Anf. 34 Johnny Skalin (SD)
Herr talman! Sverige har hittills betalat drygt 400 miljarder kronor i avgift till Europeiska unionen. För enbart 2012 uppgår EU-avgiften till drygt 30 miljarder kronor.
Enligt regeringens budgetproposition väntas den svenska EU-avgiften öka med i storleksordningen 10 miljarder kronor per år framöver till följd av kommissionens förslag till en ny flerårig budgetplan där nya satsningar aviseras samtidigt som förslag till nedprioriteringar helt saknas.
Vi kan i detta specifika fall förvisso konstatera att regeringen ser med oro på den svällande EU-budgeten och att man också motsätter sig densamma. Men vi frågar oss likväl vad regeringens motvilja får för betydelse i praktiken. Den svenska regeringen har ju i EU-sammanhang visat sig vara allt annat än en slagkraftig förhandlingspartner. Regeringens inställning i förhandlingsfrågor på internationell nivå tycks vila på lite lätt dumsnäll majoritet. När regeringen representerar Sverige ger man därför gärna vika och avstår från att värna våra egna intressen i alltför hög grad, förhoppningsvis i utbyte mot lite goodwill.
Vi ser exempelvis i frågan om den enhetliga EU-momsen att även mindre, ideella föreningar kommer att momsbeskattas av en mindre sympatisk icke folkvald EU-kommission. Regeringens inställsamma linje fungerar säkert alldeles utmärkt i en utopisk värld där alla vill varandra väl och gott och kämpar för varandras rättigheter. I verkligheten behövs dock pondus och beslutsamhet tillsammans med en benhård vilja att värna de sina och i det här fallet svenska folkets intressen.
Tillåt mig i detta sammanhang uttrycka en viss skepsis mot att vår nuvarande regering har den vilja som fordras för att uppnå konkreta resultat vid förhandlingsbordet. Resultatet hittills imponerar föga.
Låt mig också poängtera att Storbritannien lyckats förhandla fram en avsevärt lägre per capita-avgift än Sverige. Det finns alltså ingen naturlag som hävdar att just Sverige ska tillhöra de allra största nettobidragsgivarna i Europeiska unionen.
För att illustrera kostnaden för Sveriges EU-medlemskap motsvarar nuvarande avgift drygt tre fjärdedelar av kostnaden för hela det svenska försvaret och kommer efter höjningen att motsvara i princip hela Försvarsmaktens årliga utgifter.
Låt oss konstatera att EU-avgiften historiskt svällt något alldeles kollosalt. Bara under innevarande budgetperiod beräknar regeringen att vi ska betala 132 miljarder kronor. Avgiften väntas alltså öka än mer i en nära framtid. Under 2010 fick vi knappt hälften av EU-avgiften, eller närmare bestämt 47 procent, tillbaka i återflöde i form av bland annat jordbruksstöd, regionalt stöd samt socialt stöd. Större delen av EU-avgiften var således en direkt nettoförlust för de svenska skattebetalarna. Den del som vi trots allt får tillbaka i form av återflöde kan vi dessutom inte själva disponera. Tvärtom är dessa pengar öronmärkta för olika typer av satsningar som kanske inte ens vi själva valt att genomföra. Det får mig att ställa frågan: Är vi kapabla att hushålla med våra egna resurser, eller behöver vi verkligen förvaltas från Bryssel likt livegna bönder under den nya tidens feodalherrar?
I vårt sverigedemokratiska alternativ är svaret glasklart. I Sverige hade vi i stället själva fritt kunnat disponera kapitalet och alltså inte fått det förverkat eller tvångsförvaltat.
Med tanke på hur situationen i hela EU ser ut med växande skuldberg och bristande finanspolitiskt ansvarstagande är det min och mitt partis bedömning att vi i allra högsta grad är kapabla nog att vara herrar i vårt eget hus utan inblandning från främmande makt.
Sverigedemokraternas ambition är helt och fullt att kvarstå i den inre marknaden, vilket vi anser gynnar vår handel och därmed vårt gemensamma välstånd. Vi gör bedömningen att vi genom att omförhandla medlemskapet till att enbart omfatta EES kan ta del av alla fördelar relaterade till frihandel och fri rörlighet av varor och tjänster. Enligt Riksdagens utredningstjänst skulle vi spara ungefär tre fjärdedelar av vår nettoavgift givet att vi förhandlade fram ungefär motsvarande villkor som vårt grannland Norge. För 2010 skulle det alltså motsvara en direkt nettobesparing på närmare 11 miljarder kronor. I framtiden, när vår nettoavgift alltså antas öka, kan vi dessutom anta att den potentiella besparingen ökar ytterligare.
Sverigedemokraterna är dock, och har alltid varit, ett pragmatiskt parti. Att omförhandla vårt nuvarande medlemskap och träda ut ur unionen är en långsiktig process och kan med stor sannolikhet inte genomföras under nuvarande budgetperiod. Av den anledningen, enbart, väljer vi att i detta budgetförslag inte yrka på några andra satsningar än de som regeringen gör under utgiftsområde 27.
Herr talman! Låt oss med detta sagt förstå att Sverigedemokraterna aldrig kommer att vika i frågan om Sveriges självständighet. Vår målsättning är glasklar. Sverige ska återigen både bli och förbli en självständig stat där makten utgår från folket. Vi kommer därför att göra allt vi kan för att förmå Sverige att lämna EU.