Utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m.
Betänkande 2007/08:FiU4
- 1, Förslag, Genomförd
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut, Genomförd
Ärendet är avslutat
- Beslutat
- 20 december 2007
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Beslut
Anslag till statsskuldsräntor (FiU4)
Riksdagen sade ja till regeringens förslag i budgetpropositionen om anslag till statsskuldsräntor för 2008. Riksdagen gav regeringen möjlighet att överskrida två anslag om det är nödvändigt för att kunna fullgöra statens betalningsåtaganden. Det gäller dels anslaget Räntor på statsskulden, dels anslaget Riksgäldskontorets provisionskostnader i samband med upplåning och skuldförvaltning.
- Utskottets förslag till beslut
- Bifall till propositionen.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag.
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Propositioner: 1
Från regeringen
- Budgetpropositionen för 2008Proposition 2007/08:1
Beredning, Genomförd
Senaste beredning i utskottet: 2007-11-27
Justering: 2007-12-04
Trycklov till Gotab och webb: 2007-12-12
Trycklov: 2007-12-12
Justering: 2007-12-04
Trycklov till Gotab och webb: 2007-12-12
Trycklov: 2007-12-12
Betänkande 2007/08:FiU4
Alla beredningar i utskottet
2007-11-27
Anslag till statsskuldsräntor (FiU4)
Finansutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag i budgetpropositionen om anslag till statsskuldsräntor för 2008. Utskottet föreslår också att riksdagen ger regeringen möjlighet att överskrida två anslag om det är nödvändigt för att kunna fullgöra statens betalningsåtaganden. Det gäller dels anslaget Räntor på statsskulden, dels anslaget Riksgäldskontorets provisionskostnader i samband med upplåning och skuldförvaltning.
Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2007-12-20
Debatt om förslag 2007/08:FiU4
Webb-tv: Utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m.
Dokument från debatten
- 2007-12-20Protokoll 2007/08:48
Protokoll från debatten
Anf. 50 Agneta Gille (S)
Fru talman! Det finns inget krav, Eva-Lena Jansson, för privata företag att anställa över huvud taget. Det finns inget lagstadgat krav på att de ska anställa. Det gör de naturligtvis när företagen växer och det går bra i ekonomin, och de vill producera mer och sälja mer. Det är det enkla korta svaret. Det är frivilliga beslut att anställa i det här landet. Vi har inte planekonomi.
Hillevi Larsson pratar om arbetsgivarnas goda vilja. Den tidigare ordningen var att arbetsgivare kunde skyffla över ansvaret på andra, på a-kassorna och på skattebetalarna och därmed inte behöva ta något som helst ansvar. Men nu måste de ta det ansvaret.
Då finns det naturligtvis ett alternativ som Hillevi Larsson och jag har diskuterat flera gånger förut, och det är lagstadgad rätt till heltid. Det skulle vara ett krav att anställa på heltid. Det vill inte ens LO ha längre. Varken LO, TCO eller Saco, Ams eller 18 av de 24 remissinstanser som beredde ärendet vill ha det, av just det skälet att de tyckte att det inte blir någon rätt till heltid, utan det blir en rätt till nolltid. Man kan inte ställa krav på arbetsgivare att anställa över huvud taget. Är det den ordningen vi ska ha, att det inte ska bli några jobb alls? Ja, det ligger i och för sig i linje med socialdemokratisk jobbpolitik sedan tidigare.
Om man gör som man har gjort så kommer det att gå som det har gått.
När vi tog över efter er var Sverige bland dem som hade högsta deltidsarbetslöshet i hela EU. Det var det ni lämnade efter. Kan ni vara nöjda med det? Inte ens jag tror att ni är nöjda med det.
Vad ska ni göra åt det i dag? Ja, ni ska lagstifta om rätt till nolltid. Med all respekt, men nu får ni ge er.
Anf. 51 Ulla Andersson (V)
Fru talman! Det som är tragedin i det här är att kraven på arbetsgivaren försvagas och att de inte anställer folk på heltid. I till exempel Skåne som jag kommer ifrån har vi någonting som kallas Region Skåne. Det är alltså Landstinget i Skåne som erbjuder bland annat sjukvårdstjänster. Nu på grund av besparingar säger man upp drygt 1 000 personal. Det är naturligtvis en katastrof för vården och när det gäller köerna. Är det någon som på allvar tror att regionen i den situationen, med de enorma besparingarna och när man i stället borde nyanställa flera tusen för att täcka behovet, kommer att satsa på heltidstjänster på grund av regeringens nya förslag, på grund av att regeringen nu gör det än sämre för deltidsarbetslösa? Jag tror inte det. Är man beredd att säga upp folk som man gör i Skåne är man självklart beredd att låta folk jobba vidare på deltid trots en betydligt sämre löneersättning.
Regeringen drar väldigt stora växlar på det nya att det är en och annan arbetsgivare som kommer att anställa på heltid. Jag tror tvärtom att i de kommuner och landsting där man gör neddragningar blir det ännu tuffare.
Det händer när man kommer med nya radikala reformer och förslag att det stöter på patrull. Det finns de som är tveksamma: Går det här verkligen att genomföra i praktiken?
Där tror jag att man måste våga ta steget. I det här fallet är det ett väldigt radikalt steg som regeringen har tagit när det gäller att försämra för arbetstagarna. Det är de som får betala priset för att de inte blir anställda på heltid. Varför skulle man då inte kunna ta det radikala steget och ställa kravet på arbetsgivarna? Det har man gjort i många andra sammanhang.
Jag vidhåller att regeringen inte vågar ställa krav på arbetsgivarna, däremot på de fattiga kvinnorna. Där hoppas jag att regeringen ändra sig.
Anf. 52 Roger Tiefensee (C)
Fru talman! Jag ställde frågan till arbetsmarknadsministern om han tycker att det är tillfredsställande att man i kommuner där hans partikamrater styr utökar antalet deltidstjänster och använder kvinnor som reservarbetskraft. Det är det man håller på att pyssla med. Tjänster på 50,3 procent är det ingen som klarar av att försörja sig på.
Jag har hört att arbetsmarknadsministern nekar till att socialbidragen ökar. Det finns kommuner där de inte ökar. Kumla kommun är en sådan kommun där de inte ökar, däremot ökar andelen personer, nya människor, som söker socialbidrag. Det är de som har gått på a-kassa och som nu söker socialbidrag. Det beskriver socialtjänsten i Kumla. Jag vet inte vilka kontakter med dem som arbetsmarknadsministern har haft, men så ser det ut i alla fall.
Jag tycker att det är ett problem när kvinnor får vara en reservarbetskraft. Det arbetsmarknadsministern nu säger är: Allt krav på arbetstagarna, arbetsgivarna går fria. Arbetsgivarna har inga som helst krav på sig. Jag känner till att arbetsgivaren anställer, avskedar, reglerar arbetet och så vidare. Det är klart att jag vill se krav gentemot arbetsgivarna. Vi kan prata om incitament om man går upp från deltid till heltid och ökar antalet heltidstjänster. Det är ett incitament.
Jag vet att den här regeringen är mest för piska, men kan ni inte ha lite morötter? Det finns inga morötter för de anställda, det är uppenbart, inte för arbetstagarna. Men arbetsgivarna kanske skulle kunna få lite morötter.
Vi har sett att moroten med nystartsjobb är man tacksam för ända tills den upphör. Sedan kastar man ut den som hade nystartsjobb, och så tar man in en ny. Men kan man tänka sig ett ge en morot till dem som ökar heltidstjänsterna och går från deltid till heltid i våra kommuner? Jag förstår att arbetsmarknadsministerns kolleger i Örebro inte kommer att göra så, men jag hoppas att några kommer att nappa på det i alla fall.
Anf. 53 Ulla Andersson (V)
Fru talman! Ja, deltidsarbetslösheten sjunker nu kraftigt, framför allt i kommunsektorn, som SKL säger. Till och med Kommunal säger att det delvis är en effekt av den här regeringens politik. Var det inte det som var poängen?
Socialdemokratisk politik är och har varit verkningslös när det gäller att bekämpa deltidsarbetslösheten. Den här regeringens ekonomiska politik levererar just det som ni har misslyckats med.
Anf. 54 Roger Tiefensee (C)
Fru talman! Matilda Ernkrans har frågat socialministern om han avser att ta några initiativ för att tillse att familjer inte splittras till följd av den borgerliga regeringens arbetsmarknadspolitik. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.
Jag vill börja med att klargöra något om de motiv regeringen har haft i arbetet med arbetslöshetsförsäkringen. Regeringens främsta prioritering är att alla människor som vill och kan arbeta ska ges möjlighet att göra det. Regeringen har därför tagit initiativ till omfattande åtgärder för att främja sysselsättningen och bryta det stora utanförskapet, varav reformering av arbetslöshetsförsäkringen är en. De sammantagna resultaten av politiken går redan att avläsa i statistiken. Arbetslösheten sjunker, utanförskapet minskar kraftigt och sysselsättningen stiger i en takt som vi inte har sett på många år.
Mot bakgrund av detta togs den regel i arbetslöshetsförsäkringen som gav arbetssökande möjlighet att under de första 100 dagarna begränsa sitt arbetssökande både till yrkesområdet och till det geografiska närområdet bort, eftersom en sådan generell regel strider mot regeringens strävan att förkorta arbetslöshetstiderna. Syftet med försäkringen är att ersättning ska lämnas under kortare perioder av omställning mellan arbeten. Sannolikheten att hitta ett nytt arbete minskar med arbetslöshetens längd. Det är därför av största vikt att den som är arbetslös finner ett arbete så snart det är möjligt. Att ta bort 100-dagarsregeln var också något som både Arbetsmarknadsstyrelsen och Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF) förespråkade.
Rimlig hänsyn till den arbetssökandes möjligheter att arbeta inom ett annat yrkesområde, pendla eller flytta ska tas genom tillämpning av reglerna om vad som är ett lämpligt arbete. Av lagen om arbetslöshetsförsäkring framgår att ett arbete ska anses som lämpligt om det inom ramen för tillgången på arbetstillfällen tagits skälig hänsyn till den sökandes förutsättningar för arbetet samt andra personliga förhållanden. Exempel på personliga förhållanden kan vara familjeskäl såsom att den sökande är ensamstående förälder eller att det finns barn som är beroende av den sökandes tillsyn. Bedömning om vad som är ett lämpligt arbete ska göras under hela ersättningsperioden och detta har inte förändrats av den nya regeringen.
Jag vill passa på att poängtera att det är arbetsförmedlingens uppgift att anvisa arbetslösa till arbeten oavsett om den arbetslöse uppbär arbetslöshetsersättning eller inte. Det är sedan upp till arbetslöshetskassan att avgöra om den försäkrade brustit i de åtaganden han eller hon har enligt försäkringsvillkoren genom att, till exempel, inte ta ett anvisat arbete. Om så är fallet är det arbetslöshetskassan som avgör hur detta ska påverka individens ersättning.
Jag inser dock att arbetet med att anvisa arbetslösa till arbeten inte alltid löper friktionsfritt och att det kan, precis som Matilda Ernkrans beskriver, finnas enskilda omständigheter som påverkar. Därför har också IAF i uppgift att utöva tillsyn över arbetslöshetskassorna och hur dessa tillämpar lagen om arbetslöshetsförsäkring. Det är också IAF som utfärdar föreskrifter om vad som ska gälla för att ett arbete ska anses lämpligt.
Sammanfattningsvis anser jag alltså att det är en god ordning att arbetslöshetsförsäkringen utgör en omställningsförsäkring under kortare perioder av arbetslöshet. Min grundinställning är därför att man ska försöka hjälpa de arbetslösa att finna arbeten så snabbt det går och inte vänta i 100 dagar med detta. Det är därför naturligt att söka jobb på andra orter om det inte finns jobb på hemorten.
Jag menar vidare att det är rimligt att den arbetslöse ska söka anvisade arbeten för att få behålla arbetslöshetsersättningen, även om det kan finnas särskilda skäl att beakta då eventuell nedsättning av ersättningen övervägs. När det gäller det enskilda fallet som refereras till i interpellationen kan varken jag eller regeringen som helhet ha någon uppfattning om detta.
Mot bakgrund av vad jag nu anfört ser jag inte anledning att vidta några åtgärder i sammanhanget.
Anf. 55 Ulla Andersson (V)
Fru talman! Statsrådet Littorin, du svarar med många ord och lägger ut texten väl, men säger sedan: Nej, jag tänker inte göra någonting. Jag undrar om det känns bra, om det känns bra i magen och hjärtat att säga: Nej, jag tänker inte göra någonting. Jag är beredd att offra barnen till de arbetslösa föräldrarna. De barnen väljer statsrådet att inte se. De här barnen behöver egentligen inte sina föräldrar, inte lika mycket som andra barn behöver sina föräldrar. Det är skillnad på egna barn och andras ungar. Det är nämligen det du säger när du tycker att det är okej att en springvikarierande småbarnsförälder ska ta ett deltidsarbete 140 mil hemifrån och bakom sig lämna en tvåårig dotter och en man som jobbar många kvällar och helger. Man säger: Ja, ja, men du kan ta det här jobbet 140 mil hemifrån och kan sedan komma hem på helgerna och vara lite mamma på deltid.
Jag undrar om det känns bra i hjärtat. Det kan väl ändå inte vara så att det är så vi vill se Sverige i framtiden, med föräldrar som far hit och dit och bara är hemma på helgerna och gosar lite med barnen och sedan far i väg igen? Det kan väl inte vara en framtidsvision om ett Sverige med barn och föräldrar som mår bra, är lyckliga och utvecklas gott i vårt samhälle?
Nej, jag är lite besviken och ledsen över svaret: Nej, jag kan inte göra någonting. Jag är nämligen övertygad om att alla barn behöver sina föräldrar. Jag är också övertygad om att alla föräldrar vill vara självförsörjande. Man vill ha det där arbetet, men man vill också kunna välja sin familj. Och utmaningen handlar om hur vi kan skapa ett samhälle där människor kan få arbete och försörja sig själva men också klara av att kombinera det med familj. Det måste väl vara det som vi någonstans strävar efter och arbetar för?
Det är av den anledning som jag har valt att ställa den här interpellationen, som jag trodde skulle besvaras av Göran Hägglund, eftersom jag hade uppfattat att han är den i regeringen som ska ha någon sorts ansvar för barn och familj. Nu är det inte så, och jag får respektera hur regeringen fördelar sitt arbete.
Men jag undrar: Känns det bra i magen och hjärtat? Och var finns barnen och föräldrarna i ditt svar?
Anf. 56 Roger Tiefensee (C)
Fru talman! Tydligen var det för många ord för Maria Ernkrans.
Den här debatten hade vi förra veckan. Och, ja, det känns väldigt bra att vi inte förlänger perioderna i arbetslöshet, för det är det som 100-dagarsregeln har lett till. Det är precis därför som både Ams och Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen har sagt att de vill att man ska ta bort den här regeln.
Det finns regler för skäliga hänsyn - det var det jag sade i mitt interpellationssvar för bara några minuter sedan - som ska tas till sökandes förutsättningar för arbete och andra personliga förhållanden. Samma regler som gällde tidigare gäller i dag från dag 101.
Jag kan naturligtvis inte kommentera det enskilda fallet, och det vet Matilda Ernkrans mycket väl. Jag konstaterar bara att det regelverk som ska ta hänsyn just till de omständigheter som Matilda Ernkrans anför finns på plats och att den avvägningen måste göras. Och vi har Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen som har att övervaka att så sker.
Anf. 57 Agneta Gille (S)
Fru talman! Jag hör vad statsrådet Littorin säger, och jag känner mig mycket besviken.
Jag är själv arbetsförmedlare. Åren 1994-2002 jobbade jag som arbetsförmedlare, från och till ska jag säga, för jag fick barn under den tiden och utbildade mig lite. Jag känner inte igen det här sättet att se på människor och på arbetsmarknaden.
Någonstans har den här arbetsmarknadspolitiken tappat koncepterna och bortser helt från att vi alla är en del av en större helhet. Naturligtvis handlar det om att vi ska se till att människor hittar ett arbete så att de kan försörja sig. Det är jättebra och jättepositivt, men det kan inte få dessa orimliga konsekvenser för barnen i vårt samhälle, för barnen till de arbetslösa människorna, som det får i det här enskilda fallet.
Det här är ett enskilt fall, och jag vet att statsrådet inte kan kommentera detta fall. Men det handlar ju om principerna. Om inte statsrådet känner ansvar för hur de här barnen och familjerna får ihop sitt vardagsliv, vem ska då känna ansvaret?
Vi har båda fått förtroendet att fatta beslut som berör många människor. Då måste vi också ta ansvar för konsekvenserna av våra beslut, både de som är bra och de som är mindre bra. Här tycker jag att det finns konsekvenser som är mindre bra och som jag inte ser som en god del av ett konkurrenskraftigt Sverige in i framtiden.
Dessutom är jag övertygad om att det här inte är bra för de barn som drabbas i de här familjerna, och det är inte heller speciellt bra för svensk konkurrenskraft. Den har ju tidigare vilat på att det ska vara rätt person på rätt jobb. Nu handlar det mer om att vilken person som helst kan ta vilket jobb som helst. Jag tror inte att det är bra för produktiviteten, och det är produktiviteten som har gjort att Sverige har klarat konkurrensen.
Jag är fullständigt övertygad om att den här kvinnan, som gärna vill ha det här jobbet, inte kommer att använda sin kreativitet och sin produktivitet till hundra procent i ett jobb 140 mil från sin familj. Hon kommer att längta hem. Hon kommer att undra hur hennes dotter har det där hemma och hur hennes man fixar allt. Hon kommer inte att vara hundraprocentigt produktiv.
Det svar som jag fick av många arbetsgivare när jag frågade vad det var de sökte, vad de letade efter var: Vi vill ha rätt person. Det var oftast det svar som jag fick i mitt jobb som arbetsförmedlare. Jag är övertygad om att den här kvinnan inte är rätt person för arbetsgivaren.
Då kommer jag igen tillbaks till frågan: Känner man inget ansvar för de här barnen som inte passar in i borgarnas framgångssaga? Känner man inte ett ansvar för att arbetsgivarna faktiskt ska få rätt person på rätt jobb, så att vi ska kunna vara så där kreativa och produktiva och bevara vår konkurrenskraft i Sverige och se till att vi skapar flera jobb så att fler människor får arbete?
Anf. 58 Roger Tiefensee (C)
Fru talman! Jag kan säga det en tredje gång: Skälig hänsyn ska tas till sådana personliga omständigheter som just Matilda Ernkrans lyfter upp.
Det är precis det regelverket säger. Det är precis det som har gällt tidigare. Det är precis det som gäller i dag från dag 101. Det finns ingen skillnad. IAF har ansvar för att i föreskrifter definiera detta och för att övervaka att a-kassorna följer det regelverket.
Jag måste ställa en retorisk motfråga. Är det bättre att vi väntar i 100 dagar med att göra allt vi kan för att få människor tillbaka i arbete mot bakgrund av just den här skäliga hänsynen till just de barn som Matilda Ernkrans säger sig vurma för? Jag har svårt att se att det är bättre att stänga dörren. Det är också därför som både Ams och IAF har förespråkat att den här 100-dagarsregeln ska avskaffas, och vi har gjort precis just det.
På slutet pratar Matilda Ernkrans om rätt person till rätt jobb. Ja, det håller jag helt med om. Det är just därför som vi från den 1 januari inrättar enhetsmyndigheten Arbetsförmedlingen med ett fokus, nämligen att förmedla arbeten och kunna ägna sig åt att i en bättre strukturerad myndighetsform kunna göra det som är huvuduppgiften, att matcha. Den matchningen har kapitalt misslyckats.
Om vi tittar på samvariationen mellan arbetslöshet och vakanser ser vi att vi under många år har rört oss i fel riktning. Vi har ökat antalet arbetslösa och antalet vakanser samtidigt. Det är ett bevis på att matchningen inte fungerar. Då kan man fundera över vad man kan göra för att få den att fungera bättre. I grund och botten tror jag att det är tre fyra saker som måste till. En del tar lång tid.
Vi måste se till att vi har ett ekonomiskt paket som gör att det lönar sig att arbeta, att det blir billigare och enklare att anställa och att man har en myndighetsorganisation som sätter matchningen i fokus. Det är just den politik som regeringen driver med arbetslinjen i fokus.
Vi måste över tid se till att utbildningssystemet fungerar bättre och att det finns en koppling mellan utbildningssystemet och arbetsmarknaden. Jag tycker att den kopplingen har varit alldeles för svag. Där måste många goda krafter till.
Sedan finns det naturligtvis andra saker som måste till. Vi måste fundera över hur morgondagens behov av arbetskraft kommer att se ut. Det är inte alldeles enkelt i en snabbföränderlig värld. Hur vet vi hur behovet av olika tekniska yrken ser ut om tio år? Det är inte alldeles enkelt, men det är inte skäl nog att inte försöka.
Sedan kan man fundera över hur man gör i övrigt när det gäller arbetsmarknadspolitiska utbildningar och annat. Där har vår utgångspunkt varit att lägga fokus på dem som har varit borta från arbetsmarknaden länge. Det är naturligtvis lättare att göra det i en högkonjunktur än i en lågkonjunktur. De som har befunnit sig kort tid i arbetslöshet i en högkonjunktur ska ha kort väg tillbaka till arbete. Det är också därför som vi fokuserar på den rena matchningsfunktionen i arbetsförmedlingen.
För den som har varit borta länge tycker jag att man behöver mer av individuell handläggning och mer av individuell planläggning av hur man snabbast tar sig tillbaka till arbete. Därför har vi inom ramen för jobb- och utvecklingsgarantin och jobbgarantin för unga satsat 2,6 miljarder för att se till att vi har möjligheter att komplettera med utbildning, arbetspraktik och en lång rad andra saker för att öka möjligheterna till matchning för den enskilda personen.
Anf. 59 Agneta Gille (S)
Fru talman! Jag tycker att vi som förtroendevalda, som politiker, och inte minst Sveriges regering, har ett ansvar, om de regelverk som finns inte riktigt i alla dess delar ser till människors individuella situation och behov, att fundera på om det är riktigt rätt.
Sedan är jag fullstädigt övertygad om att man kan ha liknande regelverk, men beroende på vilket ledarskap som finns används och nyttjas regelverken på olika sätt. Det är det som gör mig bekymrad. Det ledarskap, den retorik, det synsätt som bland annat arbetsmarknadsministern här för fram gör att enskilda familjer och barn ställs inför orimliga val och konsekvenser i Sverige i dag.
Regeringen säger att man står för barns bästa, att föräldrar behöver mer tid med sina barn och att man tänker införa ett kommunalt vårdnadsbidrag. Vissa barn och vissa föräldrar behöver det, men andra barn bevärdigas inte ens med att ministern funderar lite grann över om det blev riktigt bra och hur vi kan fixa till detta så att också barn till arbetslösa får ha sina föräldrar i närheten. Arbetslösa föräldrar behöver också möjlighet att kombinera ett arbete med familjen.
Anf. 60 Roger Tiefensee (C)
Fru talman! Regelverket ska förstås följas. Jag är övertygad om att IAF kommer att utöva sin tillsyn på bästa sätt för att de här särskilda hänsynen ska kunna tas också i det enskilda fall som Matilda Ernkrans nämner.
Med det önskar jag Matilda Ernkrans en god jul.
Anf. 61 Stefan Attefall (Kd)
Fru talman! Lena Olsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att Krami- och MOA-verksamheterna ska kunna upprätthållas med oförminskade resurser. Hon hänvisar till att det nätverk som skapats mellan kommunerna där verksamheten finns är oroade för att minskade anslag till länsarbetsnämnderna ska hota verksamhetens existens och att nämndernas framtida deltagande i projekten är oklart.
Arbetsmarknadspolitiken har nu ett tydligt fokus på matchning och på att alla ska få jobb men även på insatser för dem som står allra längst från arbetsmarknaden. Genomgripande förändringar har gjorts, samtidigt som viktiga uppgifter återstår.
Förutom reformer som ökar de ekonomiska marginalerna för dem som arbetar krävs därför även att vi gör vårt yttersta för att personer som befinner sig långt från arbetsmarknaden ska kunna återgå till arbetslivet. Detta gäller i synnerhet nyanlända invandrare, långvarigt sjuka och de som uppbär sjuk- eller aktivitetsersättning samt personer med funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga.
När det gäller insatser för att stödja Kriminalvårdens klienter att återinträda på arbetsmarknaden så samarbetar Arbetsmarknadsstyrelsen -Ams - och Kriminalvården kring detta. Målsättningen är att ge intagna i häkte och anstalt liksom dömda till frivård samma service som övriga arbetssökande. Arbetsförmedlingens tjänster ska kunna användas av dem på samma sätt som övriga medborgare i allmänhet kan.
Regeringen anser att det är av stor vikt med fortsatt samverkan mellan Kriminalvården och den nya myndigheten Arbetsförmedlingen. Jag är övertygad om att fortsatt sådan samverkan även i fortsättningen kommer att underlätta för Kriminalvårdens klienter att bryta sitt utanförskap på arbetsmarknaden.
Beslut, Genomförd
Beslut: 2007-12-20
Förslagspunkter: 2, Acklamationer: 2
Protokoll med beslut
- 2007-12-20Protokoll 2007/08:48
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Anslagen inom utgiftsområde 26 under 2008
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen anvisar för 2008 anslag inom utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m. i enlighet med specifikation i bilaga 2.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2007/08:1 utgiftsområde 26 punkt 3.Bemyndiganden att överskrida vissa anslag
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen bemyndigar regeringen att under 2008 besluta att ramanslagen 92:1 Räntor på statsskulden och 92:3 Riksgäldskontorets provisionskostnader i samband med upplåning och skuldförvaltning får överskridas om det är nödvändigt för att fullgöra statens betalningsåtaganden.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2007/08:1 utgiftsområde 26 punkterna 1 och 2.