3. Översyn av huvudmannaskapet

Titel saknas (Betänkande 2003/04:FIU9 Finansutskottet)

Finansutskottets betänkande2003/04:FIU9

Titel saknas

Sammanfattning
I betänkandet behandlar finansutskottet regeringens proposition 2002/03:151
Utjämning av vissa kostnader för stöd och service till handikappade. I
propositionen föreslår regeringen ett system för att jämna ut kostnaderna
för verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade mellan kommunerna.
En standardkostnad per invånare beräknas för varje kommun, och beroende
på hur den avviker från rikets genomsnittliga standardkostnad får kommunen
antingen ett bidrag från staten eller betala en avgift till staten. De
sammanlagda bidragen och avgifterna kommer att vara lika stora. Systemet
är därmed statsfinansiellt neutralt.
Kommunerna föreslås få en skyldighet att lämna ut uppgifter på individnivå
om insatser enligt 9 § LSS till Socialstyrelsen.
Systemet föreslås träda i kraft den 1 mars 2004 och särskilda införanderegler
tillämpas t.o.m. 2008.
I betänkandet behandlar utskottet 9 motionsyrkanden från 5 kommittémotioner
samt 2 yrkanden från 2 enskilda motioner. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag samt avstyrker samtliga motionsyrkanden.
Utskottet föreslår att riksdagen bifaller proposition 2002/03:151 och
avslår samtliga motionsyrkanden.
I betänkandet finns 6 reservationer.
1 Riksdagen 2003/04. 5 saml. FiU9
Rättelse: S. 11 rad 22 Tillkommit: 3, s. 21 raderna 12-13.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Motionsyrkanden om avslag på proposition 2002/03:151
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Fi9, 2003/04:Fi10 yrkandena 1 och 2,
2003/04:Fi222 och 2003/04:Fi286 yrkande 7.
Reservation 1 (m, kd)
Reservation 2 (fp) - motiveringen

2. Val av utjämningsmetod
Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi8 yrkandena 1 och 2.
Reservation 3 (fp)

3. Översyn av huvudmannaskapet
Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi11 yrkande 1.
Reservation 4 (c)

4. Beräkning av standardkostnaden
Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi11 yrkande 3.
Reservation 5 (c)

5. Länsvisa utjämningssystem
Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi11 yrkande 2.
Reservation 6 (c)

6. Ett nationellt utjämningssystem
Riksdagen antar regeringens lagförslag (1-3) samt utskottets kompletterande
lagförslag (4)1. lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service
till vissa funktionshindrade,2. lag om utjämningsbidrag till kommuner för
kostnader enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade,3. lag om utjämningsavgift för kommuner för kostnader enligt
lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade,4. lag
om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och
annan menighets utdebitering av skatt, m.m.Därmed bifaller riksdagen
proposition 2002/03:151 och avslår motion 2003/04:Fi216 yrkande 1.

Stockholm den 30 oktober 2003
På finansutskottets vägnar

Sven-Erik Österberg
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Sven-Erik Österberg (s),
Carin Lundberg (s), Sonia Karlsson (s), Kjell Nordström (s), Agneta
Ringman (s), Gunnar Axén (m), Christer Nylander (fp), Hans Hoff (s), Tomas
Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp), Cecilia Widegren (m), Gunnar Nordmark
(fp), Siv Holma (v), Jörgen Johansson (c), Olle Sandahl (kd), Tommy
Waidelich (s) och Bo Bernhardsson (s).

Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
I december 2000 tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté med uppgift
att utreda hur kostnadsskillnader mellan kommuner avseende verksamhet
enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade
(LSS) skulle kunna utjämnas (dir. 2000:99).
I direktiven framhölls att kommitténs huvuduppgifter var att lämna förslag
till ett system för utjämning av kostnadsskillnader, att överväga behovet
av författningsändringar som ger kommunerna möjlighet att lämna ut sådan
information på individnivå som erfordras, samt att lämna förslag om hur
påverkbarheten från enskilda kommuner av utfallet i ett utjämningssystem
skall kunna minskas eller elimineras.
I februari 2002 lämnade kommittén delbetänkandet Kostnadsutjämning mellan
kommuner avseende LSS-verksamhet (SOU 2002:28). Kommittén lämnade i
november 2002 sitt slutbetänkande Utjämning av LSS-kostnader (SOU 2002:103).

Efter remissbehandling överlämnade regeringen den 4 september 2003
proposition 2002/03:151 Utjämning av vissa kostnader för stöd och service
till funktionshindrade till riksdagen.
En skrivelse i ärendet från Vingåkers kommun har inkommit till utskottet.

Yttrande från socialutskottet
Ett yttrande över propositionen och de motioner som behandlas i betänkandet
har inkommit från socialutskottet i form av ett protokollsutdrag. Yttrandet
återfinns i bilaga 4.
1*Riksdagen 2003/04. 5 saml. FiU9

Utskottets överväganden
Bakgrund
LSS - Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade
LSS
är en väsentlig del av den handikappreform som riksdagen beslutade om
1993. Syftet med lagen är att göra det möjligt för personer med omfattande
funktionshinder att leva som andra. Insatserna ska vara varaktiga, samordnade
och anpassade till de funktionshindrades individuella behov. För att komma
i fråga för stöd enligt LSS måste en person ingå i en av de tre personkretsar
som definieras i lagens första paragraf:

utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd,
betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada
i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom,
andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte
beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande
svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av
stöd och service.
Personer som tillhör någon av dessa personkretsar har rätt till stöd och
service enligt LSS om de behöver sådan hjälp i sin livsföring och detta
behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den funktionshindrade ska själv
i största möjliga utsträckning ges inflytande över valet av insats. LSS
rymmer 10 olika möjliga insatser. Dessa anges i 9 § och varierar mycket
i karaktär, från rådgivning till särskilt boende. De olika insatser som
kan komma i fråga enligt LSS är

rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild kunskap
om problem och livsbetingelser för människor med stora varaktiga
funktionshinder,
biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader
för sådan assistans, till den del behovet av ekonomiskt stöd inte täcks
av assistansersättningen enligt lagen (1993:389) om assistansersättning,

ledsagarservice,
biträde av kontaktperson,
avlösarservice i hemmet,
korttidsvistelse utanför det egna hemmet,
korttidstillsyn för skolungdom över tolv år utanför det egna hemmet i
anslutning till skoldagen samt under lov,
boende i familjehem eller i bostad med särskild service för barn och
ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet,
bostad och särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad
för vuxna,
daglig verksamhet för personer i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete
och inte utbildar sig.
Kommunerna har ansvaret för samtliga insatser utom insatsen råd och stöd
som landstinget ansvarar för.
LASS - Lagen (1993:389) om assistansersättning
Assistansersättningen är ett bidrag inom socialförsäkringen för att bekosta
personlig assistans enligt 9 § 2 LSS. En förutsättning för att erhålla
assistansersättning är att personen bedöms tillhöra personkretsen i LSS
och har behov av personlig assistans för sina grundläggande behov i den
dagliga livsföringen under i genomsnitt mer än 20 timmar per vecka.
Assistansersättningen utgår med ett schablonbelopp på 198 kr per timme (2003).
Kommunerna har ansvaret för kostnaderna de 20 första timmarna per vecka
och staten har kostnadsansvar från timme 21 och framåt. Detta innebär att
staten för närvarande finansierar ca 77 % av assistansersättningen.
Kostnaderna för LSS
Kostnaderna för LSS finansieras, som framgått ovan, till största delen av
kommunerna. Av de 10 insatserna enligt LSS finansierar kommunerna alla
utom insatsen råd och stöd, samt en del av assistansersättningen. Kostnaderna
för LSS har ökat kraftigt sedan reformen infördes. Enligt utredningen om
utjämning av LSS-kostnader (SOU 2002:103) har kostnaderna sedan 1997
utvecklats på följande sätt:

År Kommunernas nettokostnader (LSS) Statensnettokostnad
(LASS) Totalanettokostnader
1997 12,5 4,4 16,9
1998 13,1 3,9 17,0
1999 15,3 4,5 19,8
2000 17,7 5,3 22,9
2001 19,2 6,4 25,6
Procentuell förändring 1997-2001 53,6 45,5
51,
5
Årlig genomsnittlig procentuellförändring 1997-2001
11,
3 9,8
10,
9

Kostnaderna för LSS varierar kraftigt mellan olika kommuner, vilket delvis
kan förklaras av att det i vissa kommuner finns vårdhem och annan verksamhet
med en upptagning utanför den egna kommunen. Kostnaden för LSS-verksamheten
varierade 2001 från 400 till 6 000 kr per kommuninvånare.
Under perioden 2001-2003 har två statsbidrag utgått till kommunerna som
kompensation för höga kostnader för LSS-verksamhet (prop. 1999/2000:115,
bet. 2000/01:FiU9). Statsbidragen har varit en form av högkostnadsskydd
till vissa kommuner. Det ena statsbidraget på 350 miljoner kronor per år
skall kompensera kommuner med höga redovisade kostnader efter justering
för skillnader i skatteväxlingar och mellankommunal utjämning. Det andra
statsbidraget på 100 miljoner kronor per år lämnas till kommuner som har
särskilt höga kostnader på individnivå. Dessa båda bidrag infördes i
avvaktan på ett nationellt system för utjämning av LSS-kostnader.
Förslaget till utjämningssystem för LSS-kostnader
Utjämningssystemets grunddrag
Regeringens förslag till utjämningssystem för LSS-kostnader bygger på
samma principer som den ordinarie kostnadsutjämningen, men skiljer sig
ändå från denna på några punkter. I den ordinarie kostnadsutjämningen
beräknas en s.k. standardkostnad som bygger på strukturella faktorer som
kommunen inte kan påverka, t.ex. geografi och demografi. En kommun med
oförmånliga strukturella faktorer får i princip bidrag från en kommun med
förmånliga strukturella faktorer. Systemet kompenserar däremot inte för
- och detta är centralt - de verkliga kostnadsskillnaderna. Systemet ska
inte utjämna sådant som beror på skillnader i effektivitet eller ambitionsnivå.
Detsamma gäller även för det föreslagna utjämningssystemet för LSS-kostnader,
men det har inte varit möjligt att identifiera opåverkbara faktorer på
samma sätt som i den ordinarie kostnadsutjämningen. Mot denna bakgrund
föreslår regeringen att systemet tills vidare inte ska inordnas i den
ordinarie kostnadsutjämningen utan utgöra ett separat system. Trots att
faktorerna kan anses vara påverkbara anser regeringen att den valda
modellen är acceptabel för att genomföra en nödvändig utjämning. Det saknas
för närvarande bättre alternativ.
Utjämningen ska omfatta alla delar av LSS inklusive kommunernas delfinansiering
av assistansersättningen, förutom insatsen råd och stöd, som landstingen
ansvarar för. Om endast vissa delar av LSS-verksamheten omfattas av
systemet finns en risk för överströmning till de verksamheter som systemet
kompenserar för. Genom att låta alla delar av LSS-verksamheten ingå i
systemet ökar möjligheterna att den funktionshindrades egna önskemål väger
tyngre vid valet av insats.
Beräkningen görs i flera steg. Först beräknas en grundutjämning. För varje
typ av LSS-insats beräknas en riksgenomsnittlig kostnad. Denna kostnad
multipliceras sedan med antalet personer som har respektive insats i varje
kommun.
Grundberäkningen justeras sedan med två index, ett koncentrationsindex
och ett personalkostnadsindex. Koncentrationsindexet avser att jämna ut
stordriftsfördelar. Kommuner med ett stort antal LSS-personer i relation
till sin befolkning bedöms ha vissa stordriftsfördelar i sin LSS-verksamhet
och vice versa. Koncentrationsindexet är till för att jämna ut skillnader
som sådana stordriftsfördelar orsakar. Varken eventuella stordriftsfördelar
eller smådriftsnackdelar ska alltså påverka den egna kommunen.
Personalkostnadsindexet tar sin utgångspunkt i att systemet ska jämna ut
för skillnader i omsorgsbehov. Trots att grundberäkningen innehåller en
uppdelning i de olika LSS-insatserna återstår stora kostnadsskillnader
som inte fångas upp. Inom respektive insats finns stora skillnader i
vårdbehov, och därmed kostnader. I stället för att försöka mäta vårdbehovet
hos varje individ föreslår regeringen att personalkostnaderna används som
en approximation av vårdbehovet. Personalkostnadsindexet innebär enligt
förslaget att kommunerna ska kompenseras för 70 % av skillnaden mellan
kommunens redovisade personalkostnader och de personalkostnader som ingår
i grundberäkningen. Variationerna i vårdbehov mellan olika individer är
stora och personalkostnaderna varierar därför kraftigt mellan olika
kommuner. Personalkostnadsindexet står därför för en väsentlig del av
systemets samlade utjämningseffekt.
Faktorerna som beräkningarna bygger på kan, som tidigare nämnts, i viss
mån påverkas av kommunerna själva. Regeringen för ett resonemang kring
detta problem och har utformat sitt förslag för att minimera det. Regeringen
anser att kommunernas möjligheter att påverka underlaget för beräkningen
är begränsat. För det första är kommunernas beslut om LSS-insatser styrt
av lagstiftningen. För det andra kompenseras skillnader i personalkostnader
inte fullt ut, utan till 70 %, och för det tredje kommer koncentrations-
och personalkostnadsindexen endast att uppdateras när regeringen så
bestämmer. Regeringen anser även att det är viktigt att modellen kontinuerligt
ses över.
Personkretsar och insatser
All verksamhet enligt LSS, med undantag av insatsen råd och stöd, ska
omfattas av utjämningen. Regeringen anser att alla personkretsar inom
LSS-lagstiftningen ska behandlas likvärdigt. Om endast vissa grupper eller
verksamheter skulle ingå i utjämningen kan det finnas en risk att kommunerna
bara tillhandahåller sådana insatser som omfattas av utjämningen. Av samma
skäl bör utjämningen även omfatta de 20 första timmarna av
assistansersättningen.
I annat fall skulle kommunerna få lägre nettokostnader om en funktionshindrad
person ges bostad med särskild service i stället för personlig assistans
i det egna hemmet. Om båda delarna omfattas av utjämningen kommer
alternativen att bli ekonomiskt likvärdiga för kommunen, varför den
funktionshindrades egna önskemål kan få större betydelse för valet av
insats.
Insamling av statistik
En hög kvalitet på de statistiska uppgifterna är betydelsefullt för att
beräkningarna i systemet ska bli korrekta, och för att systemet ska
uppfattas som rättvist. Därför bör underlaget för beräkningarna i
utjämningssystemet utgöras av s.k. mikrostatistik som samlas in från kommunerna
av Socialstyrelsen. Mikrostatistiken samlas in på personnummernivå, vilket
innebär att risken för dubbelräkning elimineras och att underlaget får en
hög tillförlitlighet. I samband med att de särskilda statsbidragen för
LSS-verksamhet utgått under 2001-2003, har Socialstyrelsen samlat in sådan
statistik. Det har dock inte funnits någon skyldighet för kommunerna att
lämna uppgifter. Kommunerna är dessutom skyldiga att göra en s.k. menprövning,
vilket inneburit ett visst bortfall av uppgifter.
Användandet av mikrostatistik innebär emellertid en risk för
integritetskränkningar.
Uppgifterna som föreslås få överföras från kommunerna till Socialstyrelsen
kommer dock att omfattas av sekretessen enligt 9 kap. 4 § sekretesslagen.
Socialstyrelsen måste också behandla uppgifterna i enlighet med de
bestämmelser till skydd för den personliga integriteten som finns i lagen
(2001:99) om den officiella statistiken. Regeringen bedömer att skyddet
för den personliga integriteten därmed är tillfyllest.
Förslaget till ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade innebär att kommunerna görs skyldiga att lämna ut vissa
personuppgifter beträffande enskilda till Socialstyrelsen.
Införanderegler
För att ge kommunerna rimliga förutsättningar att planera och eventuellt
ställa om sin verksamhet är det nödvändigt att utjämningssystemet successivt
fasas in. Införandeperioden föreslås vara fem år, dvs. systemet verkar
fullt ut först från den 1 januari 2009. Regeringen gör bedömningen att
införandereglerna inte bör ta hänsyn till avvecklandet av länsvisa
mellankommunala utjämningssystem. Eftersom dessa system har olika konstruktioner
och omfattning är det svårt att konstruera införanderegler som tar hänsyn
till de regionala utjämningssystemen utan att reglerna blir missvisande
eller alltför komplicerade.
Införandereglerna innebär att avgifterna som en kommun ska betala begränsas
till maximalt 250 kr per invånare 2004. Bidraget som en kommun kan få
2004 reduceras med högst 270 kr. Beloppen höjs sedan successivt så att
bidragsreduktionen fasats ut 2007 och avgiftsbegränsningen fasats ut 2009.

När införandeperioden har avslutats bör frågan om att eventuellt införliva
LSS-utjämningen i det ordinarie kostnadsutjämningssystemet övervägas på
nytt, anser regeringen.
Eventuella under- eller överskott som uppstår i systemet under införandeperioden
ska regleras genom justering av det generella statsbidraget.
Uppföljning och utvärdering
Utformningen av utjämningssystemet för LSS-kostnader är komplicerad och
olika former av beräkningar och antaganden ligger bakom det förslag som
regeringen nu lämnar. Mot denna bakgrund är bör en kontinuerlig granskning
ske av hur systemet fungerar och om det leder till rättvisa resultat.
Granskningen bör även avse om det finns kopplingar mellan utjämningssystemet
och förändringar i kommunernas verksamhet enligt LSS. Regeringen avser
att följa kostnadsutvecklingen för LSS-verksamheten och rapportera om
detta till riksdagen.
Ikraftträdande
Regeringen föreslår att reglerna för utjämningssystemet ska träda i kraft
den 1 mars 2004 och att lagen ska tillämpas första gången år 2004.
Regeringen anser att det nationella utjämningssystemet för LSS-kostnader
bör träda i kraft och tillämpas så snart som möjligt, dvs. så att systemet
kan tillämpas redan för 2004.
Med hänsyn till tidpunkten för ikraftträdande bör särskilda regler gälla
för administrationen under 2004. Skatteverket bör senast den 19 mars lämna
uppgift till kommunerna om deras preliminära bidrag respektive avgifter.
Kommunerna kan senast den 19 april påtala fel i underlaget. Skatteverket
bör senast den 10 maj lämna uppgift till kommunerna om bidragets respektive
avgiftens storlek.
Kompletterande lagförslag
I de båda föreslagna lagarna om utjämningsbidrag respektive utjämningsavgift
föreskrivs i 6 § att bidraget ska betalas ut i samband med och på motsvarande
sätt som vid utbetalning av kommunalskattemedel enligt 4 § lagen (1965:269)
med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av
skatt, m.m. I lagen (1965:269) behövs då en följdändring, så att utbetalning
av kommunalskattemedel kan justeras med hänsyn till det nu föreslagna
utjämningssystemet. Detta har inte beaktats i propositionen.
Regeringen har under beredningens gång försett utskottet med ett sådant
förslag till förändring av lagen (1965:269). Förslaget återfinns i bilaga
3.
Motionsyrkanden om avslag på proposition 2002/03:151
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motionsförslag om att regeringens förslag till
utjämningssystem för LSS-kostnader ska avvisas och att staten i stället ska
överta finansieringsansvaret för verksamheten.
Jämför reservationerna 1 (m, kd) och 2 (fp).
Propositionen
Verksamheten enlig LSS är obligatorisk för kommunerna. Kostnaderna för
denna verksamhet har ökat kraftigt de senaste åren, och är mycket ojämnt
fördelade mellan kommunerna. År 2001 varierade kostnaderna per invånare
från 400 till 6 000 kr. Kostnadsskillnaderna mellan kommunerna är större
för LSS-verksamheten än för andra obligatoriska verksamheter och har
dessutom ökat sedan systemet infördes. För att jämna ut kostnadsskillnaderna
har regionala utjämningssystem införts i samtliga län utom Gotland.
Regeringen gör bedömningen att kostnadsskillnaderna nu är så stora att en
utjämning är nödvändig för att ge kommunerna likvärdiga ekonomiska
förutsättningar att bedriva LSS-verksamhet. Därför föreslår regeringen nu
att ett nationellt system införs för att jämna ut kostnader för verksamhet
enligt LSS.
Motionerna
I motion Fi222 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) föreslås att ansvaret för
LSS-kostnaderna ska övertas av staten. Det är inte rimligt att kommunerna
ska vara finansiellt ansvariga för rättigheter som riksdagen beslutat om.
Målet med assistansersättningen - att underlätta för personer med
funktionshinder att integreras i samhället - bör inte ställas mot andra behov
i kommunernas verksamhet. Regeringens förslag om ett utjämningssystem bör
därför avslås.
Kristdemokraterna anser att staten bör ta över finansieringsansvaret för
LSS-verksamheten. I motion Fi10 av Olle Sandahl m.fl. (kd) föreslås att
regeringens förslag till utjämningssystem avvisas (yrkande 1) och att
staten i stället tar över hela finansieringsansvaret (yrkande 2). Eftersom
LSS är en rättighetslag som ställer detaljerade krav på kommunerna har de
ingen möjlighet att påverka insatsernas omfattning. När staten specificerar
rättigheter är det också rimligt att staten tar sitt finansieringsansvar.
I motion Fi286 av Olle Sandahl m.fl. (kd) framförs ett yrkande av samma
innebörd (yrkande 7). Om staten ansvarar för kostnader och framtida
volymökningar kan dessa ställas mot andra utgifter i statens budget. Är det
däremot kommunerna som ska stå för finansieringen tränger LSS-insatserna
ut andra kommunala verksamheter såsom skola och barn- och äldreomsorg.
Ulla Löfgren och Elizabeth Nyström (båda m) anser i motion Fi9 att LSS
helt och hållet ska finansieras av staten. Redan i dag finansierar staten
stora delar av det stödsystem som finns för bl.a. personer med funktionshinder,
och motionärerna anser att tiden nu är mogen för staten att ta hela
finansieringsansvaret. En försäkringsbaserad statlig garanti är betydligt
effektivare och tryggare att luta sig mot än vad landets alla kommuner
var för sig någonsin kommer att vara, skriver motionärerna.
Socialutskottets yttrande
Socialutskottet anser att det är angeläget att en kostnadsutjämning kommer
till stånd som ger mera likartade förutsättningar för kommunernas invånare.
Regeringen uttalar i propositionen att en kontinuerlig granskning bör
ske av hur systemet fungerar och då bl.a. belysa om det ger rättvisa
resultat och om det finns kopplingar mellan systemets utformning och
förändringar inom kommunernas LSS-verksamhet. Socialutskottet anser att det
vid en sådan granskning är viktigt att beakta de vård- och omsorgspolitiska
förutsättningarna vad gäller dels mycket kostnadskrävande insatser, dels
verksamhet som till följd av begränsad efterfrågan förekommer i liten
omfattning.
Finansutskottets ställningstagande
En förändring där staten övertar kostnadsansvaret för verksamheten enligt
LSS från kommunerna skulle innebära att ansvaret för verksamheten skiljs
från finansieringen. Staten skulle då ha ansvaret för finansieringen
samtidigt som kommunerna fattar beslut om insatser enligt lagen. En sådan
ordning skulle bidra till osunda ekonomiska drivkrafter och riskera att
skapa ett system med svaga kostnadsåterhållande krafter.
Finansutskottet kan också konstatera att socialutskottet hösten 2002, i
betänkande 2002/03:SoU1, behandlade och avstyrkte liknande motionsyrkanden
om att staten skulle överta finansieringsansvaret för LSS. I en
fyrpartireservation (m, fp, kd, c) till samma betänkande (res. 11) föreslog
reservanterna att frågan om ett statligt kostnadsansvar för LSS borde
utredas.
Våren 2003 tog ett enigt socialutskott initiativ till en parlamentarisk
utredning med uppgift att göra en bred översyn av lagen (1993:389) om
assistansersättning (bet. 2002/03:SoU19). Denna översyn ska bl.a. omfatta
frågan om hur den långsiktiga finansieringen ska se ut. Direktiven till
utredningen är för närvarande under utformning i Regeringskansliet.
Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motionsyrkandena om att staten ska
ta över finansieringsansvaret för LSS-verksamheten. Därmed avstyrker
utskottet motionerna Fi9 (m), Fi10 (kd) yrkandena 1 och 2, Fi222 (m) samt
Fi286 (kd) yrkande 7.
Val av utjämningsmetod
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motionsyrkanden om att den s.k. bruttometoden ska
användas vid utjämningen av LSS-kostnader. Jämför reservation 3 (fp).
Propositionen
Regeringen föreslår, i likhet med utredningen, att den s.k. genomsnittsmetoden
ska användas. Metoden innebär att en kommun som har en högre standardkostnad
per invånare än rikets standardkostnad per invånare har rätt till ett
bidrag, och en kommun vars standardkostnad per invånare är lägre än
riksgenomsnittet ska betala en avgift. Detta är den metod som tillämpas
inom den ordinarie kostnads- och inkomstutjämningen. Ett eventuellt
framtida införlivande av LSS-utjämningen i det ordinarie
kostnadsutjämningssystemet
underlättas om man använder samma metod.
En annan metod att utjämna kostnaderna hade varit att använda den s.k.
bruttometoden. Denna metod innebär att respektive kommun får ett bidrag
som motsvarar kommunens hela standardkostnad per invånare samtidigt som
det generella statsbidraget reduceras med rikets standardkostnad per
invånare.
Skillnaderna mellan de båda metoderna är små. Utfallet för såväl staten
som för samtliga kommuner är detsamma i de båda fallen. Den egentliga
skillnaden, skriver regeringen, rör frågan om den framtida finansieringen
av systemet. Regeringen gör bedömningen att tillämpningen av bruttometoden
på sikt kan leda till att staten måste ta över finansieringsansvaret utan
att ha möjlighet att påverka kostnaderna för LSS-insatserna.
Regeringen anser att bruttometoden visserligen innebär att det blir lättare
att förstå och förklara hur verksamheten finansieras, men framhåller att
denna information kan lämnas på annat sätt. De kostnadsökningar som
eventuellt uppstår kommer att vara lika tydliga oavsett val av utjämningsmetod
eftersom såväl kostnadsuppgifterna som kommunerna årligen lämnar till
Statistiska centralbyrån, som den uppdatering som följer av beräkningen
av den genomsnittliga standardkostnaden i landet, kommer att vara desamma
i bägge systemen.
Sammantaget anser regeringen att övervägande skäl talar för att
genomsnittsutjämningsmetoden bör tillämpas som metod för kostnadsutjämning.
Motionen
I motion Fi8 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) förespråkas bruttometoden
(yrkandena 1 och 2). Motionärerna framhåller att bruttometoden är ett
pedagogiskt långt enklare system där bidraget motsvarar den beräknade
kostnaden. Med genomsnittsmetoden ser man på lokal nivå endast skillnaden
mellan kommunens beräknade kostnad och genomsnittskostnaden. Följden kan
enligt motionärerna bli att endast ett fåtal särskilt insatta personer
kan väntas ha en klar bild av hur kostnadsutjämningssystemet i praktiken
fungerar. För att belysa bruttometodens fördelar hänvisar motionärerna
till SOU 2002:103 (s. 135):
Genomsnittsmetodens olika stora avgifter kan komma att kritiseras mer än
bruttometodens avdrag, som är lika stort per capita för alla kommuner.
Bruttoutjämningen skulle således inte öka de spänningar som uppkommit
mellan olika landsändar, föranledda av att några kommuner betalar till
andra kommuner. Ekonomiskt finns dock inga skillnader, utan skillnaden är
av pedagogisk art."..."Ett sådant system [bruttometoden] blir mer
genomskinligt, dvs. transparent. Bristen på transparens kan exemplifieras med
utjämningssystemet för äldreomsorgen. Trots att det finns ett utjämningssystem
för äldreomsorgen, nekas äldre allt oftare särskilt boende när de vill
bosätta sig i en annan kommun. I ett transparent system uppfattas inte en
person som en ekonomisk belastning, eftersom dennes kostnad ersätts på
ett synligt sätt via utjämningssystemet. Denna insikt underlättar också
möjligheterna för personer med funktionshinder att flytta mellan kommunerna,
eftersom det inte innebär någon betydande ekonomisk för- eller nackdel
att acceptera dem som nya kommuninvånare.
Detta, anser motionärerna, borde innebära att riksdagen föredrar den metod
som regeringen inte föreslagit, dvs. bruttometoden.
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet kan konstatera att utfallet såväl för staten som för varje
enskild kommun är detsamma oavsett om brutto- eller genomsnittsmetoden
tillämpas. Omfördelningen beräknas i båda fallen på samma sätt. Utskottet
konstaterar också att både utredningen och regeringen förordar att
utjämningen sker med genomsnittsmetoden. Enligt utskottets mening finns goda
skäl som talar för detta. Genomsnittsmetoden är en väl etablerad metod
som används i den ordinarie kostnadsutjämningen. Ett eventuellt införlivande
av LSS-utjämningen i den ordinarie utjämningen skulle underlättas av att
samma metod tillämpas. Frågan om ett sådant införlivande bör enligt
regeringens uppfattning bli föremål för övervägande i samband med att
systemets infasning avslutas.
Utvecklingen av kostnaderna för LSS-verksamheten kan göras lika tydlig
med båda utjämningsmetoderna, och utskottet anser därför inte att detta
ska avgöra valet av utjämningsmetod. Kostnaderna för LSS-verksamheten har
ökat betydligt sedan lagen infördes, och regeringen gör bedömningen att
ökningen kommer att fortsätta. Utskottet gör samma bedömning och anser
mot den bakgrunden att det - oavsett val av utjämningsmetod - är mycket
viktigt att noggrant följa kostnadsutvecklingen för LSS-verksamheten
framöver.
Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi8 (fp) yrkandena 1 och 2.
Översyn av huvudmannaskapet
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motionsförslag om en översyn av huvudmannaskapet för
LSS-verksamheten. Jämför reservation 4 (c).
Motionen
I motion Fi11 av Lena Ek m.fl. (c) anförs att det föreslagna utjämningssystemet
för LSS-kostnader är ett steg i rätt riktning. Motionärerna pekar dock på
att den stora kostnadsökningen för LSS-verksamheten - ca 10 % per år -
har medfört att många kommuner, framför allt mindre som har svårt att
omfördela sina kostnader, därför har hamnat i en svår ekonomisk situation
så att enskilda i värsta fall kan bli lidande. Detta föranleder en översyn
av huvudmannaskapet för LSS-verksamheten och riksdagen bör överväga
möjligheten för ett statligt finansieringsansvar (yrkande 1).
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet anser att ett statligt övertagande av finansieringsansvaret
skulle innebära en olycklig situation där ansvaret för verksamheten och
kostnaderna skiljs åt. Detta skulle kunna leda till att kostnadsökningen
inom LSS-verksamheten förstärks. Frågan om ett statligt övertagande av
finansieringsansvaret har också, som tidigare nämnts, behandlats och
avstyrkts av socialutskottet hösten 2002 (bet. 2002/03:SoU1).
Utskottet anser inte att det finns anledning till en sådan översyn som
motionärerna förespråkar. Därmed avstyrker utskottet motion Fi11 (c)
yrkande 1.
Beräkning av standardkostnaden
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motionsförslag om att se över utformningen av
utjämningssystemets koncentrations- och personalkostnadsindex.
Jämför reservation 5 (c).
Propositionen
Sättet att beräkna de kostnader som ska utjämnas följer i stort sett samma
principer som i det ordinarie kostnadsutjämningssystemet. Utjämningen
baseras på antalet insatser enligt 9 § 2-10 LSS multiplicerat med den
riksgenomsnittliga kostnaden för respektive insats. De olika insatserna
summeras därefter. Till detta läggs kommunernas ersättning till
försäkringskassan enligt LASS (assistansersättningen).
Den ovan beräknade kostnaden föreslås multipliceras med två indextal, ett
koncentrationsindex och ett personalkostnadsindex. Koncentrationsindexet
utgörs av kvoten mellan andelen personer med beslut om LSS i kommunen och
i riket, och visar alltså om en kommun har en annan befolkningsandel med
LSS-insatser än riksgenomsnittet. De kommuner som har ett högre indextal
än 1 får en högre standardkostnad, och vice versa. Tanken med detta index
är att kommuner med en stor andel personer med LSS-insatser har
stordriftsfördelar och därför ska få mindre kompensation via utjämningssystemet.

Personalkostnadsindexet är till för att spegla omsorgsbehovet hos de
personer som har insatser enligt LSS. I stället för att mäta omsorgsbehovet
hos varje individ, vilket kräver en stor administration, föreslår regeringen
att man ska använda personalkostnaderna för att approximera omsorgsbehovet.
Indexet motsvarar 70 % av skillnaden mellan kommunens egna redovisade
personalkostnader och de personalkostnader som ingår i den grundläggande
standardkostnaden. Kompensationen sker endast till 70 % av skillnaden för
att minska risken att systemet kompenserar för skillnader i effektivitet
eller ambitionsnivå.
De kostnader som beräknas i den föreslagna modellen överensstämmer inte
helt med kommunernas faktiska kostnader. Det är heller inte meningen.
Liksom i det ordinarie kostnadsutjämningssystemet är tanken att
kostnadsskillnader som beror på skillnader mellan kommunerna i effektivitet,
ambitionsnivå, servicenivå m.m. inte ska kompenseras.
Motionen
I motion Fi11 av Lena Ek m.fl. (c) föreslås att utformningen av koncentrations-
och personalkostnadsindexet ses över så att de är neutrala mellan de olika
driftsformer som kommunerna kan välja för verksamheten (yrkande 3).
Motionärerna hävdar att de stordriftsfördelar som en hög koncentration antas
ge, inte uppkommer i en situation med enskilda vårdbolag. Om privata bolag
koncentrerar sin verksamhet till insatser för mer vårdkrävande personer,
kommer koncentrationsfördelen helt och hållet vårdbolaget till godo.
Detta ger kostnader som vida överstiger schablonkostnaden, och kommunerna
riskerar därmed att underkompenseras i utjämningssystemet.
Motsvarande problem finns i utformningen av personalkostnadsindex. När
vårdbolagen riktar sin verksamhet mot personer med stora omvårdnadsbehov,
och samtidigt erbjuder vård med hög personaltäthet, riskerar den föreslagna
ersättningen att inte täcka de verkliga kostnaderna. Det är av största
vikt att systemet är konkurrens- och bidragsneutralt, anser motionärerna.

Finansutskottets ställningstagande
Kommunens beräknade standardkostnad för insatser enligt LSS är en
sammanvägning av de olika typerna av LSS-insatser. Kostnaderna för de olika
insatserna varierar mycket kraftigt. Den dyraste insatsen, särskilt boende
för barn, beräknas enligt propositionen i genomsnitt kosta 777 857 kr per
person och år. Motsvarande kostnad för t.ex. ledsagarservice beräknas
till 18 514 kr. Genom en sammanvägning av de olika insatserna tar beräkningen
av standardkostnaden hänsyn till vilken mix av insatser varje kommun har.

Motionärerna invänder mot personalkostnadsindexet att det skulle missgynna
privat driven verksamhet. Eftersom den privata verksamheten är inriktad
mot personer med stort vårdbehov och vården dessutom bedrivs med hög
kvalitet (hög personaltäthet) har de privata vårdgivarna högre personalkostnader
än schablonen och riskerar därför att få för låg ersättning från systemet,
anser motionärerna.
Utskottet vill med anledning av detta klargöra att det föreslagna
utjämningssystemet tar hänsyn dels till vilken typ av insats varje individ
får, dels till hur omvårdnadsbehovet (mätt som personalkostnader) varierar
inom de olika insatserna. Detta gäller oavsett om verksamheten bedrivs i
kommunal eller privat regi. En kommun som låter privata vårdbolag ta hand
om personer med kostnadskrävande insatser och själv ansvarar för verksamheten
i de mindre kostnadskrävande delarna, får samma ersättning från
utjämningssystemet som en kommun som gör tvärt om. Huruvida de privata
vårdbolagen
får en rimlig ersättning för sina kostnader eller inte avgörs inte av
utjämningssystemet, utan i kommunens upphandling av vårdtjänster. Den
schablon som används i systemet för att beräkna löneinnehållet i den köpta
verksamheten (86 % av de totala kostnaderna) kan visserligen i det enskilda
fallet avvika från den verkliga lönekostnaden. Det finns dock ingen
anledning att förmoda att sådana avvikelser skulle vara betydande eller
systematiska. Skulle schablonen i enskilt fall slå fel, är det dessutom
kommunen, inte den privata vårdgivaren, som påverkas.
Ett privat vårdbolag som bedriver sin verksamhet med hög kvalitet (hög
personaltäthet) riskerar att inte få kompensation från systemet för sina
verkliga kostnader, hävdar motionärerna. Detta är heller inte meningen.
Systemet ska, i likhet med den ordinarie kostnadsutjämningen, inte kompensera
för skillnader i ambitionsnivå, servicegrad eller effektivitet.
Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi11 (c) yrkande 3.
Länsvisa utjämningssystem
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker ett motionsyrkande om att justera mellan kommunerna
för kostnader som kan uppstå när mellankommunala avtal sägs upp i samband
med att utjämningssystemet för LSS-kostnader införs.
Jämför reservation 6 (c).
Propositionen
I och med införandet av ett nationellt utjämningssystem för LSS-kostnader
minskar behovet av mellankommunala utjämningssystem inom länen. Om de
ändå skulle finnas kvar kan det leda till att vissa kommuner blir dubbelt
kompenserade och andra dubbelt belastade. Eftersom de länsvisa systemen
grundar sig på avtal mellan kommunerna bör också frågor om när och hur
avtalen ska avvecklas vara en fråga för de beröra kommunerna. Regeringen
förutsätter att merparten av dessa avtal kommer att upphöra när det
nationella utjämningssystemet träder i kraft. Kommunernas möjlighet att ha
en länsvis utjämning (17 § LSS) bör dock inte upphävas i nuläget.
Regeringen framhåller att kommunernas möjlighet att träffa avtal enligt
17 a § LSS för personer som är bosatta i annan kommun även fortsättningsvis
kommer att fylla en viktig funktion. Regeringen anser att regleringen
kommer att behövas för personer med ovanliga diagnoser samt i syfte att
kunna erbjuda tillfälligt boende i en annan kommun under tiden hemkommunen
bygger upp en lämplig verksamhet.
Motionen
I motion Fi11 av Lena Ek m.fl. (c) efterlyses förslag om hur kostnaderna
mellan hemkommun och vistelsekommun kan justeras till dess att vistelsekommunen
kompenseras av utjämningssystemet (yrkande 2). Som regeringens förslag är
utformat kan det uppstå situationer där den nya vistelsekommunen får betala
för den ursprungliga hemkommunens uppsagda plats trots att man ännu inte
tilldelats utjämningspengar. Utjämningssystemet måste utformas så att
både individens självbestämmande och vistelsekommunens finansieringsbehov
tillgodoses.
Finansutskottets ställningstagande
Kommunerna har en möjlighet (17 a § LSS) att sluta kostnadsavtal för
personer bosatta i en annan kommun. När sådana avtal sägs upp kan en lucka
i finansieringen av LSS-insatserna för de berörda personerna uppstå mellan
avtalets slut och utjämningssystemets införande.
Införandet av ett nationellt utjämningssystem kan leda till att sådana
avtal sägs upp. Frågan om avtalens utformning är emellertid en civilrättslig
fråga mellan avtalsparterna. Det finns för närvarande ca 1 400 sådana
avtal, och det är enligt utskottets bedömning en fråga för avtalsparterna
att avgöra under vilka former eventuella uppsägningar eller omförhandlingar
av avtalen bör ske. Kommunernas möjligheter att även fortsättningsvis
jämna ut LSS-kostnader inom länen i enlighet med tidigare ingångna avtal,
eller teckna nya avtal enligt 17 a § LSS, begränsas inte av det föreliggande
förslaget till utjämningssystem för LSS-kostnader.
Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi11 (c) yrkande 2.
Ett nationellt utjämningssystem
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker regeringens lagförslag samt den komplettering som
utskottets fogat till lagförslaget. Riksdagen bifaller därmed proposition
2002/03:151 samt utskottets förslag till komplettering.
Propositionen
Regeringen föreslår att riksdagen antar dels regeringens förslag till lag
om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade,
dels antar lagarna om utjämningsbidrag respektive utjämningsavgift för
kommuner för kostnader enligt LSS.
Kompletterande lagförslag
Ett införande av det föreslagna kostnadsutjämningssystemet för verksamhet
enligt LSS innebär även att det krävs en mindre ändring i 4 § lagen
(1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets
utdebitering av skatt, m.m. Detta förslag saknades i propositionen.
Regeringen har under beredningens gång försett utskottet med ett sådant
förslag.
Motionen
Birgitta Carlsson och Margareta Andersson (båda c) begär i motion Fi216
att regeringen ska lägga fram ett förslag så att det blir större rättvisa
mellan kommunerna för LSS-kostnaderna (yrkande 1).
Finansutskottets ställningstagande
Med hänvisning till vad utskottet anfört om regeringens förslag till system
för utjämning av kostnader för stöd och service till vissa funktionshindrade
(LSS), tillstyrker utskottet proposition 2002/03:151 samt utskottets
kompletterande lagförslag.
Utskottet anser att förslaget i motion Fi216 (c) yrkande 1 därmed får
anses vara tillgodosett. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet.

Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett
följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i reservationen.

1. Motionsyrkanden om avslag på proposition 2002/03:151, punkt 1 (m,
kd)
av Gunnar Axén (m), Tomas Högström (m), Cecilia Widegren (m) och Olle
Sandahl (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen avslår proposition 2002/03:151 och tillkännager för
regeringen som sin mening vad som i reservationen anförs om att staten
bör överta kostnadsansvaret för LSS. Därmed bifaller riksdagen delvis
motionerna 2003/04:Fi9, 2003/04:Fi10 yrkandena 1 och 2, 2003/04:Fi222 och
2003/04:Fi286 yrkande 7.
Ställningstagande
Vi anser att regeringens förslag i proposition 2002/03:151 om ett
utjämningssystem för kommunernas LSS-kostnader bör avslås. Ansvaret för
finansieringen av LSS-verksamheten bör i stället övertas av staten.
Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) är en
betydelsefull reform för de funktionshindrade, och vi anser att det är mycket
viktigt att reformen värnas långsiktigt. LSS är en rättighetslag. Den är
beslutad av riksdagen och ställer detaljerade krav på kommunerna som därför
har mycket begränsade möjligheter att påverka insatsernas omfattning.
Kostnaderna för LSS-verksamheten har ökat avsevärt och riskerar med
nuvarande ordning att tränga ut andra angelägna kommunala verksamheter.
Staten har ansvaret för lagstiftningen och staten ska därför också ha
ansvaret för finansieringen. Framtida kostnadsökningar inom LSS-verksamheten
ska enligt vår uppfattning prövas mot alla utgiftsområden inom statsbudgeten,
inte bara mot den kommunala verksamheten.
Med det anförda föreslår vi att riksdagen delvis bifaller motionerna Fi9
(m), Fi10 (kd) yrkandena 1 och 2, Fi 222 (m) och Fi286 (kd) yrkande 7.

2. Motionsyrkanden om avslag på proposition 2002/03:151, punkt 1 -
motiveringen (fp)
av Christer Nylander (fp) och Gunnar Nordmark (fp).
Ställningstagande
Ansvaret för finansieringen av LSS-verksamheten bör övertas av staten.
Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) är den kanske
viktigaste frihetsreformen som genomförts på senare år. Den är mycket
betydelsefull i vardagen för människor med funktionshinder, människor som
för sin vardag är beroende av andra människors stöd och assistans. Sedan
den infördes har stödet ständigt utsatts för hot om och genomförande av
begränsningar och besparingar. För oss liberaler är det mycket viktigt
att reformen värnas långsiktigt. LSS är en rättighetslag. Den är beslutad
av riksdagen och ställer detaljerade krav på kommunerna som därför har
mycket begränsade möjligheter att påverka insatsernas omfattning. Kostnaderna
för LSS-verksamheten har ökat avsevärt och riskerar med nuvarande ordning
att uppfattas tränga ut andra angelägna kommunala verksamheter. Det nu
föreslagna utjämningssystemet är inte någon långsiktig lösning. Staten
har ansvaret för lagstiftningen och staten ska därför också ha ansvaret
för finansieringen. Den enskildes rätt till värdighet och frihet genom
LSS måste säkras. Riksdagen har begärt en bred översyn av lagen om
assistansersättning. Vi välkomnar att detta beslut äntligen blivit fattat.
Den nuvarande ordningen är dock så bristfällig och ställer enskilda
personer såväl som enskilda kommuner i mycket trängda lägen. Av den anledningen
menar vi att det som en övergångslösning behövs ett bättre fungerande
utjämningssystem för LSS-kostnader mellan kommunerna.
Med det anförda föreslår vi att riksdagen avslår motionerna Fi9 (m), Fi10
(kd) yrkandena 1 och 2, Fi 222 (m) och Fi286 (kd) yrkande 7.

3. Val av utjämningsmetod, punkt 2 (fp)
av Christer Nylander (fp) och Gunnar Nordmark (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om att använda den s.k. bruttometoden. Därmed
bifaller riksdagen motion 2003/04:Fi8 yrkandena 1 och 2.
Ställningstagande
Som framgår av motion Fi8 (fp) och av reservation 1 i detta betänkande,
anser vi att finansieringen av LSS-verksamheten bör vara statens ansvar.
Problemen med den ojämna fördelningen av LSS-kostnader mellan kommunerna
är dock så akuta, att en nationell utjämning enligt vår mening är nödvändig
i avvaktan på att staten tar över finansieringsansvaret. Som en
övergångslösning är vi därför beredda att acceptera det föreslagna
utjämningssystemet,
under förutsättning att bruttometoden används vid utjämningen, i stället
för den nu föreslagna genomsnittsmetoden.
Det ekonomiska utfallet av de båda metoderna är visserligen detsamma, men
bruttometoden är en betydligt mer pedagogisk metod. Med bruttometoden
blir det avsevärt enklare för medborgare, politiker och tjänstemän att
förstå och förklara hur verksamheten finansieras.
Den ökade tydlighet som bruttometoden innebär underlättar också för
funktionshindrade att flytta mellan kommunerna. Det framgår nämligen klart
med bruttometoden, att flytten mellan kommuner inte innebär någon betydande
ekonomisk för- eller nackdel för den ena eller andra kommunen.
Med det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller motion Fi8 (fp).

4. Översyn av huvudmannaskapet, punkt 3 (c)
av Jörgen Johansson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om en översyn av huvudmannaskapet för LSS-verksamheten.
Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Fi11 yrkande 1.
Ställningstagande
LSS-reformen är viktig för de funktionshindrade, och jag vill se en
fortsatt utveckling av reformen. Kostnadsökningarna har dock varit stora de
senaste åren och statsbidragen har inte följt med kostnadsutvecklingen.
Detta har medfört att många kommuner, särskilt de mindre, har hamnat i en
svår ekonomisk situation som i värsta fall kan gå ut över den enskilde.
Detta föranleder enligt min mening att en översyn av huvudmannaskapet bör
göras, och att ett statligt finansieringsansvar för LSS-verksamheten bör
övervägas.
Med det anförda föreslår jag att riksdagen bifaller motion Fi11 (c)
yrkande 1.

5. Beräkning av standardkostnaden, punkt 4 (c)
av Jörgen Johansson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om en översyn av utformningen av koncentrations-
och personalkostnadsindex. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Fi11
yrkande 3.
Ställningstagande
Jag anser att utformningen av de båda indextalen, koncentrationsindexet
och personalkostnadsindexet, riskerar att få felaktiga effekter vad gäller
neutraliteten mellan privat och offentligt driven LSS-verksamhet.
Koncentrationsindexet innebär att en kommun som har stordriftsfördelar
ska få en reducerad ersättning ur utjämningssystemet. Om stordriftsfördelar
na uppstår i den privata verksamheten riskerar kommunen, som inte kan
tillgodogöra sig stordriftfördelen, att bli underkompenserad.
Personalkostnadsindexet syftar till att spegla graden av omvårdnadsbehov.
Ett privat vårdbolag som koncentrerar sin verksamhet mot personer med
stora omvårdnadsbehov riskerar att inte få ersättning från utjämningssystemet
som täcker de verkliga kostnaderna.
Det är av största vikt att utjämningssystemet är konkurrens- och
bidragsneutralt, och jag anser därför att utformningen av koncentrations- och
personalkostnadsindex bör ses över.
Med det anförda föreslår jag att riksdagen bifaller motion Fi11 (c) yrkande
3.

6. Länsvisa utjämningssystem, punkt 5 (c)
av Jörgen Johansson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om justering av kostnader innan kompensationen
sker genom utjämningssystemet. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Fi11
yrkande 2.
Ställningstagande
Det föreslagna utjämningssystemet kommer att innebära att de länsvisa
avtalen sägs upp, en utveckling som redan inletts. I samband med detta
riskerar det att uppstå en situation där en vistelsekommun får ta över
finansieringsansvaret innan man kan tillgodogöra sig medel från
utjämningssystemet. Jag anser att det är av största vikt att utjämningssystemet
utformas så att det tillgodoser såväl individens självbestämmande som
vistelsekommunens finansieringsbehov. Regeringen bör därför lämna förslag
om hur kostnaderna kan justeras mellan hem- och vistelsekommunen tills
dess att vistelsekommunen får kompensation från utjämningssystemet.
Med det anförda föreslår jag att riksdagen bifaller motion Fi11 (c) yrkande
2.

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
Proposition 2002/03:151 Utjämning av vissa kostnader för stöd och service
till funktionshindrade:
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade,
lag om utjämningsbidrag till kommuner för kostnader enligt lagen (1993:387)
om stöd och service till vissa funktionshindrade,
lag om utjämningsavgift för kommuner för kostnader enligt lagen (1993:387)
om stöd och service till vissa funktionshindrade.
Följdmotioner
2003/04:Fi8 av Karin Pilsäter m.fl. (fp):

1. Riksdagen beslutar om kostnadsutjämning enligt bruttometoden av
kommunala kostnader för stöd och service till vissa funktionshindrade i
enlighet med vad som anförs i motionen.
2. Riksdagen avslår propositionens förslag till lag om utjämningsavgift
för kommuner för kostnader enligt lagen (1993:387) om stöd och service
till vissa funktionshindrade.
2003/04:Fi9 av Ulla Löfgren och Elizabeth Nyström (båda m):
Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer med ett förslag om hur
stöd och service till funktionshindrade enligt LSS helt och hållet skall
finansieras av staten.
2003/04:Fi10 av Olle Sandahl m.fl. (kd):

1. Riksdagen avslår förslaget i proposition 2002/03:151 om ett
utjämningssystem för kommunernas LSS-kostnader.
2. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer till riksdagen
med ett förslag om ett statligt finansiellt övertagande av kostnaderna
för LSS i enlighet med vad som anförs i motionen.
2003/04:Fi11 av Lena Ek m.fl. (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om en översyn av huvudmannaskapet för LSS-verksamheten.
2. Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag
om hur kostnaderna mellan vistelsekommun och hemkommun kan justeras till
dess att vistelsekommunen kompenseras via utjämningssystemet.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om en översyn av utformningen av såväl koncentrations-
som personalkostnadsindex.
Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003
2003/04:Fi216 av Birgitta Carlsson och Margareta Andersson (båda c):

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring
i lagen om LSS så att det blir en större rättvisa mellan kommunerna vad
gäller kostnaderna för denna rättighet.
2003/04:Fi222 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):
Riksdagen avslår propositionens förslag till lag om utjämningsavgift för
kommuner för kostnader enligt lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade i enlighet med vad som anförs i motionen.
2003/04:Fi286 av Olle Sandahl m.fl. (kd):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att införa statlig finansiering av LSS.

Bilaga 2
Regeringens lagförslag

Bilaga 3
Utskottets lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser
om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.Härigenom
föreskrivs att 4 § lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns
och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.1Lagen omtryckt 1973:437.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1977:191. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §2Senaste lydelse 2002:673.
Det som sägs i denna paragraf om kommun och kommunalskattemedel tillämpas
också i fråga om landsting och landstingsskattemedel samt kommuns
begravningsavgiftsmedel. I fråga om slutavräkning av begravningsavgiftsmedel
gäller dock i stället bestämmelserna i sjätte stycket.
En kommun har rätt att under visst år (beskattningsåret) av staten uppbära
preliminära kommunalskattemedel med ett belopp som motsvarar produkten av
de sammanlagda beskattningsbara förvärvsinkomsterna i kommunen enligt
skattemyndighetens beslut enligt 4 kap. 2 § taxeringslagen (1990:324) om
taxering till kommunal inkomstskatt (skatteunderlaget) året före
beskattningsåret, den skattesats som har beslutats för beskattningsåret och de
uppräkningsfaktorer enligt tredje stycket som har fastställts senast i
september året före beskattningsåret.
Senast i september varje år skall regeringen, eller den myndighet regeringen
bestämmer, fastställa två uppräkningsfaktorer som skall svara mot den
uppskattade procentuella förändringen av skatteunderlaget i riket. Den
ena skall avse förändringen mellan andra och första året före beskattningsåret.
Den andra skall avse förändringen mellan året före beskattningsåret och
beskattningsåret. Under år då riksdagsval hålls i september, får regeringen
dock ändra redan fastställda uppräkningsfaktorer. Detta skall ske senast
en vecka efter att regeringen avlämnat budgetpropositionen.

Innan skattemyndigheten betalar ut kommunalskattemedel till kommunerna
skall avräkning göras enligt 10 § lagen (1995:1516) om utjämningsavgift
för kommuner och landsting och 16 kap. 8 § skattebetalningslagen (1997:483).
Vidare skall tillägg göras för bidrag enligt 10 § lagen (1995:1515) om
utjämningsbidrag till kommuner och landsting samt för bidrag enligt 1 och
2 §§ lagen (1995:1514) om generellt statsbidrag till kommuner och landsting.
Det belopp som framkommer skall betalas ut med en tolftedel per månad
den tredje vardagen räknat från den 17 i månaden, varvid dag som enligt
2 § lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid jämställs med allmän
helgdag inte skall medräknas. Är kommunens fordran inte uträknad vid
utbetalningstillfällena i månaderna januari och februari, skall utbetalningarna
dessa månader grundas på samma belopp som utbetalningen i december månad
det föregående året. När särskilda skäl föranleder det får skattemyndigheten
dock förordna att utbetalningen skall grundas på ett annat belopp. Om
något av de belopp som utbetalningen i månaderna januari, februari och
mars grundats på inte motsvarar en tolftedel av kommunens fordran, skall
den jämkning som föranleds av detta ske i fråga om utbetalningen i april
eller, om det är fråga om ett större belopp, fördelas på utbetalningarna
i april, maj och juni månader. Innan skattemyndigheten betalar ut
kommunalskattemedel till kommunerna skall avräkning göras enligt 10 § lagen
(1995:1516) om utjämningsavgift för kommuner och landsting, 6 § lagen
(2004:000) om utjämningsavgift för kommuner för kostnader enligt lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade och 16 kap.
8 § skattebetalningslagen (1997:483). Vidare skall tillägg göras för bidrag
enligt 10 § lagen (1995:1515) om utjämningsbidrag till kommuner och
landsting, för bidrag enligt 6 § lagen (2004:000) om utjämningsbidrag till
kommuner för kostnader enligt lagen (1993:387) om stöd och service till
vissa funktionshindrade samt för bidrag enligt 1 och 2 §§ lagen (1995:1514)
om generellt statsbidrag till kommuner och landsting. Det belopp som
framkommer skall betalas ut med en tolftedel per månad den tredje vardagen
räknat från den 17 i månaden, varvid dag som enligt 2 § lagen (1930:173)
om beräkning av lagstadgad tid jämställs med allmän helgdag inte skall
medräknas. Är kommunens fordran inte uträknad vid utbetalningstillfällena
i månaderna januari och februari, skall utbetalningarna dessa månader
grundas på samma belopp som utbetalningen i december månad det föregående
året. När särskilda skäl föranleder det får skattemyndigheten dock förordna
att utbetalningen skall grundas på ett annat belopp. Om något av de belopp
som utbetalningen i månaderna januari, februari och mars grundats på inte
motsvarar en tolftedel av kommunens fordran, skall den jämkning som
föranleds av detta ske i fråga om utbetalningen i april eller, om det är
fråga om ett större belopp, fördelas på utbetalningarna i april, maj och
juni månader.
En slutavräkning av kommunalskattemedlen skall ske när den årliga taxeringen
under året efter beskattningsåret har avslutats. Därvid skall en kommun
som inte ingår i ett landsting behandlas som om den även utgjorde ett
landsting. Produkten av skatteunderlaget enligt den taxeringen och den
skattesats som har beslutats för beskattningsåret utgör de slutliga
kommunalskattemedlen. Om summan av dessa överstiger summan av de preliminära
kommunalskattemedlen enligt andra stycket skall skillnaden betalas ut
till kommunerna med ett enhetligt belopp per invånare den 1 november året
före beskattningsåret. I motsatt fall skall skillnaden återbetalas av
kommunerna med ett enhetligt belopp per invånare den 1 november året före
beskattningsåret. Utbetalning eller återbetalning skall göras i januari
andra året efter beskattningsåret.
En slutavräkning av kommunens begravningsavgiftsmedel skall ske när den
årliga taxeringen under året efter beskattningsåret har avslutats. Produkten
av skatteunderlaget enligt den taxeringen och den avgiftssats för
begravningsavgiften som har beslutats för beskattningsåret utgör de slutliga
begravningsavgiftsmedlen. Om dessa överstiger de preliminära
begravningsavgiftsmedlen enligt andra stycket skall skillnaden betalas ut till
kommunen. I motsatt fall skall skillnaden återbetalas av kommunen.
Utbetalning eller återbetalning skall göras i januari andra året efter
beskattningsåret.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2004 och tillämpas första gången i
fråga om kommunalskattemedel för mars 2004.

Bilaga 4
Yttrande från socialutskottet