Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Tryck- och yttrandefrihetsfrågor

Betänkande 2009/10:KU14

  1. 1, Förslag
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
16 december 2009

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

PDF
Tryck- och yttrandefrihetsfrågor(pdf, 130 KB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2009/10:14 Tryck- och yttrandefrihetsfrågor

Beslut

Nej till motioner om tryck- och yttrandefrihet (KU14)

Riksdagen sa nej till motioner från allmänna motionstiden 2009 om tryck- och yttrandefrihet. Motionerna handlar om meddelarskydd, hets mot folkgrupp och innehållsansvar för Internetoperatörer.
Utskottets förslag till beslut
Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag

Motioner: 14

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2009-11-24
Justering: 2009-12-01
Trycklov till Gotab och webb: 2009-12-08
Trycklov: 2009-12-08
Reservationer: 4
Betänkande 2009/10:KU14

Alla beredningar i utskottet

2009-11-12, 2009-11-24

Nej till motioner om tryck- och yttrandefrihet (KU14)

Konstitutionsutskottet föreslår att riksdagen säger nej till motioner från allmänna motionstiden 2009 om tryck- och yttrandefrihet. Motionerna handlar om meddelarskydd, hets mot folkgrupp och innehållsansvar för Internetoperatörer.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2009-12-16
Stillbild från Debatt om förslag 2009/10:KU14, Tryck- och yttrandefrihetsfrågor

Debatt om förslag 2009/10:KU14

Webb-tv: Tryck- och yttrandefrihetsfrågor

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Phia Andersson (S)
Anf. 18 Phia Andersson (S)
Fru talman! I detta betänkande behandlas 19 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2009 som rör tryck- och yttrandefrihet. Av dessa 19 motionsyrkanden rör 13 meddelarskyddet för privatanställda i framför allt skattefinansierad verksamhet som övergår från offentlig regi till privata företag. Jag stod i denna talarstol förra året i samma fråga. Tyvärr har ingenting hänt, trots en flod av motioner även i år. Jag skulle kunna hålla samma anförande som förra året, men jag väljer att bredda frågan ytterligare. Fru talman! Att kunna påtala missförhållanden inom skattefinansierad verksamhet när det gäller vård, skola och omsorg är en viktig del av vår demokrati och för insyn och granskning av offentlig verksamhet. Men om verksamheten övergår i privat regi upphör meddelarskyddet för anställda, och det är saklig grund för uppsägning att bryta mot den lojalitetsplikt som anställda har gentemot sin arbetsgivare. Går man ut på nätet och söker på "privata vårdgivare" och "klagomål" får man väldigt många träffar som vittnar om vårdgivare som får allvarlig kritik av länsstyrelsen för framför allt låg bemanning - betydligt lägre än vad som är avtalat vid tillståndsgivningen för att få driva verksamheten. Det handlar om bristande rutiner vid medicinering, brister i dokumentation och brister i kvalitetsarbetet. Dessa brister kommer fram när länsstyrelserna gör oanmälda besök, och man frågar sig hur stora mörkertalen är eftersom länsstyrelserna omöjligt kan hänga med i den takt som verksamheter övergår i privat regi i borgerligt styrda kommuner och landsting. Länsstyrelsens oanmälda besök aktualiseras ofta av att anhöriga slagit larm om missförhållanden. Även Riksrevisionen har påtalat problemet i sin granskning Statens styrning av kvalitet i privat äldreomsorg . Där säger man bland annat att varken regeringen, länsstyrelserna eller Socialstyrelsen tar ansvar fullt ut för att säkra kvaliteten i privat äldreomsorg. Man säger också att det kan vara svårt för personalen att veta vad de får säga på sin arbetsplats. Personalen får å ena sidan inte röja företagshemligheter men är å andra sidan skyldiga att anmäla allvarliga missförhållanden enligt lex Sarah. I rapporten riktar Riksrevisionen kritik mot regeringen för att inte skaffa sig tillräcklig kunskap om äldreomsorg i privat regi och om den fungerar tillfredsställande. Insynen är enligt Riksrevisionen sämre hos privata utförare, till exempel genom att medborgarna inte har samma rätt att ta del av handlingar som vid offentlig verksamhet. Att personal har meddelarskydd och att repressalieförbudet gäller för arbetsgivare är en säkerhetsgarant för att människor i behov av vård och omsorg inte ska bli utsatta för missförhållanden. Föreningen Grävande Journalister har låtit genomföra en enkätundersökning bland riksdagsledamöter våren 2009. Resultatet av denna undersökning visade att stödet för ett utvidgat meddelarskydd till att även omfatta anställda i privata företag som utför tjänster på entreprenad åt offentlig verksamhet är betydligt starkare i riksdagen än i regeringen. Åsikterna går isär inom allianspartierna. Medan majoriteten av riksdagsledamöterna från Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna som har svarat på enkäten tycker att skyddet för personal i privata företag är för dåligt anser de flesta av Moderaterna att det är bra som det är i dag. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tycker samtliga att meddelarskyddet ska omfatta även privata företag. Fru talman! Även om frågan har visat sig svår att lösa i tidigare utredningar är det enligt vår mening oacceptabelt att skyddet på detta sätt uteblir beroende på vilken form det allmänna väljer att bedriva verksamheten i. En lag om skydd för meddelarfrihet i offentligt finansierad verksamhet i privat regi ska bygga på principen att denna så långt som möjligt ska vara densamma som för offentliganställda. Regeringen bör därför se över frågan i syfte att lägga fram förslag till de lagändringar som behövs. Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Med detta sagt vill jag yrka bifall till reservation nr 2 i detta betänkande.
Marianne Berg (V)
Anf. 19 Marianne Berg (V)
Fru talman! I detta betänkande, KU14 Tryck- och yttrandefrihetsfrågor, vill jag först av allt yrka bifall till reservation 1 gällande information om meddelarskydd för offentliganställda och yrka bifall till reservation 4 gällande hets mot folkgrupp som här gäller personer med könsöverskridande identitet, det vi i vanliga fall kallar transpersoner. Att de i dag som grupp står utanför samhällets skydd är helt oacceptabelt. Transpersoner bör inkluderas i hetslagstiftningen. Det är förkastligt att det inte finns i dag. Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet anser alla partier tillsammans att transpersoner bör inkluderas i hetslagstiftningen genom att 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen respektive 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen utvidgas till att även omfatta hets med anspelning på könsöverskridande identitet eller uttryck. Fru talman! Arbetslivet är sådant att de flesta av oss tillbringar en mycket stor del av våra liv på arbetsplatserna. Frågan om yttrande- och meddelarfrihet på arbetet är därför en central demokratifråga. Många är de som inte känner till sina rättigheter när det gäller meddelarfriheten, att de anställda inom den offentliga sektorn har ett grundlagsskydd för yttrande- och informationstrygghet, att de har rätt att kontakta massmedierna och berätta om olika missförhållanden utan att riskera att bli trakasserade eller avskedade. Det finns också offentliga arbetsgivare som inte har någon koll på eller tillräckliga kunskaper om förbudet att söka källor. För att råda bot på och komma till rätta med den okunskap som finns på området - om rätt att främja ett fritt meningsutbyte och tillförsäkra alla på arbetsplatsen deras grundlagsskyddade rättigheter - anser Vänsterpartiet att det behöver vara obligatoriskt att personalen inom offentlig verksamhet ges information om meddelarfriheten och efterforskningsförbudet. Den borgerliga regeringen och borgerligt styrda kommuner och landsting har genom ändrad lagstiftning och genom olika stimulanser ökat takten avsevärt när det gäller privatiseringen av offentligt finansierad verksamhet, en privatiseringsiver utan dess like. Men man har inte sett till konsekvenserna. En bland många negativa konsekvenser av denna snabba omvandling av den offentligt finansierade välfärden är att personalen som går från att vara offentliganställd till att bli privatanställd får helt andra villkor för sin anställning. När en offentlig verksamhet tas över av ett privat företag ersätts personalens meddelarfrihet och skyddet mot efterforskning och repressalier med en tystnadsplikt. Privatanställda har lojalitetsplikt mot sin arbetsgivare. Ett brott mot denna plikt kan i sin värsta form leda till uppsägning. Låt mig ta ett exempel som kanske många av er känner till. Förra året arbetade en undersköterska på ett äldreboende i Lerums kommun, ett äldreboende som Attendo Care var arbetsgivare för. Undersköterskan slog larm till arbetsgivaren om att den underbemanning som rådde på äldreboendet kunde orsaka att de gamla kunde råka ut för till exempel fallolyckor. Det var för lite personal, och man kunde inte som masken dela sig och vara överallt samtidigt. Det säger sig självt. Detta var en punkt som kvinnan framförde, ett av många missförhållanden. Men Attendo Care struntade i detta, reagerade inte trots att hon hade rapporterat om dessa missförhållanden. När arbetsgivaren inte lyssnar, ingen reagerar, vad gör man då? Naturligtvis går man vidare. Det gäller ju de äldres väl och ve, trygghet i boendet och naturligtvis också personalens arbetssituation. Så hon skrev, som många i hennes situation hade gjort, ett mejl till kommunen och informerade om situationen. Vad blev det av detta? Jo, hon blev uppsagd av Attendo Care av personliga skäl med motivet att hon var illojal mot företaget. Detta är dagens Sverige. Vänsterpartiet anser därför att offentligt finansierad verksamhet i privat regi regleras i lag och att det så långt som möjligt ska vara samma skydd för meddelarfriheten som för de offentliganställda. Högeralliansen avstyrker motionerna. De är inte beredda att stärka meddelarfriheten i offentlig verksamhet i privat regi. De säger också nej till Vänsterpartiets förslag att utreda förutsättningarna för anställda i helt privat regi att få utöva sina grundlagsskyddade rättigheter. Högeralliansen anser i dag som tidigare att det är helt i sin ordning att många anställda på sina arbetsplatser inte ska kunna ta upp eventuella missförhållanden som kan förekomma. De tar inte heller någon notis om Riksrevisionens rapport. Fru talman! Att känna rädsla för att meddela sig är illa, att dessutom tvingas till tystnad är verkligen illa i en demokrati som vår.
Margareta Cederfelt (M)
Anf. 20 Margareta Cederfelt (M)
Fru talman! Jag inleder med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på samtliga reservationer. Vi debatterar här tryck- och yttrandefrihet, viktiga frågor. Jag kommer i mitt anförande att uppehålla mig vid avsnitten om meddelarskydd och hets mot folkgrupp. Karl Sigfrid kommer senare i sitt anförande att beröra de delar av betänkandet som rör Internet och Internetoperatörerna, varför jag inte kommer att beröra den delen alls i mitt anförande. Tryckfrihet, yttrandefrihet, meddelarfrihet, de delar som ingår i vår svenska yttranderätt, är oerhört viktiga och centrala i vårt samhälle. Det är ju ingen slump att det är lagstiftning som ingår i våra grundlagar. Samtidigt är detta lagstiftning som vi aldrig kan ta för given, oavsett om det handlar om tidningar, arbetsplatser eller medborgare som yttrar sig på stan. Kort och gott: Vi behöver fortsätta att debattera frågan och hålla den levande i samhällsdebatten. Visst är ett fritt och öppet meningsutbyte med respekt för den enskildes personliga integritet ett självklart och grundläggande värde i vår demokrati. En fråga som har berörts från företrädare för oppositionen handlar om meddelarfriheten. Den omfattar i dag offentliganställda, och man vill att den ska utökas till att omfatta personer och anställda inom den privata verksamheten som är finansierad av offentlig verksamhet. Det här är ingen ny fråga. Vad jag förstår har företrädare för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet motionerat i dessa frågor under många år när ni själva har innehaft majoriteten. Vad jag förstår har det inte blivit någon lagändring då. Vi befinner oss nu i ett läge att det finns en yttrandefrihetskommitté. Det hade varit klädsamt om ni hade sagt något om att frågorna finns med i kommitténs arbete. Rätten att yttra sig och meddelarfrihet är utan tvivel en viktig fråga. Därför blir jag illa berörd när jag läser till exempel tidningen Dagens Samhälle - den får vi alla i riksdagen. Där förekommer artiklar om att anställda, oavsett om det handlar om offentligt, kommunalt, statligt driven verksamhet eller landstingsdriven verksamhet, diskrimineras trots att det finns en lagstiftning, just för att personerna har yttrat sig och tagit upp missförhållanden. Detta förekommer också som ni nämnde för privatanställda medarbetare. Men där finns en annan lagstiftning. Det är svårt att bryta ut en enda del av ett lagstiftningspaket när det gäller den privata verksamheten, som ser annorlunda ut. Det är därför det är så viktigt att frågan bereds och utreds innan förändringar görs. En ändring i en del av en lagstiftning kan påverka en hel verksamhet i övrigt. Här har tagits upp en fråga om att vissa delar i den utbildning som arbetsgivare ska erbjuda medarbetare ska vara obligatorisk och lagstiftas från Sveriges riksdag. Det är olyckligt om vi börjar peta ut meddelarfriheten som en del som ska vara obligatorisk. Vad är det mer som ska lagstiftas som obligatorisk för en arbetsgivare att informera medarbetare om? En fråga som inte har berörts av en enda av oppositionens företrädare i debatten är att det finns en möjlighet inom den privata verksamheten att reglera meddelarfriheten. Det handlar om anställningsavtal mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det handlar om anställningsavtal som ligger på kollektivavtalsnivå; arbetstagarorganisationer och arbetsgivarorganisationer. I de verksamheter som är upphandlade har kommunen möjligheter - landstinget också för den delen - att i sina anbudsförfaranden driva frågan om meddelarfrihet. Visst finns frågan med i lagstiftningen. Fru talman! Jag vill gå vidare i mitt anförande för att nu beröra den lagstiftning som handlar om hets mot folkgrupp och den lagstiftning som omfattar transsexuella personer. Även här missade Marianne Berg att ta upp en del som redan finns i lagstiftningen, nämligen diskrimineringslagen från den 1 januari 2009. Den talar om att främja rättigheter och möjligheter oavsett könsöverskridande identitet. Det finns en diskrimineringsombudsman. Det talas om att lagstiftningen ska gälla i hela samhället oavsett om det handlar om yrkesliv eller privatliv. Självklart finns här en lagstiftning som också omfattar transsexuella personer. Det sades inte heller i något av era anföranden om att Yttrandefrihetskommittén också i sitt fortsatta arbete har med frågan om könsöverskridande identitet.
Phia Andersson (S)
Anf. 21 Phia Andersson (S)
Fru talman! Frågan är inte given i Yttrandefrihetskommittén. Det är jag som har lyft upp att man även ska passa på att titta på den frågan. Det kanske krävs ett direktiv från regeringen. När det gäller den enkätundersökning som jag hänvisade till i mitt anförande säger en folkpartist som svar på en fråga från tidskriften Scoop att de har en piska på sig att de fyra partierna måste komma överens i frågan. Folkpartisten hoppas att ett större och reglerat skydd ska ordnas snart. Är det Moderaterna som sätter stopp för att frågan faktiskt inte kommer in i Yttrandefrihetskommittén som ett direktiv från regeringen?
Margareta Cederfelt (M)
Anf. 22 Margareta Cederfelt (M)
Fru talman! Jag kan naturligtvis inte svara på hur enskilda riksdagsledamöter har yttrat sig i olika utredningar. Den frågan förutsätter jag att Phia Andersson kan ställa till berörda personer, i det här sammanhanget berört parti. Från alliansens sida samarbetar vi i dessa frågor. Vi har en gemensam politik där vi driver frågan om att det finns en lagstiftning. Om det ska bli ändringar måste dessa grundas på ett utredningsarbete. Precis som jag sade i mitt huvudanförande går det inte att bryta ut en del ur ett lagstiftningspaket som rör privata företag och direkt applicera den lagstiftning som rör den offentliga sidan. Det kan krävas andra delar som måste ändras. Därför är det viktigt att också slå vakt om den lagstiftning som vi har nu. Phia Andersson kanske kan säga något om möjligheten för arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer att reglera meddelarfriheten via avtal. Det är också något som görs.
Phia Andersson (S)
Anf. 23 Phia Andersson (S)
Fru talman! Det här samarbetet upplever ändå någon ledamot som en piska. Det är viktigt att ta upp frågan när det gäller vårdavtal, precis som Margareta gör. Det är återigen en folkpartist, regionråd i Skåne, som i en artikel om samhälle och politik säger att krav i vårdavtal inte ger medarbetare rättsligt skydd mot efterforskning och repressalier. Lojalitetsprinciper är viktigare. Det säger en folkpartist i ett debattinlägg. Han är regionråd i Skåne och bör väl ha en kunskap i frågan eftersom han lyfter upp den. Kommer Margareta Cederfelt och Moderaterna att medverka till att det blir en utredning där man verkligen går igenom detta? Vårdavtal håller faktiskt inte, säger borgerliga politiker själva. Frågan är viktig. Den skyddar tredje man. Är man beredd i sin privatiseringsiver att utsätta äldre och andra vårdbehövande för säkerhetsrisker när det finns en garanti genom att personal kan tala om missförhållanden utan att för den sakens skull vara rädda för att bli uppsagda från arbetet? Kommer Margareta Cederfelt och Moderaterna att medverka till detta?
Margareta Cederfelt (M)
Anf. 24 Margareta Cederfelt (M)
Fru talman! Precis som jag sade i mitt inledningsanförande är tryck- och yttrandefrihet viktiga frågor som alltid måste lyftas upp. Eftersom Phia Andersson refererar till en undersökning av Scoop kan jag säga, av egen erfarenhet, att i Stockholms läns landsting under mandatperioden 2002-2006 styrde Phia Anderssons partikolleger Socialdemokraterna, och där fanns på samtliga sjukhus skrivna klausuler att medarbetarna inte hade rätt att yttra sig gentemot medierna. Kontrollera detta och gör rent i eget hus! Men jag hoppas att vi kan driva frågan om tryck- och yttrandefrihet på ett seriöst sätt så att den fungerar.
Stefan Tornberg (C)
Anf. 25 Stefan Tornberg (C)
Fru talman! Det känns alltid högtidligt att tala om tryck- och yttrandefriheten i vår kammare, för det handlar om fundamenta både för vårt arbete och för den svenska demokratin. Grunderna för ett öppet och demokratiskt samhälle handlar om ansvarsutkrävande, en fri debatt, rätt till självbestämmande, rättssäkerhet och inte minst en grundmurad respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Vi är säkert alla överens om att verklig trygghet finns endast i ett fritt och öppet samhälle. Utan fria och självständiga individer finns heller inget öppet samhälle. Det är också lätt att enas om alla människors rätt att uttrycka sin mening. Det ser vi nog alla som självklart. Lite svårare blir det när det handlar om rätten att uttrycka obekväma åsikter, felaktigheter och rena dumheter. Men det är just det som yttrandefriheten handlar om. Yttrandefriheten kan aldrig bli politiskt korrekt, utan den måste alltid vara oberoende av den tid vi lever i och kunna prövas utifrån just den självklara rätten att få uttrycka den opinionen. Idéer och uppfattningar måste få brytas mot varandra i ett demokratiskt samhälle. Det är mycket viktigt att vi kommer ihåg det, att vi inte tillåter oss att drivas fram av tillfälliga opinioner och omständigheter i det samhälle vi lever i. Det här är inte självklart överallt. Vi har ett engagemang, även från denna kammare, till exempel för den svenske journalisten Davit Isaak som sitter fängslad för att han ville ha möjligheten just att uttrycka sina åsikter. Vi har den senaste veckan fått uppgifter om hur man i länder nära Europa förbjuder partier att verka eftersom de enligt förvaltningsdomstolen där har haft en felaktig agenda. Till och med i ett av våra grannländer ingriper man i dagarna förebyggande med frihetsberövande mot demonstrationer. Det kanske tillfälligt kan tyckas rationellt, men jag ser det som ett stort hot mot yttrandefriheten. Det känns bra att vi nu har en yttrandefrihetskommitté som arbetar med ett mycket viktigt uppdrag, som ska vara klart 2011. Uppdraget är tydligt: Yttrandefriheten ska stärkas, inte försämras, men den måste också anpassas till ett modernt samhälle. Den snabba teknikutvecklingen och kommunikationsmöjligheterna gör också att teknikberoendet i dagens lagstiftning är otillfredsställande och därför måste kunna prövas. De frågor som har diskuterats här, bland annat meddelandefriheten, är en viktig del av offentlighetsprincipen. För Centerpartiets del är det självklart att meddelarfriheten är intimt förknippad med offentlighetsprincipen, och där offentlighetsprincipen råder ska det även finnas ett meddelarskydd. Meddelarskyddet råder i det allmänna, och därför ser vi inte möjligheten att även privaträttsliga subjekt ska omfattas av ett meddelarskydd. Däremot är det viktigt att påpeka att yttrandefriheten omfattar alla medborgare i vårt samhälle. I det exempel Marianne Berg lyfte fram i debatten hade inte meddelarfriheten hjälpt, för det handlade inte om att lämna uppgifter till medier, vilket är syftegrunden för meddelarfriheten. Om man utvidgar meddelarskyddet ytterligare finns det en risk att man utarmar offentlighetsprincipen, som ju är en viktig del av vår demokrati, vår möjlighet att få insyn i det allmänna. Jag ser också en liknande risk med en utvidgad hetslagstiftning. Ju fler undantag vi inför från yttrandefriheten, desto svagare yttrandefrihetslagstiftning riskerar vi att få. Därför är det viktigt att det prövas noggrant, att det prövas i ett sammanhang och att det prövas med omsorg, till exempel i den yttrandefrihetskommitté som nu arbetar med de här frågorna. Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande.
Helena Bargholtz (Fp)
Anf. 26 Helena Bargholtz (Fp)
Fru talman! Yttrande- och tryckfriheten intar en nyckelroll bland de olika fri- och rättigheterna. Betydelsen för demokratin och rättsstaten kan knappast överskattas. Den svenska tryckfrihetsförordningen går tillbaka till 1766 och har ända sedan dess varit en liberal hjärtefråga. I denna ingår särskilt offentlighetsprincipen, som numera har kommit i internationellt fokus, och begreppet transparens utgör en viktig del av de kriterier på så kallad good governance som har antagits inom EU. Med nya medier och ökad användning av informationsteknologi vore det lätt att tro att de reella förutsättningarna för yttrandefriheten har ökat och att medborgarnas möjligheter att delta i det offentliga samtalet har ökat. Så sägs det också gärna i högtidstalen om IT-frågor. Men verkligheten är betydligt mer blandad. De nya medierna behandlas inte likadant ur yttrandefrihetssynpunkt som traditionella medier. Dagstidningar och tryckta medier har en särställning. Deras betydelse för opinionsbildning och kontroll av statsmakten går tillbaka många hundra år och har knappast minskat även om mediekonsumtionen förändrats avsevärt de senaste decennierna. Till viss del beror de skilda villkoren från yttrandefrihetssynpunkt på skilda tekniska och praktiska möjligheter. Medielandskapet förändras hela tiden. De tidigare skarpa gränserna suddas ut. Detta leder till problem eftersom lagstiftningen ser så olika ut. I ett antal motioner om mediepolitiken har Folkpartiet krävt sådant som att avskaffa filmcensuren, vilket nu är på gång, och att lagstiftningen som rör medier ska göras så teknikneutral som möjligt. Detta har huvudsakligen syftat på annan lagstiftning än yttrandefriheten. Men vi i Folkpartiet menar att det på grund av den ökade teknikblandningen och mångfalden i medierna föreligger ett principiellt behov av att harmonisera så att yttrandefriheten mer liknar tryckfrihetens mer långtgående friheter. Jag tänker alla de bloggar som vi ägnar oss åt, meddelanden på Facebook och liknande. Hur uppfattas de? Vilken rättslig status gäller? Det här är väldigt komplicerat, och jag känner att vi i konstitutionsutskottet skulle behöva ha en ordentlig genomgång av vilka lagar som gäller för olika typer av meddelanden. Om vi inte kan det, hur kan vi då förvänta oss att medborgarna ska förstå det? Ur liberal synpunkt är grundhållningen enkel. Tryck- och yttrandefriheten ska vara så vidsträckt som möjligt. Rätten att yttra sig tillkommer inte bara den som torgför populära åsikter eller uttrycker sig på ett hyggligt och snyggt sätt, utan också den som vill chockera, driva med företeelser, häda eller visa upp sitt eget dåliga omdöme. Sedan är det i den fria debatten som vi andra får bilda opinion och ta avstånd. Men yttrandefriheten är inte absolut. Vi har förbud mot ärekränkning av enskilda. En annan sådan inskränkning är bestämmelsen om hets mot folkgrupp, som jag vill beröra lite närmare. Bestämmelsen om hets mot folkgrupp är det lagrum som sätter den yttersta gränsen för vilka kränkningar man får rikta mot ett kollektiv. Ordet folkgrupp används ibland om alla slags grupper, oavsett om det är politiker, ungdomar eller pensionärer. Men i lagens mening handlar det om grupper som är allra mest utsatta för förföljelse och hatbrott. Bakgrunden är förstås bland annat nazismens folkmord. Tredje rikets systematiska hatpropaganda var nödvändig för att göra befolkningen psykologiskt förberedd för Förintelsen. Det var också strax efter andra världskriget som Sverige slutligen införde ett förbud mot hets mot folkgrupp. Pådrivande för detta var inte minst den liberale publicisten Manne Ståhl, som ledde Karlstads-Tidningen i totalt 37 år och bland annat var ordförande i Publicistklubben. Han var också riksdagsledamot och en av de politiker som drev fram förbudet mot hets mot folkgrupp. I slutet av 1940-talet fanns det ingen förståelse för att inkludera homosexuella och bisexuella i hetsbestämmelsen, trots att homosexuella hela tiden varit måltavla för nazismens attacker. Också i dagens Sverige är homosexuella föremål för hatpropaganda från den nazistiska rörelsen. Ett antal homosexuella har också mördats av nazister i Sverige. Folkpartiet liberalerna var därför pådrivande för den lagändring som slutligen kunde träda i kraft 2003 och som innebär att hets med anspelning på sexuell läggning också omfattas av hetsförbudet. Sedan dess har debatten fortsatt i många partier. Folkpartiet fortsätter att driva frågan. 2003 års lagändring omfattar inte könsidentitet. Därmed ges inte transpersoner det skydd som homosexuella och bisexuella åtnjuter i dag. Folkpartiet har varit starkt pådrivande för att öka skyddet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter i samhället. Jag är glad över den diskrimineringslag som trädde i kraft i år och som alliansregeringen och demokratiminister Nyamko Sabuni har tagit fram och som Margareta Cederfelt just har beskrivit. Just nu pågår Yttrandefrihetskommitténs arbete med att se över tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Kommittén har ett brett mandat, och konstitutionsutskottet hänvisar i sitt betänkande till att frågan om hets mot folkgrupp kan komma upp i det sammanhanget. Vi får se till att den gör det. Men det är också viktigt att vi ger varandra och hela samhället en chans till analys och eftertanke inför de kommande lagändringarna på yttrandefrihetens område. Den här typen av lagstiftning som gäller våra grundlagar måste få ta tid. Den får inte stressas fram. Det finns tunga principiella argument i vågskålen, inte minst för att ge ett enhetligt skydd åt alla de personer som omfattas av hbt-beteckningen, det vill säga homosexuella, bisexuella och transpersoner. Men samtidigt måste vi vara ödmjuka och säga att vi behöver mer underlag om utbredningen av hetspropaganda som är explicit riktad mot gruppen transpersoner. Därför ser jag fram emot att få återkomma i frågan när Yttrandefrihetskommitténs förslag har presenterats. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
Ingvar Svensson (Kd)
Anf. 27 Ingvar Svensson (Kd)
Fru talman! Tryck- och yttrandefrihetsfrågorna är oerhört väsentliga för en fungerande demokrati. Det är ett område som vi behöver ständig bevakning på och kontroll över. Sverige har en internationellt sett intressant lagstiftning. Vi är unika i och med att vi är det enda land som har en detaljreglering på grundlagsnivå. Många länder har en väldigt god yttrandefrihetslagstiftning, men man har oftast bara mer svepande formuleringar i grundlagarna och sedan har man detaljlagstiftning i övrigt. De undersökningar som har gjorts pekar på att man har ett fullgott skydd för tryck- och yttrandefriheten runt om i Europa. Vi är unika när det gäller ensamansvaret. Det finns inget annat land i världen som har ensamansvar på samma sätt som Sverige har. Det finns meddelarskydd i andra länder, men inte på den nivå som den svenska lagstiftningen har, det vill säga att särskilt offentliganställda har möjlighet att läcka eller lämna ut även sekretessbelagd information till medierna. Ett sådant skydd finns inte någon annanstans. Vi är det enda land som har en brottskatalog på grundlagsnivå. Rent juridiskt och statsvetenskapligt är den svenska konstruktionen väldigt intressant. På området utanför det som är grundlagsskyddat i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen gäller Europakonventionen, regeringsformen och även Europadomstolens praxis på området. Det är detta som har gjort att flertalet av Europas länder har en bra lagstiftning på området. Den svenska lagstiftningen är dock inte utan problem. Om jag får en publiceringsidé är jag skyddad genom anskaffarfriheten och meddelarskyddet om jag avser att publicera den i ett grundlagsskyddat medium, till exempel om jag vill skriva en bok. Då har jag fullt grundlagsskydd från tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen för min publiceringsidé. Men om jag har samma idé och avser att publicera den på min blogg finns inte det skyddet. Då gäller bara det skydd som finns i regeringsformen eller Europakonventionen. Man kan fundera på om det är rimligt att det är på det viset. Det finns alltså en del saker att ta tag i för yttrandefrihetskommittén i det fortsatta arbetet. Det är ett väldigt abstrakt område. Det märker vi som sitter i kommittén. Det krävs verkligen att man inte är sömnig när man diskuterar de här frågorna eller nyss ha ätit lunch, för då kan det gå helt snett. Men det finns också andra problem med vår officiella tryck- och yttrandefrihetslagstiftning. Lite elakt sagt brukar man nämligen säga om Sverige att där kan bara tänkas en tanke åt gången. Jag tror att Stefan Tornberg var inne på detta. Den politiska korrektheten kan ibland sätta stopp för den faktiska yttrandefriheten. Det kan vara ett bekymmer, men det kan man inte lagstifta bort, utan man måste ägna sig åt opinionsbildning för att få medierna att inse att man bör spegla den pluralism i åsikter som faktiskt finns. Där finns nog en del att göra för våra svenska medier. Det finns en tendens som är närmast allomfattande att man fokuserar på ytan och på spelet och mindre på djup och substans i mediebruset. Där finns en del att göra framöver för dem som har ansvaret på det här området, tror jag. Det finns ett par frågor som har väckts när det gäller meddelarskyddet för dem som utför offentliga uppgifter i privat verksamhet, liksom när det gäller skyddet för transpersoner. Nu är tanken att vi ska ta upp de här frågeställningarna. Phia har väckt frågan om meddelarskyddet, och jag har väckt frågan om skyddet för transsexuella. Men det var redan klart från början att de här frågorna inte kommer förrän under 2010 när vi har löst de svåra bitarna om vilken typ av grundläggande skydd vi ska ha för tryck- och yttrandefriheten. Det ligger alltså i den tidsplanen. Det är i dag svårt att ha någon synpunkt på hur långt vi har kommit i dessa frågor, men jag tycker att det är angeläget att vi diskuterar dem i kommittén, så att vi får en ordentlig analys på området.
Helene Petersson i Stock (S)
Anf. 28 Helene Petersson i Stock (S)
Fru talman! För nästan nio månader sedan, närmare bestämt den 25 mars, hade vi samma debatt som vi har i dag. Bland annat gäller den frågan om hets mot folkgrupp. Vi från oppositionen har inte ändrat ståndpunkt, och vad vi kan se har heller inte majoriteten gjort det. Majoriteten skrev i sitt ställningstagande i våras att frågan kan komma att ytterligare belysas genom Yttrandefrihetskommitténs arbete, och så skriver man också nu. Men nu skriver man att frågan inte är avförd från utredningen och att man därför vill avvakta resultatet av kommitténs arbete. Bekymret är väl inte att frågan inte är avförd. Bekymret är väl egentligen att den inte på riktigt är införd. Frågan är väckt av oss ledamöter, bland annat Ingvar Svensson, och jag själv har också tagit upp den, men den finns inte i några direktiv. Det finns inga garantier för att den kommer att rymmas inom uppdraget eller inom den tidsram som kommittén har till sitt förfogande. Ingvar Svensson sade i sitt anförande här att det är tanken, men i slutet säger han: Vi vet inte hur mycket vi hinner med. Frågan om att tillföra begreppet könsöverskridande identitet i lagen om hets mot folkgrupp kommer i ett annat läge om riksdagen har gett ett tillkännagivande. Det blir en annan tyngd och regeringen har att hantera tillkännagivandet på något sätt, kanske då lämpligast genom ett tilläggsdirektiv till utredningen. Men majoriteten vill inte göra ett tillkännagivande till sin regering. Frågan är om ni verkligen vill tillföra eller se över möjligheterna att tillföra begreppet könsöverskridande identitet i lagen om hets mot folkgrupp. Eller är detta ett bra sätt att fördröja frågan utan att behöva ta ställning eller att få bort den från dagordningen för ett litet tag? Margareta Cederfelt tog upp i sitt anförande att det här begreppet finns med i diskrimineringslagstiftningen. Det är jättebra, vi är överens om det. Men det går inte att säga att bara för att det finns i diskrimineringslagen är vi nöjda, för det är en helt annan lagstiftning. Begreppet omfattar just diskriminering av en enskild person. Stefan Tornberg tar upp att ju fler undantag det är, desto svårare kan det bli. Men problemet med denna lagstiftning är att de som hotar, trakasserar och riktar sitt hat mot denna grupp inte gör någon åtskillnad om det är en homosexuell, en bisexuell eller en transperson. Vi har sett under exempelvis Pridefestivalen och i andra sammanhang att man inte gör någon åtskillnad. Bekymret blir när domstolarna ska döma. De måste då veta om det var en homosexuell person eller en transperson. Var det en homosexuell person kan de döma, men om det var en transperson kan de inte döma. Det är det stora bekymret med det här. Helena Bargholtz säger att Folkpartiet har varit pådrivande, och vi ser motioner från Folkpartiet i den här frågan. Helena säger först att frågan kan komma upp men ändrar sig sedan och säger att den ska komma upp. Ja, men varför kan ni då inte gå med på ett tillkännagivande? Vi från oppositionen vidhåller i vart fall vårt krav på ett tillkännagivande om att transpersoner ska inkluderas i hetslagstiftningen. Men vi tycker fortfarande att det är bra om det ligger en utredning eller en översyn till grund för införandet. Vi ser att tiderna har förändrats och att de här brotten har ökat i omfattning sedan vi beslutade om den grundläggande lagstiftningen som inte omfattar transpersoner. Men vi anser inte att riksdagen ska avvakta att Yttrandefrihetskommittén på eget initiativ ska ta upp frågan. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reservation nr 4.
Stefan Tornberg (C)
Anf. 29 Stefan Tornberg (C)
Herr talman! Först vill jag klarlägga att min deklaration om risken med att utvidga begreppet mer handlar om att det är viktigt att ha ett grundläggande beredningsarbete. Jag ser det, utifrån de kunskaper jag har i dag, som rätt uppenbart att lagstiftningen kommer att tillföras begreppet hets mot könsöverskridande identiteter. Men jag vill ha en ordentlig diskussion om det, en prövning, för så viktig är tryck- och yttrandefriheten. Jag blev lite fundersam över Helene Peterssons exempel när det gäller att domstolarna måste veta om det är en homosexuell, bisexuell eller en transperson som angripits. Jag förstod inte riktigt den kopplingen eftersom det handlar om individer, och då har vi hatbrottslagstiftningen enligt brottsbalken. Hetslagstiftningen omfattar ju grupp, och där är det tydligt vilken grupp som avses. Om angreppet är riktat mot homosexuella måste det rimligtvis framgå utifrån hur det uttrycks. Jag vill ha ett klargörande hur Helene Petersson resonerar i den frågan.
Helene Petersson i Stock (S)
Anf. 30 Helene Petersson i Stock (S)
Herr talman! När det till att börja med gäller beredningen säger ni att ni är säkra på att begreppet kommer att tillföras lagstiftningen och att det ska vara en grundläggande beredning inför ett beslut om att tillföra det. Ja, det tycker jag också. Men vi har ju sett gång efter gång att angrepp och hot mot grupper riktas mot hela hbt-gruppen. Man skiljer alltså inte på vem man riktar sitt hat mot, om det är den ena eller den andra delen av hbt, utan hat och trakasserier riktas mot hela gruppen, de som har en annan sexuell läggning än den heterosexuella. Det är därför det är så bekymmersamt att den ena delen inte finns med.
Stefan Tornberg (C)
Anf. 31 Stefan Tornberg (C)
Herr talman! Ett hetsbrott mot en hbt-grupp måste vara straffbart eftersom hbt-gruppen är en av de grupper som omfattas av hetslagstiftningen. När det gäller hatbrott och diskriminering finns även könsöverskridande identitet med i hetslagstiftningen. Jag ser problemet i det här, men inte utifrån det som Helene Petersson gav exempel på. Men det visar också hur viktigt det är att verkligen diskutera vad som handlar om diskriminering, vad som handlar om hatbrott och vad som handlar om hets. Vi behöver en grundläggande diskussion i en samlad parlamentarisk utredning. Det är bara på det sättet vi kan komma framåt, för annars är risken att vi gör någonting som inte blir tillräckligt bra. Det är den utredningen som jag och alliansen vill se.
Helene Petersson i Stock (S)
Anf. 32 Helene Petersson i Stock (S)
Herr talman! Jag kan inte förstå att vi inte kan enas om ett tillkännagivande. Vi står ju allihop och säger att vi vill ha in frågan, och vi har lyft in den. Men samtidigt finns det en jättestor osäkerhetsfaktor. Vi har hur mycket som helst att jobba med i Yttrandefrihetskommittén. Och frågorna blir inte lättare ju mer vi borrar i dem, tycker i alla fall jag. Det blir komplikationer, det tar tid och vi måste verkligen tänka efter. Om man vill ha in det här begreppet tycker vi att det allra bästa sättet är att ge ett tilläggsdirektiv och göra ett tillkännagivande. Vi tycker alla partier här att det är så viktigt att den här frågan diskuteras och debatteras, precis som Stefan Tornberg säger, så att vi verkligen har en grund för vad vi säger och att frågan kommer in. Men i dag vet vi inte. Frågan kan komma att inrymmas i kommitténs arbete. Men vad är det som säger att den kommer att göra det? Tiden kanske inte räcker. Det har inte blivit någon förlängning av utredningstiden och den har inte fått några fler tilläggsdirektiv. Jag förstår inte varför ni är så väldigt rädda för att göra ett tillkännagivande i denna fråga när vi verkar vara så pass överens.
Karl Sigfrid (M)
Anf. 33 Karl Sigfrid (M)
Herr talman! Jag skulle vilja kommentera det avsnitt som berör Internetleverantörers ansvar för innehållet i deras kunders kommunikation. Redan i dag samarbetar Internetleverantörerna med polisen för att reda ut brott, men det finns ett tryck från många aktörer som av olika skäl vill att Internetleverantörer ska göra mer, att de ska tvingas övervaka sina kunder och att kundernas aktiviteter ska rapporteras till myndigheter eller till organiserade särintressen. Naturligtvis sitter Internetleverantörerna på en strategisk position och har stora möjligheter att bevaka vad som sker på nätet. Just därför har de, som en Internetleverantör uttryckte det, blivit en önskebrunn dit alla statliga och privata intressen går för att begära ut information om medborgarna. Den så kallade Renforsutredningen som kom 2007 och som vi tar upp i vårt betänkande föreslog till exempel att Internetleverantörer skulle vara skyldiga att varna och stänga av Internetanvändare som misstänktes för olovlig fildelning. Betoningen ska läggas på ordet misstänktes, för det fanns inte ingen möjlighet till rättslig prövning för den Internetabonnent som drabbades. Internetleverantörerna skulle enligt Renforsutredningens förslag ställas inför tre valmöjligheter. Den första valmöjligheten var att skydda sina abonnenters integritet, vilket skulle innebär ständiga rättsprocesser. Den andra valmöjligheten var att stänga av kunder helt utan rättslig prövning. Den tredje valmöjligheten, som kanske var den mest realistiska, var att Internetleverantörerna själva övervakar kundernas nätvanor och gör egna privata polisutredningar. Vi ska vara glada över att Renforsutredningen, som beställdes av Thomas Bodström, hamnade i papperskorgen. Innehållsansvar för Internetleverantörer innebär nämligen, närmast per automatik, att Internetleverantörerna tvingas in i en myndighetsroll. De skulle tvingas bestämma vilka som får ta del av information och vilka som får sprida information. Det i dag öppna nätet skulle bli ett slutet nät. Det skulle bli ett nät där yttrandefriheten är beroende av särskilda tillstånd. Det finns anledning att välkomna det skydd mot rättsosäkra avstängningar från nätet som vi fick genom telekompaketet. Ett ytterligare steg i rätt riktning vore att EU helt avvisar avstängning från nätet som statlig sanktion, precis som den svenska regeringen har gjort. Oavsett vilket brott man är skyldig till finns det ett samhällsintresse av att alla fritt kan delta i den offentliga debatten. Motsvarande resonemang kan föras om Internetleverantörer som tvingas blockera webbplatser. Utskottet påpekar därför i sitt ställningstagande att tvingande bestämmelser som ålägger Internetleverantörer att blockera webbplatser är svårförenliga med den svenska tryck- och yttrandefriheten.
Ingvar Svensson (Kd)
Anf. 34 Ingvar Svensson (Kd)
Herr talman! Det gäller ett klarläggande. Helene Petersson påstod att jag hade sagt att det inte är säkert att vi hinner ta upp dessa frågor. Om jag sade så, ber jag om ursäkt, för jag tänkte inte säga så. Jag tror inte heller att jag sade så. Vi hinner om vi vill.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2009-12-16
Förslagspunkter: 7, Acklamationer: 4, Voteringar: 3

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelser

    Förslagspunkter och beslut i kammaren

    1. Information om meddelarskydd för offentligt anställda

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2009/10:K223 yrkande 1 och 2009/10:K377 yrkande 2.
      • Reservation 1 (v)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (v)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      s1111216
      m840013
      c25004
      fp24004
      kd22002
      v02002
      mp14005
      Totalt28021246
      Ledamöternas röster
    2. Information om meddelarskydd till anställda inom vården

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2009/10:K212 yrkande 2.
    3. Meddelarskydd i offentligfinansierad privat verksamhet

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2009/10:K212 yrkande 1, 2009/10:K223 yrkande 2, 2009/10:K232, 2009/10:K254 i denna del, 2009/10:K278, 2009/10:K377 yrkande 1, 2009/10:K379, 2009/10:K386 och 2009/10:So278 yrkande 4.
      • Reservation 2 (s, v, mp)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 2 (s, v, mp)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      s0114016
      m840013
      c25004
      fp24004
      kd22002
      v02002
      mp01405
      Totalt155148046
      Ledamöternas röster
    4. Meddelarskydd för privatanställda

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2009/10:K223 yrkande 3 och 2009/10:K254 i denna del.
      • Reservation 3 (v)
    5. Hets mot folkgrupp

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2009/10:So603 yrkande 5 och 2009/10:A443 yrkande 14.
      • Reservation 4 (s, v, mp)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 4 (s, v, mp)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      s0114016
      m840013
      c25004
      fp24004
      kd22002
      v02002
      mp01405
      Totalt155148046
      Ledamöternas röster
    6. Skärpt innehållsansvar för Internetoperatörer

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2009/10:K310.
    7. Motioner som bereds förenklat

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår de motionsyrkanden som finns upptagna under denna punkt i utskottets förteckning över avstyrkta motionsyrkanden.