Statliga företag

Anf. 66 Mats Odell (Kd)

Fru talman! En viktig debatt avlöses av en annan viktig debatt. Nu ska vi diskutera statliga företag och statens ägande i dem. Jag vill börja med att med gillande citera ur en av de motioner som jag snart ska yrka avslag på. Jag syftar på motion N327, signerad Ulf Holm, en av flera kloka miljöpartister. Så här skriver han: "Staten bör i huvudsak inte äga företag som finns på fungerande konkurrensutsatta marknader." Ulf Holm har alltså helt oberoende av allianspartierna kommit fram till samma grundläggande insikt som vi när det gäller statens ägande av företag på konkurrensutsatta marknader. Hans generella uttalande i en motion om att statens andel av SAS bör avyttras är exakt detsamma som de nuvarande regeringspartiernas. Staten bör i huvudsak inte äga företag som finns på fungerande konkurrensutsatta marknader, säger han. Det är precis vår åsikt. Förutom att det finns skäl att staten äger typ naturliga monopol eller verksamheter med speciella samhällsuppdrag, till exempel Systembolaget, kan det finnas skäl att staten behåller ägandet av exempelvis LKAB vars verksamhet framtvingar förflyttning av Kirunas stadskärna. Regeringen har gjort och gör undantag för andra företag och skulle inte komma på tanken att frånhända staten kontrollen över Vattenfallskoncernen eller den svenska vattenkraften. I huvudsak har jag alltså, som representant för mitt parti och för Alliansen, och Ulf Holm som representant för Miljöpartiet samma insikt om detta. Det olyckliga, fru talman, i sammanhanget är att insiktsfulla miljöpartister av olika skäl tummat på sin klokskap och kanske till och med röstar mot sin tidigare deklarerade uppfattning när vi nu ska ta ställning till näringsutskottets förslag i betänkande nr 7. Jag tycker nog att Miljöpartiet ska fundera lite extra och granska de skäl som majoritetskamraterna, Sverigedemokraterna, anför för att riva upp tidigare bemyndiganden från riksdagen. I ett så exportberoende land som Sverige med så mycket ägande av verksamheter i utlandet verkar det lite inskränkt och omodernt att bygga sin majoritet på rädslan för utländska samarbetspartner. Hur känns det, Maria Wetterstrand, att gå i en sådan armkrok? Jag hade som finansmarknadsminister under förra mandatperioden under ett förordnade ansvaret att minska statligt ägande i en rad företag. Vi var på god väg. Vi hade avyttrat Vin & Sprit helt och hållet liksom Vasakronan och en mindre del av Telia Sonera och Stockholmsbörsen i de nordiska börserna OMX då finanskrisen praktiskt taget ryckte undan möjligheterna för att fullfölja processen på ett för statskassan ansvarsfullt sätt. SBAB var ett av dessa företag - helägt av staten trots att bolaget arbetar på en fungerande kommersiell marknad med en effektiv konkurrensrättslig reglering och med myndigheter som övervakar verksamheten. De som menar att en statlig bank eller ett helstatligt bostadsfinansieringsinstitut skulle befrämja konkurrens och dämpa kostnaderna för låntagarna på ett ansvarsfullt sätt, mer ansvarsfullt än vad privata motsvarande aktörer gör, ser inte till helheten och har icke dragit lärdom av vad som hände exempelvis i USA där det just var statliga och halvstatliga bolåneinstitut som i politisk populistisk nit pumpade upp den bubbla som tog med sig den amerikanska ekonomin ned i djupet. Genom att minska statens ägande av vodkaproduktion, börshandel och kontorslokaler har statsskulden och räntebetalningarna kunnat minskas så att Sveriges i dag står betydligt starkare än vad vi annars hade gjort under finanskrisen. Det har bidragit till den stabilitet och den positiva utveckling som vi alla kan glädjas åt i dag. Vad som främjar konkurrens och prispress är om det finns goda möjligheter och utsikter att etablera sig på en marknad. Är man förvissad om att det i så fall blir en tävlan på lika villkor är det mycket lättare att etablera sig än om man misstänker att staten på ett eller annat sätt gynnar en eller flera viktiga konkurrenter. Då blir intresset i motsvarande mån mindre. Det ska vara så att det är statsmakten som sätter upp regelverket för finanssektorn och sköter genom sina myndigheter tillämpningen och övervakar verksamheten. Då bör statsmakten inte samtidigt vara spelare på den marknad som man med oväld har att kontrollera. Grundprincipen att staten ska svara för regelverket på skilda marknader och övervaka dem tror jag samtliga partier i riksdagen delar. Vi är vidare eniga om att efterlevnaden ska kontrolleras inte bara av statliga svenska nationella myndigheter utan numera också av europeiska. Vi är glada för de nya regleringar som har tillkommit bland annat under det svenska ordförandeskapet. Men att spelarna på fungerande kommersiella marknader inte bör vara statsägda är vi oense om. Det är intressant att den oenigheten tycks ha ökat. Det skulle vara spännande att veta vad det beror på att partier som har haft en annan uppfattning och som har agerat på ett annat sätt plötsligt vänder och går i rakt motsatt riktning i armkrok med partier med uppfattningar som känns mindre relevanta i en alltmer globaliserad ekonomi. Principiellt finns det några iakttagelser att göra beträffande majoritetens förslag till tillkännagivande att blockera eventuella planer för regeringen på att bredda ägandet i Vattenfall. Motionen N1 från Miljöpartiet är föranledd av budgetpropositionen för 2011, där det klargörs att staten framöver kommer att vara majoritetsägare i bolaget men att en ägarbreddning kan komma att övervägas, nämligen om bolaget skulle behöva nytt ägarkapital. Då tycker inte regeringen och vi i alliansen att de pengarna ska tas under utgiftstaket på statsbudgeten för att skjuta in i investeringar i energiproduktion i olika delar av Europa. Vi tycker att det i så fall vore bättre, om sådant kapital behövs, att vara beredd att bredda ägandet men ändå behålla inflytandet och majoriteten. Trots att det inte finns något sådant förslag vill majoriteten blockera varje sådan tanke innan den ens har uppstått. Man gör det med det märkliga påståendet att Vattenfall är en "dominerande aktör på en marknad som inte fungerar". Vattenfall svarar för ungefär 20 procent av den relevanta nordiska marknaden och är alltså inte dominerande. Nu diskuteras, med rätta tycker jag, hur väl elmarknaden egentligen fungerar. Klimatet rår ingen på, och priserna trissas dessutom upp av skatter, avgifter och utsläppsrätter som ju beror på medvetna politiska beslut här i riksdagen respektive på EU-nivå. Vi menar att för att pressa priserna behövs det en väldigt tuff konkurrens och en ökad elproduktion på sikt. Riksdagen kommer med det beslut som De rödgröna vill driva igenom med hjälp av Sverigedemokraterna att sätta press på Vattenfall att hyfsa sin balansräkning på annat sätt. De rödgröna partierna vill enligt en gemensam reservation att Vattenfall inte enbart ska vara ett av de ledande företagen i energiomställningen utan det ledande företaget. Vi anser inte att det finns anledning för riksdagen att göra den typ av uttalande som oppositionen efterfrågar. Det som sägs i budgetpropositionen är att en ägarbreddning kan komma att övervägas. Samtidigt är det kristallklart uttryckt av regeringen att staten ska ha ett långsiktigt ägaransvar för Vattenfall och att staten ska fortsätta att vara majoritetsägare i bolaget. Fru talman! Med detta yrkar jag avslag på samtliga motioner och bifall till reservationerna l och 4.

Anf. 67 Lars Johansson (S)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till näringsutskottets betänkande punkt 1 om SBAB, Posten Norden AB och Telia Sonera AB samt punkt 5 om statens ägande av Vattenfall AB. Dessutom yrkar jag bifall till reservation 2 avseende Nordea Bank AB, reservation 5 om Vattenfalls uppdrag och reservation 9 om jämställdhet i de statliga bolagen. För oss socialdemokrater handlar näringspolitik om att nya jobb och tillväxt kan skapas med utgångspunkt i de områden där Sverige redan är framgångsrikt. Det är genom innovationer, forskning, entreprenörskap och utbildning som Sverige kan fortsätta att utveckla nya näringar samtidigt som viktiga näringar fortsätter att utvecklas i Sverige. De flesta företag drivs i privat regi, vilket vi också tycker är positivt. Men Sverige har dessutom stora tillgångar i form av råvaror, malm, skog, natur och vattenkraft, tillgångar som under lång tid har haft stor betydelse för vårt lands välstånd. De statliga företagen har här ett stort ansvar och kan visa vägen för god etik när det gäller att ta fram hållbara produkter, bra arbetsvillkor och konkurrenskraft. En hållbar utveckling kräver ökat ansvarstagande för klimatomställning och ett stopp för girighet och kortsiktig vinstmaximering. Staten kan därför genom sitt ägande spela en normsättande roll i näringslivet. LKAB, Sveaskog, Telia Sonera, SBAB, Posten Norden, Vattenfall och andra företag med statligt ägande ska vara förebilder. Den borgerliga regeringen visar efter valet i höstas att statliga företag inte är en del av regeringens näringspolitik. Det gör man genom att flytta över ägaransvaret i regeringen från Näringsdepartementet till Finansdepartementet med ett tydligt uppdrag att sälja ut statliga företag. Vi har nu fått en förvaltande statlig ägare som inte vill utveckla en aktiv ägarpolitik. Ansvarigt statsråd på Finansdepartementet har som huvuduppgift att sälja statliga företag för att minska statsskulden. Men till vilken nytta? Svenska folket blir inte rikare för det - tvärtom. När tillgångarna försvinner har staten ingen avkastning på kapitalet i form av aktieutdelning eller värdestegring. I budgetpropositionen för 2011 förutspås en utdelning på 24 miljarder kronor exklusive Svenska Spel och Systembolaget. Det är pengar som går tillbaka till staten och som används till vår gemensamma välfärd som äldreomsorg, skola och sjukvård. Det är alltså inte skattepengar som används i de statliga företagen, vilket det ibland sägs från borgerligt håll. Ett av de företag som nu står på säljlistan är Telia Sonera. Telia Soneras datakablar tillhör ett av de trafiknät i världen som betraktas som de viktigaste. Det finns naturligtvis flera utländska makter som skulle vara lockade av att skaffa sig inflytande över detta kabelnät genom att köpa aktieposter när det kommer ut till försäljning. Det är ett huvudskäl till att vi säger nej till den försäljningen. När det gäller SBAB finns det många goda skäl till att staten ska vara med och ta ansvar på bolånemarknaden för miljoner svenska bolånekunder. Fru talman! När det gäller Posten Norden är utskottets majoritet tydlig med vad man vill, nämligen att ta tillbaka regeringens bemyndigande att ytterligare minska svenska statens ägarandel. Utskottets betänkande justerades den 1 mars efter att frågan beretts sedan den 18 januari. Det handlar om att tillse att vi har en väl fungerande postverksamhet i hela landet såväl i glesbygd som för många småföretag. Med en börsintroduktion och en minoritetspost har vi avsagt oss detta inflytande. Utskottets ordförande meddelade delar av utskottet den 7 mars att ett aktieägaravtal mellan den svenska staten och den danska staten som har varit hemligt för utskottet innehåller paragrafer som står i strid med det förslag till beslut som majoriteten i utskottet har föreslagit. Mot den bakgrunden kallades utskottet till ett möte med finansmarknadsminister Peter Norman den 10 mars. Vid mötet framkom att regeringen för utskottet hade hemlighållit ett aktieägaravtal från den 24 juni 2009 med en paragraf som skulle hindra Sverige från att kunna bibehålla sin ägarandel i Posten AB. Utskottets kansli, som bereder alla näringsutskottets propositioner och motioner, har inte fått ta del av avtalet. Detsamma gäller utskottets ledamöter. Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom behandlingen av betänkandet hade pågått från den 18 januari. Partierna hade redogjort för sina ståndpunkter och det var klart att det fanns en majoritet som skulle gå på den av S och MP lagda motionen om att ta tillbaka bemyndigandet att minska ägandet i bland annat Posten AB. Beredningen pågick ända till den 1 mars då betänkandet justerades. Under samma period gjorde dessutom regeringen ett tilläggsavtal till det tidigare nämnda aktieägaravtalet den 17 februari för att tillmötesgå den danska regeringen. Inte heller detta avtal blev känt för utskottet. Regeringen har på ett flagrant sätt nonchalerat sin informationsskyldighet till riksdagens näringsutskott och har efter att näringsutskottet justerat sitt betänkande försökt göra gällande att staten på grund av detta förslag till beslut skulle bli skadeståndsskyldig. Vår uppfattning är att om regeringen finner att riksdagens beslut är ett problem så får man återkomma till riksdagen. Det får aldrig bli så att regeringen i efterhand ska försöka sätta sig över demokratiska beslut fattade av Sveriges riksdag. Från detta ska ansvarigt statsråd hålla tassarna borta. Det är kanske därför Peter Norman har strukit sig från talarlistan. Fru talman! När det gäller energiomställningen har regeringen ett särskilt ansvar för Vattenfall som helstatligt bolag. Vi menar att det behövs en vision om att Vattenfalls energiförsörjning på längre sikt ska baseras helt på förnybar energi. Enligt vår reservation ska Vattenfall vara ledande i omställningen av energisystemet och pådrivande i energiomställningen i Sverige och Europa på alla de marknader där bolaget verkar. Det gäller även deras dotterbolag. Vidare ska bolaget öka sina investeringar i förnybar energiproduktion och inte bygga nya kol- eller kärnkraftverk. Tyvärr har vi en borgerlig regering som med två rösters majoritet så sent som den 17 juni förra året i riksdagen drev igenom ett beslut om att satsa på ny kärnkraft i Sverige, ett kortsiktigt beslut som omgående behöver omprövas. Kärnkraften har sedan Harrisburgolyckan återkommande drabbats av olyckor där människors liv satts i fara, som nu senast i Fukushima i Japan. Men kom ihåg att riskerna finns också i Sverige. Det var brist på säkerhet som gjorde att Barsebäcks kärnkraftverk var stängt under större delen av 2005. Vi kan vara glada för att regeringen Persson sedan avvecklade kärnkraftverket, som låg felplacerat vid en stor befolkningskoncentration. Det har kanske också fallit i glömska att Forsmark hade stora problem med kylningen av en reaktor på grund av elfel så sent som hösten 2006. Trots ett omfattande säkerhetsarbete drabbas kärnkraften av nya olyckor. Man simulerar risker och garderar sig för sådant man vet, men mot det oförutsedda finns det inga garantier om att kärnkraften är säker. Vattenfall som stor ägare av svenska kärnkraftverk ska därför inte som regeringen vill ges i uppdrag att planera och bygga nya kärnkraftverk. Sverige har tvärtom goda förutsättningar att bygga ny energiproduktion, inte minst inom vindkraft. Vårt budskap är därför tydligt till Vattenfall och regeringen att man ska stå i främsta ledet när de nya energikällorna skapas. Det är bra både för miljön och för tillväxten i Sverige. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har också lagt fram ett förslag som går i denna riktning. Centerpartister som nu börjar säga att man vill avveckla kärnkraften har nu en ny möjlighet att ta ställning för en avveckling genom att rösta för vår reservation. I detta anförande instämde Carina Adolfsson Elgestam, Ingemar Nilsson, Ingela Nylund Watz och Börje Vestlund (alla S).

Anf. 68 Mats Odell (Kd)

Fru talman! Det fanns en del inslag i Lars Johanssons anförande som det finns anledning att bemöta, inte minst när Lars Johansson säger att regeringen är någon sorts förvaltare som bara väntar på att slakta de här företagen. Det är precis tvärtom. Regeringens förvaltning, oberoende av om den sker på Näringsdepartementet eller på Finansdepartementet, är att utveckla företagen. Det har vi också visat. Vi fick långt mer för de företag som är sålda än vad någon trodde. Det sker alltså en mycket omsorgsfull förvaltning och utveckling av de här företagen. Det andra är när Lars Johansson talar om eventuella köpare av delar av Telia Sonera. Vi ska komma ihåg att staten i dag äger 37,3 procent av bolaget. Det finns alltså redan ett antal aktörer. Det som är solklart - och det har denna kammare slagit fast - är att staten inte kommer att gå ifrån sitt huvudägande och sitt dominerande inflytande förrän det är helt säkerställt att de försvars- och säkerhetspolitiska dimensionerna i nätet är helt säkrade. Där behöver Lars Johansson inte oroa sig. När det gäller aktieägaravtalet håller jag med om att det hade varit bra om utskottet hade fått information tidigare om aktieägaravtalets utformning, men egentligen är det inget nytt i detta avtal. Det framgår av både propositionen och betänkandet att det kan komma att bli en börsintroduktion och en nyemission. Det framgår av avtalet och också av både proposition och betänkande att den svenska staten inte behöver sälja aktier. Det gäller fortfarande. Det kan visserligen bli en utspädning om det sker en nyemission, men det ligger i sakens natur.

Anf. 69 Lars Johansson (S)

Fru talman! Det är uppenbart att regeringen vill sälja ut statliga företag. Det är ju därför vi har dagens debatt. Vi anser att det är mycket märkligt att man har lämnat över hela frågan om kopplingen till näringspolitik när det gäller statliga företag. Vi har en annan syn på det. Vi ser dem som en viktig del i näringspolitiken. Därför tycker vi att man ska ha en samlad ägarpolitik. Problemet är att ni hela tiden vill sälja ut. Ni bortser från andra faktorer, som att det till exempel är bra att vi har SBAB på bolånemarknaden. Man kan styra ett bolåneinstitut för alla våra bolånekunder. Vi kan till exempel agera med ett statligt Telia Sonera när det gäller accessnätet. Även om ni säger att ni ska kontrollera den frågan innan ni säljer finns de ju med på säljlistan. Ni har redan sagt att de ska vara där. Vi talar om ägarspridning när det gäller Vattenfall. Varför då? Vi hade även Vattenfalls vd i utskottet för en tid sedan. Då berättade han mycket tydligt att den investeringsbudget som man har för närvarande, ca 165 miljarder, kommer man att klara utan ägartillskott. Ni går dock ut och påstår att det krävs ett ägartillskott, och därför vill ni öka aktiespridningen i bolaget i stället för att vara aktiv ägare i bolaget. När man gör sådana uttalanden undrar också de statliga företagen vad som är regeringens, alltså ägarens, uppfattning. Det är egentligen allvarligt att man driver statliga företag på det viset och säger att man ska sälja ut dem i stället för att ge nya riktlinjer för hur de ska kunna utvecklas. Det är det som är poängen i den här diskussionen.

Anf. 70 Mats Odell (Kd)

Fru talman! Jag är lite förvånad över att Lars Johansson inte tycks komma ihåg att regeringen har lagt fram nya ägardirektiv för Vattenfall för att just gå i riktning mot en mer hållbar energipolitik som också tar större hänsyn till energiomställningen, som är en viktig målsättning för den här regeringen. Breddningen av ägandet i Posten AB handlar om att vi har ett avtal som var mycket tydligt redovisat. Jag håller med om att det hade varit bättre om utskottet tidigare hade fått utförlig information om detta, men det ändrar inget i sak i förhållande till vad som står i propositionen och i det betänkande som utskottet behandlade under förra mandatperioden. Den stora skillnaden är att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och uppenbarligen också nu Miljöpartiet anser att de statliga företagen ska vara något slags spelare i en näringspolitik. De ska ges andra villkor än andra företag har på en gemensam marknad. Det tror vi leder fel. Det finns alldeles för många exempel på den typen av statlig styrning - ta Stålverk 80. Det finns hur många sådana exempel som helst där politiska, ideologiska ambitioner har gått ut över vad som är sunt och långsiktigt hållbart i näringslivet. Det är där vi skiljer oss. Vi tror att det är bättre att det är människor av kött och blod riskerar egna surt förvärvade pengar än att vi tar skattebetalarnas pengar. Visst har vi väldigt duktiga statstjänstemän, men Ikea skulle aldrig ha skapats av statstjänstemän. Det krävs entreprenörer av kött och blod för att företagsamheten ska utvecklas.

Anf. 71 Lars Johansson (S)

Fru talman! Nu diskuterar vi inte att förstatliga hela näringslivet. Vi diskuterar viktiga statliga bolag på områden som är viktiga för Sveriges välfärd och utveckling. Vi talar om naturtillgångar. Det är möjligt att Mats Odell i framtiden vill sälja också LKAB, som är en stor gruvindustri i Sverige. Det är möjligt att han vill sälja Sveaskog också, som äger en stor del av svensk skog och har stor betydelse för hur skogsnäringen utvecklas i landet. Att man vill sälja ut delar av Vattenfall är uppenbart. Vattenfall äger en stor del av vattenkraften i Sverige. Vi tycker att den ska vara kvar i statens ägo. Vi tycker att vi ska utveckla företagen. Som jag tidigare har sagt går dessa företag inte med underskott. De ger överskott till statskassan - dryga 20 miljarder för innevarande år. Om vi hade behövt lägga in extra pengar för att de här företagen ska kunna leva på en marknad hade det varit en annan diskussion, men det är inte så nu. De här företagen har utvecklats under såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. Jag noterar nu att ni vill avveckla ägandet successivt. Jag vill nog ändå påstå att finansmarknadsministerns uttalande som ansvarig för statens ägande återkommande har varit: Mitt uppdrag är att sälja ut statliga företag för att reducera statsskulden. Det är ju så man resonerar, men det är bara snack i grunden. Vi blir ju inte rikare för det. Vi blir fattigare. Vi kommer inte att få någon aktieutdelning och får ingen del av värdetillväxten i de här statliga företagen, som successivt har ökat i värde. Det är Ebberöds bank att sälja ut.

Anf. 72 Jonas Jacobsson (M)

Fru talman! Ledamöter! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 1 och 4 och i övrigt bifall till utskottets förslag. Vi är här i kammaren i dag för att behandla näringsutskottets betänkande avseende 2010 års redogörelse för företag med statligt ägande, en redogörelse från Riksrevisionens styrelse avseende Svensk Exportkredit samt ett antal motioner med koppling till dessa frågor. Med 57 statligt ägda företag är staten Sveriges största företagsägare. Den statliga företagsportföljen värderas till över 600 miljarder kronor. Ägandet medför därmed förstås ett stort och viktigt ansvar. I dagens debatt riktas fokus på särskilt viktiga kärnfrågor som handlar om var gränserna ska dras kring det statliga ägandet. Vilka företag bör staten egentligen äga och varför? Vilka risker finns med statligt ägande i vissa fall? Vilka fördelar kan finnas i andra fall? Alliansregeringen och allianspartierna i riksdagen menar att det av flera skäl är extremt viktigt att sätta gränser för vad staten kan, bör och ska göra när det gäller att äga företag. Dels sätter staten ofta spelreglerna på marknaden och bör därmed inte själv vara en aktör, dels är det förknippat med stora ekonomiska risker att driva företag. Låt mig börja med det första huvudskälet. För mig är det självklart att staten har en viktig uppgift när det gäller att ange ramar och regler för näringslivet och att se till det finns en fungerande lagstiftning och ett rättsväsen som kan upprätthålla lagstiftningen och säkerställa att marknaden fungerar. Det är dock inte rimligt att den som både sätter reglerna och dömer samtidigt är en aktör på marknaden. Det blir ungefär som om IFK Göteborg utöver att spela i allsvenskan ensamt skulle få bestämma vilka regler som ska gälla och dessutom döma alla matcher inklusive sina egna. Fru talman! Det är inte rimligt. Det tycker nog inte ens Lars Johansson, även om han är från Göteborg. Staten bör inte själv vara en aktör på välfungerande marknader. Statligt ägande av företag är i princip bara motiverat när det finns ett särskilt samhällsuppdrag som är svårt att hantera på något annat sätt. Fru talman! Det andra huvudskälet handlar om ekonomi. Vi menar att staten bör minska sin låneskuld, alltså statsskulden, så att vi står bättre rustade för kommande kriser. I praktiken innebär nämligen kombinationen av en statskuld på drygt 1 100 miljarder kronor och ett innehav av statliga företag till ett värde av drygt 600 miljarder kronor att staten lånar pengar för att äga företag. Låt mig vara tydlig med att ägandet i många fall kan vara väl motiverat. Det är dock viktigt att komma ihåg att statsskuldens värde är fast medan värdet på företag varierar kraftigt beroende på konjunkturen. Som exempel kan nämnas att statens Nordeaaktier var värda ungefär 30 miljarder mindre under finanskrisen än nu. Intäkterna från försäljningen av statligt ägda företag ska alltså användas för att betala av på statsskulden, vilket stärker Sveriges ekonomiska förutsättningar att klara en ny kris. Detta är särskilt viktigt eftersom vi ser ett tydligt samband mellan olika länders skuldsättning och hur hårt de drabbats av den finansiella krisen. Vi ser hur länder som Spanien och Grekland som var högt skuldsatta när den finansiella oron spred sig nu behöver hantera kraftiga budgetunderskott. Att äga exempelvis finansiella tillgångar är dessutom förknippat med extra stora risker eftersom värdet kan förändras mycket snabbt. Med lägre statsskuld minskar sårbarheten för oro på kreditmarknader och stigande räntenivåer. Det skapar bättre förutsättningar och utrymme att agera i ekonomiskt tuffare tider. Försäljningen av Nordeaaktier nyligen är ett exempel på detta. Intäkterna innebar en rejäl förtjänst för staten som användes för att betala av på Sveriges statsskuld och därigenom minska statens skuldsättning och räntekostnader. Fru talman! Tittar vi på de tre aktuella bolagen, där det finns en samlad opposition mot försäljning, verkar alla tre på fungerande marknader. Man kan säkert definiera statliga kärnuppgifter på många olika sätt, men det kan rimligen inte anses vara statliga kärnuppgifter att dela ut post, leverera telefonitjänster och tillhandahålla bostadslån - särskilt inte då det finns gott om andra aktörer på marknaden som kan leverera dessa tjänster. Beträffande Posten Norden finns ett samhällsuppdrag som står inskrivet i bolagsordningen. Den kan inte ändras så länge staten äger minst 34 procent av bolaget, vilket vi tycker att staten ska fortsätta göra. När det gäller Telia regleras tillgången till det så kallade kopparaccessnätet inte genom ägandet utan genom annan lagstiftning. Som vi ser det borde dessa bolag vara helt oproblematiska att sälja i enlighet med det bemyndigande som regeringen i dag har. När det gäller SBAB finns det anledning att vara extra fundersam. I andra länder, exempelvis USA, har vi sett hur statliga bolåneinstitut har bidragit till att blåsa upp en bostadsbubbla genom att tillhandahålla konstlat billiga lån. Den internationella finanskrisen har visat vilka katastrofala effekter detta kan få för enskilda, för företag och för stater. I Sverige förs nu en diskussion om huruvida vi också har en bostadsbubbla. SBAB var tidigt ute med att ta bort dyra topplån, att erbjuda bottenlån upp till 95 procent av bostadens värden och att erbjuda lån även till handpenningen. Man kan inte bortse från risken att bolaget med staten som ägare i ryggen bidrar till att driva fram ett ökat risktagande även hos andra långivare. Ska staten verkligen medverka till denna typ av risktagande och spekulationer? Svaret borde vara nej. Jag kan bara beklaga att det verkar finnas en majoritet för en annan linje i kammaren i dag. Fru talman! Utöver de nämnda bolagen har Socialdemokraterna och Vänsterpartiet förslag om att på samma satt återkalla bemyndigandet att minska statens ägande i Nordea. Detta förslag är om möjligt ännu mer obegripligt. Det finns åtskilliga aktörer på den svenska bankmarknaden, och det finns dessutom internationella aktörer. Konkurrensen är hård och hårdnande, vilket betyder att riskerna är stora och ökande. Det är direkt olämpligt att staten är en aktör här. Staten kan dessutom agera med större trovärdighet gentemot banksystemet, exempelvis vad gäller synen på risktagande, hur banker marknadsför olika produkter eller hur kreditgivning ska hanteras, om man inte samtidigt själv är en stor aktör och därmed spelar dubbla roller. Fru talman! Försäljningen av vissa statliga företag är en del av en ansvarsfull ekonomisk politik för att rusta Sverige för framtida utmaningar. Det yttersta syftet är att värna skattebetalarnas intressen på bästa möjliga sätt. Agerandet från de rödgröna partierna tillsammans med Sverigedemokraterna riskerar tyvärr att försvaga Sveriges ekonomiska stabilitet. I detta anförande instämde Jessica Polfjärd (M).

Anf. 73 Lars Johansson (S)

Fru talman! Jonas Jacobsson talar om stora ekonomiska risker med statligt ägande. Men varje år från 2004 och framåt har de statliga bolagens utdelning till staten varit på mångmiljardbelopp. Under 2011 räknar regeringen med 24 miljarder. Ingen gång under denna tid har staten behövt skjuta till pengar. De statliga bolagen ger överskott. När Vattenfall besökte utskottet berättade ordföranden att man hade betalat in 95 miljarder till staten. Jag har svårt att tro på talet om ekonomiska risker. Men det är klart att om regeringen blir ännu passivare och inte styr kan sådana situationer uppstå. Vår utgångspunkt är dock att man som ägare har en skyldighet att utveckla sina företag. Det är en grundförutsättning oavsett om man är privat, statlig eller kooperativ ägare. Man ska äga företag för att utveckla dem. De företag vi nu talar om har stora möjligheter på den svenska marknaden och i en del fall också på den internationella marknaden. Att då avhända sig detta och säga att det är sådana stora risker att man inte vågar hålla på med det längre visar på en form av inkompetens. Så inkompetenta kan ni väl ändå inte vara på den borgerliga kanten? Ni talar ju ofta om era nära relationer till näringslivet. Då borde ni veta hur man driver företag så att den typen av stora risker inte uppstår. Ta möjligheten, använd ägandet och styr och utveckla företagen!

Anf. 74 Jonas Jacobsson (M)

Fru talman! I Lars Johanssons värld är det uppenbart att det alltid är positivt att äga och att det alltid är riskfritt att äga. Det är tydligen bara att plocka hem utdelningarna på miljardbelopp. Låt mig då påminna om det jag sade i mitt huvudanförande: Statens Nordeaaktier, exempelvis, var värda 30 miljarder mindre under finanskrisen än nu. Detta understryker att det också finns risker med ägandet. Fru talman! Lars Johansson tycker att det är en god affär för staten att äga bolag, till och med på välfungerande marknader med tuff konkurrens. Om det nu är en så god affär och så låg risk att äga exempelvis Nordea utgår jag från att Lars Johansson lever som han lär och själv lånar pengar för att köpa bankaktier. Jag utgår från att det också är det råd som du ger till familj, släkt och vänner. För varför tycker Lars Johansson annars att staten ska ta dessa risker, om han inte själv är beredd att göra det?

Anf. 75 Lars Johansson (S)

Fru talman! Om vi tittar på Nordea Bank från 2004 till 2008 ligger de på en utdelning till staten på 9 miljarder. Sedan har den under ytterligare ett par år gett utdelning till staten. Detta har också varit en bra affär för staten. Dessutom har värdet på aktien - hela serien om vi räknar från 2004 till och med 2011 - ökat. Även detta är alltså en större tillgång än det var 2004, och så är det med företag efter företag som ni har med på den så kallade säljlistan. Jag har svårt att se att man inte använder sig av sitt ägande och styr företag. Dessutom är inte alla företag enbart en marknadsfråga. Posten Norden, till exempel, har ett samhällsuppdrag. Det är inte bara en marknad som vem som helst kan sköta, utan det finns ett tydligt uppdrag att se till att posten finns i hela landet och att alla har tillgång till den. Det gäller småföretagare i glesbygd etcetera. Då måste man styra ett företag så att det får denna inriktning. Jag har tidigare talat om Vattenfall. Det är en oerhört viktig aktör på energimarknaden. Vi vill att Vattenfall ska vara en föregångare och inte ses som en av många aktörer. Vattenfall ska vara en föregångare när det gäller energiomställningen och möjligheten att utveckla ny energi. Vattenfall ska inte bygga ny kärnkraft. Där ger vi tydliga besked från oppositionens sida. Jag vet att ni har en annan inställning. Ni tycker att detta bara är en marknad. Om man har den inställningen spelar det naturligtvis ingen roll om det är staten som äger de här företagen. Men vi tycker att det är viktigt att staten är en aktiv aktör på dessa områden. Vi menar att staten ska vara det. Jag har lång erfarenhet av kommunalpolitik i Göteborg, och jag kan bara upplysa Jonas om att vi har sett till att exempelvis det kommunala energibolaget i Göteborg ägs av kommunen. På det sättet kan vi utveckla ny bioenergi i detta bolag. Precis på samma sätt skulle man kunna använda sig av Vattenfall för att utveckla nya energiområden.

Anf. 76 Jonas Jacobsson (M)

Fru talman! Lars Johansson och jag är nog överens om att så länge staten är ägare är det oerhört viktigt att staten tar ägaransvaret på allvar för att utveckla bolagen. I vissa fall finns det också särskilda uppdrag. Du nämner Posten. Detta är också inskrivet i bolagsordningen, vilket jag nämnde tidigare. Men huvudpoängen kvarstår: Det finns starka skäl att fortsätta minska statsskulden för att se till att vi står bättre rustade för framtida kriser. Frågan är när man i så fall kan göra det. Om man ska sälja bolag menar jag att det är viktigt att se till att göra det nu, när konjunkturen är god och när det finns ett värde i bolagen. Det är svårt att realisera pengarna när landets ekonomi befinner sig i fritt fall. Vi kan återigen ta exemplet Nordea, där värdet sjönk rätt tydligt. Ett statligt ägande är motiverat i ett antal fall, men när det inte är det tycker jag att man måste se över när man ska sälja. Man kan inte köpa en försäkring när huset redan brinner, och man kan inte sälja statliga bolag mitt under en kris. Det måste göras i förväg. Regeringen är mån om att agera ansvarsfullt med medborgarnas gemensamma resurser. En del av detta är att sälja vissa av de statliga företagen för att därmed betala av på statsskulden.

Anf. 77 Maria Wetterstrand (Mp)

Fru talman! Under tidigare mandatperioder har regeringen av dåvarande riksdagsmajoriteter fått bemyndigande att sälja hela eller delar av statliga företag, bland annat SBAB, Telia Sonera och Posten. Vi har från oppositionen olika syn på statliga företag och statligt ägande. Men vi har i dag en majoritet i utskottets betänkande för att återta några av de bemyndiganden som regeringen har fått. Det gäller just SBAB, Telia Sonera och Posten. För Telia Sonera handlar det om att begränsa det bemyndigande som regeringen har i dag. Jag delar till viss del regeringens uppfattning att vissa statliga bolag bör och kan säljas och att det finns ett problem med att staten har ett stort ägande i företag. Framför allt handlar det om att staten går ut och är en konkurrent på en öppen marknad där staten själv sätter reglerna. Det har vi sett exempel på när det gäller just Telia Sonera. Staten fick idén att man inte längre skulle ha ett fast telenät i hela landet och började diskutera detta. Om man inte erbjuder ett fast telenät i hela landet är det förstås i de områden där enbart Telias mobilnät fungerar som det fasta nätet kommer att försvinna först. Det blir ett problem när det är staten som äger just detta bolag eftersom man gynnar sig själv på en marknad. Det är uppenbart att staten skulle kunna sälja bolag som SAS utan att det skulle utgöra något hot, såvitt vi kan bedöma, mot vare sig statens ekonomi eller mot kommunikationerna i landet. Vi från Miljöpartiets sida ser att det ibland finns problem med att staten äger bolag, och vi menar att det ska finnas särskilda skäl för att staten ska ha ett ägande i bolag. I dessa skäl räknar vi inte in att man bara vill ha vinsten. Om detta vore ett tillräckligt skäl för staten att äga bolag skulle staten kunna ge sig ut och spekulera på börsen, försöka vinna pengar och satsa i bolag som går bra. Det anser de flesta av oss är ett orimligt agerande. Däremot finns det skäl som kan vara tillräckligt tunga för att staten ska äga bolag. Det gäller till exempel om det råder bristande konkurrens på en marknad där staten kan gå in som aktör och förbättra konkurrensen, där det finns risk för privata monopolbildningar eller där det finns naturliga monopol på områden som är viktiga samhällsintressen. Vi menar att det finns orsak till att återta bemyndigandet när det gäller just dessa tre bolag. SBAB ser vi som ett viktigt verktyg för att skärpa konkurrensen på bolånemarknaden. När det gäller Telia Sonera handlar det framför allt om kopparnätet, som är en resurs av stort samhälleligt värde. Inte minst kan det i en krissituation vara absolut nödvändigt att man har tillgång till kopparnätet, till exempel om mobilnätet skulle slås ut. Nu säger regeringspartierna att de inte har för avsikt att sälja kopparnätet, men denna begränsning finns inte i det bemyndigande som regeringen har. Det är rimligt att bemyndigandena utformas på det sätt som riksdagens majoritet anser att de ska vara utformade. Vi anser att Posten bedriver en verksamhet som är en viktig samhällsservice. Det är viktigt att det finns fungerande postservice i hela landet. Vi har också motsatt oss att man ska börsintroducera Posten. Just frågan om Posten AB har, som Lars Johansson tidigare påpekade, varit uppe i utskottet även efter det att vårt betänkande justerades. Vi diskuterade detta för första gången redan i januari. Då blev det tydligt för regeringen att det fanns en riksdagsmajoritet emot att sälja Posten. Då borde regeringen rimligtvis ha agerat om den upplevde att detta var ett problem. Betänkandet justerades den 1 mars - sex veckor senare. Det var en ovanligt lång tid mellan den första gången ärendet togs upp och justeringen av betänkandet. Trots att det var så lång tid kom regeringen först sex dagar efteråt och meddelade utskottet att det förelåg vissa problem med det yrkande som hade vunnit majoritet i utskottet. Ministern menade att det handlade om att Sverige skulle bli skyldigt till avtalsbrott. Det var helt nya uppgifter för riksdagen. Vi har inte informerats om innehållet i det här aktieägaravtalet tidigare på just den punkt som det här handlar om, nämligen frågan om en nyemission. Det står i den proposition som regeringen lade fram 2007/08, som refererar till det avtal som skrevs då, att det kan bli aktuellt med nyemissioner. Men det står också att den svenska staten enligt samma avtal har en möjlighet att välja om den vill delta i sådan ägarbreddning. Juristerna på Regeringskansliet var också tydliga med att det förhöll sig på det sättet. Den delen av avtalet som gör Sverige skyldigt att delta i en nyemission av aktier vid en eventuell börsintroduktion fanns inte 2008, utan den kom till 2009 utan att riksdagen informerades om det. Det är anmärkningsvärt att riksdagen inte har fått den här informationen vid den tidpunkt då avtalet tecknades eftersom det är en väsentlig information. Nu förhåller sig det dock på det sättet att en aktualisering av avtalsbrott inte kan bli aktuell förrän tidigast år 2013. Vi i oppositionen har därför valt att stå fast vid det förslag till riksdagsbeslut som vi lade fram när vi justerade betänkandet. Om det skulle vara så att regeringen upplever att detta beslut är ett problem som kan innebära att man kan bli skyldig till avtalsbrott eller att man blir tvungen att förhandla om avtalet och det misslyckas utgår vi ifrån att regeringen återkommer till oppositionen för att föra diskussioner om hur man kan utforma ett nytt bemyndigande som i så fall kan lösa det problemet. Vi utgår också ifrån att vi vid det tillfället har lite mer än minus sex dagar på oss att diskutera saken. Fru talman! Det här betänkandet tar också upp frågan om Svensk Exportkredit. Svensk Exportkredit är det bolag av de statligt ägda bolagen som har den näst största omsättningen efter Vattenfall. De har blivit granskade av Riksrevisionen och fått ett ganska stort antal påpekanden. Jag tycker att det mest anmärkningsvärda som jag har blivit uppmärksammad på i det här avseendet är det enormt breda uppdrag som Svensk Exportkredit har. De har en näst intill obegränsad möjlighet att lägga pengar på nästan vad som helst. Det står till exempel i deras direktiv att de ska kunna lägga pengar på att bygga motorvägar i Sverige med hänvisning till att det indirekt skulle kunna främja svensk export. Jag tror att det är ganska få svenskar som vet att det är på det sättet. Det är inte någonting som den här regeringen har hittat på, utan det har varit så tidigare. Nu är det på gång att regeringen ska skriva nya direktiv till Svensk Exportkredit. Vi utgår ifrån att utskottet kommer att få ta del av dem och delta i diskussionen om hur de ska utformas med anledning av den kritik som Riksrevisionen har kommit med. Jag har därför avstått från något yrkande i betänkandet utan skrivit ett särskilt yttrande där jag gör tydligt att jag anser att Svensk Exportkredits direktiv bör utformas på ett sådant sätt att deras verksamhet begränsas till att handla om det som direkt främjar svensk export, och där har de gjort mycket nytta under till exempel finanskrisen. I det här betänkandet har Miljöpartiet också en reservation tillsammans med Vänsterpartiet där vi vill att riksdagen beslutar att SJ inte ska ha ett krav på vinstutdelning utan ska ha möjlighet att använda den vinst man får till att återinvestera i verksamheten. Vi tror att det kan vara ett sätt att förbättra konkurrenskraften för SJ, förbättra tågtrafiken i Sverige och i bästa fall också få ned kostnaderna för konsumenterna. Det finns en riksdagsmajoritet för att staten ska behålla Vattenfall som ett helägt statligt bolag. Det är en viktig fråga där regeringen har aviserat att man skulle kunna tänka sig att gå en annan väg men där man ännu inte har något bemyndigande att göra så. Med det här beslutet tydliggör vi att riksdagen anser Vattenfall ska fortsätta att vara ett helägt statligt bolag. Det beror på att vi anser att staten ska vara en aktiv ägare av Vattenfall. Staten ska se till att Vattenfall är det ledande bolaget när det gäller omställning till hållbara energilösningar. Vi menar att det skulle försvåras om staten inte ägde bolaget. Vi menar också att Vattenfall äger så mycket viktig infrastruktur, till exempel svenska elnät, att det också av det skälet finns en anledning att behålla det helt i samhällelig ägo. Miljöpartiet har också ett särskilt yttrande som handlar om Nordea i det här betänkandet. Staten har inte varit någon aktiv ägare av Nordea under de senare åren. Företaget verkar på en konkurrensutsatt marknad där staten sätter upp regelverken. Vi menar att med strax under 20 procents ägande, som det kommer att bli framöver, är möjligheterna för staten att påverka Nordea väldigt begränsade. Vi menar att det behövs aktörer som kan bidra med riskkapital och som kan agera på den finansiella marknaden för att vi ska få fram ny grön teknik och ta steg framåt när det gäller utvecklingen mot ett hållbart samhälle. Men med den begränsade påverkansmöjlighet som staten i dag har i Nordea ser inte vi att just Nordea skulle vara det verktyg som skulle vara avgörande i det här fallet, utan vi ser andra möjligheter för detta, till exempel genom befintliga marknadskompletterande investeringsfonder som staten förfogar över i dag. Fru talman! Vi i Miljöpartiet anser alltså att man ska ha en viss varsamhet när det gäller statligt ägande. I de fall där staten äger bolag är det viktigt att man är en aktiv aktör. Jag vill yrka bifall till utskottets förslag under punkt 1 och 5 och dessutom bifall till reservationerna nr 5 och 6.

Anf. 78 Mats Odell (Kd)

Fru talman! Det var intressant att lyssna till Maria Wetterstrand. Hon började med en principiell förklaring om att hon till viss del delar regeringens uppfattning att staten inte bör äga företag som arbetar på konkurrensutsatta marknader men att det finns undantag från detta. Sedan pratade hon om de här tre bolagen, SBAB, Telia Sonera och Posten. Jag kan inte frigöra mig från att här har, trots den principiella hållning som jag tycker är hedervärd för Miljöpartiet, Maria Wetterstrand och hennes parti fallit för en populistisk lockelse att haka på det här tåget tillsammans med Sverigedemokraterna, som bygger hela sitt motstånd på att de är rädda för utländskt ägarskap. Det här landar i Sverigedemokraternas fall på att man talar om främmande makt. När det gäller just de här tre bolagen faller de argument som Maria Wetterstrand tar upp. Vi har nu en fungerande postmarknad där det finns olika lokala, regionala och nationella aktörer. Staten kan handla upp denna så kallade universal service, det vill säga att post ska delas ut överallt, av vem som helst. Det finns exempel från olika länder att det här fungerar väldigt bra. När det gäller Telia Sonera nämner Maria Wetterstrand det så kallade kopparnätet, accessnätet. Där spelar inte ägandet någon roll. Det är fastighetsägarna som äger en stor av detta. I post- och telelagen är det fastställt att man ska släppa igenom trafik helt oberoende av ägarskapet. Utmaningen handlar fastmer om det stora nätet, och där pågår ett arbete. Innan det är färdigställt kommer regeringen inte att gå under det ägande som innebär att vi har full kontroll över bolaget. Jag tycker inte heller att det här stämmer när det gäller SBAB. SBAB är inte ett företag som hanterar bomarknaden på ett mer ansvarsfullt sätt än privata aktörer.

Anf. 79 Maria Wetterstrand (Mp)

Fru talman! Jag kan lugna Mats Odell med att Miljöpartiet inte på något sätt har som huvudargument i det här fallen att vi skulle vara rädda för utlänningar. Vi har till exempel stött sammangåendet mellan den svenska och den danska posten. Även i Danmark har det fått stöd, vilket tyder på att det inte är just det som varit orsaken. Det finns en viktig samhällsfunktion i en fungerande postservice för hela landet. Det är svårt att i vissa delar av Sverige få lönsamhet i det, och vi anser därför att den enklaste lösningen är att staten fortsätter att vara ägare av Posten. Jag kan erkänna att Mats Odell har en poäng vad gäller Telia Sonera. Det gäller framför allt de delar som handlar om att sälja mobilabonnemang, telefonabonnemang och till och med om att ge sig in på den finska marknaden för att sälja liknande saker. Så visst skulle delar av den verksamheten kunna avvecklas. Däremot finns det en begränsning när det gäller tillgången på nätet. Då kan man säga att det finns reglerat i lagen att de ska släppa igenom det. Ja, det finns reglerat i lagen att man inte får missbruka ägandet av elnätet heller, och ändå har vi i Sverige exempel på att ägare av elnät beter sig på ett sätt som drabbar både företag och enskilda människor just för att dessa ägare helt enkelt väljer att inte följa den lagstiftning som finns. Det har orsakat stora problem och tagit mycket lång tid att över huvud taget kunna driva den processen till ett slut. Det är inte lämpligt att på det sättet sälja ut viktiga delar av infrastrukturen. Vi ser kopparnätet som en viktig samhällelig resurs, och i en krissituation är det av stort värde att den finns i statens ägo.

Anf. 80 Mats Odell (Kd)

Herr talman! Det är glädjande att vi är delvis överens om grundprincipen. Sedan landar vi ändå i olika slutsatser. När det gäller Posten finns inga förslag om att sälja Posten. Det finns inte på en skala. Vad det handlar om är att det finns ett avtal som innebär att svenska staten har medgivit att danska staten ska få börsintroducera sin del. Vi behöver inte sälja någonting av den svenska Posten. Det tror jag att Maria Wetterstrand egentligen är väl införstådd med. Samma sak gäller Telia Sonera. SBAB vill Maria Wetterstrand inte kommentera. Tycker Maria Wetterstrand verkligen att SBAB har agerat mer ansvarsfullt för att undvika bostadsbubblor än vad de privata aktörerna gjort?

Anf. 81 Maria Wetterstrand (Mp)

Herr talman! I den mån SBAB inte skulle ha agerat ansvarsfullt får väl det ansvaret i så fall läggas på den regering som styrt bolaget de senaste åren. När det gäller Posten är det underligt att höra regeringspartiernas representanter säga att de inte har för avsikt att sälja någonting och att de inte behöver sälja någonting. Därför ställer jag mig frågande till varför man över huvud taget ska ha ett bemyndigande att sälja någonting. Det är bra, tror jag, om bemyndigandena är utformade så som regeringen önskar och avser att agera. Annars skapar det stor osäkerhet. Då är det väl alldeles utmärkt att vi i dag har möjlighet att i riksdagen fatta beslut om att bemyndigandet ska återtas. Det borde rimligtvis även regeringspartiernas representanter kunna rösta för. Samma sak gäller Telia Sonera. Flera representanter för regeringspartierna har varit uppe i talarstolen och sagt att de inte har för avsikt att sälja kopparnätet, att det är viktigt att det finns i samhällelig ägo. I så fall vore det väl fullt rimligt att rösta för det majoritetsförslag som innebär att bemyndigandet utformas på det sättet. Jag anser att det egentligen finns stor enighet i den här frågan men att regeringen vill ha större frihet att agera än det man säger att man vill ha. Det tyder på att det finns någon sorts idé om att vilja göra det som dessa bemyndiganden ger regeringen rätt till, nämligen sälja delar av Posten och delar av Telia Sonera samt avhända sig makten när det gäller SBAB. Det betyder att man släpper ett verktyg som man kunde behöva ha på bolånemarknaden.

Anf. 82 Eva Flyborg (Fp)

Herr talman! Man ska vårda det man äger. Det är en gammal sanning som passar bra även på så stora och lite opersonliga saker som de statliga bolagen. Att vårda statliga bolag är att se till att de sköts på bästa sätt med professionella ledningar, tillräckliga kapitalbaser och kloka ägardirektiv. Det kan också finnas ett särskilt samhällsuppdrag som bara ett statligt företag ska sköta, eller ett naturligt monopol, men det är undantagsfall. Värdeskapande är ett övergripande mål med förvaltningen. Här vill jag säga att regeringens redogörelse har utvecklats över tiden och förbättrats genom åren. Staten förvaltar stora värden, och därför är det mycket viktigt. Herr talman! Det finns flera exempel på statliga företag som sköter sig utmärkt, levererar pengar till statskassan, som vi hört tidigare, och utför ett arbete som ingen annan än staten kan eller ska göra. Just nu går det bra för de statliga bolagen, men det finns också gott om exempel på motsatsen - företag som stör den goda konkurrensen på marknaden, företag som genom felaktig eller undermålig ledning förorsakar stora förluster, kräver ägartillskott och mycket annat stöd. Då kostar de oss i stället skattepengar, tid och uppmärksamhet. Var och en inser att det inte är en bra situation. Det är helt enkelt inte bra för marknadens funktionssätt när en av aktörerna är både domare och en av spelarna. Ett statligt bolag är just denna hybrid, en kameleont. Ett statligt företag är alltså alltid en risk. Den risken tvingas skattebetalarna bära. Man ska vårda det man äger, men ibland är den bästa vården att inte äga alls, att släppa fri. Det finns alltså goda skäl för försäljning av statliga bolag. Konkurrensen blir sundare, statens roll blir mer renodlad, företagen får bättre utvecklingsmöjligheter och intäkterna från försäljningarna kan användas till att få ned statsskulden och därmed de stora räntor som Sverige tvingas betala för sina lån. Det i sin tur ger möjlighet till reformer och förbättringar som annars inte hade blivit gjorda. Skattepengar ska gå till förbättringar i Sverige, inte till stora räntekostnader. De bemyndiganden som tidigare givits av riksdagen för SBAB, Posten Norden och Telia Sonera är en följd av de skäl jag ovan redovisat. SBAB verkar, som vi redan hört, på en kommersiell marknad som präglas av fritt inträde och fri konkurrens. Det finns inget skäl för staten att fortsätta ägandet. Däremot finns det all anledning av vara noga med kontrollen av de finansiella marknaderna och tillsynen så att de konkurrensrättsliga aspekterna vidmakthålls. När det gäller Posten Norden AB har riksdagen redan under förra mandatperioden givit sitt tillstånd att minska ägandet till som lägst 34 procent i samband med samgåendet mellan Posten och Posten Danmark. När det gäller frågan om en framtida börsnotering av Posten Norden såg utskottet samgåendet som ett sätt att bana väg för ett pluralistiskt ägande. En börsnotering skapar likviditet för bolaget och kan underlätta eventuella framtida strukturaffärer. Utskottet och riksdagen underströk också att det bemyndigande som riksdagen då gav avsåg en minskning av statens ägande till lägst 34 procent av rösterna i det sammanslagna bolaget, vilket ger staten fortsatt makt över bolagsordningen och en dominerande ställning. Allt var känt i propositionen, allt beskrevs i både förarbetena och betänkandet, och en del av dem som då var med i utskottet är med även i debatten här i dag. Det finns inga överraskningar, tillägg eller förändringar som påverkar den svenska biten av affären. Tyvärr, herr talman, tar oppositionen nu på sig ett ganska tungt ansvar. Det kontraktsbrott som den svenska staten så småningom kommer att göra sig skyldig till, om oppositionen får sin vilja igenom, kommer att skada Sverige som avtalspartner, vilket vi fått höra, och risken är överhängande att det kommer att kosta oss ett antal miljoner i skadestånd till den andra parten, Posten Danmark. Hur många miljoner det blir vet vi inte. Detta borde ha kunnat undvikas. Det ska tilläggas att svenska staten i och med detta avtal inte heller är tvingad att sälja en enda aktie. Vi har inga som helst sådana skyldigheter, men nyemission är en möjlig och trolig väg, vilket är kommunicerat sedan tidigare. Regeringens resonemang i budgetproposition kring Vattenfall inkluderade en möjlig breddning av ägandet framöver. Om en sådan inriktning blev aktuell skulle regeringen återkomma till riksdagen med förslag, och då hade denna diskussion varit relevant. Det är den inte nu. Slutligen, när det gäller Telia Sonera, gav riksdagen redan 2001 regeringen ett bemyndigande att utan några som helst begränsningar få sälja dåvarande Telia, alltså en hundraprocentig försäljning. Dessutom skedde det på utskottets initiativ, herr talman. Tillgången till accessnätet var en viktig fråga, och genom den funktionella separationen av accessnätet ansåg utskottet och riksdagen att frågan var löst. PTS fick förstärkta möjligheter att ingripa för att öka konkurrensen på bredbandsmarknaden. Alla aktörer/operatörer får tillgång till kopparaccessnätet på samma villkor. Statens styrning av marknaden sker framför allt genom PTS, Konkurrensverket, Datainspektionen, Konsumentverket med flera som sköter tillsynen av hela marknaden och inte genom det egna ägandet. Herr talman! Jag sade i början att det man äger det vårdar man. Jag anser inte att oppositionens agerande i dessa exempel är att vårda de gemensamma tillgångarna, utan detta agerande kan skada Sverige som avtalsslutande part och i form av skadestånd för kommande avtalsbrott. Det är minst sagt inte bra. I övrigt ansluter jag mig till mina allianskolleger och deras tidigare inlägg. Jag yrkar bifall till reservation 1 och 4, avslag på övriga reservationer och motioner samt bifall till utskottets förslag i betänkandet i övrigt. I detta anförande instämde Jonas Jacobsson (M).

Anf. 83 Lars Johansson (S)

Herr talman! Om man lyssnar till Eva Flyborg får man intrycket att det bästa vore om regeringen hade ett bemyndigande att sälja alla företag, så att man slapp gå till riksdagen och få en kritisk granskning av sina skäl för att sälja statliga företag. Det är det allmänna intryck man får - staten ska i stort sett inte äga någonting - när man lyssnar mellan raderna till vad Eva Flyborg säger. Det är också märkligt att Eva Flyborg inte på något sätt tycker att det är anmärkningsvärt att regeringen inte har informerat näringsutskottet om det aktieägaravtal som föreligger avseende Posten Norden AB. Man försöker nonchalera den frågan, i stället för att ta kritiken på största allvar. Jag har tidigare inte varit med om att en regering har suttit med ett aktieägaravtal som man inte har informerat utskottet om under beredningen. Normalt sett får man ta del av den typen av hemliga handlingar och kan läsa dem på plats i utskottet. Men i det här fallet har man inte fått den möjligheten. Dessutom har regeringen under vår beredning skrivit ett tilläggsavtal den 17 februari utan att informera utskottet. Det enda Eva Flyborg säger här i kammaren är att oppositionens förslag riskerar att göra svenska staten skadeståndsskyldig. Det tycker jag är helt fantastiskt! Jag vill säga det en gång till: Det är helt otroligt, när vi har två demokratiska stater som äger Posten Norden AB gemensamt, att den ena parten skulle driva en skadeståndsprocess mot den andra. Hur ser det ägandet och samarbetet ut i framtiden då? Jag ser detta bara som ett slag i luften.

Anf. 84 Eva Flyborg (Fp)

Herr talman! Jag tycker att Lars Johansson ska lyssna lite bättre när jag håller mina anföranden i kammaren. Han kanske koncentrerar sig på vad han ska säga i repliken, men man måste lyssna. Jag sade inte att vi skulle sälja allt - självfallet inte. Jag räknade upp ett antal situationer där bara staten kan lösa de uppgifter som föreligger. Det måste väl Lars Johansson ändå kunna kvittera att jag faktiskt sade, för så är fallet. Beträffande informationen om avtalen: Hela utskottet har instämt i att informationen från regeringssidan kunde ha varit bättre. Det kan den alltid bli. Den kritiken finns alltid. Jag tycker också att det är på sin plats att säga: Ja, den kunde ha varit bättre. Men, Lars Johansson, den här informationen fanns redan under förra mandatperioden när förarbetet och propositionen förelåg och när betänkandet klubbades igenom här i riksdagen. All information har funnits - förutom en sak. Det gäller det tilläggsavtal som Lars Johansson sade tecknades den 17 februari - där ger jag honom rätt. Men det tilläggsavtalet rör enbart danska förhållanden, alltså danska posten i Danmark. Det ska erkännas, men det har inget över huvud taget med vårt avtal att göra. Vad gäller att man inte skulle gå till riksdagen: Jag kanske antecknade fel, så Lars Johansson får korrigera mig i så fall. Det är ju det vi gör och har gjort hela tiden! I fråga om Vattenfall vill man så att säga dra tillbaka det som inte ens finns. Man bara redovisar framtida tankar, men inte ens det ska man få göra - nya tankeförbud! Men Lars Johanssons regering har ju gjort samma sak fast mycket värre. De har verkligen slutit avtal utan att gå till riksdagen, vilket man borde, till exempel när Vattenfall investerade 70 miljarder i kolkraft i Tyskland. Då gick man inte till riksdagen.

Anf. 85 Lars Johansson (S)

Herr talman! Jag sade att jag får intryck av att Eva Flyborg egentligen skulle ha velat ha ett generellt tillstånd att sälja alla företag. Det är det intryck som jag får när jag lyssnar på dig. Ni skulle helt enkelt vilja ha ett sådant tillstånd, för då skulle ni kunna hantera detta som ni vill. Men nu är det inte så. Det är väldigt bra att regeringen måste gå till riksdagen och få ett bemyndigande för att kunna sälja företag. Det är därför som vi åter har en debatt om ett antal företag som ni vill sälja. Jag noterar att det i fråga om Posten Norden AB var ett aktieägaravtal som slöts efter det att riksdagen hade behandlat frågan senast, i juni 2009. Det avtalet fick vi inte heller ta del av. Det handlar alltså dels om det avtalet, dels det tilläggsavtal som tecknades den 17 februari. Det är oerhört anmärkningsvärt, framför allt eftersom det handlar om riksdagens legitimitet, att vi som riksdagsledamöter och riksdagens majoritet naturligtvis alltid har det sista ordet i sådana här frågor. Därför ska man inte komma och påstå - vilket jag menar att man har gjort, vilket också har varit tydligt i medierna - att ansvariga statsråd har sagt att det kan bli skadstånd om vi fattar ett demokratiskt beslut i Sveriges riksdag. Det är uppseendeväckande, i synnerhet när regeringen inte har informerat om att det kunde föreligga en sådan risk medan utskottet har behandlat frågan. Det är oerhört anmärkningsvärt. Jag har aldrig varit med om att något sådant har hänt tidigare. Det är möjligt att det har gjort längre tillbaka i tiden. Men något sådant har i varje fall inte inträffat så länge jag har varit med i riksdagen, sedan 2002. Det tycker jag är oerhört anmärkningsvärt. Jag skulle önska att Eva Flyborg kunde vara lite tydligare i sin kritik mot regeringen på den här punkten i stället för att vara så undanglidande när vi hade ett utskottssammanträde på ungefär en och en halv timme och diskuterade detta med ansvarig minister.

Anf. 86 Eva Flyborg (Fp)

Herr talman! Jag tycker trots allt att Lars Johansson och Socialdemokraterna gör som de brukar göra. De målar den lede på väggen och utmålar en situation som faktiskt inte finns. Jag hävdar fortfarande att allt som finns nu fanns med då, i förarbeten, i propositionen, i betänkandet vid riksdagens beslut, förutom - det medger jag - avtalet den 17 februari, som enbart berör danska förhållanden och inte något på den svenska sidan. Lars Johansson! Oppositionen tar på sig ett tungt ansvar när man driver saken till sin spets, för sådant som jag tycker att vi hade kunnat klara ut i utskottet. Det gäller till exempel om det fanns kritik mot informationslämnandet från regeringens sida. Jag sade det tydligt tidigare men kan säga det igen: Det hade kunnat vara bättre, och det kan alltid vara bättre. När vi var i opposition har vi ofta klagat på dålig information. Men informationen fanns. Det är inget man kan komma ifrån. Man kan inte heller komma ifrån att svenska staten lite grann får stå med svansen mellan benen. Man är lika pålitlig som avtalsparter, för nu rycks ju bemyndigandet och avtalet upp, i och med beslutet i dag. Det kan också bli skadeståndskrav. Det fick vi höra på utskottet. Det kan inte alls uteslutas utan är ganska troligt. Herr talman! Som opposition har man ett annat stort ansvar, nämligen att informera sig själv och tänka själv. Jag vet att det är jobbigt med den stora materian med avtal. Jag kommer mycket väl ihåg tidigare stora statliga försäljningar, när vi var i opposition och fick skaffa oss den informationen, som är ganska jobbig att hantera. När vi justerade detta betänkande om statliga bolag var min första tanke: Hur ska det nu gå med det danska avtalet? Jag undrar om det blir skadestånd. Den reflexionen borde väl oppositionen också ha gjort vid det tillfället - om inte tidigare så åtminstone då, tycker jag.

Anf. 87 Maria Wetterstrand (Mp)

Herr talman! Jag tänker fortsätta där Lars Johansson slutade. Nu var det så här att jag ställde frågan till Regeringskansliets jurister, som var på plats i utskottet i torsdags, just om den del av avtalet mellan den svenska Posten och den danska där det regleras om nyemission. Regeringskansliets jurister svarade att den delen av avtalet inte fanns 2008. Därför kan inte riksdagen ha informerats om detta 2008. Det skrevs in som en ny del när man skrev färdigt avtalet 2009. Det är också så att vi har ett betänkande som behandlar den här frågan, från den tid när det behandlades i riksdagen den senaste gången, där det uttryckligen står att den svenska staten kan välja huruvida man vill delta i en sådan ägarbreddning. Nu visar det sig att det inte är på det sättet. Det visar sig att regeringen har undanhållit riksdagen den lilla detaljen i aktieägaravtalet, som är just orsaken till att man kritiserar oppositionens förslag till riksdagsbeslut. Det innebär, tycker jag, att det finns all anledning till kritik. Trots detta var det knappt någon ledamot, utom möjligen ordföranden, som yttrade någon kritik mot regeringens hantering när ministern befann sig i utskottet i torsdags. Jag tycker att det är anmärkningsvärt i sig att det bara tycks vara vi i oppositionen som är upprörda över detta. Dessutom har regeringen mage att komma sex dagar efter att betänkandet är justerat och meddela utskottet den informationen och då tycka att vi ska dra tillbaka vårt yrkande. Visst, man kan kanske tycka att det är småaktigt av oss att inte göra som vi blir tillsagda. Men man kan också konstatera att man har två år på sig att lägga fram ett nytt förslag om ett nytt bemyndigande. Då får vi lite mer tid att diskutera saken oss emellan. Jag tror att vi kommer att kunna lösa det.

Anf. 88 Eva Flyborg (Fp)

Herr talman! Som jag sade i tidigare replikskifte kritiserade jag regeringen. Det gjorde jag alldeles nyss. Jag gjorde det även i utskottet. Maria Wetterstrand kanske inte kommer ihåg det, men jag sade att det här informationsutbytet kunde ha varit mycket bättre. Men det ligger också ett tungt ansvar på oppositionen att hålla sig informerad. Nu är detta komplicerade frågor - jag medger det. Jag har varit i motsvarande situation i alltför många år tidigare. Men det är klart att det ligger ett stort ansvar även på en opposition att ställa frågor, att slå en signal, att fråga utskottet, utskottskansliet eller majoritetsföreträdare: Finns det något annat i det här som vi bör tänka på? Det kanske inte alltid är så lätt att göra det, men det finns ett stort ansvar för oppositionen att skaffa sig information. Om jag som inte ens satt i utskottet förra mandatperioden tänkte på detta avtal borde även oppositionen, de som fanns med, ha gjort det. Jag tycker egentligen inte att det finns någonting mer att säga om det. Det framstår lite grann som att det skulle ha varit ett medvetet undanhållande av information. Men Maria Wetterstrand vet också att så inte är fallet. Vi fick förklaringen i utskottet till att informationsutbytet inte hade fungerat riktigt som det skulle. Det har vi också kritiserat tillsammans. Jag valde inte att säga ordet småaktig. Det var Maria Wetterstrand själv som gjorde det. Jag skulle inte benämna det på det sättet. Jag sade att jag tyckte att vi hade kunnat hitta en lösning på situationen utan att Sverige skadas som avtalspartner, vilket vi gör. Jag sade också att vi i dag inte vet hur stort skadeståndet blir. Det får vi återkomma till, men hela den här situationen hade kunnat undvikas, och det står jag fast vid.

Anf. 89 Maria Wetterstrand (Mp)

Herr talman! Det är helt uppenbart att det inte kan bli ett avtalsbrott förrän tidigast år 2013. Därför har regeringen två år på sig att komma och prata med oppositionen. Jag hoppas att de inte tänker vänta tills sex dagar efter att det här avtalsbrottet kan ha trätt i kraft utan att de kanske kan komma lite tidigare med de diskussionerna, om det är så att de önskar ett nytt bemyndigande. Det bemyndigande som regeringen har i dag är väldigt brett när det gäller Posten. Det är inte alls nödvändigt att det ska vara så brett för att man ska slippa bli anklagad för avtalsbrott. Därför är det fullt rimligt att riksdagen i dag återtar det bemyndigandet. Och är det så att regeringen önskar ett annat bemyndigande är man fullt fri att komma till riksdagen och föreslå det och i det sammanhanget också föra samtal. Då kan man försöka skaffa sig en majoritet bakom ett sådant förslag. Jag tror att det kommer att kunna lösas under de två år som det här handlar om. Jag är inte särskilt orolig på den punkten. Men jag är bekymrad över det faktum att regeringen inte informerar riksdagen om en väsentlig del av avtalet. Vi fick tydlig information på utskottsmötet i torsdags från Regeringskansliets egna jurister om att just den del av avtalet som det här handlar om inte var känd 2008, och därför hade riksdagen inte informerats om det 2008. Den skrevs in 2009, och då meddelade man inte riksdagen att den ändringen hade gjorts. Jag tycker att det är lite anmärkningsvärt att Eva Flyborg då säger på ungefär samma sätt som ministern, att det här är oppositionens ansvar. Skulle vi med någon form av telepati från departementet ha tagit reda på att de skulle ha skickat den informationen till oss, så att vi skulle ha förstått att vi skulle ringa dem? Då skulle vi alltså fråga: Har ni skrivit in någonting viktigt i det här avtalet som ni inte har informerat riksdagen om? Man brukar göra det i den omvända ordningen. När regeringen vet att man skriver in någonting nytt går man till riksdagen och informerar om det. Det är en skyldighet som regeringen har. Jag tror inte att det här är den sista diskussionen vi kommer att ha i riksdagen om det här ärendet. I detta anförande instämde Carina Adolfsson Elgestam och Lars Johansson (båda S).

Anf. 90 Eva Flyborg (Fp)

Herr talman! Vi kommer väl inte så mycket längre i det här. Jag har faktiskt inte skällt på oppositionen någon gång för att detta har uppstått. Jag sade att vi hade kunnat lösa detta. Jag har också sagt att informationen kunde ha varit bättre i olika detaljer. Så långt är vi överens. Att ett avtalsbrott kommer att uppstå, när det än blir, är vi också överens om. Om man funderar lite mer tror jag att man kan instämma i, kanske inte här i kammaren men för sig själv, att Sverige blir en mindre pålitlig avtalspartner i och med det kontraktsbrott som kommer att uppstå. Vi kommer inte runt det. Vi kan återkomma till frågor om hur mycket, när, varför och vem som bär skulden. Men detta är faktum. Herr talman! Jag återkommer dessutom till att börsintroduktion, nyemission och allting stod i förarbete, proposition och betänkande som vi tog upp här i riksdagen. Vi kommer inte runt det heller.

Erik A Eriksson (C)

Anf. 91 Erik A Eriksson (C)

Herr talman! Jag får börja med att yrka bifall till reservation 1 och 4 och i övrigt avslag på motionerna. Herr talman! Den här debatten tenderar att bli ganska bred. Men det handlar trots allt om statligt ägande, och det är ett område som vi ska ha stor respekt för. Det handlar om 57 statligt ägda företag. Staten är Sveriges största företagsägare. Företag finns representerade runt om i världen. Det handlar om ca 600 miljarder i omslutning. Det är stora arbetsgivare och många medarbetare runt om i Sverige och i andra delar av världen. Och det ägs gemensamt av svenska folket. Det finns höga förväntningar om hur de ska uppträda. Statligt ägda företag ska vara föredömen i alla avseenden, vad det än må gälla. Det handlar om ersättningar till ledande befattningshavare, jämställdhet samt miljömässigt och socialt ansvarstagande. Det är viktigt att det finns med, och det gör det också. Det är ett stort och viktigt ansvar att förvalta alla dessa företag, och det är inte självklart att staten ska fortsätta att äga alla. Det finns ingen självklarhet i det. Likaväl som att de en gång bildades utifrån en debatt kan det uppstå en debatt som leder till att man lägger ned ett företag eller slår ihop företag och hittar möjligheter till fusioner. Förutom de statliga bolagen finns det andra offentliga bolag. Det finns kommunala bolag och delägda kommunala bolag och andra offentliga bolag med ett folkligt ägande i basen. Här är det då regeringen som har ett antal bemyndiganden som handlar om det som iscensattes 2006, i början av den mandatperioden. Då skulle man gå igenom bolagens ägande. Det tycker jag är förnuftigt, och det tycker jag åligger regeringen att göra. Det åligger också en regering att komma hit till kammaren och redogöra för det arbetet. En del i det arbetet visade sedan att man skulle minska det statliga ägandet. Här fanns en del ganska uppenbara fall, där man ganska enkelt skulle kunna minska det statliga ägandet. Det finns kanske några andra där vi känner att det inte är lika angeläget att minska eller helt avyttra det statliga ägandet, och det, herr talman, har framkommit tydligt under debatten. Jag ska inte upprepa det. Det finns ett antal försäljningar. Det är Vin & Sprit och Vasakronan. Och det handlar om statens aktier i OMX och om minskat ägande i Telia Sonera. Det fanns också bemyndiganden som gällde Vattenfall och Sveaskog. Alliansregeringen har också genomfört en omstrukturering av Apoteket, som inneburit försäljning av ett stort antal apotek. I början av året kunde de första nya privata apoteken sedan 1971 öppna. Apoteket har därmed gått från att vara ett monopolföretag till att bli ett mindre företag med samhällsuppdrag samtidigt som vi får fler aktörer och mer konkurrens på apoteksmarknaden. Om vi slår vakt om det statliga ägandet och säger att det är förnuftigt, rätt och riktigt, då ska vi också någonstans fundera över vad det finns som hämmar. Det finns nämligen ett antal delar i det statliga ägandet som bidrar till att hämma utvecklingen när det gäller bildandet av nya företag och att släppa fram entreprenörskap, och det är det vi i Centerpartiet och alliansregeringen ser i första hand. Det är därför vi motsätter oss en hel del av det statliga ägandet. I vissa debatter får man höra att det här är ideologiskt betingat, och herr talman, det tror jag det! Det är väl fullständigt självklart att det finns ideologiska betingelser bakom våra slutsatser; det vore väldigt märkligt annars. Men det används som något slags argument. Skulle vi upptäcka att vi hade 100 procent statliga företag i Sverige, då vore någonting ganska galet. Nu är vi lyckligtvis inte i den situationen. Vi har en diversifiering, och vi vill ha ökad diversifiering. Samtliga riksdagspartier, åtminstone som jag har uppfattat det, säger att det ska vara fler nya företag och mer nyföretagande. Det ökar också efter krisen, och det är vi väldigt glada över. Vi från Centerpartiet och Alliansen ser att statligt ägande kan vara en hämsko på nyföretagandet. Det finns flera olika orsaker där vi kan se att det statliga ägandet - stora företag och för all del vissa myndigheter - suger åt sig kompetens som gör att kanske en hundra procent äkta entreprenör fastnar i ett stort företag i stället för att utveckla ett, två eller kanske tre nya företag som sedan kan bli stora på sikt - och kanske statliga, vad vet man. Jag ska försöka att kort beröra oppositionens politik och förslag i utskottet. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet anser i en gemensam reservation att det var ett steg i fel riktning att Vattenfall bara ska vara "ett av de bolag" som leder utvecklingen mot en miljömässigt hållbar energiproduktion i stället för att vara det ledande företaget. Det är lite grann att vikta ord, men det har ändå en viss betydelse. Oppositionen vill alltså att Vattenfall ska vara en aktiv part i arbetet för att öka energieffektivisering och att bolaget ska minska utsläppen av växthusgaser. Jag drar mig till minnes att den socialdemokratiska regeringen såg till att Vattenfall köpte kolkraft och kärnkraft i Tyskland, sannolikt i avsikt att på sikt få lägre elpriser i Sverige. Det kan man inte säga har gått något vidare. Det var inte en lyckad satsning. Det kanske fanns andra och strategiska skäl till att man köpte, kanske för att stärka portföljen i Vattenfall. Det har i så fall varit mer lyckosamt genom att man fått snygga bokslut. Men det kanske inte är det vi strävar efter när vi nu har ett klimatmål att uppnå till 2020. Därför är det glädjande att Vattenfall i och med nya direktiv från alliansregeringen pekar ut att förnybar energi ska vara nummer ett för Vattenfall. Jag tycker att det är viktigt att säga det. Här slår man fast så sent som vid årsskiftet att man fortsatt ska vara en väldigt viktig aktör för förnybar energi. Däri ligger ett stort beting. Det som oppositionen efterfrågar i betänkandet finns alltså redan i dag, men naturligtvis är frågan hur fort det går och hur fort det kan gå. Att det är bråttom med klimatfrågan vet vi alla. Vad gäller miljömässig hållbarhet är ägardirektiven viktiga hela vägen, och det gäller inte bara Vattenfall utan samtliga bolag. När det gäller ägande totalt sett tror jag kanske att vi kommer att bli tvungna att sälja bolag för att vi faktiskt inte klarar klimatutmaningen med den form av ägande vi har i dag. Det kan även handla om att äga boendet, vilket har tagits upp av tidigare talare. Vattenfall satsar en större andel i låga CO2-utsläpp. De har reviderat detta och ska minska med 31 procent. De står för en stor andel av den havsbaserade vindkraften i Storbritannien. Det finns alltså ett antal exempel där vi kan att Vattenfall är den tredje största aktören inom vindkraft i världen just nu. Detta kan komma att ändra sig, men för oss känns det ändå bra att veta att det är en bättre färdriktning än när Vattenfall införskaffade kolkraft i Tyskland. Det var inte lika lyckat. Herr talman! Statens uppgift ska vara att ange ramar och regler som gäller för näringslivet och företagen. Det är viktigt. Det viktigaste är inte att äga och driva. Staten behöver i princip inte äga bolag som verkar på kommersiella marknader med fungerande konkurrens, och det har även ordföranden i näringsutskottet berört tidigare. Det finns ett antal marknader där vi har en tvivelaktig konkurrenssituation, och där är vi inte helt nöjda. Det finns sex punkter som alliansregeringen 2006 pekade ut efter genomgången, där bland annat statens dubbla roller ska kräva fortsatt ägande till exempel. Vi vill inte, som vänsteroppositionen vill, använda Vattenfall på samma sätt. Vi ser inte riktigt så på företagandet. Det tycker jag blir tydligt i den här debatten, även om vi inte har hört Vänsterpartiet än. De är kanske de mest intressanta i en sådan här debatt trots allt eftersom skillnaderna där är allra störst, skulle jag tro. Men det är intressant att se, och det viktigt för medborgarna att se, att här finns skillnader i synen på företagande. Vi tror på småföretagare och att dessa företagare ska kunna växa och bli större. Vi tror även att större företag är viktiga, men det är inget självändamål med statliga bolag. Det finns ingen garanti för att statliga bolag lever upp till de ramar, krav och direktiv som vi sätter upp eftersom de ofta finns på marknader där det finns ganska stora osäkerheter inbyggda, inte minst energimarknaden. Jag ska korta ned mitt anförande något. Jag har berört Vattenfall här, och jag vill även beröra en reservation som rör jämställdhetsarbetet. Där har det under mycket lång tid varit rent miserabelt. Det finns en reservation här med goda anslag, och jag vill ändå säga att vi från allianspartierna har varit noga med att följa upp detta arbete. Vi ser att det går åt rätt håll, men det går för sakta. Det går bättre än i det offentliga näringslivet, och när vi tittar på våra egna partier är vi inte alltid så bra där heller. Jag konstaterar att kvinnors löner är lägre än mäns löner. Detta är inte rätt och riktigt. Går vi före i det offentliga Sverige, i kommuner, landsting och i det statliga ägandet när det gäller lönesättning? Nej, så är det inte. Här finns alltså mycket att ta tag i. Låt mig säga att även om det har ökat, och vi pratar procentsatser, är det så pass mycket kvar att göra att vi inte enbart ska stirra oss blinda på det statiga ägandet, utan vi måste även följa upp börsnoterade bolag och deras arbete kring jämställdhet. Detta är och förblir viktiga frågor för att kunna ta vara på hela kompetensen och utveckla Sverige. Ett av de första anförandena i debatten här handlade om välståndet eller välfärden som man uttryckte det. Detta är inte något som vi kan ta för givet, statliga bolag eller inte. Ska vi ha ett välstånd värt namnet i framtiden kräver det en betydligt bättre jämställdhet inom företagandet och inom det öppna offentliga Sverige än vad läget är i dag. I detta anförande instämde Jonas Jacobsson (M).

Anf. 92 Lars Johansson (S)

Herr talman! Jämställdheten är ett bra exempel. Varför ska då inte staten kunna gå före inom ett sådant område? Genom att äga statliga företag kan man ge direktiv till de statliga bolagen att gå före. Det är därför vi har lagt fram en sådan reservation. Det är ytterligare ett exempel på vilken betydelse det har att äga statliga företag. Det finns naturligtvis inga garantier för att allting blir bra bara för att man äger statliga företag, som Erik A Eriksson säger. Det tycker inte jag heller, men det är ändå på det viset att man faktiskt kan föra en debatt om ett statligt företag här. Man kan interpellera ägarministern om det som är missförhållanden i ett statligt företag. Man kan ha en offentlig debatt. Det är också viktigt att betänka när det gäller de statliga företag vi nu talar om. Det är dessa vi talar om. Det innebär inte att vi socialdemokrater tycker att alla företag ska vara statliga, men när det gäller dem som har viktiga samhällsfunktioner, till exempel Vattenfall som inom ett annat område har en stor betydelse för energiomställningen, kan det vara pådrivande. Jag vill ställa en fråga till Erik A Eriksson. Du har säkert tagit del av den reservation som Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern har kring styrningen av Vattenfall. Vad är det för fel på det som står i den reservationen? Där står till exempel att Vattenfall ska vara ett ledande bolag när det gäller energiomställningen. Det står att bolaget ska öka sina investeringar i förnybar energiproduktion och inte bygga nya kol- och kärnkraftverk. Vad är det för fel på den inriktningen från Centerpartiets utgångspunkt?

Erik A Eriksson (C)

Anf. 93 Erik A Eriksson (C)

Herr talman! Om jag börjar med jämställdhetsfrågan tror jag inte att det är så enkelt att det bara handlar om de statliga bolagen. Vi har nog under lång tid från våra respektive partier varit för dåliga på att kontrollera detta. Det skulle jag faktiskt vilja säga, och det gäller även övriga partier i riksdagen. Att vakna upp nu är så dags i någon mening, men nu går siffrorna åt rätt håll. Statistiken ser bättre ut än på många år, och det har inte gjorts av sig självt. Det har gjorts en revidering, regeringspartierna har efterfrågat detta och för all del även oppositionen. En minister har handfast visat i departementsarbetet att detta är viktigt. Det måste man göra varje gång när man gör en översyn, oavsett om det handlar om klimatfrågan eller jämställdhetsarbetet. Jag kan tycka att skrivningarna är vettiga och rimliga. För mig är det inte riktigt att det bara handlar om att ha de statliga bolagen för att de i det här fallet ska vara en hävstång. Jag tror att det krävs mer. Vi ska ta det ansvaret för de statliga bolag som i dag finns, där staten är ägare. Det tycker jag att vi gör nu. Det kunde gå fortare. Ja, det kan det alltid göra. Samtidigt ska man nog följa en plan som är iscensatt. Annars finns det risk att det blir osäkerhet i en organisation också, oavsett om det är ett privat företag eller det är ett offentligt ägt företag. Sedan över till Vattenfall. Det vi upptäckte efter valet 2006 var egentligen att ägardirektiven var högst mediokra. Det gjorde att den tidigare statsministern - fritt citerat, herr talman - uttalade: Vem kan styra Vattenfall? Detta är inte bra. Det har blivit bättre genom en ägarstyrning som pekar ut att Vattenfall ska ta mycket större ansvar för klimatfrågan för att klara målet till 2020. När det gäller vindkraften, som jag nämnde, har man blivit väldigt tydlig med att man ökar utbyggnaden där det är möjligt och rimligt. Vi kan ju bråka om vems texter som är bäst, men det viktiga tycker jag är att i det här fallet se att en energiuppgörelse ligger bakom den politik som Alliansen står för. Det kräver det här landet. Det kräver den här riksdagen. Den skulle, anser jag, ha varit bredare, men nu är vi där vi är och då är detta konsekvensen.

Anf. 94 Lars Johansson (S)

Herr talman! Jag fick inte riktigt svar på vad det var för fel med den texten. Det är inte bara en lek med ord utan orden har faktiskt betydelse för vilken inriktning bolaget ska ha, om det ska vara ledande eller om det ska vara tillsammans med Eon eller Fortum, som inte har samma ledande funktion när det gäller omställningen till hållbar utveckling inom energiområdet. Det andra var väldigt konkret, frågan om man ska bygga nya kolkraft- eller kärnkraftverk. Det är en väldigt konkret frågeställning, ett väldigt konkret ställningstagande. Men det kanske är så att centerpartisterna har tvingats acceptera det som framför allt folkpartister och en del moderater också har talat väldigt brett om under lång tid, att man ska bygga mer kärnkraft i Sverige. Det är därför som ni inte kan skriva under på en reservation som ligger här på bordet nu, där vi ger ett tydligt besked till Vattenfall att de inte ska bygga nya kol- och kärnkraftverk.

Erik A Eriksson (C)

Anf. 95 Erik A Eriksson (C)

Herr talman! Det ska inte byggas någon mer kolkraft och det ska inte satsas på någon mer kärnkraft i Tyskland. Centerpartiet drev det i valrörelsen. Vi var negativa till det. Vi tycker att det går att avyttra en del av Vattenfall. Det är också en risk efter en sådan bedrövlig olycka som har skett i Japan att vi fastnar i en diskussion innan vi har alla fakta på bordet. Jag tyckte att jag hörde det i Lars Johanssons anförande också. Det andades toner av att nu är det dags att ta i. Men varför har då Socialdemokraterna köpt - förlåt, herr talman, jag kan inte ställa frågor, men jag kan reflektera över att Socialdemokraterna köpte atomkraft i Tyskland och köpte kolkraft i Tyskland. Var det rätt? Det blev inte lägre energipriser i Sverige. Det blev inte bättre för miljön. Centerpartiet tycker inte att det ska byggas ut. Det är svar på frågan. Det finns ingen rim och reson i detta. Det förnybara är det rimliga i Tyskland där man dessutom har en ambitiös politik för att komma fram med biogas, vindkraft och andra ben. Det är inte snabbt och enkelt att växla över. Hade det varit enkelt tror jag att även Socialdemokraterna hade accepterat en bredare energiuppgörelse. Det är min tolkning, herr talman. Den har jag rätt att göra. Jag hade hoppats att uppgörelsen skulle vara bredare än så. Jag tycker att vi ändå har fått belyst, och jag tackar för frågorna, att här finns olikheter mellan partierna. Tyvärr kommer jag inte att kunna vara kvar och höra Vänsterpartiet. Det är det mest spännande inlägget för dagen, tycker jag. Men jag vill tacka för de här möjligheterna att utveckla svaren.

Kent Persson (V)

Anf. 96 Kent Persson (V)

Herr talman! Det var ju roligt att höra att det är någon som ser fram emot att få höra vad jag säger, och sedan lämnar han kammaren. I förskräckelse eller nöjdhet vet jag inte. Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag punkt 1 och 5 i betänkandet samt till reservation 2 och 6, så att det är gjort. Allt tyder på att riksdagen kommer att sätta stopp för en fortsatt börsintroduktion och utförsäljning av de statliga företagen Posten Norden AB, Telia Sonera och SBAB samt att tankarna någon gång i framtiden innehåller ett breddande i Vattenfall. Det är, herr talman, inte en dag för tidigt. Det är skönt att vi här och nu faktiskt har den här debatten. Jag har haft äran att företräda Vänsterpartiet under fyra år tidigare, under den förra mandatperioden, då vi vid ett flertal tillfällen har diskuterat statligt ägande, statligt företagande och de förslag och bemyndiganden som regeringen har haft att sälja ut eller minska ägandet av svenska folkets egendom. Jag har fört den här debatten med några av företrädarna för den borgerliga regeringen. Också med dåvarande finansmarknadsminister Mats Odell har vi debatterat, både här i kammaren och i medierna. Jag tror att det vid något tillfälle var i tv. Den överföring av svenska folkets gemensamma egendom, för det är det som det handlar om, som den borgerliga regeringen genomfört är faktiskt utan motstycke i svensk politisk historia. Den är unik också om vi ser till vad som har hänt i omvärlden de senaste åren. Möjligtvis att Polen ligger i det häradet. Annars sticker Sverige ut när det gäller utförsäljning av gemensam egendom. Det är så. Vänsterpartiet menar att det finns flera argument för att staten ska vara en stark ägare eller ha monopol inom samhällsviktiga områden eller där marknaden inte fungerar. Det finns inom flera områden i dag. Framför allt kan vi om vi tittar på hur den finansiella marknaden har fungerat de senaste åren se att det finns väldigt mycket övrigt att önska. Därför behövs det ett statligt ägande som motvikt mot den spekulationskapitalism som jag har upplevt och den kortsiktighet som delvis, jag säger bara delvis, är ett resultat av den globalisering som vi har. Det är också ett resultat av den borgerliga regeringens politik som har medfört avreglering och privatisering av väldigt mycket av svenska folkets egendom. Den förstörelse som vi i dag kan se när riskkapitalbolag plundrar de svenska skogarna är faktiskt uppseendeväckande. Jag är glad åt att åtminstone några borgerliga ledamöter har sagt att det här kanske inte är så bra. Det här borde ses över. Det statliga ägandet medför också ett stort ansvar och ställer krav på långsiktighet och professionell förvaltning. Regeringen har inte tagit det ansvaret, menar jag. I stället har hanteringen av ärenden kring utförsäljningarna av statliga företag präglats av en regelmässig brist på öppenhet, insyn och dialog. Posten Norden AB är bara det senaste exemplet på detta. Jag vill påminna de borgerliga ledamöterna om detta. Jag var med i den debatten och jag läste avsiktsförklaringen när det gällde Posten Norden AB. Om man jämför det avtalet i dag med den avsiktsförklaring som gjordes ser man att de är helt skilda när det gäller vilken möjlighet Sverige har att undvika börsintroducering. Det var inte känt när vi tog beslutet här i kammaren. En avsiktsförklaring är ju faktiskt uppbyggd på det sättet att den sedan ska ligga till grund för ett aktieägaravtal mellan de två staterna. Här har regeringen gjort ett avsteg från avsiktsförklaringen som är flagrant och faktiskt, tycker jag, väldigt upprörande. Därför finns all anledning att återta bemyndigandet om börsintroducering. Det är helt rimligt. Nu har Erik A Eriksson gått härifrån. Han tog ju upp att det handlar om ideologi. Visst är det så. Det är första gången jag hör en borgerlig företrädare faktiskt erkänna att vi har ideologiska skillnader när vi pratar om statligt ägande. Så är det givetvis. Men det är bara ingången när vi diskuterar statligt ägande. Staten ska inte äga, som flera borgerliga ledamöter har sagt, inte finnas med där det finns en fungerande marknad som kan lösa saker och ting. Då ska staten sälja ut och låta marknaden ta över. Det är innebörden av vad ni säger. Nu var Eva Flyborg lite mer modest i sitt anförande, men jag har diskuterat detta med Carl B Hamilton och Karin Pilsäter tidigare. De har varit tydliga i debatter i kammaren. De har pekat ut två områden där Folkpartiet kan tänka sig statligt ägande, nämligen Samhall och Systembolaget. Övriga statliga bolag har de inte haft några principiella åsikter om när det gäller att ha kvar det statliga ägandet. De kan lika gärna säljas ut eftersom det finns en fungerande marknad. Hur ser det egentligen ut? Vi har hört att motiven att sälja ut är att amortera ned låneskulden. En krönikör i Dagens Industri undrade i slutet av januari vad som är fel med lite vanlig affärsmässighet. Han menade att det är en vanvettsaffär att sälja ut. Vår statsskuld är internationellt sett oerhört låg, drygt 35 procent av bnp. Det är långt under genomsnittet i Europa, som är omkring 74 procent. Anders Borg har i en intervju sagt att vi egentligen inte har något behov av att sälja av de statliga företagen. Han hänvisar till att ekonomin är bra i Sverige. Statsskulden är relativt sett inte hög, som ni låter påskina här. Därför har vi egentligen inte något behov. Den enda slutsatsen jag kan dra är att staten inte ska äga. Det är det enda argumentet som kvarstår. I samband med talet om statsskulden glömmer de borgerliga ledamöterna alltid bort att tala om att det finns tillgångar som vida överstiger skulderna. Aldrig vid något tillfälle har ni tagit upp den sidan i er argumentation. Låt oss se på tanken att sälja av Nordea. Ni hänvisar till en fungerande bankmarknad. Peter Norman har också talat om den väl fungerande bankmarknaden. Jag tror att han är ensam om att tycka så. Det vi ser är en koncentration till några få stora ägare. Den senaste försäljningen av Nordeaaktier har inneburit att Björn Wahlroos och det bolag han företräder har stärkt sin position. Det är klart och tydligt vad hans planer är, nämligen att bankfusioner är det första steg som han syftar till. Jag förstår inte hur de borgerliga ledamöterna tänker när de säger att det blir ökad konkurrens genom att sälja av både SBAB och Nordea. Jag och Vänsterpartiet menar att på det sättet minskar konkurrensen. Jag blir också förvånad när jag hör borgerliga ledamöter antyda att SBAB är det företag som ligger bakom en eventuell bostadsbubbla. Det får ni bevisa!

Anf. 97 Jonas Jacobsson (M)

Herr talman! Tack, Kent Persson, för ditt inlägg! Du tydliggör alldeles klart de ideologiska åsiktsskillnader som finns. Men det är inte så att det bara finns ideologiska skäl för att se över och minska det statliga ägandet. Det är uppenbart att ni har andra ideologiska principer för varför ni tycker att man ska äga företagen. Som jag ser det är det ideologiska principer som är förankrade i en helt annan tid och som jag trodde att vi förhoppningsvis hade kommit förbi. Kent Persson talar om att låta marknaden ta över. Staten har en viktig roll i att reglera hur marknaden fungerar. Det är inte samma sak som att säga att staten ska vara en aktör på välfungerande marknader. Det mest allvarliga i Kent Perssons inlägg är kritiken mot ambitionen att amortera ned låneskulden. Kent Persson säger att det finns inga skäl för staten att minska sin låneskuld. Allt är frid och fröjd. Bolagen går alltid bra. Det är bara att hämta in pengarna. Jag är övertygad om att i Spanien och Grekland tyckte man inte heller att det fanns några skäl att minska på sitt risktagande och amortera ned sina låneskulder. Vi ser var de länderna befinner sig i dag. Vad Kent Persson sade i slutet är häpnadsväckande. Han antydde att man i princip borde öka det statliga ägandet, det vill säga att staten borde köpa aktier och ge sig in på fler marknader. Vilka branscher tycker Kent Persson att staten borde ge sig in på där staten inte finns i dag? Finns det egentligen några gränser för Vänsterpartiet för vad staten kan göra i form av statligt ägande? Var ska ni hitta pengarna till att köpa aktier?

Kent Persson (V)

Anf. 98 Kent Persson (V)

Herr talman! Var någonstans i mitt anförande hörde Jonas Jacobsson att jag förespråkade att vi ska köpa aktier? Jag vet att jag inte har sagt det. Mig veterligt har vi inte tagit med något sådant i den senaste budgeten vi har lagt fram. Sedan var det frågan om låneskulden. Jag kan bara hänvisa till vad Anders Borg sade när han uttalade sig om den senaste försäljningen av aktieposten i Nordea, nämligen att vi egentligen inte behöver pengarna. Det var hans svar. Han sade det därför att han vet att vi har en bra och stabil ekonomi som vi har byggt upp under en rad år, där Vänsterpartiet var en aktiv del i uppbyggnaden under krisen på 90-talet. Vi var där. Vi är medvetna om att i ett exportberoende land som Sverige måste det vara ordning på ekonomin. Här och nu, såsom det ser ut i dag, har Sverige faktiskt Europas starkaste ekonomi. Statsskulden är bara 35 procent av bnp där snittet i övriga Europa är 74 procent. Vi ligger långt under fastslagna rekommendationer. Det kan inte vara ett argument för att fortsätta att sälja ut. Allmänna reklamationsnämnden har sett över konkurrensen på bankmarknaden. Nämnden säger att den finansiella marknaden på bankmarknaden inte fungerar. Det är för få banker och aktörer. Björn Wahlroos intentioner när det gäller Nordea är en kommande bankfusion. Då minskar konkurrensen och det blir färre aktörer på marknaden. Det säger ni att ni är emot.

Anf. 99 Jonas Jacobsson (M)

Herr talman! Jag noterar att Kent Persson inte svarar på frågan om var Vänsterpartiet drar gränserna för vad staten ska lägga sig i eller inte lägga sig i och vad staten ska äga eller inte äga för typ av företag. Kent Persson nämner att Sverige har Europas kanske starkaste ekonomi. Det är sant. Regeringen har genom att sköta finanserna väl sett till att det är så. Men vi vet också att saker och ting förändras snabbt. Exempel från Europa visar hur snabbt saker och ting kan förändras. Vi har också exemplet här hemma om hur värdet på Nordea förändrades snabbt under finanskrisen. Jag understryker vad jag sade tidigare, nämligen att det inte går att köpa en försäkring när huset redan brinner. Det måste man göra i förväg. Om man ska sälja företag och amortera ned statsskulden måste man göra det när konjunkturen är god. Man kan inte göra det när krisen står för dörren. Jag vill upprepa samma fråga som jag ställde till Lars Johansson tidigare. Om det nu är en så god affär för staten att äga bolag, till och med på välfungerande marknader där konkurrensen är hård, till exempel äga Nordea, utgår jag från att även Kent Persson tycker att det är en god idé att äga bankaktier och att det är ett råd som han ger till släkt, vänner och familj att låna pengar för att köpa bankaktier, eftersom det alltid enligt hans resonemang för tid och evighet kommer att gå med vinst. Om du inte tycker det är min fråga varför du tycker att staten ska ta en sådan risk när du inte är beredd att göra det själv.

Kent Persson (V)

Anf. 100 Kent Persson (V)

Herr talman! Nu ska vi inte blanda in min privatekonomi. Jag ger aldrig mina vänner eller andra privatpersoner råd om hur de ska använda och hantera sina pengar, absolut inte. Men eftersom jag är riksdagsledamot och är ansvarig för hur vi hanterar statsbudgeten och våra gemensamma tillgångar har jag och Vänsterpartiet åsikter om det. Det du pratar om, Jonas Jacobsson, är helt enkelt att det här är värdeskapande företag. De senaste fem åren har de här statliga bolagen genererat 137 miljarder i extra utdelning utöver den bolagsskatt som har betalats in. 137 miljarder är ett snitt på 27 ½ miljard per år, år ut och år in, som vi använder för investeringar i och satsningar på skola, barn och omsorg. De pengarna, de vinsterna, vill ni privatisera. Förlusterna som uppstår när den finansiella marknaden inte fungerar vill ni socialisera. Då ska staten och regeringen gå in och agera städgumma och ställa upp med garantier så att det inte kraschar. Det är skillnaden mot vår politik i Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som vill ta ansvaret och ett helhetsgrepp i de delarna. När det gäller den fråga som ställdes om det finns några gränser är svaret givetvis: Ja, det finns gränser för vad vi ska äga. Vi ska äga det vi anser vara nödvändigt för svenska folket, till exempel infrastruktursatsningar och vissa saker när det gäller våra naturtillgångar. Det ska vara i gemensam ägo. Det har vi sagt tidigare, och där har vi inte heller några nyheter.

Lars Isovaara (Sd)

Anf. 101 Lars Isovaara (Sd)

Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet. Det mesta börjar nu vara sagt i detta ärende, men jag vill ändå passa på att framföra några ord om det betänkande som vi nu diskuterar. Ibland blir kritiken mot olika företagsformer och äganden beklagligt simpel och förenklad. I dagarna, i samband med detta betänkande, har jag i pressen läst ord såsom: "Man jagar kostnader och lönsamhet på ett intensivare sätt om företaget är privat." År 2010 redovisade det statligt ägda LKAB en rörelsevinst på 12,3 miljarder kronor eller, för att göra det hela lite mer greppbart, ungefär 1,4 miljoner kronor i timmen dygnet om. Mätt på eget kapital låg avkastningen på ca 30 procent. Jag är fullt övertygad om att det jagas kostnader även inom LKAB, och jag tror knappast att någon kan klaga på lönsamheten. Vi har stora kooperativa företag i Sverige som på lika villkor konkurrerar med privatägda företag. Jag är helt säker på att de kooperativa företagen tvingas jaga kostnader på samma sätt som de privatägda företagen. Varför skulle de inte behöva göra det? Det finns industriell verksamhet som kräver långsiktighet och framförhållning. Ibland, men långt ifrån alltid, kan det vara så att det endast är staten som har de ekonomiska muskler och den långsiktighet som krävs för att kunna blicka längre bort än fram till nästa kvartalsrapport. Stora infrastruktursatsningar som vägar och järnvägar är typiska områden som i praktiken måste ske med gemensamma medel. Herr talman! Vi sverigedemokrater är de första att medge att det givetvis inte är ett självändamål med statligt ägda företag. De stora planekonomiska samhällsbyggena försvann i samband med murens fall 1989. Det var för övrigt mer av ekonomiska kollapser än politiska kollapser. Grundsynen bör vara att staten ska undvika att ge sig in i branscher där vi redan har en fullgod service och en väl fungerande konkurrens, men när det rör sig om statliga företag som förvaltar våra gemensamma naturrikedomar är det absolut inget fel om dessa företags vinster också tillfaller det svenska folket. Många skulle säkert uppleva det som en besynnerlig ordning om utländska statliga intressen skulle köpa Vattenfall. Situationen som sådan är inte helt otänkbar. Ett svenskt statligt ägande som byts ut mot ett utländskt statligt ägande: Vad vore då vunnet för det svenska folket? Fri konkurrens med avsaknad av exempelvis olika transportkostnader är den gyllene situation som alla numera eftersträvar, kort sagt ett enda stort marknadstorg där vi fritt kan välja de varor eller tjänster som finns i de olika torgstånden, ett torg där vi kan få tag på i princip allt som vi önskar om vi också är beredda att betala för det. Inget är omöjligt, nästan inget i varje fall. Som vanligt ser verkligheten bortom skolböckernas teoretiska idealsituation inte alltid så ut. Det finns marknader och individer som inte alltid fungerar efter de teoretiska spelreglerna. Hur ska vi hantera dessa frågor? Ska vi tänka bort dessa frågor? Ska vi tänka bort att det, med ett strikt ekonomiskt tänkande, inte är lönsamt att bära ut post till ett enskilt hushåll långt in i Jämtlands fjällvärld? Ska vi acceptera att det finns regioner i Sverige som kanske aldrig kommer att kunna nås av den nyaste mobiltelefontekniken om enbart strikta företagsekonomiska principer finge styra? Vi sverigedemokrater menar att vi tillsammans har ett ansvar för att de mest grundläggande samhällsfunktionerna fungerar i ett sammanhållet Sverige. I det ansvaret har staten historiskt haft en helt avgörande betydelse, och förhoppningsvis kommer staten framöver också att ha en viktig roll. Sveriges och dess befolknings gemensamma väl måste faktiskt i en del fall gå före det ibland kortsiktiga företagsekonomiska tänkandet. Herr talman! Företagande är ingen statisk verksamhet i vilken form den än yttrar sig i. Självklart finns det alltid, och måste finnas, en förändringspotential inom alla företag. Enheter och olika verksamheter kan avyttras eller utvecklas. Utan utveckling och förändring är ett företag dödsdömt på lång sikt. I det sammanhanget kan staten vara en nyckelspelare och pådrivare när det gäller exempelvis ny teknikutveckling. Vi får komma ihåg att det historiskt har funnits en för Sverige nyttig symbios mellan statliga satsningar och privatägda företags utveckling av ny teknik. Hur skulle det forna Asea ha tett sig utan de stora statliga satsningarna på de stora vattenkraftsutbyggnaderna i övre Norrland, Ericsson utan utbyggnaden av vårt gemensamma telefonnät, läkemedelsindustrin, flygindustrin och försvarssatsningarna? Herr talman! Misskötta företag förekommer på många håll och kanter oavsett ägarform. För ganska precis tio år sedan genomled USA den så kallade Enronskandalen, en av de största ekonomiska företagsskandalerna i USA:s historia. Det finns otaliga fler exempel, men jag nöjer mig med detta. Det finns givetvis också exempel på mindre goda insatser när det gäller statlig verksamhet. Jag tänker på exempelvis textilindustrin och varvsindustrin. Ibland är minnet kort. Herr talman! Till sist skulle jag vilja påstå att det mest viktiga i hur ett företag sköts är vilken styrelse och ledning som är tillsatt för att sköta bolagets angelägenheter efter de direktiv som föreligger. Det är bolagsstämmans och ägarens ansvar att se till att företaget får den mest kompetenta ledning som tänkas kan. Varför skulle inte ett statligt företag kunna ha en väl så kompetent ledning och kunna skötas lika effektivt som ett privat företag? I detta anförande instämde Mattias Karlsson och Johnny Skalin (båda SD).

Anf. 102 Mats Odell (Kd)

Herr talman! Jag blir lite nyfiken på Lars Isovaaras och Sverigedemokraternas syn på utländskt ägande. En bärande princip tycks vara rädslan för utländskt ägande. Jag undrar då om det är rädslan för att Statkraft skulle vilja komma in och bli delägare eller om det är mer regionalt betingade utländska intressen som Sverigedemokraterna värjer sig mot. Den mer principiella frågan är egentligen att Vattenfall äger tillgångar, en mycket stor del, i andra länder. Det finns ingen inom allianspartierna som anser att Vattenfall någonsin ska avyttra vattenkraft i Sverige. Den bör slås vakt om som ett statligt ägande och som ett ägande för svenska folket för evärdlig tid. Min fråga är närmast: Hur ser Lars Isovaara på att Vattenfall äger en mängd företag i andra länder, till exempel kärnkraft i Tyskland, kolkraft i Polen, brunkålsverksamhet i Tyskland? Ska det behållas. Går det ihop med den principiella syn som Sverigedemokraterna har på utländskt ägande?

Lars Isovaara (Sd)

Anf. 103 Lars Isovaara (Sd)

Herr talman! Det här är en intressant fråga. Alla företag måste ju se över sina resurser och vad som händer inom företagen. Det är självklart upp till ledningen och ägaren av Vattenfall att se vad man ska göra med det som Vattenfall äger utomlands. Är det olämpligt eller lämpligt att det är kvar i Vattenfalls ägo? Ja, det är frågor som man måste besvara längre fram. När det gäller utländskt ägande i Sverige är vi av den bestämda uppfattningen att Vattenfalls resurser i form av vattenkraft ska ligga i svenska folkets ägo, och det är egentligen ganska naturligt. Avkastningen av det vi själva, svenska folket, äger ska också komma svenska folket till godo.

Anf. 104 Mats Odell (Kd)

Herr talman! När det gäller vattenkraften i Sverige tycks vi ha samma principiella hållning. Det som är mer förbryllande är om Sverigedemokraterna upplever att det är konsistent att svenska staten äger en mängd verksamheter i andra länder. Jag förvånar mig över hur Sverigedemokraterna får ihop detta.

Lars Isovaara (Sd)

Anf. 105 Lars Isovaara (Sd)

Herr talman! Det kanske inte är någon grundläggande princip, men ett företag måste ju kunna se över vilka verksamheter man bedriver utomlands, och det finns väl inget skäl till att Vattenfall inte skulle kunna göra det. Det är vår uppfattning i frågan.

Anf. 106 Lars Ohly (V)

Herr talman! Det här är en av de debatter som rör ett område där regeringen och regeringspartierna är som mest dogmatiska. Därför är det väldigt intressant att höra diskussionen. Det finns många områden där ni struntar i verkligheten. Men här är det väldigt tydligt att här ska det säljas ut, här ska det reas ut tillgångar, här ska det privata kapitalet ta över på område efter område där vi tidigare har ägt gemensamt och därmed också kunnat styra gemensamt. Ni ogillar gemensamt ägande. Det har framgått ganska tydligt. Men frågan är varför. Varför drar ni er inte för att slå sönder även fungerande verksamheter? Vad är det röda skynket? Varför är den borgerliga tjuren så upprörd? Jo, därför att det gemensamma ägandet har utsträckt demokratin. Den har gjort det möjligt att använda en del av ägandet till politiskt beslutsfattande. Vi har kunnat använda ägandet för att skapa mer rättvisa villkor mellan regioner, för att skapa ekologisk omställning, för att skapa jämlikhet mellan människor och klasser, och det tycker ni inte om. Ni vill att marknaden ska styra. Därför genomför ni till och med utförsäljningar och avregleringar av apotek och bilprovning, trots alla är överens om att de fungerar alldeles utmärkt, men ni vill inte att vi ska äga dem gemensamt. Ni vill att svenska folket ska bli fattigare för att några få ska bli rikare. Det betyder också att privata vinster sätts före samhällsnyttan, för när man väl har sålt ut kan inte samhällsnyttan vara ett perspektiv som används vid driften av företag. Har man sålt ut delar av Vattenfall kommer enbart det privata vinstintresset att vara styrande. Samhällsnyttan kommer i andra, tredje eller fjärde hand. Vi menar naturligtvis att vi ska använda ägandet. Det är intressant att ni inte ens kan vara med på det beslut som en majoritet i utskottet har föreslagit, nämligen att Vattenfall ska vara ett helägt statligt företag. Det vågade ni inte riktigt säga i valrörelsen. Ni sade till och med att Vattenfall inte skulle säljas ut. Nu vågar ni inte göra det tydliga ställningstagandet. Därför vill ni börja nagga i kanten och så småningom, är jag säker på, sälja ut stora delar. Jag är säker på att ni också vilja sälja ut LKAB. Men ni vågar inte riktigt, utan ni vill ta det lite försiktigt så att inte folk blir upprörda. Därför gör ni er av med det som ni tycker är möjligt för att sedan kunna återkomma. När det gäller banksektorn tror jag att väldigt många är överens om att den finansiella kris som vi har sett och som fortfarande till viss del har återverkningar på vår ekonomi delvis berodde på att vi inte hade politiska motmedel mot marknadsstyrningen. Vi hade inte möjligheter att alltid gå in i ett tidigt skede och förhindra de effekter av ett kortsiktigt vinstintresse som till exempel en alltför hög utlåning ledde till. Då borde den rimliga slutsatsen vara att för stabilitet i finanssektorn borde vi ha ett visst gemensamt ägande. Anders Borg och andra företrädare för regeringen brukar ganska ofta säga att bankerna måste minska gapet mellan inlånings- och utlåningsränta så att kunderna och konsumenterna får bättre lånevillkor. Men om vi inte har något gemensamt ägande blir det där bara tomma ord. Vad bryr sig bankerna om vad vi politiker säger när de har privata aktieägare som kräver så hög avkastning som möjligt? Stabiliteten inom banksektorn gynnas av att vi har ett helstatligt ägt utlåningsinstitut, SBAB, och att vi har ett delstatligt ägande av Nordea. Det är min fasta förvissning. Att dra slutsatsen av finanskrisen att man nu ska göra sig av med ännu mer än det man tidigare har sålt ut är att bädda för nya kriser, att bädda för mer av marknadsstyrning och kortsiktighet. Avreglering och marknadsstyrning minskar det demokratiska inflytandet. Rösträtten blir lite mindre värd. Då blir det i stället de starka kapitalintressena som får mer att säga till om, för på marknaden har vi ju inte en röst per medborgare eller en röst per person. På marknaden har vi en röst per krona som vi äger i aktier. Och den som äger mycket har makt och den som inte äger något har ingen makt. Det är motsatsen till demokrati. Så länge vi äger gemensamt kan vi använda demokratin. Då kan vi bestämma oss för att det ägandet ska uppfylla vissa syften. Då säger en del: Men så har det ju inte använts. Nej, det är helt sant. Socialdemokratiska och borgerliga regeringar, oavsett vilka, har varit oerhört dåliga på att använda vårt gemensamma ägande på ett progressivt och bra sätt. Men det i sig är inte ett argument mot gemensamt ägande. Det är ett argument för ytterligare ägarstyrning. Det är ett argument för att använda ägandet på ett bättre och mer konsekvent sätt. Vattenfall skulle kunna vara ledande i energiomställningen i stället för att vara en lekstuga för kol- och kärnkraftskramare, om vi ville det, om regeringen var beredd att använda det ägandet. Men säljer vi ut förlorar vi möjligheten att använda ägandet, och det är det ni vill. Vinstkravet på SJ hör till de högsta vinstkraven på något tågföretag i Europa, kanske i världen. Jag råkar känna till den marknaden lite grann. Jag har en bakgrund vid järnvägen och har jobbat där i 18 år. Om man inte förstår hur ett kortsiktigt vinstkrav står i motsättning till våra samhällsekonomiska mål om att öka tågresandet på bil- och flygtrafikens bekostnad, då har man inte förstått mycket. Det höga vinstkravet tas som intäkt för att man inte ska syssla med sådant som är företagsekonomiskt olönsamt, men det företagsekonomiskt olönsamma kan vara samhällsekonomiskt lönsamt. Att då lägga det högsta vinstkravet som jag känner till på något järnvägsföretag är att direkt säga: Tågtrafik ska missgynnas, tågtrafik ska inte gynnas. Var finns den ekologiska omställningstanken bakom ett sådant konstaterande? Det pratas om miljön, men när det kommer till kritan är ni inte beredda att göra någonting för att den ekologiska omställningen ska komma på plats. De transportpolitiska målen kontra lönsamheten innebär att de transportpolitiska målen nästan alltid får ta stryk. Samtidigt vet vi att det nästan alltid är samhällsekonomiskt lönsamt att köra tåg om det innebär att det sker på bekostnad av flygresor och biltrafik. Tåget missgynnas, flyget koldioxidbefrias och så talar man om höjda banavgifter. Resultatet kommer att bli ökade biljettpriser och sannolikt färre antal tågresor. Det är en bra idé, borgerligheten! Så fixar vi nog den ekologiska omställningen. Så gynnar vi nog det minst miljöbelastande transportmedlet vi har. Ni har väldigt fina målsättningar. Ni tycker att hela Sverige ska leva. Ni ställer i ord upp bakom ekologisk omställning. Ni talar om jämlikhet och rättvisa. Men era beslut gör det på punkt efter punkt svårare att uppnå just dessa mål. Ni kan sedan skylla ifrån er. Vi har ju sålt ut, och vi har inte makten. Det är andra som bestämmer. Det är vad vi ska besluta om i dag, att andra inte ska få bestämma ännu mer. Det finns ett argument som Jonas Jacobsson med flera har fört fram. Vi ska sälja för att betala av på statsskulden. Det är ett intressant argument. Det innebär att man tycker att man alltid gynnas av att ha lägre skuld oavsett vad skulden har använts till. Privatekonomiskt är det ett helt horribelt resonemang. Den som har ett lån och har betalt en villa med det blir inte rikare av att sälja villan och betala lånet, får då har man ingenstans att bo. Samma sak är det med det gemensamma ägandet som vi har tillsammans. Om vi använder det på rätt sätt blir vi rikare av att äga vissa saker tillsammans. Ägandet har ett värde. Sälj inte ut Sverige! Låt oss använda ägandet för en ekologisk omställning och en rättvis och jämlik politik. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet under punkt 1 och 5 och bifall till reservationerna 2 och 6.

Anf. 107 Mats Odell (Kd)

Herr talman! Så talar en som kallade sig kommunist ända långt in på 2000-talet. Jag måste ändå säga att Lars Ohly går väl långt här. Här ska reas ut. Det låter som att regeringen så här långt har reat ut företagen. Den allmänna bilden är att regeringen har fått väldigt bra betalt för de företag som har sålts. Låt mig ta ett exempel. Det gäller Vin & Sprit. Jag vet inte om Lars Ohly tycker att vodkaproduktion tillhör de statliga kärnverksamheterna. I varje fall såldes detta företag. Verksamheten år 2007 var den mest lönsamma någonsin. Statskassan fick in 800 miljoner kronor i vinstutdelning. När vi hade sålt företaget och fått nominellt 55 miljarder, med valutaeffekter och Beamaktierna blev det över 60 miljarder, och de amorterades på statsskulden, Lars Ohly, sjönk räntebetalningarna med ungefär 2,2 miljarder. Det var en ren förlustaffär för staten att tillverka vodka på flera sätt. Vi tjänade mer pengar på att amortera på statsskulden än att driva detta företag. Det är den logiken man måste se i sammanhanget. Nu låter det på Lars Ohly som att demokratin förutsätter att staten äger en stor del av näringslivet. Jag vill fråga Lars Ohly: Är det en rätt mix i dag? Vill Lars Ohly köpa tillbaka Vin & Sprit, Vasakronan och Stockholmsbörsen? Det vore intressant att få en lite mer grundläggande ideologisk plattform för att bedöma Lars Ohlys numera icke-kommunistiska åsikter.

Anf. 108 Lars Ohly (V)

Herr talman! Jag skulle kunna bemöta Mats Odell med samma argument och påstå att Mats Odell är en företrädare för en kristen fundamentalistisk höger, vilket i och för sig är sant men som inte har något med den här debatten att göra. Du får vara kristen fundamentalist. Du får vara kreationist om du vill. Det spelar ingen roll. Nu diskuterar vi det statliga gemensamma ägandet. Därför tänker jag inte sätta några etiketter på dig, utan jag lämnar det. I stället ska vi diskutera vad betänkandet handlar om. Vad det handlar om är att ni just nu vill sälja ut Posten och fortsätta att sälja ut Nordea, Telia Sonera och SBAB och inte ta ställning för att Vattenfall ska vara ett helägt statligt bolag. Det är vad betänkandet handlar om, eller hur Mats Odell, som är ordförande i utskottet? Du känner väl till det? Min fråga är: Vad är vitsen med att sälja ut dessa verksamheter? Varför är det bra att vi ska äga mindre av de gemensamma nyttigheter som kan användas för samhällsekonomiska och samhällspolitiska mål? Varför är det bra när effekten sannolikt blir att vi inte längre har möjligheten att styra? Ägandet ger makt. Det gemensamma ägandet ger gemensam makt. Det privata ägandet ger privat makt. Mats Odell förespråkar att några få ska få mer att säga till om. Marknaden ska styra, där Mats Odell och andra som kanske har råd att vara stora aktörer på den marknaden får mer att säga till om, medan vi med vår rösträtt får mindre beslutanderätt. Det är vad frågan handlar om. Det är där vi hamnar på olika sidor.

Anf. 109 Mats Odell (Kd)

Herr talman! Jag är väldigt förvånad över att Lars Ohly är så upprörd över att bli påmind om att en av kommunismens grundpelare var att staten ska äga produktionsmedlen. Det är vad Lars Ohly står och ger uttryck för. Den sanna vägen till demokrati är att staten äger produktionsmedlen. Det har en hel del med kommunismen att göra. Sedan är frågan vad detta handlar om. Det handlar om ett bemyndigande som staten har från denna riksdag att minska det statliga ägandet i några bolag. Det är däremot inte alls aktuellt att sälja ut Posten. Vi har ett avtal med den danska staten att tillåta en börsintroduktion och att tillåta att den danska staten säljer en del av sitt innehav. Jag tycker att man ska hålla detta på en saklig nivå. Om nu rösträtten skulle få en sådan betydelse, vad har då rösträtten i dag för betydelse för de SJ-resenärer som har stått på perrongen och frusit denna vinter? Vad hjälper det? Hur skulle man ha röstat för att undvika det? Nu hörde jag att Lars Ohly inte tycker att man ska ha så högt avkastningskrav på bolagen. Det är också en intressant princip som man kan diskutera. Det hänger inte ihop, Lars Ohly. Alliansregeringen har visat ett ansvarstagande för dessa fina företag. I lugn takt och först när det finns en riktigt bra affär för det svenska folkhushållet ska vi minska ägandet och överlämna företagen till privata ägare. Men vi får pengarna och kan minska statsskulden och därmed vara friare. Den som är satt i skuld är icke fri. Det gäller fortfarande, Lars Ohly. (Applåder)

Anf. 110 Lars Ohly (V)

Herr talman! Mats Odell säger att vi ska hålla en saklig nivå på debatten. Det är verkligen roligt. Det gläder mig att du säger så, men det är synd att du inte uppfyller det. När det gäller avregleringen av SJ vet vi som känner till järnväg lite grann att det är en sällsynt dålig verksamhet att avreglera. Det kommer att bli slagsmål om så kallade spottider och slottider där man har avgångstider på de mest attraktiva linjerna på fredagseftermiddagen eller söndagseftermiddagen medan det inte kommer att vara något slagsmål alls om de mer trafiksvaga bandelarna. De kommer vi antingen att få betala med statskassan eller lägga ned. Det är själva tanken med era avregleringar över huvud taget. Vi ska ha mindre att säga till om. Det ska marknadsstyras på område efter område. De kortsiktiga vinstintressena ska vara de som avgör vad som är viktigt och rätt. Jag tycker inte det. Det är bättre att vi tillsammans sätter oss ned och funderar: Vad är det bästa sättet att få en ekologisk omställning på plats? Vad är det bästa sättet att få en ökad jämlikhet och rättvisa i samhället? Vad är det bästa sättet att få en regional rättvis politik på plats? Om vi avhänder oss det gemensamma ägandet och de verktyg som det innebär får vi väsentligt mindre möjligheter att uppfylla de målen. Det är vad er politik leder till.

Anf. 111 Eva Flyborg (Fp)

Herr talman! Jag kunde inte låta bli, Lars Ohly, att i varje fall ta en liten replik. Jag funderar lite grann på detta med ordval och annat. Vi har haft det uppe tidigare i diskussionen och i debatten här i dag. Det talas om att det reas ut. Lars Ohly vet mycket väl, precis som utskottets ordförande Mats Odell sade här tidigare, att de försäljningar av statliga bolag som har skett har varit inte bara bra utan mycket bra och också har skilt sig från tidigare regeringars utförsäljningar. Är det inte så, Lars Ohly, att Vänsterpartiet har varit med och medverkat till att statlig egendom har sålts ut förut tillsammans med en socialdemokratisk regering? Ni kanske inte ska ha så stora ord just om det. Det som är roligt att konstatera, och som Mats Odell inte gjorde, är att Riksrevisionen har granskat försäljningarna som har skett på senare tid. Den har gett beröm för att man har haft en bra, planlagd och transparent process och också fått ut väldigt mycket av försäljningen. Lars Ohly får gärna kommentera den skillnaden mellan den borgerliga regeringen och sedan tidigare socialistiskt lagda. Man är tydligen duktig på detta och har fått ett bra pris för de statliga företagen som kan och bör säljas ut. Lars Ohly fick det mesta fel när det gäller betänkandet, men eftersom Lars Ohly inte ingår i utskottet stryker jag ett streck över det. Jag konstaterar bara att det mesta blev fel. Jag har en fråga till Lars Ohly när det gäller Vattenfall. Det har berörts marginellt tidigare i debatten. Man köpte brunkol i Tyskland för 70 miljarder på den tid då Lars Ohly var med på regeringssidan och hade kunnat göra något åt det. Tomma tunnor skramlar mest, och Lars Ohly skramlar väldigt mycket just i dag i denna debatt. När det gick att göra något gjorde inte Lars Ohly något. Då satt han tyst; då gick det bra. Det var bra med investeringar på 70 miljarder i tysk brunkol. Jag tycker inte att det var så bra.

Anf. 112 Lars Ohly (V)

Herr talman! Det var väl inte riktigt sant, Eva Flyborg, men man kanske inte alltid behöver hålla sig till sanningen när man står i talarstolen och företräder Folkpartiet. Vad vet jag? När Vattenfall investerade i brunkol i Tyskland var det två partier som kritiserade det mer än några andra, nämligen Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vi hade till och med en särskild debatt i riksdagen om det. Att påstå att vi var ansvariga för den typen av satsningar är gravt fel. Vi ställde tvärtom krav på att man skulle ändra ägardirektiven. Vi fick inte igenom det mot den socialdemokratiska regeringen; det är riktigt. Den här regeringen är inte ens intresserad av att diskutera det eftersom man inte tycker att vi ska använda det ägande som finns för att uppnå gemensamma mål i den utsträckning som jag menar att vi ska. Det är så vi ska använda det. Vi ska ha det gemensamma ägandet för att kunna uppnå politiska gemensamma mål. När vi överför ägandet till privata intressenter överförs också makten över de här företagen till marknaden, och därmed makten över verksamheten. Marknadsstyrning kan fungera när det gäller tillverkning av kola eller annat, men det är inte särskilt bra när det gäller att planera stora viktiga samhällsnyttigheter. Då leder det tvärtom till att den kortsiktiga lönsamheten krockar med de samhällsekonomiska målen. När de krockar kommer den privata kortsiktiga lönsamheten att ta över. Det är vad som händer när man säljer ut, menar jag. Det är precis det ni står för: Sälj, om inte hela skiten så på lång sikt i princip hela skiten. Det ska tas del efter del. Det ni ena dagen säger att ni inte vill röra säger ni nästa dag att ni inte vill försvara. Så är det med Vattenfall. Nästa gång gäller det LKAB. Jag är helt säker på att om ni får sitta vid makten tillräckligt länge kommer vi inte att äga särskilt mycket gemensamt över huvud taget. Det är den utvecklingen vi i dag ska börja sätta stopp för.

Anf. 113 Eva Flyborg (Fp)

Herr talman! Lars Ohly har fel även i det senaste han sade. Jag ska inte gå in på detaljerna. Jag har några frågor till. Lars Ohly har varit anställd på SJ. Det är ett av de bolag som har varit väldigt drabbade av dålig lönsamhet, dålig planering och förmodligen dålig ledning under det statliga ägandet. Det var så dåligt att vi fick upprätta en särskild räkning för SJ. Vi fick ha stora ägartillskott. Jag kommer inte ihåg exakt hur mycket, men det var flera miljarder under en tid. Det var under det statliga ägandet, som Lars Ohly vurmar för. En annan sak som Lars Ohly tog upp var jämställdhet, där vi skulle driva på mer i de statliga företagen. Hur kommer det sig att jämställdheten har ökat i de statliga företagen sedan Alliansen fick makten? Hur kommer det sig att jämställdheten även bland de privata företagen går åt rätt håll - inte lika fort som Lars Ohly och jag vill, men åtminstone åt rätt håll? Har inte Lars Ohly någon självkritik när det gäller den egna politiken? Är allt bara svart eller vitt?