Utförsel av kulturföremål
Betänkande 1991/92:KrU2
Kulturutskottets betänkande
1991/92:KRU02
Utförsel av kulturföremål
Innehåll
1991/92 KrU2
Sammanfattning
I betänkandet behandlas med anledning av motioner dels frågan om en översyn av kulturminneslagen vad gäller utförsel av äldre kulturföremål, bl.a. syftande till en vidgning av bestämmelserna till att avse ytterligare en föremålsgrupp, dels frågor om överförande av äldre kulturföremål till länder som omfattar områden varifrån föremålen ursprungligen kommit.
Utskottet avstyrker motionerna. I fråga om den begärda översynen av kulturminneslagen sker detta med hänvisning till pågående översynsarbete.
Motionerna
1990/91:Kr272 av Kjell Nordström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagen om kulturminnen vad gäller utförsel av äldre kulturföremål, bl.a. hästanspända fordon.
1990/91:Kr273 av Lola Björkquist (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av en sådan ändring i kulturminneslagen att hästanspända vagnar av nationell betydelse för vårt kulturarv också omfattas av skydd mot utförsel.
1990/91:Kr320 av Per Gahrton m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att svenskt krigsbyte skall återlämnas om demokratiskt valda företrädare för de bestulna folken gör anspråk därpå,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör ta initiativ till internationella avtal om en generös praxis beträffande återlämnande av kulturföremål till ursprungsländer,
3. att riksdagen hos regeringen begär att Tartu-universitetets stiftelseurkund snarast överlämnas till detta universitet.
Lagregler om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål
I 5 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen) finns bestämmelser om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål. Kapitlet motsvarar, med vissa redaktionella ändringar i några av paragraferna, bestämmelser som fanns i den tidigare gällande lagen (1985:1104) om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål. Dock har en bestämmelse angående avgiftsbeläggning av tillstånd till införsel införts (14§). Förslag till sistnämnda lag -- utförsellagen -- förelades riksdagen genom proposition 1984/85:179. Lagförslaget godtogs med en mindre ändring i fråga om mynt och medaljer av riksdagen efter förslag av kulturutskottet i betänkandet KrU 1985/86:7. Här bör anmärkas att riksdagen tidigare hade avslagit en proposition med förslag till en lag i ämnet (prop. 1981/82:82, bet. KrU20, rskr. 213). Ett av skälen härtill var att lagförslaget inte innefattade skydd för i utlandet framställda föremål.
Bestämmelserna i 5 kap. kulturminneslagen har i huvudsak följande innehåll.
Äldre svenska och utländska kulturföremål som anges i kapitlet och som är av stor betydelse för det nationella kulturarvet får inte föras ut ur landet utan särskilt tillstånd (1§). Med svenska kulturföremål avses föremål som är eller kan antas vara framställda i Sverige eller i ett annat land av en svensk. Med utländska kulturföremål avses föremål som är framställda i ett annat land av annan än svensk (2§).
Den som vill föra ut ett kulturföremål ur landet skall ha tillstånd till utförseln, om föremålet är av det slag som anges i 4 och 5§§.
De sistnämnda paragraferna har följande innehåll.
4§ Svenska kulturföremål: 1. Föremål, som har framställts före år 1600, oavsett värde: a) tryckta skrifter, kartor och bilder samt b) handskrifter på pergament eller papper. 2. Mer än 100 år gamla föremål oavsett värde: a) dryckeskärl, seldon och textilredskap, om de är av trä och har målad eller skuren dekor, b) folkdräkter och broderad eller mönstervävd folklig textil, c) bonadsmåleri, d) möbler, speglar och skrin, e) golvur, väggur och bordsur, f) signerade fajanser, g) musikinstrument samt h) skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen. 3. Mer än 100 år gamla föremål med ett värde över 50000 kronor, i den mån föremålet inte kan hänföras under punkt 2: a) målningar, teckningar och skulpturer, b) föremål av keramik, glas och porfyr, c) föremål av guld, silver och brons med undantag av mynt och medaljer samt d) ljuskronor och vävda tapeter. 4. Mer än 50 år gamla föremål med ett värde över 2000 kronor, i den mån föremålet inte kan hänföras under punkt 1 eller 2: a) samiska föremål, b) icke tryckta protokoll, brev, dagböcker, manuskript, noter och räkenskaper, c) handritade kartor och ritningar samt d) tekniska modeller och prototyper samt vetenskapliga instrument.
5§ Utländska kulturföremål, som kan antas ha kommit till Sverige före år 1840, och som har ett värde över 50000 kronor: a) möbler, speglar och skrin, b) golvur, väggur och bordsur, c) musikinstrument, d) skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen, e) målningar, teckningar och skulpturer, f) föremål av keramik, glas och elfenben, g) föremål av guld, silver och brons med undantag av mynt och medaljer samt h) ljuskronor och vävda tapeter.
I 7§ görs vissa generella undantag från kravet på tillstånd vid utförsel. Undantagen görs av hänsyn till den enskildes personliga förhållande och för att underlätta viss offentlig verksamhet, bl.a. utställningsverksamhet i utlandet.
Tillstånd till utförsel av kulturföremål skall ges, om föremålet inte är av stor betydelse för det nationella kulturarvet. Även om föremålet har stor betydelse för det nationella kulturarvet får tillstånd ges till utförsel, om föremålet förvärvas av en institution i utlandet (8§). Även om ett kulturföremål är av stor betydelse för det nationella kulturarvet, får regeringen, om synnerliga skäl föreligger, medge att föremålet förs ut ur landet (16§).
I 5 kap. regleras vidare handläggningen av tillståndsärenden (11--14§§), överklagande (15§) och ansvar (17§).
I motionerna om utförselreglerna berörs frågan om åldersgränserna i utförsellagstiftningen. Föredragande statsrådet anförde följande i proposition 1984/85:179 (s.17).
De i proposition 1981/82:82 föreslagna åldersgränserna avsåg svenska föremål. För flertalet föremål föreslogs en åldersgräns om 100 år. Sådana föremålskategorier som möbler, musikinstrument och vapen måste således vara äldre än 100 år för att omfattas av utförselskydd. Vissa andra föremålsgrupper, bl.a. samiska föremål, bedömdes vara i behov av mer omfattande skydd. För dessa föremål föreslogs en åldersgräns om 50 år. Slutligen ansågs skyddet för föremål som tryckta skrifter kunna begränsas till tiden före år 1600. Jag finner de föreslagna åldersgränserna relevanta för de svenska föremålen.
Kungl. biblioteket har i sin samrådsskrivelse återkommit med förslaget att svenska författares och tonsättares efterlämnade manuskript och andra handlingar bör skyddas oavsett ålder. Kungl. bibliotekets förslag har fått stöd av vissa remissinstanser. Förslaget har i proposition 1981/82:82 avvisats med hänsyn till de svårigheter en sådan ordning skulle medföra för tullverket. Även jag avvisar förslaget av samma skäl.
När det gäller de utländska föremålen föreslår riksantikvarieämbetet och statens historiska museer att endast föremål som har kommit till Sverige före år 1840 skall omfattas av utförsellagen. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer motiverar sitt förslag med att importen av unika utländska föremål minskar en bit in på 1800-talet. Anledningen är bl.a. den begynnande industrialismen. Flertalet av de remissinstanser som har kommenterat förslaget, däribland statens kulturråd, ger det sitt stöd. Riksarkivet och länsmuseernas samarbetsråd anser dock att samma tidsgränser bör fastställas för de utländska som de svenska föremålen. Någon motivering har inte lämnats. Om man fastställer att föremålen skall ha kommit till Sverige före år 1840 i stället för att ange att de skall vara äldre än 100 år begränsar man omfattningen av lagstiftningen betydligt. Tillståndsmyndigheten bör inte åläggas att granska föremål från åtskilliga ytterligare årtionden utan att det är kulturpolitiskt motiverat. Även av hänsyn till den enskilde bör tillståndsprövningen så långt möjligt begränsas. Jag förordar således att år 1840 fastställs som tidsgräns för de utländska föremålen.
Här finns slutligen skäl hänvisa till att föredragande statsrådet i samma proposition -- efter att ha redovisat vissa synpunkter i fråga om vilka föremål som borde omfattas av lagen -- anförde följande (s. 14).
Den lag som jag föreslår är således mycket begränsad och anpassad till dagens situation. Jag har valt denna uppläggning för att jag är angelägen att så långt möjligt begränsa tillståndsprövningen. Handeln med kulturföremål är emellertid känslig för olika konjunkturer. Jag utgår därför från att de blivande tillståndsmyndigheterna noga följer utvecklingen inom sina resp. ansvarsområden och vid behov kommer med förslag till ändringar.
Vissa bestämmelser om statens egendom
Grunderna för hur statens egendom får disponeras finns i 9 kap. 8 och 9§§ regeringsformen. Statens medel och dess övriga tillgångar står med vissa här icke aktuella undantag till regeringens disposition. Riksdagen fastställer i den omfattning som behövs grunder för förvaltningen av statens egendom och förfogandet över den. Riksdagen kan därvid föreskriva att åtgärder av visst slag ej får vidtas utan riksdagens tillstånd. Några särskilda föreskrifter har inte utfärdats som hindrar regeringen att deponera eller på annat sätt förfoga över kulturföremål. Tilläggas bör att exempelvis statliga museer kan ha fått donationer med förbehåll som förhindrar avyttring av föremålen (se härom bl.a. bet. 1988/89:KrU5).
Vissa beslut på 1970-talet
Riksdagen avslog år 1970 på förslag av statsutskottet -- som inhämtat yttrande från nationalmuseum och riksantikvarieämbetet -- motioner om återlämnande av den tronhimmel som Fredrik II av Danmark beställt till Kronborgs slott, men som kort tid efter freden i Roskilde förts till Sverige (bet. SU 1970:159).
År 1970 medgav Kungl. Maj:t att en bronskanon, som bärgats på svenskt territorialvatten från det år 1645 sjunkna danska amiralsskeppet S:ta Sophia, fick överlämnas till danska staten som gåva.
Vidare medgav Kungl. Maj:t år 1974 att en rulle med en målad framställning av Sigismund IIIs intåg i Kraków år 1605 (den s.k. polska rullen eller Krakówtapeten), som av riksarkivet år 1902 deponerats i livrustkammaren, fick överlämnas som gåva till polska staten (se härom frågedebatt i riksdagen den 16 maj 1974 och bet. KU 1975:12 s. 18).
Fårbrevsärendet 1989
I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:KrU7 behandlade utskottet fyra motioner som avsåg frågan om återförande av vissa kulturföremål till föremålens ursprungsländer. Tre av motionerna syftade till att det exemplar av det s.k. fårbrevet som fanns på kungl. biblioteket skulle återföras till Färöarna. Innehållet i yrkandet i den fjärde motionen (Kr320) var dels att en inventering av både profana och kyrkliga konstskatter borde genomföras för att utröna ursprunget till andra äldre kulturföremål än dem som angavs i motionen, dels att kulturföremål som vi, för att använda motionärens uttryck, "stulit" skulle återlämnas till de ursprungliga ägarna. I motionen nämndes ett tiotal kulturföremål, bland dem Silverbibeln (Codex argenteus), Fredrik IIs av Danmark tronhimmel för Kronborgs slott och vissa föremål som finns på Drottningholm.
Efter en redovisning för de i det föregående angivna bestämmelserna i regeringsformen och en hänvisning till innehållet i 5 kap. kulturminneslagen anförde kulturutskottet i fråga om sistnämnda motionskrav följande.
Den inställning Sverige hitintills intagit till frågan om återförande av kulturföremål till ursprungsländer är att en bedömning bör göras i varje enskilt fall. Det finns inte någon konvention som förpliktar Sverige att återlämna kulturföremål, och Sverige har liksom en rad andra av västerländska länder, bland dem Danmark, intagit en restriktiv ståndpunkt då återförandefrågan varit aktuell på det internationella planet. Utskottet anser att det finns starka skäl som talar för den ståndpunkt som Sverige hitintills intagit.
Då det gäller de nu aktuella föremålen finns skäl anföra följande. Föremålen torde så gott som utan undantag vara kulturföremål som blivit en del av det svenska kulturarvet, och många av föremålen torde ha större betydelse för vårt land än för ursprungslandet. Det kan i många fall vara svårt eller omöjligt att avgöra vilket det egentliga ursprungslandet skall anses vara liksom under vilka omständigheter föremålet kommit i svensk ägo. Det kan också på grund av exempelvis donationsvillkor finnas inskränkningar i statens dispositionsrätt.
Ett exempel på det sagda är Silverbibeln, som första gången kom till Sverige från Prag år 1648. Den anses ha sitt ursprung i 500-talets Italien, troligen utförd i Ravenna eller Verona för östgoternas konung Teoderik -- Didrik av Bern -- som tidigare haft sin boplats i romarrikets Donauprovinser. Bibelns väg mellan Teoderiks rike och 1600-talets Prag är till större delen okänd, men med stor sannolikhet har bibeln i flera hundra år, kanske redan från 700-talets slut, förvarats i klostret Werden i Westfalen i Essen. Kort före år 1600 fanns den i Prag, där den således kom att stanna kanske endast omkring 50 år. Sedan Silverbibeln kommit till Sverige, fördes den snart ut igen av drottning Kristinas bibliotekarie, som fått den i gåva. I Holland inköptes den senare av Magnus Gabriel de la Gardie som donerade den till universitetsbiblioteket i Uppsala till "en ewig warande possession".
Utskottet vill också framhålla att -- om inte ursprungslandet framställer önskemål därom -- det endast undantagsvis finns skäl pröva frågan om återförande av kulturföremål till ursprungslandet.
Av det sagda följer att det inte kan komma i fråga att riksdag eller regering skulle fatta ett sådant övergripande beslut om återförande av kulturföremål till ursprungsländer som motion Kr320 synes syfta till. Med hänsyn härtill är det inte heller motiverat att riksdagen tar något initiativ till en sådan kartläggning som förordas i motionen. Denna avstyrks således.
Utskottet erinrade i det följande om att det då på kungl. biblioteket förvarade fårbrevet ingår i en laghandskrift på pergament, som brukar betecknas Kungsboken. Vidare erinrade utskottet om att det på universitetsbiblioteket i Lund förvaras en pergamenthandskrift, vilken innehåller bl.a. en något yngre version av fårbrevet. Efter en närmare presentation av fårbrevet och Kungsboken i övrigt, anförde utskottet följande.
Enligt vad utskottet inhämtat har under hand starka önskemål om överförande av Kungsboken -- vari fårbrevet ingår -- till Färöarna framförts till utbildningsdepartementet från färöisk sida.
Utskottet konstaterar att det nu inte finns några medeltida handskrifter på Färöarna och att de båda fårbrev som finns i Sverige torde -- jämte några diplom i Danmark -- vara de enda kända medeltida färöiska handskrifterna av officiell karaktär. Ett överförande av Kungsboken med det äldsta av fårbreven skulle otvivelaktigt ha stor betydelse för Färöarna från en rad synpunkter. Utskottet vill härvidlag särskilt framhålla den symboliska betydelsen det skulle ha för Färöarna om handskriften funnes där, eftersom den innehåller text som visar att det mycket tidigt fanns ett särskilt färöiskt språk; det har framförts att överförandet av Kungsboken till Färöarna skulle bidra till att stärka den nationella och kulturella identiteten för det färöiska folket. Samtidigt skulle ett beslut om överförande av handskriften till Färöarna utgöra en stark markering av den samhörighetskänsla som finns mellan människorna i Sverige och människorna på Färöarna och av den betydelse kulturarvet har för alla människor.
Vid sina överväganden har utskottet kommit till slutsatsen att det är motiverat att den på kungl. biblioteket förvarade Kungsboken med fårbrevet överförs till Färöarna. Det bör ankomma på regeringen att pröva i vilket sammanhang detta skall ske. Det bör också ankomma på regeringen att pröva om handskriften skall deponeras eller om den skall överlämnas som gåva till Färöarna.
Regeringen beslöt den 19 april 1990 att Kungsboken skulle deponeras hos landsarkivet i Torshavn på Färöarna.
Beslutet har -- i kulturutskottets närvaro -- verkställts av utbildningsminister Bengt Göransson den 29 augusti 1990 i lagtingsbyggnaden i Torshavn.
I sitt betänkande i ärendet anförde utskottet slutligen följande.
Utskottet vill starkt understryka att utskottets ställningstagande i fråga om Kungsboken har skett mot bakgrunden av de mycket speciella förhållandena i ärendet och att ställningstagandet därför inte kan tas till intäkt för att en ändring av praxis i frågor om återlämnande av kulturföremål till ursprungsländer bör komma till stånd.
Gustav II Adolfs stiftelsebrev för universitetet i Dorpat
Utskottet inhämtade förra året från riksarkivet följande information om stiftelsebrevet.
Brevet ingår numera i riksarkivets samling Livonica II, som innehåller dels skrivelser till den svenska regeringen 1561--1710 från de baltiska provinserna Estland, Livland (= södra delen av nuvarande Estland och större delen av nuvarande Lettland), Ingermanland och Ösel, dels utredningshandlingar rörande dessa provinser och dels vissa till Sverige överförda delar av de lokala arkiven där. Brevet, som har beteckningen signum Livonica II:75, är skrivet på latin och består av ett pergamentsblad, vid vilket konungens lilla rikssigill i svarvad trädosa hängts i snöre draget genom uppvecket. Det undertecknades av Gustav II Adolf i högkvarteret vid Nürnberg den 30 juni 1632.
Det första universitetet i Dorpat (numera Tartu) invigdes den 15 oktober samma år och verkade sedan till 1656 då lärare och studenter flydde till Reval undan rysk invasion. Där bedrev professorerna en mera begränsad undervisning till 1665 då de sökte sig andra banor.
Först 1690 kunde ett nytt universitet invigas i Dorpat. På grund av försörjningssvårigheter beslöts dock snart att det skulle flyttas till Pernau, där det invigdes på nytt 1699. Verksamheten hann dock bara pågå till 1710, då lärare och studenter återigen måste fly inför hotande invasion och universitetet upplösas. Det nuvarande universitetet i Dorpat inrättades 1802 av den ryske kejsaren Alexander I och är alltså det tredje i ordningen (se Johan Bergman: Universitetet i Dorpat under svenska tiden, Uppsala 1932).
Arkiven efter de två första universiteten evakuerades, tillsammans med deras bibliotek, från Pernau innan staden föll 1710 och överfördes sedan till kungl. biblioteket, varför de till skillnad från andra evakuerade lokala arkiv undgick att utlämnas till Ryssland 1727 enligt bestämmelserna i Nystadsfreden. Kungl. biblioteket överlämnade arkiven till riksarkivet 1879 men har fortfarande kvar biblioteken.
En förteckning över universitetsarkiven hade på 1820-talet visats för några studenter från Dorpat som bedrev studier i kungl. biblioteket. Den ryska regeringen begärde då, med hänvisning till bestämmelserna i Nystadsfreden, arkiven utlämnade. Detta avslogs av den svenska regeringen med den av kungl. bibliotekets dåvarande chef formulerade motiveringen att man endast borde lämna ut sådana handlingar som "i legislativt eller administrativt hänseende kunde tjäna den erövrade provinsens nya regering till rättelse eller upplysning". Till sådana handlingar hörde, enligt hans förmenande, inte Dorpat-Pernau-arkivalierna som endast hade historiskt intresse. Han ville slutligen påpeka att, om den svenska regeringen beslöt sig för att utlämna dessa handlingar, måste den för konsekvensens skull också begära att i Köpenhamn förvarade handlingar rörande de förutvarande danska provinsernas äldre historia utlämnades till Sverige.
Det kan slutligen omtalas att ihop med stiftelsebrevet förvarades förut i kungl. biblioteket vissa föremål som också tillhört universiteten: Två akademiska spiror, rektorskåpan, nycklar och sigillstampar. Dessa föremål överlämnades sedan till statens historiska museum, men är nu enligt uppgift deponerade i Nordiska museet. Kopior av dem överlämnades av Vitterhetsakademien genom dåvarande riksantikvarien vid 300-årsjubileet 1932 till universitetet i Dorpat.
Behandling i FN av frågan om återlämnande av kulturföremål
FNs generalförsamling antog den 6 november 1989 utan föregående utskottsbehandling resolution 44/18 om återlämnande av kulturföremål med röstsiffrorna 139 -- 0 -- 16. De länder som avstod från att rösta var Sverige, Belgien, Danmark, Frankrike, Förenta Staterna, Irland, Israel, Italien, Japan, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Storbritannien, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike.
I resolutionens huvuddel uttrycks uppskattning över det arbete Unesco och kommittén för främjande av återlämnande av kulturföremål till ursprungsländerna utför i frågan. Församlingen bekräftar att återlämnande av kulturföremål bidrar till att stärka internationellt samarbete och till att bevara allmänna kulturvärden. Medlemsstaterna uppmanas att i samarbete med Unesco göra systematiska förteckningar över kulturföremål, att samarbeta med den nämnda kommittén och att sluta bilaterala avtal om återlämnande av kulturell egendom. Församlingen välkomnar det stadigt ökande antalet stater som tillträtt 1970 års konvention om laglig införsel av och handel med kulturföremål. Generalsekreteraren ombeds att till det fyrtiosjätte församlingsmötet rapportera om genomförandet av resolutionen (anm.: mötet pågår f.n.).
Till grund för ärendets behandling låg en rapport A/44/485 från generalsekreteraren i samarbete med Unescos generaldirektör. Resolutionsförslaget (A/44/L.22) presenterades i plenum av Zaire med ett tjugotal medförslagsställare.
Riksdagsbehandling 1990
Förra hösten behandlade utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:KrU7 motionsförslag av samma eller likartat innehåll som flera av de nu aktuella motionsyrkandena. Dessa avstyrktes.
Vid betänkandet fogades en reservation av företrädaren för miljöpartiet och ett särskilt yttrande av företrädarna från moderata samlingspartiet. I det särskilda yttrandet uttalades att ett tidigare framfört önskemål om utvärdering av utförselreglerna kvarstod.
Beträffande innehållet i betänkandet hänvisar utskottet till detta och till vad utskottet anför i det följande.
Utskottet
De motionsförslag som behandlas i betänkandet avser dels frågan om en översyn av kulturminneslagen vad gäller utförsel av äldre kulturföremål, bl.a. syftande till en vidgning av bestämmelserna till att avse även hästanspända vagnar, dels frågor om överförande av äldre kulturföremål till länder som omfattar områden varifrån föremålen ursprungligen kommit.
I kulturminneslagen finns bestämmelser som innebär att vissa äldre svenska och utländska kulturföremål som är av stor betydelse för det nationella kulturarvet inte får föras ut ur landet utan särskilt tillstånd. Vissa undantag görs i lagen av hänsyn till den enskildes personliga förhållanden och för att underlätta bl.a. för utställningsverksamhet i utlandet.
I fråga om utländska kulturföremål gäller att ett föremål omfattas av lagstiftningen om det kan antas ha kommit till Sverige före år 1840, om det har ett värde över 50000 kr. och om det tillhör vissa i lagen angivna föremålskategorier.
Reglerna rörande svenska föremål är mer differentierade i fråga om såväl åldersgränser som värdegränser. Utskottet hänvisar till 5 kap. 4 § kulturminneslagen, vars innehåll redovisats i det föregående.
Tillstånd till utförsel får ges av tillståndsmyndighet om ett föremål förvärvats av en institution i utlandet. Vidare får regeringen medge utförsel om synnerliga skäl föreligger. Hästanspända fordon omfattas inte av bestämmelserna om utförselförbud. I motionerna Kr272 (s) och Kr273 (fp) argumenteras utförligt för att kulturminneslagen skall ändras så att utförselförbud kan utfärdas för sådana fordon. Det framhålls bl.a. att det finns vagnar som är skyddsvärda trots att de tillverkats långt in på 1900-talet. I formellt hänseende innebär yrkandet i motion Kr272 krav på en översyn av utförselreglerna i deras helhet.
Utskottet vill erinra om att det i den proposition som låg till grund för den ursprungliga lagstiftningen på området bl.a. uttalades att, med hänsyn till angelägenheten av att så långt möjligt begränsa tillståndsprövningen, den föreslagna lagstiftningen var mycket begränsad och anpassad till dagens situation (våren 1985) och att det därför förutsattes att tillsynsmyndigheterna noga skulle följa utvecklingen inom sina respektive ansvarsområden och vid behov komma med förslag till ändringar.
Enligt vad utskottet har inhämtat har tillsynsmyndigheterna en informell arbetsgrupp som i överensstämmelse med det redovisade uttalandet följer utvecklingen på området. Arbetsgruppen har uppmärksammat frågan om behovet av skydd för hästanspända vagnar. Arbetsgruppen förbereder en framställning till regeringen med förslag till ändringar i utförselbestämmelserna som grundar sig på en av arbetsgruppen gjord översyn. Avsikten är, enligt vad utskottet också inhämtat, att framställningen skall avges inom ett halvår.
Utskottet kan således konstatera att, såvitt nu kan bedömas, regeringen inom en nära framtid får tillgång till utredningsmaterial som bör kunna läggas till grund för bedömningen av behovet av en ändrad lagstiftning av de här aktuella reglerna i kulturminneslagen. Utskottet förutsätter att regeringen, då utredningsmaterialet föreligger, utan dröjsmål tar ställning till detta och förelägger riksdagen förslag till ändringar av lagstiftningen.
Med hänvisning till det anförda påkallar enligt utskottets mening motionerna inte någon riksdagens åtgärd. Dessa avstyrks därför.
Motion Kr320 (mp) avser frågor om överförande av äldre kulturföremål till länder som omfattar områden varifrån föremålen ursprungligen kommit. Motionärerna vill, att riksdagen skall uttala att svenskt krigsbyte skall återlämnas om demokratiskt valda företrädare för de bestulna folken gör anspråk därpå, att Sverige skall ta initiativ till internationella avtal om en generös praxis beträffande återlämnande av kulturföremål till ursprungsländer och att riksdagen skall begära att Tartu-universitetets stiftelseurkund snarast skall överlämnas till universitetet.
Sverige har hitintills haft den inställningen till frågan om återförande av kulturföremål till ursprungsländer att en bedömning bör göras i varje enskilt fall. Det finns inte någon konvention som förpliktar Sverige att återlämna kulturföremål, och Sverige har liksom en rad andra västerländska länder intagit en restriktiv ståndpunkt då återförandefrågan varit aktuell på det internationella planet. I konsekvens härmed har Sverige varit restriktivt vid prövningen av ärenden rörande återlämnandefrågor. I anslutning till det sagda vill utskottet erinra om att utskottets uttalande år 1989 om återförande av Kungsboken till Färöarna skedde mot bakgrund av de mycket speciella förhållandena i ärendet och att -- som utskottet anförde i ärendet -- ställningstagandet därför inte kan tas till intäkt för att en ändring av hittillsvarande restriktiva praxis i ärenden om återlämnande av kulturföremål till ursprungsländer bör komma till stånd. Utskottet anser att det inte heller finns några andra skäl som talar för att Sverige skulle gå ifrån en sådan praxis.
Bedömningen av motionsförslagen måste -- i enlighet med vad utskottet anförde förra året då likartade yrkanden behandlades i betänkandet 1990/91:KrU7 -- ske med utgångspunkt i den redovisade inställningen i återförandefrågan. Omständigheter som måste beaktas vid bedömningen är bl.a. följande. De i motionerna åsyftade föremålen tillhör det svenska kulturarvet, och många av föremålen torde ha långt större betydelse för vårt land än för ursprungslandet eller det land varifrån de närmast kommit till Sverige. Vissa av de föremål som torde åsyftas i motionen har varit i vårt land sedan 1600-talet och har överförts hit från ett land där de varit under endast några årtionden. Det kan i många fall vara svårt eller omöjligt att avgöra vilket det egentliga ursprungslandet skall anses vara liksom under vilka omständigheter föremålet kommit i svensk ägo. Under trettioåriga kriget -- och även långt senare -- var det folkrättsligt accepterat att ta krigsbyte. Illustrativt för det sagda är i flera avseenden vad utskottet redovisat om Silverbibeln (se avsnittet ovan om Fårbrevsärendet 1989).
Utskottet vill också framhålla att -- om inte ursprungslandet framställer önskemål därom -- det endast undantagsvis finns skäl för Sverige att pröva frågan om återförande av kulturföremål till ursprungslandet.
Vad utskottet anfört leder till slutsatsen att motion Kr320 bör avstyrkas såvitt däri yrkas att svenskt krigsbyte skall återlämnas till länder varifrån föremålen förts till Sverige (yrkande 1).
Utskottet avstyrkte förra året ett motionsyrkande motsvarande det nu aktuella yrkandet om ett initiativ till överlämnande av Tartu-universitetets stiftelseurkund till universitetet. Det finns inte skäl till ändrat ställningstagande med anledning av motionyrkandet (nr. 3). Utskottet, som konstaterar att Sverige tidigare i år erkänt Estland som en självständig stat, beaktar vid sitt ställningstagande vad utskottet ovan anfört av innehåll att det endast undantagsvis finns skäl för Sverige att av eget initiativ ta upp ett återförandeärende till prövning.
På det internationella planet behandlas återförandefrågan inom Unesco och inom FNs generalförsamling. Med hänsyn härtill och med beaktande av den svenska inställningen i frågan bör motionen avstyrkas såvitt däri förordas ett initiativ till internationella avtal om en generös praxis beträffande återlämnande av kulturföremål till ursprungsländer (yrkande 2).
Hemställan
Utskottet hemställer
l. beträffande frågan om innehållet i lagreglerna om utförsel av kulturföremål att riksdagen avslår motion 1990/91:Kr272 och motion 1990/91:Kr273,
2. beträffande återlämnande av kulturföremål att riksdagen avslår motion 1990/91:Kr320.
Stockholm den 23 oktober 1991
På kulturutskottets vägnar
Åke Gustavsson
I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Jan-Erik Wikström (fp), Elisabeth Fleetwood (m), Hugo Hegeland (m), Maja Bäckström (s), Berit Oscarsson (s), Stina Gustavsson (c), Anders Nilsson (s), Göran Åstrand (m), Leo Persson (s), Rose-Marie Frebran (kds), Charlotte Branting (fp), Björn Kaaling (s), Monica Widnemark (s) och Bert Karlsson (nyd).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.