Sveriges medlemskap i FN:s säkerhetsråd 2017-2018

Anf. 13 Margareta Cederfelt (M)

Herr talman! Utrikesutskottet har i år fått äran att genomföra riksdagens sista ärendedebatt. Det är oerhört glädjande på ett sätt. Samtidigt är det tråkigt, för det innebär ju att riksdagen formellt sett inte har fler sammanträden detta år.

Sveriges medlemskap i FN:s säkerhetsråd 2017-2018

Det ärende som vi ska debattera i dag är regeringens skrivelse angående Sveriges medlemskap i FN:s säkerhetsråd 2017-2018. Medlemskapet i FN:s säkerhetsråd är naturligtvis en väldigt viktig fråga för Sverige, liksom för resten av Europa och förhoppningsvis världen. Jag vill inledningsvis yrka bifall till den moderata reservationen nr 1 angående det övergripande behovet av reformer inom FN. Jag står självklart bakom också övriga moderata reservationer.

Jag vill även yrka bifall till utskottets förslag att riksdagen ska ställa sig bakom det som utskottet anför om en oberoende utvärdering av medlemskapet och tillkännage detta för regeringen. Detta är en av de viktigaste frågorna i dagens betänkande - den om en extern, oberoende utvärdering av det svenska medlemskapet i FN:s säkerhetsråd. Detta är viktigt inte bara för att vi här i riksdagen ska få klarhet i vad som har hänt, hur arbetet har genomförts och vad det har kostat; det handlar också om att samla kunskaper inför kommande erfarenheter liksom, faktiskt, om tilltron i samhället till internationellt arbete.

Jag nämner detta eftersom det i vårt samhälle i dag finns en bristande tilltro till en del internationellt samarbete och till politikers förmåga att arbeta med säkerhetsfrågor. Därför är det oerhört viktigt att vi får klarlagt vad som har gjorts och hur kostnaderna, inte minst för kampanjen, har skötts.

Ärendet har också när det gäller just finansieringsfrågan, herr talman, varit uppe för behandling i KU. Det är omnämnt i betänkandet 2018/19:KU20, och där konstaterades att det finns en diskrepans mellan departementets bedömning och utvärderarens tolkning av uppdraget. Därför ser jag fram emot att riksdagen ställer sig bakom tillkännagivandet.

Men jag vill här även lyfta upp andra frågor som har varit viktiga för Sveriges deltagande i säkerhetsrådet. Jag vill börja med att framhålla att FN är ett unikt organ genom sin världsomspännande medlemskrets. Här är världens länder representerade och kan arbeta för fred och mänskliga rättigheter och åstadkomma långtgående överenskommelser.

Frågor där Sverige och regeringen har varit drivande är till exempel klimatet, kvinnors roll, fredsarbetet och engagemanget för fred i Ukraina. Jag framhåller Ukraina eftersom det är ett land som är utsatt för aggression från Ryssland och som också ligger nära oss.

Jag vill även understryka det som handlar om att vi behöver ett starkare FN, ett FN som kan verka för fred och skydda medborgarna. Civilbefolkningen är i dag i många områden utsatt för konflikter. Därför behövs det ett arbete för humanitära interventioner.

Ett stort problem när det handlar om FN, herr talman, är dock vetorätten. Vetorätten har gjort det svårt att nå fram i vissa centrala frågor. Jag tänker till exempel på Syrien och situationen där, inklusive Rysslands ingripande. FN är också förhindrat att ingripa i ett lands inre angelägenheter såvida inte säkerhetsrådet beslutar om att vidta åtgärder för att trygga fred och internationell säkerhet. Det är ett exempel, herr talman, där vi från svensk sida måste arbeta för att utveckla FN.

Jag vill också understryka hur viktigt det är att regeringen, nu när arbetet i FN:s säkerhetsråd är slut, lägger större vikt och fokus på EU och säkerhetsarbetet i vårt närområde. Sverige ska vara en konstruktiv kraft i Europasamarbetet och också se till att EU:s intentioner och lösningar på medlemsländernas behov säkerställs, liksom en fördjupad gemensam utrikespolitik.

Jag vill även nämna kvinnor och barn. Kvinnor och barn är de som drabbas hårdast vid konflikter. Många kvinnor och flickor drabbas av tvångsäktenskap, könsstympning, trafficking och sexuella övergrepp. Kränkningar av kvinnors rättigheter är ett av de största hindren för demokrati och ekonomisk utveckling.

FN har gjort mycket. Jag tänker på resolutionerna 1325 och 1820. Men de behöver också implementeras världsomgripande. Och kvinnor måste få möjlighet att inkluderas i fredsarbetet, i konfliktlösning, på alla nivåer i detta arbete.

Slutligen, herr talman, vill jag ta upp frågan om situationen i Mellanöstern. Vi läser dagligen om hur freden och säkerheten i Mellanöstern äventyras. Här är det viktigt att Sverige, med tidigare ett högt förtroende i frågorna, arbetar väldigt aktivt. Jag måste tyvärr nämna att Sverige, när det handlar om konflikten mellan Israel och Palestina, har landat fel på grund av regeringens agerande 2014 då man erkände Palestina som en självständig stat. Detta har lett till att Sverige har fått svårigheter att vara en trovärdig part i förhandlingarna. Jag vet också att detta har minskat möjligheterna för EU att tala med en gemensam röst. Förstås har också Israels relation med Sverige tagit skada av detta.

Jag säger detta, för vad som händer mellan Israel och Palestina är viktigt och rör oss alla. Sverige måste i detta sammanhang vara en neutral och seriös part.

Jag ser att utrikesministern är med här i debatten i dag, vilket jag varmt välkomnar. Jag kommer säkert att få kommentarer kring mitt anförande.

Det jag absolut vill avsluta med, herr talman, är att framföra ett varmt tack till utrikesutskottets kansli, som har lagt ned mycket tid och omsorg i sitt arbete för att stödja oss ledamöter. Jag vill också önska utrikesutskottets kansli en trevlig sommar!

(Applåder)

I detta anförande instämde Hans Rothenberg (M).

Markus Wiechel (SD)

Anf. 14 Markus Wiechel (SD)

Herr talman! Sverige har länge visat ett djupt och framgångsrikt engagemang i Förenta nationerna. Vi har som föregångsland för andra visat vägen i flera stora frågor som världen har stått inför. För Sverige i världen har FN varit vårt kanske absolut viktigaste verktyg i främjandet av fred och säkerhet världen runt, och det fungerar som ett organ för att hjälpa miljontals utsatta människor. Vi ska vara stolta över vårt oerhört långa engagemang i FN, där vi i många fall också gått i bräschen för en bättre framtid för fler och för en bättre utveckling.

Samtidigt lever vi nu i en föränderlig värld. Världen 2019 är inte en värld i fred. Den är kanske inte den värld som vi skulle önska att vi hade efter så många år i FN. För alltför många människor världen runt är vardagen en otrygg och orättvis plats. Mänskliga rättigheter kan inte tas för givna. Det är något som vi har lärt av historien.

Det är genom FN som vi bäst kan driva den globala förändring som vi själva vill se, och FN-samarbetet är stommen i det internationella arbetet för fred och säkerhet, men även här finns en förbättringspotential, inte minst inom den egna organisationen. Det är ett av skälen till att Sverigedemokraterna också har verkat för förändringar av FN:s interna regler om skydd för visselblåsare, tvistlösningsmekanismen mellan FN och dess personal, system för utvärdering och revision och möjligheten att lagföra personer som begår brott under FN-tjänstgöring.

Herr talman! Under tiden som vi har suttit i säkerhetsrådet har vi sett när miljontals familjer runt om i Mellanöstern har tvingats på flykt. Vi har sett hur Ryssland har fortsatt sitt aggressiva beteende, och vi har sett en negativ demokratiutveckling i världen. Den globala utvecklingen är med andra ord i många avseenden alarmerande, väldigt alarmerande, varför vi är många som har haft höga förväntningar på regeringens medlemskap i FN:s säkerhetsråd - en roll där vi har haft som uppdrag att företräda dem som inte har en röst och stå upp för vad vi ser som grundläggande, fundamentala rättigheter och värden. Det är också en roll där vi har kunnat agera föredöme gentemot andra länder.

Sverigedemokraterna välkomnar därför det samförstånd som vi har inom utrikesutskottet i det här betänkandet. Det är föredömligt att vårt utskott har kunnat finna enighet när det gäller att få till en oberoende granskning av Sveriges medlemskap i säkerhetsrådet.

Enbart genom ett starkt engagemang kan Sverige verka för en bättre värld. Det gäller även inom ramen för vårt arbete i FN, och det gäller i synnerhet vårt arbete i säkerhetsrådet. Regeringens arbete behöver granskas för att upprätthålla en god transparens inför svenska skattebetalare och inför svenska väljare. Vi ska kunna ha höga förväntningar på att Sveriges regering stått upp för de värderingar som regeringen säger sig företräda.

Herr talman! I detta betänkande behandlar vi även en lång rad andra motionsyrkanden som kanske inte direkt har med arbetet i säkerhetsrådet att göra, men de är ändå väldigt viktiga och berör i många fall frågor som har diskuterats och tagits upp i säkerhetsrådet.

Inom Israel-Palestina-konflikten ser vi fortsatta problem, och jag instämmer med föregående talare, Margareta Cederfelt, i att regeringens agerande har resulterat i ännu större problem. Det är ett agerande som har resulterat i diplomatiska svårigheter, och precis som Margareta nämnde är erkännandet av Palestina ett tydligt tecken på hur man agerat i direkt motsatt riktning för att nå fred och säkerhet. Man har med andra ord försvårat fredsprocessen.

Det råder ingen tvekan om att Sverigedemokraterna i den här frågan är väldigt tydliga. Vi står för krav på båda parter i den här konflikten snarare än för en ensidig kritik mot Israel, som vi har sett från regeringens sida, som till skillnad från den av regeringen erkända staten Palestina är demokratisk och bygger på rättsstatens principer. Vår politik på området grundar sig på att båda parter, både palestinierna och israelerna, är beredda och ges möjlighet att kompromissa för hållbara lösningar för fred och samförstånd.

Herr talman! Vi har ytterligare motioner i det här betänkandet som vi behandlar. Det är en lång rad viktiga motioner. När det gäller situationen i till exempel Syrien men även Irak har vi sett mycket den senaste tiden. Vi har sett hur Islamiska staten, som tidigare kontrollerade ett landområde lika stort som Storbritannien, har besegrats - inte som organisation, men de har förlorat kontrollen över territoriet i de här länderna. Men de är som sagt inte besegrade som organisation. Det är fortfarande en fruktansvärd terrororganisation som sprider skräck bland människor i det här området och som fortfarande kontrollerar landområden i andra länder. Det är en organisation som har tvingat miljontals människor på flykt. De har mördat, förslavat, trakasserat och begått samtliga grova brott som går att komma på.

Värst av allt är att Sverige har en del av ansvaret för det här. Hundratals svenska medborgare har rest ned för att slåss för Islamiska staten, det vill säga hundratals svenska medborgare har varit del av den värsta terrororganisationen i vår tid. Den fruktansvärda situationen i Irak och Syrien är inte över. I Syrien kontrolleras fortfarande områden av andra jihadister; Idlib-provinsen är ett exempel. I Irak och även i andra delar av Syrien ser vi fortfarande terrorattacker utförda av Islamiska staten och liknande grupper. Människor lider fortfarande något fruktansvärt av vad de här brutala grupperna gör.

Samtidigt har vi andra grupper som har stått upp för att skydda civila och för att hjälpa människor i nöd. Inte minst flera kurdiska grupper i Syrien och Irak har varit den främsta kraften mot Islamiska staten. De förtjänar vårt stöd. Det önskar jag att vi skulle ha sett mer av från regeringens sida. Man hade kunnat visa mer uppskattning för kurderna i Irak och Syrien.

Vi har också ett ansvar att stötta offren i de här delarna - minoriteter har slaktats av IS och andra grupper - och att skydda de kristna på Nineveslätten och så vidare. Vi har ett ansvar att skydda de människor som har varit de främsta offren.

Vi har en skyldighet att säkerställa att det i fortsättningen blir tryggt för dem som lever där och för svenska medborgare. Av den anledningen är det inte konstigt att vi bör straffa samtliga som har varit deltagare i organisationen. Därför välkomnar jag att Kristdemokraterna har väckt en motion om en internationell ad hoc-tribunal för brott begångna av IS. Det är något som Sverigedemokraterna stöder fullt ut, men det krävs såklart en lång rad andra åtaganden också.

Herr talman! Det absolut minsta vi kan göra för att hedra människor som har slagits mot IS och för att hedra offren för IS våld och terror är att erkänna det folkmord som IS har begått. Det är något jag inte nog kan betona.

Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag har dragit över min talartid, men jag önskar yrka bifall till reservation 15. Sverigedemokraterna står naturligtvis bakom samtliga SD-reservationer i betänkandet.

Jag önskar utskottskansliet, ledamöter och alla åhörare en trevlig sommar.

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 15 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! FN utgör en hörnsten i svensk utrikespolitik. FN är folkrättens och den internationella rättens riktgivare. Men FN är inte utan problem.

FN speglar världen så som den ser ut i dag. Det är naturligtvis också synligt i säkerhetsrådet. Det rådde stor oenighet i säkerhetsrådet innan Sverige kom med där, och det råder fortfarande oenighet oavsett hur många kaffe- eller fikastunder som har förevarit under den svenska tiden i säkerhetsrådet.

FN och säkerhetsrådet är utsatt för den verklighet vi ser med allt fler auktoritära och diktatoriska stater som söker växa i makt och inflytande. De utmanar naturligtvis hela FN-systemet och den multilaterala rättsordning som vi har hållit högt i den svenska riksdagen och i Sverige. Detta kräver en särskild diskussion, och den syns inte så mycket i regeringens skrivelse.

Herr talman! När utrikesministern hedrar oss med sin närvaro i denna debatt finns det skäl att starta i en positiv riktning. Jag vill understryka att vi från Centerpartiets sida såg det som viktigt att Sverige antog utmaningen att söka en plats i säkerhetsrådet. Det skedde under alliansregeringen. Vi välkomnade att den socialdemokratiska-miljöpartistiska regeringen vann platsen i säkerhetsrådet för nästan tre år sedan.

Jag tycker också att det är bra att Sverige och regeringen har lyft upp och kopplat ihop frågorna om klimat och säkerhet i säkerhetsrådet. Det är viktigt, och det är angeläget att fler tar efter och följer upp.

Det är också utmärkt att regeringen har sökt medverka, där det varit möjligt, för att till exempel åstadkomma någon form av samtalsöppning i Jemenkonflikten och Jemenkriget. Det är naturligtvis något vi alla välkomnar.

Vi välkomnar också att man har prioriterat frågan om kvinnors inflytande, även om vi funderar över och har rest frågan om i vad mån det kommer att vara ett bestående intryck. Inte minst när vi har fått information i utrikesutskottet har vi många gånger hört att utan Sverige hade inte frågan lyfts upp. Då kan vi fundera över om det är något som blir bestående om Sverige inte finns med.

Som kritisk FN-vän, som också utrikesministern brukar säga sig vara, är det naturligtvis viktigt att också granska hur regeringen har agerat. Den skrivelse som har kommit tycker vi, herr talman, speglar lite grann av det selektiva seendet. Det verkar som att allt gott som har hänt har haft en svensk penna bakom sig.

Jag vill inte utesluta att det har funnits en svensk penna med ibland, men låt oss se på signalen om ett undersökningsteam när det gäller de brott mot mänskligheten som Daish har begått. Det vore minst sagt märkligt om Sverige inte aktivt skulle ha deltagit där och röstat för en sådan åtgärd. Man kan naturligtvis lyfta fram frågan och säga att den har hanterats tack vare Sverige eller framställa den som det svenska mervärdet, men låt mig ändå tycka att det finns skäl att vara lite mer varsam med allt självberöm.

Låt mig också, herr talman, peka på avsaknaden i regeringens skrivelse av den stora debatt som startade i riksdagen om regeringens säkerhetsrådskampanj. Det hade varit klädsamt om regeringen också hade berört den frågan i en skrivelse till riksdagen. Det var en fråga där utrikesutskottet i omgångar fick brottas med Utrikesdepartementet för att se vad som hade förevarit. Den frågan borde naturligtvis ha lyfts fram tydligare. Jag tänker inte på att det var fråga om en kampanj utan på hur man hanterade riksdagen i kampanjen.

Vilka svåra frågor har inte lyfts upp? Vad är det som man inte berör? Vi här i riksdagen noterar naturligtvis att utrikesministern många gånger har undrat varför vi inte kommer med förslag och hävdar att vi står tomhänta. Men vi ställer oss frågan om utrikesministern har velat lyssna och ha en dialog med riksdagen om våra ingångar.

Vi har till exempel lyft upp frågan om vetorätt och en reformering av säkerhetsrådet. Eftersom den frågan är så stark i Sverige borde det ha varit en fråga som Sverige agerade på under sin tid i säkerhetsrådet. Det är en svår fråga, men det fanns möjligheter att lyfta upp den. Konstruktivt avstående för att förhindra ett obstruerande veto hade varit värdefullt att få med i diskussionen.

Det hade naturligtvis också varit viktigt att lyfta upp den fråga som ofta förs fram i Sveriges riksdag, av många, nämligen möjligheten till humanitär intervention - responsibility to protect. Vi har ansett det vara viktigt att stå upp inte bara för stater utan också för människor när de hotas av den egna staten. Det hade varit angeläget att lyfta upp den frågan.

Likaså hade det varit angeläget att lyfta upp frågan om ansvarsutkrävande och ICC. Tribunalen är inte direkt en del av FN, men det är ändå viktigt att få med FN:s möjligheter att hantera och försöka stärka ICC-systemet när det så kraftfullt hotas i dag. Det hade varit värdefullt.

Regeringen har haft öppenhet och transparens som ingång. Det är naturligtvis viktigt och riktigt. Det må ges ut pressmeddelanden efter möten i säkerhetsrådet, vilket har varit ett minimum, men det hade varit intressant om den öppenheten och transparensen hade präglat ingångarna till diskussionerna med riksdagen. Jag har redan nämnt säkerhetsrådskampanjen och våra försök att få en djupare insyn i den utredning som regeringen hade aktualiserat.

Regeringen bjöd in civilsamhället till dialog. Det är bra, inte minst därför att civilsamhället just nu är allvarligt hotat också i FN-systemet. Även där ser man tydligt hur många av de auktoritära regeringarna och regimerna stryper möjligheten för civilsamhället att verka. Det är ett lackmuspapper på vart vi är på väg. Allt fler av civilsamhällets så kallade representanter är regeringsföreträdare som försöker stoppa eller hindra det fria civilsamhällets agerande.

Det är som sagt bra att man bjöd in till dialog med civilsamhället i Sverige. Det hade också varit bra om regeringen varit mer intresserad av dialog med riksdagen och utrikesutskottet - mer av dialog och mindre av information.

Herr talman! Jag står naturligtvis bakom alla våra reservationer, och jag vill hänvisa till det särskilda yttrandet. Men jag yrkar bifall endast till reservation 3 under punkt 1.

Jag tackar också herr talmannen, kollegorna i utskottet, utrikesministern, utskottskansliet och personalen i kammaren och önskar alla en fin sommar.

Anf. 16 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Sveriges tid i FN:s säkerhetsråd har varit en viktig period för svensk utrikespolitik. Genom att Sverige var medlem i FN:s säkerhetsråd under två år hade vi en bra plattform för att lyfta fram våra värderingar och våra utrikespolitiska prioriteringar. Sverige har på ett generellt plan fått stort genomslag för den feministiska utrikespolitiken, och den har gjort avtryck i FN:s arbete.

Jag fick själv förmånen att ingå i en av de två delegationer som årligen reser från riksdagen till FN. Resan gjorde att jag fick djupare förståelse för FN och för det gedigna arbete som Sverige gör i FN. Jag vill rikta ett stort tack till alla medarbetare i den svenska FN-representationen och alla svenskar som jobbar inom FN-systemet. De är många.

Sverige gör skillnad. Men tyvärr styrs arbetet och sätts tonen i FN:s säkerhetsråd mycket av de fem permanenta medlemmarna USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike. Dessa fem bestämmer i stor utsträckning vad som ska diskuteras, på vilket sätt det ska diskuteras och kanske framför allt vad som inte ska diskuteras i FN:s säkerhetsråd. Även om det är rätt ovanligt att man lägger veto använder de fem permanenta medlemmarna sin vetomakt till att i stor utsträckning försvåra arbetet i FN:s säkerhetsråd. Jag kanske hade en naiv tilltro när jag tänkte att Storbritannien och Frankrike inte alltid gör på det sättet, för vi kan se att även de har sina tydliga agendor i FN:s säkerhetsråd utifrån sina länders politik.

I dagens betänkande finns ett enigt tillkännagivande till regeringen om att en fristående aktör bör utvärdera tiden i FN:s säkerhetsråd. Jag anser att Sverige behöver mer FN-debatt. Därför är det bra om Sveriges tid i säkerhetsrådet utvärderas, både för oss i nutid och inför nästa gång om ca 20 år när Sverige på nytt förväntas ta plats i FN:s säkerhetsråd.

Samtidigt är det, som utskottet konstaterar, inte helt lätt att genomföra en sådan utvärdering. Sverige var bara en av 15 medlemmar i rådet. Därför är det svårt att i säkerhetsrådets beslut se vad Sverige kunnat göra annorlunda. Däremot kan en utvärdering ge perspektiv på Sveriges prioriteringar och arbetssätt under tiden i FN:s säkerhetsråd. Genom akademisk höjd kan den ge viktiga perspektiv och inspel och samtidigt öka debatten om och intresset för FN i Sverige, något som jag tycker är viktigt.

Civilsamhället spelar en viktig roll som väktare och förmedlare av information inom FN-systemet genom att bevaka de beslut som fattas, informera FN och dess medlemsstater om utvecklingen runt om i världen och informera allmänheten om vad som sker i FN. Sverige har en tradition av nära samarbete med civilsamhället och inkluderar svenska civilsamhällesorganisationer i de delegationer man skickar till olika FN-möten.

Det finns dock flera stater som vill begränsa civilsamhällets insyn och deltagande i FN-systemet. Det är en olycklig utveckling som vi har sett flera oroväckande exempel på.

Civilsamhällets deltagande i FN:s högnivåmöten behandlas inom generalförsamlingen, där medlemsstaterna tar ställning till en lista på organisationer. Det gör att varje medlemsstat i praktiken har näst intill vetorätt när det gäller vilka civilsamhällesorganisationer som får delta. Man behöver inte heller ange något skäl till att utestänga vissa.

Denna ordning måste reformeras för att säkerställa civilsamhällets deltagande vid FN-möten och inom FN-systemet i stort. Därför anser Vänsterpartiet att Sverige bör verka för att stärka civilsamhällets roll inom FN.

Sverige föregår ofta med gott exempel när det gäller civilsamhällesrepresentation. Det är viktigt att vi fortsätter och även utvecklar den traditionen. Vänsterpartiet menar att Sverige i alla lägen i ord och handling ska stå upp för civilsamhällets rätt att delta meningsfullt och presentera granskningar och rekommendationer vid internationella möten och förhandlingar. Regeringen bör därför alltid inkludera en bred representation av civilsamhället i de delegationer man skickar till internationella möten.

Sverige är långvarig FN-vän och stor givare till FN-systemet. Förtroendet för FN bland Sveriges befolkning är högt. Med denna roll följer möjligheter och ansvar.

Sverige bör arbeta systematiskt med att säkerställa att FN värnar och stärker mötes och föreningsfriheten i all sin verksamhet. FN:s landskontor och utsända har en särskild roll i att främja rättigheterna hos utsatta aktörer och får aldrig prioritera ned frågor med hänvisning till lokalt politiskt motstånd.

Mot bakgrund av den allt svårare situationen för människorättsförsvarare globalt är det särskilt viktigt att FN:s samtliga särskilda representanter står upp för mänskliga rättigheter och har ett tydligt stöd från Sverige. Vi anser därför att regeringen bör ställa krav på och stödja FN i att stå upp för civilsamhällets demokratiska utrymme.

Herr talman! Vart sjätte barn i världen lever i dag i ett område som påverkas av krig och konflikt. I en konfliktsituation är barn särskilt sårbara. De har begränsade möjligheter att föra sin egen talan och ges sällan utrymme vid förhandlingsborden. Ofta ses barns säkerhet som en icke-fråga eller som en fråga som kan hanteras när konflikten är över.

Barnkonventionen slår fast att konventionsstaterna, i linje med sina åtaganden enligt internationell humanitär rätt att skydda civilbefolkningen i väpnade konflikter, ska vidta alla tänkbara åtgärder för att säkerställa skydd av barn som berörs av väpnad konflikt. Sverige bör därför arbeta för att alla internationella insatser ska inkludera barnskyddsrådgivare.

Ett av de största övergreppen mot barn är att göra dem till barnsoldater. Det är omöjligt att säga exakt hur många barnsoldater det finns, men enligt Röda Korset handlar det om hundratusentals barn som deltar i fler än 30 väpnade konflikter runt om i världen.

Användningen av barn som soldater i krig är inget nytt, men enligt organisationen har det blivit vanligare att barn deltar aktivt i konflikter. Det är bland annat de senaste decenniernas utveckling av billigare och mer lätthanterliga automatvapen som drivit på denna utveckling.

Anledningarna till att barn blir soldater kan variera. Genom tvångsrekrytering tvingas barn ut på slagfältet, till att agera bärare eller för att utnyttjas som sexslavar. Att bli soldat kan också ses som det enda sättet att överleva under mycket krassa och svåra förhållanden. Terrorgrupper som al-Shabab, Boko Haram och Daish, men även ett flertal stater, använder systematiskt barn som verktyg i sin krigföring.

Konsekvenserna är katastrofala. Tortyr, våld och droger är bara några av metoderna som används för att tvinga barn till omänskliga handlingar. Inte sällan används barn som kanonmat och tvingas utföra de allra farligaste sysslorna, till exempel att röja väg genom minfält. En rapport visar att i Sierra Leone har 60 procent av alla barnsoldater blivit vittnen till våldsamt dödande. Ännu fler har tvingats se våldtäkter, och nästan hälften har bevittnat massakrer.

Priset de barn som görs till soldater tvingas betala är nästan omätbart, och både den mentala och den fysiska hälsan blir lidande. Även om anledningarna till att minderåriga blir soldater är många och individuella är det centralt att barnsoldater betraktas som offer och inte som förövare.

FN:s säkerhetsråd har identifierat sex grova förbrytelser mot barn som särskilt allvarliga. En av dem är rekrytering och användning av barn i väpnade konflikter. Man har listat 66 väpnade grupper i 14 länder som uppfyller dessa kriterier.

Sverige bör ha en tydlig strategi för hur man ska utöva påtryckningar genom bilaterala och multilaterala kanaler för att stoppa all användning av barnsoldater och för att införa och ge stöd till program för återanpassning av barnsoldater.

Sverige har under sin tid i FN:s säkerhetsråd på ett förtjänstfullt sätt lyft upp kvinnor, fred och säkerhet på säkerhetsrådets agenda. Det är nästan 20 år sedan FN:s säkerhetsråd antog resolution 1325. Sju efterföljande resolutioner har också antagits. Tillsammans utgör de FN:s agenda för kvinnor, fred och säkerhet. Resolutionerna slår fast att kvinnors ökade deltagande i att förebygga, hantera och lösa konflikter samt i fredsbyggande och återuppbyggande efter konflikt är en förutsättning för att uppnå hållbar internationell fred och säkerhet.

Kriget i Syrien har nu pågått i åtta år. Under Sveriges tid i FN:s säkerhetsråd har kriget varit en knepig fråga som splittrat säkerhetsrådet, framför allt dess permanenta medlemmar. Trots få resolutioner totalt sett måste det ses som en framgång att Sveriges arbete ledde till resolutioner om humanitärt stöd till Syrien.

Samtidigt som stora delar av IS har slagits i spillror finns en risk för att kriget inte är slut. Våldet och kriget kan ta fart på nytt när nu Turkiet hotar de kurdiska områdena. Detta kan drabba kurderna - de som har bekämpat IS hårdast. Sverige måste stå upp för fred och rättvisa i Syrien och kräva att Turkiet drar sig tillbaka.

Med detta sagt, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation 10 och önska talmannen och alla ledamöter en trevlig sommar!

Lars Adaktusson (KD)

Anf. 17 Lars Adaktusson (KD)

Herr talman! Jag vill inleda med att ge mitt stöd till Kristdemokraternas samtliga reservationer och yrka bifall till reservation nr 17.

Sveriges kampanj till FN:s säkerhetsråd kantades dessvärre av bristande transparens, blidkande av auktoritära regimer och hemlighetsmakeri. Vid flera tillfällen har Utrikesdepartementet kritiserats för att ha hemlighållit dokument rörande säkerhetsrådskampanjen.

Detta agerande ledde till en granskning i riksdagens konstitutionsutskott, som resulterade i kritik mot UD. Även Justitieombudsmannen har riktat kritik mot Utrikesdepartementet för att ha underlåtit att registrera handlingar rörande säkerhetsrådskampanjen.

Det är uppenbart att det behövs ökad transparens och ökad respekt för offentlighetsprincipen inom Utrikesdepartementet. Arbetet med Sveriges kampanj till FN:s säkerhetsråd illustrerar just detta.

Det finns även andra skäl till oro. Ett av dem är att regeringen i samband med sin kandidatur valde att framställa Sverige som en så kallad oberoende röst i utrikespolitiken, trots att vårt land enligt fördrag är bundet att verka för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Det är uppenbart att EU som Sveriges främsta utrikespolitiska arena prioriterades ned till förmån för FN och säkerhetsrådet, trots att möjligheterna att påverka är starkt begränsade och trots att säkerhetsrådet är dysfunktionellt på grund av vetorätten.

Visst finns det även positiva inslag i det som skedde under Sveriges tid i FN:s säkerhetsråd; allt annat vore märkligt. Men Kristdemokraternas bedömning är att säkerhetsrådsplatsen kostade mer än den smakade, såväl politiskt som ekonomiskt. Därför välkomnar vi och ställer oss bakom förslaget om en oberoende utvärdering av tiden i säkerhetsrådet.

Herr talman! FN-samarbetet är en oerhört viktig del av svensk utrikespolitik. Behovet av ett globalt forum för dialog och gemensamt ansvarstagande när det gäller världens stora utmaningar är stort. Sverige som land har dessutom mycket att tjäna på en fungerande internationell säkerhetsordning. Alltför ofta har dock FN brustit i handlingskraft när viktiga värden stått på spel: människors frihet, demokrati och respekten för människovärdet.

Inte sällan har oförmågan och oviljan präglat FN:s agerande i Mellanöstern. Under Sveriges tid i säkerhetsrådet har hundratusentals människor i Syrien dödats och fått sina drömmar om ett liv i värdighet slagna i spillror av den syriska regimen.

I Irak har Islamiska statens förbrytare gjort sig skyldiga till några av de värsta brott som världen bevittnat sedan andra världskriget. Det har rört sig om våldtäkter, förslavning, korsfästelser och systematisk tortyr. Mot kristna befolkningsgrupper och yazidier genomfördes ett folkmord.

Hittills har Sverige och den rödgröna regeringen vägrat att erkänna IS folkmord på kristna - syrianer, assyrier, kaldéer - och yazidier. Inte heller i FN:s säkerhetsråd har den svenska regeringen verkat för ett folkrättsligt bindande folkmordserkännande. Detta är ett dystert faktum som regeringen, i historiens sken, kommer att få stå till svars för.

IS terrorister, som har förtrampat människovärdet på det mest hänsynslösa och barbariska sätt, måste nu ställas inför rätta. Sverige har liksom andra länder ett ansvar för att dessa förbrytare inte ska kunna vänta sig något annat än åtal och internationellt ansvarsutkrävande.

Kristdemokraterna förde 2017 fram förslaget om att regeringen skulle driva på i FN:s säkerhetsråd för en internationell ad hoc-tribunal för IS-brott. Detta avfärdades av regeringen med hänvisning till att situationen i Syrien och Irak som helhet skulle hänskjutas till Internationella brottmålsdomstolen, ICC. Men det var dessvärre ett dödfött förslag, som i stort sett omgående blockerades i säkerhetsrådet.

Regeringen hade chansen att på allvar väcka frågan om en tillfällig internationell tribunal, som hade ökat möjligheterna att ställa IS förbrytare inför rätta. En internationell ad hoc-tribunal för IS-brott kan vara en framkomlig väg. Säkerhetsrådets beslut om ett undersökningsteam för brott begångna av Islamiska staten i Irak tyder på just detta. Men ingenting i regeringens skrivelse visar på att den vägen prövades. Tvärtom står det att Sverige i förhandlingarna framhöll vikten av att ansvarsutkrävande inte enbart omfattade Islamiska staten.

Självklart ska Sverige verka för ansvarsutkrävande för samtliga parter, men det hade varit möjligt att verka för att IS-terroristerna ska dömas till ansvar i en särskild internationell tribunal för IS-brott. Det är beklagligt att regeringen inte lyssnade på Kristdemokraterna och andra medan tid var, när Sverige fortfarande var medlem av säkerhetsrådet.

Nu står frågan på agendan, och det är bra. Men när Sveriges tid i säkerhetsrådet ska utvärderas kommer det inte enbart att handla om det som gjordes utan också om det som regeringen inte gjorde. Beklagligt nog fick inte offren för folkmordet och deras familjer det stöd och den upprättelse som de förtjänar.

Med detta, herr talman, vill även jag tacka talmannen och riksdagens tjänstemän liksom ledamöterna av utrikesutskottet för den gångna terminen och önska en trevlig sommar!

(Applåder)

I detta anförande instämde Hans Eklind, Magnus Oscarsson och Roland Utbult (alla KD).

Anf. 18 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! I samband med att FN:s säkerhetsråd i april skulle anta resolution 2467 om sexuellt våld i konflikter, som Tyskland hade lagt fram, krävde USA att ett stycke om SRHR togs bort då man menade att det underlättade för aborter. Om detta inte skedde skulle USA lägga in sitt veto mot resolutionen. Stycket handlade egentligen inte om aborter utan om rätten till hälsa för våldtagna i konflikter. Efter många om och men backade tyskarna. Den text som USA inte ville ha försvann, och texten urvattnades rejält.

Tusentals människor dör varje dag för att de saknar rätt till hälsovård, mödravård, säkra aborter, preventivmedel, information eller makt att förändra sin livssituation. SRHR står för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter och handlar om att säkerställa att dessa möjligheter finns.

Inför beslutet skrev Angelina Jolie och William Hague en debattartikel i New York Times. När säkerhetsrådet hade mötet talade nobelpristagaren, kongolesen Denis Mukwege, yazidiern Nadia Murad och människorättsadvokaten Amal Clooney, som företräder yazidier som blivit utsatta för IS övergrepp.

I den efterföljande debatten menade vissa att amerikanerna borde ha låtits lägga sitt veto för att göra det tydligt att USA även inom FN-systemet motverkar människors sexuella rättigheter. Andra menar att tyskarna gjorde rätt då resolutionen hade andra viktiga aspekter för att motverka det stigma som finns hos dem som föds som en konsekvens av våldtäkter i konflikter.

Den amerikanska administrationen har blivit alltmer hårdför och accepterar inte längre skrivningar om SRHR över huvud taget. Vad anser Lars Adaktusson om detta? Är det rätt eller fel av USA att genom att hota med sitt veto få bort skrivningar om SRHR i FN:s resolutioner?

Lars Adaktusson (KD)

Anf. 19 Lars Adaktusson (KD)

Herr talman! Kristdemokraternas uppfattning när det gäller abortfrågan är, som Håkan Svenneling väl känner till, mycket tydlig och klar. Vi står för lagliga och säkra aborter, inte bara i vårt eget land utan också i andra länder. Vi verkar för det i de sammanhang vi kan.

Däremot tycker vi inte att abortfrågan är en fråga för EU-nivån eller att den ska föras in i EU, som vissa partier och krafter verkar för just nu. Därför röstade jag som jag gjorde i Europaparlamentet. Det var inte för att jag är emot lagliga, fria och säkra aborter, utan det var just av det skälet att EU inte ska syssla med den frågan.

Det finns ingen tvekan här. Vi står för det som finns uttryckt i vårt medicinsk-etiska program: rätten till lagliga och säkra aborter.

Anf. 20 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Jag tycker att det är bra att Lars Adaktusson står upp för rätten till abort i andra länder och att man gör det inom FN-systemet, som min fråga handlade om.

Ska man stå upp för aborträtten måste man göra det hela vägen. Vi ser de olika attacker som abortmotståndare nu försöker göra för att försvaga aborträtten. USA:s president har varit en tydlig förespråkare för dessa metoder, och beslutet från Alabamas 25 republikanska män att förbjuda alla former av abort är bara den senaste i en lång rad av attacker.

Lars Adaktusson och Kristdemokraterna har under våren hamnat i blickfånget för sitt agerande när det gäller aborträtten, såväl i Europaparlamentet som i riksdagen. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att du röstade mot aborträtten vid 22 tillfällen i Europaparlamentet, att du har rest i Colombia i våras och träffat abortmotståndare och att Kristdemokraterna anser att vårdvägran ska införas. Då ska man som läkare kunna säga nej till att genomföra abort av medicinska skäl eller av personliga etiska skäl, vilket ni brukar kalla för samvetsfrihet.

I Italien har detta lett till att två tredjedelar av landets alla läkare inte utför aborter, och i vissa regioner är det så många som 95 procent av alla läkare. Det leder till att människor nekas den vård de har rätt till.

I ett annat land, Norge, fick nyligen Kristdemokraternas systerparti, Kristelig Folkeparti, igenom den första inskränkningen av aborträtten sedan 1976. Den ändrade aborträtten var KrF:s viktigaste krav för att ingå i och stödja den norska regeringen. Kvinnors valmöjligheter har nu begränsats i vårt grannland. Vad anser Lars Adaktusson om inskränkningarna av aborträtten i vårt grannland Norge?

Lars Adaktusson (KD)

Anf. 21 Lars Adaktusson (KD)

Herr talman! Det finns en missuppfattning i den här debatten när det handlar om samvetsfrihet. Det är inte vilken fråga som helst; det är en mänsklig rättighet, formulerad i artikel 14 i FN:s universella deklaration om mänskliga rättigheter. Den nämns i samma sammanhang som tankefrihet och religionsfrihet. Det är inget påhitt från någon som är motståndare till aborter, utan den finns där. Det finns lagstiftning i ett fyrtiotal länder i Europa som skyddar samvetsfriheten och lyckas kombinera en sådan lagstiftning med en liberal abortlagstiftning och rätten för kvinnan att avgöra.

Att man försöker föra in en diskussion om samvetsfriheten som inte tillför något i sak tillför inte debatten den seriositet som den förtjänar.

Herr talman! En osanning blir inte en sanning för att den upprepas eller uttalas från riksdagens talarstol. Håkan Svenneling säger att jag har röstat mot abort vid 22 tillfällen. Det är fel. Det stämmer inte.

Jag står som sagt bakom lagliga och säkra aborter. Anledningen till att jag röstade som jag gjorde var att jag anser att sociala frågor som abortfrågan inte hör hemma på Europanivå.

Att påstå att någon har en uppfattning som vederbörande inte har är ohederligt. Själv skulle jag aldrig påstå att Håkan Svenneling är för väpnad revolution, massmord och deportationer av oliktänkande av det skälet att Vänsterpartiet har sina rötter i kommunismen.

(Applåder)

Fredrik Malm (L)

Anf. 22 Fredrik Malm (L)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 3 under punkt 1. Jag har skrivit upp mig för sex minuter i talarstolen och ska försöka hålla detta. Det betyder att jag inte kan täcka in precis alla områden. Den som mer på djupet vill ta del av Liberalernas synpunkter på skrivelsen om Sveriges arbete i FN:s säkerhetsråd hänvisar jag därför till att gå in på riksdagens hemsida och söka fram motionen med beteckningen 2018/19:3090, som är Liberalernas och Centerpartiets gemensamma motion.

Herr talman! FN är mycket viktigt; det vet vi. FN-stadgan är central, och FN:s olika institutioner - generalförsamlingen, säkerhetsrådet och så vidare - är en sorts ryggrad i det internationella arbetet och den regelbaserade världsordning vi vill ha. Den utmanas och undermineras i dag av en rad olika länder och krafter. Därför är det viktigt att Sverige är en aktiv medlem i FN, att Sverige engagerar sig mycket och att vi är en generös givare till olika humanitära insatser, projekt, institutioner och så vidare. Mot den bakgrunden har vi givetvis också haft höga förväntningar på Sveriges deltagande i säkerhetsrådet, när vi nu fick en möjlighet att vara med där i två år, 2017 och 2018.

Men, herr talman, det är lite bekymmersamt att man kan sammanfatta regeringens rapportering med att Sveriges regering är synnerligen entusiastisk när det gäller att berätta hur duktig man har varit, men när medier och riksdagen vill ta del av dokument för att granska denna så kallade framgång har det varit mörkläggning och locket på. Detta är minst sagt förvånande, eftersom Sveriges ledord i kampanjen för att komma in i säkerhetsrådet var just öppenhet och transparens.

Frågorna om kampanjens kostnader, hanteringen av handlingar, utvärdering och så vidare har därefter tröskats i utrikesutskottet och konstitutionsutskottet, med sedvanlig följetong i medierna. Vi i utrikesutskottet fick praktiskt taget släpa UD:s politiska ledning till Franz Jäger-skåpet i Arvfurstens palats, där man låst in den utredning om kampanjen till säkerhetsrådet som man beställt. Jag tror att inte ens den mest lojala fotsoldat i arbetarrörelsen kan vara nöjd med det agerandet från regeringens sida.

Men nu har då i alla fall utrikesutskottet beslutat att bifalla det krav som Liberalerna och Centerpartiet lade fram, nämligen att det ska genomföras en oberoende utvärdering av Sveriges medlemskap i säkerhetsrådet.

Herr talman! En fråga som regeringen i alla fall tycks vara hyggligt nöjd med är resolution 2401 från februari 2018 om vapenvila i Ghouta och Afrin i Syrien. Efter många år av krig var detta givetvis en viktig resolution, om den kunde leda fram till något, och det var över huvud taget viktigt att det kom något från säkerhetsrådet eftersom Ryssland under lång tid blockerat FN från att agera. Sverige arbetade fram den här texten tillsammans med en rad andra länder, bland annat Kuwait, Nederländerna och Ekvatorialguinea.

Om vapenvilan hade hållit i åtminstone några veckor, herr talman, hade vissa områden runt Damaskus och i nordvästra Syrien fått ett litet andrum. Kanske humanitär hjälp hade kunnat komma in. Kanske fler civila hade kunnat evakueras.

Men denna vapenvila höll inte en vecka. Den höll heller inte ett dygn. Jag tror inte ens att den höll en timme. Effekten på marken av denna svenskdesignade resolution var obefintlig.

Detta beskriver Sveriges regering i sin skrivelse som ett - håll i er nu - "begränsat genomslag". Det är alltså socialdemokratiskt nyspråk för noll. Man kan möjligen tillämpa det på andra områden. Fotbollsmatchen slutade inte 0-0; den slutade "begränsat genomslag"-"begränsat genomslag". Jag tycker att det är mycket bekymmersamt när Sveriges regering på det här sättet försöker att skönmåla i stället för att medge att saker och ting inte har gått vår väg.

En av de mest akuta svårigheterna för FN är användandet av obstruerande veton av säkerhetsrådets permanenta medlemmar, som hindrar säkerhetsrådet att anta resolutioner i akuta konflikter, exempelvis Syrien, vilket har nämnts. Det här skadar förstås FN:s trovärdighet som global aktör för fred och säkerhet. Regeringen prioriterade dock inte att driva frågan om Förenta nationernas långsiktiga beslutsförhet och trovärdighet. Man borde också mycket tydligare ha ifrågasatt de veton som lades fram.

Listan över punkter där man kan rikta kritik kan göras längre. Det har också riktats mycket kraftig kritik från föregående talare på en rad olika områden, alltifrån Sveriges Mellanösternpolitik till vår tyvärr ibland för svaga röst för att skydda utsatta demokratier och minoriteter och så vidare.

Det finns dock områden där Sverige har bidragit till saker och ting. I grund och botten är det givetvis bra att Sverige sitter i FN:s säkerhetsråd. Vi är pådrivande på klimatområdet på ett sätt som många andra länder inte är, och det är viktigt att vår röst kan göra en tydlig skillnad. Sverige har ett betydligt mer aktivt engagemang för kvinnors och flickors rättigheter än många andra länder, och det är också ett arbete som vi ska lyfta fram och vara stolta över.

Herr talman! Konkret kan vi också nämna den konferens som hölls i Stockholm, där man samlade parterna i kriget i Jemen. Det mötet har förstås inte i sak gjort några underverk. Det har inte blivit fred i Jemen. Men mötet var viktigt, och det lägger också en grund för kommande möten där man kan använda en del slutsatser från Stockholmskonferensen.

Om parterna bryter mot en del av de principer och annat som man kom fram till kan de dessutom slå varandra i huvudet och hävda att de inte följer reglerna och så vidare. Även detta är någonting som steg för steg ändå kan bidra till någonting positivt i Jemen, och därför vill jag från Liberalernas sida framföra att vi tycker att den konferensen var mycket viktig.

Med detta vill jag tacka alla för detta arbetsår - herr talmannen, alla tjänstemän i Riksdagsförvaltningen, ledamöter, utrikesministern med flera.

Olle Thorell (S)

Anf. 23 Olle Thorell (S)

Herr talman! I dag debatterar vi Sveriges två år i FN:s säkerhetsråd. Vårt betänkande bygger på regeringens skrivelse, som beskriver arbetet som gjorts i rådet under den här tiden. Det är ett mycket omfattande material, så mina åtta minuter kommer bara att räcka till korta nedslag i allt arbete som gjorts.

Precis som Håkan Svenneling vill jag börja med att framföra ett stort och varmt tack till alla de svenskar som arbetat hårt med Sveriges medlemskap i säkerhetsrådet och som har gjort sitt allra bästa under en intensiv och svår tid - personalen på representationerna i New York och i Genève, på ambassaderna ute i världen och här hemma i Stockholm och alla svenskar som är anställda i FN-systemet.

Sverige har gjort skillnad i världspolitiken. Det hade inte varit möjligt utan allt detta slit från dem som jobbat med Sveriges deltagande i säkerhetsrådet. Ett stort och varmt tack till er alla!

Så har vi frågan som vi debatterar i dag: Hur stor skillnad har Sverige gjort? Hade Sverige kunnat agera annorlunda på något vis? I betänkandet finns motioner från olika partier, och jag yrkar avslag på alla reservationer med hänvisning till texten i betänkandet.

På en punkt har vi enats i utskottet, och det gäller en utvärdering av både kampanjen och Sveriges tid och inflytande i säkerhetsrådet. Det här är någonting som också regeringen är positiv till, och vi ser nu fram emot att regeringen får igång en utvärdering. Det är viktigt att dra lärdomar, dels inför Sveriges eventuella kommande medlemskap i rådet, dels för våra nordiska grannar som kanske står på tur liksom för andra EU-länder som kommer in i säkerhetsrådet.

Vad har då Sverige uträttat? Det har varit en tid i världen då polariseringen har ökat, antalet humanitära kriser har växt, stormakterna har agerat alltmer egenmäktigt, multilateralismen har ifrågasatts och den världsordning byggd på folkrätt som reglerar relationen mellan världens länder faktiskt har eroderats alltmer.

Låsningarna som finns i säkerhetsrådet mellan de fem permanenta medlemmarna är väl kända. Vetorätten bakbinder FN och gör att man inte förmår att agera fastän man så uppenbart borde. Detta har vi sett inte minst i Syrienkonflikten, som kanske är det mest tragiska exemplet på senare år.

Att blockeringarna är så starka, att konflikterna är så svårlösta och att rådet och FN är i ett skriande behov av reformer skulle kunna få en att tycka att läget är hopplöst. Trots detta har Sverige ändå kunnat göra viss skillnad, och jag vill nämna några områden där det har varit tydligt.

För det första: Vi har stärkt kvinnors inflytande genom att konsekvent jobba med frågan om kvinnor, fred och säkerhet i exempelvis alla FN-insatser, där detta perspektiv nu finns med. Vi har sett till att kvinnors roll nämnts i rådets uttalanden. Rådet har tagit starkare ställning mot användningen av sexuellt och könsbaserat våld i konflikter, och ett helt nytt sanktionskriterium har tagits fram gällande detta våld i sanktionerna mot Libyen, Sydsudan och Centralafrikanska republiken.

Vi har också kraftigt ökat antalet och andelen kvinnliga föredragande, inte minst under våra månader som ordförande i rådet. Vi har som alltid fortsatt driva på för FN-resolution 1325 och efterföljande resolutioner.

För det andra: Vi har fört upp frågan om klimat kopplat till säkerhet på säkerhetsrådets agenda.

För det tredje: Vi har drivit barnrättsperspektivet och stärkt arbetet med unga, fred och säkerhet. Under Sveriges ordförandeskap i juli 2018 arrangerade Sverige ett högnivåmöte, där ett enigt säkerhetsråd antog en resolution om förebyggande gällande barn i konflikter. Rekordmånga 98 länder ställde sig bakom Sveriges initiativ som medförslagsställare.

Som har nämnts här har Sverige också gjort skillnad i några av världens allra svåraste konflikter, till exempel i Jemen, där det fruktansvärda kriget har lett till en humanitär katastrof. I november 2018 räknade man med att 85 000 barn hade dött. Det är en oanständig och helt obegriplig siffra.

I den konflikten har Sverige jobbat hårt för att rådet ska fortsätta att hålla fokus på den humanitära situationen och stärka sändebudet. Arbetet ledde till de fredssamtal som hölls här i Stockholmstrakten, något som har nämnts tidigare i debatten.

När det gäller Syrien har vi arbetat med de resolutioner som ledde till att humanitär hjälp kunde nå fram till miljoner nödställda människor. Faktum är att de enda tre resolutioner som rådet kom överens om under dessa två år togs fram på initiativ av Sverige.

När det gäller Myanmar, där folkgruppen rohingya utsatts för fruktansvärda övergrepp, har Sverige trots svårt motstånd lyckats föra upp landet på dagordningen och sett till att rådet gjorde besök i landet, att det gjordes skarpa uttalanden, att det diskuterades ansvarsutkrävande och att ett särskilt sändebud kunde utses.

I konflikten på Koreahalvön har Sverige också spelat en mycket aktiv roll, både i säkerhetsrådet och bilateralt.

Fru talman och ärade ledamöter! Sedan kan man önska att världen var annorlunda beskaffad, att vi hade kommit längre i att få slut på våldet i Jemen och i Syrien, att vi hade nedrustat Koreahalvön och demokratiserat Myanmar. Det har inte varit möjligt hela vägen. Men vi har gjort ett gott arbete och gjort skillnad för utsatta människor på många platser. Vi kan förstås inte vara nöjda med världsläget, men vi kan vara stolta över den insats som vi har gjort i säkerhetsrådet.

När vi talar om alla dessa kriser och konflikter ska vi komma ihåg att det finns platser där utvecklingen går åt rätt håll. I Gambia och i Liberia har kriser kunnat undvikas. På Afrikas horn har Etiopien tagit sjumilakliv i demokratisk riktning. Och relationen mellan Eritrea och Etiopien har förbättrats radikalt. I Colombia finns nu ett fredsavtal mellan regeringen och Farcgerillan.

Fru talman! Sammanfattningsvis är världsläget svårt. Sverige har trots detta lyckats påverka under sin tid i FN:s säkerhetsråd. Vi är nu överens i utskottet om att regeringen ska se till att det görs en fristående utvärdering för att ta reda på hur mycket och på vilket sätt.

Världsläget är svårt. Auktoritära ledare i stora mäktiga länder utmanar den liberala världsordningen. Demokratin är hotad på allt fler håll. Krig och konflikter orsakar omänskligt lidande och driver tiotals miljoner människor på flykt. Ojämlikhet, ojämställdhet, förtryck och exploatering av både människor och natur hotar allas vår framtid.

Världsläget är svårt, men jag är övertygad om att utvecklingen går att vända. Aldrig förr har mänskligheten haft bättre möjligheter att påverka sin framtid. Demokratin kan och kommer att försvara sig som den har gjort förut. Vi har lyckats halvera den extrema fattigdomen, och vi har nu satt upp ett globalt utvecklingsmål om att utrota den extrema fattigdomen. Människor lever allt längre, lär sig alltmer och kommer inte i längden att finna sig i att leva i förtryck och armod.

Världsläget är svårt, och då är det desto viktigare att länder som Sverige engagerar sig mer i att vara med och ta globalt ansvar och att stå upp för folkrätten, mänskliga rättigheter och demokrati. Sedan gäller det att ha tålamod och rimliga förväntningar på vad man kan åstadkomma. Därför vill jag avsluta med vad Dag Hammarskjöld sa om FN: FN har inte skapats för att föra mänskligheten till himlen utan för att rädda den från helvetet.

Jag vill passa på att tacka talmannen, utrikesministern och ledamöterna i utskottet för detta år och önska samtliga närvarande en glad och skön sommar.

(Applåder)

I detta anförande instämde Kenneth G Forslund och Anders Österberg (båda S.)

Anf. 24 Margareta Cederfelt (M)

Fru talman! Jag vill instämma i att Sverige har gjort många bra saker under sitt medlemskap i FN:s säkerhetsråd. Precis som Kerstin Lundgren påpekade tidigare stod också vi från moderat sida bakom ansökan. Vi var även med och tog initiativ till den under alliansregeringens tid.

Men jag vill återkomma till redovisningen. Jag är mycket glad över att utskottet nu föreslår att riksdagen ska ställa sig bakom ett tillkännagivande om en oberoende utvärdering.

Då vill jag ställa en fråga till Olle Thorell. Eftersom jag inte har uppfattat att Socialdemokraterna har varit drivande i utskottet när det gäller att tillsätta en oberoende utredning undrar jag om Olle Thorell är beredd att medverka till att en utredning tillsätts skyndsamt och att det i utredningen också ska ingå en redovisning av kostnaderna för kampanjen. Jag lyfter fram denna fråga eftersom den är oerhört viktig. Jag tror att utskottets ledamöter måste bistå med detta, och speciellt ledamöterna från regeringspartierna.

Olle Thorell (S)

Anf. 25 Olle Thorell (S)

Fru talman! Jag tackar Margareta Cederfelt för hennes frågor. Det är lite synd att Moderaterna fastnar i kampanjen inför medlemskapet i säkerhetsrådet. Det är tre år sedan. Detta har granskats i KU, det har varit debatter här i riksdagen - ett otal interpellationsdebatter med utrikesministern - och vi har kommit överens i utskottet om att det nu ska göras en fristående och oberoende utvärdering av både kampanjen och det inflytande som Sverige har haft under denna tid. Jag delar inte den bild som Margareta Cederfelt ger av att Socialdemokraterna har varit passiva i fråga om detta. Vi har efterfrågat information från UD. Utskottets presidium har under våren undersökt möjligheterna för att genomföra en sådan utvärdering i utskottets regi men har inte lyckats. Därför tycker vi nu att det är rimligt att regeringen får detta uppdrag. Jag är glad över att vi kan komma överens i en sådan viktig fråga. Det tycker jag visar att vi inte har någonting att dölja. Vi är stolta över de insatser som Sverige har gjort. Vi tycker att det var rätt att Sverige sökte detta medlemskap i säkerhetsrådet. Och vi tycker att det är bra att det vänds på varje sten, så att vi från fristående och oberoende forskare får reda på allt som har gjorts - varför inte.

Anf. 26 Margareta Cederfelt (M)

Fru talman! Att vi har fastnat i frågan håller jag inte med om. Vi vill ha en redovisning, och det är detta som vi har lyft fram gång på gång såväl i utskottet som här i riksdagens plenisal. Vi kommer att fortsätta att göra det tills utvärderingen är färdig och presenterad för oss i utskottet. Det är därför som jag lyfter fram frågan. Det har dröjt och dragit ut på tiden, vilket jag är helt övertygad om att Olle Thorell är ytterst medveten om, som en av ledamöterna i utrikesutskottet.

Kan jag verkligen tolka Olle Thorells svar som att Socialdemokraterna i utskottet kommer att arbeta mycket aktivt och hårt för att vi ska få en utredning på utskottets bord så snart som möjligt?

Olle Thorell (S)

Anf. 27 Olle Thorell (S)

Fru talman! Det som vi har kommit överens om i utskottet är en utvärdering - inte en utredning - av tiden i säkerhetsrådet. Vi vill förstås att detta ska kunna ske så skyndsamt som möjligt. Men vi ska komma ihåg att det inte är någon lätt sak att utvärdera detta. Det är en oerhörd mängd faktorer som spelar in. Att kunna härleda vad som exakt är Sveriges påverkansgrad i komplicerade processer och förhandlingar kanske inte låter sig göras i alla delar. Men vi vill att det ska kunna göras så långt som möjligt och fristående från regeringen.

Det är också värt att påminna om att regeringen inte har någonting emot detta. Regeringen välkomnar att det sker en utvärdering. Jag tycker att Margareta Cederfelt möjligen skapar en konflikt som egentligen inte finns. Det är lite synd i riksdagens sista debatt.

Men en utvärdering ska det bli. Vi står bakom den, och vi vill förstås att den ska ske så skyndsamt som möjligt.

Janine Alm Ericson (MP)

Anf. 28 Janine Alm Ericson (MP)

Fru talman! Globala utmaningar kräver gemensamma lösningar. Därför är ett väl fungerande internationellt regelverk helt avgörande för att vi ska kunna ta oss an framtiden och övervinna de svårigheter vi nu möter.

Samarbete och samförstånd måste till för att vi ska nå målen i Parisavtalet och även alla de ambitiösa och livsviktiga Agenda 2030-mål som världen har enats om. Det är mål som ska hindra ett skenande klimat, vilket annars kommer att leda till stort mänskligt lidande och massdöd av djur och natur - något som redan pågår och eskalerar. Det är mål som ska lyfta människor ur fattigdom, förbättra deras livschanser och göra dem fria att delta i demokratin och forma sina egna liv. Detta gäller inte minst kvinnorna, som i århundraden har hållits tillbaka, utan makt och formell befogenhet att förändra.

Varje mål i Agenda 2030 är otroligt viktigt, och att nå målen är på många sätt avgörande för vår framtid. Det handlar inte minst om att vi ska kunna lämna efter oss en beboelig värld till våra barn. En planet förödd av klimatförändringar och krig är inget arv att vara stolt över. Därför måste vi arbeta tillsammans, så att vi i stället kan lämna efter oss en bättre och fredligare värld.

Därför blir jag ändå glad när jag läser om Sveriges arbete i FN:s säkerhetsråd och det vi har lyckats åstadkomma under vår tid där. I en orolig omvärld är säkerhetsrådets uppgift, att värna fred och säkerhet, helt central. Genom att vara en tydlig kraft som har stått upp för mänskliga rättigheter, folkrätten, jämställdheten och det humanitära perspektivet har Sverige visat att det är viktigt och framgångsrikt - och att det också har fungerat - att ha en principfast hållning. Att vi hela tiden, vid alla tillfällen, har hållit fokus på dessa grundläggande och för oss självklara delar har hjälpt till att stärka arbetet i rådet, även nu när vår tid där är slut.

Förutom denna bottenplatta, som har lyft nivån, har de fyra tematiska områden som Sverige har arbetat för och fokuserat på gett resultat.

Fru talman! Vi har i allra högsta grad drivit den feministiska utrikespolitiken även i säkerhetsrådet, och vi har konsekvent arbetat för kvinnor, fred och säkerhet. Det har resulterat i att säkerhetsrådet tydligt markerat mot sexuellt våld i krig och konflikter och i att det skett en markant ökning bland de kvinnoorganisationer som nu är aktiva i rådets arbete. Att säkerhetsrådet stärkt sin praxis när det gäller att inkludera kvinnors och flickors perspektiv stärker också på sikt rådets - och hela världssamfundets - arbete och de viktiga resultat som måste fram.

Sverige har under hela vår tid i säkerhetsrådet även konsekvent drivit på för ett mer förebyggande arbete när det gäller krig och konflikter. Vi kan inte bara stå och titta på en eskalerande utveckling utan att försöka gripa in i ett tidigt skede. Att förhindra konflikt måste ändå vara prio ett. Det minskar det mänskliga lidandet och leder till att färre människor blir svårt sargade till både kropp och själ. Direkta framgångar har vi bland annat kunnat se i processen för en fredlig maktövergång i Gambia och i arbetet med FN:s fredsbyggandekommission.

Också det arbete som har gjorts inom ramen för säkerhetsrådets arbetsgrupp gällande barn och väpnad konflikt är en viktig del. Allt förebyggande måste starta med tidiga insatser, och barnen är ju vår framtid. Att skydda barnen i dag förhindrar konflikter i morgon. Denna enkla sanning var även namnet på den debatt som hölls i juli 2018 och som ledde till lanserandet av en process för framtagandet av praktiska riktlinjer för hur barnfrågor ska integreras i medling och fredsprocesser. Det är något man kunde tro redan fanns, men så var uppenbarligen inte fallet.

Att skydda barn och ha ett barnperspektiv är otroligt viktigt i sig, för individens frihet, men det är också ett kraftfullt verktyg i allt förebyggande arbete - inte minst när det kommer till konflikter. Men som vi tyvärr ser tydligt runt omkring oss är det förebyggande arbetet långt ifrån tillräckligt. Därför är även konflikthantering och fredsbyggande nödvändiga fokusområden.

Genom vår plats i säkerhetsrådet har Sverige spelat en roll i att hantera några av vår tids svåraste kriser och konflikter. Flera av dem har nämnts i dag. Det gäller kriget i Jemen, insatser i Syrien, arbetet med att skapa fred på Afrikas horn och arbetet för att rådet ska hålla fast vid tvåstatslösningen i Israel-Palestina-konflikten. Listan över Sveriges arbete för fred och säkerhet i världen genom säkerhetsrådet kan göras betydligt längre, men allt finns i skrivelsen. Jag hänvisar därför till den; det är väldigt intressant läsning.

Fru talman! Klimatfrågan är vår tids största ödesfråga, och med tanke på hur den påverkar människors livsvillkor och möjlighet att leva är den också en av vår tids största säkerhetsfrågor. Vi i Miljöpartiet har länge drivit på för att uppmärksamma kopplingen mellan klimatet och dess påverkan på säkerhet. Den kopplingen har aldrig varit tydligare än nu, och det är tack vare regeringens och Sveriges arbete i just säkerhetsrådet som den har kommit upp på den internationella agendan. Det är det svenska ledarskapet som har gjort att säkerhetsrådet har kunnat enas om att tydliggöra kopplingen mellan säkerhet och klimatförändringar i hela sitt arbete.

Vi vet nämligen att det är ett förändrat klimat, och konsekvensen av det, som en framtida säkerhetspolitik behöver utgå från. Vi ser redan i dag hur människor tvingas bort från sina hem på grund av klimatförändringar samt hur krig och konflikter breder ut sig i torkans spår. Att den kopplingen nu har gjorts i säkerhetsrådet betyder mycket för världens samlade klimatarbete, och det hade aldrig hänt om Sverige inte drivit på.

Det är tack vare Sveriges och regeringens ansträngningar att i alla forum lyfta klimatfrågans tydliga koppling till säkerhetspolitiken som frågan nu är förankrad på säkerhetsrådets dagordning, och genom det skickas en tydlig signal till FN:s alla institutioner: Klimatfrågan är vår tids stora säkerhetsfråga. Det är nämligen bara genom att möta hotet från ett förändrat klimat - genom att minska effekterna, minska utsläppen och göra klimatanpassningar - som vi stärker de samhällen som drabbas och kan minska de säkerhetspolitiska riskerna med detta.

Regeringens skrivelse tar även upp många andra områden där extra arbetsinsatser gjorts, och många av dem är otroligt viktiga. Det handlar om fredsinsatser, humanitära frågor, ansvarsutkrävande och inte minst skydd av civila. För oss miljöpartister är det en självklarhet att de mänskliga rättigheterna är universella. De ska gälla alla, alltid och över alla landsgränser. Att Sverige under två års tid har varit en del av säkerhetsrådet, vilket gett oss en tydlig plattform för att globalt driva på för feminism, fred och klimaträttvisa, är vi otroligt stolta över.

Hela den lista som skrivelsen består av - bottenplattans utgångspunkter, temaområden, geografiska områden och allt annat - är i sig ett bevis på att ett litet nordiskt, glest befolkat land faktiskt kan åstadkomma global förändring. Det slår mig också hur oerhört intensivt, målinriktat och kompetent våra tjänstepersoner och företrädare har arbetat med detta, och jag instämmer i det tack som har framförts till alla dem som har slitit före, under och efter vår tid i rådet.

Trots de stora utmaningar i FN-systemets och säkerhetsrådets funktionssätt som finns ger detta mig lite hopp inför framtiden. Om den politiska viljan finns - och det är otroligt viktigt att understryka: om den politiska viljan finns - och verktygen är på plats kan det internationella samfundet nämligen uträtta stordåd. Det är någonting som verkligen behövs för att vi ska klara de utmaningar som ligger framför oss.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Anf. 29 Utrikesminister Margot Wallström (S)

Fru talman och ärade ledamöter! Jag är förstås väldigt glad för denna möjlighet att debattera Sveriges medlemskap i säkerhetsrådet under 2017-2018 här i kammaren.

Det var två intensiva och givande år i världspolitikens mitt. Stundtals var det förstås även två frustrerande år, då meningsskiljaktigheterna mellan de permanenta medlemmarna förhindrade att rådet kunde enas.

Vi ville redan från början bidra till ett säkerhetsråd som kan ta sitt ansvar enligt FN:s stadga och upprätthålla fred och säkerhet internationellt. Vi ville bidra till ett säkerhetsråd som bättre kan möta vår tids nya risker och hot, som kopplingen mellan klimatförändringarna och säkerhet. Vi ville också bidra till ett mer öppet och inkluderande säkerhetsrådsarbete, där de som berörs av vår tids kriser och konflikter - kvinnor, unga och företrädare för det civila samhället - får komma till tals.

I Stockholm hade vi månatliga briefingar för riksdagens utrikesutskott; det fanns alltså gott om möjligheter att framföra förslag och idéer.

Vi har haft återkommande möten med det civila samhället och svensk expertis inom såväl myndigheter som akademi, och vi publicerade veckobrev om arbetet i rådet på regeringens hemsida.

I New York engagerade vi löpande det internationella civila samhället och verkade ständigt för att representanter för det civila samhället skulle kunna briefa rådet. FN-representationen publicerade också löpande videobloggar från rådets arbete. Det kanske viktigaste var att vi engagerade det civila samhället i de länder som står på rådets dagordning. För första gången hade vi lika många kvinnliga briefers till säkerhetsrådet som manliga.

Jag vill rikta ett särskilt tack till alla som bidragit till det svenska medlemskapet och alldeles särskilt till det civila samhället - era inspel, ert stöd, era påtryckningar och era ansträngningar var centrala.

Har då Sverige lyckats med sitt arbete i säkerhetsrådet? Den frågan har två svar.

Mitt första svar är att Sverige har lyckats, därför att vi har stått upp för våra principer och värderingar i ett turbulent tidevarv. Allt Sveriges arbete i säkerhetsrådet har tagit avstamp i den svenska diplomatins hörnstenar: folkrätt, mänskliga rättigheter, jämställdhet och ett humanitärt perspektiv.

Vårt arbete har genomsyrats av den fundamentala insikten om att fred och säkerhet angår alla. Kvinnor måste ges en plats vid förhandlingsbordet. Genom att skydda barn i dag förebygger vi morgondagens konflikter.

Vi satte fokus på klimatrelaterade säkerhetsrisker, och vi motverkade ytterligare tillbakagångar i några av vår tids svåraste kriser i Jemen, Myanmar, Nordkorea och, faktiskt, Syrien. Vi förvaltade det förtroende som FN:s medlemsstater visade genom att välja in Sverige i säkerhetsrådet. Vi har, inte minst, vågat vara obekväma gentemot rådets permanenta medlemmar med en principfast hållning och genom att hålla ihop de valda medlemmarna ordentligt.

Mitt andra svar på frågan om huruvida Sverige har lyckats i säkerhetsrådet är en motfråga: Kan någon enskild medlem av säkerhetsrådet lyckas så länge säkerhetsrådet som helhet inte fullt ut tar sitt ansvar och så länge man använder vetot som man har gjort?

Men att FN:s generalsekreterare António Guterres beskrev Sverige som en brobyggare i säkerhetsrådet när rådet kom på besök till Dag Hammarskjölds gård i Backåkra i april förra året illustrerade att Sverige gjorde skillnad. Ett annat illustrerande exempel är det tack för vårt arbete i rådet som vår FN-ambassadör mottog av maliska kvinnoorganisationer vid ett besök i landet. Så kan det också uttryckas.

Fru talman och ärade ledamöter! Arbetet med medlemskapet i FN:s säkerhetsråd presenterades i den skrivelse till riksdagen som framlades den 11 april och som debatteras här i dag. Jag måste få visa upp den, för det är ju precis som om den inte existerade. Den är på 161 sidor och är, får jag ändå säga, en väldigt gedigen beskrivning av det arbete som har gjorts i olika kommittéer och annat, både geografiskt och tematiskt.

Det är ju detta vi bör diskutera, och jag hoppas att vi kan fortsätta att diskutera det. Vi vill sammanfatta de frågor som säkerhetsrådet hanterade under dessa två år, hur Sverige bidrog till arbetet och även vilka utmaningar som fanns.

Vi är för att göra en oberoende utvärdering av medlemskapet; det har vi varit hela tiden. Vi trodde att riksdagen själv ville göra en sådan, men när riksdagen nu vill att regeringen ska ta ansvar för denna utvärdering välkomnar vi utskottets förslag. En sådan har gjorts också tidigare när Sverige har varit medlem av säkerhetsrådet.

Bland de frågor som jag skulle vilja lyfta fram finns förstås agendan för kvinnors fred och säkerhet. Tack vare att vi har varit så aktiva i denna fråga kunde säkerhetsrådet skärpa tonen när det gäller sexuellt och könsbaserat våld, till exempel genom att införa helt nya sanktionskriterier när det gäller denna fråga.

Svenska initiativ ledde till mer jämställda mandat för FN:s fredsinsatser. Mandaten understryker tydligare kvinnors bidrag till fred och säkerhet och kräver att kvinnor ges utrymme i politiska processer.

Låt mig också nämna Syrien. Vid vårt inträde i rådet gavs Sverige ett särskilt ansvar för den humanitära situationen i Syrien. Det viktigaste resultatet från arbetet i den rollen är kanske att vi ledde arbetet med de resolutioner som möjliggjorde att miljontals syrier fortsatte att få humanitär nödhjälp som mat, vatten och bränsle.

Man kan ondgöra sig över resolutioner och säga att de räcker en timme eller så, men de höjer priset för krigiska insatser. De är dessutom ofta ett svar på det som civilsamhället kräver. Den resolution som vi var ansvariga för, som nämndes här, kom till på just det sättet - som svar på civilsamhällets krav för de nödställda i Syrien.

En annan fråga är Jemen. Sverige arbetar väldigt hårt för att öka rådets engagemang. Vi gav stöd till FN-sändebudet Griffiths ansträngningar för deeskalering och återupptagna fredssamtal. Det blev så småningom en Stockholmsöverenskommelse i december 2018. Jag tror att detta berodde väldigt mycket på det arbete som vi har utfört i säkerhetsrådet.

Ännu ett exempel är Myanmar. Vi arbetade från dag ett för att fästa rådets uppmärksamhet på det alarmerande läget för rohingyer. Det var inte lätt, men vi fick säkerhetsrådet att uttrycka oro med en gemensam röst. Säkerhetsrådet besökte dessutom Myanmar, och ett FN-sändebud utsågs.

Den totala kostnaden har diskuterats. Jag måste få säga att det inte finns något mer att utreda när det gäller kostnaderna. Utrikesutskottet har fått varenda siffra. Allt har redovisats, även för utskottets egen utredare. Varenda siffra finns redovisad fullt ut. Ingenting är mörklagt eller dolt på något sätt. Utskottet har fått denna redovisning, och den ska förstås ingå i en bedömning.

Den kostnad som vi nämner är 65 miljoner kronor under en period av två och ett halvt år. Det motsvarar den budget som vi har haft för detta. Det motsvarar också mindre än 1 procent av Utrikesdepartementets förvaltningsanslag under denna period, och det har verkligen bidragit till att vässa utrikesförvaltningens arbete.

Vi överför våra erfarenheter från säkerhetsrådet till nuvarande och kommande medlemmar i säkerhetsrådet. Till exempel har Tyskland öppet åtagit sig att driva frågan om women, peace and security - om kvinnor, fred och säkerhet. Vi vet att det finns en fortsättning på många av de frågor som vi har engagerat oss i.

Det nordisk-baltiska perspektivet behövs. Därför ger vi nu stöd till Estland och Norge, som vill komma in i säkerhetsrådet.

Nu har jag lyssnat på många inlägg. Jag måste säga en sak: Jag är otroligt stolt över Sverige. Jag är stolt över att vi, mot alla odds, lyckades ta oss in i FN:s säkerhetsråd. Jag är stolt över det arbete som vi utfört där. Jag är stolt över våra diplomater. Tack alla ni som har insett det och även framfört ett tack härifrån!

Det har varit 915 möten under den här tiden. Därutöver har det varit 115 resolutioner, 180 pressuttalanden och 48 ordförandeskapsuttalanden. Det sker också ett praktiskt dagligt arbete. Det handlar om de frågor som nämns i den skrivelse jag nu håller upp.

Det handlar om Afrikanska unionen, Burundi, Eritrea, Gambia, Mali, Somalia, Myanmar, Nordkorea, Cypern, Kosovo, Georgien, Ukraina, Colombia, Haiti och så vidare. Det handlar om arbete i sanktionskommittéer. Det handlar om arbete med barn i väpnad konflikt, där vi har lett ett arbete och varit ordförande.

Allt detta har vi uträttat. Jag måste säga att jag är otroligt stolt över det, för jag tror att det också gör oss till ett säkrare land. Vi samarbetar med så många länder.

Vi gör våra värderingar tydliga i det här arbetet. Kan vi inte också få vara lite stolta? Det hade suttit fint att höra det från fler. När vi nu diskuterar konkret hur vi ska fortsätta att bidra till FN:s insatser och fredsbyggande arbete tycker jag att vi kan framhålla det. Och kanske till sist, fru talman, handlar det om att bli bättre på att förklara vad det är som faktiskt står på spel: samarbete för fred enligt tydliga regler som gäller för alla eller en internationell ordning som präglas av den starkes rätt, osäkerhet, kortsiktiga intressen och oförutsägbarhet.

Fru talman! Jag vill tacka alla ledamöter i utskotten, särskilt förstås i utrikesutskottet, för trevliga debatter. Jag vill också önska alla en trevlig sommar.

(Applåder)

I detta anförande instämde Anders Österberg (S).

Anf. 30 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! Jag vill börja med att välkomna att utrikesministern är med i debatten och framför allt det arbete som utrikesministern har gjort inom ramen för Sveriges tid i FN:s säkerhetsråd.

FN är vår viktigaste globala aktör för Sveriges utrikespolitik. Därför har det här arbetet varit extremt viktigt för Sverige.

År 2015, då jag är rätt säker på att Margot Wallström var med, antogs FN:s 17 globala mål för en hållbar utveckling, kallad Agenda 2030. Genom Agenda 2030 har världens länder bundit sig till att bland annat minska fattigdomen, utrota hungern, öka jämlikheten, skapa jämställdhet och stoppa klimatförändringarna.

Vår värld är i dag otroligt ojämlik. Medan de superrika lever i en helt annan värld än oss andra finns det fortfarande väldigt många människor som lever i extrem fattigdom och är i behov av dagligt humanitärt stöd. Genom att ha satt Agenda 2030 högst på vår agenda, såväl lokalt och regionalt som nationellt men också för vårt arbete i EU och i FN, kan vi tillsammans minska världens orättvisor och skapa en bättre värld.

I sommar är det första högnivåmötet i juli. Sedan kommer det att vara ett nytt högnivåmöte i FN i september. Jag undrar, utrikesministern, vilka initiativ regeringen avser att ta vid de här mötena för att Agenda 2030 ska hamna högst upp på dagordningen i FN och i världen i stort. Och vad kan Sverige som land tillsammans göra för att motverka den globala ojämlikheten?

Anf. 31 Utrikesminister Margot Wallström (S)

Fru talman! Det allra viktigaste är förstås att föregå med gott exempel, att visa hur vi försöker att få våra politikområden att hänga ihop, hur vi agerar i internationella sammanhang, att vi använder bistånds- och utvecklingspolitiken i kombination med utrikespolitiken, att vi arbetar för både jämställdhet och jämlikhet och för att det ekonomiska, miljömässiga och sociala ska hänga ihop.

Jag tror att det också kommer att handla mycket om hur vi hanterar klimatfrågan övergripande och att klimat och säkerhet kommer att bli frågor som vilar över allting annat som vi gör. Men det är också viktigt att vi med inrikespolitiken visar att vi är beredda att ta initiativ och gå före.

Vi är ju lyckliga nog att ha vår FN-ambassadör, som kommer att spela en viktig roll i det här arbetet och vid högnivåmötet.

Anf. 32 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! Jag tycker att Sverige många gånger gör ett väldigt bra arbete på det här området. Men när Margot Wallström säger att man ska föregå med gott exempel blir jag ändå lite orolig.

I går hade vi en budgetdebatt här i Sveriges riksdag. Där debatterade vi just den ökade ojämlikhet som Vänsterpartiet ser och hur Socialdemokraterna faktiskt börjat gå den vägen. Vi ser till exempel borttagandet av värnskatten, en skatt som vi har haft i över 30 år i Sverige - 5 procent extra i skatt för dem som har de högsta inkomsterna i Sverige.

Om man ska ta ledartröjan också globalt behöver man ta upp frågor om skatteflykt, som vi vet är ett stort problem för medelinkomstländer och rika länder men framför allt för fattiga länder. Man behöver också ta en diskussion om hur klyftorna ökar och drar isär. Det finns en risk för att vi tänker att så länge vi håller oss väl med Bill och Melinda Gates, så att de skapar bistånd och fördelar sina otroliga resurser, och gör det med alla andra superrika i världen får vi en bättre värld. Men problemet är att vi ens hamnat där, att enskilda individer har så mycket makt och sådana enorma inkomster att deras ekonomier är större än enskilda länders ekonomier. Samtidigt har vi extremt fattiga och sårbara länder som vi hela tiden måste stå upp för med världens humanitära bistånd.

Vi beskriver det ofta som att vi ger mycket bistånd, och det gör vi från svensk sida. I år kommer vi inte riktigt upp i 1 procent. Det blir 0,98 procent därför att man tog bort 700 000 kronor från regeringens biståndsbudget. Men det kommer egentligen mer pengar från människor som kommer från andra länder, vilka arbetar i Sverige eller andra länder och skickar hem pengar till sina släktingar. Det gör att världens bistånd är alldeles för litet i förhållande till behoven. Därför måste vi öka tempot för att hjälpa de människor som har det tuffast.

Anf. 33 Utrikesminister Margot Wallström (S)

Fru talman! Jag har ingen annan syn på verkligheten och gör ingen annan analys.

Det stora bekymret runt om i världen i dag är att det är växande klyftor. OECD, stora banker och alla analytiker vet ju att det inte skapar några goda samhällen när man ökar klyftorna. Men tyvärr har vi också en riksdag med en majoritet som inte delar den synen och som också lägger fram förslag och tvingar oss att göra kompromisser på områden där vi inte alltid skulle önska det, i alla fall inte som socialdemokrater.

Det är bekymmersamt när vi tvingas att göra den här typen av kompromisser, men alternativet är dessvärre mycket värre. Därför måste vi göra så gott vi kan.

Jag tycker inte att vi har något att skämmas för när det gäller vår biståndspolitik eller hur vi agerar runt om i världen. Där får vi för det mesta väldigt höga betyg av dem som bedömer vår politik, så jag tycker att vi ska fortsätta på den vägen. Men även här i Sverige bör inriktningen vara att vi ska minska klyftorna mellan människor också ekonomiskt, precis som vi behöver minska klyftorna mellan stad och land. Då blir det lättare att skapa ett gott samhälle för alla.

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 34 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Jag hade inte tänkt börja så här, men jag noterar att utrikesministern känner sig tvingad till något. Det blev jag lite förvånad över att höra. Jag trodde att det var ett fritt val för alla partier att träffa en överenskommelse som just januariavtalet.

Fru talman! Jag förstår att utrikesministern är stolt när hon hänvisar till skrivelsen om Sveriges medlemskap i FN:s säkerhetsråd. Jag har läst den och kan notera att den är full av stolthet över de egna resultaten. Det är just därför som vi vill syna korten, fru talman, och se en verkligt oberoende utvärdering av hela tiden i säkerhetsrådet för att kunna göra en värdering.

Det låter väldigt mycket som att allt gott har åstadkommits från den svenska sidan, och väldigt lite av problem och misslyckanden lyfts fram. Man behöver ju se båda sidorna för att kunna dra lärdomar för framtiden. Därför hade det varit välkommet om skrivelsen hade haft lite mer självkritik i sin framtoning.

Fru talman! En fråga som jag vill lyfta fram är naturligtvis hur relationen har varit i riksdagen, för den har inte varit helt enkelt. Då tänker jag inte på den historiska säkerhetsrådskampanjen, utan jag tänker på hur vår dialog har varit.

Jag noterar i skrivelsen att det har varit dialoger med övriga medlemsstater, samråd och dialog med företrädare från civilsamhället och experter, och sedan finns riksdagen. Det beskriver rätt tydligt bilden. Riksdagen har informerats och det har varit föredragningar, men det har inte varit en dialog. Den bilden har också präglat relationen i utrikesutskottet. Jag undrar varför, fru talman.

Anf. 35 Utrikesminister Margot Wallström (S)

Fru talman! Men vi har ju regelbundet kommit för att briefa och lyssna på utrikesutskottet. Varenda månad har ni haft alla möjligheter att säga: Snälla, driv dessa frågor! Den enda person jag kan komma ihåg som under denna period framförde konkreta förslag på sakfrågor som vi borde driva var Birgitta Ohlsson, så länge hon fanns kvar i riksdagen. I övrigt har det varit tyst. Vi har inte hört några förslag. I stället har ni varit kvar i kampanjen och är det delvis fortfarande.

Vi har lyft fram problem i denna skrivelse, och det är självklart att i ett sådant besvärligt världsläge som vi har präglas arbetet av den viktigaste frågan, nämligen Syrienkriget, som nu är på sitt nionde år. Vi beskriver precis hur svårt det är när man använder vetot i säkerhetsrådet.

Men vi har kommit så fort ni har bjudit in oss, eller så har vi haft er hos oss. Har vi inte haft en dialog? Dialogen måste väl handla om att skicka information åt båda håll. Jag tycker att det är lite orättvist att säga så, Kerstin Lundgren, för jag menar att det har funnits alla möjligheter. Vi bjöd in er för att diskutera hur vi skulle föra ut dessa frågor redan när vi startade arbetet med detta.

Jag tycker som sagt att det är orättvist, och fortfarande saknas det vad det är i sak ni menar att vi skulle ha gjort bättre. Kan du ge några exempel, Kerstin Lundgren?

Vetofrågan hör enligt FN-stadgan hemma i generalförsamlingen, inte i säkerhetsrådet.

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 36 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Detta är kännetecknande för hur relationen har varit mellan utrikesutskottet och Utrikesdepartementet. Som Fredrik Malm nämnde fick vi kämpa för att ta oss in i Jägerskåpet och se de hemliga papperen om säkerhetsrådskampanjen. Så började det. Efter många om och men kom vi med ett förslag på hur vi skulle lösa denna långdragna historia, och det var att vi skulle få komma och läsa hemliga papper sittande i ett rum tillsammans.

Fru talman! För den som läser skrivelsen står det tydligt att man har berättat om ordförandeprogrammet för kommande månad, informerat om Sveriges medlemskap genom aktuella veckobrev, haft föredragningar från aktuella tjänstemän och svarat på eventuella frågor. Detta visar att man har informerat men inte sökt en dialog. Jämför med civilsamhället! I en dialog hade utrikesministern hört de förslag som kom och som också återfinns i de reservationer som finns i betänkandet.

Fru talman! Utrikesministern säger konstant att vi inte har kommit med några förslag. Det stora problemet är dock att utrikesministern inte har lyssnat och sökt dialog. Det har varit en trist del i detta arbete. Jag hoppas att det under kommande år blir mer dialog och inte bara information.

Anf. 37 Utrikesminister Margot Wallström (S)

Fru talman! Detta är djupt sårande. Jag, min kabinettssekreterare och mina medarbetare har regelbundet varje månad varit i utrikesutskottet. Har någon stoppat dig, Kerstin Lundgren, från att fråga något, framföra synpunkter och ha idéer? Är det någon i utrikesutskottet som har hejdat dig? Varför fortsätter du annars att säga dessa hemska saker?

Vi har på alla sätt engagerat oss i utrikesutskottet och svarat på alla frågor. Både konstitutionsutskottet och ni har utrett detta, och vi har visat er alla siffror. Utrikesutskottet har sett allt. Vi har suttit i olika möten, och vi har välkomnat er hela tiden. Jag är ledsen över att behöva säga det, men jag tror att det vilar lite surt sa räven över detta.

Det vi härmed tappar är en diskussion om sakfrågorna. Ge mig ett eller två exempel på saker som du inte fick säga, Kerstin Lundgren, och som var förslag på vad vi skulle ha gjort i säkerhetsrådet!

Detta är sorgligt, för vi har verkligen bjudit in och hela tiden sagt att vi vill ha idéerna med oss. Vi har fått det från civilsamhället, och vi har haft ett format för det varje månad.

Det finns så mycket för utrikesutskottet och Sverige att följa upp vad gäller sakpolitiken. Det är så mycket vi behöver fortsätta att arbeta för här hemma, i EU-kretsen och i FN-sammanhang.

(Applåder)

Markus Wiechel (SD)

Anf. 38 Markus Wiechel (SD)

Fru talman! Även jag vill ta tillfället i akt att tacka utrikesministern för att hon deltar i denna debatt om säkerhetsrådet.

Det finns dock många frågor i betänkandet som inte rör säkerhetsrådet. Vi skulle kunna diskutera dem i en evighet, och det får vi säkert skäl att göra en annan gång. Jag tänkte dock rikta in mig på något som jag och ytterligare någon ledamot nämnde i talarstolen, nämligen Israel-Palestina-konflikten.

Det har gått ett antal år sedan Sverige, mot regeringens egna direktiv om erkännande av en självständig stat, valde att erkänna staten Palestina. Anser utrikesministern att möjligheten för Sverige att agera för fred och säkerhet i denna region har förbättrats sedan dess?

Anf. 39 Utrikesminister Margot Wallström (S)

Fru talman! Ja, jag tycker att det var rätt beslut att ta, och vi har sällskap av 135 andra länder i världen som har gjort en liknande bedömning. Vill man ha en tvåstatslösning, vilket är det som EU förespråkar och som också resolutioner i FN:s säkerhetsråd föreskriver, måste man skapa förutsättningar för palestinierna att agera statsmässigt och givetvis leva upp till alla förpliktelser som följer med det.

Vi anade att det skulle bli starka reaktioner från Israel, och det har vi också sett. Man har velat använda oss som ett avskräckande exempel.

Tyvärr finns det ingen fredprocess i dag. I EU-sammanhang arbetar vi dock konsekvent för att EU:s överenskomna Mellanösternpolitik från 2009 ska ligga kvar. Vi jobbar med andra länder, och en del av dem överväger nu att erkänna Palestina eftersom de ser att utvecklingen går i helt fel riktning. Vi engagerar oss med alla de länder som är intresserade av att nå en fredsuppgörelse och få något som är balanserat och som stöder tvåstatslösningen.

Jag vill också tacka dig, Markus Wiechel, för att du i din inledning sa att du är stolt över Sverige och vad vi har uträttat. Det är en viktig signal till alla som har jobbat hårt för detta.

Markus Wiechel (SD)

Anf. 40 Markus Wiechel (SD)

Fru talman! Jag tycker att vi har uträttat mycket som är bra, även om allt givetvis inte är positivt. Men det gäller att lyfta upp både det positiva och det negativa.

Beträffande min ursprungliga fråga noterade jag inget tydligt svar på om erkännandet har möjliggjort för Sverige att vara en mer aktiv part i fredsprocessen. Däremot noterade jag att utrikesministern står fast vid beslutet att erkänna Palestina.

Jag och många med mig anser trots allt att regeringens agerande i denna konflikt är väldigt ensidigt, till Israels nackdel - något som israelerna instämmer i.

Min fråga kvarstår därför: Menar utrikesministern på riktigt att vår möjlighet att agera som en fredsbevarande kraft har förbättrats sedan Sverige erkände Palestina som självständig stat?

Fru talman! Avslutningsvis vill jag önska utrikesministern och alla dem jag inte nämnde i talarstolen en glad sommar.

Anf. 41 Utrikesminister Margot Wallström (S)

Fru talman! Dessvärre finns det inte någon pågående fredsprocess. Tyvärr väntar vi nu på ett amerikanskt förslag som alla fruktar bara kommer att driva utvecklingen i en negativ riktning.

Jag anser att detta har gett oss möjligheter att prata med palestinierna och också, som vi alltid gör, framföra respekten för Israels behov av säkerhet. Om man inte förstår detta kommer man aldrig att förstå konflikten heller. Vi är inte för den ena sidan. Vi är för en tvåstatslösning, och vi fortsätter att argumentera för det. Då måste man erkänna att Palestina har rätt till en stat och att det bara är så man kan få de två länderna att leva sida vid sida i fred och säkerhet och med respekt för varandra.

Vi är på intet sätt emot Israel, utan tvärtom är vi en vän av Israel. Vi kommer att fortsätta att hävda deras behov för att en tvåstatslösning ska kunna nås. Vi jobbar mycket aktivt med denna fråga i både EU och FN, och vi gör detta baserat på folkrätten och på det som varit en erkänd hållning från EU ända sedan 2009. Det är dessa ståndpunkter vi framför. Sedan driver vi på för att det förhoppningsvis ska bli en aktiv fredsprocess.

(Applåder)

Anf. 42 Margareta Cederfelt (M)

Fru talman! Jag vill också framföra ett tack till alla medarbetare som har bidragit till Sveriges insatser under medlemskapet i säkerhetsrådet. Jag vet att många har slitit hårt och gjort fantastiska insatser.

Riksdagen har till uppgift att granska regeringen, och det är just därför vi från oppositionen driver vissa frågor. En fråga som vi återkommer till hela tiden handlar om redovisningarna av kostnaderna för kampanjen. Eftersom vi inte har uppfattat att vi har fått ett svar som är till fyllest fortsätter vi att driva denna fråga.

Det är inte bara vi som har lyft upp detta, utan även konstitutionsutskottet. Det finns andra instanser med, och därför hoppas jag att vi nu kommer att få en enig riksdag som ställer sig bakom utskottets ställningstagande om en oberoende utvärdering. Jag hoppas att regeringen kommer att sörja för denna oberoende utvärdering snarast möjligt och att vi därmed får en redovisning här i riksdagen.

Jag vill lyfta fram en fråga till i mitt inlägg här. Det handlar om FN:s funktion. FN är viktigt - därom råder ingen tvekan eller skillnad. Sverige har gjort mycket - där råder inte heller någon skillnad - men jag vill lyfta upp att jag, när jag har läst i skrivelsen, inte kan se vad Sverige har gjort för att driva på för reformer inom FN. En plats i säkerhetsrådet ger ju möjligheter att driva på för ett reformerat FN som kan bli mer handlingskraftigt och därmed få ett större mandat när det gäller att arbeta för fred och mänskliga rättigheter. Det handlar både om att arbeta på plats och om att säkerställa att de resultat som uppnås kan kvarstå.

Anf. 43 Utrikesminister Margot Wallström (S)

Fru talman! Detta är en bra sakfråga om reformer och vetoanvändning, som jag vet intresserar många. Vi har verkligen drivit dessa frågor, och detta framgår av avsnitt 3 och 13 i skrivelsen.

Det handlar om att förbättra arbetsformerna i säkerhetsrådet och också om att kringskära vetot och begränsa vetoanvändningen, men detta görs i generalförsamlingen, inte i säkerhetsrådet. Det har att göra med stadgan.

Vi deltar i olika grupperingar, främst nordiska, där vi diskuterar olika förslag för att begränsa vetoanvändningen. I fall där det kan leda till brott mot mänskligheten, folkmord eller folkrättsbrott ska man inte kunna använda veto. Det finns alltså en rad grupperingar där vi är aktiva och där vi har anslutit oss för att se till att man sakta men säkert tar sig i den riktningen. Detta är dock inte en fråga som finns på säkerhetsrådets dagordning, utan det sker i generalförsamlingen och måste även fortsättningsvis göra det.

I övrigt har vi verkligen drivit på för en reformering av säkerhetsrådets arbete. En sak som vi har gjort mycket medvetet är att försöka se till att vi använder de invalda medlemmarna för att så att säga bilda en motkraft och en motvikt i förhållande till de permanenta medlemmarna och därmed försöka förhindra vetoanvändning. Vi har gjort detta på ett planerat sätt under denna tid, och det har i vissa fall visat sig framgångsrikt att jobba mycket mer på det sättet.

Anf. 44 Margareta Cederfelt (M)

Fru talman! För att hinna med vill jag börja med att tacka talmanskansliet och våra talmän för samarbetet och deras arbete under året. Jag vill också önska utrikesministern en trevlig sommar.

Jag vill säga att vad som är en bra fråga avgör vi som ställer frågorna, fru utrikesminister.

Det finns mycket som går att göra under ordförandemånaderna men också under medlemskapet i säkerhetsrådet, och det är därför jag lyfter upp frågan om att reformera FN. Det är klart att det finns möjligheter under den perioden, och jag hade gärna sett mer om detta i skrivelsen. Det är en oerhört viktig fråga för att ett världsomfattande organ som FN verkligen ska kunna arbeta för fred och mänskliga rättigheter.

I detta ligger också det som handlar om den utvärdering som nu kommer att komma till stånd. Ytterst handlar det om ett förtroende för politiken, och det handlar om ett förtroende för internationella organ, inte bara från oss här i kammaren utan från det svenska samhället. Där har vi alla ett ansvar för att se till att befolkningen har förtroende för det arbete som görs.

Jag ser därför fram emot utvärderingen som kommer, inte bara när det gäller vad som gjorts utan också när det gäller finansieringen av kampanjen. Detta är en viktig fråga som har stor betydelse, inte bara för mig och oppositionen utan för oss alla.