Utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv

Anf. 39 Ylva Johansson (S)

Herr talman! Sverige är ett rikt land. Den största rikedomen vi har är människorna. Varje människa är en resurs. Varje människa är en rikedom. Det kan aldrig vara så att en människa är en belastning eller ett problem. Det är människor i arbete som skapar välstånd, för individen och för oss alla. Vi är också ett rikt land för att vi har goda kunskaper. Vi har under många år haft en hög kvalitet i skolan. Vi har satsat stort på vuxenutbildning, återkommande utbildning och högskoleutbildning. Jag var själv ansvarig under 90-talskrisen då vi använde tillfället till att ge nästan en halv miljon människor chansen att återvända till utbildning och rusta sig för att kunna ta de nya jobb som sedan kom. Vi har haft en stolt tradition i vår forskningspolitik som har bidragit till att Sverige varit ett land med stora, växande och starka företag som har kunnat konkurrera internationellt och som har stått för innovation. Herr talman! Flera av dessa värden och rikedomar är nu utsatta för förskingring. De håller på att upplösas och sjunka i värde. Trots att vi har en starkt växande arbetsmarknad håller långtidsarbetslösheten på att bita sig fast. Människor hamnar permanent utanför arbetsmarknaden. Den så kallade jobb- och utvecklingsgarantin, som till namnet är ett skämt eftersom det varken är jobb eller utveckling man får, innehåller snart 100 000 människor. Bara 4 procent av dem får utbildning, praktik eller motsvarande kvalificerad insats. Under den senaste mandatperioden har andelen unga funktionshindrade som förtidspensionerats ökat med 100 procent. Man har skapat en rutschkana ut från arbetsmarknaden för många människor. För bara några dagar sedan kom en ny kalldusch. I den nya undersökningen om elevernas kunskaper i skolan, PISA-undersökningen, visar det sig att svenska elevers kunskaper snarast är i fritt fall. I de grenar där vi tidigare varit mycket duktiga, i läsförståelse, där vi har legat långt över genomsnittet, och i förmågan för skolan att vara jämlik och kompensera för skilda förutsättningar hemifrån, ligger vi på ett mediokert OECD-genomsnitt. I de grenar där vi också tidigare inte var tillräckligt starka, matematik och naturvetenskap, ligger vi långt under snittet. En fjärdedel av pojkarna i svensk grundskola når inte upp till grundläggande krav på läskunnighet. Det här är det kanske allvarligaste hotet mot våra möjligheter i framtiden till tillväxt, jobb och välfärd. Vi har en utbildningsminister som ägnar mer tid åt repressalier än åt kunskaper och mer tid åt sortering än åt lärande. Vi har en regering som har lagt om forskningspolitiken där man nu har en beröringsskräck för det som tidigare var en paradgren för Sverige, nämligen ett samarbete mellan staten och näringslivet för att satsa på forskning, utveckling och innovationer. Det leder också mycket riktigt till att viktiga och stora forskningsintensiva företag väljer att lämna Sverige eller avstår från att investera i Sverige. Herr talman! Vi har en regering helt utan ambitioner. Det hör man också när man lyssnar till regeringens mål. Ett mål man har satt upp är att arbetslösheten när man går till val 2014 ska vara tillbaka på samma nivå som den var när man tillträdde 2006, en nivå som man då beskrev som massarbetslöshet. En annan ambition är att välfärden ska finansieras av ett skattetryck som är i samklang med statsministerns ålder och inte med de behov som välfärden ställer upp. Vi såg ett talande exempel för en tid sedan när Astra Zeneca lade ned en verksamhet i Lund. 900 kunskapsintensiva jobb försvann, till stor del forskningstjänster. Vad gjorde näringsministern? Ja, inte åkte hon ned till Lund eller talade med Astra Zeneca om läkemedelsindustrins utveckling, utan hon kom med ett nytt utspel och sade att man kanske kunde införa skatteavdrag för att gå ut med varandras hundar. Vi är i en situation där regeringen håller på att förskingra de värden som gjort och byggt Sverige starkt. Varför gör man det? Jo, Moderaterna har en enda idé om jobben. Det är lägre löner. Den enda vägen är att pressa ned den så kallade reservationslönen. Människor ska tvingas ta jobb till allt lägre löner. Det är den väg man hoppas ska ge fler jobb. Man har på ett imponerande konsekvent sätt genomfört denna politik som syftar till lägre löner och till ett lägre kunskapsinnehåll i jobben. Man gav sig på och förstörde a-kassan så att en halv miljon människor lämnade försäkringen just innan lågkonjunkturen slog till och många skulle behöva den. De allra flesta som i dag blir arbetslösa ställs på bar backe utan en fungerande inkomstförsäkring. I Moderaternas retorik talas om en försäkring för alla, men politiken har i praktiken inneburit att arbetslösa hänvisats till socialkontoren för sin försörjning. Man har ändrat sjukförsäkringen och infört en helt absurd regel som gör att den som har en sjukdom eller funktionsnedsättning och kan arbeta men kanske inte full tid nu i stället måste sägas upp för att bli heltidsarbetslös. Vi har sett exempel på läkare som föreslås sluta med sitt deltidsarbete som läkare och i stället gå till Samhall. Man har skapat en veritabel rutschkana bort från den reguljära arbetsmarknaden genom det man kallar fas 3 i jobb- och utvecklingsgarantin. Trots stark tillväxt på den svenska arbetsmarknaden just nu är det 50 nya personer varje dag som går ut i fas 3. Där ska man tvingas jobba utan lön, utan utbildningsmöjligheter och utan slut. Det här späder bara på. Det är en återvändsgränd som inte ger människor någon chans att komma tillbaka till den reguljära arbetsmarknaden. Man har urholkat spelreglerna på arbetsmarknaden bit för bit genom lex Laval och genom att tillåta rena skojarföretag att importera arbetskraft och människor som utnyttjas skamlöst utan rättigheter och utan kontroll. Man har ändrat finansieringen av a-kassan så att den som har oturen att jobba i en bransch med hög arbetslöshet och ofta osäkra anställningsförhållanden betalar upp till 400 kronor i månaden, det vill säga har inte råd att omfattas av försäkringen, medan andra som har trygga anställningar ska betala en låg avgift. Varför gör man detta? Jo, för att man har en medveten idé om att sänka reservationslönerna. Det är givetvis en möjlig väg att gå. Det går att konkurrera med låga löner. Vi tror dock inte att det är någon särskilt bra väg för Sverige. Finanspolitiska rådet har varit kritiskt mot regeringen för att man inte talar om varför man genomför den politik man gör. Man säger att jobbskatteavdraget kan ge mer jobb om det verkligen leder till att det blir lägre löner. Erkänn att det är en låglönelinje ni företräder! Använd rätt namn! Använd inte ett Orwellskt språk och kalla det för arbetslinje! Pyttsan! Er arbetslinje har lett till att arbetslösheten har ökat rekordartat. Människor hamnar permanent utanför arbetsmarknaden i stor omfattning. Utanförskapet har vuxit under er tid, och långtidsarbetslösheten biter sig fast. Det är ingen arbetslinje, men det är en låglönelinje. Det är en väg som är farlig för Sverige, och den är farlig för vår konkurrenskraft. Det är bara att beklaga att Moderaternas ideologiska övertygelse om ökade klyftor och lägre löner får hamna före behovet av att Sverige stärker sig för att klara en internationell konkurrens och av att vi rustar oss med fler människor i arbete för att klara framtidens utmaningar. Vi socialdemokrater har en motsatt politik. Den är förstås baserad på vår ideologi med en samhällssyn och människosyn där vi har tilltro till människors förmåga och arbete åt alla och där vi vill att Sverige ska konkurrera med kompetens och inte med låga löner. Det här får konsekvenser också för politikens prioriteringar, och dem ska vi besluta om på måndag när vi voterar. Vi står inför stora utmaningar när det gäller demografin. Vi har en åldrande befolkning och en krympande arbetskraft. Vi står också inför stora utmaningar med en allt skarpare internationell konkurrens. Svenska företag kommer att möta en knivskarp konkurrens och får svårt att bedriva en lönsam verksamhet. I det läget vill vi rusta människor så att de kan ta de jobb som skapas. Vi vill investera i högre kvalitet i undervisning i skolan. Vi vill ge Sverige en konkurrenskraft där fler människor får chans till utbildning - återkommande utbildning och ny utbildning. Den situation vi har i svensk skola där kunskapen är i fritt fall är en livsfarlig situation för Sveriges konkurrenskraft. Det kommer vi att få betala ett mycket högt pris för om vi inte vänder utvecklingen nu. Vi vill ha ett strategiskt samarbete med industrin för forskning och utveckling. Det är inte minst viktigt för läkemedelsindustrin och hela den så kallade life science-branschen. Vi vill ha en aktiv arbetsmarknadspolitik. Den som har oturen att bli arbetslös ska inte mötas av förakt utan av respekt. Man ska ha rätt till stöd och hjälp, och man ska ha rätt att mötas av tilltro till den egna förmågan. Det handlar om att få möjlighet till utbildning - reguljär utbildning, kvalificerad arbetsmarknadsutbildning och yrkesutbildning. Vi vill göra en särskild satsning på de ungdomar som i dag lämnar gymnasieskolan utan tillräckliga kunskaper. De har en dålig prognos om man inte ger dem nya kunskaper. Vi vill satsa på validering av befintliga kunskaper. Många har kunskaper, men inga papper på det. I dag förekommer nästan ingen validering, vilket ger en svagare ställning på arbetsmarknaden. Vi vill satsa resurser på rehabilitering. Den som ska tillbaka från sjukdom till arbete måste med aktiv rehabilitering få hjälp att komma tillbaka. Vi vill satsa resurser på att ge människor stöd att starta egna företag. Vi vill satsa mer på praktikplatser och på kvalificerade insatser. Herr talman! Vi vill ha ett trygghetssystem som underlättar rörlighet på arbetsmarknaden så att människor kan matchas med rätt kompetens till rätt jobb. Det kommer Patrik Björck att tala mer om. Vi vill ha ordning och reda på arbetsmarknaden med tydliga spelregler och starka parter. Det kommer Johan Andersson att tala mer om. Vi vill ha ett arbetsliv där människor kan utvecklas och inte utslitas, ett arbetsliv där man använder de anställdas förmåga och inte tar ifrån dem förmåga. Det kommer Raimo Pärssinen att tala mer om. Vi vill ha en arbetsmarknad där varje människa behövs, där vi inser att ingen är perfekt och att det är bra att det är så. Det kommer Kerstin Nilsson att tala mer om. Herr talman! Vi socialdemokrater står förstås bakom vårt budgetalternativ och alla de reservationer vi har undertecknat, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservationerna 1, 6 och 15. (Applåder)

Anf. 40 Mehmet Kaplan (Mp)

Herr talman! Jag instämmer i de bifallsyrkanden som föregående talare gjorde. För tids vinnande yrkar jag inte bifall till andra reservationer, men jag står givetvis bakom alla Miljöpartiets reservationer och dem vi har tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Miljöpartiets uppfattning är att mer måste göras för att all arbetskraft ska ha chans att få jobb på arbetsmarknaden. Man måste ha en flexibel arbetsmarknad som är utformad och organiserad på ett sätt som tar till vara allas möjlighet att delta efter förmåga. Så är det tyvärr inte i dag. Herr talman! Jag vill i detta sammanhang lyfta fram de sociala företagen. De sociala företagen och de sociala arbetskooperativen är viktiga komplement till bland annat Samhalls verksamhet. Det gäller också de ideellt inriktade föreningarna som verkar bland människor som av olika skäl har haft svårt att göra sig gällande på arbetsmarknaden. Fördelen med dessa verksamheter är att de kan arbeta mer oreglerat och med fler målgrupper än vad till exempel Samhall kan. Vi tycker att Samhalls verksamhet är bra och måste få fortsätta och fortsatt ha ett brett stöd, men kompletteringar är av godo. Miljöpartiet anser att regeringen bör underlätta det sociala företagandet och de sociala arbetskooperativens och det ideella föreningslivets möjligheter att bidra till jobbverksamhet för funktionsnedsatta och andra grupper som står långt från arbetsmarknaden. Herr talman! Vi har stora utmaningar framför oss. Det är en kraftig generationsväxling på gång; vi är mitt uppe i den. Såväl inom den offentliga sektorn som inom näringslivet ser vi allt fler tecken på att det kommer att bli en helt annan miljö. Vi ser en demografisk utveckling som innebär att andelen äldre i vissa regioner inom den kommande 20-årsperioden kommer att öka med upp till 70 procent, medan andelen 20-24-åringar är praktiskt taget oförändrad. Ett stort antal företag riskerar därför att försvinna. Enligt Företagsbarometern säger företagen att bland annat bristen på arbetskraft är problemet. Visst är det uppochnedvända världen när företagen saknar arbetskraft och flera hundra tusen människor går utan arbete. Betänkandet handlar också om arbetsmiljöfrågor. Vi har en gemensam reservation inom området. Det är ett sorgligt kapitel om vi tittar tillbaka på vad som har gjorts från regeringshåll. Det första man gjorde var att lägga ned Arbetslivsinstitutet. Man drog kraftigt ned på antalet inspektörer. De som är kvar får allt svårare att klara sitt uppdrag. De som bäst kan vad som händer på arbetsplatserna, nämligen fackförbunden, ger tydliga signaler om att vissa saker har förändrats så mycket att det är svårt att bedriva ett seriöst arbetsmiljöarbete. Unionens senaste arbetsmiljöundersökning visar att medarbetare i en stor andel av företagen har varit sjukskrivna på grund av arbetsrelaterad stress det senaste året. Det är illa att den senast publicerade Arbetsmiljöbarometern visar att den positiva trenden från tidigare år när det gäller systematiskt arbetsmiljöarbete är bruten. Det har alltså vänt nedåt. Arbetsmiljöombudens bedömning av arbetsmiljön för tjänstemännen och hur de upplever att det systematiska arbetsmiljöarbetet bedrivs är mer negativ än föregående år. Detta trots att innehållet i det systematiska arbetsmiljöarbetet har förbättrats på flera punkter. Det låter som en motsägelse, men det innebär faktiskt stora problem för det systematiska arbetet. Det är fortfarande stress och arbetsbelastning tillsammans med chefs- och ledarskapsfrågor som ur tjänstemännens synpunkt bör vara de mest angelägna frågorna på arbetsplatserna i de här fallen. En viktig faktor är att se till att arbetstidsfrågorna ingår i det systematiska arbetsmiljöarbetet. Arbetsgivarens ansvar för att leda och fördela arbetet är ännu viktigare i ett arbetsliv där gränserna mellan arbete och fritid suddas ut och där arbetsbelastningen bara ökar när färre ska göra mer. Anmälningar om arbetsskada vid psykosociala besvär görs inte i den omfattning de borde. En anledning det talas om är att det är svårt att få dem godkända som arbetsskador. Det fanns också med på dagordningen i debatten om socialutskottets betänkande tidigare. Det leder till en felaktig bild av de verkliga riskerna i arbetslivet. Riskerna är specifika när det gäller tjänstemännen. För den fortsatta utvecklingen av arbetslivets försäkringsskydd är det därför viktigt att de anmälda arbetsskadorna speglar även den arbetstagargruppens arbetssituation. En annan viktig fråga är rätten till fyra veckors sammanhängande semester, som semesterlagen säger, och hur semestern används - eller snarare inte används. Man kan fråga sig om detta är ett individuellt eller ett strukturellt problem, och vilket vi i så fall kan göra något åt. Det är självfallet en skillnad mellan om det är individen själv som väljer en kortare sammanhängande period eller om det är arbetsorganisationen som inte klarar av att hantera bemanning och verksamhet under semestertiden. Men vad är rättigheten värd när den så kallade kulturen på en arbetsplats inte tillåter att man hävdar sin rätt? Det är en fråga som många ställer sig, och som vi som politiker, oavsett förhållandet att vi låter arbetsmarknadens parter hantera denna fråga, borde ställa oss. Herr talman! Just när det gäller arbetsmiljöfrågorna måste vi också titta på hur vi har hanterat frågorna tidigare. Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets reservation 17 handlar just om Arbetsmiljöverkets uppdrag. När vi skärskådar vad som har hänt inom området ser vi att besparingarna på Arbetsmiljöverkets anslag har varit drastiska under de senaste fyra åren. Siffran 115 miljoner är tagen i underkant med tanke på de strukturomvandlingar som egentligen har sparat ytterligare miljoner. Det har inneburit att verket har minskat antalet inspektioner med en tredjedel. När denna fråga kommer upp - jag ser att ansvarigt statsråd inte är här - svarar man att inspektörerna har blivit effektivare och klarar av fler arbetsplatsbesök per inspektör. Men det är inte det som är problemet. Det är det totala antalet inspektioner. Ingen här inne kan egentligen förklara att man genom effektivitet skulle kunna hantera frågan om att det totala antalet har minskat. Om det är någon som ska försöka är jag mycket intresserad av att höra den förklaringen. De verksamheter som har varit inriktade på att förebygga risker och som har verkat för förbättringar av arbetsmiljön har också skalats bort. Planerade inspektioner har fått ställas in på grund av personalminskningarna. Detta är ett stort problem som har påtalats tidigare. Och när jag läser tidigare protokoll ser jag att frågan har varit uppe. Representanter för Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har påtalat det under föregående mandatperiod också. Den positiva utvecklingen när det gäller rapporterade risker, besvär, skador, olyckor och dödsfall riskerar nu att brytas. Det är precis det vi ser. Det har skett ett trendbrott enligt det bästa underlag som vi faktiskt har för handen när det gäller de dryga 2 000 arbetsplatsombud som har svarat på en fråga om hur det ser ut. Regeringen säger sig vilja ha fler personer i arbete men förnekar det faktum att förhållandena på våra arbetsplatser är en viktig orsak till att människor slås ut i förtid. Vi anser att det ekonomiska stödet till Arbetsmiljöverket ska höjas. Arbetsmiljöverkets insatser behövs för att få fler människor i arbete. Inspektionsverksamheten måste stärkas så att farligt arbete på arbetsplatserna kan undanröjas. Det är viktigt att vi får fler inspektörer och att det finns resurser för regionalt arbetsmiljöarbete på arbetsplatserna. Herr talman! Jag vill avsluta mitt anförande med att lyfta fram att vi i oppositionen, i alla fall Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, är övertygade om att det begrepp om hungriga vargar som lanserades under föregående mandatperiod av kanske mindre betänksamma företrädare för de partier som då bildade majoritet inte stämmer. Vi anser att hungriga vargar aldrig jagar bäst. Man vinner inte framgång med ett land, vare sig ekonomiskt eller mänskligt, genom att öka klyftorna mellan dem som har och dem som inte har, mellan dem som har ett arbete och dem som står utanför och som befinner sig i ett utanförskap. Man skapar aldrig förutsättningar för högre tillväxt och bättre välfärd genom att skära i välfärdssystemen, dra ned på utbildningsinsatserna och ge människor signalen: Du behövs inte. Man vinner inte heller framgång genom ett enda recept - skattesänkningar - även om man sitter still i båten under konjunkturnedgången, och konjunkturuppgången hanteras bäst genom att man låter marknaden hantera frågorna. Den stundande problematik som Riksbanken med flera aktörer visar tyder på att ett mer aktivt ställningstagande för dem som faktiskt bär upp välfärden i Sverige - för dem som jobbar på arbetsplatserna - behövs. De behöver det stödet och den signalen från regeringssidan. De förtjänar det. (Applåder)

Anf. 41 Erik Almqvist (Sd)

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservationerna 8 och 11. Under punkt 10 yrkar jag bifall till det första yrkandet, motion A277 och motion A284, men inga andra motioner under punkt 10. Det talas ofta om att 40-talisterna kommer att lämna ett tomrum efter sig på arbetsmarknaden när de går i pension. Vi kunde nyligen höra Ylva Johansson säga samma sak. I går talade kolleger till mig från Alliansen i socialförsäkringsutskottet i samma termer. I förra veckan gjorde migrationsministern det. Detta är någonting som man har talat om i minst tio år från samtliga övriga riksdagspartier. Man använder det som en retorik för att förminska problemen med hög arbetslöshet men också för att motivera en fortsatt och ökande massinvandring. Samtidigt kan vi se hur mindre än en tredjedel av 40-talisterna faktiskt är sysselsatta denna vinter, och långt ifrån alla är fulltidssysselsatta. Men trots att de allra flesta 40-talister inte är sysselsatta längre har vi en arbetslöshet på över 7 procent. Det stämmer att den senaste lågkonjunkturen har haft en viss inverkan på det. Det stämmer att lågkonjunkturen, som vi ännu inte är helt ute ur, har dragit upp arbetslösheten. Men det finns mer långtgående underliggande förklaringar till att vi har en låg sysselsättningsgrad i Sverige. De senaste 30 åren har sysselsättningsgraden sjunkit från 80 procent till 72 procent. Det innebär att den andel av Sveriges befolkning i arbetsför ålder som jobbar i dag är 8 procent lägre jämfört med hur det var för 30 år sedan. Detta är en utveckling som har pågått länge, och den är inte skapad av den senaste finanskrisen. Det talas om att Sverige skulle ha svårt att konkurrera med tanke på löneläget. Men faktum är att lönekostnader i allt lägre grad har någon avgörande inverkan på tillverkningskostnaderna inom basindustrin, som ändå är motorn i svensk exportindustri, eftersom produktiviteten ständigt ökar och det alltså krävs allt färre anställda för att producera en vara. Det svenska skattesystemet har traditionellt sett dessutom gynnat kapitalintensiv industri, och det är en viktigare konkurrensfördel än låga lönekostnader. Dessutom har vi haft en kostnadseffektiv och tillförlitlig elproduktion. Det finns sannolikt flera förklaringar till att den svenska sysselsättningsgraden långsiktigt sjunker. En förklaring är att den svenska produktivitetsökningen varit alldeles för låg under lång tid. De ostasiatiska tigrarna - för att kontrastera - konkurrerar i dag i allt högre grad med hög produktivitet, där Sverige i vissa fall inte skulle kunna konkurrera ens om vi hade löntagare som jobbade gratis. En annan förklaring är den svenska energipolitiken under 2000-talet. I stället för att satsa på utbyggnad av kärnkraften, som är såväl kostnadseffektiv som klimatsmart och driftsäker, subventionerar vi ineffektiva och opålitliga energikällor, till exempel vindkraft, samtidigt som energiskatten har höjts. Energin är som bekant en mycket viktig faktor för den svenska processindustrin och dess förmåga att konkurrera. Till detta kommer en svensk skola som i allt lägre grad har klarat av att förmedla kunskap och inte minst en massinvandring som har varit oerhört kostsam för Sverige och dessutom drastiskt har ökat arbetslösheten. Av de utrikes födda är över 15 procent arbetslösa. Då är detta ändå en siffra som hålls ned av att många utrikes födda har invandrat från Norden och Europa. I fråga om dessa personer ser vi betydligt lägre arbetslöshetssiffror. Men regeringens politik går som bekant ändå inte ut på att begränsa en ansvarslös massinvandring som bevisligen leder till samhällssplittring, en kraftigt ökad kriminalitet och i detta fall också en kraftigt ökad arbetslöshet. I stället har man under den senaste mandatperioden öppnat landets gränser ännu mer. Vi har i dag på grund av Alliansen den mest ansvarslösa, eller den mest generösa om man så vill, invandringspolitik som det här landet någonsin har skådat. Det har fått konsekvenser. Vi har under de senaste åren kunnat se hur vi årligen slår nya invandringsrekord. Bara förra året tog Sverige emot över 100 000 invandrare. Ur ett arbetsmarknadsperspektiv innebär detta som sagt att arbetslösheten ökar kraftigt. Det här har regeringen hanterat och försökt kompensera bland annat genom diskriminering av svenskar på arbetsmarknaden i form av instegsjobb. Instegsjobben innebär som vi alla känner till att svenska skattebetalare subventionerar 80 procent av den totala lönekostnaden. Det ska tilläggas att det tidigare har varit 75 procent, men det är 80 procent efter årets budget. Det är alltså 80 procent av den totala lönekostnaden för relativt nyanlända invandrare. Jag vill poängtera att det gäller den totala lönekostnaden, alltså innefattande lön, arbetsgivaravgift, sociala avgifter och inkomstskatt. Svenska skattebetalare subventionerar diskriminering av sig själva. Sverigedemokraterna menar att lagar och regler inte bör etnifieras. Diskriminering står inte bara i strid med de mänskliga rättigheterna; det riskerar också att spä på motsättningarna i samhället ytterligare. Därför vill vi slopa instegsjobben. Herr talman! Sverigedemokraterna har gått till val på en rad åtgärder för att öka sysselsättningen. Vi vill bland annat satsa på bättre villkor för småföretagare. Vi har redan fått med oss såväl Vänsterpartiet som Alliansen i att göra systemet med karensdagar mer flexibelt för småföretagare. Vi vill satsa på ökad matchning på arbetsmarknaden, mer resurser till forskning och utveckling och som sagt också en minskad invandring. Vi adresserar problemen med hög ungdomsarbetslöshet, som är ett av de största strukturella problem vi har på arbetsmarknaden i dag. Tröskeln in till arbetsmarknaden måste sänkas så att färre unga inleder sina vuxna liv i utanförskap. Långt innan Alliansen i valrörelsens slutskede kopierade vår politik förespråkade vi en ny anställningsform för lärlingar. Vi gick till val på detta. Vi vill helt slopa arbetsgivaravgiften för lärlingar under 26 år. Det skulle sannolikt bli den enskilt viktigaste reformen för att komma till rätta med ungdomsarbetslösheten. Herr talman! I dag har Sverige ingen politik för arbetskraftsinvandring. Det finns tillfällen då matchningen på den svenska arbetsmarknaden inte fungerar. Då behöver vi öppna för att ta in arbetskraft utifrån genom till exempel ett gästarbetarsystem som Sverigedemokraterna har föreslagit. Men i dag har vi alltså ingen arbetskraftsinvandringspolitik. Vi har ett regelverk som Alliansen menar skulle sätta upp kriterier för arbetskraftsinvandring. Men regelverket saknar sedan december 2008 alla ansatser till behovsprövning. Att slopa alla kontrollmekanismer och låta den enskilde själv avgöra behovsplaneringen är inte att ta ansvar. Regeringens arbetskraftsinvandringsregler måste rivas upp snarast då de är ett läckande såll som oundvikligen kommer att leda till lönedumpning. Det finns tillfällen i livet då människor hamnar mellan jobb. Ibland blir tyvärr denna tid längre än vad man kanske hade tänkt sig själv eller velat. Då är det viktigt att det finns en grundläggande ekonomisk trygghet så att en tillfällig arbetslöshet inte ska få alltför omfattande konsekvenser i vardagen. Alliansen har gått alltför hårt åt a-kassan med omfattande sänkningar av ersättningsnivån. Vi har därför förespråkat att taket återigen höjs till 900 kronor om dagen.

Anf. 42 Ylva Johansson (S)

Herr talman! Jag vet ingenting om Erik Almqvists familjeförhållanden. Men många av oss har föräldrar, en mormor, en farmor, en morfar eller en farfar i livet. Det vi vet är att vi alla om vi lever tillräckligt länge löper 50 procents risk att drabbas av en demenssjukdom. Så ser det ut. Än så länge finns ingen bot för detta. Jag undrar om Erik Almqvist någon gång har tänkt på hur det skulle kännas att ha en demenssjukdom och att vara mycket gammal. Kan du föreställa dig det, Erik Almqvist? Det handlar om att inte kunna orientera sig själv, att inte riktigt veta var man är och kanske inte riktigt vem man är och att inte kunna orientera sig själv till toaletten eller hitta tillbaka till sitt eget rum. Det handlar om att känna oro över tillvaron och över sig själv och kanske vara väldigt rädd. Man ropar på hjälp - hjälp, hjälp - och så kommer det ingen, för det finns ingen personal där. Avdelningen är låst. Det är ingen som hör. I det betänkande som debatterades före vårt finns det ett förslag som vi hoppas får majoritet i kammaren om att införa riktlinjer i demensvården om bemanningen. Det måste alltid finnas tillräcklig bemanning i demensvården. Det är en fråga jag själv har drivit i valrörelsen, och jag välkomnar ett sådant beslut. Men riktlinjer vårdar ingen människa. Riktlinjer ger ingen omsorg. Det är människor som gör det. Det krävs människor som arbetar i äldreomsorgen och demensvården. De som arbetar där i dag är i allmänhet kvinnor. Många av dem kommer från Somalia, från Eritrea, från Bosnien och från Irak. Med Sverigedemokraternas politik kommer det inte att finnas personal som arbetar i demensvården när Erik Almqvists föräldrar kanske kommer att behöva den. (Applåder)

Anf. 43 Erik Almqvist (Sd)

Herr talman! Det är imponerande att Ylva Johansson underkänner sin egen politik och dess förmåga att matcha arbetsmarknaden. Med en arbetslöshet på över 7 procent och en sysselsättningsgrad som sjunker ständigt och som är nere på 72 procent av de arbetsföra i Sverige tror hon inte att vi med en socialdemokratisk politik skulle klara av att matcha och se till att det finns arbetskraft till förfogande för enklare vårdjobb. Men som jag också sade i mitt anförande är Sverigedemokraterna öppna för arbetskraftsinvandring i de fall matchningen inte fungerar. Det kan vara så - tillfälligt, om inte annat - att man inte klarar av att ställa om arbetsmarknaden efter nya behov och att inte arbetskraften hinner matchas till nya jobbutbud. Då är vi öppna för tillfällig arbetskraftsinvandring. Det är nog fler än jag härinne som har föräldrar eller släktingar som har kommit just som arbetskraftsinvandrare. Men det var ofta under en tid då vi hade en behovsprövning på arbetsmarknaden. Fram till december 2008 fanns det en strukturerad behovsprövning där vi tog emot arbetskraftsinvandrare när det fanns ett konstaterat behov. Det är en politik som även Ylva Johanssons parti har ställt sig bakom i alla år. Men nu, sedan december 2008, har behovsprövningen försvunnit och vi har kunnat se hur många av dem som har invandrat med de nya reglerna har kommit som restaurangbiträden och städare. Jag har svårt att se att vi skulle ha så stort behov av det när vi har så oerhört många arbetslösa i Sverige. Vi har också kunnat se hur regelverken har missbrukats och hur arbetsgivare har använt det för att plocka in arbetstagare under rena slavförhållanden därför att människor är villiga att betala mycket och höga priser för att få komma till Sverige. Det har vi sett i många andra sammanhang också, när det gäller andra typer av migration.

Anf. 44 Ylva Johansson (S)

Herr talman! Vi hörde nu igen, och vi hörde i Erik Almqvists huvudanförande, att vi inte har någon utmaning med den demografiska utvecklingen. Det är tydligen inget problem att vi är färre i arbetsför ålder som ska försörja allt fler som är äldre. Jag hör till dem som bara ser fördelar med att vi lever längre och som bara tycker att det är kul att vi får allt fler äldre. Men det ställer oss också inför stora utmaningar. Det betyder att många fler än i dag måste arbeta. Självfallet är det viktigt med utbildning och matchning, men det räcker inte om det finns för få i arbetskraften. Sverigedemokraterna är det enda parti här i Sveriges riksdag som inte vill att vi ska ha fler människor i arbetskraften och som inte ser problemet med att det faktiskt inte är någon matchningsfråga om vi ska ha tillräckligt med personal i demensvården, i hemtjänsten eller i sjukvården i framtiden. Det krävs också fler människor i arbetskraften. Det här är ingenting som kommer att hända i morgon. Men det kommer att hända inom ungefär 10-15 år. I den senaste prognosen visar man att om 15 år kommer vi att behöva förnya hälften av personalen i offentlig verksamhet. Det är alltså både privat och offentligt driven verksamhet i offentligt finansierad välfärd. Det handlar om hälften av personalen till år 2025. Det kan vi inte lösa med någon enkel arbetskraftsinvandring år 2024 eller med en arbetsmarknadsutbildning år 2023. Det handlar om att vi långsiktigt måste rusta Sverige för att klara en välfärd för framtiden. Jag tycker att det är en anständighetsfråga att de som blir gamla och som har jobbat och slitit och byggt upp det här landet och den välfärd som vi i vår generation drar nytta av ska ha rätt till en bra vård och omsorg. Vi är skyldiga att rusta Sverige så att vi har utbildad och tillräcklig arbetskraft för att bland annat bemanna demensvården.

Anf. 45 Erik Almqvist (Sd)

Herr talman! Jag kan ge Ylva Johansson rätt i en sak. Om vi har en massinvandring får vi fler som jobbar totalt sett. Alla som kommer som invandrare hamnar inte i arbetslöshet även om en alldeles för stor del gör det. För mig är det viktigare att vi får en större andel av befolkningen som jobbar, och det får vi inte genom invandringen. Vi ser tvärtom, och det är statistiskt belagt år efter år, hur invandringen ökar utanförskapet och arbetslösheten. Och vi har dessutom redan i dag en hög arbetslöshet. Jag har svårt att se ett problem. Vi har en sysselsättningsgrad som sjunker med tiden i flera decennier. Hur kan vi ha ett stort förestående behov av mer arbetskraft? Jag förstår inte den logiken. Att fyrtiotalisterna ska gå i pension är ett argument som vi har fått höra i över tio år nu. Jag kan rota fram massor med gamla citat där man säger att när fyrtiotalisterna börjar gå i pension blir det problematiskt. Men som jag sade tidigare är det mindre än en tredjedel av fyrtiotalisterna som är i sysselsättning och en ännu mindre andel som är i full sysselsättning. Väldigt många fyrtiotalister har redan gått i pension, ändå har vi en hög arbetslöshet. Vi har lyckats bryta trenden med en sjunkande sysselsättningsgrad i Sverige. Jag tycker att det talar sitt tydliga språk.

Anf. 46 Josefin Brink (V)

Herr talman! Jag vill börja med att blicka ut lite och se hur arbetsmarknaden ser ut efter fyra år av borgerlig arbetslinje. För det första kan vi konstatera att vi har massarbetslöshet. Över 7 procents arbetslöshet kan inte beskrivas på något annat sätt. Tittar man lite närmare på statistiken blir bilden ännu mer allvarlig. Sedan 2006 har långtidsarbetslösheten ökat med 80 procent. För kvinnor har långtidsarbetslösheten fördubblats under samma period. Antalet deltagare i arbetsmarknadspolitiska program har också fördubblats under den borgerliga regeringen. En majoritet av de här personerna befinner sig i de så kallade garantierna som har ifrågasatts och kritiserats i granskning efter granskning därför att det är låg aktivitet och minst sagt varierande kvalitet på aktiviteterna, inte minst hos de många privata företag som man har upphandlat de här tjänsterna hos. Det som allianspartierna raljant kallade för Amspolitik och fiffel med statistik när man var i opposition har man i regeringsställning tagit till helt nya höjder. Drygt 24 000 personer har i dagsläget varit arbetslösa så länge att de har hamnat i jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas där de tvingas arbeta utan lön på obestämd tid för att ha rätt att få aktivitetsstöd eller i värsta fall socialbidrag. Andelen arbetslösa som inte har rätt till ersättning från a-kassan har också fördubblats sedan Alliansen tog över regeringsmakten. I januari 2006 fick 80 procent av de arbetslösa ersättning från a-kassan. I augusti i år var det bara 40 procent som fick det. Mindre än hälften av dem som är arbetslösa i dag får alltså över huvud taget ut någon a-kasseersättning. Av dem som ändå får a-kasseersättning är det bara lite drygt en av tio som får ut 80 procent av sin tidigare lön. Nio av tio av den minoritet som över huvud taget får ut a-kasseersättning är alltså dessutom underförsäkrade. Allt fler arbetslösa tvingas därför söka sig till socialkontoren för att klara sin försörjning av den enda anledningen att de blivit arbetslösa. Arbetslöshet är nu den vanligaste orsaken till att söka ekonomiskt bistånd från kommunen. Lägg till detta facit de tusentals långtidssjuka som har kastats ut ur sjukförsäkringen och nu skrivs in som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen. Många av dem med minst sagt små chanser att kunna hitta ett jobb på en allt tuffare arbetsmarknad. Vi kunde till exempel läsa om Jan Gustafsson i Aftonbladet i lördags. Jan är blind, rullstolsburen och tillbringar 20 timmar i veckan i en dialysapparat, men i arbetslinjens namn ska han nu ut på marknaden och konkurrera om jobben. Parallellt med allt detta har kraven på arbetsgivarna sänkts. Det har blivit enklare att erbjuda otrygga visstidsanställningar. En majoritet av arbetsgivarna behöver inte längre bedriva ett systematiskt jämställdhetsarbete. Inspektionerna från Arbetsmiljöverket har, som vi har hört tidigare här, minskat med en tredjedel eftersom man har skurit ned på anslagen. Dessutom har man dukat upp ett helt smörgåsbord med skatterabatter, subventionerade anställningar och sänkta arbetsgivaravgifter utan mycket till kontroll från myndigheter som gör det billigt och enkelt för arbetsgivare att hitta billig arbetskraft. Det är minst sagt skillnad på hur vanliga människor och företag behandlas av Alliansen. Piskor och sänkt ersättning för de första, och morötter och bidrag till de senare. Motivet är att detta skulle leda till fler jobb och minskat utanförskap. I stället har vi alltså massarbetslöshet och ökat utanförskap. Detta utanförskap har dessutom fördjupats eftersom alla de som drabbats av arbetslöshet eller sjukdom har fått sin ekonomi kraftigt försämrad och sina möjligheter att få hjälp att gå vidare kraftigt beskurna. Enkelt uttryckt: De arbetslösa har inte blivit färre. De har blivit fattigare. Herr talman! Alla människors rätt till arbete är en kärnfråga för oss i Vänsterpartiet. Full sysselsättning och ett arbetsliv som präglas av trygga villkor, god arbetsmiljö och inflytande för de anställda är avgörande förutsättningar för att skapa ett jämlikt och jämställt samhälle. Det kräver en helt annan politik än den som nu bedrivs av Alliansen. I den rödgröna budgetmotion som vi har lagt fram tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet finns flera satsningar som just syftar till att skapa jobb i såväl privat som offentlig sektor. Det är konkreta framtidsinriktade satsningar på jobb i byggsektorn och anläggningssektorn, i ny grön industri, i energiomställningen, i skolan, vården och omsorgen där behoven av personal är stora och kommer att bli ännu större framöver. Vi satsar på forskning och utveckling i framtidsbranscher. De här satsningarna, som i hög grad saknas i regeringens budget, är naturligtvis A och O för att lyckas bekämpa den massarbetslöshet som råder i Sverige i dag. Men det behövs också en aktiv arbetsmarknadspolitik som motverkar långvarig arbetslöshet och att människor permanent slås ut från arbetsmarknaden. Medan regeringen utgår ifrån att det är drivkrafter som saknas hos de individer som är arbetslösa ser vi att det faktiskt är en mängd saker som avgör vem som får jobb och vem som inte får jobb. Det handlar om utbildning, yrkeserfarenhet, bostadsort, ålder, kön, ursprung och funktionsnedsättningar. Det är inte så enkelt att om man bara söker tillräckligt många jobb får man också ett jobb. Det vet alldeles för många arbetslösa av egen erfarenhet. En arbetsmarknadspolitik för full sysselsättning måste ta sin utgångspunkt i den vetskapen och aktivt bekämpa diskriminering och exploatering i arbetslivet och erbjuda människor möjligheter att hitta sin plats på arbetsmarknaden. Därför föreslår vi en helt annan arbetsmarknadspolitik med ett brett utbud av utbildningar av olika slag, arbetsmarknadsutbildningar, komvux, yrkeshögskola, universitet och högskola. Vi satsar på utbildningsvikariat för att höja kvaliteten i äldreomsorgen och ge unga undersköterskor en väg in i arbetslivet och en bro till den generationsväxling som ligger framför oss. Vi ger möjligheter att ta tjänstledigt för att starta eget på villkoret att en arbetslös får gå in och vikariera under den tiden. Vi satsar på praktik- och traineeplatser som också de syftar till att underlätta den generationsväxling som redan måste påbörjas. En särskild satsning gör vi på de alltför många unga som inte har fullständiga gymnasiebetyg och tillhör dem som har allra svårast att få jobb på dagens arbetsmarknad. Vi erbjuder dem möjligheten att komplettera sin gymnasieutbildning i individuellt anpassade program och utan att behöva ta studielån. Det är insatser med hög kvalitet, och de stärker varje enskild människas möjlighet att få ett jobb. Vi har också, som nämnts tidigare, betydligt högre ambitioner när det gäller arbetsmiljöarbetet. Ett bra arbetsliv kräver säkra, hälsosamma och rymliga arbetsplatser där människor inte slits ut till kropp och själ. Därför satsar vi på det förebyggande arbetsmiljöarbetet vid Arbetsmiljöverket och på utbildning av skyddsombuden ute på arbetsplatserna, vilka fått det allt tuffare sedan den borgerliga regeringen drog ned deras anslag. Herr talman! Till skillnad från vad majoriteten skriver i betänkandet har Sverige inte alls en generös arbetslöshetsförsäkring i internationellt perspektiv. Tvärtom visar det sig i internationella jämförelser att vi befinner oss i OECD-ländernas bottenliga när det gäller ersättningsnivån. De stränga villkoren för att alls kvalificera sig för ersättning och det orättvisa avgiftssystemet, som tvingar en hotellstäderska att betala fem gånger mer i avgift än en civilingenjör, har dessutom gjort försäkringen ganska ouppnåelig för dem som bäst behöver den. Vänsterpartiet anser att a-kassan behöver renoveras från grunden. Det är avgörande för enskilda människors ekonomi, för en väl fungerande omställning och matchning och för hela samhällsekonomin att vi har en bra och stabil arbetslöshetsförsäkring. I vår gemensamma budgetmotion och i ett antal andra motioner i betänkandet skisseras flera viktiga förbättringar av a-kassan. Bland annat vill vi höja taket som ett första steg mot målet att 80 procent av löntagarna ska få ut 80 procent i ersättning. Vi sänker avgiften och gör den lika för alla, så att alla människor ska ha möjlighet att vara medlemmar i arbetslöshetsförsäkringen. Båda dessa saker är helt avgörande om vi ska kunna bryta den illavarslande utvecklingen att allt fler arbetslösa i dag är helt oförsäkrade. Vi tycker att vi i grunden har ett bra system med en frivillig försäkring, fristående a-kassor, ett enhetligt regelverk och gemensam finansiering. Det vill vi behålla och bygga vidare på, men det krävs omfattande förbättringar av regelverket och avgiftssystemet om vi ska kunna få det att fungera. Detta lär vi återkomma till i debatterna framöver. En väl fungerande arbetslöshetsförsäkring är en bärande del i en arbetslinje värd namnet, och dagens situation är minst sagt ohållbar. Herr talman! Fyra år av borgerlig arbetslinje har inte lett till minskat utan till ökat utanförskap, till större ekonomiska och sociala klyftor och till ett hårdare klimat i arbetslivet. Vänsterpartiet vill gå mot ett helt annat håll, mot ett jämlikt samhälle med en arbetsmarknad där alla får plats och ett arbetsliv som präglas av trygghet och inflytande för de anställda. Jag stöder självfallet alla de reservationer som Vänsterpartiet står bakom, men för att spara tid i kammaren yrkar jag bifall endast till reservation nr 2. (Applåder)

Anf. 47 Tomas Tobé (M)

Herr talman! I höstens val ställdes svenska folket inför två alternativ - ansvarstagande för svensk ekonomi och en arbetslinje eller en utgiftskarusell och bidragslinjen. Väljarna valde att belöna Alliansen, som fick fortsatt förtroende. Det var ett oerhört viktigt besked för att alla de människor som står utanför arbetsmarknaden ska få möjlighet att komma tillbaka till ett riktigt jobb. Alliansen har sedan vi fick väljarnas förtroende 2006 genomfört en rad reformer för att öka sysselsättningen. Vi har konsekvent fört en politik som gör det mer lönsamt att arbeta, billigare och enklare att anställa och mer attraktivt att driva företag. Vi har vågat börja skapa en arbetsmarknad där arbetslösheten inte döljs undan och där nya vägar prövas för att kunna se alla människors arbetsförmåga. Det är det som är arbetslinjen och grunden för det som vi under denna mandatperiod vill förstärka och utveckla. Vi menar att arbetslinjen är helt avgörande för att Sverige ska kunna klara konkurrensen i en alltmer globaliserad värld. I förlängningen handlar det om att slå vakt om den välfärdsmodell som präglar Sverige. Man skulle också kunna beskriva den som en politik mot klyftor. Under tider med ökad arbetslöshet ökar klyftorna i samhället medan de under år med ökad sysselsättning minskar. Med andra ord är arbetslinjen det bästa receptet för att minska klyftor och hålla ihop vårt samhälle. Herr talman! Innan jag redogör för höstens budget kan det vara viktigt att ta avstamp i en analys av varifrån vi startar. Jag syftar särskilt på den internationella finanskrisens påverkan på Sverige. Vi har just bevittnat den värsta konjunkturnedgången sedan 30-talet. Som en exportberoende nation har vi självfallet drabbats hårt. Många har tvingats lämna sina arbeten. Vissa har gått ned i arbetstid för att rädda jobb. Företag har fått kämpa för sin överlevnad. Den svenska modellen har prövats. Många befarade att krisen under lång tid skulle sätta djupa spår i svensk ekonomi och i vår sysselsättning, men tack vare ansvarsfulla parter på arbetsmarknaden och för att alliansregeringen stått upp för starka offentliga finanser, agerat snabbt för att hjälpa människor tillbaka till arbete och samtidigt hållit fast vid arbetslinjen har Sverige kommit ut starkt ur krisen. I Europa är vi ett undantag. Medan länder runt om oss nu planerar för omfattande skattehöjningar, sänkningar av pensioner, nedskärningar i välfärdens verksamheter kan vi i Sverige i stället se en återhämtning som kommit snabbare än någon vågat tro. Sveriges bnp ökade med 6,9 procent tredje kvartalet i år jämfört med samma period förra året. Det är den högsta siffran sedan SCB började med kvartalsvisa mätningar 1970. Om vi ser till sysselsättningen är bilden ljus. Vi är i dag 100 000 fler sysselsatta än 2006, och då var 2006 ett år med högkonjunktur. Vi hade en arbetsmarknad som präglades av tillväxt, men jobben kom inte. Just nu har vi en kraftigt nedåtgående trend för varsel och en uppgång när det gäller antalet nyanmälda platser hos Arbetsförmedlingen. Håller prognoserna i sig innebär det ytterligare 100 000 människor i sysselsättning inom bara två år. Samtidigt som Sverige står starkt finns det moln på himlen. Oron i omvärlden kan snabbt ställa oss inför nya utmaningar, och arbetslösheten är fortfarande hög. Unga, nyanlända, personer med funktionshinder och långtidsarbetslösa behöver vi sätta extra fokus på. Där krävs en fortsatt aktiv arbetsmarknadspolitik, som sänker trösklarna in på arbetsmarknaden. Herr talman! I detta betänkande lägger vi fram förslag för att underlätta konjunkturuppgången genom att stötta korttidsarbetslösa så att de snabbt kommer ut på arbetsmarknaden. Men vi gör också riktade insatser för dem som befinner sig långt från arbetsmarknaden. Låt mig nämna några av förslagen. Vi satsar 200 miljoner extra på Arbetsförmedlingen. Vi erbjuder fortsatt coachstöd och ökar antalet praktikplatser. Vi förstärker det särskilda anställningsstödet för deltagare inom jobb- och utvecklingsgarantin för att fler arbetsgivare ska våga pröva en anställning. Vidare genomför vi en försöksverksamhet med så kallade coacher över tröskeln som har särskild arbetsmiljökompetens och ska stödja personer som länge varit borta från arbetsmarknaden samt de arbetsgivare som vågar öppna porten för dessa personer så att man på den nya arbetsplatsen kan hitta en fungerande situation. För människor som varit borta länge är arbetsmiljön särskilt viktig. För att förbättra integrationen stärker vi instegsjobben för nyanlända. Vi tror att en bra kombination är att lära sig svenska språket och samtidigt arbeta. Det tror vi är den absolut bästa vägen till en snabb integration i Sverige. Vi gör också särskilda insatser för personer med funktionsnedsättning. Nivåhöjningen för anslaget Lönebidrag och Samhall uppgår med anledning av denna budget till 1,5 miljarder fram till år 2012. Vi menar att vi måste se till att få en arbetsmarknad där alla människors arbetsförmåga verkligen tas till vara. För ungdomar gör vi nu ytterligare en kraftansträngning. Vi vet att det är väldigt många ungdomar som har ofullständiga betyg. Detta är tyvärr ofta en rak väg ut i ungdomsarbetslöshet. Vi väljer nu att förlänga vår satsning på folkhögskolan. Vi gör också en tillfällig höjning av studiemedlen för dem som nu väljer att komplettera sina studier. Utöver detta kvarstår våra stora satsningar för långtidsarbetslösa i form av nystartsjobb, jobb- och utvecklingsgarantin och jobbgarantin för unga. Jag vill också gärna framhålla de aktörer som kompletterar Arbetsförmedlingen. Vi tror att det är viktigt att vi får fler som har möjligheter och kontakter ute på svensk arbetsmarknad och som kan hjälpa människor att matchas med de arbeten som nu kommer. Det är också viktigt att inte glömma att även andra politikområden i mycket stor utsträckning också påverkar jobben. Lyssnar man på oppositionen kan man ibland förledas att tro att ett klubbslag i riksdagen skapar 100 000 jobb. Verkligheten är kanske att de 100 000 jobb som nu kommer att växa fram till år 2012 växer beroende på vilka grundförutsättningar man skapar för politiken. Jag vill här gärna lyfta fram jobbskatteavdraget, som ökar drivkrafterna till arbete, särskilt för dem med låga och normala inkomster. En sjuksköterska eller en metallarbetare får nu en extra månadslön efter skatt - en hel månadslön. Detta sker i ett land där man har haft som idé att de med låga eller normala inkomster ska beskattas särskilt hårt. Det här är en viktig politisk kursändring i Sverige som jag blir allt gladare över att fler ansluter sig till. Vi har också tydliggjort att a-kassan nu ska fungera som en omställningsförsäkring mellan två jobb. Vi har gjort stora satsningar på det reguljära utbildningssystemet, på yrkesutbildningar och på högskolan. Aldrig tidigare har så många studerat i svensk högskola. Vi har infört en ny gymnasieskola med yrkesinriktning och lärlingsprogram för mer praktiskt lagda ungdomar. Vi avser också att införa lärlingsanställningar på gymnasiets lärlingsprogram och lärlingsprovanställningar på arbetsmarknaden för att ytterligare sänka trösklarna in på arbetsmarknaden. Vi är helt övertygade om att vi i Sverige har saknat en tydlig bro mellan skolan och arbetsmarknaden, och den bron är vi nu beredda att börja bygga tillsammans med arbetsmarknadens parter. Vi har vidare gjort historiskt stora satsningar på infrastruktur och forskning, vilket också bidrar till jobb på kort men kanske framför allt på lång sikt. Skatten på företagande har under den tidigare mandatperioden sänkts med 48 miljarder. Det ska löna sig att arbeta i Sverige, men det ska också löna sig att starta och driva företag. Vi tror att goda förutsättningar för företagande också är det som kan se till att fler jobb växer fram. Vi har infört avdrag för hushållsnära tjänster, först med RUT-avdrag, sedan med ROT-avdrag. Sist men inte minst vill jag också lyfta fram förändringen i sjukförsäkringen. Nu erbjuds sjukskrivna en möjlighet att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Det handlar inte längre om att dölja människor och förpassa dem till förtidspension. Nu erbjuder vi vägar tillbaka till arbetsmarknaden, och det är oerhört glädjande. Hur står sig då oppositionens politik i jämförelse med detta? Vilken politisk förnyelse är det som De rödgröna presenterar efter valförlusten? Ingen - absolut ingen! Ska man sammanfatta det är det samma gamla bidragslinje toppad med lite skattehöjningar och en tro på att den gamla Amspolitiken, som forskningen redan har dömt ut, på något sätt redan skulle kunna börja fungera igen. I stället för att göra det mer lönsamt att arbeta vill man höja skatten för flera miljoner löntagare. Man kallar det lite förrädiskt för en trygghetsväxling. I själva verket är det en förtäckt skattehöjning med 4,7 miljarder för dem som står utanför a-kassan. Jag vet inte om det är detta som Ylva Johansson talade om när hon nämnde förskingring. Är det denna förskingring som har skett från staten - att vanliga löntagare kan få lite mer i plånboken och att det lönar sig att arbeta? Vidare föreslås en kraftig utgiftsökning genom a-kassan. Vi talar om utgifter på omkring 5 miljarder extra bara nästa år. Tar vi åren 2012, 2013 och 2014 är det 14 miljarder. Man vill vidare fördubbla arbetsgivaravgifterna och ta bort RUT-avdraget, trots att man vet att det är precis dessa åtgärder som har gjort att människor som har stått långt från arbetsmarknaden har fått en möjlighet att komma tillbaka. Människor som precis har kommit tillbaka ska man skicka rakt ut i arbetslöshet igen. Jobbcoacherna som förstärker matchningsarbetet och hjälper människor tillbaka till arbete vill man inte ha alls. Man tycker inte att de gör någon nytta. De 20 000 personer som har fått hjälp av en jobbcoach att komma tillbaka till arbete kanske har en annan åsikt. Jag har svårt att förstå vad det är som är så farligt med dessa privata rekryteringsföretag eller med studieförbund som ABF. Varför kan inte de få vara med och bidra på svensk arbetsmarknad? De rödgrönas politik är inget annat än en återgång till bidragslinjen. Herr talman! Det är ändå anmärkningsvärt: I två val har deras politik underkänts av väljarna, men ändå återkommer de med samma politik gång på gång. Det ska dock erkännas att det finns de som börjar ifrågasätta den. IF Metalls Stefan Lövdén och den socialdemokratiske gruppledaren Sven-Erik Österberg är två exempel på företrädare som nu öppet ifrågasätter det rödgröna a-kasseförslaget. Och som om inte det vore nog klargör Thomas Östros att det rödgröna förslaget om fastighetsskatt, som måste ses som en viktig finansiering av a-kassesatsningen, nog inte ens borde ha föreslagits. Riktar vi blicken utanför socialdemokratin finner vi lika många exempel. Ett är Miljöpartiets Peter Eriksson. Han slår fast att han inte vill införa vare sig fastighetsskatt eller förmögenhetsskatt igen. Herr talman! Den som kanske ändå har sammanfattat den rödgröna politiken allra tydligast än nog partiledaren Mona Sahlin. Hon beskriver det kortfattat: "Det var fel på vår politik." Ja, det är fel politik. Sverige behöver ansvarstagande för ekonomin och en arbetslinje. Ändå kan vi i dag i kammaren lyssna på Ylva Johansson och Mehmet Kaplan, som driver sina förslag om a-kassan till skarp omröstning. Det är inte seriöst. Tala om vilken politik det är som gäller! Tala om att ni inte längre står fast vid de reformer som skulle finansiera era förslag! Herr talman! Sverigedemokraternas politik är att likna vid ett trolleri. Man vill både ha sänkt skatt och höjda bidrag. Hur detta ska finansieras är en gåta för de allra flesta av oss. Det vi däremot vet är att de regeringar som driver en sådan politik är de regeringar som sedan får betala notan och skickar den vidare. Vi vet vilka som får betala: Det är pensionärer som får lägre pensioner, och det är undersköterskor som förlorar sitt jobb när man skär ned i välfärden. Det är en politik som är oansvarig och som Alliansen kraftigt vänder sig mot. Herr talman! Alliansen söker nu långsiktigt stöd för en politik som leder till att vi får full sysselsättning. Vi vill se en inkluderande arbetsmarknad där varje människas förmåga tas till vara. Vi är beredda att lyssna på konstruktiva förslag på hur fler jobb skapas. Men låt mig vara tydlig med att arbetslinjen är vårt svar för att möta de utmaningar som väntar Sverige. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag. (Applåder)

Anf. 48 Ylva Johansson (S)

Herr talman! När man är en björn med mycket liten hjärna och tänker ut saker upptäcker man att en idé som verkade vara riktigt idéaktig inne i hjärnan är annorlunda när den kommer ut i det fria och andra människor ser på. Så sade Nalle Puh, men det kunde kanske ha varit en moderat företrädare som ser till sin egen politik. Den retorik som Tomas Tobé här använder är precis samma som vi har hört nu i över fyra år, men verkligheten ser precis annorlunda ut. Ni företräder inte en arbetslinje. I stället är det en låglönelinje. Resultatet av er politik är ju ökad arbetslöshet, ökat utanförskap och en långtidsarbetslöshet som biter sig fast. Det du, Tomas Tobé, här beskrev om att Sverige stod väl rustat inför finanskrisen stämmer. Vi stod väl rustade, och jag inledde med att säga det i mitt anförande. Sverige är ett rikt land. Vi har haft en situation där vi har satsat på människors kompetens, rustat människor för att klara också svåra utmaningar och haft trygghetssystem som har kunnat hjälpa människor att våga ta språnget. Vi har satsat på kunskaper i skolan så att fler människor ska få tillgång till mer kunskap. Vi har satsat stort på samarbete om forskning och utveckling för att företag ska kunna växa och bli konkurrenskraftiga i vårt land. Vi hade också överskott i de offentliga finanserna. Det är precis denna politik som ni håller på att ändra. Ni håller på att sätta Sverige i ett läge där vi inte längre har tillräckligt med kompetens att konkurrera med. Hur ser Tomas Tobé på det faktum att kunskaperna i svensk skola är i fritt fall? Detta är en oerhört allvarlig utmaning. Det är allt fler ungdomar som lämnar gymnasieskolan utan tillräckliga kunskaper. Forskningsintensiva företag väljer att inte investera i Sverige utan att flytta till andra länder. Människor som är långtidsarbetslösa hamnar nu permanent utanför arbetsmarknaden.

Anf. 49 Tomas Tobé (M)

Herr talman! Jag känner mig förhållandevis tillfreds med att jag sade samma sak före valrörelsen som nu efter valrörelsen. Det är hela poängen med vår arbetslinje. Den blir väldigt ofta ifrågasatt. Det beskrivs ibland som hårt, och det beskrivs ibland som kallt. Sanningen är att svenska folket kanske har sett vad som är viktigt för Sverige. Det är viktigt att man håller ordning och reda i statsfinanserna. Kanske är det viktigt att det i alla lägen är lönsamt att arbeta och att det blir billigt för företagen att anställa. Kanske är det så som vi bygger Sverige starkare. Vi har varit inne i en djup finanskris. Det är klart att detta har påverkat Sverige. De allra flesta i Sverige har också fått ta ansvar på olika sätt under denna kris. Men inte ens Ylva Johansson kan väl blunda för det läge som Sverige i dag är i. Vi är ett undantag i Europa. Vi har förmånen i debatten i kammaren i dag att stå och diskutera satsningar på hur vi ska kunna göra så att fler ungdomar som är arbetslösa ska kunna utbilda sig. Vi kan göra satsningar med mer coachstöd till de människor som nu är arbetslösa och vill ha en hjälp in på arbetsmarknaden. Herr talman! Det är någonting som vi ska vara stolta över. Det är viktigt. En fråga till Ylva Johansson är: Hur kan samma politik som döms ut av väljarna och som av den egna partiledaren Mona Sahlin kallas för fel politik vara en politik som ni här i kammaren i dag på fullt allvar vill driva till skarpa omröstningar? Vilket förslag på a-kassans område är det Socialdemokraterna föreslår i dag? Är det Sven-Erik Österbergs a-kassa, är det Stefan Lövdéns a-kassa, Mona Sahlins a-kassa eller Ylva Johanssons a-kassa?

Anf. 50 Ylva Johansson (S)

Herr talman! Vi kommer att rösta för en solidarisk a-kassa som hela vårt parti står bakom. Patrik Björck kommer att ta upp det mer i sitt anförande. Vi är lyckligtvis i ett läge där vi just nu har en stark tillväxt i svensk ekonomi, starkare än i andra länder. Vi föll också skarpare än andra länder. Vi hade ett fall i bnp på över 5 procent. Nu börjar vi återhämta det, och det är bra. Men det är också ett tecken på att det är en mycket konkurrensutsatt och exportberoende ekonomi som vi har i Sverige. Det som bygger Sverige starkt är inte bara sänkta skatter. Det som bygger Sverige starkt är människor i arbete och människor i arbete med kunskaper. Det handlar om forskning, utbildning och människor i arbete. Det är detta som ni inte vill investera i. Jag vill vända mig till Tomas Tobé. Nu när vi har en starkt växande ekonomi kommer vi att få ökade intäkter till statskassan, vilket är välkommet. Då har alliansregeringen lagt fast ett utgiftstak som är så snålt tilltaget att det inte kommer att vara möjligt att göra några investeringar i utbildning, forskning eller högre kvalitet i undervisningen i skolan. Vi kommer att få se när vårpropositionen läggs fram i april finns det bara ett enda förslag att använda de ökade resurserna till, och det är sänkta skatter. Det är det samma förslag och det enda förslag som Moderaterna alltid föreslår för alla samhällsproblem.

Anf. 51 Tomas Tobé (M)

Herr talman! Sänkta skatter är inte lösningen på alla problem. För en undersköterska som går till jobbet varje dag tror jag det är viktigt att känna att ens arbete belönas och att det lönar sig att arbeta. Jag tror att det också är därför som väldigt många nu väljer att ge sitt stöd till Sveriges arbetarparti Nya moderaterna. När det gäller arbetsmarknaden i stort är utbildning oerhört viktigt. Det är också därför som vi har satsat väldigt mycket på komvux. Det gäller framför allt den yrkesinriktade utbildningen som är väldigt viktig. Det är därför vi ser att vi nu har fler i svensk högskola än vad vi någonsin har haft tidigare. När det gäller sysselsättningen och resultatet av politiken är det 100 000 fler sysselsatta i dag än vad det var i högkonjunkturen 2006, och då har vi gått igenom en djup kris. Det är resultatet av en ansvarsfull ekonomisk politik och en tydlig arbetslinje. När det gäller Ylva Johanssons fråga om utgiftstak har vi inga nya besked att lämna. Vi kommer fortsatt att ta ansvar för svensk ekonomi och säkerställa att svenska skattebetalare vet att de satsningar av resurser vi gör det gör vi utan att belåna framtida generationer.

Anf. 52 Josefin Brink (V)

Herr talman! Tomas Tobé tar upp många saker i sitt inlägg. En grupp som han nämner är de unga arbetslösa. Nyligen kom en rapport från Ungdomsstyrelsen som visar att andelen unga i åldern 20-29 år som är fattiga har fördubblats sedan 2001. Var femte person i 20-30-årsåldern lever i dag med låg ekonomisk standard. En bärande orsak till det är att de inte får någon fast förankring på arbetsmarkanden. Det är ett jättestort problem. Det står i majoritetens text i betänkandet på s. 19: Det är viktigt att arbetslösa ungdomar kan erbjudas stöd för att kunna få en mer varaktig förankring på arbetsmarknaden. När jag letar efter vilka förslag som läggs fram för att åstadkomma detta hittar jag ingenting. Det jag vet att regeringen har gjort redan tidigare under förra mandatperioden var att underlätta för arbetsgivare att erbjuda otrygga tidsbegränsade anställningar. Den lade fast ett regelverk för det som är så generöst för arbetsgivarens del att till och med EU-kommissionen har kritiserat regeringen för att man eventuellt bryter mot ett EU-direktiv på området. Det enda förslag som kommer framöver som berör ungas anställningsvillkor som presenteras i budgeten är att man ska hitta på en ny anställningsform som heter lärlingsprovanställning. Den innebär en provanställning som utsträcks från dagens 6 månader till 18 månader, det vill säga ett och ett halvt års provanställning. Det är den mest otrygga anställningsform som över huvud taget finns på svensk arbetsmarknad. Jag undrar lite: På vilket sätt kommer detta att bidra till att ge unga människor en mer fast förankring på arbetsmarknaden?

Anf. 53 Tomas Tobé (M)

Herr talman! Josefin Brink lyfter upp ett väldigt stort problem som vi har i samhället. Vi har en hög ungdomsarbetslöshet. Unga människor är dessutom väldigt sällan inne i a-kassesystemet. De har inte varit ute på arbetsmarknaden. De är tyvärr ofta förvisade till försörjningsstöd. Vad är det viktigaste att göra som bot mot detta? Vi tror att vi måste få in fler unga på arbetsmarknaden. Det är därför vi har satsat väldigt mycket på utbildning. I grunden måste vi lösa problemen i den svenska grundskolan och gymnasieskolan. Det är bra att unga har möjligheter att gå tillbaka till skolbänken för att läsa upp sina betyg om de behöver det. Det är bra att vi tar bort arbetsgivaravgiften för de långtidsarbetslösa ungdomarna, och för andra ungdomar halverar vi arbetsgivaravgiften. Det kommer att ge ungdomar bättre möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Allt detta är dock Vänsterpartiet och Josefin Brink emot. De tycker det är fel att man till exempel har en möjlighet att kunna ha ungdomar anställda hos sig billigare. De vill ha den möjligheten för en snäv grupp ungdomar medan vi ser att det är ett mycket större problem än så. När det gäller lärlingsprovanställning handlar det om att ungdomar inte får chansen att visa upp sig på arbetsmarknaden. Vi ser att inom de avtalsområden där arbetsmarknadens parter har varit ansvarsfulla och öppnat upp för detta så fungerar det väl. Det ger ungdomen en erfarenhet och en möjlighet att kunna få ett riktigt jobb. Jag tror att vi måste våga vara öppna för att pröva många olika vägar för att komma in i arbete. Frågan är varför Vänsterpartiet inte är det.

Anf. 54 Josefin Brink (V)

Herr talman! När det gäller den generella nedsättningen av arbetsgivaravgiften för ungdomar har både Riksrevisionen, Finanspolitiska rådet och en rad andra ekonomer väldigt klart sagt att det inte skapar några nya jobb över huvud taget. Det har skapat större vinstmarginaler för stora företag som redan har väldigt många unga anställda. Vi vill i stället satsa resurserna på dem som verkligen har svårt att få ett jobb. När det gäller dem som inte har en färdig gymnasieutbildning har vi en mycket mer gedigen satsning för att de faktiskt ska få möjlighet att gå klart gymnasiet som är ganska lik det förslag som TCO presenterade nyligen. De kallar det för en utbildningsgaranti, och det handlar om att erbjuda ungdomar som skolan inte har tagit tillräcklig vara på att gå färdigt en gymnasieutbildning i individuellt anpassade program. Målsättningen är att alla ska erbjudas den möjligheten före 25 års ålder. Vi har alltså en mer ambitiös satsning på den här gruppen än vad regeringen har. Men vad jag pratar om nu är inte den här gruppen som ofta hamnar i långtidsarbetslöshet. Jag pratar om de unga som jobbar och betraktas som att de är i arbetskraften men som ofta är undersysselsatta, som har otrygga anställningar, som går in i och ut ur anställningar, som jobbar några timmar då och då, som är timvikarier, som är behovsanställda, som får en provanställning som plötsligt, över dagen, avbryts utan någon som helst motivering och som utnyttjas på en arbetsmarknad där de har väldigt lite att säga till om. Detta leder till att dessa unga människor inte får någon fast förankring på arbetsmarknaden. De får en väldigt dålig ekonomi och har extremt svårt att till exempel här i Stockholm skaffa en bostad, att bilda familj och allt detta, och det här är en situation som fler och fler unga människor hamnar i. Mer än hälften av dem under 24 år har en sådan otrygg anställning. Ungefär var tredje som är under 30 år har en otrygg visstidsanställning. Jag undrar om regeringen tror att man kommer till rätta med detta genom ytterligare en otrygg anställningsform.

Anf. 55 Tomas Tobé (M)

Herr talman! I Sverige har vi en modell som innebär att det är parterna som har ett ansvar för att se till att man följer de lagar och regler som gäller. Det är visserligen sant som Josefin Brink påpekar, att vi har väldigt många ungdomar som har visstidsanställningar. Det är väldigt ofta så att det första jobbet man får är en visstidsanställning innan man kan ta sig vidare till ett riktigt arbete igen. Det vi nu ser är att vi har så pass många ungdomar som tyvärr har misslyckats i den svenska skolan. De har aldrig kommit ut på arbetsmarknaden, och de är heller inte beredda att gå tillbaka till skolbänken. För denna grupp säger vi: Kan vi öppna dörren och erbjuda en möjlighet att få en del av utbildningen på en arbetsplats samtidigt som man har en lön? Kan detta vara en väg in? Vi tror det. Vi har tittat på många andra länder, exempelvis på Norge och Danmark, där man har olika typer av modeller för detta som fungerar väldigt väl. Det handlar om att föra in ungdomar på arbetsmarknaden, och det tycker vi är oerhört viktigt. Den intressanta frågan är så klart att om vi skapar fler jobb totalt sett så löser vi också en del av ungdomsarbetslösheten. Detta har jag berört i mitt anförande. Ett jobb som väldigt många ungdomar har i dag och som Josefin Brink inte tycker behöver finnas kvar har kommit via RUT-avdraget. En tredjedel av dem som i dag har fått en möjlighet att komma in och arbeta via ett RUT-avdrag är nu ungdomar som riskerar att sägas upp på grund av att Josefin Brink tycker att vi i kammaren ska rösta igenom ett avskaffande av RUT-avdraget. Jag får ta det här med Josefin Brink sedan.

Anf. 56 Erik Almqvist (Sd)

Herr talman! Tomas Tobé undrar hur vi i Sverigedemokraterna får ihop vår budget med en minskad skatt och ökade utgifter för välfärden. Jag vet inte om jag och mitt parti har varit otydliga, men vi vill faktiskt minska invandringen - ganska mycket dessutom. Vi räknar med att kunna spara ungefär 10 miljarder på det här nästa år. Jag är medveten om att det är väldigt lågt räknat. Bland annat Svenskt Näringsliv som står Alliansen nära räknade på vår politik och kom fram till att egentligen skulle det snarare röra sig om 20 miljarder, alltså det dubbla. En siffra som för övrigt även Socialdemokraterna bekräftar. Men även 10 miljarder räcker till att satsa både på välfärd och sänkta skatter. Så ligger det till. Under dessa tre första månader i riksdagen för oss sverigedemokrater har vi fått se prov på märklig matematik från Alliansen vid ett flertal tillfällen, bland annat när Alliansen har hävdat att en 90-procentig sänkning av invandringen som vi står bakom är det samma som en 10-procentig ökning. Jag börjar förstå varför man ser det som problematiskt att man nu kanske måste börja skära ned på Regeringskansliet från 5 000 tjänstemän till 4 700. Det är svårt med matematik. Att det är svårt med matematik märker vi också i Tomas Tobé anförande när han talade om att det ser bra ut med sysselsättningsstatistiken i Sverige de senaste åren. Antalet sysselsatta har ökat med 100 000 personer sedan 2006. Det stämmer ju. Problemet är bara att genom er invandring har befolkningen i arbetsför ålder ökat med upp emot 300 000 personer. Andelen som är sysselsatta har alltså minskat. Med ert sätt att räkna måste Nordkorea vara ett föredöme. De har fler sysselsatta än Sverige. Det är verkligen en arbetslinje. Att de sedan har fler som inte är i arbete spelar tydligen ingen roll.

Anf. 57 Tomas Tobé (M)

Herr talman! De enda som möjligtvis skulle kunna ha Nordkorea som sitt föredöme vore kanske Sverigedemokraterna. Där är det nämligen väldigt lite rörelse över gränserna, kan jag upplysa Erik Almqvist om. Om vi nu går till sakfrågan och invandringen kan vi, när vi läser Sverigedemokraternas budget, konstatera att 90 procent av invandringen till Sverige ska stoppas. I den här beräkningen kan vi konstatera att också svenskar som har rest utomlands och som vill återinvandra till Sverige innefattas. Är det dem, Erik Almqvist, som du tycker att det är viktigt att säga stopp, du är inte välkommen tillbaka till Sverige till? Vi har fullt upp på svensk arbetsmarknad, så ni får nog vänta lite till. Det jag tror är viktigt att förstå är att man måste granska den långsiktiga utvecklingen väldigt noga. Nu är Sverigedemokraterna visserligen ett nytt parti i Sveriges riksdag, och det kan möjligtvis ursäkta er, men jag kan berätta att arbetskraftsprognoserna framöver kommer att visa att vi kommer att ha ett tydligt behov av fler arbetskraftsinvandrare till Sverige. Det är det ena alternativet. Det andra alternativet är att skära ned på välfärden. Hur man än räknar och hur mycket man än ogillar invandring kommer man inte undan detta: Det kommer att vara viktigt att svenska företag har en möjlighet att rekrytera den kompetens man behöver för att vara konkurrenskraftiga i en alltmer globaliserad värld. Min fråga till Erik Almqvist är: Vilket svar är det som gäller? Kan Sverigedemokraterna acceptera att det finns en prognosutveckling som innebär att vi behöver arbetskraftsinvandring, eller är det nedskärningar i välfärden och sänkta pensioner som är att vänta för landets pensionärer?

Anf. 58 Erik Almqvist (Sd)

Herr talman! Nu börjar jag förstå att Tomas Tobé har lite svårt att se hur vår budget håller. Båda Tomas Tobés antaganden kring vår budget var ju felaktiga till att börja med. Nej - vi har inte sagt i vår budget att vi ska minska invandringen med 90 procent. Vi vill sätta upp nya och restriktivare regler framför allt för anhörig- och asylinvandring, och vi har uppskattat att den typen av invandring kommer att minska med 90 procent. Men det omfattar inte, som Tomas Tobé antog, de svenskar som återvänder. Förra året var det ungefär 18 000 av över 100 000 invandrare totalt. Vi vill heller inte ha nordkoreansk invandring. Precis som jag sade vill vi ha en behovsanpassad invandring. Behöver vi arbetskraft vill vi att man ska vara öppen för det. Det är inget konstigt. Så har det varit länge i Sverige. Problemet är att ni i praktiken har avskaffat behovsprövningen. I dag är det upp till den enskilde att fixa sig ett jobb; om det sedan finns behov av den typen av arbetskraft på arbetsmarknaden eller inte spelar ingen roll när uppehållstillståndet ska utfärdas. Det här är rakt emot utvecklingen i våra grannländer och även i arbetskraftsinvandringsländer som ni gärna framhåller, till exempel Kanada där man har utarbetat poängsystem som blir alltmer tydliga med tiden, just för att man vill ha en tydlig behovsprövning och en tydlig profilering så att man får folk till landet som man också har nytta av. Att er invandringspolitik inte fungerar är uppenbart. Det är därför ni måste införa diskriminering av svenskar, vilket jag själv skulle ha svårt att stå och tala stolt om utan att skämmas inför de väljare som faktiskt har röstat på mig. Vad gäller prognoser får vi höra att det kommer att komma prognoser som visar att vi behöver arbetskraftsinvandring. Självklart. Det kommer att komma sådana prognoser någon gång i framtiden. Det kommer också att komma prognoser i framtiden som visar på att vi inte behöver det. Men vi måste förhålla oss till den verklighet som är nu, och problemet är att under flera decennier har vi en minskande sysselsättningsgrad i Sverige. Vi har en invandring som bara leder till ökad arbetslöshet, och då ser inte vi ett sådant nära förestående problem eller behov.

Anf. 59 Tomas Tobé (M)

Herr talman! Prognoserna finns redan. Jag kan skicka över ett antal underlag från SCB så kan Erik Almqvist få läsa igenom dem och sedan återkomma med ett svar på hur han anser att svenska företag ska kunna lösa sin arbetskraftsbrist på sikt. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att över 600 000 personer som man skulle kunna kalla för invandrare, utrikes födda eller vad vi nu väljer att kalla dem som kommer från ett annat land går till jobbet varje dag och arbetar i Sverige. Det är människor som bidrar till vårt välstånd. Och det är någonting som jag är väldigt stolt över. Det jag däremot inte tycker att vi ska vara stolta över är när någon lägger fram oseriösa budgetförslag där man till exempel säger att man ska sänka skatter och höja bidrag och där man inte har en ordentlig finansiering i grunden. Ni må tycka att det är som ni säger i de förslag som ni har lagt fram på invandringsområdet, men det finns ingen ekonomisk bärkraft i de analyser som ni har gjort. När det gäller instegsjobben, som finns på vårt område i detta utskott, tycker jag att det största problemet är att utrikes födda som kommer till Sverige inte tillräckligt snabbt lär sig svenska och att de inte kommer ut i arbete. Jag tycker att det är de största problemen. Därför är instegsjobben väldigt viktiga. De ger en möjlighet att kombinera lärandet av svenska med att arbeta. Därmed kan vi också underlätta integrationen i Sverige. När det går upp för svenska folket att Sverigedemokraterna inte vill ha någon integrationspolitik, att man vill stigmatisera bilden av invandrare och att man vill hålla dem utanför arbetsmarknaden tror jag att Erik Almqvist och Sverigedemokraterna kommer att marschera ut ur den här kammaren, och det kommer jag att vara stolt över.

Anf. 60 Mehmet Kaplan (Mp)

Herr talman! Tack Tomas Tobé för anförandet! Det föranledde några frågor. Den ena handlar om hur arbetsmiljöombuden ser på frågorna. Tomas Tobé nämnde inte det alls i sitt anförande. I enkäten om arbetsmiljö som har presenterats ser vi att 37 procent av de drygt 2 500 arbetsmiljöombud som har svarat på enkäten säger att det förekommer sjukskrivningar kopplade till arbetstid på deras arbetsplats. 84 procent uppger att det finns tjänstemän som regelbundet arbetar övertid. Man kan ju tycka att det är bra att folk jobbar övertid, men endast 14 procent säger att samtliga på arbetsplatsen tar ut den fyra veckors sammanhängande sommarsemester som är lagstadgad, och 84 procent anger att tjänstemännen antingen inte kan eller själva väljer att inte göra det. Det jag tog upp i mitt huvudanförande och det jag vill veta från Tomas Tobé är varför man inte nämner de här frågorna på det sätt som de faktiskt bör nämnas, nämligen att det här är ett stort problem. Flera talare som är uppsatta på talarlistan efter oss kommer att ta upp många andra viktiga frågor, men det här arbetsområdet som vi pratar om i dag är nog så viktigt för den majoritet av svenskar som jobbar. Det här är faktiskt en oerhört viktig fråga. Vilka tankar har ni i utskottet som tillhör regeringsunderlaget? Det skulle jag vilja höra av Tomas Tobé.

Anf. 61 Tomas Tobé (M)

Herr talman! Låt mig börja med att ge Mehmet Kaplan rätt. Det här är en oerhört viktig fråga, en framtidsfråga. Jag tror att hela frågeställningen kring arbetsmiljö måste bli någonting självklart. Jag skulle gärna se ett större engagemang, framför allt från arbetsgivarorganisationerna när det gäller de här frågorna. Jag tror att hela frågan om arbetsmiljö faktiskt kommer att vara ett konkurrensmedel i framtiden, det vill säga att erbjuder man en arbetsplats med en bra arbetsmiljö kommer man också att var attraktiv som arbetsgivare. Arbetsmarknadsministern hade tyvärr inte möjlighet att närvara vid denna debatt, men jag kan berätta att Hillevi Engström har ett mycket starkt engagemang i detta. Hon har också en bakgrund som facklig ombudsman och är mycket kunnig i dessa frågor. Hon har varit tydlig med att hon nu vill göra mer på detta område. Vi väljer att i den här budgeten avisera ett förslag med coacher över tröskeln. Just för dem som har varit borta från arbetsmarknaden länge och de arbetsgivare som tar emot dem kan vi kanske hitta en möjlighet genom att en coach kan hjälpa till så att man får en bra arbetsmiljö och får det att fungera. Det var lite grann det, herr talman, jag avsåg när jag beskrev det som att vi behöver få en mer inkluderande arbetsmarknad, en arbetsmarknad där man prövar alla människors arbetsförmåga och där man kan få delta efter egna förutsättningar. Det är också en fråga där arbetsmiljön är väldigt central.

Anf. 62 Mehmet Kaplan (Mp)

Herr talman! Tack, Tomas Tobé! När det gäller det här förhållningssättet är det naturligtvis bra att vi har en relativt god samsyn. Det handlar ändå om det långsiktiga arbetet med de insatser vi faktiskt gör för att få flera människor i arbete. Det är det högst prioriterade målet. Där instämmer jag i det som har sagts. Vi ska kunna sörja för att de som kommer in i arbete och de som redan finns i arbetslivet faktiskt kan känna glädje och en trygghet i det arbete de har. Då blir det lite svårt med de besparingar som man har gjort på Arbetsmiljöverkets anslag och som en av våra reservationer just tar upp. I betänkandet har Alliansen framfört att man faktiskt har satsat lite pengar, inte fullt så mycket som vi hade velat, och i syftet skrivs det att man bland annat har satsat de här pengarna för att förstärka Arbetsmiljöverkets informations- och kunskapsspridning om arbetsmiljöfrågor så att fler arbetsplatser, även de minsta, stimuleras till ett effektivt miljöarbete. Frågan är: Är det verkligen informationsprodukter som ska utvecklas i syfte att öka intressenternas möjligheter att få ett konkret och användbart stöd, eller är det så att det faktum att trafiken på webbplatsen har ökat är viktiga indikatorer på att det faktiskt blir reella förbättringar på området? Jag är lite tveksam, men naturligtvis är informationsinsatserna viktiga. Jag tycker att det är bra att de görs, men jag menar att det bör tas ett bredare grepp om detta. Jag vill också passa på att önska utskottsordföranden en god jul och ett gott nytt år. Det här är ju sista debatten i vårt utskott inför julledigheten.

Anf. 63 Tomas Tobé (M)

Herr talman! Det är sant. Vi har ökat anslagen till Arbetsmiljöverket de senaste åren. Vi har också genomfört sänkningar i inledningen av förra mandatperioden. Låt mig vara tydlig och säga så här: Jag tror inte att frågan om en god arbetsmiljö kan begränsas till summan i budgeten till Arbetsmiljöverket. Det är en klart större fråga än så, och vi har stora utmaningar framgent på svensk arbetsmarknad. Det vi har försökt att göra, om jag nu stannar vid Arbetsmiljöverket, är att givetvis ha kvar delen av kontroll, vilket behövs på ett antal arbetsplatser, men kanske framför allt att också få i gång ett arbete som handlar om att ge mer hjälp och att underlätta för de mindre företagen. Väldigt ofta handlar inställningen till arbetsmiljö om okunskap. Vi tror att vi behöver satsa mer på rådgivning och information för att den vägen säkerställa att vi kan få en bättre arbetsmiljö på svensk arbetsmarknad.

Anf. 64 Hans Backman (Fp)

Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till förslagen i det betänkande som vi debatterar i dag, AU2 Arbetsmarknad och arbetsliv . Jag vill också inleda med att säga att Sverige har klarat sig bättre ur den värsta finanskrisen sedan 1930-talet än de flesta andra länder. Det är värt att beakta när man tittar på situationen i vårt land. Tack vare de starka offentliga finanserna har Sverige kunnat bedriva en politik som har dämpat fallet i produktionen och sysselsättningen. Åtgärderna för att lindra krisens effekter har kännetecknats av en ambition att åstadkomma så positiva effekter på sysselsättningen som möjligt i en tid som har varit svår. De omfattande reformer som regeringen har genomfört under den gångna mandatperioden, bland annat på vårt område, arbetsmarknaden, för att stärka arbetslinjen ökar inte bara den varaktiga sysselsättningen utan lindrar också i nuläget krisens effekter. Åtgärderna har också bidragit till att stärka de långsiktiga förutsättningarna för tillväxt. Regeringens politik, den som vi har fått förtroende av väljarna att fortsätta med även under denna mandatperiod, har konsekvent haft, och kommer konsekvent fortsättningsvis att ha, fokus på jobbskapande och matchning in på arbetsmarknaden. Vi i Alliansen - Folkpartiet, Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna - kan konstatera att arbetsmarknaden fortsätter att utveckla sig i en positiv riktning. Sysselsättningen ökar, och de arbetade timmarna på den svenska arbetsmarknaden blir fler. Den goda utvecklingen förstärks också av att arbetslösheten nu tenderar att minska. Det framgår av arbetskraftsundersökningen, AKU, för november i år, 2010, att antalet sysselsatta i åldern 15-74 år ökade med nära 100 000 personer jämfört med november 2009. Arbetslösheten var i november 7,1 procent. Det är absolut en alltför hög siffra, men det är ändå en fortsatt nedåtgående trend för både kvinnor och män. Det är glädjande att vi kan se att den starka utvecklingen på arbetsmarknaden också innebär att långtidsarbetslösheten tenderar att minska. Den har minskat från 127 000 personer till 113 000 personer på ett år. Det är samma sak där. Det är alltför många, men det är på väg åt rätt håll. Företrädare för både Statistiska centralbyrån, SCB, och Konjunkturinstitutet, KI, har vid informationstillfällen i utskottet under den tid som beredningen av detta ärende har pågått talat om en bred återhämtning på arbetsmarknaden. KI beräknade i september 2010 att sysselsättningen skulle öka med 140 000 personer mellan 2010 och 2012 men angav också inför utskottet i november att det inte är uteslutet att denna siffra kommer att justeras uppåt. Enligt institutets egna undersökningar ligger till exempel näringslivets anställningsplaner på en hög nivå. Andra positiva indikationer som institutet hänvisade till är att Arbetsförmedlingens uppgifter nu visar en starkt nedåtgående trend för varsel om uppsägning och en uppgång när det gäller antalet nyanmälda platser. Fru talman! När sysselsättningen nu tar fart och arbetslösheten börjar minska är det centralt att säkra att arbetsmarknaden fungerar väl och att arbetsmarknadspolitiken anpassas till konjunkturutvecklingen. Då är det rimligt att de konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärderna minskar i omfattning i takt med att arbetsmarknadsläget förbättras. Jag vill ändå betona att det är förstås viktigt att det finns en hög beredskap för att vidta nya åtgärder om det skulle visa sig att arbetsmarknaden plötsligt skulle utvecklas svagare än enligt de bedömningar som har gjorts i budgetpropositionen. Detta är viktigt för att motverka risken att arbetslösheten biter sig fast och att människor slås ut från arbetsmarknaden. Styrande för företagens beslut att anställa är hur konjunkturläget uppfattas och hur man ser på framtiden som företagare. Där understryks vikten av goda offentliga finanser och ett långsiktigt ansvarstagande för svensk ekonomi. Här skulle jag vilja påpeka att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet avvisar sänkningen av socialavgifterna för unga. De anser inte att det är en åtgärd som skulle öka efterfrågan på personer med svag förankring på arbetsmarknaden - i det här fallet de unga. Det är ett bristande ansvarstagande inom arbetsmarknadspolitiken eftersom min bedömning är att en sådan åtgärd gör det svårare för unga att få jobb på grund av fördyringar för företagen. Enligt Svenskt Näringslivs företagarbarometer som kom i somras anger 67 procent av Sveriges företagare att halveringen av arbetsgivaravgiften till de unga har haft betydelse för deras beslut att rekrytera. Uppenbarligen säger företagare själva att detta har betydelse för deras vilja att anställa. Det bör man ta i beaktande när man funderar över eventuella förändringar i den åtgärden. Fru talman! Alliansen kan instämma med oppositionen om att det finns behov av satsningar på utbildning, i synnerhet att det är viktigt att ha slutfört grund- och gymnasieskola. Vi välkomnar därför att regeringen avser att vidga målgruppen för folkhögskolesatsningen, som ska motivera och underlätta för arbetslösa ungdomar att återuppta och genomföra sina studier. Insatserna ska nu erbjudas samtliga arbetslösa ungdomar under 25 år som saknar slutbetyg från grund- och gymnasieskolan. Det kan finnas skäl att betona utbildningspolitikens betydelse för arbetsmarknadsutvecklingen och särskilt peka på de positiva förändringarna av gymnasieskolan, som bland annat syftar till att förbättra genomströmningen och minska antalet avhopp från skolan. Vi vill också peka på den positiva utvecklingen av lärlingsfrågan. Här har vi en satsning från regeringen på en omfattande lärlingsutbildning, och här finns förslag på en särskild anställningsform för gymnasielärlingar och inrättande av lärlingsprovanställningar. Det här ska underlätta de ungas inträde på arbetsmarknaden. Jag vill också i sammanhanget uppmärksamma regeringens viktiga satsning på yrkesutbildning. I budgetpropositionen för 2009 presenterade regeringen ett paket vars syfte var att utöka och uppvärdera svensk yrkesutbildning. Totalt planerades en satsning på 1,8 miljarder kronor under tre år för att ge fler möjlighet att läsa en yrkesutbildning och för att genom detta förbättra näringslivets konkurrenskraft. Yrkesutbildningspaketet innehöll tre delar som gäller olika skolformer. Utöver den gymnasiala lärlingsutbildningen är det gymnasial yrkesutbildning inom komvux och yrkeshögskola. För samtliga delar gäller att de ska anpassas till behoven på arbetsmarknaden. Intresset för utbildningarna har också varit stort. Mot bakgrund av konjunkturläget och för att motverka arbetslösheten föreslår regeringen en utökad satsning på yrkesvux i hösttilläggsbudgeten. Regeringen föreslår att denna satsning ska fortsätta även under 2011. Det här tycker jag är bra och kan vara värdefullt för många, inte minst unga - som härmed kan få en större chans att få jobb. Fru talman! De unga har under en längre period haft svårt på arbetsmarknaden. De har haft en utsatt situation. Det försämrade arbetsmarknadsläget har drabbat ungdomar hårt. Det kan också delvis förklaras av att unga oftare än vuxna har en svag förankring på arbetsmarknaden med tillfälliga arbeten eller begränsad anställningstid. Hela utskottsmajoriteten, det vill säga Alliansen, vill understryka att det här är allvarligt. Vi avser därför förstås att fortsätta med att försöka förbättra läget. De unga som saknar fullständig gymnasieutbildning har en särskilt utsatt situation. Att slutföra grund- och gymnasieskola är mycket viktigt för att få en förankring på arbetsmarknaden. Därför välkomnar vi i Alliansen regeringens satsningar på att motivera och underlätta för arbetslösa ungdomar att återuppta och avsluta sina studier med hjälp av högre studiebidrag för arbetslösa ungdomar som saknar grundskole- eller gymnasieutbildning. Jag återkommer till det eftersom det är så extremt viktigt. Vi vill också visa vår uppskattning till att man fortsätter att förlänga och utvidga den folkhögskolesatsning som infördes 2010. Vi vill även lyfta fram utbildningspolitikens betydelse för arbetsmarknadsutvecklingen. Det hänger ihop. Sedan är vi fokuserade på att gymnasieskolan ska reformeras. Vi måste komma till rätta med de fallande kunskapsnivåerna. Detta arbete har påbörjats och fortskrider, men det tar sin tid att få full effekt när man lägger om ett så stort system som vårt utbildningssystem. Fru talman! Vi i Alliansen vill också uppmärksamma att Nationella lärlingskommittén har överlämnat sitt andra delbetänkande, Gymnasial lärlingsutbildning - utbildning för jobb till regeringen. Lärlingskommittén har haft i uppdrag att stödja och följa upp försöksverksamheten med gymnasial lärlingsutbildning i första hand ur näringslivets perspektiv. Närmare 10 000 ungdomar deltar i försöksverksamheten med gymnasial lärlingsutbildning. Den har pågått sedan hösten 2008, och planen är att verksamheten nästa år ska permanentas inom den nya gymnasieskolan. Lärlingsutbildningen ska utgöra ett komplement till den skolförlagda yrkesutbildningen. Kommitténs undersökning visar att nio av tio företag som deltar i försöksverksamheten är positiva. I sammanhanget kan även nämnas att regeringen har aviserat att fler vägar ska öppnas för ungdomars möjligheter till jobb. Det finns till exempel planer på att införa en ny tidsbegränsad anställningsform för elever som går lärlingsprogram inom gymnasieskolan och en möjlighet till lärlingsprovanställningar för personer upp till 23 år. Vi ser detta som verktyg för att få ned arbetslösheten bland de unga. Här är det också viktigt att uppmärksamma IF Metall och arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen, som i dagarna har tecknat kollektivavtal om yrkesintroduktion. Avtalet riktar sig till ungdomar under 25 år som saknar relevant yrkeserfarenhet och som på detta sätt kan få arbete och utbildning. Detta kan ses som ett exempel på när arbetsmarknadens parter tar ett ansvar för att unga ska ges en väg in i arbete. Här är det också värt att notera att det finns ett starkt stöd för att införa lärlingssystem. I den företagarbarometer som Svenskt Näringsliv hade i somras, som jag tidigare hänvisade till, anser 73 procent av företagen att det är en mycket eller ganska viktig reform att genomföra för att öka sysselsättningen bland unga. Det här har starkt stöd över en stor del av det arbetsmarknadspolitiska fältet av de aktörer som är inblandade i detta arbete. Jag vill poängtera att vi i Alliansen ser arbetslösheten, och i synnerhet ungdomsarbetslösheten, som en av de absolut mest angelägna frågorna för Sverige att få bukt med. De åtgärder som nu vidtas är mycket viktiga, och vi vill fokusera inte minst på satsningarna på ungdomar. Vi har också ett antal förslag som gäller förstärkta resurser till arbetspraktik och coachning. Arbetsförmedlingen får också ytterligare resurser som kan användas för denna prioriterade grupp. Budgetförslaget innehåller även utökade möjligheter för unga att få stöd inom jobbgarantin. Den halverade arbetsgivaravgiften för den som anställer ungdomar under 26 år ligger dessutom fast. Jag vill också lyfta fram de särskilda nystartsjobben som riktar sig till unga människor mellan 20 och 25 år som har varit arbetslösa i mer än sex månader. För den gruppen ges arbetsgivaravgiften en reducering som motsvarar normal arbetsgivaravgift. Jag skulle också vilja säga något ord om forskningen, som har tagits upp här i talarstolen. Faktum är att vi i Sverige gör en rejäl satsning på svensk forskning. Den forskningsproposition som lades fram 2008 innebar en ökning av anslagen med 5 miljarder kronor. Aldrig någonsin har anslagen för forskning ökat så mycket på så kort tid. Därmed nådde vi också målet om att Sverige ska avsätta 1 procent av bnp till offentligt finansierad forskning. Till sist, fru talman, skulle jag vilja säga när det gäller Sverigedemokraterna att internationell forskning visar att storleken på invandringen har mycket små eller obefintliga effekter på hur sysselsättningen utvecklas för de infödda. Arbetsmarknaden är helt enkelt inget nollsummespel där svenskar förlorar om invandrare vinner. Invandrare är också konsumenter och skattebetalare. Deras konsumtion bidrar till att efterfrågan ökar och att fler företag skapas, och därmed kan det bli fler jobb. Många utrikes födda som kommer till Sverige startar företag och skapar nya arbetstillfällen. Personer med utländsk bakgrund utgör även en värdefull kompetens i svenska företag och möjliggör exempelvis exportsatsningar och affärskontakter med andra länder. Jag vill avsluta med att säga att vi jobbar för att stärka arbetsmarknaden och ge fler arbete. Vi har fått förtroende av väljarna att fortsätta det arbete vi påbörjade under förra mandatperioden, och vi avser att fortsätta detta även under denna mandatperiod. (Applåder)

Anf. 65 Josefin Brink (V)

Fru talman! Jag har några frågor till Hans Backman som rör arbetslöshetsförsäkringen. Det står i betänkandet att regeringens inställning till "arbetslöshetsförsäkringen är att alla med fast förankring på arbetsmarknaden ska vara berättigade till inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning". I detta instämmer Hans Backman och de andra borgerliga ledamöterna. Då är min fråga: Hur ska Alliansen åstadkomma det utan att höja taket i arbetslöshetsförsäkringen? Om alla som har en fast förankring ska ha en inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning krävs det ju en rejäl höjning av taket, eftersom 90 procent av a-kassornas medlemmar i dag inte har en inkomstrelaterad ersättning därför att taket är så lågt satt att man bara får ut ett grundbelopp i praktiken. Ert motstånd mot att höja taket i arbetslöshetsförsäkringen - det har vi hört från föregående talare - är kompakt, för det skulle vara oansvarigt och jag vet inte vad. Min fråga är då: Hur har man tänkt sig att nå den här målsättningen om man själv inte ska höja taket? Eller har man tänkt sänka den procent som man får ut från a-kassan för att uppnå detta? Det är ju ett annat medel, att man säger så här: Vi säger att folk ska få ut ungefär 50 procent av sin tidigare lön från a-kassan. Då blir det ju en ersättning ungefär som det ser ut i dag, där den genomsnittliga utbetalningen ligger på ungefär 50 procent av den tidigare lönen. Jag vill gärna ha ett svar på frågan: Hur ska alla få en inkomstrelaterad ersättning utan att man höjer taket?

Anf. 66 Hans Backman (Fp)

Fru talman! Det vi fokuserar på är möjligheten att införa en obligatorisk a-kassa så att alla som arbetar har rätt till en arbetslöshetsförsäkring den vägen. Vår bild är att detta kan jämföras med sjukförsäkringen, att den som råkar ut för att bli arbetslös alltid har rätt att få en ersättning. Men så är det inte i dag - det är ett antal som inte är med i a-kassan. Vi ser det som en bra och riktig reform för att alla ska få en trygghet.

Anf. 67 Josefin Brink (V)

Fru talman! Jag upprepar min fråga. Om man gör en försäkring obligatorisk betyder det inte nödvändigtvis att fler får ut ersättning. För det första finns det kvalifikationsvillkor. Jag utgår från att ni inte har tänkt slopa dem och göra det till en medborgarlön, utan det ska fortfarande finnas kvalifikationsvillkor. Oavsett om man nu genom att sänka avgifterna, vilket vi tror är ett bättre sätt, får alla människor att vara med i försäkringen kvarstår frågan: Hur ska alla med fast förankring på arbetsmarknaden få rätt till en inkomstrelaterad ersättning utan att man höjer taket? Är det så att den obligatoriska arbetslöshetsförsäkring som ni förespråkar och vill införa ska ge människor i genomsnitt drygt 50 procent i ersättning av deras tidigare lön? Det är nämligen hur det ser ut i dag. 90 procent av medlemmarna i a-kassan är i dag underförsäkrade och får ingen inkomstrelaterad ersättning. Man får bara ut maxbeloppet på 14 900 kronor i månaden. Det är inte en inkomstrelaterad ersättning för 90 procent av löntagarna. Hur ska detta åstadkommas?

Anf. 68 Hans Backman (Fp)

Fru talman! Josefin Brink vet att vi ännu inte har satt några nivåer i den eventuella obligatoriska a-kassa som vi strävar efter att få till. När det gäller hur nivåerna i a-kassan ser ut om man blir arbetslös är de satta till vissa procentsatser, och så kommer det att vara även i framtiden. Sedan kan man alltid ha ett önskemål om att komma upp högre i ersättningar. Vi i Folkpartiet har bland annat sagt att vi skulle vilja uppnå att en större andel personer får ut 80 procent av sin lön, men samtidigt måste man titta på kostnaderna för detta. Det är dock ett försvarligt antal miljarder som skulle belasta staten om man genomförde de förslag som oppositionen har när det gäller a-kassan. Då har vi sagt att vi i dagsläget inte känner att det finns utrymme i statsbudgeten för de kostnadsökningarna. Därför avser vi att jobba vidare på att få en a-kassa som alla som har arbetat är anslutna till så att man får en trygghet den vägen. Det ser vi som en viktig trygghetsreform, precis som sjukförsäkringen. Alla som har arbetat ska ha rätt till en a-kassa, och alla som är sjuka ska ha rätt till sjukförsäkring. Det är en princip som jag som liberal tycker att det är väldigt viktigt att stå bakom. Jag hoppas att vi ska kunna nå framgång där.

Anf. 69 Ylva Johansson (S)

Fru talman! Jag fortsätter där Josefin Brink slutade. Min fråga till Hans Backman är: Vad menar du med en inkomstrelaterad försäkring?

Anf. 70 Hans Backman (Fp)

Fru talman! En del av den lön man har haft när man har jobbat ska man få ut i ersättning om man råkar bli arbetslös av någon anledning. Jag vidhåller då att det vi håller på att arbeta fram är viktigt, att vi ska få en a-kasseförsäkring som omfattar alla som har arbetat. Jag kan ställa en motfråga till Ylva Johansson: Varför anser inte Socialdemokraterna att det är bra med en a-kasseförsäkring som alla som har arbetat skulle ha rätt till? Är det inte en väldigt bra trygghetsreform? Ni sympatiserar ju med den inställning som vi alla hur när det gäller sjukförsäkringen, att alla ska ha rätt att få ersättning om man blir sjuk.

Anf. 71 Ylva Johansson (S)

Fru talman! Vi vill gärna ha en a-kassan där alla har möjlighet att vara försäkrade. Men frågan gäller att Hans Backman säger att han vill ha att arbetslöshetsförsäkring där många flera eller alla får en inkomstrelaterad ersättning. Han svarar nu och säger att inkomstrelaterad ersättning är att man får ut en viss andel av sin inkomst. Hur är det möjligt att genomföra utan att kraftigt höja taken i a-kassan, något som ni hävdar är ansvarslöst att göra?

Anf. 72 Hans Backman (Fp)

Fru talman! Om man gör det innan man känner att vi i Sverige har de ekonomiska förutsättningarna för att göra det, då blir det ansvarslöst. Varje gång man gör en reform som kostar flera miljarder måste man ha täckning för den i statsbudgeten - det är fundamentalt. Vi har från Folkpartiets sida sagt att vi långsiktigt gärna skulle se en möjlighet att höja ersättningsnivåerna, men då måste vi ha täckning för det finansiellt. Den offensiva inställning som Socialdemokraterna nu har när det gäller a-kasseförändring är lite märklig, med tanke på att det är olika bud från olika företrädare - Sven-Erik Österberg har sagt en sak och så vidare. Det verkar som om ni inte känner er riktigt trygga med era egna förslag.

Anf. 73 Erik Almqvist (Sd)

Fru talman! Även Hans Backman kritiserar Sverigedemokraternas politik och ställningstaganden utifrån något annat än just Sverigedemokraternas politik och ställningstaganden. Vi har aldrig påstått att det Backman kallar den inhemska befolkningen skulle bli mer arbetslös om man har en mycket stor invandring. Däremot säger vi att arbetslösheten ökar om man har en mycket stor invandring. Men det beror att de som kommer hit hamnar i arbetslöshet. Jag tror inte att någon av oss ifrågasätter att det är så. Det hoppas jag i alla fall, för all statistik pekar ju på samma sak. Den stora invandring som ni har infört leder till utanförskap och arbetslöshet. Men det betyder inte att invandring i sig måste vara dålig. Det har vi heller aldrig påstått. När vi talar om migration talar vi om människor som förflyttar sig. En människa som har en kompetens som ett land efterfrågar har självfallet goda förutsättningar att bli en del av det samhället. Men det är inte alltid som de behoven finns. Det är därför de flesta andra länder har en behovsprövad arbetskraftsinvandring. Det är därför länder som Kanada och Danmark har poängsystem som man uppdaterar årligen efter landets behov, just för att undvika att skapa utanförskap, som ni bygger. Jag vill också kommentera detta med att Sverige har klarat sig bättre under krisen. Ja, det stämmer, men det beror inte på Alliansen utan väldigt mycket på det svenska folket, som var förnuftigt nog att inte rösta ja till medlemskap i EMU. Det är en av de absolut viktigaste enskilda förklaringarna till att Sverige har stått sig starkare än euroområdet under finanskrisen.

Anf. 74 Hans Backman (Fp)

Fru talman! För att börja med det sista: Jag skulle inte vilja koppla ihop våra framgångar med euron på det sätt som Sverigedemokraterna vill göra. Att vi har klarat oss så pass bra beror på att vi har haft en ansvarsfull ekonomisk politik i stort. Olika länder har klarat sig olika bra. När man tittar på deras resultat, till exempel i Spanien, kan man se att de har misslyckats med den inhemska ekonomiska politiken i mångt och mycket, vilket har drabbat dem. Det viktigaste är att man har en stabil och bra politik i stort. När det gäller företagarna och arbetskraftsinvandring: Jag tror på företagare. När en företagare bedömer att det finns behov av en viss typ av arbetskraft i företaget som inte är tillgänglig i närområdet - det är ingen som söker jobben som finns när de annonseras ut - och företagaren plötsligt upptäcker att det utanför Sverige finns en grupp som skulle vilja komma hit och utföra jobbet, då litar jag helt enkelt på företagaren. Vi har möjligen olika syn på företagare. Men jag tror att företagarna är bäst skickade att bedöma vilken typ av arbetskraft de behöver till sina företag och om det är nödvändigt för dem att gå utanför Sverige för att få tag på den arbetskraften. När det gäller den stora biten med de invandrare som är här och inte har något jobb: Vi gör nu en satsning på en stor etableringsreform just för att komma till rätta med den långa tid som det kan ta att få ett arbete. Det tar i snitt sju år att komma in i arbete, vilket är helt absurt och är alldeles för länge. När vi nu inför etableringsreformen blir det en fastställd etableringsplan: Vad har du med dig i bagaget när du kommer hit? Vilken utbildning har du? Vilka yrkeskunskaper har du? Vilka kunskaper har du från ditt gamla hemland som du skulle kunna validera här i Sverige för att kunna komma in på arbetsmarknaden? Alla de åtgärderna är jätteviktiga för att komma till rätta med det problem som vi har haft med en integrationspolitik som inte har varit lyckad. Men det ska vi nu rätta till och jobba hårt med att åtgärda.

Anf. 75 Erik Almqvist (Sd)

Fru talman! Återigen svarar Hans Backman på något annat än det jag säger. Jag sade att detta att vi har stått utanför EMU har varit gynnsamt genom finanskrisen. Det likställer Hans Backman med euron. Det är klart att det har varit gynnsamt att stå utanför eurosamarbetet också, eftersom den svenska valutans utveckling har varit mer gynnsam för den svenska exportindustrin när finanskrisen var som djupast. Men EMU-samarbetet innebär mer än så. Det innebär att vi har en fristående riksbank, som de borgerliga partierna själva var med och inrättade i början av 90-talet som ett av de absolut viktigaste instrumenten för att kunna hantera konjunktursvängningar. Man såg behovet av att ha ett räntevapen just för att bekämpa inflationen i Sverige och motverka överhettning. Även det är något som man skänker bort genom ett EMU-medlemskap. Men där har vi kunnat sätta räntorna efter våra behov också. Dessutom slipper vi agera stöd på samma sätt till Grekland och andra länder i södra Europa när eurosamarbetet nu kraschar eller ekonomin i alla fall ser väldigt dålig ut i vissa euroländer. Vad gäller arbetskraftsinvandringen är problemen med era regelverk att de inte innebär någon behovsprövning. Vi kan redan se att många av dem som har kommit hit genom de nya regelverken har kommit just som restaurangbiträden och städare. Men med en sysselsättningsnivå på 72 procent kan det inte vara omöjligt att hitta folk i Sverige som kan jobba som restaurangbiträden och städare. Jag vet att Dagens Nyheter i höstas gjorde något slags undersökning för att se vilka konsekvenser de nya regelverken har fått. Man har redan sett ett oerhört missbruk av systemet. Tidigare har vi kunnat se hur människor betalar hundratusentals kronor till flyktingsmugglare eller på andra sätt för att försöka ta sig in i Sverige. Självfallet är man också beredd att köpa ett arbetstillstånd om det krävs, ifall det är ett enklare sätt att ta sig in i landet. Det är väl inget konstigt med det.

Anf. 76 Hans Backman (Fp)

Fru talman! Det kan väl till äventyrs vara så att det inte alltid är så många som söker restaurangbiträdesjobben, och då är det klart att det finns behov av att få in någon annan som gör det jobbet. Missbruk ska självfallet stävjas på det här området, precis som på alla andra områden. Det är grundläggande. Jag tycker ändå att den kritik som Sverigedemokraterna har mot alla förslag som rör invandring innebär att det egentligen är fel att några kommer hit över huvud taget. Det känns som en ganska udda syn på tillvaron, när vi känner till - och det står också i betänkandet - att Arbetsförmedlingen har gjort en rapport om generationsväxling på arbetsmarknaden. Det framgår av rapporten att det mellan 2010 och 2025 blir 1,6 miljoner pensionsavgångar i Sverige. Det är ca 250 000 fler personer än under femtonårsperioden 1995-2010. Det framgår också att generationsväxlingen är särskilt omfattande i den offentliga sektorn. I vissa kommuner blir åldersavgångarna inom den offentliga sektorn större än tillskottet av ungdomar. Samtidigt ökar antalet personer på arbetsmarknaden med endast 40 000 under den kommande femtonårsperioden. Det kan jämföras med 218 000 personer under perioden 1995-2010. Jag kan inte se någon annan väg för att klara av behoven av personal inom inte minst den offentliga sektorn än att vi är öppna för att personer kommer till Sverige både som arbetskraftsinvandrare men självfallet också av andra skäl, som flyktingskäl. Har vi en bra integrationspolitik kommer de att vara enormt värdefulla för oss för att täcka upp inte minst inom välfärdsektorn i våra kommuner. Ylva Johansson var tidigare inne på behovet inom till exempel demensvården. Det är ett behov som finns och kommer att finnas framöver. Det måste vi ha respekt för och ta hänsyn till, för jag vill inte att våra gamla ska sitta ensamma och ropa på hjälp utan att någon kommer. Det tycker jag vore ovärdigt ett välfärdsamhälle som Sverige.

Anf. 77 Annika Qarlsson (C)

Fru talman! I dag debatterar vi utgiftsområde 14, arbetsmarknad och arbetsliv. Vi har tre framställningar från Riksrevisionen, flera motioner och ett utskottsinitiativ om ändringar i lagen för fiskarnas a-kassa. Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. Vi debatterar det här i dag med en utgångspunkt som är rätt unik. Vi kan här i Sverige diskutera satsningar trots att vi nyligen började vända upp ur en av de djupaste globala kriserna i modern tid. Det är något som tydligen har gått oppositionen spårlöst förbi - det har vi hört när vi lyssnat på anföranden tidigare i dag. Regeringens åtgärder har fokuserat på att lindra krisens effekter och samtidigt åstadkomma positiva effekter på sysselsättningen. De omfattande reformerna, som vi genomförde under förra mandatperioden för att stärka arbetslinjen, ökar inte bara den varaktiga sysselsättningen utan har också lindrat krisens effekter. Vi kan i utskottet konstatera att arbetsmarknaden fortsätter att utvecklas i positiv riktning. Jag skulle vilja påstå att vi av oppositionen tidigare i dag har fått en viss onyanserad bild - det var snällt sagt. Man tar gärna upp arbetslöshetssiffrorna men glömmer i sammanhanget att konstatera att vi också har en ökad arbetskraft, totalt. Från 2006 fram till 2010 har arbetskraften ökat med 180 000 personer. Sysselsättningen har ökat med nästan 100 000 under den här tiden. Efter krisen är det också 100 000 som faktiskt har kommit tillbaka till arbete igen. Samtidigt ser vi att vi har en hög arbetslöshet. Senaste siffran, som jag tror var rensad från säsong och liknande, landade på 7,1. Det finns mycket kvar att göra. Ändå kan vi konstatera att det bara något år tillbaka inte var någon som vågade tro att vi skulle landa på 7,1 vid årsskiftet 2010/11. Det finns stora utmaningar kvar, men dem möter vi bäst genom att fortsätta på vägen att det ska löna sig att arbeta och genom att sänka kostnaden för att anställa. Det kombineras med riktade insatser till grupper som har svårt att få fäste på arbetsmarknaden, utbildning och matchning. Det är vår målsättning att alla som kan bidra ska kunna göra det efter sin egen förmåga. Tomas Tobé tog förtjänstfullt upp alla de viktiga satsningar som vi gör på det här området. Jag räknar inte upp dem en gång till. Detta är inte bara ur ett samhällsekonomiskt perspektiv avgörande för hur vi ska kunna klara en bra skola, vård och omsorg, utan det är också en privatekonomisk förutsättning för att man ska kunna ta makt över sin egen vardag. Men ett arbete betyder mycket mer än enbart ekonomi - jag gick in djupare på det området i förra årets budgetdebatt, och den som är intresserad kan gå tillbaka och titta på vad jag sade då. Vi har som grund att fortsätta med det arbete som vi gör, att fler ska få arbete. Mot den här linjen står den rödgröna oppositionen. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet inriktar sina förslag på fyra huvudlinjer: höjda skatter på att arbeta, höjda skatter på att anställa, försvagad arbetslinje i socialförsäkringssystemen och i arbetsmarknadspolitiken och ett försämrat företagsklimat. Om vi förra mandatperioden hade Socialdemokraternas talepunkter "för sent" och "för lite" skulle vi här kunna ha en talepunkt som hette: För dyrt och för dåligt. Fru talman! Alliansregeringen gick till val på att minska utanförskapet genom att göra det lönsamt att arbeta, att sänka trösklarna till arbetsmarknaden och att göra det enklare att anställa. Vi har kommit en bra bit på vägen, då arbetskraften har ökat med nästan 180 000 sedan oktober 2006. Med alliansregeringens politik har det blivit mer lönsamt och mindre kostsamt att arbeta men också att anställa. Syftet med alliansregeringens arbetsgivaravgiftsnedsättningar har varit att öka anställningsbarheten för de grupper som har en relativt svag förankring på arbetsmarknaden. För unga och äldre utgör de viktigaste åtgärderna nedsättningar i arbetsgivaravgifterna. De består dels av generella sänkningar, dels av riktade sänkningar för anställningar av unga och äldre. Totalt har vi sänkt arbetsgivaravgiften under mandatperioden med betydande belopp, ca 30 miljarder kronor. Med jobbskatteavdraget, som enligt Riksrevisionen kan ha en långsiktig sysselsättningseffekt på över 80 000 fler i arbete, har vi gjort insatser just för att öka sysselsättningen. En nedsättning som vi har riktat mot unga har varit en viktig åtgärd som vi också står kvar vid. Dagens unga i Sverige drömmer mer än något annat om ett jobb att gå till på morgnarna och möjligheten att stå på egna ben. Att alla behövs och vill bidra är en viktig del i det här sammanhanget. Många unga vaknar upp och känner att de inte behövs. Det är där någonstans vi måste möta dem. Det finns en enorm potential bland dagens unga, men vi kan se att den svenska arbetsmarknaden inte är tillräckligt flexibel för att man riktigt ska kunna ta till vara dessa resurser. Arbetslösheten är tre gånger så hög för ungdomar som för den övriga befolkningen. Därför kommer vi att fortsätta med fler insatser. Det handlar om en stärkt gymnasieutbildning men också om den folkhögskolesatsning som vi gör för att ungdomar ska kunna komplettera sina betyg efter avslutad ej godkänd gymnasiegång. Men också lärlingsutbildning och lärlingsprovanställningar är delar i det här för att ungdomar ska få in en fot. Den rödgröna oppositionen pratar varmt om att Sverige behöver fler jobb, men det de också gör är att höja kostnaden för att ha ungdomar anställda. Vi kan bara konstatera att den sänkning som man från De rödgröna föreslår har vi redan i vår budget. Den som har varit arbetslös länge har redan en nedsättning till noll i fråga om arbetsgivaravgiften. Det kommer att försvinna ungdomsjobb om De rödgrönas förslag skulle gå igenom. Men det handlar också om synen på ungdomar på arbetsmarknaden. Det handlar om att faktiskt ha en möjlighet att komma in och få lära sig och prova. Där har vi lärlingsprovanställningen, som vi nu kommer att utreda och så småningom genomföra. Exakt hur den här straffskatten när det gäller att anställa ungdomar, som man vill införa, skulle kunna bidra till att minska ungdomsarbetslösheten har varit svårt, tycker jag, att förstå. För vissa branscher handlar det om oerhört många. Inom detaljhandeln eller hotell och restaurang har vi oerhört mycket ungdomar anställda. Men även kommuner och landsting skulle få höjda avgifter med detta förslag. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har även en reservation som rör Sverige och globaliseringen, där de målar upp ett hot om en gränsöverskridande arbetskraft eller baksida med globaliseringen, som de kallar det. Europa är i dag i en svår ekonomisk situation. Lågkonjunkturen och finanskrisen bidrar båda till ett ökat reformbehov, och det gör att det är än viktigare att vi genomför långsiktiga förbättringar i vårt samhälle för att komma starkare ur krisen. Behovet av att samarbeta över gränserna är stort, eftersom människor, företag och nationer är extremt beroende av varandra. EU:s mest positiva effekter och största framgångar har att göra med den fria rörligheten. EU har utvecklats stegvis under lång tid. Att skapa gemensamma regler för så många länder i Europa har varit en lång och mödosam process av enorm betydelse för var och en som bor inom Europa. Att man kallar denna utveckling för baksida, som oppositionen gör, har jag svårt att förstå. Centerpartiet har alltid stått upp för öppenhet och människors lika värde och haft en tilltro till människor. Både arbetstagare och företagare måste inse och acceptera att detta är ett faktum. Att ens kalla den gränsöverskridande arbetskraften för baksida är för mig att stänga gränser och stänga utveckling och framtid ute. Det är snarare så att utan det här samarbetet hade den polske rörmokaren förblivit arbetslös i Polen medan det varit arbetskraftsbrist på Irland, och svenska byggarbetare hade förblivit arbetslösa när svenska byggföretag hade svårt att rekrytera på 90-talet, när de spikade för fullt nere i Berlin. Vi är beredda att anta utmaningen och utveckla det här tillsammans. Vi värnar om fri konkurrens men också om rörligheten och öppenheten. Den nya rörligheten över gränserna och befrielsen av våra grannländer har också kommit att illustrera frågan om arbetstagares rätt att konkurrera. Konkurrens skapar valfrihet för konsumenten. Restriktioner begränsar den. Konkurrens är också det som följer om det råder frihet att etablera sig. Oavsett vad man väljer har konkurrensen bidragit till att förbättra kvaliteten. Om det finns få barriärer för frivilligt utbyte kommer det också att finnas konkurrens mellan olika länder. Fru talman! När det gäller arbetslivspolitikens allmänna inriktning är arbetsmiljön och arbetsmiljöpolitiken av stor betydelse för att möjliggöra regeringens jobbpolitik, en politik där målet är tydligt. Alla som vill och kan arbeta ska ha möjlighet att göra det utifrån sina egna förutsättningar utan att riskera sin hälsa. Vi har gjort mycket för att få fler i arbete, och våra åtgärder har gett resultat. Vi kan dock inte luta oss tillbaka. Vi måste hitta nya områden och angreppssätt för att bryta utanförskapet för alla dem som av olika anledningar befinner sig utanför arbetsmarknaden. Alliansregeringen har en ambition att förnya arbetsmiljöpolitiken och i samband med detta arbete har det passat väl in att också ta fram en handlingsplan för området. Det har vi inte tidigare haft. Även om vi har bland de bästa arbetsmiljöförhållandena i världen kan det alltid bli bättre. Varje enskilt olycksfall eller varje enskilt dödsfall är ett olycksfall eller dödsfall för mycket. Arbetslivet förändras, och då måste även arbetsmiljöpolitiken utvecklas. Det är dessutom fortfarande alltför många som blir sjuka och skadas på våra arbetsplatser. Det blir därför orimligt höga kostnader till följd av att vår arbetsmiljö inte är tillräckligt bra. I detta arbete har vi jobbat mycket på att fortsätta den kontrollfunktion som Arbetsmiljöverket har, alltså tillsyn ute på arbetsplatser och speciellt inom riskområden. Det vi också ser att regeringen nu gör är att den ser till att jobba fram olika nivåer och olika sätt att införa sanktioner, just för att se till att det får konsekvenser om man inte jobbar med dessa frågor. Det som också är nytt i uppdraget till Arbetsmiljöverket handlar om hur en god arbetsmiljö kan främjas. Generaldirektören för Arbetsmiljöverket har också sagt, apropå den informationssatsning vi beskriver i vår proposition, att han ännu inte har träffat på någon som inte vill jobba för en god arbetsmiljö. Det är dock inte alltid man har kunskap om vad som gäller eller hur man skulle kunna göra det. Där har Arbetsmiljöverket en oerhört viktig roll för att stärka arbetsmiljön i arbetslivet i Sverige. Med detta avslutar jag mitt anförande, och jag yrkar som sagt bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder)

Anf. 78 Josefin Brink (V)

Fru talman! Annika Qarlsson undviker precis som de föregående borgerliga talarna att tala om det riktigt stora problemet, nämligen den stora och växande långtidsarbetslösheten. Vi har 80 procent högre långtidsarbetslöshet i dag än 2006. Jag kan förstå varför man inte vill prata så mycket om detta, för det är onekligen ett stort misslyckande för politiken. Vad gör då regeringen för de långtidsarbetslösa? Vilka insatser finns till hands? Jag skulle vilja börja med att citera Annika Qarlsson från en debatt vi hade för ganska exakt fyra år sedan här i kammaren. Då sade Annika Qarlsson: "Vi tror på våra idéer och presenterar nu en hel politik för flera jobb och flera i jobb. Inte plusjobb, som var en tillfällig lösning med skamligt låga löner och utan anställningstrygghet." Plusjobben var en insats för långtidsarbetslösa som fanns fram till dess att den borgerliga regeringen avskaffade den. Det var som mest 19 700 personer som hade plusjobb. De hade en lön som i genomsnitt låg på 15 500, i enlighet med kollektivavtal som var tecknat med Kommunal i enlighet med deras nivåer för lägsta lön. Detta, så kallade skamligt låga löner utan anställningstrygghet, har sedan dess ersatts med jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas. Den innehåller i dag betydligt fler personer, nämligen 24 000, och ersättningen är över huvud taget ingen lön, vilket den faktiskt var för plusjobbarna. Den så kallade skamligt låga lönen har i stället ersatts med en ersättning från aktivitetsstöd eller socialbidrag, vilket om man har aktivitetsstöd innebär att man har en inkomst på mellan 4 900 som minst och 14 900 som mest för att arbeta heltid utan någon som helst anställningstrygghet. Jag undrar: På vilket sätt är detta en mindre skamlig åtgärd för de långtidsarbetslösa, Annika Qarlsson?

Anf. 79 Annika Qarlsson (C)

Fru talman! När det gäller arbetsmarknaden kan vi bara konstatera att det har hänt rätt mycket sedan 2006. Vi kan göra en liten repetition: Jämfört med 2006 har vi i dag 110 100 fler jobb på den reguljära arbetsmarknaden. Vi har alltså under denna period sett till att möjliggöra för många fler människor att ha fast jobb, fast anställning och lön varje månad utan någon form av åtgärd ifrån vare sig plusjobb eller fas 3. Det var denna beskrivning vi såg fram emot skulle komma. Vi hade under 2008 en situation där hela världen gick i spagat - eller vad man nu ska konstatera att den gjorde - när först finansmarknaderna kraschade och exportindustrin gick från sitt bästa kvartal någonsin till sitt sämsta kvartal med bara en månads varsel. Vi hade oerhört många som fick gå från sina jobb och många som gick ned i lön för att klara av att ha jobben kvar. Nu när vi har kommit upp ur den värsta krisen är vi tack vare starka finanser ett av de länder som kan diskutera satsningar i stället för neddragningar, ändrad pensionsålder, ändrade pensioner, sänkningar av välfärd och så vidare. I detta läge har vi trots det vi har gått igenom 110 100 människor som faktiskt har varaktig sysselsättning - varaktigt jobb - varenda dag. Vi är inte nöjda med detta. Vi vill göra ännu mer. Problemet med den tidigare regeringskonstellationen var att man tyckte att det var rätt bra som det var med jobblös tillväxt. När vi nu har sett till att göra insatser som gör att många fler har jobb ser jag fram emot att vi ska se till att ännu fler kommer tillbaka till den reguljära arbetsmarknaden.

Anf. 80 Josefin Brink (V)

Fru talman! Jag tror att alla är glada över att talartiden gick ut där, för Annika Qarlsson var tvungen att prata om precis vad som helst bara hon slapp svara på frågan på vilket sätt jobb- och utvecklingsgarantins fas 3 är en bättre åtgärd för de långtidsarbetslösa än vad plusjobben var, givet att man får en betydligt lägre ersättning i fas 3-jobben. Man får ingen lön, utan man får arbeta för att få lov att få ersättning från aktivitetsstödet eller för att få ekonomiskt bistånd från kommunen. Man har ingen anställningstrygghet, och man kvalificerar sig inte till någon ny ersättning - ingenting. Det finns inga som helst garantier att man senare blir erbjuden ett jobb hos arbetsgivaren. På vilket sätt, Annika Qarlsson, har ni i Alliansen förbättrat situationen för de långtidsarbetslösa? Det är nu 24 000 som utför detta gratisarbete, och inom de närmaste åren beräknas de vara dubbelt så många. Det är alltså 50 000 personer, fler än det bor i hela Alingsås kommun, som kommer att vara hänvisade till att arbeta utan någon lön över huvud taget och för en väldigt låg ersättning - jämfört med plusjobben, som Annika Qarlsson hävdade hade skamligt låga löner och som Sven-Otto Littorin vid flera tillfällen har sagt var dåliga, otrygga jobb. Det var ju inga jobb, utan det var en arbetsmarknadspolitisk åtgärd för att hjälpa människor som var långtidsarbetslösa. Alliansregeringen avskaffade den, för här skulle det bli riktiga och bra jobb. Nu har vi betydligt fler personer som jobbar gratis med betydligt sämre villkor än vad som fanns med de tidigare insatserna för långtidsarbetslösa. Det var det jag ställde min fråga om, Annika Qarlsson. På vilket sätt är det mindre skamligt att jobba utan lön för att få lov att få en ersättning på 4 900 kronor i månaden, eller socialbidrag, än vad det var att ha ett jobb med Kommunals minimilöner? (Applåder)

Anf. 81 Annika Qarlsson (C)

Fru talman! Jag kan bara konstatera att långtidsarbetslösheten sjunker. Även om det är från en hög nivå och det fortfarande finns mycket att jobba på inom detta område kan jag bara konstatera att den under det senaste året har sjunkit från 127 000 till 113 000. De jobb jag hänvisar till och som faktiskt har kommit till stånd under den förra mandatperioden har kommit till med anledning av att vi har fört en helt annan politik. Jag förstår att Josefin Brink inte vill höra mig prata i två minuter om den skillnad som alliansregeringens politik gör jämfört med den rödgröna politiken, som ledde till att det även i den högkonjunktur vi hade 2006 inte blev några jobb. Man fick inga jobb. Det enda svaret på det handlade om att man införde plusjobben. Fas 3 är inte någon drömsituation för någon. Jag ska ta det med mig, för jag kan känna att vi där måste fundera på hur vi ska se till att det finns fler möjligheter att komma tillbaka till jobb även från den. Där tror jag att det finns mer arbete att göra, för jag tror inte att någon av oss är nöjd förrän vi har kommit till en situation där fler får jobb och hjälp i fas 1 och 2, alltså i första skedet. Problemet för dem som är inne i fas 3 nu är att de var inne i fas 1 och fas 2 när hela arbetsmarknaden till följd av en global kris hade en oerhört tuff situation. Josefin Brink raljerar över dessa 50 000 i Alingsås kommun, som kanske så småningom befinner sig i fas 3. Det vet vi ingenting om än med anledning att arbetsmarknaden ändå utvecklas mycket positivt just nu. Men under förra mandatperioden såg alliansregeringen till att tre kommuner av Alingsås kommuns storlek faktiskt fick jobb, ett jobb att gå till varenda dag med lön och ersättning och allt vad det innebär som inte är ett plusjobb. (Applåder)

Anf. 82 Mehmet Kaplan (Mp)

Fru talman! Tack, Annika Qarlsson, för anförandet! När det gäller arbetsmiljö, som jag uppfattade var en av huvudfrågorna i Annika Qarlssons anförande, skulle jag vilja ställa några frågor för att bringa klarhet i vad det är som egentligen händer. I betänkandet är det olika typer av besked som skulle kunna tolkas som att det satsas lite här och lite där. Den senaste arbetsmiljöundersökning som ett av fackförbunden har gjort visar väldigt tydligt att det har hänt vissa saker inom området. En sådan sak som har hänt är att den psykosociala miljön har försämrats. Väldigt mycket tyder på detta, det är inte någon enskild undersökning eller enkät, utan mycket tyder på att detta har skett. Vi har sett ett trendbrott. Det har blivit bättre och bättre, och just den senaste undersökningen visar att det har vänt lite. Det oroar naturligtvis både Annika Qarlsson, mig och alla andra i utskottet. Vad har det då lämnats för besked från den regering som Annika Qarlssons Centerparti är underlag för? Jo, dessa problem ska informeras bort. Det står i betänkandet bland annat att man har lyckats informera en hel del. I Arbetsmiljöverkets årsredovisning för 2009 konstateras att den satsning som gjorts har fått stor betydelse och att det har märkts en rejäl ökning av trafiken på webbplatsen under året. Det står lite som ett svar på den reservation som Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har om att det har dragits ned lite för mycket kanske. Vad tycker Annika Qarlsson om det?

Anf. 83 Annika Qarlsson (C)

Fru talman! Jag tror att den allra viktigaste platsen för arbetsmiljöarbete är själva arbetsplatsen. Även om vi har ett aldrig så stort Arbetsmiljöverk och även om vi hade en som kunde gå på varje arbetsplats är det inte där som det viktiga arbetet görs. En ledning på en arbetsplats måste ha en kunskap och förmåga att se till att omge sig med lämpliga personer och bra strukturer för detta. Beträffande den psykosociala miljön tror jag att en del av förklaringen kan handla om att det i tuffa tider är varsel, att man får dra ned, att man inte kan anställa extra. Jag tror att det har en viss betydelse för den psykosociala miljön. Den delen kan vara svår att komma ifrån. Jag tror att det är viktigt att man som ledning har med sig det. Den andra delen, som vi från politiskt håll i så fall har ett större ansvar för och en större möjlighet att göra någonting åt, handlar om den typen av åtgärder som gör att det inte accepteras att den psykosociala miljön inte är okej. Jag tycker att det har funnits brister både i Arbetsmiljöverkets agerande och i arbetsmarknadens parters agerande. Det fanns en serie i Svenska Dagbladet i våras kopplad till de här frågorna där man beskrev det som att det inte är någons ansvar. Det blir bara den som mår fruktansvärt dåligt som har ansvaret att se till att ta sig därifrån. Jag tror att det här är en fråga som inte har varit uppmärksammad och där det inte är tydligt vems ansvar det egentligen är. Därför tror att den psykosociala miljön kommer att vara ytterligare en fråga att lyfta upp och jobba med på ett helt annat sätt än vad man har gjort tidigare. Jag kan säga att i vissa delar är det ett trendbrott, och det tror jag att man kan koppla till den finansiella krisen, men i den andra, stora viktiga delen är det en fråga som inte har varit tillräckligt uppmärksammad.

Anf. 84 Mehmet Kaplan (Mp)

Fru talman! Jag kan säga att vi i alla fall från delar av oppositionen är beredda till konstruktiv samverkan, för det här är ett viktigt område. Som jag tidigare anförde gäller det de flesta människor i Sverige, nämligen dem som har jobb. Det är oerhört viktigt att få in fler människor i arbete så att det blir möjligt att till vara de erfarenheter och kunskaper som människor har och som annars går till spillo. Då är det oerhört viktigt att de arbetsplatser som de kommer till har en bra "bolstring" kring dessa så att de inte far illa. I betänkandet framgår att de satsningar som har gjorts har bland annat lett till att antal besök per inspektör har ökat med 5 procent under 2009, och det är jättebra. Det är bra att människor är effektivare och att de hinner med att besöka fler arbetsplatser. Men ett problem uppstår i och om att det i grunden handlar om att vi får en mer stressande arbetsmiljö. Ett av grundproblemen när det gäller arbetsmiljö är att vi får människor att jobba ännu mer effektivt och hinna med ännu mer saker. Det vi sade under föregående mandatperiod gäller tyvärr fortfarande. Det kommer inte att räcka om färre får dra ett tyngre lass på den här myndigheten. I vår reservation skriver vi att när anslaget minskas på Arbetsmiljöverket med nära 115 miljoner kronor får det naturligtvis till effekt att det blir färre arbetsplatsbesök. Antalet inspektioner har minskat med en tredjedel. Det tycker vi från Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet inte är acceptabelt. Vad avser du att göra för att den här viktiga frågan även i framtiden lyfts upp och prioriteras?

Anf. 85 Annika Qarlsson (C)

Fru talman! Jag tror att i frågan om syftet är vi väldigt nära varandra. Där finns inte någon skillnad. Vi vill se en god arbetsmiljö. Möjligtvis ser vi lite olika vägar dit och lägger lite olika vikt vid vad de olika sakerna har för betydelse. När det gäller antalet inspektörer på Arbetsmiljöverket var det en kraftig ökning under senare delen av förrförra mandatperioden. Den nivå som vi sänkte tillbaka till låg inte så långt tillbaka i tiden. Den var en nivå som hade funnits tidigare. Vi har gjort den bedömningen att det här är en rimlig nivå. Men vi måste också fundera på olika arbetssätt, alltså inte enbart ha den reaktiva arbetsmiljöpolitiken och i efterhand säga: Fy på dig, nu gjorde du fel. Vi ska mer försöka hitta ett arbetssätt att jobba proaktivt och få fler att vara aktivt med i ett tidigare skede så att man själv kan se till att skapa en god arbetsmiljö. En av de saker som ändå kan ses som positiv är att allt fler tar del av rön och försöker skapa en bra arbetsplats. Det blir ett viktigt sätt att behålla kompetent personal inom företag för att de inte ska söka sig vidare till någonting annat. Även om man kan raljera lite över informationen och tro att det inte går att informera bort tror jag att det är ett viktigt sätt att arbeta på, för det skapar incitament hos arbetsledningar att jobba på ett klokare och bättre sätt, som i sin tur skapar en bättre arbetsmiljö utan att det handlar om att inspektörer kommer och säger: Fy på dig, nu var det fel här. Beträffande det andra har vi tillsatt en utredning för att se över sanktionerna kopplat till arbetsmiljöbrott. Vi ska inte tro att vi bara ska vara snälla och gulliga och bara jobba förebyggande. Det måste finnas sanktioner som är rimliga i förhållande till de arbetsmiljöbrott som begås så att det blir en rimlighet i det hela och vi får ett system som stärker möjligheterna att göra rätt i ett tidigt skede.

Lars-Axel Nordell (Kd)

Anf. 86 Lars-Axel Nordell (Kd)

Fru talman, ledamöter! När vi möter en person för första gången ställer vi ofta frågan: Vad jobbar du med? Människors värde förknippas många gånger med innehavet av ett traditionellt förvärvsarbete, vilket är ett både farligt och totalt felaktigt synsätt, farligt därför att den som är eller blir arbetslös kan känna sig arbetslös, felaktigt därför att människans värde ligger i det faktum att hon är en människa med ett unikt värde, oavsett om vederbörande har ett arbete eller inte. I människans natur ligger ett behov av att känna gemenskap med andra, att ta ansvar och utvecklas tillsammans med andra människor, också på en arbetsplats. Arbete är viktigt för den enskilde både nationalekonomiskt och ur försörjningssynpunkt men också för självkänslan och för makten att styra över sitt eget liv. Egentligen är arbetslöshet slöseri med mänskliga resurser. Därför är full sysselsättning ett viktigt politiskt mål. Därmed är det viktigt att vi som beslutsfattare skapar förutsättningar för ekonomisk tillväxt, som ger fler jobb och välfärd. Efter den globala finanskrisen kan vi konstatera att situationen på arbetsmarknaden nu är positiv. Det blir bättre. Vi har klarat krisen bättre än de flesta andra länder. Enligt AKU:s novembersiffror ökade antalet sysselsatta i åldrarna 15-74 år med närmare 100 000 personer jämfört med samma månad 2009. Antalet arbetslösa och personer med aktivitetsstöd minskade i november månad jämfört med november i fjol, och det är första gången sedan augusti 2008 som det sker. Under november fick 48 000 personer någon form av arbete, vilket är 8 000 fler än under samma period förra året. Antalet personer med nystartsjobb är nu 40 000, nästan dubbelt så många som för ett år sedan. Antalet lediga platser som anmäldes till Arbetsförmedlingen var 48 000. Det är 19 000 fler än för ett år sedan. Listan med statistik kan göras lång. Jag ska inte dra fler siffror, men det här är naturligtvis glädjande siffror för vårt land, även om det ser olika ut i olika delar av Sverige. I min egen valkrets, Örebro län, har arbetslösheten sjunkit, enligt Arbetsförmedlingens månadsstatistik, med 25 procent sedan november månad i fjol. I reda siffror handlar det om drygt 2 000 färre personer som är arbetslösa än i november 2009. Hur ser då prognosen ut för framtiden? Jo, den är fortfarande ljus. Sysselsättningen väntas enligt KI öka med minst 140 000 personer under perioden 2010-2012. Trots den ljusnande situationen på arbetsmarknaden är arbetslösheten fortfarande hög, för närvarande 8,4 procent. Arbetsförmedlingen räknar med att den nästa år kommer att ligga på 7,8 procent för att året därpå hamna på 7,5 procent. Det är en hög arbetslöshet. Fru talman! Jag vill här och nu lyfta fram tre grupper som har särskilt svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Det är de unga, de nyanlända från andra länder och personer med funktionsnedsättning som många gånger har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Om vi börjar med ungdomarna kan vi konstatera att i oktober 2010 var ca 23 procent i åldrarna 15-24 år arbetslösa. Av dessa vet vi att nästan hälften också var heltidsstuderande. Vid sidan av sina studier sökte de arbete. Det finns en annan grupp unga som är särskilt utsatt på arbetsmarknaden, och det är ungdomar som saknar fullständig gymnasieutbildning. Därför har Kristdemokraterna tillsammans med sina allianskamrater genomfört en viktig satsning för att få ungdomar att slutföra grund- och gymnasieutbildningarna. Genom högre studiebidrag till unga arbetslösa som saknar fullständiga betyg ska fler unga motiveras att återuppta och avsluta sina studier. Dessutom förlängs och utvidgas folkhögskolesatsningen som infördes i år. Genom att byta ut den vanliga skolmiljön och pedagogiken mot en folkhögskolemiljö kan förhoppningsvis studiemotivationen öka och ge resultat. Utöver detta planeras också försöksverksamheten för gymnasial lärlingsutbildning, som pågått sedan 2008, att permanentas. Undersökningar bland de företag som deltar i försöksverksamheten visar att nio av tio är positiva till den. Det finns dessutom planer på att införa en ny tidsbegränsad anställningsform för elever som går lärlingsprogram inom gymnasieskolan och en möjlighet till lärlingsprovanställningar, som vi har hört tidigare i debatten, för personer upp till 23 år. Inom jobbgarantin för unga har vi också utökat aktiviteterna. Deltagarna kan numera även ta del av starta-eget-bidrag och arbetslivsinriktad rehabilitering. Ett bra initiativ för att minska ungdomsarbetslösheten finns, som vi också hört tidigare i debatten, i det kollektivavtal som IF Metall och Teknikföretagen nyligen tecknat. Avtalet riktar sig till ungdomar under 25 år som saknar relevant yrkeserfarenhet och som på det här sättet kan få arbete och utbildning - oerhört positivt. Tre månader efter det att en ungdom blivit arbetslös träder jobbgarantin in. Men redan från dag ett erbjuds coachning och jobbsökaraktiviteter. Detta kallar De rödgröna i oppositionen för aktivitetsförbud. Det är synnerligen anmärkningsvärt, tycker jag, hur man kan betrakta uppgiften att söka arbete som ett aktivitetsförbud. Oppositionen vill också satsa mer på arbetsmarknadsutbildning och riktar kritik mot att det nu dragits ned på denna, som vi också hört tidigare i debatten. Det är viktigt att slå fast att när vi nu går en ljusnande framtid till mötes med ett högkonjunkturellt läge är det naturligt att dra ned på arbetsmarknadsutbildningarna. Arbetsförmedlingen har också meddelat att de har svårt att fylla alla platser i arbetsmarknadsutbildningarna med personer som har förutsättningar att tillgodogöra sig och avsluta sådana studier. Att i det läget kraftigt öka dessa utbildningar skulle vara oansvarigt. Samtidigt ska vi komma ihåg att vi satsar mycket på utbildning, inte minst på yrkesutbildning. Totalt planeras en satsning på 1,8 miljarder under tre år för att ge fler möjlighet att läsa en yrkesutbildning. Fru talman! Även nyanlända invandrare har drabbats hårt av krisen. Arbetslösheten har det senaste året, enligt SCB, ökat med 2,6 procent i denna grupp. Vi hörde tidigare Erik Almqvist öppna upp för att också vi i Sverige skulle kunna ha en arbetskraftsinvandring, samtidigt som hans partikollega Kent Ekeroth den 4 november sade att Sverige aldrig har behövt ha arbetskraftsinvandring och heller aldrig kommer att behöva det. Det är lite konstigt att det kommer två så tydliga besked från ett och samma parti. Det jag undrar då är vem man ska tro på av de här två. Vem är det som står för partiets politik? Är det möjligen Kent Ekeroth, som säger att det aldrig kommer att behövas arbetskraftsinvandring och att det heller aldrig har behövts? Det tycker jag vore anmärkningsvärt med tanke på det vi vet av historien, hur viktiga dessa personer har varit för vårt välstånd. Jag vill nämna etableringsreformen, som just har lanserats och kommit i gång. Den är oerhört viktig för att människor som nyanlända ska kunna komma in på den svenska arbetsmarknaden. Jag vill passa på att fråga oppositionen varför de inte anser att nyanlända själva är kapabla att välja en lots som kan guida henne eller honom in i det svenska samhället. Självklart kan den nyanlände få tolkhjälp och annat i detta val, men varför anser ni inte att hon eller han är kapabel att själv göra detta val? Ni säger nej till externa lotsar och vill i stället att Arbetsförmedlingen tar hand om det. Varför? Ja, inte kan det vara för att Arbetsförmedlingen har lyckats bättre. Jämför man hur externa kontra interna coacher har fungerat har de externa lyckats bättre att få de arbetslösa i jobb än vad de interna coacherna har gjort. Fram till juli 2010 hade var tredje deltagare fått arbete inom 90 dagar efter avslutad insats. Nio av tio som deltagit i extern jobbcoachning var nöjda eller mycket nöjda efter avslutad insats - detta enligt Arbetsförmedlingens egen rapport. För mig som kristdemokrat är det viktigt att vi har en arbetsmarknad som är öppen för alla. En grupp som oavsett konjunkturläge eller regering stått utanför arbetsmarknaden i alltför stor utsträckning är personer med funktionsnedsättning. Man räknar med att en halv miljon människor har en funktionsnedsättning som medför att deras arbetsförmåga är nedsatt. År 2008 hade endast hälften av dem sysselsättning. Sysselsättningen har minskat bland personer som har nedsatt arbetsförmåga på grund av funktionsnedsättning samtidigt som den ökat bland icke-funktionsnedsatta. Regeringen har genomfört en rad viktiga insatser för att vända på denna situation. Införandet av nystartsjobb har varit särskilt lyckad för denna grupp. Av samtliga som hade nystartsjobb under 2009 hade cirka en fjärdedel en funktionsnedsättning. Det är glädjande att regeringen avser att ge Arbetsförmedlingen i uppdrag att genomföra en informationskampanj för att uppmärksamma arbetsgivare på vilka insatser som går att göra. Jag tror att det är viktigt att fokusera på arbetsgivarna i denna fråga. Vi behöver lyfta fram de goda exempel som finns på arbetsgivare som har insett dessa människors potential. Jag tänker framför allt på arbetsgivarna Ica, hamburgerkedjan Max, Ikea och Eniro. Det är fyra företag som gjort ett aktivt val att rekrytera personer med olika former av funktionsnedsättning, och där har vi sett ett mycket lyckat resultat. Som kristdemokrat anser jag att det är viktigt att kommuner, landsting och stat går före och utgör goda exempel på arbetsgivare som tar till vara funktionsnedsattas kompetens. Tyvärr är det så att offentliga traskar patrull i dag, vilket är allvarligt. Inför valet förde vi som parti fram ett förslag om att stat, landsting och kommun skulle anställa 10 000 personer med funktionsnedsättning de närmaste åren. Förslaget innebar att hälften skulle anställas med hjälp av trygghetsanställning. Andra halvan skulle utgöras av reguljära anställningar där lönebidrag kunde vara en del av finansieringen. Trygghetsanställningar är ett alternativ till skyddat arbete hos Samhall. Syftet är att ge arbetsgivare en möjlighet att erbjuda anpassat arbete för personer som annars är hänvisade till anställning hos Samhall. Vi fortsätter som parti att driva frågan om att ge de ekonomiska förutsättningarna för att dessa 10 000 jobb ska kunna bli verklighet. Jag vill uppmana mina allianskolleger att göra detsamma, både på riks-, kommunal- och landstingsnivå. Det är ett viktigt steg mot ett samhälle där alla som vill och kan jobba också ska få möjlighet att göra det. Fru talman! Avslutningsvis vill jag poängtera att en arbetsmarknadsdebatt i riksdagen inte enbart får handla om fördelning och åtgärder av olika slag. För att lyckas måste arbetsmarknadspolitiken också vara direkt kopplad till närings- och företagspolitiken - eller om man så vill: Arbetslinjen måste kompletteras med företagarlinjen. Vi får aldrig stirra oss blinda på utbudet utan också se till efterfrågan. Hur underlättar vi för företagare att utvecklas? Hur får vi fler människor att våga starta företag? Det är genom företagande och entreprenörskap som vi skapar arbetstillfällen och dessutom skatteintäkter för att finansiera välfärden. Men företagande och politik för företagande är inte bara en rent ekonomisk fråga om mer skattemedel. Det handlar också om att låta människor utvecklas och få möjlighet till större egenmakt. Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna. (Applåder)

Anf. 87 Raimo Pärssinen (S)

Fru talman! Det är spännande att vara med i Arbetsmarknadsutskottet första debatt. Den spänner över allt från makroekonomi via internationell politik till mikronivå där det kan handla om skydd över sågblad på fabriken. Jag tänkte dock inte ta med allt detta i mitt anförande utan försöka hålla mig till arbetsliv och arbetsmiljö. Vad tänker man på när man hör ordet arbetsmiljö? Jag tänker på inflytande, anställningsformer, arbetstider och fysisk och psykisk miljö. Jag tänker också på möjligheterna att få kompetensutveckling, vilken arbetsorganisation man befinner sig i, delegering på jobbet och möjligheter men också på skaderisker, trivsel och stress. Alltför många på dagens arbetsplatser beskriver sin arbetsmiljö med orden stress, för hög arbetsbelastning, känsla av otillräcklighet och dålig stämning. Man har monotona och ensidiga arbetsuppgifter som skapar rädsla för förslitning och kommande sjukskrivningar. På en del arbetsplatser får man inte prata för mycket; det finns ett åsiktsförtryck - och framför allt inget inflytande. Det förvånar mig att Tomas Tobé inte tog upp dessa frågor i sitt anförande - han talade mer ur makroperspektiv - för ni säger från majoritetens sida att arbetsmiljön är jätteviktig och en förutsättning för vår framtida konkurrens. Och den är jätteviktig. Frågan är vad ni levererar till dem som finns på jobbet. Vad gör ni åt tjänstemännens känsla av otillräcklighet som Mehmet Kaplan så förtjänstfullt beskrev med anledning av deras arbetsmiljöundersökning? De kan inte alltid ta ut fyra veckors semester i rad. Skulle ni vilja ha det så? Många behöver fyra veckors semester för att återhämta sig. Jag ser det på min fru som är familjevåldsutredare. Det är ett jobb med tung belastning, och hon behöver sina fyra veckor för att återhämta sig. Det är dock svårt eftersom det inte finns tillräckligt många poliser. Man får i stället dela upp veckorna. Det är ett stort och växande problem. Vad har ni gjort då, kära majoritet? Jo, ni har skurit ned på viktiga instrument och verktyg. Det vet ni själva, och ni kan inte ge ett vettigt svar på varför ni har gjort det. När jag frågade tidigare ansvarigt statsråd varför man skulle lägga ned Arbetslivsinstitutet, med samlad forskning och dessutom ledande i världen inom sitt område, fick jag svaret att pengarna behövs för att bekämpa utanförskapet. Dessutom skulle inte staten lägga sig i vilken forskning som skulle drivas. Ändå bedrivs en massa forskning med hjälp av statliga pengar, och det säger ni inget om. Sedan skar ni ned på Arbetsmiljöverket. På vilket sätt främjar det en utveckling mot bättre arbetsmiljö? Det handlar inte om pengar, säger ni, utan det är andra åtgärder som ska till. Dessutom anfördes skäl att det gjordes för att minska byråkratin. Pengarna behövdes för att bekämpa utanförskapet. Dessutom har ni skurit ned på möjligheterna att bedriva skyddsombudsutbildning. Ni säger att arbetsmiljön är viktig, men ni har gjort tvärtom. Ni har skurit ned på de viktiga instrument som finns och som alla som förvärvsarbetar i Sverige har nytta av och en del är beroende av. Det är märkligt. Kanske Hans Backman eller Tomas Tobé kan förklara det här. Ni resonerar inte så när det gäller polisen. Ni säger inte: För att bekämpa mer brott säger vi upp poliser. Å andra sidan gjorde ni så när det gällde Skatteverket. När det enorma skattefelet och skattefusket ligger på 133 miljoner kronor tvingar ni Skatteverket att säga upp 900 personer. Jag förstår inte tanken. Kan någon av er reda ut det? På vilket sätt har arbetsmiljöarbetet i Sverige förstärkts, blivit bättre och nått ut längre genom de åtgärder som ni har gjort? Det kanske finns en möjlighet att någon av er svarar på det. Vad gör regeringen för analyser? Ingår det i er så kallade arbetslinje att försvåra förbättring av arbetsmiljön? Var tror ni en stor del av utanförskapet uppstår om inte på arbetsplatserna? Det är ju där vi har en stor utslagning av människor, Hans Backman. Visst är det så. Det har vi sett på Ovako hemma i Hofors. Det är en stor utslagning av människor som sker på arbetsplatserna. Det ni kallar för utanförskap skapas på arbetsplatserna. Varför backar ni in i framtiden? Tomas Tobé svarade i ett replikskifte och sade: Nu har vi fått en arbetsmarknadsminister som är engagerad i arbetsmiljöfrågorna. Det låter jättebra. Hon har dessutom en facklig bakgrund, så det borde ligga drivkraft hos henne i dessa frågor. Det låter också jättebra. Frågan är: Vad ser vi av detta i dag? Det gör vi inte. Men hon kanske i framtiden kommer att lägga fram förslag som främjar arbetsmiljön. Det kan ju vara hoppfullt. Vi får väl se. Jag ska inte referera till den arbetsmiljöundersökning som Unionen gjorde och som Mehmet Kaplan tog upp. Jag ska referera till en annan från ett fack som heter GS. Det är en sammanslutning för grafiker och dem som jobbar inom skog och trä. Den är allvarlig, och den kom ganska nyligen. Man har undersökt på sina arbetsplatser, och det är många tusen som har varit med och svarat. Två medlemmar i GS-facket drabbas varje kalenderdag hela året runt av en allvarlig arbetsolycka. Dessutom leder mer än varannan av dessa olyckor till medicinsk invaliditet. Det är djupt allvarligt. Kvinnliga träindustriarbetares risk att drabbas av arbetsolycksfall som leder till mer än 30 dagars sjukskrivning är sex gånger högre jämfört med kvinnor i andra yrkesgrupper. Mörkertalet är stort för dem som inte anmäler arbetsskador. Det är 35 procent enligt undersökningen. De pekar på att den viktigaste lösningen på detta är att det måste bli mindre arbetsbelastning och stress och mer varierande arbetsuppgifter. Jag kommer återigen till detta med arbetsorganisationen. Sedan är det också andra saker som händer. Det finns en forskare som heter Joel Rasmussen vid Örebro universitet som har studerat detta med arbetsmiljöarbetet. Han hittade ett resultat som inte jag kände till och som kanske inte heller ni känner till. Det var att tonvikten nu alltmer läggs på individen att ta ansvar för arbetsmiljön. Det kan i och för sig låta vettigt. Ett exempel av många som han använde är om man har roterande klinga på en maskin i en fabrik som saknar skydd. Det finns naturligtvis en uppenbar risk att man kan skada eller kapa fingrarna på denna klinga. Hur ska man förhindra det? Ska man ta dit och montera ett dyrt skydd? Eller ska man lära arbetaren att hon eller han ska vara försiktig? Han avslutar med att säga att det är en nyliberal hållning som kallas för BBS, Behaviour-Based Security. Det är billigare att ta till än att skydda bort arbetsskador och risker. Det är också någonting. Är det bra eller dåligt? Vi är vana från tidigare att vi ska försöka bygga bort alla risker som finns. Det är alltför många som skadas i sitt arbetsliv. Det är många skyddsombud i dag som vittnar om att det är svårare att ställa krav i dag än tidigare. En del säger till och med: Jag törs inte ställa för stora krav, jag har också ett jobb att tänka på. Då ska ni veta, kära majoritet, att det jag talar om är branscher där det finns fackliga organisationer, kollektivavtal och skyddsombud. Men tänk på alla de andra branscherna. Ni säger att ni har en arbetslinje, är det då vilka jobb som helst? Menar ni jobb där det inte finns någon kontroll? Menar ni de jobb som man inte hittar, som Arbetsmiljöverkets generaldirektör sade till oss i utskottet? Det går inte att hitta dem. Det finns inga avtal och absolut inga skyddsombud. Det är skumraskaffärer och ett utnyttjande av människor. Fru talman! Om jag vill vara riktigt elak så här på fredagseftermiddagen kan jag säga att jag någonstans i bakhuvudet är övertygad om att detta med kollektivavtal är ni inte så noga med fast ni säger det. Jag kommer ihåg från Hofors, Hans Backman, när en kommunal företrädare krävde att ett företag som skulle göra affärer med kommunen hade kollektivavtal. Vad säger då Hans Backman i tidningen? Detta förstör företagsklimatet. Menar Hans Backman kanske att kollektivavtal är dåligt för företagsklimat? Tomas Tobé fanns också med i den rullan i kritiken. Det är logiskt att tänka det. När statsminister Reinfeldt skulle besöka Gävle så besökte han ett så kallat Gasellföretag som inte hade något kollektivavtal. Då var mitt husblad Arbetarbladet där och intervjuade Reinfeldt. Han fick frågan varför han besökte ett företaget där det inte fanns något avtal. Då sade han: Jag är inte här för att recensera företaget. Jag är här för att studera drivkrafter där jobben växer. Samtidigt i den artikeln intervjuade de en tjej som jag tror hette Linda - Tomas Tobé kanske kommer ihåg det - som var deras bästa säljare. Hon sade så här: Det vore väl skönt att kunna ha en fast lön. Dagarna är ju så olika, och man är i olika form olika dagar. Hon hade en lön som låg på 12 000 kronor. Misstanken finns där. Det är samma sak när det gäller arbetsmiljöfrågor. Man kan ta fastighetsbranschen, byggbranschen, tvätterier och hotell och restaurang där det finns ett stort utnyttjande. Det är bara några av branscherna som jag nämner nu. Det finns ett stort utnyttjande av arbetskraft. Hur gör majoriteten, regeringen och Tomas Tobé för att säkerställa att det är sjyst arbetsmiljö inom dessa branscher? Varför säger ni nej till en så enkel åtgärd som att låta ett regionalt skyddsombud kunna besöka andra företag? Varför är ni emot det? Ni är ju för att det ska vara en bra arbetsmiljö. Det är en konkurrensfördel. Ni är emot rufflerier och utnyttjande. Varför tillåter ni inte detta? Det är en enkel sak. Ni har dragit ned på Arbetsmiljöverket. Inspektionerna minskar kraftigt. Varför kan ni inte då se till att facken får ställa upp och ta en större del i det hela? Det säger ni nej till. Fru talman! Regeringens nedskärningspolitik inom arbetslivsområdet har blivit starkt kritiserad av berörda parter. Ni vet att det är så. Det har blivit svårare att rekrytera skyddsombud. Vad sade Mikael Sjöberg, generaldirektör vid Arbetslivsverket när han var hos oss? Han sade: Skyddsombuden är en omistlig del i arbetsmiljöarbetet, men det är så svårt att rekrytera. Vad gör ni för att underlätta rekryteringen? Vad gör ni för att stärka skyddsombudens roll? Vad gör ni för att stärka skyddsombudens kunskaper? Ni gör ingenting, utan ni kommer och säger att Arbetsmiljöverket gör en informationskampanj. Det kan väl vara bra. Men vad gör ni direkt ute på arbetsplatserna? Frågan blir: Vad levererar ni? Vi socialdemokrater väljer en annan väg. Det gör vi tillsammans med två andra partier som är kloka i dessa frågor. Vi sätter fokus på ett hållbart arbetsliv. Vi har ett mål om en bättre arbetsmiljö. Vi vill göra det stegvis och tillföra lite mer pengar till Arbetsmiljöverket för mer tillsyn och information och mer pengar till utbildning av skyddsombud. Vi vill stärka de regionala skyddsombudens ställning. Vi vill ta ett initiativ för att kartlägga och stärka arbetsmiljöforskningen som ni har slagit sönder. Men, Tomas Tobé, vad gör du för att förbättra arbetsmiljön på de många arbetsplatserna? Vad säger du till dem som finns i förvärvsarbete? (Applåder)

Anf. 88 Hans Backman (Fp)

Fru talman! Raimo Pärssinen tar upp en mycket viktig del av arbetsmarknadspolitiken, och det är självklart arbetsmiljön. Allting är inte perfekt, långt därifrån. Varje arbetsolycka är ett misslyckande. Men med tanke på den svartmålning som Raimo Pärssinen gör av regeringens politik inom arbetsmiljöområdet vill jag säga att antalet arbetsolyckor som medför mer än tre dagars sjukfrånvaro och antalet arbetssjukdomar stadigt minskar enligt statistik från Eurostat. Frekvensen av arbetsolyckor är betydligt lägre i Sverige än inom EU 15, alltså de 15 medlemsländer som ingick i EU när Kyotoprotokollet tecknades. Antalet dödsolyckor fortsätter också att minska. Dessutom fortsätter sjukfrånvaron i sin helhet att minska. Det är de tendenser som vi ser. Det känns därför som om det ändå görs en hel del bra inom arbetsmiljöområdet. Jag ska till sist säga något om Itell och kollektivavtal. Jag och många företagare uppskattar kollektivavtal. Alla arbetstagarorganisationer uppskattar naturligtvis kollektivavtal. Men den situation som Raimo Pärssinen tog upp gällde företaget Itell i Hofors. Det var en situation där de anställda själva över lag inte ville ha kollektivavtal. Min invändning var framför allt att kollektivavtal ska tecknas mellan arbetsgivaren och arbetstagarnas organisationer och inte av kommunalråd.

Anf. 89 Raimo Pärssinen (S)

Fru talman! Om Hans Backman tycker om kollektivavtal, varför sade han då att de skulle förstöra företagsklimatet. Det förstår jag inte. Det är i och för sig kanske lite dumt av mig att ta upp en gammal historia. Men så var det. Det är klart att det måste testas. Det kan inte vara så att Hans Backman eller Tomas Tobé säger en sak här och en annan hemma. Så kan det inte vara. Jag utgår från att det måste vara samma åsikt hela tiden. Det är klart att man kan välja ordet svartmålning och säga att det är det som jag håller på med. Men jag beskriver ett problem. Jag beskriver en situation som många förvärvsarbetande befinner sig i. Då är frågan: Vad gör vi åt det? Då säger Hans Backman att det ser bra ut i Sverige jämfört med övriga Europa. Ja, självklart är det så eftersom det har funnits en linje och en tanke när det gäller arbetsmiljöfrågorna när tidigare regeringar har jobbat med dessa frågor. Bland det sista vi gjorde innan vi förlorade valet var att bland annat öka anslaget till Arbetsmiljöverket för att få bättre koll på arbetsmiljön. Hans Backman säger: Vi måste ha gjort en hel del bra eftersom statistiken pekar på det. Men tala då om vad ni har gjort. Säg inte bara att det ser bättre ut här än i Italien. Vad har ni gjort? Vad menar ni med att ni har gjort en hel del bra, Hans Backman? Är det tio punkter så vill vi höra dem. Är det tre punkter så vill vi höra dem.

Anf. 90 Hans Backman (Fp)

Fru talman! Vi får först gå tillbaka till Hofors. Det är en kär kommun för mig och Raimo Pärssinen. Jag har aldrig sagt att kollektivavtalen förstör företagsklimatet. Däremot tyckte jag att det var ett problem när man avvek från den svenska modellen och från politiskt håll började lägga sig i tecknandet av kollektivavtal. Det var det som jag sade störde företagsklimatet. Det är en annan sak. När det gäller satsningar på arbetsmiljön görs det viktiga saker. Vi har i och för sig höjt anslaget till Arbetsmiljöverket under de senaste åren. Det är positivt i sig. De satsningar som vi gör för att möjliggöra för fler att komma i arbete är viktiga. Man kan exempelvis titta på den offentliga sektorn i framtiden med satsningar på fler nya svenskar som kan arbeta inom äldreomsorgen och demensvården. Det kommer att minska stressen inom den sektorn. Det är åtgärder som är viktiga för att skapa en bättre arbetsmiljö, att man har råd att anställa tillräckligt många människor inom den offentliga sektorn. De diskussioner som förs om att föra in arbetsmiljöfrågorna i utbildningen på exempelvis högskolenivå för blivande chefer är viktiga. Man kan titta på exempelvis Ovako i Hofors, som Raimo Pärssinen tog upp. Kan man få ett bra arbetsmiljötänk hos cheferna, inte minst mellancheferna som jobbar med de anställda på golvet, har man nått långt. Det är mycket man kan göra på arbetsplatsen i dialog mellan mellanchefen, det fackliga ombudet och de anställda. Den vägen kan man lösa problem på plats. Det är en viktig sak som jag tycker att man ska fortsätta att satsa på för att på sikt förbättra arbetsmiljön. När det gäller forskningen tycker vi i Alliansen självklart fortfarande att det är viktigt med arbetslivsforskning. Vi tror däremot att det finns andra aktörer som kan bedriva forskningen på olika universitet och högskolor. Men vi kan också konstatera att regeringen avser att närmare utreda behovet av och förutsättningarna för en sammanhållande aktör för kunskapsförmedlingen inom området. Det har vi också skrivit i betänkandet. Det var så mycket jag hann med på två minuter.

Anf. 91 Raimo Pärssinen (S)

Fru talman! Jag håller med Hans Backman om att det är viktigt att man kan ha denna utbildning - bättre arbetsmiljö, BAM - med de anställda tillsammans med cheferna. Men det är ingenting som är nytt. Detta har vi gjort sedan 70-talet. Det är bara bra att man bygger på den och har nya förslag där. Det är också bra om man lägger in mer utbildning om arbetsmiljö inom högre utbildningar, speciellt för dem som ska bli civilingenjörer och kanske bli chefer i ett stålverk. Det är bra med mycket mer sådana kunskaper. Hans Backman talar om att man lägger sig i kollektivavtalen från politiskt håll. Men det gör ju vi här. Vi är politiker. Vi står i riksdagens kammare och tycker att kollektivavtal är bra, eller hur? Det är också ett sätt att lägga sig i - ett positivt sätt, tycker jag. Att fler kommer i arbete är bra. Men som jag sade i mitt anförande: Är det bara det som gäller, att det blir fler i arbete? Jag frågade vad det är för jobb. Nu säger Hans Backman att det blir fler händer i vården. Jag uppfattade det så. Det beror på hur det finansieras, om det ska finansieras, och om den viljan finns, eller om man väljer att använda pengarna på ett annat sätt, till exempel till skattesänkningar. Vi får se hur ni tänker göra. I den tidigare debatten talade man om bemanningstal inom demensvården, om jag inte missuppfattade det. Det sade ni nej till. Hade man gjort så hade det blivit fler händer där. Det lät inte alltför trovärdigt. Ni slår först sönder forskningen, och nu säger ni att ni ska utreda hur ni ska kunna samla den igen. Betyder det att Hans Backman, precis som jag, tycker att det var ett jättestort misstag att slå sönder den forskningen? Om Hans Backman tycker det tycker vi samma sak.

Lars-Axel Nordell (Kd)

Anf. 92 Lars-Axel Nordell (Kd)

Fru talman! Tydligen handlar det i dessa replikskiften mycket om vad som händer i Gävleborgs län. Jag får fortsätta på det spåret eftersom jag också har mina rötter där uppe. Om vi går tillbaka till förra sekelskiftet vet vi att infektionssjukdomarna var den stora farsoten i vårt land. Då dog människor som flugor. Vi lyckades, framför allt genom att tränga undan misären men också genom att vaccinera mot infektionssjukdomarna, tränga undan denna farsot. Jag anknyter till Gävleborg och kan berätta att min mormor, till exempel, var med och vaccinerade 1 061 barn och ungdomar i Järvsö under några år som lärarinna. Man utnyttjade de personer som fanns. Sedan kom industrisamhället och dess sjukdomar. Vi har fått bekräftat att dessa sjukdomar långsamt har minskat även om de naturligtvis inte har upphört. Nu har vi lämnat industrisamhället; nu handlar det om det postindustriella samhällets sjukdomar och informationssamhällets sjukdomar. Där ser vi att det finns stora problem. Jag håller med Raimo Pärssinen om att man måste bli bättre både på att förebygga och på att få hjälp från sjukvården, helt enkelt, där man många gånger har stått handfallen inför dessa sjukdomar. Sjukvården har varit ganska bra på industrisamhällets sjukdomar, men de här sjukdomarna har varit svåra att greppa. Där måste vi bli bättre. Men det handlar inte bara om arbetets tyngd. Vi vet att också människor som går arbetslösa får stressrelaterade sjukdomar. Du framställer det som om det bara vore arbetet det handlar om, men det gäller även arbetslösa.

Anf. 93 Raimo Pärssinen (S)

Fru talman! Det är precis som Lars-Axel Nordell säger: Det är ett trauma för många när man blir arbetslös. Det gör i sin tur att man mår sämre. Jag håller fullständigt med om det. Däremot är det också en sanning att vi har gått in i en fas i samhället som kallas för det postindustriella, men att vi samtidigt har många arbetsplatser som är ganska traditionella. Vi har stålverksarbetare, vi har pappersarbetare, vi har dem som delar ut posten och dem som jobbar inom vården och så vidare. Där finns arbetsmiljöproblemen kvar. Det som har kommit till nu i allt större omfattning är det som en gång i tiden kallades för direktörssjukan, det vill säga stressen, otillräckligheten, kraven och att aldrig kunna lämna jobbet utan att arbetsliv och arbetstid flyter ihop med fritiden. Det är många som har det så. Frågan som vi hela tiden måste ställa oss är: Vad kan vi från politiken leverera som är relevant för att förstärka och förbättra de arbetsmiljöer som finns? Men att ställas utanför ett arbete förbättrar så klart inte hälsan. Det vet vi.

Lars-Axel Nordell (Kd)

Anf. 94 Lars-Axel Nordell (Kd)

Fru talman! Jag håller med om att det var ganska mycket svartmålning i Raimo Pärssinens första inlägg. Du såg det som att det finns någon sorts ont uppsåt hos många arbetsgivare. Jag menar att varje chef med självaktning lär sig vad arbetsmiljölagen säger. Man har ett lagstadgat ansvar. Oavsett om man har kollektivavtal eller inte har man detta ansvar. Ansvaret ligger ytterst på arbetsgivaren. Ingen arbetsgivare vill ha personal som blir sjukskriven stup i kvarten. Det finns alltså ett gemensamt intresse, också från arbetsgivarna, av att ha en arbetsmiljö som fungerar och stöttar. Man pratar om stödjande miljöer. De är viktiga både på arbetsplatsen och i hemmet, i föreningslivet och så vidare. Det är inte bara på arbetsplatsen som man upplever detta, utan det kan många gånger finnas också i andra sociala miljöer. När du nu framställer detta på det här sättet tycker jag att du lite grann bortser från det ansvar som alla arbetsgivare har.

Anf. 95 Raimo Pärssinen (S)

Fru talman! Jag önskar av hela mitt hjärta att jag skulle kunna dela den bilden med Lars-Axel Nordell. Men det är faktiskt inte så. Det finns många arbetsgivare som är väldigt goda arbetsgivare. Jag känner också till många sådana exempel, där man verkligen ser till att det finns en delaktighet i hela situationen på arbetsplatsen. Man kan vara med och bestämma arbetstider och så vidare lite flexibelt för att personalen ska kunna pussla ihop arbetsliv med fritid, med barn, med äldre och så vidare. Det fungerar jättebra. Men tyvärr finns det också arbetsgivare som ställer sig bredvid. Och inte nog med det - de vill inte betala skatt och de vill absolut inte ha någon facklig anslutning eller något avtal. De vill hålla på med skumraskaffärer. Prata med Dag Klackenberg på Svensk Handel! Han säger att det finns gallerior där alla affärsinnehavare som har butiker där vet att just i ett visst hörn finns det en rufflare. Men man kommer inte åt honom eller henne. Alla arbetsgivare som är seriösa vill ha ordning och reda, för det är en konkurrensförutsättning. Det finns ett utbrett missnöje bland arbetsgivarnas branschorganisationer med detta. De säger: Sätt dit rufflarna! De säger att de har kollektivavtal, men de betalar inte efter det! Men hur kommer vi åt dem? Jag träffar arbetsgivare som säger: Snälla du, kan du hjälpa mig att se till att vi får ett skyddsombud här? Världen är inte bara ljuv och fin. Vi önskar att den skulle vara det. Men det finns tyvärr en stor del som försöker leva på andras bekostnad, Lars-Axel Nordell.

Anf. 96 Tomas Tobé (M)

Fru talman! Jag börjar med att hälsa min valkretskollega Raimo Pärssinen välkommen till hans första debatt med arbetsmarknadsutskottet. Jag noterade, fru talman, att han hann säga mitt namn Tomas Tobé nästan lika många gånger som jag sade ordet arbetslinje i mitt tal. Det tycker jag var en bedrift, och det förtjänar ett replikskifte! Raimo Pärssinen hyser en oro för arbetsmiljön. Men låt oss börja med den svenska modellen. Både du och jag tycker att det är en klok ordning att ha en arbetsmarknadsmodell med parter som tar ansvar. Det är sant, Raimo Pärssinen. Men jag tror att det är viktigt när man har den insikten att man också respekterar att vi har avtalsfrihet i det här landet. Vi anser inte att vi ska lagstifta fram kollektivavtal. Det är möjligtvis där vi kan skilja oss något åt. Du har bland annat valt att försvara en lokal politiker som anser att en politiker ska avgöra vilka företag som ska ha kollektivavtal eller inte. Om vi ser på den bild som målas upp av Raimo Pärssinen av arbetsmiljön skulle man nästan kunna tro att det här landet är på väg att rämna och slås sönder och samman. Det finns en del problem på ett antal arbetsplatser. Men det positiva är att Sverige ligger i framkant när det gäller de här frågorna. Det beror bland annat mycket på det ansvar som de arbetsmarknadspolitiska parterna har tagit. Det är ett arbete som vi ser som väldigt positivt. Men allt detta tycks koka ned till det som handlar om anslaget till Arbetsmiljöverket. Nu ökar vi det. Alliansen föreslår en ökning eftersom vi har tagit ekonomiskt ansvar och kan gå fram med en satsning. Socialdemokraterna föreslår en ökning på 40 miljoner. Det borde det vara i stället för en ökning på 16,4 miljoner, tycker de. Skillnaden blir summa summarum 591 miljoner eller 40 miljoner. Är det detta som är skillnaden mellan den goda arbetsmiljön och den dåliga arbetsmiljön?

Anf. 97 Raimo Pärssinen (S)

Fru talman! Nej, men Tomas Tobé måste väl erkänna att det är ett steg, eller hur? Det är ändå mer pengar. Vi ser ju behovet. Vi ser behovet av att de seriösa företagarna också ska veta att de oseriösa får ett besök och en inspektion just för att kunna utröna hur det egentligen står till och vad det är för affärer de gör. Här måste man samverka med skattemyndigheter och andra. Det är precis vad Mikael Sjöberg sade: Vi hittar inte de här. Vi behöver hjälp med att hitta dem. Tomas Tobé kan raljera och göra en stor affär av att det inte är mycket pengar som skiljer. Nej, men det fanns en gång i tiden mycket mer pengar till detta som Tobé var med och tog bort. Varför inte ta steget med oss? Vi är ju båda så övertygade om att det är rätt åtgärd. Vi är båda så övertygade om att en god arbetsmiljö och ordning och reda främjar företagsklimat, konkurrens och kraften för framtiden. Det här med Itell är roligt. Nu tog jag det företagsnamnet i min mun också. Hofors kommun skulle göra affärer med det företaget. Tomas Tobé kan ju säga att det var en politiker, men det var en ansvarig för kommunen som uttalade sig och sade: Ja, vi kan göra affärer om ni har kollektivavtal. Javisst, sade de, det har vi. Det ska vi ordna. När man sedan inte gjorde det klev två herrar från Alliansen fram och skrek i högan sky om att detta förstör företagsklimatet och att det är avtalsfrihet, och Hans Backman säger att de anställda inte ville ha detta. Det är otroligt. Ville inte de anställda veta vad de skulle få i lön? Det är mycket märkligt, Hans Backman och Tomas Tobé.

Anf. 98 Tomas Tobé (M)

Fru talman! Jag tänker avstå från att ta upp mer kammartid med detta lokala företag i Hofors. Jag fortsätter gärna i många andra arbetsmarknadsdebatter att prata om hur vi får en bra modell på arbetsmarknaden som både har inslag av trygghet och flexibilitet. Raimo Pärssinen tycker att jag ska ansluta mig till den rödgröna satsningen på Arbetsmiljöverket. Vi väljer att lägga fram en budget utifrån vad vi tycker att vi kan finansiera och de satsningar som vi vill göra. Min poäng var snarare att försöka nyansera bilden något. Raimo Pärssinen försöker ge en bild av att Alliansen inte tycker att arbetsmiljöfrågorna är viktiga, och detta ska tydliggöras genom denna skillnad som ändå får konstateras vara marginell i det stora sammanhanget. Vi väljer däremot att lyfta fram andra förslag. Vi presenterar bland annat ett förslag på coacher över tröskeln. Vi har noterat att det finns en hel del problem när människor som har varit borta länge från arbetsmarknaden får möjlighet att komma till en arbetsgivare. Många arbetsgivare vill i sin välvilja göra detta, men de är okunniga. De klarar inte av detta. Då tror vi att coach skulle kunna följa med över tröskeln för att hjälpa både den som har kommit in på arbetsplatsen och arbetsgivaren. Det tycker jag är positivt. Det borde vara någonting som Raimo Pärssinen i sitt engagemang för arbetsmiljön i sådana fall skulle kunna ansluta sig till.

Anf. 99 Raimo Pärssinen (S)

Fru talman! Jag noterar att Tomas Tobé inte har något större engagemang när det gäller arbetsmiljöfrågorna. Han nämner dem inte ens i sitt anförande. Nu ställer han en fråga till mig som handlar om en coach över gränsen, medan jag för ett resonemang om arbetsmiljön. Jag pratar om möjligheter att förbättra arbetsmiljön, och då börjar han prata om andra saker. Det visar att det tomt prat, Tomas Tobé. Jag frågade Hans Backman tidigare, och han sade att en hel del har gjorts. Då pratade han om en arbetsmiljöutbildning som har funnits jättelänge. När jag frågade Tomas Tobé vad ni vill göra för att förbättra det hela, börjar Tomas Tobé att prata om coacher som ska in över tröskeln. När jag frågar vad Tomas Tobé kan bidra med för att se till att det är fler i Sverige som får en bättre arbetsmiljö, säger han att det inte är någon större skillnad. Han vill inte ansluta sig till våra 40 miljoner plus för att stärka den möjligheten. Jag noterar och konstaterar tyvärr att det finns ett alltför dåligt intresse för de här frågorna som berör alla som förvärvsarbetar i Sverige i dag. Det handlar om alla som upplever stressen och pressen, som inte får ihop det och som inte kan ta semester när det är så välbehövligt. De blir sjuka. Allting som har med arbetsmiljö att göra kommer senare att leda till att det blir en sämre produktivitet. Man blir kanske sjuk. Man gör ett sämre resultat. Vårt alternativ bygger på att vi fokuserar på detta för att kunna leverera bra förslag som stärker konkurrensmöjligheterna. Vi börjar framför allt en resa mot det vi kallar för det goda arbetet. Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi kan få med Tomas Tobé på den resan också.

Annika Lillemets (Mp)

Anf. 100 Annika Lillemets (Mp)

Fru talman! Friår innebär enkelt uttryckt att en person med anställning byter plats med en arbetslös under en tid. I Sverige kunde, på Miljöpartiets initiativ, ett antal anställda ta ledigt tre till tolv månader medan en arbetslös vikarierade för den friårslediga från 2005 tills den moderatledda regeringen tog bort möjligheten 2007. Den friårslediga fick en ersättning som motsvarade 85 procent av den ersättning som hon eller han skulle ha fått som arbetslös. Vikarien fick vanlig lön. Friårsreformen var en kombinerad frihetsreform och arbetsmarknadsreform. Intresset var stort, och långt ifrån alla som ansökte om friår fick det. Det finns all anledning att återinföra friåret. Friår är nämligen något så sällsynt som en sann vinna-vinna-lösning. De friårslediga får ökad makt över sina liv och en chans att frigöra sin kreativitet och samla nya krafter samtidigt som olycksbringande arbetslöshet minskar. Friåret är en unik livskvalitetsreform eftersom ledigheten är kravlös. En friårsledig är fri. Han eller hon har verklig makt över sitt liv under en begränsad tid. Kanske är det därför friåret väcker så starka känslor. De som fick chansen att ta en paus från arbetslivet, liksom de arbetslösa som fick friårsvikariat, var förstås mycket nöjda, men friåret möter också ett djupt känsloladdat och irrationellt motstånd. Det handlar om grundläggande värderingar, människosyn och vilket samhälle vi vill ha. Vår gröna människosyn uttrycks så här i Miljöpartiets partiprogram: Människan är en aktiv och skapande varelse som vill och kan ta ansvar. Människors kreativitet och vår ständiga förmåga att finna nya lösningar är en förutsättning för att vi ska nå ett långsiktigt hållbart samhälle. Jag citerar betänkandets motivering mot friår: "Utskottet finner det anmärkningsvärt att Miljöpartiet de gröna anser det vara en god sysselsättningspolitik att betala människor för att vara helt utan sysselsättning, i synnerhet i ett arbetsmarknadsläge med alltför hög arbetslöshet." Jag undrar på vilket sätt det är en bättre politik att betala människor, om än ofta alldeles för lite, för att utföra meningslösa, rent av förnedrande, aktiviteter i mer eller mindre konstlade arbetsmarknadsprojekt. Friårsvikariat ger däremot en riktig lön, riktiga arbetsuppgifter och en större chans att få ett nytt jobb därefter. Varför ska vuxna människor till varje pris sysselsättas som om de vore barn som hittar på rackartyg om de inte hålls ständigt upptagna med något, meningsfullt eller ej? Utskottets majoritet konstaterar också att man i IFAU:s utvärdering av det svenska friåret fann att de som varit friårslediga inte arbetade i större omfattning efter friåret, att de i genomsnitt fick 3 procents lägre månadslön, inte minskade sin sjukfrånvaro men däremot gick tidigare i pension. Och detta menar man är ett argument mot friåret. Att avfärda hela friårsreformen utifrån detta finner jag anmärkningsvärt. Argumentationen ger enligt min mening uttryck för en snäv människosyn och en föråldrad och inskränkt syn på arbete och arbetsliv. De som varit friårslediga kanske prioriterar annat i livet än att maximera lön och tid på jobbet, ständigt ökad konsumtion och materiell standard. I så fall är de föredömen för oss alla. Ska vi klara att hejda klimatförändringarna och utarmningen av naturresurser måste vi nämligen finna vägar bort från ett överdrivet lönearbete och den miljöbelastande överkonsumtion det möjliggör. Därtill visar forskningen att människor som har mindre materialistiska värderingar mår bättre än andra. De är helt enkelt i allmänhet mer nöjda och lyckliga. Ser man det så kan IFAU:s utvärdering tolkas så att friåret varit en framgång på andra sätt än strikt ekonomiska. Människan är så mycket mer än en kugge i produktionen och en aldrig tillfredsställd konsument. Människan är så mycket större än ett anställningsnummer och ett kundnummer. Arbetslivsinstitutet utvärderade för övrigt också friårsreformen ur andra perspektiv och drog andra, mer positiva slutsatser än IFAU. Att arbetslösheten är hög är också något som talar för att införa friåret. Då finns det ju större anledning att dela mer rättvist på lönearbete och fri tid till nytta för alla, och det är lättare att finna friårsvikarier. Utskottet påpekar vidare att syftet med de arbetsmarknadspolitiska programmen är att de ska stärka den enskildes möjligheter att få eller behålla ett arbete. Friåret gör just detta för friårsvikarierna. Det är en mycket bra arbetsmarknadsåtgärd, och det är därför konstigt att utskottsmajoriteten väljer att avfärda det. Utskottsmajoriteten påpekar slutligen att ett återinförande av friåret skulle vara ett kraftigt avsteg från arbetslinjen. Javisst, och det vore på tiden. Friåret är ett sätt att, åtminstone tillfälligt, befria arbetet från den överspelade funktionen av disciplineringsinstrument. Det grundläggande mänskliga behovet att behövas, att få bidra till det gemensamma bästa efter förmåga och att få utlopp för sin skaparkraft kan tillgodoses på olika sätt, varav lönearbete bara är ett, ofta överskattat. All verksamhet som någon avlönas för att utföra är nämligen inte meningsfull eller nyttig. Lika sant är att oavlönat arbete kan vara mycket viktigt. Lönearbete är bara en del av arbetet, och arbetet är bara en del av livet. I Finland finns en motsvarighet till friåret, alterneringsledighet. Efter en försöksperiod, som inleddes 1996, infördes en visstidslag 2002, och nu har man valt att permanenta alterneringsledigheten. Syftet med reformen, liknande den svenska, är att bryta långtidsarbetslöshet, höja arbetskraftens kompetens, förlänga tiden i arbete, undvika marginalisering och underlätta rehabilitering och sådant som att vårda barn eller andra anhöriga. I Finland har fackföreningar, arbetsgivarorganisationer, samtliga partier och allmänhet gått från att vara kritiska till reformen till att se dess fördelar. En höjd blick och en sansad debatt vore välgörande även i Sverige. Låt mig citera Moderaternas idéprogram: "I tider av snabba förändringar passar den positiva synen på människans möjligheter bättre in än misstrons och missunnsamhetens ideologier." Och i Socialdemokraternas partiprogram står: "Liksom frihet förutsätter jämlikhet sociala strukturer och ekonomiska villkor, som ger alla lika rätt och lika förutsättningar till utveckling och delaktighet." Att ta ledigt från arbetet utan krav är nu förbehållet ett litet lyckligt lottat fåtal med förstående arbetsgivare och mycket god privatekonomi. Ett friårssystem skulle kunna öppna en möjlighet för alla att utveckla sig - om vi unnar varandra det och inte misstror varandra. Mycket kreativitet kan släppas loss när människor får frihet och förtroende. Redan 1848 beskrev socialliberalen John Stuart Mill i sitt huvudverk Nationalekonomins principer hur samhället skulle kunna se ut när "kampen för överlevnad inte längre upptar all energi". När de industriella framstegen minskar behovet av arbete i samhället såg Mill framför sig hur det kommer att finnas utrymme för kultur och andliga och sociala framsteg. Även nationalekonomen John Maynard Keynes förutsåg en ny epok i mänsklighetens historia när effektiviteten i produktionen ökat så att vi inte längre behöver slita så hårt. När människor fått sina materiella behov uppfyllda tänkte sig även Keynes att vi kunde inrätta oss själva och samhället därefter. Vi är där nu. Herr talman! Friår vore inte det enda men ett sätt att ta till vara möjligheterna till social och kulturell utveckling, ett steg på vägen framåt. Vi gröna menar att friåret gagnar både samhälle och individer. Vi i Sverige har allt att vinna på att följa det finska exemplet.

Jenny Petersson (M)

Anf. 101 Jenny Petersson (M)

Herr talman! Sverige har genomgått en av de värsta kriserna sedan 30-talet. Samtidigt som många andra länder tvingas dras med budgetunderskott och neddragningar kommer Sverige starkt ur krisen. En ansvarsfull politik från regeringens sida är en bidragande orsak till detta. Återhämtningen börjar visa sig. Vi börjar nyanställa, och tillväxten och sysselsättningen börjar öka. Trots den ökade sysselsättningen och tillväxten går det inte att luta sig tillbaka. Stora utmaningar finns på arbetsmarknaden, inte minst när det gäller unga. Arbetslösheten bland unga är ingen ny företeelse. Oavsett konjunkturläge har många unga fått betala ett högt pris genom att stå utanför. Att få bukt med ungdomsarbetslösheten är därför en av våra mest angelägna frågor. Herr talman! Orsakerna till en hög ungdomsarbetslöshet är många, och det finns inte endast en lösning på problemet. En svag utbildningsbakgrund är gemensamt för dem som har svårast att komma in på arbetsmarknaden, att få tag på ett arbete. Det beror på att man inte har fullständiga betyg från vare sig grundskola eller gymnasieskola. Skolan är helt avgörande för att få en bra start i livet. Därför välkomnas satsningarna på att motivera och underlätta för arbetslösa ungdomar att återuppta och avsluta sina studier genom högre studiebidrag för arbetslösa ungdomar som saknar just grundskole- eller gymnasieutbildning. År 2011 träder många reformer i kraft på utbildningsområdet, och utbildningspolitiken har stor betydelse för arbetsmarknadsutvecklingen. Vi har nu den nya gymnasiereformen och lärlingsplatser i yrkesförberedande utbildningar. Herr talman! Det betänkande vi nu behandlar innehåller åtgärder särskilt riktade till ungdomar för att få bukt med ungdomsarbetslösheten. Vi har förstärkt resurserna när det gäller arbetsmarknadspraktik och coachning. Budgetförslaget innehåller även utökade möjligheter för unga att få stöd inom jobbgarantin. Nystartsjobben riktar sig till unga mellan 20 och 25 år som varit arbetslösa i minst sex månader. Vi ser också möjligheter till lärlingsprovanställningar för personer yngre än 23 år. Alliansens halverade arbetsgivaravgift för den som anställer en ungdom under 26 år ligger fast. Herr talman! Nya moderaterna, Sveriges enda arbetarparti, blundar inte för de stora utmaningarna med att få in unga på arbetsmarknaden. Vårt mål är fortsatt att alla som vill och kan arbeta ska ha möjlighet till det utifrån sin egen arbetsförmåga. Sysselsättningen har ökat med 100 000 på ett år. 30 000 fler unga är i sysselsättning om man jämför med november 2009. Givetvis räcker inte detta. Vi måste hela tiden arbeta för att fler ska komma i arbete. I stället för passivitet prioriterar vi aktiva insatser med detta förslag. (Applåder)

Penilla Gunther (Kd)

Anf. 102 Penilla Gunther (Kd)

Herr talman! Jag tänkte ägna mitt anförande åt något som jag personligen tycker är bland de viktigaste arbetsmarknadsinsatser som kan göras för människor som står långt från den reguljära arbetsmarknaden, nämligen det sociala företagandet. Det sociala företagandet missförstås ibland av personer som inte riktigt är insatta i det. De tror att det handlar om socialt entreprenörskap, att företag har ett socialt engagemang. Men det är närmast att förväxla med corporate social responsibility, alltså CSR-arbete, som kan bedrivas på olika sätt. År 2009 gav regeringen Tillväxtverket i uppdrag att genomföra en stor informationssatsning om socialt företagande. Helt kort innebär socialt företagande att företagen konkurrerar på marknaden på samma sätt som alla andra företag men med en mycket viktig skillnad, nämligen att de kombinerar marknadens behov av varor och tjänster med individens behov av arbete och särskilda behov av rehabilitering. De erbjuder fler typer av arbetstillfällen än vad den reguljära arbetsmarknaden kan erbjuda. Syftet med uppdraget till Tillväxtverket var att öka den allmänna kunskapen hos myndigheter och i samhället i stort. Tillsammans med Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Socialstyrelsen, företrädare för kommunerna och företagsrådgivarna Coompanion, som finns på 25 platser i landet, togs krafttag för att öka kunskapen om det sociala företagandet, men jag kan konstatera att den, trots denna insats, fortfarande är låg. Därför är jag väldigt glad över den text som finns i utskottets betänkande på s. 61 och 62, där man mycket bra beskriver Tillväxtverkets satsning på detta. Men vad är det egentligen, och varför behövs de sociala företagen? Att jag är så förtjust i den här formen av företagande har att göra med att de organiseras för att människor ska arbeta tillsammans för att åstadkomma någonting. De organiseras så att var och en kan arbeta 100 procent av sin förmåga och bidra till företagets utveckling. Sociala företag bidrar också till att skapa arbete för grupper som har särskilt svårt att återvända till vad vi kallar den reguljära arbetsmarknaden. Då vidgar man helt enkelt arbetsmarknaden genom att kombinera offentliga stöd och arbete. Beroende på enskilda förutsättningar kan människor gå från bidrag till egen försörjning. Det tror jag att vi alla tycker är det vi önskar. De sociala företagen utvecklar ständigt nya affärsidéer inom olika områden och branscher, inte minst inom arbetslivsinriktad rehabilitering. Socialt företagande har också mer och mer börjat omfatta ungdomar som har gått på gymnasiesärskola. Det är ungdomar som har aktiva föräldrar som inte accepterar att deras barn och ungdomar ska gå till någon daglig pysselverksamhet. De vill att deras ungdomar ska gå till ett arbete, och ungdomarna vill det själva. De har följt en gymnasieutbildning med inriktning mot kanske hotell och restaurang eller bygg eller vad det nu kan vara och vill ha ett arbete. I de sociala företagen finns också möjlighet att tillgodose de behoven. Det är en grupp som vi absolut inte får glömma bort. Det är också dessa personer som skulle kunna gå i det vi tidigare kallade förtidspension. De har en stor potential, och det finns möjlighet att skapa riktiga företag med riktiga arbeten. Herr talman! Framför allt ger de sociala företagen hopp till människor som inte har trott sig om att klara något på väldigt lång tid. Det ger hopp till dem som ingen annan har velat jobba med. Jag vill gärna delge er några av mina favoritexempel på varför socialt företagande är så bra. Det kom in ett gäng före detta kriminella till företagsrådgivarna Coompanion i Göteborg. Fullt tatuerade och så vidare kom de in och sade: Vi skulle vilja starta företag! De fick rådgivning och träffades i flera omgångar för att fundera över vad de skulle kunna starta för slags företag, vad affärsidén var och vilken bransch de skulle starta sitt företag i. Efter ett tag kom de fram till att vad man i det här gänget var bäst på var att sitta inne. Det var deras bästa erfarenhet, och vad kunde man göra av det? Jo, man kom på att det svåra är att komma ut från ett fängelse och bli uppskattad som en person med potential att klara ett riktigt arbete. Därifrån kom idén om det som också kallas halvvägshus, alltså att man har ett mellanting av eget boende och tillsyn men framför allt både boende, sysselsättning och gemenskap med andra. Vägen ut-kooperativen i Göteborg är numera en fantastisk verksamhet som har en stor omsättning med många affärsverksamheter som ger människor arbete och också blir mer och mer lönsamt. Ett annat exempel är kvinnan i Hudiksvall som arbetade inom vården. Hon var ensam med två barn som hade olika bokstavskombinationer. En dag tog det bara stopp, och hon blev sjukskriven i över två år. Till slut sade man i Försäkringskassan: Vi vet inte vad vi ska göra med dig. Du får gå till det sociala arbetskooperativet Källan, och om inte det skulle fundera vet vi inte vad vi ska hitta på. Hon gick dit. Hon visste inte så mycket om det. Att få komma dit på sina egna premisser, där orken styrde insatsen per dag, efter att det hade varit otroligt svårt att komma ut över huvud taget betydde mycket. Att någon vid arbetsdagens slut, oavsett dagens längd, sade "Vi ses väl i morgon, hoppas jag!" började betyda mer och mer för henne. Efter tre år jobbar hon numera vad vi räknar som heltid och är dessutom arbetsledare för andra personer som kommer in i det sociala företaget. Resultaten för de 150-170 sociala företag som finns i landet i dag är över lag goda, och det stärker min uppfattning att man bör fortsätta informera om och arbeta med detta. Men det finns problem, och problemen ligger oftast på kommunal nivå. Det krävs nämligen en ekonomisk insats av kommunerna i form av betalning av hyra eller handledare. Kapitalförsörjningen för den här typen av företag behöver därför förbättras om affärsutvecklingen ska kunna gå framåt. Jag har även motionerat om behovet av ett särskilt regleringsbrev för det sociala företagandet, vilket finns i Finland, bland annat för att inte oseriösa aktörer ska ta på sig uppdrag att jobba med socialt företagande. Det är människor som måste få tid att komma tillbaka och komma i fas med sig själva och sin arbetsförmåga. (Applåder)

Anf. 103 Patrik Björck (S)

Herr talman! Mitt anförande i den här debatten om arbetsmarknadsutskottets betänkande AU2 tänkte jag hålla i tre delar. Jag tänkte börja med att berätta lite om bakgrunden till en del i betänkandet, och det är då framför allt arbetslöshetsförsäkringen som jag ska koncentrera mig på. Jag tänker börja med bakgrund och sedan gå igenom vår syn på hur arbetslöshetsförsäkringen borde se ut. Jag kommer slutligen att ha några kommentarer till arbetsmarknadsutskottets moderate ordförande Tomas Tobés anförande och också kommentera en lätt bisarr debattartikel som samme utskottsordförande under dagen har låtit publicera. Låt mig börja med bakgrunden till läget i arbetslöshetsförsäkringen. Under förra mandatperioden ägnade ju den här regeringen och den dåvarande majoriteten i den här kammaren väldigt stor energi åt just arbetsmarknadsfrågorna, och kanske framför allt åt arbetslöshetsförsäkringen. Man menade att om man kraftfullt försämrade en tidigare välfungerande arbetslöshetsförsäkring skulle det vara en av de bärande delarna i den moderatledda regeringens jobbskapande politik. Det var motivet till att man raserade arbetslöshetsförsäkringen. Vi som satt i arbetsmarknadsutskottet under förra mandatperioden hade en ganska intensiv period. Propositionerna från regeringen stod som spön i backen, och den ena försämringen hann knappt torka i trycket innan nästa försämring kom, och det var väldigt mycket debatter här. Hela tiden försvarade man sina försämringar med att det skulle leda till att folk skulle få arbete. Vad som skedde under mandatperioden är historia. Vi kunde konstatera att det bara blev sämre och sämre med sysselsättningen. Det blev bara högre och högre arbetslöshet trots alla de försämringar som man genomförde. Vi drabbades naturligtvis också av finanskrisen i Sverige som alla andra länder, och bakom den gömde sig den moderatledda regeringen och sade: Det är där felet ligger - det är inte vår politik det är fel på. När regeringen nu gör sina prognoser ser vi att man räknar med att i den bästa av världar kommer kanske den destruktiva politik man har genomfört att innebära att man kan nå ned till de arbetslöshetssiffror som rådde när man tog över, om vi inte drabbas av nya problem på finansmarknaden eller ute i världen. Det är mot den bakgrunden man måste se regeringens politik för att förstå den. Tomas Tobé och hans kolleger här i riksdagen samt arbetsmarknadsministern, finansministern och statsministern utger sig för att vara nöjda med resultatet av sin politik. Det kan därför inte vara arbetslösheten man har varit ute efter. Man har varit ute efter det som tidigare talare, bland annat Ylva Johansson, har pekat på, nämligen en helt annan arbetsmarknad. Det har inte nödvändigtvis handlat om att sänka arbetslösheten utan om att skapa större klyftor, en låglönearbetsmarknad och ett nytt Sverige, det vill säga ett grundskott mot den svenska modellen. Man har varit ute efter en kraftfull systemförändring. Man har varit ute efter ett annat samhälle, ett annat Sverige. Det har varit grunden. Det måste man se för att förstå regeringens politik. Förstår vi motiven förstår vi varför man är så nöjd och belåten. Man håller på att uppnå de mål man har satt upp, nämligen ökade klyftor, ett annat samhälle, en annan samhällsmodell och det systemskifte som har varit Moderaternas mål i politiken ända sedan demokratin genomfördes. Frågan är hur vi ser på arbetslöshetsförsäkringen. Det är den bärande delen. Det finns andra delar också, men man har sagt att arbetslöshetsförsäkringen är en av de bärande delarna i politiken. Det ser ut som om det inte kommer att hända så mycket. Det ser man på listan över förväntade propositioner. Där är det ganska tomt på vårt utskottsområde. Nu är väl strategin att giftet ska få verka långsamt. Man kan misstänka att det är tanken de kommande fyra åren. Vi har en helt annan uppfattning om vad som leder till ett bra och starkt samhälle, ett samhälle som skapar människor som vill, kan och får delta i samhället och arbetet. Ylva Johansson presenterade i stora drag vår syn på näringspolitik, jobbskapande åtgärder, utbildning och så vidare. När det gäller en konstruktiv politik för att bygga ett samhälle ser vi en stark och bra arbetslöshetsförsäkring som en viktig arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Det är så vi ser det. Därför vill vi förbättra arbetslöshetsförsäkringen. Vi vill sänka kostnaden för att vara med i arbetslöshetsförsäkringen så att det inte kostar mer än ca 80 kronor i månaden - lika för alla - så att inte de som kanske bäst behöver försäkringen slås ut för att de inte har råd att vara med. Vi vill höja ersättningsnivån. Vi vill höja taket. Det vill vi göra på ett betydligt kraftfullare sätt än det som Hans Backman försökte sig på att förklara i ett tidigare replikskifte. Vi har konkreta förslag på hur det skulle gå till. Vi vill höja taket så att alla som tjänar ca 25 000 kronor i månaden får ut 80 procent i ersättning i sin arbetslöshetsförsäkring om man drabbas av arbetslöshet. Då, Hans Backman, har man en inkomsttrygghet vid arbetslöshet. Då har man en försäkring som är knuten till inkomsten. Vi vill höja taket till 930 kronor i ett första steg, sedan till 950 kronor. Det är vårt förslag på hur det skulle kunna se ut. Det är vår syn på en försäkring. Vi vill att det ska vara en frivillig försäkring. Den ska vara solidariskt finansierad. Det är vår syn på arbetslöshetsförsäkringen. Den är tydlig. Vårt alternativ till arbetslöshetsförsäkringen framgår tydligt i vårt betänkande. Det är inga konstigheter eller nyheter i detta. Det kanske man kan kritisera oss för. Vi har varit tydliga med vad vi vill när det gäller att sänka kostnaderna för att vara med och att höja ersättningarna, hur försäkringen ska vara finansierad och vem som ska hantera den. Det finns ingen tvekan om vad vi vill på den punkten. Jag ska beskriva försäkringen. Om vi får den politiska makten vill vi leverera en ny hållbar lösning för arbetslöshetsförsäkringen, en som svenska folket behöver och vill ha och som vi tror på och har råd med. A-kassan ska vara en omställningsförsäkring, en bro mellan ett jobb och ett annat. Det är den inte i dag. Inkomstbortfallsprincipen har förlorat sin betydelse. Vår a-kassa är Europas kanske sämsta skydd vid arbetslöshet. Inga yrkesgrupper går säkra för arbetslöshet. En högre lön hjälper föga om man blir av med jobbet och lånen på bostadsrätten eller huset ska betalas. Många tjänstemän är i dag skyddslösa vid arbetslöshet. Så vill vi beskriva vår inställning till arbetslöshetsförsäkringen. Jag ska kort kommentera arbetsmarknadsutskottets moderate ordförande Tomas Tobés anförande. Kanske lika många gånger som min kollega Raimo Pärssinen nämnde Tomas Tobé vid namn i sitt anförande återkom Tomas Tobé till att han var oerhört upprörd och förvånad över att Socialdemokraterna lägger fram skarpa förslag i kammaren och vill driva sina förslag till omröstning. Jag kan förstå att man som moderat politiker är förvånad över det. Vi har inte sett ett enda skarpt förslag i det här betänkandet som ni driver till omröstning. Det är en helt tom verktygslåda som ni ställer upp till beskådande. Det är det stora bekymret med arbetsmarknadspolitiken. Ni lämnar folk utan åtgärder. Ni har inga skarpa förslag. Det har vi. Vi driver givetvis fram skarpa förslag som vi står för till omröstning. Vi yrkar bifall till dem och kommer att stödja dem när de så småningom kommer till omröstning. Hur kan det vara förvånande? Det är lite märkligt, och säger mer om arbetsmarknadsutskottets ordförande än om oss socialdemokrater. Debattartikeln i Svenska Dagbladet i dag går åt samma håll. "Dra tillbaka förslaget om a-kassa, Ylva Johansson", är rubriken. Varför skulle Ylva Johansson gå upp i talarstolen och yrka att vi ska dra tillbaka förslaget om a-kassan? Vidare står det: "Ett viktigt område handlar om a-kassan där De rödgröna gemensamt föreslår en kraftig utgiftsökning de kommande åren utan att presentera en hållbar finansiering. Det är ansvarslöst men ännu mer allvarligt är att de verkar vara beredda att driva det till skarp omröstning i riksdagen." Jag undrar vad arbetsmarknadsutskottets ordförande har för uppfattning om politik. Demokratin och politiken bygger på att det finns olika förslag som man har att ta ställning till, både som ledamot i kammaren och som väljare. Om arbetsmarknadsutskottets ordförande först nu har förstått att det finns folk som tycker annorlunda, gör andra analyser av samhället och lägger andra politiska förslag är det ett sent men bra uppvaknande. Då kanske det finns hopp om att arbetsmarknadsutskottets ordförande kommer på bättre tankar. Han har tydligen inte förstått att det finns alternativ till den ensidiga och enögda borgerliga arbetsmarknadspolitiken. I artikeln kommer man till någon sorts Orwellskt nyspråks höjdpunkt när man beskriver sin egen politik: "För att ytterligare förbättra trygghetssystemen har Alliansen under våren tillsatt en parlamentarisk utredning som ska se över hur arbetslöshets- och socialförsäkringarna långsiktigt kan bli mer sammanhållna, balanserade och bidra till en högre sysselsättning." Man har ju krossat hela socialförsäkringssystemet inklusive arbetslöshetsförsäkringen, och man har inte lyckats nå någon högre sysselsättning. Gud bevare oss för en sådan fortsatt politik. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till våra reservationer 1, 6 och 15. (Applåder)

Anf. 104 Tomas Tobé (M)

Herr talman! Det var intressant och som vanligt uppfriskande att lyssna på Patrik Björck i denna kammare. Vi har publicerat en debattartikel i dag. Vi har också här i kammaren i dag försökt peka på några saker som vi tycker är underliga. Vi noterar utanför denna kammare och utanför det arbete som sker i utskotten att ledande företrädare tar avstånd från de förslag som ligger till grund för den a-kassesatsning som De rödgröna vill driva till skarp omröstning i kammaren. Man tycker inte att förslaget om fastighetsskatt är bra. Man tycker inte längre att förslaget till förmögenhetsskatt är bra. Läser man den socialdemokratiska valanalysen kan man konstatera att inte heller förslaget om höjd bensinskatt var bra. Jag har full förståelse för att man måste ta tid för en förnyelse i ett parti som har förlorat ett val. Men då har man också ett val som opposition. Vi tycker att det är oansvarigt att driva ett förslag till sin spets och erbjuda Sverigedemokraterna en möjlighet att rösta fram en stor utgiftsökning utan att man står bakom de förslag som ligger till grund för finansieringen av ett sådant förslag. Det är precis den oppositionen vi mötte i valet, och jag inledde mitt anförande med att säga detta. Det var en utgiftskarusell, och det var en avsaknad av en arbetslinje. Vi menar att man måste ta ansvar för de förslag man presenterar i den här kammaren. Ni ska driva opposition. Ni ska kritisera oss. Men ni kan inte utanför kammaren dra tillbaka de förslag som ligger till grund för det som ni driver till omröstning här i kammaren.

Anf. 105 Patrik Björck (S)

Herr talman! Huruvida vi skulle kunna det eller inte är en fullständigt hypotetisk fråga. Vi skulle däremot aldrig drömma om att göra det. Det är självklart att vi står för samma politik i denna kammare som vi står för utanför denna kammare. Det är på något sätt fullständigt elementärt. Jag förstår inte alls vad det är Tomas Tobé syftar på. Vår politik när det gäller till exempel arbetslöshetsförsäkringen - fastighetsskatten och bensinskatten kanske vi kan ta vid något annat tillfälle, herr talman - är oerhört tydlig. Läser man i vår reservation framgår det väldigt tydligt var vi står. I en annan del i denna kritik hävdar Tomas Tobé, i artikeln, i sitt tidigare anförande och nu igen i sin replik, att vi driver saker till sin spets. Tidigare beskyllde han oss för att ha skarpa förslag. För mig kan det aldrig vara någon kritik mot en politiker som har en skarp och tydlig politik och sedan står för den politiken fullt ut - den politik som vi har gått till val på, den politik som vi har presenterat i utskottet och den politik som vi nu presenterar i den här kammardebatten och som vi sedan självklart står upp för. Det hade väl varit oerhört märkligt om vi hade följt det lätt bisarra rådet om att dra tillbaka vår politik. Möjligen kunde det ha varit en önsketanke från en lätt förvirrad och genererad företrädare för en minoritetsregering som har insett att man inte har majoritet i kammaren. Det skulle ju vara väldigt praktiskt om oppositionen då drog tillbaka sin politik. Men på vilka grunder hävdar man det seriöst som en riksdagsledamot i Sverige? Det talas om att ge Sverigedemokraterna ett utrymme. Jag tror det var ett ordagrant citat. Var kommer detta ifrån? Vi lägger fram våra förslag. Vi röstar på dem. När det gäller frågan om vem som i övrigt röstar på dem ger jag Tomas Tobé utrymme att rösta på våra förslag!

Anf. 106 Tomas Tobé (M)

Herr talman! Jag tror att man måste ta lite mer allvarligt på sina förslag än vad Patrik Björck gör. Om jag nu ska se på ert förslag seriöst, eftersom ni driver det till en skarp omröstning, och det väljer ni att göra genom att yrka på era reservationer, kan jag konstatera att det är en utgiftsökning på 5 miljarder nästa år. Tittar vi på 2012, 2013 och 2014 är det 14 miljarder. Samtidigt går era främsta företrädare ut och säger att de inte längre står bakom de skattehöjningar som skulle finansiera en sådan reform. Jag tycker inte, herr talman, att det är underligt att i det läget begära att man som opposition tar ett ansvar. Det hade varit mer rimligt att i det läget konstatera att kanske är det så att vi har en egen omprövning av a-kassan i vårt eget parti. Kanske är det som vår egen partiledare säger, att det var fel på vår politik. I det läget gör man sin hemläxa, och sedan återkommer man med nya förslag. Jag skulle välkomna ifall Socialdemokraterna i det här läget kunde göra sin hemläxa och återkomma inom ramen för Socialförsäkringsutredningen. Vår hand är definitivt utsträckt. Vi vill göra förbättringar i trygghetssystemen, och vi hoppas kunna göra det tillsammans med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och andra partier som väljer att ansluta sig till detta. Men att vi kräver ett ansvar för de förslag som ni driver till sin spets i kammaren är inget underligt. Patrik Björck talade tidigare om ett gift. Jag undrar om det är hög tillväxt, 100 000 fler sysselsatta, världens näst mest konkurrenskraftiga ekonomi och bäst ordning i ekonomin i Europa som är det gift Patrik Björck är så orolig för?

Anf. 107 Patrik Björck (S)

Herr talman! Jag vet inte hur jag ska göra för att övertyga arbetsmarknadsutskottets ordförande om att det faktum att vi yrkar på våra reservationer är ett rätt vanligt förekommande fenomen i den här kammaren. Möjligen kunde vi kanske ha någon utbildning även för icke nyvalda ledamöter. Det är ett förslag till talmansstaben. När jag beskrev vår uppfattning om arbetslöshetsförsäkringen sade jag så här: Vi måste leverera en ny, hållbar lösning för arbetslöshetsförsäkringen, en som svenska folket behöver och vill ha och som vi samtidigt tror att vi har råd med. A-kassan ska vara en omställningsförsäkring, en bro mellan ett jobb och ett annat. Det är den inte i dag. Inkomstbortfallsprincipen har tappat sin betydelse. Vår a-kassa ger kanske Europas sämsta skydd vid arbetslöshet. Det finns inte längre några yrkesgrupper som går säkra för arbetslöshet. En högre lön hjälper föga när man blir av med jobbet och lånen på bostadsrätten eller huset ändå ska betalas. Många tjänstemän är i hög grad skyddslösa vid arbetslöshet. Jag citerar ordagrant från min partiordförandes senaste uttalande om den svenska a-kassan. Då finns det naturligtvis inget som helst fog för de dumheter och det tramset där man påstår att vi har en politik på ett ställe och en annan politik i den här kammaren. När jag i mitt anförande ordagrant citerar vad vår partiordförande uttalar sig om gällande arbetslöshetsförsäkringen är både jag, min partiordförande och vårt parti väldigt trovärdiga i den här frågan och ingenting annat.

Anf. 108 Hans Backman (Fp)

Herr talman! När man tittar på a-kassan och nivåerna som Patrik Björck tar upp, så visst, det är alltid bra om man kan förbättra nivåer och så. Vi i Folkpartiet har sagt att vi är beredda att titta på det men först när vi har en ekonomi som så tillåter. De här kostnadsökningarna är betydande utgiftsposter för staten. Det måste man ta i beaktande. Vi gör till exempel väldigt mycket satsningar på yrkesvux, yrkesskola och lärlingsutbildning för att folk snabbare ska kunna komma i arbete och slippa gå länge med a-kassa. Det gäller alltså att värdera vad man tar för steg och ta dem i rätt ordning. Patrik Björck tycker att a-kassan är en väldigt viktig trygghetsförsäkring. Då vill jag fråga: Varför är då Patrik Björck emot att alla ska ha rätt till en a-kassa, det vill säga att man inför en obligatorisk a-kassa som alla har som en trygghetsförsäkring? Det borde ju enligt Patrik Björck sätt att se det ändå vara en bra reform. Eftersom a-kassan är viktig för mig, Patrik Björck och alla som kan bli av med jobbet, borde då inte alla ha en naturlig och självskriven rätt att få vara med i a-kassan?

Anf. 109 Patrik Björck (S)

Herr talman! Om vi börjar bakifrån kan jag citera den moderate finansministern Anders Borg eller möjligen arbetsmarknadsutskottets nuvarande ordförande men tidigare ledamot som kallar det som Hans Backman nu slåss för en straffskatt på arbete. Då har jag bara citerat allianskamrater till Hans Backman i den här kammaren, och därför skulle jag rekommendera Hans Backman att gå tillbaka och diskutera det med statsministern, finansministern eller för den delen arbetsmarknadsutskottets nuvarande ordförande. Straffskatt på arbete är beteckningen på Hans Backmans förslag. Alla kommer inte att få a-kassa ens med det förslaget. Det är mitt svar. Det är inte det svar som Hans Backman skulle få om han frågade sin moderata kollega. Mitt svar är att om man gör som Hans Backman säger blir det lika få som får a-kassa som i dag. Det löser inte problemet. Vad vi socialdemokrater och oppositionen är ute efter är att ge alla en rättighet och möjlighet att vara med i en a-kassa. Rättigheten att vara med i en kassa finns. Möjligheten ger vi genom att sänka avgiften och skapa villkor och ersättningar som gör det rimligt att välja att vara med. Det är vår politik - och den är tydlig. Hans Backman är inne på diskussionen om nivåer och inkomstbortfallsprincipen. Jag förstår inte hur Hans Backman vågar sig in på det spåret med tanke på den diskussion som var tidigare i dag. Hans Backman säger att det är bra att införa den principen. Men företrädare för regeringen säger att det inte kommer att ske denna mandatperiod. Hans Backman säger att den ska införas när vi har ekonomi. Rimligen gör Hans Backman prognosen att med den här regeringens politik kommer vi inte att ha en ekonomi värd namnet under den här mandatperioden, och jag tror att Hans Backman har helt rätt.

Anf. 110 Hans Backman (Fp)

Herr talman! Vår ekonomi står stark, men jag sade att man måste välja att göra rätt saker i rätt ordning. Fokus är att reformera ett utbildningssystem som har fallerat och som jag anser att Socialdemokraterna har stor skuld till. Då ska vi exempelvis satsa på att uppvärdera yrkesutbildningar så att det finns större möjlighet att få ett arbete när man hamnar utanför arbetsmarknaden. Med en obligatorisk a-kassa skulle alla som har kvalificerat sig för a-kassa få rätt till a-kassa. Så är det inte i dag. Det är en viktig reform som kan ge fler trygghet om man råkar ut för arbetslöshet. Jag vill gå in på ett annat intressant spår. En av de saker vi har debatterat mycket i kammaren de senaste fem sex åren är lärlingsutbildningar. Nu har IF Metall och arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen tecknat ett kollektivavtal om yrkesintroduktion. Avtalet riktar sig till ungdomar under 25 år som saknar relevant yrkeserfarenhet och som på detta sätt kan få arbete och utbildning. Är Patrik Björck positiv till att IF Metall har tagit detta initiativ och i förlängningen, om Patrik Björck är positiv till detta initiativ, är Patrik Björck också i nuläget positiv till de initiativ som alliansregeringen är beredd att ta för att förstärka och förbättra möjligheterna att gå en lärlingsutbildning?