Tillsyn av djurskydd m.m.
Betänkande 1994/95:JoU1
Jordbruksutskottets betänkande
1994/95:JOU01
Tillsyn av djurskydd m.m.
Innehåll
1994/95 JoU1
Sammanfattning
I betänkandet behandlas riksdagens revisorers förslag angående tillsyn av djurskydd. I anslutning härtill behandlas dels en följdmotion och dels 43 motionsyrkanden från allmänna motionstiden 1994 angående bl.a. försöksdjur, de djurförsöksetiska nämndernas verksamhet, rituell slakt, pälsdjursuppfödning, fångstredskap för pälsdjur, tuberkulos hos hjortar och bevarandet av de svenska husdjursraserna. Utskottets ställningstagande innebär att revisorernas förslag om en översyn av djurskyddstillsynen tillstyrks. Samtliga motionsyrkanden avstyrks.
Genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 januari 1993, skärptes 29 § djurskyddslagen (1988:534) om förbud att ha hand om djur. Som ett led i utskottets arbete med att utvärdera resultat i verksamheter inom utskottets beredningsområde har ett antal länsstyrelser beretts möjlighet att redovisa sin syn på bl.a. tillämpningen av djurskyddslagen i denna del. De av länsstyrelserna redovisade synpunkterna föranleder ingen ytterligare åtgärd från utskottets sida.
Till betänkandet har fogats tre reservationer (m, c, v, mp) och ett särskilt yttrande (mp).
Riksdagens revisorers förslag 1993/94:RR8
Riksdagens revisorer föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna anfört om en översyn av djurskyddstillsynen.
Motioner
Motion väckt med anledning av förslaget
1994/95:Jo1 av Gudrun Lindvall (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsyn av djurskydd.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994
1993/94:Jo501 av Lars Moquist och Christer Windén (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att nuvarande restitution av införselavgift för importerat rituellt slaktat kött skall slopas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om upphävande av nuvarande dispens för rituell slakt av fjäderfä,
3. att riksdagen beslutar om förbud mot alla former av skäktning här i landet.
1993/94:Jo502 av Jerzy Einhorn (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inom landet möjliggöra skäktning på ett sätt som är förenligt med muslimsk och judisk religion,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att slopa importavgiften på matvaror nödvändiga för utövning av i landet förekommande religioner.
1993/94:Jo505 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om importförbud av päls och skinn från länder där saxfångst är tillåten,
2. att riksdagen -- om yrkande 1 avslås -- som sin mening ger regeringen till känna att märkning av pälsar och skinn från länder där saxfångst är tillåten bör införas.
1993/94:Jo506 av Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om importförbud av päls och skinn från länder där saxfångst är tillåten.
1993/94:Jo507 av Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om obligatorisk tbc-testning av den svenska hjortstammen.
1993/94:Jo508 av Carl-Johan Wilson och Gudrun Norberg (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en arbetsgrupp bör tillsättas för att utvärdera klövhälsan hos mjölkkor och lämna förslag om hur denna kan förbättras,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att intill dess beslut fattats efter en sådan utredning som föreslås i yrkande 1, veterinär ges rätt att bevilja dispens för s.k. kodressörer.
1993/94:Jo509 av Stina Gustavsson och Rosa Östh (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om importkontroll av sperma, embryon och levande djur.
1993/94:Jo511 av Pär Granstedt och Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att 4 § djurskyddslagen bör ändras till att inkludera alla djur som omfattas av djurskyddslagen,
2. att riksdagen hos regeringen begär att Statens jordbruksverk får i uppdrag att utfärda föreskrifter för hur försöksdjur skall hållas och skötas,
3. att riksdagen beslutar att 2 § djurskyddslagen skall ändras till den lydelse den fick i och med riksdagens beslut om ny djurskyddslag 1988,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utvärdering av hur de beslut efterlevs som fattas av de djurförsöksetiska nämnderna.
1993/94:Jo512 av Elisabeth Fleetwood och Ingvar Eriksson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om importförbud av päls och skinn från länder där saxfångst är tillåten.
1993/94:Jo513 av Siw Persson och Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om importförbud av päls och skinn från länder där saxfångst är tillåten.
1993/94:Jo514 av Elving Andersson och Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en avvecklingsplan för djurförsök,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avgiftsbeläggning av djurförsök,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering av de djurförsöksetiska nämndernas rekommendationer,
4. att riksdagen beslutar ändra 2 § djurskyddslagen på det sätt som föreslagits i motionen,
5. att riksdagen beslutar ändra 4 § djurskyddslagen på det sätt som föreslagits i motionen.
1993/94:Jo515 av Ingvar Eriksson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ytterligare åtgärder i kampen mot varroainfektionen i svenska bisamhällen.
1993/94:Jo517 av Siw Persson och Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot pälsdjursuppfödning i bur.
1993/94:Jo518 av Stina Eliasson och Stina Gustavsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att åtgärder snarast vidtas så att bevarandet av svenska lantraser tryggas.
1993/94: Jo519 av Elving Andersson (c) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till förbud mot djurtestning av kosmetika- och hygienprodukter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett förbud av försäljning av kosmetika- och hygienprodukter som testats på djur från 1998,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges agerande gentemot EU och OECD.
1993/94:Jo520 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av den djurförsöksverksamhet som förekommer i Sverige, dels med hänsyn till metodernas relevans, dels med hänsyn till försökens syfte,
2. att riksdagen hos regeringen begär ett program för utvärdering av för närvarande tillgängliga alternativ till djurförsök,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till behovsprövning av nya kemiska preparat i enlighet med vad som anförs i motionen,
6. att riksdagen begär att regeringen tar internationella initiativ, bland annat inom EES-avtalets ram, för att få till stånd skärpta regler på djurförsöksområdet.
1993/94:Jo521 av Mats Hellström (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning av efterlevnad och uppföljning av de beslut som fattas av de djurförsöksetiska nämnderna.
1993/94:Jo522 av Agne Hansson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lika internationella regler för fångstredskap för vilda djur.
1993/94:Jo524 av Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en genomgripande översyn av reglerna för pälsdjursfarmning så att djurhållningen kan ske på ett för arterna naturligt sätt.
1993/94:Jo525 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av klarare kompetens- och målbeskrivningar för kommunerna angående djurskyddstillsyn.
1993/94:Jo526 av Magnus Persson (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av nuvarande regler och bestämmelser för forskning och experimentverksamhet med djur, i syfte att få till stånd en mera samlad redovisning av hittills föreliggande forskningsresultat,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ökad samhällelig insyn i pågående djurförsök och om en djurens egen ombudsman.
1993/94:Jo528 av Ingela Mårtensson och Siw Persson (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inventering av alternativa metoder till djurförsök,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av 4 § djurskyddslagen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om plan för att minska antalet försök på apor,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning av genteknisk forskning på djur.
1993/94:Jo529 av Lisbet Calner och Karl-Erik Svartberg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om import av pälsar från djur fångade med bensax.
Uppvaktningar m.m.
Utskottet har uppvaktats av representanter för Hallands läns och Älvsborgs läns biodlareförbund samt Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök. Vidare har Statens jordbruksverk lämnat information om bekämpningen av varroakvalster hos bin. Utskottet har även mottagit skrivelser i anslutning till de frågor som behandlas i betänkandet.
Utskottet
Tillsyn av djurskydd
Bakgrund
Djurskyddslagen (1988:534) i den lydelse den fick efter omarbetningen under 1980-talet syftar till ett förbättrat djurskydd. Lagen gäller liksom tidigare husdjur och andra djur som hålls i fångenskap. Det övergripande målet är enligt djurskyddslagens 2 § att djuren skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom.
Tillsynen regleras i 24--28 §§ djurskyddslagen. Jordbruksverket utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag och, om inte annat är angivet, av de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Jordbruksverket samordnar övriga tillsynsmyndigheters verksamhet och lämnar vid behov råd och hjälp i denna verksamhet. En sådan nämnd som avses i 16 § djurskyddslagen (med uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet) utövar tillsynen inom kommunen om regeringen inte har föreskrivit att tillsynen skall utövas på något annat sätt. Nämnden skall ha tillgång till djurskyddsutbildad personal i den omfattning som behövs för att nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Tillsynen i övrigt skall utövas av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer. Polismyndigheten skall på begäran lämna den hjälp som behövs vid tillsynen. Avgift får tas ut för tillsynen (25 §). En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att djurskyddslagen och de föreskrifter som behövs för att lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas (26 §). Tillsynsmyndigheten får meddela vitesföreläggande, dock inte i de fall frågan gäller omhändertagande av djur. Enligt 56 § djurskyddsförordningen (1988:539 ) skall länsstyrelsen utöva den regionala tillsynen över djurskyddslagen.
Riksdagens revisorers förslag
Revisorerna konstaterar att djurskyddstillsynen som regel är lågt prioriterad inom kommunerna och att tillsynen i många kommuner utgör en liten och udda uppgift för flera inspektörer. Åtskilliga kommuner saknar tillgång till djurskyddsutbildad personal. Flera kommuner har dock löst detta problem genom samverkan där man utnyttjar gemensam djurskyddsexpertis. Flera kommuner har för små tillsynsresurser. Uppdaterade register över verksamheter med djurhållning saknas i mindre kommuner. Man har därmed inte möjlighet att bedriva någon planerad, uppsökande tillsynsverksamhet. Man förlitar sig på anmälningar vilket kan få till följd att djur i många fall blir kvar i undermåliga miljöer år efter år utan att myndigheterna ingriper. Den personal som svarar för djurskyddstillsynen på kommunal nivå behöver ett starkt stöd från såväl Jordbruksverket som länsstyrelserna. Ytterligare insatser behöver göras vad gäller tillämpningsföreskrifter, rådgivning och fortbildning. Endast ett fåtal kommuner har tillräcklig juridisk kompetens för att handlägga ett komplicerat djurskyddsärende.
Enligt revisorerna bör Jordbruksverket göra en inventering av djurskyddsarbetet. Skulle en sådan undersökning visa att djurskyddstillsynen fortfarande uppvisar de brister som nu föreligger bör en omprövning ske av djurskyddstillsynens nuvarande organisation och finansiering. Utgångspunkten för en sådan omprövning bör vara de nationellt uppställda målen för djurskyddsarbetet, vilka förutsätter en likvärdig tillsynsverksamhet i olika delar av landet. Kommunernas behov av vägledning för sitt tillsynsarbete bör därvid undersökas. Arbetsfördelningen mellan Jordbruksverket och länsstyrelserna när det gäller stödet till kommunernas tillsynsarbete bör uppmärksammas. I anslutning till en mer genomgripande översyn av djurskyddstillsynen kan det också finnas skäl att genom lagstiftning precisera krav på kompetens för djurskyddsinspektörer. Frågan om djurskyddstillsynens inriktning och omfattning kan behöva övervägas. Revisorerna anser att det i detta sammanhang även kan finnas motiv att pröva frågan om ett eventuellt statligt huvudmannaskap för djurskyddstillsynen. Revisorerna förutsätter att dessa frågor uppmärksammas av regeringen och att regeringen återkommer till riksdagen med förslag till åtgärder.
Motioner
I motion 1994/95:Jo1 (mp) konstateras att handläggningen av djurskyddsärenden kräver både stor kompetens och förmåga att göra svåra och känsliga bedömningar. En samsyn behövs, och därför fordras en fördjupad utbildning som bör omfatta såväl tillsynspersonal som personal inom polisväsendet och jurister. Även frågan om tillsyn av försöksdjur måste belysas ytterligare. Beträffande egentillsyn kan sådan utvecklas vidare när det gäller bl.a. kontrollen av kennlar. Beträffande beslut om försäljning eller avlivning i samband med omhändertagande av djur är bristen på samsyn mellan djurskyddsinspektörer, länsstyrelser och jurister besvärande. Direktiven från lagstiftaren måste bli tydligare i dessa fall och så länge denna samsyn saknas måste djurets hälsostatus vara ensamt avgörande för om avlivning skall ske eller ej. I motion Jo525 (v) framhålls behovet av klarare kompetens- och målbeskrivningar för kommunerna när det gäller tillsyn av djurskydd. Enligt motionärerna blir djurskyddslagen aldrig bättre än den tillsynsorganisation man har. Endast en tredjedel av landets kommuner har en särskild djurskyddsinspektör som handhar tillsynen.
Enligt motion Jo511 (c) yrkande 3 bör 2 § djurskyddslagen återfå den lydelse paragrafen hade före 1990 års ändring (paragrafens tillämpning inskränktes delvis beträffande försöksdjur). Genom ändringen fick en beslutande myndighet med sanktionsmöjligheter ge vika för en rådgivande instans som saknar sådana. De etiska nämnderna har varken resurser eller befogenheter att fungera som tillsynsmyndighet. Även uppföljningen av rekommendationer är bristfällig. Det råder därför i dag en oklar situation när det gäller myndighetskontrollen i samband med djurförsök. Detta bör lösas genom att 2 § djurskyddslagen återfår sin ursprungliga lydelse och att den kommunala nämnden med uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet därmed återfår sitt fulla tillsynsansvar. Motsvarande krav framförs även i motion Jo514 (c) yrkande 4.
I motionerna Jo511 (c) yrkande 4, Jo514 (c) yrkande 3 och Jo521 (s) framförs krav på en utvärdering av hur de djurförsöksetiska nämndernas beslut och rekommendationer efterlevs. Enligt motionärerna finns anledning att räkna med att rekommendationer inte alltid följs. Djurförsök kommer till stånd som inte godkänts av nämnden eller på annat sätt än det av nämnden godkända. Tillsynsmyndigheten har inte resurser att följa varje enskilt fall. Bristen på uppföljning av nämndens beslut innebär dels att djurens rättsskydd försämras, dels att en utvärdering av nämndernas arbete blir bristfällig. På grundval av en utvärdering kan beslut fattas om vilka åtgärder som skulle behöva vidtas för att säkerställa djurens rättsskydd.
Utskottets överväganden
Våren 1988 antog riksdagen ett förslag till ny djurskyddslag (1988:534) som trädde i kraft den 1 juli 1988. I avsikt att bl.a. åstadkomma ett bättre skydd för djuren och underlätta tolkningen av lagen har djurskyddslagen senare ändrats vid några tillfällen. I samband med det senast framlagda förslaget om tillsyn enligt djurskyddslagen m.m. framhöll utskottet bl.a. att en rad åtgärder borde vidtas för att den framtida handläggningen av djurskyddsärenden skall uppfylla de grundläggande kraven på tillsynen av djurskyddet och intentionerna i djurskyddslagen (1992/93:JoU1). Såväl utökad djurskyddsutbildning som förändrad djurskyddslagstiftning förväntades förbättra möjligheterna att påskynda handläggningen av djurskyddsärenden. Vidare pekade utskottet på att decentraliseringen av vissa befogenheter från stat till kommun inte fick medföra att rättstillämpningen tilläts variera alltför mycket mellan kommunerna. Decentraliseringen skulle främja en rationell handläggning och verkställighet av de individuella djurskyddsärendena, samtidigt som likställighet och enhetlighet i rättstillämpningen skulle främjas. Utskottet förutsatte att regeringen skulle återkomma till riksdagen med förslag om ytterligare åtgärder om inte de föreslagna förändringarna i djurskyddslagen medförde att den framtida handläggningen av dessa ärenden uppfyllde de grundläggande kraven och ambitionerna i djurskyddslagen.
I anslutning till revisorernas förslag och överväganden vill utskottet understryka att riksdagen i stor politisk enighet lagt fast en hög ambitionsnivå när det gäller vård och behandling av husdjur. Om djurskyddslagstiftningen verkligen skall få genomslag i det praktiska arbetet krävs det bl.a. en effektiv och målmedveten djurskyddstillsyn i alla delar av landet. Av revisorernas granskning framgår att det alltjämt kvarstår flera problem inom tillsynsorganisationen. I många kommuner synes tillsynen vara en resursmässigt lågt prioriterad uppgift. Det föreligger enligt rapporten också vissa brister när det gäller t.ex. utbildning, rådgivning och fortbildning av djurskyddsinspektörerna. Utskottet delar därför revisorernas bedömning att en ny inventering av djurskyddsarbetet bör göras. Skulle en sådan undersökning visa att djurskyddstillsynen överlag uppvisar de brister som påtalas av revisorerna bör en omprövning ske av djurskyddstillsynens nuvarande organisation och finansiering. Utgångspunkten för en sådan omprövning bör vara de nationellt uppställda målen för djurskyddsarbetet. Enligt utskottets mening bör kommunernas behov av vägledning för sitt tillsynsarbete och arbetsfördelningen mellan Jordbruksverket och länsstyrelserna när det gäller stödet till kommunernas tillsynsarbete uppmärksammas särskilt. Som revisorerna anför kan det även finnas skäl att i anslutning till en mer genomgripande översyn av djurskyddstillsynen pröva frågan om att i lagstiftning precisera kraven på kompetens för djurskyddsinspektörer. Utskottet föreslår att dessa frågor övervägs närmare av regeringen och att regeringen återkommer till riksdagen med en redovisning och eventuella förslag till erforderliga åtgärder. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Genom den av utskottet förordade översynen bör syftet med motionerna 1994/95:Jo1 (mp) och Jo525 (v) i allt väsentligt kunna tillgodoses. Motionerna påkallar således ingen ytterligare riksdagens åtgärd.
Enligt 2 § djurskyddslagen får djur inte utsättas för onödigt lidande och sjukdom. Paragrafen omfattade fram till den 1 juli 1990 även försöksdjuren fullt ut. Härigenom kunde kommunal Miljö- och hälsoskyddsnämnd förhindra att djurförsök, som inte bedömdes godtagbara från djurskyddsynpunkt, utfördes inom kommunen. Enligt 1990 års lagändring skall försöksdjur inte anses vara utsatta för onödigt lidande eller sjukdom vid användningen om denna tillstyrkts av en djurförsöksetisk nämnd. I samband med lagändringen anförde utskottet (1989/90:JoU23) bl.a. följande. Användningen av försöksdjur skall enligt djurskyddslagen prövas från etisk synpunkt innan försöket påbörjas. Prövningen görs av särskilda nämnder. Den djurförsöksetiska nämndens uppgift är att göra en ingående och allsidig bedömning av nödvändigheten av ett djurförsök och de etiska problemen kring försöket. Vid prövningen gäller enligt djurskyddsförordningen att nämnden skall ta hänsyn till å ena sidan försökets betydelse och å andra sidan lidandet för djuret. Den etiska prövningen tillgodoser bl.a. kravet på att djur inte onödigtvis utsätts för lidande och sjukdom. Avsikten med gällande bestämmelser är givetvis att den bedömning av angelägenheten av forskningen som görs av de djurförsöksetiska nämnderna skall vara bindande för tillsynsmyndigheterna. I annat fall förlorar den etiska prövningen en del av sitt värde. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna har att se till att försöket utförs i enlighet med den tillstyrkta ansökningen och att djurens vård och förvaring är tillfredsställande från djurskyddssynpunkt.
Paragrafens nuvarande lydelse förutsätter således en fungerande djurskyddstillsyn. Utskottet har i det föregående föreslagit ett tillkännagivande när det gäller djurskyddstillsynen i allmänhet. Det är givetvis angeläget att djurskyddstillsynen anordnas på ett sådant sätt att djurskyddslagens intentioner kan uppfyllas även när det gäller försöksdjuren. Enligt vad utskottet erfarit är frågan om en eventuell utvidgning av tillämpningsområdet för 2 § djurskyddslagen, i den riktning som förespråkas i motionerna Jo511 och Jo514, dessutom föremål för beredning inom regeringskansliet. Mot bakgrund av det anförda är utskottet inte berett att föreslå någon riksdagens åtgärd med anledning av motionerna Jo511 (c) yrkande 3 och Jo514 (c) yrkande 4. Utskottet avstyrker därmed motionerna i berörda delar.
När det gäller frågan om utvärdering och uppföljning av de djurförsöksetiska nämndernas beslut konstaterar utskottet att behovet av sådan verksamhet till stor del är beroende av om den lokala djurskyddstillsynen fungerar eller ej. Utskottet har i det föregående redovisat sin inställning i tillsynsfrågan. Härutöver kan nämnas att Jordbruksverket, i samband med sin utredning om den lokala djurskyddstillsynen 1991 (Rapport 1992:3), i samarbete med CFN genomförde en mindre utvärdering av försöksdjurstillsynen. Denna visade bl.a. att det på många håll var problem med informationen till berörd kommunal nämnd beträffande vilka försök som pågick. Dessutom framhölls behovet av utbildning när det gäller försöksdjurshållning. Utskottet överväger för närvarande om frågan om en uppföljning och utvärdering av de djurförsöksetiska nämndernas verksamhet kan aktualiseras i form av ett uppföljningsprojekt under medverkan av riksdagens revisorer. I avvaktan på resultatet av denna verksamhet bör motionerna Jo511 (c) yrkande 4, Jo514 (c) yrkande 3 och Jo521 (s) för närvarande inte leda till någon åtgärd från riksdagens sida.
Förbud att ha hand om djur
Genom de ändringar som infördes i djurskyddslagen (1988:534) att gälla fr.o.m. den 1 januari 1993 skärptes bestämmelserna om förbud att ha hand om djur (29 §). I fortsättningen skall förbud meddelas när det förekommit missförhållanden av det slag som anges i paragrafen. Från förbud undantas bara sådana fall då det kan antas att ett upprepande inte kommer att inträffa. Ändringen av bestämmelsen hade som utgångspunkt den omständighet som låg till grund för regeringsrättens avgörande år 1983 (RÅ 1983 s. 407). Där konstaterades att den dåvarande bestämmelsen för att förbud skall kunna meddelas förutsatte att upprepad vanvård kunde befaras och att det bedömdes utsiktslöst att försöka åstadkomma rättelse på något annat sätt. I fortsättningen får den tillämpande myndigheten inrikta sig på att undersöka om det finns någon eller några omständigheter som talar för att missförhållandena inte kommer att upprepas. Finns det inte någon sådan påtaglig omständighet skall förbud meddelas. I samband med riksdagens behandling av lagförslaget gjorde utskottet vissa uttalanden beträffande förutsättningarna för att meddela förbud enligt paragrafen (1991/92:JoU1, rskr. 24).
Som ett led i utskottets arbete med att utvärdera resultat i verksamheter inom utskottets beredningsområde har länsstyrelserna i Stockholms län, Kronobergs län, Gotlands län, Östergötlands län, Kristianstads län, Norrbottens län, Malmöhus län och Skaraborgs län beretts möjlighet att bl.a. redovisa sina erfarenheter när det gäller tillämpningen av 29 § djurskyddslagen i dess nya lydelse. De av länsstyrelserna redovisade synpunkterna föranleder i detta sammanhang ingen ytterligare åtgärd från utskottets sida.
Användningen av försöksdjur m.m.
Motioner
Enligt motion Jo511 (c) bör 4 § djurskyddslagen vara tillämplig beträffande alla djur som omfattas av djurskyddslagen. Att stadgandet inte alltid kan uppfyllas för försöksdjurens del (t.ex. när en djurförsöksetisk nämnd godkänt ett försök som innebär sämre livsbetingelser för djuren på grund av försökets karaktär) kan åtgärdas genom att undantag från regeln införs i förekommande fall (yrkande 1). Vidare yrkas att regeringen skall ge Jordbruksverket i uppdrag att utfärda föreskrifter för hur försöksdjur skall hållas och skötas. Enligt motionärerna saknas nya föreskrifter och allmänna råd för hur försöksdjur skall hållas och skötas i enlighet med djurskyddslagen (yrkande 2). Samma krav återkommer även i motion Jo514 (c) yrkande 5. Enligt motion Jo528 (fp) yrkande 3 måste djurförsök, i de fall dessa anses nödvändiga, genomföras under så skonsamma omständigheter som möjligt. Framför allt är det viktigt att även försöksdjuren hålls på ett sådant sätt att de får möjlighet till ett naturligt beteende. De bör självklart inte utsättas för onödigt lidande. Jordbruksverket saknar möjlighet att utfärda bindande föreskrifter eftersom inget bemyndigande ges i lagen. Därför måste djurskyddslagen ändras så att 4 § även omfattar försöksdjur. Kravet på att främja djurens hälsa och att ge dem möjlighet att bete sig naturligt kan inte alltid tillgodoses för försöksdjuren. Undantag från huvudregeln får därför skrivas in i paragrafen.
Frågan om en avvecklingsplan för djurförsöken aktualiseras på nytt i motion Jo514 (c) yrkande 1. Enligt motionärerna krävs nu en systematisk avvecklingsplan om antalet djurförsök skall kunna minskas ordentligt. En sådan avvecklingsplan måste bl.a. innehålla förslag om ökade resurser till Centrala försöksdjursnämndens (CFN) för forskning kring alternativa metoder och för förbättrad information om eventuella forskningsresultat. CFN bör ges i uppdrag att utarbeta ett förslag till en sådan avvecklingsplan. Enligt yrkande 2 bör djurförsök avgiftsbeläggas. Ett avgiftssystem bör utformas så att en avgift tas ut för varje djur som används i försöken. Detta torde leda till en viss självsanering inom djurförsöksverksamheten och till att färre djur används. Vidare bör föreskrifter meddelas som innebär ett förbud mot att använda försöksdjuren i ett större antal försök än för närvarande. I motion Jo528 (fp) yrkas att en plan tas fram för att minska antalet försök på apor (yrkande 4).
I motion Jo520 (c) begärs en utvärdering av den djurförsöksverksamhet som förekommer i Sverige, dels med hänsyn till metodernas relevans och dels med hänsyn till försökens syfte. Såväl vetenskapsmän med erfarenhet av djurförsök som vetenskapsmän med erfarenhet av alternativa metoder bör delta i denna utvärdering (yrkande 1). Vidare yrkas att ett program för utvärdering av för närvarande tillgängliga alternativ till djurförsök tas fram (yrkande 2). Enligt motionärerna pågår ett arbete med att utveckla metoder som kan vara alternativ till djurförsök. Också här är det viktigt med insatser för att utvärdera de alternativa metodernas relevans t.ex. när det gäller att mäta akut toxicitet. De ekonomiska resurserna är mycket knappa. Det finns därför anledning för staten att stödja denna utvärderingsverksamhet. Enligt motion Jo526 (s) yrkande 1 bör nuvarande regler och bestämmelser för forskning och experimentverksamhet med djur ses över. Syftet bör vara att få till stånd en mera samlad redovisning av hittills föreliggande forskningsresultat. En inventering av alternativa metoder till djurförsök bör enligt motion Jo528 (fp) yrkande 2 genomföras. Problemet är att även om det finns en alternativ metod så är det inte säkert att den är känd av dem som skulle ha nytta av den. Vidare framförs krav om att den gentekniska forskningen på djur skall utredas (yrkande 5). Enligt motionärerna saknas det en samlad information om vilka experiment som görs och hur genmanipulation påverkar djuren. Vidare saknas kunskap om hur olika gentekniska ingrepp drabbar djuren med avseende på smärta och lidande.
I motion Jo519 (c) yrkande 1 begärs ett förslag till förbud mot djurtestning av kosmetika- och hygienprodukter. Vidare yrkas att försäljning av kosmetika- och hygienprodukter som testats på djur skall förbjudas fr.o.m. år 1998 (yrkande 2). EU har beslutat att införa ett sådant förbud. Det finns därför inga hinder för Sverige att också införa ett sådant förbud. Dessutom kan ett svenskt förbud påverka EU så att deras förbud verkligen genomförs år 1998. I motionen framhålls vidare att Sverige bör agera aktivt för att påverka EU och OECD så att alternativa metoder för testning av kosmetika- och hygienprodukter utvecklas, utvärderas och implementeras före år 1997 (yrkande 3). Enligt motion Jo520 (c) yrkande 4 bör regeringen ges i uppdrag att utarbeta ett förslag till behovsprövning av nya kemiska preparat. Många av de produkter som djurtestas för att kunna introduceras på marknaden fyller inga nya behov.
Regeringen bör enligt motion Jo520 (c) yrkande 6 ta internationella initiativ, bl.a. inom EES-avtalets ram, för att få till stånd skärpta regler på djurförsöksområdet. En restriktiv hållning i Sverige räcker inte. Det är viktigt att Sverige driver de djurförsöksetiska frågorna internationellt. I motion Jo526 (s) yrkande 2 framhålls behovet av en ökad samhällelig insyn i pågående djurförsök och att en djurens egen ombudsman bör inrättas. Enligt motionären bör samhället få ökad insyn i vad som pågår på alla djurkliniker och forskningsanstalter. Det borde finnas något av en djurens ombudsman, en samhällets förespråkare, som kunde ges möjlighet till bättre inblick i pågående djurförsök.
Utskottets överväganden
Riksdagen har tidigare genom ett tillkännagivande till regeringen (1992/93:JoU1, rskr. 24) uppmärksammat frågan om ett eventuellt utvidgat tillämpningsområde för 4 § djurskyddslagen. Utskottet konstaterade i samband härmed bl.a. att ifrågavarande bestämmelse anger vissa grundläggande krav på djurhållningen såvitt avser djur inom husdjursskötseln och kan sägas utgöra en precisering av den grundläggande princip för djurskydd som kommer till uttryck i 2 § i lagen, nämligen att djur skall behandlas väl och att de skall skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Paragrafens utformning innebär således inte i och för sig att inte motsvarande krav gäller också för övriga djur. Däremot saknas möjligheten att för dessa djur meddela bindande skötselföreskrifter.
Utskottet anser fortfarande att det i vissa fall kan finnas anledning att ge föreskrifter om ett från djurskyddssynpunkt mer långtgående skydd även när det gäller sådan djurhållning som i sig inte i första hand motiveras av ekonomiska intressen. Enligt utskottets mening torde en sådan utvidgning av tillämpningsområdet för 4 § kräva en mer genomgripande förändring av djurskyddslagen. Det får därför ankomma på regeringen att överväga vilka möjligheter som finns att på ett bättre sätt tillvarata sådana väsentliga djurskyddsintressen som i dag faller utanför paragrafens tillämpningsområde. Den beredning inom regeringskansliet (beträffande 2 §) som utskottet hänvisat till ovan omfattar även ett eventuellt utvidgat tillämpningsområde för 4 § djurskyddslagen. I detta sammanhang kan även nämnas att Jordbruksverkets föreskrifter om försöksdjur (förvaring) beräknas vara klara under våren 1995. Mot bakgrund av det anförda är utskottet inte nu berett att föreslå något ytterligare uttalande från riksdagens sida med anledning av motionerna Jo511 (c) yrkandena 1 och 2, Jo514 (c) yrkande 5 och Jo528 (fp) yrkande 3. Motionerna avstyrks således i berörda delar.
När det gäller behovet av försöksdjur m.m. vill utskottet anföra följande. Centrala försöksdjursnämnden (CFN) har bl.a. till uppgift att samordna och ansvara för frågor rörande försöksdjursanvändningen. Enligt CFN:s instruktion är en av nämndens huvuduppgifter att begränsa behovet av försöksdjur, bl.a. genom att främja utvecklingen av alternativa metoder. CFN redovisar årligen i sin anslagsframställning försöksdjursanvändningen i landet och har därvid möjlighet att ange i vilken omfattning CFN påverkat användningen av försöksdjur. Det finansiella stödet beträffande forskning om alternativa metoder har under senare år främst riktats mot sådana forskningsområden som bedömts som särskilt viktiga för att nå försöksdjursbesparande effekter (se bl.a. prop. 1993/94:100 bil. 10). När det gäller användningen av alternativa metoder har utskottet vid flera tillfällen intagit en mycket positiv attityd (se bl.a. 1990/91:JoU20 s. 4). Enligt 49 § djurskyddsförordningen (1988:539) får djurförsök inte utföras om det går att erhålla likvärdig kunskap genom alternativa metoder. Det ankommer på de djurförsöksetiska nämnderna att i varje enskilt fall pröva denna fråga. Som anförts ovan är det en av CFN:s huvuduppgifter att främja användningen av alternativa metoder. För detta ändamål publicerar CFN regelbundet skrifter om tillgängliga alternativa metoder samt anordnar konferenser m.m. (senast i september 1993, immuntoxikologi, för att initiera forskning inom allergiområdet i syfte att kunna ersätta djurtester). CFN har vidare i en särskild rapport redovisat dagsläget inom olika delar av toxikologin och bedömt den framtida utvecklingen beträffande alternativa metoder. I rapporten redovisar CFN bl.a. vilken inriktning forskningsstödet avseende alternativa metoder bör ha, och där framhålls vidare att insatserna bör avse utvärdering av befintlig metodik samt utveckling av modeller för att möjliggöra en omsättning av resultat från in vitro-toxikologiska resultat till en effektiv riskvärdering för människa och miljö (CFN:S skriftserie Nr 18). CFN har även redovisat aktuella forskningsprojekt när det gäller utveckling av alternativa metoder (CFN:S skriftserie Nr 20).
Enligt utskottets mening innebär den önskvärda utvecklingen att metoder baserade på försök utan djur tas i anspråk lika väl som att den existerande försöksdjursanvändningen förfinas och effektiviseras i olika avseenden. Utskottet delar således den syn på behovet av att ytterligare minska antalet djurförsök samt utveckla alternativa metoder som redovisas i motionerna Jo514 (c) yrkande 1, Jo520 (c) yrkande 2 och Jo528 (fp) yrkandena 2 och 4. Som framhållits ovan har CFN ansvaret för den långsiktiga planeringen av försöksdjursverksamheten i landet, och nämnden skall särskilt verka för att användningen av försöksdjur begränsas genom att främja utvecklingen av alternativa metoder. Även de etiska nämnderna har att verka i samma riktning. Mot bakgrund av redogörelsen ovan finner utskottet inget behov av ett särskilt uttalande från riksdagens sida beträffande inventering eller utvärdering av metoder som är alternativ till djurförsök. Utskottet avstyrker därmed motionerna Jo514 (c) yrkande 1, Jo520 (c) yrkande 2 och Jo528 (fp) yrkandena 2 och 4, i den mån yrkandena ej kan anses tillgodosedda.
När det gäller olika former för utvärdering av djurförsökens relevans och syfte m.m. konstaterar utskottet att dessa frågor tidigare behandlats av riksdagen vid ett flertal tillfällen. Senast i betänkandet 1991/92:JoU16 avvisade utskottet sådana krav med hänvisning till sitt mycket utförliga ställningstagande i betänkandet 1990/91:JoU20. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motionerna Jo520 (c) yrkande 1, Jo526 (s) yrkande 1 och Jo528 (fp) yrkande 5.
Frågan om avgiftsbeläggning av djurförsöken eller förbrukningen av försöksdjur behandlades ingående av 1985 års djurförsöksutredning (Ds Jo 1986:3 s. 77 f.). Utredningen fann att en mängd tunga skäl talade emot en avgiftsbeläggning och avstod därför från att lägga fram något förslag härom. Även utskottet har tidigare (1991/92:JoU16) ställt sig tveksamt till tanken på en avgiftsbeläggning av försöksdjursförbrukningen, bl.a. av det skälet att en avgiftsbeläggning och därmed fördyring av försöksdjuren lätt kan leda till att djuren av ekonomiska skäl används i ett större antal försök än för närvarande. Utskottet vidhåller sin tidigare redovisade inställning i denna fråga och avstyrker därför motion Jo514 (c) yrkande 2.
Det etiska dilemma som inställer sig i samband med djurförsök framträder med särskild styrka när syftet med försöket är att utveckla eller undersöka produkter som objektivt sätt kan betecknas som överflödiga eller lyxbetonade. Enligt utskottets mening måste bl.a. kosmetika hänföras till sådana produkter beträffande vilka det av etiska skäl inte bör accepteras att djurförsök kommer till användning. Samtidigt finns det ett intresse av att produkter som saluförs till allmänheten bör ha genomgått erforderliga undersökningar i syfte att förhindra skadliga verkningar hos konsumenterna. På förslag av utskottet har riksdagen tidigare, som sin principiella uppfattning, uttalat att djurförsök inte bör få förekomma vid framställning och testning av kosmetika. Kosmetika skulle dock inte undantas från de produktsäkerhetskrav som i konsumenternas intresse gäller för kemiska produkter i allmänhet. Härigenom förväntades tillverkare och importörer få ett ökat intresse av att alternativa testmetoder tas fram (JoU 1987/88:22, rskr. 327). I detta sammanhang bör uppmärksammas att EU beslutat införa ett förbud mot kosmetikatester på djur (avser råvaror och färdiga produkter) fr.o.m. år 1998. Samtidigt inträder ett försäljningsförbud för sådana produkter. Förbudet kan skjutas upp i två år om alternativa testmetoder inte finns tillgängliga senast år 1997. Kommissionen skall göra en lägesbedömning senast den 1 januari 1997 (dir. 93/35/EEC, tillägg till dir. 76/768/EEC). Utskottet, som till stor del delar de i motion Jo519 redovisade synpunkterna, förutsätter att regeringen följer utvecklingen på detta område och även internationellt driver ett aktivt arbete för att få till stånd skärpta regler på djurförsöksområdet, inte minst när det gäller djurförsök i samband med tillverkning av kosmetika. Sverige bör agera aktivt för att påverka bl.a. EU så att alternativa metoder för testning av kosmetika- och hygienprodukter utvecklas. Utskottet är dock inte berett att nu förorda ett särskilt uttalande från riksdagens sida och föreslår därför att motion Jo519 (c) lämnas utan vidare åtgärd.
Med vad utskottet i tillämpliga delar anfört ovan avstyrks även motion Jo520 (c) yrkande 6.
I motion Jo520 yrkande 4 upprepas det flera gånger tidigare framförda kravet på behovsprövning av kemiska preparat. Utskottet avstyrker motionen i berörd del med hänvisning till tidigare ställningstaganden (se bl.a. 1990/91:JoU20 och 1991/92:JoU16).
Centrala försöksdjursnämnden (CFN) inrättades den 1 juli 1979. Nuvarande verksamhetsformer fastställdes i samband med antagandet av den nya djurskyddslagen (se JoU 1987/88:22). Som redovisats ovan är CFN samordnande och planerande myndighet för försöksdjursfrågor. CFN är bl.a. huvudman för de djurförsöksetiska nämnderna i landet som har att pröva alla planerade djurförsök. CFN verkar också för en utveckling av alternativa metoder till djurförsök genom finansiellt stöd till olika forskningsprojekt. I samband med den nya djurskyddslagen förstärktes lekmannainflytandet i nämnderna genom att majoriteten av lekmännen skall representera allmänintresset. Härigenom garanteras de etiska problemen och nödvändigheten med djurförsöken en allsidig belysning. Den förändrade sammansättningen innebär enligt utskottets mening även en förstärkning av allmänhetens insyn vid den etiska prövningen. Dessutom garanterar principen om allmänna handlingars offentlighet viss insyn. Någon särskild riksdagens åtgärd med anledning av motion Jo526 (s) yrkande 2 är enligt utskottets mening inte påkallad. Utskottet avstyrker motionen i berörd del.
Rituell slakt, pälsdjursuppfödning, saxfångst m.m.
Motioner
I motion Jo501 (nyd) yrkas att den nuvarande restitutionen av införselavgift för importerat rituellt slaktat kött slopas (yrkande 1). Enligt yrkande 2 bör den nuvarande dispensen för rituell slakt av fjäderfä upphävas, och vidare yrkas att alla former av skäktning skall förbjudas i Sverige (yrkande 3). Enligt motion Jo502 (kds) bör skäktning möjliggöras inom landet på ett sätt som är förenligt med muslimsk och judisk religion. Vidare yrkas att importavgiften slopas på matvaror som är nödvändiga för utövning av i landet förekommande religioner (yrkande 2).
Enligt motion Jo517 (fp) bör pälsdjursuppfödning i bur förbjudas. Att anpassa djurhållningen till ett för djuren naturligt liv i djurskyddslagens mening torde enligt motionären vara omöjligt från ekonomisk synpunkt. Pälsdjursuppfödningen bör därför avvecklas. I vissa delar av landet är det lokala beroendet av minknäringen betydande. Därför kan det vara berättigat med en längre avvecklingsperiod för minkfarmning i bursystem. I motion Jo524 (kds) framhålls behovet av en genomgripande översyn av reglerna för pälsdjursfarmning så att djurhållningen kan ske på ett för arterna naturligt sätt. När det gäller pälsdjur ställer djurhållningen större krav på en naturliknande miljö än för annan djurhållning och innebär stora kostnader för uppfödarna. Dessa kostnader måste bäras solidariskt av medborgarna.
Frågan om importförbud för päls och skinn från länder där saxfångst är tillåten aktualiseras i motion Jo505 (v) yrkande 1. Enligt motionärerna bidrar vi till fortsatt användning av bensaxar genom import av päls från länder där saxfångst är tillåten. Vinner inte yrkandet om importförbud bifall bör i vart fall märkning av pälsar och skinn från länder där saxfångst är tillåten införas (yrkande 2). Även i motionerna Jo506 (kds), Jo512 (m), Jo513 (fp) och Jo529 (s) framförs likartade krav på importförbud. I motion Jo522(c) framhålls betydelsen av gemensamma internationella regler beträffande fångstredskap för vilda djur. Enligt motionären bör de mest brutala fångstredskapen, som vållar djuren svåra skador och långt lidande, inte få förekomma vare sig i Sverige eller i något annat land. Regeringen måste i internationella sammanhang verka för att samma regler för fångstredskap för vilda djur som gäller i Sverige skall gälla i andra länder.
Utskottets överväganden
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare (JoU 1987/88:22, 1988/89:JoU17, 1990/91:JoU18) avstyrkt förslag om bl.a. dispensmöjligheter för koscherslakt. Utskottet har inte funnit anledning att frångå sina tidigare ställningstaganden beträffande eventuella dispensmöjligheter m.m. Utskottet avstyrker därmed motionerna Jo501 (nyd) och Jo502 (kds).
Utskottet har tidigare även behandlat frågan om pälsdjursuppfödningens förenlighet med djurskyddslagen (senast fördjupad behandling våren 1991, se 1990/91:JoU18). Utskottet har därvid bl.a. framhållit att riksdagen i 4 § djurskyddslagen uppställt krav på att såväl djur inom animalieproduktionen som pälsdjur skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Denna formulering innebär att det ställs strängare krav på ett hänsynstagande till varje djurarts behov av rörelsefrihet m.m. och till artens särskilda biologiska beteenden i övrigt. Utskottet konstaterade vidare att tillämpningsföreskrifterna givetvis måste utformas på ett sådant sätt som är ägnat att uppfylla riksdagens intentioner. Nya föreskrifter för lantbrukets djur har utfärdats av Jordbruksverket (SJVFS 1993:129), varvid inte minst skärpta krav för hållande av pälsdjur har införts. I anslutning till föreskrifterna har även allmänna råd utarbetats. Speciellt långtgående är kraven på hållande av räv. Denna bestämmelse har därför i enlighet med begränsningsförordningen underställts regeringen för avgörande. Beredning pågår inom regeringskansliet. I detta sammanhang bör även uppmärksammas att medel från anslaget för djurskyddsfrämjande åtgärder under budgetåret 1993/94 har använts för finansiering av bl.a. forskning och utveckling angående pälsdjurs närmiljö. Utskottet finner mot bakgrund av det anförda inte anledning föreslå någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna Jo517 (fp) och Jo524 (kds). Motionerna avstyrks.
Sverige kan betraktas som ett föregångsland vad gäller föreskrifter som syftar till att minimera riskerna för att djur skall förorsakas onödigt lidande i samband med jakt med fångstredskap. Den testverksamhet som bedrivs vid Statens veterinärmedicinska anstalt har bl.a. inneburit ett flertal förändringar av jaktförordningen i denna riktning. Sverige är även engagerat i arbetet inom internationella fora med olika frågor som berör jakt- och fångstmetoder. Den 14 april 1983 ratificerade Sverige konventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö (Bernkonventionen). Konventionen innehåller bl.a. en indelning av djurarterna i två olika skyddsklasser (konventionens bilaga 1 och 2). Båda klasserna omfattas av ett generellt förbud mot vissa fångstmetoder (konventionens bilaga 4). Bl.a. råder ett förbud mot användningen av fällor som används för storskaligt eller icke selektivt infångande eller dödande. Under vissa begränsade förutsättningar kan undantag göras från det generella förbudet. De avtalsslutande parterna skall vartannat år rapportera till konventionens ständiga kommitté om de undantag som gjorts. Ett internationellt samarbete pågår även beträffande utformningen av fångstanordningar. Inom den Internationella standardiseringsorganisationen (ISO) bereds för närvarande ett förslag till gemensamma bestämmelser och rekommendationer beträffande nomenklatur, kravspecifikation för dödande och icke dödande fångstanordningar samt gemensamma normer för hur test av fångstanordningar skall genomföras. En standard för fångstredskap avseende pälsdjur beräknas vara klar senast vid 1995 års utgång. EU beslutade år 1991 att förbjuda bensax som fångstredskap fr.o.m. den 1 januari 1995. Från samma dag skulle även importförbud införas beträffande pälsar från djur upptagna på en till förordningen hörande lista såvida inte ursprungslandet, antingen genom lagstiftning och administrativa åtgärder, genomfört ett förbud mot bensax eller den i landet tillåtna använda fångstmetoden står i överensstämmelse med internationellt fastställd standard (ISO-standard) för fångstredskap (förordning 3254/91). Kommissionen har nyligen föreslagit att förordningens ikraftträdande, i avvaktan på att den s.k. ISO-standarden blir klar, skall flyttas fram till den 1 januari 1996.
Utskottet delar i stor utsträckning de synpunkter som framförs i motionerna Jo505, Jo596, Jo512, Jo513, Jo522 och Jo529 när det gäller ett eventuellt importförbud för päls och skinn från länder som tillåter saxfångst. Att införa ett sådant förbud kan ses som en naturlig följd av vårt lands engagemang i djurskyddsfrågor. Ett eventuellt importförbud måste dock vara förenligt med internationella åtaganden från svensk sida (exempelvis GATT), och vidare vore det önskvärt om resultatet av ISO:s arbete kan beaktas i erforderlig utsträckning. Som framgår av redovisningen ovan torde ikraftträdandet av EU:s reglering på detta område vara beroende av kommande internationell standard. Ett fortsatt närmande till det europeiska samarbetet innebär för svensk del att ytterligare lagstiftningsåtgärder kan behöva övervägas. Enligt utskottets mening torde en slutlig lösning inte kunna uppnås utan en internationellt fastställd standard för ifrågavarande fångstredskap. Utskottet utgår ifrån att regeringen uppmärksamt följer utvecklingen på detta område och även i fortsättningen i internationella sammanhang verkar för att samma regler för fångstredskap för vilda djur som gäller i Sverige även skall gälla i andra länder. Med det anförda föreslår utskottet att motionerna Jo505 (v), Jo506 (kds), Jo512 (m), Jo513 (fp), Jo522 (c) och Jo529 (s) lämnas utan någon riksdagens vidare åtgärd, allt i den mån motionerna inte kan anses tillgodosedda.
Varroakvalster hos bin
Motionen
I motion Jo515 (m) framförs krav på ytterligare åtgärder i kampen mot varroainfektionen i svenska bisamhällen. Stora biologiska och ekonomiska värden står på spel om inte varroahotet kan elimineras. Enligt motionären finns en ny bekämpningsmetod -- Frigo-varroametoden -- som bör prövas. Ett pilotprojekt kan genomföras där kostnaderna får täckas inom ramen för de medel som anslås för bekämpning av smittsamma husdjurssjukdomar. Enligt motionären krävs vidare skärpt kontroll mot införsel av bin och temporärt förbud för vandring med bin inom infekterad zon 1 så länge infektion förekommer. Bin bör dessutom definieras som husdjur.
Utskottets överväganden
I Sverige påträffades varroakvalstret för första gången på Gotland år 1987. I mars 1991 gjordes de första fynden på fastlandet i närheten av Malmö. Därefter har kvalstret spritt sig över delar av södra Sverige. Utöver Gotland indelas de smittförklarade områdena i tre olika zoner. Inom zon 1, som täcker nästan hela Malmöhus län samt delar av Hallands, Kristianstads och Kronobergs län, betraktas i princip alla bisamhällen som angripna. I zon 2 har kvalstret inte påträffats men fynd har gjorts i närheten och det kan inte uteslutas att det redan etablerat sig men ännu inte hunnit upptäckas. Risken för angrepp bedöms som stor i hela zon 2 som täcker återstående delen av Skåne, delar av Halland och Småland samt, beroende på varroasmitta i Norge, delar av Bohuslän, Dalsland och Värmland. I zon 3 som sträcker sig ända upp till nordligaste Dalarna har inget varroakvalster ännu påträffats och risken för angrepp bedöms som något mindre än i zon 2.
Bekämpningen av varroakvalstret liksom av smittsamma bisjukdomar regleras främst i bisjukdomslagen (1974:211) och i bisjukdomsförordningen (1974:212). Enligt förordningen åligger det Jordbruksverket att bl.a. följa sjukdomens uppträdande och spridning, utfärda föreskrifter om bekämpning och meddela råd och anvisningar. Det åligger länsstyrelsen att regionalt biträda verket när det gäller bekämpningen.
Sedan år 1991 har utslagning av bisamhällen på grund av varroaangrepp inte ägt rum. Enligt Jordbruksverket beror detta på att de kvalsterförekomster som konstaterats under senare år har varit väl utvecklade och etablerade i omgivningen sedan minst ett år. Förintande av enstaka bisamhällen skulle därför inte nämnvärt minska spridningsrisken. Enligt verkets mening skulle inte heller en mer restriktiv hållning mot förflyttningar inom zon 1 bidra till att bromsa varroakvalstrets utbredning. Företrädare för binäringen som inte delar Jordbruksverkets syn på bekämpningen av varroakvalstret anser att ett förintande av alla infekterade bisamhällen är den enda möjligheten att långsiktigt klara den svenska biodlingen. När det gäller insatserna år 1991 för att bekämpa varroakvalstret hävdas att dessa avbröts för tidigt, att nödvändiga åtgärder inte vidtogs mot biodlare som vägrade att samarbeta och att det brast i uppföljningen av gjorda insatser.
Enligt utskottets mening måste den oro många biodlare känner inför varroakvalstrets etablering och fortsatta utbredning i Sverige och de motsättningar som uppstått inom biodlarsamfundet tas på största allvar. Till viss del kan denna oro bero på den osäkerhet som råder om varroakvalstrets mer långsiktiga inverkan på biodlingen och om effekterna av de insatser som görs för att bekämpa den fortsatta spridningen. Stora biologiska och ekonomiska värden står på spel om inte varroakvalstret kan bekämpas på ett godtagbart sätt. Det råder stor osäkerhet om hur stort område som infekterats med varroakvalster. Det kan dock konstateras att förekomsten av kvalster ännu är relativt begränsad, detta trots att mer kraftfulla bekämpningsförsök inte gjorts sedan år 1991. Det kan därför finnas anledning att ytterligare pröva frågan om vilka bekämpningsinsatser som kan anses ägnade att på längre sikt trygga den svenska biodlingen. En sådan prövning skulle bl.a. kunna innehålla följande frågeställningar: Bör målet med att bekämpa varroakvalstret vara att helt utrota detta, och är en sådan insats i så fall över huvud taget möjlig? Vilka förutsättningar finns för att pröva nya bekämpningsmetoder? När det gäller den s.k. Frigo-varroametoden skulle exempelvis erfarenheterna från ett fullskaleförsök kunna ge ytterligare underlag till nödvändiga beslut om fortsatta åtgärder. Det kan även finnas skäl att pröva de eventuella fördelarna med att definiera bin som husdjur. Utskottet är dock inte berett att föreslå något särskilt uttalande från riksdagens sida med anledning av de i motion Jo515 (m) framförda kraven på ytterligare åtgärder i kampen mot varroakvalstret. Att bekämpa detta är till stora delar ett biodlingstekniskt problem som det i första hand får ankomma på ansvariga myndigheter att hantera. Samtidigt förutsätter utskottet givetvis att regeringen med stor uppmärksamhet följer utvecklingen på detta område och då även beaktar eventuella konsumentintressen samt om så anses nödvändigt snarast vidtar erforderliga åtgärder. Utskottet föreslår därmed att motion Jo515 (m) till den del den inte kan anses tillgodosedd med det anförda lämnas utan någon riksdagens vidare åtgärd.
Övriga frågor
Motioner
I motion Jo507 (kds) framförs krav på obligatorisk tbc-testning av den svenska hjortstammen. Enligt motionären vore det önskvärt om man kunde skärpa bestämmelserna genom att gå på Jordbruksverkets tidigare linje att införa obligatorisk tbc-testning av den svenska hjortstammen.
Enligt motion Jo508 (fp) yrkande 1 bör en arbetsgrupp tillsättas för att utvärdera klövhälsan hos mjölkkor och lämna förslag om hur denna kan förbättras. Intill dess beslut fattats efter en sådan utredning bör veterinär ges rätt att bevilja dispens från förbudet mot s.k. kodressörer (yrkande 2).
Enligt motion Jo509 (c) yrkande 1 har Sverige i dag en betryggande importkontroll av sperma, embryon och avelsdjur. Härav följer att det finns ett bra skydd mot ej önskade arvsanlag och allvarliga sjukdomar. Inom EU är denna kontroll slopad. Kontrollen sker i stället vid intygsskrivandet i ursprungslandet. Flera exempel finns på att sjukdomar sprids i betydligt större grad än tidigare.
I motion Jo518 (c) betonas vikten av att åtgärder snarast vidtas så att bevarandet av svenska lantraser tryggas. Enligt motionärerna är bevarandearbetet i kris. För bevarande av lantraserna krävs ett förtydligat uppdrag till Jordbruksverket alternativt överförande av huvudmannaskapet för verksamheten till Naturvårdsverket. Vid myndigheten bör inrättas ett sekretariat för ändamålet som erhåller erforderliga ekonomiska resurser. En rådgivande genbanksnämnd, som deltar i planeringen och bidrar till förbättrad samverkan mellan sekretariatet och övriga berörda intressenter (avelsorganisationer, friluftsmuseer, djurparker och myndigheter), bör inrättas. Vidare bör befintliga spermalager skyndsamt inlösas och därefter stå under kontroll av den centrala myndigheten, som i samråd med genbanksnämnden och berörda avelsorganisationer bestämmer över deras användning.
Utskottets överväganden
Genom riksdagens beslut i november 1993 bemyndigades regeringen att meddela föreskrifter om vad som skall gälla för att kronhjortar och dovhjortar, som inte omfattas av någon hälsokontroll, skall få flyttas från ett hägn. I samband härmed konstaterade utskottet bl.a. att det för närvarande inte finns skäl att utmönstra tuberkulos ur epizootilagstiftningen. Utskottet anslöt sig till regeringens förslag om ett frivilligt kontrollprogram för bekämpande av tuberkulos hos hjortdjur (1993/94:JoU11 rskr. 88). Jordbruksverket skall före den 1 maj 1996 redovisa en utvärdering av kontrollprogrammet. Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet att motion Jo507 (kds) lämnas utan någon riksdagens vidare åtgärd.
Den 1 januari 1994 trädde förbudet mot elektriska kodressörer i kraft även för befintliga anläggningar. Enligt vad utskottet erfarit har Jordbruksverket på eget initiativ låtit en arbetsgrupp utreda frågan om användningen av kodressörer. Arbetsgruppen, som har studerat kodressörernas för- och nackdelar, anser att de skall bort. Jordbruksverket bör dock kunna ge dispens från förbudet under två år i speciella fall. Mot bakgrund av det anförda och då det i första hand ankommer på regeringen och berörda myndigheter att hantera denna fråga föreslår utskottet att motion Jo508 (fp) lämnas utan någon riksdagens vidare åtgärd.
I motion Jo509 redovisas vissa skillnader mellan Sverige och EU när det gäller importkontrollen av sperma, embryon och levande djur, skillnader som, enligt motionären, vid ett närmande till EU kan leda till en försämrad djurhälsa. Utskottet förutsätter att regeringen och ansvariga myndigheter uppmärksammar eventuella problem på detta område och vid behov vidtar nödvändiga åtgärder. Utskottet har inte funnit anledning att föreslå något riksdagens initiativ i denna fråga. Motion Jo509 (c) yrkande 1 avstyrks.
Bevarande av genetiskt material sker bl.a. i genbanker över hela världen. I Sverige arbetar ett flertal institutioner med bevarande av genetiska resurser på bl.a. husdjursområdet. Arbetet bedrivs i huvudsak inom de avelsföreningar som finns för ett flertal raser, men förtjänstfulla insatser utförs även av fristående organisationer som Världsnaturfonden, Naturskyddsföreningen, Stiftelsen Bohus Avelscentrum -- Nordens Ark, och vissa friluftsmuseer och djurparker. Världsnaturfonden tillhör de sammanslutningar som under senare år har satsat störst resurser på husdjursrasers bevarande. På myndighetsnivå vilar ansvaret på Jordbruksverket, till vilket en rådgivande nämnd, Genbanksnämnden, är knuten. Jordbruksverket och nämnden har haft till uppgift att initiera och följa upp inventeringar av de husdjursraser som är aktuella för bevarandeinsatser, biträda vid upprättande av avelsplaner samt bistå med information och rådgivning i genbanksfrågor. På husdjursområdet finns ett nordiskt genbankssamarbete under en ledningsgrupp med representanter från varje nordiskt land. Sedan våren 1991 finns dessutom vid Norges Lantbrukshögskola en nordisk informationscentral för insamling och lagring av upplysningar om genetiska resurser hos nordiska husdjur. Till de raser som har ansetts unika för Sverige och som därför bör omfattas av ett bevarandeprogram hör t.ex. fjällkon och rödkullan. En särskild avelsplan skall läggas upp för flera generationer fjällkor, och Genbanksnämnden skall därvid även kontrollera hur infryst sperma används. Bland övriga raser som är föremål för särskilda bevarandeinsatser kan nämnas fårraser som gutefår och ryafår samt flera raser av gås och anka samt svensk dvärghöna, gotlandskanin och det nordiska biet.
Som utskottet tidigare konstaterat (1993/94:JoU9) bedrivs redan i dag ett omfattande arbete av stor betydelse för den genetiska mångfalden i jordbruket. Utskottet har tillstyrkt ett förslag om att upprätta särskilda bevarandeplaner för bl.a. alla arter av husdjur och lantraser för vilka vårt land har ett särskilt ansvar. I sammanhanget vill utskottet även framhålla de insatser som på flera håll görs genom att vissa lantraser, t.ex. fjällkor och gutefår, används som betesdjur vid hävd av såväl naturvårdsområden som av kulturlandskapet i övrigt. Utskottet har tidigare beträffande resurser till Genbanksnämnden anfört att det i första hand får ankomma på Jordbruksverket att bedöma behovet av en eventuell omfördelning (1993/94:JoU13). Härutöver kan nämnas att enligt det förslag om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (prop. 1994/95:19), som kommer att behandlas av riksdagen under hösten, bör det s.k. bevarandeprogrammet -- inklusive bevarandet av utrotningshotade husdjursraser -- tillföras 700 miljoner kronor. Med det anförda finner utskottet syftet med motion Jo518 (c) i allt väsentligt tillgodosett. Motionen påkallar därmed inte någon ytterligare riksdagens åtgärd.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande tillsyn av djurskydd
att riksdagen med anledning av Riksdagens revisorers förslag som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en översyn av djurskyddstillsynen samt avslår motionerna 1994/95:Jo1 och 1993/94:Jo525,
2. beträffande utvidgat tillämpningsområde för 2 § djurskyddslagen
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo511 yrkande 3 och 1993/94:Jo514 yrkande 4,
res. 1 (mp) - delvis
3. beträffande uppföljning av de djurförsöksetiska nämndernas beslut
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo511 yrkande 4, 1993/94:Jo514 yrkande 3 och 1993/94:Jo521,
4. beträffande utvidgat tillämpningsområde för 4 § djurskyddslagen
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo511 yrkandena 1 och 2, 1993/94:Jo514 yrkande 5 och 1993/94:Jo528 yrkande 3,
res. 1 (mp) - delvis
5. beträffande försöksdjursanvändningen i allmänhet
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo514 yrkande 1, 1993/94:Jo520 yrkande 2 och 1993/94:Jo528 yrkandena 2 och 4,
6. beträffande djurförsökens relevans och syfte m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo520 yrkande 1, 1993/94:Jo526 yrkande 1 och 1993/94:Jo528 yrkande 5,
7. beträffande avgiftsbeläggning av djurförsök
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo514 yrkande 2,
8. beträffande djurförsök vid framställning av kosmetika
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo519,
9. beträffande internationellt samarbete för skärpta regler på djurförsöksområdet
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo520 yrkande 6,
10. beträffande behovsprövning av kemiska preparat
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo520 yrkande 4,
11. beträffande Centrala försöksdjursnämndens verksamhet
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo526 yrkande 2,
12. beträffande rituell slakt
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo501 och 1993/94:Jo502,
13. beträffande pälsdjursuppfödning
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo517 och 1993/94:Jo524,
14. beträffande saxfångst m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo505, 1993/94:Jo506, 1993/94:Jo512, 1993/94:Jo513, 1993/94:Jo522 och 1993/94:Jo529,
res. 2 (v, mp)
15. beträffande bekämpning av varroakvalster hos bin
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo515,
res. 3 (m, c, mp)
16. beträffande tuberkulos hos hjortdjur
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo507,
17. beträffande s.k. kodressörer
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo508,
18. beträffande importkontroll av levande djur m.m.
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo509 yrkande 1,
19. beträffande bevarandet av svenska lantraser
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo518.
Stockholm den 15 november 1994
På jordbruksutskottets vägnar
Lennart Daléus
I beslutet har deltagit: Lennart Daléus (c), Inga-Britt Johansson (s), Inge Carlsson (s), Ivar Virgin (m), Ingvar Eriksson (m), Leif Marklund (s), Alf Eriksson (s), Carl G Nilsson (m), Eva Eriksson (fp), Ingemar Josefsson (s), Ann-Kristine Johansson (s), Eva Björne (m), Gudrun Lindvall (mp), Lennart Brunander (c), Åsa Stenberg (s), Michael Hagberg (s) och Hanna Zetterberg (v).
Reservationer
1. Utvidgat tillämpningsområde för 2 och 4 §§ djurskyddslagen (mom. 2 och 4)
Gudrun Lindvall (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "Enligt 2 § djurskyddslagen" och på s. 9 slutar med "berörda delar" bort ha följande lydelse:
Enligt 2 § djurskyddslagen -- -- -- (=utskottet) -- -- -- djurförsöksetisk nämnd. Genom ändringen fick en beslutande myndighet med sanktionsmöjligheter ge vika för en rådgivande instans som saknar sådana. De etiska nämnderna har varken resurser eller befogenheter att fungera som tillsynsmyndighet. Även uppföljningen av rekommendationer är bristfällig. Det råder därför i dag en oklar situation när det gäller myndighetskontrollen i samband med djurförsök. Detta bör lösas genom att 2 § djurskyddslagen återfår sin ursprungliga lydelse och att den kommunala nämnden med uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet därmed återfår sitt fulla tillsynsansvar. Vad utskottet anfört med anledning av motionerna Jo511 (c) yrkande 3 och Jo514 (c) yrkande 4 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "Riksdagen har" och på s. 13 slutar med "berörda delar" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening finns det anledning att ge föreskrifter om ett från djurskyddssynpunkt mer långtgående skydd även när det gäller sådan djurhållning som i sig inte i första hand motiveras av ekonomiska intressen. Djurskyddslagen bör således ändras så att 4 § görs tillämplig beträffande alla djur. Att lagen inte alltid kan uppfyllas för bl.a. försöksdjurens del kan åtgärdas genom att undantag från regeln införs i förekommande fall. Alla djurförsök måste dock genomföras under så skonsamma omständigheter som möjligt, och framför allt är det viktigt att även försöksdjuren hålls på ett sådant sätt att de får möjlighet till ett naturligt beteende. Regeringen bör ge Jordbruksverket i uppdrag att utfärda föreskrifter för hur försöksdjur skall hållas och skötas. Vad utskottet anfört med anledning av motionerna Jo511 (c) yrkandena 1 och 2, Jo514 (c) yrkande 5 och Jo528 (fp) yrkande 3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 och 4 bort ha följande lydelse:
2. beträffande utvidgat tillämpningsområde för 2 § djurskyddslagen
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Jo511 yrkande 3 och 1993/94:Jo514 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. beträffande utvidgat tillämpningsområde för 4 § djurskyddslagen
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Jo511 yrkandena 1 och 2, 1993/94:Jo514 yrkande 5 och 1993/94:Jo528 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Saxfångst m.m. (mom. 14)
Hanna Zetterberg (v) och Gudrun Lindvall (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "Sverige kan" och på s. 18 slutar med "anses tillgodosedda" bort ha följande lydelse:
Redan på 1960-talet förbjöds den s.k. bensaxen i Sverige. Även om vi i vårt land har tagit avstånd från denna grymma fångstmetod genom vårt förbud bidrar vi ändå till fortsatt användning av bensax genom import av päls från länder där saxfångst är tillåten. Enligt utskottets mening bör därför import av pälsar och skinn från länder där saxfångst fortfarande är tillåten förbjudas. Vad utskottet anfört med anledning av motion Jo505 (v) yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna Jo505 yrkande 2, Jo506 (kds), Jo512 (m), Jo513 (fp), Jo522 (c) och Jo529 (s) avstyrks i den mån de inte tillgodoses med vad utskottet nu anfört.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande saxfångst m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Jo505 yrkande 1 och med avslag på motionerna 1993/94:Jo505 yrkande 2, 1993/94:Jo506, 1993/94:Jo512, 1993/94:Jo513, 1993/94:Jo522 och 1993/94:Jo529 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Bekämpning av varroakvalster hos bin (mom. 15)
Lennart Daléus (c), Ingvar Eriksson (m), Eva Björne (m), Gudrun Lindvall (mp) och Lennart Brunander (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Enligt utskottets" och på s. 20 slutar med "vidare åtgärd" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets -- -- -- (=utskottet) -- -- -- godtagbart sätt. Det råder stor osäkerhet om hur stort område som infekterats med varroakvalster. Det kan dock konstateras att förekomsten av kvalster ännu är relativt begränsad, detta trots att mer kraftfulla bekämpningsförsök inte gjorts sedan år 1991. Enligt utskottets mening kan det därför finnas skäl att pröva frågan om ytterligare bekämpningsinsatser och därmed även överväga en förändrad strategi. Regeringen bör därför så fort som möjligt initiera en översyn av nuvarande bekämpningsprogram och därvid bl.a. noga pröva vidtagna bekämpningsåtgärder. Syftet bör vara att utrota varroakvalstret. Vad utskottet anfört med anledning av motion Jo515 (m) bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande bekämpning av varroakvalster hos bin
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Jo515 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilt yttrande
Tuberkulos hos hjortdjur (mom. 16)
Gudrun Lindvall (mp) anför:
Sverige har länge varit befriat från sjukdomen tuberkulos. Förekomsten av densamma på hjort har därför lett till stor oro. Risken finns, att sjukdomen skall kunna spridas till nötkreatur antingen direkt via hjortar, som smitit ur hägnen, eller via andra vilda djur. För att kontrollera förekomsten av sjukdomen infördes 1993 ett frivilligt kontrollprogram, som skall utvärderas den 1 maj 1996.
Jag delar motionärens oro för den fortsatta utvecklingen i Sverige och anser, att ett obligatoriskt kontrollprogram skulle ha varit säkrare. Det vore fruktansvärt, om det skulle visa sig, att det frivilliga kontrollprogrammet inte varit till fyllest.
Därför anser jag att frågan om att införa ett obligatoriskt kontrollprogram måste hållas aktuell och om situationen så kräver omedelbart införas.