som hopplöst föråldrade i dagens värld, men också till hur stora förändringar som har genomförts i svensk försvarspolitik på kort tid liksom hur mycket av det som i dag tas för givet. Låt oss nu blicka framåt. När vi skriver maj 2012 befinner sig Sveriges försvar mitt uppe i den största förändringen som har gjorts på mer än 100 år. Sedan snart två år tillbaka har värnplikten gjorts vilande och ersatts av en frivillig rekrytering. Man ska så klart inte underskatta konsekvenserna av denna reform för Försvarsmakten men också för samhället i stort. Jag är glad över att kunna stå i denna talarstol i dag och luta mig mot det faktum att det finns ett stort intresse bland killar och tjejer för att bli en del av det nya försvarets framtid. I denna process har det sannerligen inte saknats olyckskorpar som har förklarat att rekryteringen inte kommer att gå vägen, och om den ändå skulle göra det kommer det säkert att brista på någon annan punkt, i alla fall någon gång. Vi ska vara ärliga mot oss själva. Ingen har i dag facit på hur den här reformen kommer att utvecklas. Två år är för kort tid för det. Men vi kan i alla fall se tendenser. Vi ser i dag att sedan den frivilliga rekryteringen startade har 42 000 personer sökt sig till Försvarsmaktens 4 700 platser. Vi kan därmed konstatera att intresset för detta i alla fall håller i sig. Jag är också glad över att kunna konstatera att 20 procent av sökandena i den senaste rekryteringsomgången var kvinnor. Det är faktiskt rekord, och denna andel har egentligen ökat från första början av denna reform, och vi ser en tydlig trend där. Även om vi i denna sal kan tycka olika om mycket borde vi alla kunna glädjas åt detta, alltså att viljan är stor hos killar och tjejer för att bli en del av det nya försvaret. Denna proposition är efterlängtad, framför allt av anställda i Försvarsmakten. Det är positivt att vi kan fatta beslut om den i dag i politisk enighet. Det är bra för våra soldater och sjömän, och det är bra för Sverige. Med detta sagt vill jag vara tydlig på en punkt, och det är att det återstår mycket att göra. Det är naturligt. Utmaningarna är stora. Ett värnpliktssystem som skapades 1901 men med långt äldre anor än så ersätter man inte i alla dess bitar över en natt och inte på två år heller. Om vi står här om fyra eller åtta år är jag helt övertygad om att det kommer att finnas saker som behöver utvecklas och förändras. Det är en logisk följd av att vi lämnar ett system där allting kunde placeras tryggt i olika mallar. Saknades det soldater var det bara att skicka efter fler. Nu ser det annorlunda ut. Försvarets viktigaste uppgift under de kommande åren är att arbeta på sin attraktionskraft. Jag tänker inte främst på nya broschyrer, utan jag tänker på att erbjuda killar och tjejer en bra utbildning, färdigheter för livet, meningsfulla uppgifter och ett gott stöd för att efter avslutat kontrakt kunna komma vidare i karriären. Som av en händelse är det här faktorer som också bygger en stark försvarsförmåga. Motiverade, välutbildade och trygga soldater och sjömän gör ett bra jobb. Vissa vill nu stämpla det faktum att nya frågor ständigt dyker upp som ett tecken på att allt borde ha skett på ett annat sätt - fler utredningar, nya möten och ännu mer av väntande. Det är klart att det alltid finns något att vänta på. Men den som gör väntandet till främsta prioritet kommer till slut att bli omsprungen av verkligheten. Det skulle inte vara till fördel för våra soldater och sjömän och inte heller för Sveriges försvarsmakt. Jag tror inte att svaret på de utmaningar vi ser i dag är vare sig nostalgi eller ojanden över att utredningar och möten inte varit tillräckligt många. Jag tror inte heller att det stämmer överens med medborgarnas bild av oss, oavsett parti. I stället måste vi nu vårda den här reformen, skapa förutsättningar för att utveckla den. Vissa bitar måste skötas centralt - certifiering av utbildningar, program för karriärväxling och karriärutveckling samt strategiskt samarbete med högskolor och universitet. Men mycket kan och bör ske på den egna orten. Planering för allt från bostäder till förskoleverksamhet och parkeringsplatser kan inte lösas av någon i denna kammare. Det är en lokal uppgift och en väldigt viktig sådan, precis som den allra viktigaste uppgiften av alla: rekryteringen. Det här underlättas av den tidiga kontakt med Försvarsmakten som vi kan få när det lokala arbetet fungerar som det ska. I propositionen belyses vikten av att skapa försvarsmaktsråd i hela landet. Jag vet att vi har ett från Skaraborg med oss här i dag på besöksläktaren. Det är kul att ha er här. Jag hoppas att vi inom en inte alltför avlägsen framtid kan få se försvarsmaktsråd från Sveriges samtliga 21 län trängas uppe på besöksläktaren. Reformen ska ses i sitt rätta sammanhang. Den är viktig för hela samhället, men hela Sverige behövs för att genomföra den. Herr talman! Det går alltid nya tåg, både bokstavligt och bildligt. Snart börjar nya omgångar på den grundläggande militära utbildningen. Rekryter från hela Sverige kommer att sätta sig på tåget och åka i väg för att anmäla sig i kasernvakten, precis som väldigt många före dem har gjort. Vi i denna kammare har ett ansvar för att tillsammans skapa bästa möjliga förutsättningar för detta, för att göra yrkena som soldat, sjöman och gruppbefäl attraktiva och för att samhället visar såväl soldater som veteraner uppskattning. Mycket har gjorts sedan starten för två år sedan. Intresset är stort. Måhända faller inte allt på plats vid första försöket. Men det ska vi tillsammans ändra på, för det går alltid, som sagt, nya tåg. Med dessa ord yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet. (Applåder) I detta anförande instämde Stefan Caplan, Annicka Engblom och Anders Hansson (alla M).

Anf. 3 Peter Hultqvist (S)

Herr talman! Jag kan notera en viss nyansering i det resonemang som Forssell för. Från att ha haft en propagandistisk inriktning kring systemets förträfflighet erkänner man nu att det kan finnas problem och att det kan vara så att man är tvungen att göra förändringar. Jag minns hur det var när vi från vår sida började peka på bristerna i systemet. Då fanns det inga sådana, utan solen lyste från en klarblå himmel. Huvudintrycket är att det är så också i dag. Men om det är 10-30 procents avhopp ute på förbanden - det är det intryck jag får när jag åker runt i landet och pratar med soldater - är det ett så pass illavarslande tecken att man inte bara kan svepa över det i allmänna termer, utan det gäller att djupgående ta tag i detta. Man måste jobba över hela fältet, med alla bitar - med löner, försäkringar och premier och med framtida incitament, strukturer och vidarestudier. Det här har vi drivit in i uppgörelsen. För oss socialdemokrater är det vi kommit överens om oerhört viktigt: att det med frenesi och intensitet jobbas med detta, att det levereras och att det blir resultat. Om inställningen är att det knappt finns några moln på himmelen kan det vara så att intensiteten i att från regeringssidan göra det här till prioriterade frågor egentligen inte är lika stor som i det som står på papperet. Jag skulle vilja försäkra mig om att ni kommer att lägga oerhörd kraft på att fullfölja den här överenskommelsen, dess innehåll och dess intentioner. Kan man se att det handlar om intervallet 10-30 procents avhopp då är det allvar. Nu vill jag höra vad du, Johan Forssell, har att säga på den punkten.

Anf. 4 Johan Forssell (M)

Herr talman! Peter Hultqvist är en vän av vädermetaforer. Vi går mot ljusare tider. Jag gissar att det i Peter Hultqvists Borlänge nu är ljust ända in på småtimmarna. Jag skulle önska att i alla fall en liten ljusstrimma någon gång kunde ha smittat av sig på Peter Hultqvists anförande. En opposition ska självklart kritisera, men det hela blir också lite märkligt. Vi debatterade det här före julen, så debatten är inte ny. Då hade jag med mig de senaste siffrorna över antalet sökande. Men Peter Hultqvist menade att vi var sovjetiska i vår beskrivning av reformen. Nu, ett halvår senare, står vi åter här. Ännu fler har nu sökt. Det är möjligt att detta i Peter Hultqvists öron kvalificerar mig att låta smått nordkoreansk, men jag tycker att det är viktigt att framföra detta. Siffrorna ljuger inte. Om du, Peter Hultqvist, inte tror på mig kan du väl tro på Försvarsmakten. Grundläggande militär utbildning har genomförts enligt plan. Intresset och resultatet har hittills varit mycket gott. Det är inte mina ord, utan det är Försvarsmaktens ord. Men Peter Hultqvist ser aldrig detta utan gör det ena nattsvarta uttalandet efter det andra. I Rapport framkom att personalförsörjningen höll på att haverera. På en presskonferens senare var det katastrof. Ännu lite senare höll personalförsörjningen återigen på att haverera. Nej, det är sällan muntert! Milt uttryckt är det svårt att hitta några som helst pressklipp där Peter Hultqvist talar om de nya möjligheter som övergången från plikt till frivillighet för med sig för killar och tjejer. Ändå skulle jag aldrig kalla Peter Hultqvist för sovjetisk. Jag tror att man ska vara försiktig med orden och fundera ett extra varv innan man inför debatter tar fram kvällstidningslexikonet - särskilt om man är utskottsordförande.

Anf. 5 Peter Hultqvist (S)

Herr talman! Jag tror att man ska ha viss känsla för realiteter när man sysslar med de här frågorna. Det kan vara så att realiteter bäst speglas i olika typer av kontaktnät ute på förband, i samtal direkt med officerare och soldater. Det jag framfört i mitt anförande är en sammanfattning av en lång rad diskussioner som jag haft med representanter för olika nivåer inom Försvarsmakten om deras oro och funderingar och om deras realiteter, deras vardag. Om man skyggar för den vardagen och inte vill se de kanske obehagliga sakerna hamnar man vid sidan av verkligheten. I den här debatten är regeringens problem ofta, menar jag, att man inte har en känsla för realiteterna och att det inte finns ett tillräckligt driv när det gäller förmågan att göra något åt sakerna. Därför är jag glad över att vi i den här uppgörelsen drivit in ett antal punkter som motsvarar den kritik vi haft. Vi har pekat på en rad svagheter i hela systemet, och ni har tvingats ta till er den typen av realism. Men nu vill jag försäkra mig om att detta är något som sitter i ryggmärgen på er och som gör att ni är beredda att verka, att agera, för att något görs åt situationen. Betänk att ni gjort upp med ett parti som röstat mot ert system! Vi visar alltså på den konstruktiva linjen att utifrån rådande förhållanden försöka göra upp och bidra till förbättringar av systemet genom att peka på dess svagheter och genom att ange en hel del punkter - saker som man bör göra någonting åt. Det förpliktar för en regering som möjligen besitter någon form av ödmjukhet att agera och reagera. Därför är jag lite frågande. Varför svarar du, Johan Forssell, inte på min fråga: Med vilken kraft avser ni nu att driva det här, och kommer ni att se till att de här sakerna åtgärdas med den fermitet som problembilden kräver?

Anf. 6 Johan Forssell (M)

Herr talman! Det är väl ingen nyhet att Peter Hultqvist vill göra sig till främste uttolkare av vad som är sant och inte sant i personalförsörjningens historiebeskrivning, liksom i många andra frågor. Det har inte alltid varit helt lätt för ledande socialdemokrater, inklusive partiledare, att beskriva hur processen har gått till och med stöd av vem. Jag vill dock ge Peter Hultqvist rätt i att det återstår viktiga utmaningar. Du nämnde några här i dag, och jag nämnde några i mitt anförande. Inte minst gäller det, tror jag, detta kring civilt meritvärde och karriärutveckling - att soldatyrket inte blir en återvändsgränd utan en trampolin in i andra karriärer. Jag är glad att Peter Hultqvist uppenbarligen delar det intresset, men din historiebeskrivning är fel. Jag kan berätta för dig att jag började driva de här frågorna innan ordföranden satt i försvarsutskottet. Jag vet inte vilka besök du har gjort. Jag har besökt 18 förband och skolor under min tid i försvarsutskottet, och bilden jag får med mig därifrån är betydligt mer nyanserad än den du har med dig här i dag. Det tycker jag är viktigt att ha med sig. Nu är Försvarsberedningen och vem som gjorde upp med vem ganska mycket historia. Vi borde väl i dag egentligen tala mer framtid - hur vi kan blicka framåt och åtgärda sådant som behöver åtgärdas. Anledningen är egentligen enkel: Det dyker hela tiden upp nya frågor och nya utmaningar. Det kommer att komma fler saker som behöver hanteras, och nya behov. Inte minst handlar det om det jag lyfte fram tidigare, att arbeta lokalt med reformer kring boendemöjligheterna, som du nämner. Det är en lokal fråga som måste skötas på den nivån. Vi behöver vara mer anpassningsbara, för verkligheten där ute förändras hela tiden. Frågan är om Peter Hultqvist kan förändras. (Applåder)

Peter Rådberg (MP)

Anf. 7 Peter Rådberg (MP)

Fru talman! Jag ska säga någonting som smärtar mig i hjärtat - jag får gratulera regeringen till vinsten i fotboll i går med 5-2. Fru talman! Regeringen föreslår i en proposition en ny lag om vissa försvarsmaktsanställningar. Jag välkomnar förslaget. Det är en viktig plattform för Försvarsmakten att gå vidare från. Lagtexten är i stort sett bra, och jag tycker att det var nödvändigt att den kom till stånd. Lagen utgör en speciallag för Försvarsmakten och omfattar arbetstagare som är anställda som gruppbefäl, soldater och sjömän i Försvarsmakten. Bakgrunden till lagförslaget är de senaste årens omstrukturering av Försvarsmakten och de nya kraven på operativ förmåga, som bland annat har medfört genomförandet av insatser både här i Sverige och utanför landet. Systemet bygger på frivillighet och inte på tjänstgöring grundad på värnplikt. Med undantag av yrkesofficerare kommer den militära personalen i fortsättningen att tjänstgöra under en begränsad tid. För gruppbefäl, soldater och sjömän införs två nya militära anställningsformer: kontinuerlig respektive tidvis tjänstgörande. Båda kategorierna kommer att anställas på längre, tidsbegränsade anställningar. Ett anställningsavtal ska omfatta minst sex och högst åtta år samt innehålla möjligheten att ingå ett nytt anställningsavtal alternativt förlänga anställningen. Den totala anställningstiden får uppgå till högst 16 år, varav högst 12 som kontinuerligt tjänstgörande. Detta tycker jag är en mycket lång tid, och här finns en stor risk att man kan fastna som yrkessoldat. Den stora frågan för många anställda inom Försvarsmakten är vad man ska göra efter till exempel tio år inom Försvarsmakten. Är man attraktiv på den övriga arbetsmarknaden efter alla dessa år inom Försvarsmakten? Detta är frågor jag tycker är av väsentlig art. Framför allt är det viktiga frågor för den enskilde, och här måste Försvarsmakten hjälpa till och ge möjligheter till vidareutbildning - precis det som den förra debatten lite grann antydde. Om inte detta görs är risken mycket stor att vi kan få minskad ansökning till Försvarsmakten. Att plikten försvann och ersattes av frivillighet tycker vi inom Miljöpartiet var bra, och det var nödvändigt. Men nu kommer jag till de riktigt stora problemen för Försvarsmakten, nämligen att konkurrera på den öppna arbetsmarknaden och locka till sig soldater till Försvarsmakten. Konkurrensen handlar bland annat om löner, arbetsvillkor och bostäder. Jag tror faktiskt att lönen kommer att vara en av de viktiga parametrarna. Jag tror också att lönen kommer att vara det som avgör ifall man väljer bort soldatyrket eller inte. Det är mycket viktigt att Försvarsmakten erbjuder bra och attraktiva arbetsplatser med goda utvecklingsmöjligheter för att människor ska stanna kvar under hela anställningsperioden. Vi kan se att avhoppen tyvärr blir fler och fler, så själva attraktionskraften tror jag är en otroligt viktig del. Vi var på Folk och Försvars debatt för ungefär en månad sedan. Det var en tjej som var där och pratade lite grann om just sina anställningsvillkor. Hon hade en lön på ungefär 16 000 kronor, och hon beskrev att hennes kompisars löner låg på i runda slängar 23 000-26 000. Hon trivdes i och för sig väldigt bra inom Försvarsmakten, men hon erkände: Ska jag stanna kvar i det här yrket med den här lönen när jag vet att jag kan gå ut på arbetsmarknaden och kanske få mycket mer lön? Detta är ett jätteproblem som Försvarsmakten står inför - att kunna attrahera kvinnor och män och erbjuda en bra och konkurrenskraftig lön. Ett annat stort problem är naturligtvis personalförsörjningen generellt sett. Detta kan leda till att för Försvarsmakten helt avgörande verksamheter måste utgå. Tyvärr har riksdagen fått väldigt lite information om ekonomin kring det nya personalförsörjningssystemet. Därför vill Miljöpartiet att regeringen presenterar en översyn av personalförsörjningen, för att klarlägga behovet och därmed kostnadsbilden framöver. Fru talman! Regeringen och Försvarsmakten har höga ambitioner, och det tycker jag i grunden är väldigt bra. Men problemet är att ambitionerna och ekonomin inte går ihop. Försvarsmakten vill göra stora materielsatsningar de närmaste åren, med bland annat JAS som en stor kostnad. Till detta kommer, som vi har talat om, personalkostnader som skenar i väg och som vi i dag inte riktigt vet vad de kommer att landa på. Jag anser att Försvarsmakten har tre alternativ: Antingen får man sänka ambitionerna, börja rationalisera eller helt enkelt öka anslagen. Man kanske ska göra alla tre sakerna. Vi måste ha ett personalförsörjningssystem som är robust över tid och som håller hög kvalitet oavsett säkerhetspolitisk och ekonomisk konjunktur. Avslutningsvis, fru talman, markerar utskottet liksom regeringen att Försvarsmakten måste åstadkomma en jämnare könsfördelning bland sina anställda och att förändringstakten där ska öka. Jag kan bara hålla med om detta, men det har vi sagt väldigt många gånger i denna talarstol. Jag förväntar mig att regeringen tar ett krafttag när det gäller att jämna ut könsfördelningen, så att fler kvinnor kan och vill söka till Försvarsmakten. Därmed yrkar jag bifall till propositionen. Vi har också ett särskilt yttrande.

Anf. 8 Allan Widman (FP)

Fru talman! Peter Hultqvist uppehöll sig inledningsvis ganska länge vid den manliga totalförsvarsplikten och dess folkförankrande företräden. Det är klart att i en tid då i princip varje svensk man genomförde en tämligen lång militär grundutbildning kopplades med automatik starka band mellan samhället och Försvarsmakten. Men det tål också att påpekas att den tiden är nu sedan mycket länge förfluten. Vi kan konstatera att formellt avskaffades värnplikten i Sverige den 1 juli 2010, men decennier innan dess påbörjades den verkliga avvecklingen i det att vi minskade värnpliktsomgångarna ned till mindre än 10 procent av varje årskull. Vi försvagade värnplikten genom att avskaffa krigsförbandsövningarna redan under 90-talet. När man väl var utbildad som soldat och var som allra bäst på det man skulle göra fick man aldrig mer återvända till Försvarsmakten, aldrig använda sina kompetenser och erfarenheter. På 00-talet avskaffades också utbildningarna för plutonsbefäl och kompanibefäl. Och jag kan konstatera att det var bara spillror kvar av totalförsvarsplikten år 2010. Det beslut som vi i dag ska fatta handlar om att skapa de juridiska förutsättningarna och regelverket för tidvis tjänstgörande soldater. Det här är en utomordentligt viktig soldatkategori. Den representerar inte enbart ekonomisk effektivitet i den meningen att vi betalar för soldaterna när de tjänstgör men inte annars. Den representerar dessutom väldigt mycket av det som var positivt med den gamla värnplikten, nämligen att människor går mellan Försvarsmakten och det övriga samhället. De blir ambassadörer för vårt militära försvar när de är ute i samhället, och när de kommer in i Försvarsmakten tillför de civila kompetenser. Det är sant att den politiska processen kunde ha varit snabbare. Men med det perspektiv jag har på försvarspolitiken kan jag konstatera att det inte rådde någon större brådska från någon sida åren 2009-2010. I de förhandlingar som ledde till avtal mellan Officersförbundet och Försvarsmakten på senvåren 2010 restes inte ens frågan om villkoren för tidvis anställda. Då var det bara heltidsanställda eller kontinuerligt tjänstgörande som var på tapeten. Vi kan nu konstatera att snabbt fylls behovet av intresserade för tidvis tjänstgöring upp. Målet för 2011 var 2 400 intresseanmälningar, och nu rapporterar Försvarsmakten att man nådde upp till 4 600. Och det är min förhoppning, fru talman, att de som har tecknat intresseanmälningar nu inte har tappat sugen utan väntar in det regelverk som träder i kraft den 1 juli i år. Jag har studerat oppositionens särskilda yttrande, och alla partier återkommer gång på gång till att det var en liten majoritet som införde det nya frivilligförsvaret. Det är riktigt, men enligt min bedömning fanns det inte ett par månader före valet 2010 någon egentlig vilja från oppositionspartierna att nå en överenskommelse med regeringen. Jag är osäker på vad vi kunde ha gjort för att något sådant skulle inträffa. Samtidigt är det viktigt att konstatera att detta att det är en liten majoritet som avvecklat plikten och infört frivilligförsvar inte är någon kritik i sak mot beslutet. Det är en kritik mot processen och ingenting annat. Sverigedemokraterna skriver i sitt särskilda yttrande att man vill ha 30 procent yrkessoldater - jag uppfattar det som kontinuerligt tjänstgörande - i de framtida markstridskrafterna. Jag kan konstatera att det är en högre andel yrkessoldater än det som majoriteten i riksdagen har ställt sig bakom, nämligen att minst 75 procent av soldaterna i markstridskrafterna ska vara tidvis tjänstgörande. Fru talman! Vi har de senaste dagarna haft en för försvaret i stort mycket besvärande debatt. Den har handlat om möjligheten att behålla den personal, de soldater, sjömän och gruppbefäl som rekryteras. I kvartalsrapporten för första kvartalet 2012 ser det oroande ut. Om tendensen i kvartalsrapporten står sig det här året kan avhoppen bli dubbelt så många som de Försvarsmakten har antagit. Det kommer att ge mycket långtgående återverkningar för hela försvarsekonomin och för möjligheten att fylla upp insatsorganisationen 2014. Vi har också haft en diskussion om materielberget och att underskotten i materielbudgeten på sikt kommer att bli allt större. Den här debatten handlar också om, och det var Peter Rådberg inne på, att stora utvecklingsprojekt synes gå snett och därmed kosta långt fler miljarder än vad man från början hade tänkt sig. De senaste veckornas nyhetsrapportering har också innehållit uppgifter om att reservdelsförsörjningen är mer eller mindre utslagen i delar av försvaret. Det är allvarligt och det tycks ta tid innan man är tillbaka i en normal situation. Dessa problem är kopplade till det stödsystem som kallas för PRIO, som också mötts av irritation bland Försvarsmaktens anställda som ett oerhört tungarbetat, svårt och komplicerat personaladministrativt stöd. Ovanpå dessa bekymmer ska också nämnas den så kallade madrassdebatten. Den handlar utåt sett om soldaters möjlighet att få logera sig på kaserner på våra regementen, men den har utvecklat sig till en rätt allvarlig förtroendefråga inom Försvarsmakten i stort. Visst finns det risker med att soldater bor år ut och år in på en kasern; jag är den förste att erkänna det. Men samtidigt måste man som skattebetalare ställa sig frågan: Om inte våra soldater kan bo i kasernerna, varför ska vi då ha dessa kaserner? Fru talman! Alla partier har anledning att i denna svåra situation stötta Försvarsmakten. Men jag tillhör dem som tror att vi inte kan göra det om vi inte samtidigt är beredda att erkänna och diskutera de stora problem som vi i dag har. Samtidigt vill jag säga att jag tror att nostalgi, tillbakablickande, inte heller är någon framkomlig väg. Jag delar Johan Forsells uppfattning. Tid har gått, och möjligheten att återvända finns inte längre i reella politiska termer. Nu gäller det att ta tag i de problem som vi ser och åtgärda dem så fort som möjligt. Men det, Peter Hultqvist, kräver ju också att någon får ställa frågan till dig: Är du nu med den här uppgörelsen beredd att göra vad du kan för att supportera och bidra till konstruktiva lösningar? Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut. (Applåder)

Anf. 9 Peter Hultqvist (S)

Fru talman! Till skillnad från andra ska jag svara på frågan. Har vi träffat en uppgörelse står vi fast vid den. De delar som har kommit in när det gäller premier, försäkringar och annat är sådant som vi har fört fram därför att vi har sett att det är problem. Vi är beredda att göra det här, men grejen är ju den att det är ni som sitter i regeringsställning som nu har att leverera. Det är ni som nu har att se till att det blir verklighet av det som vi har talat om och det som vi har gjort upp. Vi bidrar konstruktivt med idéer. Vi är till och med beredda att träffa en uppgörelse om detta. Nu måste ni leverera. Sedan får jag väl berömma Allan Widman lite grann, för till skillnad från andra företrädare för regeringsalliansen erkänner han de stora problemen. Om vi inte gör det kan vi inte hitta lösningar, och det är det som jag har sagt hela tiden. Man måste se realistiskt på hur verkligheten ser ut. Annars kommer man ingen vart. Annars hamnar man i det här blåskimret som inte leder till någonting konstruktivt. Det löser inga politiska problem. Du pekar på att avhoppen är dubbelt så stora som man hade planerat. Du pekar på materielberget. Du pekar på reservdelsförsörjningen. Du pekar på den pinsamma madrassdebatten. Det är klart att det här är saker som måste åtgärdas, och vissa bitar av detta har då bäring på den uppgörelse som vi nu har träffat. Här har vi konstruktivt bidragit till någonting, trots att vi från början här i riksdagen har röstat emot systemet. Jag hoppas att Allan Widman ser vårt ambitiösa försök att bidra. Vi tycker nämligen att Försvarsmakten är viktig. Vi tycker att det krävs stabilitet, och det här är vårt sätt att stötta detta. Men det blå skimret måste bort. De som inte vill se problemen måste ned på jorden, och i det kanske Allan Widman kan bidra lite grann. Tycker inte du också innerst inne att det var fel att driva det här för brutalt och att ni skulle ha tagit Mona Sahlins utsträckta hand och gjort en blocköverskridande lösning om värnplikten?

Anf. 10 Allan Widman (FP)

Fru talman! Det är min uppfattning att det inte fanns någon hand att fatta tag i månaderna före valet 2010. Hade det funnits skulle naturligtvis regeringen, ställd inför magnituden av en sådan här reform, ha tagit den handen. Jag kan konstatera att i Försvarsberedningen rådde det enighet mellan Socialdemokraterna och de borgerliga partierna om vilken väg vi skulle gå, nämligen att det var frivilligförsvaret som var slutmålet. Inte heller i Pliktutredningen reserverade sig Socialdemokraterna mot de slutsatser som majoriteten hade. Det tål att tilläggas att den senaste socialdemokratiska regeringen 2002-2006 också tog steg mot frivilligförsvar. Men de stegen, fru talman, handlade bara om yrkessoldater som på heltid skulle tjänstgöra i Försvarsmakten. Socialdemokratins bidrag till 2004 års försvarsbeslut var att man skulle kunna vara heltidsanställd som soldat i upp till två år. Jag delar i och för sig Peter Hultqvists uppfattning att vi, precis som Norge och Danmark, hade kunnat - missförstå mig rätt nu - rädda värnplikten om socialdemokratiska regeringar på 80- och 90-talen i tid hade varit beredda att vårda delar av plikten samtidigt som man försiktigt och successivt reformerade mot frivilliga och anställda soldater. Men den vägen gick vi inte. Det skulle vara antingen heltid eller plikt. Jag vill verkligen bidra till att den här reformen går i mål, och jag tycker att Peter Hultqvist också måste besinna att ett mycket stort oppositionsparti har ett veritabelt ansvar, särskilt när det kanske inte så mycket handlar om reformer, juridik och lagstiftning.

Anf. 11 Peter Hultqvist (S)

Fru talman! Vi tar ett veritabelt ansvar genom att göra den här uppgörelsen med regeringen. Vi driver ju till och med fram frågor och förslag på vad man kan göra åt de brister och svagheter som jag tycker att regeringen inte tillräckligt har uppmärksammat. Jag tror till och med att vår debatt tvingar de mest blåskimrande i de här sammanhangen att förflytta sin position och ser till att man nyanserar diskussionen och ser problemen lite tydligare. Allan Widman glider in här i talarstolen, drar bort skynket och pratar om att avhoppen har varit dubbelt så stora som Försvarsmakten har sagt. Det är bra. Jag tycker inte att Norge, Danmark och Finland är omoderna eller ur tiden. Jag tror att de har bra försvar för sina omständigheter, och det skulle aldrig falla mig in att driva en kritisk debatt kring dessa även om vissa tycker att de kan antyda det. Det är inte nostalgi jag har redovisat, utan jag har redovisat en bild av ett system som vi hade under många år och de, som jag tycker, eländiga formerna kring dess avskaffande. Jag kan bara konstatera att Björn von Sydow in i det sista var motståndare till att avskaffa värnplikten. Jag kan konstatera att det är det som är vår partikongress beslut, och jag kan konstatera att det är det som har styrt vårt agerande i riksdagen. Jag kan också konstatera att nu försöker vi, utifrån det system vi har, att titta på hur folkförankringen ska se ut och stärkas i framtiden, för om vi inte jobbar med den frågan kanske vi får en armé och ett försvar som vi inte alls vill se i framtiden och som har rekryteringsunderlag som inte alls är de vi har tänkt oss. Ni måste från er kant besinna er lite grann och se på hur vi kan upprätthålla folkförankringen i fem, tio eller femton år. Arvet efter värnplikten försvinner. Den problematiken måste ni ta till er och hantera. Därför krävs det kontinuerlig utvärdering av detta system och beredskap för förändringar.

Anf. 12 Allan Widman (FP)

Fru talman! Jag kan förstå ett grundläggande politiskt och taktiskt behov av att samtidigt som man gör uppgörelser förhålla sig kritisk, inte till det man har gjort upp om, men väl till regeringen. Det är just den här akrobatiken som Peter Hultqvist nu försöker att klara av. Låt mig bara i den delen avslutningsvis säga att det inte räcker, Peter Hultqvist, att man sätter sitt namn under ett betänkande i utskottet. Du behöver också fundera på hur du formulerar dig, både kring det som har varit och kring det som ska komma. Du måste också fundera på vilken attityd som är behjälplig i den situation som vi nu befinner oss i. Jag har inte sagt att avhoppen blir dubbelt så stora. Jag har redovisat siffror från en kvartalsrapport. Det är mycket möjligt att det har blivit många avhopp första kvartalet med anledning av att universitet och högskolor startar sina terminer, jag vet inte, men det är fullt tillräckligt att det uppstår ett frågetecken för att vi ska vara bekymrade. Övertolka inte det som jag säger! Avslutningsvis tangerar Peter Hultqvist en otroligt viktig punkt. Jag hade med den i mitt anförande som ett av de stora problemen. Det är ett långsiktigt bekymmer, och det handlar just om folkförankringen. Peter Hultqvist säger att det är folkförankringen som avgör vilka vi rekryterar och vilket underlag vi får. Jag tror, fru talman, att det här med folkförankring är långt mycket större. Det handlar inte bara om personalpolitik. Det handlar om samhällets acceptans för försvaret, om viljan att försvara sig och om viljan att bidra till de resurser som försvaret kräver för att kunna lösa sina uppgifter.

Anf. 13 Staffan Danielsson (C)

Fru talman! Centerpartiet strävar alltid efter en så bred samsyn som möjligt i frågor kring vårt lands försvars- och säkerhetspolitik. Det gäller självfallet också i frågan om hur vårt reformerade försvar på bästa sätt ska försörjas med kunniga och engagerade soldater och officerare av båda könen. I den här frågan har samsynen växlat över tid, måste man nog säga. Försvarsberedningen var, som Allan Widman sade, 2008 brett överens om att en personalförsörjning på frivillighetens grund skulle införas. Pliktutredningen utredde sedan detta. Sedan valde Socialdemokraterna och de rödgröna, för man fick märkligt nog även med sig Miljöpartiet, att under senare delen av förra mandatperioden bedriva opposition genom att rösta nej till det nya systemet och i stället vilja genomföra en ny, tidsödande utredning. Därför var det tyvärr med knapp majoritet som riksdagen 2010 fattade sitt beslut om den nya personalförsörjningen. I dag är det glädjande nog en mycket mer enig riksdag som ställer sig bakom försvarsutskottets betänkande Soldatanställningar i Försvarsmakten , utifrån regeringens proposition med samma namn. Jag har förståelse för att Socialdemokraterna och kanske Miljöpartiet känner ett behov av att rättfärdiga sin linje från 2010. Jag har läst den långa debatten som vi hade då en gång till inför den här debatten. Jag framhöll där att skillnaden mellan Alliansen och Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte skulle överdrivas, utan den handlade mer om ett litet dike än om den ravin som Socialdemokraterna ville få det att verka som. Peter Hultqvist lade allt ansvar för att vi inte kunde ha en bred uppgörelse på Alliansen. Med våra glasögon är orsaken snarare den motsatta, nämligen att Socialdemokraterna gav olika besked, valde att byta fot och i skenet av det rödgröna samarbetet till och med fick med Miljöpartiet att rösta emot det frivilligsystem som Miljöpartiet alltid har varit för. Dagens betänkande reglerar alltså hur gruppbefäls, soldaters och sjömäns anställningar ska fungera, kontinuerligt och som tidvis tjänstgörande. Jag instämmer i det Allan Widman sade, att en mycket viktig bit är hur de tidvis tjänstgörande ska kunna arbeta både civilt i en anställning, plugga och arbeta inom försvaret. Dagens beslut handlar om maximitider och om växlingen mellan civilt arbete eller studier och tjänstgöring i försvaret. Jag tycker att debatten hittills har varit belysande och ska bara lyfta fram några saker. Det här är ju en mycket stor förändring och en reform som kräver mycket engagemang och insatser hos både Försvarsmakten och de nya soldaterna. Att allt är tryck-på-knappen-klart från dag ett låter sig svårligen göras, utan övergången sker successivt. Som Johan Forssell sade krävs ett ständigt arbete för att lösa de svårigheter och bekymmer som alltid uppstår vid en så stor reform. Det är positivt att det hittills har gått så bra med rekryteringen, och jag vill gärna lyfta fram engagemanget och professionaliteten hos Försvarsmakten och de många som där jobbar med detta på olika nivåer. Tack för goda insatser över hela landet! Vi hoppas alla att det ska fortsätta så, att Försvarsmaktens erbjudande till de nya soldaterna ska vara fortsatt attraktivt och att rullorna ska fyllas med soldatämnen och soldater av god kvalitet och med allt bättre könsfördelning. Men det vet vi inte. Det finns svårigheter längs vägen, och ingen är bättre än Peter Hultqvist på att måla upp dessa svårigheter på ett mycket belysande sätt, att beskriva hur galet det kan gå på alla möjliga sätt. Att det finns utmaningar inom försvaret, även i vår tid, kan jag tillstå. Så är det. Det finns en uppenbar lust och vilja i riksdagen att ha rätt bestämda synpunkter på hur dessa risker ska förebyggas och på hur försvaret borde agera annorlunda. Till exempel borde löner och villkor vara väsentligt högre än de är, och erbjudanden om boende på garnisoner bör se ut på det ena eller andra sättet. Min inställning är att detta i första hand är en fråga för myndigheten Försvarsmakten och för de berörda parterna. Så brukar vi ha det på arbetsmarknaden, och även myndigheterna har här en frihet under ansvar. Självfallet är den givna utgångspunkten, som det torde råda stor samstämmighet om, att dagens och framtidens soldater som anställs inom det nya systemet ska ha sjysta och konkurrenskraftiga villkor vad gäller lönenivåer, boendealternativ med mera. En annan viktig fråga är att arbetsgivare positivt bejakar tidvis tjänstgörande soldater bland sina anställda. Jag är övertygad om att sådana tillför mervärden på sina arbetsplatser. Likaså har jag en stark tilltro till att det kommer att bli ett starkt civilt meritvärde att ha tjänstgjort i försvaret. Jag tror också att många kommande soldater kommer att kombinera tidvis tjänstgöring med högre studier, och det är bra. Det är inte säkert att en stor andel av soldaterna kommer att kombinera tidvis tjänstgöring med arbete i små företag, men det får vi se. Det gäller verkligen för både försvaret och arbetsgivare i privat och offentlig sektor att tillsammans finna praktiska lösningar som möjliggör att i gemensamt intresse på ett bra sätt kombinera civilt arbete med tidvis tjänstgöring i försvaret. Jag tror att det finns goda förutsättningar för detta, men vi ska inte underskatta utmaningen i det. Vid olika garnisoner har det redan inrättats försvarsmaktsråd för att i god samverkan mellan försvaret, myndigheter, kommuner, arbetsgivare, skolor och så vidare skapa goda förutsättningar för rekrytering av soldater och för deras fortsatta villkor både som kontinuerligt och som tidvis anställda. Det är, som understrukits tidigare, viktigt, och Försvarsmaktsråd Skaraborg, med säte i Skövde, är här ett gott exempel. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet. (Applåder)

Mikael Jansson (SD)

Anf. 14 Mikael Jansson (SD)

Fru talman! Betänkandet rymmer inga avvikande motioner. Däremot finns fyra särskilda yttranden. Detta förhållande är inte konstigt. En redan befintlig organisation som de kontrakterade soldaterna är behöver naturligtvis ett lagstöd. Alla partier är redo till en överenskommelse för att skapa ordnade förhållanden för försvarets personal i detta nu. Därför står vi också här och bifaller propositionen. Men vi är inte överens om hur försvaret ska personalförsörjas eller ens varför det ska personalförsörjas. Beslutet i kammaren om att låta värnplikten bli en vilande funktion togs 2010 innan Sverigedemokraterna blev ett riksdagsparti. En svag majoritet i kammaren tog då beslut om att låta värnplikten bli vilande genom införande av ett försvar där alla soldater och sjömän ska vara kontrakterade. Sedan dess har oppositionen oroat sig och våndats över utvecklingen. Oroat sig har de fyra oppositionspartierna gjort av olika skäl. Här kan det vara värdefullt att kort beskriva de olika partiernas huvudinriktningar. Det är tyvärr föga troligt att medborgarna känner till ens grunderna för hur partierna resonerar. De stora förändringarna som gjorts i försvaret har inte tydligt förmedlats till medborgarna. Efter Socialdemokraternas stora förbandsnedläggelse och den så kallade strategiska pausen, när Sverige inte ens hade en försvarsinriktning, tog Alliansen vid. Som jag har förstått Alliansen har Alliansen fullt ut bejakat idén om att Sverige inte ska försvara Sverige utan att EU ska försvara EU genom internationella insatser. Sverige ska i enlighet med den politiken tillskjuta medel till EU:s gemensamma verksamheter och mål. När jag säger "EU:s gemensamma" är det mest i en Natokostym, än så länge. Insatsen i Libyen, där en Natoledd operation gav ena sidan i ett inbördeskrig fullt luftunderstöd och där andra sidan helt kapitulerade efter sex månader, är ett gott exempel på att Sverige börjar sakna egen utrikespolitik. Utrikesministern var före Natoinsatsen tydlig med att Sverige inte borde ta ställning i inbördeskriget i Libyen. Först när de större europeiska Natoländerna rörde på sig i frågan följde den svenska regeringen efter som om den vore ett mobiliserbart regemente för överstatliga ändamål. Regeringen anpassar också försvaret efter denna inriktning. Regeringens mål är att år 2019 ha tolv manöverbataljoner om sammanlagt knappt 14 000 soldater. Dessa ska vara möjliga att sätta in i hela världen med kort varsel. Detta mer än rimmar med de krav Nato ställer på oss. Vårt försvar är för dem intressant endast om det kan sättas in som delar i internationella Natoinsatser - långt bortom våra gränser. Försvarets omställning och förvandling går snabbt, men debatten går långsamt. Det svenska försvarets internationalisering är inte förankrad i folkopinionen. Det finns, som jag tidigare nämnde, en mångfaldig opposition mot regeringens försvarspolitik. Som jag har förstått Vänsterpartiet har Vänsterpartiet tydliga åsikter om att Sverige inte ska knytas militärt till EU och Nato. Vänsterpartiet förordar värnplikt och ett folkligt förankrat försvar. Som jag har förstått Miljöpartiet är Miljöpartiet tydliga motståndare till en Natoanslutning. Miljöpartiet vill se ett folkligt förankrat försvar som inriktar sig mer på civila hot. Mitt eget parti, Sverigedemokraterna, förordar ett existensförsvar som ytterst verkar för svensk territoriell integritet. Samarbetet med de nordiska grannländerna inom försvars- och säkerhetspolitiken är vi beredda att utveckla mycket långt, men först när vi har ett eget existensförsvar kan vi åter börja sätta upp mindre utlandsstyrkor för internationella insatser. Fru talman! Vi har ett oppositionsparti kvar som jag inte nämnt, och det är Socialdemokraterna. Socialdemokraterna är i dag det mest otydliga partiet inom försvarspolitiken. Socialdemokraterna markerar sin plats i en vågmästarriksdag genom att tydligt kritisera regeringens försvars- och säkerhetspolitik. När regeringen inte har majoritet i en försvarsfråga utnyttjar sedan Socialdemokraterna detta som en förhandlingsposition. Men i vilken mening skiljer sig Socialdemokraternas långsiktiga försvarsplanering från regeringens? Det är inte tydligt. I frågan om värnplikt har Socialdemokraterna dock uttryckt sig positivt om möjligheten att åter använda systemet. En översyn av oppositionspartierna visar därför att det är tveksamt om regeringen har majoritet för att fortsätta med sin personalförsörjningsmodell. En kompromiss borde vara möjlig för att starta upp värnplikten igen. Värnplikten i sverigedemokratisk tappning ska kunna försörja ett existensförsvar. Det är vårt förstahandsalternativ. Som en kompromiss är vi beredda att stödja öppnandet av ett eller flera regementen för värnpliktsutbildning i syfte att fylla på befintliga förband och vakanser. Det som saknas är ett socialdemokratiskt initiativ i frågan om värnplikt. För att avrunda kan jag konstatera att vi inte har något emot det föreslagna lagstödet för de kontrakterades anställningar. Befintliga system måste ha godkända former. Vi är positivt inställda till att soldater och sjömän erhåller civila meritvärden för vidare karriärer, även om militär grundutbildning och än mer yrkesofficersutbildning alltid varit meriterande civilt. Däremot anser vi inte att systemet med enbart kontrakterade räcker för att fylla förbanden. Vi anser också att systemet med enbart kontrakterade leder till att försvarets folkliga förankring förloras. I Finland, som har kvar värnplikten, är det en självklarhet att försvaret av landet är allas ansvar. Det var det i Sverige med för inte så länge sedan. Den folkliga förankringen av försvaret i Sverige har snabbt förlorats, och det är allvarligt och i sig ett hot inför framtiden. För de partier som vill ha en annan personalförsörjning av försvaret har Sverigedemokraterna en utsträckt hand. Jag vill också kommentera Allan Widmans granskning av procentsatserna i Sverigedemokraternas särskilda yttrande. 75 procent tidvis anställda i regeringens förslag är högre än 70 procent värnpliktiga i Sverigedemokraternas förslag. Men procent av vad? Det finns en skillnad där. Värnpliktssystemet är billigare än systemet med tidvis kontrakterade, och de kan därför inte jämställas. Sverigedemokraternas förslag om ett territoriellt försvar innebär en nominellt sett minst dubbelt så stor armé. Sverigedemokraterna har också större försvarsanslag, speciellt sett över mandatperioden.

Anf. 15 Allan Widman (FP)

Fru talman! Jag kan ändå konstatera att andelen heltidsanställda synes vara högre såväl numerärt som procentuellt i Sverigedemokraternas alternativ för en framtida insatsorganisation. Anledningen till att jag begärde replik var att Mikael Jansson antydde att Sveriges agerande för ett år sedan i samband med operation Unified Protector i Libyen var en anpassning till de beslut som fattades av Nato och USA. Jag tror inte att det var så, fru talman. Svenska folket såg de fasansfulla bilderna från Benghazi, där man rullade fram artilleripjäser som sköt rakt in i sjukhusbyggnaden. Jag tror att det var de bilderna som mobiliserade opinionen i Sverige och fick oss att inse att också Sverige hade en skyldighet att bidra till en operation som skulle skydda civila oskyldiga människor. Utfallet av operationen blev dessutom bra. Civila liv skyddades. De så kallade casual damages blev mycket begränsade. Frågan är om vi kan peka på några liknande operationer i modern tid som har varit så framgångsrika. Jag kan också konstatera, oaktat Mikael Janssons kritik av den nuvarande regeringens planering för försvaret, att det är under denna regering som försvarsplaneringen är återupptagen, insatsorganisationen ökar, tillgängligheten till förbanden ökar - hoppas vi - regionala staber införs och militära resurser förs till Gotland.

Mikael Jansson (SD)

Anf. 16 Mikael Jansson (SD)

Fru talman! På den sista punkten stämmer det att Alliansens försvarspolitik har en försvarsplanläggning och är bättre än den politik som Socialdemokraterna förde när de lade ned alla förbanden och vi hade en strategisk paus. Det är bättre än ingenting. Det är klart att alla partier i kammaren vill motverka krigssituationer som den i Libyen och rädda så många liv som möjligt. Men jag måste konstatera att svängningen från den linje som utrikesministern först hade berodde på att vi följde med stora europeiska Natoländer. Jag är också lite kritisk till taktiken man använde i Libyen. När man står inför dessa frågor är det väldigt svårt att veta vad som är bäst och vilka beslut man ska fatta - ja eller nej till internationella insatser med militärt bistånd. Men jag har definitivt en känsla av att den svenska regeringen följer efter, till skillnad från tidigare.

Anf. 17 Allan Widman (FP)

Fru talman! Låt oss inledningsvis konstatera att Sverige naturligtvis inte på långa vägar har de resurser som krävs för att genomföra en så omfattande och komplex operation som luftoperationen över Libyen. Därför är vi beroende av att andra länder deltar, som USA, Storbritannien och Frankrike. Vi klarar bara begränsade uppgifter i detta avseende. Mikael Jansson försöker slingra sig lite, tycker jag. Först går han upp i sitt anförande och är oerhört kritisk mot Sveriges deltagande i operationen i Libyen. Nu säger Mikael Jansson att det är klart att vi ska bidra när människor riskerar att råka illa ut. Får jag då ställa den hoppas jag mycket tydliga frågan: Om vi hade kunnat förflytta oss ett år tillbaka i tiden, givet vad som nu har skett, skulle Mikael Jansson och Sverigedemokraterna då ha röstat för eller emot ett svenskt deltagande i Libyen? Det är en viktig fråga för Mikael Jansson att besvara.

Mikael Jansson (SD)

Anf. 18 Mikael Jansson (SD)

Fru talman! Vi vet inte ännu var Libyen kommer att landa någonstans. Det är en fråga vi får bedöma. Sverige hade en strategisk paus, då vi i princip avvecklade våra militära ambitioner att försvara vårt land. Nu är det dags att ta en paus i de internationella insatserna för att bygga upp vårt eget existensförsvar. Sedan kan vi tänka på internationella insatser. Med ett existensförsvar varmed vi kan ta ansvar för Sveriges territoriella integritet, eller kanske tillsammans med grannländerna Nordens territoriella integritet, kan vi återigen göra det som är vårt ansvar: hjälpa till att under FN-mandat verka för fred i världen. Men det är svåra beslut, och vi ska vara försiktiga att bara följa med Natoländerna, för många Natoländer agerar med helt andra bevekelsegrunder än vi gör i Sverige.

Anf. 19 Torbjörn Björlund (V)

Fru talman! Det betänkande om soldatanställningar som vi nu debatterar innehåller egentligen mestadels redovisning av den lagstiftning som krävs på arbetsmarknadsområdet för att vi ska klara av övergången från värnplikt till heltidsanställda och kontraktsanställda soldater. Det är det som fyller ut betänkandet och propositionen. När det gäller de bitarna har vi i Vänsterpartiet inte sett så mycket av uppseendeväckande förslag som på något sätt skulle påverka vår syn på arbetsmarknadspolitiken på det området. Det är en beprövad lagstiftning. Vi kan ha synpunkter på den också, och det har vi naturligtvis på många sätt, men i det här fallet avviker det inte så mycket. Det är ändå nytt på det sättet att det i princip är ett nytt yrkesområde som presenteras. Det blir en speciallagstiftning som vi inte haft erfarenhet av i Sverige förut, eftersom vi byggt vårt försvar på värnplikt. Jag menar att detta är något som vi måste hålla koll på. Det kommer att dyka upp problem; det är jag övertygad om. Vi har sett hur man bland annat från Lagrådets sida har haft vissa synpunkter på det här och kanske har noterat vissa saker som kan komma i framtiden. Speciallagen innebär egentligen ett regelsystem som är lite otydligt och svårt att överblicka på grund av att olika regelsystem är omfattande och griper in i varandra på ett svåröverskådligt sätt. Dessutom ska speciallagen tillämpas tillsammans med LAS och kollektivavtal. Det kan också skapa en risk för gränsdragningar och tolkningsproblem. Vi måste hålla ögonen öppna. Jag vet inte riktigt när det första varslet om soldatstrejk kommer. Men det kan komma. Vi får se när det dyker upp. Det kan vara intressant att se vad man gör åt det då. När det gäller förslagen till personalförsörjningssystem har vi från Vänsterpartiet desto fler synpunkter. Dem har vi också redovisat förut. Det handlar i väldigt hög grad om att få vår personalförsörjning att fungera i framtiden oavsett system. Varje framtida personalförsörjningssystem måste klara av att förse Försvarsmakten med tillräckligt mycket personal av tillräckligt hög kvalitet oavsett vilken säkerhetspolitisk och ekonomisk konjunktur som finns. Systemet måste vara robust och långsiktigt uthålligt. Vi menar att det system som regeringen i dag inrättat som bygger på en helt frivillig rekrytering och ett större antal heltidsanställda yrkessoldater kan komma att få svårt att uppfylla de kraven. Vår synpunkt i botten är att det egentligen behövs ett värnpliktssystem för att klara av rekryteringsunderlaget och som en grund för personalförsörjningen på alla förband som vi ska sätta upp. Det frivilliga system som nu träder i kraft måste vara så lockande att det kan konkurrera med andra jobb. Vi menar att det öppnar för till exempel en väldigt aggressiv marknadsföring. Vi har redan sett exempel på det på gymnasieskolor där man på något sätt lyfter upp soldatyrket som ett yrke bland alla andra. Det till och med förhärligas ibland. Vi kan se att det kan vara väldigt stora problem med det. Ska man kombinera det med samhällsinformation och information om vad det egentligen innebär att vara soldat blir det ett problem. Rekryteringsunderlaget blir mindre när vi inte har ett värnpliktssystem som bygger på att vi utbildar människor till att vara i försvaret. Att idka både försvarsinformation och marknadsföring är ett framtida problem som jag gärna vill se en lösning på från regeringens sida för att vi inte ska hamna i en situation där vi får de siffror som i dag redovisas med avhopp. Vi lockar in unga människor i soldatyrket. När de upptäcker att det inte alls är det som var marknadsfört utan något annat som de kommer in i hoppar de av. Allan Widman har också pekat på att det finns olika risker med personalförsörjningssystemet. En sak som vi definitivt behöver lyfta upp i det här sammanhanget är att vi från Vänsterpartiet förordar en mycket mer genomgripande och könsneutral mönstringsplikt. Det kan man genomföra oavsett vilket system man har när det gäller soldatförsörjning. Det gäller om man har värnplikt eller soldatanställningar på heltid. Det är en nyckel som man kan lyfta upp som en lösning på att få fram mer underlag till rekrytering till Försvarsmakten. När det gäller kostnaderna finns det väldigt många undersökningar från andra länder som visar på att omstruktureringen av försvaret till heltidsyrkesförsvar som bygger på frivillighet gör att det blir mycket dyrare. Rekryteringsmyndigheten har påpekat att det kan komma att innebära att man till exempel har behov av ett rätt så omfattande premiesystem för att få det att fungera. Man har ett slags premiesystem för att få ungdomar att vara kvar i soldatyrket. Ju längre de är kvar, desto mer pengar får de. En bra lön, arbetsmiljö och arbetsvillkor över huvud taget är något som kommer att kosta pengar. FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, har i en rapport från november 2011 varnat för att det enligt deras beräkningar blir en sannolik fördyring på upp till 1 ½ miljard per år. Det är mycket pengar. Vi menar att det finns rätt så mycket som talar för att vi behöver ha en genomgång av regeringens ekonomiska kalkyl för reformen. Där har man inte tagit med alla de saker som vi lyfter fram från Vänsterpartiets sida. Det är därför dags att man nu kommer med nya beräkningar. Det gäller både avhoppen och vilka saker som ska stryka på foten när det gäller materielförsörjning och sådant för att vi ska se vart kostnaden tar vägen för just personalförsörjningssystemet. Johan Forssell och Allan Widman hade anföranden som var väldigt olika. Det visar också på hur bred debatten är och kanske på de svårigheter som regeringspartierna har att komma överens sinsemellan om detta. När det gäller rekrytering menar jag att det finns större risk med detta system att vi får en inåtvänd och smal rekrytering till försvaret. Trots de positiva siffror som Johan Forssell tog fram kan det innebära att vi får färre kvinnor i försvaret. Det vore inte en katastrof men i varje fall beklagligt. Vi måste hitta ett system där vi får fler kvinnor att söka till försvaret och sätt att forma verksamheten på ett sådant sätt att kvinnor attraheras av att vara med i försvaret. Den skeva könsfördelning som är i dag kan bli värre och måste på något sätt motverkas för att vi inte ska få ännu större problem med den snäva rekryteringen. Det handlar kanske om en miljö inom det militära som förut har varit väldigt mansdominerad och i många fall väldigt grabbig. Jag vet själv hur det var när jag gjorde lumpen för väldigt länge sedan. Det var så på den tiden, och det är säkert så i dag med. Vi tycker avslutningsvis att det kanske är dags för regeringen att komma med ett handlingsprogram också för de bitarna. Det handlar om hur vi faktiskt, på riktigt, får fram ett rekryteringsunderlag för att också få fler kvinnor att söka sig till försvaret.

Anf. 20 Johan Forssell (M)

Fru talman! Den här debatten blir mycket en strid om verkligheten. Jag kan konstatera att det har varit ett och annat hjärnspöke i debatten. Som jag försökte göra gällande tror jag att man bör ha en nykter syn på var vi står i dag. Det har gått två år sedan reformen startades. Ingen av oss har i dag ultimata och slutgiltiga facit. Vi kommer att behöva följa reformen. Det som är klart just nu är att det finns ett stort sökintresse. Det innebär inte att allting är i mål och att det inte kommer att dyka upp nya frågor. Men det har fått en bra start, och att det finns detta intresse är oomtvistat. Jag uppskattar Torbjörn Björlund som försvarspolitiker. Det är inga tveksamheter om var han och Vänsterpartiet står någonstans. Det är återinförd värnplikt, rejäla besparingar i försvarsbudgeten och ett strikt fokus på det nationella som gäller. Det är förvisso en märklig politik, en kortsiktig politik och en isolationistisk politik. Den går på tvärs mot det som har byggt Sverige starkt, vår historiska roll och vår del i världen som ett solidariskt land som ställer upp till stöd för andra. Men det är i varje fall en ärlig politik. Det tycker jag är viktigt. Torbjörn Björlund säger att det finns en bredd hos Alliansen. Ja, det finns säkert nyanser. Det är väl bra att det finns för fyra olika partier. Men det är ingenting mot de skillnader som finns hos oppositionen. Går det över huvud taget att få ett svar från er om ni vill ha frivillighet eller inte? Jag tycker att debatten har varit ganska klargörande om just den rörigheten. Jag har en fråga till Torbjörn Björlund. Vi ser nu i vår omvärld att allt fler länder avskaffar värnplikten. I Nato är det väldigt tydligt, och även i Finland planerar man nu för stora nedskärningar. När du talar om värnplikten, var vill du att vi ska titta någonstans? Vilket land är er idé? Vad är det vi ska jämföra med?

Anf. 21 Torbjörn Björlund (V)

Fru talman! Jag vill säga några saker innan jag kommer in på den specifika frågan. När det gäller intresset för att söka till soldatyrket finns det många saker som påverkar. En sådan sak är den höga ungdomsarbetslösheten. När jag talar med ungdomar runt omkring får jag veta att många av dem söker allt som finns. Det gäller både utbildningar och jobb. De söker allt. De kan söka tio olika saker på en gång. Detta är ett område de går in på. Jag tror att siffrorna på avhopp är ett tydligt tecken på att de söker sig dit men inte vet vad de får. När de hoppar av har de upptäckt: Det här är inte min sak. Den höga arbetslöshet som har skapats av denna regering är en orsak till att det är ett högt söktryck. Hur man klarar av det och var man kommer i processen vet vi inte än, och vi har varit på Rekryteringsmyndigheten och sett hur det går till. Det är en framtida sak att komma fram till. När det gäller det nationella och det internationella har vi i Sverige haft en tradition av väldigt många internationella insatser där Vänsterpartiet har stött väldigt många, faktiskt de allra flesta. Men det var med ett försvar byggt på värnplikt där vi rekryterade människor till internationella insatser med FN-mandat. Vi är inte några nationalister på det sättet. Vi har väldigt starka rötter i Vänsterpartiet när det gäller internationella insatser och solidaritet med andra länder. Men det gäller inte med Nato och den typen av försvarsallianser. De behöver inte vår solidaritet. Det är andra länder i framför allt tredje världen som behöver det. Det är vår inriktning, och där är vi starka. Jag tycker att det finns lika stor skillnad när det gäller nyanser i alliansregeringens politik, och nu tittar jag på Allan Widman, som det finns på vår, de rödgrönas, sida - om jag nu ska kalla den så. Vi kommer definitivt att ha ett alternativ även på detta område när vi bildar regering 2014; det är jag övertygad om. När det gäller värnpliktssystem är det klart att det finns många saker att gå tillbaka till. Det går inte att hitta ett system som är likadant som det vi hade förut. Det måste förändras på olika sätt. Vi har klara förslag på detta. Bland annat är mönstringsplikten avgörande för hur det ser ut. Hur ska vi få tag på alla ungdomar och se vart de ska ta vägen någonstans? Det är en sådan sak som vi definitivt lyfter fram.

Anf. 22 Johan Forssell (M)

Fru talman! Jag återkommer till sökintresset. Man kan spekulera, men siffrorna ljuger inte. Vi har haft närmare tio gånger fler sökande per plats. Det kan finnas olika orsaker till det. Det kan vara ungdomsarbetslöshet. Men det kan också vara så att många är nyfikna på Försvarsmakten och tycker att detta verkar vara spännande arbeten, en spännande sysselsättning och en intressant framtid. Det är min bild när jag har rest runt på förband och skolor runt om i Sverige. Det finns personer som är där av olika skäl. Men det finns också en ganska stor optimism och, som sagt, en stor nyfikenhet. Den gäller det nu att vi försöker förvalta på olika sätt och med bästa intresse. När jag lyssnar på Torbjörn Björlund blir det lite kluvet. Det blir å ena sidan ett bifall till betänkandet i dag, å andra sidan hela tiden med reservationer för hur Försvarsmakten ska kunna rekrytera. Försvarsmakten ska rikta sig till unga människor, men de ska tydligen inte vara på skolor och så vidare. Tänk om det är så att unga människor blir intresserade? Jag tror att vi måste konstatera att om rekryteringen ska lyckas behöver Försvarsmakten vara ännu mer aktiv än i dag med att nå ut till unga människor. Jag ser inga problem med att vara på skolor. Jag tror att unga människor är fullt kapabla att fatta egna beslut själva. De kan ta ansvar för det. Det kommer inte att innebära att alla tar på sig uniformen - långt ifrån. Men jag tycker absolut att vi ska uppmuntra dem som vill och som känner att det är lämpligt att göra detta. Jag ska säga något om historiebeskrivningen av det internationella. Torbjörn Björlund talar om FN-mandat, men flera av de insatser som vi har debatterat i denna kammare har varit med FN-mandat utan att Vänsterpartiet har stått och begärt bifall till det. Afghanistan är ett exempel och Libyen är ett annat. Jag tycker inte att historiebeskrivningen riktigt stämmer. Återigen: Vad är alternativet? Vilket land är det vi ska titta på? Var finns det system med en allmän värnplikt som du propagerar för? Jag skulle bra gärna vilja veta det för att kunna jämföra systemet med det vi är på väg att bygga upp i dag. Men jag kan inte se att detta finns någonstans.

Anf. 23 Torbjörn Björlund (V)

Fru talman! Debatten om söktryck och sådant kommer säkert att fortsätta. Jag tror inte att vi kommer att vara överens om detta, och jag är övertygad om att vi inte kommer att vara det i framtiden heller. Visst är det bra med nyfikenhet, och jag hoppas verkligen att det blir så. Jag vill att vi ska ha ett försvar som befolkas av unga kvinnor och män som är intresserade av att göra en bra insats. Låt oss titta på de exempel som har funnits i dag när det gäller rekrytering där man vänder sig till gymnasieskolor som också har elever som är under 18 år - de är ju barn i den bemärkelsen. Man försöker på något sätt att med ett slags kommersiellt budskap förhärliga soldatyrket, och jag anser att man då kan vara inne på en rätt farlig väg. Vi måste ha en samhällsinformation. Förut, när vi hade värnplikten, var den rätt bra. Då visste man att så här gör vi. Man får en chans att komma in i detta ett tag efter det att man har fyllt 18 år, och man får veta vad det handlar om. Det handlar om att försvara landet och att vara med i internationella insatser. Men det finns inget förhärligande av att vara soldat. Det är inget yrke som alla andra. Det är inget vanligt yrke, utan det går ut på att man ska ut i strid. Det ska man vara medveten om. Jag vet att detta är en diskussion som vi kommer att få fortsätta med. Jag hoppas verkligen att det finns ungdomar som är nyfikna och som söker sig till försvaret men att de gör det av rätt orsak. Vi var med på Libyeninsatsen från början. Det var verkligen någonting som skedde med ett FN-mandat, och det var något som vi tyckte skyddade civilbefolkningen och som hade rätt ingångsvärde. Vi är inte rabiata när det gäller sådana saker. Däremot finns det andra insatser som inte alls motsvarar våra krav. Afghanistan är ett sådant exempel. Där har vi en insats som får motsatt effekt, och då ska vi inte vara med. Vänsterpartiet är tydligt med att det vi vill göra ska göras utifrån rätt utgångspunkter och med rätt insatser för att få rätt resultat. Det är inte några större hemligheter med det. När det gäller värnpliktssystemet undrar jag om man måste ha ett land att jämföra sig med. Vi kan gå tillbaka till egna erfarenheter och även titta på andra länders erfarenheter. Men vi ska bilda ett eget system när det gäller värnpliktsförsvaret, och det är det vi tänker göra.

Anf. 24 Staffan Danielsson (C)

Fru talman! Det där sista som Torbjörn Björlund sade var rätt belysande: Måste man verkligen ha något land på vårt jordklot att jämföra sig med? Kan man inte välja en egen vänstermodell? Så kan man ju resonera. Jag tror att det är bra att vara förankrad i verkligheten. Torbjörn Björlund uttrycker sig väl och vill säkert väl, som människor på de yttersta kanterna, både vänsterkanten och andra, genom tiderna alltid har velat. Men er politik förtjänar att granskas, och jag brukar vilja bidra till det - så även i denna replik. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna talar delvis samma språk i försvarspolitiken. Det handlar om en återgång till invasionsförsvar och att Sverige ska klara sig på egen hand inom sina gränser och minska sitt militära samarbete med demokratierna i vår omvärld. Vårt deltagande i internationella fredsinsatser ska minska. Om denna vänster-sverigedemokratiska politik skulle förverkligas skulle jag bli djupt betänksam och oroad - inte bara över den oheliga alliansen utan framför allt i sak. Jag är övertygad om att Sveriges säkerhet bäst främjas av att Sverige samarbetar om fred och säkerhet i Norden, Europa och världen med demokratierna i vår omvärld som vi nu gör. Det ska inte ske genom att vi isolerar oss med ett gammaldags försvar baserat på värnplikt och invasionshot. Det skulle bli väldigt dyrt. Vi skulle stå väldigt ensamma. Vänsterpartiet vill minska försvarsbudgeten med 2 miljarder. Torbjörn Björlund har sagt att det inte finns någon modell för detta i världen i övrigt. Men ni vill ändå genomföra den. Vore det så lyckat, egentligen?

Anf. 25 Torbjörn Björlund (V)

Fru talman! Jag känner Staffan Danielsson. Vi bor i samma län, och jag vet att han är en rätt så trevlig person. Men han har en tendens att alltid på något sätt slå ihop oss med Sverigedemokraterna av något slags debattekniskt skäl. Jag avvisar detta direkt. Han talar om den yttersta kanten och så vidare. Vi har vår politik i Vänsterpartiet, som vi är tydliga med. I vissa sammanhang sammanfaller den med Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och ibland med Sverigedemokraterna men mest med sossarna, tror jag. Det är dem som vi ligger närmast. Men det är klart att det ibland hamnar där när det gäller olika frågor. Det är inte så konstigt. Centerpartiet har också ett antal saker som sammanfaller med Sverigedemokraterna - kanske på invandringsområdet. Vi ska inte gå in på det nu, men det finns alltså olika aspekter på detta. Vi kan lämna det, tycker jag. Vår modell av försvar är inget gammaldags invasionsförsvar eller existensförsvar, som SD säger. Vi vill ha ett insatsförsvar, men det går att bygga detta på värnplikten också. Det finns inget som motsäger att man skulle kunna bygga ett insatsförsvar på värnplikt. Det handlar bara om övning, om pengar till att öva och att se till att förbanden fungerar. Där finns det egentligen inga konflikter. När det gäller internationella insatser finns det, som jag sade förut, inga konflikter där heller. Vi har starkt uttryckt att vi vill vara med på många fler insatser internationellt med svenskt försvar men med rätt ingång. Vi kan inte bara automatiskt följa USA och Nato in i olika insatser därför att de tycker att vi ska vara med. Vi måste ha vår egen vilja till att göra bra saker och rätt saker, framför allt i tredje världen, som skapar demokrati, skapar frihet och skapar förutsättningar för utveckling i dessa länder. Afghanistan är ett exempel där det har gett precis motsatt effekt. Vi ska inte ta in Nato i diskussionen, men det finns en aspekt på detta just när det gäller att följa Nato hela tiden oavsett FN-mandat. Det finns alltså fler aspekter på detta än att bara följa Nato. Vi är inte alls främmande för att göra fler insatser, men de måste ha rätt ingångsvärden.

Mikael Oscarsson (KD)

Anf. 26 Mikael Oscarsson (KD)

Fru talman! Sverige har en försvarsmakt vi kan vara stolta över. Jag tror att alla vi som möter dem som har sitt värv inom försvaret känner tilltro och tillit till dessa mäns och kvinnors förmågor. Vi känner stolthet. När vi nu i dag ska debattera soldatanställningar finns det anledning att titta tillbaka på det system vi hade förut. Under 100 års tid hade vi värnplikt. Jag själv tillhör de hundratusentals män som ryckte in. Det var 23 år sedan, 1989, samma år som Berlinmuren föll. Jag och de som ryckte in samtidigt blev aldrig kallade till någon repövning. Det var ett annat läge när min farfar ryckte in 50 år tidigare, 1939. David Oscarsson ryckte in utanför Ödeshög där han var inkallad under både första och andra världskriget. Tillsammans med alla andra gjorde han en stark insats. Vi har anledning att vara stolta över det system vi hade och den nödvändiga insats som gjordes. Men tiderna har ändrats, och vi har i dag infört ett nytt system. Regering och riksdag har fattat beslut om en ny organisation där vi går från ett pliktförsvar till ett försvar som helt och hållet bygger på frivillighet och anställningar. Målet med detta är att lyfta upp förmågan. Vi har också den inriktningen att inte bara se till vårt territoriella behov av försvar utan också till att i solidaritet med andra folk kunna ingripa varhelst frihet, civilisation och människovärde hotas om världssamfundet står bakom en sådan internationell insats. Som alla stora förändringar innebär detta självfallet stora utmaningar. Det är också en förändring som måste falla på plats, och som propositionen pekar ut finns det fortfarande ett arbete att utföra. Propositionen uttrycker det så här: "Ett väl fungerande personalförsörjningssystem är en nödvändig förutsättning för att insatsorganisationen ska kunna ge den säkerhetspolitiska handlingsfrihet som behövs." Det vi i dag debatterar rör Försvarsmaktens möjlighet att anställa gruppbefäl, soldater och sjömän, och samtidigt debatterar vi också hela vår nations säkerhet. De killar och tjejer vi nu talar om ska kunna anställas för kontinuerlig tjänstgöring eller för periodisk tjänstgöring. För att detta ska bli möjligt krävs bland annat förändringar i de arbetsrättsliga regleringarna utifrån de särskilda krav som en anställning i Försvarsmakten innebär. Det är välkommet att dessa grundläggande spelregler nu kommer på plats, att interimskontrakten kan bytas ut mot juridiskt bindande anställningsavtal och att även tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän kan anställas på laglig grund. Låt mig redan nu blicka framåt. En av de utmaningar vi kan se är att utgångspunkten är att anställningstiden ska vara sex till åtta år med möjlighet till en förlängning till maximalt sexton år. Det finns nu en uppenbar risk att våra killar och tjejer slutar sin anställning betydligt tidigare. Den andel som förväntas sluta under 2012 har faktiskt slutat redan under det första kvartalet. När regeringen därför talar om att man vill att rekryteringskraften, förmågan att attrahera och behålla personal, ska stå i förgrunden är det inte oväsentliga ord. Det är oerhört angeläget att arbetet intensifieras. Propositionen talar om ett antal överväganden som Försvarsmakten behöver göra, och jag skulle vilja säga att det handlar om mer än så. Det gäller exempelvis att underlätta för studerande att tjänstgöra inom myndigheten och till exempel anpassa rotationen vid internationella insatser till studieterminerna. Det handlar också om olika slags morötter, till exempel premier för den man eller kvinna som viger några av sina unga och bästa år till Försvarsmakten. Det handlar om att slå fast meriter och certifiering av erfarenheter och utbildning och om att ge meriterna ett värde även civilt i relation till såväl arbetsmarknad som högskole- och universitetsutbildning. Det handlar om att se hur karriären inom Försvarsmakten också kan löna sig i den civila karriären och om att erbjuda tydliga karriärmöjligheter som yrkesofficer inom försvaret. Här tycker jag att det är intressant att se på andra länder. Portugal har ett system som liknar vårt. Där har de infört ett belöningssystem. För varje år som man tjänstgör får man två månadslöner. Efter sex år kan man få en hel årslön. De har också infört ett system där det meriteras på ett bra sätt när man söker andra statliga arbeten. Det finns också särskilda utbildningsplatser inom högskolan. Jag tycker att detta är exempel som är värda att titta på för att vi ska kunna behålla den personal som rekryteras också på lång sikt. Jag tror slutligen att vi gemensamt måste lyfta upp Försvarsmaktens status hos barn och unga. Som kristdemokrat ser jag ett stort värde i den ideella sektorn. De frivilliga befälsutbildningarna för våra ungdomar är självfallet viktiga att satsa på om vi i morgon ska rekrytera dagens flickor och pojkar till Försvarsmakten. Där får de lära sig ansvar, sjukvård och ledarskap samt att ta hänsyn och visa omsorg. Det är viktiga värderingar som jag tror att vi alla vill överföra till nästa generation. Med dessa ord vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och till propositionen. (Applåder)

Anf. 27 Anna-Lena Sörenson (S)

Fru talman! Så här i slutet av debatten är det kanske överflödigt att påpeka att det vi debatterar här i dag är en mycket viktig del i hur det reformerade försvaret ska kunna klara sina uppgifter i framtiden. Personalförsörjningen är kärnan i Försvarsmakten, och en lagstiftning för hur anställningsformer ska regleras är grunden för trygghet och en förutsättning för rekrytering av gruppbefäl, soldater och sjömän i framtiden. Därför är det tillfredsställande att vi har nått en bred överenskommelse i frågan. Det finns dock, som flera påpekat tidigare, ingen anledning att luta sig tillbaka, som många företrädare för den borgerliga alliansregeringen gör vid flera tillfällen, slå sig bröstet och med stora ord tala om hur bra rekryteringen till försvaret går. Många orosmoln hopar sig vid horisonten. Försvarsmakten, Sveriges riksdag och regeringen har att möta ett stort antal utmaningar. Jag tror också - det är en kvalificerad gissning - att vi alla står inför ett stort antal mycket svåra beslut som ska fattas här i kammaren, i regeringen och i Försvarsmakten. Därför är det mycket viktigt att följa upp utvecklingen av personalförsörjningen. Fru talman! Vi socialdemokrater har vid flera tillfällen kritiserat regeringen för hur den forcerat fram och drivit igenom beslutet om hur förändringen ska gå till i vårt militära försvar. Allan Widman har rätt i att det egentligen inte är beslutet som sådant utan processen dit som vi har varit kritiska emot. Men det är kanske också en sanning att ibland är vägen väl så viktig som målet, inte minst med tanke på att en så stor samhällsförändring som den här hade haft en större förutsättning att bli bra om regeringen hade varit mer villig till en bredare politisk överenskommelse om hur personalförsörjningen till försvaret skulle utformas. Jag tror också att saken tjänar på en djupare samhällsdebatt där frågan förankras hos det svenska folket genom en folkbildningsrörelse. Det är kanske precis där som skillnaden ligger mellan oss socialdemokrater och den borgerliga regeringens företrädare. Vi betonar delaktigheten hos medborgarna och en samsyn i samhället om hur vi tillsammans ska ordna för vår fred och vår säkerhet. Det är väsentligt för ett samhälle som håller ihop, och ytterst handlar det också om viljan att vara med och betala. En förankring hos det svenska folket är också en nyckelfråga för en framtida rekrytering av personal till försvaret. Det krävs starka incitament för dem som ska utföra uppgifterna och även för de arbetsgivare som ska anställa personer som tidvis ska tjänstgöra i försvaret och för dem som avslutat tjänstgöring där. En del av de incitamenten är naturligtvis en acceptans av hur vi har valt att organisera och finansiera försvaret av vårt land. Det är nu ganska länge sedan Försvarsmakten var en vardaglig del av vårt svenska samhälle och det fanns ett regemente i nästan varenda svensk stad. I min egen hemstad fanns det åtminstone tre samtidigt. Jag tror inte att några ungdomar i dag läser serietidningar som hämtar sitt innehåll från livet i lumpen eller pilsnerfilmer som beskriver detsamma. Snart finns det väl ingen som kan berätta lumparminnen heller. Därför är det viktigt att vi arbetar aktivt med att förankra försvaret hos svenska folket. Ett viktigt steg på väg dit är att Försvarsmakten inte bara överväger, som det står i betänkandet, att inrätta försvarsmaktsråd på flera håll i landet utan också verkställer det. Än viktigare blir det att regeringen ser till att följa och aktivt arbeta med frågan. Fru talman! I det sammanhanget är det också väsentligt att regeringen ser till att Försvarsmakten hörsammar propositionens betoningar på myndighetens arbetsgivaransvar och att man formaliserar samarbetet med parterna på arbetsmarknaden. För att locka unga kvinnor och män till anställning i Försvarsmakten krävs rimliga löner och vettiga sociala villkor. Det måste vara möjligt för soldater och sjömän att etablera sig i samhället, kanske bilda familj och känna trygghet inför framtiden. Att kunna erbjuda de utmaningar som kanske var grunden för att man sökte sig till det militära försvaret blir också en utmaning för att behålla dugliga personer. Det finns säkerligen andra arbetsgivare som kan erbjuda bra och kanske bättre villkor. Därför är det synnerligen angeläget att Försvarsmakten får förutsättningar att bli en god arbetsgivare som kan erbjuda bra anställningsvillkor och ekonomiska incitament för sina anställda. Likaså är det viktigt att man aktivt arbetar för att soldaterna ska kunna känna trygghet i en framtid efter sin tjänstgöring. Att kunna verifiera och certifiera sin kompetens inför andra arbetsgivare är av yttersta vikt, och Försvarsmakten behöver skaffa sig funktioner för att kunna ge sina anställda detta vid avslutad tjänstgöring. Fru talman! Det är ett viktigt beslut för Sveriges försvar och säkerhet som ska tas här i kammaren så småningom. Demokratiskt inflytande, folklig förankring och anständiga villkor för de anställda är viktiga förutsättningar. Det är som sagt var bra att det sker i brett samförstånd, men det finns en stor osäkerhet när det gäller personalförsörjningen till försvaret, och det är viktigt att riksdagen hålls informerad och att en noggrann uppföljning sker av utvecklingen. Därmed yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och till propositionen.

Anf. 28 Allan Widman (FP)

Fru talman! Jag tycker att Anna-Lena Sörenson hade ett intressant och resonerande anförande. På temat om hur viktigt det är att vara överens vill jag möjligen bidra till en utveckling av diskussionen. När jag kom till utskottet för snart tio år sedan fanns det ibland en känsla av, och det var nog inte minst Anna-Lena Sörensons partikamrater som gjorde sig till tolk för detta, att just det här med försvar och säkerhet är så viktigt att där måste vi alltid vara överens. Jag tror att det är bra att man är överens i vissa lägen, men jag ser också en fara med det. Alltför stor politisk enighet leder till att debatten inte alltid blir så intressant och dynamisk. Det är ett problem. Det andra problemet är att det ju inte hjälper stort med en bred politisk enighet om de beslut som man fattar är okloka. Jag har sett en del exempel på sådana under mina år. Men icke förty, detta med folkförankring är en nyckelfråga som jag tror får en helt avgörande betydelse och därför säkert också kommer att prägla debatten de nästkommande åren. Mot bakgrund av Socialdemokraternas engagemang i denna del har jag en fråga. När Försvarsmakten föreslog att man inte skulle ställa höga teoretiska krav på dem som skulle tas in till GMU var Socialdemokraterna, vad jag förstår, kritiska mot detta. Nu kvarstår de höga teoretiska kraven med de följder detta får för sammansättningen av dem som kommer att göra grundläggande militär utbildning. Hur ser Socialdemokraterna på detta i dag? Min andra fråga gäller en annan del av folkförankringen, nämligen stödet och empatin för våra veteransoldater. När den propositionen var uppe i kammaren sade Socialdemokraterna tvärt nej. Hur ställer ni er i dag?

Anf. 29 Anna-Lena Sörenson (S)

Fru talman! Jag tror att Allan Widman, jag och många andra är överens om att för mycket av överenskommelser inte är bra för demokratin. Så tror jag att man kan säga. Det är ju därför vi finns: för att visa väljarna att det finns olika alternativ för hur ett samhälle kan utformas och styras. Det tror jag faktiskt att vi kan skönja även i de här frågorna. När det gäller hur hotbilden ser ut i vårt land, hur säkerheten ska säkras och hur vi ska organisera vårt försvar som är av stor betydelse och kostar väldigt mycket pengar tror jag ändå att svenska folket önskar breda överenskommelser och att man också har ett stort demokratiskt inflytande över det här i kammaren. Sedan tror jag också att det kommer att märkas hur våra olika värderingar, som ju läggs på toppen när vi ska ta besluten, får en styrande effekt även på vårt försvar. När det gäller kompetenskravet är det vår absoluta övertygelse att det för att bli en duglig samhällsmedborgare i dag och för att ha ett gott liv krävs en god utbildningskompetens för alla våra medborgare. Det tror jag är eftersträvansvärt, och om det svenska försvaret ska ha en möjlighet att bli kompetent och klara sina uppdrag på ett bra sätt tror jag också att man behöver personal som har en grundläggande bra kompetens. Det står vi fast vid. Vad gäller frågan om veteransoldaterna tycker jag att den innefattas i det jag tidigare har sagt och som Peter Hultqvist också har sagt, det vill säga att försvaret måste få förutsättningar att bli en god arbetsgivare och ta hand om sina anställda och sina före detta anställda på bästa sätt.

Anf. 30 Allan Widman (FP)

Fru talman! Jag delar Anna-Lena Sörensons uppfattning att det är väldigt bra med kunskaper, men när man i dag tittar på hur det ser ut för svenska ungdomar som startar en utbildning i gymnasieskolan kan man konstatera att efter fyra år är det i vart fall ca 30 procent som inte har högskole- eller universitetsbehörighet. En av tre unga svenskar ställs alltså vid sidan om. Låt mig ge ett konkret exempel. Det finns hemvärnsmän på Gotland som har varit hemvärnssoldater i generationer. Många gånger sitter de på ett jordbrukshemman. De arbetar praktiskt med sina händer, och de deltar i hemvärnsövningar. I framtiden, med dessa höga teoretiska krav, kommer de aldrig att kunna få komma in och utbilda sig i en grundläggande militär utbildning. De kommer aldrig att kunna bli hemvärnssoldater. Är det rimligt att Socialdemokraterna förespråkar en modell som ställer en tredjedel av det svenska folket, kanske de minst bemedlade och mest socialt utsatta, utanför uppbyggnaden av vårt gemensamma försvar? Jag förstår inte hur man tänker. Anna-Lena Sörenson gav ett lite grumligt svar på min andra fråga. Jag tror att folkförankring måste utgå från en nationell dimension i det svenska försvaret. Det är vi mer eller mindre överens om i den här kammaren. Men jag tror också att en viktig del av folkförankringen handlar om empati, medkänsla och ansvar gentemot dem som på vårt uppdrag deltagit i skarpa situationer utomlands. När den borgerliga regeringen ville förbättra villkoren för våra veteransoldater röstade Socialdemokraterna nej i den här kammaren. Frågan är hur man ställer sig till denna reform i dag.

Anf. 31 Anna-Lena Sörenson (S)

Fru talman! Vi ska väl inte ha en skoldebatt här, utan i dag handlar det om personalförsörjningssystemet till Försvarsmakten. Vad Allan Widman gör och det Folkpartiet ofta gör är att acceptera att svensk skola i dag inte är kompetent och bra nog för att se till att alla barn, alla elever når målen för svensk skola. Man föredrar att lägga skulden på barnen själva. Barnen kommer oftast från de lägre samhällsklasserna, och man ställer inte kraven på skolan att klara av det här. I stället hamnar man i ett konstigt resonemang om att Försvarsmakten ska sänka sina kompetenskrav för att de här personerna ska komma in där. Det fanns en tid, Allan Widman, när unga män från lägre arbetarklass såg Försvarsmakten som en möjlighet att över huvud taget få en framtid. Många av mina släktingar tog faktiskt den vägen och nådde så småningom också ett anständigt liv. Försvarsmakten fick också en viss kompetens av det här. Men ni vänder ju på resonemanget och säger att Försvarsmakten ska nöja sig med elever som skolan inte har förmått ge den kompetens som behövs för att klara av ett samhällsliv. Dem ska Försvarsmakten ta hand om. Jag tycker att ett sådant resonemang inte håller, Allan Widman.

Anf. 32 Staffan Danielsson (C)

Fru talman! Anna-Lena Sörenson lyfter fram vikten av en folkförankringsdebatt i de viktiga försvars- och säkerhetsfrågorna. Jag är helt med på detta. Jag uppfattar en viss kritik om att vi borde ha varit bredare vad gäller övergången till ett nytt personalförsörjningssystem. Den uppfattningen kan jag dela. Debatten kunde ha varit intensivare i den och i många andra försvarsfrågor. Det är kanske inte alltid så lätt att intressera. Det har lagts fram utredningar, det har varit försvarsberedning, det har varit diskussioner, men det har inte alltid gått ned till folket. Anna-Lena Sörenson föreslog - jag är inte riktigt säker där - nya pilsnerfilmer som ett recept för detta. Det kanske inte var så, nej. De gamla hade ju sitt värde. Men det är viktigt att vi aktivt arbetar för att verkligen förankra försvaret hos folket och hur vi ska arbeta inom Sverige med försvars- och säkerhetspolitiken. Jag delar helt den uppfattningen. Vi ska göra en bred omvärldsanalys inför nästa försvarsbeslut för att verkligen lägga fast hur läget är och hur Sverige ska gå vidare. Grunden för en debatt är ju att man får analyser gjorda, att man får ett underlag för debatt. Då är min enkla fråga till Anna-Lena Sörenson: När nu Försvarsberedningen ska göra en sådan här omvärldsanalys, bör hela omvärlden analyseras eller bör betydande delar undantas från detta?

Anf. 33 Anna-Lena Sörenson (S)

Fru talman! Jag tror, precis som Staffan Danielsson, att hela det politiska etablissemanget kan ägna sig åt lite självkritik just när det gäller försvars- och säkerhetspolitik. Jag tror att vi alla behöver göra mer för att popularisera den här frågan i ordets rätta bemärkelse. Det bör bli en medborgarfråga så att alla, kreti och pleti, kan delta i en sådan debatt, precis som man kan delta i en skoldebatt eller i en debatt om sjukvården. Så väsentlig är den här frågan för att hålla ihop vårt samhälle och få möjlighet att också mobilisera resurser för att upprätthålla det. Pilsnerfilmer tror jag inte går hem i dag, men det finns kanske andra möjligheter att popularisera frågan. Både Staffan Danielsson och jag, fru talman, tror jag bidrar till det i vårt eget hemlän när vi försöker ordna seminarier och organisera oss i försvarsföreningar. Det kan vi rekommendera till fler av våra kamrater, tror jag. Vi ställer upp på en omvärldsanalys som inbegriper precis de faktorer som behöver analyseras för att ge en illustration av en riktig hotbild och en bild av säkerhetspolitiken i dag. Så tror jag att man kan sammanfatta det hela.

Anf. 34 Staffan Danielsson (C)

Fru talman! Jag ställde ungefär den här frågan till Peter Hultqvist vid en debatt på Folk och Försvar nyligen och uppfattade då en positiv öppning för att det är bra att hela omvärlden analyseras. Jag uppfattar även den öppningen från Anna-Lena Sörensons sida. Med det är jag nöjd i dag.