Utgiftsområde 13 Integration och jämställdhet

Anf. 100 Ann-Christine Frohm Utterstedt (SD)

Herr talman! Nu ska vi påbörja en väldigt viktig debatt, ett av vårt lands riktiga ödesfrågor. Det är en fråga som närmast kan beskrivas som det största politiska misslyckandet i vårt land i modem tid. Nu ska vi tala om integration.

Integration är ett begrepp som använts av ansvarslösa politiker för att påtvinga oss svenskar en massinvandring som majoriteten av befolkningen inte velat ha. Integration har använts som ett annat ord för acceptans i syfte att ge vår svenska befolkning ett kollektivt dåligt samvete och acceptera vansinnet som pågått. När Sverigedemokraterna talar om integration menar vi: Ta seden dit du kommer! Vi menar också: Gör din plikt innan du kräver din rätt!

Herr talman! Jag måste säga att det här ska bli en väldigt spännande debatt. Att lyssna till företrädare för partier som vid sin tid vid makten bedrivit en totalt okontrollerad invandring utan någon som helst analys av hur denna skulle komma att påverka vårt samhälle ska faktiskt bli riktigt intressant.

Om de närmaste timmarna kommer att kännas som att befinna sig mitt uppe i en skräckfilm, en episod ur Kejsarens nya kläder eller en fars återstår att se.

Herr talman! Sverige har inte alltid sett ut så här. Vi ska därför börja med att göra en liten tillbakablick på Sveriges politik när det gäller invandrare. I 1968 års proposition angående riktlinjerna for utlänningspolitiken stod det så här:

"Om invandraren avser att bosätta sig i Sverige för gott, är det angeläget för såväl honom som samhället att han så till vida smälter in i befolkningen att han i det långa loppet inte känner sig främmande i samhället. Det måste vara ett klart och medvetet mål för samhället att medverka till att invandrare av olika nationellt ursprung inte blir isolerade befolkningsgrupper som avskärmas från befolkningen i övrigt."

Då styrde Socialdemokraterna. Det är bra med lite historieutbildning, för sådant här får ju inte barnen lära sig i skolan nu för tiden.

År 1970, två år innan jag föddes, var andelen utrikes födda som var bosatta i Sverige cirka 0,2 procent. Förra året, när jag fyllde 50, var den siffran nästan 20 procent. I dag har vart fjärde förskolebarn utländsk bakgrund. Det finns i dag skolor med 100 procent utrikes födda elever.

Redan år 2010 blev Botkyrka den första kommunen i Sverige där en majoritet av invånarna hade utländsk bakgrund. Det finns i dag cirka 450 så kallade utsatta eller särskilt utsatta områden, där majoriteten av invånarna är utrikes födda. De utmärker sig just för att vara isolerade befolkningsgrupper som är avskärmade från den svenska befolkningen och från det - än så länge - svenska majoritetssamhället. I dessa områden går färre barn än i övriga riket till förskolan. Bidragsberoendet och arbetslösheten är högre än i övriga riket. Parallellsamhällsstrukturerna är uppenbara, liksom gängkriminaliteten och segregationen.

Hur kunde det bli så här? Jo, Socialdemokraterna övergav assimilationstanken och kom på idén att mångkultur skulle vara bra för Sverige. Detta verkar vara grunden för att genom ett kollektivt dåligt samvete styra svenska folket till att acceptera förändringen till ett mångkulturellt samhälle. Samtidigt har ledande politiker tyckt att svensk kultur är töntig.

Alla vi andra, som faktiskt har varit stolta över vår svenska kultur och som i stället för att delta i glädjen och acceptansen har varnat för vad mångkulturprojektet kommer att leda till, har fått utstå spott och spe, särskilt från vänsterhåll.

Herr talman! Sverige har varit ett fantastiskt land på många sätt. Här har man kunnat erbjudas ett bättre liv. Vi har under decennier erbjudit en mängd olika möjligheter för människor som har kommit till vårt land. Det finns människor som har tagit vara på dessa möjligheter och verkligen bidrar till vårt land på ett positivt sätt. All heder åt deras insats för vårt gemensamma väl och ve!

Men med vidöppna gränser och utan kontroll på vilka som befinner sig här i Sverige har vårt land tyvärr också fyllts med individer som varken vill eller kan ta ansvar och integreras. Jag talar om individer som år efter år befinner sig i någon meningslös aktivitet som endast syftar till att försörja folk utan någon som helst motprestation. Jag talar om individer som har bott i vårt land i mer än 20 år men fortfarande inte kan förstå eller göra sig förstådda på svenska språket. Detta är individer som aldrig någonsin kommer att sätta sin fot på arbetsmarknaden och individer som har skapat parallellsamhällen med grunden i världens mest bakåtsträvande kulturer. Den egna viljan att bli en del av samhället finns helt enkelt inte.

Herr talman! På bara 50 år har vårt land förvandlats till något helt oigenkännligt. Det är ett oerhört svek mot svenska folket. Den tidigare regeringens tafatta insatser för att göra någonting åt det kaos som de själva skapat kallades integrationsåtgärder. Några andra åtgärder, som att stoppa inflödet av nytillkomna, har inte varit aktuella, och problemen har bara eskalerat.

Integrationsåtgärder, ja. Jag tänker på alla dessa integrationsprojekt som dragits igång till ingen som helst nytta och på alla dessa miljarder kronor - förmodligen ofantligt stora summor - som östs över individer. De har i de allra flesta fall varit helt bortkastade och har ofta inte givit något annat än segregation, brända bilar och - numera - dagliga skjutningar tillbaka. Detta är det så kallade pang vi har fått för pengarna.

Hur mycket pengar det faktiskt rör sig om är i dag oklart. Sverigedemokraterna har länge drivit frågan om att sammanställa kostnaderna för den huvudlösa migrationen, och nu kommer detta att utredas. Svenska folket har rätt att få veta hur en säkerligen betydande del av dess skattepengar gått upp i rök. Utan att föregripa utredningen kan vi redan nu med all säkerhet säga att alla dessa pengar hade kunnat användas till att behålla svenskarnas skola, vård och omsorg i världsklass.

Hela det integrationspolitiska målet är också under utredning just nu. Målet fastställer inriktningen för hur integrationspolitiken ska hanteras, och just nu sker ett paradigmskifte. Det är alldeles nödvändigt för att vi ska få ordning på Sverige igen.

När Sverigedemokraterna är med och driver politik blir det verkstad. Om Sverige ska kunna vända skutan krävs det att vi är med och styr det här landet. En stor del av väljarna är överens med oss om detta.

Från och med nu gäller att vi får på plats en stram invandringspolitik. Från och med nu gäller att vi ställer krav på människor, ställer krav kopplade till medborgarskapet, ställer krav vid bidragsutbetalningar, ställer krav på språkinlärning och ställer krav på ett civiliserat och hederligt beteende. Detta utgör stommen i en integrationspolitik baserad på sunt förnuft. De invandrare som väljer bort detta får helt enkelt flytta till ett annat land.

Det är därför glädjande och alldeles nödvändigt att vi nu har lyckats genomdriva inrättandet av återvändandecenter. De har nu startat sin verksamhet på fem platser runt om i Sverige.

I förhandlingar med regeringen har vi påbörjat resan mot något bättre. Vi tackar samarbetspartierna för viljan att genomföra bra politik för Sverige. Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut när det gäller regeringens framlagda budget.

Sverigedemokraterna är garanten för den fortsatta resan mot ett Sverige som bygger på principer som eget ansvar, rättvisa och sammanhållning. Det är en resa mot ett Sverige som mår bra igen.

I detta anförande instämde Sara Gille och Michael Rubbestad (båda SD).

Anf. 101 Tony Haddou (V)

Herr talman! Sverigedemokraterna har ju förhandlat budgeten och framhåller när det gäller integration att det finns en rad avgörande faktorer för integrationen. En av de faktorer som framhålls i detta betänkande är boende, och det är naturligtvis rimligt med tanke på den bostadssegregation och de klassklyftor vi har i Sverige.

Sverigedemokraterna har haft framgångar med sitt prat, men nu handlar det om att göra saker. Det är nog inte så mycket verkstad som ledamoten här säger. När det gäller boende händer det inte mycket alls.

Det som händer där ute är att byggandet i Sverige i princip har kollapsat och att byggarbetare går utan jobb. Samtidigt har behovet av fler billiga bostäder aldrig varit så här stort. Många bor i kommuner där det råder bostadsbrist och bostadssegregation. Detta är ett av de största problemen för svensk samhällsekonomi.

Vad gör Sverigedemokraterna då? De lägger fram en budget som inte bara blundar för bostadskrisen och bostadssegregationen utan förvärrar situationen genom att, i ett läge där det behövs massiva investeringar, dra in investeringsstöd och låta staten dra sig tillbaka. Sedan kliver de in i nya förhandlingar med regeringen och öppnar för marknadshyror.

Före valet sa Sverigedemokraterna att de var emot marknadshyror. Nu är de beredda att förhandla om att chockhöja hyran för 3 miljoner hyresgäster ute i landet i en tid när priserna stiger och alltför många har svårt att få ihop sin ekonomi.

Vad är ert besked till alla de som redan i dag möter höjda hyror och kostnadschocker och som väntas möta ännu högre hyror om Tidöpartierna tänker återkomma till riksdagen med förslag på marknadshyror som höjer hyran för 3 miljoner hyresgäster?

Anf. 102 Ann-Christine Frohm Utterstedt (SD)

Herr talman! Tack så mycket för frågan, ledamoten!

Marknadshyror och bostadsbyggande hör inte hemma i det här utskottet. Ansvaret för det ligger hos civilutskottet, som ledamoten är mycket väl medveten om. Men Vänsterpartiet förnekar sig sällan i debatten. Man blandar in vad man känner för till både höger och vänster.

Det är ingen hemlighet att Vänsterpartiet och mitt eget parti inte är riktigt överens, minst sagt, om frågor i integrationspolitiken. Vänsterpartiet skattar gärna sönder svenska folket för att på detta utgiftsområde kunna lägga 1,9 miljarder extra. När man väljer att öka skatterna för svenska folket är det inte svårt att satsa nästan hur mycket pengar som helst på vilka områden som helst. Jag är inte så säker på att svenska folket är riktigt nöjda med det. Man kanske vill ha kvar lite mer av sina ihoparbetade, surt förvärvade kronor.

Vänsterpartiet vill också öka antalet som vidarebosätts i Sverige. Det vill inte vi.

Anf. 103 Tony Haddou (V)

Herr talman! I betänkandet som Sverigedemokraterna, som styr det här landet, står bakom framhålls väldigt tydligt att boendet är en avgörande integrationsåtgärd som man ser över. Det skiner verkligen igenom att ni inte vill ta ansvar när ni säger att detta debatteras någon annanstans. Ni har ju ansvar för Sverige nu. Du står här och lägger tio minuter på att prata invandring, Ann-Christine From Utterstedt. Jag pratar om 3 miljoner hyresgäster som ska få chockhöjda hyror, upp till 50 procent höjd hyra, på grund av Sverigedemokraterna. Du svarar inte ens på vilket besked du har att ge till dem. Det tycker jag är djupt allvarligt.

Det är inte direkt något nytt från Tidöpartierna att man säger en sak före valet och gör någonting annat efteråt. Ni var emot marknadshyror. Ni sa väldigt tydligt att det kommer att höja hyrorna. Nu samarbetar ni om dem. Jag vet inte vad ni kommer att få för det; ni får ju vad som helst av de andra Tidöpartierna.

Ni vill alltså höja hyrorna för 3 miljoner hyresgäster. Detta om något försvårar integrationen, främst för unga, nyanlända människor med låga inkomster. Men vet du vad? Vanliga svenskar får också väldigt höga hyror. Du har lagt tio minuter på att skyla ert ansvar för det genom att prata om invandrare, men nu handlar det om 3 miljoner hyresgäster. Jag tycker att det skiner igenom.

Hade vi haft exempelvis en aktiv bostadspolitik från den här regeringen hade vi stärkt möjligheterna att på sikt bryta segregationen. Men det Sverigedemokraterna nu gör, förutom att man vill chockhöja hyran för 3 miljoner hyresgäster, är att man i denna situation, med inflation och en bostadskris i Sverige som drabbar alla, lägger i backen och drar in investeringar för att det inte ska byggas mer. Och det man förhandlar om är chockhöjda hyror. Det borde du verkligen ta ansvar för.

Anf. 104 Ann-Christine Frohm Utterstedt (SD)

Herr talman! Vi debatterar i dag ett betänkande om utgiftsområde 13 som handlar om integration. Att debattera och hålla anföranden om ett betänkande om integration är för mig ganska svårt utan att prata invandring. Jag tycker att de två frågorna hör ganska väl ihop. Det anser uppenbarligen inte Vänsterpartiet, eftersom ledamoten här vill prata om bostadspolitik.

Jag skulle jättegärna vilja debattera till exempel äldreomsorg, något som ligger mig varmt om hjärtat och där vi har brist på människor som klarar språket. Vi har utländska män som arbetar inom äldreomsorgen och kvinnor och damer som gått ut och visat oro och inte velat bli duschade av dem, till exempel. Jag skulle jättegärna vilja debattera sådana saker, men jag väljer att hålla mig till det aktuella området.

Jag ska ändå ge en liten kommentar till det Tony Haddou tar upp. Det han säger om marknadshyrorna är helt riktigt. Där har vår bostadspolitiska talesperson gått ut och sagt att man möjligen kan tänka sig att diskutera dem. Det är ingenting färdigt i det, så det som ledamoten påstår om att detta skulle höja hyrorna för så och så många hyresgäster stämmer helt enkelt inte.

Kenneth G Forslund

Anf. 105 Förste vice talman Kenneth G Forslund

Jag får påminna Tony Haddou om att vi inte använder tilltalet "du" i kammaren.

Anf. 106 Jonny Cato (C)

Herr talman! Jag tänkte varken prata bostadspolitik eller migrationspolitik. Anförandet innehöll mycket om just migrationspolitik, och jag får då en flashback till den migrationspolitiska debatt vi hade i förra veckan då vi pratade om återvändandecenter och så vidare.

Det är mycket prat om vad svenska folket vill ha, men det som svenska folket faktiskt vill ha är en fungerande integrationspolitik. Det är klart att man kan tycka att migration och integration hänger ihop. Man kan också tycka vad man vill om hur många människor som ska komma hit och inte. Vi kan dock konstatera att oavsett vad Sverigedemokraterna tycker är det många människor med utländsk bakgrund som fortsatt kommer att befinna sig i Sverige.

Det var lite Disneyliknelser här tidigare. Sverigedemokraternas integrationspolitik är lite som Pinocchio. Man säger att man en integrationspolitik, men den finns inte alls. Vi får inte använda rekvisita i talarstolen, men det räcker att jag slår ut mina händer. Det behövs ingen rekvisita för att beskriva att Tidöpartiernas propositionslista på integrationsområdet är helt tom.

Jag har förut gett ledamoten chansen att beskriva vilka insatser Sverigedemokraterna har för att fler människor ska lära sig det svenska språket och få ett första jobb att gå till. Det är jättebra med krav, men man kan inte bara säga "Du ska" och sedan inte ge människor möjlighet att göra det i praktiken.

Jag tror att språk och jobb är nyckeln till en lyckad integration. Därför undrar jag: Vad har Sverigedemokraterna för integrationspolitik för alla de människor som fortsatt kommer att befinna sig i landet, även om Sverigedemokraterna inte vill det?

Anf. 107 Ann-Christine Frohm Utterstedt (SD)

Herr talman! Tack så mycket för frågorna, Jonny Cato!

Jag förmodar att Jonny Cato precis som jag själv och, förmodar jag, även övriga utskottet faktiskt har läst betänkandet på utgiftsområdet, allas motioner och regeringens förslag. Jag förstår egentligen inte frågan. Det är väl alldeles uppenbart att regeringen satsar pengar på exempelvis utanförskap och integrationsåtgärder.

Sedan vet jag att Centerpartiet och ledamoten vill öka anslaget med i storleksordningen 455 miljoner. Till exempel vill man satsa extra pengar till kommunerna. Likt Socialdemokraterna lägger man över ansvaret för invandringen och dess kostnader för integrationsåtgärder och annat på kommunerna. Där är vi helt enkelt inte överens.

Jonny Cato vet också att regeringen gör detta med Sverigedemokraternas stöd. Jag tycker att vi ska vara noggranna där, för Sverigedemokraterna ingår inte i regeringen, precis som ledamoten vet. Däremot har vi ett samarbete i och med Tidöavtalet, och där har Sverigedemokraterna fått igenom en hel del av sin integrationspolitik. Det är vi väldigt glada för, för Sveriges bästa.

Anf. 108 Jonny Cato (C)

Herr talman! Jag skulle kunna bemöta detta hela kvällen, känns det som. Det finns mycket att välja på.

Jag förstår att Sverigedemokraterna inte kan ta ansvar för allting som regeringen gör. Arbetsmarknadspolitiken är inte med i Tidöavtalet. Det är nästan ett problem, för nu blir det ingen arbetsmarknadspolitik över huvud taget. Men det är migration och integration detta avtal handlar om. Och det är helt tomt på integrationspolitik. Allting handlar om migration.

Det är också anmärkningsvärt att säga att eftersom vissa partier satsar på att kommunerna ska få ökat ansvar för flyktingarna vältrar man över ansvaret på dem. Det är ju tvärtom; det är om man inte satsar på kommunerna som kommunerna står där och behöver ta från andra delar av välfärden. Jag har själv varit kommunpolitiker och vet hur det ser ut. Om pengarna inte kommer får man ta dem någon annanstans ifrån. Det har Sverigedemokraterna ansvar för nu.

Återigen: Ja, budgeten är en sak. Den innehåller inte jättemycket integrationspolitik. Men propositionslistan är helt tom. Vi har haft en enda proposition på arbetsmarknads- och integrationsområdet under hela hösten, och den handlade definitivt inte om integration.

Nu ger jag återigen ledamoten möjlighet att svara på frågorna: Hur ska fler lära sig svenska språket? Hur ska fler få det första jobbet att gå till på morgonen? Att ha bra möjligheter är lika viktigt som krav.

Om ledamoten inte vill svara på den breda frågan, låt mig göra frågan ännu smalare. Hur vill Sverigedemokraterna utveckla sfi?

Anf. 109 Ann-Christine Frohm Utterstedt (SD)

Herr talman! Jag vill återigen tacka Jonny Cato.

Det är uppenbart att Jonny Cato inte vill läsa betänkandet om utgiftsområdet eller regeringens budgetproposition ordentligt. Där finns ju integrationsåtgärder. Som jag pratade om är det satsningar på kommunerna för flyktingmottagande, satsningar på integrationsåtgärder och satsningar mot utanförskap. Det vet Jonny Cato. Han håller bara inte med oss riktigt. Så kan det vara. Det har jag full respekt för.

När vi pratar om integration och integrationsåtgärder är det, som jag var inne på i ett tidigare replikskifte, Jonny Catos parti, Centerpartiet, som har varit mest drivande för och positiva till att speciellt afghanska ensamkommande så kallade flyktingbarn ska arbeta inom äldreomsorgen. När det sedan kom larm om damer som inte ville bli duschade av utländska karlar blev de i svenska medier utmålade närmast som rasister på bästa sändningstid, till och med i nyheterna. Så behandlar man sina gamla svenska damer i det här landet, för att man är så ivrig att hitta integrationsåtgärder.

Anf. 110 Teresa Carvalho (S)

Herr talman! Sverigedemokraterna tar varje chans de får att misstänkliggöra, förminska, håna och raljera över människor med annan bakgrund och tro. Vi hörde det nyss från talarstolen, och vi hörde det från Sverigedemokraternas landsdagar där Jimmie Åkesson gjorde sitt bästa för att försöka sudda ut gränsen mellan islamister och vanliga hederliga svenska muslimer.

Sverigedemokraterna vill bevisligen inte bryta segregationen och förbättra integrationen - om någon har tvekat därom. Vi hörde nyss ledamoten stå och rent av raljera över integrationspolitik som sådan. Man vill helt enkelt inte att alla som bor i vårt land ska vara en del av den svenska samhällsgemenskapen.

Herr talman! Jag hävdar att det beror på att Sverigedemokraterna inte är emot invandring utan emot invandrare. Jag vill också hävda att det är därför de medvetet spär på segregationen och struntar i integrationen. De vill ha splittring. De vill ha en polariserad och brutaliserad samhällsdebatt, därför att det gynnar dem i opinionen. Det är politisk cynism på samhällsskadlig nivå.

Jag undrar ifall Ann-Christine Frohm Utterstedt håller med mig om att Sverigedemokraterna inte vill förbättra integrationen. Eller har Sverigedemokraterna någon integrationspolitik som ledamoten glömde att redogöra för i sitt anförande?

(Applåder)

Anf. 111 Ann-Christine Frohm Utterstedt (SD)

Herr talman! Tack, Teresa Carvalho, för dina frågor, eller ska jag snarare säga påståenden?

Jag har redan redogjort för den integrationspolitik som ligger på bordet i budgeten i dag. Vill man inte ta till sig den information som finns där svart på vitt kan jag inte göra mycket mer åt saken. Jag överlämnar till ledamoten att själv ta hand om det.

När det gäller integrationen vill jag påstå att det är vi i Sverigedemokraterna som ser verkligheten. Sverigedemokraterna som parti är inte alls emot invandrare. Det vet ledamoten mycket väl. Sverigedemokraterna har företrädare och medlemmar som är invandrare. Det vore märkligt om de skulle vilja företräda oss om vi var emot invandrare. Det skulle bli konstigt om de var emot sig själva. Det är alltså argument som inte håller.

Regeringen lägger i budgeten för återstående mandatperiod, alltså för 2024, 2025 och 2026, närmare 7 miljarder kronor på kommunersättningar vid flyktingmottagning - 7 miljarder kronor bara på området flyktingersättningar. Men det räcker alltså inte, enligt Carvalho. Socialdemokraterna har också i sin budgetmotion redovisat att de vill lägga extra pengar. Och de vill ta emot fler invandrare. Det står det också svart på vitt i dokumentet.

Jag ställer alltså en motfråga till Socialdemokraterna: Hur mycket är Socialdemokraterna egentligen beredda att lägga? Hur mycket får integrationen kosta?

Anf. 112 Teresa Carvalho (S)

Herr talman! Ledamoten säger att hon redan har redogjort för sin integrationspolitik. Problemet är att ingen annan har uppfattat den. Det är därför vi är flera som ställer frågor om det.

Nyligen hörde vi att regeringen och Sverigedemokraterna minsann satsar på kommunernas flyktingmottagande och på arbetet mot utanförskap. Problemet är bara att regeringen och Sverigedemokraterna skär ned på exakt det. Det är alltså inte sant.

Det är inte heller sant att Socialdemokraterna vill ha ökad invandring. Vi säger tydligt att det behöver vara en stram migrationspolitik framöver. Jag misstänker att det ledamoten hänvisar till angående kvotflyktingarna är att det i kommittémotionen står klart och tydligt att vi mycket riktigt tar höjd för ytterligare några kvotflyktingar men under förutsättning att den övriga asylinvandringen hålls på en låg nivå.

Det är inte den totala invandringsnivån som skiljer de olika alternativen åt. Den stora skillnaden gäller kanske om man tittar på arbetskraftsinvandringen. Sverigedemokraterna har kastat det socialdemokratiska initiativet om behovsprövad arbetskraftsinvandring i papperskorgen. Man vill fortsätta lägga makten i knät på arbetsgivarna.

Herr talman! Det här är en integrationsdebatt, inte en migrationsdebatt. Därför vill jag försöka återkomma till integrationen. Det blir tydligt i debatten och det här replikskiftet att den stora konfliktlinjen i svensk politik framför allt gäller ifall vi ska få in alla i Sverige under det gemensamma folkhemsparaplyet, eller om några ska lämnas kvar ute i regnet. Det är vad det handlar om.

(Applåder)

Anf. 113 Ann-Christine Frohm Utterstedt (SD)

Herr talman! Jag anser att det var väldigt länge sedan Socialdemokraterna ägnade det svenska folkhemmet någon tanke. Men man försöker återta det, eftersom man ser att man tappar en del väljare till Sverigedemokraterna.

Det är klart att man tar till de medel man kan. Socialdemokraterna är inte rädda för att ta till rena lögner. Det har man gjort förr i olika sammanhang, till exempel under förra mandatperioden när det gällde marknadshyrorna. Bara några dagar innan gick man ut med lögner om hur Sverigedemokraterna ville ha det.

Jag och mitt parti anser att pengar inte löser allt. Man kan inte fortsätta att bara ösa ut pengar. Titta bara på Arbetsförmedlingen! Hur väl fungerar Arbetsförmedlingen som myndighet, trots ett ganska stort anslag? Det fungerar ändå inte.

Det är samma sak här. Kommunersättningarna är som sagt 7 miljarder kronor under återstående mandatperiod. Utgiftsområdet för utanförskap är på 429 miljoner och för integrationsåtgärder 220 miljoner. Det är små potter men oerhörda pengar som ligger här.

Tack så mycket för tydligheten om att Socialdemokraterna inte har några andra lösningar nu heller! Ni hade det inte under föregående mandatperiod och inte under mandatperioden innan dess när ni satt i regeringsställning. Partiet har fortfarande inga lösningar annat än integrationsåtgärder. Tack för den tydligheten!

Anf. 114 Leila Ali Elmi (MP)

Herr talman! Ledamoten nämnde inte en enda konkret integrationsåtgärd i sitt anförande. Jag tänker att syftet med integration ändå måste vara att förbättra människors livssituation, möjliggöra för dem att ta del av samhället och rusta dem på olika sätt.

Ledamoten pratade länge om hur det var 1968 och sa att det var 0,2 procent invandrare i Sverige då. Sedan tror jag att du sa att du är 50 år gammal och att det är 20 procent invandrare i Sverige.

Herr talman! Extremister har av någon anledning en förkärlek för nostalgi, men det finns många saker som är mycket bättre i samhället i dag. Jag tänker på jämställdheten och hbtq-personers rättigheter, som är betydligt bättre än 1968.

Ledamoten pratade även om att vi utan invandringen skulle ha en välfärd i världsklass. Men faktum är att utan invandringen skulle vi inte ha någon välfärd i Sverige. Det är faktiskt invandrare som upprätthåller den välfärd som finns här.

Jag vill ställa en konkret fråga till ledamoten. På vilket sätt vill Sverigedemokraterna underlätta integrationen och förbättra livssituationen för människor i Sverige?

(Applåder)

Anf. 115 Ann-Christine Frohm Utterstedt (SD)

Herr talman! Tack, ledamoten, för dina frågor! Jag verkar vara nödgad att upprepa något jag tog upp i mitt anförande. Jag väljer alltså att förtydliga några saker.

Sverigedemokraterna ställer krav kopplade till medborgarskapet och vid bidragsutbetalningar. Vi ställer krav på språkinlärning. Man ska inte kunna få ekonomiskt bistånd utan motprestation. Vi ställer krav på civiliserat och hederligt beteende här i landet, bland annat.

Jag kan försäkra ledamoten om att år 1970, som jag talade om, var Sverige ett välmående land. Ett halvt sekel senare är vi inte det. Det beror naturligtvis på att de som har styrt det här landet tidigare inte har haft någon analys över huvud taget av vad som ska hända om man fyller på med människor i ett land utan att sedan ta hand om dem. Det är inte bra för dem som kommer hit och inte bra för dem som redan bor här. Det ser vi resultatet av nu. Det är inga konstigheter.

Man hade naturligtvis behövt stoppa invandringen helt och hållet för att kunna ta hand om dem som redan var här och för att vi, hela folket, skulle få en bra situation här. Det valde man att inte göra. Men nu är Sverigedemokraterna genom Tidöavtalet med och kan försöka förändra detta. Vi har alla förhoppningar om att vår politik kommer att göra skillnad.

Anf. 116 Leila Ali Elmi (MP)

Herr talman! SD och SD-regeringen använder lögnen som politisk metod, och det är väldigt svårt att bemöta.

Vi har inga kravlösa bidrag i Sverige. Människor kan inte bara sitta hemma och håva in pengar. Det yttersta skyddsnätet i välfärden är ekonomiskt bistånd, och inte ens det kommer utan förpliktelser. Det du pratar om, att det finns bidrag som folk bara håvar in, är ren lögn.

Jag frågade dig vad du konkret vill göra för att underlätta integrationen för människor som lever i Sverige. Jag tycker inte att jag har fått svar på den frågan. Det enda jag hör här är lögner och misstänkliggörande. Återigen frågar jag alltså på vilket sätt Sverigedemokraterna vill förbättra integrationen i samhället.

Anf. 117 Ann-Christine Frohm Utterstedt (SD)

Herr talman! När ledamoten pratar om att det krävs motprestation för att få ekonomiskt bistånd håller jag inte med. Jag minns för något år sedan när vi stod här och diskuterade en minister som håvade in svenskt ekonomiskt bistånd utan att ens bo i landet. Han var någon helt annanstans och var minister, men fick svenskt ekonomiskt bistånd. Det visar att det här inte fungerar över huvud taget. Ledamoten har alltså fel.

Ledamoten kallar också regeringen lite slarvigt för "SD-regeringen". Men regeringen är borgerlig och har stöd av Sverigedemokraterna. Vi samarbetar genom Tidöavtalet.

Miljöpartiet vill i sin budgetmotion öka anslaget med 753 miljoner kronor. Man vill öka anslaget till kommunersättningar vid flyktingmottagande och så vidare. Miljöpartiet föreslår också tre nya anslag. Att Miljöpartiet vill satsa så mycket pengar på integrationsåtgärder visar på att till och med Miljöpartiet verkar tycka att integrationen inte fungerar speciellt bra. De inser själva att segregationen är ett enormt stort problem.

Kenneth G Forslund

Anf. 118 Förste vice talman Kenneth G Forslund

Jag får påminna Leila Ali Elmi om att vi inte använder "du" som tilltal i kammaren. Det är lätt att glömma sig.

Anf. 119 Teresa Carvalho (S)

Herr talman! Eftersom vi socialdemokrater hade ett budgetalternativ med ett högre anslag för utgiftsområde 13 som berör integration och jämställdhet har vi inte möjlighet att reservera oss, men jag vill hänvisa till vårt särskilda yttrande där man kan läsa mer om våra prioriteringar på det här politikområdet.

Herr talman! Sverige ska vara ett jämlikt och jämställt land. Alla som bor här ska kunna vara del av samhället på lika villkor, oavsett bakgrund, tro, etnicitet, kön eller sexuell läggning. Diskriminering och rasism i alla dess former måste alltid bekämpas.

Vi ska alla möta lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Sverige ska vara ett samhälle som håller ihop. Vi ska inte ha några parallellsamhällen. Men i dag sliter segregationen isär vårt land. Jag kan konstatera att mycket av svensk politiks stora skiljelinjer har bäring på politikområdet integration, som vi nu debatterar.

Hur gärna Tidöpartierna än vill låta påskina det går inte skiljelinjerna mellan oss främst vid huruvida vi ska göra mer för att bura in gängkriminella eller om vi ska ha en fortsatt stram och ordnad migrationspolitik. Jag vill tvärtom hävda att vi är ganska överens när det gäller de breda penseldragen. Gott så. Den stora konflikten handlar snarare om huruvida vi ska dra samhället i en riktning mot starkare samhällsgemenskap eller mer splittring.

Konflikten gäller om vi genom aktiva insatser ska arbeta i kapp integrationsskulden och få fler att bli del av det svenska samhällslivet eller om vi ska lämna människor vind för våg och misstänkliggöra, exkludera, hetsa och håna grupper baserat på deras bakgrund eller tro.

Jag påstår inte att alla regeringspartier vill ha den här splittringspolitiken, men har man hjälpt Jimmie Åkesson upp på kungatronen blir det onekligen kontentan. Jag gissar att den här insikten drabbar fler liberaler, kristdemokrater och moderater för varje dag som går.

Herr talman! Socialdemokraternas bestämda uppfattning är att en grundförutsättning för att bryta segregationen är att vi har en fortsatt stram migration.

Vi lade om politiken under vår tid i regeringsställning, efter flyktingkrisen 2015, och det gjorde vi i brett samförstånd. Men Sverige har dessförinnan över tid och under flera regeringar framför allt under 00- och 10-talen haft en invandring som inte stått i paritet med landets integrationskapacitet, som trots allt är begränsad. Under samma tid har samhället dragit sig tillbaka och ojämlikheten ökat. Detta har sammantaget kraftigt ökat segregationen och skapat många utsatta områden där den sociala kontrollen ofta är låg och där osunda normer och hederskultur har fått fäste.

Segregationen och den otillräckliga integrationen har också cementerat en känsla av utanförskap och hopplöshet som de kriminella gängen har kunnat kapitalisera på genom att erbjuda en alternativ, både livsfarlig och samhällsfarlig, gemenskap.

Sverige har stora integrationsproblem.

Den som inte har rätt att vara i Sverige ska lämna landet, men den som beviljas uppehållstillstånd ska snabbt integreras i det svenska samhället. Det ska vara högt ställda och tydliga krav på den enskilde att göra sig anställbar och lära sig svenska. Men kraven måste ackompanjeras av stöd och verktyg för att människor ska rustas att kunna ta de jobb som arbetsmarknaden erbjuder och kunna fungera som samhällsmedborgare i vårt land.

Även om etableringstiden kortades avsevärt under vår tid i regering har samhällets förmåga att erbjuda bostäder, utbildning, jobb, samhällsintroduktion och social inkludering brustit. Konsekvensen tar sig uttryck i segregation, trångboddhet, utanförskap och sociala spänningar.

Herr talman! Jag kan konstatera att Sverigedemokraterna dikterar villkoren för regeringen, som hittills har lagt exakt noll förslag på riksdagens bord om en bättre integration. Däremot kan exemplen på hur Sverigedemokraterna och regeringen spär på segregationen fogas till en redan lång lista.

Låt mig ta några exempel!

Den myndighet som haft det sammanhållna ansvaret för arbetet mot segregationen läggs ned.

Viktiga utredningar och initiativ som S-regeringen tillsatte har kastats i papperskorgen. Exempel är den om skärpt och behovsprövad arbetskraftsinvandring och den om att stoppa social dumpning, det vill säga att välbeställda kommuner dumpar sociala problem i knät på andra kommuner med sämre integrationsmöjligheter.

Regeringen har därtill aviserat att bosättningslagen ska rivas upp så att rika kommuner kan slippa undan sin del av ansvaret att ta emot nyanlända, som i stället kommer att koncentreras i andra kommuner med sämre förutsättningar.

I och med nästa års budget drar man också in på stödet till de kommuner som tagit ett oproportionerligt stort ansvar för flyktingmottagandet, vilket i detta läge blir en dubbelstöt för berörda kommuner som redan går på knäna till följd av kostnadskrisen och regeringens alldeles otillräckliga pengar till välfärden.

Vidare har SD-regeringen slopat investeringsstödet för att bygga nya hyresrätter, som hade behövts för att rent fysiskt bygga bort segregationen.

Särskilt anmärkningsvärt är det att man gör massiva neddragningar på de individanpassade arbetsmarknadsinsatserna eftersom en av de mest uppenbara bakomliggande orsakerna till segregationen är att alldeles för många som har kommit till vårt land inte har lyckats etablera sig på arbetsmarknaden.

Det sista man bör göra i det här läget är att slakta arbetsmarknadspolitiken, men det är precis vad SD-regeringen gör. Inte bara i kronor och ören, ska tilläggas - man var också snabbt framme med en gammal Tippexflaska för att trolla bort det som tidigare fanns i regleringsbrevet för att utöka utrikesfödda kvinnors möjligheter att komma i utbildning och arbete. Det här kommer att göra det svårare för dem att få egen inkomst, som är grunden för frihet och jämställdhet.

Som om allt detta inte var nog skär nu regeringen ned på statsbidraget till kommuner med utsatta områden inom budgetanslaget som vi nu debatterar.

De senaste tre åren har 250 miljoner årligen gått till att bygga upp strategisk samverkan mellan polis, socialtjänst, skola och fritidsverksamhet och till uppsökande verksamhet med fältassistenter och familjerådgivare för att bryta nyrekryteringen till de kriminella gängen.

SD-regeringens riktade nedskärning av detta är häpnadsväckande. Det är en rent av livsfarlig prioritering i det krisläge vårt land befinner sig i att skära ned på de här insatserna för att ha råd med sänkt skatt på plastpåsar. Jag kan faktiskt inte begripa tondövheten. Jag hoppas att någon från regeringsunderlaget vågar sig på att bemöta detta och förklara hur man tänkt.

Vi socialdemokrater säger givetvis nej till denna nedskärning, herr talman, och vi gör det med eftertryck.

Om regeringspartierna på allvar tror att man kan bedriva effektiv integrationsfrämjande, segregationsbrytande och brottsförebyggande politik med Sverigedemokraternas goda minne, ja, då vädjar jag till dem att tänka om och ta sitt förnuft till fånga.

Sverigedemokraterna vill varken bryta segregationen, lyfta människor i och ur utsatta områden eller rusta utrikesfödda som lever här att bli en del av den svenska samhällsgemenskapen. Det visar de gång på gång.

Jag hävdar, herr talman, att det beror på att Sverigedemokraterna i själva verket inte är emot invandring utan emot invandrare. Jag vill också hävda att det är därför de medvetet spär på segregationen och struntar i integrationen - helt enkelt för att det gynnar dem och för att de vill ha en splittrad, polariserad och brutaliserad samhällsdebatt.

För att avsluta, herr talman: Den stora konflikten i svensk politik handlar inte om huruvida det behövs en stram migration eller om vi ska bura in gängkriminella. Den stora konflikten i svensk politik handlar om huruvida vi ska splittra eller förena, elda på eller lugna ned, lägga manken till för att skapa ett "vi" eller peka nedsättande på "dem".

Vi socialdemokrater vet vad vi vill och vad vi står för medan stora delar av den anständiga borgerligheten alltjämt famlar i ett Tidöavtalsmörker. Låt oss hoppas att det ljusnar snart, kanske rent av efter en lugnare julledighet med lite tid för reflektion.

Med det sagt vill jag passa på att önska herr talmannen, riksdagskansliet, utskottskansliet och utskottets samtliga ledamöter en god jul och ett gott nytt år.

(Applåder)

Anf. 120 Jonny Cato (C)

Herr talman! Centerpartiet och Socialdemokraterna är överens om mycket, och jag tycker också att det var väldigt mycket bra som sades i Teresa Carvalhos anförande. Men jag vill prata lite om S nya samhällsanalys.

Jag tycker att det är bra att Socialdemokraterna nu är djupt självkritiska till sin integrationspolitik, då problematiken har varit som allra störst under S år vid makten.

Genom januariavtalet drev Centerpartiet Socialdemokraterna framför sig, vill jag hävda, med intensivåret, förstärkt sfi, utökad samhällsintroduktion, reformering av Arbetsförmedlingen och sänkta arbetsgivaravgifter.

Men det fanns också i delar en fruktansvärd retorik som jag menar närmar sig den som Sverigedemokraterna har om människor på flykt. Samtliga arbetsgrupper om samhällsproblem pekade ut att Sverige hjälpt för många som flytt undan krig och förtryck. På pressträffen sades det att extrema liberala småpartier fått styra migrationspolitiken för mycket. Även det låter som någonting som Sverigedemokraterna brukar säga. Jag antar att man menar att C och L fått för mycket inflytande och varit för bra förhandlare.

Men när det gäller migrationspolitiken är S och C väldigt överens, förutom när det gäller synen på arbetskraftsinvandring och den humanitära grunden - trodde jag, tills jag började granska Socialdemokraternas budget och märkte en skillnad.

Förra året sa Socialdemokraterna att man ville ta emot 5 000 kvotflyktingar. I årets budget står det att man vill ta emot något fler än regeringen. Min fråga är mycket enkel: Hur många kvotflyktingar vill Socialdemokraterna ta emot?

Anf. 121 Teresa Carvalho (S)

Herr talman! Till att börja med vill jag uttrycka glädje över att det är så många som tar del av Socialdemokraternas pågående politikutvecklingsarbete. Det är naturligtvis som sig bör att solen kretsar kring socialdemokratin. Eftersom vi är det största partiet är det inte konstigt att andra partier följer vårt interna utvecklingsarbete. Det gläder mig att Jonny Cato har ägnat tid åt detta.

Jag råkar vara en av de socialdemokrater som har lett en arbetsgrupp som har tagit fram en av rapporterna, så den kan jag tala för. Men det är viktigt att understryka att detta inte på något sätt är en ny reformagenda som det socialdemokratiska partiet har lagt fram, utan det rör sig om ett analysarbete. Det är enskilda socialdemokrater som står bakom rapporterna.

En sak som vi mycket riktigt konstaterar är att Sverige sticker ut i ett avseende när det gäller de senaste decenniernas migration: Sverige har haft ett mycket omfattande mottagande.

Vi säger inte att vi inte har en vilja att hjälpa människor på flykt. Den står fast. Men vi konstaterar att det mottagande Sverige har haft, som sticker ut jämfört med andra länder vad gäller både omfattning och beskaffenhet, i kombination med den otroliga ojämlikhet som har vuxit fram i samhället under samma tid har lett till en segregation som inte är bra för vårt land. Detta ställer nu ännu högre krav på oss att förbättra integrationen. Det gläder mig att jag och Jonny Cato verkar vara överens om det.

Anf. 122 Jonny Cato (C)

Herr talman! I arbetsmarknadsutskottets ansvarsområde ingår stora delar av kvotflyktingpolitiken. Jag vill gärna ha ett svar på hur många kvotflyktingar Socialdemokraterna vill ta emot.

Jag har försökt lista ut detta genom att titta i både kommittémotioner och budgetmotioner. Jag kan konstatera att Socialdemokraterna i sin budget för innevarande år satsade 440 miljoner kronor på kvotflyktingar. Man sa också att man ville ta emot 5 000 kvotflyktingar. Man nämnde kvotflyktingar tre gånger i sin budget för innevarande år.

I budgeten för nästa år nämns kvotflyktingar inte en enda gång, utan man får gå till kommittémotionen om migration för att ens hitta summan. Det är 200 miljoner kronor som Socialdemokraterna vill satsa på kvotflyktingar.

Då undrar jag: Vad har hänt under det här året? Man har alltså gått från 5 000 till en betydligt lägre siffra. Jag vill veta hur många kvotflyktingar Socialdemokraterna vill ta emot och vad det är som har hänt som har gjort att man har skiftat politik under 2023.

Anf. 123 Teresa Carvalho (S)

Herr talman! Om Jonny Cato har hittat siffrorna i vår budget kan han säkert också lista ut ungefär hur vi har landat i denna fråga. Anledningen till att vi inte skriver ut någon exakt siffra är att ingen vet exakt hur invandringen till Sverige kommer att se ut. Vi vet egentligen ingenting om hur många som kommer att komma till Sverige nästa år. Vi kan gissa på ett ungefär.

Vi har sagt att under förutsättning att asylinvandringen hålls på den låga nivå som vi i dag tror att den kommer att ligga på tar vi höjd för att ta emot något fler kvotflyktingar än regeringen har aviserat. Det kommer inte att vara så många som 5 000 - det är korrekt spanat. Det som har hänt är egentligen inget annat än att vi konstaterar att vi behöver ha en stram, återhållsam inställning till migration till Sverige under överskådlig tid för att jobba i kapp den integrationsskuld vi ser i dag.

Men med detta sagt är det viktigt att understryka att vi inte säger nej till att ta emot kvotflyktingar. Det är det mycket viktigt att vi fortsätter göra, inte minst för att driva på andra länder som inte tar sitt ansvar. Man ska ha klart för sig att kvotflyktingarna utgör en liten del av dem som kommer till Sverige. Men det är de med de största behoven, och det är också de som kommer mest välordnat. Det gäller att det råder ordning och reda och att vi står upp för detta så att exempelvis barnsoldater och flickor som har lyckats fly från en tillvaro som sexslavar får komma till Sverige liksom till andra länder.

Andra länder tar inte sitt ansvar, så därför ska Sverige fortsätta göra det. Men vi behöver ändå ha ett mottagande i paritet med den integrationskapacitet vi har.

Anf. 124 Tony Haddou (V)

Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Olof Palme var av åsikten att människor som sökte skydd i Sverige skulle veta att de fick stanna för att direkt kunna komma in i samhället, vara med sin familj och bygga sin framtid här. Under hans tid som statsminister infördes permanenta uppehållstillstånd som huvudregel, för integrationens skull.

Mycket har hänt sedan dess, men i modern tid var Socialdemokraterna trots allt först med paradigmskiftet i migrationspolitiken - det får man allt ge dem. Det tydligaste exemplet på detta skifte är försörjningskraven för rätten att leva med sin familj och sina barn, åtgärder som vi med absolut säkerhet och kunskap vet leder till otrygghet och sämre integration men som också skapar en maktobalans på arbetsmarknaden.

Den nyanlända löntagaren är många gånger utlämnad åt arbetsgivaren eftersom man gör allt, på vilka villkor som helst, för att få vara med sina barn och sin familj. Man blir därmed lättare att utnyttja, underbetala, tafsa på, byta ut och tysta. Detta är även en nederlagsstrategi för kollegan som arbetar bredvid. Löntagarkollektivet är aldrig starkare än den otryggaste på arbetsmarknaden.

Hur kommer det sig då att Socialdemokraterna fortsätter att hålla fast vid dessa regler för uppehållstillstånd, som är utformade på ett sätt som leder till oönskad maktbalans på svensk arbetsmarknad till arbetsgivarens fördel? Och hur kommer det sig att man håller fast vid dessa regler trots att det är uppenbart att integrationen blir sämre när man håller barn och föräldrar separerade?

Anf. 125 Teresa Carvalho (S)

Herr talman! Ledamoten citerade Palme för att, utgår jag från, på något sätt påskina att vi socialdemokrater inte står upp för den politik som vi en gång stod upp för. Det var så jag tolkade det; ledamoten får gärna rätta mig om jag missförstod det.

Jag har lite snabbt letat fram något som jag har inspirerats av som kommer från Olof Palme. Han sa att ett jämlikt välfärdssamhälle förutsätter en invandring som anpassas till samhällets möjligheter att ge invandrare arbete, bostad och social omvårdnad på samma villkor som den övriga befolkningen.

Detta är anledningen till att vi socialdemokrater har den linje vi har i migrationspolitiken. Jag ser att ledamoten rynkar på näsan - han tycker nog att jag hamnade lite utanför frågan. Det är mycket möjligt att jag missuppfattade frågan, men jag uppfattade att den handlade om socialdemokratins migrationspolitik, helt enkelt. Jag ville då kontra med att citera samma person som ledamoten hänvisade till i sin replik.

Anf. 126 Tony Haddou (V)

Herr talman! Man kan göra en fin manöver när man får frågor som man inte vill svara på.

Det är självklart så att de försörjningskrav vi har i dag har flyttat maktbalansen så att arbetsgivaren har en kraftig fördel. Föräldrar som vill vara med sina barn är beredda att ta vilka jobb som helst, helt enkelt. Det har visat sig att detta uppenbarligen inte heller är särskilt bra för integrationen.

Anledningen till att jag tog upp Olof Palme var att det fanns en anledning till att permanenta uppehållstillstånd gjordes till huvudregel. Det var för att få bort maktobalansen på arbetsmarknaden genom att människor fick veta att de fick bygga sin trygghet här.

En annan anledning till att jag tog upp det är att arbetarrörelsen historiskt sett har mött sådant här förtryck. Men i kampen för allas frihet, lika rättigheter, trygghet på arbetsplatsen och så vidare har framgångsvägen varit det fackliga löftet att inte låta löntagarkollektivet splittras och att skapa så bra villkor som möjligt för alla arbetare.

Med de här försörjningskraven gör folk vad som helst för att få vara med sina barn och sin familj. Då undrar jag: På vilket sätt vill Socialdemokraterna förbättra invandrares villkor? Är det inte bättre att Socialdemokraterna börjar se människor som kommer hit i första hand som arbetare på samma villkor, som förtjänar rättigheter och trygghet, i stället för att invandrare ska mötas av krav och press, som uppenbarligen leder till sämre integration och är till arbetsgivarens fördel?

Anf. 127 Teresa Carvalho (S)

Herr talman! Grunden för att vi ska kunna ha ett samhälle som upprätthåller jämlikhet är att vi har en ordnad migrationspolitik. Dessa saker hänger ihop.

Vi anser inte att Sverige kan ha ett regelverk som sticker ut jämfört med andra europeiska länder. Då leder det fram till en ohållbar migrationssituation i Sverige. Det gör det svårare för oss att klara av integrationen.

Det är därför vi har anpassat regelverket. Det var därför vi lade om integrationspolitiken, för att anpassa den till den nivå som gäller i övriga Europa.

Men med detta sagt är det en otroligt viktig sak att alla som finns i Sverige, som bor här och har rätt att leva här, kommer in i den svenska samhällsgemenskapen. Detta ska vi göra med en aktiv integrationspolitik.

En viktig sak är också att vi får ordning och reda på arbetskraftsinvandringen. Här behövs helt uppenbart en behovsprövning, så att det inte styrs av arbetsgivarnas vilja att importera arbetskraft och utnyttja människor till skrupellösa villkor, utan behovet ska få styra. Detta är också en viktig grundförutsättning för att upprätthålla jämlikheten i samhället och få in alla som har rätt att leva i vårt land in i samhällsgemenskapen.

Migration och integration hänger ihop, som många har påpekat här. Vi behöver ett regelverk för migrationen som inte sticker ut jämfört med övriga Europa, så att vi kan få den bästa tänkbara integrationen i vårt land.

Anf. 128 Michael Rubbestad (SD)

Herr talman! Ledamoten sa i sitt anförande: Vi vet vad vi vill. Men på tio minuter fick vi nog inte höra särskilt mycket om Socialdemokraternas integrationspolitik, utan det handlade väldigt mycket om Sverigedemokraterna och den så kallat SD-ledda regeringen.

Jag har dock roat mig med att titta lite på Socialdemokraternas integrationspolitik. Det ska erkännas att det faktiskt finns en hel del att läsa. Jag roade mig med att lägga in det i Chat GPT och låta AI sammanfatta Socialdemokraternas politik, så att man kan gå igenom den på 30 sekunder.

Jag fick svaret att det är "naturligt att de som invandrar till Sverige skyndsamt tar till sig av den svenska kulturen, dels för att de ska förstå hur samhället fungerar och bli en del av det.

Att skapa incitament och möjlighet för personer med annan bakgrund än svensk att ta till sig de normer, värderingar och levnadsmönster som präglar Sverige är nyckeln till en framgångsrik integrationspolitik.

En grundläggande princip för målet är att rättigheter tillkommer i förhållande till ansträngningen och förväntningarna på den enskilde att vilja bli en del av majoritetssamhället och bidra till välfärden.

Antalet individer ska anpassas efter landets förutsättningar."

Min fråga är: Är detta Socialdemokraternas integrationspolitik 2023? Är det ett paradigmskifte vi ser även från Socialdemokraterna, eller vad är det som pågår egentligen?

Anf. 129 Teresa Carvalho (S)

Herr talman! Jag är ledsen, men jag förstod inte vad frågan var. Ledamoten läste upp påståenden från Chat GPT om Socialdemokraternas integrationspolitik och vill att jag ska svara på vad som händer i Socialdemokraterna. Jag är ledsen, men ledamoten får ställa en fråga om den politik vi har lagt fram lite mer konkret om jag ska kunna svara på den.

Anf. 130 Michael Rubbestad (SD)

Herr talman! Anledningen till att jag bad Chat GPT att sammanfatta är att när man läser texten är det väldigt mycket snömos och fluff. Jag bad därför Chat GPT att helt enkelt sammanfatta vad det konkret är som Socialdemokraterna vill. Då blev det bara ett halvt A4-papper. Men när jag läser upp det verkar ledamoten inte ens känna igen sin egen politik. Det kanske är därför man ägnar så mycket tid i talarstolen åt att tala om andra partiers politik.

Jag skulle kunna skicka med några tips. Jag vet att Socialdemokraterna nu förändrar sin politik och ska lägga om den. Det brukar ju bli så att vi till slut får höra av Socialdemokraterna att de har varit naiva, och sedan förändrar de sig. Sedan börjar man känna igen en hel del saker som vi har talat om fem eller tio år innan.

Jag kan avsluta med att skicka med några tips från Sverigedemokraterna, så behöver ni inte vänta till 2030 utan kan börja driva detta redan nu. Det skulle kunna vara att utländska våldtäktsmän ska utvisas i större omfattning. Det är något man kan lyfta, liksom slopad straffrabatt och att sätta brottsoffret i första hand och sådana saker.

Det fanns också några frågor om Delegationen mot segregation i ledamotens anförande. Jag vill bara påpeka det faktum att vi nog inte löser speciellt många integrationsproblem genom att bara ha fler myndigheter. Hade det varit så hade vi antagligen inte haft några problem över huvud taget, i synnerhet inte när det gäller segregationen. Den fördelning som gjordes av den myndigheten kan skötas av andra myndigheter. Segregationsbarometern har flyttat till Boverket.

Socialdemokraterna behöver nog komma med något nytt och lite mer konkret om de ska ha någon trovärdighet i frågan om integrationen.

Anf. 131 Teresa Carvalho (S)

Herr talman! Det var mycket märkligheter som kom från Sverigedemokraterna.

Michael Rubbestad får det för det första att låta som om grova brottslingar inte kan utvisas i dag. För det andra får han det att låta som om Delmos - den myndighet som SD-regeringen lade ned - var det enda jag talade om som skulle bryta segregationen. Det var en av kanske tio saker som jag lyfte fram som SD-regeringen har gjort under bara ett år för att spä på segregationen och försämra integrationen. Men det var inte det enda.

Min poäng i mitt anförande var att SD-regeringen på ett år har lyckats göra väldigt mycket för att spä på segregationen, men man gör ingenting för att förbättra integrationen. Det var min poäng.

Jag behöver inga som helst tips från Sverigedemokraterna om integrationspolitik. Vi socialdemokrater vill ha en offensiv integrationspolitik. Vi ser att den har brustit. Sverigedemokraterna vill inte ha någon integrationspolitik. Det fick vi ju höra i föregående replikskifte.

Jag behöver inget tips om integrationspolitik från ett parti som har en partiledare som gör sitt bästa för att sudda ut gränsen mellan islamister och vanliga, hederliga svenska muslimer som är med och bidrar i vårt samhälle och har integrerats.

(Applåder)

Anf. 132 Ann-Christine Frohm Utterstedt (SD)

Herr talman! Socialdemokraterna har uppenbarligen börjat skriva både rapporter och böcker om sitt eget misslyckande att styra landet. Det är inte alls bara internt utan givetvis också externt.

Det är helt uppenbart att Socialdemokraterna är ett parti i allra största identitetskris just nu. Man vet inte vilken fot man ska stå på. Man vet inte hur man ska göra för att vinna tillbaka väljarnas förtroende.

Men jag ska vara konkret. I detta utgiftsområde har Socialdemokraterna två anslag som skiljer sig från regeringens budget. Det rör sig om 570 miljoner kronor för båda anslagen. Det är helt uppenbart att Socialdemokraterna är ganska överens med regeringen om budgeten.

Min fråga till ledamoten är: På vad sätt skulle integrationen förbättras med dessa 570 miljoner kronor?

Anf. 133 Teresa Carvalho (S)

Herr talman! Då ska jag svara på den frågan. Det är mycket riktigt att det framför allt är två saker som skiljer våra budgetalternativ.

Det ena handlar om att SD-regeringen skär ned på anslaget till kommunerna, som har tagit ett mycket stort ansvar för flyktingmottagandet. När detta blir verklighet kommer dessa kommuner att drabbas av en dubbelstöt, eftersom SD-regeringen samtidigt inte skjuter till de pengar till kommunerna som behövs för att man ska kunna hålla en god kvalitet i välfärden. Jag kan säga att kommunerna går på knäna, ifall Sverigedemokraterna har missat det.

Att i detta läge rikta denna dubbelstöt mot de kommuner som dessutom har tagit ett oproportionerligt stort ansvar för flyktingmottagandet anser vi socialdemokrater är fel.

Det andra är att vi tycker att det är helt horribelt och galet att SD-regeringen i den krissituation som råder, kopplat till gängkriminalitet, skär ned på just det anslag som finansierar den verksamhet som kommuner med utsatta områden har fått bygga upp för att motverka nyrekryteringen till gängen. Det är en strategisk samverkan mellan polis, skola, socialtjänst och fritid. Det är kanske det mest konkreta som står till buds just nu för kommuner med utsatta områden när det gäller att bryta nyrekryteringen till gängen. I detta läge väljer Sverigedemokraterna och regeringen att skära ned på det statsbidraget. Det tycker vi är fel.

(Applåder)

Anf. 134 Ann-Christine Frohm Utterstedt (SD)

Herr talman! I betänkandet står det: Socialdemokraterna anför vidare att Sverige bör kunna ta emot något fler kvotflyktingar.

Beskedet är alltså att Socialdemokraterna vill öka invandringen, migrationen, till landet. Detta finns också i en kommittémotion. Men ledamoten hävdar säkerligen att så inte är fallet.

Den stora frågan är: Hur i all världen ska Socialdemokraterna lyckas med detta i en socialdemokratisk regering med dess regeringsunderlag? Ledamoten och Socialdemokraterna vet att det kommer att bli helt omöjligt.

Socialdemokraterna är som sagt inte särskilt missnöjda med regeringens budget. Det är endast två utgiftsposter som skiljer sig åt, och det skiljer sig endast när det gäller ökade satsningar till kommunerna.

Detta är ett tydligt besked från hela oppositionens sida - jag får räkna det som det, för det handlar i så fall om en S-ledd regering med oppositionspartierna bakom sig. Det man kan garantera kommer att hända med en sådan regering är att migrationen kommer att öka. Segregationen kommer att öka, och integrationen kommer att kosta ofantliga summor pengar. Det Socialdemokraterna inte har lyckats lösa på åtta år visar man att man inte heller nu lyckas lösa, när det gäller denna budgetproposition.

Socialdemokraterna väljer att springa i samma ekorrhjul som man har gjort i år efter år, och det finns inga lösningar från Socialdemokraterna att presentera.

Anf. 135 Teresa Carvalho (S)

Herr talman! Det var synd att Ann-Christine Frohm Utterstedt inte lyssnade på mitt anförande, för då hade hon fått höra en del av de förslag som jag lade fram.

Det är mycket riktigt att det inte är sant att Socialdemokraterna vill öka migrationen. Det här avhandlade vi också i ett tidigare replikskifte. Vi socialdemokrater har ett alternativ där vi säger att förutsatt att asylinvandringen till Sverige hålls på den låga nivå som man tror att det kommer att bli finns det möjligheter att i stället ta emot något fler kvotflyktingar.

Låt oss säga att det är 500, 900 eller 2 000 - nu nämner jag bara några siffror. Det är liksom inte det som avgör hur väl vi kommer att lyckas med integrationen i Sverige eller om vi lyckas bryta segregationen. Man måste se på helheten, och helheten inkluderar det faktum att Sverigedemokraterna har böjt sig för den borgerliga regeringen när det kommer till arbetskraftsinvandringen.

Den stora delen av invandringen till Sverige är arbetskraftsinvandrare, och situationen är den att Ann-Christine Frohm Utterstedts parti har kastat den utredning som vi socialdemokrater initierade i papperskorgen. Den handlade om att få en hållbar och reglerad arbetskraftsinvandring där behovet får styra. Så skulle det vara i stället för att handla om arbetsgivarens vilja att ta hit arbetskraft från andra sidan jorden när det finns arbetskraft i Sverige. Detta är sanningen.

Sedan pratar Ann-Christine Frohm Utterstedt om mitt regeringsalternativ. Jag har inget avtal med något annat parti. Det har Sverigedemokraterna - med Liberalerna. Efter att ha lyssnat till Ann-Christine Frohm Utterstedt är jag, ärligt talat, inte säker på att Liberalerna kommer att vara kvar i det avtalet. Jag skulle inte ta gift på det i alla fall.

(Applåder)

Anf. 136 Arin Karapet (M)

Herr talman! Ledamoten Carvalho höll ett anförande i tio minuter. Det var inte mycket man blev klok av. Den stora konflikten handlar inte om migrationen. Den stora konflikten handlar inte om gängkriminaliteten. Men det var detta ni förlorade valet på. Det handlade inte om er SD-Tourettes som uppstått. Socialdemokraterna får ägna sig åt vad som helst. De får ägna sig åt att prata om Sverigedemokraterna 24 timmar om dygnet, men svenska folket är inte korkade.

Detta är kanske väldigt lätt för en riksdagsledamot som lever ett bekvämt liv, som har ett gott arvode, som inte behöver tänka sig så mycket för och som har råd att flytta till ett tryggt område. Men jag tänker på vanligt folk, människor med utländsk bakgrund. Ni kan åka ut och träffa dem som utsätts för gängkriminalitet. Det är de som säger: Höj straffen! Utvisa de invandrare som inte sköter sig! Men i åtta år gjorde ni ingenting.

Man har släppt en rapport. Jag ska läsa avslutningen i den rapporten: Den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell nivå, vilket kräver att befolkningen blandas.

Efter åtta år av socialt experiment vill ni fortsätta att behandla svenska folket som Socialdemokraternas experiment i er galna ingenjörskonst. I tio minuter fick vi inte höra en enda åtgärd och inte en enda ursäkt för vad Socialdemokraterna har ställt till med.

Nu låter det så här: Nej, men vi har alltid varit för. Vi har inget ansvar. Det här är någonting helt annat.

Vilka konkreta åtgärder vill ni göra för att rätta till integrationen? Nu får ledamoten Carvalho chansen, herr talman.

Anf. 137 Teresa Carvalho (S)

Herr talman! Att Socialdemokraterna inte gjorde någonting under åtta år stämmer helt enkelt inte.

För det första var det vi som satt i regeringsställning när vi lade om migrationspolitiken. För det andra sjösatte vi en historisk satsning på polisen. Vi skärpte en lång rad straff.

Sedan är jag den första att säga att vi har gjort för lite. Det konstaterar jag också i en rapport. Det är inte den rapport som Arin Karapet hänvisar till, för den har jag inte varit med om att ta fram. Det är en annan rapport där vi konstaterar att vi har gjort för lite. Det har inte gått tillräckligt snabbt.

Ledamoten får bestämma sig för vilken angreppsvinkel han ska ha. Är det att jag inte erkänner att det borde ha skett mer? Eller är det tvärtom? Nu låter det som att man anklagar oss för båda delarna. Man kan välja vilken angreppsvinkel man ska ha. Sanningen är att väldigt mycket gjordes men inte tillräckligt.

Min poäng var att det inte är frågan om huruvida vi ska bura in fler gängkriminella eller huruvida vi ska ha en stram migration som skiljer oss åt. Jag hävdar att det inte är det som skiljer oss åt. Jag hävdar att det som skiljer oss åt är att vi också vill ha en integrationspolitik där vi får in alla som har rätt att bo i vårt land i samhällsgemenskapen medan Moderaterna har valt att samarbeta med Sverigedemokraterna, ett parti som lever på splittring. Det är skillnaden.

(Applåder)

Anf. 138 Arin Karapet (M)

Herr talman! Socialdemokraterna hade inte lagt om svensk migrationspolitik om det inte vore för det tryck som fanns i samhället och i denna kammare. Det är väldigt lätt att stå i en talarstol och säga att man har lagt om, men sedan ska man förhandla med Centerpartiet.

Det är ingen hemlighet att Centerpartiet är för en generös invandringspolitik och att Vänsterpartiet är för en generös migrationspolitik. Det är Miljöpartiet också. Dessa tre partier sitter i denna kammare, och alla kan nicka och säga att de är för den politiken, tvärtemot Socialdemokraterna. I slutändan ska ni socialdemokrater förhandla med de tre partier som sitter här i kammaren, och de kommer att slåss för sina väljare, som har röstat för deras politik.

När vi pratade om språkkrav sa ni att det var rasism. När vi pratade om försörjningskrav sa ni att det var rasism. Vi säger att vi ska ta bort straffrabatten och mängdrabatten. Allt detta hade ni åtta år på er att göra. Den moderatledda regeringen har suttit i ett år, och alla utredningar är igång. Socialdemokraterna pratade bort åtta år.

Man pratar om splittring och om att vissa partier försöker splittra Sverige. Socialdemokraterna splittrade Sverige på riktigt. Detta gjorde man inte med ord utan med handling. Min fråga är därför: Vad skiljer dagens socialdemokrater från de socialdemokrater som satt i Rosenbad för ett år sedan?

Anf. 139 Teresa Carvalho (S)

Herr talman! Nu står ledamoten här och säger att jag sa något som jag inte sa i mitt anförande. Det jag sa var att vi lade om politiken under vår tid i regeringsställning efter flyktingkrisen 2015, i brett samförstånd. Sedan står ledamoten här och försöker anklaga mig för att jag tar åt mig äran och att det inte alls var vi som gjorde något, att vi gjorde det på grund av något och så vidare.

Jag konstaterar att Sverige 2015 hamnade i en situation där det blev tydligt för väldigt många att vi behövde lägga om migrationspolitiken. Det är ett faktum att det var vi socialdemokrater som satt i regeringsställning då och att vi lade om migrationspolitiken. Det är ett faktum, Arin Karapet.

Om man nu kräver ödmjukhet från sina motståndare kan man testa lite ödmjukhet själv också. Det var trots allt inte Socialdemokraterna som tillsammans med Miljöpartiet lade om migrationspolitiken under det föregående decenniet och införde en mer liberal migrationspolitik, särskilt när det kommer till arbetskraftsinvandring.

Jag kan bara konstatera att vi socialdemokrater inte har haft de politiska förutsättningar som krävts för att ändra tillbaka arbetskraftsinvandringen så att den blev ordnad och reglerad. Vi hade velat göra det. Vi kämpade i motvind, och när vi på slutet hade makten på egen hand tillsatte vi en utredning för att få på plats en behovsprövad arbetskraftsinvandring. Den har Arin Karapet och hans kollegor i regeringen och Sverigedemokraterna kastat i papperskorgen.

Anf. 140 Arin Karapet (M)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Sverige är ett fantastiskt land, både kulturellt och nationellt. Och jag gillar faktiskt vädret. Det kanske inte är många som gör det, men jag gillar våra årstider, även om det är halt ute just nu.

Sverige ett land som möjliggör den klassresa som man pratar om i USA - the American dream. Jag skulle säga att i Sverige kan man göra en klassresa på riktigt. Det är inte bara som i en Hollywoodfilm, utan man kan lyckas om man får rätt förutsättningar och möjligheter.

Men, herr talman, Sverige har enorma problem. Vi har under lång tid haft en väldigt hög invandring som har varit godhjärtad. Man har velat hjälpa människor i nöd. Man har velat sträcka ut en hand i den stora världen och ta sitt ansvar. Men vi har inte haft en enda tanke eller idé om vad som kommer därnäst. Vad är plan B när människor väl är här?

Idén har varit ungefär att om människor bara landar på terminal 5 på Arlanda eller på Landvetter blir de svenskar automatiskt. Vi ska inte ha några förväntningar eller krav. De kommer att bli svenskar. De kommer att ta till sig våra svenska traditioner. De kommer att förstå den sociala kulturen, hur vi pratar i de sociala samtalen etcetera, att vi i Sverige tar till oss information på egen hand - läser papper eller går in på en hemsida - och att vi engagerar oss i föräldraföreningen, fotbollsföreningen, samfällighetsföreningen etcetera.

I många andra delar av världen ser det inte ut så, och om ingen säger till en från dag ett hamnar man efter, särskilt när det gäller svenska språket. Svenska är ett intressant språk. Man pratar på ett sätt och skriver på ett annat. Det är inte som finska, som vi kan tycka låter väldigt annorlunda och svårt.

Jag brukar alltid fråga personer med samma etnicitet som jag - armenier - och som bor i Finland hur de lärde sig finska. De svarar att det var jätteenkelt och att även om det lät lite konstigt i början skriver man som man pratar. I Sverige är det inte så. Min mamma, som har bott här i över 40 år, tycker fortfarande att detta är ett litet bekymmer.

Det jag vill komma fram till är att de självskrivna sanningar som man möter utanför detta hus är väldigt svåra att prata om i kammaren. Men nu har vi äntligen fyra partier och en regering som tar tag i de riktiga problemen.

Migrationen till Sverige har minskat, och den ska ned ännu mer. Den som kommer till Sverige ska anpassa sig till hur vi lever i Sverige. Vi ska inte anpassa oss efter hur andra har levt i andra länder. I Sverige ska man lära sig svenska. Om man ska få permanent uppehållstillstånd och medborgarskap och bli en del av den svenska demokratin ska man klara svenska språket. Därför inför vi språkkrav.

Men detta räcker inte. Man ska också kunna försörja sig själv, för det som har byggt Sverige och den svenska välfärden är att majoriteten går till jobbet och betalar sin skatt för att vi ska kunna ta hand om det gemensamma. När någon faller finns ett skyddsnät som fångar upp den personen. Det är detta som är hela idén med välfärdssamhället.

Det är som ett försäkringssystem. Pengar faller inte från himlen. De produceras någonstans, och att människor går till jobbet är det som har byggt Sverige starkt. Det är detta som är den svenska traditionen - att man gör sin plikt och kräver sin rätt och att hjälpen finns där när man är i behov av den. Man ska inte få nej och höra att hjälpen gick till någon annan.

Herr talman! Barn till invandrare ska inte ärva sina föräldrars utanförskap. De ska inte behöva leva i ett utanförskap. De är en del av Sverige; de är svenskar. Näst intill varenda en som är född här kommer att bo här, leva här och dö här. Därför är det oacceptabelt att vi ska ha segregerade områden.

De är inte segregerade bara när det kommer till socioekonomi, utan det handlar om tillgång till svenska språket och det svenska samhället, att man kan växa av egen kraft och att man inte ärver sina föräldrars utanförskap. Det räcker med att se sig själv i spegeln och förstå att man inte ser ut som folk i majoritetssamhället. Där ska det vara stopp. I allt annat ska det vara lika. Man ska ha samma möjligheter.

Regeringen vill också se till att det införs ett bidragstak. Det ska alltid löna sig att gå till ett arbete. Bidrag ska gå till dem som är mest behövande, men i dag har vi en situation där människor som har arbetsförmåga lever på vårt bidragssystem. Om man inte vill prata om detta eller göra något åt det är man faktiskt för ett segregerat samhälle.

Regeringen vill också införa Sverigekurser om värderingar, hur vi lever i Sverige och att vi respekterar jämställdhet mellan kvinnor och män. Detta är inte självklarheter i många andra länder, men i Sverige har vi haft en hundraårig kamp för jämställdhet. I hundra år har svenska kvinnor kämpat för sina fri- och rättigheter och allmän rösträtt. Vi har kommit väldigt långt, men vi är inte där ännu. Detta måste vi vara ödmjuka med att erkänna.

Många flickor och även pojkar utsätts för hedersförtryck och hedersrelaterat våld, men man har menat att vi inte ska komma på kant genom att prata om hedersrelaterat våld och hedersförtryck, för då är det rasism; då pekar vi ut någon särskild grupp.

Det är den kollektivistiska tanken som har varit farlig. Varje gång finns ett offer, en individ. I Sverige har flickor samma rättigheter som pojkar. I Sverige gör vi inte oskuldskontroller, och vi skriver inte ut oskuldsintyg. Det förbjuder vi nu. Kvinnor har samma rättigheter som pojkar.

Kampen mot hedersrelaterat förtryck är inte detsamma som kampen mot mäns våld mot kvinnor. Hedersrelaterat förtryck och hedersrelaterat våld sker i ett annat sammanhang där det är kollektivt sanktionerat, där även kvinnor i kollektivet är del i att utöva våldet mot offret.

Vi får alltid höra att vi var naiva, ängsliga, inte såg det komma, var konflikträdda. Hur många gånger ska svenska folket få höra dessa bortförklaringar, varenda gång politiken misslyckas? Där sätter regeringen ned foten.

Herr talman! Jag tänker inte dra ut på debatten så mycket mer - jag ser att det har begärts repliker på mitt anförande. Jag hoppas att talmannen och våra trogna tjänstemän får en fantastisk jul och ett fantastiskt nyår och att de fortfarande tycker om oss efter de långa budgetdebatterna. Det slutar alltid med att de får jobba övertid, kvällar och nätter. Tack för mig!

(Applåder)

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Tack för det! Jag kan försäkra att vi tycker om er alla; från oss alla till er alla, så att säga.)

Anf. 141 Tony Haddou (V)

Herr talman! Det var en mycket inspirerande inledning på anförandet.

Om man förstår integration för vad det är, att människor som kommer till Sverige från andra länder närmar sig majoritetsbefolkningen i fråga om inkomster, arbetsvillkor, bostadssituation, ser man att Moderaterna genomgående har en stark politik för att öka det vi kallar segregation och minska det vi kallar integration. Det är tydligt att vi har en regering som gör segregationen värre och integrationen mindre möjlig.

De människor som kommer till Sverige får betydligt mycket svårare att närma sig majoritetsbefolkningen i fråga om arbete, ekonomiska villkor eller bostadssituation med er politik. Det är kärnan i er politik. Det blir ökade klyftor för människor som lever här, och det blir ökade klyftor för människor som kommer till Sverige. Hindren är glasklara.

Den politik Moderaterna fortsätter att envisas med är sänkta skatter och privatiseringar som lösningen på allt. Det ska också skapa jobb.

Problemet är att vi har prövat detta i 30 år i Sverige, och det har endast lett till ökade klyftor och en välfärd på svältkost. Helt ärligt är vi inte översvämmade av jobb.

Ledamoten gick även in på gängen. Gängen i Sverige startar välfärdsföretag för att tvätta pengar. Själv tycker jag att vårdcentraler ska vara till för att vårda sjuka, inte penningtvätt. Hur tycker ledamoten själv att det går?

Anf. 142 Arin Karapet (M)

Herr talman! Jag fick ingen tydlig fråga, så det får väl bli någon form av resonemang.

Kriminella ska buras in. De ska inte hålla på med någonting ute i det fria samhället. Problemet är uppföljning och kontroll. Jag ska vara uppriktig. Låt oss se hur det ser ut i Stockholmsregionen. Nu styr inte Moderaterna, utan vi är i opposition. Stockholmarna ville ha ett annat styre, och jag gratulerar Vänsterpartiet som nu sitter vid makten.

Jag var själv på närakuten i helgen, vid Hötorget, som är nedläggningshotad. Jag säger inte att den är perfekt eller den bästa kliniken, men det var att antingen gå till Hötorget eller sätta mig på akutmottagningen på S:t Görans sjukhus.

Då riktar jag mig tillbaka till Tony Haddou: Hur ska ni lösa det här? Vart ska stockholmarna ta vägen när de vill träffa en läkare på en lördag? Ska alla till akutmottagningen på akutsjukhuset, där det kommer in hjärtinfarkter, äldre multisjuka, trafikolyckor? Ska akuten överbefolkas av medborgare?

Problemet är inte att det finns privata alternativ. Grejen är att medborgarna som betalar skatt och går till jobbet vill ha valfrihet i vården. Vi ser nu hur det går när en efter en plockas bort, tillbaka in i egen regi och in i byråkratin. Kom ihåg, ledamot Tony Haddou, att det inte är antalet sjuksköterskor som ökar utan antalet byråkrater som ökar när man går över till egen regi.

Anf. 143 Tony Haddou (V)

Herr talman! Min fråga var enkel: Hur tycker ledamoten själv att det går? Uppenbarligen inte bra eftersom ledamoten pratar om allt annat än sin egen budget. I stället hänvisar han till Stockholms kommun, av alla kommuner i hela Sverige.

Vi kanske ska prata statsbudget. Det är ju det den här debatten handlar om. När ledamoten ändå är inne på välfärden kan vi konstatera att det saknas 20 miljarder. Vi vet att mycket går till privata fickor.

De yrkesgrupper som arbetar inom välfärden skriker efter resurser och fler kollegor, yrkeskunniga människor. Det saknas pengar i välfärden i Sverige, och det är Moderaterna som styr. Det första man gjorde var att rulla ut en nedskärningschock över hela Sverige.

Nej, det finns ingen bra kontroll; gängen tvättar pengar genom vårdcentraler. Det är regeringens ansvar att fixa det. Privatiseringar har kanske inte gått så bra i välfärdssektorn.

Jag är övertygad om att vi måste göra satsningar som stärker vårt samhälle snarare än att dra isär det. Har Moderaterna någon gång frågat sig hur det vore att investera för människorna i stället? Det saknas nästan 20 miljarder runt om i landets kommuner till välfärden. Det har inte varit en enda investering. Det är helt otroligt. Nu vill man inte ta ansvar, utan man vänder sig till Stockholms kommun och en vart-är-vi-på-väg-diskussion.

Är det något den här debatten måste behandla är det den ekonomiska ojämlikheten, som ökar snabbare i Sverige än i några andra länder. Vi måste minska de ekonomiska klyftorna, och då måste politiken ta ansvar. Politiken kan inte stå tillbaka. Det finns inget ansvarstagande över huvud taget. Det görs ingenting, utan en nedskärningsvåg sveper över hela Sverige.

Hur tycker ledamoten att det går?

Anf. 144 Arin Karapet (M)

Herr talman! Ledamot Tony Haddou är fullt medveten om att regeringen har skjutit till 16 miljarder till Sveriges kommuner och regioner. Vi har en hög inflation, och många går på knäna. Räntorna ökar, och kronan är svag. Det är höga drivmedelskostnader. Ingen har missat detta.

Men någonstans är det inte bara fråga om mer pengar. 16 miljarder skjuts till. Sedan måste varje kommun och region fråga sig själv om rätt saker görs. Behövs det tio administratörer, eller kan man minska till fem? Kan man öka med två sjuksköterskor? Om det skjuts till mer pengar till fel saker är det bortkastade pengar. Det skjuts till mer medel, och rätt saker måste göras. Oavsett vilket parti som styr, om det är Moderaterna, Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna, i en region eller kommun, har varje politiker det yttersta ansvaret också på golvet.

Om vi ska lösa välfärdsproblemen måste vi fråga oss om vi gör rätt saker, om vi har rätt kunskaper, om personalen får rätt utbildning. Svaret är nej. Under många år i en lång svensk tradition har det alltid varit fråga om mer pengar.

Jag har inget som helst problem med att spendera pengar på bra saker, men jag har problem med att spendera pengar på dåliga saker. Regeringen skjuter till 16 miljarder, men det måste vara tydligt för Sveriges kommuner och regioner att man ska gå igenom sina kostnader och prioritera kärnuppdraget. Välfärden är vårt kärnuppdrag.

Anf. 145 Leila Ali Elmi (MP)

Herr talman! Vi hamnade direkt i kulturkriget. Jag hörde ingenting från ledamoten som konkret handlade om vilken politik regeringen för i syfte att underlätta människors integration.

Ledamoten pratade om normer och kultur som om de vore statiska grejer. Jag skulle hävda att kultur och normer är levande; det är något som förändras hela tiden. Invandrare har påverkat svensk kultur, och invandrare har blivit påverkade av svensk kultur. Det hävdar jag eftersom jag anser mig vara både svensk och invandrare.

Regeringspartierna har ändrat integrationsstrategi. De har rakt av tagit SD:s obefintliga integrationspolitik. Därför vill jag ställa en fråga, herr talman, till ledamoten. Han pratade om the Sweden dream. Den finns absolut, men jag vill förstå hur man ska uppnå the Sweden dream.

Det regeringen gör nu är att de vill införa ett bidragstak, de vill införa anmälningsplikt och de vill sänka etableringsersättningen. De vill inte att nyanlända ska kunna ta del av välfärden. De tar bort de förebyggande insatserna. På vilket sätt kommer de här åtgärderna att leda till the Sweden dream?

Anf. 146 Arin Karapet (M)

Fru talman! Välkommen till debatten! Ledamoten Leila Ali Elmi frågar mig vad moderatregeringen gör för integrationen.

Jag sa det i talarstolen: språkkrav från dag ett. Om man beviljas tillfälligt uppehållstillstånd ska man lära sig svenska och skaffa sig en egen försörjning. Klarar man svenska språket och uppfyller kraven på egen försörjning kan man bli beviljad permanent uppehållstillstånd. Ska man bli svensk medborgare ska man fortfarande kunna försörja sig själv och sin familj - om man har en sådan - och ha godkända resultat i svenska språket.

Ja, svenskar har lärt sig väldigt mycket av oss med utländsk bakgrund. Men vi får inte glömma bort att vi trots allt har kommit till Sverige, och det ställs högre krav på oss, vi som har annan bakgrund, att bli en del av Sverige. Den välfärd som ledamoten Leila Ali Elmi är orolig över - vilka är det som har byggt upp den från början? Och nej, välfärden hänger inte bara på invandrarna. Invandrarna är med och bidrar till välfärden, men invandrarna är inte i majoritet i Sverige.

Det är det här vridandet och vändandet på orden det handlar om. I ledamoten Leila Ali Elmis inlägg kan man direkt höra om informationsplikten. Det är tydligt att ni är för fri invandring. Säg bara det från början, och snäva inte in er i fina ord! Om vi ska få en acceptans i vårt samhälle och om Sverige ska bli ett måste vi också se till att de som kommer hit blir en del av Sverige - punkt. Svårare än så är det inte.

Anf. 147 Leila Ali Elmi (MP)

Fru talman! Miljöpartiet är för mänskliga rättigheter, vi är för asylrätten och vi är för att människor ska kunna söka skydd vid behov. Det som ledamoten hävdar, att vi är för fri invandring, stämmer inte.

Det finns ingen konflikt om svenska språket. Det är självklart för alla att svenska språket är nyckeln in till samhället. Men utöver svenska språket kunde inte ledamoten på något sätt förklara hur man ska uppnå the Sweden dream. Jag tror inte att människor når the Sweden dream genom att de möts av motstånd och misstänkliggöranden, som SD-regeringen kommer med nu.

Jag tror inte heller att människor blir bättre etablerade i samhället om de blir fattigare. Man får inte ett jobb för att man blir fattigare. Jag tror inte heller att man får mindre segregation i samhället genom att ta bort förebyggande insatser.

Återigen: Utöver anmälningsplikten och att man tar bort de förebyggande insatserna och allt det dåliga som ni driver - finns det någon bra konkret politik som faktiskt förbättrar människors livssituationer och möjliggör integration?

Anf. 148 Arin Karapet (M)

Fru talman! Det finns väl ingenting bättre för en nyanländ än att lära sig majoritetssamhällets språk. Hur ska man ta till sig nyheter? Hur ska man bli en del av det demokratiska samhället? Hur ska barnen klara utbildningen? Hur ska föräldrarna hjälpa barnen när de kommer hem med läxor? Ska man behöva tillkalla tolk för att man ska besöka en vårdcentral när man har bott här i 15-20 år?

Det här är frågor som Miljöpartiet borde ställa sig. Varje gång man pratar om den här frågan skriks det: Rasism! Samhället splittras! Permanenta uppehållstillstånd från dag ett! Ge bara människor tillgång till hela välfärden så kommer de att integreras av sig själva!

Svaret är nej. Vi har provat det här i 30 år. Hu ska vi få en acceptans från dem som har betalat in till välfärden när det kommer in någon ny? Jag tror att om man kvalificerar in sig stegvis kommer den som får ta del av välfärden att inse att man inte kan ta den för given. Men också den som har byggt och varit med och finansierat välfärden kan känna: Vet du vad - du har varit med och bidragit. Tack för att du kom till Sverige! Självklart ska du också vara en del av välfärden. Du är också en del av samhället. Jag vill umgås med dig, och du är min granne. Det är ingen skillnad på oss även om vi har olika utseende.

Det är Miljöpartiets politik som har byggt den segregation som vi ser. Men det är jag som avkrävs svar. När det gäller språkscreening på BVC - varför ska inte barn med utländsk bakgrund prata lika bra svenska som barn till inrikes födda? Är det rasism? Om jag säger att vi föreslår det - och det gör vi - kommer det att mötas med påståenden om rasism. Då säger ni att vi pekar ut en särskild grupp.

Men i den här gruppen finns det massor med individer - duktiga pojkar och flickor med drömmar. Men när de inte fick tillgodogöra sig bra svenska klarade de inte utbildningen. Då kan inte den svenska drömmen gå i uppfyllelse. Det är det vi börjar göra nu; vi ser till att den svenska drömmen ska kunna gå i uppfyllelse för alla barn.

Anf. 149 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! Tack, ledamoten Karapet, för ett engagerat anförande! Jag noterade att ledamoten gick in lite på den senare delen av debattens områden, nämligen jämställdhet och hedersrelaterat våld och förtryck. Jag passar på att fråga också om det eftersom Moderaterna inte har någon talare anmäld i omgång nummer två.

Integration är ju också till stor del en jämställdhetsfråga. Jag skulle vilja ställa några frågor om den grupp inom målgruppen som kanske utsätts för det största sveket, nämligen utlandsfödda kvinnor. De har 20 procent lägre sysselsättning än svenskfödda kvinnor och 13 procent lägre sysselsättning än utrikes födda män. Vi vet att detta inte enbart beror på att dessa kvinnor har bristande eller lägre utbildning, för så är inte fallet. En del har låg utbildning, men många gånger är den högre än vad männen har. Ändå står kvinnorna längre ifrån arbetsmarknaden.

Trots detta finns det i dag inte någon systematisk plan för att nå just den här målgruppen. Frågan är om de generella åtgärderna räcker. Jag skulle vilja be ledamoten att resonera lite kring hur man bäst når just den här specifika målgruppen.

Anf. 150 Arin Karapet (M)

Fru talman och ledamoten Helena Vilhelmsson! Det stämmer, det är kvinnorna med utländsk bakgrund som står längst bort. När det kommer till frågor om hedersrelaterat våld och förtryck är de mest utsatta flickor med utländsk bakgrund.

Ledamoten talar om kvinnors situation på arbetsmarknaden och långtidsarbetslöshet. Det stämmer att många kvinnor från vissa länder har mycket högre utbildning än sina män.

Därför är det viktigt att vi börjar prata om normer och värderingar, inte bara skruvar i föräldraförsäkringen eller i någon skattesats. Som man med annan bakgrund säger jag att vi måste vara tydliga från dag ett, för jag har själv diskuterat detta med andra män med annan bakgrund. Jag har sagt: Din syster får plugga var hon vill. Hon får plugga i Göteborg, inte bara söka till läkarprogrammet i Stockholm. Vill hon söka till Polen har hon rätt att göra det. Hon får också flytta hemifrån och bo själv och ha en pojkvän - eller en flickvän. Det spelar ingen roll. I Sverige får människor välja fritt.

Detta måste vi börja prata om. Det räcker inte att bara ha kunskaper i svenska språket. Om man har osunda värderingar så har man det, och dem måste vi bekämpa. Det handlar om att det ska få tydliga konsekvenser. Många med utländsk bakgrund tycker att svenskar är flata och konflikträdda och går att lura med ett litet leende, och om man blir lite halvsur och arg backar svensken. Men nej, vi måste våga visa att i Sverige har flickor och pojkar samma rättigheter och skyldigheter, punkt, och att det är bara att börja agera utifrån det.

Anf. 151 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! Det är givetvis viktigt att prata om normer och värderingar. Vi har pratat om samhällsintroduktion, och det har nog de flesta partier i kammaren gjort under många år. Centerpartiet var med och drev fram både intensivåret och etableringsreformen under förra mandatperioden, så i mångt och mycket är vi överens.

Ledamoten pratar om jobb, konsekvenser och så vidare. Men Centerpartiet tycker att det är ett problem och ett svek att utlandsfödda kvinnor ofta blir fast i hemmet för att de föder barn. De har små barn när de kommer, och väl här föder de fler. Ledamoten sa inte så mycket om föräldraförsäkringen. Givetvis räcker det inte bara med den, men när det nu är så att ersättningen i föräldraförsäkringen kan vara högre än en kommande ersättning i etableringsreformen, vad ger det då för incitament?

För utlandsfödda mammor med barn upp till sex år kan det ta fyra år innan de kommer ut i arbete eftersom det är enklare att vara hemma med barnen, trots att de många gånger har högre utbildning än papporna. Regeringen talar om generella åtgärder. Ser inte ledamoten en vits i att se över hur föräldraförsäkringen fungerar i detta sammanhang? Är det okej att vara borta så länge från arbetsmarknaden?

Anf. 152 Arin Karapet (M)

Fru talman! Jag instämmer i mycket av det ledamoten Vilhelmsson säger. Vi vet också att om det går bra för mamman går det bättre för barnen eftersom mamman spenderar mest tid med dem. Det handlar bland annat om att ta bort flerbarnstillägget, som är en väldigt liten del av föräldraförsäkringen. Vi går också fram med att man ska kvalificera sig till den svenska välfärden. Då blir det inte en kvinnofälla eftersom mannen och kvinnan måste samarbeta. Just nu är kvinnan i underläge, för så fort hon föder barn börjar föräldraledigheten. Sedan fortsätter det så.

När det gäller Sverigekursen ska det inte bara vara krav på närvaro, utan man måste också fullfölja den nationella utbildningsplanen. Klarar man inte det kan man få delar av bidraget indraget, undantaget om man har någon funktionsnedsättning som det måste tas hänsyn till.

Får vi in kvinnorna är det inte bara en vinst för samhället och kvinnan utan även för barnen. Vi pratar mycket om de vuxna, men jag är mer orolig för att de barn med en annan bakgrund som är födda här inte ska lyckas. Jag förstår att det var jobbigt för min mor att komma hit i 30-årsåldern, men jag som är född här ska väl ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter.

Det är bra att ledamoten Vilhelmsson belyser detta, för kvinnor med utländsk bakgrund har alltför länge hamnat i skuggan. Jag är glad att vi kan prata om det i kammaren. Jag ser fram emot att få påtryckningar och att få höra om det är något som inte görs, för det här är frågor vi inte kan lämna därhän.

Anf. 153 Sofia Amloh (S)

Fru talman! Jag tar min replik nu eftersom Moderaterna inte har någon representant i runda två när vi ska debattera just jämställdhet. Jag vet inte hur det kommer sig. Kanske har de outsourcat även den politiken till Sverigedemokraterna och behöver därför inte delta i den debattrundan. Men här och nu har vi en moderat ledamot i talarstolen, så då tänker jag passa på att ställa mina frågor.

På svensk arbetsmarknad jobbar alldeles för många kvinnor deltid, faktiskt närmare 69 procent. De har ett otryggt arbetsliv med delade turer, allmän visstid, timanställningar, sms-anställningar och hyvlad arbetstid. Detta leder till att kvinnor tjänar mindre och har en sämre arbetsmiljö.

Precis som ledamoten tog upp i sitt anförande är det väldigt viktigt att kunna gå till jobbet. Men regeringen skär ned på den svenska välfärden och sätter den på svältkur, och vi ser varsel efter varsel. På vilket sätt menar ledamoten att detta leder till att fler kan gå till jobbet?

Anf. 154 Arin Karapet (M)

Fru talman! Som jag sa i ett tidigare replikskifte skjuter regeringen till 16 miljarder kronor, men varje kommun och region har ansvar att utifrån sin skattebas prioritera sitt kärnuppdrag.

Jag råkar veta att ledamoten Amloh har facklig bakgrund, och det är ingen hemlighet att facket vill se högre löner för sina medlemmar än vad arbetsgivarsidan vill. Men det skiljer sällan mer än några procent, så man bråkar om en liten del. Det ligger nämligen även i fackets intresse att inflationen inte skenar iväg, för när vi har hög inflation äts reallöneökningarna upp. Reallöneökningar är ju fackets största intresse, förutom att finansiera Socialdemokraterna vart fjärde år.

Min fråga till ledamoten Amloh är: Vad säger era kompisar i de olika fackförbunden? Det är en sak att skrika efter jättehöga löner, men i förhandlingarna tar de inflationen i beaktande eftersom den påverkar den svenska ekonomin. Om inflationen skenar äts tillväxt och löner upp och arbetslöshet och varsel ökar.

Det är ingen hemlighet att Moderaterna inte är för rätt till heltid. Men Socialdemokraterna satt vid makten i åtta år och hade stöd av partier som också är för rätt till heltid - ja, inte Centerpartiet, men ni har många gånger lyckats förhandla med dem. Varför genomförde ni inte det då? Varför förväntar ni er att Moderaterna ska vara för rätt till heltid?

Anf. 155 Sofia Amloh (S)

Fru talman! Ledamoten sa tidigare i ett replikskifte att han gärna spenderar pengar på saker som är bra - uppenbarligen är det inte välfärden, eftersom ni inte lägger de pengar som krävs där, eftersom vi har en otroligt könssegregerad arbetsmarknad och eftersom det är flest kvinnor inom välfärden.

De stod där under pandemin. De är där varje dag i veckan och bär svensk välfärd. Vad är tacken? Att de ska bli av med jobbet? Region efter region varslar om uppsägningar; det är massvarsel. Det är inte några enstaka personer utan hundratals.

På vilket sätt menar ledamoten att det ska leda till bättre arbetsvillkor, tryggare anställningar och en bättre arbetsmiljö utan stress när man blir av med kollegor? Det kommer att leda till precis det motsatta. Sjukskrivningarna kommer att öka med den här politiken. Är det Moderaternas jämställdhetspolitik? Eller är det något annat? Jag har väldigt svårt att se det när man gör på det här viset.

Ledamoten får gärna svara på om det är deras ekonomiska jämställdhetspolitik att skära ned på välfärden och låta dessa kvinnor vara ännu mer oroliga och få ännu otryggare anställningar och en ännu sämre arbetsmiljö.

Men vi är väl inte superförvånade, fru talman, över att det är arbetarkvinnorna som får betala priset för den här regeringens fullständiga oförmåga att prioritera dem framför skattesänkningar. Det är ett faktum i år igen.

Anf. 156 Arin Karapet (M)

Fru talman! Det är intressant att en socialdemokrat är upprörd över att en moderatledd regering sänker skatten för vanligt folk. Ledamoten är dock inte upprörd över att hon själv var med och sänkte skatten för de allra rikaste när ni tog bort värnskatten för att få med er Centerpartiet och Liberalerna.

Sedan har ledamoten mage att stå här och prata om att vi sviker kvinnorna i välfärden. Ni socialdemokrater argumenterar ju mot er själva. Det är lika bra att ni tar repliker på varandra så sparar vi massor av tid här i kammaren.

Anf. 157 Tony Haddou (V)

Fru talman! För snart tre månader sedan lade Sverigedemokraterna och deras stödpartier i regeringen förslag till statsbudget och utgiftsramar som ska styra svensk ekonomi nästa år. Deras prioriteringar är tydliga. I stället för att underlätta för hushållen, vården, skolan och äldreomsorgen satsar de på skattesänkningar för de rika, trots den ekonomiska krisen och välfärdens akuta behov av investeringar. Deras prioriteringar fördjupar våra största samhällsproblem samtidigt som de sätter Sveriges kommuner och regioner under hård ekonomisk press. Det är dessvärre inte överord att säga att Sverige befinner sig i ett läge där en redan pressad välfärd går in i en fullskalig kris.

I den del av budgeten som gäller integration, eller regeringens avsaknad av integration, är det svårt att ens finna hopp och riktning i den politik som landets styrande driver igenom. Om vi börjar vid mottagandet fortsätter denna regering med korta uppehållstillstånd, låga dagersättningar och tillfälliga boenden som ökar ohälsan efter flykt och ger asylsökande allt sämre levnadsvillkor. Man sätter gruppen långt under fattigdomsgränsen så att de varken har råd med mat eller blöjor till sina barn. Det är näst intill omöjligt för föräldrar att skapa trygghet för sina barn när skyddsbehovet gång på gång måste omprövas och familjeåterföreningen försvåras ännu mer.

Med ännu mer osäkerhet, otrygghet och många gånger rättslöshet har den här regeringen gjort det tydligt att de inte vill ha integration. De vill ha återvändandepolitik. Det sker mot bakgrund av det paradigmskifte i migrationspolitiken som den förra regeringen genomförde och som innebar ett skifte när det gäller synen på migration, integration och rättigheter. I stället för att se rättigheter och möjligheter som en väg till integration valde en majoritet i riksdagen att använda undandragande av rättigheter som ett sätt att försöka skrämma bort människor på flykt. Omläggningen motiverades uteslutande med att de försämrade levnadsvillkoren för nyanlända skulle få färre att söka skydd i Sverige.

Den högernationalistiska regering som tillträdde förra året tar detta skifte ett steg längre genom att föreslå en politik som syftar till att få människor som redan befinner sig i Sverige att vilja lämna landet. Det innebär att levnadsvillkoren försämras även för människor som levt i Sverige under lång tid.

Så blir det med en regering som bygger ett samarbete mellan delar av den forna Alliansen och Sverigedemokraterna - det organiserade kapitalets och den organiserade rasismens parlamentariska företrädare. Deras politiska projekt bygger på att utmåla människor från andra länder som skyldiga till samtliga problem i samhället. Detta gör de dels för att skyla över den egna politikens misslyckande, dels för att kunna nedmontera våra välfärds- och trygghetssystem. Tidöavtalets skrivningar pekar mot en ekonomisk politik som liknar Alliansens negativa arbetslinje, men nu med etniska förtecken.

Alliansregeringen riktade sina attacker mot sjuka och arbetslösa. När exempelvis sjukförsäkringen skulle nedmonteras beskrevs dessa grupper som lata och som belastning för samhället. Därmed blev nedskärningarna lättare att motivera. Hos den här regeringen har utrikes födda fått ta över rollen som grunden till Sveriges alla problem. Genom att utmåla dem som inte har fötts här som hot och belastning blir det lättare att villkora deras välfärd och rättigheter.

Nedskärningarna av välfärden, sjukvården, skolan och bostadsbyggandet drabbar naturligtvis oss alla, och inte minst förvärrar de problemen med integrationen. Vi kommer att möta urholkade trygghetssystem, och vi möter redan i dag en välfärd på svältkost och löner och ersättningar som inte räcker till. De rika kan dra ifrån, men de fattiga lämnas efter.

Det är i den skärningspunkten som den här regeringen behöver rasismen. Oavsett om det handlar om arbetslöshet, bostadskris eller den eftersatta välfärden är den här regeringen som besatt av att peka på invandringen för att själv smita från ansvar. Människor som funderar på hur de ska få ihop hushållskassan i slutet av månaden tänker man inte särskilt mycket på. Inte heller tänker man på de barnfamiljer som står inför valet att sätta mat på bordet till sina barn eller betala hyran, och matpriserna vill man inte göra så mycket åt just nu.

I stället för att agera eller ens kommentera situationer som dessa eller de alarmerande prognoserna för sjukvård eller skola eller övrig välfärd har man från regeringens och Sverigedemokraternas håll lyckats komma med alla andra slags utspel om hur man ska underlätta utvisningar av svårt sjuka barn eller hur man ska göra människor statslösa eller utsätta minoriteter för en hatisk retorik.

Fru talman! Vänsterpartiet kommer aldrig att acceptera en sådan politik som splittrar och delar upp samhället i olika grupper med olika rättigheter. Vi vet att vårt starkaste verktyg är solidaritet. Vi vet att de bästa samhällena byggs jämlika och med minskade ekonomiska klyftor. Genom en stark och robust välfärd som omfattar oss alla kan vi få förutsättningar att skapa goda liv för oss själva och ett tryggt samhälle tillsammans.

Nyckeln till framgång för Sverige har aldrig varit nedskärningar, lägre löner eller sämre villkor. Vår styrka har varit att investera i samhället och i varandra - i utbildning, bostäder, hälsa och jämlikhet. Det är så Sverige utvecklas och växer. Det har hela vår moderna historia utvisat. Tidigare generationer fick bättre utbildning och bättre jobb samtidigt som vi blev fler. Det var möjligt tack vare långsiktigt lönsamma investeringar. Det är en lärdom Sverige måste ta till sig även i dag.

Vi behöver helt enkelt bygga ett rymligare och starkare Sverige genom att investera i samhället och människorna i det. Det är den viktigaste och effektivaste integrationsmotorn. Vi har historiskt bevisat att det är fullt möjligt att investera i den generella välfärden, att minska de ekonomiska klyftorna och att samtidigt erbjuda trygga jobb och ett starkt mottagande.

Vi är övertygade om att människor lyckas bättre med bättre förutsättningar. Det är hur vi investerar i samhället och människorna i det som avgör hur väl vi lyckas.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag vara tydlig med att det går att undvika de kommande nedskärningarna i välfärden bara man väljer att prioritera det. Jag måste säga att jag får overklighetskänslor när jag hör Sverigedemokraterna och regeringen som har pratat om våldsvågen hela hösten och även har tagit upp det här i dag. De vill ge sken av att de gör stora satsningar, men samtidigt planerar de nedskärningar på skola och socialtjänst. Det handlar helt enkelt om avgörande yrkesgrupper i kampen mot gängen. Skär man ned där får det omedelbara konsekvenser och förvärrar situationen vi är i.

För att bryta våldsvågen måste vi omedelbart stoppa nyrekryteringen till gängen. Det måste få kosta pengar. De ambitionerna har inte regeringen. Den första linjen för att stoppa nyrekryteringen är socialtjänsten, lärare, kuratorer, specialpedagoger och all annan lokal välfärdspersonal och civilsamhälle. Dessa människor larmar nu om att de går på knäna. Men vi har en regering som tycker att nedskärningar och skattesänkningar för de rika är viktigare än resurstillskott till en helt avgörande yrkesgrupp.

Det är regeringen som är ansvarig för det här - ingen annan.

Magnus Jacobsson (KD)

Anf. 158 Magnus Jacobsson (KD)

Fru talman! Arbetsmarknadsutskottet är ett spännande utskott, där vi har det övergripande ansvaret för att människor ska komma i jobb och för att skapa ett integrerat samhälle där alla får möjlighet att bidra till en god samhällsgemenskap utifrån de egna förutsättningarna.

Samtidigt som vi har detta övergripande ansvar har vi inte alltid alla verktygen i vårt utskott. När vi nu ska samtala om hur vi skapar ett väl fungerande och integrerat samhälle måste vi även beröra förslag som hanteras i andra utskott.

Innan jag går in på de mer konkreta politiska förslagen vill jag lyfta fram vikten av att ett samhälle inte bara utvecklas utifrån ekonomi och lagar.

Ett samhälle växer fram och påverkas av de värderingar som präglar samhället över tid. I vårt fall är det den judiska och kristna etiken som har skapat den ram som vi alla lever i, oavsett om vi har en tro eller ej. Det är också denna ram eller kontext som man måste förstå och förhålla sig till när man väljer att bosätta sig i Sverige.

Tidigare har både politiker och forskningen glömt att tala om moral och etik, vilket har gjort att vi i Sverige oftast har debatterat enbart ekonomi och klass. Men i ett mer mångkulturellt samhälle måste man orka med att fundera över vilka värderingar det är som ska gälla för just vårt samhälle.

Inom den kristna idétraditionen har det alltid funnits ett spänningsfält mellan Aten, Jerusalem och Rom, vilket gör att vi under drygt 2 000 år har diskuterat vad som ska vara det viktigaste: filosofin, religionen eller lagen. Det är utifrån denna diskussion som vi tillsammans över tid har formulerat de mänskliga rättigheter som i dag ligger till grund för FN, EU samt flera enskilda länders konstitution.

När man väljer att bosätta sig i Sverige kommer man automatiskt att vara tvungen att acceptera de normer som vi har utvecklat utifrån dessa naturrättsliga principer: allas lika värde, jämlikhet, jämställdhet och respekt för natur och andra levande varelser. Detta är en del av vårt kollektiva arv, och det påverkar hur vi ser på familj, arbetsliv och samhället i stort.

Fru talman! Om jag ska lämna dessa etiska funderingar och tala lite mer om det praktiska så handlar integration om värderingar, utbildning, arbete och bostad. Inom mitt eget utskott, arbetsmarknadsutskottet, gör vi ett antal omprioriteringar. I stället för att prioritera ökade volymer i introduktionsjobben ser vi till att åtgärder som etableringsjobb kommer på plats.

Etableringsjobben är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som bygger på ett samarbete mellan arbetsmarknadens parter. Det är en ny form av subventionerad anställning som riktar sig till nyanlända och till långtidsarbetslösa. Det handlar om att lära sig jobbet på jobbet, vilket är viktigt för att få fler att gå från utanförskap till en arbetsgemenskap. I budgeten stärker vi också upp Samhall, som har ett viktigt uppdrag gentemot dem som står allra längst ifrån arbetsmarknaden.

Vi kristdemokrater har också drivit på för att utbildningsrusta Sverige. Det är därför glädjande att regeringen nu genomför satsningar inom utbildningsområdet.

Vi bygger ut yrkesutbildningarna med cirka 16 500 platser genom att tillföra 1,3 miljarder. Vi bygger också ut yrkeshögskolan med ytterligare 385 miljoner, vilket innebär cirka 3 000 fler platser. Till detta ökar vi anslaget till folkhögskolan med ytterligare 100 miljoner.

Alla dessa satsningar syftar till att fler ska få den utbildning som man behöver för att kunna få ett jobb och försörja sig själv. Samtidigt satsar vi även på fler speciallärare i syfte att barn och ungdomar aldrig ska behöva halka efter.

Fru talman! Vid sidan av jobb och utbildning är boende en av de stora frågorna vi har att hantera om vi vill skapa ett bättre integrerat samhälle.

När vi byggde upp våra moderna städer under 40-, 50-, 60- och 70-talen var det utifrån en tanke som baserades på kategoriboende. Det innebar att arbetare bodde i vissa områden och medelklassen i andra. Skolan var samlingsplatsen som likt kyrkan låg mitt i byn, och idén var att samhället skulle integreras runt skolan.

Tyvärr har det inte riktigt fungerat så. I dag ser vi att alla de områden som polisen pekar ut som särskilt svåra områden är hyresområden. På ett sätt är det logiskt, eftersom hyreslägenheterna i första hand används av personer som är på väg in på bostadsmarknaden eller som av olika skäl har fastnat i detta boende. Ungdomar eller invandrare som får bättre ekonomi tenderar att skaffa en bostadsrätt eller villa, och så flyttar det in någon annan i lägenheten. Området i sig förändras inte, även om enskilda personer kan göra en bostadskarriär.

Detta fenomen påverkar skolorna, vilket gör att skolor som ligger mitt i stora hyreskomplex tenderar att bli väldigt segregerade skolor. Om vi menar allvar med att vi vill bryta segregationen i våra städer måste vi våga förändra en del av våra bostadsområden. Det behövs en mer blandad bebyggelse med olika upplåtelseformer, både ägande och hyresboende. Blandade bostadsområden har visat sig ha en mycket positiv effekt för tryggheten och för att motverka segregation.

Jag är därför glad att regeringen har tillsatt en utredning som syftar till att det ska bli lättare att omvandla fler typer av lokaler till bostäder och att man även har tillsatt en utredning med uppdrag att föreslå en utvidgning av systemet med ägarlägenheter och en ny modell för hyrköp av bostäder. Syftet med denna reform är att göra det möjligt för fler människor att äga sitt boende och att öka mångfalden av boendeformer i Sverige.

Fru talman! Vid sidan av dessa åtgärder är det bra att regeringen även ser över skatterna på arbete. Det är viktigt för att värna arbetslinjen, få fler i jobb och se till att det alltid lönar sig att arbeta.

Förutom det jag nu har nämnt måste vi också peka på de stora problem som finns i form av hedersvåld, tvångsäktenskap, ungdomskriminalitet och könsstympning.

Vi har problem, och även om allt detta redan är olagligt i dag skärper vi nu flera lagar samt ger polis och socialtjänst fler instrument för att arbeta med dessa frågor.

Kristdemokraterna gör tillsammans med övriga samarbetspartier en historisk satsning på hela rättsväsendet, där vi går från 69 till 90 miljarder mellan 2023 och 2026. Detta stärker utredningsverksamheten, vilket är helt avgörande för att lagföra fler. Brottsoffer och de som lever under hedersförtryck får aldrig lämnas i sticket för att det saknas resurser.

Samtidigt kommer det inte att räcka med att vi arbetar med repressiva metoder, utan det som måste vara kärnan i allt arbete kring lag och ordning är det brottsförebyggande arbetet. I grunden handlar det om värderingar. Det är därför viktigt att vi i förskolan, i skolan, i fritidsverksamhet och på fritidsgårdar hela tiden arbetar för att stötta barn, ungdomar och kvinnor som på olika sätt utsätts för hot och våld.

Vi måste också se till att skapa en meningsfull och aktiv fritid för våra barn och unga. Här fyller det fritidskort som regeringen lanserar under nästa år en viktig funktion.

Vi måste också samverka med civilsamhället - trossamfund, idrottsklubbar och kulturföreningar - om vi ska hitta arenor där vi kan samtala med våra invandrare om hur Sverige fungerar.

I detta sammanhang vill jag passa på att rikta ett stort tack till alla ideella krafter som dagligen jobbar för att de som kommer till Sverige ska finna sig till rätta.

För egen del hoppas jag att vi på sikt ska lära oss mer av länder som exempelvis Kanada, där man har utvecklat samarbetet med civilsamhället på ett helt fantastiskt sätt. Det gör att nya och gamla kanadensare lär känna varandra i vardagen.

Fru talman! Med detta sagt yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Jag vill också göra en liten reflektion innan vi går mot jul. För egen del kommer jag att fira en jul där det kommer att talas romani, serbiska, lite estniska och en del svenska. Just i denna mylla av många språk och kulturer kommer jag att ha en fantastisk jul. Därför vill jag också passa på att önska mina kollegor, talmanspresidiet, tjänstemännen på vårt kansli och övriga tjänstemän en god jul och ett gott nytt år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Integration och jämställdhet

(Applåder)

Anf. 159 Jonny Cato (C)

Fru talman! Med anledning av att Centerpartiets budgetmotion tyvärr föll i den inledande voteringen hänvisar jag till vårt särskilda yttrande.

Integrationen är tveklöst en av vår tids absolut största samhällsutmaningar. Regeringen har nu fullt fokus på vem som ska få komma hit och vem som inte ska få det, i stället för att fokusera på hur vi kan skapa bästa möjliga förutsättningar för att de som har skyddsskäl ska kunna komma in i och bli en del av vårt gemensamma samhälle.

Propositionslistan på integrationsområdet är tom, och reformerna lyser med sin totala frånvaro. En regering som säger sig prioritera att minska utanförskapet och åtgärda integrationsproblemen måste kunna svara på frågorna om hur fler ska lära sig det svenska språket och hur fler ska få det första jobbet och därmed bli en del av vårt gemensamma Sverige.

Sverige präglas sedan länge av en långvarig och allvarlig social klyvning. Det är en klyvning som skär mellan människor och mellan platser - mellan dem som har utbildning, språk och yrkeserfarenheter och dem som inte har ett jobb och mellan å ena sidan välmående och företagsamma orter och å andra sidan utsatta stadsdelar och bruksorter. Friheten och möjligheterna i vårt land är alldeles för ojämnt fördelade. Ibland är skillnaderna väldigt stora, och ibland är de nästan obefintliga.

Man kan inte annat än att konstatera att Sverige har gigantiska integrationsutmaningar. Men det är också viktigt att säga att det finns många lyckade exempel där integrationen fungerar väldigt bra. För att de lyckade exemplen ska bli fler behöver integrationsperspektivet genomsyra hela samhället och alla politikområden.

För att integrationen ska bli bättre behöver det bli enklare och billigare att anställa. Nyanlända ska tidigt få lära sig om det svenska samhället. Det kan handla om praktiska frågor, som vart man vänder sig när man är i behov av hjälp, hur arbetsmarknaden ser ut och vilka regler som gäller här. Vad vi förväntar oss av nyanlända och vad nyanlända kan förvänta sig av samhället behöver vara glasklart. Den som behöver ska kunna få vidareutbildning och svenskundervisning. Det är av största vikt att nyanlända inte fastnar i klassisk svensk byråkrati och långa utredningar. Integrationen är en investering i människor, en investering som får kosta varje krona för att varje människa ska kunna bli sitt bästa jag och därmed bidra till det gemensamma.

Vi behöver ställa krav på den som kommer hit. Men vi behöver också ställa högre krav på oss själva som samhälle och som politiker, och inte minst som riksdagsledamöter, att skapa förutsättningar för den bästa tänkbara och välfungerande integrationen.

Det finns många skiljelinjer i svensk politik, både åt höger och åt vänster. Men en stor skiljelinje i svensk politik handlar om att jag genuint tror att den absoluta majoriteten av alla människor som kommer hit, som flyr undan krig och förtryck, vill gott, vill lära sig svenska och vill komma in i och bli en del av vårt gemensamma samhälle. Men för många får inte de förutsättningar som krävs.

För att Sverige ska stå starkt nu och i framtiden behövs effektiva reformer som förbättrar vårt mottagande av nyanlända med ett tydligt jobbfokus. Att få det första jobbet är nyckeln till mycket - till ekonomisk frihet och till att bli ännu bättre på svenska språket. Och vi ska inte underskatta vikten av att få kollegor och nya bekantskaper. Arbete är inte bara viktigt för integrationen. Jag tror att det är en förutsättning för den.

Precis som första jobbet många gånger är nyckeln till en lyckad integration är goda kunskaper i svenska språket många gånger nyckeln till att få det första jobbet. Kvaliteten i svenska för invandrare, sfi, är inte tillräckligt bra. Samtidigt finns det utbildningsanordnare som visat sig väldigt framgångsrika i att lära ut språk. I dag kan den som läser sfi inte välja en annan utbildningsanordnare än kommunen eller den anordnare som kommunen upphandlat. Centerpartiet vill därför att det införs en resultatbaserad sfi-peng. De som ska lära sig svenska får sedan möjlighet att välja var de vill studera, och utbildningsanordnaren får betalt genom en skolpeng baserad på resultat.

Precis som det finns ett gap i sysselsättningen mellan utrikes och inrikes födda finns det också ett gap mellan utrikes födda män och utrikes födda kvinnor. Integrationen är därmed också en fråga om jämställdhet. Och här har vi mycket att göra. Särskilt kvinnor som är utrikes födda och som har flytt från sitt hemland har svårt att komma i arbete tillräckligt snabbt. Den inledande tiden i Sverige domineras alltför ofta av att kvinnan är i hemmet, vilket kraftigt minskar möjligheterna att komma ut på den svenska arbetsmarknaden och därmed komma in i det svenska samhället.

Socialdemokraternas nya samhällsanalys är både spännande och skrämmande. Socialdemokraterna slår fast: Vårt fokus på feminism har gjort att vi missat pojkarna.

Jag tror att man kan reflektera mycket över detta citat.

När jag blev integrationspolitisk talesperson bestämde jag mig för att åka på en liten integrationsturné och besöka de utsatta områdena. Jag insåg väldigt fort att de som inte var på gårdarna och på lekplatserna var de unga tjejerna. Jag frågade poliser, fältsekreterare och fritidsledare var de unga tjejerna var. Svaret blev alltid detsamma, att de var i skolan eller hemma. Om det är någon grupp som vi har fokuserat för lite på så är det de unga flickorna med utländsk bakgrund. Det är dem som vi har missat. Det är dem som vi behöver prata mer om, samtidigt som vi pratar mer om pojkarna.

Fru talman! Det finns mycket i Tidöavtalet som är direkt dålig politik. När det kommer till integrationen ekar det, som sagt, otroligt tomt. De integrationsreformer som vi är i så stort behov av lyser verkligen med sin frånvaro.

Men jag får ofta frågor om det finns bra saker i Tidöavtalet. Och givetvis finns det bra saker där. Att regeringen ska titta på kvalificering in i välfärden är ett sådant förslag.

Nyanlända behöver i större utsträckning bidra till den långsiktiga finansieringen av sin försörjning. Ett sätt skulle kunna vara att göra om etableringsbidraget till ett etableringslån. På samma sätt som studenter försörjer sig med hjälp av studielån bör nyanlända kunna försörja sig med hjälp av lån under sin första tid i Sverige.

Fru talman! Jag inser att jag överskridit min talartid.

Politiken kan otroligt mycket bättre när det gäller integrationsfrågor. Men för den som är ny i Sverige är föreningslivet och civilsamhället många gånger helt avgörande. Där finns nätverk, kontakter och jobbmöjligheter. Civilsamhället gör otroliga insatser, vill många gånger så mycket mer och behöver ges betydligt bättre förutsättningar. Vi behöver på riktigt se över hur stödet till civilsamhället kan blir mer långsiktigt. I alldeles för många fall handlar det om kortsiktiga projekt som behöver mer långsiktighet och som kan införas i betydligt större skala.

Fru talman! Den svenska integrationen behöver bli bättre. Förväntningarna på nyanlända behöver bli tydligare och förutsättningarna för att komma in i och bli en del av det svenska samhället behöver bli bättre. Fler unga pojkar och flickor behöver se sina mammor och pappor gå till jobbet varje morgon. Integrationen är en av mandatperiodens absolut viktigaste frågor.

Jag vill passa på att önska en god jul och ett gott nytt år - och så småningom även en riktigt trevlig helg!

(Applåder)

Magnus Jacobsson (KD)

Anf. 160 Magnus Jacobsson (KD)

Fru talman! Även om denna debatt ibland kan vara lite het, precis som många debatter, tror jag att vi också är några som - hör och häpna - läser varandras texter med viss nyfikenhet. Jag kommer att ge Cato möjligheten att utveckla sina tankar i en fråga, och det kommer han att få göra av det enkla skälet att jag är seriöst nyfiken på hur man har funderat.

Det gäller just etableringslånet. Jag har nämligen själv gått och grunnat rätt mycket på den frågan. Hur hanterar man bidrag versus lån? Hur hanterar man egenansvar och medborgares känsla av att bara ge och ge? Det tror jag faktiskt är en viktig fråga att ibland fundera över när vi pratar om integration. Det finns också väldigt mycket bildsättningar och ryktesspridningar.

När jag själv har letat på detta tema har jag hittat att det redan finns en låneform via CSN men att det då gäller heminredning och liknande. Min fråga är alltså väldigt öppen: Hur har ni tänkt när ni har resonerat kring hur etableringslånet ska fungera rent praktiskt, Jonny Cato? Du ger nu en viss signal här om att det ska fungera ungefär som vid studier, och då är det ju så att det finns en bidragsdel och en lånedel.

Vi kan också leka med tanken att någon kommer till Sverige genom migration. Sedan när man ska integreras vill man studera, och då kanske man redan har byggt upp en skuld i form av ett integreringslån - och sedan ska man studera och kanske få en studieskuld.

Jag är ärligt nyfiken på hur ni har resonerat och tänkt gällande denna frågeställning.

Anf. 161 Jonny Cato (C)

Fru talman! Jag vill börja med att göra en liten iakttagelse. Ofta när vi har dessa debatter i arbetsmarknadsutskottet väljer Kristdemokraterna att begära replik på Centerpartiet. Man gör det dock sällan på Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet, där den egentliga konflikten kanske bör ligga. Men det finns kanske anledningar till det.

Jag gav ett exempel på hur man skulle kunna utveckla en kvalificering in i välfärden, det vill säga den utredning som föreslås i Tidöavtalet. Det är upp till Tidöavtalets partier att leverera förslag på hur kvalificering in i välfärden kan se ut. Jag nämnde ett exempel, men vi är öppna för att titta på andra lösningar. Man behöver titta brett på frågan, vilket görs inom Tidöavtalet.

Att just etableringsbidraget skulle kunna bli ett etableringslån vore ett sätt att få på plats en lägre kostnad för migrationen. Fler människor kan komma hit, men kostnaderna för migrationen sänks. Jag är öppen för att titta på andra typer av lösningar, men man ska vara ärlig med att säga att det alltid - för varje enskild sak man tittar på när det gäller kvalificering in i välfärden - blir svåra diskussioner. Det kommer säkerligen att bli det bland Tidöpartierna om barnbidraget och även om andra frågor. Det är svåra frågor även i mitt parti, och därför har vi landat i att vi tror att etableringslån skulle kunna vara en lösning.

Det ska bli väldigt intressant att ta del av denna utredning - och många andra utredningar, för är det någonting man är bra på i Tidöpartierna är det att utreda.

Magnus Jacobsson (KD)

Anf. 162 Magnus Jacobsson (KD)

Fru talman! Jag noterar iakttagelsen, men jag tror inte att Cato noterade min inledning. Jag hade egentligen inte för avsikt att gå i polemik, utan jag är ärligt nyfiken. Det beror helt enkelt på att jag tror att vi behöver hitta olika lösningar om vi över tid också ska stärka legitimiteten i både migrationen och integrationen.

Jag tror att det är precis samma situation om vi pratar om arbetskraftsinvandring. Jag är inte helt säker på att vi rör oss i rätt riktning just nu, med tanke på den otroliga brist på arbetskraft som finns runt omkring i Sverige. Jag tror alltså att vi i politiken är tvungna att hela tiden pröva, känna efter och lyssna lite grann.

Mitt syfte med frågan var som sagt faktiskt inte att gå i polemik utan helt ärligt att bara få höra lite grann hur ni har tänkt, Jonny Cato. Det är nämligen en fråga som jag själv går och grubblar på rent tekniskt - och eventuellt funderar på att bolla in i mitt parti så att man kan titta på den.

Jag tror att det är viktigt att vi har även den typen av debatt med varandra - att vi lite nyfiket tjuvkikar på varandras inlägg. Det kan ju eventuellt hända att även Centern hittar något bra som jag och KD tycker att det vore kul att titta på.

Anf. 163 Jonny Cato (C)

Fru talman! Ja, vi har många bra förslag; vi hade precis en partistämma där vi antog 3 000 att-satser. Jag kan skicka alla till dig sedan, Magnus Jacobsson, så att ni kan få inspel. Jag ska erkänna att jag inte själv har läst alla 3 000 att-satser - man kan väl konstatera att det kanske var lite för många.

Jag noterar också att det nämndes i förbifarten från talarstolen att regeringen kanske är på fel väg gällande arbetskraftsinvandringen. Det gör ju en centerpartist väldigt glad att notera det, men jag vet att det är många liberaler, moderater och kristdemokrater - och till och med en och annan sverigedemokrat som gillar landsbygden - som är oroliga för arbetskraftsinvandringen på riktigt.

När det gäller kvalificering in i välfärden är det en av de reformer där vi står väldigt nära regeringen. Hela bidragsreformen i övrigt tycker jag är väldigt intressant. Vi hade ju långtgående samtal inom ramen för den parlamentariska migrationskommittén om just kvalificering in i välfärden, och där låg Kristdemokraterna, Moderaterna, Liberalerna och Centerpartiet väldigt nära varandra. Man kan konstatera att det den gången faktiskt var Liberalerna som var emot att ett etableringsbidrag skulle kunna bli ett etableringslån.

Exakt hur det skulle utföras tycker jag att man behöver titta på, och det är egentligen det som utredningen syftar till - att vara rätt öppen och se vad som funkar och inte. Man kan konstatera att man skulle kunna göra en modell som liknar CSN-lånet, där det etableringslån som ersätter etableringsbidraget på sikt ska betalas tillbaka.

Jag kan hålla med Kristdemokraterna om att vi kanske skulle behöva ha färre falukorvar i den svenska politiska debatten och fler seriösa diskussioner om vad som funkar på riktigt.

Camilla Mårtensen (L)

Anf. 164 Camilla Mårtensen (L)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i AU1.

Jag vill också göra kammaren uppmärksam på att jag kommer att prata om både integration och jämställdhet. Det beror inte på outsourcing utan handlar helt enkelt om liberala superkrafter. Jag vill samtidigt be om ursäkt på förhand för att jag eventuellt kommer att överskrida min talartid lite grann.

Fru talman! I förra veckan gav statsrådet Pehrson SCB och Boverket i uppdrag att ta fram en lista över utanförskapsområden i Sverige. Det är ett viktigt arbete, och det är en fortsättning på det arbete som Liberalerna - dåvarande Folkpartiet - med Nyamko Sabuni i spetsen gjorde 2004 och som hette Utanförskapets karta.

Endast med tillräckliga kunskaper kan vi göra rätt insatser. När ett område utmärker sig med mycket kriminalitet kommer det upp på polisens lista över utsatta områden - men då är det så dags. För att kunna göra goda, förebyggande insatser på riktigt behöver vi veta vilka förutsättningar som de boende har i ett socialt och ekonomiskt utsatt område. Då kan vi prata förebyggande arbete i god tid.

Det går nämligen att förändra områden med riskstämpel. Jag tänker på Landskrona, där min partikamrat Torkild Strandberg har visat att man med rätt kunskaper och modiga liberala insatser kopplade till problematiken kan göra ett tidigare utsatt område till en blomstrande och trygg bostadsmiljö. Låt oss lära av Landskrona och liberalt förebyggande arbete - område för område och kommun för kommun! En kartläggning är steg ett.

För några veckor sedan besökte jag Hoshi Kafashi i Motala. Det var Hoshi som startade organisationen Shanazi hjältar och hjältinnor, som har ett arbetssätt och en metodik där man med hjälp av förebilder ifrågasätter hedersnormer och hedersproblematik. Satsningar på förebyggande arbete som gör skillnad på riktigt tar lång tid, men vi har inget val. Vi måste ändra normer och värderingar. Det är tidskrävande, men forskning visar att det är en metod som fungerar. Den treåriga satsning som regeringen aviserat är mycket behövlig och välkommen. Vi behöver fler projekt som Shanazi hjältar och hjältinnor över hela Sverige.

Fru talman! I teorin är Sverige ett av världens mest jämställda länder att leva i. Men i verklighetens Sverige 2023 förfogar fortfarande kvinnor över bara 1 procent av riskkapitalet, och knappt 30 procent av Sveriges entreprenörer är kvinnor. Fortfarande tas bara en dryg fjärdedel av föräldraledigheten ut av män, oavsett om det är kvinnan eller mannen som har högst inkomst. Fortfarande är normen att det är kvinnan som går ned i deltid om det behövs för att klara av vardagen som småbarnsförälder. Fortfarande är det främst kvinnor som efter ett långt arbetsliv får ut minst i pension och tvingas leva under knappa ekonomiska förhållanden.

Föräldrar sparar mer till sina söner än till sina döttrar, och unga kvinnors sparande ligger långt efter många manliga jämnårigas. Faktiskt är skillnaderna så markanta att män i 30-årsåldern har nästan dubbelt så stora besparingar som jämnåriga kvinnor. Det är en ojämlikhet som följer med genom livet, för när det blir dags att skaffa familj ökar skillnaderna ytterligare. Någonstans när barnafödandet kommer in i bilden suddas jämställdheten ut.

Vi behöver tänka nytt om vår föräldraförsäkring. Vi måste ha en föräldraförsäkring som är mer flexibel, med möjlighet att välja en kortare försäkring med full ersättning eller en längre period med lägre ersättning. Givetvis ska vi ha en försäkring som passar i alla typer av relationer. Den ska passa för skilda föräldrar, regnbågsfamiljer och helt andra sätt att leva.

Fru talman! Kvinnor driver tjänsteföretag och män byggföretag. Män driver stora bolag och kvinnor små, oftast utan anställda. Andelen kvinnor sjunker dessutom då den politiska debatten fastnar i stopp för vinster i välfärden i de sektorer där kvinnor dominerar. Vi som på riktigt värnar kvinnors egenmakt sätter inte käppar i hjulen för kvinnors företagande och kvinnors rätt att leva sina drömmar.

Det handlar inte om att kvinnor inte vågar ta risker, utan det handlar om sunkiga strukturer. Banker och centralt placerade nyckelpersoner premierar personer som liknar dem själva, och det är oftast en Petter eller en Niklas. Jag har träffat kvinnor i stora nationella bolag som på allvar säger att det bästa de kan göra när de ska träffa riskkapitalister och banker är att ha med en man på mötet - år 2023. Det är beklämmande.

Vi pratar alla varmt och ömt om den svenska modellen från höger till vänster i kammaren, och det är sant att den modellen har tjänat oss väl, med få konfliktdagar. Men vi måste också börja prata på allvar om att de som förlorat på modellen och alltjämt fortsätter att förlora är kvinnorna. Med den svenska lönemodell vi har kommer det ekonomiska gapet mellan de kvinnodominerade yrkeskategorierna inom vård och omsorg och männen i industrin aldrig att slutas; det handlar om löneutvecklingen. Vill vi ha det så - att det som vanligt är kvinnorna som betalar priset?

Ekonomiskt jämställdhet och ett fuck off-kapital borde alla kvinnor ha. Det är inte minst viktigt för dem som lever i en våldsam relation. Det finns inget som begränsar en människas frihet så mycket som våld. För att komma till rätta med mäns våld mot kvinnor måste vi arbeta på flera plan. Vi måste få män att sluta slå. Det är ovärdigt att kvinnor och barn ska gömma sig för män som hotar dem till livet och berövar dem deras frihet. Tack för att regeringen ser över kontaktförbudsmöjligheterna i den pågående utredningen!

Det viktigaste för att nå målet är det förebyggande arbetet - slaget som aldrig delas ut, den psykiska terrorn och förföljelsen som aldrig blir av. Redan i förskolan måste vi vara uppmärksamma på könsstereotypa mönster. I skolan måste det finnas diskussioner kring machokultur och förövare. Jämställdhetsminister Brandbergs fokus på våld i unga relationer är ett synsätt som på riktigt kan ändra förutsättningarna för alla de kvinnor som stöter på en man med våldskapital som bara gått vidare för att slå i nästa relation.

Jag är stolt över att Sverige har kommit så här långt. Det har varit en hård kamp som tidigare generationer av kvinnorättskämpar och feminister fört. I dag vilar ansvaret på oss. Fortfarande lever kvinnor och flickor med rädsla för våld i alla samhällsklasser, i alla etniska grupper och i alla åldrar. När vi inte längre behöver stå här i kammaren och återigen diskutera mäns våld mot kvinnor, när löneskillnader på grund av kön inte kan registreras och när alla oavsett uppväxtplats får leva sitt bästa liv - först då kan vi tystna.

Anf. 165 Teresa Carvalho (S)

Fru talman! Som alla vet är det På spåret-tider nu. Jag kommer själv att sitta bänkad i kväll klockan åtta. När jag hör Kristian Luuks bevingade ord "Vart är vi på väg?" är det faktiskt inte utan att jag ibland kommer att tänka på Liberalerna och Tidösamarbetet. Vet Liberalerna egentligen vad Sverigedemokraternas så kallade segertåg har för politisk slutdestination? Angiverilagar, stopp för tolkhjälp i vården, uppriven modersmålsundervisning - ledtrådarna borde ha fått Liberalerna att dra i handbromsen för länge sedan. Men där sitter de som förstenade i första klass, trots ledtråd efter ledtråd: Björn Söders hårresande uttalande om Pride, Jomshofs uppmaning om att bränna fler koraner, Åkessons attack mot sagostunder på bibliotek. Även om mina förhoppningar är ganska låga kan jag inte låta bli att undra: Kommer vi att få se ett liberalt panikryck på två poäng före nästa val?

Vart är vi på väg, Liberalerna? Jag ställer frågan för att jag tycker att den är relevant efter det anförande vi nyss hörde från Sverigedemokraterna, som raljerar över integrationspolitiken och i det närmaste beskriver arbetsmarknadspolitiken som en förtäckt integrationskostnad. Vad är det som motiverar Liberalerna att slå följe med det här partiet? Det som vi hörde Camilla Mårtensen säga i talarstolen är ju inte sådant som Liberalerna är beroende av Sverigedemokraterna för att göra verklighet av.

Camilla Mårtensen (L)

Anf. 166 Camilla Mårtensen (L)

Fru talman! Bortblåst är den diskussion vi hade i går, då ledamoten Carvalho undanbad sig att behöva försvara vad andra partier ville och kunde. Borta är raljerandet om att behöva ta ansvar för andra politiska partier. Detta tror jag att ledamoten Carvalho har glömt i dag när hon står på andra sidan.

Jag ska ändå försöka svara. Tack vare det samarbete vi har nu kan vi börja prata om hedersproblematik, lösa energifrågan, göra satsningar på skolan och göra fullständigt nödvändiga förändringar i kriminalpolitiken, som drabbar kvinnor. Vi kan också börja prata om vikten av ett språk - ja, jag vet att även Socialdemokraterna nu säger att svenska språket är grunden för integration.

Mina företrädare i talarstolen har fått springa gatlopp. Vi i mitt parti blev kallade både rasister och nazister när vi började prata om Utanförskapets karta 2004. När mina företrädare gick fram med språktester var vi inte vatten värda. Vi får igenom mängder av liberal politik som vi aldrig hade fått igenom i den andra konstellationen.

Ja, Teresa Carvalho, det är väldigt mycket som svider - precis som det sved tillsammans med er under januariavtalet och precis som det sved för Socialdemokraterna när de byggde sitt regeringsunderlag på Amineh Kakabaveh, Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Du vet precis hur det känns att sitta i den här kupén.

(Applåder)

Anf. 167 Teresa Carvalho (S)

Fru talman! Jag förstår att Camilla Mårtensen inte tycker att det är så jättekul när jag påminner om Liberalernas ideologiska dikeskörning. Jag förstår att det gör lite ont när jag påpekar att det före detta Folkpartiet numera är ett parti som lyder under Sverigedemokraterna, men det är likväl sant. Den interna hierarkin mellan Tidöpartierna har blivit pinsamt tydlig under det här året.

Liberalerna har ett samarbete med Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna har inget avtal med något annat parti. Liberalerna sitter i regering. Det gör inte Socialdemokraterna.

Därför är det ganska stor skillnad att begära att jag som socialdemokrat ska ta ansvar för andra partier. Jag begär att Liberalerna ska kunna svara på sitt förhållande till Sverigedemokraterna som man är beroende av i sin regeringsutövning. Det är en ganska stor skillnad.

Liberalernas vägval här är väldigt tragiskt. Liberalerna har en stolt historia. Vi har tillsammans slagits för demokratins införande och kvinnlig rösträtt. Men i dag är Liberalerna främst ett parti som fungerar som Jimmie Åkessons långsiktiga kungamakare.

Jag hoppas inte minst för Liberalernas egen skull att de tänker om och gör det ganska snart. Jag tror faktiskt inte att jag är ensam i Sverige om det.

(Applåder)

Camilla Mårtensen (L)

Anf. 168 Camilla Mårtensen (L)

Fru talman! Det är inspirerande hur mycket du tänker på liberalernas magar och hur vi mår på kvällarna när vi går och lägger oss, Teresa Carvalho. Jag kan försäkra dig om att jag är alldeles jättetrygg i det samarbete som vi har. Vi vet var våra gränser och våra linjer är.

Jag tror att det vore välgörande för Socialdemokraterna och deras egen framtid att de funderar på vilka utredningar som de ska tillsätta så att de återigen kanske kan snegla lite på det Liberalerna sa för 10-15 år sedan och hamna precis i de frågor där vi har hamnat.

Samarbete smärtar, absolut. Men jag kan inte se att detta samarbete smärtar mer än det samarbete som vi hade med Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Centern i samband med januariavtalet. Jag hoppas att Teresa Carvalho kommer hem och får se På spåret på tv i kväll och oroa sig lite mindre för mig och mina vänner.

Anf. 169 Leila Ali Elmi (MP)

Fru talman! Regeringspartierna har inte presenterat konkreta åtgärder för att förbättra integrationen. I stället för att främja en ömsesidig förståelse och respekt skapar de ett A- och ett B-lag, ett vi-och-dom-samhälle som försvårar integrationen.

SD-regeringen drar ned på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och vill sänka etableringsersättningen, införa ett bidragstak och ta bort välfärden för nyanlända. De påstår att detta leder till mer integration, men alla vi fattar ju att det är en bluff.

Det är uppenbart att det handlar om att göra det obekvämt för nyanlända i Sverige. Invandrare ska vara obekväma här för att avskräcka andra flyktingar från att söka skydd i Sverige. Det är helt vansinnigt att basera den så kallade integrationspolitiken på dessa premisser.

Regeringspartierna bryter helt med sin tidigare integrationsstrategi, där vi även om vi inte alltid höll med varandra ändå hade en gemensam grundsyn på evidensbaserade åtgärder som har bevisats fungera för tusentals invandrare som har etablerat sig i Sverige. En sak måste vi förstå. Majoriteten av invandrare lyckas i det här samhället. Majoriteten av invandrare lyckas integrera sig.

Fru talman! Att debattera integration med den sverigedemokratiska regeringen blir allt svårare. Det är som att prata om äpplen och apelsiner. En grundläggande förutsättning måste ändå vara att förbättra människors livssituation. Men regeringens politik tycks ha en helt annan agenda.

SD-regeringen sprider falska påståenden om att det går att stapla bidrag på varandra. Faktum är att alla inkomster, från underhållsbidrag till föräldrapenning och bostadsbidrag, avräknas. Att påstå att det går att stapla bidrag är rent fel. Det är hög tid att regeringen slutar sprida den här missvisande informationen.

En annan myt som regeringen försöker pracka på oss är att samhället är kravlöst. Ekonomiskt bistånd är det yttersta skyddsnätet i vår välfärd, och inte ens det kommer utan förpliktelser. Om man inte är sjuk eller på något annat sätt oförmögen att arbeta förväntas man vara tillgänglig för arbetsmarknaden och aktivt söka jobb. Att bara sitta hemma och vänta på bidrag är rent sagt omöjligt.

Fru talman! Regeringen ljuger när den säger att det finns 700 000 arbetslösa invandrare. Verkligheten är att det totala antalet arbetslösa i Sverige är 416 000 personer. Siffran är hög nog utan SD-regeringens kreativitet. Att inkludera studenter, föräldralediga och sjukskrivna i denna siffra är ett medvetet sätt att förvränga verkligheten och skapa en vilseledande bild. Faktum är att de senaste sju åren har antalet personer med ekonomiskt bistånd minskat kraftigt.

Fru talman! I stället för att använda lögnen som politisk metod borde regeringen lära sig om de goda exempel som vi nyligen såg i SCB:s rapport om hur det har gått för de ensamkommande barn som kom 2015. Drygt åtta av tio av de ensamkommande barnen arbetar i dag.

Vissa hävdar att det hänger samman med kraven i gymnasielagen, där man måste studera eller arbeta för att få ett uppehållstillstånd. Men den förklaringen är otillräcklig, eftersom de ensamkommande barnen som fick permanenta uppehållstillstånd har lyckats lika bra.

Båda grupperna har dragit nytta av ett kraftfullt engagemang från det civila samhället, från familjer, gode män, skolor och idrottsföreningar. Dessa individer har etablerat omfattande nätverk inom det svenska samhället, något som många andra asylsökande saknar. Det är gemensamma ansträngningar från samhället som leder till framgång.

Fru talman! Låt oss i stället vara lösningsorienterade. Jag vill avsluta med att nämna några av Miljöpartiets åtgärder:

Vi vill stärka välfärden. Det är grundläggande för hela samhället och en central del av integrationsprocessen.

Vi vill återinföra uppehållstillstånd för att undvika tillfälliga tillstånd som främjar kortsiktiga val, där högkvalificerade nyanlända tar lågkvalificerade arbeten i stället för att validera eller komplettera sin utbildning.

Vi vill reformera etableringsprogrammet så att det blir mer individanpassat.

Vi vill erbjuda en tydligare väg till integration genom att förlänga samhällsintroduktionen och även erbjuda den till unga och barn.

Vi vill införa svenska från dag ett där undervisningen i svenska blir en obligatorisk del av mottagningen för asylsökande.

Vi vill förstärka arbetsmarknadsutbildningarna med fokus på bristyrken.

Fru talman! Till sist: De ensamkommande barnen har nu visat att integrationen faktiskt fungerar på riktigt. Vi borde alla dra lärdom av det. Med det sagt vill jag hänvisa till vårt särskilda yttrande.

(Applåder)

Anf. 170 Michael Rubbestad (SD)

Fru talman! "Vi bakar med kärlek" och "hemlagat mos" - det är två begrepp som vi alla känner igen. Vi stöter på dem i den lokala korvgrillen eller på brödförpackningen i mataffären.

Men vad är det egentligen man vill säga med ett sådant här budskap om kärlek och hemlagat? Som kunder får vi känslan av att man inte har tillagat moset eller bakat brödet huvudsakligen för att tjäna pengar, utan av kärlek. Man vill dela med sig av det goda för att man bryr sig om att kunderna ska få det allra bästa. Ekonomin är sekundär.

Barnmorskan är en roll som historiskt sett har varit närvarande under väldigt lång tid i Sverige. Ursprungligen var det ofta kvinnor i lokalsamhällen som hade erfarenhet av att assistera vid förlossningar som delade med sig av sina kunskaper till andra kvinnor. Rollen baserades ofta på tradition, gemenskap och kärlek till att stödja födande kvinnor. Ekonomin var sekundär.

Under 1800-talet och tidigare var många av dem som utförde förlossningsvård, inklusive barnmorskor, inte formellt utbildade. Man hjälpte till för att man kände ett kall. Ofta kunde man som tack erhålla mat och husrum för att överleva, men själva arbetet utförde man av kärlek.

År 1815 bildades barnmorskesocieteten i Sverige för att reglera och förbättra barnmorskornas utbildning och kompetens, och 1833 infördes den första svenska barnmorskelagen. Från 1835 krävdes det även en examen för att få praktisera som barnmorska. Med utvecklingen av sjukvården och införandet av formell utbildning för barnmorskor började de gradvis få en ökad status i samhället och blev slutligen en erkänd yrkesgrupp under 1900-talet. Men själva arbetet gjorde man fortfarande av kärlek.

Det skulle dröja ända fram till 1943, alltså för 80 år sedan, innan man skulle erhålla någon som helst form av ekonomisk ersättning för arbetet som barnmorska. För varför skulle man ha lön? Att ta hand om barn och andra kvinnor gör man ju såklart av kärlek!

Vare sig vi vill eller inte lever flera av de här uppfattningarna kvar i vårt samhälle. Vi bakar fortfarande bröd med kärlek och äter hemlagat mos. Men det märks kanske än tydligare hur gemene man resonerar när en it-tekniker kräver högre lön för att företagets hemsida ska fortsätta att fungera jämfört med när en vårdare kräver högre lön för att de äldre ska fortsätta att få mat. Den naturliga instinkten för de flesta i ett sådant scenario är att, motvilligt eller ej, reagera på hur vårdaren resonerar: Tänk på de äldre! Är pengar det enda som spelar roll?

Rent instinktivt förväntar vi oss att människor ska utföra vissa typer av arbete av kärlek, inte av ekonomiska skäl. Och självklart handlar det om mellanmänsklig kärlek och omsorg, men bara för att man är en god människa som bryr sig om andra ska man inte behöva stå tillbaka ekonomiskt.

Det är således inte speciellt förvånande att vårdaren i ett lönesamtal har betydligt svårare att argumentera för en högre lön än en it-tekniker. I de yrken och på de arbetsplatser där det handlar om omsorg av andra människor, exempelvis hemtjänsten, förskolan, barnskötare eller undersköterskor, är över 90 procent kvinnor. En fordonsreparatör - ett yrke där 97 procent är män - tjänar i snitt 30 000 kronor. En förskollärare - där 96 procent är kvinnor - tjänar 29 000 kronor. Det är alltså mer lönsamt att laga trasiga bilar än att bygga hela barn.

Fru talman! Så vad gör vi åt saken? Ofta hör vi förslag om exempelvis kvotering till bolagsstyrelser eller en tvingade fördelning i föräldraförsäkringen, det vill säga att jämställdhet ska beräknas i utfall. Är det minst 40 procent kvinnor är vi nöjda. Varför det ser ut som det gör är tydligen sekundärt.

Jag vill påstå att kvotering inte löser några som helst problem. På sin höjd kan det motverka symtomen och dölja det ursprungliga problemet kring synen på kvinnor respektive män så att man slipper se det. Man kan fråga sig varför en förlegad syn på att en kvinna inte vill ha en värdig lön utan ska utföra sitt arbete på grund av kärlek skulle förbättras för att vi tvingar föräldrar att dela på sin föräldraledighet.

Varför skulle ansvaret för det obetalda hem- och omsorgsarbetet förbättras för att vi inte tar hänsyn till kompetens och i stället kvoterar in det underrepresenterade könet i en bolagsstyrelse?

Det handlar i grund och botten om samhällets värderingar och normer. Och det är ingenting vi får bukt med genom att tvinga in folk i olika mönster för att få "rätt" utfall. Vi får bukt med jämställdheten genom bra uppfostran, en god utbildning och lämpliga förebilder.

Låt mig dröja mig kvar lite grann just vid förebilder. En individ, en människa, bygger upp sin grundläggande syn på vad som är rätt och fel, på empati och på att förhålla sig till andra individer mycket tidigt i livet. Det inkluderar även jämställdhet i form av synen på kvinnor och män och hur de interagerar med varandra i vardagen. Man kan därför tycka att det borde vara prioriterat att låta barn få ta del av hur kvinnor och män interagerar med varandra och se att de är jämlika - för de ska vara jämlika i vårt samhälle.

Personalen i svensk förskola består till 96 procent av kvinnor, som alla gör ett fantastiskt jobb. Under föregående mandatperiod var jag ledamot i utbildningsutskottet och fokuserade just på svensk förskola, som består av äkta samhällshjältar. Men den faktiska jämställdheten i svensk förskola, liksom manliga förebilder, är nästan helt obefintlig när bara 4 procent är män.

Det är därför inte särskilt konstigt att man redan från unga år förknippar kvinnan med omhändertagande av barn. Men det höjs det inga röster om alls. I de fall kvinnan är underrepresenterad läggs det fram förslag på förslag. Men i de fall mannen är underrepresenterad, exempelvis i förskolan, är det helt tyst. Och inom förskolan skulle det verkligen skulle behövas manliga förebilder. Men det kommer inga förslag.

I stället för att åtgärda grundproblematiken har man försökt åtgärda symtomen och infört en genuspedagogik som redan i unga år fastställer att det är skillnad på flickor och pojkar. Det är en pedagogik som nu, 2023, fortfarande saknar bevisad evidens för att den faktiskt fungerar.

Snarare ser vi de negativa effekterna av hur den genuspedagogik vi införde i läroplanen 1998 nu 25 år senare leder till lavinartade ökningar av könsdysfori. Att det är fler flickor som vill bli pojkar än tvärtom är inte heller speciellt förvånande eftersom man från radikalfeministiskt håll matas med sanningen att man som flicka är förtryckt baserat på sin könstillhörighet och att det enda sättet att lyckas tydligen är att bli inkvoterad.

Fru talman! Vi måste sluta stirra oss blinda på utfallet och i stället börja fokusera på möjligheterna och hur vi som samhälle skapar dessa möjligheter. Värdena i om ett samhälle ska kunna anses vara jämställt är när det finns lika möjligheter och lika förutsättningar oavsett kön. Att nå dit är inte enkelt - det påstår ingen - men budgetpropositionen från Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, som vi nu pratar om, är ett bra steg på vägen åt rätt håll. Jag vill passa på att yrka bifall till densamma.

Vi ska fortsätta att baka med kärlek, och vi ska fortsätta att äta hemlagat mos. Men vi måste skifta fokus. Vi behöver revidera hur vi mäter jämställdhet och fokusera på förutsättningar framför utfall. När kvinnor och män på exakt lika villkor är fria att göra sina egna val, bestämma över sitt eget liv och sin egen familj - oavsett vad man sedan väljer att göra - först då, och endast då, har vi ett jämställt samhälle.

När staten aktivt försöker styra en individs fria vilja för att nå ett önskat utfall är det raka motsatsen till jämställdhet. Positiv särbehandling leder alltid till negativ särbehandling av någon annan.

(Applåder)

Anf. 171 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet! Det är väl ingen nyhet att säga att jag inte håller med om många av de ganska mustiga och långtgående slutsatser som ledamoten drar.

Jag kan till exempel säga en sak om det som ledamoten kallar kvotering men som jag väljer att kalla reserverade dagar. I den bästa av världar väljer man själv, efter egen vilja. Men ledamoten låter bli att nämna ett viktigt begrepp, och det är omgivningens förväntningar - eller rättare sagt strukturell ojämställdhet. Det är därför vi har reserverade dagar. Då får man det som ledamoten pratar om: förebilder både hemma och i form av att både mamma och pappa går till jobbet.

Men det var egentligen inte det jag skulle fråga om, utan det var något som ledamoten inte nämnde. Ärligt talat ställde jag samma fråga förra året. I den första varianten av Tidöavtalet pratade man om bristande vandel och fler möjligheter att utvisa människor på grund av detta. Prostitution togs upp som ett exempel.

För några veckor sedan kom ett förtydligande i och med utredningen. Man hade döpt om bristande vandel till brister i levnadssättet. Frågan har diskuterats vid många tillfällen här i kammaren, på frågestunder, i interpellationsdebatter och så vidare. I förra veckan hävdade jämställdhetsministern att detta inte kommer att röra utsatta människor. Det kommer inte att röra kvinnor i prostitution, det kommer inte att beröra människor som har ett beroende och så vidare, sades det. Detta var dock uppenbarligen inte hela Tidögänget med på. Sverigedemokraternas representant Ludvig Aspling menar att prostitution visst kan komma att räknas eftersom prostitution inte är att betrakta som en ärlig försörjning.

Min fråga är helt enkelt: Tycker Sverigedemokraterna att utsatta kvinnor i prostitution har ett bristande levnadssätt eller inte?

Anf. 172 Michael Rubbestad (SD)

Fru talman! Tack för frågorna, Helena Vilhelmsson från Centerpartiet!

Vi kan väl börja med förebilder och föräldraförsäkringen. Just detta att man behöver förebilder i fråga om hur män och kvinnor fungerar gentemot varandra och hur man förväntas fungera i samhället är en av anledningarna till att vi exempelvis har infört dubbeldagarna. Forskning har visat att dubbeldagarna har lett till att män och kvinnor delar mer på ansvaret naturligt.

Det som hela vår politik bygger på är att inte tvinga in folk i mönster utan just att skapa förutsättningar. Vi tror att dubbeldagarna är ett sådant gott exempel. Det har visat sig att män som får mer tid hemma med sin familj får mer förståelse och oftast en egen vilja att stanna hemma mer. Detta är ett steg åt det hållet, och vi hoppas att det kommer att funka.

Om vi tvingar någon till någonting gör man det för att man måste, men det förändrar inte ens mindset, varför man gör det. Det är det vi måste jobba med så att människor vill göra på ett eller annat sätt. Vi ska skapa förutsättningar för det. Det gäller också i olika typer av yrken, om det är män eller kvinnor som söker sig dit. Vi ska aldrig tvinga någon, utan vi måste titta på: Varför gör män så här? Varför gör kvinnor så här? Hur kan vi skapa förutsättningar så att man har möjlighet att välja utifrån sin fria vilja?

Bristande vandel pratade vi om förra året, precis som ledamoten nämner. Jag tycker att jag var ganska tydlig då, och jag vara tydlig igen. Jag har tyvärr inte tagit del av det exakta citat som det hänvisas till, men jag vill göra mig till talesperson för partiet och säga att en kvinna som är offer för prostitution utgör inte ett exempel på bristande vandel. Hon är välkommen att stanna kvar.

Anf. 173 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! Först vill jag bara säga några ord till om reserverade dagar. Jag är ganska säker på att de allra flesta unga kvinnor och män som är föräldrar i dag har fått god utbildning och god information om vad som händer när man tar ut si eller så mycket föräldraledighet, vad som händer med ekonomin och vad som händer med pensionen. Ändå ser det ut som det gör. Steget till att få alla att göra det informerade valet ligger väldigt långt fram i tiden om man inte vidtar vissa åtgärder för att förbättra detta.

Jag kan återge vad som stod i den artikel jag refererade till: Regeringens samarbetsparti Sverigedemokraternas representant Ludvig Aspling håller inte med jämställdhetsminister Paulina Brandberg och menar att prostitution kan räknas som ett icke ärligt sätt att försörja sig och därför vara skäl till att nekas uppehållstillstånd i Sverige. Även missbruk och stök, menar han, kan utgöra skäl till utvisning.

Ledamoten kanske ska låta bli att titta på På spåret i kväll och ta en diskussion med sin partikollega Ludvig Aspling.

Anf. 174 Michael Rubbestad (SD)

Fru talman! Varför ser det ändå ut som det gör? Det var väl egentligen det jag berörde ganska mycket i mitt anförande. Det är historiska värderingar, synen på samhället och synen på kvinnan som den som förväntas ta hand om barnen som vi behöver arbeta med. Att det är en enorm utmaning tror jag att vi är överens om. Hade det funnits en jättelätt lösning hade vi sannolikt hittat den för länge sedan.

Vi har ett gediget arbete framför oss. Jag tror att vi måste fortsätta jobba med goda förebilder och god uppfostran. Och som sagt: För att kunna göra väl avvägda val behövs det också förutsättningar för det. Vi behöver också jobba med de tekniska verktygen runt omkring.

Ett av våra konkreta förslag är att man när man befinner sig på Försäkringskassans hemsida ska kunna fylla i hur man har tänkt fördela dagarna och då genast få upp en kalkyl på skärmen: Så här kommer den långsiktiga effekten att bli på era framtida pensioner. Om ni väljer att skilja er kommer det att slå så här mot kvinnan, som kanske tar det största uttaget. Om föräldrarna sedan ändå väljer att göra på något annat vis är det upp till dem, men då har de i alla fall fått rätt förutsättningar.

Jag kan inte tala exakt för vad Ludvig Aspling menade. Det är dock ett faktum att det även finns män som aktivt söker sig till prostitution och som söker sig till Sverige för att sälja sexuella tjänster. När en man medvetet har sökt sig till Sverige för att sälja sex - vilket vi vet förekommer; det förekommer på Åhléns i Stockholm - kan jag tycka att det är rimligt att detta vid en asylansökan eller liknande är någonting som det ska tas hänsyn till.

Vi måste dock göra skillnad på människor som är offer för prostitution och människor som aktivt söker sig till prostitution frivilligt och medvetet. Det är en liten grupp, förvisso. Majoriteten är offer för prostitution; vi ska aldrig påstå någonting annat. Men denna grupp finns. Då ska man inte stirra sig blind åt det ena eller andra hållet och säga att det är på ett specifikt sätt.

Sverigedemokraterna är en del av Tidöavtalet, och detta är en del av Tidöavtalet. Sverigedemokraterna står bakom Paulina Brandbergs uttalanden. Sedan förstår jag vad Ludvig menade i det här specifika exemplet.

Anf. 175 Sofia Amloh (S)

Fru talman! Vi vet att Sverige har varit ett av världens mest jämställda och jämlika länder, men så är inte längre fallet.

76 procent av styrelseledamöterna i aktiebolag är män. Sju av tio som arbetar deltid är kvinnor. Kvinnor får ut hälften av mäns tjänstepension. 70 procent av dem som vårdar med närståendepenning är kvinnor. Förra året tog kvinnor ut 70 procent av all föräldraledighet. I december 2022 var 65 procent av alla personer med ett pågående sjukfall hos Försäkringskassan kvinnor. Jämställdhetsmyndighetens kartläggning av prostitution och människohandel visar att det har skett en ökning av antalet webbsidor som marknadsför prostitution. Över 12 000 annonser och profiler identifierades på dessa webbsidor.

Detta är bara några stickprov på hur jämställdheten mår i dag.

Alla sex jämställdhetspolitiska delmål är viktiga och beroende av varandra för att uppfylla det jämställdhetspolitiska målet att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv.

Att gå till ett arbete eller en sysselsättning är något fint. Förutom att man bidrar ekonomiskt till vår gemensamma välfärd innebär ett arbete eller en sysselsättning en egen identitet och självständighet. Det ger frihet.

Dagens arbetsvillkor är en konsekvens av ett ojämställt samhälle. Kvinnor har alltid varit och är även i dag de som drabbas hårdast av otrygga anställningar. Delade turer, allmän visstid, timanställningar, sms-anställningar och hyvling är i dag vardag för många kvinnor.

Kvinnor har betydligt lägre livsinkomster än män. I dag lever många kvinnor under EU:s fattigdomsdefinition.

Tidigare i veckan presenterade organisationen Sveriges Makalösa Föräldrar resultatet av en undersökning de gjort bland ensamstående föräldrar, nästan uteslutande kvinnor. Den visar att över 40 procent av föräldrarna i år har behövt låna pengar för att klara av familjens mest basala fasta utgifter. Nästan 70 procent brukar laga billigare mat till sig själva för att prioritera maten till sina barn, och bara en tredjedel har råd att låta barnen delta i organiserade fritidsaktiviteter.

Detta är alarmerande siffror som regeringen inte kan fortsätta blunda för.

När det finns citat som "Vi kommer inte att äta julmat i år utan får äta vanlig mat under helgerna" eller "Det påverkar mig så att jag mår dåligt att vara beroende av allmosor" gör det fysiskt ont i mig. Vi socialdemokrater kan aldrig acceptera att de här citaten finns i Sverige.

Fru talman! Arbetsmiljön inom främst de kvinnodominerade sektorerna är ytterst bristfällig. Som en konsekvens tvingas kvinnor ofta att gå ned i arbetstid, till längre och återkommande sjukskrivningar och till att gå i förtidspension. Dålig psykosocial arbetsmiljö och stress är de största orsakerna. Nästan var tredje kvinna i ett arbetaryrke kan inte ta en kort paus under en hel arbetsdag och kan inte alls bestämma sin egen arbetstakt. Det är bara 6 procent av männen i ett tjänstemannayrke som upplever precis samma sak. Arbetsmarknaden är oerhört könssegregerad.

De flesta som arbetar inom välfärdsyrkena är kvinnor. SD-regeringen har nu satt hela välfärdssektorn på svältkur. Vi nås av varsel efter varsel i region efter region. Det kommer inte att leda till fler kollegor eller till en bättre arbetsmiljö utan stress. Det kommer att leda till precis det motsatta. Det kommer inte att leda till färre sjukskrivningar eller tryggare anställningar. Vet ni vad? Det kommer att leda till precis det motsatta.

Fru talman! Det är arbetarkvinnor som betalar priset för den här regeringens fullständiga oförmåga att prioritera ekonomisk jämställdhet framför skattesänkningar för de mest välbärgade eller bankernas övervinster.

Fru talman! Mäns våld mot kvinnor omfattar fysiskt, psykiskt, ekonomiskt, materiellt och sexuellt våld och är så utbrett att det klassas som ett strukturellt samhälls- och folkhälsoproblem, oavsett om det finns ett hedersmotiv eller inte. Våld mot kvinnor är en kränkning av den kroppsliga integriteten och kvinnors grundläggande fri- och rättigheter och är självklart en brottslig handling. Våldet måste förebyggas och motverkas, och offren måste erbjudas stöd och skydd.

Att arbeta med värderingar och könsnormer är oerhört viktigt, speciellt i tidiga åldrar. Det behöver genomsyra hela samhället för att våldet aldrig ska uppstå.

Våld mot kvinnor är varken en naturkatastrof eller något som sker slumpartat. I de flesta fall är förövaren känd av samhället. Kvinnor har larmat, lämnat och gjort allt som står i deras makt för att skydda sig och sina barn. Ändå mördas de av män som hatar dem. Det finns inga rimliga, förskönande omskrivningar för den här verkligheten.

Fru talman! Regeringen utreder ändringar av det sjätte jämställdhetspolitiska delmålet. Mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Alla mål som är satta för jämställdhetspolitiken har Sveriges riksdag varit överens om, från höger till vänster. Nu vill SD-regeringen sudda ut och osynliggöra det strukturella våldet mot kvinnor.

Var tredje vecka mördas en kvinna av en partner eller expartner. Och många tusen kvinnor lever dagligen med våld och förtryck. De är ständigt rädda för sina liv. Vi kan inte låta det reduceras till ett marginellt problem för den enskilde.

När regeringen tillträdde för drygt ett år sedan lovade man att arbetet mot mäns våld mot kvinnor skulle växlas upp. Men arbetet visade sig snarare vara en nedväxling. Vi nås av rapporter om att ärenden om våld mot kvinnor och sexualbrott läggs på hög och att platserna på skyddade boenden för kvinnor som flyr från våld inte räcker till.

Det blir särskilt tydligt när regeringen i sin styrning av myndigheterna, i regleringsbreven, tar bort skrivningar om mäns våld mot kvinnor. I styrningen av Polismyndigheten togs i stort sett alla skrivningar om våld mot kvinnor bort och ersattes med ännu fler skrivningar om gängkriminalitet. Prioriteringarna blir därefter.

Jag har tyvärr inga förhoppningar om att den här regeringen kommer att göra Sverige mer jämställt. Jag kan bara hoppas att den inte driver på ojämställdheten för fort. Ett jämställt samhälle för alla kan bara uppnås genom en jämlik jämställdhet. Då krävs det att arbetarkvinnorna, alltså hälften av landets kvinnliga befolkning, sätts i centrum. Men regeringen har hittills bara visat ointresse för och en total oförmåga att sätta just de kvinnorna först.

(Applåder)

Anf. 176 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! Tack, Sofia Amloh, för ett engagerat anförande! Vi delar i mångt och mycket synen på arbetet med jämställdhet.

Jag ska dock passa på att diskutera Socialdemokraternas nya samhällsanalys. Om jag vore socialdemokrat skulle jag inte se det som positivt att man ägnar den så mycket tid. Där finns nämligen ett uttalande som är djupt provocerande, enligt mig. Jag menar att det är tämligen grunda analyser.

En av förklaringarna till den misslyckade integrationen är - hör och häpna - feminismen, att man har satsat för mycket på feminismen och därför har missat killarna. Det får mig att undra vilken definition Socialdemokraterna har av feminism. Jag tycker i stället att man borde ha jobbat mer med feminism, inte minst i skolan, för att komma bort från detta.

Att killar underpresterar i skolan, särskilt i utsatta områden, är knappast något nytt. Men att Socialdemokraterna förklarar det med att samhället har fokuserat på feminism och därmed missat killarna är enligt mig ett ganska djupt provocerande uttalande.

Jag vill be Sofia Amloh resonera lite om detta. Delar hon den synen, på det begreppet och den problembilden? Vad betyder feminism för Socialdemokraterna och för Sofia Amloh?

Anf. 177 Sofia Amloh (S)

Fru talman! Tack för dina frågor, ledamoten!

De samhällsanalyser som har presenterats är ett arbete där en rad arbetsgrupper har landat i en rad slutsatser. Jag tänker att jag låter det få vara så, för nu.

Men jag ska ändå lägga ut texten om detta. Faktum är att vi ser att pojkar hamnar efter i skolan. Resultaten skiljer sig åt. Många gånger är svaret just att vi har starka könsnormer som präglar även skolan, och de pojkar som hamnar efter, djupt. Det betyder inte alltid att de pojkarna inte lyckas i livet som helhet. Snarare lyckas man kanske ändå väldigt väl i livet när man väl kommer ut ur skolan.

Men vi ser också att många av pojkarna som inte klarar skolan och som hamnar efter tidigt utsätts för ett utanförskap. De har svårt att komma in i flera delar av samhället eller att uttrycka sig på ett sådant sätt som de skulle haft möjlighet att göra om inte de här könsnormerna kommit till så starkt uttryck.

Jag tycker alltså att vi ska fortsätta med vårt arbete. Som jag sa i mitt anförande har hela samhället ett arbete att göra när det gäller de här könsnormerna. Det ska börja i tidiga åldrar. Det måste självklart fortsätta. Alla barn har rätt att klara skolan.

Anf. 178 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! Jag håller med. Jag tolkar ändå svaret som att det kanske inte kommer att stå i ett slutdokument när det gäller politikutveckling att problemet heter feminism och att det är därför pojkar misslyckas i skolan.

Självklart finns det könsnormer i skolan. Då är det ännu mer problematiskt att man i samma rapport döpte skolan till tjejskolan, eftersom det är tjejerna som lyckas i skolan. Det riktar på något sätt fokus mot att det är tjejernas fel att killarna inte lyckas i skolan.

Vi kan absolut komma åt detta genom att tidigt diskutera könsnormer i skolan och förskolan. Det viktigaste är att vi ser både killar och tjejer och att vi även identifierar hedersproblematiken, att unga tjejer är överrepresenterade bland dem med psykisk ohälsa, att den sexualisering som unga tjejer pressas av och att de hot och det hat på nätet som drabbar tjejer många gånger är större än det som drabbar killar.

Det är klart att killars resultat i skolan behöver förbättras. Men det görs genom att förbättra skolan så att både tjejer och killar mår bra där. Det görs inte genom att man ställer feminism och killar mot varandra.

Anf. 179 Sofia Amloh (S)

Fru talman! Jag kan instämma helt i det ledamoten sa om att vi inte kan ställa feminismen och pojkar mot varandra. Det krävs att vi ser att pojkar som kommer efter har samma rätt att klara skolan. Jag känner mig också ganska säker på att det inte kommer att formuleras på samma sätt i framtida dokument i arbetsgruppen.

Alla barn har rätt att klara skolan, oavsett vilket kön de har. Förhoppningsvis är de fria från de starka könsnormer som vi vuxna blir väldigt fastlåsta i dagligen. Det är otroligt olyckligt när det tidigt sätter sig hos barnen.

Anf. 180 Michael Rubbestad (SD)

Fru talman! Jag tänker lägga lite tid på ämnet mäns våld mot kvinnor. Det är ingen tvekan om att våld i nära relationer är en fråga där ett könsperspektiv dominerar. Ibland lyfter man fram män som offer i samkönade relationer, eller pojkar - det vill säga barn - och män som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck.

Stöd till utsatta män är ganska svårt att hitta. Om utgångspunkten är antalet anmälda brott är nog begreppet mäns våld mot kvinnor mest passande, men om man breddar undersökningen något får man en helt annan bild. Ända sedan 70-talet finns det studier som visar att lika många män som kvinnor slår och blir slagna. För svensk del har Brå gjort rapporter, och de visar att det går åt bägge hållen. Faktum är att både män och kvinnor utsätts och att både män och kvinnor är förövare. Våld som drabbar män är alltså betydligt vanligare än man tror.

Kvinnor får ofta betydligt mer fysiska men, och det är precis som ledamoten nämner främst kvinnor som har dött av detta våld. Det är inte förvånande eftersom män generellt är större och starkare än kvinnor och därmed kan skada en kvinna mer.

I populärkulturen - alltså film, tv och serier - finns tydliga exempel på hur det funkar när en kvinna slår en man. Örfilar och våld från en kvinna porträtteras som berättigade handlingar, och det är oftast mannen som ska skämmas efteråt för att han har gjort någonting fel. Det målas upp som att kvinnors våld knappt skadar män, för en riktig karl ska ju tåla ett litet slag.

Det är svårt att söka hjälp när den du älskar slår dig, och det blir knappast lättare när hela samhället agerar som om våldet du upplever inte existerar. Som man hamnar man i ett sådant läge.

Vad menar Socialdemokraterna att vi ska göra åt de män som slås och som göms bakom begreppet mäns våld mot kvinnor?

Anf. 181 Sofia Amloh (S)

Fru talman! Från 2017 till 2022 var det 86 kvinnor som dog, alltså blev mördade. Det finns inga siffror som visar på att lika många män blev det. Det är den yttersta konsekvensen av det ojämställda samhället.

Det här är strukturellt, som jag sa i mitt anförande. Det är män som slår kvinnor. Jag blir ändå rätt förvånad över att man vill sudda ut detta. Det är helt uppenbart att strukturerna ser ut så här. Varför ska vi nu inte tala om vilka som är förövare och vilka som är offer? Det ska vi ju göra i alla andra politiska sammanhang, men tydligen inte här. Varför ska vi lyfta fram det som inte är strukturellt?

När det kommer till målet att bekämpa mäns våld mot kvinnor finns det under den rubriken många fler målgrupper och beskrivningar. Begreppet våld i nära relation omfattar flickor, kvinnor, pojkar, män och hbtqi-personer. Vad saknas i det delmålet för att man ska kunna jobba även med andra målgrupper?

Anf. 182 Michael Rubbestad (SD)

Fru talman! Det finns inget förslag om att det här delmålet ska suddas ut. Det finns ett förslag om att det ska breddas så att alla inkluderas.

Enligt en helt färsk rapport om våld i relationer är det i 15 procent av fallen kvinnor som slår män. I 85 procent av fallen är det åt andra hållet. När det heter mäns våld mot kvinnor osynliggör vi den gruppen om 15 procent. Det tycker Socialdemokraterna uppenbarligen är en bra idé.

Lönegapet mellan män och kvinnor är strax under 5 procent, alltså en tredjedel så stort, men det är en jätteviktig fråga för Socialdemokraterna. Den vill man belysa och jobba med. Men när 15 procent av alla våldsbrott begås av kvinna mot man ska vi inte prata om det. Att bara byta ut begreppet är tydligen jätteallvarligt.

Jag vill vara tydlig med att vi inte ska sudda ut någonting; vi ska bredda det. Det finns inte ens något förslag. Vi kan väl vänta tills det finns ett förslag? Jag utgår från att man vill ta fram ett förslag där det är tydligt att det gäller mäns våld mot kvinnor, kvinnors våld mot män, kvinnors våld mot kvinnor, mäns våld mot män, vuxnas våld mot barn och så vidare.

Tanken är inte att någonting ska suddas ut. Tanken är att det ska breddas så att även den man som blir slagen av sin fru ska våga söka hjälp. Det finns ju, precis som ledamoten nämner, ett antal könsnormer i vårt samhälle som bland annat säger att den man som blir slagen ska tåla det för att vara en riktig man.

Camilla Rinaldo Miller (KD)

Anf. 183 Sofia Amloh (S)

Fru talman! Socialdemokraterna är också emot allt våld. Det finns nog inget parti i den här kammaren som är emot våld mer än något annat. Men när det gäller samhällsstrukturer och att synliggöra det största samhällsproblemet är det de 85 procenten vi ska fokusera på att komma åt. Vi måste se till att en kvinna inte dör var tredje vecka. Vi måste tala om problemet.

Ni vill bredda målet och säga att allt våld är fel. Men hela jämställdhetsarbetet och jämställdhetsfrågan handlar ju om maktförhållandet mellan män och kvinnor. Jag undrar, eftersom jag inte har hört något om det och ledamoten kanske kan få ett annat tillfälle att beskriva det, inom vilket delmål kvinnor är överrepresenterade i sin maktutövning eller har en mycket starkare ställning i samhället. Inom vilket av delmålen finns det? Jag tror egentligen att vi är helt överens, för det finns inte.

Det är alltid männen som har dragit vinstlotten. Det gäller alla sex delmål. Det visar på strukturen, och det är just den vi talar om.

Den yttersta konsekvensen av det ojämställda samhället är våldet, och det drabbar i väldigt hög grad kvinnor. Det tycker vi socialdemokrater att vi ska adressera och komma åt.

Anf. 184 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag.

För ganska exakt ett år sedan stod jag i denna talarstol för första gången. Det var nervöst, och fortfarande är det med respekt och bävan jag gör det. Du som fortfarande orkar lyssna och titta undrar kanske varför. Är det inte bara en vanlig dag på jobbet? Jo, på ett sätt är det faktiskt det. Men det är också mycket större, för jag talar ju inte i egen sak utan för mina väljare och för dem som inte själva orkar göra sin röst hörd. Det är ett stort ansvar.

Fru talman! Grunden för jämställdhet mellan kvinnor och män är alla människors lika, absoluta och okränkbara värde. Jämställdhet ska vara att kvinnor och män har samma makt att forma samhället och sina egna liv. Med det som mål och utgångspunkt finns det flera delmål för att se till att det blir verklighet.

Det handlar bland annat om en jämn fördelning av makt och inflytande, jämställd hälsa och ekonomisk jämställdhet. Det handlar om att jobba brett för att uppnå ett mer jämställt samhälle, och det ser vi i underlaget för utgiftsområdet från regeringen.

Fru talman! Som kristdemokrat talar jag gärna om värderingar och de värden som bygger vårt samhälle starkt. Dessa värden är nu viktigare än någonsin. Jag är därför glad att det finns många viktiga punkter i budgetförslaget för utgiftsområde 13 som rör jämställdhet.

En sådan är hedersfrågan. Alltför många lever i dag i tvångsäktenskap och barnäktenskap, lider i det tysta och utsätts dagligen för övergrepp som hot och misshandel. Det kan aldrig accepteras, och vi som samhälle måste markera ett tydligt avståndstagande mot de här vedervärdiga brotten. De som utövar hedersvåld ska lagföras, för hedersvåldet strider inte bara mot våra lagar och regler, västerländsk humanism och vårt västerländska sätt att leva. Det är också ett brott mot de mänskliga rättigheterna.

Jag är glad att vi har en regering som låter detta faktum styra politikens inriktning, adresserar det och tar sig an hedersfrågan med ett helhetsgrepp.

Inte minst visar hedersfrågan integrationspolitikens stora misslyckande över decennier. Den visar det som vi kristdemokrater gång på gång har påtalat, nämligen att integration handlar om mer än bara jobb och språk. Det handlar om värderingar, om att bli välkomnad in och bli en del av samhällsgemenskapen i ett tidigt skede, om jämställhet och om frihet att forma sitt eget liv. Fadimes pappa både kunde svenska och hade ett jobb. Ändå mördade han sin dotter i ett brutalt hedersmord. Integration handlar om mer än jobb och språk.

Vi måste börja tidigt i familjerna och i skolan för att motverka hederskultur. Faktum är att en rapport från Malmö stad visar att hedersnormer förekommer bland barnen redan i förskolan på 12 av 13 förskolor. Det är väldigt allvarligt, och jag är glad att regeringen har intensifierat arbetet här.

Herr talman! Jag måste få berätta om Underground Råslätt i Jönköping, ett mycket lyckat exempel på integrationsarbete. Jonny Cato sa i sitt anförande att tjejer inte syns ute på gårdarna. Då måste jag få nämna Underground, som låter tjejerna vara ensamma de första timmarna på fritidsgården mellan 16 och 18. Därefter är killarna välkomna. Det har visat sig fungera mycket bra. För övrigt är hela deras sätt att arbeta med integration ett lysande exempel och ett lyckat exempel på fungerande integration.

Herr talman! Kristdemokraterna är samhällsbyggare och har precis startat reformmaskineriet i regeringsställning. Sverige har kommit långt inom jämställdhet, men värderingarna om jämställdhet måste vinnas av varje generation. Det ser vi inte minst utifrån hedersfrågan men också när man vill låtsas som att kön inte finns. Att radera kön undergräver jämställdhetspolitiken och osynliggör både kvinnors och mäns livssituationer.

Jämställdhet är ett arbete som vi måste göra allihop för att ge människor, kvinnor såväl som män, möjligheten att ha samma makt att forma samhället och sina egna liv och likvärdiga förutsättningar och villkor för att kunna utveckla sin fulla potential i såväl familjelivet som arbetslivet och samhällslivet. Vi har kommit långt med jämställdheten i Sverige, men vi kan inte slå oss till ro. Arbetet måste fortsätta, för vad jämställdhet ytterst handlar om är alla människors lika värde.

Med detta sagt, herr talman, yrkar jag återigen bifall till utskottets förslag.

Jag vill också passa på att önska en god jul, när den väl kommer. Jag vill önska herr talmannen, kansliet, alla tjänstgörande och övriga riksdagsledamöter i salen en riktigt god jul.

Ciczie Weidby (V)

Anf. 185 Ciczie Weidby (V)

Herr talman! Så här snart fyra timmar efter att vi började märker jag att folk är lite trötta. Jag lovar att jag ska köra på.

Jämställdhet är faktiskt en fråga om liv och död, om kvinnors rätt till sina kroppar och sin trygghet. Jämställdheten kommer inte av sig själv, utan precis som tidigare generationer och kommande generationer måste vi i vår generation kämpa för feministiska reformer för att någon gång komma i mål.

Vänsterpartiet är ett feministiskt parti. Vi vill sätta fokus på frågor som maktfördelning, ekonomiska orättvisor, arbetsfördelning i hemmet och alla former av förtryck och våld mot kvinnor.

Våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem som har förödande och långtgående konsekvenser både för de individer som drabbas och för samhället i stort, såväl i form av mänskligt lidande som utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv. Genom preventivt arbete över tid och på många arenor kan det våldet på sikt försvinna.

Herr talman! Kvinno- och tjejjourernas arbete bygger på en idéburen grund utan vinstintresse, och de är en uppskattad tillgång för samhällets gemensamma strävan att motverka våld. Deras röst har varit helt avgörande för jämställdhetsarbetet. Detta till skillnad från det ökande antalet privata aktörer, vars plats på marknaden medför en risk för att mångårig erfarenhet utarmas.

Kvaliteten på jourernas stöd lovordas ofta högljutt och från många håll. Men det finns en stor skillnad mellan de olika politiska förslagen gällande hur jourernas framtid ska säkras.

Det här är min femte debatt i just det här ämnet, och återigen säger jag att vi måste ge kvinnojourerna en trygg, hög och stabil finansiering.

Vi vill skydda, bibehålla och stärka de fristående kvinnojourerna. I dag bedrivs de jätteofta i projektform och är beroende av tillfälliga satsningar. Och som jag sa tidigare hotar den ökade graden av privatisering hela den ideella stödverksamheten och all den kunskap som finns där.

Jag hoppas verkligen att regeringen tänker om, tar nya tag och tydliggör att kvinnojourerna kommer att garanteras långsiktiga och stabila ekonomiska lösningar för att kunna bedriva sin verksamhet.

Eftersom Vänsterpartiet bland annat vill tillföra mycket mer medel till kvinnojourerna kan jag inte yrka på något i det här betänkandet, utan vi kommer med ett särskilt yttrande.

Herr talman! Jag tycker att det är fascinerande att årets ekonomipristagare, Claudia Goldin, får priset med motiveringen att hon "var först med att ge en helhetsbild av kvinnors inkomster och deltagande på arbetsmarknaden genom århundradena". Det har vi ju kunnat visa i ganska många år. Men nu fick hon i alla fall priset för detta, och det har uppmärksammats världen över.

Hennes forskning belyser drivkrafterna bakom förändringarna och pekar på de huvudsakliga orsakerna till de skillnader mellan könen som kvarstår än i dag, och då har hon sökt 200 år tillbaka i tiden.

Det hon presenterar är att i princip vilket land i världen vi än åker till ser vi precis samma mönster, bara lite mer eller lite mindre tydligt: I alla länder har män alltid mer i lön än kvinnor har. Det här är ett globalt problem.

Trots att kvinnor, inte bara i Sverige utan över hela världen, under 1900-talet har valt att utbilda sig i allt högre grad och ganska ofta går om männen ligger de fortfarande under i löner.

Då börjar man fundera på vad det finns för åtgärder att vidta - det finns givetvis jättemånga. Men eftersom detta inte är en debatt i till exempel socialförsäkringsutskottet ska jag inte prata om hur vi ska göra med föräldraförsäkring och så vidare, utan det tar vi där. Men det finns jättemånga åtgärder för att, om man vill, komma åt den könsmaktsordning vi har nu, där män alltid är överordnade kvinnor, både ekonomiskt och vad gäller våldskapital.

I förra årets debatt tog jag upp kvinnomaktsutredningen från 1998, så det ska jag inte göra igen - även om det är skrämmande att jag skulle kunna återanvända samma anförande år efter år. Men jag tänkte avsluta med att återge den korta sammanfattningen i den utredningen.

Den korta slutsatsen av utredningen var att Sverige inte är ett jämställt land. Arbetslivet fungerar inte rationellt. Könskvotering är vanligt, och då handlar det inte om den könskvotering alla tror att det handlar om - att vi ska peta in en massa inkompetenta kvinnor överallt - utan om den könskvotering som män i alla tider alltid har ägnat sig åt när de tagit med sina kompisar in i styrelserummen. Vidare: Män är som korkar - de flyter alltid upp. Det är bättre att satsa på könsbyte än på utbildning. Offentlig sektor exploaterar kvinnor.

Dessa punkter är alltså inte mina egna, utan de listades i slutet av kvinnomaktsutredningen. Men jag tyckte att de var lite piffiga, för de stämmer fortfarande fast så många år har gått.

Sverige borde kunna bättre, eller hur? Vi borde satsa på att ta oss förbi Nya Zeeland, Finland, Norge och Island. Island har legat i topp i 14 år. Jag tycker att vi borde satsa på att ta oss i kapp och ta den platsen genom att faktiskt bli ett mer jämställt land.

Med detta, herr talman, vill givetvis även jag önska alla en riktigt fin och härlig, röd jul!

(Applåder)