Sverige och Afrika – en politik för gemensamma utmaningar och möjligheter

Anf. 17 Carina Hägg (S)

Herr talman! Det betänkande vi nu behandlar heter Sverige och Afrika - en politik för gemensamma utmaningar och möjligheter . Utrikesminister Anna Lindh sade: "Afrika uppvisar fler ansikten, nöd och våld är verklighet för många människor. Samtidigt pågår löftesrika förändringar, en afrikansk renässans synes möjlig. Regeringen strävar efter att utveckla ett närmare partnerskap med de framväxande demokratiska samhällena. Vi vill utveckla vårt starka historiska engagemang." Jag kan bara dela hennes uppfattning. Det hon sade då gäller också nu. Afrika är en mångfasetterad kontinent. I 54 länder ryms ca 2 000 språk och tusentals etniska grupper och överlappande kulturer samt flera religioner. Såväl problemen som möjligheterna för kontinentens utveckling är både stora och komplexa. Sedan riksdagen senast fattade beslut om en svensk Afrikapolitik har verkligheten hunnit förändras. Behovet av en ny svensk politik för Afrika är stort. Vi vill byta den ensidiga bilden av Afrika som fattigt, svältande och hjälplöst mot en mer nyanserad bild som speglar en helhet men också visar på utvecklingsmöjligheterna. Afrika är storstäder. Afrika är megastäder. Afrika är också landsbygd, men inte bara landsbygd. Medlemskapet i EU har ökat Sveriges politiska räckvidd. Samtidigt finns gamla koloniala bindningar som behöver ifrågasättas. Då ska vi använda EU som ett extrainstrument för detta. Kvinnors rättigheter har under denna tid gått från att vara en icke-fråga till att i dag finnas med på den nationella och internationella agendan. Frene Ginwala blev talman i Sydafrikas parlament, Ellen Johnson-Sirleaf blev Afrikas första folkvalda kvinnliga president. Hon tillträdde som president i ett av krig sargat och sönderslaget land, Liberia, som utrikesutskottets Afrikagrupp just kommit tillbaka från. Gertrude Mongella valdes till det panafrikanska parlamentets talman. Asha-Rose Migiro från Tanzania är utsedd till FN:s vice generalsekreterare. Rwanda har världens högsta andel kvinnliga parlamentariker. Nadine Gordimer är Nobelpristagare i litteratur, och Wangari Maathai har tilldelats Nobels fredspris. Afrika har således börjat få kvinnliga förebilder och ett kvinnligt ansikte. Herr talman! Samtidigt som vi står här förföljs och trakasseras människor på grund av sitt fackliga engagemang. På varje kontinent dödas människor på grund av att de kräver sin rätt att organisera sig fackligt och kämpa för löntagarnas rättigheter. Strejker slås ned med tårgas och gummikulor. De fackligt aktiva avskedas och misshandlas. Migrantarbetare hör till dem som är mest utsatta. De utgör en stor del av arbetskraften, men på grund av sin redan utsatta situation är de ännu en svagare grupp än den vanliga arbetskraften. I alltför många länder är strejker olagliga i alla eller flera branscher. Om arbetaren trots allt strejkar slås strejken ofta ned med våld. Andra löntagarfientliga handlingar är när både stater och företag använder sig av hot och skrämseltaktik för att förhindra bildandet av fackföreningar. Den fria fackföreningsinternationalens årliga rapport om kränkning av fackliga rättigheter visar också tydligt att det i allt högre grad är kvinnor som drabbas av dessa kränkningar. Begränsningar av offentliganställdas rätt att organisera sig gäller ofta lärare och i vårdsektorn. I den privata sektorn kan det handla om textilfabriker. Många utnyttjas för hushållsnära tjänster och som barnflickor. Det känns lite bekant. Kvinnor "traffickeras" inom sexindustrin, såväl utanför Afrika som i Afrika. Europa svarar med initiativ till legalisering av prostitution. Nu är frågan aktuell i Italien. Det är viktigt att vi i varje sådan här situation är tydliga och talar om var Sverige som land står och vad vår regering har för mening. Vi socialdemokrater tror på globaliseringens möjligheter, men vi är inte blinda för dess nackdelar. Globaliseringen har medfört att människor nu lever närmare varandra och att kraven på demokrati, mänskliga rättigheter och trygghet växer runt om i världen. Människor delar, oavsett var vi lever, samma dröm om att kunna leva i trygghet, styra över sitt eget liv och se sina barn växa upp i ett tryggt och utvecklat samhälle. När demokratin vinner mark ökar också den sociala tryggheten. I en demokrati kan människor ställa krav på reformer och rättigheter. I en demokrati vågar man mer. Globaliseringen har medfört ökat välstånd. Men detta fördelas självklart inte rättvist mellan och inom länder. Under utrikesutskottets Afrikagruppsresa till Mali, Ghana och Liberia såg vi, inte minst i Ghana, den tudelade ekonomi som växer fram. Man har god tillväxt - 5 procent årligen är inte så tokigt - men det man kan se i stadsbilden är att den inte fördelas jämnt. Om en sådan här tudelad ekonomi biter sig fast på längre sikt kommer vi att ha problem, inte bara i Accra, utan i Ghana som helhet. Detta kan vi återfinna i flera afrikanska länder. En invånare i ett utvecklat och rikt land kan förvänta sig att leva nästan 30 år längre än de som bor i de minst utvecklade länderna och regionerna. Vi kan inte acceptera att utvecklingen av konkurrenskraften sker till priset av rovdrift på människor och miljö. Varje land har också självt att fördela resurserna rättvist efter behov till sina egna invånare. Jag tänker på rovdriften på miljö och människor och ser Kongo framför mig. Jag har besökt Kivu och Ituriprovinsen samt Kongo-Brazzaville. Billigare varor ska inte betalas genom svältdöden för någon annan. En hållbar tillväxt kan inte skapas utan hållbar social och miljömässig utveckling. Människor måste våga investera, satsa och utveckla företag och kunna jobba under rimliga villkor. En rimlig lön ger framtidstro. Barnens framtid ljusnar. Man kan börja handla, och ekonomin rullar i gång. De borgerliga partierna talar gärna om att Sveriges utrikespolitik ska främja demokrati och mänskliga rättigheter. Men de fackliga rättigheterna är en viktig del av detta. Det tycks dock oftast regeringen och de borgerliga partierna glömma bort. Det finns väldigt lite engagemang, om något alls, på det området. Afrika innehåller många länder. När jag har tittat på hur man ser på länderna har jag blivit osäker på om man också räknar Västsahara som ett land. Västsahara är Afrikas sista koloni. Jag vill ha svar på om det är så att regeringen är på väg bort från Västsaharapolitiken, bort från synen att Västsahara är Afrikas sista koloni. Står man fast vid den politik som hittills har gällt? Herr talman! Problemen är stora och komplexa: krig, konflikter, hiv, aids och våld mot kvinnor. Mer fokus krävs på SRHR- och HBT-frågor. Kommer man att nå millenniemålen? Det handlar om möjligheterna att till exempel genom att utveckla jordbruket klara en annan försörjningssituation och kunna förädla råvaror för kontinentens egen utveckling. Tillgången på råvaror kan ställas mot utvecklingen av miljöteknik och nya energikällor. Det vore ett bekymmer. Råvaror och de tillgångar man har kan i stället stärka i en utveckling mot nya energikällor. Regeringen har här vacklat och ibland i stället velat lägga ansvaret för miljöutvecklingen globalt och det vi själva skulle ta ansvar för på Afrika. Det kan vi från Socialdemokraternas sida inte acceptera. Vi välkomnar utländska investeringar i Afrika, men även att inkomsterna från den afrikanska diasporan i världen ökar. Det är viktigt både i form av kapital och genom att kontakterna ökar. Det finns ett nytt förhållande och en speciell dynamik mellan Afrika och Kina med de stora kinesiska investeringarna i Afrika samt ökad export från Afrika till Kina och vice versa. Kina har en strategi för Afrika, men Afrika har ingen strategi för Kina, vilket bidrar till den obalans vi tycker oss se. Kina har ambitioner som global aktör. Detta är spännande att följa på flera plan, och vi utvecklar själva våra kontakter med Kina på många sätt. På resan i Västafrika mötte vi olika bilder som jag känner igen från andra håll och andra besök i Afrika. Slaveri, kolonisation och råvaruexploatering har i sina spår lämnat efter sig sargade folk och länder. Kalla kriget förvandlade Afrika till en tummelplats för globala aktörer. Det finns självklart en oro för att den utveckling som nu sker återigen ska leda till en ny geopolitisk kamp, nu om makt och råvaror. Vi har att vara en tydlig röst för mänskliga rättigheter och demokrati, oberoende av vem av dessa aktörer som kan visa flagg. Det är över tio år sedan vi socialdemokrater med Pierre Schori i spetsen tog initiativ till en ny svensk Afrikapolitik. Under de här åren har mycket hänt. Vi har förändrat. Vi är med i EU. Men också i Afrika har det hänt viktiga saker, som Nepad och AU:s utveckling. Vi har en partner i Afrikanska unionen. Vi socialdemokrater drog under förra mandatperioden slutsatsen att den förändrade verkligheten naturligtvis påverkade förutsättningarna för vår politik. Den socialdemokratiska partikongressen i Malmö fattade ett beslut, och vi i riksdagen lade fram en motion. Man gav ett uppdrag till dåvarande regering att återkomma med ett förslag om en förnyad Afrikapolitik. Den nuvarande regeringen tog över stafettpinnen, och det är i dag en del av det arbete vi ser här. Vi har fått en skrivelse. Utrikesutskottet har haft ett ambitiöst anslag i sitt arbete. Vi lägger också fram motioner. Sammantaget har vi det betänkande som vi i dag debatterar. Jag vill särskilt peka på våra motioner och vårt särskilda yttrande, men, herr talman, jag yrkar också bifall till reservationerna 2, 4, 5 och 9 om jämställdhet och SRHR. När vi gick från en mer traditionell syn på utvecklingssamarbetet till ett mer jämbördigt partnerskap skedde arbetet i en bredare krets. Riksdagens ledamöters kunskaper togs till vara av den dåvarande regeringen. Processen nu har varit mer sluten, och riksdagen har på ett annat sätt ställts åt sidan. Rädslan för att lyssna in är förvånande och rimmar illa med de demokratikrav vi ställer på andra. Därför har jag välkomnat att utrikesutskottet har haft ett bredare anslag. Även om vi har jobbat så pass internt ser ni att det i betänkandet har lyfts in många röster från den afrikanska kontinenten, vilket jag tycker ger ett positivt tillskott till det arbete vi har tagit ställning till i dag. Det som är bekymmersamt är att det finns en tendens att reducera kvinnors rättigheter till biståndet eller kanske reducera dem över huvud taget. Kvinna till kvinna har föredömligt belagt det jag själv ofta har lyft fram. När Carl Bildt klev ut ur männens slutna styrelserum för UD:s skull hade det politiska samtalet hunnit förändras under de år han hade varit borta, men det hade inte han. Lyssna på Afrikas kvinnor, utrikesminister Carl Bildt! Ta in 1325 i den europeiska säkerhetsstrategin, där omvärlden ingår! Jag välkomnar att biståndsminister Gunilla Carlsson kommer att delta i debatten. Men det är lite symtomatiskt att Carl Bildt inte är närvarande när det gäller de här frågorna, som ofta rör kvinnor. Herr talman! Relationerna till Afrika är bredare än biståndet. Antalet biståndsländer är färre. En rad ambassader stänger dörren utifrån, däribland den i Botswana. Jag tycker att det är obegripligt, inte minst för att Sadc ligger i det landet. Vi vet värdet av att kunna samverka med Sadc för att kunna hantera situationen i Zimbabwe. Det är mycket märkligt. Jag vet inte vad Kerstin Lundgren tycker om stängningen av ambassaden i Angola. Jag vet att du har varit där nyligen med en riksdagsgrupp. Kanske du kan rapportera vad Svenskt Näringsliv tyckte om det. Fick regeringen beröm? Tycker ditt parti, Lars Lindén från Kristdemokraterna, att egenavgifterna ska höjas från 10 procent till 20 procent? Vi är oroliga över att stödet till folkrörelser och demokratiska politiska partier inte ska stärkas utan tvärtom försvagas. Jag tycker att det är viktigt. Är Gustav Blix från Moderaterna nöjd med att fackliga rättigheter och råvaruutvinningarna kanske inte kommer hela befolkningen till godo? Eller har ni några andra ambitioner här? Jag ser inte spår av det i Afrikapolitiken. Regeringen och majoriteten måste våga ta risker. Att verka i dessa miljöer, och inte minst i postkonfliktmiljöer, handlar om att vara i miljöer där strukturer inte fungerar och revisionsinstrumenten är outvecklade. Det krävs ett politiskt mod. Kommer man att våga vara i de miljöerna? Kommer man att våga ta ansvar den dagen det blåser? Vi står inför vägvalet om budgetstöd eller inte till Liberia. Vilken väg tar majoriteten? Herr talman! Dawit Isaak är fortfarande fängslad i Eritrea. Den uppdatering som utlovas av regeringen till utrikesutskottets ledamöter har inte genomförts. Vad händer? Varför var det hårt plågade människor som utsattes för folkmord i Darfur endast när Gunilla Carlsson satt i opposition? Jag känner samma oro då som nu. Delar majoriteten min oro? På Afrikas horn har konflikter inte lett till att ambassaden har ökat sin bemanning för att ge grundläggande konsulärt stöd och hjälp till svenskar i utlandet. Att satsa på Afrika innebär också att våga satsa på de människor som ska bära den samverkan. De måste kunna känna att det finns stöd i form av konsulär hjälp om man så skulle behöva. Vart tog regeringens stolta tal om fokusering på Afrika vägen? Vad kommer dokumentet som vi i dag fattar beslut om att ha för tyngd, och vilka instrument kommer att stödja det så att det kan genomföras? Vi vet att vi haft en person, och Gunilla Carlsson har nu sagt att vi har två personer, som jobbar på UD med jämställdhet. Samtidigt kommer ett handelsbetänkande som ska stödja den del som handlar om handel. Det finns en väldigt stor ojämställdhet när det gäller med vilka instrument man kommer att ge stöd för genomförandet av olika delar av politiken. Vi har också en aktuell fråga. Den 20 maj uppgraderade kommissionen Barcelonaprocessen. Medelhavsunionen heter numera Union för Medelhavet. Vad har regeringen för mening, biståndsminister Gunilla Carlsson, om Frankrikes president Sarkozys planer för "att på samma sätt som grunden lades för EU på 60 år sedan ska vi nu forma en union för länderna runt Medelhavet"? Vad kommer att presenteras vid toppmötet i Paris den 13 juli? Eller var det bara, för att anknyta till regeringens påsktema, en tupp som gol i Elyséepalatset? Regeringen har liknat den nya Afrikapolitiken vid att man går från julgran till ett påskris. Det har jag inte förstått. Jag skulle gärna vilja få det uttolkat. För mig lät det mycket märkligt och rent av obehagligt. Det finns alla möjligheter från alla majoritetspartier att förklara vad man egentligen menar. Jag relaterar påskris inte till något positivt som jag förstår att kanske andra vill ta fasta på. Här krävs en förklaring. När utskottets Afrikagrupp besökte Västafrika såg vi att korruptionen är ett problem. Korruption är ett problem i många länder. Det handlar om omfattningen och förmågan att hantera det. Ett viktigt instrument är att skapa ett inre tryck mot korruption, nämligen ett starkt civilt samhälle, ett rättsväsen, fria medier och att man har en möjlighet i fria val att välja bort korrumperade politiker. Då krävs att man har en bred Afrikapolitik och inte en smal som omfattas av några få människor och några få instrument. Det krävs en bredd för att också kunna hantera den problematiken. Herr talman! Det finns mycket man skulle kunna säga om Afrika. Jag har valt att begränsa mig på grund av tiden. Men vi ska tala om en hel kontinent. Jag har försökt att tala om sådant jag tycker fattas. Men vi har naturligtvis mycket mer. En del av det kommer till uttryck i vår motion. Vi kommer att längre fram under mandatperioden komma tillbaka med ännu fler förslag och idéer om Afrikapolitiken. Inom det socialdemokratiska partiet pågår ett arbete med att se över vad vi vill med vår Afrikapolitik. Det kommer att leda till förslag som också kommer att debatteras i den här kammaren. Det är jag säker på. Jag kommer att återkomma med mer förslag. Innan jag lämnar talarstolen skulle jag vilja fråga: Vad menade regeringen med att man vill koncentrera och fokusera på Afrikapolitiken? Jag ser inte det så här långt. Jag ser inte de satsningarna. Tvärtom har man avlövat och bantat den infrastruktur som skulle stödja Afrikapolitiken. Det finns en enighet om att vi behöver en ny Afrikapolitik. Men sedan går meningarna alltför ofta isär.

Anf. 18 Hans Linde (V)

Herr talman! Vår bild av Afrika hängs alltför ofta upp på förenklade klichéer. Afrika är antingen den exotiska kontinenten där massajer jagar med spjut och lejon parar sig i solnedgång, eller så är Afrika misärens kontinent, fylld av barn med svullna magar och offer för aidsepidemins härjningar. Men framför allt är Afrika något främmande, en ständig motsats till vårt eget samhälle. Afrikas komplexitet och mångfald låter sig inte beskrivas på ett rättvist sätt genom förenklade klichéer. I dagens Afrika finner vi både ungdomarna på Internetkaféerna i Johannesburg och småbönderna i Etiopiens högländer som förvägrats ta del av teknikens landvinningar. Här finner vi de stabila demokratierna i Mali och Botswana, men också flera av vår tids värsta förtryckarstater genom Zimbabwe och Sudan. Här finns både världens sista koloni Västsahara och världens sista kolonialmakt Marocko. Här finner vi en rikedom vi i Sverige nog bara kan drömma om sida vid sida med en fattigdom jag tror få av oss kan föreställa sig och än mindre förstå. Lika lite som Afrika kan beskrivas genom ett fåtal klichéer, lika lite kan de många utmaningar som Afrika står inför lösas genom förenklade ekonomiska modeller. Vänsterpartiet ser att hindren för utveckling och fattigdomsbekämpning är många och komplexa för Afrika. Det kommer därför inte att finnas några enkla lösningar. Utveckling och fattigdomsbekämpning i Afrika kommer att kräva skuldavskrivningar, ett ökat bistånd, en klimatpolitik där de rika länderna och de multinationella företagen tar sitt ansvar, ett stärkt regelverk för vapenhandel, en reformering i grunden av IMF och Världsbanken, tydligare globala regler för utländska investeringar och rättvisa handelsregler med mera. I grunden krävs en ny ekonomisk världsordning med en tydlig omfördelning av makt och resurser från den rika världen till Afrika. I Vänsterpartiets motion och de reservationer vi har lämnat in har vi försökt visa på en del av de många grundläggande förändringar som måste till för att Sverige ska bli en röst för utveckling, jämställdhet och rättvisa i Afrika. Jag vill lyfta två av våra reservationer och yrkar bifall till reservationerna 1 och 3. Herr talman! I regeringens Afrikapolitik ska frihandel, tillväxt och utländska investeringar rädda Afrika. Det är av avgörande betydelse att nord avvecklar sina handelsmurar och upphör med sina omfattande jordbrukssubventioner. Ska fattigdomen i Afrika minska krävs en hög tillväxt under lång tid framöver. Men samtidigt kommer inte tillväxt, handel och investeringar ensamt att kunna ge Afrikas fattiga värdiga liv. I många afrikanska länder ser vi i dag en skyhög tillväxt uppdriven av höga råvarupriser. Men i alltför många fall har det blivit en tillväxt i lyxhotell i huvudstäderna och nya bankkontor men inte en tillväxt i antalet barn som går i skolan eller i vårdcentraler. Inte heller kommer utländska investeringar med automatik att leda till fattigdomsbekämpning, något som många afrikaner bittert har fått uppleva. För ett par veckor sedan arrangerades den årliga Afrikadagen här i riksdagen. Talare efter talare talade entusiastiskt om de vinster som kunde göras i Afrika, men ingen frågade vem som skulle få ta del av vinsterna. Vilken glädje kommer afrikanerna att ha av investeringar och utländska företag om vinsterna hamnar på huvudkontoren i Europa och Nordamerika och det som lämnas kvar åt afrikanerna är tomma gruvor, utfiskade vatten och nedhuggna skogar? Ett Afrika som förpassas till att vara producent av råolja, kakao och billig arbetskraft kommer aldrig att vara ett Afrika där hungern och fattigdomen utplånas. En grundläggande förutsättning för att Afrika ska utvecklas och fattigdom bekämpas är att man får möjlighet att förädla sina råvaror, industrialiseras och diversifiera sin ekonomi. Tyvärr går utvecklingen i motsatt riktning. Sedan 80-talet har vi sett hur det har skett en avindustrialisering i många afrikanska länder genom den politik man har påtvingats. Med den handelspolitiska grundsyn som den här regeringen har kommer man att förstärka den utvecklingen. Möjligheten att skydda nystartade företag under ett inledningsskede motarbetas med kraft. Ett väveri i Mali eller ett kafferosteri i Uganda ska från dag ett konkurrera på en global marknad med multinationella företag med obegränsade resurser. Vem som går vinnande ur den konkurrensen behöver man ingen ekonomexamen för att förstå. Det är tyvärr en politik som dömer Afrika till en ständig roll som leverantör till vårt välstånd. En förutsättning för att tillväxt, investeringar och handel ska leda till utveckling och fattigdomsbekämpning i Afrika såväl som i Sverige är att de nya ekonomiska resurserna fördelas rättvist, kommer hela samhället och alla medborgare till del och används till nödvändiga investeringar i infrastruktur, utbildning och hälsovård. Handelspolitiken måste kombineras med ett tydligt jämställdhersperspektiv för att handeln ska gynna både män och kvinnor på lika villkor. I dagens handelspolitik, med den här regeringen, är handeln en frizon från jämställdhetsanalys. I regeringens skrivelse blundar man för behovet av en tydlig omfördelning av resurser inom Afrika. Därför riskerar regeringens nya Afrikapolitik att förstärka den omfattande ojämlikhet som råder i Afrika mellan män och kvinnor, fattiga och rika. Herr talman! Vänsterpartiets utgångspunkt är att varje land och varje folk har rätt att välja sin egen väg. Vi är övertygade om att de som verkligen sitter inne med svaren till hur Afrika ska utvecklas inte är ekonomer i korridorerna på Internationella valutafonden, de är inte biståndsexperter i Europa och inte heller ledamöter av riksdagens utrikesutskott. De som sitter på svaren är småbönderna i Tanzania, gruvarbetarna i Zambia och kvinnorna på marknaden i Lagos. Afrikas befolkning måste tillåtas att formulera sina egna mål och sina egna visioner och styra sin egen utveckling. Vi måste vara beredda att lyssna. Varje land har sin egen historia och sin egen unika situation. Därför måste besluten om ett lands utveckling tas av invånarna själva. Det är grunden för demokrati, och det är grunden för utveckling. Det största hindret för utveckling i Afrika är och har varit att Afrika saknat makt över sina egna samhällen, sina egna naturtillgångar och sin egen utveckling. Alltför många gånger har försök till fattigdomsbekämpning slagits i spillror av omvärldens krav, multinationella företags plundringar och orättvisa handelsregler. I alltför många länder där invånarna har kämpat sig till demokrati har man nått valurnorna bara för att inse att värdet på valsedlarna har devalverats och att demokratin har förminskats till en fråga om att välja administratörer av en politik som dikterats i Washington, London och Stockholm. Bakom retoriken om afrikanskt ägandeskap detaljregleras den politiska och ekonomiska utvecklingen i hög grad av krafter utanför kontinenten. Trots att partnerskap har blivit ett av de nya modeorden i vår relation med Afrika är fortfarande alltför många i nord fast i tanken om den vite mannens börda - detta till synes eviga projekt där européer och nordamerikaner ska rädda afrikanerna från sig själva. Herr talman! För Vänsterpartiet är partnerskap och ägandeskap inte innehållslösa floskler eller pliktskyldig retorik. Om man menar allvar med ägandeskap och partnerskap måste det också få politiska konsekvenser. Då går det inte att som den borgerliga regeringen okritiskt ge sitt stöd till att IMF och Världsbanken ställer omfattande och rigida makroekonomiska krav på stater i Afrika. Då borde man i stället, som Norge, Storbritannien och Italien, kräva en tydlig reformering av de internationella finansinstitutionerna. Då borde man frikoppla biståndet från krav på samarbete med IMF och Världsbanken. Om man menar allvar med partnerskap går det inte heller att under hot om indraget bistånd och forcerade förhandlingar försöka påtvinga Afrika ett handelsavtal som i stort sett ingen på kontinenten vill ha. EU kallar sitt nya handelsavtal för ekonomiskt partnerskapsavtal, EPA, men partnerskapet har under förhandlingarna lyst med sin frånvaro. Protesterna från bondeorganisationer, fackföreningar och sociala rörelser i Afrika har varit omfattande. De afrikanska regeringar som stöder detta handelsavtal är lätt räknade. Afrikas ägande av sin egen utveckling gäller uppenbarligen bara så länge som man fattar rätt beslut, och man är tydligen bara beredd att lyssna på Afrika så länge de säger det vi vill höra. Herr talman! En framgångsrik Afrikapolitik förutsätter att den rika delen av världen ser sin del i och sitt ansvar för Afrikas fattigdom och att vi ser att de klimatförändringar som nu så skoningslöst drabbar Afrikas fattigaste har skapats av utsläpp från oss i den rika delen av världen. Vi måste ta vårt ansvar för att många av de blodiga konflikter vi i dag ser i Afrika förs med vapen som producerats i Europa. Vi måste se att de omfattande problemen med korruption som finns i delar av Afrika lika mycket handlar om de icke-afrikanska företag och icke-afrikanska stater som besticker, som om dem som tar emot mutorna i Afrika. Det är ett ansvar som nord alltför länge flytt undan. I decennier har stater, privata banker och internationella finansiella institutioner lånat ut pengar till diktaturer i Afrika med vetskapen att pengarna aldrig skulle komma befolkningen till del. De senaste 15 åren har det svept en våg av demokratisering över Afrika, som jag tror att vi alla kan glädjas över, men alltför många av Afrikas nya demokratier har ärvt gårdagens diktaturers skulder. Det är skulder som i många fall måste betraktas som illegitima eftersom långivarna inte tog sitt ansvar när skulderna uppkom. Låt mig ge ett exempel. I det demokratiska Sydafrika var kostnaderna för räntor och amorteringar under de första åren efter apartheids fall den näst största budgetposten i statsbudgeten. Den nya demokratin i Sydafrika skulle med andra ord betala tillbaka de skulder som hade tagits av förtryckarregimen några år tidigare i stället för att göra nödvändiga satsningar på bostäder, sjukvård och utbildning. Sydafrika är inte det enda exemplet. I dag beräknar man att 98 procent av Demokratiska republiken Kongos skulder, 62 procent av Liberias och 61 procent av Kenyas är illegitima. För Vänsterpartiet är detta en oförsvarbar ordning. Det är hög tid att nord i dag tar det ansvar man inte tog när skulderna uppkom. Därför behöver vi i Sverige erkänna förekomsten av illegitima skulder och skriva av dessa skulder, och kräva att andra länder skriver av dessa skulder utan villkor och utan att det belastar biståndsbudgeten. Herr talman! Regeringen har haft som ambition att differentiera bilden av Afrika, men går tyvärr på många områden i samma fälla som så många andra gått i förut. Det breda angreppssätt man talar om till trots fastnar man i förenklade och ensidiga lösningar. Regeringen har i sin Afrikapolitik utgått från den liberala ekonomins teorier, standardmodell 1A. Lika lite som Afrika kan beskrivas genom klichéer om parande lejon och svältande barn, lika lite kommer liberala ekonomiska klichéer att lösa Afrika utmaningar. Det är en politik som visserligen säkert kommer att glädja svenska företag och en del av den afrikanska eliten, men det är långt kvar till en svensk Afrikapolitik som leder till utveckling och fattigdomsbekämpning.

Anf. 19 Bodil Ceballos (Mp)

Herr talman! Att komma sist av oppositionen, det vill säga som parti nummer tre, är inte alltid så lätt. Det man själv tänker säga är för det mesta redan sagt. Som nummer tre måste man tänka efter så att man säger något annat än det som redan har tagits upp. Jag förstod till exempel att EPA-avtalen skulle komma upp. Jag förstod att jämställdhet skulle komma upp. Västsahara ligger norr om Sahara och inryms därför egentligen inte i den här frågan. Afrikaskrivelsen tar ju inte upp annat än det som är söder om Sahara. Hans tog upp en annan sak som jag tycker är viktig, nämligen det här med utländska investeringar och att risken är så stor att de resurser som skapas inte stannar kvar i landet i fråga utan försvinner någon helt annanstans. Det har vi sett på många håll i världen. När jag i går satte mig ned och funderade på vad jag skulle ta upp började jag med att läsa rubriken på Afrikaskrivelsen, En politik för gemensamma utmaningar och möjligheter . Så kallar regeringen sin Afrikaskrivelse. En rubrik ska spegla innehållet och kanske sätta tankarna i rullning: Vilka är de här gemensamma utmaningarna? Menar regeringen att det är många av de afrikanska länderna som har stora utmaningar framför sig och att vi egentligen har andra? Eller är det så att EU och Afrika identifierat gemensamma utmaningar som till exempel migrationen? Eller är det klimatpåverkan och livsmedelskrisen som är de gemensamma utmaningarna? Den största gemensamma utmaningen som jag ser är att båda parter i framtiden ska se sig som jämbördiga parter i stället för som givare och mottagare. Det handlar om en attitydförändring både hos dem och hos oss. Det är lättare att identifiera möjligheterna. Afrika är en så kallad tillväxtmarknad och potentiell partner inte bara för Kina utan också för det svenska näringslivet. Efter det besök som några av oss gjorde i Västafrika häromveckan är det min uppfattning att det finns en stor potential för våra svenska små och stora innovatörer inom den förnybara energitekniksektorn, om de inte låter de stora multinationella företagen hinna före och bygga fossilberoende elsystem kors och tvärs över kontinenten förstås. Gasen är på frammarsch. I Sverige är vi inte världsbäst på att marknadsföra oss, och Jante sätter många käppar i hjulet. Vi måste också våga tala om att vi kan och vill. Att göra rätt i stället för fel redan från början bör vara en prioriterad uppgift i regeringens och Sveriges Afrikapolitik. All elenergi i till exempel Liberia kommer i dag från fossila bränslen samtidigt som de allra flesta i landet inte har någon el alls i nuläget. De börjar nästan från noll, och i det läget borde uppbyggnad av fossilberoende energi vara uteslutet. Där kan Sverige spela en roll innan någon annan gör det. Herr talman! Regeringen inleder sin Afrikaskrivelse med meningarna: "Afrikas utveckling är en gemensam, global angelägenhet. Den är också en av den svenska regeringens främsta utrikespolitiska prioriteringar." När man läser inledningen ger den intryck av ett uppifrånperspektiv. Vi talar om en hel kontinent i tredje person. Vi talar om Afrika, inte med Afrika. Är det egentligen inte så att hela världens utveckling är en gemensam, global angelägenhet? Utvecklingen i den rika delen av världen är också i högsta grad en gemensam, global angelägenhet. Tänk bara på den globala uppvärmningen som vi åstadkommit men som Afrika drabbats allra mest av. Den är absolut en gemensam, global angelägenhet. De afrikanska länderna borde utkräva ansvar av oss om det fanns någon rättvisa i världen, men jag vet ju att det inte finns det. En idé är kanske att vi i framtiden tar emot klimatflyktingar i förhållande till de utsläpp vi åstadkommit under årens lopp. Då blir det många flyktingar till USA men också till oss. Det allra bästa är naturligtvis om vi kan undvika att människor tvingas flytta från sina hem på grund av den rika världens ovilja att minska sina utsläpp. Där har vi verkligen en gemensam utmaning. Jag undrar förresten om Mali eller Tanzania också har Sverigeskrivelser eller Sverigestrategier. Herr talman! Afrika har varit glömt av världen under en alltför lång tid. Nu, med ökande priser på olja, gas och mineraler, ökar omvärldens intresse att ta del av alla dessa rikedomar som bara ligger där och väntar på att exploateras för att sedan exporteras av den som har råd att göra det. Att Afrikas utveckling plötsligt är en gemensam, global angelägenhet är därför inte så konstigt. I länderna i den rika delen av världen arbetar vi nu alla samtidigt ut Afrikastrategier eftersom vi långt om länge har förstått att vi inte har ensamrätt på att ensidigt exploatera Europas bakgård, utan att även andra aktörer, till exempel Kina, fått tillträde till den här så rika kontinenten. Jag undrar hur det känns för de forna kolonialstaterna. Är det förresten någon som har tänkt på hur nära det är mellan Afrika och Latinamerika? Ändå måste man åka via Europa för att ta sig från till exempel Bamako i Mali till São Paulo i Brasilien. Det fick mina gröna kolleger i Mali göra för att åka till Global Greens kongress för några veckor sedan. Likadant såg det ut för de andra gröna i andra afrikanska länder. Det kanske finns något bolag som kör direkt, men jag har inte hittat något. Tänk vilken mängd extra utsläpp det här innebär och hur svårt det är att skapa kontakter mellan de här två kontinenterna när resorna tar kanske tre gånger så lång tid som de borde. Herr talman! Miljöpartiets engagemang för Afrika och dess befolkning har sin grund i samma tre solidariteter som all vår politik bygger på, det vill säga solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet, solidaritet med kommande generationer och solidaritet med världens alla människor. Miljöpartiets solidaritet bottnar inte i att Afrika är en tillväxtmarknad och kan bli en potentiell partner för det svenska näringslivet. Vår solidaritet utgår från människorna i Afrika och viljan att tillsammans med dem skapa förutsättningar för att nå en rättvisare värld där regeringar tar ansvar för sina medborgare och där inget land skor sig på något annat lands bekostnad. Herr talman! Om Sverige och övriga Europa menar allvar med sitt engagemang i Afrika måste vi också förstå att det är dags att vara en jämbördig part på riktigt, att se på utvecklingen i de afrikanska länderna ur deras, inte vårt, perspektiv och att förstå att det finns lika många perspektiv som länder i Afrika. Det som fungerar i Sydafrika behöver inte nödvändigtvis fungera i Somalia. Vi kan inte heller se på framgångsfaktorer när vi själva lyfte vårt land ur fattigdom en gång i tiden eller hur länder i Asien gjort och tro att detsamma gäller i Afrika. Varje land har sin egen utveckling. Herr talman! Vi brukar diskutera vad som kommer först. Leder demokrati automatiskt till att människor får äta sig mätta eller måste man först äta sig mätt för att orka kräva demokrati? Vi vet att demokratiutvecklingen gått bättre i Afrika än i Asien men att den ekonomiska tillväxten gått bättre i till exempel Kina och Vietnam trots på bristen på demokrati. Diskussionen lär fortsätta. Miljöpartiet menar att mat i magen är A och O för all utveckling och vill därför att den mänskliga rättigheten rätten till mat ska ges större tyngd i Sveriges Afrikapolitik. Rätten till mat fokuserar på regeringarnas skyldighet att se till att medborgarna får möjlighet att äta. Det räcker inte att människor har rätt att välja sitt parlament om de styrande sedan inte har möjlighet att prestera det de lovat eller om de i stället berikar sig själva. Vi menar också att vi i vår Afrikastrategi bör ha konkreta strategier för hur vi ska kunna få med de fattigas perspektiv, som ju är grunden för vår politik för global utveckling, så att det styr inriktningen på biståndet och politiken i allmänhet. Vi menar också att korruptionen ska bekämpas vid källan, vilket, precis som Hans nämnde, i många fall är företagen i de rika länderna. Jag yrkar därför bifall till reservation 1. Herr talman! Ghana har också nämnts. Det är ett land som gått från mycket stor fattigdom till relativt välstånd på kort tid. En bidragande orsak är de skuldavskrivningar som genomförts och som gett regeringen större handlingsutrymme. Vi är mycket positiva till skuldavskrivningar, men däremot inte till att de belastar biståndsbudgeten, och i synnerhet inte när det gäller illegitima skulder, det vill säga de skulder där Sverige inte tagit fullt ansvar vid utlåningen utan lånat ut till icke-demokratiska regimer. Vi är också skeptiska till de villkor Världsbanken och IMF ställer upp för långivning, bland annat privatiseringar. Därmed inte sagt att alla privatiseringar är av ondo. Om villkoren strider mot målsättningarna i politiken för global utveckling, att de fattigas perspektiv ska vara vägledande, och inte tar hänsyn till de demokratiska processerna i mottagarländerna bör Sverige ta avstånd från dem. Jag yrkar därför också bifall till yrkande 3. Herr talman! Förutom klimatkrisen har nu livsmedelskrisen tornat upp sig som en alltmer överhängande fara för utvecklingen i hela världen. Den är egentligen inte ny, men effekten har börjat märkas även i vår egen del av världen, till och med på skolmatsedeln i våra svenska kommuner. Livsmedelskrisen är onekligen en gemensam utmaning. Hur ska vi klara omställningen till förnybara bränslen och samtidigt inte ta jordbruksmark för livsmedelsproduktion i anspråk? Det är två angelägna frågor som plötsligt står som varandras motsatser. Den ekvationen måste vi lösa snarast, och den måste lösas med utgångspunkt i människors rätt till mat utan att ge upphov till ökad användning av fossila bränslen. Sveriges politik i Afrika bör därför också ge förutsättningar för en hållbar och energieffektiv produktion av livsmedel i stället för uppbyggnad av till exempel storskalig etanoltillverkning för export. Ekologisk livsmedelsproduktion ger mindre utsläpp än den konventionella. Inhemska trädslag och växter klarar klimatet bättre än andra. Jag är väldigt oroad över hur länderna som till stora delar ligger i Sahara ska klara av att försörja sin befolkning i framtiden när vi vet att nederbörden minskar år för år och öknen sprider sig allt längre söderut. Det måste till smarta lösningar nu, innan det är alldeles för sent. Det måste till nya lösningar, anpassade till dagens problem. De gamla duger inte längre. Vi måste ha lösningar som är anpassade till den specifika situationen, inte bara stora gammaldags lösningar som dammbyggen, kärnkraftverk, nya olje- och gaskraftverk etcetera. Det är dags att släppa fram lite yngre förmågor med nya idéer i stället och skrota de gamla storskaliga modellerna. Jag yrkar därför också bifall till reservation 4.

Anf. 20 Gustav Blix (M)

Herr talman! Hösten 2005 beslutade riksdagen att regeringen skulle presentera en ny Afrikastrategi som en flöjd av att mycket hänt sedan riksdagen för drygt tio år sedan senast behandlade frågan. Inte minst har vi i Sverige utarbetat en ny politik för global utveckling. Denna politik, som vi till vardags kallar PGU:n, genomsyrar också den strategi för Sveriges politik gentemot Afrika söder om Sahara som regeringen nu presenterar. Det är bra att alliansregeringen nu tar viktiga steg för en sammanhängande politik. Sverige har höga ambitioner i både utrikes- och biståndspolitiken. Vi vill vara ett land som bidrar till att sprida fred, frihet och försoning. Sverige är därför också ett av endast fem länder som lever upp till FN:s biståndsmål om att satsa 0,7 procent av bni på utvecklingsbistånd. Regeringen väljer också att prioritera inom ramen för biståndet. Vi kan och ska inte göra allt överallt. Men där vi ska vara ska vi också vara seriösa, långsiktiga, effektiva och samarbeta väl med både ländernas regeringar och andra partner. I själva verket ligger nära hälften av de länder som Sverige ska bedriva bilateralt utvecklingssamarbete med i Afrika. Det är ett kvitto på Sveriges stora engagemang, både historiskt och framöver. Afrika är prioriterat i svensk utrikespolitik. Vi har och ska ha ett nära och jämbördigt samarbete mellan Sverige och Afrikas länder. Därför, som en följd av det stora intresset för Afrikafrågor, tillsatte vi i riksdagens utrikesutskott för drygt ett år sedan en Afrikagrupp med representanter från samtliga sju riksdagspartier. Under ett år har vi genom seminarier, föreläsningar och diskussioner utvecklat vår syn på och vår förståelse för de utmaningar som finns i relationen mellan Sverige och Afrika. Vi genomförde också i månadsskiftet maj/juni en studieresa till Västafrika för att lära oss mer. Resan gick till tre olika länder som sinsemellan är oerhört olika. Mali är ett franskspråkigt land och ett av de nio afrikanska länder där Sverige ska bedriva ett långsiktigt utvecklingssamarbete. Ghana är ett engelskspråkigt land som har haft en bättre utveckling än många andra jämförbara länder på kontinenten men som ändå präglas av hjärtskärande fattigdom och stora utmaningar. Liberia är ett av sex afrikanska länder i konflikt eller postkonflikt som Sverige har valt att ha ett långsiktigt samarbete med. Där har ekonomin visserligen varit starkare, men inte stark i vår mening, och den har fullständigt raserats under de senaste decenniernas konflikt och inbördeskrig. Som en grund och bakgrund till de beslut vi fattar nu har vi också arbetat med en bred ansats i Afrikagruppen. Denna breda ansats märks också i skrivelsen där vi diskuterar säkerhetspolitik, bistånd, handelspolitik, miljö och klimat, jordbruk, ekonomisk tillväxt, hälsa, utbildning och inte minst demokrati, rättsstat och jämställdhet. Det beror på att allt detta hänger samman. Se på Sverige! Visserligen med en grov förenkling kan man hävda att Sveriges grund ligger i de förändringar vi gjorde i jordbruket. En rationalisering där i kombination med näringsfrihet och frihandel lade grunden till en hög ekonomisk tillväxt i Sverige för över hundra år sedan. Det var den tillväxten och de resurser som den skapade som var viktiga bidragande orsaker till att vi också kunde satsa på hälsovård och utbildningsreformer som i sin tur har accelererat vår ekonomiska utveckling och förbättrat vårt samhälle. Vägen mot ett gott samhälle tas steg för steg, men vi lär oss på vägen. Det gör att jag är optimistisk och tror att de afrikanska ländernas resa till demokrati och välstånd ska gå snabbare. Det finns en hel del att lära av vår historia. Ett sådant exempel finns i EU-samarbetet som har bidragit till att sprida fred, frihet och ekonomisk utveckling på vår kontinent. Lärdomen från Europa är med den franske liberalen Bastiats ord att om inte varor korsar gränserna kommer soldater att göra det. Afrikas länder behöver handla mer, framför allt med varandra. Här krävs bättre vägar, järnvägar och hamnar. Det är oacceptabelt att det i dag kan kosta mer för en afrikansk företagare att sälja sina varor i ett grannland än att skeppa dem till en annan världsdel. Det andra som EU har att lära ut är vikten av att ställa krav på varandra. Här har vi, inte minst genom utvidgningen, förmått att sprida demokrati, marknadsekonomi och respekt för mänskliga rättigheter över vår kontinent. Att ställa krav är att bry sig, heter det i skoldebatten. Jag hävdar att detsamma gäller här. Men kraven ska vara rimliga, begripliga och ge goda möjligheter till dialog och anpassning. Detta har också förbättrats, både vad gäller Världsbanken och IMF och i handelspolitiken. Men det är viktigt att vi inte alltför mycket anpassar villkoren efter lokala förutsättningar. Då riskerar vi samtidigt att bygga hinder gentemot länderna att handla med varandra. Målet måste vara att alla världens presumtiva kunder och leverantörer ska kunna mötas fritt på en fri och gemensam marknad utan att politiker och byråkrater, vare sig europeiska eller afrikanska, lägger alltför många hinder i vägen. Det är samtidigt viktigt att länderna för en ansvarsfull ekonomisk politik. Vi vet av erfarenhet vilka enorma konsekvenser det får när man reglerar sönder, förstatligar eller bedriver en oansvarig ekonomisk politik. Vill vi låna till en bostad ställer banken krav på oss att vi tar ansvar för vår ekonomi. På samma sätt ska skuldavskrivning baseras på skuldhållbarhet och en god reformpolitik. Herr talman! En stabil grund är nödvändig för att en ekonomi ska kunna växa. En växande ekonomi är grunden i kampen för att utrota fattigdomen. Afrikas länder behöver en uthållig hög ekonomisk tillväxt. Till sitt förfogande har många av dessa länder stora naturresurser. Det är tillgångar som till ganska stor del förklarar den förbättring som ändå har skett i ett antal länder men som, vilket flera har påpekat i debatten, inte alltid kommer hela befolkningen till del. Ska man på allvar knäcka fattigdomen i Afrika och i andra delar av världen måste man ta till vara den allra viktigaste resursen, nämligen den egna befolkningen i landet. I första hand handlar det om att förbättra den sektor som merparten av världens fattiga är sysselsatta inom, nämligen jordbruket. Därför måste Sverige och andra aktörer lämna hjälp till de länder som vill reformera sina jordbrukssektorer. Det är inte minst viktigt ur ett jämställdhetsperspektiv. I dag produceras 90 procent av all mat i Afrika av kvinnor. Det handlar om gödningsmedel, vattenförsörjning och andra expertkunskaper som vi kan bidra med. Men i grunden handlar det om äganderätt eller brukningsrätt och fungerande marknader. Det är marknader som måste fungera inte bara i de afrikanska länderna. Här i Europa har vi ett stort ansvar att se till att reformera vår egen jordbrukspolitik och avskaffa både jordbrukstullar och exportsubventioner. Detta, mina vänner, tror jag kan lägga grunden till en afrikansk grön revolution. En ekonomisk utveckling kräver också investeringar. Därför är det viktigt med fungerande finansmarknader på både mikro- och makronivå. Socialdemokraterna lyfte förtjänstfullt fram frågan om flera afrikanska börser. Det är bra och också en stor skillnad mot hur Socialdemokraterna historiskt har behandlat utvecklingspolitiken. Vi välkomnar det, men börser räcker antagligen inte. Vi måste också arbeta med mikrokrediter. De har i flera fall varit viktiga, inte minst för kvinnors möjlighet att utveckla sina företag och förbättra sin livssituation. Herr talman! Sverige ska fortsätta och intensifiera arbetet för sexuell och reproduktiv hälsa och för rättigheter på detta område. Det är viktigt inte minst i kampen mot hiv/aids, men det är också en avgörande jämställdhetsfråga. Sverige ska vara en tydlig röst för kvinnors rättigheter världen över, inte minst i arbetet för att förbättra mödrahälsovården och för att göra aborter fria, säkra och lagliga för alla kvinnor. När Liberias medborgare för första gången tillfrågades av den nya regeringen vad de ansåg vara de viktigaste frågorna att prioritera i det framtida utvecklingsarbetet fick de tre svar: vägar, hälsovård och utbildning. Vägar och hälsovård har jag berört, om än inte så djupt. Men en bra utbildning, inte minst läskunnighet, är nyckeln till så mycket annat. Det handlar inte bara om ekonomisk utveckling och stärkt demokrati. Utbildning är också en av de effektivaste åtgärderna för att motverka spridningen av hiv/aids. Hälsovård, jämställdhet och utbildning ingår alla som viktiga delar i FN:s millenniemål. De åtta ställningstaganden som görs där är oerhört viktiga för världens befolkning. Men viktigt är också att vi sätter mål för demokrati och mänskliga rättigheter. Alla människor har rätt att fritt yttra sig, utöva sin religion, äga sin bostad eller sitt företag samt ha möjligheten att delta i fria och rättvisa val. Tyvärr är det många afrikanska länder som fortfarande allvarligt kränker de mänskliga rättigheterna. Dessa kommer vi i huvudsak att debattera den 11 juni, när riksdagen behandlar regeringens skrivelse Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik . Men det går inte en dag som denna att blunda för den synnerligen oroväckande utvecklingen i Mugabes Zimbabwe, där regimen nu gör allt för att stoppa oppositionskandidaten Morgan Tsvangirais kampanj inför den andra omgången av presidentvalet den 27 juni. Det går heller inte att blunda för den fortsatta flyktingkatastrofen i övergreppens Darfur i Sudan eller i angränsande Tchad, där nu svenska soldater på allas vårt och på FN:s uppdrag försöker skydda flyktingar och bidra till fred och försoning. Nu hotas dessutom miljontals människor i Somalia och Etiopien av svält, samtidigt som de stigande livsmedelspriserna är en utmaning för hela kontinenten. Fru talman! Dessa och andra svåra utmaningar och problem till trots har Afrika en enorm potential. Det finns ingen anledning till att inte fattigdomen skulle kunna utrotas i hela Afrika. Men det kommer inte att ske i morgon. Därför är det ännu viktigare att vi börjar arbetet redan i dag. Sverige gör redan mycket för att bidra till fred, frihet, försoning och fattigdomsbekämpning i Afrika, men vi kan göra mer. En inriktning finns i den nya politik för Afrikastrategi som regeringen nu lägger fram och som vi fattar beslut om här i dag. Jag vill därför yrka bifall till utskottets förslag när det gäller utrikesutskottets betänkande nr 4 Sverige och Afrika - en politik för gemensamma utmaningar och möjligheter .

Anf. 21 Hans Linde (V)

Fru talman! Föga förvånande pratade Gustav Blix från Moderaterna väldigt okritiskt om ekonomisk tillväxt, om handel och investeringar som enkla lösningar för Afrikas komplicerade och svåra problem. Han beskrev den svenska historien som att det skapades tillväxt som skapade resurser, och plötsligt hade vi bra sjukvård och utbildning. Han glömde någonting någonstans på vägen, nämligen att en nyckel i Sveriges historia till att vi är ett land där det finns ytterst få fattiga, att vi har skola till alla, att vi har sjukvård till alla i landet var att vi hade en medveten politik, möjligtvis en politik som Moderaterna då motsatte sig, men trots allt en politik som grundade sig på omfördelning. Staten omfördelade från de rikaste till de fattigaste. Man byggde upp en gemensam välfärd. En central del var också att vi hade starka svenska fackföreningar som kunde garantera att vinsterna från företagen i Sverige kom de anställda till del. Omfördelningspolitiken och fackföreningarna var centrala för att Sverige skulle bli det land det är i dag och inte ett utfattigt land. Trots det saknas de här perspektiven helt i skrivelsen. Vart tog fackföreningarnas roll vägen? Tycker inte Moderaterna att det här är en viktig del, inte bara av en omfördelningspolitik utan också en demokratisering av Afrika? Vart tog omfördelningspolitiken vägen? Hur ska Afrika kunna utvecklas, bekämpa de stora klyftorna inom sina länder och mellan sina länder och den rika världen om man inte har starka fackföreningar, om man inte har välfärdssatsningar? Gustav Blix tog också upp de krav som omvärlden ställer på Afrika. Han sade att de måste vara rimliga och begripliga. Det är väldigt svårt att beskriva de krav som i dag ställs på Afrika som just rimliga och begripliga. Många av de krav som ställs av de internationella finansinstitutionerna och den svenska regeringen handlar om att begränsa de afrikanska staternas möjligheter att satsa på sjukvård, att satsa på utbildning och att satsa på infrastruktur genom att kräva lönetak i offentlig sektor, genom att ställa så rigida krav att inte biståndspengarna ens satsas där de behövs mest. Det skulle vara intressant att höra hur Gustav Blix ser på dessa krav.

Anf. 22 Gustav Blix (M)

Fru talman! Jag håller inte med om att jag uttalade något okritiskt lovord till den ekonomiska tillväxtens välsignelse. Däremot skulle jag nästan kunna göra det. Vi behöver ekonomisk tillväxt för att vi ska kunna bekämpa fattigdomen. Men det faktum att jag inte har nämnt allt innebär inte att jag har glömt något. Det är självklart så att rätten att organisera sig är en mänsklig rättighet. Det behandlar vi också i det MR-betänkande som vi har att fatta beslut om på onsdag. Om jag inte minns fel nämns även möjligheterna till och vikten av mänskliga rättigheter på flera håll i Afrikaskrivelsen och i det betänkande som vi har utformat. Jag tror att nyckeln till en god utveckling är ekonomisk tillväxt i kombination med demokrati och mänskliga rättigheter. Det går inte att välja bort det ena och bara välja det andra. Det tror inte jag. Men jag tror heller inte att nyckeln och lösningen ligger i socialism, i förstatligande eller i en ansvarslös ekonomisk politik. Det är inte framtiden. Jag tror att det handlar om att hitta en egen väg utifrån de demokratiska prioriteringar som man gör men som också ligger i linje med vad vi faktiskt vet från forskning och annan vetenskap om vad som ger en god utveckling. Äganderätt, stabila makroekonomiska förutsättningar, låg inflation, visst, det är jätteviktigt. Men det är också viktigt med fri företagsamhet och att man bekämpar korruptionen. Vägen dit tror jag ligger i ett partnerskap där vi alla jobbar tillsammans, men där vi också kan dela med oss av de erfarenheter och lärdomar som vi har gjort i Sverige, i Europa och på annat håll i världen om hur man bygger ett gott samhälle.

Anf. 23 Hans Linde (V)

Fru talman! Gustav Blix pratar om att Afrikas utveckling skulle grunda sig i demokratiska prioriteringar. Uppenbarligen får Afrika i dag enligt den borgerliga regeringen prioritera så länge man prioriterar rätt och på ett sätt som tillfredsställer den här regeringen och dess ideologiska ryggsäck. Det är inte så att man demokratiskt kan prioritera att till exempel ha ett starkt statligt inflytande över ekonomin. Man kan inte heller prioritera att ha en utbyggd offentlig sektor. Det är inte heller så att man på olika sätt kan garantera välfärden för hela sin befolkning. Det är sådana demokratiska prioriteringar som inte går att göra med den totala utvecklingspolitik som den här regeringen har gentemot Afrika. Vi kan tycka olika saker, om det är rätt eller fel att man ska ha statliga företag. Jag tycker att det är bra att vi har demokratisk styrning av ekonomin. Där skiljer det mellan oss två. Men den frågan ska ju avgöras i demokratiska val i parlamenten. Det måste väl vara upp till vart och ett afrikanskt land att göra sina vägval. Både jag och Gustav Blix besökte nyligen Liberia och träffade demokratiskt valda parlamentariker. Varför ska de parlamentarikerna inte ha möjligheten och rätten att välja sin ekonomiska modell på samma sätt som vi har valt vår i det här landet? De måste väl också själva kunna få välja vilka företag som ska vara privata och vilka företag som ska vara statliga, precis som vi i den här kammaren har röstat och beslutat om vilka företag som ska säljas ut och vilka vi ska ha kvar i gemensam ägo. Trots de vackra orden om utveckling och tillväxt är det här en oerhört ensidig skrivelse där man glömmer bort rätten att organisera sig fackligt, behovet av fackföreningar, som också skapar tillväxt och skapar jämlikhet. Och man glömmer bort behovet av omfördelning, att se till att de vinster som nu skapas runt om i Afrika också kommer hela Afrika och alla afrikaner till del. Det är någonting som Gustav Blix och hans regering uppenbarligen har glömt.

Anf. 24 Gustav Blix (M)

Fru talman! Jag minns också en diskussion som vi hade i Liberias parlament, där de liberianska parlamentarikerna förespråkade införandet av dödsstraff. Det står dem fritt att göra. Vi kan inte hindra att man i en demokrati återinför dödsstraffet. Men det kommer att få konsekvenser. Det får konsekvenser i vår relation till Liberia. På samma sätt skulle jag säga att en ansvarslös ekonomisk politik också får konsekvenser för dem som ska låna pengar. Men det är klart att länderna själva väljer sin politiska framtid i en demokrati och att vi respekterar de val de gör. Men det är klart att de val de gör också får konsekvenser, på samma sätt som Sverige hade svårt att låna när vi hade en ansvarslös ekonomisk politik under tidigare år. Sådan är verkligheten, och det går inte att blunda för den. Men verkligheten är också den att vi inte har sett ett enda land resa sig ur fattigdomen med den politik som Hans Linde och hans parti förespråkar för Sverige och för resten av världen. Vi vet att det har krävts liberaliseringar. Det har krävts handel för att länder ska resa sig ur fattigdom. Det är vägen för Sverige. Det är vägen för Europa. Det är vägen för de länder i Asien som nu också tar steget och där vi bekämpar fattigdomen. Jag tror att den vägen är möjlig. Jag tror att den är lämplig också för de afrikanska länderna. Men jag tror inte att Hans Lindes politik kommer att ge de resultaten. Om att få naturresurser och annat att komma hela befolkningen till del och om fördelningspolitiken hade vi också bra diskussioner. Framför allt med parlamentariker från Ghana talade vi om möjligheten att titta på de goda erfarenheter som vi också har i Europa av hur man till exempel kan fördela naturtillgångar, som Norge har gjort, genom att sätta undan pengarna, fondera dem, och inte göra av med dem med en gång. Samtidigt måste vi också ärligt erkänna att det för ett land som Ghana, om man får stora oljeinkomster, innebär enormt mycket större utmaningar än vad Norge hade när de hittade sin olja. Det är klart att det är svårt. Det är därför det är viktigt att vi bidrar med den erfarenhet vi har, men också lämnar möjlighet att utveckla nya verktyg. Jag håller med om att Europas väg inte nödvändigtvis leder till välstånd i Afrika. Däremot finns det lärdomar att dra och att dela med sig av.

Anf. 25 Carina Hägg (S)

Fru talman! Jag vill tacka Gustav Blix som för majoritetens räkning nu äntligen har förklarat vad man menar med att man ska prioritera Afrika. Prioriteringen landade i att av det reducerade antalet länder - det är alltså färre länder vi ska samarbeta med - är majoriteten belägna i Afrika. Det var prioriteringen. Jag tror att det var många fler än jag som hade förväntat sig att prioriteringen av Afrika skulle vara vidare än så och skulle innefatta så mycket mer. Men det är bra att få det beskedet. Det kanske förklarar varför man har valt att titta smalare på hur samarbetet ska utformas. Jag tror tvärtom att för att stödja en afrikansk process, för att stödja alla dem som här i Sverige känner att de vill vara en del av ett ökat utbyte och en ökad utveckling av kontakterna mellan våra länder, ska vi ta del i det genom att kanske finnas i en kyrka eller i en idrottsförening. Det kan vara Gothia Cup som samverkar med Kongo-Brazzaville. Det kan vara fackföreningsrörelsen. Det kan vara kvinnorörelsen. Då måste man känna att man har regeringens stöd och när man själv inte kan bära hela delen av samverkan också ha möjligheter att få stöd när man har bra program. Jag är orolig för att man aviserar att man ska förändra stödet till egeninsatserna vid biståndsarbete från 10 till 20 procent. Redan nu har man plockat bort en stor del av informationsanslagen. Det sker försämringar som försvårar det samarbete som jag skulle önska. Man ser också efter den trista hanteringen av Riksrevisionen och en del trista kommentarer från majoritetens sida att det har blivit en försiktighet, att man känner sig räddare, att man inte vet om man har stöd, att man inte vet på vilket sätt man ska våga gå vidare i samverkan. Här har regeringen ett ansvar. Om man ändå tänker om, om man vill se bredden i ett samarbete och inse vikten av det, ska man skapa förutsättningar och stötta det. Inte minst kvinnor behöver ha stöd - kvinnor har mindre pengar och mindre förutsättningar att samverka.

Anf. 26 Gustav Blix (M)

Fru talman! Jag uppfattade ärligt talat inte någon riktig fråga från Carina Hägg, men jag ska beröra några av de saker hon nämnde, nämligen landfokuseringen. Jag tror att det är nödvändigt att vi i Sverige nu väljer att fokusera för att få ut mer av de insatser vi gör. Men vi ska komma ihåg att parallellt med detta har vi också ett brett samarbete med multilaterala organisationer och med andra länder där vi samarbetar och bidrar på olika sätt. Det svenska bidraget till utveckling i Afrika sker inte bara genom det bilaterala utvecklingssamarbetet. Carina Hägg nämnde Riksrevisionen. Det har förekommit en del oklarheter när det gäller frågan om Riksrevisionens granskning, och tyvärr har en del reaktioner på sistone varit väldigt märkliga. Det Riksrevisionen sade i sin rapport var att Sida inte har koll på processen. Ingenting av det vi har sett som följt detta har på något sätt underminerat den kritiken, att Sida inte hade koll på processen. Däremot visade det sig glädjande nog att en del av de fall som Riksrevisionen upptäckte men som Sida inte upptäckte i sin egen kontrollverksamhet var falskt alarm. Det är gott så! Problemet var dock att Sida inte hade system för att upptäcka bristerna från början. Det är det som den här regeringen nu tar krafttag för att komma till rätta med, och det tycker jag är välkommet och bra. Jag vill nämna en sak till, utöver det samarbete som vi har inom det bilaterala eller multilaterala utvecklingssamarbetet, nämligen allt det andra samarbete som Sverige har och kommer att bedriva med olika länder och framför allt människor i Afrika. Det handlar om företag, kultur, handel och resor, turism. Det är nog så viktigt att vi här har en utveckling och att man tar till vara den allt större afrikanska diaspora som vi har i Sverige.

Anf. 27 Carina Hägg (S)

Fru talman! Jag välkomnar att man i betänkandet tar till vara vårt motionsförslag om att ta vara på diasporan. Jag tror att det är väldigt viktigt. Diasporan i Sverige har verkligen önskat det och berättat vilka insatser de kan bidra till. Det tycker jag är väldigt positivt. Jag tycker också att det är självklart att vi ska finnas på handelssidan, att vi ska jobba genom multibiståndet, att vi ska jobba genom EU och att vi ska jobba på många olika sätt. Men mycket av det andra arbetet bärs ju av att det finns ett individuellt engagemang, att man är verksam i en organisation och på något sätt har en kontakt. Man kanske har varit där som volontär eller på en turistresa, men det finns ett engagemang som bygger upp underifrånpolitiken och stöd för det vi vill uträtta. Vi kan inte reducera det. Jag uppfattar inte att majoritetens företrädare här genom Gustav Blix värderar och uttrycker sitt stöd för det breda folkrörelseengagemanget, som jag tror är oerhört viktigt för att vi ska ha en stark Afrikapolitik på sikt. Om det inte uppfattas som någon konkret fråga kan jag bara beklaga det. Men för många människor som i dag är engagerade i olika delar av den afrikanska kontinenten och olika frågeställningar är det en viktig fråga: Vilka ekonomiska förutsättningar kommer man att kunna arbeta med och vilket stöd kommer man att få? När jag konkret har tagit upp situationen för fackliga företrädare - jag har varit i Etiopien och i Tanzania - känner jag inte att finns något engagemang. Jag tror att det är nödvändigt att arbeta med demokratiska fackliga organisationer för att skapa bra samhällen och för att se till att man får bra arbetsvillkor men också en fördelning. Det behövs också en kritisk granskning på det sätt som fackföreningsrörelsen kan utgöra. Vi behöver se att mer av biståndet går till kvinnors organisering. I dag är det bara 0,2 procent av biståndet i världen som går till kvinnor. Män möter män, och män löser många av frågorna mellan sig utan att kvinnor kommer i närheten av att påverka politiken. Då har vi ett ansvar att försöka balansera det så att vi inte bidrar till att stärka manliga maktstrukturer och ställa kvinnor utanför. Då räcker det inte med punktinsatser, utan det måste vara något som genomsyrar politiken.

Anf. 28 Gustav Blix (M)

Fru talman! Jag håller med om att det är väldigt viktigt att ta till vara det enskilda starka engagemang som vi ofta ser i Sverige, inte minst i utbytet med olika delar av den afrikanska kontinenten. Grunden till det engagemanget kommer dock oftast från människorna själva och inte från en biståndsorganisation, från biståndsmedel eller någon annanstans ifrån. Det handlar om vad jag som individ vill göra med mitt liv, med min tid, med mitt engagemang men också med mina pengar. Det är väldigt viktigt och bra, och det är också grunden för hela det här - att människor frivilligt väljer att engagera sig i detta. Till detta ska vi naturligtvis också föra en möjlighet att göra insatser inom ramen för den svenska biståndspolitiken, men det huvudsakliga måste fortsatt vila på den enskilda individens engagemang. Om vi tar över för mycket med politiken, med skattepengarna och med statliga insatser och myndighetsstrukturer riskerar vi att underminera eller i värsta fall till och med döda det engagemang som faktiskt fanns. Det vore oerhört olyckligt. Jag håller med Carina Hägg om vikten av att vi arbetar med kvinnors organisering. Jag tycker att det är en viktig fråga. Jag har redan belyst den, och jag gissar att den kommer att tas upp i MR-debatten på onsdag också. Jag vill återigen hänvisa till att vi tycker att det är viktigt att arbeta med breda ansatser i jämställdheten som kommer att färga alla delar av svensk bistånds- och utrikespolitik. Det går alltid att begära att man ska göra mer, men jag lovar att vi gör så mycket vi kan.

Anf. 29 Bodil Ceballos (Mp)

Fru talman! Jag tänkte börja med att läsa en bit ur Afrikaskrivelsen, under rubriken "Afrikas resursrikedom och omvärldens intresse": "Afrikas tillväxtpotential och resursrikedom får allt större genklang i omvärlden. Det växande intresset illustreras väl av Kinas engagemang i Afrika, men också Indien, Brasilien och andra länder i syd ökar sina aktiviteter på kontinenten. Investeringar, krediter och export av afrikanska naturresurser ger en injektion till den afrikanska utvecklingen och inbegriper ofta stöd från tredje länder för uppbyggnad av afrikansk infrastruktur. Afrikas attraktionskraft kan beskrivas i ekonomiska termer. - - - Afrika har fått en ökad strategisk betydelse för omvärldens behov av att såväl tillförsäkra sig leveranser av naturresurser som att få avsättning för egen export. I den meningen är Afrika en del av vår tids globaliserade värld." Det var lite grann andemeningen i det som låg till grund för mitt tidigare inlägg. Jag ser det som väldigt cyniskt att många länder nu ägnar tid och kraft åt att göra Afrikaskrivelser och vill ha en politik för Afrika därför att det är en tillväxtsektor i världen. Men det sker också väldigt mycket på våra egna villkor, som vanligt. Det är inte utifrån Afrikas perspektiv. Det handlar om export, men vilka är det som exporterar? Jo, det är de företag och länder som har kunnat investera. Vem är det som berikar sig på exporten och investeringarna? Naturligtvis är det många afrikaner som arbetar inom till exempel turismsektorn - det är ju en sektor som är på frammarsch även i Afrika - och får inkomster där, men de stora pengarna går någon annanstans. Jag skulle vilja att du, Gustav Blix, utvecklar din syn på det.

Anf. 30 Gustav Blix (M)

Fru talman! Tack, Bodil Ceballos! Jag tyckte att det stycke du läste upp innehöll en stor och viktig sanning, men det är inte hela sanningen. Det är klart att det finns andra perspektiv som man kan ha när man analyserar ett så brett frågeområde som Sveriges relationer till en hel kontinent. Samtidigt är det en viktig fråga som vi måste hantera ur både ett svenskt och ett afrikanskt perspektiv. Också den fråga vi har berört tidigare om hur man ska se till att naturresurser kommer hela befolkningen till del tror jag är en central frågeställning att ha med sig både i biståndspolitiken och i utrikespolitiken i övrigt. Men samtidigt ska man komma ihåg att det är långt ifrån alla länder i Afrika som har den typen av naturresurser och har sådana möjligheter. Man ska också komma ihåg att Europas rikaste land, Schweiz, inte heller har det. Det är alltså också andra faktorer än naturresurser som avgör om ett land blir rikt. Man kan också lägga till att det inte bara är naturresurser och sådana företagsintressen som Bodil nämner som ligger till grund för vår relation med Afrika ur ett aktualitetsperspektiv. Även flyktingfrågorna är oerhört centrala i den ekonomiska utvecklingen, och de flyktingströmmar som den genererar är en fråga som vi i Europa och Sverige har att möta. Men - och nu kommer vi till själva kärnan - det grundläggande i vår ansats är något annat, som är mycket större och viktigare, nämligen universella mänskliga rättigheter som gäller alla. Det är den ansats vi har. Det är det sätt vi arbetar på i bistånds- och utrikespolitiken. Det är det sätt vi arbetar på inom FN-systemet och inom EU, men vi ser också till att vi utvecklar ekonomierna. De investeringar som företagen gör är inte alltid bara av ondo. De ser till att vägar byggs, att elen kommer fram och att vattnet går att dricka. Det är också väldigt viktiga saker för de människor som bor i dessa fattiga länder. Jag tror att vi behöver ha en bred palett och en bred ansats, och jag tycker också att det är vad den här Afrikaskrivelsen är ett uttryck för.

Anf. 31 Bodil Ceballos (Mp)

Fru talman! Jag tycker också att vi ska ha en bred ansats. Men jag tänker på det som vi såg i Liberia och som vi diskuterade med kongressledamöter - i Liberia, tror jag - angående Kinas och övriga länders roll och det svar som vi då fick: De bygger vägar. Man behöver vägar, och det är de som gör det medan vi gör något helt annat. Du sade förut att man prioriterar vägar, hälsovård och utbildning. Det är oerhört viktiga områden, men om man ska kunna bygga upp till exempel Liberia igen behövs verkligen infrastruktur. Det såg vi alla. Vad är då vår inställning till detta i vår politik för Afrika? Är infrastruktur ett område där vi skulle kunna spela en större roll? Ska vi alls låta bli det här med Jante som jag tog upp förut och faktiskt markera att vi är med i det här projektet? Flera menade att man inte ser att Sverige är med. Vi är med i flera olika projekt, men det finns ingen flagga någonstans eller något som talar om att vi är med. I stället ser man att det är andra som gör saker. Du talade om att liberaliseringar är en förutsättning för att det ska bli bättre. Jag tror också att man i många fall måste göra det. Liberaliseringar är inte bara av godo och inte bara av ondo. Man måste hitta en balans där man låter länderna skydda sina egna råvaror och sin egen produktion och inte bara sälja ut allting. Jag har ett skräckexempel. I Chile har man till exempel sålt ut hela vattensektorn. Det spanska elbolaget äger 80 procent av allt vatten. Övriga 20 procent äger andra utländska bolag. Det finns mycket vi kan göra.

Anf. 32 Gustav Blix (M)

Fru talman! Det är viktiga frågor som Bodil ställer, inte minst frågan hur vi kan bidra till en bred ansats i många sektorer. Det är rätt få vägar i Afrika som har svensk flagga. Jag tror inte att det nödvändigtvis kommer att förändras. Däremot bidrar vi på många andra sätt, inte minst i det multilaterala samarbetet, till att se till att kapital finns tillgängligt för att bygga vägar och infrastruktur. Frågan om behovet av expertis dyker oftare upp. Det var väl en lärdom vi kunde dra av besöken i Liberia och andra länder. Där tror jag också att Sverige kan bidra, men det gäller inte bara ingenjörer inom väg och vatten, utan det finns ett skriande behov även inom säkerhetssektorn och av jurister med mera. Där tror jag att vi har en hel del att bidra med, på samma sätt som vi faktiskt har gjort det inom ramen för EU:s utvidgningsprocess, där vi har bidragit med kunnande till nya medlemsstater. Jag tror att det är bra. Jag tror som sagt att det är fel att tro att vi kommer att ha ett vägnät i Afrika med svenska flaggor. Jag tror inte heller att det är det prioriterade. Jag tror att vi behöver en balanserad ansats. Som jag nämnde i mitt anförande tycker jag att de två viktiga överväganden vi ska göra när vi ger oss in i ett land för att bidra är: 1. Kan vi vara här långsiktigt, och kan vi satsa och bidra med något? 2. Kan vi samarbeta med andra och se till att projektet är så effektivt som möjligt? Jag tror att det är hopplöst för ett lands regering att ha en hel skog av olika partner att förhandla med om enstaka vägbyggen eller andra enstaka projekt här och där. Jag tror att det är bättre att vi försöker samarbeta. Det tycker jag också är ett genomgående tema i Sveriges nya politik för global utveckling.

Anf. 33 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! En femtedel av jordens landområden talar vi om. Tre gånger Europas yta - så stor är kontinenten Afrika. Mer än 900 miljoner människor - det är också Afrika. Det är den kontinent som vi nu behandlar en strategi för - 53 stater plus ett antal autonoma områden. Sverige har långvariga relationer med många av de afrikanska staterna. Traditioner ska man vårda, men man måste också våga värdera och omvärdera om behov finns. På riksdagens bord finns, vilket har framgått av den tidigare debatten, ett resultat av just modet att värdera och omvärdera. Det är en ny politik för gemensamma utmaningar och möjligheter. Det är en ny politik efter tio år med den gamla regeringens skrivelser. Jag vill också understryka vad någon annan sade tidigare, nämligen värdet av att regeringen har hörsammat ett tillkännagivande som gjordes här i kammaren 2005, när riksdagen uttalade ett önskemål om en ny strategi, en ny Afrikapolitik. Som en följd av detta är fokuseringen viktig - att inte göra allt överallt utan i stället våga fokusera. Det handlar om 15 länder och långsiktiga relationer - att försöka förändra och göra skillnad i postkonfliktområden och i konfliktområden. Det handlar om selektivt samarbete när det gäller tre länder. För övriga 35 stater finns Exportrådet, EU, FN, företag, organisationer och människor. Det är samarbete i nya former. Här finns en insikt om att bistånd är ett stödjande komplement. Verklig förändring kommer via kompetensuppbyggnad, utbildning, ny teknik, handel och tillväxt, en fungerande rättsstat och mänskliga rättigheter. Det handlar om politik för global utveckling, som tas upp i ett betänkande som vi så småningom kommer att behandla här i riksdagen. Det handlar också om insikten om lokalt ägarskap, det vi har varit överens om i Parisagendan, nämligen att bygga underifrån. Det är extra spännande i dessa dagar när biståndet faktiskt utmanas. Biståndet utmanas. När man hör den här debatten, fru talman, låter det ibland som att vi kan göra jättestor skillnad. Vi borde göra si, och vi borde göra så. Men låt oss se att biståndet faktiskt utmanas av den politik som finns i vår omvärld. När vi pratar syd-syd, handel och utveckling är det inte bistånd. När vi pratar Kina och Kinas närvaro i Afrika är inte heller det bistånd. Det är helt nya sätt att jobba. Så måste också vi göra om vi ska nå millenniemålen. Det handlar om att klara fattigdomsbekämpningen och att klara de övriga sju millenniemålen. När vi möter Afrika och den afrikanska utvecklingen är det, fru talman, intressant med den rapport som Oxfam gjorde för en tid sedan som visade att lika mycket som satsats i bistånd på den afrikanska kontinenten hade använts i krig och konflikter. Det är klart att det är en jättestor utmaning att bygga samhällen på den afrikanska kontinenten som klarar konflikthantering. Fattigdom är naturligtvis en av de centrala grunderna för konflikter. När det gäller att komma till rätta med det är jordbruket en nyckelfaktor, precis som tidigare har sagts. När det gäller livsmedelsförsörjningen och den utmaning som finns där måste vi vara med och stötta och åstadkomma förändringar. Det handlar om att komma till rätta med äganderättsfrågor, så att människor vågar investera. Det handlar om att få lån och mikrokrediter. Det handlar mycket om kvinnors vardag. Det handlar om utsäde och gödning. Men det handlar också om ekonomiska strukturer som inte släpper fram handel, som inte skapar förutsättningar, fru talman, för en lokal livsmedelsmarknad och som inte tar vara på möjligheterna i att utveckla en regional marknad för livsmedel. I stället tar man vara på möjligheterna att få in tullar till statskassan. Det är naturligtvis en viktig uppgift att försöka åstadkomma en förändring och vara med och bidra i det sammanhanget i dialog med de afrikanska staterna. Ett annat område som är centralt för att man ska klara konflikt- och säkerhetsfrågor är miljöområdet. Vi har sett många exempel på konflikter som har uppkommit som har en grund i bristande miljöförutsättningar. Vi har sett ökenspridningen. Vi ser klimateffekterna när det gäller vatten. Vi ser riskerna som kommer till följd av avsmältning av de höga glaciärerna. Här finns alltså stora risker i en framtid om vi inte arbetar aktivt för teknisk utveckling, för kompetensöverföring, för att hitta ett partnerskap för klimatåtgärder och för att försöka göra rätt från början eller i alla fall göra rätt i fortsättningen, fru talman. Bristen på mänskliga rättigheter är naturligtvis också en källa till konflikt. Det handlar om mänskliga rättigheter som är universella, som är odelbara men som så ofta inte får fullt genomslag på den afrikanska kontinenten. Det handlar om en rättsstat som inte fungerar men som måste fås att fungera. Det handlar om att försöka skapa de gemensamma ytor i parlamenten som gör att människor kan komma samman och lösa konflikter på andra sätt än med vapen i hand. Parlamenten har naturligtvis en oerhört central funktion i en utveckling av mänskliga rättigheter och i en utveckling av bra, fungerande samhällsstyrning i de afrikanska staterna. Visst finns det också hopp! I många länder har val faktiskt kunnat lösa en del konflikter. Fru talman! Låt oss hoppas, trots det som händer i Zimbabwe, trots de uppenbara övergrepp som sker dagligen mot oppositionen, mot människor som försöker säga sin mening, att vi får se ett val i Zimbabwe som kan lösa en långvarig förskräcklig regims oförrätter mot människor och att vi får en förändring i Zimbabwe. Det skulle vara oerhört viktigt för en stor del av södra Afrika, också när det gäller att åstadkomma en lång rad andra saker i de områdena, att vi får en regim i Zimbabwe som fungerar. Vi står, som sagt, inför många utmaningar i vårt arbete med de afrikanska staterna. Vi står inför utmaningar när det gäller vårt bistånd men också när det gäller många av de andra områdena. Men de afrikanska staterna står också inför stora utmaningar och möjligheter. Naturresursekonomin, som är så tydlig i många länder, måste komma vidare. Det handlar om att man kommer vidare i förädling, att man kommer vidare i det ekonomiska utbytet av sina naturresurser. Men då handlar det väldigt mycket om att få kompetens, om att utveckla kompetens och om att klara av att lösa de utmaningar som ligger inte minst på utbildningsområdet. Det handlar om hållbara alternativ, att det finns hållbara alternativ för utveckling. I vår fokusering måste vi kunna göra skillnad och visa på att det finns möjliga lösningar. I det samarbetet är det viktigt att vi arbetar för att få med nya aktörer, nya aktörer som kan göra skillnad, så att det inte bara är de gamla projektaktörerna som medverkar, om vi ska kunna åstadkomma verklig förändring. De afrikanska länderna, fru talman, har kraft att handla själva. Vi ska stötta från Sveriges sida via vårt eget arbete, via EU och via FN. Men vi ska också fortsatt våga tänka nytt. Det är en utmaning för oss och för biståndet men också en möjlighet att åstadkomma en vinn-vinn-utveckling och ett nytt Afrika utan bistånd. Jag yrkar bifall, fru talman, till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

Anf. 34 Carina Hägg (S)

Fru talman! Jag förstår av Kerstin Lundgrens anförande att hon delar bilden av vad en starkare fokusering på Afrika står för. Det står egentligen för att man bland ett mindre antal länder huvudsakligen kommer att ha de här förlagda i Afrika. Och man tunnar ut infrastrukturen. Kring det ställde jag en fråga i mitt inledningsanförande. Men den är obesvarad. Därför återkommer jag nu. Frågan gällde Angola där jag vet att Kerstin Lundgren själv har varit på plats. Jag tycker att stängningen av ambassaden var olycklig. Den kom olyckligt i tiden. Det fanns starka möjligheter att vara väldigt aktiv. Jag tänker på kopplingen till näringslivet och de möjligheter som finns att konstruktivt bidra till samverkan på näringslivsområdet och till jobb och utveckling i Angola. Vi har stängt dörren utifrån. Har Kerstin Lundgren, efter hemkomsten, en annan bild, att det här var en stängning av en ambassad som välkomnades av det svenska näringslivet, av engagerade personer på plats? Tyckte man att det här var ett klokt beslut? Har Kerstin Lundgren eventuellt tagit intryck av något som hon mötte i Angola, så att vi kan se någon förändring framöver? Eller står hon fast vid att det var en klok politik att stänga ambassaden i Angola?

Anf. 35 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Tack för frågan, Carina Hägg! Det är välbekant att den här kammaren och speciellt vi som sitter i utrikesutskottet gärna skulle se att vi hade en ambassad i varje land. Det vore naturligtvis idealt. Men även här, fru talman, är det viktigt att våga fokusera och våga tänka nytt och omvärdera. Det har, trots vad man ibland hör från Socialdemokraterna, varit lite problem med det från Socialdemokraternas sida. Angola är ett utvecklingsland, fru talman. Det händer oerhört mycket där. Jag tyckte att det var spännande att besöka Angola - att möta den kinesiska vardagen där, att höra om de problem och möjligheter som den angolanska regimen uppfattar och att möta svenska företagare och naturligtvis ambassaden. Det är väl inte konstigt om de som verkar på ambassaden inte precis jublar över att man stänger. Men, fru talman, man såg också möjligheter. Det tycker jag är viktigt. Jag såg och hörde om möjligheter från dem som fanns där och jobbade med att förstärka och utveckla Exportrådets verksamhet. Det skulle verkligen byggas upp och byggas ut. Det är i det man ser möjligheter framöver, med utvecklad handel och fler svenska företag som får möjligheter och kontakter den vägen in. Man såg också framför sig att kanske kunna finna en nordisk lösning för företagare och handelskammarsystem. Det tyckte jag var spännande, och jag sade till presidentrådgivaren där att det här var en stängning men en stängning som innebär en början på något nytt. Och han nickade och såg också det nya framför sig. Låt oss hoppas att även Carina Hägg kan se den möjligheten!

Anf. 36 Carina Hägg (S)

Fru talman! Då konstaterar jag att Centerpartiet uppfattade att det enbart var ambassadpersonalen som hade kritiska synpunkter och att övriga tyckte att det här var en start på andra vägar och ökade möjligheter. Då är det upp till majoriteten och Kerstin Lundgren att återkomma och bevisa att det verkligen blir så. Men jag måste säga att jag har hört mycket mer av kritiska röster där man ser att mycket av de investeringar som vi har gjort nu faller i en stat där det mycket handlar om stat-till-stat-relationer där bistånd har en roll - inte minst för att utveckla näringslivet, jordbruket och sådant som kan ge varaktiga jobb på ett uthålligt sätt. Jag vill alltså tacka för det svaret. Jag vill också fråga om Kerstin Lundgren delar den bild som Gustav Blix gav: att folkrörelsebiståndet, som gör att engagerade människor kan göra en insats också i någon annan del av världen, i detta fall Afrika där man annars inte skulle ha klarat av det, dödar engagemanget. Att ge stöd till folkrörelser, kyrkor och idrottsföreningar - är det att döda ett engagemang? Jag tycker att det är oerhört viktigt att få klarlagt om detta också är Centerns uppfattning. När Kerstin Lundgren talar om nya aktörer i stället för projektarbete, som jag tror hon sade, undrar jag vad det står för. Är det ytterligare ett steg från det som är folkrörelseengagemang i bred bemärkelse till något annat? Men vad ska vi tala om i stället? I det här sammanhanget talar vi inte om EU-samverkan, bistånd eller Sverige, utan det här handlar om det breda engagemanget som jag tror är en viktig förutsättning för att kunna göra allt det andra.

Anf. 37 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Det är alldeles klart att flera av dem vi mötte i Angola tyckte att det var trist att ambassaden stängdes. Det var inte bara ambassadpersonalen, men man såg faktiskt också möjligheterna bortom beslutet. Beslutet är taget, och nu gäller det att utveckla exportmöjligheterna och handeln, därför att det är det man framför allt ser framför sig. Det finns också utmärkta möjligheter för företag och andra att vara med och arbeta i Angola om man så önskar. Det fanns en stor efterfrågan på kompetensutbyggnad. Det är också en sak jag vill betona när det gäller andra aktörer - att vara med och arbeta för utveckling av kompetens. Där tror jag det finns en nyckelfaktor för Sverige och för EU att agera och etablera samarbete mellan högskolor och universitet och på det sättet vara med för att försöka skapa kompetens i länderna, där man har stora bekymmer. Många jag pratade med i Angola och Sydafrika såg framför sig vikten av att få in andra aktörer än just de statliga eller de små som kanske inte riktigt kunde göra skillnad. När det gäller folkrörelsebiståndet vet jag inte om vi var i samma kammare när vi lyssnade på Gustav Blix. Jag uppfattade inte att han pratade om att det dödade engagemanget. Jag uppfattade tydligt att folkrörelsebiståndet är en viktig del men att det inte är det som gör skillnad. Folkrörelsebiståndet bygger på att människor engagerar sig. Folkrörelsebiståndet bygger på att människor vill ha kontakter, oavsett om det är fackliga organisationer eller våra partier.

Anf. 38 Hans Linde (V)

Fru talman! I Sverige såväl som i Afrika är mannen norm i väldigt många sammanhang, och kvinnan är undantaget. I synnerhet gäller det i politiken. När man beskriver politik med könsneutrala begrepp utgår man alldeles för ofta från mäns erfarenheter, villkor och perspektiv. Det gäller även handelspolitiken; den är inte på något sätt ett undantag. Vi ser från internationell forskning att handelspolitik har olika konsekvenser för män och för kvinnor. När man avreglerar handeln innebär det att småföretagare och småbönder måste anpassa sin verksamhet. Den manliga företagaren får oftast mycket lättare krediter och kan ta lån för att anpassa sig, medan kvinnor har betydligt svårare att göra detta och därför missgynnas när förändringarna sker. Vi ser också i Afrika hur män och kvinnor är verksamma i olika delar av ekonomin. Män är mer aktiva inom gruvindustrin - ytterst få kvinnor jobbar som gruvarbetare i Afrika - medan kvinnor dominerar inom jordbrukssektorn. Handelspolitiken påverkar dessa områden på olika sätt och riskerar därför också att påverka män och kvinnor på olika sätt. Jag tror att vi i den här kammaren är alldeles eniga om handelns centrala betydelse för Afrika och för utvecklingsfrågor. Just för att det är en så central fråga för utvecklingen är det också avgörande att jämställdhetsperspektivet finns med - att vi inte för en så kallad könsneutral handelspolitik som utgår från mäns erfarenheter och villkor och därigenom också förstärker de ojämlikheter som finns i Afrika mellan män och kvinnor. Därför vill jag fråga: Var är jämställdhetsperspektivet på regeringens handelspolitik? Jag hittar den inte någonstans. I denna skrivelse där man så tydligt pratar om handelns betydelse för Afrika lyser jämställdhetsperspektivet när det just gäller handelsfrågorna med sin frånvaro. När det gäller EPA-avtalet som kanske är en av de mest centrala delarna av vårt förhållande till Afrika just nu och som kommer att påverka de afrikanska samhällena i grunden, varför har man över huvud taget inte analyserat detta avtal utifrån ett jämställdhetsperspektiv och utifrån FN:s konventioner om avskaffande av all diskriminering av kvinnor?

Anf. 39 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Hans Linde verkar se regleringar och minskad frihandel som en väg till att hjälpa och stötta kvinnor. Jag delar inte det perspektivet, fru talman. För mig är det självklart att en satsning på kompetensutveckling och kvinnors större möjligheter i skolan - grundskoleutbildning - som till exempel behandlas i den här skrivelsen handlar om jämställdhet. När vi talar om möjligheten för jordbruket att få utvecklas handlar det i många stycken just om att stötta och underlätta för kvinnor att få lån, att få äga, att få handla, att få bygga upp kapital, att få ta steget vidare för att förändra sin vardag, sitt samhälle och sitt land. Vi talar om kvinnliga parlamentariker och att vara med och stötta i det sammanhanget. Jag tycker, fru talman, att Hans Linde måhända stirrar sig för blind på könsneutrala analyser och ser för lite på verkligheten och vad konsekvenserna blir för övriga förslag som finns med här.

Anf. 40 Hans Linde (V)

Fru talman! Det är tur att man ibland har hört biståndsministern prata om jämställdhetsfrågor - jag vet att biståndsministern har ett stort engagemang i dessa frågor och att det finns ett sådant engagemang på UD. Annars hade jag blivit lite oroad när jag hör Kerstin Lundgren säga att det här med att kräva jämställdhetsperspektiv inom handelspolitiken är detsamma som att kräva handelsmurar. Då har man nog inte riktigt förstått vad ett jämställdhetsperspektiv är eller varför det är viktigt att ha med. Vänsterpartiet har i en motion till Afrikaskrivelsen krävt att man ska ta med en könsmaktsanalys i anknytning till alla handelsavtal. Utskottet svarar att genderfrågor endast marginellt förefaller vara berörda, åtminstone i interims-EPA. Det är vad ni själva konstaterar i betänkandet. Ni konstaterar att det här perspektivet har saknats när man förhandlat om EPA. Man har inte ställt några krav på jämställdhetsperspektiv och jämställdhetsanalys i EPA. Jag har inte sagt eller dikterat vad som ska bli resultatet av analysen. Men jag kräver att den blir gjord, att man tar det seriöst och ser vad EPA kommer att få konsekvenser för män och kvinnor i Afrika, för kvinnliga och manliga företagare och för deras förutsättningar att leva ett värdigt liv. Svaret blir att man säger från utskottets sida: Javisst, vi har inte gjort någon jämställdhetsanalys. Och sedan är det punkt. Det kommer ingenting mer konkret i betänkandet. Om man tycker att det är viktigt att ha ett jämställdhetsperspektiv med i handelspolitiken, varför kommer man inte med några konkreta förslag? Det är bra att man stöttar kvinnliga parlamentariker, det är bra att kvinnor får möjlighet att gå i skolan. Det är inte det vi diskuterar. Vi diskuterar handelspolitiken. Jag tycker att Kerstin Lundgrens inlägg understryker det som jag själv känner en väldigt stor oro för, nämligen att svensk handelspolitik i dag är en frizon för jämställdhetsperspektiv. Därför understryker det den stora ojämlikhet som finns mellan kvinnor och män i Afrika. Det är bara att beklaga att det inte finns större engagemang för kvinnors rättigheter när det kommer till handelspolitiken.

Anf. 41 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Möjligheten för kvinnor att förändra sitt liv handlar om att kunna få tillgång till utbildning, att få tillgång till högre utbildning, att få tillgång till kapital, att få rätten att äga, att få rätten till sin sexuella och reproduktiva hälsa. Många av dessa faktorer är helt avgörande för att kvinnor ska kunna vara ute, för att kunna handla, för att starta företag och för att kunna bli självständiga. Jag tycker att Hans Linde inte ser vad som finns i betänkandet. Han stirrar för ensidigt och söker vissa ord. Det är ungefär som när man har sökmotorn på och frågar efter ett ord. Hittar man inte det ordet när man letar finns det inte. Hans Linde har sökt på "könsneutral" eller "genderanalys". Men när man tittar på det verkliga innehållet ser man att det handlar om att skapa möjligheter för kvinnor och att rasera murar, mentala, fysiska och också ekonomiska samt kompetensmässigt för att förändra vardagen. Det är viktigt för barnen, för kvinnorna och för utvecklingen. Kvinnorna utgör ju nyckeln till förändring i många av våra utvecklingsländer, så också i Afrika, fru talman.

Anf. 42 Bodil Ceballos (Mp)

Fru talman! Jag konstaterar att Kerstin Lundgren sade precis samma sak som jag, att det är viktigt att göra rätt från början. Därför vill jag återkomma till energisektorn. Kerstin pratade om de relationerna mellan länderna i syd. Det är oerhört positivt att länderna i syd samarbetar mer och att de stöttar varandra för att få en bättre utveckling. Det som jag oroar mig för är att många av länderna i syd också är länder som bygger hela sin ekonomi på fossilberoende. Jag oroar mig för att de kommer att föra den politiken med sig i det här samarbetet. Därför är det oerhört viktigt att Sverige är med på banan med den nya rena energiteknik som vi har utvecklat här i landet. Vi har ändå kunnat bli av med en väldigt stor del av vårt fossilberoende i energisektorn, även om vi har det kvar inom till exempel transport. Där tycker jag att det är viktigt att Sverige är med och att vi är med nu. De sade till oss i Liberia till exempel att vägar, hälsovård och utbildning var det viktigaste. Elektrifiering var inte lika viktig, den kan komma sedan, var det någon som sade till mig när jag frågade. Men jag tror ändå att elektrifiering är en viktig del av utvecklingen. Om de själva inte prioriterar det så mycket just nu kan vi ändå vara med där redan från början. Jag skulle vilja fråga Kerstin Lundgren om hon som företrädare för regeringspartierna kommer att driva det exempelvis i Sidas styrelse att vi ska arbeta mycket mer med att hjälpa till att få det rätt från början när det gäller energisektorn.

Anf. 43 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Först och främst: Sida har ingen styrelse längre, Sida har ett insynsråd. När det gäller vad som ska göras från svensk sida handlar det, om vi pratar bistånd, väldigt mycket om att hitta det lokala ägarskapet och att hitta de långsiktiga strategierna. I det sammanhanget är miljö- och klimatfrågorna ett av de prioriterade områdena för regeringen och självklart för oss. Det ska naturligtvis vara med i arbetet i de länder som vi långsiktigt samarbetar med. Sedan är det viktigt att vi tillsammans i EU och i FN-systemet försöker hitta en efterföljd till Kyoto där de afrikanska länderna är med och där man hittar vägar till förnyelse som inte slår undan benen men som skapar möjligheter. Det är en utmaning, och det är en utmaning som jag hör att många efterfrågar partnerskap runt. Jag hörde när jag var i Sydafrika och i Angola att man talar mycket om svensk miljöteknik och är intresserad. Det är klart en möjlighet för oss och en möjlighet för andra länder att i partnerskap utveckla den. Det finns inte minst solenergimöjligheter som är intressanta, fru talman, när vi pratar om den afrikanska kontinenten.

Anf. 44 Bodil Ceballos (Mp)

Fru talman! Det står i skrivelsen att en central utmaning består dessutom i att omvandla den potential som vilar i Afrikas enorma energiresurser, inte minst sol och vatten, i en ökad produktion och användning av el till stöd för den ekonomiska tillväxten. Så det har ni med här i er skrivelse. I de länder som ligger söder om Sahara och som till stor del består av öken är solen en ständigt flödande energikälla. Afrika har en enorm potential att utveckla sin egen energiproduktion, men det behövs naturligtvis dels stöd till investeringar, dels stöd med teknik etcetera. Det finns mycket att göra för att de inte ska falla i fällan att göra fel i stället för rätt från början. Behoven är enorma. Det kunde alla vi som var där se och uppleva själva. Naturligtvis kan man inte bara med bistånd rätta till de problem som finns, utan det måste till väldigt mycket annat, bland annat den attitydförändring som vi talade om tidigare. Man måste se varandra som jämbördiga parter och inte i ett uppifrån-och-ned-perspektiv. Ett annat stort problem i Afrika är regnskogsskövlingen. En människa som är fattig och behöver laga sin mat går naturligtvis ut och ser till att få ved för att laga den med. Det är väldigt små och få som än så länge är skyddade; det skulle behöva skyddas väldigt mycket mer. Regnskogsskövlingen leder till utarmad biologisk mångfald men naturligtvis också till klimatpåverkan. Kerstin Lundgren tog själv upp ökenspridningen i norr. Det här är verkligen gemensamma utmaningar som vi måste arbeta med. Jag undrar: Hur tänker Kerstin Lundgren arbeta med regnskogsskövlingen och ökenspridningen?

Anf. 45 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Precis som Bodil Ceballos nämnde omfattar vår skrivelse i utskottets betänkande möjligheterna på energi- och miljöområdet. Jag utgår från och hör ingenting annat än att det finns önskemål och förväntningar från många stater att i partnerskap med svenska företag eller svensk forskning försöka hitta spännande lösningar. Låt oss bejaka detta, och låt oss se att här finns det möjligheter för afrikanska stater, för medborgare där men också för Sverige och svenska medborgare. Det handlar om ekonomisk utveckling, ny teknik och handel. Jag tror att där finns en del av nyckeln till att hitta alternativa lösningar till skövling av regnskogar. Jag tror inte att vi ska, och framför allt tror jag inte att vi har möjlighet, att peka finger, utan det gäller att hitta lösningar i de egna staterna och för de egna människorna som gör att det finns alternativ inom ekonomisk utveckling. Då handlar det naturligtvis om att få ett ägarskap som fungerar, om att få en kapitalförsörjning som fungerar och om att få en möjlighet att hitta lösningar inte bara för stunden utan lösningar som är långsiktigt hållbara. Jag tror, fru talman, att en ny politik för Afrika och de nya strategier som skisseras i det här betänkandet och i regeringens skrivelse är en god grund för vårt bidrag i den utvecklingen.

Anf. 46 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Vi har detta med Barack Obama och med att Afrikas självförtroende är lågt - med att man oftast ser sig som väldigt lågt stående på den globala rankningslistan. Det kommer att ha, och har redan haft, en enorm betydelse inte bara i Förenta staterna utan också i Amerika att en son till en svart kenyan nu mycket sannolikt kan bli Amerikas president. Jag tror inte att man under den närmaste tiden ska diskutera Afrika utan att ständigt komma ihåg detta som kan vara en mycket viktig attitydförändring inte minst i Afrika när det gäller synen på sig själv och när det gäller att stärka det egna självförtroendet och då också bli mer effektiv i sina relationer med omvärlden. Afrika skildras alltför ofta som en fullständigt hopplös kontinent. Ofta generaliserar man ju väldigt mycket om dessa 60 länder. Jag ska säga några ord om det ekonomiska som några här har varit inne på. Det är intressant att den afrikanska utvecklingen nu visar på en med några procentenheter högre tillväxttakt än tillväxttakten i den globala ekonomin. Den globala ekonomin går ned och den afrikanska går något upp. I detta ligger fröet till stora ekonomiska omvälvningar för Afrika, kanske till och med positiva omvälvningar - jag skulle tro det. Men det hänger naturligtvis på hur man fördelar de vinster som finns att göra. De höga priserna på olja och mineraler gynnar alla länder som är producenter och exportörer - men lätt vunnet, lätt försvunnet. Kommer de priser vi nu ser att bestå för framtiden? Det vet vi inte. Om Afrika och Afrikas regering lyckas fånga tillfället i flykten och utnyttja dessa snabbt ökande vinster - man sitter ju med armarna i kors och ser priserna på olja, mineraler och så vidare gå upp och man får mer eller mindre arbetsfria inkomstökningar - beror på samhällsstyrningen, på governance som det nu för tiden heter i Sverige, och i sista hand på mänskliga rättigheter. Jag tillhör ett parti - alliansregeringen bygger på fyra partier som har samma inställning - som har inställningen att en fullständigt central komponent i en god samhällsstyrning är mänskliga rättigheter och demokrati. Eftersom många afrikanska länder inte har dessa egenskaper är risken naturligtvis väldigt stor att de här inkomst- och förmögenhetsökningarna slösas bort. Men det finns i alla fall möjligheter till en motsatt utveckling. Det är väldigt viktigt inte minst för oss i Sverige att, i den mån vi kan, främja att de tillgångar och rikedomar som nu snabbt ackumuleras i Afrika används på ett för majoriteten bra sätt. Då kommer man också in på Kina. Kina söker sig till Afrika, inte minst utifrån något slags gammal imperialistisk syn, att man ska behärska utvinningen av råvaror, inte handla med dem, utan man måste även äga gruvorna och oljefälten. Detta har vissa goda egenskaper, som någon här var inne på. Det gäller då en ökad infrastruktur, tekniköverföring och sådana saker. Men det finns också negativa aspekter. Naturligtvis kommer Kina inte att vara intresserat av att driva frågor om mänskliga rättigheter eller demokrati i Afrika. Tvärtom kan afrikanska länder som känner sig pressade av Sverige, Europa eller Nordamerika ta skydd bakom kineserna och så att säga använda dem som en sköld mot kraven på ökade mänskliga rättigheter och mer demokrati. Det minskar också möjligheterna att få en god användning av de ökade inkomsterna i länderna i fråga. Vi har ju sett att Kina har haft en negativ inställning till exempel till utvecklingen i Sudan och ansträngningarna att komma till rätta med konflikten där. Flera talare har varit inne på frågan om matpriserna. Det är på samma sätt där. Det är bra om man är producent och dåligt om man är konsument. Prisökningarna beror på många olika faktorer, inte minst på utvecklingen på lång sikt i Kina och Indien men också på en felaktig subventionspolitik, framför allt i Nordamerika men också i Europeiska unionen. Tack och lov har det inte så mycket varit uppe i den här debatten, men det finns en dubbel inställning. Många fördömer de här prisökningarna. Jag tycker att det är fel. Vad vi i många år har efterfrågat är ju att Europeiska unionens jordbrukspolitik ska reformeras så att de låga världsmarknadspriserna ersätts av högre, icke dumpade världsmarknadspriser. Nu ser man högre priser. Det gynnar människor på landsbygden, bland annat i Afrika. De får en högre produktivitet och högre inkomster. Det gäller inte bara jordbrukare utan även dem som servar jordbrukssektorn och dem som är daglönare. Dock skadar det konsumenterna i städerna. De måste få bistånd. De ska inte primärt få mat annat än i detta akuta skede därför att då drivs priserna ned igen för de inhemska bönderna i dessa länder, utan en bättre köpkraft är nyckeln. I den akuta situationen sker prisstegringarna väldigt snabbt, och människor har väldigt stora svårigheter att anpassa sig till de stigande priserna. Men på sikt blir effekten bland annat - om nu priserna ligger kvar på en hög nivå - en återmigration från de monstruösa städerna i Afrika, Asien och Latinamerika till landsbygden. Kanske kan man i framtiden tjäna till sin försörjning på ett bättre sätt på landsbygden om de högre livsmedelspriserna består än man i dag kan göra. De här livsmedelspriserna och den förändring som de innebär - jag tror att detta blir bestående eftersom det är en extremt stark långsiktig efterfrågan från länder som Kina och Indien - kommer, tror jag, på ett väldigt grundläggande sätt att ändra delar av bland annat Afrika och medföra en återmigration till landsbygden och bättre försörjningsvillkor på landsbygden. Diskussionen inte minst om infrastrukturen kommer att bli ännu mer påtaglig och viktig i ljuset av detta. Bodil Ceballos var också inne på detta med rörsocker och rörsockeretanol. Vi har dels frågorna om regnskogen och om den ökade skövlingen av denna, dels risken för hungersnöd som drivs på av försöken att minska den internationella handeln med livsmedel genom olika exportförbud, exportskatter och sådana saker. Ett klassiskt argument som jag kan påminna Hans Linde om är just argumentet att man om det är missväxt i ett land kan importera till det landet från andra länder. Med en reglerad handel har man inte den säkerheten. Sedan gäller det Bodil Ceballos fråga om vad marken alternativt skulle ha använts till. Ja, då kan man säga att i stället för att producera etanol hade mat producerats. Men då ska man veta att den som producerar etanol kanske får så stora inkomstökningar att den personen kan köpa mat från de bönder i omgivningen - i närheten, i närområdet - som producerar mat. Jag tycker inte att man ska vara negativ till etanolproduktion som sådan, utan man får titta närmare på vad som är orsaken till eventuella problem. Ja, jag tror att jag nöjer mig med det. Hans Linde hade en nattsvart beskrivning av Afrika. Det började med att Hans Linde räknade upp ett antal orsaker till att situationen i Afrika är så problematisk. Gemensamt för det som beskrevs var att det gällde externa faktorer. Skuldavskrivningar fattades. Det gällde också vapenhandel, utländska investeringar, Världsbankens krav, IMF:s krav och handelspolitiken. Det landade i den faktiska slutsatsen, även om den inte utsades, att inhemska reformer inte spelar någon roll, att det bara är den icke-afrikanska världens agerande som bestämmer Afrikas utveckling. Jag har hört detta många gånger. Jag saknade ordet kolonialism här, men det var väl bara en tillfällighet. Men vi kan inte bygga vår syn på Afrika på att afrikanerna inte skulle ha något ansvar för den egna utvecklingen. Hans Linde säger att de inte får förädla sina råvaror och att det har skett en avindustrialisering i Afrika. I själva verket är problemet att det i många av länderna inte har skett en industrialisering - man kan ju inte avindustrialisera något som aldrig har blivit industrialiserat - och att det skulle motverkas av frihandeln. Hans Linde säger att Afrika är dömt att vara en leverantör. Ja, men det är i så fall bland annat Kina som är den största exploatören av detta. Annars kan man se många länder i tredje världen som inte har brutit sig ur ett sådant förhållande, framför allt i Asien men också på andra håll. Det är en otroligt nattsvart bild av Afrika som Hans Linde ger uttryck för. Sedan säger han att i stället - det är hans alternativ - ska besluten fattas av invånarna själva. Då tänker man: Aha, här finns i alla fall en viss insikt om att småbönder, gruvarbetare och kvinnor på marknaden ska få fatta de här besluten. Men sedan kommer han över till nästa fråga: Vad är demokrati i Afrika? Ja, det är ingen riktig demokrati. Det är bara det att man samlas och sedan väljer de administratörer som ska genomföra den politik som bestäms i Washington och i Stockholm. Demokrati i Afrika är alltså att Gunilla Carlssons förtryckarmentalitet ska vidarebefordras genom de afrikanska parlamenten. Men vad är detta? Afrikanerna kan ju inte ens ordna sin egen demokrati, utan den förkvävs av omvärlden. Det är hela tiden omvärlden som förstör Afrika. Ingenting kan afrikanerna sköta eller ordna själva, enligt Hans Linde. Jag vänder mig naturligtvis mot detta. Jag har tre frågor. För det första: Vad är egentligen Hans Lindes inställning till demokrati i Afrika? Är det meningslöst? För det andra: Hur bedömer Hans Linde Kinas roll i Afrika? Är den positiv eller negativ? För det tredje: Frågan om kvinnor och frihandel togs upp här. Se på Asien och på hur många miljoner kvinnor i Asien som har gått in i teko-, sko- och annan industri. De har fått sin egen inkomst. De har kunnat välja sina egna män när de har kommit upp en bit över 20. De har fått en självständighet att kunna välja när de ska skaffa sina första egna barn. De har inte bott kvar på landsbygden och tvingats gifta sig när de varit 16-17 år med den person som deras föräldrar har pekat ut. I själva verket har industrialiseringen i tredje världen inneburit en befrielse för hundratals miljoner kvinnor. Dessutom kan man se att den feodala inställningen till kvinnor är olönsam. Inte minst i Indien har det uppmärksammats att det har varit en befrielse av kvinnan genom att man har brutit sönder feodala mönster vad beträffar sysselsättningen. Jag ska återgå till min huvudtext, fru talman. Antalet väpnade konflikter i Afrika har minskat ganska dramatiskt. För tio-tolv år sedan var det ungefär tio-tolv konflikter som var i gång, i dag är det tre. Och demokratin i Afrika går faktiskt framåt om än på skakiga ben. År 1976 var det bara några få afrikanska länder som var demokratier, och två tredjedelar var diktaturer. Det går alltså framåt i Afrika, även på det politiska området. Alliansregeringens Afrikapolitik, som kommer till uttryck i skrivelsen och i utskottsbetänkandet, betonar det afrikanska ansvaret för den egna utvecklingen. Den tycka-synd-om-mentalitet som bland annat Hans Linde gör sig till tolk för har ofta vunnit framför att ställa krav på demokrati och gott ledarskap, oavsett om det gäller bistånd, handel eller mänskliga rättigheter. Men jag menar att vi måste en gång för alla säga att det finns ett styressätt som är värdigt människor. Det kallas för demokrati. Det finns ett ekonomiskt system som fungerar. Det kallas för marknadsekonomi. Jag håller med om mycket av det som Bodil Ceballos sade. Men det var någonting där som jag tycker är väldigt problematiskt, och det är den av Bodil Ceballos efterfrågade attitydförändringen att vi ska vara en jämbördig part på riktigt. Jag tror att det är självbedrägeri. Vi är rika. De vill ha vårt bistånd och våra resurser. Om man då uppträder som att man inte har förstått denna grundläggande olikhet tror jag att man lurar sig själv. Jag tror att man i stället hela tiden måste ha en annan attityd och acceptera att vi inte är jämbördiga så länge som vi är så ekonomiskt olika. Vi ska se utvecklingen ur de fattigas perspektiv, ur de diskriminerades perspektiv och ur barnens perspektiv. Det är det som ska vara det grundläggande förhållningssättet, inte att tro att vi är jämbördiga. Vi kan inte vara jämbördiga med många av de här länderna. Varför? Jo, därför att de är förtryckare av sitt eget folk. Vi ska inte vara jämbördiga med diktaturer. Vi ska inte söka den rollen i förhållande till dem eller till slösare eller plundrare som sitter vid makten i vissa länder. Det är ett olyckligt förhållningssätt. Vi måste vara glasklara när det gäller diktatorer som till exempel Robert Mugabe. En fjärdedel av befolkningen har redan flytt hans land. Inflationen är inte längre mätbar. Det är en bytesekonomi. Den andra valomgången i presidentvalet kantas som bekant av mord och övergrepp på oppositionen. Och Sydafrika samtycker genom sin tystnad. ANC har medverkat till att Mugabes diktatur har kunnat fortsätta. Sydafrika är medskyldigt till situationen i Zimbabwe sedan många år. Mbeki och Mugabe påminner på sätt och vis om Neville Chamberlain och om Hitler i München 1938. Detta måste kunna sägas. För att uppmärksamma det internationella samfundets ansvar för att stödja kampen för en demokrati i Zimbabwe arrangerar Folkpartiets Birgitta Ohlsson - det är därför hon inte är här i dag och jag ersätter henne - ett seminarium i riksdagen i dag med det demokratiska oppositionspartiet MDC, Movement for Democratic Change. Stöd till den demokratiska oppositionen i kombination med ett starkt externt tryck gentemot förtryckande regimer har i många fall visat sig vara positivt för den demokratiska utvecklingen i det enskilda landet och i vissa fall i hela regionen. Folkpartiet menar att det svenska biståndet starkare bör kopplas till framväxande internationella åtgärder för ett civilt samhälle för att stödja kampen för demokrati och mänskliga rättigheter. Det svenska biståndet kan på detta sätt bidra till att främja regimskiften i de länder där situationen för mänskliga rättigheter är som mest allvarlig.

Anf. 47 Carina Hägg (S)

Fru talman! Det finns många frågor som vi har anledning att återkomma till i debatter längre fram. Men det finns också en debatt som ligger nära i tiden, nämligen MR-debatten. En del av de aktuella frågorna, inte minst den som handlar om Zimbabwe, kommer då att debatteras. Vi har försökt att avstå från att föra in dessa frågor och i stället ha ett annat och lite mer långsiktigt perspektiv i den här debatten. Det är viktigt att det sägs här. Det kommer också ett handelsbetänkande, vad jag har förstått. Då kommer vi att återkomma till många av de frågor som Carl B Hamilton lyfter fram här. Handelsfrågorna är naturligtvis oerhört viktiga och vi lägger stor vikt vid dem. Men jag noterade att det var så gott som genderfritt och att kvinnors frigörelse handlade om att bryta ned feodala strukturer. Jag kan hålla med om att de är ett problem, men riktigt så enkelt är det inte. Det finns mycket mer än så. Att ge kvinnor rätt till en egen inkomst är något som jag har sett att Folkpartiet oftast fjärmar sig från i dag, men det är ju välkommet att det åtminstone gäller kvinnor i Afrika. Vi får följa upp det vidare. Jag har noterat i debatter under tidigare mandatperioder att Folkpartiet har lyft fram och lagt stor vikt vid jämställdhet, SRHR-frågor, HBT, våld mot kvinnor, trafficking och prostitution. Men i dag är det inte så, vilket jag beklagar. Jag kan förstå det, för i dag har vi en regering som inte är feministisk. Det finns säkert också en sådan majoritet här i kammaren. Man tonar ned de här frågorna i utrikespolitiska kontakter. Man lyfter inte upp dem bilateralt. Man driver dem inte. Som sagt var: De har fått en lägre prioritet. Det präglar naturligtvis också Afrikapolitiken men också förutsättningarna för att driva de frågor som ändå riksdagen lägger vikt vid och prioriterar. Jag tycker att det är bekymmersamt. Detta är inte något som bara jag säger, utan det finns ju så väl belagt. 1325 kanske är det som oftast lyfts in, men vi har ändå sett i flera texter från regeringen att det fattas. Vad säger Carl B Hamilton om Carl Bildts, utrikesministerns, totala frånvaro av genderperspektiv, jämställdhet, SRHR och kvinnors rättigheter i sina texter?

Anf. 48 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Carl Bildt får väl svara för sig själv. Det finns rikligt med tillfällen att fråga honom om hans kvinnosyn, om det är det som Carina Hägg är ute efter. Att påstå att Folkpartiet inte ägnar sig åt denna fråga kan möjligen vara rätt på så vis att det landar i nästa punkt i mitt anförande. Jag ska ta upp det. Eftersom jag redan hade dragit över talartiden gjorde jag inte det. Men låt mig innan dess säga att det är struntprat, inte minst med tanke på Birgitta Ohlssons engagemang, att hävda att Folkpartiet inte skulle driva genderfrågorna i biståndspolitiken och utrikespolitiken. I Afrika är det faktum att 1 av 22 kvinnor dör av graviditets- eller förlossningsskador jämfört med 1 av 7 300 i våra länder. Det är djupt tragiskt. Diskriminering av kvinnor hämmar regionens utveckling. Jag kan gå vidare på detta tema som jag tycker är en dimension av genderfrågorna som kommer bort. Man kan se det som en rättighetsfråga, men man kan också se det som en ekonomisk fråga i den meningen att det är ett oerhört slöseri med människor som den här diskrimineringen av kvinnor innebär. Det här är ett exempel på det. Det finns på många andra håll också. Det var synd att Birgitta Ohlsson inte är här. Att påstå att hon inte skulle bevaka Folkpartiets syn på genderfrågorna i de här sammanhangen är struntprat.

Anf. 49 Carina Hägg (S)

Fru talman! Det var intressant att lyssna på Carl B Hamiltons försök att försvara den nuvarande politiska linjen genom att säga att det är struntprat det som vi för fram. Jag sade även inför valrörelsen 2006 att jämställdhetsfrågorna inte var inkluderade i någon arbetsgrupp och det inte fanns något uttryck som skulle ge stöd för att om det blev en borgerlig majoritet de frågorna skulle prioriteras på ett sätt som vi hade rätt att förvänta oss från riksdagens kammare då. Det har besannats. Det är så i dag. Det är ett nedprioriterat område, och det kommer till uttryck i Carl Bildts aktivitet. På det sättet är det relevant i det här sammanhanget. Vi har en regering och en majoritet som understöder det. Vill Carl B Hamilton och Folkpartiet något annat har man alla möjligheter här att distansera sig, att ta andra initiativ och klarlägga hur man ser på den problematik som vi har i dag. Det är inte så att de här frågorna har den tyngd de borde ha. Könsmaktsanalys och beskrivning av maktstrukturer är utmönstrat. Man tonar ned frågorna. Man lyfter inte upp dem. I förlängningen får det här området inte den kraft som kvinnornas situation, inte minst i många delar av Afrika, kräver. Vi ser en demografisk utveckling som följer den som vi har funnit på andra håll och i Europa, men den följer efter långsammare. Behoven är fortfarande oerhört stora. Jag saknar de initiativ och ambitioner som jag hade förväntat mig att Carl B Hamilton skulle säga att han ändå till viss del är överens om och delar. Men så blev inte fallet. Jag beklagar det. Vi får väl återkomma vid ett senare tillfälle.

Anf. 50 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Jag uppfattade inte att det var någon fråga här utan bara ett allmänt fördömande av både Folkpartiet och Carl Bildt. Så jag avstår från replik.

Anf. 51 Bodil Ceballos (Mp)

Fru talman! Jag börjar med den sista delen av vad Carl B Hamilton tog upp tidigare som gällde vad jag hade sagt. Det var jämbördig part på riktigt. Anledningen till att jag valde det uttrycket är den rubrik som vi har för hela betänkandet - gemensamma utmaningar och möjligheter. Det andas att vi vill vara en part och inte en givare i relation till mottagaren. I resten av skrivelsen har man ändå bilden av att vi fortfarande är givaren och att de är mottagare. Det handlar inte bara om att vi måste förändra vårt synsätt. Det är också från den andra parten. Du talade om att de ser sig själva som en hopplös kontinent. Det handlar om deras självkänsla, och det handlar om vår syn på Afrika. Alla länder är väldigt olika. Du tog upp ett antal länder som man helst inte vill ha så mycket med att göra när det gäller regimerna i dem. Men jag ville egentligen ta upp matpriserna. Jag håller med dig om att på lång och medellång sikt är det väldigt bra att priserna går upp. Människor kan leva på det de producerar. Människor kan tycka att det är lönsamt att flytta från kåkstäderna utanför de stora städerna i olika delar av världen och ut på landsbygden för att börja odla igen. Men i det korta perspektivet kan det här leda till svältkatastrofer. Bland annat talar man om att det kan bli svält i Kabul i Afghanistan, mitt i staden. Vi måste hitta en modell. Vi måste få ekvationen att gå ihop. Vi måste både ha livsmedelsförsörjning och ställa om till alternativa bränslen. Jag tror inte att vi kan ha riktigt storskalig produktion bara av etanol. Vi måste ha olika lösningar.

Anf. 52 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Det är två jättefrågor som Bodil Ceballos tar upp här. Jag har ingen lösning på det. Å ena sidan vill vi ha det här partsförhållandet, å andra sidan vet alla att vi är rika och givare. De andra vet att de är mottagare. Det stora problemet, som jag uppfattar det med min egen erfarenhet, är just att rollen att vara mottagare skapar ett dåligt självförtroende hos de länderna, hos deras företrädare. De ska vara kaxiga men ändå vara medvetna om att om de inte uppför sig i relationerna får de inte så mycket biståndspengar som de kanske skulle vilja ha. Det gäller inte bara gentemot Sverige. Det gäller gentemot Världsbanken, IMF, Storbritannien, och så vidare. Det finns ingen riktigt bra lösning på detta. Jag kan inte se den. Men jag tror att det är viktigt att man inte är för naiv. Man måste vara medveten om att de två rollerna finns. Det är bättre att försöka gå in på frågan om att bevaka de fattigas intressen och olika grupper som är utsatta. Svälten i Kabul beror inte primärt på brist på mat. Det beror på brist på köpkraft hos människorna. Det blir snabba förändringar i köpkraften som till exempel beror på att priserna på mat går upp eller att inkomsterna faller av något annat skäl. På längre sikt är den metod som finns att öka produktiviteten i jordbruket. Jag håller med Bodil Ceballos om att man får vara väldigt mycket mer försiktig än vad vi hittills har varit i att driva fram en produktion av biodrivmedel som är baserad på etanol. Vi vet inte riktigt vilka de långsiktiga effekterna är.

Anf. 53 Bodil Ceballos (Mp)

Fru talman! Vi är överens, verkar det som, om att det här är två svåra frågor och att det inte finns någon lätt lösning. Det finns eget svar egentligen. Vi har diskuterat mycket i Afrikagruppen om relationen mellan givare och mottagare och om jämbördig part. De här länderna ser ofta Kina som en part, medan vi är givare och de är mottagare. Det har en historisk koppling naturligtvis. För mig handlar det om att nu råkar vi vara rika. Vi har varit fattiga en gång i tiden. När vi är rika är det vår skyldighet att dela med oss till andra länder. När vi var fattiga har vi också fått hjälp, bland annat av de migranter som gav sig av härifrån. Det handlar om att ge och ta. Ibland är det vi, ibland är det de. Vi vet inget om framtiden. Det kanske är människorna i Afrika som en gång kommer att ge oss bistånd framöver. Det vet vi inget om. I vissa länder är det brist på mat, i synnerhet i de länder som är drabbade av klimatpåverkan redan i dag, där öknen brer ut sig. Vi behöver faktiskt inte gå så himla långt för att veta att skördarna slår fel. I södra Europa har under flera års tid många av de grödor som odlas där slagit fel på grund av klimatet. Det är inte bara köpkraften. Det är också brist på mat i vissa fall. Vi måste verkligen försöka hitta bra lösningar. Det möte som hölls här för några dagar sedan är en bit på vägen, men ändå inte tillräckligt. Vi måste hitta någonting som gör att vi löser detta mycket snabbare och att alla ställer upp. Hjälporganisationer klarar inte heller av att få ut all den mat man skulle behöva på grund av att priserna har gått upp så mycket. En stor del av prisökningen på maten beror på att också de fossila bränslena har blivit mycket dyrare. Vi har ännu större anledning att få alternativa bränslen - men var hittar vi dem?

Anf. 54 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Den akuta effekten av de stigande oljepriserna är att det är svårt att finansiera konstgödsel i många länder. Därmed sjunker produktiviteten. Detta är en blandning av kortsiktiga och långsiktiga orsaker. Jag pekade på det här med Kinas och Indiens ökade efterfrågan. Vi har också det mer kortsiktiga med australiensisk missväxt och sådana saker. Man kan också fokusera på det som vi faktiskt kan göra; man kan ta bort subventionerna till majsodling för etanol i Nordamerika. Det är den enskilt viktigaste orsaken. Enligt vissa uppskattningar beror 30 procent av prisstegringen på detta. Vi har motsvarande stöd i Europa. Man stöder odling för etanol av spannmål, raps och betsocker, vilket också driver upp priserna på mat. Nu blir det komplicerat här, men jag ska bara säga att när man bedriver politik får man titta på det som man kan åstadkomma dels på kort sikt, dels på lång sikt. På lång sikt är det en ökad produktivitet och minskade subventioner som konkurrerar med matodling, som jag var inne på.

Anf. 55 Hans Linde (V)

Fru talman! Att lyssna på Carl B Hamiltons anförande var lite som att befinna sig i uppochnedvända världen. Vi kanske ska påminna om några saker för att göra det tydligt i protokollet och för dem som eventuellt lyssnar till debatten: Det är Folkpartiet som vill att nord ska detaljreglera den ekonomiska politiken i Afrika. Det är Vänsterpartiet som vill att den afrikanska demokratin ska fyllas med innehåll. Det är Folkpartiet som vill att man ska inskränka och begränsa handlingsutrymmet för alla de nya och spirande demokratierna vi ser i Afrika. Det är vi i Vänsterpartiet som vill att Afrika och de afrikanska demokratierna ska ha samma möjlighet att göra sina vägval som vi en gång i tiden hade här i Sverige. Så vem är det i den här kammaren som inte har förtroende för att afrikaner kan ta ansvar för sin egen framtid, sitt eget samhälle och sina egna visioner? Jag vill också ställa en fråga till Carl B Hamilton i den här debatten. Just nu pågår valrörelsen i Zimbabwe. Det finns stora förhoppningar bland annat från oss i Vänsterpartiet om en demokratisering i Zimbabwe. Tyvärr ser vi att Zimbabwe i dag inte bara är en auktoritär diktatur. Det är också en stat med stora skulder. Det är skulder som har uppkommit under år av diktatur när banker, enskilda stater och internationella och finansiella institutioner har lånat pengar till Mugabes diktatur väl medvetna om situationen i landet och väl medvetna om att de pengar man har lånat ut till Zimbabwe inte skulle komma befolkningen till del. Vi ska komma ihåg att under stora delar av 90-talet var diktaturen i Zimbabwe en av IMF:s största favoriter. Det var ett land som lyftes fram på grund av Mugabes arbete med strukturanpassningsprogram och genomförande av ekonomiska reformer, bland annat privatiseringar, avregleringar och liberaliseringar. Det är sådant som Folkpartiet brukar gilla. Det var uppenbarligen så att IMF, Världsbanken och andra delar av omvärlden inte tog sitt ansvar när Zimbabwes statsskuld uppkom. Nu när vi har förhoppningar om en demokratisering i Zimbabwe - anser då Carl B Hamilton att den nya regimen vid ett regimskifte i Zimbabwe ska betala de gamla förtryckarnas skulder? Eller vill han liksom vi i Vänsterpartiet att Zimbabwe ska få omfattande skuldavskrivningar den dagen demokratin införs?

Anf. 56 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Det handlar om nationell demokrati i Afrika. Enligt vad Hans Linde tidigare har sagt innebär demokrati i Afrika att man är begränsad till att välja administratör av politik som utformas i Washington och i Stockholm. Är det fortfarande så? I så fall är demokrati i Afrika för Hans Linde någonting meningslöst. Den är ju från början definierad såsom att dess innehåll ändå kommer att bestämmas av andra. Därför blir det konstigt att påstå att han själv är den enda i denna kammare som är för demokrati i Afrika. Det är en nattsvart bild av Afrika både ekonomiskt och politiskt som Hans Linde nästan rullar sig i här. Jag vänder mig kraftigt emot den. Det är fullständigt utan hopp för Afrika när man hör Hans Linde och Vänsterpartiet. Det andra gäller Zimbabwe. I det ögonblick som Zimbabwe blir demokratiskt - eller mindre odemokratiskt skulle jag nästan vilja säga - står hela världssamfundet färdigt att gå in i Zimbabwe med stöd i alla möjliga olika former. Det gäller både akut och mer långsiktigt. Sverige har en särskild roll som potentiell samordnare av det internationella stödet till Zimbabwe i det ögonblicket, som Hans Linde säkert vet. Då blir frågan om skulderna av andra rangens ordning.

Anf. 57 Hans Linde (V)

Fru talman! Skulderna skulle vara av andra rangens ordning, säger Carl B Hamilton. Jag ser i alla fall i det Zimbabwe som jag själv har besökt att det är ett land med omfattande sociala problem. Det gäller inte bara inskränkt demokrati och mänskliga rättigheter, utan det är också ett land i akut behov av satsningar på utbildning, sjukvård, vägar, infrastruktur och så vidare. De satsningarna kommer inte att vara möjliga om en framtida demokratisk regim samtidigt ska betala tillbaka på alla de skulder som har uppkommit under Mugabes regim. Det är skulder som har uppkommit därför att nord inte har tagit sitt ansvar när pengarna lånades ut. Det är ingen sekundär fråga. Det är en förutsättning för att Zimbabwe ska kunna resa sig igen och för att man ska kunna bekämpa den enorma fattigdom som har uppstått i landet under de senaste åren. Därför kan vi inte ducka i den frågan. Och därför skulle det vara intressant att få veta detta från ett parti som slår sig för bröstet för att man har engagemang och solidaritet med Zimbabwes folk: Anser man att folket ska betala tillbaka den gamla diktatorns skulder den dag Zimbabwe blir en demokrati? Ja eller nej, Carl B Hamilton? Det borde ni väl ändå kunna svara på. När vi pratar om demokrati i Afrika måste vi nog ändå se att demokratin är kraftigt begränsad. Jag står fullständigt fast vid att vi i dag ser hur Världsbanken, IMF och internationella givare detaljreglerar vilken ekonomisk politik man ska föra i Afrika. I Sverige har vi under vår historia haft möjligheter att välja vilka företag som ska vara statliga och vilka som ska vara privata. Hur mycket vi ska satsa på vår välfärdssektor? Ska skolan vara gratis eller vara belagd med avgifter? Alla dessa är frågor som vi har avgjort genom demokratiska val och demokratiska beslut. Där har Afrika i dag inte makten. På alla de områdena dikteras Afrikas politik av andra aktörer. Carl B Hamilton! Jag tror att du behöver fundera igen. Vad är det för demokrati du vill ha i Afrika? Är vi verkligen beredda att lämna över ansvaret för Afrikas framtid till afrikanerna? Är vi beredda att lyssna på afrikanerna? Om Carl B Hamilton skulle vara beredd att lyssna på afrikanerna skulle han få höra en tydlig röst som kritiserar konditionaliteten och vill ha ökat handlingsutrymme och ökade möjligheter att avgöra sin egen framtid.

Anf. 58 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Hans Lindes beskrivning av Afrika i dag är att Afrika är maktlöst inför omvärldens krav och att demokratin i Afrika inte fungerar därför att den innebär att man bara väljer byråkrater som genomför omvärldens politik. Jag säger att skulderna tillhör en andra rangens ordning i det ögonblick som Zimbabwe blir demokratiskt. Då kommer nämligen bistånd och olika typer av andra resursöverföringar att stå helt i fokus. Då kommer säkert frågan om vad man ska göra med de gamla skulderna att lösas i sinom tid i Parisklubben och så vidare. Det är egentligen inte den akuta frågan. Den akuta frågan är hur man ska stoppa hungern, svälten och flykten från Zimbabwe. Då blir skuldavskrivningsfrågan något för framtiden. Den kommer att lösa sig; det är jag helt övertygad om. Hans Lindes beskrivning är festlig när han säger att Zimbabwes problem har uppstått därför att nord inte tog sitt ansvar en gång i tiden när man lånade ut pengar. Men Hans Linde är ju emot att nord ska ställa krav - eller hur? Nord ställde ju krav på budgetbalans. Det är ett faktum att Zimbabwe inte har följt enkla råd. Det behöver inte vara råd från Internationella valutafonden, utan det skulle kunna vara råd från en Icahandlare som ser till att inflationen inte blir 100 000 procent. Den är ju inte ens mätbar längre. Om Zimbabwe hade följt de enkla råden hade man inte varit i dagens situation med svält, där en tredjedel av befolkningen har lämnat landet. De där kraven kanske inte är så pjåkiga att ha i alla fall till en del. Problemet för Hans Linde är att man inte ens får ställa krav på att undvika en situation som den som råder i Zimbabwe i dag. Jag vet inte i vilket slags ekonomisk situation Zimbabwe hade befunnit sig i om Hans Linde hade fått bestämma. Men det hade väl varit om möjligt ännu värre, med tanke på att ingen får säga någonting av betydelse om hur den ekonomiska situationen ska vara.

Anf. 59 Lars Lindén (Kd)

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till alliansens förslag till beslut i detta betänkande. Sverige och Afrika - en politik för gemensamma utmaningar och möjligheter är rubriken på detta betänkande. Som ni redan har hört har åtta av utrikesutskottets ledamöter nyligen besökt Västafrika under sju dagar. Vi kom hem förra tisdagen. Förra måndagen satt jag på flygplatsen i Liberias huvudstad Monrovia för att resa hem efter att ha fått en liten inblick i detta lands situation, ett av världens fattigaste länder, och även en inblick i Malis och Ghanas situation dagarna före. Efter detta känns rubriken på detta betänkande gemensamma utmaningar och möjligheter som en väldigt bra rubrik på vad vi har att göra framöver i Afrika, vilka utmaningar som vi har i dessa länder och vilka möjligheter vi också har att samarbeta med dessa länder när vi nu fokuserar mer på färre länder och därmed kan göra mer kraftfulla insatser. Här behövs verkligen kraftfulla insatser på bred front. 9 av de fattigaste 20 länderna i världen finns just i denna del av världen. Vi kristdemokrater ställer oss bakom regeringens sammanhållna syn på svensk Afrikapolitik. Det handlar om biståndspolitik, handelspolitik, säkerhetspolitik, frågor om miljö och klimat, hälsa, social utveckling, demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet. Fru talman! Som gammal småföretagare är jag speciellt glad över att handelspolitiken numera lyfts fram som ett viktigt verktyg för att ett land ska utvecklas. Därför vill jag åter från denna talarstol ta upp handelns betydelse. Den insikten har saknats i mycket av svensk biståndspolitik tidigare. Det är, precis som i Sverige, när många små företag varje år skapas som grunden läggs för en växande handel, för fler arbetstillfällen och för växande välfärd. Ett positivt företagsklimat behöver skapas i ett land för att fler ska vilja starta företag, för att dessa små företag sedan ska vilja växa och bli medelstora och några växa vidare och bli storföretag. Den insikten har delvis saknats i svensk näringspolitik och än mer i svensk biståndspolitik för att fattiga länder ska få en bra utveckling. Nu ändrar vi på detta i svensk näringspolitik och uppmuntrar nyföretagande och uppmuntrar företagen att växa. Vi ser nu också till att detta tänkande genomsyrar utvecklingssamarbetet med ett trettiotal fattiga länder i världen. Där behövs nyföretagande än mer för att lyfta människor ur fattigdom och förnedring. Fru talman! Det är inte bara 32 miljarder i biståndsbudgeten som hjälper utvecklingsländerna att utvecklas. Fler och fler svenska företag gör stora insatser i många av världens fattiga länder genom att etablera sig i dessa länder eller ha underleverantörer där. Om man då på dessa arbetsplatser tar ett socialt och etiskt ansvar gör man stor nytta för att landet ska utvecklas positivt. Många svenska företag gör tillsammans just nu större insatser för att lyfta fattiga ur fattigdom än det traditionella svenska utvecklingsbiståndet. Man ansluter sig till FN:s Global Compact och lovar att följa kriterierna för etisk handel, vilket handlar om att följa ILO:s grundkriterier om sjysta löner, bra arbetsmiljö, reglerad arbetstid, inget barnarbete som hindrar skolgång, rätt till fackligt engagemang med mera. Dessutom engagerar sig fler och fler av dessa företag i det frivilliga nätverket CSR, Corporate Social Responsibility. Fru talman! Över 50 procent av Sveriges chefer jobbar i dag i företag som är aktiva i CSR-nätverk. Det är mycket bra. Dessa nätverk inbjuder även företag från tredje världen för att de ska börja förstå att ett socialt och etiskt ansvarstagande blir mer och mer viktigt om de framgångsrikt ska kunna exportera sina varor till väst. Detta ger resultat som blir till glädje för miljontals anställda i dessa länder som går från inkomster på mindre än 1 dollar per dag till kanske 4-5 dollar per dag. Dessutom får de en hälsosammare arbetsmiljö. Dessutom finns det en växande rörelse för småproducenter, Fairtrade -rörelsen, som har lyft över sex miljoner fattiga ur fattigdom och som växer med ungefär 40 procent per år just nu. Bland dessa småproducenter skapas det sedan medelstora och stora företag och kooperativ. Vid vårt besök i Ghana för en och en halv vecka sedan fick vi träffa ledningen för ett mycket lyckosamt Fairtrade -projekt. Det var ett kooperativ som producerar kakao. Kooperativet heter Kuapa Kokoo och har i dag 45 000 kakaofarmare anslutna. Närmare 300 000 människor i Ghana lever nu ett mycket bra liv tack vare detta Fairtrade -projekt. Det är ett kolossalt stort och framgångsrikt projekt. Efter alla problem som vi har fått ta del av under vår resa i Västafrika var detta ett uppmuntrande möte. Det är ett projekt som fungerar och växer utan att ytterligare pengar behöver skjutas till. Det räckte med några mikrokrediter i starten, och sedan utvecklade sig projektet på egen hand och är nu självfinansierande. Dessa projekt i enlighet med CSR, Global Compact och Rättvis Handel handlar just om handel och inte bistånd. Detta är fungerande marknadsekonomi där producenterna har sett till att deras produkter har fått ett mervärde som man kan ta betalt för. Mervärdet är att produktionen har skett under etiskt och socialt ansvar. Ju fler konsumenter som efterfrågar etiskt ansvarig produktion, desto fler människor kan ta sig ur fattigdom. Sedan får tankesmedjan Timbro skrika sig hes om att det inte fungerar. Vi har sett att det fungerar. En av de ansvariga för kakaoprojektet i Ghana kommer eventuellt till Norge och Sverige i höst. Då hoppas jag att vi i riksdagen kan anordna ett seminarium om detta sätt att utrota fattigdom. Fru talman! Precis som flera biståndsgivare nu har upptäckt att mikrokrediter är effektiva för att skapa nyföretagande i syd är etisk handel i storföretagarsammanhang och rättvis handel i småföretagarsammanhang vinnande koncept som i mycket högre grad bör utvecklas. Jag förutsätter att UD och Sida nu går från att tala om handelns betydelse till att visa att handeln också är ett av de effektivaste sätten att utrota fattigdom. Bistånd är nödvändig konstgjord andning för att föra människor ur fattigdom, medan handel är den långsiktiga lösningen på samma problem. Jag är glad över att vi i alliansen nu ska visa att det i fattiga länder är bara företag som kan bygga ett varaktigt ekonomiskt välstånd, precis som i Sverige. Fru talman! Avslutningsvis vill jag dock påpeka att handel är ett bra redskap för utvecklingen enbart om det är utvecklingsfrämjande för de fattiga länderna. Med oro har vi följt förhandlingarna om EPA-avtalet, och vi menar att om EU ska få exportera subventionerade varor till fattiga länder till låga tullar eller inga tullar alls kommer detta att vara förödande för de fattiga ländernas bönder. Här måste Sverige vara tydligt på EU-nivå. Vi borde tvärtom se till att jordbrukssektorn i Afrika utvecklas och att denna världsdel blir en ledande exportör av jordbruksprodukter. Det finns stor potential för detta. Fler av dessa varor borde också i högre grad förädlas i Afrika. Det vore bra om exempelvis kakaon, som jag tidigare talade om, kunde förädlas i Afrika för att skapa fler arbetstillfällen och inkomster för denna världsdel. Fru talman! Sverige och Afrika står inför stora utmaningar men har också stora möjligheter att skapa en god utveckling för många afrikaner under de närmaste åren.

Anf. 60 Carina Hägg (S)

Fru talman! Detta var ett mycket intressant anförande. Jag tror att jag skulle kunna instämma i det mesta. Det kändes väldigt inspirerande att lyssna på detta anförande. Tyvärr känner jag inte att detta riktigt är den politik som regeringen i dess helhet och majoriteten i dess helhet i den här kammaren står för. Men det är bara att önska lycka till så att vi tillsammans kan försöka baxa politiken i den riktning som har angetts. Jag tror på Global Compact och Rättvisemärkt och att skapa möjligheter till entreprenörskap. Sedan ser förutsättningar väldigt olika ut i de olika länderna. Ibland behöver man landreformer. I andra länder behöver man möjligheter att investera och göra lagförändringar. På andra håll handlar det mer om attityder. Jag ska ställa en fråga som jag tycker har kommit bort i denna debatt. Jag nämnde i mitt inledningsanförande migrantarbetarna. Vi har migrantarbetare som kommer flyende över Medelhavet. En del kommer dessvärre aldrig fram. Vi ser papperslösa som i dag flyr från Sydafrika av oro för sin egen säkerhet. De har sett framtiden omöjliggöras i det landet under överskådlig tid. Vi vet att situationen i Zimbabwe gör att många välutbildade inte ser någon möjlighet att finnas kvar i det egna landet. Man har brain drain på grund av den politiska situationen. Andra flyr för att söka mat för dagen. När jag var i Etiopien sade man att det var fler etiopiska läkare i Washington än som var kvar i Etiopien. Det som jag lyfte fram inför EU-Afrika-toppmötet var att vi måste lyfta fram detta med brain drain , hur vi dränerar Afrika på utbildade personer. Det kan vara inom hälsosektorn och inom andra områden. Det är de enskilda människorna som gör sina egna val, att flytta, att byta land och att byta arbetsplats. Men om man systematiskt drar ned på till exempel utbildningen i europeiska länder för att kunna dra nytta av utbildade människor i andra länder och att, som Göran Hägglund vad jag förstår har öppnat upp för, multinationella vårdföretag ska kunna rekrytera vårdpersonal, vill jag fråga: Vad är Kristdemokraternas linje i den här frågan?

Anf. 61 Lars Lindén (Kd)

Fru talman! Fanns det någon fråga här? Jag tyckte att det var ett föredrag. Skämt åsido är vi tydligen överens, Carina och jag, om etisk handel. Det är bra. Det är nog alliansregeringen också. Det är viktigt att handeln bedrivs på ett etiskt bra sätt, och det främjar att fler får bra lön och arbetsmiljö. Där finns det ingen motsättning i alliansregeringen, tror jag, om du är rädd för det. Brain drain är ett problem, det är klart. I de länder vi besökte förra veckan vittnade många om att mycket duktigt folk lämnar landet. Här är det väl bra om vi kan hitta en politik där vi kan hjälpa dem tillbaka och kanske på något vis inspirera och ge någon stimulans så att de verkligen kommer tillbaka. En del kommer ju tillbaka, men de känner ju, så länge det är så här fattigt, att de måste hjälpa till med försörjningen av släkten i det fattiga landet. Därför jobbar man och sliter dygnet runt i väst. Men det vore bra att hitta ett sätt. Vi är positiva till att man vänder den strömmen, även om vi inte vill förbjuda folk att flytta för att jobba och tjäna pengar.

Anf. 62 Carina Hägg (S)

Herr talman! Beträffande den första tråden: När jag har försökt få kontakt med Svenskt Näringsliv om uppförandekoder mot prostitution och trafficking har man varit kallsinnig, och likadant när det gäller uppförandekoder för våld mot kvinnor. Det finns alltså mer att göra, och här kanske vi förhoppningsvis också kan ta ytterligare initiativ tillsammans för att få med flera ur svenskt näringsliv på viktiga områden. När det gäller den andra delen av min fråga, om brain drain , har jag känt en oro för att den politik vi för inte ska hänga ihop med det vi har sagt om politik för global utveckling, som har mycket bäring på den afrikanska relationen. Om man från EU och Sverige fyller på genom att medvetet nästan begå rovdrift på den utbildade arbetskraft som finns i Afrika så är det klart att det är ett bekymmer. Då bidrar vi ju till att förstärka en problematik i stället för att hitta ett sätt att reglera de här frågorna oss emellan, mellan AU och EU, och att stödja och bidra till en utveckling på den afrikanska kontinenten. Det här är svåra frågor, för de berör så många olika individer och så många olika förhållanden. Det handlar inte om att begränsa den enskilde arbetstagarens egna uttryck för vad de vill och möjlighet att försörja sig. Jag har flera gånger kritiserat till exempel Storbritannien där man inom den offentliga sektorn har förbud mot att direkt importera arbetskraft från hälsosektorn i Afrika, men då går man via de privata företagen. Jag ser att det har funnits tendenser till att man vill gå samma väg i Sverige, och det är det jag känner oro för. Jag hade hoppats att vi skulle ta upp det under toppmötet mellan EU och Afrika, men därav blev intet. Därför tycker jag att det är viktigt att ställa de här frågorna och lyfta fram dem i det här sammanhanget. Jag skulle vilja få synen från majoriteten på de här frågorna. Delar man oron, och är man beredd att göra något konkret för att vi inte ska agera som en del andra när det gäller att dränera Afrika på utbildad personal i viktiga sektorer?

Anf. 63 Lars Lindén (Kd)

Herr talman! Det är klart att det finns många afrikaner som önskar att få komma till rikare länder och jobba för att tjäna pengar. Om vi inte säger att de får komma till Sverige så åker de någon annanstans. Vi löser inte det problemet genom att vi sätter stopp. Det är väl bra om de kommer till ett land där man har förståelse för att de egentligen bör återvända när situationen blir bättre i landet. Många är ju en resurs så länge de är här. De kan öppna våra sinnen för de problem som finns i de är länderna. När vi jobbar i folkrörelser med bistånd och utvecklingsfrågor är det ofta afrikaner är med i olika sammanhang. De bor här och känner till förhållandena. De är en tillgång när vi ska hjälpa de här länderna och kan råda om vilken biståndspolitik som är bäst. Jag ser alltså inte det här som ett stort problem, men det är ju viktigt att vi uppmärksammar det här och uppmuntrar dem att resa tillbaka så småningom. Man kan kanske hitta någon möjlighet att stimulera återvändande.

Anf. 64 Bodil Ceballos (Mp)

Herr talman! Jag måste inleda med att säga att jag också instämmer i väldigt mycket av det Lars har talat om här. Fairtrade och rättvis handel är oerhört viktigt. När vi diskuterade frågan med kakaobönderna häromdagen tog jag upp en fråga som för mig också är väldigt viktig, och det är att det inte bara ska vara rättvisemärkt, utan det ska också vara ekologiskt. I valet mellan att köpa ekologiskt eller rättvisemärkt kan människor, konsumenter, hamna i ett etiskt dilemma, så att säga. Personligen vill jag allra helst ha ekologiskt, men jag vill också att det ska vara rättvisemärkt, och det är inte alltid det finns att få. Jag vet också att det är väldigt dyrt att skaffa sig de här märkena, och jag undrar, eftersom Lars Lindén är väldigt engagerad i Fairtrade -rörelsen, vad som görs för att underlätta för Fairtrade -rörelsen att också skaffa sig de andra miljömärkningarna. Carina tog upp det här med migration. Att arbeta mer med Fairtrade i fattigare länder är ju också ett sätt att motverka den migration som vi ser i och med att människor har en bättre möjlighet att försörja sig på hemmaplan. Men när det gäller brain drain och möjligheter för till exempel studenter att komma till Europa och arbeta under somrarna, vilket var möjligt förut, innan vi stängde gränserna i syd, var det ju faktiskt så att väldigt många av dem som studerade i Afrika till läkare, arkitekter och diverse annat, kom till Spanien, Italien och andra länder under sommartid och arbetade. De tjänade pengar och kunde sedan komma tillbaka. Vår migrationspolitik har alltså absolut inte bidragit till att göra situationen i Afrika bättre. Jag kunde inte låta bli att nämna det nu när jag hade chansen. Det jag skulle vilja veta av Lars Lindén är vad han egentligen tycker om EPA-avtalen. Jag upplevde att det var en viss kritik mot regeringens politik i den frågan från Lars sida.

Anf. 65 Lars Lindén (Kd)

Herr talman! Hur uppmuntrar Fairtrade -rörelsen ekologisk odling? Det görs genom att odlarna får en extra premie som är värdefull för dem om de går över till ekologisk odling. Redan i grunden är det så att för att vara rättvisemärkt måste arbetsmiljön vara bra. Då kan man inte hålla på och hantera så mycket giftiga ämnen. Det är alltså rätt nära att man tar det steget. Anledningen till att man nu var tveksam i Ghana är att kakao är den tredje största exportprodukten i det landet. Då hade man från landets och statens sida varit orolig för att man skulle börja riskera att produktionen skulle bli sämre om man gick över till ekologisk odling. Kakaokooperativet ville ju gärna gå över, men de fick inte. Först skulle de undersöka om det verkligen skulle gynna produktionen så att landet inte tappade sin tredje största exportnäring till kanske 20 procent. Det fanns alltså en oro för att det inte skulle fungera. Och visst är det problem på en del ställen när de går över, genom att produktionen kan blir mindre, men de ville ändå gärna göra detta. De påpekade också för oss att produktionen var så nära ekologisk som den bara kunde. Det var väldigt lite gifter som användes.

Anf. 66 Bodil Ceballos (Mp)

Herr talman! Jag frågade också om EPA-avtalen, men jag återgår till det här med Fairtrade . I väldigt många fall är de rättvisemärkta produkterna väldigt nära ekologisk märkning. Det skulle kunna gå att få en ekologisk märkning, men många menar att det är för dyrt. Det är en situation jag har hamnat i många gånger. När jag har frågat säger man: Nej, det är för dyrt. Det kostar att få Fairtrade -märkning, men också den ekologiska märkningen kostar naturligtvis. Det vore bra om man kunde hitta någon form av lösning så att det inte bara blir någon extra premie utan att det faktiskt också skulle ingå i Fairtrade -märkningen att det är ekologiskt, när det nu ändå är så nära för det allra mesta. Du talade också om jordbruksprodukter för export i Afrika. Det är naturligtvis väldigt bra om Afrika kan exportera jordbruksprodukter, men samtidigt måste vi också se till att försörja den egna befolkningen, vilket man inte kan i väldigt många länder. Så hur ska vi lösa det problemet? Har du någon lösning på hur vi ska kunna få i gång produktionen? Ska det gå först till export och sedan till den egna befolkningen, eller ska man först hitta till den egna befolkningen och låta överskottet gå på export? Hur tänker du dig det?

Anf. 67 Lars Lindén (Kd)

Herr talman! Kakao är ingenting folket i Ghana kan leva på. Det är en exportprodukt. Visst går det åt en del kakao i landet, men det måste vara marginellt när det handlar om livsmedel för att överleva. Man får se det som en exportprodukt. Nu ägde det aktuella kooperativet nästan 50 procent av förädlingsbolaget i England, vilket var en bra lösning för dem. Förädlingen bör ske i landet för att de ska kunna tjäna pengar. Vi försöker få många länder i tredje världen att själva förädla så mycket som möjligt. Det är ett sätt att få ut mer pengar. När det gäller EPA har jag inte fördjupat mig så mycket i det mer än att jag hört kritiken inom partiet, det vill säga att om man ska tillåta europeiska länder att skicka subventionerade varor till tredje världen blir det verkligen ett sätt att slå ut dem. Nu har man skyddat sig genom tullar och avgifter, men om de ska bort blir det problem.

Anf. 68 Gunilla Carlsson (M)

Herr talman! Jag vill tacka utskottets ledamöter för ett seriöst betänkande, en mycket bra debatt och ett starkt engagemang. Jag är glad om Afrikaskrivelsen kunnat stimulera detta. Det lägger en grund för hur vi nu tillsammans utvecklar och stärker svenska relationer med Afrika. Herr talman! I en globaliserad värld är alla utmaningar och möjligheter gemensamma. Länder och människor knyts närmare och blir alltmer beroende av varandra. Sveriges regering känner ett starkt engagemang för Afrika och dess befolkning. Vi vet att det går att bidra till Afrikas utveckling. Det ligger också i Sveriges eget intresse. Ett exempel kan hämtas från Demokratiska republiken Kongo. Presidentvalet som hölls hösten 2006 var ett första viktigt steg mot fred, stabilitet och demokrati. Stödet från det internationella samfundet, inklusive Sverige, var helt avgörande för att valen skulle kunna genomföras. Vårt engagemang slutar emellertid inte där. Mycket återstår. Fred, säkerhet och utveckling i Demokratiska republiken Kongo spelar roll för de utsatta kvinnorna och barnen, för hela den afrikanska kontinenten och för vårt gemensamma klot, vårt klimat och vår miljö. Jämfört med för tio år sedan uppvisar Afrika i dag betydligt fler positiva förändringstendenser. Antalet väpnade konflikter har minskat, och många går mot en lösning. Respekten för mänskliga rättigheter förbättras och demokratier stärks. Den ekonomiska utvecklingen är framgångsrik i många afrikanska länder. Tillväxten för kontinenten som helhet har ökat. Under perioden 1998-2006 mer än fördubblades tillväxten i Afrika. Många människor har tagit sig ur fattigdom och förtryck även om undantagen är många och variationerna stora. Denna utveckling stärks ytterligare av det allt starkare regionala samarbetet inom Afrika. Det ökade afrikanska ansvarstagandet och insikten om kontinentens möjligheter är bidragande orsaker till den överlag positiva utvecklingen. Samtidigt måste vi vara realistiska. Utvecklingen utgår ofta från låga nivåer, kantas av många svårigheter och är på flera håll väldigt bräcklig. Dagens situation på Afrikas horn är ett tragiskt exempel på detta. Framsteg och framgångar förbyts inte sällan i bakslag. Hälften av Afrikas invånare lever i extrem fattigdom. Det kvarstår stora utmaningar för Afrika att uppnå FN:s millenniemål till 2015. Fortfarande är det för få afrikaner som får ta del av globaliseringens vinningar. För en hållbar utveckling krävs att Afrikas potential tas till vara. Det finns goda förutsättningar för detta. Omvärldens intresse för kontinenten har tilltagit. Den ökade globala efterfrågan på naturresurser har skapat tillväxt. Allt fler aktörer ökar sitt politiska och ekonomiska engagemang i Afrika. Kina omnämns ofta i detta sammanhang, men den ökade närvaron i Afrika sker snart från varje del av världen. Samtidigt har afrikanska företag klivit in på en internationell marknad. Afrika deltar alltmer i globaliseringen. En central utmaning består i att främja en utveckling som kombinerar ekonomisk tillväxt med fortsatt demokratisering, ökad respekt för mänskliga rättigheter och en social och miljömässigt hållbar utveckling. Herr talman! Det är mot denna bakgrund som regeringen stärker sitt fokus på Afrika. Genom landfokuseringen inom det bilaterala utvecklingssamarbetet gavs fortsatt prioritet åt ett stort antal afrikanska samarbetspartner. Särskild vikt läggs vid konflikt- och postkonfliktländer samtidigt som vi utvecklar samarbetsformer för att öppna upp för ett selektivt samarbete via aktörssamverkan i andra delar av kontinenten. Det nya utvecklingssamarbetet ska ske i färre antal sektorer, och med ökad sektorkoncentration kan Sverige bli en ledande aktör i enskilda länder. Områden där Sverige uppvisar komparativa fördelar som utgår från samarbetsländernas behov ska stå i förgrunden. Det är också mot bakgrund av den nya bilden av Afrikas verklighet som regeringen presenterar en ny Afrikapolitik. En central utgångspunkt är politiken för global utveckling, PGU. Utrikes- och säkerhetspolitiska, biståndspolitiska och handelspolitiska samt miljö- och klimatpolitiska satsningar utgör integrerade och ömsesidigt förstärkande delar i den nya svenska Afrikapolitiken. I linje med PGU ska olika politikområden samverka för att stärka Sveriges samlade bidrag till global utveckling. Detta är en ny ansats som visar på just ett brett angreppssätt. Samtidigt stärks fokus på långsiktig fattigdomsbekämpning genom ekonomisk tillväxt. Regeringen menar att en Afrikapolitik som sätter ekonomisk tillväxt i förgrunden måste vara bred. Biståndet är naturligtvis viktigt, men det är bara en del i vår relation till Afrika. Afrika får inte reduceras till en biståndsberoende problemkontinent långt borta. Ekonomisk tillväxt är en nödvändig förutsättning för att minska fattigdomen. Det är grunden för välstånd och hållbar utveckling. I förlängningen är det en avgörande faktor för att säkerställa politisk stabilitet. Detta gäller globalt, såväl i Sverige som i Afrika. Denna utgångspunkt genomsyrar regeringens Afrikaskrivelse. Den förnyade, tillväxtorienterade och breda Afrikapolitiken har flera tongivande inslag: Freds- och säkerhetsaspekterna får en annan dimension, mycket tack vare att Afrikanska unionen spelar en allt viktigare roll. I vår Afrikapolitik betonas också det svenska agerandet i EU. Afrikafrågorna blir allt viktigare för EU, och Sveriges kunskap och erfarenhet är efterfrågad. Demokrati och ett brett folkligt deltagande i utvecklingen är av central betydelse. Kenya är ett tragiskt och varnande exempel på det sönderfall som uppstår när demokratins spelregler sätts ur spel. Sveriges engagemang för stärkt demokrati sker på alla nivåer. Respekt för mänskliga rättigheter och demokratisk samhällsstyrning handlar om människors levnadsvillkor. Det handlar också om att skapa en miljö som möjliggör utveckling. Kollapsen i Zimbabwe utgör ett förfärande exempel på motsatsen och bekräftar vikten av ett uthålligt och tydligt engagemang för mänskliga rättigheter. Jag kan glädja riksdagens ledamöter med att det i Stockholm just nu pågår ett planeringsmöte om Zimbabwe som Sverige leder. Samlade är de största givarna och aktörerna i Zimbabwe. Kvinnors och barns rättigheter är starkt åsidosatta i flera afrikanska länder. Insatser för att förhindra övergrepp och uppnå ett rättfärdigt och jämställt förhållande mellan kvinnor och män är centrala. Det är nödvändiga förutsättningar för att minska fattigdomen och för att nå en hållbar utveckling. Kvinnors kraft är en av de mest outnyttjade resurserna i Afrika, och deras rättigheter och möjligheter är därför helt centrala för att tillväxt och välstånd ska kunna skapas. Klimat och miljö uppmärksammas. Afrika bidrar endast i ringa mån till det globala klimathotet men kommer sannolikt att drabbas hårdast. Det svenska engagemanget i Afrika inriktas därför på att bidra till miljöanpassningar och de omställningar som krävs. Handelsfrågorna och regional integration lyfts fram som centrala för hållbar utveckling. Sverige stärker därför det svenska engagemanget för handelsrelaterat bistånd. Afrikaskrivelsen visar att Afrika blir allt viktigare för Sverige. Vårt samarbete ska bygga på gemensamma intressen och på bredden av svensk kompetens. Vår utgångspunkt är våra starka värderingar och vår erfarenhet av hur Sverige blev rikt samt, som Gustav Blix påpekade, den nytta vi haft av ett regionalt samarbete i Europa. Vi vill på detta sätt assistera till utvecklingen men också se behoven, lidandet och, inte minst, människor på flykt som väcker ett starkt engagemang. Migrationsfrågorna är därför en utmaning för Sverige och EU. Afrika, Europa och Sverige har allt att vinna på att gemensamt maximera vinsterna och de positiva effekterna av migrationen, inklusive att överföra det erfarenhetsutbyte och den kunskapsutveckling som migrationen för med sig. Dessutom krävs det att vi bättre kan motverka de negativa effekterna av migrationen. Människor utnyttjas och flyr. Herr talman! Samarbetet med Afrika bygger på relationer som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Regeringen känner ansvar för att värna dessa relationer och samtidigt förnya kontaktytorna. Antalet afrikaner i Sverige ökar. Den afrikanska diasporan är en stor tillgång för vårt land. Under de senaste åren har det kulturella utbytet breddats och fördjupats. Inte minst här i Stockholm har vi haft förmånen att få besöka ett antal prestigefyllda utställningar och möta afrikanska kulturutövare. Från svensk sida ser vi ett ökat intresse för Afrika på olika sätt. Den svenska turismen till kontinenten ökar, och svenskt näringsliv visar ett allt större intresse för regionen. Själv har jag dansat till underbar musik från Mali under helgen. Exemplen på utbyte ökar. Det är positivt. EU:s strategiska partnerskap med Afrika innebär ett viktigt forum för Sverige. EU är en tongivande säkerhetspolitisk aktör liksom en omfattande biståndsgivare och handelspartner i Afrika. Sverige tillhör kärnan i EU och använder detta för att kunna påverka EU-politikens inriktning för att stärka EU:s agerande i Afrika. Jag kan inte nog understryka det som ledamöterna har diskuterat tidigare i dag: det afrikanska ägarskapet men också vikten av afrikanskt politiskt ledarskap. Den gemensamma EU-Afrika-strategin med tillhörande handlingsplan från 2007 är vägledande. Den lägger grunden för ett viktigt mervärde i svensk Afrikapolitik. Vårt medlemskap i multilaterala organisationer erbjuder plattformar som ska utnyttjas för en effektiv Afrikapolitik. I centrum står Förenta nationerna med sin stora säkerhetspolitiska normativa och biståndsgivande roll i Afrika. De finansiella institutionerna, såsom Världsbanken och Afrikanska utvecklingsbanken, är också betydande plattformar och kanaler för vårt stöd till Afrika. Regeringen arbetar också flexibelt i olika landkonstellationer. De nordiska länderna är en given och prioriterad grupp länder som vi arbetar nära med i samarbetet med Afrika. Vår relation till stater som på senare tid har ökat sin närvaro i Afrika bör kunna utvecklas ytterligare. Icke-statliga aktörer, såsom enskilda organisationer, vetenskapliga institutioner och förbund, är prioriterade samarbetspartner för regeringen. Också från afrikansk sida ökar antalet aktörer. Det finns en mångfald av motparter. Det gäller både regionala institutioner och nationella aktörer. Ett särskilt viktigt inslag i denna utveckling är den ökade regionala integrationen i Afrika. Jag tänker främst på framväxten av Afrikanska unionen, AU, och de subregionala organisationerna. AU har på senare år visat att organisationen är en nyckelaktör. Vår förhoppning är att AU ska kunna agera som en förändringsaktör. Den afrikanska integrationen innebär förbättrad afrikansk kapacitet på flera områden, inte minst inom fred och säkerhet. Ett starkare AU ger också det internationella samfundet bättre förutsättningar att föra en dialog med och verka i de afrikanska länderna. Den positiva utvecklingen i Afrika skulle inte ha varit möjlig utan ett ökat regionalt samarbete. Det är därför regeringens ambition att i ökad utsträckning uppmärksamma och stödja denna utveckling liksom ökat syd-syd-samarbete. Sverige och EU kommer att ha en fortsatt nära dialog med AU och andra regionala organisationer. Herr talman! Ett samlat svenskt engagemang ska öka effektiviteten och ge bättre genomslag i vårt samarbete med Afrika. Genom våra landsspecifika samarbetsstrategier definierar vi vårt stöd i varje enskilt samarbetsland. Vi kan alla se att Afrika står inför en kombination av stora möjligheter och svåra utmaningar. En del av detta har vi täckt i dagens debatt. Jag vet att kontinenten har goda utsikter att på lite längre sikt nå en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling. Med en sådan utveckling får också Afrika en naturligt stark position i en globaliserad värld. Vi har alla ett ansvar. Sverige drar sitt strå till stacken med en sammanhållen politik för att stödja den afrikanska utvecklingen. Regeringen vill också bidra till att Afrika tar full och aktiv del i det globala samarbetet kring gemensamma utmaningar och möjligheter. Kontaktytorna mellan Sverige och Afrika måste vidgas och främjandet av svenska intressen och skapandet av uthålliga samarbeten för ömsesidig nytta stärkas. Också genom ökad dialog och samarbete med afrikanska organisationer genom vårt arbete i EU och FN finner vi vägar för att bidra till Afrikas fortsatta utveckling. Regeringens nya Afrikapolitik visar tydligt att Afrikas utveckling förblir en gemensam angelägenhet. Den visar också att Sverige ser varje enskilt land i Afrika som en jämbördig partner i arbetet för en rättvis och hållbar global utveckling. (Applåder)

Anf. 69 Gunilla Carlsson (M)

Herr talman! Jag har tidigare, i mitt inledningsanförande, välkomnat Gunilla Carlsson till debatten. Det är väldigt viktigt och uppskattat att regeringen ser det här som en så viktig fråga att den också är representerad. Vi har understrukit att biståndet är viktigt, men att relationerna till Afrika är bredare än biståndsrelationerna. Jag hoppas att det faktum att man har valt att biståndsministern ska närvara här i dag inte innebär att man anser att vi ska reducera det bredare samarbetet och fokusera enbart på biståndet utan att regeringen representeras på det här sättet i dag av praktiska skäl. En annan fråga, som jag inte har fått besvarad under de tidigare replikskiftena, gäller det bekymmersamma konstaterandet att regeringens företrädare utrikesministern, som själv inte är närvarande, visar att jämställdhetsfrågorna och genderanalysen inte finns med på agendan. Det är något som jag varnade för redan före valet. Då fanns det inte någon arbetsgrupp som belyste de frågorna. Sedan har jag pekat på det i kammaren, och det har föredömligt belagts av Kvinna till kvinna, vilket jag har läst i en debattartikel. Det här är illavarslande. Om vi ska få genomslag för en Afrikapolitik som än tydligare lyfter fram genderperspektiv, brister på jämställdhet, SRHR och våld mot kvinnor måste vi också ha någon som bär det budskapet i relationerna bilateralt med institutioner och enskilda företrädare samt i internationella forum där vi möts. Jag hoppas att vi kan få detta klarlagt här och att jag kan få stöd från biståndsministern mot utrikesministerns hittillsvarande linje. Jag har fått ett svar på en annan fråga. Jag har ofta lyft fram villkoren i förhållandet till Zimbabwe och vikten av att man utformar någon form av omstartspaket. Det har jag fått nej på. Men nu kom ett besked om att ett sådant är på gång. Jag välkomnar den omsvängningen från regeringens sida.

Anf. 69 Carina Hägg (S)

Anf. 70 Gunilla Carlsson (M)

Herr talman! Jag är ledsen att Eskil Erlandsson, Maria Larsson, Anders Borg, Lars Leijonborg och Maud Olofsson inte kunde vara med här i dag. Men till skillnad från i den förra regeringen väljer ansvariga statsråd att närvara i kammaren när centrala dokument ska diskuteras enligt den ansvarsuppdelning vi har inom regeringen. Jag nämner dessa namn för att berätta för er hur skrivelsen har arbetats fram. Det har varit ett antal viktiga möten i Afrika och Stockholm med utrikesutskottet och med ett gediget engagemang från hela regeringen för att ha en samlad bild av Afrikapolitiken. Carina Hägg kanske tillmäter Carl Bildt lite för stort ansvar och betydelse; jag vet inte. Vi är en samlad regering som för Afrikapolitiken vidare. Engagemanget för kvinnors rättigheter och förmåga att bidra bättre har avsevärt stärkts med Carl Bildt som ansvarigt statsråd i UD. Nu har vi förmåga, mod och möjlighet att prioritera inte minst kvinnor och barn i utvecklingssamarbetet på ett sätt som inte gjordes tidigare. Det resulterar också i mycket tydligare strategier och vägledning till dem som ska utföra inte bara utvecklingssamarbetet utan också utrikespolitiken och regeringens samlade politik. Det är lika viktigt med ett globalt förhållningssätt och att vi gör de rätta sakerna i forskningsfrågorna, i klimatfrågan och i handelspolitiken. Därför skulle jag vädja till Carina Hägg att inte bara fokusera på Carl Bildt utan inse vad den här regeringen har inneburit för ökat jämställdhetsengagemang.

Anf. 71 Carina Hägg (S)

Herr talman! Det är möjligt att jag har alltför stora förväntningar och förhoppningar om att en utrikesminister också ska driva den linje som det fattas beslut om här i riksdagen. Men jag får väl tänka om och ställa större krav och öka förväntningarna på att övriga regeringen ska göra det som utrikesministern inte har ambitionen att göra. Då har vi i alla fall fått svar på det området. Gunilla Carlsson lyfte vidare upp vikten av regionala organisationer. På vilket sätt stöder regeringen Sadc när man stänger ambassaden i Botswana? Var har man i stället att erbjuda? Sadc spelar en roll för att hantera situationen i Zimbabwe. Därför är det viktigt att ha den frågan utredd utan vidare fördröjning. Det talas om ett bredare samarbete. Vad är det, och när kommer det i så fall?

Anf. 72 Gunilla Carlsson (M)

Herr talman! Jag vill bara konstatera det engagemang som bland annat vår utrikesminister visar för internationell fred och säkerhet och den ambition han har för en global ekonomi som växer och skapar nya förutsättningar när han reser till USA för att diskutera Afrika. Allt detta handlar inte minst om att stötta kvinnor. Det är kvinnor som framför allt drabbas av krig och konflikter. Det är kvinnor som inte tillräckligt väl kommer till sin rätt när ekonomin växer, när inte rättsstaten utvecklas och när mänskliga rättigheter kränks. Detta engagemang finns. Att sedan Carl Bildt väljer att inte använda genderord eller att ständigt påtala detta och att jag kanske har en ökad roll att spela är något som ledamoten Hägg verkar avstå från att se. Tyvärr fokuserar debatten om Afrika i inlägg efter inlägg på om Carl Bildt talar om genderfrågor eller inte. Låt oss tala om Afrika. Låt oss tala om Sadc och vikten av Sadc. Det är fantastiskt vilken förutsättning Sverige har att kunna påverka. Det är också en nödvändighet att vi gör de rätta sakerna. I en utrikesförvaltning som ärvde ett underskott på 100 miljoner kronor var det rätt viktigt att ta tag i ett skenande budgetunderskott och stänga en ambassad, den i Botswana. Därmed för man över ansvarsområdena till Pretoria, och de handlar också om relationerna till Sadc. Jag har själv rest i regionen och haft omfattande samtal. Vi har inte minst med den kris som nu finns i Zimbabwe en anledning att jobba väldigt nära Sadc. Vi stänger inte ned några relationer. Vi utvecklar ett bredare samarbete med en ökad aktörsamverkan. En strategi för detta vad gäller Botswana, Namibia och Sydafrika kommer att antas av regeringen den här veckan. Den kommer Carina Hägg att kunna läsa mer om. Det är en tydlig politik för hur vi utvecklar och går vidare bortom biståndet med dessa länder som är så centrala för Afrikas utveckling.

Anf. 73 Hans Linde (V)

Herr talman! Jag vill även i detta replikskifte lyfta fram frågan om Afrikas ägandeskap, det vill säga dess möjlighet att äga sin egen utveckling. Jag gör det därför att det är en central fråga just för utvecklingen men också för demokrati. Ägandeskapet handlar om att man ska ha möjlighet i Afrika att avgöra sin egen framtid. Det handlar också om biståndet och utvecklingssamarbetets effektivitet. Vi som har följt biståndet vet att när mottagarna äger sin egen utveckling blir också biståndet så mycket effektivare. Jag vill lyfta fram den frågan därför att jag känner oro när jag läser regeringens Afrikaskrivelse. I en tid när jag känner att vi borde stärka Afrikas ägandeskap över sin egen utveckling och stärka Afrikas perspektiv går man i den motsatta riktningen. Det kan inte vara någon hemlighet om man lyssnar på den här debatten att vi var många från utrikesutskottet som förra veckan besökte Ghana, Liberia och Mali. Det är tre spirande demokratier i Västafrika. De är inte utan problem, men det är tre länder som är på väg i rätt riktning. Det är viktigt - ja, helt avgörande - att Sverige stöder varje steg mot demokrati och ökad respekt för mänskliga rättigheter i Afrika. Just därför att vi ska respektera den afrikanska demokratin har jag också så svårt att förstå varför man från regeringens sida så hårdnackat är beredd att ställa krav på Afrika. När man ställer krav på mänskliga rättigheter och demokrati finns det inga kontroverser. Men det gäller här krav på makroekonomin, privatiseringar och vilken ekonomisk politik man ska föra. Kanske är det så att om vi lämnar över ansvaret till Afrika att de själva ska föra sin ekonomiska politik kommer de att fatta dåliga beslut. Men det är demokratins spelregler. Demokratier fattar ibland dåliga beslut. Det är också den här regeringen ett exempel på. Norge har frikopplat sitt bistånd från makroekonomiska policykrav om privatiseringar. Varför kan inte den svenska regeringen göra detsamma? Varför kan man inte ha förtroendet för afrikanerna att de kan göra sina egna val? Jag är övertygad om att ett och annat av de valen kommer att vara felaktigt. Men det kommer i slutänden att leda till ökad demokrati och ökad utveckling för Afrika att de får öka sitt handlingsutrymme.

Anf. 74 Gunilla Carlsson (M)

Herr talman! Det är väldigt bra att vi i den här debatten också har berört en del frågor om biståndseffektivitet. Det handlar mycket om att se att biståndsberoende i många av de afrikanska länderna kanske just har undanröjt detta. Det handlar om vikten av afrikanskt ledarskap och att afrikaner tar ett ökat eget ansvar för kontinenten. Det är väldigt viktigt för att biståndet ska kunna göra nytta att det är förutsägbart och också kan föras vidare. Kerstin Lundgren sade tidigare i debatten att målsättningen är att det inte längre ska vara ett biståndsåtagande att ha relationer med Afrika. Det är bra att vi har den visionen. Vi vet att afrikaner har en egen kraft själva, men de måste också ta det egna ansvaret. Det är också väldigt viktigt med ansvarsutkrävande. Det gäller inte minst eftersom vi hanterar svenska skattebetalares pengar. Det är också väldigt viktigt att vi bidrar med de erfarenheter och den inspiration som den svenska utvecklingen har kunnat uppvisa i att gå från väldigt omfattande fattigdom under 1800-talet till att bli en av världens rikaste och bästa nationer. Att kunna föra över de erfarenheterna och den inspirationen är väldigt viktigt i det politiska ledarskapet från svensk sida. Därför arbetar jag nu med att stärka biståndets effektivitet och legitimitet genom att göra det förutsägbart och långsiktigt och genom att göra rätta saker. Samtidigt gäller det att också se till att vi assisterar med de kunskaper och erfarenheter vi har. Det är inte att undanröja den demokratiska legitimiteten i Afrika självt, utan det är att stötta i utveckling med de svenska skattebetalarnas pengar.

Anf. 75 Hans Linde (V)

Herr talman! Jag tackar biståndsministern för ett svar på det här området som ändå höll sig inom helhetens gränser, till skillnad från tidigare talare i den här debatten. När det gäller de frågor som biståndsministern tog upp börjar vi med frågan om ansvarsutkrävande. När nu omvärlden ställer väldigt tydliga krav på Afrika, hur ska afrikanerna kunna ställas till ansvar? Burkina Faso är ett land där 10 procent av kvinnorna i åldern 15-24 år har hiv och aids. I detta land går Världsbanken in och kräver att Burkina Faso ska köpa in ett speciellt dataprogram och utbilda sin personal i just det dataprogrammet för att de ska kunna få resurser som är helt avgörande för dess hälsosektor. Hur ska befolkningen i Burkina Faso kunna avkrävas ansvar av dem som har påtvingat landet just det kravet? Biståndsministern talar om förutsägbarhet. Var är förutsägbarheten i ett bistånd där man ställer detaljerade krav som oftast upplevs som helt godtyckliga? I Uganda krävde IMF att Uganda skulle se över sin skolidrottspolicy för att de skulle få ut helt nödvändigt bistånd. Är det ett bra och förutsägbart sätt att bedriva biståndspolitik? Jag tycker skolidrott är viktigt. Men det är inte så viktigt att vi ska villkora avgörande resurser som behövs för utbildning, hälsovård och infrastruktur i Afrika. Hur effektivt är det att som IMF gjorde i Mali kräva att landet skulle flytta sitt regeringskontor för landfrågor från en byggnad i Bamako till en annan byggnad i Bamako för att man skulle få resurser som är helt nödvändiga för ett av världens fattigaste länder att kunna utvecklas och bekämpa sin fattigdom? Detta är trots allt exempel på de krav som vi i Sverige med den borgerliga regeringen är med och understöder. Var ligger det rimliga i det? Är det ett sätt att stärka den afrikanska demokratin att ställa krav på var regeringskontor ska vara lokaliserade, hur skolidrottspolicyn ska se ut i Uganda eller vilka dataprogram man använder i Burkina Faso?

Anf. 76 Gunilla Carlsson (M)

Herr talman! Man kan säkert göra sig lustig över enskildheter i olika aktiviteter som IMF och Världsbanken bedriver. Låt mig ge en interiör från helheten. När vi har höst- och vårmöten i Washington med IMF och Världsbanken handlar det väldigt mycket om hur man tillsammans utvecklar policyer och strategier för att gemensamt bekämpa fattigdomen. Världsbanken ser sig ännu mer som en kunskapsbank och erfarenhetsbank. Man försöker hitta vägar för att kunna inspirera till de rätta besluten. Jag tycker att jag ser alltmer av detta i Afrika. Jag ser alltmer av en förståelse för vad den globala ekonomin kräver för att man ska kunna ta språnget och komma närmare, eftersom Afrika har blivit så förfärligt eftersatt. Därför är det nu så viktigt att gemensamt se till att vi kan uppnå biståndseffektivitet genom att fullfölja de åtaganden som vi utvecklade länder har gjort. Men det gäller också att se till att vi gör de rätta sakerna. Där tycker jag att Världsbanken och IMF har en roll att spela när man gör det på ett bra sätt för de finansiella systemen för privatsektorutveckling och för att anta klimatutmaningar på många olika sätt. Frågan om ansvarsutkrävande och biståndsberoende har diskuterats för lite. Jag tror att det har varit skadligt för det politiska ledarskapet till exempel i ett land som varit så nära Sverige som Tanzania att under 40 år vara mer beroende av svenska givares ibland bristande förutsägbarhet än att vända sig till den egna befolkningen. Det är därför jag jobbar för att biståndet nu kan och ska göra nytta, för att det ska nå fram och för att det inte bara ska komma med pengar utan också med våra erfarenheter och vår kunskap och vårt välkomnande till att upprätta genuint partnerskap med utvecklingsländerna.

Anf. 77 Bodil Ceballos (Mp)

Herr talman! Jag vill börja med en fråga som jag har diskuterat med biståndsministern flera gånger tidigare, nämligen rätten till mat. I Afrikaskrivelsen finns det ett avsnitt under Jordbruket där man betonar jordbrukets och fiskets viktiga roll för utvecklingen i Afrika. Man tar faktiskt också upp rätten till mat. Man skriver så här: Rätten till mat, det vill säga regelbunden tillgång till mat som är näringsriktig, tillräcklig och kulturellt anpassad är eftersatt i Afrika. Kvinnor är speciellt utsatta. Det är ju sådan situationen är. Det som inte framkommer lika tydligt är vad regeringen tänker göra i sin politik för att komma till rätta med det här problemet. Därför skulle jag vilja att biståndsministern utvecklar det lite mer. En annan fråga gäller ägarskap, som Hans Linde tog upp tidigare. I det bistånd vi har ställer vi ju upp ett antal kriterier. När vi var i Liberia var det, som jag har sagt vid något tillfälle tidigare, infrastruktur - alltså vägar, skola och hälsovård - som var de tre viktiga frågorna. Vi har ju inte i vårt bistånd direkt skrivit ut att just vägar är så viktigt. Vi har skrivit demokrati, jämställdhet, miljö och en del annat. Det är inte riktigt deras agenda. När vi talar om elektrifiering säger de att det inte behövs ännu. Först handlar det om vägar, skola och hälsovård. Jag menar att elektrifiering är väldigt viktigt. Jag menar också att demokrati och jämställdhet är väldigt viktigt. Vi har en motsättning i detta - vad vill vi åstadkomma med vårt bistånd och vad är det som dessa länder prioriterar? Det skulle jag också vilja att ministern utvecklar lite mer.

Anf. 78 Gunilla Carlsson (M)

Herr talman! Det som är nytt med den nya utvecklingspolitiken är bland annat att vi gör mycket tydligare samarbetsstrategier som identifierar var Sverige kan göra skillnad och vad som är vår roll i en givarsamordning som måste bli bättre i världen. Att Sverige inte satsar på infrastruktur innebär inte att inga andra gör det. Jag tror att Sverige har allt att vinna på att ha en ökande roll att stå upp för demokrati och byggande av rättsstat, att göra mer för kvinnors utsatthet och jobba mer för jämställdhet i utvecklingssamarbetet och att nu inte tappa miljö- och klimatagendan. Därför vill jag utveckla det svenska kunnandet och engagemanget i just dessa nyckelområden i länder där det är efterfrågat och behövs. I de samtal vi för när vi utvecklar samarbetsstrategierna tittar vi därför på vilka de svenska mervärdena är och vad vi kan tillföra. I våra samtal med Liberias ledarskap tittar vi också på vad som efterfrågas. Jag tycker att det också illustrerar det dubbla ansvaret. Det är med svenska skattebetalares pengar som vi ska se till att göra rätt saker så att hjälpen når fram och är effektiv, men vi ska också se till att det blir uthålligt. Vad kan vara mer uthålligt för fattigdomsbekämpning i Liberia än demokrati? Vägar är viktigt, men demokrati och mänskliga rättigheter lägger grunden för en effektiv fattigdomsbekämpning. Rätten till mat och de bekymmer som Afrika brottas med, inte bara hunger och svält utan också undernäring som inte skapar de bästa förutsättningarna för de uppväxande generationerna, är alltjämt en stor utmaning. Det handlar om att få ett effektivare och bättre fungerande jordbruk och fiske och bättre handelsvägar. Vi har lärt oss mycket av den som sade: Om du vill hjälpa en fattig man, ger du honom en fisk eller ett fisknät? Jag tror att det är väldigt viktigt att vi inte fastnar i att skapa ett beroende och att vi kommer med maten. Vi ska skapa förutsättningar för ökad matproduktion i Afrika. Det är därför det är så viktigt att slå fast att rätten till mat är en av de grundläggande rättigheterna. Vi har i det svenska utvecklingssamarbetet i dag en ökad prioritering på de medborgerliga och politiska rättigheterna.

Anf. 79 Bodil Ceballos (Mp)

Herr talman! Om man ger fiskaren ett fisknät ger man fiskaren möjlighet att försörja sig i framtiden. Om man bara ger en fisk är det för stunden. Men det är ingen motsättning i det. Vi prioriterar klimatanpassning till exempel. Jag tog tidigare upp svensk miljöenergiteknik. Jag upplever ett väldigt stort intresse för miljö- och energifrågor över huvud taget när man talar med människor i andra delar av världen, bland annat Afrika. Det finns en vilja att göra saker, men pengarna finns inte. För inte så länge sedan besökte jag en innovatör här i Sverige som har utvecklat en solcellsanläggning som är lätt att montera, liten och inte särskilt dyr. Jag frågade om han var intresserad av att sälja sin produkt eller investera för att få den lanserad på andra kontinenter eller inom biståndet. Han menade att det är alldeles för krångligt: Det kostar för mycket för mig i slutänden att engagera mig i ett biståndsprojekt. Han säljer sina anläggningar till Spanien, där man ju också har mycket sol. Det vore bra om vi kunde satsa på alla dessa innovatörer som kommer med de här smarta nya lösningarna i stället för att överlåta den marknaden till de stora bolagen som gärna bygger stora kraftverk och dammar. Vi har ett kunnande. Vi kan dela med oss av det kunnandet. Det gör att marknaden för de fossila bränslena blir så mycket mindre i framtiden. Det är viktigt för mig i vår politik för global utveckling.