Tillämpningen av skuldsaneringslagen
Betänkande 1996/97:LU6
Lagutskottets betänkande
1996/97:LU06
Tillämpningen av skuldsaneringslagen
Innehåll
1996/97 LU6
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet Riksdagens revisorers förslag till riksdagen (förs. 1995/96:RR9) angående tillämpningen av skuldsaneringslagen jämte åtta motioner, varav fyra väckts med anledning av revisorernas förslag och fyra under den allmänna motionstiden år 1996. Riksdagens revisorer föreslår tillkännagivanden om åtgärder i syfte att dels rationalisera och underlätta tillämpningen av skuldsaneringslagen, dels förebygga behov av skuldsanering. Som ett led i beredningen av Riksdagens revisorers förslag och de i ärendet aktuella motionerna anordnade utskottet den 3 december 1996 en offentlig utskottsutfrågning med deltagande av företrädare för revisorerna, berörda departement, myndigheter, domstolar och organisationer. Vad som framfördes vid utskottsutfrågningen har intagits i bilagan till detta betänkande. I enlighet med Riksdagens revisorers förslag förordar utskottet ett tillkännagivande om en ändring i skuldsaneringslagen i syfte att möjliggöra omprövning av ett skuldsaneringsbeslut såvitt avser det belopp som skall fördelas mellan borgenärerna. I övrigt avstyrker utskottet revisorernas förslag i huvudsak med hänvisning till pågående berednings- och utredningsarbete. Ställningstagandena innebär att två motioner, en om vilka tingsrätter som skall vara behöriga att handlägga skuldsaneringsärenden och en om omprövning av skuldsaneringsbeslutet, tillstyrks. Övriga motioner avstyrks. Till betänkandet har fogats sju reservationer och ett särskilt yttrande.
Förslag till riksdagen I förslag till riksdagen 1995/96:RR9 föreslår Riksdagens revisorer 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna anfört om Riksskatteverkets roll när det gäller resursfördelningen mellan länen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna anfört om Riksskatteverkets styrfunktioner gentemot skatte- och kronofogdemyndigheterna, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna anfört om vissa lagstiftningsfrågor i samband med tillämpningen av skuldsaneringslagen, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna anfört om en skärpt tillsyn av konsumentkreditlagen, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna anfört om utredning av åtgärder för att långsiktigt förebygga behovet av skuldsanering.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av Riksdagens revisorers förslag 1995/96:RR9 1995/96:L28 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen avslår Riksdagens revisorers förslag angående tillämpningen av skuldsaneringslagen i enlighet med vad som anförts i motionen, 2. att riksdagen beslutar upphäva skuldsaneringslagen i enlighet med vad som anförts i motionen. 1995/96:L29 av Per Rosengren m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om finansieringsprincipen och det öronmärkta statsbidraget till kommunerna för utredningskostnader i skuldsaneringsproceduren, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vad som är till fördel för det allmänna, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fastställelse av förbehållsbelopp, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en tvingande skuldsaneringslag, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skatteprivilegiet. 1995/96:L30 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär ett skyndsamt förslag om ändring i skuldsaneringslagen som innebär att tingsrätterna får ett samlat ansvar för alla beslut om skuldsanering. 1995/96:L31 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen avslår revisorernas förslag i den del som gäller tingsrätterna i enlighet med vad som anförts i motionen.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97 1996/97:L302 av Sverre Palm m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av skuldsaneringslagen. 1996/97:L312 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skuldsaneringslagen och dess tillämpning, 2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av skuldsaneringslagen, i enlighet med vad som anförts i motionen. 1996/97:L710 av Marie Engström m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Konsumentverket, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommuners möjlighet att söka bidrag hos Konsumentverket, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om målsättning beträffande hushållens möjligheter att få ekonomisk rådgivning/budgetrådgivning, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning och utvärdering, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ekonomisk rådgivning/budgetrådgivning inom kommuners konsumentvägledning. 1996/97:L905 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av regler för solidariskt ansvariga för lån och för borgensmän för att öka deras trygghet.
Utskottet
Inledning Hösten 1987 förordade lagutskottet att frågan om en lagreglerad skuldsanering för fysiska personer, som är så skuldsatta att de inte inom överskådlig tid kan betala sina skulder, blev föremål för en samlad bedömning. Vad utskottet sålunda anförde gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (bet. 1987/88:12, rskr. 57). Med anledning av riksdagsbeslutet tillkallade regeringen år 1988 en utredning med uppdrag att överväga bl.a. frågan om skuldsanering för fysiska personer (dir. 1988:52). Utredningen, som antog namnet Insolvensutredningen, lade hösten 1990 fram delbetänkandet (SOU 1990:74) Skuldsaneringslag. Betänkandet remissbehandlades men föranledde inga omedelbara lagförslag från regeringens sida. Till följd härav kom ytterligare motioner att väckas i frågan. Då motionsspörsmålen om skuldsanering behandlades av riksdagen våren 1993 förordade utskottet i betänkande 1992/93:LU49 att regeringen skulle utarbeta former för en skuldsaneringsverksamhet i enlighet med vissa av utskottet angivna riktlinjer. Dessa riktlinjer innebar i huvudsak att den skuldsatte personen först och främst själv skulle söka uppnå en frivillig överenskommelse med sina borgenärer. Endast om detta inte var möjligt skulle en lagreglerad ordning tillämpas med företrädesvis frivillig och endast i sista hand en tvingande skuldsanering. Riksdagen biföll utskottets hemställan och gav regeringen till känna vad utskottet anfört (rskr. 1992/93:412). I början av 1994 överlämnade regeringen förslag till riksdagen om en skuldsaneringslag och riksdagen antog lagen senare samma vår. Lagen trädde i kraft den 1 juli 1994 (prop. 1993/94:123, bet. LU26, rskr. 303). Frågan om skuldsanering för fysiska personer hade då diskuterats under en följd av år. Inte minst hushållens markant ökade skuldsättning under 1980-talet bidrog till att intensifiera debatten. Vid riksdagsbehandlingen våren 1994 av regeringens förslag till skuldsaneringslag anförde ett enigt utskott att även om utvecklingen sedan några år tillbaka vänt, så var skuldsättningen inom hushållssektorn alltjämt ett stort problem. Den av regeringen tidigare initierade försöksverksamheten med frivilliga lösningar av skuldsaneringsproblematiken var ett bra steg på vägen men, som utskottet hade framhållit redan våren 1993, fanns det skäl att fortsätta på den inslagna vägen och skapa ännu bättre möjligheter till skuldsanering genom en rättslig reglering. Enligt utskottet skulle problemen med skuldsättning inom hushållssektorn sannolikt komma att bestå under överskådlig tid. Utskottet underströk också vikten av att en kontinuerlig uppföljning av den nya lagstiftningen kom till stånd. Som allmänna villkor för skuldsanering gäller att gäldenären är insolvent och så skuldsatt att han inte inom överskådlig tid kan betala sina skulder. Vidare krävs att det vid en allmän bedömning framstår som skäligt att bevilja gäldenären skuldsanering. Vid denna skälighetsbedömning skall särskilt beaktas skuldernas ålder, omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar gäldenären gjort för att fullgöra sina förpliktelser och att själv nå en uppgörelse med borgenärerna samt hur gäldenären har medverkat under handläggningen av skuldsaneringsärendet. För att komma i åtnjutande av skuldsanering gällde ursprungligen att man var fysisk person med hemvist i Sverige och inte var näringsidkare. Genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 september 1996, har lagens tillämpningsområde utvidgats så att även fysiska personer som är näringsidkare skall kunna beviljas skuldsanering, om det finns särskilda skäl med hänsyn till näringsverksamhetens ringa omfattning och enkla beskaffenhet (prop. 1995/96:5, bet. LU11, rskr. 279). Skuldsaneringsförfarandet innehåller tre steg. I det första steget, som i huvudsak lämnas utanför det lagreglerade området, skall gäldenären själv försöka träffa en uppgörelse med samtliga sina borgenärer. Gäldenären skall därvid kunna få råd och anvisningar av kommunen. Om detta inte lyckas, skall gäldenären hos kronofogdemyndigheten i ett andra steg kunna ansöka om frivillig skuldsanering. Med sådan frivillig skuldsanering avses att gäldenären tillsammans med kronofogdemyndigheten upprättar ett förslag till skuldsanering som godtas av samtliga borgenärer. Om någon borgenär motsätter sig ett sådant förslag, skall kronofogdemyndigheten överlämna ärendet till tingsrätten som i ett tredje steg skall kunna besluta om tvingande skuldsanering. En skuldsanering som uppnås under steg 1 är i huvudsak oreglerad. Om en frivillig skuldsanering nås under steg 2 skall den fastställas av kronofogdemyndigheten. En tvingande skuldsanering i steg 3 beslutas av rätten. En skuldsanering enligt lagen skall regelmässigt vara förenad med en betalningsplan för gäldenären, om hans betalningsförmåga inte är så dålig att det helt saknas betalningsmöjlighet. En sådan betalningsplan innebär att gäldenären under en period av som regel fem år skall leva på existensminimum och att betalningsförmågan därutöver skall komma borgenärerna till godo. Betalningsplanen bestämmer hur och när gäldenären skall fullgöra sina skyldigheter. En skuldsanering omfattar i princip samtliga skulder som har uppkommit före en viss dag inklusive det allmännas fordringar på skatt och avgifter. De fordringar som ingår i skuldsaneringen skall i princip också behandlas lika, dvs. alla borgenärer skall drabbas av en lika stor procentuell nedskrivning av sina fordringsbelopp. En skuldsanering syftar till en definitiv reglering av gäldenärens samtliga skulder. Det innebär att gäldenären helt eller delvis befrias från betalningsansvaret för de skulder som omfattas av skuldsaneringen. Mot bakgrund av vissa påtalade problem när det gäller skatte- och kronofogdemyndigheternas uppgifter i skuldsaneringen företog Riksdagens revisorer år 1995 en granskning av skuldsaneringslagens tillämpning. Granskningen resulterade i rapporten Tillämpningen av skuldsaneringslagen (1995/96:3) som publicerades i oktober 1995. Rapporten remissbehandlades och därefter har revisorerna den 21 februari 1996 anmält sin granskning till riksdagen med förslag angående tillämpningen av skuldsaneringslagen (förs. 1995/96:RR9). Riksdagens revisorers förslag handlar om resursfördelningen mellan länen för handläggningen av skuldsaneringsärenden, Riksskatteverkets styrfunktioner gentemot sina underliggande myndigheter samt vissa lagstiftningsfrågor. Förslagen innebär inga förändringar i själva skuldsaneringsinstitutet. Härutöver föreslår revisorerna åtgärder som kan förebygga behov av skuldsanering. En skärpt tillsyn av konsumentkreditlagen förordas. Revisorerna föreslår också att regeringen utreder frågan om vilka åtgärder som är lämpliga för att långsiktigt förebygga behovet av skuldsanering. Som ett led i beredningen av Riksdagens revisorers förslag och de i ärendet aktuella motionerna anordnade utskottet den 3 december 1996 en offentlig utskottsutfrågning angående erfarenheterna av tillämpningen av skuldsaneringslagen. Vid utfrågningen deltog företrädare för Riksdagens revisorer, Justitiedepartementet, Finansdepartementet, Inrikesdepartementet, Stockholms tingsrätt, Domstolsverket, Socialstyrelsen, Riksskatteverket, Skattemyndigheten i Stockholms län, Kronofogdemyndigheten i Stockholms län, Kronofogdemyndigheten i Göteborgs och Bohus län, Kronofogdemyndigheten i Västernorrlands län, Konsumentverket, Finansbolagens Förening, Företagarnas Riksorganisation, Konsument Göteborg Skuldsaneringsbyrån, Konsumentvägledarnas förening, Nordbanken, Skandinaviska Enskilda Banken, Stockholms stads Skuldsaneringsbyrå, Svenska Bankföreningen, Svenska Handelsbanken, Svenska Inkassoföreningen, Svenska Kommunförbundet, Tyresö kommun, Upplysningscentralen AB och Yrkesföreningen för budget- och skuldrådgivare. Vad som framfördes vid utfrågningen har intagits i bilaga till detta betänkande. Skuldsaneringslagen har också varit föremål för annat uppföljnings- och utvärderingsarbete. Konsumentverket erhöll i sitt regleringsbrev för budgetåret 1995/96 regeringens uppdrag att utvärdera skuldsaneringslagens tillämpning i steg 1 och steg 2. Utvärderingen skulle påtala eventuella behov av ändringar i lagen. Uppdraget, som utförts i samråd med berörda organ, har hösten 1996 redovisats i rapporten 1995/96:34 Utvärdering av skuldsanerings- lagen. Av Konsumentverkets rapport framgår att det från lagens ikraftträdande till den 1 juli 1996 inkom totalt 10 754 ansökningar om skuldsanering till kronofogdemyndigheterna. Andelen avslag, avslutade och avvisade ärenden utgjorde drygt hälften av ansökningarna. Fastställande av frivillig skuldsanering har skett i 524 fall och har successivt ökat under perioden. Totalt har 1 231 fall överlämnats till tingsrätt. Genom Riksdagens revisorers granskning och Konsumentverkets utvärdering har tillämpningen av skuldsaneringslagen undersökts och analyserats på ett omfattande och noggrant sätt. Även utskottets offentliga utfrågning om erfarenheterna av skuldsaneringslagen får ses som ett led i en sådan kontinuerlig uppföljning av den nya lagstiftningen som riksdagen förutsatte vid lagens tillkomst. Utskottet övergår därmed till att under skilda rubriker behandla olika frågor angående skuldsanering som aktualiserats genom Riksdagens revisorers förslag och de i ärendet aktuella motionerna eller som eljest tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.
Behovet av skuldsaneringslagen I motion L28 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) anförs att skuldsaneringslagen medfört klart otillfredsställande konsekvenser. Bl.a. har lagstiftningens brister visat sig i de fall gäldenären efter skuldsaneringsbeslutet erhållit medel, t.ex. skatteåterbäring, som inte förutsatts från början. Enligt motionen är det inte rimligt att lagen skall uppmuntra personer som misskött sin ekonomi genom att låta dem helt eller delvis befrias från sina skulder. Motionärerna anser vidare att det inte är meningsfullt att på sätt Riksdagens revisorer föreslår ändra en ordning som bygger på felaktiga utgångspunkter. I motionen förespråkas i stället frivilliga uppgörelser mellan borgenärer och gäldenär om nedsättning av skulderna. Samtidigt är det viktigt att kreditprövningen är noggrann. Enligt motionen är emellertid det allra mest effektiva medlet att förhindra överskuldsättning att stärka hushållens ekonomiska medvetenhet genom exempelvis utbildning och budgetrådgivning. Med hänsyn till det anförda bör riksdagen avslå Riksdagens revisorers förslag och besluta att skuldsaneringslagen upphävs. Utskottet vill till en början erinra om att riksdagen våren 1995 prövat ett liknande motionsyrkande om upphävande av skuldsaneringslagen (bet. 1994/95:LU23). Det saknades då enligt utskottet anledning för riksdagen att - knappt nio månader efter lagens ikraftträdande - ompröva lagstiftningen och utskottet avstyrkte bifall till motionsyrkandet i fråga. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1994/95: 259). När utskottet nu åter har att ta ställning till frågan om skuldsaneringslagen skall upphävas finns ett utförligare erfarenhetsmaterial att bygga ställningstagandet på. Mot bakgrund av vad som redovisats i samband med den offentliga utfrågningen kan konstateras att antalet personer som ansökt om skuldsanering hos kronofogdemyndigheterna fram till sista kvartalet år 1996 är betydligt mindre än hälften av det antal som beräknades i samband med tillkomsten av skuldsaneringslagen. Den andel av ansökningarna som lett till beviljade skuldsaneringar har emellertid varit i nivå med vad som antogs från början. De senaste uppgifterna visar att andelen beviljade skuldsaneringar numera t.o.m. är större än så. Det förtjänar också att nämnas att antalet skuldsaneringsärenden ökat markant under år 1996 hos såväl kronofogdemyndigheterna som tingsrätterna. Enligt Konsumentverket har skuldsaneringslagen på det hela taget uppfyllt sina syften som en rehabiliterande, preventiv och borgenärsgynnande ordning. Inte heller Riksdagens revisorer ifrågasätter det grundläggande behovet av en lagreglerad ordning för skuldsanering. Också vid den offentliga utfrågning om skuldsaneringen som utskottet anordnat har deltagarna - också de som representerat borgenärssidan - i stort sett samstämmigt framhållit att skuldsaneringslagen fyller en viktig funktion. Enligt utskottets bedömning har de farhågor som uttalats om att den allmänna betalningsmoralen skulle påverkas negativt genom lagen inte besannats. I sammanhanget måste också beaktas att hushållens skuldsättning fortfarande är ett stort problem. Enligt vad som framgår av Konsumentverkets rapport bottnar de ekonomiska svårigheterna hos dem som söker skuldsanering främst i bristande ekonomisk planering, arbetslöshet, sjukdom, familjeförändringar orsakade av skilsmässa och dödsfall samt missbruk. Särskilt framhålls att en stor andel av de personer som ansöker om skuldsanering saknar anställning. Med hänsyn till denna problembild finns det enligt utskottets mening anledning att anta att hushållens skuldsättning även fortsättningsvis inom överskådlig tid kommer att behöva uppmärksammas och vara föremål för olika insatser. Det nu anförda innebär inte att utskottet har någon annan uppfattning än motionärerna att en ansvarsfull och noggrann kreditprövning har stor betydelse för att motverka att hushållen drar på sig så stora skulder att de saknar möjlighet att någonsin betala dessa. Som anförs i motionen är det också av avgörande vikt för en god hushållsekonomi i allmänhet att det finns möjligheter till en effektiv budgetrådgivning i kommunerna och att undervisning i hushållsekonomiska frågor kommer till stånd i större omfattning än för närvarande. Det har emellertid klart framkommit att det därutöver finns ett påtagligt behov av en lagreglerad ordning för skuldsanering för att man skall komma till rätta med privatpersoners överskuldsättning. Skuldsaneringslagen bör inte upphävas, och utskottet avstyrker bifall till motion L28. Detta ställningstagande utesluter inte att förändringar kan behöva göras i lagstiftningen eller andra åtgärder vidtas i syfte att skuldsaneringen för fysiska personer skall bli effektivare, och utskottet övergår nu till att behandla olika förslag därom.
Handläggningsordningen En helt ny ordning för handläggningen av skuldsaneringsärenden förordas i motion L30 av Yvonne Ruwaida (mp). Enligt motionärens mening bör tingsrätterna, inte kronofogdemyndigheterna, ha ett samlat ansvar för alla beslut om skuldsanering. Motionären anser bl.a. att det förhållandet att kronofogdemyndigheten i vissa fall företräder staten som borgenär talar mot att kronofogdemyndigheterna beslutar i skuldsaneringsärenden. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär ett skyndsamt förslag till ändring i skuldsaneringslagen i enlighet med det anförda. Som tidigare redovisats bygger den nuvarande ordningen på att kronofogdemyndigheterna har det huvudsakliga utredningsansvaret i skuldsaneringsärenden och därvid tar de väsentliga borgenärskontakterna. Bakgrunden till den nuvarande ordningen är att kronofogdemyndigheterna har stor erfarenhet av insolvensrättsliga problem, både som verkställande myndighet enligt utsökningsbalken och som tillsynsmyndighet i konkurs. Även i sin funktion att företräda staten som borgenär handlägger kronofogdemyndigheterna denna typ av frågor. Kronofogdemyndigheterna har sålunda både den juridiska kompetensen och de tekniska förutsättningarna att bedriva sådant utrednings- och förhandlingsarbete som kommer i fråga i ett skuldsaneringsärende. Vad gäller de skäl som framförts i motionen mot att kronofogdemyndigheten skall befatta sig med skuldsaneringsärenden vill utskottet peka på att förfarandet hos myndigheten inte kan leda till skuldsanering mot någon annan borgenärs vilja. I skuldsaneringsförfarandet har dessutom likabehandlingsprincipen, dvs. att samtliga fordringar skall behandlas lika, en framträdande plats. Dessutom bör framhållas att det är skattemyndigheten - inte kronofogdemyndigheten - som företräder det allmänna när det gäller krav på skatter och avgifter. Enligt utskottets mening bör det mot denna bakgrund inte komma i fråga att tingsrätterna skall överta de uppgifter i steg 2 som fullgörs av kronofogdemyndigheten. Domstolarnas roll bör liksom hittills vara att på grundval av det utredningsmaterial som kronofogdemyndigheterna presterar koncentrera sig på en rättslig bedömning av om förutsättningarna för skuldsanering är uppfyllda och att bestämma innehållet i skuldsaneringen. Det bör vidare framhållas att företrädare för såväl Konsumentverket, Rikskatteverket som Stockholms tingsrätt vid utskottets offentliga utfrågning uttalat att den nuvarande ordningen med ett lagreglerat förfarande i två steg på det hela taget fungerar väl. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L30. Nuvarande ordning innebär att samtliga tingsrätter i landet är behöriga att handlägga ett skuldsaneringsärende. Om någon borgenär motsatt sig kronofogdemyndighetens förslag till skuldsanering skall myndigheten överlämna ärendet till tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt för vidare handläggning. Det är också denna tingsrätt som är behörig att pröva ett överklagande av kronofogdemyndighetens beslut. Riksdagens revisorer anser att tingsrätternas befattning med skuldsaneringsärenden bör koncentreras till en tingsrätt per län. En sådan reform skulle enligt revisorerna bidra till en mer enhetlig praxis. I motion L31 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) anförs att praxis inte blir mer enhetlig av att antalet tingsrätter som får handlägga skuldsaneringsärenden minskar drastiskt. Det är främst hovrätterna som svarar för vägledande avgöranden. Väsentligt för den enskilde är att ha närhet till den domstol som handlägger ärendet. I motionen betonas också vikten av att tingsrätterna handlägger olika slag av mål och ärenden så att den rättsliga kompetensen upprätthålls. Motionärerna framhåller vidare att en begränsning av antalet behöriga tingsrätter skulle stå i strid med den lokala anknytning som är så central för skuldsanering och därmed motverka det förebyggande arbetet. Riksdagens revisorers förslag i nu aktuell del bör därför enligt motionen avslås. Utskottet vill erinra om att den år 1995 tillsatta Domstolskommittén har i uppgift att se över den organisatoriska strukturen inom domstolsväsendet. I direktiven (dir. 1995:102) anges att kommittén i en första etapp skall lämna förslag till en ny organisation för domstolsväsendet som helhet. I uppdraget ingår att föreslå en minskning av antalet tingsrätter och att överväga samordning mellan eller integrering av allmänna domstolar och allmänna förvaltningsdomstolar. Den första etappen av uppdraget skall redovisas senast den 1 juli 1997. Enligt utskottets mening bör under pågående överväganden om den framtida tingsrättsorganisationen riksdagen inte göra några uttalanden i fråga om vilka tingsrätter som skall handlägga skuldsaneringsärenden. Med tillstyrkan av motion L31 avstyrker utskottet bifall till Riksdagens revisorers förslag i denna del.
Riksskatteverkets och Konsumentverkets uppgifter Riksskatteverket svarar för den centrala ledningen av skatteförvaltningen och exekutionsväsendet. I denna egenskap skall verket bl.a. fördela de ekonomiska och andra resurser som ställs till skatteförvaltningens respektive exekutionsväsendets förfogande. Riksskatteverket skall också följa upp skattemyndigheternas och kronofogdemyndigheternas ekonomiska redovisning och analysera resultatet härav. Verket har vidare att genom allmänna råd och uttalanden verka för lagenlighet, följdriktighet och enhetlighet vid rättstillämpningen inom verksamhetsområdet. Riksskatteverket får däremot inte, liksom andra myndigheter, meddela föreskrifter på ett område, dvs. generellt gällande samt för myndigheter och enskilda bindande bestämmelser, annat än om det finns bemyndigande härtill från regeringen. Riksdagens revisorer framhåller att de ekonomiska resurserna för skuldsaneringen inte har fördelats mellan kronofogdemyndigheterna i landet på ett sätt som tillfredsställande svarar mot skillnaderna i ärendemängd. Särskilt har Kronofogdemyndigheten i Stockholms län drabbats av bristande resurser. Enligt revisorerna har detta inneburit en förhållandevis mycket större arbetsbelastning vid denna kronofogdemyndighet, och ärendenas handläggningstid där är genomsnittligt längre än i övriga landet. Revisorerna anser att regeringen bör granska hur Riksskatteverket fördelar resurserna mellan kronofogdemyndigheterna och skattemyndigheterna. Resultatet av denna granskning liksom eventuella åtgärder som regeringen bedömer lämpliga bör redovisas för riksdagen. Vidare anser revisorerna att Riksskatteverket bör ha en mer central roll när det gäller att samordna arbetsmetoder och lagtolkning vid tillämpningen av skuldsaneringslagen hos kronofogdemyndigheterna och skattemyndigheterna. Enligt revisorerna bör regeringen granska hur Riksskatteverket fullgör dessa uppgifter och i samband därmed utvärdera om verket har de formella befogenheter som erfordras. Vad först gäller resursfrågan måste beaktas att resursfördelningen vid tiden för revisorernas granskning torde ha skett på grundval av de antaganden om ärendeutveckling som gjordes i samband med skuldsaneringslagens tillkomst. Resursfördelningen kan numera göras på grundval av antalet faktiskt inkomna ärenden hos de olika kronofogdemyndigheterna under en treårsperiod och baseras därmed på faktiska behov. Utskottet utgår från att regeringen och Riksskatteverket noga följer ärendeutveckling och arbetsbelastning hos kronofogdemyndigheterna och vidtar lämpliga åtgärder i fråga om resursfördelningen om förhållandena skulle påkalla det. När det sedan gäller Riksskatteverkets samordningsmöjligheter m.m. vill utskottet understryka att verket har en väsentlig uppgift att genom sina allmänna råd och uttalanden samt genom utbildning och information sprida kunskap om lagens innebörd och domstolspraxis. Utskottet utgår också från att Rikskatteverket på ett tillfredsställande sätt fullgör denna uppgift. Något formellt tillkännagivande från riksdagens sida om en granskning och utvärdering av Riksskatteverkets roll i detta sammanhang anser utskottet inte erforderligt. Med anledning av vad revisorerna anfört beträffande frågan om Riksskatteverket har de formella befogenheter som erfordras bör klargöras att det inte föreligger någon möjlighet för verket att meddela föreskrifter om hur skuldsaneringslagen skall tillämpas i olika hänseenden. Sådana civilrättsliga föreskrifter måste ha lagform och behörigheten att meddela dessa kan inte delegeras till regeringen eller en myndighet. Vägledande avgöranden från överrätterna föreligger nu i allt större utsträckning, och enligt uppgift anses från många håll att rättsläget klarnat i åtskilliga frågor. Vartefter ytterligare praxisbildning kommer till stånd finns anledning till antagande att den osäkerhet som i en del fall förelegat i rättstillämpningen kommer att undanröjas. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till revisorernas förslag i denna del. Konsumentverket är central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor. Bland de övergripande målen ingår att ge hushållen möjligheter att utnyttja sina ekonomiska resurser effektivt. Konsumentverkets roll i skuldsaneringen tas upp i motion L710 av Marie Engström m.fl. (v). I motionen anförs att ökade resurser till Konsumentverket skulle möjliggöra för kommunerna att kunna få bidrag via verket för att förstärka den ekonomiska rådgivningen. Vidare erinras om att motionsförslag tidigare framlagts om anslagshöjningar till Konsumentverket som skulle möjliggöra en sådan ordning. I motionen yrkas tillkännagivande om vad som sålunda anförts (yrkandena 1 och 2). Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna när det gäller Konsumentverkets betydelsefulla roll i hushållsekonomiska frågor. Verket har avgörande uppgifter i fråga om bl.a. information, stöd och utbildning beträffande den personal som sysslar med budgetrådgivning och skuldsanering. Vidare har Konsumentverket utarbetat hjälpmedel och gjort uppföljningar. Verkets arbete har hittills främst varit inriktat på rådgivningsverksamhet inom socialtjänst och konsumentverksamhet i kommunerna. I budgetpropositionen för år 1997 (prop. 1996/97:1, utg. omr. 24) har regeringen pekat på att en betydande del av Konsumentverkets resurser används för hushållsekonomiska frågor och att den ökade inriktningen på budgetrådgivning och skuldsanering är en naturlig utveckling av verkets verksamhet. Anslaget för innevarande budgetår har fastställts till drygt 69 miljoner kronor, varvid riksdagen avslagit motionsönskemål om anslagsförstärkningar som skulle finansiera en sådan verksamhet som beskrivs i den nu aktuella motionen (bet. 1996/97:NU1). Några ekonomiska förutsättningar för en sådan ordning som förespråkas i motion L710 finns således inte, och utskottet avstyrker bifall till yrkandena 1 och 2.
Handläggningstiderna Frågor som gäller handläggningstiderna i skuldsaneringsärenden tas upp i tre motioner. I motion L29 av Per Rosengen m.fl. (v) efterlyses ett klarläggande om att utredningen i steg 1 inte behöver vara fullständig innan en ansökan om skuldsanering kan göras hos kronofogdemyndigheten. I vissa fall borde, enligt motionärernas mening, själva handläggningen kunna börja direkt i steg 2 hos kronofogdemyndigheterna. Yrkande 4 i motionen innefattar ett tillkännagivande därom. Yvonne Ruwaida (mp) anför i motion L312 att rollfördelningen mellan de olika stegen i skuldsaneringsförfarandet bör klarläggas. Enligt motionärens mening tar handläggningen av skuldsaneringsärenden hos kommunerna i allmänhet alltför lång tid. Regeringen måste därför se över skuldsaneringslagen och dess tillämpning. I motionen yrkas tillkännagivanden i enlighet med det anförda. I motion L302 av Sverre Palm m.fl. (s) anförs att handläggningstiderna bl.a. i steg 2 hos kronofogdemyndigheterna är längre än vad som beräknades vid tillkomsten av skuldsaneringslagen. Ärendena har också enligt motionärerna visat sig mer komplicerade än vad som förutsågs. Erfarenheterna hittills av lagens tillämpning är att den inte fungerar bra. En översyn av lagstiftningen i syfte att göra ärendehandläggningen enklare och effektivare är enligt motionärernas mening väl motiverad. I motionen yrkas att riksdagen bör ge regeringen till känna att det finns ett behov av översyn av skuldsaneringslagen. Som motionärerna framhåller är det helt klart att handläggningen av skuldsaneringsärendena tar längre tid än vad som beräknades i samband med skuldsaneringslagens tillkomst. I Konsumentverkets rapport konstateras att det för närvarande i många fall görs ett alltför omfattande utredningsarbete i steg 1 med bistånd av de kommunala myndigheterna, ett arbete som i huvudsak bör ankomma på kronofogdemyndigheterna. Förhållandet medför att hela skuldsaneringsförfarandet försenas. Även från kommunalt håll har, enligt vad som anförs i rapporten, denna uppfattning kommit till uttryck. Vad beträffar kronofogdemyndigheterna synes de långa handläggningstiderna till stor del bero på att ärendena allmänt sett är mer komplicerade än vad som antogs vid skuldsaneringslagens tillkomst. Såvitt framkommit är dock kvaliteten i kronofogdemyndigheternas verksamhet med skuldsanering av allt att döma god. Ett stöd för denna uppfattning är att kronofogdemyndigheternas bedömningar i mycket stor utsträckning ligger fast i de ärenden som senare handläggs av tingsrätt. Utskottet delar motionärernas uppfattning att de långa handläggningstiderna för närvarande utgör ett problem. Det finns emellertid anledning att anta att handläggningstiderna hos kronofogdemyndigheterna liksom i de övriga stegen av förfarandet kommer att minska i takt med att personalens erfarenhet av skuldsanering ökar och att rättsläget klarnar i frågor som varit föremål för delade meningar. I sammanhanget måste också påpekas att det nu föreligger ett antal förslag som syftar till att påskynda förfarandet. I Konsumentverkets rapport framhålls att en renodling av arbetsuppgifterna för rådgivare och handläggare utifrån varje yrkeskategoris kompetens skulle effektivisera arbetet. Budgetrådgivningen bör, enligt vad som anförs, sköta det förebyggande, det rådgivande och det stödjande arbetet med tyngdpunkt på budget- och skuldrådgivning. I de fall där rådgivaren, vid förhandlingsvilja från borgenärerna, åtar sig ett skuldsaneringsärende bör rådgivaren inte pröva ärendet utifrån skälighetsaspekten utan bara utifrån gäldenärens ekonomiska situation. Vidare kommer Riksskatteverket, enligt vad utskottet erfarit, i en skrivelse till regeringen inom kort att lägga fram förslag till lagändringar som syftar till att förenkla och påskynda handläggningen av skuldsaneringsärenden. Sålunda ämnar verket föreslå bl.a. att ett beslut av kronofogdemyndigheten att inleda en skuldsanering liksom ett beslut av tingsrätt att återförvisa ett ärende till kronofogdemyndigheten inte skall få överklagas. Vidare kommer att föreslås införande av en fristdag för fordringsanspråken så att fordringarna i förslaget till skuldsanering skall kunna tas upp till de belopp som gällde vid tidpunkten för beslutet att inleda skuldsanering. Det skall sedan åligga gäldenären att under skuldsaneringsperioden anmäla förändringar i skuldförhållandena. Härigenom skulle kronofogdemyndigheterna besparas en hel del administrativt rutinarbete. I sammanhanget finns vidare anledning att erinra om en del andra lagförslag som aktualiserats vid de granskningar och utvärderingar av tillämpningen av skuldsaneringslagen som nu skett. Sålunda har det ifrågasatts om inte förfarandet skulle kunna förenklas och påskyndas genom vissa processrättsliga förändringar. Dessa förslag avser bl.a. reglerna om delgivning. Nuvarande regler innebär att ett förslag till skuldsanering som upprättas hos kronofogdemyndigheten skall sändas till samtliga kända borgenärer vilkas fordringar omfattas av skuldsaneringen med föreläggande för dem att yttra sig över förslaget inom viss tid. I föreläggandet skall anges att uteblivet yttrande inte hindrar ett beslut om frivillig skuldsanering enligt förslaget. Föreläggandet skall delges borgenärerna. En borgenär som inte yttrar sig inom den förelagda tiden skall anses ha godtagit förslaget. Om ärendet överlämnas till tingsrätt därför att någon borgenär motsatt sig förslaget till skuldsanering skall sammanträde alltid hållas hos rätten. Till sammanträdet, vid vilken frågan om tvingande skuldsanering prövas, skall gäldenären och samtliga borgenärer kallas. Kallelsen skall delges de kända borgenärerna. Från kronofogdemyndighetshåll har förordats en möjlighet att kunna överlämna ett ärende till tingsrätten utan att behöva avvakta delgivning av alla borgenärer, när en av dem redan har motsatt sig förslaget till skuldsanering. Såvitt avser handläggningen vid tingsrätt har det framkommit att tingsrätterna kan ha svårigheter att delge vissa borgenärer kallelsen till sammanträdet, särskilt privatpersoner. Från domstolshåll har därför aktualiserats om inte delgivningen vid förfarandet i tingsrätt skulle kunna förenklas. Vidare har ifrågasatts kravet på ett obligatoriskt sammanträde och om inte i större utsträckning ärenden skulle kunna avgöras trots att en borgenär som motsatt sig skuldsanering uteblir från sammanträdet. Utskottet utgår från att regeringen noga följer den fortsatta utvecklingen och, om så skulle visa sig erforderligt, återkommer till riksdagen med erforderliga förslag som syftar till att förkorta handläggningstiderna. Enligt utskottets mening torde det finnas anledning att i lämpligt sammanhang överväga ett förenklat delgivningsförfarande såväl hos kronofogdemyndigheterna som hos tingsrätterna. Ett sätt att underlätta delgivningsförfarandet vid tingsrätt skulle kunna vara att möjliggöra sådan förenklad delgivning som i dag kan ske beträffande delgivning i mål om betalningsföreläggande och handräckning som överlämnats till tingsrätt enligt 3 a § delgivningslagen (1970:428). Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L29 yrkande 4, L302 och L312.
Omprövning av ett beslut om skuldsanering m.m. Ett beslut om skuldsanering reglerar i princip slutgiltigt en gäldenärs totala skuldsituation. Beslutet skall ange de fordringar som skall omfattas av skuldsaneringen, vilket belopp som skall fördelas mellan borgenärerna och en betalningsplan som visar när och hur betalningarna skall fullgöras. Beloppet som skall fördelas mellan borgenärerna skall enligt 8 § bestämmas så att skuldsaneringen tar i anspråk gäldenärens samtliga tillgångar och inkomster, efter avdrag för vad som skall förbehållas gäldenären för hans och hans familjs försörjning. Härvid skall utsökningsbalkens bestämmelser om förbehållsbelopp vid utmätning i lön vara vägledande. Enligt dessa bestämmelser skall förbehållsbeloppet bestämmas med ledning av ett normalbelopp som innefattar alla vanliga levnadskostnader utom bostadskostnad, vilken beräknas särskilt och läggs till normalbeloppet. Riksskatteverket har meddelat närmare föreskrifter för bestämmande av förbehållsbeloppet enligt utsökningsbalken. Bestämmelserna om förbehållsbeloppet vid utmätning i lön är inte bindande för vad gäldenären får förbehålla sig vid skuldsanering. Innebörden härav är att ifrågavarande bestämmelser i utsökningsbalken normalt skall tillämpas vid beräkning av förbehållsbeloppet enligt skuldsaneringslagen, såvida det inte i det enskilda fallet finns särskild anledning att frångå dem. Ett visst utrymme för flexibilitet i systemet har härigenom tillskapats. Enligt uppgift förekommer det också i viss utsträckning i praxis att gäldenären tillgodoräknas ett något högre belopp än normen angående förbehållsbeloppet vid utmätning i lön. Orsaken härtill synes vara att åstadkomma en marginal inför oförutsedda händelser under skuldsaneringsperioden. Trots skuldsaneringsbeslutets definitiva karaktär har det ansetts nödvändigt att möjliggöra en omprövning av beslutet under vissa i skuldsaneringslagen närmare angivna förutsättningar. Det gäller såväl en frivillig skuldsanering som fastställts av kronofogdemyndigheten som en av rätten beslutad tvingande skuldsanering. Omprövning handläggs alltid av domstol. Reglerna om omprövning av ett beslut om skuldsanering innebär följande. På ansökan av en borgenär kan ett beslut omprövas om gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet mot en borgenär, om han i sin ansökan medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller undanhållit uppgifter eller om han i hemlighet har gynnat någon borgenär framför andra eller om gäldenären inte följer betalningsplanen, såvida avvikelsen inte är ringa. Omprövning kan också ske om gäldenären har lämnat oriktiga uppgifter till ledning för myndighets beslut om skatt eller avgift, trots att han är uppgiftsskyldig och detta medfört att ett beslut blivit felaktigt eller inte fattats. Dessutom kan omprövning ske om gäldenärens ekonomiska förhållanden förbättrats väsentligt (7 §). På ansökan av en gäldenär kan en tingsrätt ändra vad kronofogdemyndigheten eller rätten bestämt i fråga om en betalningsplan, som visar när och hur kvarstående belopp av varje borgenärs fordran skall betalas, om det efter beslutet om skuldsanering har inträffat omständigheter som då inte kunnat förutses eller om det finns synnerliga skäl (8 §). Bestämmelsen har motiverats av att det efter att beslutet fattats kan inträffa oförutsedda händelser som gör att den bestämda betalningsordningen inte längre framstår som realistisk. Ett exempel kan vara att gäldenären efter beslutet blivit långvarigt arbets- oförmögen eller att hans inkomstsituation har försämrats märkbart till det sämre. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas med försiktighet. Av densamma följer att den i första hand avser fall där det har inträffat något i tiden efter skuldsaneringsbeslutet, men lagtexten hindrar inte en omprövning även i andra fall då synnerliga skäl föreligger. Till skillnad mot vad som i de flesta fall gäller beträffande rättsföljden av en omprövning innebär en tillämpning av ifrågavarande bestämmelse att beslutet om skuldsanering ändras. Regeln kan därför sägas vara en jämkningsregel. Någon möjlighet till omprövning av det belopp som skall fördelas mellan borgenärerna finns inte (jfr dock rättsfallet RH 1996:13). Riksdagens revisorer anser att skuldsaneringslagens syfte motverkas genom att endast tiden och sättet för skuldernas betalande kan omprövas men inte själva det belopp som gäldenären har att utge till borgenärerna. Bristen i detta avseende kan, enligt revisorernas mening, få stötande konsekvenser, exempelvis för den allmänna betalningsmoralen. Revisorerna föreslår därför att en möjlighet till sådan omprövning övervägs. Ett liknande förslag framförs i motion L29 av Per Rosengren m.fl. (v) (yrkande 3). Också i Konsumentverkets rapport föreslås en ändring i skuldsaneringslagen som innebär att omprövning kan ske även av det belopp som skall betalas och inte bara hur lång tid betalningarna skall pågå. Utskottet delar revisorernas och motionärernas uppfattning och anser det angeläget att en lagändring övervägs. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till Riksdagens revisorers förslag i denna del och motion L29 yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna. Enligt utskottets mening kan det finnas anledning att också överväga re- gleringen i 8 § skuldsaneringslagen av hur det belopp som skall fördelas mellan borgenärerna skall bestämmas. Det är inte uteslutet att det finns alternativ som är lämpligare än att låta bestämmelserna om förbehållsbeloppet vid utmätning vara vägledande.
Fordringar på skatter och allmänna avgifter Enligt 3 § tredje stycket lagen (1993:892) om ackord rörande statliga fordringar m.m. får skattemyndigheten anta ett förslag till frivillig skuldsanering om förutsättningarna för skuldsanering enligt skuldsaneringslagen är uppfyllda. Beslutet fattas av skattemyndigheten i det län där gäldenärens hemortskommun är belägen. Detta innebär att det är skattemyndigheten som fattar beslut å det allmännas vägnar om att godta förslag till frivilliga uppgörelser om skuldsanering vilka omfattar skatter och allmänna avgifter. Enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. är det kronofogdemyndigheten som företräder staten vid indrivning av fordringar på skatter m.m. Riksdagens revisorer framhåller att skattemyndigheterna inte har en enhetlig praxis i fråga om förutsättningarna för att staten skall gå med på uppgörelser om skuldsanering. Revisorerna anser att rättsläget måste klargöras på denna punkt. Vidare ifrågasätter revisorerna om inte skattemyndighetens funktion att bevaka statens fordringar vid skuldsanering bör överföras till kronofogdemyndigheten. Ett annat alternativ är, enligt revisorernas mening, att helt lämna skattefordringarna utanför skuldsaneringsförfarandet. I motion L29 instämmer Per Rosengren m.fl. (v) i Riksdagens revisorers förslag (yrkande 2). Vad först gäller skattefordringarna vill utskottet framhålla att några önskemål om att dessa fordringar bör lämnas utanför skuldsaneringssystemet inte framkommit vid den offentliga utfrågningen eller i annat sammanhang. Enligt utskottets mening ligger det ett särskilt värde i ett generellt system som syftar till en heltäckande reglering av gäldenärens skulder. Utskottet anser att det saknas anledning att ifrågasätta att det allmännas fordringar på skatter och avgifter skall behandlas på samma sätt som andra fordringar i samband med skuldsanering. När det sedan gäller förutsättningarna för att anta ett förslag om frivillig skuldsanering vill utskottet hänvisa till vad som uttalades i denna fråga i samband med skuldsaneringslagens tillkomst. I propositionen med förslag till skuldsaneringslag (prop. 1993/94:123 s. 244) uttalade regeringen att skattemyndigheten vid bedömningen av om ett förslag till skuldsanering kan antas inte enbart skall se om det kan vara fördelaktigt för det allmänna att godta förslaget. Med en sådan grund för bedömningen skulle skattemyndigheten, främst på grund av det företräde som genom utmätning ges skattefordringar vid exekution i lön, i många fall tvingas att vägra att godta förslaget. Skattemyndigheten skall i stället, anförde regeringen, anlägga ett vitt perspektiv vid bedömningen av om förutsättningarna för skuldsanering enligt myndighetens mening föreligger. Detta följer av att det är skuldsaneringslagens kriterier som skall tillämpas. Föreligger förutsättningarna för skuldsanering skall myndigheten godta förslaget. Dessa villkor för att skattemyndigheten skall kunna godta en frivillig skuldsanering gäller såväl i steg 1 som i steg 2 hos kronofogdemyndigheten. En konsekvent tillämpning i enlighet med vad som nu redovisats bör enligt utskottets mening innebära att de tillämpningsproblem som revisorerna konstaterat i fråga om skattefordringar i skuldsaneringen minskar. Utskottet utgår från att regeringen och berörda myndigheter på lämpligt sätt bringar klarhet om lagstiftningens innebörd i nu förevarande hänseende. Någon riksdagens åtgärd härutöver kan för närvarande inte anses erforderlig. Utskottet avstyrker därmed Riksdagens revisorers förslag i denna del liksom motion L29 yrkande 2. Spörsmålet om vilken myndighet som skall företräda det allmänna vid bl.a. skuldsanering har behandlats av riksdagen vid ett flertal tillfällen. När frågan, med anledning av motionsyrkanden, behandlades våren 1996 i ärendet om en lag om företagsrekonstruktion ansåg utskottet att starka skäl talade för att regeringen förutsättningslöst lät utreda frågan om vilken myndighet som skall företräda staten vid ackord som omfattar skatter och allmänna avgifter (bet. 1995/96:LU11). Utskottet framhöll vidare att det torde vara lämpligt att i det sammanhanget också på nytt överväga frågan om statens borgenärsfunktion vid skuldsanering enligt skuldsaneringslagen. Det fick ankomma på regeringen att närmare bestämma formerna för utredningsarbetets bedrivande. Vad utskottet sålunda anförde gav riksdagen som sin mening regeringen till känna. Den 7 november 1996 gav regeringen Riksskatteverket i uppdrag att i enlighet med riksdagens tillkännagivande utreda frågan om vilken myndighet som skall företräda staten som borgenär vid bl.a. skuldsanering enligt skuldsaneringslagen. Riksskatteverket skall före utgången av juni 1997 redovisa sina överväganden till regeringen. Om verkets förslag innebär ändringar i lagstiftningen skall enligt uppdraget även författningsförslag lämnas. I avvaktan på Riksskatteverkets redovisning av regeringens uppdrag bör, enligt utskottets mening, riksdagen inte ta något ytterligare initiativ i frågan om statens borgenärsfunktion vid skuldsanering. Riksdagens revisorers förslag får, genom uppdraget till Riksskatteverket, anses tillgodosett. Utskottet avstyrker därmed revisorernas förslag i denna del. Utskottet övergår därmed till att behandla en fråga som gäller statens förmånsrätt i konkurs för skatter och avgifter. Nuvarande regler i förmånsrättslagen (1970:979) innebär att vissa fordringar på skatt m.m. har allmän förmånsrätt i konkurs. I motion L29 av Per Rosengren m.fl. (v) förordas att förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter avskaffas. Enligt motionärernas mening skulle detta underlätta möjligheterna till skuldsanering. I motionen begärs ett tillkännagivande härom (yrkande 5). Frågan om statens förmånsrätt för skattefordringar och allmänna avgifter har sedan lång tid diskuterats, inte minst i sammanhang med överväganden om möjligheter till en lagreglerad form för rekonstruktion av företag. Sålunda behandlades ämnet vid riksdagsbehandlingen av regeringens proposition 1995/96:5 om en lag om företagsrekonstruktion (se bet. 1995/96:LU11). Propositionen innehöll förslag till vissa ändringar av förmånsrättsordningen men däremot inte något förslag om att avskaffa förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter. Regeringen ansåg att frågan borde studeras vidare av en ny utredning. I ärendet väcktes motioner om avskaffande av denna förmånsrätt. Från motionärernas sida gjordes gällande att ett avskaffande av förmånsrätten för skatter bl.a. skulle främja rekonstruktion av företag utan konkurs och stärka utsikterna till ackordsuppgörelser. Tvingades staten att delta i sådana uppgörelser som skatteborgenär bedömde motionärerna att antalet ackord skulle öka. Staten kommer då, anförde motionärerna, att få ett större intresse att medverka till ekonomiska uppgörelser mellan gäldenären och borgenärerna. Utskottet uttalade bl.a. att det inte bara är de önskemål som hänger samman med företagsrekonstruktion som skall beaktas vid utformningen av förmånsrättsordningen. När en förändring i förmånsrättsordningen övervägs bör hänsyn tas till alla väsentliga effekter av förändringen. Utskottet pekade på att regeringen i december 1995 beslutat direktiv för en kommitté som skall utreda frågor om förmånsrätt i konkurs, lönegaranti och underlaget för företagshypotek (dir. 1995:163). Kommitténs huvuduppgifter är bl.a. att ta ställning till om statens förmånsrätt för skatter och avgifter bör slopas. Därvid skall enligt direktiven särskild vikt fästas vid de samhällsekonomiska aspekterna, bl.a. förmånsrättens inverkan på kreditgivningen till företag. De statsfinansiella konsekvenserna av ett avskaffande är en viktig faktor. Möjligheterna till lyckade företagsrekonstruktioner skall också tillmätas särskild betydelse. Utskottet konstaterade att det i kommitténs uppdrag ingår att överväga förändringar i förmånsrättsordningen i bl.a. det avseende som berörts i motionerna om skatteförmånsrätten. Med hänsyn härtill ansåg utskottet att yrkandena inte borde föranleda några lagstiftningsåtgärder och inte heller något annat initiativ från riksdagens sida. Utskottet avstyrkte med det anförda motionerna i fråga. Utskottet erinrar om att det ifrågavarande utredningsuppdraget skall vara slutfört senast den 31 december 1997. Så länge utredningsarbetet pågår bör, enligt utskottets mening, riksdagen inte ta något initiativ i frågan om förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L29 yrkande 5.
Budgetrådgivning I 1 § skuldsaneringslagen anges att kommunerna, inom ramen för socialtjänsten eller på annat sätt, har en skyldighet att bistå enskilda som har skuldproblem med råd och anvisningar. I paragrafen anges inte hur kommunerna skall organisera sin verksamhet med budgetrådgivningsfrågorna. Sådana frågor faller många gånger inom socialtjänstens ansvarsområde, men inom många kommuner ingår budgetrådgivningsfrågor också bland konsumentvägledningens arbetsuppgifter. Regleringen innebär att den skyldighet för kommunerna att sörja för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver (jfr 3 § socialtjänstlagen) preciserats vad gäller privatekonomisk rådgivning till skuldsatta personer. Av Konsumentverkets rapport framgår att praktiskt taget alla landets kommuner bistår medborgarna med någon form av ekonomisk rådgivning. Som belysning av omfattningen på verksamheten kan nämnas att kommunerna under år 1995 behandlade sammanlagt 38 000 ärenden. Av dessa utgjorde 18 000 ärenden budgetrådgivning, 12 000 skuldrådgivning och 8 000 skuldsanering. Omkring en fjärdedel av alla ärenden ledde till någon form av lösning på hushållens skuldproblem. I motion L29 anför Per Rosengren m.fl. (v) att kommunerna saknar erforderliga resurser för att på ett effektivt sätt kunna fullgöra sina uppgifter för skuldsanering i form av budgetrådgivning. I motionen begärs ett tillkännagivande om att ett särskilt statsbidrag skall utgå till kommunerna för utredningskostnaderna i skuldsaneringsärenden (yrkande 1). Marie Engström m.fl. (v) yrkar i motion L710 tillkännagivanden om att målsättningen skall vara att alla hushåll erbjuds möjlighet att få ekonomisk rådgivning inom ramen för kommunernas konsumentvägledning (yrkandena 3 och 5). Vidare yrkas ett tillkännagivande om att en uppföljning och utvärdering skall komma till stånd när det gäller den kommunala budgetrådgivningen (yrkande 4). Vad först gäller motion L29 konstaterar utskottet att yrkandet strider mot vad riksdagen år 1992 beslutat om former för statsbidrag till kommunerna (prop. 1991/92:150 del II, bet. FiU29). Sådana bidrag utgår numera generellt utan styrande villkor. Syftet med bidragen är att de skall utgöra ett allmänt finansiellt stöd till olika verksamheter i kommuner. När det sedan gäller motion L710 finner utskottet att det även i framtiden bör stå en kommun fritt att avgöra i vilken organisatorisk form den ekonomiska rådgivningen skall bedrivas. I sammanhanget kan upplysas att kommunerna har valt olika lösningar härvidlag. Omkring en tredjedel av kommunerna har valt att lägga budgetrådgivningen under den kommunala konsumentvägledningen medan en ungefär lika stor andel låtit socialtjänsten ta hand om verksamheten. I ett nästan lika stort antal fall har kommunerna placerat verksamheten under såväl konsumentvägledningen som socialtjänsten. Endast ett mindre antal kommuner har valt andra organisatoriska lösningar. Från kommunalt håll har det bedömts som tillfredsställande att omkring en fjärdedel av alla skuldsaneringsärenden leder till en lösning på skuldproblemen. Genom Konsumentverkets rapport (1995/96:34) Utvärdering av skuldsaneringslagen får motionsönskemålen rörande en uppföljning av budgetrådgivningen anses vara tillgodosedda. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L29 yrkande 1 och L710 yrkandena 3-5.
Förebyggande åtgärder Riksdagens revisorer har vid sin granskning av tillämpningen av skuldsaneringslagen också behandlat frågan om åtgärder till förebyggande av överskuldsättning. Revisorerna menar att sådana åtgärder inte behöver vara förknippade med den kommunala budgetrådgivningen eller andra sociala hjälp- insatser utan kan avse åtgärder som minskar behovet av socialt bistånd. Revisorerna pekar därvid på marknadsföringen av krediter och anser att tillsynen över efterlevnaden av konsumentkreditlagen (1992:830) behöver skärpas. Revisorerna föreslår att en undersökning görs av hur tillsynen fungerat och om det finns behov av förändringar i tillsynen. Regeringen bör återkomma till riksdagen med en redovisning av resultatet av en sådan undersökning. Riksdagens revisorer efterlyser också åtgärder som mer på lång sikt kan motverka att hushåll hamnar i ohållbara skuldsituationer. Revisorerna nämner som exempel införandet av en skyldighet för kreditinstituten att i någon form bidra till finansiering av skuldrådgivningsverksamhet i kommunerna. Revisorerna betonar att alla åtgärder som syftar till att långsiktigt förebygga överskuldsättning måste sättas in i ett större sammanhang. Frågan om långsiktigt förebyggande åtgärder bör därför enligt revisorerna bli föremål för en utredning. Formerna för en sådan utredning bör avgöras av regeringen. Revisorerna föreslår också ett tillkännagivande med denna innebörd. Konsumentkrediter, dvs. krediter som är avsedda huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds en konsument av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet, regleras av konsumentkreditlagen. Lagen innehåller bl.a. en allmän skyldighet för näringsidkaren att i sitt förhållande till konsumenten iaktta god kreditgivningssed och att därvid ta till vara konsumentens intressen med tillbörlig omsorg. I begreppet god kreditgivningssed ligger att kreditgivaren såväl inför ett kreditavtal som under den tid avtalet gäller skall handla omdömesgillt och ansvarsfullt mot konsumenten. I kreditgivarens ansvar ligger bl.a. att försöka medverka till att privatpersoner inte skuldsätter sig på ett sätt som är alltför långtgående i beaktande av deras inkomster och övriga ekonomiska förhållanden. Det innebär att kreditgivaren, om krediten inte är ringa, normalt måste göra en seriös kreditprövning innan kredit lämnas. Genom begreppet god kreditgivningssed ställs också vissa anspråk på kreditgivarens marknadsföring. Häri innefattas att näringsidkaren är skyldig att iaktta viss återhållsamhet och måttfullhet i sin marknadsföring. Ett grundläggande synsätt vid kreditgivning bör vara att initiativet till att söka kredit skall ligga hos konsumenten. Marknadsföring som står i strid med god kreditgivningssed torde samtidigt ofta strida mot god marknadsföringssed eller på annat sätt vara otillbörlig enligt marknadsföringslagen (1995:450). Tillsyn över att konsumentkreditlagen följs utövas av Konsumentverket. Verkets befogenheter, t.ex. rätt att företa inspektion hos näringsidkare, omfattar dock inte sådan verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn, bl.a. banker och kreditmarknadsbolag. Den nuvarande organisationen av tillsynen innebär således en viss splittring. Denna situation har emellertid gällt länge, och såvitt utskottet känner till har inga nämnvärda praktiska olägenheter uppkommit till följd härav. Enligt utskottets mening torde det numera vara en allmän uppfattning att kreditinstitutens kreditgivning, under de år i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet då hushållens skuldproblem fick allvarliga proportioner, många gånger skedde på ett alldeles för lättvindigt sätt. Ett ökat ansvarstagande torde numera ha skett till följd av att överdrifterna uppmärksammats och genom den nya konsumentkreditlagen. Det finns också anledning att utgå från att kreditprövningsrutinerna hos banker, bolåneinstitut m.fl. fortlöpande förbättrats. Enligt utskottets mening finns det emellertid skäl att alltjämt påminna om vikten av en noggrann kreditprövning från kreditinstitutens sida. Utskottet förutsätter att regeringen är uppmärksam på frågan samt följer utvecklingen på konsumentkreditområdet även i övrigt och tar de initiativ som kan visa sig erforderliga. Några skäl för riksdagen att i detta sammanhang ta initiativ rörande tillsynsfunktionen enligt konsumentkreditlagen kan utskottet inte finna. Som tidigare framförts finns det anledning att anta att hushållens skuldproblem kommer att bestå. I enlighet med vad Riksdagens revisorer framhåller kommer det därför även framöver att finnas ett behov av samhälleliga åtgärder mot överskuldsättning hos hushållen. I linje med revisorerna anser utskottet att man vid överväganden om ändrad lagstiftning eller andra åtgärder som syftar till att komma till rätta med skuldproblemen måste beakta vilka konsekvenser åtgärderna kan få i andra hänseenden, t.ex. i fråga om kreditmöjligheterna i samhället, den allmänna betalningsmoralen m.m. Utskottet utgår emellertid från att sådana överväganden sker fortlöpande. Det kan med hänsyn härtill och till de åtgärder som redan vidtagits i olika sammanhang i syfte att effektivisera skuldsaneringen för närvarande inte anses erforderligt att riksdagen tar initiativ till ytterligare utredningsarbete. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till revisorernas förslag i dessa delar.
Solidariskt betalningsansvar När två eller flera personer gemensamt upptar ett lån är de enligt 2 kap. skuldebrevslagen (1936:81) solidariskt ansvariga för skulden, såvida inte förbehåll har gjorts om delad ansvarighet. Det solidariska ansvaret innebär att borgenären har rätt att vända sig mot vilken som helst av gäldenärerna och utkräva hela skuldbeloppet. Den gäldenär som tvingas betala mer än vad som belöper på honom har sedan rätt att kräva övriga gäldenärer på vad som belöper på dem (regressrätt). Regler om borgen finns i 10 kap. handelsbalken. Borgen är ett åtagande av en person (borgensman) i förhållande till borgenären att ansvara för att gäldenären fullgör en honom åliggande prestation, oftast en betalningsförpliktelse. Den vanligaste formen är proprieborgen, som föreligger när borgensmannen ingått borgen ?såsom för egen skuld?. I det fallet kan borgenären, om skulden inte betalas i rätt tid, vända sig direkt till borgensmannen och kräva betalning. Om en borgensman nödgats infria skulden, har han en regressrätt mot huvudgäldenären. Våren 1996 behandlade utskottet en motion vari pekades på vissa problem som hänger samman med solidariskt betalningsansvar för lån och med borgensåtaganden (bet. 1995/96:LU18). Motionärerna nämnde vissa situationer där det borde vara möjligt att sära betalningsansvaret så att gemensamma lån kan delas. Motionärerna framhöll också att regressrätten inte erbjuder en tillräcklig trygghet och att det därför fanns ett behov av att ge låntagare och borgensmän ett ytterligare skydd. Utskottet ifrågasatte inte att ett solidariskt betalningsansvar eller ett borgensåtagande i enskilda fall kunde leda till sådana olyckliga konsekvenser som motionärerna beskrev. Utskottet uttalade emellertid att lånevillkoren måste till alla delar betraktas som en integrerad del av låneavtalet, och ändringar i avtalet kan - i enlighet med grundläggande civilrättsliga principer - inte komma till stånd utan att avtalets båda parter är överens om det. En lösning på problemet måste således innefatta en överenskommelse med långivaren. Utskottet avstyrkte med det anförda bifall till motionen, och riksdagen följde utskottet. I förevarande motion, L905, återkommer samma motionärer, Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (båda s), till frågan. Motionärerna anför att svårigheten i sammanhanget är att få med långivaren på att omförhandla lånen. Vidare saknas ofta kunskaper från en borgensmans sida om vad åtagandet innebär. Motionärerna framhåller ånyo att det behövs en översyn av gällande regler om solidariskt betalningsansvar och borgenslån i syfte att öka tryggheten för en person som åtar sig ett sådant ansvar och yrkar tillkännagivande härom. Fordringar förenade med borgen som säkerhet skall inte särbehandlas i skuldsaneringsförfarandet. Det innebär att fordringen gentemot gäldenären skrivs ned på samma sätt som andra fordringar. Gentemot borgenären ansvarar dock borgensmannen enligt sitt ursprungliga åtagande, trots att gäldenärens skuld har satts ned. Borgenären kan därför driva in fordringen till den del gäldenären inte har betalt hos borgensmannen utan hinder av gäldenärens skuldsanering. Borgensmannens regresskrav mot gäldenären behandlas i skuldsaneringsförfarandet som vilken annan fordran som helst. Utskottet konstaterar att skuldsaneringslagen endast i begränsad omfattning kan användas för att komma till rätta med de problem som motionärerna tar upp. I sammanhanget bör dock erinras om att kreditgivare genom konsumentkreditlagen ålagts en omfattande informationsskyldighet innan ett kreditavtal sluts. Vidare föreskrivs att avtal om kredit skall ingås skriftligen. En fördel med ett krav på skriftform har ansetts vara att konsumenten därigenom får anledning att bättre än annars överväga sitt åtagande. Utskottet anser sig inte heller nu kunna förorda en sådan översyn som begärs i motionen. Den allmänna utgångspunkten för kreditavtal, liksom andra civilrättsliga avtal, måste vara att villkor inte kan ändras såvida inte båda parter är överens om detta. Med hänvisning till det anförda och till de uttalanden som utskottet gjorde våren 1996 avstyrker utskottet bifall till motion L905.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande upphävande av skuldsaneringslagen m.m. att riksdagen avslår motion 1995/96:L28, res. 1 (m) 2. beträffande handläggningsordningen att riksdagen avslår motion 1995/96:L30, res. 2 (mp) 3. beträffande tingsrätterna att riksdagen med bifall till motion 1995/96:L31 avslår revisorernas förslag i denna del, 4. beträffande Riksskatteverkets uppgifter att riksdagen avslår revisorernas förslag i denna del, 5. beträffande Konsumentverkets uppgifter att riksdagen avslår motion 1996/97:L710 yrkandena 1 och 2, res. 3 (v) 6. beträffande handläggningstiderna att riksdagen avslår motionerna 1995/96:L29 yrkande 4, 1996/97: L302 och 1996/97:L312, res. 4 (v) res. 5 (mp) 7. beträffande omprövning att riksdagen med bifall till revisorernas förslag i denna del och till motion 1995/96:L29 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 8. beträffande skattefordringarnas ställning m.m. att riksdagen avslår revisorernas förslag i denna del och motion 1995/96:L29 yrkande 2, res. 6 (v, mp) 9. beträffande statens borgenärsfunktion att riksdagen avslår revisorernas förslag i denna del, 10. beträffande förmånsrätten för skatter m.m. att riksdagen avslår motion 1995/96:L29 yrkande 5, 11. beträffande budgetrådgivning att riksdagen avslår motionerna 1995/96:L29 yrkande 1 och 1996/97: L710 yrkandena 3-5, res. 7 (v) 12. beträffande förebyggande åtgärder att riksdagen avslår revisorernas förslag i denna del, 13. beträffande solidariskt betalningsansvar att riksdagen avslår motion 1996/97:L905.
Stockholm den 25 februari 1997
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Eva Arvidsson (s), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp), Kerstin Kristiansson (s), Lennart Thörnlund (s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Kerstin Heinemann (fp) och Ingrid Skeppstedt (c).
Reservationer
1. Upphävande av skuldsaneringslagen m.m. (mom. 1) Rolf Dahlberg , Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ?Utskottet vill? och på s. 7 slutar med ?förslag därom? bort ha följande lydelse: Utskottet kan för sin del konstatera att antalet ansökningar om skuldsanering hos kronofogdemyndigheterna hittills är långt mindre än vad som antogs i samband med skuldsaneringslagens tillkomst. En stor andel av ansökningarna avslås eller avvisas. Bara dessa omständigheter tyder, enligt utskottets mening, på att den lagreglerade skuldsaneringen kan ifrågasättas. Som anförts i motion L28 har skuldsaneringslagen dessutom medfört negativa konsekvenser i väsentliga hänseenden. Hit hör följderna för borgensmän av ett beslut om skuldsanering. Den person som har beviljats ett lån - genom att exempelvis en släkting ställer upp som borgensman - kan befrias från betalningsansvaret för skulden medan borgensmannen blir betalningsskyldig. Dennes regresskrav mot gäldenären behandlas i skuldsaneringsförfarandet som vilken annan fordran som helst. Dessa förhållanden torde medföra en minskad benägenhet att ingå borgen, vilket försvårar för framför allt unga människor att få krediter eftersom många gånger den enda säkerhet de kan erbjuda är just ett borgensåtagande. Enligt utskottets mening är mot bakgrund av det anförda borgensmannens situation i en skuldsanering oacceptabel. En annan olämplig konsekvens av ett beslut om skuldsanering är att en gäldenär fritt, till förfång för borgenärerna och i strid med skuldsaneringens syfte, kan disponera medel eller tillgångar som han erhållit efter beslutet om skuldsanering men som då inte gick att förutse. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns skäl att ifrågasätta det rimliga i att staten tillhandahåller en lagreglerad ordning som innebär att personer som ofta misskött sin ekonomi skall befrias från sina skulder. Även det allvarliga statsfinansiella läget talar mot en lagreglerad skuldsanering. Kronofogdemyndigheternas och domstolarnas resurser torde behövas för andra angelägnare uppgifter. Enligt utskottets mening synes det mot denna bakgrund inte meningsfullt att på sätt Riksdagens revisorer föreslagit ändra en lagstiftning som helt enkelt bygger på felaktiga utgångspunkter. Det nu anförda innebär inte att utskottet motsätter sig att skuldsaneringar kommer till stånd. Sådana förfaranden bör emellertid inte vara lagreglerade utan bygga på att fordringsägarna, exempelvis bankerna, har ansvar och medverkar till frivilliga uppgörelser mellan parterna. Inte minst är det viktigt att staten som fordringsägare här visar gott exempel. I sammanhanget bör vidare understrykas betydelsen av en ansvarsfull och noggrann kreditprövning. Som motionärerna framhåller är det, för att förebygga överskuldsättning, dessutom särskilt viktigt att stärka hushållens ekonomiska medvetenhet genom utbildning och en effektiv budgetrådgivning. Med hänsyn till det anförda finner utskottet att övervägande skäl talar för att skuldsaneringslagen snarast upphävs. Ställningstagandet innebär också att riksdagen bör avslå Riksdagens revisorers förslag. Utskottet tillstyrker sålunda motion L28.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande upphävande av skuldsaneringslagen m.m. att riksdagen med bifall till motion 1995/96:L28 avslår revisorernas förslag och antar följande lagförslag
Förslag till
Lag om upphävande av skuldsaneringslagen (1994:347)
Härigenom föreskrivs att skuldsaneringslagen (1994:347) skall upphöra att gälla vid utgången av juni månad 1997.
2. Handläggningsordningen (mom. 2) Yvonne Ruwaida (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ?Som tidigare? och slutar med ?motion L30? bort ha följande lydelse: Utskottet delar uppfattningen i motionen att den nuvarande ordningen med ett skuldsaneringsförfarande i flera steg är administrativt tungrott och inte särskilt ändamålsenligt. Som framhållits i motionen torde stora effektivitetsvinster gå att göra om man slog ihop steg 2 och steg 3 i förfarandet och samlade beslutsfunktionen hos tingsrätterna. Personal från kronofogdemyndigheterna skulle kunna vara tingsrätterna behjälpliga med utredningsinsatser. Förutom att hanteringen av skuldsaneringsärendena därigenom blir billigare genom att antalet handläggande myndigheter minskar skulle en sådan reform också innebära en mer enhetlig rättstillämpning. Enligt utskottets mening kan vidare en del principiella invändningar riktas mot att kronofogdemyndigheterna handlägger skuldsaneringsärenden. Särskilt är det tveksamt att kronofogdemyndigheterna fattar beslut i ett förfarande som är av så utpräglat civilrättslig karaktär som skuldsanering. Det är, som motionären framhållit, vidare svårt att förena kronofogdemyndigheternas båda roller - att dels företräda det allmänna i vissa fall, dels fatta beslut i ärendena - i skuldsaneringen. Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att starka skäl talar för att skuldsaneringsförfarandet ändras så att tingsrätterna får ett samlat ansvar för alla beslut om skuldsanering. Riksdagen bör hos regeringen begära ett skyndsamt förslag till lagändring med denna innebörd. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L30 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse: 2. beträffande handläggningsordningen att riksdagen med bifall till motion 1995/96:L30 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Konsumentverkets uppgifter (mom. 5) Tanja Linderborg (v) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ?Utskottet har? och på s. 11 slutar med ?och 2? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att regeringen vid beredningen av budgetförslagen för nästkommande budgetår bör beakta de i motion L710 framförda kraven på anslagsförstärkningar till Konsumentverket för att möjliggöra för kommunerna att söka bidrag hos verket för skuldsanering. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L710 i denna del som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse: 5. beträffande Konsumentverkets uppgifter att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L710 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Handläggningstiderna (mom. 6) Tanja Linderborg (v) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Utskottet utgår? och slutar med ?och L312? bort ha följande lydelse: Utskottet delar uppfattningen i motion L29 att det i många fall läggs ner för mycket utredningsarbete i steg 1 av skuldsaneringsförfarandet. Det mest rationella vore att kronofogdemyndigheterna så fort som möjligt tog över utredningsansvaret. Sålunda bör det enligt utskottets mening i åtskilliga fall vara tillräckligt för att kunna gå över i steg 2 att gäldenären varit i kontakt med en borgenär som gett besked att han eller hon motsätter sig skuldsanering eller att gäldenären över huvud taget inte har något att erbjuda borgenärerna. Det bör vidare, i linje med vad motionärerna framhåller, vara lämpligt att i rättsligt sett komplicerade fall gäldenären direkt ansöker om skuldsanering hos kronofogdemyndigheten, och att man alltså hoppar över första steget i förfarandet. Regeringen bör, mot bakgrund av det anförda, överväga om något förtydligande i lagregleringen är erforderligt eller om någon annan åtgärd bör vidtas i syfte att effektivisera skuldsaneringsförfarandet. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L29 yrkande 4 samt med anledning av motionerna L302 och L312 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse: 6. beträffande handläggningstiderna att riksdagen med bifall till motion 1995/96:L29 yrkande 4 samt med anledning av motionerna 1996/97:L302 och 1996/97:L312 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Handläggningstiderna (mom. 6) Yvonne Ruwaida (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Utskottet utgår? och slutar med ?och L312? bort ha följande lydelse: Utskottet delar uppfattningen i motion L312 att rollfördelningen mellan de olika stegen i skuldsaneringsförfarandet är oklar och att en renodling av de skilda funktionerna omgående bör komma till stånd. Osäkerheten hos de handläggande myndigheterna om vad som gäller får till följd att förfarandet inte minst hos kommunerna i många fall tar alldeles för lång tid. Som motionären framhåller motverkar det också lagens syfte att berörda myndigheter och särskilt skattemyndigheterna inte har en enhetlig praxis i frågor om skuldsanering. Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att regeringen omgående bör ta initiativ till en översyn av skuldsaneringslagen. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L312 och med anledning av motionerna L29 och L302 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse: 6. beträffande handläggningstiderna att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L312 samt med anledning av motionerna 1995/96:L29 yrkande 4 och 1996/97:L302 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Skattefordringarnas ställning m.m. (mom. 8) Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ?En konse- kvent? och slutar med ?yrkande 2? bort ha följande lydelse: Utskottet vill understryka betydelsen av att berörda myndigheter har en enhetlig praxis när det gäller förutsättningarna för staten att gå med på uppgörelser om skuldsanering som innefattar fordringar på skatter och allmänna avgifter. Som anförts av Riksdagens revisorer och i motion L29 är det skuldsaneringslagens kriterier som skall vara bestämmande för om skattemyndigheten skall godta ett förslag om frivillig skuldsanering eller inte. Utskottet anser att regeringen på lämpligt sätt bör bringa klarhet om lagstiftningens innebörd i nu förevarande hänseende. Vad utskotttet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till revisorernas förslag i denna del och motion L29 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse: 8. beträffande skattefordringarnas ställning m.m. att riksdagen med bifall till Riksdagens revisorers förslag i denna del och motion 1995/96:L29 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
7. Budgetrådgivning (mom. 11) Tanja Linderborg (v) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ?Vad först? och slutar med ?yrkandena 3-5? bort ha följande lydelse: Som framhålls i motion L29 har skuldsaneringen inneburit merarbete i kommunerna. Utskottet delar motionärernas uppfattning att kommunerna måste kompenseras härför. Regeringen bör därför inför kommande budgetår överväga om inte kommunerna bör erhålla ett specialdestinerat bidrag för budgetrådgivning. När det gäller den närmare organisationen av kommunernas ekonomiska rådgivning vill utskottet särskilt framhålla den rådgivning som sker inom ramen för kommunernas konsumentvägledning. Som anförs i motion L710 är konsumentvägledarna genom sin oberoende ställning särskilt lämpade för att bistå hushållen med skuldproblem. Genom en resursförstärkning av nyss nämnt slag och genom en effektiv budgetrådgivning som sköts av konsumentvägledningen skulle målsättningen att alla hushåll som efterfrågar budgetrådgivning också skall få sådan lättare uppnås. Motionsönskemålen rörande en uppföljning av budgetrådgivningen får enligt utskottets mening anses tillgodosedda genom Konsumentverkets rapport (1995/96:34) Utvärdering av skuldsaneringslagen. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L29 yrkande 1 och L710 yrkandena 3 och 5 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse: 11. beträffande budgetrådgivning att riksdagen med bifall till motionerna 1995/96:L29 yrkande 1 och 1996/97:L710 yrkandena 3 och 5 samt med avslag på motion 1996/97:L710 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Statens förmånsrätt för skatter m.m. Tanja Linderborg (v) anför: Enligt min mening utgör statens förmånsrätt för fordringar på skatter och avgifter hinder för ett effektivt skuldsaneringsförfarande eftersom förmånsrätten många gånger medför att skattemyndigheten saknar incitament att medverka i uppgörelser om skuldsanering. Ett avskaffande av skatteförmånsrätten i förening med en konsekvent tillämpning av skuldsaneringslagens kriterier från skattemyndigheternas sida skulle enligt min mening underlätta uppgörelser om skuldsanering där ett verkligt behov föreligger. Eftersom frågan om statens förmånsrätt nu är föremål för överväganden av en kommitté har jag inte ansett det nödvändigt att i en särskild reservation yrka bifall till motion L29 yrkande 5. Offentlig utfrågning i riksdagen om tillämpningen av skuldsaneringslagen Datum: Tisdagen den 3 december 1996 Tid: 09.00-13.00 Lokal: Förstakammarsalen
Deltagare: se s. 76
Agne Hansson (c), ordförande i lagutskottet: Jag ber att få hälsa alla välkomna till denna utfrågning som lagutskottet anordnat om skuldsaneringslagen. Efter en lång förhistoria sedan mitten av 80-talet infördes skuldsanerings- lagen som bekant den 1 juli 1994. Lagen har tillkommit för att göra det möjligt för fysiska personer som råkat i ekonomiska svårigheter att på ett ordnat sätt ta sig ur en svår skuldsituation. Lagen föreskriver om en sanering av en fysisk persons penningskulder, inklusive skatter och avgifter, i tre steg. Huvudregeln är att gäldenären själv med lagens hjälp beträffande information och rådgivning från kommunerna skall söka träffa en uppgörelse med sina borgenärer i ett första steg. Lyckas inte det skall den skuldsatte ansöka om en frivillig skuldsanering hos kronofogdemyndigheten. Om någon av borgenärerna inte går med på en frivillig skuldsanering skall ärendet överlämnas till tingsrätten, som kan besluta om en tvingande skuldsanering. Skuldsaneringslagen har nu varit verksam i snart två och ett halvt år. Synpunkter har kommit fram under hand. Kritik har riktats mot lagens tillämpning. En alltför strikt tillämpning, eftersom så få har fått sanering, har varit en kritisk synpunkt. Bristande samordning mellan skatte- och kronofogdemyndigheten har varit en annan kritisk synpunkt som förts fram. Andra har ifrågasatt om lagen över huvud taget har något berättigande. Riksdagens revisorer har nu granskat tillämpningen av lagen. Revisorernas granskning föreläggs riksdagen och skall behandlas av lagutskottet jämte en rad motioner som har väckts i anledning av Riksdagens revisorers förslag men också under den allmänna motionstiden i september i år. Inför utskottsbehandlingen har vi ansett det vara värdefullt att få en allsidig belysning av ämnet. Jag ber att få tacka er alla för att ni ställt upp och är beredda att ge era synpunkter på ämnet. Vi har en lång lista med olika informationspunkter. Vi börjar med en presentation av Konsumentverkets rapport om den utvärdering som gjorts vid verket av skuldsaneringslagens steg 1 och 2. Därefter följer synpunkter från Svenska Kommunförbundet, Riksskatteverket, Stockholms tingsrätt och Svenska Bankföreningen. Härefter följer frågor från utskottets ledamöter. Ann-Marie Rydell, Konsumentverket: Den utvärdering som vi har gjort och som finns i rapporten grundar sig på olika delstudier, där vi speciellt tittat på den juridiska delen. Vi har studerat alla olika slag av beslut från kronofogdemyndigheter och tingsrätter. Det är nästan 1 000 beslut. Vi har intervjuat handläggare som arbetar inom kronofogdemyndigheterna och kommunerna med organisatoriska frågor. Vi har samlat in statistik från kronofogdemyndigheter och kommuner över ärenden, och vi har låtit göra intervjuer med borgenärer och gäldenärer. Resultatet är att vi anser att lagen är nödvändig. Lagen är bra i grunden. Såvitt man kan säga efter den här korta tiden - lagen har bara varit i kraft i drygt två år - är den rehabiliterande, borgenärsgynnande och preventiv. Däremot är inte förfarandet så snabbt och enkelt och inte heller så billigt som man kunde önska. Den har tillämpats väl restriktivt. De rätta gäldenärerna har man nått, men kanske kunde den kretsen ha varit större om man hade tillämpat lagen litet mer flexibelt. Det kunde man, som vi ser det, ha gjort utan att frångå de stränga krav som ändå skall ställas på gäldenären. Tillämpningen har varit relativt enhetlig ändå, med vissa skillnader. Kraven på gäldenären har ibland varierat. Det har varierat hur mycket s.k. luft i budgeten som läggs in. Man har låtit en del gäldenärer behålla mer än förbehållsbeloppet under den här tiden. Det kan ha varierat på åtskilliga hundra kronor. Rätten att bo kvar i den bostad som man äger varierar också. Det hänger samman med hur marknaden är, om det går att avyttra en bostad eller inte. Vi har inte föreslagit några långtgående förändringar, men vi har ändå velat peka på några oklarheter och velat att man skall göra vissa förtydliganden och justeringar som skulle underlätta tillämpningen av lagen, så att det inte blir mer sådana svårigheter som det ändå varit. De förslag som vi lagt fram gäller ett snabbare förfarande. Det är väldigt viktigt inte minst för gäldenären. Det kan i vissa fall ta upp till två år innan gäldenären får ett slutgiltigt beslut i frågan. Innebär det beslutet ett avslag har det gått två år under stort lidande och skulderna växer under tiden, som gör att situationen kan vara än värre efter dessa två år. Vi har däremot inte sett någon anledning att föreslå att man tar bort något steg. Alla stegen är viktiga, men man behöver kanske snabba på förfarandet i de olika stegen. Den lagregel som säger att inte kronofogdemyndigheten kan fatta ett tvingande beslut av den här typen har gjort att vi inte ansett att vi kan föreslå att det blir tvingande beslut redan hos kronofogden. Men förfarandet bör påskyndas, och det gör man främst genom att renodla arbetsuppgifterna mellan de olika stegen. Det är väldigt viktigt. Visst dubbelarbete förekommer, framför allt om man i steg 1 tränger alltför djupt i ärenden av komplicerad juridisk art. Det blir dubbelarbete när man måste dra ett helt ärende i steg 1 och lägga fram ett komplett förslag till alla borgenärer med avbetalningsplaner och annat, och sedan skall kronofogdemyndigheten börja om igen. Det har också visat sig att många borgenärer säger mer eller mindre automatiskt nej till en uppgörelse i steg 1. Man litar inte helt på rådgivarna i kommunen. Det varierar, men en del säger det. Då låter man ärendet gå vidare. Då får man det utrett och granskat av personer som man har en större tilltro till, särskilt om ärendet går upp till en domstol. Det gör att hela arbetet försinkas. Borgenärernas nej på tidigt stadium är egentligen det som är huvudorsaken till att det drar ut på tiden men också långa kungörelsetider och delgivningstider, där vi har föreslagit att de kunde förkortas litet grand. Vad man skall göra i steg 1 och steg 2 är väldigt otydligt uttryckt i lagen. I 1 § talar man om att kommunen skall ge råd och anvisningar. Det ger en viss uppfattning. Sedan talar man i förarbetena om att man skall kunna ge kvalificerad ekonomisk rådgivning. Det är något annat än råd och anvisningar. Det står också att man i steg 1 skall kunna bedöma om lagens kriterier är uppfyllda. Det krävs väldigt mycket kunskap och arbete. Alltså blir det ofrånkomligt så att man jobbar djupt med ärendena i steg 1, samtidigt som det står att kronofogdemyndigheten skall ha det övergripande ansvaret för utredningen. Det blir litet motsägelsefullt. Det har säkert gjort att man inte har hittat en klar skiljelinje på vad man skall göra i steg 1 och i steg 2. Detta har ibland föranlett att steg 1 mera uppfattats som en utredningsinstans till kronofogden. Vi anser att fler skulle kunna få skuldsanering om man t.ex. bedömde arbetslöshet på ett litet annorlunda sätt än hittills på många håll. Man har klassat arbetslösheten som konjunkturbetingad när den egentligen kan kallas strukturbetingad. Det kan handla om byggnadsarbetare som har varit arbetslösa i många år och kanske är uppe i 60-årsåldern och ser att det inte kommer i gång något byggande inom en snar framtid. Man hänvisar till konjunkturen och anser inte kunna bevilja skuldsanering. Där tror vi att genom att man bedömer de arbetslösas situation mera realistiskt skulle fler ha kunnat få skuldsanering. Det finns en annan sak som är förknippad med arbetslöshet. Det kan vara så att man bedömer det så att personen är kvalificerat insolvent, alla andra kriterier är uppfyllda men man har svårighet att bedöma betalningsförmågan. Även om den personen kommer i arbete kanske han fortfarande kommer att vara kvalificerat insolvent därför att han inte kommer att ha så hög lön. Eftersom det då är svårt att fastställa betalningsutrymmet, faller det hela på det. Det är olyckligt. Där kommer jag tillbaka till hur man kanske skulle kunna förbättra det genom att se över förbehållsbeloppen, alltså hur man räknar dem. Vi tycker att man skall ställa lägre krav på gäldenären vid ansökningstillfället. Det viktigaste är att man tittar vad gäldenären har gjort innan han ansöker om skuldsanering, inte just hur avancerat försök han gjort vid skuldsaneringsansökan. Man bör föra in i lagen att han efter sina egna förutsättningar skall ha försökt träffa en uppgörelse. Det är i så fall i enlighet med den norska lagen. Vi har vidare föreslagit en ändring i 4 §. Vi föreslår att man skall ändra förmågan att betala sina skulder till förmågan att komma ur obeståndet. Detta för tydlighetens skull i tillämpningen. Där har vi pekat på att man inte skall ta hänsyn bara till skuldernas storlek. Det har visat sig att många gör det. Bara därför att skulden är låg säger man att det inte är aktuellt med skuldsanering. Vi vill påpeka att skuldernas storlek hela tiden skall sättas i relation till betalningsförmågan. Med noll krona i betalningsförmåga och en framtid som pekar mot att det fortfarande kommer att vara noll krona gör att det inte spelar någon roll om skulden är låg. Färska skulder är också ett problem. Människor som har sålt sin fastighet har ofta en restskuld. Det har visat sig att man bedömer det som att den skulden har uppstått vid försäljningen. Det gör att väldigt många kan ha brottats i många år med sina skulder och varit på klart obestånd redan tidigare, men bara därför att man räknar skuldernas uppkomst från försäljningsdagen drar man ut på tiden tre fyra år till. Där tycker vi att man behöver göra en ändring och se över hur man bedömer skuldernas ålder. Det är samma sak om en gäldenär försöker komma ur sitt obestånd och sanera skulden genom att ta ett skuldsaneringslån och lösa dåliga krediter. Skall man då räkna skuldernas ålder från det man får saneringslånet är det också olyckligt. Den gäldenären har ändå ansträngt sig för att komma ur det hela och skuldbeloppet har varit detsamma. Detta är viktigt att se över, likaså makes/sambos välbeställdhet. Det är vanligt i dag att människor skiljer sig, flyttar ihop. Då kan en komma med en massa skulder och en annan kanske har ett litet radhus som man flyttar in i. Det har visat sig att den skuldsatte kanske inte får skuldsanering bara därför att sambon klassas som välbeställd. Det tycker vi också är olyckligt eftersom skulden har uppstått i ett helt annat liv under andra förhållanden som den nye sambon kanske inte alls har någonting med att göra. Då skulle alltså skuldsaneringsgäldenären vara förhindrad till skuldsanering om hon eller han inte flyttar isär igen. Det känns inte rimligt. Nolluppgörelser får inte heller klassas som ett hinder, som det gjorts, anser vi. En översyn av förbehållsbeloppet skulle vara väldigt angelägen. Som det är i dag får gäldenärer olika stora förbehållsbelopp att leva på beroende på ?luften?. Det blir inte rättvist skuldsaneringsgäldenärer emellan. Det blir inte rättvist gentemot utmätningsgäldenärer. Det kanske inte heller blir rättvist gentemot borgenärerna, om en gäldenär t.ex. får 800 kr extra att leva på. För att förhindra det borde man se över hur förbehållsbeloppen skall räknas fram, om det skall vara någon automatisk uppräkning eller flexibilitet så att man kan bestämma förbehållsbeloppet år 1 och sedan kanske justera det under tiden. Vi vill inte heller ha en massa omprövningar, för det blir bara dyrt. Att lägga ett belopp som skall räcka i fem år utan att helst ändras är i princip omöjligt med tanke på de stora förändringar i hushållsekonomin som vi har att vänta framöver. Vidare har vi lagt fram ett förslag om att se över reglerna för återköp av pensionsförsäkring. En skuldsaneringsgäldenär som har en pensionsförsäkring skall ha möjligheten att välja att ta ut den i förtid för att få skuldsanering. Man kan också välja att låta bli det och avstå från skuldsanering naturligtvis, men man skall ha den möjligheten. Att justera även återbetalningsbeloppet och inte bara tiden har tagits upp i andra sammanhang. Det ser vi som angeläget att ändra på. Det skulle annars innebära för en person som beviljas skuldsanering och skall betala ett visst belopp och som sedan får en mycket sämre ekonomi, med noll krona i betalningsutrymme, att tiden så att säga blir oändlig och hon får ingen skuldsanering. Sedan handlar det om information och utbildning. Det är inte så mycket där som rör lagparagraferna mer än att vi önskar att det tas in i skuldsaneringslagen en möjlighet för Riksskatteverket att utfärda tillämpningsföreskrifter. Det är viktigt att information och utbildning fortlöpande ges till dem som arbetar med detta och att man ser över vilken instans och vilka myndigheter som skall ha det på sitt ansvar. Vi tror att det är angeläget att man inte släpper den här frågan utan kan följa den även i framtiden för att få ett så bra och effektivt förfarande som möjligt. Ordföranden: Vi tackar så mycket för denna redovisning. Leif Klingensjö, Svenska Kommunförbundet: Vi tycker att kommunerna har en självklar roll i skuldsaneringsarbetet. Ofta är individerna i behov av stöd, hjälp och råd eller är utsatta för risk för att få problem. Steg 1 eller råd och anvisningar är en självklar uppgift för kommunerna. Vi tycker också att lagen i stort sett är bra. Tillämpningstiden är alltför kort för att dra några direkta slutsatser om stora förändringar i lagstiftningen. Det visar sig att arbetet i steg 1 varit bra. Hela 26 % av de ärenden som man har fått in till kommunsektorn har man lyckats att på ett eller annat sätt lösa. Det här är den första utredning där vi ser att kommunerna har en roll och har en mycket hög uppklarningsfrekvens. Det betyder att steg 1-arbetet är relativt framgångsrikt. Väntetiden är 5 veckor i snitt i kommunsektorn från det att man vill ha kontakt med en konsumentvägledare eller socialsekreterare. Variationerna är dock stora, mellan 1 vecka och 50 veckor. Det hänger samman med att kommunerna ser väldigt olika ut. Vi har kommuner med 3 000 invånare och kommuner med 500 000 invånare. Det innebär att små kommuner har praktiska problem med att klara skuldsaneringslagen, har få ärenden, bristande erfarenheter och möjligheter att hjälpa till, medan större kommuner har möjligheter på ett annat sätt och har i många fall inrättat olika typer av skuldsaneringsbyråer och andra mer omfattande verksamheter. Väntetiden är alltså 5 veckor i genomsnitt, och det är inte alltför långt, däremot är 50 veckor alldeles för lång tid. Handläggningstiden i steg 1 på kommunsidan är i genomsnitt 3,5 månader. Från det att kommunen i steg 1 skall hjälpa till med råd och anvisningar går det ca 4,5 månader innan ärendet antingen avslutats eller går vidare till kronofogden. Vi trodde att det fanns starka kopplingar till socialbidraget, att de utgifter som kommunerna har på det här området skulle man snabbt ta igen med minskade socialbidragskostnader. Den utredning som Konsumentverket har gjort tillsammans med oss visar att socialbidragsbehovet för den här gruppen i stort sett är lika stort som för genomsnittet socialbidragstagare i landet, dvs. 10 %. Skuldsaneringsgäldenärerna har i stort sett lika stort behov av bidrag som alla andra grupper i samhället. Det innebär att vi på kommunsidan har fått en helt ny grupp av människor som söker hjälp hos oss för skuldsanering. Olle Wendt, Svenska Kommunförbundet: Det är fyra saker som vi från kommunalt håll särskilt vill betona. För det första gäller det ekonomin. Där har erfarenheterna hittills visat att kommunerna har fått en merkostnad på i storleksordningen 30 miljoner kronor. Med en mer detaljerad beräkning kan vi hamna på större belopp. Vi menar alltså att detta är en merkostnad som strider mot den gällande finansieringsprincipen mellan stat och kommun. För det andra det kommunala ansvarsområdet: Vi tycker att i skuldsaneringsförfarandet måste det kommunala ansvaret renodlas i förhållande till kronofogdemyndigheterna. Rent principiellt hävdar vi att det finns varken personella eller ekonomiska förutsättningar att kommunerna skall bygga upp något slags advokatbyråer, utan kommunen bör avstå från att syssla med de mer avancerade momenten i skuldsaneringsförfarandena, av de skäl jag nämnde. Den tredje markering som vi vill göra handlar om borgenärskretsen. Där har erfarenheterna hittills visat att det ofta är statliga myndigheter som utgör bromsklossen i de uppgörelser som man försöker teckna. Skatteverket, försäkringskassan, CSN har ofta, som våra budgetrådgivare vittnar om, varit bromsklossar i processen. Den fjärde punkt som vi tycker är viktig handlar om Konsumentverket och Socialstyrelsen. Konsumentverket har fått en samordnande roll på centralt statligt plan för den här lagstiftningen. Den rollen har de skött på ett bra sätt. Det har varit en bra utbildning riktad till kommunala handläggare. Under tiden som lagen gällt har kommunerna också fått bra stöd och vägledning i olika sammanhang. Inom socialtjänsten har Socialstyrelsen det statliga tillståndsansvaret. Vi tycker att det är viktigt att gränsdragningen mellan de bägge statliga myndigheterna - Konsumentverket och Socialstyrelsen - blir tydliggjord. Därmed finns det förutsättningar för att man skall kunna utveckla formerna för samverkan på ett bättre sätt. Ordföranden: Tack så mycket för de synpunkterna. Sten Johansson, Riksskatteverket: Jag tänkte haka på där föregående talare slutade och konstatera att det är ett stort antal aktörer inblandade i skuldsaneringssystemet. Utom parterna är det många myndigheter. Alla aktörer har naturligtvis ett stort ansvar. Inte minst gäller det gäldenären själv. Det ankommer på honom eller henne att redovisa sina ekonomiska förhållanden och vilka åtgärder han eller hon vidtagit för att på egen hand nå en uppgörelse med sina fordringsägare. I det här sammanhanget tycker vi inom Riksskatteverket att kommunernas rådgivningsverksamhet i det första icke-lagreglerade steget utgör en viktig funktion. Här kan gäldenären få hjälp att upprätta sin ansökan och få stöd vad gäller de kontakter han måste ta med fordringsägarna. En bra ansökan inte bara underlättar utan är en förutsättning för det fortsatta förfarandet. Enligt Riksskatteverkets mening finns det dock i vissa fall problem med att avgränsa kommunernas rådgivningsverksamhet så att den inte kommer att omfatta också den utredning som enligt skuldsaneringslagen skall ske vid kronofogdemyndigheterna. Erfarenheten hittills är ändå enligt vår mening den att de tre stegen i skuldsaneringslagen har fungerat väl vad gäller utrednings- och beslutsaspekten. En av de genomgående svagheterna i skuldsaneringen är dock framför allt sett ur gäldenärens perspektiv den långa tid som förflyter från det att han eventuellt beställer tid hos kommunal rådgivning till dess att ett eventuellt beslut om frivillig eller tvingande skuldsanering meddelas. Hur har då skuldsaneringsmöjligheten kommit att användas? I propositionen till skuldsaneringslagen räknar man med att det skulle komma in omkring 12 000 ansökningar per år. Nu vet vi att det från starten den 1 juli 1994 t.o.m. tredje kvartalet 1996 har kommit in totalt 10 825 ärenden. Det är alltså långt mindre än hälften av det antal som beräknades i propositionen. Däremot har vi nu också vunnit erfarenheten att varje ärende är betydligt svårare och kräver betydligt mer tid än vad som beräknades i propositionen. Det hänger samman med att utredningar med nödvändighet blir mycket omfattande, inte minst beroende på att lagstiftningen ger stort utrymme för bedömningar. I propositionen räknar man vidare med att skuldsanering skulle komma att kunna beviljas i 25 % av alla ärenden. I faktiska tal skulle det motsvara ca 3 000 personer årligen som skulle kunna få skuldsanering. Facit visar att knappt 25 % av ansökningarna faktiskt lett till beslut om skuldsanering, dvs. ungefär den procentuella andel som beräknades. Under de första två och ett halvt åren som lagen har varit i kraft har alltså 1 839 personer fått skuldsanering. Om vi jämför med de faktiska tal som beräknades finner vi att det skulle ha varit 7 500 personer. Den frivilliga skuldsaneringen förutsätter att samtliga borgenärer samtycker. I de drygt 2 000 ärenden där kronofogdemyndigheten har lagt fram förslag om frivillig skuldsanering är det bara knappt i vart tredje fall som samtliga borgenärer godtagit detta. Därför har vi lämnat över ungefär 1 400 ärenden till tingsrätten. Vi kan också konstatera att i mer än 80 % av de ärenden som har överlämnats till tingsrätten har kronofogdemyndighetens förslag fastställts. Erfarenheterna visar alltså att borgenärerna hittills intagit en mycket restriktiv hållning till skuldsaneringslagen. I en liten del, knappt 10 % av skuldsaneringsärendena, är staten en av borgenärerna. Statens borgenärsfunktion utövas av skattemyndigheterna. Frågan om statens borgenärsfunktion enligt skuldsaneringslagen har som bekant aktualiserats i olika sammanhang. Senast tror jag att det var i samband med lagutskottets behandling av förslaget till företagsrekonstruktion. Jag kan i detta sammanhang nämna att det har resulterat i att Riksskatteverket nyligen fått regeringens uppdrag att före den sista juni 1997 utreda frågan om vilken myndighet som skall företräda staten enligt skuldsaneringslagen. Från de uppföljningsbesök som Riksskatteverket regelbundet gör hos kronofogdemyndigheterna kan vi konstatera att kvaliteten i de ärenden som handläggs där är god. Jag tycker att det också styrks av att kronofogdemyndigheternas bedömningar i mycket stor omfattning står sig i de ärenden som går till domstol. De oklarheter som funnits i rättsläget på ett antal punkter har nu också i väsentliga avseenden klarnat i den rättspraxis som snabbt växer fram i domstolarna. Men även om kvaliteten i handläggningen är bra är, som flera andra sagt här tidigare, de långa handläggningstiderna enligt vår bedömning ett väsentligt problem. Trots en ökad produktivitet i handläggningen hos kronofogdemyndigheterna, dvs. varje handläggare klarar alltfler ärenden, behöver åtgärder vidtas för att nedbringa handläggningstiderna. Den genomsnittliga handläggningstiden hos kronofogdemyndigheten för ett ärende fram till beslut om frivillig skuldsanering ligger för närvarande på ca 9 ½ månad. För ett avslagsbeslut är tiden ungefär 4 ½ månad. Till detta skall läggas den tid som det tar i kommunen och eventuellt i tingsrätten. Kostnaderna är enligt vår bedömning rimliga. I dag sysselsätter skuldsaneringen drygt 60 personer vid kronofogdemyndigheterna. Den genomsnittliga kostnaden för ett skuldsaneringsärende är ungefär 7 500 kr inklusive lokaler, ADB-stöd m.m. För att få en storleksordning kan jag hänvisa till en uppgift som säger att det är ungefär vad ett juridiskt biträde debiterar per dag enligt rättshjälpslagen. Sammanfattningsvis kan RSV konstatera att skuldsaneringslagen har utnyttjats av betydligt färre sökande än som beräknats, att förfarandet är betydligt mer komplicerat än beräknat och att tidsåtgången för ett ärende därför är betydligt längre, att borgenärerna haft en betydande avvaktande inställning, att kostnaderna för systemet är rimliga samt att de tre stegen i systemet fungerar bra ur utrednings- och beslutssynpunkt. Vi menar att de torde begränsa gäldenärens möjlighet att överblicka systemet i såväl tid som omfång. Tack. Peter Prom, Stockholms tingsrätt: Jag heter Peter Prom och är domare vid Stockholms tingsrätt. Vi är tre stycken domare här. Det är jag, Anna-Lena Järvstrand och Robert Schött. Steg 3. Stockholms tingsrätt är, som de flesta känner till, en av Europas största domstolar. Vi har 13 avdelningar, fyra för brottmål, åtta för tvistemål och en för ärenden. De ärenden som vi nu talar om handläggs inte på ärendeavdelningen, utan på avdelning 6 som är en tvistemålsavdelning där vi tre domare tjänstgör tillsammans med fyra kolleger. Vi är alltså sju domare på den avdelningen. Där har vi som specialitet tvistemål, dispositiva tvistemål, som har anknytning till obeståndsjuridik, klander av skiljedomar och associationsrättsliga mål. Vi handlägger också på avdelningen konkurser och sedan en tid tillbaka företagsrekonstruktioner. Dessutom har skuldsaneringsmålen lagts på den avdelningen alltifrån starten den 1 juli 1994. Vi handlägger i princip vart sjunde mål av skuldsaneringsärendena. Vi har fått ungefär 340 sådana ärenden hittills. Det var inte så många första halvåret, 28 stycken. Sedan har det blivit en ganska kraftig ökning. Vi har nu fått in ungefär 190 mål av skuldsaneringsärendekaraktär. Det är en 50- procentig ökning från 1995 till 1996, en ganska kraftig ökning. Vi har bara fått några få ärenden för omprövning efter fastställd skuldsanering. Jag skall koncentrera mig till vissa punkter. Efter en liten stund kommer Anna-Lena Järvstrand att redovisa synpunkter, brister och förslag till förbättringar som man kan tänka sig att föra fram i det här sammanhanget. I Stockholms tingsrätt växlar vi avdelning litet då och då enligt ett cirkulationssystem, men hon och Robert Schött har tjänstgjort på den här avdelningen hela tiden från den 1 juli 1994 och har kunnat göra noteringar alltsedan starten. Först skulle jag vilja säga att tiden är väldigt viktig. Det är vi alla ense om i det här sammanhanget. Vi försöker på Stockholms tingsrätt, och jag tror att det är så på de andra domstolarna också, att korta ned handläggningstiden så mycket som det bara går. På flertalet rotlar klarar vi i allmänhet detta på cirka en månad, från det ärendet har kommit in till dess att det avgörs. Det är naturligtvis individuella skillnader och det finns en del bekymmer, nämligen delgivningsfrågor, som kan förlänga den här tiden. Delgivningsfrågorna är ett bekymmer så till vida att de dels innebär ett stort arbete, dels förekommer ibland svårigheter att få delgivning till stånd. Jag har funderat på om man kanske kan lösa det på något sätt. Delgivning har ju skett i steg 2 tidigare, hos kronofogdemyndigheten, och man skulle kanske kunna tänka sig någon form av förenklad delgivning. Vi har klarat det i andra sammanhang, när det gäller tvistemål och kronofogdemyndigheten. Det kan vara en möjlighet att tänka på, därför att det är ett stort arbete både att skicka ut detta och att få det delgivet. Kan man göra det på ett enklare sätt skulle det vara en stor fördel inte bara för tingsrätten utan för alla inblandade. Nästa punkt som jag tänkte komma till är förlikningsdiskussioner. I dispositiva tvistemål är vi vid domstolarna ganska vana vid att diskutera frågorna och försöka hitta en lösning när parterna kommer till domstolen. Ett bekymmer i det här sammanhanget är då att det kan vara en borgenär som i steg 1 och steg 2 motsätter sig en skuldsanering, en borgenär som kanske inte har så stor fordran men ändå säger nej. Många andra tillstyrker, kanske rent av alla andra. Då kan det inte sällan vara på det viset att när man väl är kallad till sammanträde, kommer inte den här personen till domstolen. Det är en nackdel i sammanhanget, för då kan vi inte använda oss av den förlikningsdiskussion som vi annars skulle kunna använda oss av. Nästa punkt som jag tänkte beröra här är utredningen. Det har visat sig att handläggningstiderna, som vi har hört här i dag också, har blivit ganska långa i steg 1 och steg 2. Men vi vill samtidigt betona vikten av att det görs en ordentlig utredning i de tidigare stegen. Det är bra om kronofogdemyndigheten kan bibehålla den juristkompetens som man inledningsvis hade i de här sammanhangen, så att det kan bli en hög kvalitet i de handlingar som kommer till tingsrätten. Det vore enligt vår mening olyckligt om en gäldenär inte skulle ges en reell möjlighet att få en tvingande skuldsanering, på grund av brister i underlaget som inte beror på honom eller henne själv, och därmed tvingas börja om från början. Tingsrättens formellt korrekta avslag i sådana fall där utredningen är bristfällig i tidigare stadium utgör inte bara en olycklig mänsklig påfrestning för gäldenären, utan är också en oönskad resursanvändning. Sedan tänkte jag komma in på frågan, vilket är naturligt, om tingsrätten skulle kunna bedriva en viss form av utredning. Det skulle jag vilja säga så här om: Det är angeläget att domstolens roll i steg 3 i skuldsaneringsärendena är entydig och klar. Domstolen skall enligt lagen enbart pröva om ett av kronofogdemyndigheten efter gäldenärens vilja och förutsättningar framlagt förslag till skuldsanering i allt väsentligt skall kunna fastställas genom ett beslut om tvingande skuldsanering, även om en eller flera borgenärer motsätter sig detta. Tingsrättens beslut skulle kunna grundas på samma underlag som funnits tillgängligt hos i vart fall kronofogdemyndigheten. Så är det tänkt. En annan ordning, med underlag som tingsrätten skulle få fram, anser vi inte vara lämplig eller möjlig. En sådan ordning skulle nämligen kräva resurser för att komplettera utredningen, och dessa finns för närvarande inte hos domstolarna. Vi bedömer att det inte ens vid Stockholms tingsrätt, som är så stor, finns resurser för att göra en närmare sådan utredning. Däremot skulle man kunna tänka sig en annan väg ut ur detta bekymmer. Man skulle nämligen kunna återlämna ett ärende till kronofogdemyndigheten för närmare utredning. Det har alltså kommit ett förslag och man skulle vilja göra justeringar i detta. Det gäller särskilt om det har kommit nya förutsättningar i samband med att ärendet har behandlats vid domstolen. Då skulle man kunna återlämna det till kronofogdemyndigheten som efter vidare utredning skulle kunna lägga fram ett nytt förslag tillsammans med gäldenären. Det skulle rent av kunna bli på det viset att borgenärerna tillstyrker det hela, och ärendet skulle inte behöva komma tillbaka till domstolen. Det skulle alltså kunna bli en frivillig skuldsanering. Sedan vill jag prata litet grand om muntlig förhandling ånyo. Vi pratade om förlikningsverksamhet. Men i det här fallet handlar det om vilka andra än de direkta borgenärerna som är närvarande. Vi har som sagt vana vid muntliga processer. Ofta har någon part i familjemål, konsumenttvister och andra sammanhang, en underordnad ställning. Därför har vi särskilt bemödat oss om att i de här sammanhangen försöka handlägga målen med stor respekt och förståelse för gäldenärens utsatta situation, men givetvis inte så att vår opartiskhet kan sättas i fråga. Det är då mycket lämpligt att ha den här muntliga förhandlingen. Gäldenären skall vara närvarande, annars faller ju saken. Det fungerar bra. Sedan vill vi också redovisa att vi finner det vara värdefullt med närvaro av kommunala konsumentrådgivare som har hjälpt till i steg 1, liksom även representanter för kronofogdemyndighetens skuldsaneringsenhet. Närvaro av dessa personer eller representanter för steg 1 och steg 2 har inneburit ett allmänt stöd för gäldenären i den pressade situationen. Ofta är det en pressad situation när man kommer till domstol. Dessutom är detta en oerhört viktig sak för gäldenären. Närvarande konsumentrådgivare och handläggare från kronofogdemyndigheten har också kunnat lämna domstolen upplysningar som har varit till gagn för utredningen i ärendet. Omprövning kommer Anna-Lena Järvstrand att prata litet mer om, men jag vill redan inledningsvis säga något om det också, nämligen att det skulle vara lämpligt om man kunde göra omprövning på ett enklare sätt. Några talare här i dag har varit inne på att man kanske skulle kunna göra en omprövning mycket enklare. Förutsättningarna under fem år framåt i tiden kan variera väldigt mycket. Det kan vara svårt att överblicka vad som kommer att ske om ett eller ett par år. Då skulle det vara mycket värdefullt om man kunde göra en omprövning, särskilt om det gäller nollförslag. Det är en allmän uppfattning bland domarna att borgenärerna är särskilt negativa om det är ett nollförslag, därför skulle det vara värdefullt om man framöver kunde hitta någon möjlighet att antingen gradera förslaget eller att komma med en förenkling när det gäller omprövningen. Vi kommer också att prata något om möjligheten att ha längre tid än fem år. En del frågor som har aktualiserats av Riksdagens revisorer är av helt politisk art, och dem skall vi naturligtvis inte ta upp i det här sammanhanget, som skattefordringars ställning och om det är till fördel för det allmänna. Däremot är omprövningen någonting som vi har redovisat och kommer att redovisa litet närmare. Avslutningsvis vill jag säga en sak till och det gäller frågan om färre tingsrätter. Först och främst vet man inte hur det kommer att bli i den delen. Domstolskommitténs arbete är inte klart och vi får avvakta och se. Men det är två saker jag skulle vilja nämna i sammanhanget. Den ena är att praxis inte i första hand ges i tingsrätterna, utan när vi domare pratar om praxis menar vi den som ges från överrätterna, från hovrätter och Högsta domstolen i de här sammanhangen. Att det skulle bli bättre praxis om man har färre domstolar som prövade de här sakerna har alltså tagits som ett skäl för att ha färre tingsrätter. Den andra omständigheten jag vill dra fram i sammanhanget är närheten till domstolen. Jag tror att det för gäldenären är värdefullt att inte behöva åka väldigt långt bort när han eller hon skall inställa sig vid det här sammanträdet. Visserligen kommer de flesta människor inte särdeles ofta till en domstol, men det kanske känns litet mindre främmande att gå till domstolen i närheten av hemorten eller i hemorten än att åka till residensstaden. Nu har jag pratat en liten stund, men jag tror ändå att det finns utrymme för Anna-Lena Järvstrand att fortsätta. Tack för mig. Anna-Lena Järvstrand, Stockholms tingsrätt: Jag hör till de domare vid Stockholms tingsrätt som har haft förmånen att följa den här lagstiftningen och tillämpa den redan från början. Men det innebär också att jag har en fullklottrad insida på propositionen där jag efter hand har skrivit ned de synpunkter som man har haft på den lagstiftning som vi har haft att tillämpa. Jag skall försöka att något redogöra för dem när vi nu har fått möjlighet att komma hit och ge lagutskottet våra synpunkter. Något kommer jag också att komma tillbaka till det Peter Prom redan har sagt. Vad gäller huvudregeln att en betalningsplan skall fastställas att gälla under fem år är det nog tingsrättens uppfattning att man något skulle kunna modifiera detta. Redan nu finns det möjlighet, men huvudregeln skall fortfarande vara fem år för de här betalningsplanerna. Men fem år kan många gånger vara en något för kort tid enligt vår uppfattning. Bl.a. kan det gälla unga människor som får skuldsanering. Man upptäcker att de skulle vara skuldfria vid t.ex. 35 års ålder eller ibland när de är ännu yngre, något som kanske inte är förunnat de flesta av oss andra medborgare, som vid den åldern ofta har en del skulder kvar. Vi tycker kanske att det ibland påverkar skäligheten. Kanske är det också så att det ibland är lättare att en skuldsanering framstår som skälig om den får löpa under en längre tid än fem år. Dessutom kan omprövning på grund av förbättrad ekonomi göras inom fem år eller under den längre tid varunder betalningsplanen löper. Även detta skulle möjligen tala för att betalningsplanerna skulle löpa under en längre tid än fem år. Det händer trots allt då och då att gäldenären får en förbättrad ekonomi. Det kan gälla vinster eller det kan gälla den vinsten att man har fått ett arbete med en bra lön. De s.k. nollplanerna fastställs i dag för de gäldenärer som inte har något betalningsutrymme alls och medför en omedelbar och total befrielse från betalningsansvar. Det finns, enligt förarbetena i alla fall, en förutsättning för omprövning om det skulle visa sig att gäldenären på något sätt har handlat illojalt. Men för övrigt har inte tanken varit, såvitt jag kan utläsa av förarbetena, att man skall kunna ompröva de s.k. nollsanerarna. Det bör kanske göras en ändring så att det ges utrymme att ompröva eller förändra även i deras fall om de skulle få en förbättrad ekonomi. Vem som skall göra omprövningen förtjänar kanske också en extra tanke. I dag är det tingsrätten, men eftersom tingsrätten i princip inte skall utreda och ha resurser till detta, som Peter Prom har nämnt tidigare, skulle man kanske överväga att lägga omprövningen på kronofogdemyndigheten. Nya omständigheter kan bli kända under ärendets handläggning i tingsrätten. Det har också nämnts tidigare. Jag vill säga att vi i dag hanterar detta litet grand efter läglighet. Men egentligen säger lagstiftningen att vi i tingsrätten inte får återförvisa sådana här ärenden när det visar sig att det uppkommer nya tillgångar eller nya borgenärer. För några veckor sedan löste jag det här själv på ett praktiskt sätt. Jag vet inte om det är i överensstämmelse med lagtexten, men i alla fall med intentionerna, tror jag. Det kom i tingsrätten fram nya tillgångar. Från att ha varit en nollsanering blev det helt plötsligt fråga om en gäldenär som skulle kunna betala. Men det gick egentligen inte riktigt för sig att tingsrätten direkt bestämde den betalningsplan som skulle gälla, för det är gäldenären som skall ge förslaget till betalningsplan. Men några dagar efter förhandlingen gjorde jag så att jag gav förslaget till gäldenären som i sin tur gav förslaget tillbaka till mig, och sedan fastställde tingsrätten det. Detta skulle man kanske kunna hantera på ett något annorlunda sätt. Vad beträffar kallelserna till sammanträdena i tingsrätten har Peter Prom redan tidigare sagt att vi ibland har vissa svårigheter med att delge borgenärerna. Man kan möjligen lösa det genom att ha ett förenklat delgivningsförfarande. Men ibland kanske man kan överväga huruvida man över huvud taget behöver ha obligatoriska sammanträden i tingsrätten. För oss domare är det ganska bra att träffa gäldenärerna och få prata med dem, i 99 fall av 100 är det bra. Men man undrar ibland också när man sitter där med tom sal och borgenärerna inte dyker upp. Ett förslag från vår sida är för övrigt också att om en motsättande borgenär inte infinner sig till sammanträdet skulle man kunna lämna dennes invändning utan avseende, en slags tredskodomssituation. Är man inte mer intresserad av den sanering som man har motsatt sig får man kanske stå kastet att det blir en skuldsanering i enlighet med kronofogdemyndighetens och gäldenärens förslag. Så mycket värre känns det som domare om den borgenär som inte infinner sig dessutom råkar företräda en mycket liten del av borgenärskollektivets totala skuld. Det händer ibland att en borgenär som bara har en fordran på kanske 2 000 kr, när skulderna totalt gäller 400 000 kr, har motsatt sig och förorsakat överlämnandet till tingsrätten. En lagändring bör kanske göras så att de s.k. mindre borgenärerna inte ges möjlighet att kullkasta ett förslag. Det skulle inte heller vara fel om domstolen gavs möjlighet till variationer. Peter Prom har använt uttrycket förlikning tidigare. Nog vore det en nåd att stilla bedja om. Men man skulle också kunna tänka sig variationer. Man skulle kunna nöja sig med att expropriera eller konfiskera - vad man nu önskar använda för uttryck - enbart t.ex. ränteskulderna. En hel del gäldenärer har faktiskt möjlighet att betala en del. Man kanske kan betala sin kapitalskuld och som människa må litet bättre av det, men få ränteskulden bortsanerad. Om domstolen hade en sådan möjlighet skulle det säkert också ha en positiv inverkan på möjligheten till frivilliga uppgörelser. Till sist några ytterligare ord om omprövningen. Det är ju så att vi vid beslut om skuldsanering i dag skall fastställa belopp som skall betalas under fem år. Men stor osäkerhet råder ibland om den enskildes ekonomi och om utvecklingen av bidrag, pensioner och annat. Man behöver inte sticka under stol med att de människor som skall ha skuldsanering i alla fall allt som oftast lever av förtidspension, socialbidrag, de har bostadsbidrag, barnbidrag osv. De här bidragen ändras som sagt. Det kan också vara så att man övergår från att ha sjukbidrag till att bli förtidspensionerad. Man kan veta att det där skall komma, men man vet inte riktigt när, hur eller vad det får för resultat. Det omprövningsinstitut som finns i dag är bara tänkt att användas om det finns särskilda skäl som man inte har kunnat förutse. Men det kan man ibland, fast man inte kan förutse det i reella tal. Därför borde kanske en omprövning eller en förändring kunna göras på ett annat sätt, precis som Konsumentverkets representant sade tidigare. Likaså bör det under den här perioden finnas en möjlighet att ompröva de s.k. nollsanerarna. Det kan som sagt var hända att även de får bättre ekonomi under tiden. Enligt lagen kan i dagsläget en omprövning på begäran av en gäldenär endast avse betalningsplanen, som visar när och hur betalning skall ske. Man kan inte ompröva beloppet. Men jag har vid ett tillfälle då jag behandlat en omprövning dömt efter de förarbetsuttalanden som finns, nämligen att det är beloppen som skall kunna ändras på grund av ändrade förhållanden, och inte efter lagtexten. Må jag inte bli dömd därför. Man bör kanske också se över lagstiftningen i det avseendet, så att man faktiskt kan ändra belopp som gäldenären skall betala varje månad och inte bara hur betalningsplanen är upplagd. Gösta Fischer, Svenska Bankföreningen: Herr ordförande! Tack för att vi har fått komma hit. Jag skall inleda med bankernas uppfattning. Dessutom vill jag säga att det finns ytterligare representanter för bankerna i lokalen. I den mån det så småningom blir frågor kan de lämpligen ställas till praktikerna. Vi har förberett oss för den här hearingen på det viset att jag har låtit skicka ut ett frågeformulär till bankerna med 27 frågor baserade på innehållet i revisorernas rapport, Konsumentverkets rapport och de motioner som vi har läst. På basis av de svaren har jag gjort en skriftlig sammanställning som jag har lämnat till kanslichefen. Den kommer att kunna delas till er efteråt. Jag vill säga att bankerna på sin tid, när lagen tillkom, var positiva till skuldsaneringsförfarandet i den form som det fick. Vi medverkade i förberedelsearbetet på olika sätt. När vi nu skall utvärdera lagen efter ett par år kan vi konstatera att den i stort sett har fungerat ganska bra. Vi kommer alltså inte att föreslå några dramatiska förändringar. På vissa punkter kan man göra förbättringar. Jag skall ta upp några frågor i vår svarspromemoria. Det gäller först den allmänna inställningen till lagen, fördelar och nackdelar. Bankerna konstaterar att det finns ett antal fördelar med förfarandet, som jag skall behandla ganska kort, eftersom jag antar att ni är mer intresserade av nackdelarna. Men till fördelarna hör definitivt att man nu har ett regelsy- stem som tillåter avveckling av skulder i ordnade former, med ett regelverk som tillgodoser höga krav på rättssäkerhet. Förbättringarna är egentligen särskilt stora när borgenärskretsen är stor eller när någon borgenär vill blockera skuldsanering. Det var nämligen så under det gamla förfarandet att det understundom var svårt att åstadkomma uppgörelser när det fanns flera borgenärer. Det löste man på den tiden genom att de borgenärer som ville ha en uppgörelse kunde köpa ut de borgenärer som inte ville ha en uppgörelse. Men det var inte någon särskilt bra ordning. Ett ytterligare plus är enligt borgenärernas uppfattning att förfarandet omfattar skattefordringar. Jag säger det eftersom det då och då antyds att de på något vis skulle avföras eller behandlas i annan ordning. Man tycker också att utredningarna totalt sett har blivit bättre. Det gäller i första hand hanteringen hos kronofogdemyndigheterna. Det kan möjligen också vara så att lagen har en viss preventiv effekt när det gäller betalningsmoralen på det viset att gäldenärerna måhända skräms av tanken att behöva leva fem år på existensminimum och därför sköter sina skulder bättre. Men det finns nackdelar, och jag måste säga att i den delen kan jag nästan helhjärtat ansluta mig till vad föregående talare har sagt, oavsett varifrån de har kommit. Det stora problemet med förfarandet är att de olika stegen gör det mycket resurs- och tidskrävande. Det gäller för myndigheterna och gäldenärerna men också för borgenärerna förstås. Det rör inte bara förfarandet i sig, utan även efterbevakningen, alltså under de fem åren. En effekt av lagen är att benägenheten att träffa frivilliga uppgörelser har minskat. Man kan något filosofera över målsättningen med lagen i den här delen. I princip vore det naturligtvis att föredra att man kunde åstadkomma frivilliga uppgörelser. Det skulle belasta statens och kommunernas resurser mindre, och det tror jag att man kan säga egentligen också är borgenärernas utgångspunkt. Frivilliga uppgörelser är bra. Men det blir svårigheter här. Gäldenärerna motsätter sig ibland frivilliga uppgörelser därför att de tror att de kommer att få en bättre deal hos kronofogden, som har att agera utifrån lagens krav. Men borgenärerna motsätter sig också ibland uppgörelser, därför att man tycker att utredningsunderlaget i steg 1 är undermåligt. Man vågar inte lita på det, som någon uttryckte det tidigare. En fördel med de tidigare uppgörelserna var att de ofta sträckte sig över längre tid än fem år. Det verkar nu som om de flesta budgetrådgivare, i varje fall de som handlägger frågorna i steg 1, utgår från en given mall, nämligen fem år, samma förbehållsbelopp för alla. Detta är möjligen ett enkelt system för dem som skall föreslå det. Men det är ägnat att inge viss misstro hos borgenärerna som ändå inser att gäldenärer är olika. Till den här biten hör kanske frågan om betalningsmoralen. Det fanns en misstanke från borgenärernas sida när lagen infördes, det måste man medge, att den skulle komma att försämra betalningsmoralen hos gäldenärerna. Det tycker vi oss inte ha kunnat konstatera, utan i den delen finns det ingen anledning till oro. I den mån bristande betalningsmoral har upptäckts handlar det snarare om att gäldenärerna ibland ?hotar? borgenärerna med skuldsanering för att få till stånd en bättre uppgörelse. Det kan också vara så att faktiskt ingångna frivilliga uppgörelser ibland ryggas av gäldenärerna när de inser att de skulle kunna få ett bättre avtal genom en skuldsanering. Då är frågan: Vad skall man göra åt det här? Det stora problemet är den utdragna handläggningstiden. Det finns egentligen två sätt. Man skulle kunna tänka sig att man renodlar förfarandet, som någon har uttryckt det här. Det kan göras på det viset att steg 1, dvs. handläggningen i kommunerna, bara görs till en ren utredningsfunktion. Men skall det vara någon vits med det måste man också ge kommunerna en rätt att prioritera ärendena på ett annat sätt. Nu verkar man följa en sorts turordning. Det är möjligt att det fyller vissa rättvisekrav om man gör det, men det vore väldigt bra om kommunerna då de kunnat konstatera att ett ärende är solklart hade möjlighet att direkt skicka det till kronofogdemyndigheten för beslut, utan att behöva avvakta de 4-9 månader som det blir fråga om, enligt vad vi har hört. Det skulle snabbt dra ned balanserna i steg 1. Det skulle underlätta för gäldenären, som får ett snabbt beslut, och det skulle också vara mindre betungande för borgenärernas utredningsresurser. Jag skall kommentera några ytterligare frågor. Det föreligger vissa förslag om att Riksskatteverket skulle utfärda allmänna råd. Det är säkert bra, tror vi, om de allmänna råden går ut på att ge råd om själva förfarandet. Däremot finns det en viss misstro bland borgenärerna om det är så att Riksskatteverket vill styra handläggningen av ärendena, alltså den juridiska bedömningen. Det tycker man nog fortfarande skall ligga hos tingsrätterna. Däremot utgår vi från att Riksskatteverket gör sammanställningar av praxis när det nu börjar komma praxis från domstolarna. En allmän fråga är också förfarandet utanför skuldsaneringsförfarandet. Jag tänker på den typ av verksamheter som bedrivs i skuldsaneringsbyråer. Är det någonting man bör uppmuntra? Ja, det tycker vi förstås, i den mån det fungerar. Men jag kan säga att borgenärerna är tveksamma till om det är en verksamhet som borgenärerna skall vara med och betala. Måhända ligger detta dock utanför utskottets intressesfär just nu. Jag tänkte inte säga mer om detta egentligen. Jag utgår från att det kan finnas frågor som rör detaljer. En sak skall jag dock säga. Här har från flera håll berörts frågan om omprövning av beslut. Det är någonting som vi helhjärtat kan instämma i. Det nuvarande förfarandet för hantering av ingångna uppgörelser blir stelbent. Det bäddar just för att det blir luft i förbehållsbeloppen. Det är inte möjligt att fem år i förväg förutse exakt hur situationen ser ut om fem år. Det vore ytterst angeläget, tror jag, om man kunde göra omprövningar på ett smidigt sätt. Det är inte sagt att det skall behöva göras vid varje betalningstillfälle, men man skulle kunna ha någon rutin för att det skulle kunna ske en gång per år eller på något annat kanske formaliserat sätt. Möjligheten bör finnas. Kriterierna för omprövning bör inte vara så hårda som de nu framställs i lagen. Ordföranden: Tack för det. Då har vi gått igenom de föredragningar som vi har bett om. Vi kommer nu att gå in på den första halvtimmen med frågor innan vi tar en paus och sedan går vidare. Jag lämnar ordet fritt för frågor. Men jag utgår från att vi först tar upp frågan om den här lagen över huvud taget behövs, så att vi har den diskussionen bakom oss. Det har framkommit ganska tydligt under föredragningen att de flesta anser att den behövs. Men eftersom det finns ett motionskrav frågar jag: Är den här lagen nödvändig? På vilket sätt skulle man bättre kunna förebygga så att den inte behövdes, dvs. gör bankerna en tillräckligt noggrann kreditprövning? Är det någon som ytterligare vill förtydliga nödvändigheten av lagen på den här punkten? Är alla ni som har sysslat med den här lagen, inklusive de som företräder borgenärer och andra, fullständigt övertygade om att det här är en lag som har kommit för att stanna? Stina Fransson, Konsument Göteborg Skuldsaneringsbyrå: Jag heter Stina Fransson och kommer från Konsument Göteborg, där vi sedan ett antal år tillbaka har haft en skuldsaneringsbyrå. Du ställde en direkt fråga, och jag tror att jag kan tala för både politiker och anställda. Lagen behövs verkligen som uttryck för samhällets syn på människors rätt att få ekonomisk rehabilitering. Vi tycker dock att den är alldeles för hård mot dem som behöver den. Jag återkommer i ett senare inlägg till det. Men det räcker inte med lagen, utan precis som du säger behövs det en rad åtgärder för att få till stånd just den här ekonomiska rehabiliteringen och för att förebygga. Därför tycker vi att det behövs en bredare diskussion över huvud taget i skuldsaneringsfrågan. Riksdagens revisorer har ställt en rad frågor som vi tycker är intressanta och som vi återkommer till. Marietta de Pourbaix-Lundin (m): Vi moderater står för vår motion där vi säger att lagen inte behövs. Jag är litet förvånad över att man så samstämt säger att den gör det. Jag hade trott att möjligen Bankföreningen skulle ha sagt någonting annat. Jag har fyra frågor. Ingen har egentligen berört vad som händer med den som har gått i borgen för en person som har fått skuldsanering. Det blir någon form av retroaktivitet i det hela. Den som gick i borgen visste inte att skuldsaneringslagen skulle komma till stånd. När en person får skuldsanering står den som har gått i borgen där den står. Han kan inte kräva att få ut sin regressrätt gentemot gäldenären. Jag skulle vilja att någon belyste den problematiken. Det kan inte vara speciellt roligt för dem som har gått i borgen och som inte visste att en sådan här lag skulle införas. Efter lagens tillkomst vet man nu att lagen finns och att om man går i borgen kan man hamna i den situationen. Sedan hade jag en annan fråga som gällde detta med att makes och sambos förmögenhet inte skall inräknas. För mig är det ett väldigt konstigt synsätt. Det skulle också kunna sluta mycket orättvist, eftersom man i andra sammanhang är solidariskt betalningsansvarig. Jag skulle vilja ha klarhet i hur många som får skuldsanering, vare sig den är frivillig eller om den sker i steg 2 eller 3. Om jag förstod saken rätt säger man från Kommunförbundet att ca 25-26 % av fallen görs upp i steg 1. Därutöver får lika många skuldsanering i stegen därefter. Jag skulle vilja ha ett förtydligande där. Det betyder att ca 50 % har fått skuldsanering, om jag har förstått det hela rätt. Jag skall avsluta med en fråga till Konsumentverket. Man kan redan efter två år säga att lagen har varit preventiv. Jag skulle vilja få utvecklat hur man kan se det efter så kort tid. Ralf G Larsson, Domstolsverket: Jag arbetar som rådman på Hässleholms tingsrätt. Det är jag som har gjort den juridiska utvärderingen för Konsumentverket. Jag vill svara på frågan beträffande borgen. Det är riktigt som Marietta de Pourbaix-Lundin säger, att en borgensman har kvar sitt ansvar även efter det att gäldenären har fått skuldsanering. Å andra sidan kan man fråga sig vad regressrätten är värd med tanke på att den som får skuldsanering är kvalificerat insolvent och skall i princip aldrig någonsin komma ur sin betalningsoförmåga. Det innebär att regressrätten inte är någonting värd, och då är det ingen skillnad. Man kan alltså inte utkräva någonting från gäldenären. Man kan som bekant aldrig lugga en skallig. Ann-Marie Rydell, Konsumentverket: Jag vill svara på frågan om makes förmögenhet. Det handlar alltså inte om att man har en skuld tillsammans med den nye maken som man är solidariskt betalningsansvarig för. Då skall naturligtvis båda tas med i bilden. Det som jag talar om är när det är en person - t.ex. kvinnan - som är kraftigt skuldsatt. Den skuldsättningen har hon kanske ådragit sig i ett tidigare äktenskap som inte har någonting med den nye maken eller sambon att göra. Skuldernas uppkomst och användning hör inte ihop med den nye makens och hennes liv på något sätt. Det är i dessa fall som vi tycker att det blir litet skevt att snegla på vad den nye mannen har. Det är litet speciellt med den här lagen. Man drar in den andre maken, eftersom var och en ansvarar med sina tillgångar för sina skulder. Det är vanligt att man inte vill berätta för den nye mannen om det som skett tidigare. Men detta är inte anledningen här. Sedan frågade Marietta de Pourbaix-Lundin om hur vi kan bedöma att lagen har verkat preventivt, eftersom den har varit gällande under så kort tid. Jag sade att såvitt vi kan bedöma har den gjort det. I alla fall finns det inget som tyder på att lagen skulle göra att människor lånar mer. Vi har sagt i vår rapport att vad som mer påverkar benägenheten att låna är i så fall hur marknaden ser ut. Det är alltså ingenting som tyder på att lagen skulle vara negativ för betalningsmoral eller för lånebenägenhet. Detta stöds delvis av vad Gösta Fischer här sade. Men det har gått för kort tid för att man skall kunna dra definitiva slutsatser. Maria Renström-Törnblom, Konsumentverket: Jag skulle vilja tillägga något just när det gäller de slutsatser som vi har dragit i fråga om måluppfyllelse. Jag vill verkligen understryka att det inte handlar om någon regelrätt utvärdering av lagen. En sådan kan ju göras tidigast när de första som har beviljats skuldsanering har passerat femårsstrecket. I den uppföljning som vi har gjort från detta år har vi skilt mellan allmänprevention och individuell måluppfyllelse. Vi tycker att vi kan se att lagen har haft en individuell måluppfyllelse. Sten Johansson, Riksskatteverket: Det ställdes en fråga om procentsatser. Det är inte så alldeles lätt med procent, men det är inte så att 50 % av dem som har sökt skuldsanering har fått det. Det är 25 % av dem som har vänt sig till kommunerna som har fått hjälp, rådgivning och sina problem lösta. Det är ju ett förfarande som ligger utanför skuldsaneringslagen. Däremot har 25 % av de ansökningar som har kommit till kronofogdemyndigheten lett till skuldsanering enligt lagen. Birgitta Clemensson, Tyresö kommun: Jag vill fortsätta att tala om den procentuella fördelningen av lösningar ute i kommunerna. Jag har gjort delrapporten till Konsumentverkets utvärdering. De 25 % av 20 000 inkomna ärenden i kommunerna som rör skuldsanering och skuldrådgivning innebär att det är ca 5 000 ärenden som får sin lösning i kommunerna. Bland dessa finns det väldigt många skuldsaneringar. Även om tingsrätten och kronofogdemyndigheten inte är inblandade måste det ändå betecknas som skuldsanering. Avtalen med borgenärerna är sådana att skulderna avvecklas efter en 5-7-årsperiod. Jag vill också passa på att säga till bankmännen att det görs en hel del uppgörelser i kommunerna som sträcker sig över en femårsperiod, detta beroende på att gäldenären är yngre. Gösta Fischer, Bankföreningen: Det ställdes en fråga om borgensmän. Om man skall anlägga en borgenärssynpunkt så är det inte rimligt att en borgensman skall ha bättre rätt än borgenären. Borgenären får ju vidkännas en förlust som är definitiv. Då skall väl inte borgensmannen få en bättre rätt. Han eller hon borde om möjligt ha haft ännu bättre insikt i gäldenärens ekonomi. Detta gäller alltså borgenärssynvinkeln, och den kan kanske bemötas med andra argument. Inledningsvis ställde ordföranden frågan: Behöver vi lagen bl.a. med tanke på förbättrade kreditprövningsmöjligheter o.d.? Det är helt rätt att kreditprövningsrutinerna i banksystemet fortlöpande förbättras. Det blir bättre och bättre register både hos UC och hos Soliditet med fler och fler uppgifter. Det är klart att man kunde tänka sig att en bank eller ett finansbolag skulle vara oerhört strikt i sin kreditprövning. Men då skulle det kanske inte medges så många krediter, och det är inte heller önskvärt från olika utgångspunkter. Man kan alltså inte förhindra att det uppkommer skuldsaneringssituationer hur noggrant man än utför dessa kreditprövningar. Vår tro är att detta litet grand har varit ett konjunkturellt fenomen. Den allvarliga krisen i betalningssystemet i slutet av 80-talet och början av 90- talet orsakade den kolossala puckeln när det gäller gäldenärer. Puckeln är nu förhoppningsvis på väg nedåt, men jag tror ändå att erfarenheterna från den tiden visar att det behövs ett system av den här typen. Leif Klingensjö, Kommunförbundet: Jag kan bara instämma i det som Birgitta har sagt. Det är alltså ca 20 000 skuldsaneringsärenden som handhas av kommunerna. 26 % av dessa klaras upp, både i lagens anda och utanför lagen. Det rör sig om en mängd olika typer av lösningar som återfinns på hela skalan av lösningar. 20 % överlämnas alltså sedan vidare till kronofogdemyndigheten. Vi tycker att detta är ett mått på att det händer ganska mycket i steg 1 när det gäller flexibla lösningar och varianter för att hjälpa människor. Ordföranden: Det här fungerar ju väldigt bra. Man löser en fjärdedel av fallen samtidigt som det tar mellan 4 och 50 veckor att utreda. Finns det verkligen en harmoni i dessa påståenden? Leif Klingensjö, Kommunförbundet: Det hänger samman med att kommunerna ser väldigt olika ut. Mediankommunen har 16 000 invånare. Det finns lika många kommuner som har under 16 000 invånare som har över 16 000 invånare. Problemet är alltså att kommunerna ser så olika ut med olika möjligheter både ekonomiskt och personellt för att klara den här typen av uppgifter som kräver ganska mycket av kompetens, kunskaper och ekonomi. Det är därför som det ser ut som det gör på väntetidslistan, att handläggningen tar mellan 1 vecka och 50 veckor. Bengt Harding Olson (fp): Vi har fått en mycket värdefull information här. Det är nyttigt för oss lagstiftare att ha det underlaget. Jag har två frågor, och jag börjar med den övergripande frågan som rör förfarandet. Vi känner alla till att förfarandet är uppdelat i tre steg. Sammanfattningsvis har man sagt att det hela är resurskrävande och att det tar lång tid. Ett par talare har framfört att man möjligen skulle fundera över steg 1:s ställning och roll. Gösta Fischer formulerade det som att steg 1 skulle kanske fungera som en utredningsinstans inför steg 2. Man kan ha åsikter för och emot, men det är inte min uppgift att argumentera. Jag vill veta: Vad tycker ni andra företrädare för de olika stegen här om en sådan idé? Man bör då särskilt komma ihåg vad företrädaren för Kommunförbundet senast sade om de olika strukturerna i de olika kommunerna. Den speciella fråga som jag tycker är intressant, men som knappast alls har belysts, gäller den s.k. kvarboenderätten i samband med skuldsanering och fast egendom. Det kan gälla äganderätt i villa, bostadsrätter osv. Kan man då få skuldsanering och samtidigt bo kvar i sin villa respektive bostadsrätt? Detta är inte riktigt klarlagt. Jag skulle vilja ha svar på den frågan, inte minst från våra rättsliga instanser. Tingsrättens synpunkter är viktiga här. Bengt Kronblad (s): Jag skulle vilja ha kommentarer kring två områden. Det första området gäller omprövningssektorn. Kan ni utveckla litet grand vilket sätt och vilka arbetsformer som skulle vara lämpliga i en omprövningsdel? Här har talats om en rullande omprövning varje år. Samtidigt vet vi att det tar lång tid att få en skuldsanering genomförd och också organisatoriskt färdig. Då upplever jag att det finns en risk att det kan bli ett ständigt rullande prövningsinstitut för de individer som berörs. Därför undrar jag: Hur skulle man kunna utveckla enkla och snabba arbetsformer som inte har en ständigt återkommande funktion? Den andra frågan vill jag rikta till Kommunförbundets representanter. Ni talade om socialbidragskostnaderna. En del i skuldsaneringen var ju att kommunernas socialbidragskostnader skulle minska. Ni sade att volymen inte har blivit mindre enligt ett riksgenomsnitt, som jag uppfattade det. Men då borde det väl ha varit en framgång, eftersom denna målgrupp skulle väl egentligen ha haft ett betydligt större behov av socialbidrag om det inte hade gjorts några skuldsaneringsinsatser? Därmed måste kommunerna ha fått en lägre kostnad genom skuldsaneringsarbetet. Rune Berglund (s): Jag vill ställa en fråga som gäller steg 3. Ni talade om att man kanske skulle kunna förlänga tiden, särskilt för yngre. Jag skulle vilja att ni utvecklade skälen för detta. Lagens intentioner med en femårsgräns måste ju vara att man skall veta när man kan komma ur skuldhelvetet, om jag får använda det uttrycket. Om tiden förlängs då kommer man in på den möjlighet som finns genom frivilliga uppgörelser i steg 1 och steg 2. Sedan vill jag ställa en fråga som gäller borgenärer med små fordringar. Menar ni att tingsrätten skulle kunna medge skuldsanering utan att det har lyckats med delgivning, om det är fråga om en relativt sett mycket liten fordran? Stina Fransson, Konsument Göteborg Skuldsaneringsbyrån: Det handlade om vår syn på två frivilliga steg som är aktuella i steg 1 och steg 2. Som representant för en stor kommun anser jag att det skall vara ett steg. Detta arbete som handlar om frivillighet bör ligga helt på kommunen. Ledet med kronofogden bör kunna tas bort. Detta har Konsumentnämnden svarat också till Riksdagens revisorer. Frivillighet existerar bara för banker och andra långivare. Konsumenten befinner sig inte i något frivilligt stadium. Den frivillighet som vanligtvis ingår i förhandlingar är bara en chimär för konsumenten medan banker har frivillighet att säga ja eller nej till en uppgörelse. Det är därför som siffran är så låg som 26 % i det kommunala arbetet. Det är inte en god siffra, utan det är ett uttryck för att frivilligheten utnyttjas negativt. Ralf G Larsson, Domstolsverket: Jag skall börja med frågan om huruvida steg 1 skall vara en utredningsinstans inför steg 2. Det finns en missuppfattning här. Steg 1 är gäldenärens eget försök att träffa uppgörelser med sina borgenärer. Till detta får han hjälp av kommunerna. Men det är alltså inte kommunerna som är något slags steg 1. Många gäldenärer klarar inte av att träffa uppgörelser med alla borgenärer. De har kanske inte ens en klar bild av vilka borgenärerna är. Man kan t.o.m. ifrågasätta om dessa gäldenärer verkligen skall behöva passera steg 1 innan de kan ansöka om skuldsanering hos kronofogdemyndigheten. Jag tycker inte att kommunerna skall utgöra någon utredningsinstans åt kronofogden. När det gäller kvarboendet skiljer sig praxis åt i landet. Det hänger litet grand ihop med hur bostadsmarknaden ser ut på orten om man skall få bo kvar eller inte. I Göteborg är villorna värda uppemot 1 miljon kronor. Om man skulle låta gäldenärerna bo kvar i sina hus skulle alla överskott gå åt för att betala till de borgenärer som har fast panträtt i fastigheten. Det är inte rimligt, och det tar för mycket av andra borgenärers utrymme. I en sådan situation får inte gäldenären bo kvar i sin fastighet. Men man skall i varje enskilt fall räkna på vad ett kvarboende innebär och hur mycket det tar i utrymme från de andra borgenärernas möjlighet att få betalt. Det finns alltså ingen absolut gräns för när man får bo kvar. Dessutom hänger det ihop med vad det finns för alternativ och vad det finns för hyresmöjligheter på orten. Efter den praxis som jag har gått igenom är bilden ganska klar: Man skall göra en sådan här uträkning. Och jag tycker inte att det finns några problem i samband med detta. Sedan ställdes det en fråga om omprövning. Jag tror att man skall undvika ett ständigt omprövande. Det skall ske omprövning när det är påkallat. Det kan ha hänt någonting som gör att det kan vara påkallat. Domstolarna klarar inte av alltför många omprövningar. Man bör alltså inte har ett ständigt omprövande. När kronofogden eller tingsrätten har fattat sitt beslut skall det vara definitivt. Därmed skall fallet vara avslutat från myndigheternas respektive domstolarnas sida. Sedan får den gäldenär som har ändrade förhållanden att åberopa påkalla omprövning. Skall man ha luft i systemet? Skall man lägga på 300 kr extra utöver förbehållsbeloppet så att gäldenären kan klara sig? Vi har en strävan i det här i landet att allt skall vara så väldigt rättvist. Det får inte finnas minsta lilla utrymme för avvikelse. Många domstolar och kronofogdar lägger på 300 kr extra för att skuldsaneringen skall hålla under ett antal år. Slutsatsen blir alltså: Nej, inte för många omprövningar. Någon frågade om tiderna skulle förlängas. Standardregeln är fem års betalningsplan och sedan är det slut. Det kan bli fråga om längst åtta år. Man måste tänka på att dessa personer - även om de är unga - inte har någon egendom. De som är 32-35 år och har egendom är intresserade av att betala av på sina skulder. De som inte äger någonting tycker inte att det är särskilt roligt att betala. De kan tycka att det är jobbigt att gå tillbaka till arbetslivet för att försöka att kämpa för en framtid, om de ständigt har dessa skulder. Jag anser att gränsen skall sättas vid fem år. Sedan är det stopp. Då är personen rehabiliterad och får komma igen. Man har ju bara denna chans en gång i livet. Maria Renström-Törnblom: Den första frågan gällde om steg 1 skulle bli en utredningsinstans. Jag instämmer i det som Ralf G Larsson sade. Vi har snarare föreslagit att man skall vara tydligare med att det är gäldenärens eget ansvar som utgör steg 1. Det är när gäldenären inte har den förmågan som han skall kunna ta hjälp av rådgivare i kommunen. Vi ser det också som viktigt att rollen för kommunernas rådgivare blir väldigt tydlig. De skall alltså ha en annan uppgift och en annan kompetens än vad kronofogdens tjänstemän har. Som skuldsatt har man behov av både den kompetens som kommunens rådgivare har och den utredningsvana som kronofogden har. Vi ser det snarare som att dessa båda kompletterar varandra, inte som att den ena skall vara en utredningsinstans för den andra. Sedan ställdes det frågor om omprövning. Vi har lagt fram ett förslag om att det i förbehållsbeloppet borde läggas in någon form av kontrollstation eller en rullande omprövning där man skulle kunna se över förbehållsbeloppet. Vi har inte gått in i detalj eftersom vi anser att detta är någonting som man borde utreda rätt noggrant för att det inte skall uppstå något framtida problem. Jag vill också ta upp detta med det förebyggande arbetet, något som flera av frågorna här tangerar. Jag vill understryka att den stora skillnaden mellan Sverige och Danmark är att Sverige har ett väl utbyggt förebyggande arbete ute i kommunerna, vilket man inte har i Danmark. En delförklaring till att vi i Sverige har färre som går igenom skuldsaneringsförfarandet enligt lagen kan vara att vi har ett bra förebyggande arbete, vilket är positivt. När det gäller frågan om man skulle kunna ta bort något steg vill jag med anledning av det som jag sade i början poängtera att båda stegen behövs. Vi ser inte att man skulle kunna ta bort något steg. Ordföranden: Leif Klingensjö, skall ni utreda åt kronofogden? Leif Klingensjö: Nej, det skall vi inte göra. Kommunerna är självständiga myndigheter i steg 1. Som både Maria och Ralf har sagt är det gäldenärens ansvar. Kommunerna kan hjälpa och stödja i den omfattning som det är möjligt. Att vara en utredningsresurs för kronofogdarna vore en helt ny roll för kommunerna som vi inte har något som helst intresse av att gå in i. Då får man lägga det ansvaret på kronofogdarna eller någon annanstans. Socialbidragskostnaderna hänger ju samman med att detta har kostat kommunerna ca 30 miljoner - siffran kan diskuteras litet upp och ner. Den nya lagstiftningen har gjort att kommunerna har fått ökade kostnader med ca 30 miljoner. Dessa pengar har man skaffat fram trots den svåra ekonomiska situation som kommunerna befinner sig i. Finansieringsprincipen skall gälla. Vi har fått ett nytt uppdrag från riksdagen. Men kommunerna hade lyckats få igen dessa pengar genom minskade socialbidragskostnader, och kan naturligtvis göra det också i framtiden, om de människor som söker hjälp i högre grad hade varit aktuella för socialbidrag. Någon kortsiktig vinst har kommunerna inte gjort. Det kan handla om att detta kan vara ett förebyggande arbete som gör att människor inte hamnar i socialbidragsberoende. Men kopplingen vore mera tydlig om det var så att dessa personer också hade ett stort socialbidragsbehov. Det rör sig alltså i stor omfattning om nya grupper för kommunerna. Ordföranden: Därmed är det dags att ta paus. Ordföranden: Vi övergår nu till det andra blocket, där några deltagare har anmält sig för att få ordet. Jag låter er börja och sedan fortsätter vi med de frågare som var kvar från förra omgången. Men först vill jag överlämna ordet till rådman Anna-Lena Järvstrand från Stockholms tingsrätt. Du hade något kvar att svara på. Var så god. Rådman Anna-Lena Järvstrand: De tre saker som jag känner mig föranlåten att säga någonting om är omprövning, att förlänga tiden för yngre och borgenärer med små fordringar. Vad gäller omprövningen skulle jag mest vilja instämma i vad Maria Renström sade, nämligen att det behövs en kontrollstation eller någonting annat för de här fem åren. Man kan kalla det vad man vill. Denna omprövning är kanske inte tänkt att göras i tingsrätten utan kan väl göras hos kronofogdemyndigheten. Kanske skall det, som sagt var, snarare kallas en kontrollstation. När det gäller den längre tiden för de yngre - frågan ställdes här och jag tog också upp den särskilt - sade frågeställaren att vi kanske är inne litet på det vi talar om i steg 1 och steg 2. Och visst, det är vi. Vi tycker att vi i tingsrätten också skall ha en större möjlighet att använda oss av det skön som man kan använda i steg 1 och steg 2 och ha en längre tid, kanske som sagt var särskilt för de yngre. Det skulle göra att det kunde kännas lättare att uppfylla skälighetskriteriet för att bevilja skuldsanering. Det sista jag vill ta upp är borgenärer med små fordringar som man har svårigheter att delge. Möjligen blev det en sammanblandning där. Jag sade att det ibland är en borgenär med små fordringar som föranleder att ärendet överlämnas till tingsrätten och att man kanske skulle sätta en gräns där. Om man skulle göra det, så att en borgenär med små fordringar inte får förorsaka överlämnande, kommer ärendet aldrig att komma till tingsrätten och då behöver man inte bekymra sig om det. Delgivningen är ett annat problem. Som det är nu måste vi i tingsrätten kalla borgenärerna och bevisligen delge dem kallelsen till sammanträdet. Det kan ibland förorsaka bekymmer. Därför föreslår vi att man skall införa ett s.k. förenklat delgivningsförfarande, vilket man använder sig av redan i dag, så att kronofogdemyndigheten när den delger ärendet också delger ett meddelande om att vi i fortsättningen kommer att delge borgenären under samma adress, att borgenären därmed anses delgiven och att det även gäller kallelserna från tingsrätten. Det är inte det att man har små fordringar som borgenär och inte blir kallad. Även en borgenär med små fordringar skall naturligtvis bli kallad till sammanträdet om ärendet kommer till tingsrätten. Tom Ekelund: Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till vad Gösta Fischer angav från Svenska Bankföreningens sida. Jag tycker det var en utmärkt sammanfattning av även Finansbolagens Förenings inställning. Jag vill dock tillägga att Finansbolagens Förening i dag består i huvudsak av industriägda företag och att andelen konsumtionskrediter är förhållandevis låg. Dock har vi sedan krisen inträffat två medlemmar som har till uppgift enbart att överta dåliga fordringar och driva in dessa. Dessa två företag har angivit vissa önskemål. De är i stort sett framförda redan, men en sak som särskilt har understrukits är att man måste komma snabbare till steg 2. En annan uppfattning är att man inte har någonting emot - det är snarare önskvärt från dessa företags sida - att man har större enhetlighet i landet hos både kommuner och kronofogdemyndigheter i dessa ärenden. Man har också den uppfattningen att det skulle gynna skuldsaneringen om det trots allt fanns, om än sparsamt, viss luft för gäldenärerna. Som ordförande för Svenska Inkassoföreningen kan jag också säga att det inom Svenska Inkassoföreningen finns företag som är större inkassobolag. Samtliga inkassobolag har naturligtvis skuldsaneringsärenden, och särskilt de företag som Susanne Holmén kommer att beskriva. Susanne Holmén: Jag kommer från Intrum Justitia Inkassobevakning i Göteborg. Vi har över 50 % av de ärenden som berörs av skuldsanering i steg 2, vilket gör att vi har en hel del synpunkter. Bl.a. skulle jag vilja poängtera vikten av att det sker en mer enhetlig tillämpning av lagen. Den bästa lösningen, som vi ser det, är att Riksskatteverket kan ge tydligare rekommendationer, gärna med bindande föreskrifter om det är möjligt. Det tror vi skulle göra att lagen skulle hanteras mera effektivt på så sätt att det inte skulle bli så många nej från fordringsägarna som det blir i dag. Jag skulle vilja bemöta Stina Fransson, som hade en synpunkt om att Skuldsaneringsbyrån skulle kunna ta hand om steg 1 helt och hållet och att ärendet sedan skulle gå vidare direkt till tingsrätten. Från fordringsägarnas sida tycker jag inte att detta är ett alternativ över huvud taget. Däremot tycker vi att det hade varit lämpligt att Konsumentverket också gick ut med att lagen skulle tillämpas mer enhetligt. En annan sak vi har synpunkter på är betalningsplanens löptid. Man har ju sagt att lagen skall vara rehabiliterande. Vi får ibland skuldsaneringar där gäldenärerna är mellan 20 och 30 år, och beträffande gäldenärens situation står det i förslaget att han eller hon kommer att vara arbetslös de närmaste fem åren. Jag undrar hur rehabiliterande det är för den person som läser detta och vet att det handlar om honom eller henne själv. Varför kan man inte utnyttja möjligheten att lägga detta på en längre tid än fem år? Många av de frivilliga uppgörelser som görs i dag spänner över en tid som är längre än fem år. Stina Fransson: Jag skulle vilja lyfta fram några förslag som Konsumentnämnden i Göteborg har lämnat till Riksdagens revisorer när det gäller det förebyggande arbetet. Det tror jag är oerhört viktigt, och det tog ju också ordföranden upp som en del i den större frågan om skuldsanering över huvud taget. Jag tror inte på det som flera, både företrädaren från inkassoföretaget och bankens företrädare, har påpekat här, nämligen att utlåningen på något sätt minskar. Skuldsättningen ökar säkerligen bland människor i dag, fast på ett annorlunda sätt än under 80-talet. I vår verksamhet såg vi att man skuldsatte sig mer och mer på driften av hushållet, och det syns inte i den typen av räkenskaper, men det uppstår ändå en skuld för hushållen - en skuld som skall betalas och som genererar räntor. Vi tror att man måste få i gång det frivilliga arbetet, och där är vi överens med inkassoverksamheten. Vi tror att man kan hitta många goda vägar. Men man måste få någonting som tvingar fram en frivillighet. Vår erfarenhet är att långivarna inte är så pigga på det. När lagen kom blev det svårare för oss att jobba på Skuldsaneringsbyrån. Det är nog ett uttryck för att man vill ha ett mer schabloniserat tänkande. Om man då lägger på ett ansvar på borgenärerna eller på de institut som lånar ut pengar på olika sätt, att också ta ansvaret för de konsekvenser som utlåningen kan få, nämligen t.ex. överskuldsättning, tror vi att det kan bidra till en positiv utveckling i landet. Det skulle exempelvis vara att långivare finansierar regionala skuldsaneringsbyråer som jobbar med frivillig omförhandling av avtal. Man skall alltså ta det affärsmässiga ansvaret för sin verksamhet, och det kan vara en kreditavgift eller en skuldsaneringsavgift - det finns ju miljöavgifter i andra sammanhang - men poängen är alltså att man är med och finansierar det man orsakar på marknaden. Det är ett tänkande som finns i andra sammanhang i samhället. Vi tror också att man skall lagstifta om en definitiv preskriptionsgräns. Det har vi inte hittat på själva, utan även Riksdagens revisorer resonerar i dessa termer. Det är ett bra instrument, tror vi, för att få till stånd en fungerande kreditprövning. Det finns mycket att göra på det området. I kreditavtal, t.ex. försäkringsavtal och i många andra sammanhang, tror vi att man borde införa någon form av social klausul eller force majeure-klausul. På samma sätt som det i försäkringssammanhang kan inträffa jordskred när man är ute på en resa, inträffar jordskred i människors vardag i dag. Det kan vara arbetslöshet av livslång karaktär, och det kan vara sjukdom. Ett sådant jordskred bör kunna vara anledning till att ett kreditavtal omförhandlas. Sådana saker bör man ta initiativ och titta på. Till sist vill jag beröra skuldsaneringslagen. Den är uttalat borgenärsgynnande. Den är borgenärsgynnande till hela sin karaktär. Vi tycker att man skall förskjuta perspektivet och göra den gäldenärsgynnande i stället. Det är ju gäldenären som är den svagare parten. Vi som jobbar med konsumentfrågor är ju litet ensidiga och ser hela tillvaron ur det perspektivet, men vi betraktar denna lag som en konsumentskyddslag. Då bör den också ha konsumentperspektivet. Lösningarna blir då andra när man diskuterar hur skuldsanering skall gå till, t.ex. om grunden skall vara en ekonomisk rehabilitering. Låt mig till sist säga att det har pratats om det förebyggande syftet och om att kommunerna har en konsumentverksamhet som förebygger skuldsättning etc. Jag är väldigt tveksam till det. Jag kommer från en kommun, Göteborg, som har haft bred verksamhet i många år. Men nu ser vi att det kommer en avtrappning av exempelvis den budgetrådgivning som finns ute i stadsdelarna. Dessa stadsdelar har svårt att hålla ekonomin flytande över huvud taget, och där sker i dag en nedrustning av de sociala institutionerna. Där får den här verksamheten börja ta stryk. Att tro att kommunerna bygger upp en verksamhet och håller i gång 30 miljoner för det ringa utbudet, Kommunförbundet, det tror jag inte på i förlängningen. Gunnar Ek: Jag är vice ordförande i Konsumentnämnden i Göteborg. Jag vill göra några kompletteringar till det Stina Fransson sade och komma med några nya saker. Oförskylld arbetslöshet, företagsnedläggningar, personalminskningar och politiska beslut leder till skuldsättning. I budgetgenomgångar med enskilda medborgare har många besvärliga skuldsituationer retts ut. Människor är inte riktigt på det klara med vilken ekonomi de har. De behöver hjälp. Där behöver mer göras. Innan man kommer i väg till någon skuldsaneringsverksamhet har släkt, vänner och bekanta i stor utsträckning bidragit med betydande belopp för att reda ut en sådan här situation. I Göteborg startade vi för några år sedan en frivillig skuldsaneringsbyrå, betald av 10-15 olika finansiärer, t.ex. banker och finansbolag. En viktig orsak till den här verksamheten var att vi hade observerat att banker, finansbolag och en del andra hade förhållandevis blygsamma fordringar på enskilda personer. Det kunde röra sig om t.ex. 5 000 kr, 38 000 kr, 72 000 kr, 42 000 kr - så pass små fordringar att man icke hade något intresse av att samordna sitt arbete med att reda ut situationen för en enskild person med andra banker och andra finansbolag. Det kostade för mycket att göra det. I stället var det den som först hann i väg till kronofogden som fick ut pengarna. Vi åtog oss att vara denna samordnare om vi fick betalt för det. Kostnaden är i grova drag 2 miljoner kronor per år. Denna verksamhet blev mycket uppskattad och påtagligt framgångsrik. En viktig orsak till att verksamheten blev framgångsrik var att vi skapade ett förtroende hos kreditgivarna. Bra folk anställdes. Kreditgivarna kunde i praktiken lämna över skuldsaneringsbeslutet till vårt folk. Den utredning vi gjorde kring enskilda personer var av sådan kvalitet att man i stor utsträckning kunde acceptera den. Vi hade bara en enda kontaktperson per bank eller finansbolag. Under den period som arbetet har pågått har vi haft kontakt med över 140 olika borgenärer, alltså inte bara banker och finansbolag. Arbetet har dock störts av några enstaka systematiska nekare som gör att det inte går att driva verksamheten vidare, alltså sådana som icke är beredda, från banker eller finansbolag, att på olika sätt medverka i en skuldsaneringsverksamhet. Många frågar sig om det verkligen är nödvändigt med en sådan här verksamhet. Har man 100 000 kr i skuld och räntan ligger på 35 %, vilket inte alls är ovanligt i dag, ökar räntan i sådan takt att det icke är möjligt för många privatpersoner att ens hinna betala räntorna. Det går så oerhört snabbt uppåt. Vi har via den här verksamheten också besparat många människor betydande lidande. Det finns gott om exempel på självmordstankar och annat i bakgrunden. Trots påtagliga framgångar med en frivillig av kreditgivarna betald verksamhet fanns det ändå en hel del fall som vi aldrig klarade ut. Där behövs en skuldsaneringslag i bakgrunden, men genom den verksamhet vi hade kom vi in i ett mycket tidigare skede och kunde mycket snabbt ta hand om folk. Den tröghet som i dag finns i systemet, med domstolar, kronofogdemyndigheter m.fl. inblandade, är icke bra. Räntekostnaderna om inte annat går upp till himmelsvida summor. Vi kunde notera att en orsak till att vissa var systematiska nekare var att den ränta som de tog ut var så hög - jämfört med t.ex. banker som kanske tog 10-12 % kunde andra ta 35-40 % - att det lönade sig för dem att dra på alltihopa, eftersom deras andel av den sammanlagda skulden från gäldenären blev allt större ju längre de väntade. De vann på att vänta på det sättet. Gösta Fischer: Jag tänkte beröra två områden. Det första gällde mitt s.k. förslag om utredningsfunktionen i steg 1. Det är möjligt att det inte är något bra förslag, men det motiverades ändå av en önskan om att man skulle effektivisera förfarandet. Vi har ju alla konstaterat att någonting inte är bra - det tar för lång tid. Det förefaller mig som om de flesta talare här egentligen, när det gäller fördelningen av arbete mellan steg 1 och steg 2 talar för status quo, men då händer ju ingenting. Som jag ser det när det gäller steg 1 finns det egentligen två alternativ. Det ena, och det är kanske mera i överensstämmelse med det som nu står i lagen, är att man bestämmer sig för att kronofogden har det övergripande ansvaret. Kommunen skall då bara bistå med stöd och råd och ingenting annat. Då får vi mindre utförliga utredningar på den kommunala sidan. Å andra sidan lägger det mera ansvar på kronofogdemyndigheten, och det blir då en resursfråga, antar jag, om den skall ta på sig det. Men det vore kanske bra, och det är ett alternativ. Det andra alternativet är att man förstärker utredningsmöjligheterna och utredningsbehörigheten så att säga hos kommunerna. Jag tror i och för sig att det är litet svårt att koppla loss den här funktionen att bara ge stöd och råd från nästa led som ändå är att komma med mera konkreta förslag till gäldenären om hur han skall bära sig åt. Det är alltså svårt att tänka bort hela utredningsfunktionen från kommunen. Men det är möjligt att det går, och i så fall kanske det förslaget är bra, kanske rent av bättre än det första. Diskussionen kan hur som helst inte stanna vid status quo. Det var min poäng där. Jag vill kommentera en del av vad Stina Fransson och Gunnar Ek har sagt. Först gällde det skuldsättningens omfattning. Rent statistiskt i varje fall är det just nu så att konsumentkrediterna minskar, men det kan vara en fråga om hur man läser statistiken. Bankernas uppfattning är att trenden går mot minskad skuldsättning på personsidan, men det kan vara svårt att sia om framtiden. Bör då borgenärerna vara med och betala för frivilliga organisationer av typ Skuldsaneringsbyrån i Göteborg? Först vill jag säga att jag tycker att människorna på Skuldsaneringsbyrån i Göteborg har gjort ett jättebra jobb, och jag vill inte alls föreslå att de på något vis skall tvingas dra ned på verksamheten genom någon åtgärd från kreditgivarnas sida. De hade fördelen att de var först, t.o.m. före lagen, och byggde upp sin verksamhet innan skuldsaneringslagen blev verklighet. Jag tycker att de har gjort det bra. Men det är en sak. Den principiella frågan är ändå: Bör man ha två typer av organisation vid sidan av varandra, ett statligt institut och ett privat? Bankerna har tagit ställning här. Vi var involverade i diverse försök innan lagen kom, och vi fann att de inte riktigt höll. Vi fann därför att detta måste skötas på statlig basis, annars blir det ingen ordning och reda. Vi kan inte ha en skuldsaneringsbyrå i varje kommun med olika praxis och olika sätt att hantera ärenden. Detta måste på något vis centraliseras. Det fanns väl också den lilla baktanken med detta, måste jag säga, att man ansåg att det trots allt inte bara var kreditinstitutens fel att det gick som det gick på 80-talet. Hela samhället på den tiden präglades av någon sorts laisser faire-inställning när det gällde krediter och annat, och på något vis tyckte man att det inte var rättvist om man så säger att kreditgivaren skulle stå för hela kostnaden för avvecklingen. Sedan får man inte heller glömma att kreditprövningen kommer att förbättras, som jag sagt tidigare. Borgenärerna tar alltså sitt ansvar på två sätt: Dels åtar man sig en större funktion när det gäller själva kreditprövningen, dels får man faktiskt vara med och bära kostnaderna genom att man får avskrivningar och nedskrivningar av beloppen. Det räcker minsann som kostnad. Så kan man åtminstone tycka om man är borgenär. Jag skall också beröra frågan om definitiv preskriptionstid. Om jag inledningsvis har sagt att jag tycker att man kan våga påstå att betalningsmoralen inte har försämras till följd av lagen är det måhända ändå så att om man inför en sådan åtgärd som definitiv preskription - alltså ingen möjlighet till preskriptionsavbrott eller något sådant - kan man nog vara rädd för att moralen då skulle komma att påverkas i negativ riktning. Vi kan inte bevisa detta, utan det är mera en misstanke. Bankjurist Staffan Leijon: Gösta Fischer har bemött Stina Franssons tankegångar kring att borgernärskollektivet skulle stå för kostnaderna för att hjälpa konsumenten, kredittagaren, att komma undan från sina krediter. När det gäller den frågan skall vi också komma ihåg att en stor del av de krediter som nu är föremål för skuldsanering är beviljade innan den nya konsumentkreditlagen kom till stånd. Konsumentkreditlagen innebär att borgenären åläggs en mycket stark prövning av att konsumenten har återbetalningsförmåga. Man har tagit fram bankrådslagen i konsumentkreditlagen, vilket gör att om en borgenär skulle brista i denna undersökningsplikt kan t.o.m. en kredit komma att jämkas ned till noll. När det gäller en definitiv preskriptionsgräns är frågan om vi över huvud taget skall ha en sådan här i landet. Vi har en skuldsaneringslag som vi, såvitt jag har förstått, alla här är positivt inställda till. Den ger en möjlighet att få en kredit preskriberad, om än det kallas för något annat. Siv Fransson tog också upp att skuldsaneringslagen är borgenärsgynnande. Tanken med lagen är ju faktiskt att en skuldsanering skall ge ett bättre utfall för borgenären än vad en konkurs hade givit. Det är med stor förvåning som vi, i alla fall från borgenärskollektivet, har kunnat finna att ca 45 % av alla ansökningar om skuldsanering som blir beviljade via tingsrätt har slutat med nollbud. Då kan man fråga sig vad rehabiliteringstankarna är, vilka framhölls väldigt starkt när lagen presenterades. Stockholms tingsrätt har ju framfört att prövotiden bör vara längre. Det finns kanske de som har en annan uppfattning, men jag tror nog att en stor del av borgenärskollektivet är av uppfattningen att en längre prövotid bör förekomma vid nollbud. En annan fråga som över huvud taget inte har diskuterats här i dag är den långa tid som det tar för en gäldenär att få skuldsanering. Som företrädare för borgenärskollektivet vill jag bara påpeka att vi vid ett antal tillfällen har sagt nej till skuldsanering i steg 2 av den enkla anledningen att det har varit fråga om tredjemanspant, borgen och annat. Skuldsanering i steg 2 är en frivillig skuldsanering. Det innebär att om inte tredjemanspantsättarna medger att pant eller borgen skall gälla, trots skuldsanering, så förlorar vi den. Därför skulle ett förslag kunna vara att redan i steg 2 genomföra en s.k. tvingande skuldsanering där panter och borgensmottagande skulle kunna kvarbli. Jag tackar för ordet. Gunilla Thorin: Jag vill ta upp två frågor. Först en liten kommentar till kollegerna i Göteborg, som framhärdar med sin skuldsaneringsbyrå. Det är absolut inget fel på den, men jag vill bara påpeka att vi också i övriga kommuner som inte har skuldsaneringsbyråer når väldigt lyckade resultat. En skuldsaneringsbyrå är ingen förutsättning för ett lyckat resultat, för det kan man uppnå ändå. Det står helt klart att vi gör ett mycket gott arbete ute i kommunerna. Det har här diskuterats litet grand vilket steg som skulle kunna plockas bort, steg 1 eller steg 2. Det har ju framkommit att vi ute i kommunerna har ca 20 000 ärenden som behandlar skuldsanering och skuldrådgivning. Någon sade att ca 5 000 av dessa går vidare till steg 2, dvs. till kronofogdemyndigheten. De 15 000 övriga ärendena som vi hanterar bevisar att vi är kompetenta att handlägga denna typ av ärenden. Vi har en mycket bred erfarenhet av handläggning av skuldsaneringsärenden, oavsett om de senare blir ett lagärende eller inte. Men det som diskuteras, att handläggningstiden är så lång, är ju till syvende och sist en fråga om resurser, för den faktiska handläggningstiden ute i kommunerna är ungefär tre fyra månader. Jag vet inte exakt hur lång tid det tar att handlägga ett ärende hos kronofogdemyndigheten, men jag förmodar att det absolut inte är längre tid än så. Den faktiska tiden för handläggning av ett ärende är kanske maximalt ett halvår under det att ärendet rullar hos en budgetrådgivare eller hos kronofogdemyndigheten. Men problemet är att det inte finns tillräckligt med resurser, dvs. personer som kan hantera ärendena på de olika nivåerna. Kärnfrågan är hur vi skall kunna få mer resurser. Maria Renström-Törnblom: Jag tror att vi använder ordet utredning på litet olika sätt. Vad vi vill understryka är att det stora flertalet personer som har skulder i dag inte kan omfattas av den lagreglerade skuldsaneringen, vilket också Gunilla Thorin var inne på. Det stora flertalet skuldsatta måste i framtiden, oavsett beslutet om skuldsaneringslagen, ha kontakt med kommunen. Jag skulle också vilja understryka att det vid förhandlingsvilja hos borgenärerna, oavsett om gäldenären uppfyller lagens krav eller inte, inte finns någonting som hindrar att arbetet utförs redan i kommunen. Gränsen för om ett ärende skall lämnas över till kronofogdemyndighet eller inte sätts efter förhandlingsviljan på borgenärssidan. I princip är det när förhandlingsvilja inte finns som man bör skynda på. Dessutom bör man, som en del här har varit inne på, snabbt uppmärksamma om det är fråga om ett konkursförfarande eller annat. Vidare vill jag ta upp detta med rehabilitering och nollbud. Lagen säger nämligen att det inte skall gynna någon enskild borgenär. Det handlar inte om att den enskilde borgenären skall få maximalt tillbaka utan borgenärskollektivet som sådant. Detta skall ge mer än exempelvis ett utmätningsförfarande, som jag har uppfattat det. Vi tycker faktiskt att lagen uppfyller dessa krav. Med detta menar vi att den som lag är borgenärsskyddande, trots att det finns nollbud. Det har tagits upp en del frågor som har med kreditgivning att göra. I Europa diskuteras ju nu frågan om ett övre räntetak när det gäller krediter. Det är också en fråga som kan tas upp för diskussion i Sverige, där det mer talas om ocker. Men det handlar alltså om att sätta ett maxtak. Det är ytterligare en infallsvinkel på problemet. Stina Fransson: Jag skulle vilja återvända litet grand till frågan om finansiering. Nyckelfrågan är nämligen vem det är som betalar för vad i samhället och vem det är som får nytta av vad. Vi har ju på ömse håll här haft en del funderingar om vem det är som skall betala. Till den bilden skulle jag vilja lägga till det faktum att samhället redan i dag betalar för indrivning av fordringar, inte minst via den verksamhet som kronofogden bedriver, där man inte har full kostnadstäckning för att driva in de fordringar som långivare av olika slag har. Vi har räknat på ett antal ärenden som har behandlats av vår skuldsaneringsbyrå under en period. 260 000 hushåll hade tillsammans 1 900 olika krediter. Det handlar om att varje av dessa hushåll hade väldigt många olika skulder och lån. Detta är nu litet teoretiskt. Men om alla dessa krediter hade gått till kronofogden, hade samhället fått bidra med ungefär 750 000 kr per år för indrivningen av krediterna. På fem år hade det blivit närmare 3,8 miljoner kronor. Så visst bidrar man redan i dag med samhällspengar just för att driva in obetalda fordringar av olika slag. Lägger man därtill de 30 miljoner kronor - en siffra som Kommunförbundet har räknat fram - och det arbete som sker inom lagens råmärken blir summorna rätt ansenliga. Vad det ytterst handlar om är att förhandla om avtal, i de fall en avtalspart inte kan klara det som man en gång trodde att man skulle klara av. Vi har studerat utfallet av vårt skuldsaneringsarbete och funnit att man får tillbaka rätt mycket mer än om ärendet hade gått till kronofogden. Dessutom ligger räntan i ungefärlig nivå med priset för krediten. Detta sammantaget gör att det blir rimligt för fordringsägaren att betala för skuldsaneringen. Carina Törnblom: Jag vill inte framföra några särskilda synpunkter från departementet i det här skedet. Men jag vill passa på att framföra ett tack från Inrikesdepartementet, som är ett av de berörda departementen i frågan, för att denna hearing har kommit till stånd och så väldigt lägligt så här snabbt efter Konsumentverkets avrapportering och då vi har börjat beredningsprocessen i Regeringskansliet. Det har kommit fram väldigt många intressanta synpunkter här i dag. Vi lyssnar andäktigt och fortsätter att ta till oss de synpunkter som framförs. Ordföranden: Nu har jag inte någon ytterligare av de gäster som har varit vänliga att komma hit anmäld på talarlistan. Därmed föreslår jag att vi övergår till det sista frågeblocket. Inger Segelström (s): Jag har tre frågor. Min första fråga, som jag riktar till Konsumentverket, gäller de unga kvinnor som tar över sina f.d. mäns och sambors skulder. Jag skulle bara vilja veta vilken åldersgrupp av unga kvinnor det är som ni talar om? Min andra fråga ställer jag till Bankföreningen. Det gäller steg 1. Vi verkar alla vara överens om att vi vill minska handläggningstiderna. Då måste det ju ur både konsumentsynpunkt och lagstiftarens synpunkt vara steg 1 som blir mest intressant. Jag undrar om det inte från banksynpunkt vore mer intressant att gå in mer aktivt, eftersom de flesta gäldenärer och borgenärer på något sätt väl är kunder i banken och kommer att fortsätta att vara det under resten av livet. Min tredje fråga: Förutom utvärdering av skuldsaneringslagen har lagutskottet också startat en utvärdering av fastighetsmäklarlagen. Jag skulle vilja veta om någon av er under den korta tid som utvärderingen pågått har märkt något slags uppstramning inom bostads- och lånesektorn vad gäller fastighetsmäklarlagstiftningen. Tanja Linderborg (v): Jag har faktiskt fått svar på mina frågor, och jag är väldigt tacksam för det. Men jag vet att min partikamrat Per Rosengren är laddad med frågor, så jag skänker ordet till honom. Per Rosengren (v): Utskottet har besökt Hovrätten i Umeå. Jag blev då förfärad när jag fick höra om den restriktiva tolkning som överdomstolen gjorde. Jag skulle vilja veta hur ni bedömer domstolens tolkning kontra lagstiftarens intentioner. Jag skulle också vilja ha några kommentarer till förslaget om tvingande beslut i steg 2, dvs. att kronofogden skall ta över och fatta tvingande beslut, naturligtvis med möjlighet till överprövning i tingsrätten för fordringsägarna. Vi har ju hört om de resursproblem som finns inom steg 1. I samband med detta vill jag fråga om den allmänna uppfattningen är att om en omprövning skall ske så bör den ske hos kronofogden och inte hos tingsrätten, vilket har framskymtat i diskussionerna tidigare. Jag tycker att man från tingsrättens sida uttrycker sig litet slarvigt när man talar om femårsplanen och yngre gäldenärer. Man borde i betydligt större utsträckning också se till familjesituationen. Om jag inte har missuppfattat det hela är det väl meningen att man, när det gäller familjer som har det jobbigt och slitigt med risk för skilsmässa på grund av ekonomiska problem, skall förlänga tiden från fem år till exempelvis åtta år. Är det åldersstrukturen eller familjestrukturen som skall vara avgörande? Det har framkommit en uppgift som jag också själv har stött på, nämligen att det kan vara svårare att förhandla med statliga myndigheter. Exempelvis Telia, f.d. Televerket, har ett ganska starkt vapen, nämligen att stänga av telefoner, inte bevilja nya abonnemang osv. Vad har ni för erfarenheter när det gäller den typen av fordringsägare? Det kan faktiskt också gälla kommunala bostadsföretag och liknande. Jag skulle vilja höra litet om erfarenheterna också av dessa. Det var intressant att höra att man i Finansbolagens Förening eftersträvar litet mer luft för gäldenären. Det har i andra sammanhang talats om 500 kr extra utöver förbehållsbeloppet. Hur långt är man beredd att sträcka sig från andra intressenters sida? Jag tror att man kan konstatera att det är lättare att göra upp med finansbolagen än med bankerna. Är det generellt på det sättet? De har ju i sin räntepolitik och i utlåningen naturligtvis lagt in en större risk. Därmed kanske de också är mer flexibla för en uppgörelse. Min personliga erfarenhet är att det är betydligt lättare att göra upp med finansbolagen, i alla fall i steg 1. Marie Råby: Jag skall ta upp två frågor. Den första gäller att steg 1 skall påskyndas. Jag hoppas att det är en missuppfattning, för jag vill protestera mot att vi skall påskynda handläggningen. Det är oerhört viktigt att man reder ut en människas ekonomiska situation och försöker förklara vad t.ex. kvalificerad insolvens betyder. Hur många tror ni att det är som verkligen vet vad det betyder? Vi måste ju se till att människor vet om att tanken är att man skall betala sina skulder, inte att man skall springa ifrån dem. Man måste alltså reda ut om man inte har någon möjlighet att betala. Hur många håller reda på alla sina skulder? Det tar oss ganska lång tid att reda ut hela skuldbilden. Det handlar ofta om skulder hos mamma, pantbanken, tandläkaren osv., som kanske inte syns i papperen. Det är en ganska komplex bild, och det är viktigt att vi reder ut den. Har man skuldsatt sig under många år, finns det ingen anledning att snabbt bli fri från alla skulder. Allt är inte bankernas fel. Detta var det ena. Sedan skulle jag också vilja gå in på frågan om vår yrkesroll. Eftersom jag företräder och är ordförande i vår nybildade Yrkesförening för budget- och skuldrådgivare, vill jag ta upp något som nämndes här vid två tillfällen, nämligen enhetligare utredningar. För att kunna göra bra utredningar och bra underlag, som vi sedan lämnar vidare till kronofogden, behöver vi utbildning, uppmuntran, stöd, handledning, dvs. det behövs resurser till de budgetrådgivare som finns. Jag kan också tala om att alla medborgare i vårt land inte har tillgång till budgetrådgivare. Situationen är helt olika, beroende på i vilken kommun eller stadsdel man bor och på vilken stadsdelsnämnd man tillhör. Alla människor borde ha rätt till hjälp till kvalificerad budgetrådgivning. Alltså: Varifrån får vi stödet? Vem tar ansvar för vår yrkesgrupp? Inger Segelström (s): Lagutskottets uppgift är ju att vara lagstiftare. Vi har ju inte det kommunala ansvaret. Vi ser över huvud taget över hela domstolsprocessen och försöker att decentralisera ärenden så att man inte skall behöva strida om frågor i domstol. Då undrar jag hur vi kan få till stånd ett bättre steg 1 i stället för att lägga över mer på steg 2 och steg 3. Det var detta som min fråga gällde. Jag tror nämligen, precis som Marie Råby var inne på, att om man tar steget att gå in på en skuldsanering, så har man ganska stora problem och behöver tidig hjälp på alla möjliga områden. Kan man få ett bättre steg 1 och på så sätt undvika den upptrappning som det innebär när man går till domstol? Marie Råby: Självfallet kan man göra saker och ting bättre. Men jag protesterar mot talet om att själva handläggningen skall snabbas upp. Det går jag inte riktigt med på att vi skall göra. Ralf G Larsson: Jag skall svara på Per Rosengrens fråga om den restriktiva bedömningen i domstolarna. Det gör jag då inte som representant för Domstolsverket, för Domstolsverket har ingen uppfattning i frågan. Däremot har jag en uppfattning, eftersom jag har gått igenom en massa beslut från domstolar. Jag håller med Per Rosengren om att bedömningen har varit mer restriktiv än vad lagstiftarna har tänkt sig, men inte genomgående. Man skall vara restriktiv, säger departementschefen i propositionen. På två områden har man varit mer restriktiv än vad som var tänkt. Det ena är, som Ann-Mari Rydell tog upp, att man ofta har avslagit skuldsanering på grund av att man inte har kunnat göra en prognos om gäldenärens möjlighet att komma ur sin obeståndssituation i framtiden, ofta beroende på arbetslöshet. Här har man varit väldigt restriktiv. Ibland får man känslan av att det är fråga om att snabbt göra sig av med ärenden. Även om en person kommer att få ett arbete, gör man bedömningen att han eller hon ändå inte kommer att komma ur sin obeståndssituation. Då har man nog, som jag ser det, gjort fel. Vissa domstolar har också ställt väldigt höga krav på gäldenärens försök till uppgörelse med borgenärerna i det som vi kallar för steg 1. Men av alla de beslut som jag har gått igenom har jag funnit att detta egentligen är det enda avseende i vilket man har varit mer restriktiv än vad lagstiftarna hade tänkt sig. Per Rosengren tog också upp frågan om kronofogden kan ta över de tvingande besluten och lägga dem i steg 2. Enligt propositionen är detta ett ingrepp i den civila rättigheten. Det är ju så att borgenären äger en rättighet, nämligen sin fordran. Skall man ta ifrån honom denna rättighet, skall det prövas i domstol, enligt Europakonventionens artikel 6 om mänskliga rättigheter. Därför ligger det också i domstol. Frågan är då om detta kan läggas hos kronofogdemyndigheten. Med tanke på resonemanget i propositionen är det nog svårt. Samma sak gör sig då gällande beträffande omprövning. Skulle man komma fram till att det belopp som gäldenären skall betala skall sänkas, inskränks borgenärens rättighet ytterligare. I så fall skall detta också prövas i domstol. Det är därför omprövningsförfarandet ligger i domstol. Jag tror inte att man kan komma runt detta. Jag har en reflexion beträffande det som Inger Segelström tog upp, nämligen de unga kvinnor som tar över sina mäns skulder. I de beslut som jag har gått igenom har jag funnit att det är rätt många unga kvinnor, 25-35 år, som har gått i borgen för sina mäns företag eller står med som bolagsman i ett handelsbolag. Sedan sitter de där med skulderna. Oftast finns inte karln kvar utan har försvunnit. Någonting som har slagit mig är att för dessa kvinnor behövs verkligen skuldsaneringslagen. Sten Johansson: Jag skulle vilja kommentera några frågor som har tagits upp. Först vill jag bara ansluta mig till vad som sades av Domstolsverkets representant. Vi delar uppfattningen att det inte går att lägga över den tvingande skuldsaneringen på kronofogdemyndigheterna just av de skäl som Ralf G Larsson anförde. Jag vill också kommentera det som Stina Fransson sade om samhällets kostnader för kronofogdemyndigheternas bedrivande av indrivning och skuldsanering m.m. De faktiska förhållandena är att det utgår avgifter hos kronofogdemyndigheten som är baserade på självkostnadstäckning. Man kan säga att avgifterna i stort sett finansierar verksamheten i den del där verksamheten är avgiftsbelagd. Dock är inte skuldsaneringen avgiftsbelagd. Det har också tagits upp ett antal frågor om oenhetligheten i hanteringen av skuldsaneringsärendena. Jag vill bara göra några klarlägganden på en del punkter vad gäller Riksskatteverkets ansvar. Någon har föreslagit att Riksskatteverket skall gå ut hårdare och tala om vad som gäller och icke gäller. Jag kan börja med att säga att Riksskatteverket inte har någon möjlighet att fylla ut lagen. Vi har med andra ord ingen föreskriftsrätt på området. Däremot har vi, enligt vår instruktion, både möjlighet och skyldighet att genom allmänna råd och uttalanden verka för en lagenlig och följdriktig rättstillämpning inom verksamhetsområdet. Detta sker i olika former. Framför allt sprider vi rättspraxis. Vidare samlar vi medarbetarna på bl.a. skuldsaneringsområdet för diskussion om tillämpning, administrativ hantering etc. för att på så sätt verka för en enhetlig hantering av systemet. Det fördes också fram att det är svårt att komma till tals med statliga myndigheter. Här nämndes som exempel Telia. Jag vill bara påpeka att Telia inte är någon statlig myndighet utan ett bolag vilket som helst. Det har naturligtvis förts en diskussion om statens agerande, framför allt vad gäller skatterna. Även här har Riksskatteverket givetvis uppgiften att verka för en enhetlig tillämpning. Det kan i detta sammanhang förtjäna att påpekas att det finns en del skillnader mellan de statliga fordringarna, åtminstone vad gäller skattefordringarna och de civilrättsliga fordringarna. Detta knyter litet grand an till den tidigare diskussionen, nämligen om preskriptionen. Skatteskulderna preskriberas ju i princip efter fem år, vilket inte de civilrättsliga fordringarna gör. I ordförandens inledning av hearingen här i dag frågade han: Behövs skuldsaneringslagen? Vi har från Riksskatteverkets sida sagt att det gör den. Men det har ju naturligtvis också diskuterats alternativ. En gång i tiden fanns det ett förslag om ett god-man-förfarande. Det har i dag förts diskussioner om en definitiv preskriptionstid för t.ex. konsumentkrediter. Det är klart att situationen kommer i ett annat läge, om man tänker i andra banor. Anna-Lena Järvstrand: Representanten för Vänsterpartiet ställde två frågor som jag skulle vilja kommentera. Den ena gällde skuldsaneringstiden för yngre personer. När jag säger att man kanske kan finna en större skälighet i att bevilja yngre personer skuldsanering, så talar jag huvudsakligen om ensamstående sådana och inte om de som har en familjesituation att ta hänsyn till. Men han ställde också en annan fråga som jag egentligen inte förstod, men som ändå gav mig tillfälle att säga någonting som jag nu har skrivit ned, vilket jag inte trodde att jag skulle få möjlighet till. Han talade om utskottets besök hos Hovrätten i Umeå och att man där var så restriktiv i sin tillämpning. Jag vet inte riktigt vad jag skall sätta det i relation till. Men det föranleder mig att säga följande: Utgångspunkten vid betraktandet av skuldsaneringslagen bör ju egentligen vara att människor skall ta ansvar för sina egna handlingar. Men en del behöver litet mer hjälp än andra. De kommer därför att använda sig av skuldsaneringslagen. Jag - nu talar jag inte som representant för Stockholms tingsrätt utan som representant för Anna-Lena Järvstrand - ser egentligen skuldsaneringslagen som en expropriationslag. Vi exproprierar nämligen de fordringar som borgenärerna har på gäldenären. Vid ett sådant förhållande måste man ställa förhållandevis stora krav på gäldenären. Men det skall också göras med ett hanterligt och ändamålsenligt regelkomplex, nämligen skuldsaneringslagen. Jag vill säga att den finns. Ni i lagutskottet har i dag förstått att den kan göras bättre än vad den är. En del förslag har lagts fram. Det är också min förhoppning att en del av de förslag som läggs fram i dag och i framtiden skall ligga till grund för en förändrad lagstiftning. Tom Ekelund: Jag vill kommentera två frågor som ställdes. Den ena gällde en förmodan att det är lättare att göra upp med finansbolag. Jag vill återigen understryka att de som är medlemmar i Finansbolagens Förening i huvudsak är industriägda, och att konsumentkrediterna som beviljas inom ramen för föreningen är förhållandevis begränsade av just det skälet. Däremot har vi två medlemmar som har köpt dåliga fordringar och som driver in dessa fordringar på yrkesmässigt sätt - på samma sätt som många inkassobolag gör. När det gäller påståendet om luft under vingarna vill jag säga att beloppet ändå ligger i det härad som angavs. Det är max 500 kr - inte över det. Jag tror att Susanne Holmén kan anlägga en synpunkt på rekommendationer. Susanne Holmén: Jag skulle vilja anknyta till Riksskatteverket. Vi pratar här i dag om att lagen skall bli effektivare. I dag fungerar det så, att många av fordringsägarna säger nej. Många av bankerna säger nej till de förslag som läggs fram. Det beror bl.a. på att frågorna hanteras olika ute på de olika myndigheterna. Det gäller även i steg 1 ute hos de olika konsumentrådgivarna. Jag skulle gärna vilja ha en kommentar när det gäller tillämpningen av lagen. Kan inte Riksskatteverket gå ut med bättre rekommendationer, så att vi kan säga ja vid flera tillfällen? I dag hanteras en skuldsanering på ett sätt i Göteborg och på ett annat sätt i Stockholm. Olika luftutrymmen läggs fast. Det kan vara från 0 kr upp till 1 000 kr, vilket gör att vi som fordringsägare har svårt att säga ja i de fallen. Jag efterlyser bättre rekommendationer både från Konsumentverkets sida och från Riksskatteverkets sida, så att lagen tillämpas på ett enhetligare sätt, vilket skulle göra hanteringen mycket mer effektiv. Det blir inte lika många nej från fordringsägarens sida. Det blir fler frivilliga uppgörelser. Sten Johansson: Jag kan kommentera helt kort. Lagen är skriven med väldigt stort bedömningsutrymme. Anledningen till det är naturligtvis att den skall kunna användas på ett flexibelt sätt i de enskilda fallen. Riksskatteverket har därför begränsade möjligheter att gå in och fylla ut lagen - rättare sagt inga möjligheter alls. Däremot kan vi naturligtvis, som jag tidigare sade, genom utbildning, information och samråd skaffa oss ett mera enhetligt uppträdande. Susanne Holmén: Jag skulle gärna vilja höra en kommentar från Konsumentverket också, eftersom vi ibland har stora problem med enhetligheten ute i de olika kommunerna. Maria Renström-Törnblom: Vi har om möjligt ännu mindre möjligheter att göra det. Problemet som vi vill lyfta fram är att det inte finns någon statlig myndighet som kan gå in och reglera när det gäller den kommunala verksamheten. Den enda koppling som finns i lagen är kopplingen till socialtjänstlagen, men det uttrycks i så allmänna ordalag att möjligheten inte finns. Däremot efterlyser vi någon form av ansvarsfördelning när det gäller kompetensutveckling och övrigt som skulle höja kompetensen och därmed enhetligheten. Vi kan i dag faktiskt inte ge ut någon form av riktlinjer. Stina Fransson: Du riktade din fråga också direkt till kommunerna. Jag kan svara utan att direkt arbeta med dessa frågor i vardagen. Det är min kollega Vera Börjesson som jobbar mer direkt med dem. Det jag har lärt mig under denna tid är att människor är unika och har unika förutsättningar. Att människor har olika förutsättningar vad gäller betalningsutrymmet är också det som är utgångspunkten när man lägger fram förslag för olika gäldenärer. Det kan till och med vara mer än det lagstadgade. Jag är personligen litet trött på det schabloniserade tänkandet och sökandet efter riktlinjer. Det handlar om 50 kr hit och 100 kr dit. Det ligger i sakens natur att de som har lånat ut pengar också måste ta ställning till en människas eller ett hushålls hela situation. Det är framtiden det handlar om. Då måste man kunna ta sig tid att följa en utredning som berättar om sjukdom, barn och hela livssituationen. Vi pratar om hushållens resurser. Det är tid, kunskap och pengar. Det är det som läggs fram. Jag vill ägna litet mera intresse åt den andra parten i avtalsförhållandet, nämligen de som har lånat ut pengar - borgenärer av olika slag. Hur skickade är de att möta ett förslag om frivillig skuldsanering, eller så småningom om tvingande skuldsanering? Jag tycker att kompetensuppbyggnaden måste beaktas även på den sidan. Gösta Fischer: Inger Segelström ställde en fråga för ett tag sedan, som jag upplevde som riktad till bankerna, nämligen om det inte vore bra om bankerna gick in mera aktivt för att delta i processen i steg 1. Kunderna är ju kunder till bankerna för livet. Jodå, det är säkert på det viset. Bankerna har byggt upp organisationer inom sig för att hantera skuldsaneringsfrågor, med skuldsaneringsansvariga på olika nivåer. Om man ändå inte alltid ställer upp i steg 1 beror det antagligen på att de utredningar som presenteras bedöms som otillräckliga. Bankerna har ett ansvar inte bara mot den gäldenär som är aktuell just nu, utan också mot alla andra kunder i banken. Man är alltså angelägen om att utredningsunderlaget skall vara tillräckligt. Det kan också vara så att en bank tycker att det beträffande vissa gäldenärer är bättre att få ett formaliserat beslut på ett papper av en myndighet, som man kan luta sig mot i framtiden. Det utesluter inte alls att bankerna kan göra mera på den sidan. Egentligen är jag inte rätt man att besvara frågorna, eftersom jag inte sysslar med skuldsanering dagligdags. Jag skulle vilja bolla över frågorna till någon av de personer som representerar bankerna. Frågan är om de anser att de gör tillräckligt i steg 1 för att komma till uppgörelse. Jag har inte talat med dem innan, så jag vet inte om de vill svara. Gunnel Innergård-Nylén: Jag skulle som representant för Nordbanken vilja säga att vi har tre och en halv miljon privatkunder. Jag vill instämma i Gösta Fischers inlägg. Vi måste ta ansvar även för andra kunder. Självfallet ser vi positivt på frivilliga uppgörelser när det gäller skuldsanering. Nordbanken har byggt upp en stor organisation som skall ta ansvar för dessa bitar. Det finns i varje region personer som tar ansvar och försöker föra ut det i den stora organisation vi har. Vi har i Nordbanken många kontor över hela landet. Från centralt håll vill vi självklart föra ut budskapet att vi skall se positivt på frivilliga uppgörelser och på skuldsanering. Självfallet tar detta litet tid. Vi är alla i bankvärlden uppfostrade till att tänka att kunder som lånar pengar skall betala tillbaka. Vi har anställda i banken. Vi har vår lön från banken. Vi är uppfostrade att tänka att lånen skall betalas tillbaka. Nu har det hänt saker i samhället. Det har varit en 80-talschampagnegalopp med stor utlåning. Då krävs det också att vi ändrar beteende i banken. Det håller vi på med, men självklart tar det litet tid. Jag tror att vi för varje år som går är mera beredda att acceptera frivilliga uppgörelser på ett helt annat sätt än vad vi gjorde tidigare. Kommunerna och budgetrådgivare har sagt att vi inte accepterar frivillig- uppgörelser. Det gör vi. Det är inte alltid dessa frivilliga uppgörelser kommer till er kännedom. Det är inte alla uppgörelser som går via kommunen. Vi träffar frivilliga uppgörelser som kanske inte kommer till er kännedom. När det gäller steg 1 och frivilliga uppgörelser kan jag från centralt håll se att det varierar. Det är självklart att det varierar från kommun till kommun. Vi går från centralt håll - och jag från min sida - ut till kontoren och säger att vi måste bygga upp en lokal relation med kommunens budgetrådgivare för att lära känna varandra och förstå varandras språk. Därför tror jag att arbetet är på gång ute i landet. På vissa ställen har man väldigt bra kontakt, och där träffas frivilliga uppgörelser. På andra ställen är kontakten kanske inte lika bra. På vissa ställen kommer det tyvärr väldigt bristfälliga förslag från kommunen. Jag har sagt till våra lokalkontor att vi skall bygga upp ett förhållande med kommunen och se till att det görs bättre utredningar. Vi skall göra en bedömning. Vi har en gång lånat ut pengarna och gjort en bedömning. Nu skall vi skriva av våra pengar. Självfallet måste vi göra en bedömning. Vi vill ha ett korrekt underlag som gör att vi kan ha gott samvete gentemot övriga kunder, som trots kärv ekonomi kämpar och kämpar och vill göra rätt för sig. Det är den kategori av kunder som jag vill kunna se i ögonen. Om jag har skrivit av en fordran mot en annan kund vill jag veta att jag har gjort det på ett gott underlag. Jag måste ge en eloge till kronofogdemyndigheten, som gör ett otroligt fint utredningsarbete. De förelägganden och förslag som kommer från kronofogdemyndigheten är fullständiga och korrekta. Man kan läsa igenom dem och få en fullständig bakgrund och inblick i gäldenärens situation. Jag kan säga att vi i 99 % av fallen accepterar skuldsanering i steg 2. Det beror på att vi får ett fulländat och korrekt underlag. Därför är mitt budskap till kommuner och budgetrådgivare att också de skall ta kontakt med fordringsägare och se till att utredningarna blir bättre. Gunilla Thorin: Det har pratats mycket om budgetrådgivarnas roll. När man efterlyser direktiv till kommunens budgetrådgivare eller skuldsanerare får man inte glömma att det ute i kommunerna inte finns någon lagreglerad verksamhet, till skillnad från på kronofogdemyndigheterna. Varje kommun får själv bestämma precis vilken verksamhet man vill ha och på vilken nivå man vill lägga den. Därför kan det inte komma några direktiv uppifrån - inte från någon annan än den egna kommunstyrelsen - så länge man inte skriver om lagen så att det blir ett tvångsförfarande gentemot kommunerna. Susanne Holmén: Jag skulle vilja återknyta till frågan om tillämpning av lagen. Det pratas mycket om att vi schabloniserar och att vi vill ha ett enhetligt tänkande från borgenärens sida. Men gäldenären, eller den som skall betala, får också olika behandling beroende på vilken kommun han bor i. Jag skulle gärna vilja ha en kommentar från Konsumentverkets sida om detta. Människor som bor på ställen där det inte finns fungerande budgetrådgivning ringer till oss och är förtvivlade. I Göteborg finns det en väldigt bra budgetrådgivning. Det drabbar olika beroende på var i landet man bor. Gunilla Thorin: Jag måste få kommentera detta. Det är ingen mening med att ringa till Konsumentverket, för Konsumentverket är inte chef över konsumentvägledarna. Man måste ringa till Kommunförbundet eller till de kommuner som är berörda, där det inte finns någon verksamhet. Konsumentverket har ingenting med den delen att göra. Maria Renström-Törnblom: Gunilla Thorin svarade åt oss. Det var bra. Jag tycker att det är viktigt att det blir fullständigt klart att detta är en kommunal angelägenhet. Ingen skulle väl bli gladare än Konsumentverket om man i kommunerna skulle kunna tillhandahålla denna ekonomiska rådgivning. Tyvärr kan vi inte råda över det i dagsläget. Tom Ekelund: Jag vill bara beträffande försöket till enhetlig behandling säga att det nödvändigtvis inte behöver komma vare sig allmänna rekommendationer eller föreskrifter. Jag vet inte vad jag skall använda för ord utan att få samma svar tillbaka, men det kan räcka med att man kommer med t.ex. anvisningar eller riktlinjer. Det arbete som Konsumentverket redan har gjort är en god start. Olle Wendt: Det har riktats många kommentarer till kommunerna. Man har velat ha större enhetlighet och större kvalitet i utredningsunderlaget. Vi har en kommunal självstyrelse i detta land. Det blir olikheter. Kommunerna måste få vara olika. Vi förde i vårt anförande fram som en punkt att det finns en oklarhet när det gäller det kommunala ansvarsområdet i denna lagstiftning. Det är en sak som vi måste jobba vidare med. Fredrik Benndorf: Mitt namn är Fredrik Benndorf. Jag är chef för skuldsaneringsenheten på Kronofogdemyndigheten i Stockholms län och har så varit sedan lagen trädde i kraft. Jag har alltså haft ansvaret för en tredjedel av landets ärenden. Jag var i den villfarelsen att jag var anmäld för att hålla ett litet anförande, men tydligen har jag ramlat bort ur listorna. Jag vet inte om det finns någon möjlighet för mig att göra detta, eller om jag skall hålla mig till den fråga jag skulle besvara. Det tar inte lång stund - ett par minuter kanske. Jag har med mig min närmaste medarbetare från kronofogdemyndigheten, Anna- Carin Åström. Vi har tillsammans arbetat fram tillämpningen av lagen sedan den trädde i kraft. Vi har många gånger under årens lopp med förvåning åsett hur lagen har kritiserats i olika sammanhang. Det har t.ex. framförts synpunkter i massmedierna och även från andra håll om att vi skulle ha varit för stränga eller att lagen inte fungerar. Vi har faktiskt väldigt svårt att förstå orsaken till denna kritik. Här nämndes nu t.ex. att vi har varit för stränga när det gäller prognosbedömningarna. Det gäller främst gäldenärer som har varit långtidsarbetslösa. Jag vill med bestämdhet hävda att det inte är en inställning som har kommit från vår sida. Dessa prognosbedömningar har bedömts strängt i överrättspraxis. Vi har varit tvungna att anpassa oss efter den. Det är alltså hovrätterna som har slagit fast denna stränga bedömning när det gäller prognoserna. När det gäller steg 1-bedömningarna, alltså de krav som kan ställas på en gäldenär innan han ansöker om skuldsanering, är det riktigt att vi från början hade en uppfattning om att kraven skulle ställas väldigt högt, men att vi, återigen efter ett hovrättsavgörande, ändrade vår inställning och försökte sänka kraven. Nu har pendeln slagit tillbaka igen. Nu är det domstolarna som gör strängare bedömningar än vi. Vi försöker hänga med i svängningarna fram och tillbaka; något annat gör vi inte. Att vi skulle ha en för sträng tillämpning av lagen tror vi ändå inte. Vi ser ju i vilken stor omfattning våra beslut vinner laga kraft. Mer än 95 % av våra avslagsbeslut vinner laga kraft i Stockholm. Vi anser också att det har varit väldigt tungt att bygga upp denna verksamhet på grund av det motstånd som har funnits mot lagen. Vi anser att vi ändå har gjort ett väldigt bra jobb med de förutsättningar vi har haft. Vi anser också att vi har tagit ett mycket större ansvar för lagen och institutet än vad vårt uppdrag enligt lagen har givit oss, på så sätt att vi har arbetat fram samarbete med olika intressenter såsom konsumentvägledare, borgenärer, domstolar m.fl. Vi har samarbetsgrupper med många av dessa. Vi hjälper också tingsrätterna att arbeta fram betalningsplaner på grund av att de har svårigheter med detta. De har inte så väl utbyggda datorstöd. Allt sådant har tagit tid. Det har också varit nödvändigt att finna den grundläggande nivån på kvaliteten i produkterna för att få acceptans ute hos de olika intressenterna, främst borgenärskollektivet. Enligt vår åsikt fungerar lagen processuellt mycket bra. Den fyller ett stort behov, och allmänheten visar den ett stort intresse. Däremot är utredningarna, som vi har att arbeta fram, alldeles för tunga. Det är ett problem som inte har blivit så särskilt väl belyst, tycker vi, i utvärderingarna kring lagen. Utredningarna är alltså alldeles för tunga i dag. Varför är de det? Jo, därför att man skall kartlägga människors totala personliga ekonomiska förhållanden fem år tillbaka i tiden för att kunna utröna omständigheterna kring skuldernas tillkomst, och fem år framåt i tiden för att kunna beräkna betalningsplanerna med hänsyn till allt som kan inträffa. Förutsägbara händelser måste nämligen beaktas. Det kan t.ex. gälla att ett minderårigt barn blir vuxet och flyttar hemifrån och att en försörjningsbörda upphör. En sådan händelse måste vi förutse när vi lägger fast betalningsplanerna. Dessutom förändras människors situation hela tiden under det att vi håller på med våra utredningar. De får nya jobb. De blir av med jobb. De byter bostad. De blir sammanboende. De gifter sig. De skiljer sig. Allt detta påverkar deras personliga ekonomiska förhållanden under den tid vi utreder. Vi tror att man genom ganska okonventionella förenklingsregler skulle kunna förenkla förfarandet för oss. Ett exempel skulle kunna vara att man inför en fristdag för skulderna. I dag har vi stora problem med att skulder betalas efter det att vi har inlett skuldsaneringen. När borgenärerna har anmält sina fordringar går det ett par månader, och därefter ser bilden inte likadan ut. Vi skulle behöva en fristdag på samma sätt som i konkurser. Man låser skuldsituationen vid inledandedagen. Det skulle underlätta oerhört i våra utredningar. Det finns säkert flera tänkbara förenklingar. Betalningsplanerna är i dag alldeles för komplicerade att räkna fram. Det finns inte datorstöd som klarar dessa komplicerade betalningsplaner. Det finns önskemål från borgenären om att beloppen inte skall vara för små. Dessutom varierar betalningsbeloppet över tiden. Det går inte att räkna ut med hjälp av datorstöd. Det kan ta upp till en arbetsdag att konstruera en betalningsplan. Med hänsyn till att vi också hjälper tingsrätten går det åt väldigt mycket tid till detta. Vi tycker nog ändå att vi har kommit så pass långt efter snart två och ett halvt år att vi känner att institutet fungerar bra i steg 2. I våra målformuleringar inför 1997 räknar vi med att kunna nå totala handläggningstider på högst sex månader i dessa ärenden från ansökan till förslag om skuldsanering. Även om målen inte kommer att kunna uppnås i början av 1997 tror jag att det under 1997 kommer att gå att nå de mål som vi har satt upp. Ordföranden: Då går vi vidare till frågorna från utskottet. Henrik S Järrel (m): Herr ordförande! Jag har i princip redan fått svar på min fråga, som gäller kravet på likformighet i rättstillämpningen inom skatteförvaltningen mot bakgrund av de skilda utfallen i bedömningarna både från Göteborg och Stockholm. Jag anser att frågeställningen i huvudsak är belyst av Riksskatteverkets representanter, så jag avstår. Rolf Dahlberg (m): Jag har också fått svar på en del av mina frågor. De flesta tycks ändå konstatera att lagstiftningen är ganska krånglig. Den är tidskrävande, den är resurskrävande och i slutändan också ganska kostsam. Om man utgår från det antal som ansöker om skuldsanering är det relativt sett ganska få som nås av ett slutgiltigt resultat. Jag har ett par frågor kvar. Vi har diskuterat vilka som är de stora bromsarna i de tidiga stegen. Vi har sagt att det i första hand är bankerna och kanske finansinstituten. Jag har också fått en uppgift om att staten själv är en av de stora bromsarna och vägrar uppgörelser i ett tidigt skede. Jag har också fått en uppgift om att det finns fall där man, efter att ha gått igenom hela processen, kommit fram till att den som ansökt om skuldsanering skall betala 10 kr i månaden. Om detta är rätt vill jag säga att det på vägen borde ha kunnat konstateras att man inte borde ha fortsatt med ärendet. Det blir ett löjets skimmer över det hela om man i slutändan kommer fram till att den som ansökt om skuldsanering skall betala 10 kr i månaden. Jag vill fråga om någon kan säga om den uppgiften är riktig. Bengt Kronblad (s): Jag skulle vilja ta upp en fråga efter att ha lyssnat på Nordbankens representant. Det finns ett par olika situationer då banken måste göra avskrivningar gentemot en person. Ni redovisar er syn på vikten av att kunna se alla kunder i ögonen när man skrivit av skulder. Det är i stort sett ett citat från inlägget. Jag vill ställa en fråga till Nordbankens representant Gunnel Innergård-Nylén. Ser ni någon nivåskillnad beträffande kriteriekraven när det gäller att acceptera ett förslag till konkursuppgörelse i det ena fallet och skuldsanering för en privatperson i det andra fallet? Ser ni någon skillnad när ni bedömer er övriga kundkrets syn på avskrivning? Gunnel Innergård-Nylén: Vi skall se om jag har förstått frågan rätt. Vi avser en privatperson som försätts i konkurs. Bengt Kronblad (s): Jag skall förtydliga mig. Det kan givetvis också gälla företag som går i konkurs, men frågan gäller era övriga kunder. Gunnel Innergård-Nylén: Jag svarar först på frågan om skillnaden mellan människor i konkurssituationer och i skuldsaneringssituationer kontra övriga kunder. Jag avser privatpersoner eftersom vi talar om skuldsanering. Att en privatperson försatts i personlig konkurs är ett faktum som konstateras. Vi läser det i tidningen. Det görs en boupptäckning. Det finns tillgångar, och det finns skulder. Tillgångarna realiseras och delas ut till fordringsägarna. Får inte banken någon utdelning, vilket vi sällan får i konkurser, har vi fordran kvar. Vid skuldsanering skall vi förhoppningsvis under en femårsperiod få tillbaka pengar. Sedan gör vi avskrivningen. Det är skillnaden. När jag pratade om att se kunder i ögonen syftade jag inte på någon i den gruppen. Det gäller övriga kundgrupper - de som jag träffar. De har ekonomiska problem men kämpar för att göra rätt för sig. Jag kanske har missuppfattat frågan. Skillnaden mellan konkurs och skuldsanering är att fordringsägaren har fordran kvar i en konkurs. Bengt Kronblad (s): Jag kanske uttryckte mig något oklart. Jag menade inte skillnaden mellan de två olika systemen. Jag menade om banken bedömer att det är svårare att göra en positiv skuldsanering för privatpersoner än att tvingas acceptera de förluster en bank kan ha i samband med en konkursuppgörelse. En sådan kan innebära att banken får skriva av ett antal miljoner kronor vid en genomförd konkurs. Det var utifrån det perspektivet jag frågade. Ordföranden: Då så! Är ni en bromskloss på skattemyndigheten, Sten Johansson? Sten Johansson: Det hade jag inte tänkt svara på. Det tänkte jag att någon representant från skattemyndigheten skulle svara på. Jag hade däremot tänkt att be att få kommentera frågan om de stora kostnaderna som togs upp alldeles nyss. Allting är relativt. Jag skulle vilja sätta detta i proportion till någonting så att vi får en uppfattning om kostnaderna är stora eller inte. Som jag sade i mitt tidigare anförande är genomsnittskostnaden för ett skuldsaneringsärende ungefär 7 500 kr. Det gjordes en jämförelse med konkurser alldeles nyss. Jag kan i det sammanhanget nämna att en enkel avskrivningskonkurs kostar drygt 13 000 kr. Det kan vara en bra jämförelse. Ordföranden: Är det någon annan från skattemyndigheten som vill svara? Detta är ändå en ganska central kritisk frågeställning som under hand har förts fram. Christel Näslund: Jag skall försöka att besvara frågan. Steg 1 har vi inte sett som en skuldsanering utan mer som ett ackord. Vi har då haft att tillämpa lagen om statliga ackord och se att vi verkligen lämnar det bästa till staten och gör det allmänna en tjänst. Där har vi inte sett det som en skuldsanering. När det gäller steg 2 har vi tittat på vad som har stått i förelägganden och bildat oss en uppfattning om det. I de fall där vi säger nej till skuldsanering har vi försökt att motivera det utifrån skuldsaneringslagen. Vi tycker att vi har följt lagens intentioner i det fallet. Det är vad jag har att säga. Ralf G Larsson: Rolf Dahlberg tog upp frågan om att gäldenärer kan få betala 10 kr per månad. Några sådana fall där det totala beloppet att betala varje månad är 10 kr finns inte. Däremot händer det att man från kronofogdemyndigheternas sida fastlägger att någon skall betala 2 kr till en viss borgenär varje månad. Jag måste hålla med om att det är litet orealistiskt. Ofta jobbar man om det i tingsrätterna så att man betalar dem en gång per år, eller ger de små borgenärerna betalt i början och de större borgenärerna mer i slutet. Trots att det finns en likhetsprincip finns det möjlighet att göra så. Man kan inte betala 2 kr per månad. Det är orealistiskt. Där kanske kronofogdemyndigheterna kunde ändra på sitt dataprogram. Anna-Lena Järvstrand: Ralf G Larsson har just sagt det jag skulle säga. I Stockholm lägger skuldsaneringsenheten redan från början rätt bra betalningsplaner där man försöker att undvika för små belopp. Utgångspunkten är att man inte till någon borgenär skall behöva betala mindre än ungefär 50 kr per månad. Det kan göras differentierade betalningsplaner så att vissa borgenärer får betalning först, och sedan tar man de andra efter hand. I sammanhanget tar jag också tillfället i akt att tacka för att ni ställer upp och gör betalningsplaner även för oss. Vi skulle inte klara det. Alf Nilsson: Jag passar på att ta ordet eftersom jag från Riksskatteverkets sida representerar våra båda grenar av koncernen, både skatt och kfm. Vi hade just frågeställningar uppe som naturligtvis inte heller Riksskatteverket är omedvetet om. Det har förevarit en diskussion om den praktiskt tillämpningen av skuldsaneringen när det gäller statens egna fordringar via skatteväsendet. Rent generellt skulle jag i det sammanhanget vilja svara följande. Riksskatteverket är centralmyndighet för dessa två självständiga myndighetsområden, dvs. skatteväsendet och exekutionsväsendet. Det är två från varandra rätt skilda verksamhetsområden. Men det finns gränssnitt, och skuldsaneringsområdet är ett av de gränssnitten. Vi har flera sådana exempel på den här typen av tillämpningar som båda myndigheterna har att hantera på ömse sidor om gränser i olika avseenden. Det gäller i samband med konkurser och ackordsuppgörelser över huvud taget, staten som borgenär, och allt detta. Det har från Riksrevisionsverket påpekats vad Riksskatteverkets roll skall vara i dessa sammanhang och hur vi skall hantera dessa frågor. Vi har tagit ett antal initiativ för att skapa praktiska samarbetsförhållanden inom koncernen. Tanken är att vi för hela förfarandet när det gäller skatteområdet och exekution, dvs. ett totalt flöde av taxering, uppbörd, indrivning, osv. skall försöka att få det att fungera i ett sammanhang. Där har det uppstått en del konflikter. För att komma till rätta med detta handlar det mycket om hur vi skall få ut anvisningar. I dagsläget jobbar 48 självständiga myndigheter med dessa frågor. Det är en i varje län. Chefen för länsskattemyndigheten sitter med i styrelsen för kronofogdemyndigheten i länet och vice versa. Det har gjort att det på den nivån finns ett samverkansorgan. Vi har under tidens gång upprättat olika former av samarbetsorgan på den rent operativa nivån där det förutsätts att skattemyndigheten och kronofogdemyndigheten skall, i de olika fall som kan uppkomma, rent praktiskt träffas och diskutera igenom detta. Det gäller också skuldsaneringsområdet. Härutöver har Riksskatteverket tagit initiativ till - det kan kanske låta litet konstigt - att skapa ett samverkansorgan mellan de två grenarna inom Riksskatteverket. Det gör att vi på ett mer formaliserat sätt för upp frågor som kan handla om tolkning och tillämpning av olika lagar. Som Sten Johansson nyss sade här kan vi inte ge oss in på att tolka lagen. Däremot kan vi sprida erfarenheter av hur domstolar och andra har beslutat i olika fall och få ett bättre fungerande effektivt administrativt system som gäller hela vår gemensamma myndighetsvärld. Tack, herr ordförande! Henrik S Järrel (m): Jag får återkomma till grunden för min egentliga frågeställning. Om man läser på s. 22 i Konsumentverkets sammanfattning av utvärderingen av skuldsaneringslagen, Slutsatser och förslag, får man intrycket att det råder viss olikhet i tillämpningen när det gäller insamlandet av underlagsmaterial för att göra dessa utredningar. Kfm i Göteborg brukar begära in gäldenärernas deklarationer fem år tillbaka i tiden. Jag vet inte om det är brukligt på annat håll. Jag har i varje fall inte fått det intrycket. Sedan sägs det att det på vissa skattemyndigheter också har krävts att gäldenären fyller i ett mycket detaljerat och omfattande formulär på 13 sidor för att myndigheten skall pröva frågan. Jag menar att man för att få en någorlunda rättvis underlagsbedömning var helst i landet denna sker måste förfarandena för att hämta in uppgifterna för att få ett så säkert bedömningsunderlag som möjligt vara tämligen likformiga. Men jag förstår av utvärderingen att så icke är fallet. Eftersom vi här har företrädare för såväl kfm i Stockholm som i Göteborg och skattemyndigheterna kanske man kan kosta på sig någon kommentar i denna del till varför olikheterna föreligger. Rolf Dahlberg (m): Herr ordförande! Jag begärde ordet för en kort replik till Alf Nilsson på Riksskatteverket. Det var i och för sig bra med den redovisning som verket gjorde av situationen mellan skattemyndighetssidan och kronofogdemyndighetssidan. Sedan säger Alf Nilsson att de enskilda skattemyndigheterna runt om i landet är fristående och naturligtvis måste göra sin bedömning. Men samtidigt kan man tänka sig situationen att kronofogdemyndigheten i steg 2 har gjort en genomgripande analys och fullständigt lagt fram läget för alla borgenärerna. Då borde statens representant vara väldigt säker på sin sak att det är korrekt och riktigt. Om alla de andra borgenärerna säger ja men statens representant säger nej i det skedet måste det upplevas som mycket märkligt. Christel Nilsson: Under den tid som jag har hanterat detta, och det är under detta år, har vi samarbetat med kronofogden. Vi tar kontakt med varandra. Är det bara staten som har sagt nej överväger vi mycket noga numera om vi skall gå emot det. Elisabeth Kristensson: Jag har gått igenom skattemyndigheters inblandning i skuldsaneringsärenden för år 1996 sammanhållet. Om vi plockar bort Skattemyndigheten i Stockholm visar det sig att staten är positiv i 87 % av alla ärenden. Vi är medvetna om att läget i Stockholm är speciellt. Birgitta Clemensson: Får jag koppla ihop skattemyndighetens njugga inställning i vissa sammanhang - framför allt i Stockholms län, eftersom jag är verksam här - med nödvändighetstjänster över huvud taget. Det visar sig i sammanhang när man jobbar på gräsrotsnivå som jag gör, nästan trappsteget nedanför steg 1. Det är litet begreppsförvirring här. När vi gör överenskommelser på kommunal nivå har vi mycket problem med leverantörer av nödvändighetstjänster. Det gäller framför allt elleverantörer och Radiotjänst, något som jag tycker att lagutskottet kan ta med sig. Vi sysslar också på kommunal nivå med ackordsförslag. När gäldenärerna har tillgångar försöker vi att åstadkomma ackord. Där är Radiotjänst oerhört besvärligt att ha att göra med. Det finns en lag om TV-avgifter där det klart och tydligt står i 20 § att man får gå med på att göra ackord. Men man svarar att man inte är intresserad av t.ex. skuldsanering, eller något annat konstigt. Radiotjänsts fordringar är prioriterade i överskjutande skatt framför underhållsskulder. Det är märkligt hur man ser på underhållsskulder i ett skuldsaneringssammanhang. Elleveranser är också aktuellt. Där har gäldenärer och konsumenter över huvud taget svårt att komma till rätta med både klagomål på storleken på räkningarna och att få till stånd betalningsuppgörelser. För att inte främja en enda borgenär utan behandla alla på samma sätt behöver vi ha en enhetlig syn även på nödvändighetstjänsterna. Jag bara släpper frågeställningen. Det är ett stort problem, och det gäller inte bara skattemyndigheten. Ann Olsson: Jag skall passa på att bemöta det som står på s. 22 angående deklarationerna. Man talar om att vi skall handlägga snabbt och effektivt. Jag tror att man har tagit upp Göteborg som ett exempel. Det finns förenklade deklarationer, och det finns andra typer av deklarationer. När man gör en utredning i samband med en ansökan görs den ihop med den sökande. Deklarationerna är ett mycket bra sätt att snabbt komma igenom och titta på vilka skulder och tillgångar som finns. Vi har i dag möjlighet att enligt räntelagen möjlighet att dra av 30 %. Man är ganska noga med att få göra sina avdrag. När vi tillsammans med den sökande tittar över situationen gör man många tidsbesparingar i stället för att komplettera med andra frågor. Jag tror inte att Göteborg är unikt med detta utan att man också på andra kronofogdemyndigheter tar in deklarationer när så behövs. Ordföranden: Vi har här hört talas om en oklar rollfördelning mellan kronofogdemyndigheterna och skattemyndigheterna. Det har bl.a. här i dag förts fram att man kanske kunde ta bort kronofogdemyndigheterna i sammanhanget. Man skulle också kunna ställa frågan: Räcker det inte att en statlig myndighet svarar för statens del i de krav, t.ex. skattefordringar, som finns? Hur skall vi ha det i framtiden, ni från kronofogdemyndigheterna och skatteverket? Skall vi ta bort någon av er, eller skall ni vara med båda? Kan vi göra rollfördelningen på ett bättre sätt? Det var den ena frågan jag skulle vilja ställa. Den andra frågan berördes inledningsvis från Stockholms tingsrätt. Hur kommer det att gå om man centraliserar tingsrätterna till en plats i länen? Jag skulle gärna vilja höra synpunkter från konsumentvägledare, kronofogdemyndigheter och Riksskatteverket om behovet av lokal hantering av dessa frågor och en inte alltför centraliserad handläggning. Det är således två frågor från min sida som jag skulle vilja be att få svar på. Nu har även Fredrik Benndorf från kronofogdemyndigheten begärt ordet. Du kanske också kan kommentera detta. Fredrik Benndorf: Tack så mycket. När det gäller gränsdragningen mellan steg 1 och steg 2 är det någonting som vi har arbetat aktivt med från kfm i Stockholm men även på andra kronofogdemyndigheter över landet ända sedan lagens ikraftträdande. Jag kan i det sammanhanget kommentera det som berördes tidigare, nämligen om vi skulle ha ett behov av att använda steg 1 som någon sorts utredning. Det kan vi absolut inte se. Vi har på kronofogdemyndigheterna de stora möjligheterna att göra utredningar. Vi har dataregister, möjlighet att göra kallelser, kungörelser för okända borgenärer, osv. Det är vi som har instrumenten. Vad vi i stället skulle vilja poängtera är kommunernas stora roll i att utgöra ett stöd för de människor som är i behov av skuldsanering. Vad kommunerna i första hand skall göra är att hjälpa dessa människor att klara sin dagliga ekonomi, att få plus och minus att gå ihop i vardagen. Dessutom vill vi gärna att man betonar deras roll när det gäller att ge dessa människor ett stöd under själva skuldsaneringsperioden. Vi har gått så långt att vi har försökt att fördela rollerna mellan oss i Stockholm genom att komma överens om att vissa typer av svåra ekonomiska skuldsituationer skall man inte över huvud taget arbeta med i steg 1. Det finns inte förutsättningar att reda ut den totala skuldbilden. I stället är det viktigt att de som har komplicerade ekonomiska skuldförhållanden snabbt kommer vidare till steg 2 så att de kommer i skydd av verkställighetsförbud och att räntorna slutar ticka, osv. Detta är någonting som vi inte har sett följderna av i rättspraxis ännu. Vi kanske är ute på litet hal is. Men vi har ändå sett det som nödvändigt att försöka renodla rollerna på det sättet. Sten Johansson: Jag skulle vilja kommentera rollfördelningen mellan skattemyndigheter och kronofogdemyndigheter. Jag inledde med att nämna att just den frågan har Riksskatteverket för närvarande fått ett utredningsuppdrag om, nämligen att se över vem som rimligen bör ha borgenärsrollen i skuldsanering. Uppdraget innefattar för övrigt också ackordsfrågorna. Jag kan i detta sammanhang nämna att frågan har diskuterats även på ett tidigare stadium inom RSV-koncernen. Det finns en numera litet äldre utredningsrapport där dessa frågor har tagits upp. Det är i och för sig en intern utredning där man inte har gått vidare med några ställningstaganden. Den föreslår att hela ansvaret läggs på kronofogdemyndigheten. Den borgenärsfunktion som i dag finns hos skattemyndigheten förs över till kronofogdemyndigheten just för att undvika de problem som vi har i dag. Gunilla Thorin: Jag skulle bara vilja kommentera det Fredrik Benndorf sade. Jag instämmer med att rollfördelningen är ganska klar ute på många håll i landet. Det gäller framför allt när stora konsumentvägledningar eller budgetrådgivningar och kronofogdemyndigheterna är inblandade. Man har kommit fram till en lösning när lagen nu har fungerat i två år. Det var rätt jobbigt i början. Vi har diskuterat oss fram till vem som skall ta vad när det gäller krångliga uppgörelser. När det gäller frågan om centralisering till större enheter är det oerhört viktigt med närhet för den som är berörd när det gäller den vanliga budgetrådgivningen och verksamheten hos kronofogdemyndigheten. Jag tror inte på några större enheter där över huvud taget. När det sedan gäller de ärenden som går vidare till steg 3 är det min personliga uppfattning att de är så förhållandevis få att jag inte tror att det spelar så hemskt stor roll om man skulle centralisera det till någon enstaka tingsrätt i länet om det skulle underlätta att man där blev experter på skuldsaneringsärenden. Det är det som är det stora dilemmat. Varje tingsrätt hanterar inte speciellt många ärenden, åtminstone inte ute i smålänen. Man kanske skulle vinna på en centralisering där. Stina Fransson: Jag skulle vilja ge en annan vinkel på ansvarsfördelningen och återkoppla till borgenärsansvaret. Jag vill läsa vad som sägs i Riksdagens revisorers rapport, där man uppmanar: att stärka kopplingen mellan makt och ansvar för de institutioner som ger krediter. Jag vill återkomma till Ingers fråga om hur man skall snabba på steg 1. Man måste på något sätt få långivare att ta ett ansvar. Det skall finnas någon form av tvingande frivillighet i det arbetet. Jag återupprepar de krav som konsumentnämnden i Göteborg har haft, nämligen att de skall vara med och finansiera skuldsaneringsarbetet, att man skall lagstifta om en definitiv preskriptionsgräns och att få in omförhandlingsklausuler, dvs. sociala force majeur-klausuler, i kreditavtal. Då undviker man Radiotjänst, Handelsbanken Finans och vad det nu kan vara för långivare som inte vill vara med om uppgörelser och som fördröjer skuldsaneringsarbetet. Bengt Harding Olson (fp): Vi har fått oss mycket till livs här. Jag har två enkla frågor. Det är oerhört viktigt att det blir en likformig rättstillämpning. Det har alla prisat. Förekommer det ett aktivt intensivt utvecklingsarbete när det gäller att få denna likformiga tillämpning? Jag vänder mig till dem inom Kommunförbundet, inom Domstolsverket, inom Riksskatteverket och inom Bankföreningen. Slutligen den andra frågan. När lagstiftaren stiftade lagen räknade vi med att det skulle bli vissa startsvårigheter, men vi hoppades också att när lagen hade satt sig skulle borgenärerna få en alltmer accepterande inställning till att den fanns och visa en alltmer positiv inställning till en frivillig överenskommelse. Har det blivit så? Ordföranden: Tack. Vem vill svara på det? Medan ni funderar ger jag ordet till Maria Renström-Törnblom. Maria Renström-Törnblom: Jag skulle så här mot slutet vilja återkomma till ett av våra förslag som vi tror att det är nödvändigt att man på något sätt tar tag i. Det gäller vilken statlig myndighet som i framtiden skall ha ansvaret för utbildningsinsatser och att följa utvecklingen i kommunerna. Vi har föreslagit att man skall utveckla någon form av enhetligt redovisnings- eller statistiksystem. Som det är i dag har Konsumentverket haft flera olika regeringsuppdrag och på frivillig basis utarbetat hjälpmedel, bl.a. datorverktyg för att räkna ut det som Fredrik talade om. Vi skulle vilja att det klarläggs vilken myndighet som på sikt skall ha den här uppgiften i framtiden. Det är i dag olöst. Ulf Johansson: Som svar på frågan om vad som görs för att bidra till ökad enhetlighet i rättstillämpningen vill jag hänvisa till vad som har sagts från kronofogdemyndigheternas sida om den praxissammanställning som där görs. Jag vill också framhålla att vi från Domstolsverkets sida i vår publikation Rättsfall från hovrätterna kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt skuldsaneringsfrågorna i den kommande publikation som avser år 1996. I övrigt ämnar vi försöka sprida till våra myndigheter den praxis som har redogjorts för i den utvärdering som har hanterats av Konsumentverket. Gösta Fischer: Bengt Harding Olson frågade om Bankföreningen möjligen hade någon uppföljning av praxissvar. Nej, inte i systematisk form. Däremot förekommer det att knepiga frågor tas upp i Bankföreningens juristkommitté. Men vi är nog beroende av sammanställningar från Domstolsverket och andra för att kunna få en överblick över detta. Sten Johansson: Jag skall svara på två frågor. Den ena gäller om borgenärerna har blivit mer ja-benägna. Enligt vår statistik har de faktiskt blivit det om vi jämför 1995 och 1996. Det är inte några våldsamma steg, men det handlar om 5-6 procentenheter. Den andra frågan som Bengt Harding Olson ställde var om det pågår någonting aktivt för att få likformighet. Jag vill svara ja på den frågan, med de medel som står till förfogande. Vi har ganska nyligen från Riksskatteverkets sida sammanställt rättspraxis i olika avseenden. Vi bedriver kontinuerligt erfarenhetsutbyte med skuldsaneringspersonalen ute på myndigheterna i våra s.k. utskott. Vi har en rad dylika åtgärder. Men det hindrar inte att vi kan bli ännu bättre. Ordföranden: Det kan kanske vara en lämplig slutkommentar för denna utfrågning. Vi har kommit till punkt. Klockan är strax 13.00. Jag har inte någon ytterligare talare på någon talarlista. Därmed skulle vi vara färdiga för avslutning. Denna utfrågning har visats ett mycket stort intresse. Det har varit många som har hörsammat vår kallelse, och det tackar vi för. Vi har fått synpunkter från alla nivåer i hela denna process, ända nerifrån basnivån till handläggningen i tingsrätterna. Det har kommit fram många viktiga synpunkter som kommer att vara av värde för oss i utskottet när vi skall fortsätta att bereda frågan inför beslut i riksdagen, och även i regeringskansliet och så småningom åter i riksdagen. Jag tycker att det har varit en relativt stor samstämmighet i de svar som har lämnats och i kommentarer. Jag tycker att man kan konstatera - utan att jag skall göra någon heltäckande sammanfattning, vilket ju inte är möjligt - att det ganska tydligt har kommit fram att vi behöver en skuldsaneringslag även i framtiden. Huvudintentionerna från lagstiftarna vid första lagstiftningstillfället håller ändå i stort. Det finns problem kvar. Det finns också anvisningar om hur man skulle kunna rätta till en del av de problem som tagits upp. I stort sett kan man konstatera att revisorernas synpunkter fortfarande är ganska centrala och också gäller efter denna utfrågning. Det finns problem med tröghet och långa handläggningstider. Det är fortfarande ett litet krångligt system som möjligen går att förenkla. Det har här diskuterats om man skall kunna ha en preskriptionstid för konsumentkrediter. Det har diskuterats om femårsgränsen möjligen skulle kunna förlängas något. Skall det vara möjligt att en ?liten? borgenär skall kunna förhindra en angelägen skuldsanering? Skall de tre stegen vara kvar, eller skall vi ha två steg? Hur skall vi göra med kronofogdarna i det läget? Skall de vara kvar? För egen del tycker de att det är för tunga utredningar. Å andra sidan finns det de som hävdar att det är en för sträng tillämpning. Det finns många intressanta frågor att börja knäcka. De är fler än dem jag nu har nämnt i mitt försök till någon liten sammanfattning. Jag vill slutligen från lagutskottets sida tacka er alla för att ni har velat ha vänligheten att komma hit och delge oss era synpunkter. Tack än en gång. Därmed är utfrågningen slut. Peter Prom: Jag vill framföra ett tack för att vi fick komma hit. Jag vill också säga att detta är en mycket lämplig form för att på ett relativt enkelt sätt föra fram synpunkter direkt till lagstiftaren. Jag har förstått att detta var andra gången som lagutskottet har haft en hearing. Det är alltså inte så ofta förekommande. Det lär ha varit flera år sedan förra gången. Vi ställer gärna upp i den här frågan och i andra frågor om det blir liknande tankar i framtiden att hålla en hearing. Jag tackar hemskt mycket för fina arrangemang och för att vi fick komma hit.
Deltagare: Riksdagens revisorer Karin Rudberg, revisionsdirektör Justitiedepartementet Håkan Friman, hovrättsassessor Finansdepartementet Frank Walterson, departementssekreterare Inrikesdepartementet Carina Törnblom, departementsråd Elisabet Viklund, departementssekreterare Stockholms tingsrätt Peter Prom, chefsrådman Robert Schött, rådman Anna-Lena Järvstrand, rådman Domstolsverket Ulf Johansson, chef för Domstolsverkets juridiska sektion Ralf G Larsson, rådman Socialstyrelsen Per Björklund, avdelningsdirektör Riksskatteverket Alf Nilsson, överdirektör Sten Johansson, kronodirektör Elisabeth Kristensson, avdelningsdirektör Skattemyndigheten i Stockholms län Christel Näslund, handläggare Chris Eriksson, handläggare Kronofogdemyndigheten i Stockholms län Fredrik Benndorf, chefsjurist Anna-Carin Åström, juristhandläggare Kronofogdemyndigheten i Göteborgs och Bohus län Ann Olsson, avdelningsdirektör Kronofogdemyndigheten i Västernorrlands län Ulf Larsson, jurist Konsumentverket Ann-Mari Rydell, avdelningsdirektör Maria Renström-Törnblom, programchef Finansbolagens Förening Tom Ekelund, advokat, ordförande i föreningen Företagarnas Riksorganisation Christer Östlund, förbundsjurist Konsument Göteborg Skuldsaneringsbyrån Stig Hammar, ordförande i Göteborgs konsumentnämnd Gunnar Ek, vice ordförande i Göteborgs konsumentnämnd Stina Fransson, konsumentchef Vera Börjesson, utvecklingsledare Konsumentvägledarnas förening Gunilla Thorin, vice ordförande Nordbanken Gunnel Innergård-Nylén, bankjurist SE-banken Elisabeth Malmström, bankjurist Stockholms stads Skuldsaneringsbyrå Ivar Montén, jurist Hans Litzell, jurist Svenska Bankföreningen Gösta Fischer, direktör Svenska Handelsbanken Staffan Leijon, bankjurist Svenska Inkassoföreningen Tom Ekelund, advokat Susanne Holmén, produktionschef Svenska Kommunförbundet Olle Wendt, handläggare Leif Klingensjö, handläggare Tyresö kommun Birgitta Clemensson, konsumentsekreterare Upplysningscentralen AB Åke Dahlqvist, avdelningschef Arno Silberman, sektionschef Yrkesföreningen för budget- och skuldrådgivare Thomas Magnusson, budgetrådgivare Marie Råby, budgetrådgivare
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Förslag till riksdagen................................1 Motionerna............................................2 Motioner väckta med anledning av Riksdagens revisorers förslag 1995/96:RR9 2 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97 2 Utskottet.............................................3 Inledning 3 Behovet av skuldsaneringslagen 6 Handläggningsordningen 7 Riksskatteverkets och Konsumentverkets uppgifter 9 Handläggningstiderna 11 Omprövning av ett beslut om skuldsanering m.m. 13 Fordringar på skatter och allmänna avgifter 15 Budgetrådgivning 17 Förebyggande åtgärder 18 Solidariskt betalningsansvar 20 Hemställan 21 Reservationer........................................23 1. Upphävande av skuldsaneringslagen m.m. (m) 23 2. Handläggningsordningen (mp) 24 3. Konsumentverkets uppgifter (v) 25 4. Handläggningstiderna (v) 25 5. Handläggningstiderna (mp) 26 6. Skattefordringarnas ställning m.m. (v, mp) 26 7. Budgetrådgivning (v) 27 Särskilt yttrande....................................27 Statens förmånsrätt för skatter m.m. 27 Bilaga Offentlig utfrågning..........................28