Unga lagöverträdare
Betänkande 2008/09:JuU19
- 1, Förslag, Genomförd
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut, Genomförd
Ärendet är avslutat
- Beslutat
- 19 mars 2009
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Beslut
Nej till motioner om unga lagöverträdare (JuU19)
Riksdagen sa nej till motioner från allmänna motionstiden 2008 om unga lagöverträdare. Motionerna handlar bland annat om brottsförebyggande arbete, påföljder och gallring av uppgifter i belastningsregistret.
- Utskottets förslag till beslut
- Avslag på motionerna.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag.
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Motioner: 9
Motioner från ledamöterna
- Motion 2008/09:Ju208 av Mats Gerdau (M) Samma gallringstid för böter och ungdomstjänst
- Motion 2008/09:Ju269 av Åsa Lindestam (S) Häktning för yngre personer än 18 år
- Motion 2008/09:Ju300 av Cecilia Widegren och Margareta Pålsson (M) Ungdomsbrottslighet
- Motion 2008/09:Ju305 av Karin Granbom (FP) Motverkande av klotter
- Motion 2008/09:Ju311 av Göran Montan (M) Klottersanering som dom
- Motion 2008/09:Ju379 av Mona Sahlin m.fl. (S) Bekämpa den grova kriminaliteten och brottens orsaker
- Motion 2008/09:Ju380 av Ingvar Svensson (KD) Drogtest på barn under 15 år
- Motion 2008/09:Ju381 av Chatrine Pålsson Ahlgren (KD) Unga brottslingar
- Motion 2008/09:Ju453 av Ingemar Vänerlöv (KD) 18-årsgräns för inköp av sprejfärg
Beredning, Genomförd
Senaste beredning i utskottet: 2009-02-19
Justering: 2009-03-10
Trycklov till Gotab och webb: 2009-03-11
Trycklov: 2009-03-11
Justering: 2009-03-10
Trycklov till Gotab och webb: 2009-03-11
Trycklov: 2009-03-11
Reservationer: 8
Betänkande 2008/09:JuU19
Betänkande 2008/09:JuU19
Alla beredningar i utskottet
2009-02-19
Nej till motioner om unga lagöverträdare (JuU19)
Justitieutskottet föreslår att riksdagen säger nej till motioner från allmänna motionstiden 2008 om unga lagöverträdare. Motionerna handlar bland annat om brottsförebyggande arbete, påföljder och gallring av uppgifter i belastningsregistret.
Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2009-03-18
Debatt om förslag 2008/09:JuU19
Webb-tv: Unga lagöverträdare
Dokument från debatten
- 2009-03-18Protokoll 2008/09:86
Protokoll från debatten
Anf. 201 Kerstin Haglö (S)
Fru talman! I dagens debatt behandlar utskottet ett antal motionsyrkanden från den allmänna motionstiden om unga lagöverträdare.
Vi socialdemokrater har ett särskilt yttrande och åtta reservationer. Yttrandet och många av reservationerna har vi tillsammans med Vänstern och Miljöpartiet. Givetvis står vi bakom alla våra reservationer, men jag vill här och nu yrka bifall till reservation 1.
I Sverige finns i dag nästan 2 miljoner barn under 18 år. Dessa barn och ungdomar har rättigheter enligt FN:s barnkonvention, och vi vuxna bär ansvar för att barns rättigheter tillgodoses. Därför måste vi också ha goda kunskaper och utgå från ungdomars villkor och behov. Vi måste också ha god kännedom om deras egna synpunkter. Det är inte minst viktigt för oss som politiker när vi ska fatta beslut som rör våra barn och ungdomar.
Under ungdomsåren är livet som mest sårbart. Vägen som ligger framför är komplex och ska utforskas med karta och kompass. Den kartan ser inte ut som på min tid och inte som på er tid. Då var föräldrar, mor- och farföräldrar och fröken i skolan de viktigaste påverkanskrafterna som stod mycket för normer och värderingar.
I dag är det helt andra krafter som styr ungdomskulturen. Datorn är en sådan som har blivit en mötesplats som vilken korvkiosk som helst. Den ligger bekvämt och nära och ofta i barnets eget rum. Här sker det möten kors och tvärs. Här kan man få kontakt med tjejen som har mobbat en i skolan. Här kan man tjatta med killen som man är kär i. Här kan man ha kontakt med kompisar i Polen. Här kan man också få kunskap och fakta.
Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land. Så skaldade en gång sångaren Olle Adolphson, och det var i en visa för vuxna. Och visst är det så. Just här och nu befinner sig barn och ungdomar i egna unika upplevelser av att få tänka, tycka, ställa krav, att få vara och få vara i fred. Det är många motsägelsefulla känslor som barn och ungdomar har som kan innebära förvirring, irritation och frustration i ett helt eget land. Och det är viktigt att det får vara så, att barnet och ungdomen har sin egen kompass. Men vi vuxna är också kompasser. Det är vi som är vägledarna.
Barn och ungdomar måste lita på att vi vuxna knackar på dörren och undrar hur det är, även om vi ena dagen riskerar att bli utestängda för att nästa dag möta en dörr som öppnas. Det krävs tydlighet, det krävs tålamod, det krävs intresse, det krävs nyfikenhet, och det är inte lätt för vare sig barnet eller den vuxne. Det är absolut inte lätt att vara tonårsförälder. Men det handlar om respekt och ansvar, respekt från oss vuxna att å ena sidan lämna i fred och å andra sidan ett ansvar att lägga sig i, att vara den där kompassen som våra barn och ungdomar behöver. Vuxna ska finnas som förebilder och skapa relationer och bygga broar över generationer. Det finns inga läktarplatser för vuxna. Det är alla vuxnas ansvar att bry sig om våra barn och ungdomar på ett sätt som berör och påverkar dem.
Under ungdomsåren finns också faror och lockelser. Ibland driver jakten på spänning fram handlingar som man önskar ogjorda. Man tappar sin kompass och kommer på villovägar. Man prövar alkohol och narkotika. Vill det sig riktigt illa hamnar den unge på den kriminella vägen som innebär exempelvis skadegörelse, stöld, bråk och misshandel. Ett ögonblicks verk och någon är brottsoffer, en annan gärningsman.
Vi ska ändå vara medvetna om och att ha med oss att de flesta ungdomar som begår brott gör det någon enstaka gång. Man klottrar; man snattar. Det är en liten grupp ungdomar som i tidig ålder börjar begå lindriga brott och fortsätter med det under ungdomsåren.
Fru talman! "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad, man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen fryser i tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." Citatet ur Hjalmar Söderbergs
Doktor Glas
speglar hur unga människor kan känna det i dagens samhälle. Blir man inte älskad eller beundrad kan man i alla fall bli fruktad i ett ungdomsgäng och bli avskydd och föraktad när man misshandlar någon svårt, för innerst inne vill man kontakt till varje pris.
Alla barn och ungdomar har rätt till en trygg uppväxt, till kärlek och att bli sedda. Det kan inte nog understrykas hur viktigt det brottsförebyggande arbetet är. Det gäller att förhindra att våra barn och ungdomar hamnar i ett destruktivt beteende som kan leda till en kriminell livsstil.
I den reservation vi socialdemokrater har tillsammans med Vänstern och Miljöpartiet lyfter vi just upp vikten av ett brottsförebyggande arbete. Det arbetet måste ske på samtliga nivåer i samhället för att det ska vara framgångsrikt. Det handlar om individens ansvar, om medmänniskor och om socialtjänst, skola, polis i samverkan. Det handlar om det lokala samhället, om organisations- och näringsliv och om den nationella politiken.
Vi vet att bristande integration, arbetslöshet, fattigdom och segregation är en grogrund för kriminalitet. I ett Sverige där klyftorna ökar alltmer är det säkert många som känner som den 17-årige kille på glid som jag mötte. Han sade: Jag är inte med. Han kände att han inte var med i dagens Sverige.
En satsning på att förebygga brott är framför allt en satsning på ett starkt välfärdssamhälle. Ökade ekonomiska och sociala klyftor mellan människor leder till att våra barn och ungdomar drabbas allra hårdast. Det är därför som vi socialdemokrater slåss för vår välfärdsmodell. Vi vet att den är grundläggande för att motverka att allt fler barn och ungdomar mår psykiskt dåligt, hamnar på villovägar och på den kriminella vägen.
Ju fler som är engagerade i det brottsförebyggande arbetet, desto bättre. Regeringen och de borgerliga ledamöterna som sitter här har dock ett stort ansvar. Det krävs insatser mot missbruk av alkohol och narkotika, åtgärder inom skola och socialtjänst och insatser inom bostads- och arbetsmarknadspolitikens område.
Ungdomar behöver stöd och sysselsättning på sina egna villkor. Med andra ord är en satsning på att förebygga att barn och ungdomar mår dåligt i dagens Sverige framför allt en satsning på ett starkt välfärdssamhälle - ett välfärdssamhälle som också inser betydelsen av att ta vara på och stödja de krafter som finns i de ideella organisationerna där man jobbar tillsammans med barn och ungdomar.
Fryshuset är ett fantastiskt exempel på hur barn och ungdomar får utöva kultur och idrott i alla dess former samtidigt som där finns en värdegrund av samverkan, ansvar, kvalitet, engagemang och respekt mellan vuxen och ung. Fryshuset engagerar också många medmänniskor i sitt arbete. Man har en otrolig förmåga att få med sig flera hundra i arbetet. Ett tydligt exempel på det är Lugna Gatan som kom till för att minska våld, skadegörelse och annan brottslighet bland unga. Man fångar upp de ungdomar som är på glid och som har erfarenhet av missbruk och kriminalitet. De är med och vandrar i Lugna Gatan. För många blir det ett avstamp till en anställning eller sysselsättning.
Fru talman! Samhället har också ett särskilt ansvar att skydda de glömda barnen. De är i dag ca 250 000. Deras föräldrar klarar på grund av missbruk eller psykisk sjukdom inte att ta sitt föräldraansvar fullt ut. Den lilla familjen måste känna trygghet i den stora familjen, samhället.
Hur ser det ut med tryggheten i dagens Sverige? Hur drabbas våra barn och ungdomar? Vi socialdemokrater konstaterar att den moderatledda regeringen inte ser till brottens orsaker. Man blundar för verkligheten och ser inte att det brottsförebyggande arbetet håller på att raseras. Därmed raseras också våra barns och ungdomars möjligheter och villkor för trygghet.
Just nu handlar det om familjernas ekonomiska otrygghet när mamma eller pappa blir arbetslös eller sjuk. I dag lever 350 000 barn i fattigdom i Sverige och det ökar. Mer än en tredjedel av dessa är familjer med ensamstående föräldrar, de allra flesta mammor.
Kommuners och landstings kärva ekonomi bidrar till att resurser tas från förskola och skola. Vi ser växande klyftor och segregation. Allt kommer ytterst att drabba våra barn och ungdomar.
Barngrupperna ökar i förskola och barnomsorg enligt Skolverkets rapport från 2008. Vi ser en grundskola och en gymnasieskola med färre pedagoger. Antalet behöriga till gymnasieskolan minskar givetvis när man inte har stödet i skolan. Enligt Skolverkets senaste rapport ökar mobbningen på våra skolor.
Alla barn har rätt till en trygg uppväxt, till kärlek och att bli sedda.
Fru talman! Jag ska säga något kort om de reservationer som rör belastningsregistret för unga lagöverträdare. Den ena reservationen tar upp frågan om gallring av åtalsunderlåtelse för personer mellan 18 och 21 år. Där vill vi att man sänker antalet år. Det har vi haft uppe till diskussion tidigare här i riksdagen, och vi står fast vid det.
Den andra gäller belastningsregistret när man döms till ungdomstjänst eller böter. Man kanske väljer att säga nej till ungdomstjänst och tar böter som mamma och pappa betalar. Men gör man ungdomstjänst är man kvar längre i belastningsregistret än om man tar böter. Det är inte riktigt, tycker vi. Vi vill komma ifrån böter så långt som möjligt. Det vore därför bra om vi kunde sänka antalet år i belastningsregistret för ungdomstjänst till samma antal år som för böter, alltså fem år.
Över huvud taget är Socialdemokraternas ståndpunkt när det gäller dessa båda reservationer att det måste ligga i samhällets intresse att unga snabbt ska kunna lämna begångna brott bakom sig.
Fru talman! Att unga lagöverträdare ges möjlighet att lämna begångna brott bakom sig för att kunna gå vidare kräver ett samhälle som ger möjlighet till det i form av socialt stöd, utbildning, arbete och bostad. Det ingår också i ett starkt brottsförebyggande arbete. Risken att åka dit igen kan vara stor om inte möjligheterna att gå vidare finns.
Jag har i mitt anförande använt det mesta av min talartid till att tala om vikten av brottsförebyggande arbete. Mot detta har jag ställt de konsekvenser av bristen på brottsförebyggande arbete som vi nu ser. Den politik som nu förs, och som har förts under några år, raserar det brottsförebyggande arbetet. Sverige kan bättre för våra barns och ungdomars framtid.
Vi socialdemokrater vet att varje krona som satsas på förebyggande arbete minskar kostnaderna för framtida akutinsatser mångdubbelt. Framför allt minskas mänskligt lidande då färre blir brottsoffer och färre blir gärningsmän.
Därför har vi en annan politik - en politik som investerar i barn och ungdomar så att våra barns och ungdomars utsatthet minskar och deras trygghet ökar.
I detta anförande instämde Karl Gustav Abramsson, Elisebeht Markström och Margareta Persson (alla s) samt Mehmet Kaplan (mp).
Anf. 202 Lena Olsson (V)
Fru talman! Jag passar på att instämma i det som Kerstin Haglö hade att anföra. Jag tycker att det var ett väldigt bra anförande. Om nu Kerstin drog över tiden lite, kanske jag har anledning att dra ned lite.
Jag vill för Vänsterpartiets del säga att vi står bakom alla reservationer, men för tids vinnande vill jag yrka bifalla till den som vi har tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
I debatten har det sagts mycket som jag verkligen kan instämma i. När vi i dag behandlar det här betänkandet som innehåller ett antal motionsyrkanden från motionstiden 2008 vill jag uppehålla mig vid det brottsförebyggande arbetet.
Ett bra brottsförebyggande arbete är bakgrunden till att man slipper vidta åtgärder som är mindre trevliga för ungdomarna.
Alla barn och ungdomar har rätt till en trygg uppväxt. Tryggheten som grund är en viktig förutsättning för att man ska lyckas i vuxenlivet.
Det är inte så lätt att vara ung i dag. Det är mycket som lockar. Kerstin har ju nämnt att barnen lever i sin egen värld med ny teknik och så vidare.
Unga känner också en stor oro för hur framtiden kommer att te sig. Det finns faror, och det finns framför allt en stor ängslan bland de unga att de inte ska duga inför andra. Man är också rädd för att inte lyckas.
Vi vuxna har ett stort ansvar för att alla våra barn och ungdomar ska lyckas så bra som möjligt. Det gör vi genom att skapa långsiktiga förutsättningar för att barn och unga ska få en så bra start som möjligt i livet.
Vi kan i dagens betänkande från utskottsmajoriteten läsa att exempelvis skolan har ett stort ansvar i det förebyggande arbetet, och att man ska ge barn en bra värdegrund. Det är i och för sig bra.
Jag och Vänsterpartiet undrar hur det överensstämmer med det som händer i verkligheten och på våra skolor i dag med nedlagda fritidsgårdar, mindre personaltäthet på dagis och så vidare. Vi i Vänsterpartiet är allvarligt bekymrade över det larm om varsel som går över hela landet. Det gäller till exempel lärare.
SKL och majoritetens egna företrädare bönar och ber om att man ska tillföra resurser för att man ska klara av kärnverksamheten i kommunerna.
Skatteintäkterna minskar, men det finns något som ökar ganska dramatiskt, nämligen socialbidragsköerna.
SKL säger att minst 2 000 kommer att sägas upp om man inte gör något. Det kommer naturligtvis våra barn och unga att drabbas av.
Jag tyckte att det fanns en ljusning när man lite löst aviserade att det skulle komma mer pengar. Men jag blev bekymrad av debatten i K.G. Bergströms tv-program i går. Där ändrades det. Där fick vi en avisering om att man ska vara rädd om skattemedel. Det är klart att man ska vara rädd om skattemedel, men nog skulle jag hellre ha givit dem till kommunerna än stoppat dem i de byxfickor som redan är fulla.
Man kan naturligtvis ställa sig den här frågan: Varifrån ska vi få alla de resurser som vi ska använda till det brottsförebyggande arbetet när det dras in dramatiskt för kommuner och landsting?
Det är bevisligen för barn som har särskilda behov i skolan som resurserna ryker först. Det är ett problem att man inte får hjälp när man har de här behoven. Det kanske är en så stor klass att läraren inte hinner med. Det blir betygen lidande av. Då är man på glid.
Utskottsmajoriteten räknar upp olika åtgärder för att motverka ungdomsbrottsligheten. Jag tycker i och för sig att det är bra, men man missar själva poängen: Vad ska man göra åt de ekonomiska klyftorna som bara ökar?
Det tycker jag borde ha allra högsta prioritet eftersom stora klyftor i samhället är en grogrund för kriminalitet. Det är en väldigt viktig hörnpelare i det brottsförebyggande arbetet.
Man borde också se till att våra barn och ungdomar får förutsättningar att klara sin skolgång i stället för att dra in på lärare - mest för dem som behöver läraren mest.
Man kan inte heller låta bli att säga: Se till att våra ungdomar får jobb! Vi har en dramatisk ökning av ungdomsarbetslösheten. Det är inte heller bra om man ska brottsförebygga.
Man kan också se till att föräldrarna har ett jobb att gå till. Det tär på hela familjen att ekonomin försämras och man inte har någon anställning.
När man inte har en anställning ska man ha en a-kassa värd namnet eller rätt till sjukpenning när man är sjuk.
De här åtgärderna skulle bidra till att fler unga i längden håller sig borta från kriminalitet.
I stället får vi se neddragningar av kommunens resurser vilket resulterar i att det grundläggande förebyggandet försämras. Är det värt det att sänka skatten mest för dem som är rikast? Det är faktiskt det ni har gjort. Kommuner och landsting hade kunnat ha de pengarna kvar och gjort något bra i brottsförebyggande syfte.
För att få rätsida på unga på glid måste de bli synliggjorda. Någon måste se dem. Någon måste ta tag i dem. Är den politik som ni för nu ansvarsfull? Det skulle jag vilja ha svar på.
I vår reservation 4 tar vi upp frågan om en översyn om häktningsförfarande av de unga. I dag är det detsamma som för de vuxna. I betänkandet står det att regeringen ska komma med förslag om ändringar i häktningsreglerna, vilket är bra. Hur detta förslag kommer att se ut återstår att se. Men jag vill ändå nämna att det är nödvändigt att separera de unga från de vuxna är nödvändigt.
Jag har gjort ett besök på Kronobergshäktet där personal som jobbar med unga häktade framförde att det finns mycket större möjligheter i ett tidigt skede av häktningen att få den yngre på bättre tankar eftersom häktet innebär en väntan och en tid för att reflektera över det brott som de har begått. Då måste det också finnas personal som har möjlighet att sitta och prata med dessa unga under häktningsperioden. Det framfördes klagomål på Kronobergshäktet om att detta utrymme inte fanns av ekonomiska skäl.
Herr talman! I vår reservation 8 tar vi upp frågan om offentligt biträde. Som det står i reservationen har riksdagen fattat beslut om nya regler. Alla som förhörs ska ha rätt till biträde vid ett förhör. Som nämns i reservationen finns det en forskarrapport från Handelshögskolan i Göteborg. Det har gjorts en stickprovsundersökning gällande 90 brottmål i Göteborgs tingsrätt. Den visar att vid förhör med barn under 18 år förekom försvarare endast i 12 procent av fallen. Det är skrämmande, tycker jag, när det handlar om så unga människor. Det är inte rätt att låta så unga människor sitta i polis- eller åklagarförhör ensamma utan ett offentligt biträde.
Herr talman! Jag vill till sist nämna frågan om att drogtesta barn under 15 år. Nu är det ett utredningsförslag. Men man kan fundera på hur det kommer att se ut när själva förslaget kommer.
Det går i dag bra att drogtesta barn under 15 år med den unges och föräldrarnas tillstånd. Jag och Vänsterpartiet tycker att man ska låta det förbli så. Man kan läsa motioner om fotbojor, drogtest och olika slags tvångsmetoder. Jag tycker att det är väldigt sorgligt eftersom jag tror att det aldrig kan ersätta den långa och nödvändiga åtgärden, nämligen att förebygga problem hos unga med mänsklig närvaro och dialog, inte med akuta och populistiska drag som stickprov och bojor.
De ungas tilltro till oss vuxna växer genom dialog med oss. Den växer nog inte så mycket genom att de unga utsätts för tvång.
I detta anförande instämde Elisebeht Markström (s) och Mehmet Kaplan (mp).
Anf. 203 Mehmet Kaplan (Mp)
Herr talman! Jag ska för tids vinnande börja med att instämma i det som de tidigare talarna har sagt om vår gemensamma reservation 1. I övrigt står jag bakom de reservationer som vi har gemensamt med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.
En viktig fråga som jag skulle vilja lyfta fram och som vi från Miljöpartiet tycker är viktig i sammanhanget är hur unga begår brott och vad som händer.
Jag kommer inte att upprepa det som Kerstin Haglö så tydligt förde fram här. Jag tycker att det var en briljant redogörelse för hur situationen är. Jag tycker att även Lena Olsson var väldigt tydlig i sitt anförande. Där har jag inget att fylla i.
Det gäller nu för mig att försöka lyfta fram frågan om ungas situation i Sverige i dag. Det kan te sig som en omöjlig uppgift, och vi har relativt begränsade möjligheter att göra det på den begränsade tid som vi har. Men jag vill ändå lyfta fram en fråga. Den handlar om tilltron och tilliten till vuxenvärlden.
Herr talman! Det handlar om på vilket sätt som vi ska skapa en tilltro till vuxenvärlden, hur unga människor ska kunna känna att vuxenvärlden står upp för dem. När och om de faller ska det finnas vuxna omkring dem om de själva vill och om de känner den tilliten.
Kopplingen till det betänkande som vi har att debattera i dag är just hur vi bemöter dem när de faller. I den text som är som ett svar på den motion som vi har tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kan man läsa att utskottet inte är berett att ställa sig bakom yrkandet om att ungdomar under 21 år ska ha rätt till offentligt biträde vid förhör. Trots att man i den tidigare texten lyfter fram just att det sedan den 1 april 2008 finns en lag som säger att alla som förhörs under en förundersökning har rätt att ha ett biträde närvarande vid förhöret om det kan ske utan men för utredningen lyckas man komma fram till att man ska avstyrka denna motion som skulle vara mycket enkel att baka in i texten.
Nu har jag inte suttit i riksdagen så länge, men jag trodde att man ibland kunde se att vissa motioner eller vissa yrkanden i motionerna är så pass bra och att man kanske inte tidigare har tänkt på att man kan baka in det i texten och att det går att göra utan men för den lyskraft som regeringsunderlaget anses ha.
Men frågan är om man faktiskt inte skjuter sig själv i foten. Här är det nämligen så tydligt att det handlar om tillit, om att unga människor ska kunna känna en trygghet i kontakten med vuxna. Dessutom blir ungdomar i dag, enligt i princip samstämmiga uppgifter, vuxna långt senare än för 20, 30 eller 40 år sedan. De bor till exempel kvar hemma längre. Det tar längre tid innan de tar körkort eller skaffar sig ett så kallat riktigt jobb. Det handlar framför allt om att just adolescensen förlängs. Att då inte kunna se nyttan med att ta bort tröskeleffekterna för unga från 18 år och upp till 21 år, tycker jag är att vara väldigt kortsynt.
När vi motionerar om detta en gång till under nästkommande år hoppas jag att utskottsmajoriteten och regeringen tänker om. Det har de tyvärr inte gjort i dag, och jag hyser inga stora förhoppningar om att det kommer att ske under kvällens lopp heller.
Herr talman! Jag yrkar än en gång bifall till vår gemensamma reservation 1.
Anf. 204 Helena Bouveng (M)
Herr talman! Den 3 mars kl. 10.00 lade färjan ut från Grännahamnen för färd över det vackra Vättern till den mytomsusade och vackra ön Visingsö. Ombord var jag och min gode vän Folke. Även om färjan var tom just denna dag är den sprängfylld under turistsäsongen. Till Visingsö åker de flesta av oss för härliga cykelturer, picknick i det gröna eller bara för att njuta av denna vackra del av Sverige. Men framför allt åker vi dit frivilligt.
Det gjorde också Folke och jag. Men de som vi skulle träffa var inte där frivilligt. Det är ett trettiotal grabbar mellan 16 och 20 år som med hjälp av ett LVU eller ett LSU är tvångsplacerade på Stigbyskolan, ett av våra 31 särskilda ungdomshem som Statens institutionsstyrelse, SIS, ansvarar för.
Miljön på Stigbyskolan är det inget fel på - vackert läge, underbara byggnader och en matsal med högt i tak, välupplagd mat och tända kandelabrar. Det är en miljö som förmodligen ingen av dessa killar någonsin upplevt tidigare, även om behovet har funnits länge. Bakgrund och behov är långt ifrån homogent hos dessa unga män. Men en sak har de alla gemensamt: De har alla på ett övertygande sätt visat att de inte klarar av ansvaret. Det säger den högste ansvarige på Stigbyskolan.
Det killarna bär med sig kan handla om en uppväxt i en kriminell familj och/eller en missbrukarfamilj och om ett antal fosterhemsplaceringar, någon typ bokstavskombination, ingen sund relation till vuxen från tidig ålder, enorm blyghet samt avbruten och knackig skolgång. Listan över faktorer kan göras lång och listan över upprepade misslyckanden kanske ännu längre.
För varje avbrott i fosterfamilj och för varje uppbrott i skolan blev det ytterligare ett misslyckande. Det enda man egentligen i denna unga ålder är riktigt bra på är oftast att knarka, och det ordentligt, samt att begå brott - detta i en ålder då man fortfarande inte har kommit till gymnasiet.
Det jag frågar mig är: Hur kunde det få gå så långt? Hur många fosterhemsplaceringar ska ske innan jag får den hjälp jag behöver? Hur långt i knarkträsket måste jag ta mig innan vuxenvärlden reagerar?
Kanske är det hög tid för oss att revidera vår attityd till Stigbyskolor eller släpp-fångarna-loss-attityden och i stället göra det möjligt för dessa unga killar, och även tjejer, att betydligt tidigare få den professionella hjälp som faktiskt behövs.
De flesta killarna på Stigbyskolan är där i ungefär 15-16 månader. Under den tiden har mycket hänt, oavsett om det gäller vuxenrelation, skola eller yrkesutbildning eller det gäller insikten om att jag själv, oavsett vad som hänt tidigare i livet, måste ta eget ansvar.
Skoltiden är en tid då många vuxna funnits till hands. Anders, som jag väljer att i dag kalla killen, ska snart pröva sina vingar utanför skolan. Under Anders vistelse på skolan har det visat sig att han har stor fallenhet för trädgårdsarbete - kanske det första vettiga han gjort under sitt 20-åriga liv.
Människorna runt omkring honom i hemmiljön har det dock inte hänt så mycket med, så Anders behöver fortsatt stöd och hjälp för att kunna fullfölja sin dröm: att anlägga trädgårdar. För Anders skull är det därför mer än välkommet att regeringen nu föreslår långsiktiga insatser
efter
institutionsvården - insatser som tidigare visat sig ge goda resultat beträffande när det gäller att slippa återfall i brott och när det gäller möjligheter till ett vuxenliv där både arbete och familj finns med.
Herr talman! När jag fick listan över killarnas bakgrund tänkte jag i mitt stilla sinne: Det vore konstigt om de
inte
kom till Stigbyskolan - många av dem gör faktiskt inte det. Men det är väl den gruppen unga människor som vi måste lära oss någonting av. Vad var det som gjorde att man valde en annan väg än den destruktiva och kriminella vägen? Den som i denna kammare har "patentet" ber jag att för Guds skull ge sig till känna.
För min del har jag inte "patentet". Inte heller regeringen har det. Men jag vet att vi nu har en alliansregering som gör allt för att unga människor ska få en bra start in i vuxenlivet - en regering som lägger pusselbit efter pusselbit.
Forskningen är inte entydig med vad som ger effekt. Här fortsätter vi med det arbetet. Tydligt är att riskfaktorerna är gemensamma. Dessa är mer eller mindre en blåkopia av den bakgrundsbild som gavs på Stigbyskolan. Jag tror inte att det går att bortse från detta, och jag tror att det är där vi ska lägga all vår kraft.
Herr talman! Min dotter Jessika, som trots sin mor än så länge inte har visat några större tendenser till destruktivt beteende, kom förra veckan hem och talade om att Johanna polis hade varit på besök. Hon presenterade sig själv och sitt jobb och uppmanade de elever att ta kontakt som blivit utsatta för brott. Jättebra!
Med den historiska satsningen på ett ökat antal poliser har det blivit fler poliser också i Vetlanda, och den gör det möjligt för Johanna polis att besöka klass 7 d under ämnet rättskunskap. Men att använda Johanna till att patrullera på Landsbros skolplan är för mig att bortprioritera de ungdomar som verkligen behöver en nära kontakt med en polis.
Polisen i Skärholmen, som bestämt sig för att tillsammans med socialtjänsten närvara vid förhör, är ett bra exempel på prioritering. Resultatet är att man inte har sett ungdomarna igen.
Tycker inte Kerstin Haglö att det är viktigt att prioritera dessa barn framför min Jessika? Anser inte Kerstin Haglö att polisen själv har den bästa kunskapen att avgöra vilka ungdomar som faktiskt ska prioriteras? Anser inte Kerstin Haglö att bästa sättet att förhindra att unga människor fortsätter på den kriminella banan är att polisresurserna läggs där de som mest behövs?
Herr talman! Detta med att förebygga brott och med att förhindra att unga människor fortsätter på den kriminella banan har många dimensioner. Jag kommer tillbaka till Anders som växte upp i en missbrukarfamilj, utan stöd hemifrån. Lägg därtill att Anders var sjukt blyg! Redan som ung fick han problem i skolan och med kompisar. Skolan gjorde kanske sitt men vågade inte ha några större krav och förväntningar på Anders då man visste hur Anders hade det hemma - ett generalfel som jag tror alldeles för ofta begås.
I Helsingborg har man tidigt vågat identifiera barn i farozonen. I samarbete med socialtjänsten och skolan har man varit mycket framgångsrik med att även dessa barn har de förväntningar på sig som barn faktiskt har rätt till. Hade Anders haft dessa förväntningar och krav på sig skulle hans ryggsäck ha varit betydligt lättare.
Anders enorma blyghet och hans misslyckande i skolan ledde snabbt till ett drogmissbruk. Vid 13 års ålder var han en tung narkotikamissbrukare. Självmedicinering, säger någon. Minsta motståndets lag, säger någon annan. När jag frågade Anders varför var hans svar: Det blev enkelt. Men i nästa andetag sade han: Det blev jobbigt.
Den ständiga jakten på pengar blev mer än en heltidssyssla, men inte på den reguljära arbetsmarknaden. Anders hann bli 18 år innan han fick komma till Stigbyskolan via LVU. I fem år hade han varit en tung missbrukare. Det enda han var bra på var att knarka.
Den grupp som Anders kan sägas tillhöra har utredningen om barn som misstänks för brott identifierat i sina förslag om att det ska vara möjligt att genomföra tvångsvisa drogtester på barn under 15 år. För Anders föräldrar skulle det vid ett positivt svar kanske inte göra någon större skillnad, men för socialtjänsten skulle det göra en viktig skillnad. Upprepade positiva svar kunde betydligt tidigare i Anders narkotikakarriär ha berett vägen för en plats på Stigbyskolan - en tidigare och en tydligare insats som hade gjort Anders ryggsäck betydligt lättare.
Den andra gruppen barn har engagerade men naiva föräldrar. Den gruppen, herr talman, tillhör förmodligen jag själv. Inte skulle väl jag tro på damen från socialtjänsten, på att min älskade lilla dotter ens var i närheten av något som stavas narkotika. Det är ju inte länge sedan hon satt i mitt knä och flätade håret, och skolan går så bra. Men med ett positivt svar på ett drogtest i handen skulle inte mycket mer behöva sägas. Att min lilla juvel nu var i farozonen skulle vara fruktansvärt, men ännu värre skulle det vara om jag inte fick vetskap om det och en chans att faktiskt göra något.
Narkotikakommissionen landade i att inte förespråka möjligheter till tvångsvisa drogtester på barn under 15 år. 2008 års utredning landar annorlunda. Intrånget i den personliga integriteten väger lättare än omsorgen om barnets hälsa och utveckling. Så väger det också i min vågskål.
Med tanke på de få motioner från oppositionen som väckts och som behandlas i detta betänkande beträffande unga lagöverträdare undrar jag om idéerna är få, om Kerstin Haglö anser att Anders inte är värd att satsa energi på och om Lena Olsson innerst inne faktiskt är nöjd med det som denna alliansregering försöker åstadkomma för att Anders och hans vänner ska kunna gå in i vuxenlivet utan att passera Stigbyskolan.
För Anders skull och med tanke på alla andra unga människor på glid är jag glad över att vi har den regering vi har - en regering som med förslag efter förslag ständigt utvecklar och söker nya vägar - och att vi sakta men säkert får fram både tidigare och tydligare insatser som gör ryggsäcken lättare.
Utan tidiga och tydliga insatser, herr talman, är det fler än Anders som gång på gång kommer att svikas av vuxenvärlden, och misslyckanden läggs på hög.
Utan tidiga och tydliga insatser blir det fler än Anders som väljer en bana kantad av kriminalitet och drogmissbruk.
Utan tidiga och tydliga insatser blir det fler oskyldiga människor som utsätts för brott.
Herr talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet. Jag hoppas att vi i sommar får se både talmannen och Anders på Visingsö, som denna gång är där för att han har en trädgård att sköta.
I detta anförande instämde Johan Linander (c) och Johan Pehrson (fp).
Anf. 205 Kerstin Haglö (S)
Herr talman! Det var mycket på en gång. Det var Anders ansvar. Det var han som valde. Det var han som var ute på villovägar. Det var han som inte hade någon kompass alls. Helena Bouveng har inte lyssnat på vad jag sade i mitt inledningsanförande. Där talade jag om hur oerhört viktigt det är att vi vuxna tar ansvar.
Helena Bouveng lägger hela ansvaret för att barn och ungdomar hamnar på den kriminella banan på barn och ungdomar själva. Det var precis det uttryckssätt du hade från talarstolen. Hela tiden talade om att de "valde" och att det var Anders "ansvar".
I förra veckan läste jag en artikel av Helena Bouveng. Nu ska jag läsa vad som står där. Det står: "Vi behöver se orsakerna till varför människor hamnar i kriminalitet. Det rör sig ofta om brist på jobb, brist på sociala gemenskaper och brist på trygghet."
När jag läste detta trodde jag först att Helena Bouveng talade med statsminister Fredrik Reinfeldt och Anders Borg när hon sade "vi behöver se orsaker". Orsaker finns i just det som finns beskrivet.
Det handlar om brist på jobb, brist på social gemenskap och brist på trygghet. Det är ett politiskt ansvar som Helena Bouveng måste ta. Skyll inte kriminaliteten på och lägg inte ansvaret på enbart barnen!
Vi har ett politiskt ansvar, och vi har som vuxna ett ansvar. Jag frågar: Är det kanske för lite insatser, Helena Bouveng?
Anf. 206 Helena Bouveng (M)
Herr talman! Tack för den frågan! Jag tycker att den är jättebra, och jag står väldigt mycket för artikeln.
Vad som är viktigt är trots allt att vi vågar identifiera ungdomar som är i farozonen. Under alltför lång tid har man dragit alla över en kam och spillt ut resurserna på barn som kanske inte behöver samma insatser.
I Helsingborg har man faktiskt vågat. Där är forskningen helt överens. Socialstyrelsen och alla möjliga människor säger: Det är vissa barn som löper en högre risk för att komma in i ett destruktivt liv.
Jag tror att vi måste våga identifiera det och våga göra det tydligt. Det kan hända att det finns en risk att vi identifierar lite för tidigt och har för stora farhågor. Men det är en ännu större risk att Anders får gå under alldeles för lång tid utan att någonting händer eftersom man inte vågar identifiera och tycker synd om honom.
Jag menar inte att Anders i hela sitt liv ska kunna ta ett eget ansvar. Jag förstår fullständigt vad du säger. Men Stigbyskolans högsta chef som var oerhört engagerad och har jobbat med dessa barn och ungdomar i 40 år var väldigt tydlig med detta. Hur hemsk Anders barndom än varit måste han vid 20 års ålder lära sig att ta ett eget ansvar för att klara ett vuxenliv.
Han behöver under den tiden och också efter vistelsen vid Institutionsstyrelsen mycket stöd. Men man måste lära Anders att ta ett eget ansar. Annars klarar han inte ett vuxenliv.
Anf. 207 Kerstin Haglö (S)
Herr talman! Det rör sig om brist på jobb, brist på social gemenskap och brist på trygghet. Det är fråga om Helena Bouveng tycker att regeringens politik är tillräcklig för brottsförebyggande insatser.
Helena Bouveng börjar återigen tala om barns och ungdomars ansvar, att de väljer och att de gör både det ena och det andra, och så kryper man under.
Jag kom osökt att tänka på Galenskaparna och After Shave: Vi kan blunda och gömma huvudet i sanden, för vi har alibi. Ni blundar för verkligheten och har ett alibi, eftersom ni inte befinner er i dagens Sverige.
Ser inte Helena Bouveng det jag talade om i mitt anförande? Vi ser nu att antalet pedagoger minskar i skolorna. Vi ser också att grupperna och klasserna blir större. Vi ser hur allt fler ungdomar blir arbetslösa.
På bara ett år, från januari förra året till januari i år, har det varit en ökning på 42 procent i ungdomsarbetslöshet. Tror inte Helena Bouveng att också det kan spela in att man inte är med?
Det handlar om en skola där eleverna tappar sugen och blir förlorade själar och ungdomsarbetslöshet. Vad gör regeringen i det brottsförebyggande arbetet? Anders klarar sig nog om han möter vuxna människor och får relationer till vuxna människor. Det är jag helt övertygad om.
Anf. 208 Helena Bouveng (M)
Herr talman! Jag lyssnade intensivt i över 14 minuter, Kerstin Haglö, för att höra ett enda konkret förslag om vad ni faktiskt ville. Du talade vitt och brett om förebyggande åtgärder. Vi är fullständigt överens om det.
Vår del av den här kammaren är betydligt tydligare och mer konkreta med vad vi faktiskt vill göra. Vi vågar identifiera och säga att det finns riskfaktorer. Det är där vi ska börja arbeta.
Men vi talar inte bara stort, vitt och brett om det förebyggande arbetet utan vi lägger också fram konkreta förslag till forskning och utveckling så att Anders får den handfasta hjälpen.
Det handlar inte bara om att vi i denna kammare talar vackert om förebyggande åtgärder. Vi har en handlingskraftigare regering som lägger fram konkreta förslag. Vi pratar inte flummigt om förebyggande åtgärder i 14 minuter. Det hjälper inte Anders.
Anf. 209 Lena Olsson (V)
Herr talman! Det är brinnande anföranden i denna sena timma, men tomma läktare!
Helena Bouveng talar mycket om tidiga insatser. Det gjorde också jag i mitt anförande. Det handlar om väldigt tidiga insatser på det brottsförebyggande området för att vi ska kunna förhindra brott.
Jag anser att jag, Vänsterpartiet och oppositionen går djupare i analysen och tittar på orsaker till kriminalitet som till exempel ökade inkomstklyftor. Helena Bouveng nickar.
Man kan ställa sig frågan: Hur mycket satsas på till exempel missbrukarvård? Har det ingen betydelse alls vad kommunerna, som nu har ansvaret för den sociala omsorgen, har för resurser att röra sig med?
Du tycker att vi är fattiga på förslag. Jag tycker att vi har presenterat en hel del förslag. Vi har bland annat ett förslag som är samma förslag som era kolleger i Sveriges Kommuner och Landsting har.
Nu varslas det till exempel lärare och eventuellt dagispersonal. Det är minst 20 000 som kommer att varslas. Jag undrar vad Helena har för svar på det.
Ert begrepp är ju utanförskap. Ni tycker att regeringen är handlingskraftig. Jag kan vara lite elak och säga att jag börjar tycka att handlingskraften leder till större utanförskap.
Anf. 210 Helena Bouveng (M)
Herr talman! Tack, Lena Olsson. Vi ska inte glömma bort att när vi tillträdde var det en halv miljon som stod utanför arbete, och då var det ingen finanskris. Nu har vi en tuff finanskris, och det ska vi inte glömma bort.
När jag tittar på bakgrundsfaktorerna från Stigbyskolan handlar det inte enbart om fattigdom. Det räcker inte med fattigdom för att bli kriminell. Det krävs mer än så.
Jag tror att varken du eller jag tror på att alla fattiga människors barn begår brott, utan det finns väldigt bra föräldrar i detta. Men jag ska inte sticka under stolen med att finanskrisen kanske kommer att påverka även kommunerna.
När vi tittar på varsel av lärarna - som säkert Johan Pehrson elegant kommer att ta upp i sitt inlägg här - beror en hel del i grundskolan på att det blir färre barn som går in i grundskolan, och det får en effekt.
Återigen skulle jag vilja säga att jag som gammal ordförande i barn- och utbildningsnämnden blev förskräckt när jag såg de ungdomar som inte klarade provet in till gymnasiet. Jag fick många gånger förklaringen att det är så synd om Kalle för han har det så jobbigt hemma, hans mamma är sjuk eller vad det nu kunde vara. Man släppte då kraven och förväntningarna på de här unga människorna.
Då ställde jag mig alltid en fråga. Om Kalle inte har de kraven och förväntningarna på sig i skolan och inte heller hemma - vad finns det då för anledning för Kalle att tro att han faktiskt kan lyckas även om han har det jobbigt hemma?
Det var det här jag försökte säga om Helsingborg. Där har man gått in hårt och ställt exakt samma krav och förväntningar på de här barnen, och det har gått alldeles utmärkt. Jag tror att man måste våga arbeta på det sätt som man har gjort i exempelvis Helsingborgs kommun.
Anf. 211 Lena Olsson (V)
Herr talman! Jag tror också att man är glad att ha resurser att sköta detta tidiga ingrepp i Helsingborgs kommun, vilket det kan bli stora problem med just nu.
Då är vi återigen där: När vi tillträdde var det si och så, och nu är det finanskris. Så säger ni. I mitt anförande tog jag upp att mycket av tryggheten för våra barn handlar om att de har trygga föräldrar. Ni försämrade a-kassan och sjukförsäkringen, och då visste ni ingenting om någon finanskris.
Det är allvarligt med finanskrisen; så är det. Men man kan inte skylla allting på den. Ni kom faktiskt till en stabil ekonomi när ni tillträdde. Det som har intresserat er mest är att se till att de som har det bäst ställt kommer att få ytterligare. Det gör ni i stället för att lyssna när era alliansbröder i SKL ropar på mer pengar. De inser faktiskt att det här kommer att bli katastrof. Det blir arbetslöshet i den privata sektorn och i den offentliga. Här skulle man ju ha en möjlighet. Ni säger att ni har pengar. Balansera upp det här så länge, då!
Helena Bouveng pratar om Kalle och Anders. Hon pratar precis som om det är deras fel. Hela ansvaret läggs på dem. Så kan man inte göra, Helena Bouveng. Det går inte. Som vuxen har man också ett ansvar. Man måste ha möjlighet att ta tag i de här barnen tidigt. Det tror jag att man har om man har bra med personal på dagis och i skolan som kan fånga upp dina ungdomar som är på glid, som du säger med dina egna ord.
Anf. 212 Helena Bouveng (M)
Herr talman! Vi har en finanskris. Men med oppositionens förslag går sedelpressarna ganska varma. Vi kanske skulle kunna klara 2009 och även 2010 och ha statsfinanser som är fullständigt körda i botten. Vad händer då med Kalle och Anders som behöver hjälp 2011 och 2012? Ni har ju lånat på morgondagen, och det vill varken Anders Borg, Fredrik Reinfeldt eller denna alliansregering göra. De anser att barn ska ha samma förutsättningar oavsett om det är 2009 eller 2011.
Vi verkar oerhört överens när det gäller att identifiera tidigt. Jag tror att även kommunerna har insett att det kanske inte alltid är antalet pedagoger som är viktigt. Det handlar också om en samverkan mellan socialtjänst och skola som tillsammans jobbar med Anders så att han ska ha möjlighet till en fortsatt bra skolgång och som ser till att hemmiljön är okej. Jag tror att denna samverkan har minst lika stor betydelse som någonting annat. Det har vi sett i de kommuner som vi har besökt där samverkan inte fungerar mellan socialtjänst och skola. Där har det varit en ren katastrof. Jag tror att det är minst lika viktigt att vi tittar på att myndigheter samverkar runt Anders eller Kalle så att de inte hamnar mellan stolarna. Det har också visat sig ge väldigt goda resultat.
Anf. 213 Johan Linander (C)
Herr talman! De allra flesta barn som växer upp i Sverige har en trygg uppväxt med engagerade föräldrar. De löper väldigt liten risk att hamna i kriminalitet. De kan känna trygghet, de blir bekräftade av sina föräldrar, de lär sig ta ansvar för sig själva och sin omgivning och de får en uppväxt som ger goda förutsättningar för det liv som väntar som vuxen.
Men det finns tyvärr också barn som har en betydligt svårare uppväxt - barn som egentligen ingen förvånar sig över när de hamnar snett här i livet. Det kan vara barn som lever i missbrukarfamiljer. Det kan handla om psykiska problem. Det kan vara familjer där övergrepp av olika slag snarare är regel än undantag. Barnets otrygghet leder till frustration och förtvivlan som kanske leder till aggression, som kan leda till kriminalitet.
Samhället har ett stort ansvar för att ge alla barn en bra uppväxtmiljö med omsorg och en miljö som är fri från våld och droger. Inget barn ska ha det huvudsakliga ansvaret för att uppfostra sig själv. Samtidigt måste man säga att föräldrarna alltid i grunden har ansvaret för sina barn, men när föräldrarna inte klarar av att ta detta ansvar måste samhället vara snabbt och tydligt i sina hjälpande insatser.
När man läser dagens betänkande och de motioner som har skrivits om unga lagöverträdare så tycker jag att vi över partigränserna är relativt eniga om vad som behöver göras.
Vi har nu fört den här debatten sedan 2002; det är precis samma debatt. Det har varit ungefär samma argument; det är bara det att under förra mandatperioden stod vi och skällde på att regeringen inte gjorde tillräckligt och nu är det tvärtom. Man kan också konstatera att på den tiden var justitieministern Thomas Bodström inte närvarande och nu är justitieutskottets ordförande Thomas Bodström inte heller närvarande. Också det är på samma sätt.
Likheterna kan till exempel handla om hur snabbt samhället måste gripa in när någonting händer. Vi tycker ju alla att det tar för lång tid när polis, åklagare och domstol jobbar för att möta unga gärningsmän men också det unga brottsoffret.
Vi tycks också vara överens om att unga som har begått brott men lämnat kriminaliteten måste få en ny chans. Det kan till exempel handla om en snabbare gallring i belastningsregistret.
Det tredje exemplet som vi alla står bakom är medlingen. Vi tycker alla att det är bra att den unge gärningsmannen får möta sitt brottsoffer - om brottsoffret vill, så klart - och på det sättet på ett närmare och tydligare vis får se vad brottet faktiskt innebar för brottsoffret.
Samtidigt som man kan konstatera att det finns likheter i vad vi tycker finns det också en del skillnader. Jag tycker att den allra tydligaste skillnaden mellan den borgerliga alliansens politik och de förslag som den rödgröna oppositionen lägger fram är att vi i alliansen vågar ställa tydligare och tuffare krav. Vi har all medmänsklig förståelse för vilken bakgrund det kan finnas till att en ung person hamnar i kriminalitet. Men när det gäller att få den unga killen eller tjejen ifrån problemen behövs det tidiga och tydliga krav. Vi kan inte ha den här "snällismen" där den unge stryks medhårs med förklarande ursäkter till varför det gick som det gick.
Det räcker inte att man bara behöver gå till socialförvaltningen ännu en gång och förklara att man lovar att det här aldrig mer kommer att ske. Ibland krävs det ett ordentligt uppvaknande för att den unge ska förstå att vägen han - det är oftast en han - vandrar på kommer att leda brant nedför. Förmodligen kommer vägen inte att ta slut förrän han står utanför grinden till fängelset. Och när han väl har kommit innanför den grinden tar det många år innan den öppnas igen. Där har samhället ett ansvar att stoppa honom på den vägen innan han kommer för långt nedför backen. Det krävs tydliga och tidiga insatser.
En annan skillnad som har varit uppenbar här i dag och som jag inte kan låta bli att kommentera är att oppositionen i allmänhet och kanske Vänsterpartiet i synnerhet tydligen inte har förstått att Sverige i dag befinner sig i den djupaste globala finanskris som vi har sett på 50 år eller kanske ännu längre tid. Det kommer inte att handla om var vi ska satsa mest pengar. Det kommer att handla om andra, betydligt tuffare åtgärder för att vi ska kunna ha sunda finanser. Det är möjligt att Lena Olsson har en sedelpress i källaren; det brukar vara så för Mona Sahlin också. Men för oss som har ansvar för landets ekonomi gäller det att klara av sunda finanser, inte minst för att bevara trovärdigheten för den svenska kronan. Försvinner trovärdigheten för den svenska kronan och den börjar sjunka ännu djupare blir det inte roligt.
Att i det här läget höja skatter som vi har hört förslag på, när det som behövs är att få i gång konsumtionen, är fullkomligt förödande ur ett nationalekonomiskt perspektiv. Det som snarast skulle behöva göras är att sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare, precis på det sätt som alliansen redan har börjat med.
Herr talman! Nog talat om ekonomi. Visst finns pojkstreck som är ganska oskyldiga även om det kanske kan handla om skadegörelse och i värsta fall stölder. Men om de 13-åriga polarna upptäcker att det gick ju bra och att ingen upptäckte dem eller ens tycktes bry sig om att de snodde de här grejerna eller rånade en annan kille på hans mobiltelefon blir belöningen snarast att de fick en ny mobiltelefon. De kanske till och med fick ett häftigt rykte på skolan. Då finns det en risk att det här oskyldiga pojkstrecket går över till mindre oskyldiga gärningar. Oavsett om gärningsmannen är under 15 år eller inte ska samhället ta brottet på allvar, och det ska utredas.
Det ska inte heller fungera för äldre kriminella att använda de yngre till att genomföra brotten eftersom de är minderåriga och inte straffmyndiga. Sådana brott ska utredas. Målet måste vara att den äldre personen som står bakom brottet också ska kunna dömas.
Nästan allt som oppositionen motionerat om och reserverat sig för pågår redan i olika former av utredningar eller finns i väntande propositioner. Det handlar till exempel om gallringsreglerna, häktningsförfarandet och barnbrottsutredningen. Regeringen har också gett länspolismästaren i Västra Götaland i uppdrag att kartlägga hur rättsväsendets myndigheter arbetar med ungdomar som riskerar att utveckla en vanekriminell livsstil.
Därför finns det för närvarande inte anledning att bifalla någon motion även om det förs fram en del goda förslag. Med detta vill jag yrka bifall till förslagen i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 214 Kerstin Haglö (S)
Herr talman! Jag vill fortsätta samtalet om det förebyggande arbetet. Från den sidan tycks endast talas om när problemen uppstår.
Under 90-talet kunde vi se att både narkotikamissbruket och alkoholmissbruket ökade, Johan Linander, i synnerhet när det gällde andelen 15-åringar som uppgav att de hade provat narkotika. I början av 90-talet blev det en trefaldig ökning. Och även alkoholmissbruket ökade.
Då satte vi socialdemokrater i gång både med den alkoholpolitiska handlingsplanen och med den narkotikapolitiska handlingsplanen. Vi tillsatte också en narkotikasamordnare. Det arbetet fortlöpte väldigt bra. Man engagerade till och med barnen och ungdomarna själva i det arbetet. Narkotikasamordnaren gjorde ett fantastiskt jobb. Kommuner och landsting tillsatte samordnare som jobbade med barn och ungdomar. Man gjorde upp handlingsplaner ute på skolorna. Alla elever och föräldrar skulle veta vad som händer om man misstänks ha använt droger eller någonting annat.
Allt detta plockades bort när ni kom till makten. Ni tog bort narkotikasamordnaren. Ni tog bort alltihop. Ni placerade detta på flera myndigheter. Vi tappade fart, vi tappade tempo och vi tappade samordning. Efter att det sjönk under 2000-talet ser vi nu hur det ökar igen. Du och jag var på samma seminarium i eftermiddags. De säger precis samma sak, att under 90-talet var det mycket mer stök och bråk än i dag, och sedan sjönk det. Det kan ha att göra med alkohol- och narkotikakonsumtionen, för de sade att det var likadant där. Den sjönk under 2000-talet.
Jag har en fråga till Johan Linander som jag är mycket intresserad av att höra svaret på. Vad görs egentligen konkret i dag i förebyggande syfte när det gäller alkohol- och narkotikafrågor som rör barn och ungdomar?
Anf. 215 Johan Linander (C)
Herr talman! Det kan finnas en viss reservation för att jag minns fel, men jag tror att Kerstin Haglö skulle titta noggrant på statistiken. Om inte jag minns fel började ökningen av narkotikaanvändningen när man frågade 15-åringar och även när man tittade på dem som mönstrar redan i början av er förra mandatperiod, alltså före 2006. Men det är en trend som vi har sett i flera olika omgångar. När det är lågkonjunktur minskar oftast missbruket. Man har mindre pengar. Den totala konsumtionen av alkohol minskar när det är lågkonjunktur, och när det är högkonjunktur ökar den. Det beror kanske på att man har mer pengar att spendera på detta. Vad vet jag?
Påståendet att arbetet med narkotikafrågor totalt har avstannat är fel. Det stämmer att vi inte har kvar narkotikasamordnaren, men det betyder inte att narkotikaarbetet har upphört. Det har flyttat in på departementet, till det normala arbetet med folkhälsofrågor som ligger på Socialdepartementet. Arbetet fortgår. Att det inte finns en central narkotikasamordnare som sitter i Stockholm betyder inte att alla kommuner ska sluta att ha ett narkotikaarbete. Det ligger i skolplanen att man även ska ha alkohol- och narkotikainformation i skolorna. Det är inte alls så att arbetet har upphört, men det stämmer att det är fler som har prövat narkotika nu än det har varit under några år på 90-talet. Arbetet för att det ska vara tvärtom fortsätter givetvis. Helst ska ingen över huvud taget testa narkotika.
Anf. 216 Kerstin Haglö (S)
Herr talman! Men då fanns det en samordnare, Johan Linander. Det fanns stimulansmedel ut till skolorna. Det fanns över huvud taget medel ute i skolorna, och man engagerade barn och ungdomar på ett helt annat sätt därför att man hade en sådan kraft i det här arbetet.
Jag får inget svar från Johan Linander på frågan om vad som görs i dag. Jag är ute på skolorna och pratar, och de känner nog inte att de har något stöd uppifrån för att jobba med de här frågorna. De jobbar så gott de kan själva, och det är gott nog.
Barnombudsmannens rapport
Upp till 18
visar väldigt tydligt att de som har provat på narkotika och de som konsumerar alkohol en gång i månaden eller mer inte trivs i skolan. De trivs inte i bostadsområdet. De har i regel en förälder som är arbetslös. Ser inte Johan Linander mönstret och att det är där vi måste börja?
Politik handlar om att vilja och prioriteringar för att också förebygga. Ni har valt att lägga 85 miljarder på skattesänkningar till en tiondel av svenska folket, enligt riksdagens utredningstjänst. Det är inte Socialdemokraterna som säger det. Det är riksdagens utredningstjänst. Ni har lånat upp pengar nu. Tänk om dessa 85 miljarder hade kunnat användas för att investera i barns och ungdomars skola, vilket vi har lagt förslag om i vår budget.
Vi vill satsa på förebyggande kvalitet i förskolan. Vi har lagt in fler pedagoger, fler lärare och specialpedagoger. Vi vill stärka familjerna med högre barnbidrag och underhållstöd. Jag kan hålla på så här länge. Allt detta är förebyggande arbete för våra barn och ungdomar. Ni ser inte helheten.
Anf. 217 Johan Linander (C)
Herr talman! Det är fullkomligt felaktigt att påstå att vi har lånat upp pengar för att genomföra skattesänkningar. Så är det inte. Staten har gått med enorma överskott de senaste åren. Vi har kunnat betala av på statsskulden. De största procentuella skattesänkningarna har gått till låg- och medelinkomsttagare. Det borde vi åtminstone kunna vara överens om. Om ni inte har bett RUT att utreda det så kan ni väl göra det.
Kerstin Haglö hänvisade till en rapport som jag inte har läst, men jag är tveksam till att det alltid är ungdomar som bor i socialt utsatta områden med hög arbetslöshet som konsumerar mest alkohol och droger av olika slag. I tidigare undersökningar är det tvärtom. Det är i riktiga höginkomstområden som ungdomar konsumerar mycket alkohol. Sedan kanske det inte är samma sociala problem i övrigt, men jag tror inte man ska dra den där parallellen.
Sedan blir jag väldigt orolig när det ständigt hörs från oppositionen att om föräldrar blir arbetslösa, om föräldrarna har en mindre god ekonomi, finns det något slags anledning för barnet att bli kriminellt eller börja missbruka. Så är det ju absolut inte! Det finns absolut ingen anledning för någon människa att bli kriminell. Vi har ett ansvar för våra egna liv, och samhället har ett ansvar, men att säga att dålig ekonomi leder till kriminalitet är på något sätt att legalisera att någon börjar begå brott.
Anf. 218 Johan Pehrson (Fp)
Herr talman! Snälla, snälla, snälla! Snälla Lena, snälla Kerstin, snälla Mehmet! Ja, ni är ju så snälla så att klockorna nästan stannar! Det finns väl ingen människa här inne som inte tror att sociala orättvisor - arbetslöshet, missbruk, barn utan trygga hem - inte är viktigt i kampen för att minska brottsligheten och öka tryggheten bland unga! Vi är alla lika snälla, men jag måste tyvärr meddela er att definitionen av hur snäll man är inte avgörs av hur mycket man talar om det själv. Ju mer man pratar om att vara snäll desto snällare blir man inte. Att vara snäll är att bry sig, att sätta gränser och se till att det blir åtgärder som främjar inte minst i det här fallet unga människor.
Sedan känns det lite som att en hel del av den retorik som har förts från de första tre talarna är en blandning av ekonomi, sociologi och filosofi by Kurt Olsson, för det är väldigt spännande samband som dras fram på temat att de här orättvisorna, de största skattesänkningarna, går till dem som absolut har det bäst. Ja, men det säger ju personen som har en partiledare som skriver på DN Debatt i dag att man ska sänka skatten för alla människor som har kapitalvinster som är enorma genom att slopa uppskovsräntan för de människor som kanske har tjänat 1 ½ miljon på att köpa och sälja ett hus. Dessa människor som har varit lyckosamma ska befrias från enorma skattebelopp, och så hävdar man något annat.
Det blir så otroligt surrealistiskt, och jag har verkligen ingen erfarenhet av droger, men det här upplevs nästan som en blandning av LSD och något annat. Det är blommor, det är mjukt och det är en massa mönster.
Nu ska jag sluta. Nu ska jag vara allvarlig.
Jag menar att betänkandet vi har är väldigt bra i sak. Det blir dock lite spretigt, vill jag understryka, eftersom det handlar om ett motionsbetänkande, så det är lite alla möjliga frågor som dyker upp. Men det finns ett visst ovanifrånperspektiv från oss allihop, tycker jag. Jag tycker att vi ska ta det lite på allvar och fundera på om vi verkligen får fram en förståelse och en förklaringsmodell till hur många ungas verklighet ser ut i dag. Många unga människor växer upp i så kallade gatugängsmiljöer som är ganska fruktansvärda där normer råder som vi aldrig har hört talas om där bestraffningar och belöningar och förebilder är förvridna på alla sätt.
Vi vet ju att problemen för unga lagöverträdare ser olika ut. Tack och lov finns det ju undersökningar som visar att ungdomsbrottsligheten till viss del har minskat. Det kan vi ju glädjas åt, men vi måste samtidigt vara ärliga och säga att vi ser en oro, att det finns en tilltagande och större grupp unga som går längre och djupare ned i ett kriminellt träsk. De förstör sitt eget och andras liv i en rasande fart. Därför kan man inte slå sig för bröstet som jag har hört tidigare personer göra tidigare i kammaren - för jag har också varit med några år precis som du Johan Linander - och sagt att ungdomsbrottsligheten minskar. Men jag är inte nöjd med det, för vi ser de här problemen.
Det ser olika ut, och varför begår då de här ungdomarna brott? Det är naturligtvis en blandning av normlöshet och hopplöshet. Självklart är de sociala faktorerna helt avgörande. Och hur? Det handlar om allt från tillfälle till grupptryck som påverkar.
Jag vill dock säga att de påståenden som kommit från de tre första talarna i den här debatten blir väldigt konstiga. De säger att man inte gör någonting i skolan, och man gör ingenting för jobben och så vidare. Ni brukar säga att vi gör för mycket snarare för att skapa förutsättningar för nya jobb och för att skapa förutsättningar för en trygg och bra skolgång. Vi satsar på allt från läsa-räkna-skriva-garantin till fler lärare och lärares fortbildning. En gång i tiden hette det att det skulle vara vuxna i skolan, men det är ju bra om det är lärare i skolan också, brukar vi säga.
Det finns mängder av saker som vi gör. Vi satsar på barn- och ungdomspsykiatrin och vi har lyft fram och kommer att komma med åtgärder inom sociala barn- och ungdomsvården. Allt detta gör vi för att fokusera på det breda, förebyggande arbetet för våra unga.
Vi måste också säga att inte någon av oss här inne riktigt vet vad som verkligen fungerar. Därför redovisar vi i betänkandet en hel del arbete för att försöka komma till rätta med de bra åtgärder som finns och vad som fungerar. Historiskt sett vet vi att det som kallades vård inom socialtjänsten var experiment. Det fanns ju över tusen olika program inom detta gigantiska experiment med unga människor som var ganska allvarligt. Man experimenterade på unga människor utan att veta vad man gjorde.
Nu har det styrts upp, och jag vill understryka att det skedde under den förra regeringen. Det var mycket bra att vi renodlade det. Fullt stöd från alliansen! Ungdomstjänst - ungdomsvård. Nu går vi vidare och ser till att också detta får den kvalitetssäkring som är så nödvändig. När unga människor möts av en konsekvens måste vi veta vad vi gör så att saker åtminstone blir bättre och inte värre.
Jag vill också säga att den reform vi gör som är väldigt viktig är att vi ser till att polisen får som huvudregel att alla brott ska utredas. Det är en väldigt viktig signal att man vänder på steken, för förut fick polisen utreda brott av ungdomar under 15 år, men huvudregeln var att man inte skulle göra detta.
Detta leder till att fler unga människor kan komma att få den hjälp de behöver, för jag tillhör dem som menar att är man under 15 år och begår ett brott så är det ytterst ett rop på hjälp. Att då ha ett system där man inte ens bryr sig om att utreda detta är att titta på den unga människan och säga att vi från den institutionaliserade vuxenvärlden inte bryr oss. Jag ser det som allvarligt.
Vi gör insatser för att bekämpa narkotika. Jag tror att Inger Davidson kommer att utveckla detta i sitt anförande. Vi avvecklade den socialdemokratiskt tillsatta så kallade narkotikageneralen, för vi såg aldrig kriget. Vi låter verksamheten till stor del fortsätta med medel att söka för att kunna jobba drogförebyggande, inte minst lokalt.
När man går igenom reservationerna finns det en mening som jag vill lyfta fram. Jag ser ett ljus i denna kompakta sockervadd av snällhet från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag tycker att det är bra, för man
ska
vara snäll. Snällast vinner, brukar jag säga till mina barn. Men i politiken måste man kräva lite mer konkretion, i alla fall i den här kammaren.
Men hur som helst, i er reservation nr 3 står det så här: "När brott ändå begås är det viktigt att samhället reagerar och att det finns en tydlighet i samhällets reaktioner."
Det är ju helt fantastiskt! Det är så bra skrivet så jag undrar, herr talman, om jag kan stödja den meningen i reservationen. Jag tror inte att den möjligheten finns, men det är en väldigt bra mening som finns där. Men hur lever ni upp till den i era konkreta förslag - "att samhället reagerar och att det finns en tydlighet i samhällets reaktioner"?
Jag vill lyfta fram några saker som jag känner att vi alla måste fundera på hur vi ska hantera. Där har vi ett gemensamt ansvar. Här duger det inte att prata om finanskrisens offer i Sverige och att tycka att nu stiger minsann arbetslösheten, och då kommer en massa människor att bli kriminella. De socionomiska eller sociologiska kopplingarna är inte helt kristallklara.
Men vad gör vi med unga människor under 15 år? Nu kan polisen utreda, men då blir min fråga här, framför allt till dem som är snällast: Vad ska vi ha för tydlig reaktion från samhället på den unga som begår ett brott?
I dag finns det bara en möjlighet. Det är tvångsomhändertagande. Alla här inne som tycker det verkar bra, räck upp handen! Ingen gör det.
I övrigt gäller frivillighet och samtycke. Det är frivillighet och samtycke som krävs för att man ska kunna gripa in från i det här fallet socialtjänstens sida mot en ung människa under 15 år. Tyvärr finns det föräldrar som inte har kapacitet, som kanske inte behöver vara kriminella själva men som av några olika andra skäl vägrar. Då har vi valt att balansera barnrätten och föräldrarätten på det sättet att föräldrarnas vilja väger tyngre. Vad är det för människor som är snälla - snälla mot föräldrar som struntar i sina barn? Det tycker jag är väldigt obehagligt. Jag vill se en återgång till det. Jag tror att det är nödvändigt att jobba mera med det som förr hette mellantvång, det vill säga att se till att det finns lite mer kraft mot de människor som har ansvar för att se till att våra barn inte far illa.
Jag tycker att vi måste prata mer om föräldraansvaret. Det pratas mycket om skolan, politiker och så, men det är ju föräldrar som har satt barn till världen, har jag noterat. Det gäller mig själv, bland annat. En effekt av det är att man får en massa rättigheter. Jag får världens bästa föräldraförsäkring. Jag får världens bästa dagis. Jag får världens bästa stöd om jag skulle behöva det. Jag får vaccinationer, BVC och MVC. Det är helt otroligt vilket fantastiskt fint land Sverige är!
Och så kommer vi till mitt ansvar. Om det skulle vara så att mitt barn begår ett brott när det är över 15 år och det blir domstolsförhandling har jag ingen skyldighet att närvara. Men jag kan gå ut till bankomaten och hämta barnbidraget samtidigt. Det ger en väldigt konstig signal. Vad ger det för signaler till föräldrarna?
Eller ta skadeståndsfrågor! Åker jag till en kennel och hämtar en hund är jag fullständigt skadeståndsskyldig för allt den hunden gör. Om den börjar käka upp Mehmet Kaplans byxor är det bara för mig att betala. Men om mina barn ger sig på honom är det inte säkert att jag har skadeståndsansvar. Det är inte helt självklart. Den förra borgerliga regeringen skärpte de här reglerna, men det har inte skett någon som helst förändring i praxis.
Jag har varit en del på polisstationer nyligen. En viktig sak man nu gör när det blir fler poliser är att man kan satsa på en riktigt bra verksamhet för att stävja ungas kriminalitet, för man ser hur viktigt detta är. Man gör det ofta i samarbete med socialtjänsten, vilket är helt avgörande eftersom målet är att man ska använda polisen gentemot unga så lite som möjligt. Här sker mycket, fantastiskt bra arbete.
Herr talman! Jag står bakom det här betänkandet. Folkpartiet tycker att det är ett mycket bra betänkande i sak. Det argumenteras väl. Jag vill dock understryka vikten av att vi alla här inne, i majoritet och i opposition, försöker leva oss in i den fruktansvärda miljö som många ungdomar växer upp i, i den brutala normlöshet med förvridna värderingar i ett utanförskap som är ganska hemskt. Där har vi ett ansvar att gripa in. Att säga att någon måste få hjälp och stöd är bra, men barnen behöver någon som sätter ned foten. Det är att visa respekt och ge de barnen framtidstro.
Anf. 219 Kerstin Haglö (S)
Herr talman! Jag hade inte tänkt begära fler repliker, men jag kunde inte låta bli.
Johan Pehrson! Var finns era satsningar på skolan och lärare? Var finns era satsningar när nu ungdomsarbetslösheten bara på ett år har stigit med 42 procent? Jag vill gärna ha svar på de frågorna.
Vi har i vår budget däremot lagt satsningar på förskola med kvalitetssäkring och fler förskollärare och likadant i grundskola med fler pedagoger och fler specialister. Vi vill se en bättre skola. Vi vill se fler vuxna. Det var faktiskt så, Johan Pehrson, att vi hade riktade statsbidrag till kommunerna. Dem tog ni bort 2007. Det gjorde att antalet pedagoger först steg i både förskola och skola för att nu börja sjunka. Det var precis det jag sade. Skolverkets rapport förra året visade det. Samtidigt ökar mobbningen.
Ett barn måste bli sett i familjen. Blir man inte det kanske man kan bli sedd av andra vuxna i skolan, få en trygghet, bli sedd och våga vilja växa. Det krävs alltid vuxna människor för att möta barn och ungdomar.
Det är inte alltid poliser det handlar om - det försökte jag också säga i mitt inledningsanförande. Jag hänvisar till Fryshuset och alla de medmänniskor och hundratals volontärer som finns där. Ni talar hela tiden bara om att polisen ska ingripa, och de ska ingripa när problemet finns där.
Jag vill gärna ha svar på var era satsningar på skolan finns, och jag vill gärna veta vad ni gör mot ungdomsarbetslösheten eftersom den har stigit med 42 procent.
Säg inte nu att det beror på krisen, för det köper jag inte, Johan Pehrson! Man har ett politiskt ansvar också. Ni har att fördela pengar. Ni har blåst i väg 85 miljarder i skattesänkningar. De hade kunnat användas till både kommuner och landsting, och till våra barn och ungdomar.
Anf. 220 Johan Pehrson (Fp)
Herr talman! Det är krisens fel. Nej, jag skojar bara!
Vi har systematiskt försökt styra upp den svenska skolan så att den går på en ny kurs. Vi försöker sätta både kunskap och ordning i centrum. Vi har fokuserat på vikten av tidiga utvärderingar och att se till att vi har de pedagoger som behövs på plats. Vi tror, på samma sätt som vi pratade om tidiga insatser annars, att det är väldigt bra att man sätter in resurser för att eleverna ska lära sig till exempel läsa, räkna och skriva basalt i tidiga år och inte väntar till långt senare.
Jag kan dock notera, med glädje, att det är väldigt svårt för Socialdemokraterna att komma överens med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i skolfrågor, till skillnad från hur det är inom alliansen, för det här är ett område där ni inte har några gemensamma grupper. Det är väl för att ni kanske ändå trots allt inte vill förbjuda läxor och sådant, som andra partier i ert samarbete vill.
Vad gäller ungdomsarbetslöshet är det väl någonting vi har försökt motverka, får man väl säga, med tanke på att vi har varit beredda att just för unga människor sänka skatten på deras arbete så att fler ska ha råd och vilja att anställa unga människor. Vi vet hur viktigt det är att få det första jobbet, samtidigt som det kan vara svårt att få det första jobbet eftersom man är väldigt oerfaren och ny, till exempel om man kommer direkt från gymnasiet.
Jag tycker att det som ska tas fram av Socialdemokraternas anförande här ändå är det du nämnde nu, detta med Fryshuset och ideella insatser. Jag tycker att det är väldigt starkt att man har nått så långt inom socialdemokratin att man erkänner att det inte är kommunen, staten och det offentliga som ska sköta allt utan att ni ser värdet av en stark ideell sektor.
Jag kan säga att den här kvällen i Sverige, de här timmarna då vi har suttit här, är det tiotusentals, säkert hundratusentals, timmar som har lagts ned av ideellt arbete av föräldrar och andra släktingar för att ge våra barn en meningsfull fritid i en kulturförening, i en idrottsförening eller i en annan förening. Detta är hjältar som man aldrig får glömma bort när man pratar om dessa mycket svåra frågor.
Anf. 221 Kerstin Haglö (S)
Herr talman! Jag vill först kommentera det sista du sade, Johan Pehrson, att vi äntligen har insett att det finns krafter där ute som är ideella. Vet du om att mitt parti är ett folkrörelseparti? Vet du om att nästan samtliga mina partivänner, tror jag, har jobbat ideellt någon gång? Själv har jobbat med barn och ungdomar i 30 år. Kränk inte mitt parti genom att säga att vi äntligen har kommit på detta! Det är ju ni som inte har insett detta. Vi har alltid varit en folkrörelse. Vi har alltid varit en rörelse bland folk, barn och ungdomar, genom alla organisationer vi har haft, både Unga Örnar och annat. Så kränk mig inte genom att säga så!
En annan sak som jag skulle vilja ta upp är det du sade om skolan, skolans värld, kunskaper och att ni har fått ordning och reda.
Du svarade inte på min fråga, Johan Pehrson, om att ni tog bort de riktade statsbidragen. Vi vet att kommunerna står inför stora besparingar framöver. Vi vet vilka det drabbar. Vi vet att det kommer att tas resurser från förskola och skola. Vi vet att vårdnadsbidraget kommer att ta resurser från förskola. Och ni ser inte sambandet, att det kommer att drabba våra barn och ungdomar när det blir färre vuxna i skolan. Det har inte med elevunderlaget att göra, utan man får säga upp personal på grund av besparingskrav.
Jag förstår inte resonemanget när Johan Pehrson säger att de äntligen lyckats skapa kunskap och ordning och reda. Det enda jag hört från allianspartierna är att man ska ta av eleverna kepsen och mobiltelefonen, däremot sägs ingenting om skolans innehåll.
Anf. 222 Johan Pehrson (Fp)
Herr talman! Jag tycker att det är väldigt, väldigt bra att man ska se till att eleverna inte pratar i mobiltelefon under lektionerna. Kerstin Haglö kanske tycker att jag är en stockkonservativ gammal gubbe, men jag hävdar att det är ganska goda och fina liberala principer att det är ordning och reda både i skolan och på annat håll.
Kerstin Haglö känner sig kränkt över att jag inte nämnde Unga Örnar - om man säger så. Hon nämnde Unga Örnar och sade att hon hade jobbat med dem. Jag vill bara säga att det finns mängder av föreningar i vårt land. Jag kan ta min hemstad Örebro som exempel. Där har det varit en lång diskussion om vilket arbete den så kallade väntjänsten får göra tillsammans med Röda Korset, hur mycket arbete de får utföra utan att fackförbund som står Socialdemokraterna nära säger att det är arbetsuppgifter som någon annan ska utföra.
Jag är emellertid glad att det finns fler som mycket länge jobbat för den ideella sektorns utveckling och att inte allt som gäller ansvar och samhällsbyggnad behöver ligga på det kommunala. Kerstin Haglö talar dock lite grann emot sig själv, för hon kommer tillbaka och säger att det mesta ändå ska skötas av det kommunala.
Slutligen vill jag beträffande skolan säga att vi infört nya och andra något mer fokuserade, riktade, statsbidrag. Vi har fokuserat på läsa, räkna, skriva och på Lärarlyftet för att ge lärarna den kompetens som är viktig för att de ska känna glädje och lust i sitt uppdrag. Jag tillhör dem som verkligen ser de behov som finns i våra kommuner.
Jag tillhör också dem som vet att vi har en statsbudget som i jämförelse med många andra europeiska länder i denna mycket tuffa kris är så pass stark att den kan tåla ytterligare satsningar. Hur de kommer att se ut, om de kommer och när de kommer, hoppas jag att alla förstår att regeringen kommer att återkomma till och att jag inte kan presentera dem här.
Anf. 223 Inger Davidson (Kd)
Herr talman! Nu tror väl alla att jag ska ägna hela mitt anförande åt familjens roll. Det ska jag också göra, det vill säga jag ska inleda och avsluta med det. Huvuddelen av mitt anförande tänkte jag dock ägna åt det som vi är här för att åtgärda, nämligen lagstiftningen och hur vi vill förändra för ungdomar som hamnat på glid eller hamnat snett i tillvaron.
Jag är väldigt övertygad, och därför börjar jag med att säga att en trygg hemmiljö, en skola som fungerar bra, stöttande vuxna i hela samhället ger trygga barn. Trygga barn är inte alltid Guds bästa barn, det händer saker med dem också, men det är sällan trygga barn blir vanekriminella. Därför är basen så väldigt viktig att satsa på.
Förr i tiden talade man mycket om social kontroll. Den kan naturligtvis vara på gott och ont, men i Sverige tycker jag att vi tagit oss från ett dike till ett annat. Från att den sociala kontrollen var väldigt hård finns det i dag nästan ingenting. Rädslan för att vara obekväm, att lägga sig i, gör att alltför många hellre väljer att blunda och titta bort när någonting händer. Just det faktum att ingen vuxen reagerar är en tydlig signal som gör att det som borde ha stannat vid ett enstaka brott i stället leder vidare, in i svårare kriminalitet, precis som Johan Linander var inne på tidigare. Det är förödande när vuxna passerar och ser någonting som är på gång utan att försöka göra någonting åt det.
Om vi ska lyckas vända den olyckliga trenden att många ungdomar i dag fastnar i kriminalitet behöver hela samhället mobiliseras. Jag tycker att alla som tagit upp det har rätt i det. Det räcker inte med lagstiftning och myndigheter. Hela samhället måste vara med. Det gäller föräldrar, lärare, fritidsledare, kanske mor- och farföräldrar samt den ideella sektorn, där Fryshuset är jätteviktigt; jag har själv i flera år suttit i dess styrelse och varit med om att utveckla verksamheten. Allt det behövs, men rättsväsendet behövs också. Eftersom vi i denna församling är lagstiftare är det vår uppgift att tala om hur vi vill förändra rättsväsendet.
Att brott som begås av ungdomar utreds är viktigt, inte minst för den som har utsatts för brottet. Att bli rånad på sin mobil eller klocka och samtidigt kanske bli nedslagen och misshandlad och sedan uppleva att ingenting egentligen händer, livet går bara vidare, ingen tar hand om den som gjorde mig illa, blir en extra stor påfrestning för brottsoffret. Det händer att unga brottsoffer själva blir förövare just av den anledningen. De blir så fruktansvärt besvikna över att ingen i samhället reagerar och gör någonting att de tar saken i egna händer.
Det är också jätteviktigt att ingripandet sker snabbt så att sambandet mellan brott och straff eller den åtgärd som vidtas blir tydligt för den unge. De glömmer nämligen snabbt. Det går för lång tid i dag. Offer, förövare, vittnen har glömt vad som hände när det passerat ett år innan något händer och man kanske kommer till en rättegång. Under tiden kan man till och med hinna begå nya brott.
Det finns det som kallas för skyndsamhetskrav, detta krångliga ord, som innebär att om en person som är under 18 år delgivits misstanke ska förundersökningen avslutas och åtalsfrågan beslutas om inom sex veckor. Men hur ser det ut i verkligheten? Det förekommer knappast. Det finns undantag, men i dag är det väldigt ovanligt. Alltför ofta överlämnas fortfarande ärendena som berör ungdomar som begått brott till de sociala myndigheterna i stället för att utredas av polis.
Det är en stor besparing av mänskligt lidande och en samhällsekonomisk vinst om företrädare för rättsväsendet faktiskt kan gripa in på ett tidigt stadium och göra det på ett bra sätt, genom att bemöta ungdomarna på det sätt som de vill bli bemötta, nämligen med respekt men också med tydlighet om vad som gäller och vilka konsekvenser det får om man begår ett brott.
Kristdemokraterna arbetar för att vi ska införa särskilda ungdomsdomstolar för unga som gjort sig skyldiga till brott. Tanken är att handläggningen ska gå snabbt och det hela hanteras av speciellt utbildade personer inom hela rättsväsendedelen vilka kan bemöta ungdomarna på rätt sätt.
Nu går utvecklingen trots allt åt rätt håll, tycker vi. Det finns särskilda ungdomsåklagare. De ska finnas vid varenda åklagarkammare.
Det bildas stödcentrum för unga gärningsmän där socialtjänst, polis och åklagare samarbetar. Sådana finns på flera håll. Det här är steg i rätt riktning.
Någon nämnde Skärholmen tidigare, och där gör man så att om en ung person under 18 år har begått ett brott träffar poliser föräldrarna inom 24 timmar. Inom 24 timmar ses de, och inom fem dagar har de överläggningar tillsammans med socialtjänsten. Sedan det samarbetet infördes har de ungdomarna inte återfallit i brott, de har inte kommit tillbaka. Det utvecklas åt rätt håll, och det är väldigt positivt.
När en ung person väl har dömts för ett brott måste samhället försöka göra allt för att hon eller han inte ska återfalla. I dag är det jättedålig statistik på ungdomar som hamnar inom Statens institutionsstyrelse, visserligen en liten men en viktig grupp som vi har ansvar för. 75 procent av dem återfaller i brott när de har lämnat institutionen.
Här måste uppföljningen bli bättre, och vi är inne på i regeringen att Statens institutionsstyrelse ska få ansvaret också för eftervården så att det kommer att se likadant ut i kommunerna. Det ska inte bero på i vilken kommun man bor i om den här eftervården fungerar och om man får en kontaktperson som verkligen följer en, som reagerar om någonting inte går som det ska. Det ska se likadant ut hela vägen.
Alkohol- och drogmissbruk ökar tyvärr, som flera har varit inne på, och går längre ned i åldrarna. Där visar forskningen så tydligt att ju tidigare man börjar desto större är risken att man fastnar i drogmissbruket. Då är självklart det drogförebyggande arbetet, där föräldrarna medverkar och dras in, det absolut bästa.
Men det finns föräldrar som varken orkar eller kan bry sig trots att de kanske upptäcker att barnet sysslar med droger. Därför måste vi få möjlighet att drogtesta barn under 15 år, som Barnbrottsutredningen föreslår, när det kan misstänkas att det lilla barnet, som är 13 år, har börjat använda droger. Vi måste plocka undan det här barnet från den verklighet som han eller hon befinner sig i. Det finns många i dag som är grava missbrukare och som hade önskat att någon hade sett dem och reagerat när de var 12-13 år och tog sina första droger. De uttrycker det väldigt tydligt. Ni har säkert träffat sådana personer, precis som jag har gjort. Jag hoppas att det här förslaget kommer att genomföras under den här mandatperioden.
Myndigheternas arbete är viktigt, lagstiftningen håller på att förstärkas och förbättras på flera områden som vi har gått igenom i det här betänkandet. Men jag återkommer till att det är det förebyggande arbetet, det är föräldrarna, det är den ideella sektorn och det är inte minst skolan, förskolan och de trygga uppväxtförhållandena som är den bästa vaccinationen mot all brottslighet.
Med det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.
Beslut, Genomförd
Beslut: 2009-03-19
Förslagspunkter: 13, Acklamationer: 12, Voteringar: 1
Protokoll med beslut
- 2009-03-19Protokoll 2008/09:87
Riksdagsskrivelser
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Brottsförebyggande arbete
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2008/09:Ju379 yrkandena 1 och 3.- Reservation 1 (s, v, mp)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (s, v, mp) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande s 0 104 0 26 m 83 0 0 14 c 22 0 0 7 fp 19 0 0 9 kd 18 0 0 6 v 0 18 0 4 mp 0 16 0 3 Totalt 142 138 0 69 Kontaktpoliser
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2008/09:Ju379 yrkande 4.- Reservation 2 (s)
Handläggning av ungdomsbrottsutredningar m.m.
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2008/09:Ju300 och 2008/09:Ju381 yrkande 1.Uppföljning av reformen rörande unga lagöverträdare
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2008/09:Ju379 yrkande 5.- Reservation 3 (s, v, mp)
Huvudansvaret för eftervården av dömda till sluten ungdomsvård
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2008/09:Ju381 yrkande 2.Översyn av häktningsförfarandet
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2008/09:Ju269.- Reservation 4 (s, v, mp)
Gallring av ungdomstjänst
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2008/09:Ju208.Gallring av åtalsunderlåtelse för personer mellan 18 och 21 år
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2008/09:Ju379 yrkande 10.- Reservation 5 (s, v, mp)
Utredning om tidigare gallring av samtliga uppgifter om unga lagöveträdare
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2008/09:Ju379 yrkandena 11 och 13.- Reservation 6 (s, v, mp)
Insatser mot narkotika
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2008/09:Ju379 yrkande 15 och 2008/09:Ju380 yrkande 1.- Reservation 7 (s)
Åtgärder mot klotter
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2008/09:Ju305, 2008/09:Ju311 och 2008/09:Ju453.Medling
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2008/09:Ju381 yrkande 3.Offentligt biträde
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2008/09:Ju379 yrkande 9.- Reservation 8 (s, v, mp)