Utgiftsområdena 10, 11 och 12 inom socialförsäkringsområdet

Anf. 141 Veronica Palm (S)

Herr talman! Sverige är inne i en djup finanskris; det har inte undgått någon. Sverige har också gått in i en jobbkris. Varselsiffrorna hitintills i december visar på 9 519 varsel. Därtill kommer alla varsel som varit under hösten, alla arbetsplatser som inte behöver varsla, alla korttidsanställda och alla som är anställda via Manpower - ja, alla människor som nu ställs utanför rätten till ett eget arbete. Ungdomsarbetslösheten är uppe i 20 procent, och arbetslösheten stiger. Enligt regeringens egna prognoser, som man väl får hoppas inte är överskattade, kommer arbetslösheten nästa år att vara 7,8 procent och året därpå 9,2 procent. Det är alltså en stigande arbetslöshet. Vi har en finanskris och en jobbkris. Men vi har också en trygghetskris som rullar in över landet. Det gäller då alla dem som går ut i arbetslöshet med halverad a-kassa samt de brister vi ser i välfärden och alla människor som är oroliga för en sjukförsäkring som de trodde skulle finnas där när de behövde den men som de inte längre kan lita på. Reglerna i den nya sjukförsäkringen visar på en avgrundsdjup skillnad mellan den högermajoritet som finns i denna kammare och oppositionen. Vi har tidigare diskuterat detta. De stora skillnaderna handlar om de regeländringar som infördes den 1 juni i år och som handlar om att du efter ynka tre månaders sjukdom mister rätten till dina uppgifter på din arbetsplats. I praktiken kan det betyda att du kan omplaceras utan någon förhandling, att du kan sättas i källaren för att vässa blyertspennor om du har varit en besvärlig arbetstagare. Efter sex månader prövas din arbetsförmåga mot hela den reguljära arbetsmarknaden. Om du har en restarbetsförmåga, förmåga att arbeta någonstans på arbetsmarknaden, blir du av med rätten till din ersättning. För att över huvud taget kunna betala dina räkningar och för att kunna köpa mat och gummistövlar till ungarna måste du säga upp dig från din anställning för att kunna gå in i ett annat system. Sjuka människor slussas in i arbetslöshetssystemet. Systemet urholkar alltså anställningstryggheten bakifrån. Det är också så att sjuka människor slussas ut i öppen arbetslöshet. Det här är det första som händer - sexmånadersregeln, de 180 dagarna - och det händer nu. I dessa dagar får 76 000 personer ett samtal eller ett brev från Försäkringskassan där man säger: Du riskerar att bli av med din ersättning efter nyår, för eventuellt har du förmåga att arbeta någon annanstans på arbetsmarknaden. Den oron möter alltså 76 000 människor nu inför julhelgen. Några kan få en nådatid. Om man helt saknar förmåga att arbeta någonstans på arbetsmarknaden kan man få ända upp till tolv månaders sjukersättning, sjukpeng. Generöst, säger regeringen. Därefter är du helt ute. De nya reglerna innebär en sjukförsäkring som kastar ut människor, som medvetet säger att det finns ett slut, att du måste vara frisk och inte längre får ersättning och ett stöd för att komma tillbaka i arbete. Det här möter vi inte förrän om ett år. Men på en dag - den 1 januari 2010 enligt Försäkringskassans beräkningar - kommer 33 000 människor att ställas inför situationen att de helt enkelt har förbrukat sin sista dag med rätt till sjukförsäkring. Detta är fullständigt otillständigt för ett välfärdsland! Utöver de nya reglerna är det så att allt ansvar för den egna rehabiliteringen läggs på den enskilde sjuke. Den enskilde sjuke bär allt ansvar för att samordna rehabiliteringen och för att springa med intyg och andra papper mellan Försäkringskassan och arbetsgivaren. Att aktivt utförsäkra människor genom en utsorteringskedja kan inte kallas för någonting annat än ett systemskifte. Den otrygghet och den trygghetskris som breder ut sig i landet drabbar var och en av dessa sjuka människor - människor som var och en har sin berättelse och sin sjukdom och som har att hantera sitt liv. Tänk er den 27-åriga hårfrisörskan som bor i Umeå tillsammans med sin dotter. Hon är på väg hem från sina föräldrar dit hon och dottern då och då åker så att hon kan få lite stöd och avlastning när det gäller flickan och så att hon kan få lite hjälp i vuxenlivet. Hennes föräldrar bor i Norrlands inland. På hemvägen krockar hon. Hon får en whiplashskada. Flickan klarar sig, men mamman blir alltså skadad och kan inte arbeta. Efter ett år är hon helt ute ur försäkringen. Hon tvingas att lämna sjukförsäkringen, hon har inte någon anställning kvar och hon tvingas att sälja bilen som är enda möjligheten för flickan att få åka och träffa mormor och morfar. Varför gör hon det? Jo, för att försörja sig får hon ställa sig i kommunens socialbidragskö. Socialbidrag är den enda möjlighet hon har kvar för att försörja sig och sin dotter på. Gör det att hon kommer närmare arbetsmarknaden? Gör det att hon blir friskare? Det kan också handla om den 57-åriga kvinnan som var hemma när ungarna var små, som många kvinnor har varit. När ungarna blev lite större började hon jobba i ett storkök. Det är ett ganska tungt arbete, men hon är en rejäl kvinna, så hon räds inte. Men det är klart att det tär på kroppen. Efter ett tag känns det, med värk som kommer och går i axlarna, armbågar som inte klarar av de tunga grytorna längre. Det viktigaste i hennes liv är hennes lilla sommarstuga som hennes man ärvde. Där kan hon ha barnbarnen på somrarna. Sommarstugan kostar inte speciellt mycket, men den betraktas som en kapitalvara. Hon kan inte göra sig av med den, för hon vill ha någonting kvar att ge sina barnbarn. Det ger möjlighet att träffa dem. Vad händer med henne efter ett år? Helt ute ur försäkringssystemet, och dessutom syns hon inte i någon statistik. Hon syns inte i Arbetsförmedlingen, hon syns inte i sjukförsäkringen, hon syns inte hos socialbidragskontoret. Hon lever på sin mans lön, med allt vad det innebär för kvinnor. När hon fyller 61 börjar hon knapra på sin redan ganska låga pension. Hon syns inte i statistiken. Hon kommer att vara en av de dolda människor som vi inte kommer att kunna se när vi mäter hur sjukförsäkringsreglerna drabbar. Men det handlar inte bara om den 27-åriga hårfrisörskan som är ensam med en treårig dotter eller om det 57-åriga storköksbiträdet som har slitna axlar. Det handlar också om den 42-åriga banktjänsteman som fick en tennisarm, genomgick en rehabilitering, var borta knappt ett år, fullt återställd, finns tillbaka på arbetsmarknaden, har ett bra liv, ett rikt liv, med hög lön, bra hus, åker på semester till alperna med sina tre tonårsdöttrar och sin fru och råkar ut för en skidolycka. Han bryter benet och ligger på sjukhus och förbrukar sin sista dag med sjukförsäkring. När han sedan blir förkyld kommer det inte att finnas någon sjukförsäkring för honom. Det han har betalat ganska mycket skatt för kommer inte att finnas där när han behöver det. Vad är det som säger att han inte ser som enda alternativ att naturligtvis köpa en egen privat försäkring? Det drabbar inte bara de mest utsatta utan hela samhället. Det är två djupt ideologiskt betingade effekter av den utsorteringskedja som högermajoriteten i den här riksdagen fattade beslut om i våras. Ett: Sjuka människor lämnas åt sitt öde utan försörjning. 76 000 människor är nu oroliga för risken att kastas ut ur trygghetssystemen. Två: Man bryter ett samhällskontrakt. Jag möter dagligen människor som är oroliga, inte för sig själva men för det system som håller på att etableras. De är oroliga för ett hårdare och kallare Sverige som tvingar fram privata lösningar och som slår sönder grunden i samhällsgemenskapen. Jag vill inte, herr talman, ha en sjukförsäkring som lämnar de sjuka åt sitt öde. Jag vill inte ha ett samhälle som blir hårdare och kallare. De sjukskrivningsregler som nu är införda i Sverige speglar dessutom en otidsenlig människosyn. Ingen kan väl på allvar tro att någon blir friskare av att man drar undan försörjningen för en. Precis på samma sätt kan väl ingen tro att det blir fler jobb för att man försämrar a-kassan. Det är ett gammaldags sätt att se på människor och samhälle. Det tillhör det förgångna. Den här kammaren har en högermajoritet. Det moderata partiet gick till val på att fixa jobben. Det var det nya arbetarpartiet. Man skulle fixa jobben. Man fick förtroende för det. Man samlade en majoritet med andra högerpartier och bildade en regering. Man fick förtroendet för att fixa jobben, men man fick inte förtroende att straffbeskatta pensionärer, med olika skattetabeller. Man fick inte förtroende att halvera a-kassan för vanliga löntagare, och man fick inte förtroende att slå sönder sjukförsäkringen. Det är en orättvis, en orättfärdig, politik, men det är också en politik som inte funkar. Det blev inte fler jobb. Det som regeringen kallade för en arbetslinje visade sig vara en socialbidragslinje. Herr talman! Jag är till hundra procent övertygad om att människor vill arbeta, att människan vill vara en del i ett socialt sammanhang. Man vill bli sedd, man vill vara behövd och man vill också ha rätten att göra rätt för sig. Men vi har alla olika förutsättningar. Det är människovärdigt att ge varje människa stöd utifrån ens förutsättningar för att komma tillbaka in i arbete. Det handlar om både en arbetslivsinriktad och en medicinsk rehabilitering. Det handlar om ett arbetsmiljöarbete, som är djupt eftersatt. Det handlar om ett gemensamt ansvar från Försäkringskassan, myndigheter, arbetsgivaren och den enskilde sjuke arbetstagaren. Jag vill vädja till majoriteten i den här kammaren, och jag hade önskat att jag hade kunnat vädja till statsrådet, att tänka om. 76 000 människor är nu inför julhelgerna oroliga över att kastas ut ur försäkringssystemet. Alla kommer inte att göra det, men några kommer att göra det. 76 000 är i oro. De kastas ut i en arbetslöshet som, som regeringen själv säger, nästa år kommer att bli 7,8 procent. Dessa utöver de sammanlagt 52 000 som tillkommer under 2010, plus att det hela tiden rullar på, förbrukar sin sista dag med försäkring och är helt ute ur försäkringen, i en tid då regeringen själv säger att arbetslösheten kommer att ligga på 9,2 procent. Jag vill vädja om att tänka om. Det var fel när det infördes. Det var fel när beslutet fattades. Men det är om möjligt än mer fel politik i dag såsom läget på arbetsmarknaden ser ut. Sjuka människor ska ut och konkurrera på en än hårdare arbetsmarknad. Därför vill jag räcka ut en hand och säga att jag önskar ett moratorium för utförsäkringar. Jag önskar att ni avvaktar med att verkställa utförsäkringar ur sjukförsäkringen och att vi i stället sätter oss ned, sju partier, och försöker finna breda lösningar på en modern socialförsäkring. Vad sjuka människor behöver är rehabilitering, stöd tillbaka i arbete, omskolning, utbildning. Det är inte att bli av med den enda trygghet man har. Det är inte att få pengarna undanryckta. Folk blir inte friskare av att de blir fattigare. Jag vill ha ett moratorium för utförsäkringar. Jag vill ha en parlamentarisk socialförsäkringsutredning där utgångspunkten är en standardförsäkring med inkomstbortfallsprincip, en solidarisk finansiering och en förstärkt arbetslinje med reella insatser för återgång till arbete. Jag tycker att vi har ett ansvar att återupprätta tilliten till sjukförsäkringen. Med detta yrkar jag bifall till reservationerna 1, 8, 10, 15, 19, 23, 24, 26 och 29. I detta anförande instämde Matilda Ernkrans, Ronny Olander, Jasenko Omanovic, Magdalena Streijffert, Göte Wahlström och Siw Wittgren-Ahl (alla s) samt LiseLotte Olsson (v).

Anf. 142 LiseLotte Olsson (V)

Herr talman! När jag har varit ute och talat om sjukförsäkringen och vad som har hänt och händer med den är misstro en vanlig reaktion hos dem jag möter. De säger: Nej, men så kan det väl inte vara. Så kan det väl inte vara här i Sverige hos oss! Jo, svarar jag, just så är det här hos oss. Sverige har blivit ett kallt land där cancersjuka får betala skattesänkningar för de rika. Vänsterpartiets motion som behandlar socialförsäkringsfrågor har rubriken En sjukförsäkring för alla . Det är tyvärr någonting som den högerledda regeringens politik varken strävar efter eller lyckats med. Man kan egentligen säga att det är precis tvärtom. Angreppen mot våra offentliga välfärdssystem har sedan vi debatterade saken i fjol blivit alltmer intensiva. Hela den svenska välfärdsmodellen har undergrävts. Tryggheten vi alla behöver för att må bra finns inte längre. Det är en trygghet som är extra viktig för den som har oturen att bli sjuk. Jag ska ha rätten att vara trygg i att veta att jag kan betala hyran, köpa kläder till mina barn och så vidare. Den som blir sjuk får inte automatiskt ett billigare boende och mindre behov av mat. Om precis en vecka är det julafton. Hur tror ni på högersidan att alla de mår som i dagarna fått ett brev eller telefonsamtal om att de närmar sig sin 181:a dag i sjukförsäkringen och inte längre kan vara säkra på att få fortsatt sjukskrivning? Vilken jul blir det för dem och deras familjer? I stället för den trygghetskris som regeringen har skapat vill Vänsterpartiet se ett starkt och hållbart system som ger människor trygghet och tillit för att klara olika livssituationer. I en undersökning som nyligen redovisats uppger 20 procent av svenska folket att de inte vet vad som gäller om de råkar bli sjuka. Vilken trygghet har vi då? Sedan högern tillträdde har den beslutat och genomfört historiska försämringar av sjukförsäkringen. Man kan säga att det är ett systemskifte som pågår där den som blir sjuk i Sverige i dag inte längre kan räkna med att ha en skälig levnadsstandard utan måste köpa sig privata försäkringslösningar. Vill ni ha ett samhälle där bara de med tjocka plånböcker har råd att vara sjuka? Herr talman! Det som nu händer inom socialförsäkringsområdet är dessutom förödande ur ett jämställdhetsperspektiv. Större delen av de sjukskrivna är kvinnor, och av dem som kommer att tvingas söka socialbidrag är större delen kvinnor. När man ansöker om ekonomiskt bistånd, som det heter, räknas hela familjens inkomst ihop. Detta gör förstås att kvinnor blir beroende av sin partner, precis som Veronica sade i sitt inlägg tidigare. Kampen för kvinnors oberoende har i och med den här regeringen tagit ett rejält kliv bakåt. Herr talman! Regeringens politik har som avsikt att försämra de ekonomiska villkoren för personer som är sjukskrivna eller förtidspensionerade. Meningen är att det ska löna sig att arbeta. Vänsterpartiet avvisar detta inskränkta synsätt och föreslår i stället en rad förstärkningar för att återupprätta den generella välfärden och tilliten till våra socialförsäkringar. I och med sänkningen av taket och ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen har antalet personer som inte längre omfattas av inkomstbortfallsprincipen ökat kraftigt och uppgår nu till drygt 1,5 miljoner. Vänsterpartiet vill därför återigen höja taket till tio basbelopp. Vi avvisar dessutom sänkningen av ersättningsnivåerna som regeringen har genomfört genom att ändra beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten. Att räkna på 0,97 procent i stället för att räkna på hela inkomsten låter som en liten förändring, men det gör att det blir ungefär 600 kronor mindre för den som tjänar 20 000 i månaden och blir sjuk. Sedan en tid tillbaka finns det ett överskott inom försäkringen: 11 miljarder 2007, 8 miljarder i år och beräknat 11 miljarder nästa år. Det är ett överskott som kan användas till att förbättra försäkringen och till åtgärder som möjliggör ett rymligt arbetsliv som förhindrar att människor slås ut. Den så kallade rehabiliteringskedjan som införts innehåller ingen förbättrad rehabilitering eller ökade möjligheter för den som drabbats av ohälsa att få jobb. Satsningen på 3,4 miljarder på rehabilitering, som regeringen har gjort reklam för under veckan, är i verkligheten en omfördelning av medel och besparingar på sjukförsäkringen. För att klara en rehabilitering i verkligheten krävs en helt annan inriktning och andra resurser. Den här utsorteringskedjan innehåller som sagt ingen förbättring för den sjuke. Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Sveriges Kommuner och Landsting och regeringen själv tror att de nya, hårdare reglerna och snäva tidsgränserna kommer att medföra ett ökat behov av socialbidrag. Enligt Socialstyrelsen har kostnaderna för ekonomiskt bistånd ökat i 160 av landets 290 kommuner. Och enligt en undersökning från Sveriges Kommuner och Landsting har 70 procent av landets kommuner fått ökade kostnader för socialbidrag till följd av Försäkringskassans striktare tillämpning. Då måste vi komma ihåg att det stora utförsäkringsracet inte ens börjat. Men regeringen har inte tänkt i de banorna. Man har inte tänkt kompensera kommunerna för de ökade kostnaderna. Inte heller erbjuder man arbetsmarknadspolitiska insatser för dem som blir utförsäkrade de kommande åren. I budgeten finns 7 000 platser inom jobb- och utvecklingsgarantin, och sunda förnuftet säger väl att det är en droppe i havet när lågkonjunkturen tilltar och hundratusentals jobb kommer att försvinna. Herr talman! Vi vet genom en undersökning som TCO har genomfört att bara var sjunde personalchef kan tänka sig att anställa en person som varit långtidssjuk. Vänsterpartiet vill använda medel för ett förstärkt högriskskydd för långtidssjukskrivna. Vi tror att det skulle öka viljan hos arbetsgivare att anställa personer som har långtidsfrånvaro på grund av sjukdom. I dag kan man bara vara sjukskriven till 25, 50, 75 eller 100 procent. Det tycker vi är fel och motverkar individuella lösningar för den sjuke. Utskottsmajoriteten brukar ofta och gärna tala om vikten av att snabbt återgå i arbete. För att underlätta detta vill vi införa en sjukpenning med flera steg. Det är egentligen ett väldigt okontroversiellt förslag, men det skulle betyda mycket. Jag skulle hoppas att ni kunde lägga prestigen åt sidan och bifalla det. Herr talman! I sjukförsäkringen finns något som tyvärr blivit så självklart att ingen längre ens ifrågasätter det, det vill säga ingen förutom Vänsterpartiet. Det jag pratar om är karensdagen. Karensdagen innebär att människor inte har råd att vara hemma när de är sjuka. Många som borde vara hemma går till jobbet, och vi har sett att den så kallade sjuknärvaron har ökat. Det leder i sin tur till att ohälsan ökar i ett senare skede. Då har väl karensdagen motverkat sitt syfte. Herr talman! Regeringen har också minskat anslaget till Försäkringskassan, och antalet anställda där har minskat med 3 000 sedan 2007. Förutom neddragningarna har regeringen infört en rad så kallade reformer: vårdnadsbidrag, jämställdhetsbonus, krav på intyg från skola för tillfällig föräldrapenning och stora och många förändringar i sjukförsäkringen. För närvarande är personalen på kassan underbemannad och överbelastad. Underfinansieringen påverkar också nivån på servicen till de försäkrade. Vi har alla under året kunna läsa om förtvivlade människor som fått vänta på sina utbetalningar och fått låna av släkt och vänner för att kunna betala hyran. För att värna rättssäkerheten och kvaliteten på handläggningen föreslår Vänsterpartiet mer pengar till Försäkringskassan. Vi vill dessutom införa en garanti som innebär att den försäkrade ska ha rätt till beslut eller ersättning inom 30 dagar. Dessutom säger vi att dröjsmålsränta ska betalas om man får vänta längre än en månad, och får man vänta mer än två månader vill vi att ett skadestånd ska utgå som lite plåster på såren. De närmaste åren beräknas tusentals människor bli utförsäkrade ur sjukförsäkringen. Samtidigt befinner vi oss i början av en lågkonjunktur som förväntas bli långvarig. Regeringen saknar beredskap inom arbetsmarknadspolitiken, och många kommer att hänvisas till kommunernas socialkontor. Regeringen borde därför, om inte annat med anledning av den stigande arbetslösheten, ta time out eller, för att använda Veronicas ord, bevilja moratorium och stoppa alla utförsäkringar ur sjukförsäkringen och se över regelverken. Annars riskerar vi en massutslagning av människor. Och då kan vi snacka om utanförskap! Vänsterpartiet avvisar alla besparingar i sjukförsäkringen. Ingen människa blir friskare av fattigdom. Sverige är på väg mot ett system med grundtrygghet där de som har råd får komplettera med privata försäkringar. Att reparera och förbättra sjukförsäkringen måste därför vara en högt prioriterad fråga för alla som värnar om välfärdssamhället. Jag står förstås bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservationerna 2 och 28. Herr talman! Här i påsen har jag några pepparkakor till alliansen. Helst skulle jag vilja skicka en stor pepparkaka till statsrådet Husmark Pehrsson. Ni vet väl vad man blir av att äta pepparkakor, så jag hoppas att ni äter många och skänker en tanke till alla dem som får sitt utförsäkringsbesked i dagarna. (Applåder) I detta anförande instämde Marianne Berg (v).

Anf. 143 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! Under det gångna året har regeringen i en farlig fart infört nya regler och principer för socialförsäkringen i Sverige. Det börjar vi nu se konsekvenserna av. Som vi har hört tidigare i dag kommer vid årsskiftet 76 000 att ha varit sjukskrivna längre än 180 dagar. Det är den magiska gränsen då det ska prövas mot hela arbetsmarknaden, inte bara mot det arbete man har, om man har arbetsförmåga. Har man arbetsförmåga inom en annan bransch måste man söka det jobbet och avsluta sjukskrivningen. Den investering man har gjort i en utbildning blir helt plötsligt inte längre värd något. Hur ska det lyckas för Maria, Fatima, Charles och alla de andra som hamnar i den här situationen? Hur lätt blir det för dem att få ett nytt jobb när varslen duggar tätt och arbetslösheten ökar? Inte nog med att regeringen har lyckats åstadkomma en jobbkris och att vi befinner oss i en finanskris, nu blir det också en trygghetskris. De som har varit sjukskrivna längre har knappats ett bättre utgångsläge än dem som har blivit varslade och arbetslösa. Maria, Fatima och Charles får dessutom en skattehöjning på köpet från den moderatledda regeringen. Inget jobb, inget jobbskatteavdrag. Jag ska be att få läsa högt ur en arbetsförmedlares dagbok från den 16 december 2008. "Idag pratade jag med en man som beskrev det så här: 'Först så tänker ni den där ska jag sparka ned, och när jag redan ligger där sparkar ni lite extra i ryggen så att ni är säkra på att jag är helt under isen.' Han kommer att bli av med sitt arbete, han har gått ur a-kassan för han hade inte råd, alltså ska han leva på 320 kr dag/5 dagar i veckan minus skatt=3 200 kr månaden. Tanken att behöva gå till socialbyrån är så totalt skrämmande för de flesta människor. - - - Inte ett skit kan jag göra åt hans eller andras situation, mer än förstå och lyssna. Samtidigt som arbetslösheten växer lavinartat ska Försäkringskassan dra in ersättningen till sjuka människor, och putta ut fler i arbetslöshet. Det flesta kommer vid årsskiftet, vart kommer dom då? Jo, till arbetsförmedlingarna i landet. Vi är erbjudna krisutbildning, men vad hjälper det????" Så skrev alltså en arbetsförmedlare i sin dagbok i går. Arbetsförmedlingens personal får krisutbildning. Försäkringskassans personal får möta alla förtvivlade människor. Jag förstår deras frustration. Ännu värre är det för alla de sjuka och arbetslösa som är förtvivlade. Sjukförsäkringen har inte fungerat bra. Men att nu när allt fler blir arbetslösa och vi är mitt i en finanskris utförsäkra människor ur sjukförsäkringen och skicka ut dem för att söka arbete på hela arbetsmarknaden är helt fel medicin. Det bygger på en människosyn som Miljöpartiet absolut inte delar. Målet för oss är självklart att få färre och kortare sjukskrivningar. För att nå det måste man jobba med folkhälsa och förebyggande arbete, inte skruva i ersättningsreglerna och införa tidsgränser för utsortering. När reglerna infördes kallades det en reformerad sjukskrivningsprocess för ökad återgång i arbete. Det utlovades nya jobb med förbättrat stöd för återgång i arbete. Men vad har det blivit av det i praktiken? Det stod till och med i propositionen att man skulle återkomma med en extra proposition. Hur andra delar av regelverket faktiskt påverkar människor är det svårt att se. Jag hade kontakt med Försäkringskassan i går. Där saknas statistik för vad som har hänt med de 6 000 personer som den 1 juli ansökte om fortsatt sjukpenning, det vill säga att få behålla 80 procent i ersättning och att slippa att sjukpenningen upphör efter 550 dagar. Försäkringskassan vet att 2 000 personer har fått sin utbetalning. Vad gäller de resterande 4 000 vet man inte om de har fått avslag eller om de väntar på besked. Försäkringskassan kan inte följa upp det i sitt datasystem. Det är högst anmärkningsvärt att man inför regler som man inte kan följa upp. Det är dock inte främst Försäkringskassan som ska lastas för detta utan regeringen. Mitt i den stora omorganisation, neddragning och förändring som sker på Försäkringskassan inför regeringen ett antal nya regler som Försäkringskassan ska förhålla sig till. Det är inte underligt att det är kaos. Regeringens budget för nästa år, som vi i dag diskuterar utifrån det betänkande vi har här, är skriven under ett helt annat arbetsmarknadsläge än vi nu ser. Den budgeten byggde på en mjuk inbromsning. Nu handlar det snarare om en tvärnit. I Miljöpartiets budgetmotion presenterade vi åtgärder som syftade till att underlätta inbromsningen i konjunkturen och den vikande arbetsmarknaden. Efter det har vi lagt fram ytterligare en motion för att möta det rådande konjunkturläget. Vi har givit förslag på åtgärder omfattande 10 miljarder under 2009 och 2010. Vi menar att dessa åtgärder är nödvändiga för att mildra effekterna av konjunkturläget. Vilka är det som drabbas hårdast när vi går i sådant här läge? Jo, det är de sjuka och arbetslösa. Vi föreslår bland annat höjningar av statsbidragen till kommuner och landsting, just för att undvika att varsla undersköterskor och dagispersonal. Ett krispaket till fordonsindustrin klämde regeringen fram till slut, men mer pengar till kommuner och landsting har ni inte givit trots radikalt förändrade förutsättningar. Miljöpartiet är fortsatt starkt kritiskt till de kraftiga förändringar regeringen gjort i dagens socialförsäkringssystem. Reformer har införts i ett snabbt tempo drivet av ideologi. Miljöpartiet vill ha ett helt annat socialförsäkringssystem. Vi vill ha ett samlat system som kan återge förtroende. Vi kallar det arbetslivstrygghet. Det har ni hört flera gånger här i kammaren. Vår utgångspunkt är att ett trygghetssystem måste vara enkelt och överskådligt. Enskilda människor ska veta vad som gäller och vart man kan vända sig den dagen man behöver - när man blivit arbetslös eller sjuk eller tillfälligt har för låg inkomst för att klara sig. Byråkratin och administrationen ska vara minimal genom att myndigheterna är organiserade så att de kan ha en helhetssyn och ge förutsättningar för individen att komma tillbaka. Vårt förslag går i huvudsak ut på att människor ska kunna vända sig till ett och samma ställe, oavsett orsaken till att man inte kan arbeta. Med den a-kassa vi har nu kommer otryggheten att öka ännu mer. Det hänger ihop. Det är mindre viktigt att försöka dela in människor i fack beroende på om det är sjukdom eller arbetslöshet som är huvudproblemet. Människor behöver hjälp att komma tillbaka. I den akuta situation som vi befinner oss i behövs det åtgärder som kan få effekt omedelbart. Arbetslivstrygghet är något som jag anser att vi måste jobba med på sikt. Den parlamentariska socialförsäkringsutredningen som vi har hört talas om så många gånger trodde jag att vi skulle få besked om före jul. Ni kanske kan ge oss det lite senare i debatten. Har den möjligtvis också hamnat i någon sorts tvärnitsbroms eftersom man har haft annat för sig? Jag tycker att ni ska trycka på bromsen, inte när det gäller den parlamentariska socialförsäkringsutredningen utan bromsen för det som kastar ut fler människor i arbetslöshet, kastar ut människor ur socialförsäkringssystemet. Det var dålig tajmning när ni införde det, som Veronica Palm sade tidigare. Det blir ännu mer fel att göra det nu mitt i brinnande lågkonjunktur. Inse att era sjukförsäkringsregler slår ännu värre i det konjunkturläge vi befinner oss i nu. Deltidsreglerna att få stämpla i max 75 dagar och de nya sjukförsäkringsreglerna gör tillsammans att människor kommer i det verkliga utanförskapet, det vill säga helt utanför socialförsäkringssystemet. Vi behöver ha ett moratorium inför sexmånadersregeln. Jag fattar gärna den hand som Veronica sträckte ut. Jag hoppas att partierna på den borgerliga sidan också kan göra det - ni som tidigare har pratat om en politik som skulle kunna leda till socialförsäkringar för arbete och mindre ohälsa. Jag hoppas att ni också är beredda att fatta den handen och diskutera socialförsäkringar så att vi kommer till en bred lösning. Ni kanske vågar presentera en parlamentarisk socialförsäkringsutredning. Jag hoppas att ni tar upp den frågan och svarar på den i era inlägg. (Applåder)

Anf. 144 Helena Rivière (M)

Herr talman! I partiledardebatten använder statsministern ord som varaktighet och långsiktighet. Han säger att det finns en kraft i Sverige. Vi tror på människor, säger han. Mona Sahlin säger att vi förstör trygghetsförsäkringarna. Det är en talande skillnad. Jag riktar in mig på skillnaden i inställning mellan dessa två. I ena fallet är det en vilja att återge människor framtidstro och makt över sina liv. I det andra är det en betoning på omhändertagande. Socialdemokratin lovar en så kallad trygghet för inkomster upp till 36 000, inte bara för ett års sjukpenning, som är grundregel nu - med flera undantag - utan sjukpenning hur länge som helst utan bortre tidsgräns. Det låter väl fantastiskt - i stort sett lika bra betalt vare sig du arbetar eller inte. Den som är ansvarsinriktad frågar sig: Varifrån kommer pengarna? Svaret är att välfärdssystemet för social trygghet finansieras av socialavgifterna. Vad är socialavgifter? Det är ett procentuellt påslag på den lönesumma som arbetsgivarna betalar in. Det är bra att hålla det i minnet när löftena om höga bidrag strös ut från ymnighetshornet. Socialavgifterna bygger på att det ska arbetas först och betalas lön. Ovanpå lönen ska arbetsgivarna betala 31,42 procent nästa år. Det är den summan vi hanterar i den här budgetposten - 31,42 procent på lönerna. Summan av alla socialavgifter och löneskatter in i statskassan är 405 miljarder. Mot det kan ställas att Försäkringskassan varje år betalar ut ca 435 miljarder. Det är nästan halva statsbudgeten. De socialavgifter som tas ut ska finansiera de förmåner systemet erbjuder. Sambandet mellan socialavgifterna och de sociala trygghetssystemen är föreskrivet i lagen om socialavgifter. Eftersom det inte blir några socialavgifter om inte arbetsgivarna vågar anställa är det hos arbetsgivarna det börjar. Reformer som underlättar för arbetsgivarna ger långsiktighet i socialförsäkringarna. Sett i det perspektivet är förslaget om halverade socialavgifter för unga helt rätt. Får de unga in en fot på arbetsmarknaden kan de börja sina liv som vuxna, samtidigt som socialavgifterna långsiktigt ligger i pipeline. Så ser sambanden i arbetslinjen ut. Arbete ger välfärd. Arbetslinjen säkerställer välfärden i Sverige. Det är klart att man kan tala om trygghet och tala om alla garantier man vill ställa ut, men det är åtgärderna som säkrar tryggheten som är det som är inriktat på arbete. Alla våra reformer har arbetslinjen för ögonen. Oppositionen lägger fram förslag efter förslag som gör det mindre lönsamt att arbeta, dyrare att anställa och mer förmånligt att inte arbeta. Jobben måste komma genom rättvisa, sade Mona Sahlin. Jag tvivlar på att jobben fattar att de måste komma genom rättvisa. Vilket budskap ligger i att återställa ersättningsnivåer? Är det att det är hugget som stucket om man arbetar eller stannar kvar i sjukförsäkringen längre än nödvändigt? Jag ska återge ett uttalande: Undersökningar som har gjorts visar att högre ersättningsnivåer föga överraskande leder till högre sjukfrånvaro. Det är Curt Malmborg som säger det, Försäkringskassans generaldirektör. I ett läge där de goda tiderna tenderar att bli mindre goda lägger oppositionen fram var sin budgetmotion som förstärker nedgången. Vänstern har självklart dubbelt så mycket pengar som alla andra. Men det finns inte mer pengar i trygghetssystemen än vad arbete och socialavgifter genererar. Om arbetslinjen överges äventyras välfärden. Vi ska komma ihåg att det är arbetsförmågan som försäkras i sjukförsäkringen, inte sjukdomen. Vi driver arbetslinjen på många sätt, bland mycket annat genom att ge långtidssjuka och långtidsarbetslösa en chans att komma in på arbetsmarknaden. År 2008 är det fler människor i Sverige som försörjer sig genom arbete än någonsin tidigare. Vad är ett gott ekonomiskt skydd i trygghetsförsäkringarna? Det kan aldrig bli bättre än det försäkringsmässigt möjliga. Vi är inne i en stark förändring där vi kan se att avtalsförsäkringarna, som omfattar 90 procent av alla som arbetar, ger ungefär 90 procent av lönen upp till taket i 90 dagar. Vi kan också se hur facket nu i växande omfattning kommer med olika försäkringslösningar i avtal mellan parterna på arbetsmarknaden. De förbunden erbjuder 80 procent av lönen hur hög den än är, och man får det under en begränsad tid, mellan 100 och 200 dagar. Det finns alltså en tidsgräns där också. Det människor efterfrågar finns att få. Herr talman! Jag har talat om sambandet mellan socialavgifterna och arbetslinjen, och jag vill också säga några ord om själva sjukförsäkringen. Ni vill ha en sjukförsäkring som ger både trygghet och möjligheter att återkomma i arbete. Grattis, säger jag. Det är ju den sjukförsäkringen vi har. Den är trygg och säker och starkt inriktad på att den som har arbetsförmåga ska komma tillbaka i arbete. Jag vet inte hur ni socialdemokrater läser propositioner och betänkanden när ni gång på gång påstår att hela ansvaret vilar på den sjukskrivne själv. Ja, den sjukskrivne har ansvar för att lämna in arbetsgivarintyget, men vem skulle annars göra det? Det är verkligen ett minimalt krav! Försäkringskassan startar ett helt nätverk av insatser runt den sjukskrivne under den första tremånadersfasen. En avhandling om arbetsförmåga vid Linköpings universitet visar att den viktigaste faktorn som avgör om en person kommer tillbaka till arbetet är den sjukskrivnes tro på sin egen förmåga. Man har avstämningsmöten. Det är fler avstämningsmöten än tidigare, med huvudpersonen själv, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, arbetsgivaren, samordningscoacher och vård- och rehabaktörer. Rehabiliteringsfönstret är öppet de första två tre månaderna. Sedan går det långsamt igen. Det som förut hette läkarintyg är borta. Det har bytt namn. Det har fått den långa beteckningen "Medicinskt underlag för bedömning av föråga att arbeta vid sjukdom". Det är själva kärnan i sjukförsäkringen. Det tar fasta på tillfrisknandet och förmågan att arbeta. En allmänläkare i Västerbotten, Viveka Svensson, menade att långa sjukskrivningstider inte var humant. Hon sade: Vi hjälper inte människor genom att sjukskriva. Det offentliga Sverige borde be alla sjukskrivningsskadade om ursäkt, sade hon. Och det är just vad vi gör. Vi ber om ursäkt när vi gör det möjligt för åtminstone hälften av de 430 000 förtidspensionärerna att bryta isoleringen och komma ut i arbete med ersättningen i behåll. "Sjukskrivningsskadade" - tänk på det epitetet! Människors rehabiliteringspotential går förlorad ganska fort. Det är något ni borde veta. Ändå kommer ni med förslag om återställning till just det elände som vi hade när ni hade makten. Det var långa, passiva sjukskrivningar utan bortre tidsgräns, som ledde till att hundratusentals människor försvann ut i kylan. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet. Det är skillnaden i förväntningar jag vill ha fram. Vi riktar förväntningarna framåt. Vi tror på människor. Vi tror på arbete och respekt för välfärden. Det är så vi vill ha det. (Applåder)

Anf. 145 LiseLotte Olsson (V)

Herr talman! Fördelen med Helena Rivières anförande är att det finns mycket att ta på. Man blir nästan alldeles matt när det gäller vad man ska bemöta och vad man inte ska bemöta. Jag tänkte i alla fall börja med att prata lite siffror och knyta an till det du sade om framtidstro. Vi har hört siffran 76 000, som handlar om hur många i Sverige som riskerar att bli utförsäkrade. I Västerbotten - det är mitt hemlän - handlar det om ungefär 2 500-3 000 personer. Det finns en kommun i Västerbotten som heter Vilhelmina. Där har man räknat på detta och kommit fram till att det där handlar om 70 personer. Det är en liten kommun med drygt 7 000 invånare. Det innebär också en ökad socialbidragskostnad med 5 miljoner för kommunen, vilket är väldigt mycket för en så liten kommun. Sådana här siffror kan låta abstrakta och svåra att ta på. Därför skulle jag vilja veta vad Helena Rivière säger till min väninna. Hon är förskollärare men kan inte fortsätta att jobba som det. Hon har i dagarna fått besked per telefon att hon närmar sig sin 181:a dag. Hon är anställd av en kommun som inte har möjlighet att erbjuda henne något annat i det här läget. Då undrar jag: Vad har Helena Rivière för julklapp till henne? Vad har du att säga, eller vad kan jag ta med mig till min väninna när jag kommer hem? Vilken framtidstro tror du att hon har? Hon har stor familj och små barn. Vad kommer att hända med henne - har du något bra svar på det?

Anf. 146 Helena Rivière (M)

Herr talman! Jag har ett bra svar. Hon kommer sannolikt att få ersättning från kommunen. Kommunerna har tecknat avtal med SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, nu i dagarna. Det står i tidningen om det i dag. Hon kan få fortsatt lön i ytterligare sex månader. Om hon annars är en av dem som blir utförsäkrade beror det ju på att hon har arbetsförmåga. Alla som är sjuka och inte har arbetsförmåga stannar kvar i försäkringen. De som har arbetsförmåga, ska inte de arbeta?

Anf. 147 LiseLotte Olsson (V)

Herr talman! Vi har helt olika sätt att se på detta, så det är lite svårt att veta hur man ska närma sig det. Hon är alltså sjukskriven för att hon är utsliten och inte kan jobba som förskollärare. Det kan säkert finnas någon rest av arbetsförmåga någonstans så att hon skulle kunna utföra någon uppgift. Men att hon nu har fått besked om att hon riskerar att bli utförsäkrad och inte längre får vara sjukskriven har knäckt henne totalt. Hon är alldeles under isen. Att sedan stå och prata om framtidstro då det drabbar enskilda människor! Hon är bara en av alla de tusentals som jag pratar om. Detta är verklighet för de här människorna. Sedan skulle jag vilja byta spår och ta upp en annan sak. Helena Rivière pratar i sitt anförande som om hon tror att människor väljer att bli sjuka. Man väljer att bli sjuk, för då har man rätt till ersättning och slipper jobba. Vem gör det? Alla människor vill väl vara friska och orka jobba? Så ser det ut i min värld och förhoppningsvis även i Helena Rivières värld. Människor vill jobba och kunna försörja sig själva. Blir man sjuk är det tråkigt, men då ska man ha en trygghet och veta att man ändå kan leva ett bra liv och orka komma tillbaka. Jag har också en kommentar angående fackens försäkringslösningar. Helena Rivière sade: "Det människor efterfrågar finns att få." För min del - jag ser hur det ser ut i verkligheten - menar jag att det fattas några ord i den meningen. Sanningen är väl att det människor efterfrågar finns att köpa. Visst är det så? Det handlar om att människor ska ha råd att bekosta egna, privata tilläggsförsäkringar. Jag menar att det är samhällets uppgift att stå för det skyddet. Där skiljer vi oss tydligen också mycket åt.

Anf. 148 Helena Rivière (M)

Herr talman! Tilläggsförsäkringarna är inte privata. De är avtalsförsäkringar, och de kostar förhållandevis lite. De är dessutom rabatterade. Så till detta med åtstramningen. Vi befinner oss nu inte i den sjukförsäkring vi hade för tre fyra eller fem år sedan, då man kunde vara sjukskriven i evighetslånga tider. Det är den sjukförsäkring vi har, den åtstramning som började under den socialdemokratiska tiden, som vi har att förhålla oss till. Och där finns det krav när det gäller arbetsförmåga. Ens arbetsförmåga ska prövas för att man ska ha rätt till försäkringen. Om det kan man tycka vad man vill, men så är det.

Anf. 149 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservation 3 och 10, eftersom jag glömde det i mitt förra inlägg. Helena Rivière sade att man ska underlätta för arbetsgivarna och att arbetet säkerställer välfärden i Sverige. Ja, det är helt tydligt att ert främsta fokus i den moderatledda regeringen är att underlätta för arbetsgivarna. För mig handlar det om en balans där både arbetsgivare och anställda har ett ansvar för att man har en bra arbetsmiljö, att man tillsammans utformar arbetsplatsen. Men när man då ser på sjukförsäkringssystemet tycker jag att det är rimligt att också se på vad forskningen säger. Vi pratar självklart om en evidensbaserad vård. Men hur är det med forskningen? Tar Moderaterna till sig vad som är forskning inom socialförsäkring och socialmedicin? Jag vet att ni har tillsatt ett socialmedicinskt råd, och det är välkommet. Men inom folkhälsopolitiken finns det ett målområde som heter Ekonomisk och social trygghet. Tycker Helena Rivière att det här sjukförsäkringssystemet bidrar till ekonomisk och social trygghet? Min nästa fråga handlar om det här med avtalsförsäkringar. Det är inte så konstigt att Moderaterna lyfter fram det, för det är ett steg på vägen i er modell mot att ha ett försäkringssystem. Men är Helena Rivière medveten om att alla faktiskt inte kan få de här försäkringarna? Jag själv är ett sådant exempel. Jag sökte om att få det, men eftersom jag har en allergi beviljades jag inte avtalsförsäkring via min fackförening. Och det gäller fler.

Anf. 150 Helena Rivière (M)

Herr talman! Det var tråkigt. Jag visste inte att allergi förhindrade detta. När det gäller om vi, så att säga, favoriserar arbetsgivarna vill jag säga att det ändå är så att det inte finns någon arbetsplats att dela ansvaret på om inte arbetsgivaren anställer. Därför vidhåller jag att själva anställningen, att arbetsgivaren vågar anställa, kommer först. Sedan gällde det forskningen om social trygghet. Den enda trygghet som verkligen betyder någonting är tryggheten i den egna viljan, tryggheten i den egna förmågan. Det är en ny inställning som växer fram, särskilt bland unga människor. Den sjukskrivnes tro på sin egen förmåga är, som sagt, ett resultat av forskning vid Linköpings universitet. Det är den sjukskrivnes tro på sin egen förmåga som avgör om han eller hon kan komma tillbaka i arbete.

Anf. 151 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! Jag kan inte låta bli att tänka på gamla brukspatroner i Sörmland när jag hör Helena Rivière. Det låter ungefär som att arbetsgivaren har en syn och vågar anställa. Det är ett oerhört gammalt synsätt. Vi har faktiskt gått från industrisamhälle till kunskapssamhälle. Kunskapen kan flytta från arbetsgivaren när som helst, när personen bestämmer sig för att söka ett annat jobb. Då försvinner kunskapen från företaget. Jag tror att de flesta arbetsgivare i dag är mycket smartare än så. De inser att arbetstagarna är deras viktigaste resurs. Tyvärr är inte alla arbetsgivare så. Jag träffade en arbetsgivare häromdagen som berättade för mig att det på deras arbetsplats fanns en kvinna som var långtidssjukskriven. Hennes rehabiliteringsplan sträckte sig fram till oktober, men i juni hade hon uppnått de där sex månaderna, ni vet den där magiska gränsen när man ska prövas mot hela arbetsmarknaden. Hon jobbar på en forskningsinstitution. Där fanns professorer som kunde prata med handläggaren på Försäkringskassan och förklara att de verkligen behövde den här individen om hon bara kunde få den här rehabiliteringen. Då sade handläggaren: Jo, vi ska försöka se till att gå runt det här systemet. Jag är övertygad om att den dagisfröken som LiseLotte Olsson pratade om alldeles nyss inte har en arbetsgivare som backar upp henne på samma sätt. Tycker Helena Rivière att det är ett sådant orättvist system som vi ska ha i socialförsäkringen där handläggarna behandlar olika individer olika? (Applåder)

Anf. 152 Helena Rivière (M)

Herr talman! Jag står helt på den arbetsgivares sida som vårdar sin personal. Det är inga konstigheter med det. Det är självklart att en arbetsgivare som är klok gör det. Vi har nu ett miljardavtal om rehabilitering klart. Rehabiliteringsgarantin gäller, som Gunvor G Ericson vet, psykisk ohälsa och besvär i muskler och skelett. Regeringen lägger nu 175 miljoner på rehabilitering sista halvåret i år och 600 miljoner nästa år. Tillsammans är det 1,6 miljarder. Hela den policyn innebär att vi sätter in alla åtgärder tidigt, så det är de tidiga åtgärderna som gäller. Rehabiliteringsmöjligheten minskar med tiden. Därför är det medicinsk rehabilitering som vi satsar på.

Anf. 153 Veronica Palm (S)

Herr talman! Jag vill börja med att säga att det är med en stor ödmjukhet som jag har den här diskussionen, för jag vet att det är en svår och jobbig hantering vi har att göra. Jag har aldrig någonsin sagt att allt i sjukskrivningsreglerna var bra före oktober 2006. Därför vill jag, med respekt för de sjuka människorna, med respekt för de människor som arbetar och med respekt för det samhällskontrakt som vi tillsammans bär, ha en ödmjukhet inför det här. Därför blir jag så ledsen när jag hör Helena Rivières respektlöshet inför alla de människor som arbetar, inför alla de människor som är sjuka och inför det samhällskontrakt vi tillsammans bär. Jag blir upprörd, och då måste jag få ställa tre frågor. Den första frågan gäller återgången till arbete. Jag förklarade tydligt i mitt anförande att vi vill ha en förstärkt arbetslinje med reella tidiga insatser närmare arbetsplatsen, närmare individen, en medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering och en återuppbyggnad av ett aktivt arbetsmiljöarbete. Vad tycker Helena Rivière är vägen? Socialdemokraterna säger: förstärkt arbetslinje. Moderaterna driver en socialbidragslinje. Sedan kommer min andra fråga. Om det nu är bra med låga ersättningstak, om det piskar människor tillbaka till arbete, och om det är genom att man sparkar, piskar och drar undan pengar som sjuka människor blir friska, vilket jag inte tror, undrar jag: Varför välkomnar Helena Rivière avtalade försäkringar där man försäkrar upp? Det är för mig en ekvation som inte går ihop. Antingen tycker man att det är bra att ersättningen rycks undan för människor eller så tycker man inte det. Jag ska ta min tredje fråga på sex sekunder. Nej, jag tar inte den. Jag tar den i nästa replik.

Anf. 154 Helena Rivière (M)

Herr talman! Det gällde återgången till arbete och tidiga insatser. Ja, men då måste jag repetera de här tidiga insatserna, som ju är kärnan i den nya rehabiliteringskedjan. Det handlar om att så mycket som möjligt ska hända de första tre månaderna. Om inte det är tidiga insatser vet inte jag vad som är det. Det är då all rehabilitering sätter in. Vägen till återgång till arbete är just den att innan sjukskrivningsskadorna har gjort att chansen för individen har försvunnit finns möjligheterna till återgång till arbete. Då är det som det ska vara. Sjuk är inte ett enhetligt begrepp. Sjukförsäkringen har flera steg av arbetsoförmåga. Det som är försäkrat är arbetsförmågan, inte sjukdomen.

Anf. 155 Veronica Palm (S)

Herr talman! Jag har två kommentarer. Det är uppenbart att Helena Rivière inte ser de snäva tidsgränserna som ett problem. Det gör mig än mer upprörd att hon ärligt tycker att dra undan och ha stupstockar, att dra undan pengarna för folk i systemet, är en viktig del i att få människor tillbaka till arbete. Jag tycker inte det. När Helena Rivière talar om rehabilitering, tre månader och arbetslivsinriktat gör hon det utifrån att det inte tillsätts nya resurser. Det snarare rycks undan resurser. De omfördelas, man stuvar om, och man låtsas, man hittar på en rehabiliteringspeng som inte alls är ny. Det som är det nya i det här är att man säger att när du har varit sjuk under en viss tid är det slut. Då får du ingen ersättning längre. Oavsett hur din arbetsförmåga är, oavsett om du är sjuk, oavsett hur arbetsmarknaden ser ut så rycks pengarna undan. Det är moderat politik. Det är en socialbidragslinje. Jag vill ha en förstärkt arbetslinje som faktiskt stöder människor tillbaka till arbete och bygger på ett samhällskontrakt. Det andra, som Helena Rivière över huvud taget inte berörde, är att om man tycker att det är bra med låga ersättningar, om man tror att folk blir friskare för att de får mindre pengar, att fattiga människor blir friskare - jag tror inte det - varför välkomnar man då avtalade försäkringar som täcker upp? Det enda jag skulle kunna tänka mig vara svaret på det är att det är viktigare att privatisera än det som kommer ut av det. För resultatet av det här - Helena Rivière sade det själv - är att människor tecknar andra försäkringar om de vill. Ja, för de behöver det. Moderaterna har urholkat det gemensamma och tvingat fram det privata, även kollektiva privata försäkringar som är avtalade. (Applåder)

Anf. 156 Helena Rivière (M)

Herr talman! Jag tror att vi måste påminna oss om vad vi vet om sjukförsäkringen. Sjukdom väcker en intuitiv känsla av deltagande och medkänsla med den som är sjuk. Det är därför sjukförsäkringen har en så speciell plats i välfärdssystemet. Just för att sjukförsäkringen är så viktig för den som är sjuk finns det anledning att undra över bristen på konsekvens hos oppositionen. De som har arbetsförmåga, ska inte de arbeta? Socialdemokraterna inledde uppstramningen av reglerna. Sjukförsäkringen började tillämpas mer försäkringsmässigt redan på den socialdemokratiska tiden. Nu får arbetsgivarna starka incitament att anställa just dem som har varit sjukskrivna och arbetslösa länge genom sänkta arbetsgivaravgifter och subventioner. Det som är försäkrat är arbetsförmågan, inte sjukdomen. Den som är sjuk stannar i försäkringen. Den som har dålig prognos stannar i försäkringen på oförändrade villkor även efter ett år. Den som behöver mer tid får mer tid. Vi kan inte tala om sjukförsäkringen som något som ska täcka all olycka och alla motgångar som kan drabba en människa i livet. Sjukförsäkringen är en sjukförsäkring och ingenting annat.

Anf. 157 Solveig Zander (C)

Herr talman! Jag vill börja mitt anförande med att tacka LiseLotte Olsson för de goda pepparkakorna. Jag hoppas att de gör nytta. Även om man var snäll från början kanske det inte skadar att man blir ännu snällare. Men det var inte det jag skulle säga i mitt anförande. Det rör målet med det betänkande vi nu diskuterar. Det målet är att frånvaro från arbete på grund av sjukdom ska ligga på en långsiktigt stabil och låg nivå. Det har ingen opponerat sig emot. Det tycker jag är bra. Jag är glad för det. Vi vet att de bakomliggande faktorerna till den här målsättningen är det som stod i Socialförsäkringsutredningen från 2006. Där sades bland annat att det lokala arbetsmarknadsläget på ett kraftfullt sätt tillåtits slå igenom i sjuktalen. Dessutom stod det att bristande stabilitet i tillämpningen skapar rättsosäkerhet, vilket måste motverkas. Jag ber er komma ihåg de här två påståendena, för det handlar nämligen fortsättningen om. Men ingen från oppositionen har reserverat sig emot den målsättningen. Då undrar jag, nu när jag har lyssnat med båda mina öron: Är det så att ni ändå vill - jag påstår det - behålla arbetsmarknadspåverkan i sjukförsäkringen när ni här har stått och pratat om alla dessa som nu blir arbetslösa? Det skapar, vill jag säga, osäkerhet och förvirring hos alla som är sjukskrivna. Vad ska de rätta sig efter? Det är det ni hävdar och påstår. Vi vet att de reformer som alliansregeringen nu har genomfört har bidragit till att sjuktalen har minskat, och de kommer att fortsätta att minska. I oktober i år var sjuktalen 36,2 dagar, och de förväntas 2012 vara 27,4 dagar. I mitt län, Uppsala län, är de glädjande nog redan nu 33,9 dagar, men de kommer att bli färre där också. Det beror inte på att någon har blivit utförsäkrad. Det beror på att personer har fått hjälp så att de inte behöver vara sjukskrivna längre. Den nya sjukskrivningsprocessen fokuserar på fasta tidsgränser för sjukskrivning med en tydlig rehabiliteringslinje. Det tycker vi i Centern är oerhört viktigt, och vi har drivit det med emfas. Tillsammans med satsningar på företagshälsovården bidrar det till att sjuktalen kommer att fortsätta att minska. I dag, eller rättare sagt i förra veckan, var det 553 215 personer som hade sjuk- eller aktivitetsersättning. När alliansen tog över var det 554 897 personer. Det kan tyckas att det är en liten skillnad, men jag hoppas att ni noterar att det ändå är en skillnad. Vet ni vad de 553 215 personerna kostar samhället? De kostar 760 miljarder kronor. Vi har inte råd att betala detta, vare sig i pengar eller i mänskligt lidande. Vi måste använda våra gemensamma pengar för att se till att människor faktiskt mår bra, får rehabilitering och kan jobba. Det är med andra ord oerhört viktigt att vi i det här sammanhanget noterar att det enda som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har gemensamt när de står här och orerar är den parlamentariska Socialförsäkringsutredningen som man efterlyser. Om jag inte är felunderrättad, och det tror jag inte att jag är, kommer man i början av nästa år att medverka till att tillsätta denna parlamentariska socialförsäkringsutredning. Det är alltså oförståeligt att Socialdemokraterna, som de skriver i sin reservation, vill öka drivkrafterna för rehabilitering och snabbare återgång i arbetslivet. Som om det vore något nytt! Det är ju precis det som den här sjukskrivningsprocessen och alla de reformer som vi har drivit igenom under den här tiden handlar om. Det innebär precis detta. Jag undrar: Blir man friskare om man har en högre sjukersättning? Nej, jag tror inte det. Men det tror man uppenbarligen från vänstersidan. Man påstår också att det inte ställs krav på några andra aktörer än på de sjukskrivna. Jag måste säga att jag inte tror att vänstersidan har läst det här betänkandet eller förslagen till reformer. För det första är det faktiskt arbetsgivaren som har ett lagstadgat ansvar att göra tidiga insatser. För det andra har myndigheterna - Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och landstingen, bland annat med en förstärkt företagshälsovård - fått ett utökat ansvar. För det tredje finns samordningsförbunden som underlättar för myndigheterna att jobba tillsammans. I mitt län, Uppsala län, som jag är ganska stolt över att tillhöra, har Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, landstinget och kommunerna tillsammans i förra veckan startat ett nytt samordningsförbund. Och det finns 72 till i vårt land. Ändå säger ni att man inte gör någonting. Men det måste man väl göra när man har samordningsförbund. De bidrar verkligen till att hjälpa de människor som har varit sjukskrivna längst och som står längst ifrån arbetsmarknaden. Det är oerhört viktigt, inte minst att man också tar in andra aktörer, till exempel studieförbund. Det gäller alltså att jobba brett - inte i stuprör utan i hängrännor. Man måste ta med de behövande själva, för varje människa är unik och behöver hjälp utifrån sitt behov. Den som har varit sjukskriven eller borta från arbetsmarknaden med en förtidspension som är tidsbegränsad har en lång väg tillbaka, och då måste han eller hon få all den hjälp som vår sjukskrivningsprocess faktiskt innebär och all hjälp att våga tro på sin förmåga att komma tillbaka till ett arbete. Det är viktigt att få den hjälpen. För övrigt väntar vi på utvärderingen av Finsam som ska komma i dagarna. När det gäller Vänsterpartiet står det att ett eventuellt överskott i socialförsäkringssystemet ska komma alla de försäkrade till del. Då undrar jag varifrån överskottet kommer. Det verkar som om Vänsterpartiet tror att pengarna kommer från himlen, men i själva verket är det ju via att människor jobbar och via företagen och arbetsgivaravgifterna som pengarna kommer. Samtidigt säger Vänsterpartiet också att företagare ska ha samma rättigheter som anställda när det gäller socialförsäkringsförmånerna. Då vet vi att företagarna i dag inte på långt när tar ut samma ersättning från socialförsäkringssystemet som de anställda gör. Det är väl det Vänsterpartiet tycker är bra, att det blir ett överskott som andra kan få ta del av. Vi vet att företagen tar ut 14 procent av det de för in i socialförsäkringssystemet, medan de som är sjuka får ut 25 procent i sjukersättning. Detta är viktigt att ha med sig, för företagen vill ju lösa sin försäkringsfråga på ett annat sätt, det vill säga man vill ha möjligheter att få karensdagar så att man kan hitta sin försäkring på ett annat sätt så man kan vara arbetsför utifrån sina verkligheter. Men det vill Vänsterpartiet tydligen inte lyssna på, och det är ändå ett förslag som finns i det nya trygghetssystemet för företagare, alltså den utredning som presenterades i oktober. Detta är viktigt att ha med sig när vi pratar om socialförsäkringssystemet i dess helhet. Det är nämligen inte så, Vänsterpartiet, att det finns överskott som på något sätt kan användas till något annat, vilket ni påstår. Det är också viktigt att vi får en lösning över huvud taget för företagarna. Just i dessa dagar ser vi hur viktigt det är att ha småföretagare som kan anställa när det är kris i landet. Då är småföretagen mer stabila, och det är det vi behöver. Jag måste i det här sammanhanget som en tröst till Vänsterpartiet nämna att i utredningen om trygghet för företagare föreslås det att det vid vård av sjukt barn ska vara en möjlighet att kunna gå till jobbet och få ut föräldrapeng för att kunna betala någon som har F-skattsedel för att vara hemma och ta hand om det sjuka barnet. Det är viktigt ur jämställdhetssynpunkt, för något ni tar upp är att socialförsäkringssystemen måste vara mer jämställda. Det här är ett mycket bra exempel på det. För att återgå till den reform vi nu diskuterar finns också en del i detta som handlar om att man från oppositionen vill återställa socialförsäkringsnämnderna. Vänsterpartiet skriver att de vill öka medborgarinflytandet över sjukskrivningsärendena, och det säger även Socialdemokraterna. Man vill därför införa socialförsäkringsnämnderna igen. Jag vet, om ni kommer ihåg vad jag sade från början, att arbetsmarknadsläget var en av de saker som påverkade att det var så många som var sjukskrivna. När vi nu återigen befinner oss i det läge vi gör tycker jag att det är helt obefogat att man på nytt tar upp detta. Vi vet ju att sjukförsäkringen ska betala för dem som är sjuka, och arbetslöshetsförsäkringen ska betala för dem som är arbetslösa. Vi kan inte blanda ihop detta, för det skapar en rättsosäkerhet. I stället ska Inspektionen över socialförsäkringen inrättas från den 1 juli nästa år. Så heter den nya myndigheten. Denna myndighet kommer i allra högsta grad att bidra till att vi får en mer rättssäker hantering i socialförsäkringsärendena och att det också är av god kvalitet. Det kan vi som människor kräva utan socialförsäkringsnämnd som inte fyllde den funktionen. Den nya myndigheten kommer däremot att bidra till att stärka tilltron till socialförsäkringssystemet och den administration som finns där. Det är oerhört viktigt att man känner tilltro till systemet när man blir sjuk. Med det, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner och reservationer. (Applåder)

Anf. 158 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! Hörde jag rätt? Den parlamentariska Socialförsäkringsutredningen kommer tydligen någon gång i början på nästa år. Först var det i april 2007. Sedan hörde vi: Den kommer snart, eller den kommer om ett tag. För någon månad sedan sade ni att den kommer till jul. Men nu är det alltså i början av nästa år som gäller. Kommer vi någonsin att få se den här parlamentariska Socialförsäkringsutredningen? Jag bara undrar. Jag måste också ställa en annan fråga till Solveig Zander. Vart har Centerpartiets politik tagit vägen? Jag läser nu ur er motion i betänkande SoU1 från 2003/04 - alltså exakt samma tid före valet som vi är i nu. Ni skriver så här om socialförsäkringar för arbete och mindre ohälsa: Ett välfärdsområde som i särskilt hög grad aktualiserar reformer inom socialförsäkringarnas och socialpolitikens område är hanteringen av den tilltagande ohälsan i samhället och de kraftigt ökande sjukskrivningarna. För att nå dessa mål föreslår Centerpartiet ett paket som sammantaget definierar ett nytt kontrakt av rättigheter och skyldigheter mellan den sjukskrivne, Försäkringskassan, vården och arbetsgivaren. Detta innefattar bland annat sammanslagning av sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna samt arbetslöshetsförsäkringen till en samordnad arbetslivsförsäkring med tydlig arbetslinje, harmoniserade ersättningsnivåer, gemensam harmoniserad lagstiftning och en på sikt sammanförd myndighetsstruktur. Nu står Solveig Zander här och säger att man inte ska blanda ihop sjuka och arbetslösa. Har ni helt övergett er egen politik för att jobba ihop med Moderaterna? (Applåder)

Anf. 159 Solveig Zander (C)

Herr talman! Det är skandal när man lyssnar på det här. Först vill jag säga att det inte är jag eller vi här som tillsätter Socialförsäkringsutredningen. Det är faktiskt de på andra sidan vattnet. Vi kan inte mer än att fråga efter den. Jag talar bara om vilket besked vi har fått, och sedan får ni på er sida ta det för vad det är. Jag har inte fått något datum och jag har inte sett något direktiv. Det är precis det här svaret vi har fått. Vi står fast vid vår politik. Men man kan inte genomföra allting på en gång. Just nu handlar det om att vara oerhört tydlig i rehabiliteringsprocessen. Om det är någonting, herr talman, som Centerpartiet har drivit så är det att ge människor en människovärdig rehabilitering. Det fick man inte tidigare. Ingen brydde sig om dessa människor. Det vi nu medverkar till är att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen jobbar ihop. Det är precis det som den här sjukskrivningsprocessen innehåller. Vi har givit tydliga direktiv till hur de ska jobba ihop. De ska göra det genom oerhört tydliga överlämningar; man ska också till och med följa med personen till Arbetsförmedlingen från Försäkringskassan. Jag fick också detta sagt till mig när jag besökte Försäkringskassan i Uppsala i förra veckan. Det är precis så de jobbar. Det är första steget i ett genomförande av Centerns politik. Jag önskar att vi på två år hade gjort mycket mer, men jag ser framför mig alla dessa år vi har. Men hur ser er politik ut? Vad får ni igenom i ert samarbete?

Anf. 160 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! Nu sitter ju inte vi i majoritet. Vi är tre separata oppositionspartier. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att Solveig Zander påstår att ni inte har övergett er politik. Det som hon sade alldeles nyss i sitt inledningsanförande var att man inte skulle blanda ihop sjuka och arbetslösa. Men det var ju det som var er politik så sent som för två år sedan när ni i kammaren lade fram motionen om socialförsäkringar för arbete och mindre ohälsa - Sf327, ifall Solveig vill läsa på. När det gäller Försäkringskassan och dess statistik önskar jag att det vore så som Solveig beskriver det. Så är det på papperet. Men alla har de facto inte fått den hjälp de har behövt. Detta kommer att innebära att ett antal tusen personer kommer att få avsluta sin sjukskrivning. Jag hade kontakt med Försäkringskassan så sent som häromdagen och frågade hur deras bedömning ser ut. Eftersom Försäkringskassan tyvärr inte har full ordning på sina datasystem kan de inte svara exakt, men de har ändå gjort en prognos. Det här kommer naturligtvis att innebära att människor får avsluta sin sjukskrivning trots att de inte har full arbetsförmåga. Det innebär också att människor som har investerat i högskoleutbildning inte kan få användning för den utbildningen längre eftersom de inte kan få komma tillbaka till samma arbete. Den rehabmiljard som har införts infördes under förra mandatperioden. Jag tycker att det vore jättebra om Finsam fungerade, men eftersom pengarna till Försäkringskassan minskar är de 5 procenten till finansiell samordning de facto mindre pengar trots att antalet individer ökar. Det hjälper inte de enskilda människor som nu faktiskt lider på grund av att systemet inte fungerar som det borde. (Applåder)

Anf. 161 Solveig Zander (C)

Fru talman! Gunvor G Ericson blandar ihop korten oerhört mycket. I dag är det omöjligt att blanda ihop sjukförsäkringen och a-kassan. Det hoppas jag, fru talman, att Miljöpartiet har noterat. För att det ska bli möjligt krävs det en oerhört stor förändring av våra system. Det har vi inte klarat av på två år och kommer förmodligen inte att klara av under det närmaste året heller, vilket förmodligen är en besvikelse för Miljöpartiet. Därför är det viktigt för människor att veta, fru talman, att om man är sjuk ska man få sjukersättning. Man ska veta exakt vad som händer. Man ska veta vad arbetsgivaren har för skyldigheter, vad Försäkringskassan har för skyldigheter, vad landstinget har för skyldigheter, vad man själv kan kräva i form av rehabilitering och vad företagshälsovården kan göra med mera. Det är oerhört viktigt att ha det klart för sig, för det gör att man känner sig trygg i systemet. När man blir arbetslös ska man också veta vad som gäller. Det är det som gör att vårt samhälle är rättsligt tryggat. Man kan inte blanda ihop det där även om Miljöpartiet kanske vill det. Jag beklagar det, fru talman. Dessvärre, vilket är någonting som jag inte tycker om och som jag förmodar att ingen här tycker om, har Försäkringskassan inte använt alla sina rehabiliteringspengar under det här året. Det är en katastrof, och det har Försäkringskassan fått höra. De skulle ha använt pengarna; det kunde ha hjälpt många redan i dag. Detta är beklagligt.

Anf. 162 Veronica Palm (S)

Fru talman! Jag fick en fråga av Solveig Zander: Blir man friskare om man har högre ersättningsnivåer? Jag har ingen ambition att på två minuter här förklara hur svensk arbetsmarknad fungerar för Solveig Zander. Men det finns två skäl till att det är viktigt med höga ersättningsnivåer. Det första handlar om handslaget på arbetsmarknaden. Jag förutsätter att man har koll på hur det handslaget ser ut när man har jobbat så mycket med arbetsmarknaden. Det är handslaget på att du och jag tillsammans säger att vi inte säljer vår arbetskraft för en lägre summa. Det är ett handslag som inte trissar ned löner och villkor på svensk arbetsmarknad. Det är viktigt. Vi vill inte ha, eller jag vill inte ha - nu höll jag visst på att ta in Solveig Zander i en tro om rättvisa - ett samhälle där man trissar ned löner och villkor och där den som är sjuk sparkas till att arbeta till lägre lön än någon annan. Det är det ena; det handlar om svensk arbetsmarknad. Det andra handlar om att det inte finns några bevis för att kraftiga ekonomiska avbräck gör människor friskare eller mer benägna att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Det finns inget som säger att det stigma som fattigdom skapar gör att man kommer tillbaka snabbare i arbete. Därför tycker jag att en höjning av taket är viktigt. Än värre är att de som är långt borta från arbetsmarknaden får en än lägre ersättning. Det allra värsta är att de som står allra längst bort från arbetsmarknaden, de som har allra längst väg tillbaka, som behöver mest resurser, kastas ut. De förbrukar sin sista dag i en trygghetsförsäkring. Det är fullständigt otillständigt för ett välfärdssamhälle. Jag blir orolig när jag efter denna debatt förstår att de borgerliga partierna och företrädarna tycker att det är bra. Blir man då friskare, Solveig Zander, av att man blir fattigare?

Anf. 163 Solveig Zander (C)

Fru talman! Veronica Palm far med osanning när hon säger att personer kommer att kastas ut. Det är ingen person som kommer att kastas ut. Vem är det som får mest nytta av om taket i sjukförsäkringen höjs? Inte är det de som har de lägsta inkomsterna, utan det är naturligtvis de som har de högsta inkomsterna. Det är väl vad Socialdemokraterna vill göra, nämligen att ge till dem som redan har. Är det inte så? De personer som är sjuka, de som ni har sett till att de har fått förtidspension att leva på, 64 procent, hur mycket får de del av ett höjt tak i sjukförsäkringen? När det handlar om rättvisa måste jag i ärlighetens namn tänka på alla dessa 553 000 personer som nu har en pension. Vi möjliggör för de människor som har en varaktig pension, fru talman, att komma ut på arbetsmarknaden och jobba utan att äventyra deras pension. Det är något som är viktigt för personer med en låg inkomst. Men det tycker Socialdemokraterna uppenbarligen inte är något som fyller någon funktion. I stället vill man höja taket för dem med hög lön. Det trodde jag inte Socialdemokraterna ville. Är det så att Socialdemokraterna, fru talman, vill ha en kombination av arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring?

Anf. 164 Veronica Palm (S)

Fru talman! Solveig Zander väljer att prata om något helt annat. När jag ställer en fråga om den människa som förbrukar sin sista dag i sjukförsäkringen pratar Solveig Zander om en lagstiftning som vi i kammaren har beslutat om i enighet. Det är inte speciellt sjyst. När det handlar om inkomstrelaterade försäkringar säger all internationell forskning att det bästa sättet att värna - det kanske är en nyhet för en centerpartist - också dem som har det tuffast ekonomiskt, dem som har mest behov av det gemensamma, är en generell och allomfattande välfärd. En generell och allomfattande sjukförsäkring har en solidarisk finansiering, är en standardförsäkring och är en försäkring byggd på inkomstbortfallsprincipen. Det är det bästa sättet att värna försäkringen. Man ska inte tvinga någon att teckna sidoförsäkringar som urholkar det gemensamma. Det är det bästa sättet att värna en sjukförsäkring som omfattar alla och som alla får nytta av. När du eller jag eller någon annan av de människor i Sverige som tjänar mycket pengar blir sjuka ska vi också få del av försäkringen och känna oss trygga med att den finns där. Solveig Zander säger att ingen kastas ut. Du ljuger! Du ljuger, Solveig Zander. Ni har formulerat en sjukförsäkring - nu blir jag upprörd! - som medvetet säger att när du har varit sjuk i ett år har du förbrukat din sista dag. Det handlar inte om att bedöma mot arbetsmarknaden eller en restarbetsförmåga. Då har du förbrukat din sista dag. Då är du ute. Då är det socialbidrag som gäller. Det, Solveig Zander, är en djupt orättvis politik, men det är också en politik som försämrar läget för Sverige i konkurrensen med resten av världen och som gör att vi går än djupare in i den jobbkris och den otrygghetskris som vi är mitt uppe i. (Applåder)

Anf. 165 Solveig Zander (C)

Fru talman! Det är angeläget att vi funderar över hur det såg ut tidigare i socialförsäkringen. Skälet till att alla de 553 000 personerna blev förtidspensionerade var att man tidigare också såg till att de fick sin förtidspension. Efter ett år skedde en prövning. Det är det som är skillnaden mot den nya sjukskrivningsprocessen. Jag ljuger inte, fru talman. Det är mig förmätet att göra det. Men jag kan sjukskrivningsprocessen väl, och jag hoppas verkligen att Veronica Palm också vill läsa på mer. Det är ingen som slängs ut efter ett år. Innan man har kommit dit har det hänt oerhört mycket på vägen i form av rehabilitering. Rehabilitering innebär inte, fru talman, att man ska gå till en sjukgymnast eller liknande. Rehabilitering innebär också att pröva andra arbetsplatser. När man har varit sjukskriven i ett år får man fortsatt rehabilitering. Det är också en oerhört viktig del i sammanhanget. Det fick man inte när man fick förtidspension. Då fick man ingen rehabilitering alls. Det är en oerhörd skillnad. Jag beklagar att Socialdemokraterna inte vill läsa på bättre om det socialförsäkringssystem vi nu har. (Applåder)

Anf. 166 LiseLotte Olsson (V)

Fru talman! Solveig Zander ställde många frågor till mig och Vänsterpartiet. Hon gjorde några påståenden. Ett påstående som jag vill bolla tillbaka gäller att sjuktalen minskar. Tror du på fullt allvar att de sjuktal som minskar speglar att folk har blivit friskare i Sverige? Eller är det så att man är sjuk fast man inte har rätt till sjukersättning? Det tror jag är en del av förklaringen. Solveig Zander ställde den fråga Veronica svarade på nyss: Blir man friskare om man får en högre ersättning? Ja, jag tror faktiskt att det är så. Om man slipper ekonomisk oro betyder det att man kan må bättre och orka ta tag i sin situation. Många människor som i dag har fått sin sjukersättning både ifrågasatt och sänkt vittnar om ständig oro för att få pengarna att räcka hela månaden. Om man lever i den situationen orkar man inte bli frisk, rehabilitera sig eller söka jobb. Så är det. Solveig Zander sade också att varje människa är unik. Visst är det så. Men i den nya sjukförsäkringen står det att man inte får ta individuella hänsyn. Om jag är 57 år, är kvinna och bor i Norrlands inland, utsliten från att ha jobbat i ett skolkök, ska jag bedömas på exakt samma sätt som en 23-årig frisk, ung man som bor på Östermalm i Stockholm. Så står det i försäkringen. Det tycker jag vittnar om att man verkligen inte ser att varje människa är unik.

Anf. 167 Solveig Zander (C)

Fru talman! Nästan 200 000 människor har kommit ut på arbetsmarknaden under dessa år tack vare de reformer och insatser som alliansregeringen har gjort. Det innebär att även de som har varit sjukskrivna har fått den möjligheten, tack vare de sänkta arbetsgivaravgifterna för dem som har stått långt från arbetsmarknaden. Det är något som är viktigt i sammanhanget. Det hade kunnat vara betydligt fler. Där har vi mycket mer att göra för att medverka till att de personer som har arbetsförmåga också kommer ut på arbetsmarknaden. Visst är arbetsgivarna oroliga för att anställa personer som har varit borta länge, men det är därför det är så viktigt att se till att få rehabilitering så att man kan återgå. Det är det som är unikt. Varje människa behöver hjälp, en egen coach. Det är precis sådana som ska tillsättas på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Det är precis som LiseLotte Olsson säger, nämligen att när man är sjuk orkar man inte själv jobba med allt detta. Det är därför vi har den här rehabiliteringsprocessen, där myndigheterna ska hjälpa de människorna att se om sitt hus. Det är det som är en viktig del i det här. Det gjorde man inte förut. Förut lät man människor gå i ett år utan att över huvud taget höra av sig till dem, och det är värre. Nu ser man i alla fall till att medverka till att hjälpa personen i fråga. (Applåder)

Anf. 168 LiseLotte Olsson (V)

Fru talman! I den här så kallade rehabiliteringskedjan, utsorteringskedjan, finns ingen rehabilitering. Det är någonting som ni försöker låtsas är inbyggt i det här systemet. Men det finns inte. Det är med de fasta tidsgränserna som man ska bedömas, men ingenstans står det att man har rätt till den här rehabiliteringen. Den finns helt enkelt inte. Jag förstår inte vem ni försöker lura med det här. En annan sak som ni alltid försöker dra upp i era debatter är alla dessa nya jobb som har blivit under era två år, och så tar ni åt er äran av det. Sanningen är att vi har befunnit oss i en extrem högkonjunktur. När konjunkturen viker nu rasar hela ert samhällsbygge med en väldig fart. Det bevisar att ni inte klarar av vare sig arbetsmarknaden eller de sjukskrivnas situation i Sverige. Jag skulle också vilja bemöta en annan sak innan det är för sent, och det är det överskott som Solveig Zander tog upp i anförandet och som jag säger finns. Det är Försäkringskassans siffror som visar att det finns ett överskott i socialförsäkringen. Det var 11 miljarder i fjol, är 8 miljarder i år och beräknas bli 11 miljarder nästa år. Jag menar att de pengarna är pengar som anställda har avstått från. Det är pengar som de anställda har rätt till. Man har betalat för att man ska ha en trygg försäkring, och då menar jag att överskottet även ska användas i försäkringen. Man ska inte göra som ni, dra bort och förstöra ännu mer än vad som är nödvändigt. Använd pengarna där de finns! Använd dem i försäkringen! Förstärk de sjukas rättigheter! (Applåder)

Anf. 169 Solveig Zander (C)

Fru talman! Jag slår mig inte för bröstet och säger att det är alliansregeringens förtjänst att det har varit en högkonjunktur. Men jag är inte så blygsam att jag säger att vi inte har någon medverkan i att så många har kommit ut på arbetsmarknaden. Jag är övertygad om att om inte de reformer hade gjorts som alliansregeringen har medverkat till hade inte 200 000 personer kommit ut på arbetsmarknaden. Om det funnits en regering, Gud förbjude, som tillhörde vänsterfalangen hade det läge vi befunnit oss i nu varit mycket sämre. Då hade färre haft en ordinarie arbetsplats, och då hade det ekonomiska läget i vårt land varit betydligt sämre. Då hade vi inte kunnat göra de förstärkningar som nu har kommit från regeringen för att lösa den finansiella krisen, när man nu satsar på olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Men det är inte en sådan debatt vi har här, utan nu handlar det om sjukskrivningen. Jag hävdar igen att det är oerhört viktigt att vi ser till att de som är sjuka får hjälp från Försäkringskassan och det som har med landstinget och rehabilitering att göra och att de som eventuellt blir arbetslösa efter varsel får hjälp utifrån sina behov. De här personerna har olika behov. En person som kommer ut från arbetslöshet har inte alls samma behov som en person som har varit sjuk. Det är oerhört viktigt att vi skiljer på det. Men det är uppenbarligen så att ni på den andra sidan inte förstår att det är olika behov som ska uppfyllas. (Applåder)

Anf. 170 Ulf Nilsson (Fp)

Fru talman! Vem som helst kan råka ut för att bli sjuk eller drabbas av en olycka, och då är det viktigt att veta att ens försäkringspengar finns så att man kan klara sin försörjning. Det är naturligtvis viktigt att vården är kvalificerad och kommer i rätt tid. Social trygghet och bra vård är det minsta vi kan begära när vi blir sjuka. En modern, liberal välfärdsstat måste ha fungerande socialförsäkringar. De ska omfatta alla, ha ett samband mellan avgifter och förmåner och skydda vid inkomstbortfall. Samtidigt ska försäkringarna i så stor utsträckning som möjligt bidra till att en människa klarar en omställning vid till exempel sjukdom och uppmuntra till att komma tillbaka till arbetslivet. Men så har det inte varit under ett antal år nu. I dag har vi hört skräckskildringar om vad som ska hända vid årsskiftet när Försäkringskassan börjar använda de nya reglerna för sjukpeng efter sex månaders sjukskrivning. Veronica Palm målade här upp ett antal exempel. För det första är det fel, eftersom ingen sjuk person blir utförsäkrad vid årsskiftet. För det andra har jag också ganska många exempel på människor som har drabbats av det gamla systemet. Pelle, 35 år, hade en lätt psykisk defekt men klarade ändå skolan hyfsat, men han blev förtidspensionerad när han var 22 år. Han har inte arbetat sedan dess, och har heller inte vågat arbeta av rädsla för att förlora den sjukersättning han har från förtidspensioneringen. Jag vet en flicka som blev mobbad och drabbades av en depression, och hon blev förtidspensionerad för att det då var arbetslöshet och Försäkringskassan skulle klara sig enkelt och statistiken bli bättre. Det är Anna, 55 år, som fick ont i ryggen och fick vänta i ett och ett halvt år på sin första rehabilitering. Då hade hon redan hamnat i den situationen att hon kände skräck och motstånd att komma tillbaka till arbetsplatsen. Det finns många sådana exempel. Hundratusentals människor har gått sjukskrivna i över ett år innan de har fått hjälp i det gamla systemet. Många hade tron att vi tidigare hade ett snällt system, men det blev tvärtom så att passiviteten ledde till en väldig massa tysta tragedier. Det var det gamla försäkringssystemet, fru talman, som utvecklades till ett utsorteringssystem. Nu däremot har alliansregeringen infört en aktiv rehabiliteringskedja. Huvuduppgiften är att hjälpa människor tillbaka till ett friskt arbetsliv. Därför har vi nu äntligen tydliga tidsgränser för uppföljning och avstämning efter tre, sex och tolv månader. Arbetsgivaren ska ha samma rehabiliteringsskyldighet som tidigare, men nu ska det inte bara vara på papperet. På begäran ska arbetsgivaren redovisa vilka åtgärder som vidtagits. Anställningstryggheten stärks med alliansregeringens förslag. Nu blir det en ny lag om rätt till tjänstledigt för att pröva andra arbeten under sjukledigheten. I stället för att, som i det gamla systemet, Försäkringskassan obligatoriskt ska pröva förtidspensionering redan efter tolv månader ska man nu ha möjlighet att få förlängd sjukpenning efter tolv månader om arbetsförmågan fortfarande är nedsatt. Endast de personer som inte har några utsikter över huvud taget, såvitt man mänskligt kan bedöma, att få sin arbetsförmåga tillbaka ska sjukpensioneras helt eller delvis, alltså få sjukersättning. Visst är det så, fru talman, att de nya regler vi pratar om i dag ställer högre krav på aktivitet från alla parter. De ställer högre krav på sjukvården, arbetsgivaren, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Men den ställer också högre krav på aktivitet från individen. Jag är övertygad om att det är bättre att vara aktiv än att bli van vid passiv väntan när ändå ingenting händer. Experter säger att rehabilitering för de många sjukfall som handlar om ont i ryggen, ont i rörelseorganen och så vidare helst bör sättas in senast efter några månader. Det är därför alliansregeringen nu satsar 3,4 miljarder de närmaste tre åren på att få i gång både en rehabilitering och företagshälsovård. När man hör talas om detta kan man känna en viss osäkerhet och så vidare. Men jag är övertygad om att de allra flesta både hälsomässigt och ekonomiskt kommer att må bättre av att i stället för att bara vänta och inte ha någon aktivitet kunna byta spår efter några månader. För att ge människor bättre hjälp att komma tillbaka skärper vi också ansvarsfördelningen för rehabiliteringen. Vi satsar, som sagt, mycket på att rehabilitering och företagshälsovård ska byggas ut. Vi vill naturligtvis inte återigen skicka människor i sjukpension och stämpla dem som arbetsodugliga utan att först ha uttömt alla möjligheter. Vi har talat väldigt lite om budgeten här i dag, utan vi har en allmän debatt om sjukersättningen, och det är väl naturligt. Men under det gångna året har vi hört om väldigt långa utredningstider på Försäkringskassan. Tyvärr har människor under vissa perioder fått vänta i flera månader på sin rättmätiga ersättning - sjukförsäkring eller föräldraförsäkring. Det är naturligtvis helt oacceptabelt. Jag nämner detta eftersom vi i tilläggsbudget för i år redan har tillfört extra pengar till Försäkringskassan för att man ska få resurser att jobba just med dessa nya reformer och för att pengar ska betalas ut till rätt person i rätt tid och med rätt belopp. Det är viktigt för förtroendet. Dessutom meddelar regeringen att man inrättar en inspektion för socialförsäkringen. Den inspektionen ska ha tillsyn över rättssäkerhet och effektivitet och syfta till att medborgarna får ökad tilltro till systemet. Det är naturligtvis viktigt att socialförsäkringarna håller på lång sikt och att människor har förtroende för dem. Det är viktigt att försäkringarna ger trygghet men också uppmuntrar arbetslinjen. Därför vore det naturligtvis bra om vi på lång sikt kan få en bred uppgörelse om försäkringarnas system på liknande sätt som vi har fått om pensionerna, så att det inte blir alltför snabba kast och ändringar i systemet. Därför har regeringen också beslutat att tillsätta en parlamentarisk utredning som flera har efterfrågat i dag och som har efterfrågats länge. Vi hoppades att den gamla regeringen skulle tillsätta en sådan. Men nu är det alltså bestämt att den ska tillsättas just för att man ska åstadkomma en bred diskussion och förhoppningsvis bredare enighet om ett försäkringssystem som håller på sikt. En sådan överenskommelse skulle naturligtvis vara bra för framtiden. Fru talman! Vi har hört många exempel som på något sätt har som första uppgift att oroa människor. Vi har bland annat hört Socialdemokraterna föreslå ett moratorium, att det inte ska ske några förändringar. Däremot har vi inte hört Socialdemokraternas förslag om hur de vill förbättra och förändra systemet. De säger bara nej. Därför avslutar jag med att ställa en enkel fråga till oppositionen. Är ni åtminstone med på de tre viktigaste åtgärderna som alliansen har genomfört hittills? Det handlar för det första om snabbare hjälp med rehabilitering. Det handlar för det andra om större möjligheter att efter sjukdom pröva andra arbeten. Det handlar för det tredje om större möjligheter att komma tillbaka från förtidspensionering. Är ni med på det, eller ska vi ändra på det också? Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. (Applåder)

Anf. 171 Veronica Palm (S)

Fru talman! Jag ska vara kortfattad. Jag har sagt att jag vill att vi från de sju partierna i denna kammare tillsammans sätter oss ned och diskuterar hur vi kan formulera en modern och framtidsinriktad socialförsäkring som möter de behov som finns på arbetsmarknaden i dag. Jag vill att utgångspunkten för den ska vara att det är en standardförsäkring med inkomstbortfallsprincipen som grund - det hoppas jag att en folkpartist kan tycka är viktigt och riktigt - att det är en försäkring som har en solidarisk fördelning och en bred riskspridning och att det är en förstärkt arbetslinje med rätten och skyldigheten för myndigheterna och samhället att stödja återgång till arbete. Jag skulle kunna gå in i detaljer i dag och säga: Så här vill vi ha det, med tio prisbasbelopp och så vidare. Men jag vill inte göra det. Det viktigaste för mig är att vi får en diskussion och en överenskommelse som är bred och att vi tar detta på allvar. Därför ska vi ha en parlamentarisk socialförsäkringsutredning. Vi har talat om ett moratorium, eller ett stopp, för utförsäkringar. När Ulf Nilsson säger att de här och de här är de viktigaste förändringarna är det inte sant. De förändringar som har varit de största i sjukskrivningsregelförändringarna gäller det faktum att det faktiskt finns en bortre gräns då man säger: När du har varit sjuk tillräcklig länge är du ute. Då får du klara dig själv. Då är du borta. Det finns över huvud inte med på världskartan när jag vill diskutera en modern socialförsäkring.

Anf. 172 Ulf Nilsson (Fp)

Fru talman! Veronica Palm och jag är, som sagt, överens på den punkten, nämligen att det är bra att vi får en bred parlamentarisk utredning som försöker hitta ett långsiktigt hållbart system, på samma sätt som utgångspunkten var när vi diskuterade pensionerna för länge sedan. Vad den ska innehålla och vilka våra olika ingångar är när vi kommer till den utredningen är ganska meningslöst att stå och diskutera nu. Det bästa är väl att den är så förutsättningslös som möjligt. Sedan säger Veronica Palm att människor på något sätt kommer att utförsäkras vid årsskiftet. Veronica Palm använde inte ordet årsskiftet, men hon har sagt det tidigare i sitt anförande. Det som händer vid årsskiftet är att människors arbetsförmåga prövas. Det är inte fråga om att någon människa som är sjuk ska mista sin sjukförsäkring. Det ligger inte i förslaget. Jag vill därför ställa en motfråga. Tycker Veronica Palm att man ska använda sjukförsäkringen för att stödja människor som är arbetslösa i det system som vi har i dag? Det är så som det har fungerat. Vi kan tydligt se att betydligt fler människor har förtidspensionerats till livslång passivitet i tider då det har varit arbetslöshet till exempel. Vi kan även se att vanliga långtidssjukskrivningar har stigit i höjden när det har varit stor arbetslöshet. Ingen sjuk person utförsäkras vid årsskiftet i detta system. Men min motfråga är: Ska vi vidga sjukförsäkringen till något som man aldrig officiellt i alla fall har accepterat, nämligen att sjukpenning ska utbetalas till människor som är arbetslösa och söker arbete?

Anf. 173 Veronica Palm (S)

Fru talman! Nej, det ska vi inte göra. Ulf Nilsson blandar ihop korten lite grann. Jag var väldigt tydlig - han får läsa protokollet i morgon - med att inte säga att någon utförsäkras vid årsskiftet utan att man riskerar att kastas ut ur försäkringen därför att ens arbetsförmåga prövas mot hela arbetsmarknaden. Har man då minsta tillstymmelse till restarbetsförmåga för någonting någonstans på arbetsmarknaden mister man rätten till sitt arbete och mister då sin ersättning och tvingas att säga upp sig. Bakvägen urholkas då anställningstryggheten. Det är vad som händer vid årsskiftet. Det handlar inte om alla de 76 000 personer som i dag är oroliga. Det har jag också varit tydlig med att säga. Men det är illa nog att 76 000 människor får fira julhelgen med oro för att kastas ut ur ett system som de trodde skulle finnas där och som de trodde skulle stötta dem tillbaka till arbete. Det är illa nog. Det är inte tillständigt för en bra socialförsäkring. Ingen kommer att utförsäkras till årsskiftet, sade Ulf Nilsson. Då måste jag ställa en fråga till Ulf Nilsson. Jag hoppas på ett ja- eller nej-svar. Jag hoppas egentligen på ett nej-svar, men jag skulle nog vilja ha ett ja-svar av ärlighetsskäl. Är detta en försäkring där det finns en bortre gräns, där det finns en sista dag då du kan förbruka din rätt att få ersättning, där du kan förbruka din sista sjukdag även om du är sjuk?

Anf. 174 Ulf Nilsson (Fp)

Fru talman! Veronica Palm sade att hon inte hade använt ordet "utförsäkring". Däremot hade hon använt orden "kastas ut ur försäkringen". Skillnaden är, uppfattar jag, inte så väldigt stor. Vid årsskiften kastas ingen ut ur försäkringen; det har jag sagt. Däremot kommer människor som är sjuka, människor som väntar på en operation, människor som är under rehabilitering och människor som kanske har återgått på deltid och som kan gå upp på heltid att fortsatt få sjukpeng. Men människor som har arbetsförmåga och som kan söka arbete kommer att gå in i systemet med a-kassa, arbetslöshetsunderstöd och, framför allt, arbetsmarknadsåtgärder. Den regeln har alltid funnits. Skillnaden är att det nu blir en tydlig avstämningsgräns för när arbetsförmågan ska prövas. Veronica Palm nämnde om anställningstryggheten. Den förändras inte. Enligt era gamla regler har ju arbetsgivaren tvärtom haft rätt att säga upp en sjuk person för vilken det inte längre finns arbetsuppgifter. Med det nya systemet införs rätten till tjänstledighet för att pröva annat arbete. Mitt svar på frågan är alltså att ingen lämnar sjukförsäkringssystemet vid årsskiftet. Däremot vet vi att man kan få förlängd sjukpenning under 555 dagar. Sedan får man diskutera - detta arbetar regeringen med - olika typer av aktivitetsåtgärder. I värsta fall måste en del människor helt enkelt få förtidspension eller sjukersättning. Vi både hoppas och tror att betydligt färre hamnar i det än man gjorde med ert system. (Applåder)

Anf. 175 Lars Gustafsson (Kd)

Fru talman! Av vissa inlägg i debatten kan man tro att en stor del av den svenska väljarkåren är helt okunnig om vad det är för regering de tillsatt i det här landet, vilket ju låter väldigt allvarligt. Men i så fall kan debatten här vara en upplysande debatt. Redan från början har alliansregeringen insett att det är en ohållbar utveckling att ha ett system där människor inte får den hjälp och det stöd som borde ges när man råkar ut för sjukdom eller när det finns mer komplexa orsaker. Statistik bakåt i tiden visar tydligt att orimligt många människor i åratal har varit sjukskrivna utan att i tid ha fått adekvat hjälp. Resultatet för många är att återkopplingen till arbete och deltagande i samhällsgemenskapen efterhand helt har försvunnit. Även när det funnits viss arbetsförmåga har denna på grund av olika regelverk och praktiska hinder inte tillvaratagits, utan man har fastnat i en form av parallellt liv utan att må bra. När man sedan kommer till pensionsåldern upptäcker man dessutom plötsligt att pensionen är väldigt låg. Väldigt många människor blev tidigare förtidspensionärer på grund av brister och systemfel i sjukskrivningsprocessen samt utebliven rehabilitering. Det är rimligt att tro att många av dessa förtidspensioneringar var en riktig lösning. Men de är alldeles för många som skulle ha haft möjlighet att återgå till arbete om de i tid hade fått hjälp och stöd. Det är därför glädjande att riksdagen, som ett erkännande av att det tidigare funnits brister, beslutat om möjligheter för personer med icke tidsbegränsad sjukersättning att arbeta utan att riskera omprövning av ersättningen. Mot den bakgrunden skulle det vara oansvarigt av en regering med fokus på arbete och möjlighet till egen försörjning och på ett värdigt liv att inte göra förändringar som syftar till människors deltagande i en arbetsgemenskap och till möjligheter att själva efter förmåga försörja sig. Det senaste steget i den nödvändiga förändringen är det avtal som staten i helgen slöt med Sveriges Kommuner och Landsting om en rehabiliteringsgaranti. Under två år tillskjuts, som vi tidigare hört, 1,6 miljarder kronor till utökade insatser för personer med behov av rehabilitering. Det är i sammanhanget viktigt att påtala att dessa stora resurser är utöver det vårdansvar som redan finns hos vårdgivarna. Dessutom har det beslutats om extra resurser till vårdgarantin och utöver det även om en nedsättning av kostnaderna för arbetsgivarna. Fru talman! Ibland är det nödvändigt att höja blicken för att få en sammanhängande överblick av samhällets satsningar på exempelvis vård och omsorg. Emellanåt slås jag av att det totalt sett är enorma summor som avsätts till dessa verksamheter. Då uppstår frågor om vårdsektorn som helhet verkligen använder resurserna optimalt. Svaret är självskrivet: Så är det inte. Det är naturligtvis svårt att utvärdera en optimering och hur denna skulle se ut. Men en sak är säker: Om man lägger de olika summorna från de olika vårdsektorerna jämte varandra upptäcker man att resurserna inte motsvarar sektorernas sammantagna verksamheter. Helt klart överskrids dessa. Om till exempel en över hela landet fungerande vårdgaranti blev verklighet skulle stora summor kunna överföras till vård och rehabilitering samtidigt som intäkterna till samhällsekonomin skulle öka. Ett nyligen redovisat exempel på olika kostnader för vårdgivning och därmed sjukskrivningskostnader är landstingens olika nivåer för att hindra smittspridning på vårdenheter. Jämtland anses där sämst och Halland ännu en gång bäst. Det finns inga sakliga skäl till skillnader på detta område, utan det är en organisationsfråga som i en förlängning drabbar både patienters och vårdgivares ekonomi. Till detta ska läggas de privata sjukvårdsförsäkringarna, ca 200 000 sådana år 2006. Detta är inte ett tecken på ett system som fungerar optimalt, utan det finns verkligen brister. Jag välkomnar inte fler privata sjukförsäkringar, utan jag välkomnar system som omfattar alla. Dessutom ska man betala bara en gång. Fru talman! Det är viktigt att vårdkedjan fungerar, från vårdgaranti till rehabiliteringsinsatser. Det är bra att avtal om framtida insatser för rehabilitering nu har träffats så att insatser görs i tid. Samtidigt är det viktigt att följa upp hur avtalet efterföljs - att patientens behov tillgodoses utan onödigt dröjsmål. Jag är övertygad om att vårdgarantin är en viktig nyckel när det gäller hur stort behovet av rehabilitering blir. Det finns goda belägg för det. Jag vill för Kristdemokraternas del också nämna att vi på sikt ser ett behov av att resurserna på ett ännu tydligare sätt än tidigare kopplas - allokeras, som det så fint heter - till patienten, med möjlighet till någon form av rehabiliteringspeng. Det måste bli tydligt att samhällets resurser syftar till att stödja den enskilde och att samhället organiseras utifrån detta perspektiv. Fru talman! I dagarna har det varit diskussioner om sjukskrivna som efter årsskiftet ska prövas - detta för att se om de eventuellt kan övergå till att vara arbetssökande. I debatten talas det om att det är 76 000 personer som får sin sjukpenning indragen. Detta är grovt vilseledande. Som en jämförelse kan jag nämna om ett exempel från Kronoberg. I medierna hävdades det först att det kunde röra sig om tusentals personer. Men sedermera trodde Försäkringskassan att 600 personer berördes. För två veckor sedan meddelade Försäkringskassan att det nog rör sig om färre än 100 personer, kanske 30 de facto - man kan ta liknelsen om hönan och fjädern. Orsaken till dessa häftiga omkastningar i sifferexercisen är att man blandar ihop antalet som ska prövas med det faktiska utfallet, som är okänt. Därför är det bra med sans och nyans i påståendena. Det är också viktigt att ha klara riktlinjer om vad som är sjukförsäkring och vad som är arbete. Om man har arbetsförmåga ska denna tas till vara. Samtidigt ska sjukförsäkringen omfatta personer som är sjuka. I Försäkringskassans uppdrag ingår också att tillsammans med Arbetsförmedlingen finna övergångslösningar för personer som går från sjukpenning till arbetssökande och arbete. Fru talman! Det är väsentligt att de myndigheter som har i uppgift att fungera som en samhällsservice och som myndighetsutövare kan utforma sitt arbetssätt så att de tjänar medborgarna på ett rationellt sätt. Därför är omorganisation och nya arbetssätt avgörande för hur man fyller sin funktion och för hur man uppfattas av dem som man ska betjäna. Riksdagen har därför beslutat att tillskjuta sammanlagt ½ miljard kronor utöver tidigare anslag till Försäkringskassan. Påståenden om att riksdag och regering inte har bistått Försäkringskassan med resurser är gripna ur luften i ett försök att överträffa det som redan genomförts och tyder på en brist på ett ekonomiskt perspektiv. Betänker vi att riksdagen också beslutar om en nedsättning av arbetsgivaravgifter inser vi att det handlar om en mycket stor summa pengar utöver gängse budgetanslag. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet. (Applåder)

Anf. 176 LiseLotte Olsson (V)

Fru talman! Jag vill egentligen bara ta upp en liten fråga som Lars Gustafsson inte berörde i sitt anförande. Det handlar om någonting som jag läste i tidningen för ett par veckor sedan. Kristdemokraterna ville att det, när man fick vänta på sin sjukpenning eller andra ersättningar från Försäkringskassan, skulle utbetalas en ränta. Det är någonting som vi har föreslagit i vår reservation och som jag har lyft fram. Vi kommer att votera om det i morgon. Jag undrar om Kristdemokraterna står fast vid det man sade i tidningen för ett par veckor sedan och tänker rösta för vårt förslag.

Anf. 177 Lars Gustafsson (Kd)

Fru talman! Vi har tillsatt en del arbetsgrupper för att utveckla vår politik, och detta rörde sig om familjepolitik, tror jag. Där fanns ett förslag till en motskyldighet, som gör att man inte kan missbruka människors rätt till en ersättning. Det är väl helt rimligt. Hur det ska lösas i praktiken får vi titta på senare. Jag tror att det finns en ganska stor förståelse för att det måste finnas någon koppling där med tanke på att den enskilde drabbas. Inte minst var det problem i sommar med utbetalningarna då flera i Försäkringskassans personal tog semester samtidigt. Hur nu en ledning kan ha det på det viset vet jag inte. Det hade inte gått i mitt företag i alla fall. Men det är en annan fråga. Det som jag tycker är lite märkligt är att ni har talat om att vi har en gammaldags syn i vårt förslag. Man vill ha en bortre gräns. Det är intressant. Men man får faktiskt en förtidspension eller något slags utvecklingsgaranti, och LO har samma syn. Då måste LO vara väldigt gammaldags, om jag uppfattat det rätt. Vad tycker LiseLotte Olsson om det? Tycker LiseLotte Olsson att LO har en gammaldags syn på försäkringar?

Anf. 178 LiseLotte Olsson (V)

Fru talman! Oj, det hoppade väldigt mycket. Jag tycker inte att jag fick något svar på min fråga. Jag håller med om att det borde vara, som du sade, en motskyldighet - det var ett bra ord - och att det borde vara någonting självklart. Har jag som försäkrad fått vänta på min rättmätiga ersättning borde jag få ränta och även, som vi säger, skadestånd om man får vänta väldigt länge. Många har fått låna för att klara hyran och annat. Jag skulle vilja ha ett klart besked. Jag tycker att det är lite - jag vet inte vilket ord jag ska använda - lurendrejeri kanske. Ena veckan går man ut i tidningen och påstår att det här vill vi kristdemokrater ha och kommer att slåss för. Ni har en chans i morgon. Vi kommer inte att få igenom förslaget. Men ni kan visa att ni står för den politiken genom att trycka på rätt knapp i morgon. Stå för det ni går ut och säger i tidningen! Tycker ni att folk som har fått vänta länge på sin ersättning ska få ränta på sina pengar? Jag skulle vara väldigt glad om jag kunde få ett klart ja eller nej utan några omformuleringar.

Anf. 179 Lars Gustafsson (Kd)

Fru talman! Vi är så lyckligt lottade att vi trivs med att umgås. Vi kommer säkert överens om en lösning framöver även på detta område. Jag är väldigt hoppfull om det. Hur det blir för LiseLotte Olsson får vi väl läsa om i tidningarna. (Applåder)

Ronny Olander (S)

Anf. 180 Ronny Olander (S)

Fru talman! Det är verkligen en mycket intressant debatt som vi för om ett av de största utgiftsområdena i den statliga budgeten, nämligen socialförsäkringsområdet. Som bekant omspänner det, om man väl lägger till a-kassan och lite pensioner, över hälften av statsbudgeten. Det pekar verkligen på vikten av det. I den här ideologiska debatten som förs från högerflanken och från oss i socialdemokratin, Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna är det en väldigt stor skillnad i vårt synsätt, vår människosyn och så vidare. Det som vore hälsosamt också i den här debatten vore att lyfta fram det svenska folket som ett mycket arbetsamt folk, slitsamt, som jobbar i 24-timmars-Sverige, stiger tidigt upp på morgonen, är på väg hem kanske på morgonen efter att ha utfört sitt uppdrag. Här glöms bort förvärvsfrekvenser som för kvinnor är på 75 procent, för män på 77 procent. Ibland när vi diskuterar integrationspolitiken framställs den som misslyckad, men uppemot 60 procent av dem som inte har bott i landet så länge arbetar. Dessvärre är det för personer med funktionsnedsättning den sämsta utkomsten i det här fallet, 53 procent. Jag vill inledningsvis instämma i Veronica Palms anförande och hennes yrkande för vår del i socialdemokratin. Jag känner stor sympati för vad LiseLotte Olsson och Gunvor G Ericson har gett uttryck för här. Det visar att vi står på en sida, och ni andra står på en helt annan sida. Men det är så politiken möts. Blockpolitiken är verkligen bergfast cementerad. Här finns inte en öppning någonstans. Varken vid socialförsäkringsutskottets behandling av betänkanden och propositioner och annat eller här i kammaren finns det en öppning när man sträcker ut handen och vill pröva olika typer av frågor. Det är bara att konstatera. Det är också viktigt att, som någon nyligen sade, svenska folket förhoppningsvis får veta vad som sägs i denna kammare och att det sprider sig utåt. När man diskuterar socialförsäkringsfrågor - det är ett underlag till som gör att det är socialförsäkringsfrågor - och vi vill diskutera helheten vill ni ofta, inte i dag, smala av det och säger: Nej, det ska vi inte diskutera i dag, det ska vi diskutera vid något annat tillfälle. Det är just då man börjar fråga: Vet folk egentligen, vet beslutsfattare vid olika myndigheter och annat vad som har beslutats eftersom det är pusselbit på pusselbit? Men icke förty skulle det även när det gäller arbetsmarknads-, utbildnings-, närings-, social- och företagarpolitik kännas väldigt naturligt att få diskutera det här. Jag försökte komma med ett ödmjukt stuk den 1 december när vi senast debatterade här. Det var lönlöst, för den manövern gör jag inte om. Det har jag blivit klok av. Här känns det mer som att på kommandobryggan finns högsta chefen, statsministern. Han har full fart framåt. Förste styrman, Anders Borg, eller chefen i maskinrummet, Sven Otto Littorin, tvekar inte en sekund. Det är det moderatstyrda, det är det högerstyrda som gäller. Jag fattar inte att ni i de tre andra partierna har tagit den stödpartiroll som ni har tagit. Jag fattar inte! På något vis hade ni både intressanta och spännande förslag, men debatten har visat att det bara blivit en enda vilja som gäller, fru talman, och det är Moderaternas. Låt oss slå fast att det är på det viset. Ni säger att vi i oppositionen inte vill någonting. Jo, det vill vi visst det, och vi har velat det under de tolv åren. Ni vet det mycket väl vad gäller ohälsomål och annat och högkonjunkturen som var när ni kom till makten men som ni tyvärr förvaltade alldeles för dåligt. Skörden är bärgad. Pengarna skulle läggas i ladorna och användas i sämre tider, som det är nu. Men ni har delat ut dem till dem som har det mest. Vad finns kvar? Inte ens utsäde till nästa års skördesättning. Det är problemet. Nu ska jag inte attackera Centerpartiet för hårt, men det skulle i alla fall kunna vara ett resonemang som man skulle kunna tänka sig tilltala dem - att tala i bondepraktikertermer. Men det har blivit mer av Stureplanshistoria av det hela. Det tror jag att det har blivit. Ni har svängt om där ni också. Det som är knepigt med hela ert resonemang, och det är inte säkert att ni själva tänker på, är att ni säger att de som har arbetsförmåga ska jobba. Javisst, men definiera begreppet arbetsförmåga. Om ni inte orkar med det i dag, vilket ni inte kommer att göra, så vid nästa tillfälle. Det får bemötas på debattsidor eller var ni vill. Jag ska inte provocera så att ni känner er manade att trycka på knappen för ordet. Men definiera begreppet arbetsförmåga. Anna Hedborg har ni satt i en utredning för att göra det så komplicerat och svårt att hon inte är färdig förrän i maj nästa år. Men ni vet vad det innebär. För er är det on-off -knappen enligt ert resonemang, Gunnar Axén. Antingen är man frisk, eller så är man sjuk. Det finns inget annat alternativ. Jag har ingen medicinsk kompetens, men jag kan titta ut över församlingen, och det är inte säkert att ni skulle bli friskförklarade allihop. Vet ni vad det är som har irriterat mig under lång tid? Nu svänger ni från en global ekonomisk kris, inte sant? Jo, men innan det var den globala krisen var det Socialdemokraterna och oppositionen som det var fel på. Sedan var det bankerna det var fel på. När historiker och statsvetare ska skriva den här mandatperiodens historia och vad som hände får de bara läsa att det var Socialdemokraterna, det var oppositionen, det var bankerna, det var myndigheterna och alla andra som det var fel på. Efter två år kom den globala krisen. Ja, då är det den som är felet. När vi i högkonjunktur ville satsa på att få människor i Amsåtgärder, komvux och alla andra typer av kompetenshöjande åtgärder sade ni: Nej, det ska inte vara några Amsjobb. Det ska vara riktiga jobb. Men vad gjorde ni? Ni halverade komvux och ska sedan återställa den. Först var det 50 procents minskning och sedan 100 procents ökning. Ni har en sifferexercis som är något helt otrolig. Det är knappt man tror att man kan göra så, men det är precis det ni gör. De 75 procent av de varslade som förmodligen kommer att hamna utanför ska då konkurrera med det som så intensivt har diskuterats här, nämligen rehabiliteringskedjan som vi har belägg för kommer att innebära att människor på ett eller annat sätt kommer att hamna utanför socialförsäkringssystemet. Nu har ni gett er ära och heder på att ingen ska utförsäkras. Jag hoppas verkligen att Försäkringskassans samtliga 14 000 tjänstemän har läst, hört och tagit till sig vad ni har sagt här i talarstolen i dag. Försäkringskassan har lämnat andra uppgifter om det. Jag märker att ni inte är så speciellt intresserade av vad jag säger, men det finns något att lyssna på på Youtube just för er som sitter och applåderar det här med rehabiliteringskedjan. Ni har suttit och applåderat när vi har känt oss väldigt oroliga över försämringar för människor. Men nu förstår jag att det med ert omvända sätt att räkna blir förbättringar för människor. När de får mindre pengar blir de antingen mer friska eller mer arbetssugna. Det är verkligen ett helkonstigt resonemang! Det är klart att förr i tiden blev folk mer mjuka i skinnet när de fick sänkta ersättningar, sänkta löner, och de blev kanske också lite mer arbetsvilliga. Men jag trodde faktiskt att det inte skulle vara så längre i vårt land. Gunnar Axén gjorde en liten manöver den 1 december när han valde ut LiseLotte Olsson från Nordmaling för att prata om sänkningen av socialavgifter och vad den betyder för hennes för kommun. Då tänkte jag att det nog är något nytt sätt som vi ska jobba på, så jag har tagit till mig det. När det gäller utförsäkringarna år 2010 utifrån invånarantalet och i procent, vad händer i till exempel Norrköping, Gunnar Axén? Jo, 758 stycken blir utförsäkrade där 2010. I Stockholm, där såväl Helena Rivière som Mats G Nilsson och Fredrick Federley bor, är det 4 203. I Solveig Zanders kommun är det 258. I Lund är det 431, Ulf Nilsson. I Lars Gustafssons Laholm är det 141. I Mikael Cederbratts Vänersborg är det 258. Nu kan jag säga att det bara är en retorisk fråga, så slipper ni begära replik på mig. Så slapp vi det. Nåväl, det som man också kan fundera på är de olika sätten att se på saker och ting. Nu fick vi besked - jag ska snart avsluta, fru talman, och är ledsen att jag har överskridit talartiden - om att den parlamentariska utredningen kommer efter nyår. Innan sade man att den skulle komma före jul. Men den 1 december sade man ju inte vilken jul, så det återkommer man kanske till. Vi har nu i två år hört att nu kommer den, nu kommer den, men utredningen har inte kommit. Snart är frågan hur kul det är att sitta med i en utredning där de som representerar er tror att hälften av Sveriges befolkning har rätt och att den andra hälften har fel. Stackars de som ska sitta där och försöka kompromissa! Men vi kompromissar inte med vad vi tycker och tänker, vill jag bara ha sagt tydligt och klart. Framför mig har jag ett stort underlag - av tidsskäl kan jag inte gå in närmare på det - från LO, TCO och Saco. Jag har inte brytt mig om att ringa till Svenskt Näringsliv, för jag tänkte att ni kanske redan har gjort det. Men jag bryr mig om vad arbetsmarknadens parter på den sidan tycker och tänker, därför att de representerar ett så stort antal löntagare. Det är oerhört viktigt att lyfta fram det, och det ligger helt i linje med vad vi tycker om standardförsäkringen och inkomstbortfallsprincipen, att den ska vara generell och obligatorisk och utan ohälsoförsäkring. Avslutningsvis har det varit en del resonemang om att man ska arbeta först och sedan få tillgång till försäkringen och att det är arbetsgivaren som betalar in socialavgifterna. Men det är en relation mellan arbetsmarknadens parter där man från det tillgängliga löneförhandlingsutrymmet räknar av alla kostnader som arbetsgivaren har, inklusive socialavgifter, och blir sedan överens om storleken på lönedelarna och de olika allmänna lönedelarna i kollektivavtalet som man ska hantera. Det är det som det handlar om. Det är viktigt att påpeka. Sedan hade Helena Rivière ett resonemang om att man ska göra rätt för sig innan man kommer till matbordet. Men det barn som föds multihandikappat och förmodligen aldrig, trots vilja och uppmuntran från föräldrar och andra, kommer att kunna arbeta utifrån er syn på arbetsförmåga, eller flickan på cykel på väg till skolan som skadas när det kommer en bil som inte skulle ha varit där, eller den studerande som bryter benet i stora trapphallen på gymnasiet, eller den som kommer till skada i jobbet, eller den flykting som kommer hit som har så traumatiska upplevelser att han inte kan börja jobba på flera år - hur ska vi hantera den typen av frågor? Var lite försiktiga och fundera på vad ni egentligen säger där! (Applåder) I detta anförande instämde Matilda Ernkrans, Jasenko Omanovic, Veronica Palm, Magdalena Streijffert, Göte Wahlström och Siw Wittgren-Ahl (alla s).

Gunnar Axén (M)

Anf. 181 Gunnar Axén (M)

Fru talman! Låt mig först få instämma i Ronny Olanders hyllning av det hårt arbetande svenska folket, de som går upp fem dagar i veckan, går till jobbet, åker hem, sköter hemsysslorna, eller för den delen går till jobbet på kvällen och kommer hem på morgonen eller de som jobbar lördagar, söndagar, helger och helgnätter. Det är de som bygger vårt välstånd, som finansierar vår välfärd. Det är de som bygger landet. Jag kan bara inte förstå varför Socialdemokraterna och oppositionen i övrigt vill straffa dem som arbetar genom att göra det mindre lönsamt genom att höja skatterna för dem. Jag kan inte förstå detta. Ronny Olanders hyllning av det arbetande folket går inte ihop med den politik man för. Jag tycker att de ska belönas som arbetar och skapar vår välfärd och finansierar vårt välstånd. Ronny Olander oroade sig för att blockpolitiken skulle vara cementerad. Jag ser inte att den är det faktiskt. Vi har en enad allians. Vi har en politik, vi har en idé om vad vi vill göra för att göra Sverige bättre. Men något block på den andra sidan har vi ännu inte sett mycket till. I betänkandet som vi debatterar i dag finns 59 reservationer, och bara 4 av dem har ni inom oppositionen kunnat vara överens om. Det är inte mycket till block det inte. Ni gör ju vad ni kan på er sida för att ni inte ska vara något block, helt uppenbart, för det verkar vara svårt att komma överens om tagen inom vänsterkoalitionen. Jag ser gärna att vi diskuterar politik och politikens utformning, men då måste vi ha någonting att diskutera också. Från vänsteroppositionens sida har det inte kommit fram några egentliga förslag om vad man vill göra för att få bukt med långa, passiva sjukskrivningar. Man är emot och man är emot, och man försöker skrämma och oroa så många sjuka som möjligt. Men några egna förslag att diskutera finns det inte. Det existerar inte. Därför är det heller inte så förvånansvärt att Ronny Olander kan tala så länge om så mycket annat än det som faktiskt den här debatten rör, nämligen vad vi ska göra för att hjälpa människor tillbaka till arbetsgemenskap från sjukskrivning. Jag ska återkomma till det. Men låt mig först bara nämna en sak. Ronny Olander efterlyste en definition av vad som är arbetsförmåga. Jag är lite förvånad över att Ronny Olander efterlyser detta. Det är ett begrepp som har funnits under lång tid inom sjukförsäkringen. Det fanns under er tid. Visste ni inte vad arbetsförmåga innebar trots att ni använde er av det tidigare? Vi har i alla fall gjort en sak och det är att ta reda på vad arbetsförmåga är och definiera det ordentligt. Det kommer inom kort en utredning som har utrett vad arbetsförmåga är för att hitta gemensamma definitioner och begrepp som vi alla kan använda oss av. Det var inget som skedde under Socialdemokraternas tid vid makten. Låt mig säga det tydligt: Ingen kommer att utförsäkras den 1 januari nästa år. Alla kommer även fortsatt att omfattas av sjukförsäkringen. Ingen som är för sjuk eller för skadad för att arbeta kommer att tvingas arbeta. Är man sjuk eller skadad och inte kan arbeta kommer man även i fortsättningen att ha sin sjukpeng. Vi har infört en rehabiliteringskedja med tydliga tidiga avstämningstillfällen för att ersätta långa passiva sjukskrivningar med tidiga aktiva rehabiliteringsåtgärder. Vi har genomfört en massiv satsning på rehabilitering och vård för att hjälpa människor tillbaka från sjukskrivningar till arbete och arbetsgemenskap. (Applåder)

Ronny Olander (S)

Anf. 182 Ronny Olander (S)

Fru talman! Om ni så väl vet vad arbetsförmåga är, varför utreder ni det då? Varför tillsätter ni en utredning för att klara ut det ni redan vet? Det är knepigt. Bekymret är att folk har trillat mellan stolarna. Men ingen av er har nämnt risken att trilla mellan stolarna. Det är konstigt. Visst har det funnits olika kulturer. På Arbetsförmedlingen har man inte varit anställningsbar medan man enligt Försäkringskassan inte har varit tillräckligt sjuk. Det handlar om något helt annat. Att vi inte har gjort något får man höra lite av och till. Ta ohälsoproblematiken som med det mål som fanns från 2002 till 2008 skulle halveras utan att det blev fler sjuk- och aktivitetsersättningar och utan att mer sjukpenning skulle betalas ut. Det uppnåddes. Men när ni kom till makten 2006 var det bland det första ni plockade bort. Var därför lite försiktig med ordvalet! Vi har haft Dagmar, Finsam, Socsam, Frisam och nu Finsam igen. Det har varit samarbetspartner mellan olika instanser. Det har varit en stor framgång i riktning mot att ohälsotalen skulle halveras. Gunnar Axén sade något om att straffa löntagare. Vi straffar väl inga löntagare. Jag förstår inte vad det resonemanget kommer från. Däremot tycker vi att det är rimligt att man betalar skatt efter bärighet. Därför gjorde vi en stor uppgörelse med Folkpartiet - som nu har backat ur - där vi sade att 80 procent av Sveriges löntagare bara skulle betala 30 procent i skatt. Sådana som Gunnar Axén och jag skulle betala mer eftersom vi hade mer och kunde bidra med det till det allmänna för att hålla samman samhället. Det var det som det gick ut på, Gunnar Axén.

Gunnar Axén (M)

Anf. 183 Gunnar Axén (M)

Fru talman! Ronny Olander efterlyste en definition av vad arbetsförmåga var för något. Vi har bestämt oss för att ta reda på det och definiera det genom att tillsätta en utredning som kommer med en definition av vad arbetsförmåga är. Det som är så förvånansvärt är att Socialdemokraterna uppenbarligen har använt sig av denna term i åratal utan att ha en aning om vad arbetsförmåga är för något. Men nu kommer vi snart att få en tydlig definition på vad arbetsförmåga är så att arbetsförmedling och försäkringskassa talar samma språk och människor inte hamnar mellan stolarna. Ronny Olander säger att Socialdemokraterna satte upp det ambitiösa målet att halvera sjukskrivningstalen. Ja, det gjorde man. Men hur gjorde man det? Hur minskade man sjukskrivningstalen? Jo, genom att förtidspensionera bort människor efter ett års sjukskrivning till ett permanent utanförskap - från 80 procent i ersättningsnivå till 64 procent i ersättningsnivå. Många människor blev avskedade eftersom sjukersättning och förtidspension var grund för uppsägning. Det var hundratusentals som förtidspensionerades bort under Socialdemokraternas tid vid makten bara för att de inte fick den vård och rehabilitering som de hade rätt till och behov av. 140 personer per dag förtidspensionerades under Socialdemokraternas tid vid makten. Vad gjorde ni? Gav ni dem vård och rehabilitering? Nej. Det var långa passiva sjukskrivningar och sedan ut i förtidspension. Det var ett cyniskt sätt att halvera sjukskrivningstalen på. Slutligen till det som Ronny Olander sade och som förvånade mig mycket, nämligen att Socialdemokraterna hyllar dem som arbetar, bygger och finansierar vårt välstånd och vår välfärd. Ni straffar ju dem. Ni ska höja skatten för dem med helt vanliga inkomster. Hur mycket det blir när ni har kompromissat färdigt på vänsterkanten vet vi inte, men det kanske Ronny Olander kan svara på.

Ronny Olander (S)

Anf. 184 Ronny Olander (S)

Fru talman! Arbetsförmågebegreppet har varit och är mycket individuellt och personligt. Det fastställs tillsammans med den egna läkaren, husläkaren, anpassningsgruppen och företagshälsovården. Vi tar inte en stor stämpel och stämplar hela folket med vad som är arbetsförmåga. Det är ert bekymmer. Ni säger antingen sjuk eller frisk. Vi har tagit hänsyn till individen och satt människan i centrum i alla våra rehabiliteringsåtgärder. Det är så vi har jobbat. Vi har också respekt för att det finns människor som har slitit hårt i privat och offentligt arbetsliv. Oftast är det kvinnor där nacke, axlar, rygg och knä inte längre orkar med. De har jobbat med barn, äldre och i skol- och personalbespisningar. De kan också ha jobbat hårt i det privata näringslivet. Sluta med snacket om ett års automatisk gräns! Läs på i stället! När det gällde rehabiliteringsåtgärder fick det absolut inte gå mer än ett år. Då satte vi upp gränsbommen. Alla rehabiliteringsåtgärder skulle vara vidtagna inom ett år för att man över huvud taget skulle börja diskutera sjukersättning. Det var det som det handlade om. 140 stycken om dagen har vi hört hur många gånger som helst. Men ni har ju släppt ut 140 om dagen på två år. En halv miljon medlemmar har ni sopat bort ur arbetslöshetskassan. Hoppas att det blir som ni har lovat nu. Det är klart att vi alla hyllar det arbetande folket. Gör din plikt och kräv din rätt! Det är arbetarrörelsens motto och ska så vara. Kom inte med snacket om jobbavdrag! Det har ni strulat bort på dem som skulle vara kvar i a-kassan. Dessutom har räntor och inflation på grund av dålig ekonomisk politik gjort att jobbavdraget är bortsopat för länge sedan. Det finns inte en smula kvar. Hade vi haft ettöringar och tioöringar kvar hade det väl varit det vi diskuterat.

Gunnar Axén (M)

Anf. 185 Gunnar Axén (M)

Fru talman! Ronny Olander hade ändå en liten uppfattning om vad arbetsförmåga är för något och att det kan vara individuellt. Det håller jag med om. Det ska alltid vara individuella prövningar. Så är det i dag och så ska det givetvis vara. Det som har varit ett problem, och som vi säkerligen kan vara överens om, är att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen inte alltid har talat samma språk. Vi har säkert alla träffat på människor som har sagt att enligt Försäkringskassan är de för friska för att vara sjukskrivna och enligt Arbetsförmedlingen för sjuka för att få ett jobb. Vårt syfte är att hitta begrepp och definitioner som gör att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen talar samma språk för att undvika att människor hamnar mellan stolarna. När det gäller halveringen av sjukskrivningstalen och det faktum att 140 personer förtidspensionerades varje dag under Socialdemokraternas styre säger Ronny Olander att man satte upp en tidsgräns. Alla rehabiliteringsinsatser skulle vara prövade inom ett års tid. Så var dock inte fallet. När vi tittade på hur det såg ut konstaterade vi att enligt den sjustegsmodell Försäkringskassan arbetade med fanns det fortfarande 70 procent kvar på steg ett efter ett års sjukskrivning när den automatiska prövningen för förtidspension skulle göras. Då var det inte så konstigt att människor försvann ut i förtidspension. Tittar man på utvecklingen av sjukskrivna respektive förtidspensionerade ser man att sjukskrivningstalen först stiger kraftigt och sedan efter ett par år med automatisk prövning för förtidspension ökar antalet personer med sjukersättning eller förtidspension kraftigt. Det är ett faktum. Det var den politik man förde tidigare. Nu har vi en mycket humanare och mänskligare politik. (Applåder)

Anf. 186 Siw Wittgren-Ahl (S)

Fru talman! Kära riksdagskolleger! Nu ska vi tala om utgiftsområde 11. Det handlar ju om ekonomisk äldrepolitik, eller ekonomisk trygghet vid ålderdomen som regeringen i fortsättningen vill kalla det. Målet ska dock vara kvar och detsamma som tidigare inom politikerområdet. Att personer med låg eller ingen inkomstrelaterad pension ska garanteras ett värdesäkrat grundskydd och att efterlevande make ska ges ett rimligt ekonomiskt stöd för att klara omställningen efter ett dödsfall är vad detta politikerområde handlar om. När vi talar om äldre är vår utgångspunkt att de äldre ska kunna leva ett aktivt liv och ha inflytande i samhället och över sin vardag. De ska kunna åldras i trygghet och med bibehållet oberoende. De ska ha tillgång till vård och omsorg när de blir äldre, och de ska bemötas med respekt. Vårt uppdrag som politiker och i riksdagsarbetet är att se till helheten. Som vi påpekar i vår reservation 33, som vi yrkar bifall till, kan man inte enbart se till garantipensionen, bostadstillägget eller äldreförsörjningsstödet för att säkra standarden för våra ålderspensionärer. Det är bra att man höjer förmånsbeloppet och det särskilda bostadstillägget och äldreförsörjningsstödet, men det är långt ifrån tillräckligt. Att åldras i trygghet och med bibehållet oberoende står ju också för att kunna klara sig på sin pension. Fru talman! I Göteborgs största morgontidning GP kunde man häromdagen läsa hur skattegapet mellan pensionärerna och löntagarna ökar och hur bland annat ålderspensionärerna får betala tusentals kronor mer i skatt varje månad än de som arbetar. Jobbskatteavdraget, som skattetekniskt är en vanlig skattesänkning, innebär att löntagarna drar ifrån pensionärerna och andra som inte har någon arbetsinkomst, som är arbetslösa, sjuka och föräldralediga. Vidare kunde man läsa i Göteborgs-Posten: De sämst ställda garantipensionärerna får en särskild skattelättnad nästa år på 200 kronor i månaden, men de får ändå betala 300-400 kronor mer i skatt varje månad än en löntagare med samma inkomst. Den lägsta garantipensionen för en ogift pensionär är och blir år 2009 7 780 kronor före skatt. Efter skatt får pensionären ut 6 200 kronor i garantipension. Det betyder att garantipensionären i alliansens Sverige betalar 300-400 kronor mer i skatt varje månad än en löntagare med samma lön. Pensionärer, sjuka och arbetslösa betalar alltså mer i skatt än alla andra som har samma inkomst. Jag säger som Curt Persson, ordförande i PRO, säger i samma artikel: Det är orättvist och faktiskt orättfärdigt. Pensionen är ju en uppskjuten lön och ska beskattas lika. Detta var en av grundförutsättningarna i pensionsuppgörelsen. Att pensionärsorganisationerna är upprörda förstår jag. I en undersökning som PRO låtit göra visar det sig att endast 21 procent av svenska folket kände till den djupa orättvisan att pensionärer, arbetslösa och sjuka straffbeskattas. Detta gömmer ni bakom ert prat om arbetslinjen. Jag kan inte låta bli att till den moderatledda regeringens företrädare här i riksdagen sända den fråga som en av GP:s läsare ställde. Det är en fråga som många pensionärer ställer till mig när jag är ute och talar. Ni är väl också ute och talar med pensionärerna, så den här frågan kan inte vara främmande för er. Ska en 80-årig gubbe straffbeskattas för att han efter 50 yrkesverksamma år inte orkar arbeta? Det är ju vad er politik går ut på. Ni säger, precis som jag sade i inledningen, att våra äldre ska ha inflytande i samhället och över sin vardag. Det är vi politiskt eniga om. Det verkar avlägset när man betänker att pensionärsorganisationer som i dag tillsammans organiserar 800 000 medlemmar har uppvaktat regeringen för denna orättvisa utan att det har hänt så mycket mer än att man har stärkt garantipensionen lite. Ingår inte diskriminering av folk till följd av ålder i det värdegrundsbegrepp som ni utreder och pratar så fint om? Nu är det kris i ekonomin och ekonomin behöver stimuleras. Vi socialdemokrater presenterar vårt förslag till budget. Det ska diskuteras här i kammaren på fredag. Där ingår även att stärka pensionärernas köpkraft dels genom att sänka momsen på mat - äter gör vi alla - dels genom att förstärka bostadsbidraget. För att stärka ekonomin för de sämst ställda pensionärerna vill vi förbättra bostadstillägget för pensionärerna. Vårt budgetalternativ innebär att ersättningsnivån höjs från 93 till 95 procent och att taket höjs till 5 500 kronor. Detta ska gälla från den 1 januari 2009. Nu är det halvtid för regeringen med Fredrik Reinfeldt som statsminister. Några av oss kommer kanske ihåg den varma sommardagen när partiordföranden Fredrik Reinfeldt höll sitt tal i Vaxholm. Han hade med sig flera löften dit. Ett var att det skulle bli bättre för de äldre. Han sade också: Allt som Socialdemokraterna tillför vården och skolan ställer vi upp på. Där vill vi ge mer resurser än de. Striden i det här valet står inte om välfärdens kärnverksamhet, utan om huruvida vi ska bygga ut bidragssystemet som gör det olönsamt att arbeta. Så sade moderatledaren. Jag citerar detta för att påminna om vad regeringens främsta företrädare sade före valet. Många trodde väl inte att han menade att det var ålderspensionärerna, förtidspensionärerna, de sjuka och arbetslösa som var olönsamma. Nu är det snart jul, och min favorit på julafton är Karl-Bertil Jonssons julsaga. Hans stora idol är ju Robin Hood - han som tar från de rika och ger till de fattiga. I dagens Sverige har Robin Hood ingen plats, inte heller hans principer om att fördela efter behov. Särskilt så här i jultid hade man önskat att såväl utförsäkrade som ålderspensionärer hade fått ett välbehövligt tillskott att se fram emot den 1 januari. Så kommer det inte att bli, och det beklagar jag. I detta anförande instämde Matilda Ernkrans, Jasenko Omanovic, Ronny Olander, Veronica Palm, Magdalena Streijffert och Göte Wahlström (alla s).

Anf. 187 Kalle Larsson (V)

Fru talman! Människor i vårt land har ägnat många år av sina liv åt att bygga upp den välfärd som vi andra lever i. De har slitit ut sina kroppar och kämpat hårt i industrin, i hemtjänsten, i vården och i skolan för att andra människor ska kunna få den välfärd som de förtjänar. Människor har ägnat sig mer än vad som rimligen kan krävas åt att försöka bygga ett samhälle som skulle vara rättvist och som skulle ge andra värdighet och rättvisa. Det man sedan får möta när man blir pensionär är i dag för många ett liv i fattigdom. Resultatet av ett helt liv av arbete för andra och för en själv blir att man från samhället knappt får tillbaka pengar som räcker ens för de nödvändigaste utgifterna. Detta, fru talman, är en av de stora välfärdsbristerna i vårt land. Människor som dina och mina far- och morföräldrar och föräldrar har fått ägna så mycket kraft och tid och så många timmar av slit för att bygga upp en välfärd och en ekonomi för att sedan, när de blir pensionärer och får tid, ändå sakna pengar att förverkliga de drömmar de har kvar i livet. Detta är en dold skandal. Det som i dag händer är att människor glöms bort på vårdhem och av hemtjänsten. De har inte pengar att betala nödvändiga utgifter i slutet av månaden och får vända och vrida på de sista kronorna för att över huvud taget ha råd att köpa mat och betala hyran. När man ser hur många pensionärer har det skulle man kunna tro att Sverige är ett fattigt land, ett land där det saknas resurser. Hade det varit så skulle detta ha varit lättare att begripa. Om alla i Sverige hade delat dessa fattiga villkor och hade haft problem att få ekonomin att gå ihop hade det varit en gemensam uppgift att göra något åt det. Men det vi i dag ser är något annat. Samtidigt som många pensionärer lever under väldigt fattiga villkor får andra det faktiskt mycket bättre. Den här regeringen gör allt man kan för att miljonärer och höginkomsttagare ska få lite lättare liv och kunna köpa en bil till, en ny fritidsbåt eller ett nytt sommarställe. De får några tusenlappar till i skattesänkningar, så att de kan ta ytterligare en skidresa till Chamonix, eller vart man åker någonstans nu för tiden. Fru talman! Det är denna orättvisa som det borde vara politikens uppgift att göra något åt. Detta är verkligen människor som förtjänar bättre - många av de äldre har byggt upp det här landet och satsat sin tid och kraft på det. De förtjänar betydligt bättre än de får i dag. Vi har de senaste veckorna kunnat se hur paketen har lagts fram: stimulanspaket, bankpaket och paket för fordonsindustrin. Debatten om innehållet i dem - att det är för sent och för lite - ska vi ta i annat sammanhang. Men där kan man ändå se en avsevärd handlingskraft, om jag nu ska sätta betyg på regeringen. Självfallet hade en annan majoritet agerat både snabbare och kraftfullare, men regeringen har åtminstone lyckats samla ihop sig för att kasta ut några miljarder. När kommer paketet för att hjälpa de äldre? När kommer paketen för att rädda välfärden? När kommer paketen som gör att de människor som lite i skymundan har ägnat sina liv åt att bygga upp landet ska kunna få en ålderdom i värdighet? Sanningen är den omvända. Sanningen är att man gör vad man kan för att faktiskt öka orättvisorna mellan dem som är pensionärer och dem som är löntagare. De betalar inte ens lika mycket i skatt. Förklaringen finns inte. Den är obegriplig. Det talas om arbetslinjen. Om då inte logiken är att också pensionärer borde arbete förstår jag inte logiken. Och om logiken är att pensionärer för att få tillgång till de skattesänkningar som högerregeringen genomför borde ge sig ut på arbetsmarknaden - ja, då får ni förklara för mig varför man först ska ägna sitt liv och slita ut sin kropp för att bygga upp välfärden och sedan inte ens när man blir gammal få möjligheten att gå i pension. Fru talman! Vi lägger i vår budget faktiskt fram ett paket för pensionärerna. Vi föreslår höjd garantipension de kommande åren: 300 kronor nästa år, 400 kronor året därpå och 500 kronor året efter det. Vi föreslår att man höjer bostadstillägget, och vi höjer grundavdraget i skattesystemet som ger pensionärerna lika mycket som löntagare i sänkt skatt. Fördelningspolitiskt är en sådan modell vida överlägsen de modeller för skattesänkning som den borgerliga regeringen har genomfört. Vi återställer också pensionernas värde för dem som fick sina pensioner sänkta under 90-talskrisen. Man svek ju ett förtroende, ett löfte som man hade gett pensionärerna, när man inte längre räknade upp pensionerna i takt med inflationen. Detta är fortfarande ett sviket löfte. Vi är det enda parti som vill återställa och se till att det sveket betalas tillbaka. Fru talman! En tidigare statsminister sade: "Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort." Jag tycker att det kan tolkas som en insikt om de systemfel som faktiskt finns i pensionssystemet. Jag ser fram emot att föra diskussioner i en ny majoritet, inte minst om den frågan. När kvinnor förlorar på pensionssystemet måste man fundera på att förändra det. Så är det i dag: Kvinnor får 20 procent lägre pension än män. Det har sin förklaring i att pensionssystemet är felaktigt uppbyggt. Arbetarklassen, valigt folk, är förlorare. 60 procent tror inte att pengarna räcker den dag de själva går i pension. Då är det klart att det är något som inte stämmer. Mer än hälften av landets löntagare tror inte att de pengar de kommer att få i pension är tillräckliga för att klara utgifterna. Spekulation är lite av ett skällsord numera, hoppas jag, efter den debatt vi har sett i finanssektorn. Ändå är det precis detta man ägnar sig åt när det gäller pensionärernas pengar. Man spelar med dem på börsen. Faran är uppenbar. Den är faktiskt inte längre bara en fara. Vi fick häromdagen höra hur svenska pensionspengar har spekulerats bort i en pyramidbluff. Uppskattningsvis ½ miljard av Nordeas placerade pensionspengar har försvunnit, helt enkelt därför att man har placerat dem i osäkra fordringar. Pengarna är borta. Pensionärernas pengar är borta därför att de har blivit placerade i en spekulationsindustri som inga av våra välfärdspengar borde komma i närheten av. Om Göran Persson var orolig hoppas jag att insikten nu börjar sprida sig: Vi behöver bygga om pensionssystemet från grunden. Jag yrkar därför bifall till reservation 34 under punkt 36. Det är alldeles klart att pensionärerna har gjort sin plikt och borde få kräva sin rätt. De förtjänar inte bara en ny regering utan också en i grunden annan politik. (Applåder)

Anf. 188 Gunvor G Ericson (Mp)

Fru talman! Området pensioner handlar i Miljöpartiets budgetalternativ om höjd garantipension, höjt bostadstillägg och en ytterligare höjning av skälig levnadsnivå. Många äldre har svårt att klara sig. Det gäller i synnerhet dem som enbart har garantipension och dem som inte ens har garantipension och därför får komplettering för att komma upp till skälig levnadsnivå, antingen genom det så kallade äldreförsörjningsstödet eller genom särskilt bostadstillägg. I den budgetproposition som regeringen har lagt fram utökas detta med 2 miljarder genom ett utökat grundavdrag och höjd skälig levnadsnivå. Men införandet av jobbskatteavdraget har inneburit en skillnad i beskattningen mellan lön och andra ersättningar. Motivet är att det ska bli lönsammare att arbeta, men det slår orättvist mot pensionärer och sjuka. Miljöpartiet hade aldrig utformat en skattesänkning på det här viset. Vi har sänkt inkomstskatterna på ett sätt som har kommit alla till del. I årets budgetproposition backar regeringen och tar ett steg mot att utjämna skillnaderna mellan skatt på lön och skatt på pension, men det är fortfarande en skillnad. Vår inriktning är att skillnaden mellan skatt på arbete och skatt på pension på sikt måste minska. Det ska inte vara någon skillnad. Miljöpartiet har valt att i det här förslaget gå ett steg längre och förbättra fördelningsprofilen genom att satsa ytterligare 1 miljard på höjd garantipension, höjt bostadstillägg och en ytterligare höjning av skälig levnadsnivå. Vi anser att höjningen av garantipensionen och höjningen av bostadsbidraget är ett effektivt sätt att se till att de som har det tuffast ekonomiskt prioriteras. Det ger till exempel en ensamstående pensionär född 1938 en ökning med 5 000 kronor per år eller 416 kronor per månad. Miljöpartiets förslag ger störst effekt för dem med låg pension och alltså även för ensamstående, vilket innebär att vårt förslag särskilt gynnar kvinnor. Av samtliga individer över 65 år som har en inkomst under 80 000 är 80 procent kvinnor. Miljöpartiet har i det här betänkandet också en motion om översyn av det nu tio år gamla pensionssystemet. Fem partier kom på 90-talet överens om detta pensionssystem. Nu har det gått mer än tio år. Den genomförandegrupp som fanns har upphört, och regeringen har tillsatt en kontrollgrupp, även denna gång med de fem partier som stod bakom uppgörelsen. Vi vill ha en oberoende översyn av pensionssystemet, hur det faller ut för olika grupper i samhället, särskilt nu när det finansiella systemet gungar och skakar som det gör. Har pensionssystemet fungerat som det var tänkt? Får pensionärerna en rimlig uppräkning av pensionen? Är det flexibelt, så att individer kan arbeta mindre när barnen är små och mer i andra skeden av livet? Är det ett hållbart system både socialt och ekonomiskt? Är nivån på garantipensionen tillräcklig? Går det här systemet att förena med ett ekologiskt hållbart samhälle som inte späder på en konsumtion som är ohållbar på lång sikt för både klimatet och oss sociala varelser? Fungerar det här systemet nu när ekonomin går in i en lågkonjunktur? Det är också viktigt att alla partier i riksdagen får information om hur pensionssystemet är tänkt, inte bara de fem i kontrollgruppen. Och som sagt: Ger pensionsreformen ett långsiktigt hållbart system, både socialt och ekonomiskt, som går att förena med ett ekologiskt hållbart samhälle? Det är förvånande, dock kanske inte anmärkningsvärt, att majoriteten inte vill göra en sådan här översyn. Jag tycker att det är tragiskt. Självklart står jag bakom samtliga reservationer i betänkandet, men jag yrkar bifall till reservation 35 om en översyn av pensionssystemet.

Mats G Nilsson (M)

Anf. 189 Mats G Nilsson (M)

Fru talman! Trygghet, förutsägbarhet och välbefinnande bör prägla ålderdomen och äldres ekonomi. Den ekonomiska tryggheten består i första hand av ett starkt och stabilt pensionssystem men även av de delar som vi diskuterar här i dag som finansieras inom statsbudgeten, garantipensionen, bostadstillägget och äldreförsörjningsstödet. Regeringens budget säkerställer denna trygghet. Jag vill därför börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut. Nästa år sänks skatten för 90 procent av landets pensionärer. Det är en efterlängtad skattesänkning som med sin fördelningspolitiska profil hjälper dem som har de minsta marginalerna. De med lägst inkomster, ofta äldre kvinnor, får skatten sänkt med 2 300-3 500 kronor. Skattesänkningen behandlas inom ett annat utgiftsområde, men den får följdverkningar även inom utgiftsområde 11. Den skäliga levnadsnivån inom äldreförsörjningsstödet och det särskilda bostadstillägget höjs nämligen med ca 2 600 kronor per år. Det innebär att skattesänkningen verkligen blir ett reellt tillskott som inte försvinner genom att annan ersättning minskar. Låt mig särskilt nämna äldreförsörjningsstödet, som olyckligtvis verkar ha blivit en modern skröna. Vi är många här i salen som upprörs av de krafter i samhället som sprider missvisande uppgifter om vad äldreförsörjningsstödet egentligen är. Det är nämligen inte något oerhört generöst bidragssystem för invandrare, som vissa vill få det till. Äldreförsörjningsstödet finns som ett skyddsnät för de pensionärer som inte ens kvalificerar sig för garantipension. Det kan vara företagare som inte betalat sina pensionsutgifter. Det kan vara personer födda i Sverige som levt utomlands under många år. Det kan vara personer med låg ålderspension som påbörjar sitt uttag tidigt. Äldreförsörjningsstödet finns där för att kostnaden annars hade övervältrats på kommunerna i form av socialbidrag. Jag vill vara tydlig med att de partier som sprider dessa felaktiga uppgifter om äldreförsörjningsstödet befinner sig utanför riksdagen, och där ska de förbli. Fru talman! Det svenska pensionssystemet reformerades under 90-talet, och det genomfördes 2003. Det var en nödvändig åtgärd för att skapa ett långsiktig hållbart pensionssystem. Ett långsiktigt pensionssystem måste klara av många saker. Det ska vara flexibelt och stabilt på samma gång. Flexibiliteten är viktig för att själva systemet ska fungera intakt även om förutsättningarna i vår omvärld förändras. Vi lever allt längre, och kommande generationer kommer därför att behöva jobba längre. Livsinkomstprincipen i kombination med den flexibla pensionsåldern gör att varje extra arbetad dag innebär ökade pensionsrätter. Pensionssystemets konstruktion är därför viktigt även för andra politikområden. Regeringens förhöjda jobbskatteavdrag för dem som arbetar efter 65 års ålder är en viktig del. Det skapar ytterligare incitament att jobba något eller några år extra. Det är viktigt att välståndsutvecklingen även kommer pensionärerna till del. Sedan det reformerade systemet infördes har 24 miljarder mer betalats ut i pensioner än vad som varit fallet om ATP-systemets koppling till prisutveckling funnits kvar. Bara i år utbetalas 5,9 miljarder mer, tack vare följsamhetsindexeringen. Stabiliteten är viktig av uppenbara skäl. Man måste våga lita på att det finns en pension den dag man går i pension. Pensionssystemet måste vara stabilt för att klara konjunktursvängningar. En förutsättning för stabiliteten är en fristående balansräkning och ett starkt parlamentariskt stöd. Sverige mår väl av den breda uppslutning som finns bakom pensionssystemet. Fru talman! Det går inte att tala om framtidens pensioner utan att nämna den pågående finanskrisen. Ett system som svarar på den positiva utveckling vi sett de senaste åren kommer också att svara när konjunkturen blir mer bekymmersam. Vi vet att nästa år blir ett bra år vad gäller ökningen av pensionerna. För en pensionär med full inkomstpension höjs pensionen med ca 540 kronor per månad. Å andra sidan blir den reala tillväxten i form av köpkraftsökning betydligt lägre då inflationen äter upp en stor del av ökningen. Nästföljande år lär inte pensionsutvecklingen bli lika gynnsam. Till viss del är dock systemet självreglerande i förhållande till prisutvecklingen. Lägre uppräkningar av pensionen är mindre bekymmersamma vid en låg inflation. Det är sunt att utmaningen för pensionssystemets välbefinnande är densamma som för samhället i övrigt. Politikens inriktning ska vara tillväxtfrämjande och bekämpa arbetslösheten. Fru talman! I samband med budgeten för utgiftsområde 11 behandlas också flera motioner. Samtliga avslås, traditionsenligt, även om det finns goda förslag och vettiga synpunkter. Flera motionärer betonar vikten av att bostadstillägget verkligen ska komma pensionärerna till del. Alltför många som har rätt till förmånen har inte använt denna möjlighet. Såväl regeringen som utskottsmajoriteten delar uppfattningen att alla som är berättigade ska uppmärksammas på möjligheten att söka. Försäkringskassan arbetar med detta, och som ett exempel kan nämnas det brevutskick som sänds till alla pensionärer. Ett nytt förslag från Försäkringskassan är att man ska godkänna bostadstillägget tills vidare i stället för ett år i taget. Det låter som en bra åtgärd, inte bara med anledning av att administrationskostnaderna beräknas minska med 50-60 miljoner kronor. Det innebär också att den ojämna arbetsbelastning som uppstår när alla bostadstillägg ska behandlas samtidigt jämnas ut. I motionsbehandlingen ingår även oppositionens budgetförslag inom vårt utgiftsområde. De tre oppositionspartierna erbjuder en fullständig vänsterkollision där ett parti ställer sig bakom det svenska pensionssystemet, ett parti är emot och det tredje inte vet. Socialdemokraterna bidrar till underhållningsvärdet genom att ivrigt argumentera för hur orimligt det är att någon ska behöva betala socialdemokratiska skattesatser. Det torde således finnas en blocköverskridande tillförsikt här i salen över att vi äntligen har en regering som sänker skatterna. Alliansen är det enda alternativet som vill sänka skatten för pensionärerna. Socialdemokraterna gjorde det som bekant inte. Även Vänsterpartiets motion om pensionssystemet, Sf296 av Kalle Larsson med flera, förtjänar att uppmärksammas, och då inte minst i ett underhållningssyfte. Där framgår att Vänsterpartiet inte accepterar de orättvisor som det nya pensionssystemet inneburit för så många. Då utvärderingar av systemet visar att de med lägst inkomster, invandrare och kvinnor, har gynnats av reformeringen slår Vänsterpartiet härmed ett klasskampslag för män med höga inkomster och raketkarriär. Det är aningen intressant. (Applåder) I motionen framgår att under nuvarande system spekuleras pensionerna bort på börsen. Om vi bortser från den aningen märkliga verksamhetsbeskrivningen kan vi aningen förvånande konstatera att så vill Vänsterpartiet fortsätta att ha det även i framtiden. Man identifierar ett problem, men man vill alltså inte göra något åt det. Det är intressant även det. På s. 5 - det är en intressant motion - står det faktiskt att den demografiska utmaningen, som vi alla har läst väldigt mycket om, är en myt. Denna mytbildning som vi brukar läsa om är exempelvis att 1960 gick det sex förvärvsaktiva på en pensionär, och nu är det tre yrkesaktiva per pensionär. Men detta är alltså enligt Vänsterpartiet en myt. Vem vet, kanske kommer Vänsterpartiet någon gång i framtiden att underbygga detta påstående med någon form av fakta. Tills vidare tvingas vi andra leva på den, enligt Vänsterpartiet, mytbildning som Statistiska centralbyrån och Försäkringskassan redovisar. På motionens s. 13 - en favoritsida som rekommenderas till läsning - försvaras prisindexering av pensioner då Vänsterpartiet bedömer att den ger bättre utfall än följsamhetsindexeringen. Det är intressant på sitt sätt. Men låt oss bortse från själva prognosen en stund. Låt oss försöka förstå vad Vänsterpartiet menar, och låt oss läsa några rader ned på samma sida. Där står: "Solidariteten mellan dagens pensionärer och förvärvsarbetare måste återupprättas. Detta bör göras genom att inkomstpensionen värdesäkras gentemot reallöneutvecklingen," - häng med nu - "förslagsvis genom följsamhetsindexering." Man ställer sig frågan om man ska ta det här på allvar. Innebär detta att Vänsterpartiet bytte uppfattning någonstans i mitten av s. 13? Eller är man konsekvent och menar det man säger, menar med öppna ögon att man föreslår att det stora flertalet pensionärer bör få en sämre värdeutveckling? Det finns ingen annan rimlig tolkning av denna text. Fru talman! En samlad bild av oppositionens budgetförslag visar att Vänsterpartiet identifierar ett antal problem som man inte vill lösa, Socialdemokraterna varnar för den socialdemokratiska skattepolitiken och Miljöpartiet inte vet vad de ska tro. Miljöpartiets hållning verkar onekligen i sammanhanget ganska rimlig. Alliansregeringen skapar förutsättningar genom en effektiv och ansvarsfull ekonomisk politik. En politik för arbete är en politik för en trygg, bra och förutsägbar ålderdom. Viktigt är detta för både dagens pensionärer och framtida generationer. (Applåder)

Anf. 190 Solveig Zander (C)

Fru talman! "Ekonomisk trygghet vid ålderdom" är rubriken på det här avsnittet. Jag börjar med att säga att jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner och reservationer, så har vi det gjort. De äldres ekonomi berör oss väl alla på ett eller annat sätt. Även om vi inte själva är pensionärer har vi väl närstående som är det eller så har vi på annat sätt sett hur deras situation är. Den är olika. Man har olika förutsättningar som äldre och pensionär. Vissa har en väldigt hög inkomst, och andra har en väldigt låg inkomst. Det beror i första hand på om man har haft ett avlönat jobb eller inte. Vi har hört att det var dagens pensionärer som byggde upp gårdagens samhälle. De jobbade i fabriker och på kontor men också hemma på gårdar. Det var de kvinnorna och männen som lyfte Sverige ur de torftiga förhållanden som var. Det är de som har sett till att vi har fått det välstånd som vi har. Det är viktigt att poängtera det som Ronny Olander sade tidigare i debatten: Ingen kan anklaga människorna i den äldre generationen för att de var lata. Tvärtom, för de allra flesta var arbetslinjen en självklarhet. När många av de arbetsmyrorna gick i pension försämrades ekonomin och de ekonomiska förutsättningarna i Sverige. Man började överge arbetslinjen. Det växte fram ett utanförskap som slukade resurser som borde ha kommit de äldre till del. Men de gjorde faktiskt inte det. Under mitten av 90-talet fick vi en ny pensionsreform, en fempartiöverenskommelse som 90 procent av riksdagen står bakom. Den innebär att personer med inkomstpension, eller det som vi tidigare kallade för ATP, fick en pension, som vi hörde Mats G Nilsson säga följer inkomstindex eller inkomstutvecklingen. Den utvecklas i enlighet med samhällsekonomin. Det innebär att de personer som saknar förvärvsinkomst eller hade en väldigt låg ATP inte får del av den växande konjunkturen. Det är det som är problemet i dag. För Sveriges framtid har alliansregeringen nu satt som sitt övergripande mål att återinföra arbetslinjen och minska bidragsberoendet. Det var arbetslinjen, Ronny Olander, som vi lovprisade den tidigare generationen för att ha. Nu har vi från alliansen som vårt övergripande mål att återinföra arbetslinjen. Det är den politiken som har givit resultat, oavsett vad man säger från oppositionen. Att fler personer jobbade 2006, ännu fler 2007 och också under 2008 har inkomstpensionärerna kunnat få ta del av. Det var nära 200 kronor per månad 2007, för 2008 var det drygt 300 kronor i månaden, och nästa år är det ännu mer. Det är drygt 500 kronor i månaden. Men de fattigaste pensionärerna, de som inte har haft någon inkomst, garantipensionärerna, står utanför det här. Vi har hört tidigare här att de som oftast drabbas, de flesta av dem, är kvinnor. För de har jobbat deltid och tagit hand om familjen. De har jobbat obetalt hemma och på gårdarna. Kanske är det de som allra mest har bidragit till det välstånd vi har i Sverige i dag, men de har inte fått någon ersättning för det. Deras pension följer inte prisutvecklingen på samma sätt som den gör för inkomstpensionärerna. Men tack vare att vi nu har fått fler personer i arbete har vi också en möjlighet att via en skattereduktion från och med den 1 januari nästa år införa en högre pension för de allra sämst ställda. Lyssna nu, Gunvor G Ericson: De allra sämst ställda pensionärerna får mest av den höjning i pensionerna som vi föreslår från den 1 januari. De får drygt 500 kronor i månaden. Man kan tycka att det är lite, men i jämförelse med vad Vänsterpartiet ville höja med - 300 kronor i månaden - så är 500 kronor vad jag förstår mer. Vi från Centern önskar givetvis att man kunde höja ännu mer, men eftersom jag är född optimist är jag glad över att statsministern, och jag tror på honom och hans löften, vid flera olika tillfällen har sagt att nu ska pensionärerna prioriteras. Det kommer också att ske framöver. Det förhöjda grundavdraget för ålderspensionärerna plussar också på när man ser till att höja det kommunala förbehållsbeloppet. Det är en viktig del i att ge pensionärerna en höjd inkomst. Man pratar om att höja bostadstilläggen, men problemet är att det gynnar fastighetsägarna som då ser till att höja hyrorna. Det är ett av problemen. Dessutom är det så, vet vi, att många pensionärer inte känner till att de har möjlighet att söka bostadstillägg. Från Försäkringskassan har vi nu fått tydliga signaler om att man har börjat med en informationskampanj om detta, och den ska fortsätta. Det är viktigt att man har möjlighet att söka det man har rätt till och inte sväva i okunnighet om det. Det är i det här sammanhanget intressant att det, precis som Mats G Nilsson sade, är en sådan skillnad mellan oppositionspartierna när det gäller pensionerna och pensionssystemet. Hur i hela fridens namn ska ni kunna enas? Jag måste vara uppriktig och säga att jag förstår alla de pensionärer som jag träffar när jag är ute och pratar om pensioner som är förskräckta och oroliga för hur det skulle se ut med en ensam socialdemokrati mot två andra partier som inte vill ha det pensionssystem som vi nu är överens om. Vi har klart och tydligt hört att Kalle Larsson vill riva upp pensionssystemet. Om jag inte hörde fel applåderade Socialdemokraterna Kalle Larssons anförande, och då måste man väl tolka det som att de håller med. Nej, jag vill inte tro att det är så. Jag kan säga att alliansen ska lugna alla pensionärer med att säga att vi tänker fortsätta att jobba med fempartiöverenskommelsen tillsammans med Socialdemokraterna. Vi vill nämligen att dessa 90 procent i Sveriges riksdag fortsätter att stå bakom det här systemet. Vi vill fortsätta att förbättra pensionssystemet, och jag hoppas sannerligen att Socialdemokraterna klarar av att stå fast vid detta. Vi kommer att få en ny pensionsmyndighet som ska garantera det finansiella, det rättssäkra och det administrativa så att det blir bättre när det gäller samordningen av pensionsärenden. Detta föranleder mig att konstatera att 40 procent av Försäkringskassans ärenden i dag rör pensionen. Även om det kanske inte hör till just nu måste jag säga att jag för min del utifrån det kan konstatera att om tio år finns inte Försäkringskassan kvar. Om 40 procent försvinner redan till följd av en ny myndighet kan det inte vara så mycket mer som Försäkringskassan har att göra. Det var dock inte det detta handlade om, fru talman, utan om pensionerna. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer och motioner. (Applåder)

Anf. 191 Siw Wittgren-Ahl (S)

Fru talman! Jag tycker att det var ett intressant besked till Försäkringskassans personal och dess vd att Försäkringskassan inte ska finnas kvar i framtiden. Det tycker jag var ett väldigt bra besked att få så här. Vi var med och skapade pensionsreformen. Vi har haft den i tio år, precis som Solveig Zander sade själv. Vi har inte någon gång brutit mot den pensionsuppgörelsen, vilket ni har gjort minst en gång. Frågan är hur man ska se på det här med skatterna. Solveig Zanders parti och Maud Olofsson har ju berömt sig av att vilja värna garantipensionärerna, och man pratar sig varm för detta. Maud Olofsson säger att det är tack vare dem som garantipensionerna har fått en höjning. Hon är väldigt glad för det, näringsministern, och det är Solveig Zander också. Ni och Kristdemokraterna gick till val på att ni skulle höja för pensionärerna, men hör här nu, landets pensionärer, vad alliansen gör! Om vi jämför en pensionär med ungefär 8 000 kronor i pension i månaden - det är lite mer än de egentligen har - och en lönearbetare som har det i lön beskattas lönearbetaren med 1 200 kronor, medan en pensionär betalar 1 640 kronor i skatt. Med ert avdrag som ni säger att ni gör för pensionärerna betalar de fortfarande 440 kronor mer i skatt i månaden. Och så säger ni att ni värnar pensionärerna. Det är nästan så att man håller på att ramla av stolen när man hör hur ni pratar. Sedan säger Solveig Zander att om man skulle höja bostadstillägget så höjer värdarna hyrorna. Om vi pratar om bostadstillägget så sade er statsminister i det samlade underlaget att ni skulle göra precis det vi gjorde mot landets pensionärer. Vi hade aldrig höjt skatten för landets pensionärer på det sättet. Vi hade höjt bostadstillägget. Det sade ni att ni skulle göra, men det har ni inte gjort.

Anf. 192 Solveig Zander (C)

Fru talman! Bostadstillägget höjde vi för ett år sedan, så det har vi gjort. Vi vet också att om man går den vägen, fru talman, och höjer bostadstillägget så innebär det att till exempel de kvinnor som vi har pratat om som fortfarande bor på gårdarna och därför inte tar del av bostadstillägget eftersom de inte har en hög hyra inte får någon nytta av att man höjer bostadstillägget. Det är ett av problemen, och därför har sättet att använda en skattereduktion för att höja garantipensionerna varit ett bättre sätt. Jag förstod inte riktigt, men man kan väl inte mena att vi gick ifrån pensionsöverenskommelsen, för det har väl inget med det att göra, vad jag förstod. Nog måste vi säga att det faktum att det har gått bra för Sverige och att fler personer jobbar har bidragit till att vi har kunnat höja pensionerna. Det måste man i ärlighetens namn erkänna, och det kan man inte komma ifrån hur mycket man än vill. Jag beklagar om Socialdemokraterna inte håller med om det.

Anf. 193 Siw Wittgren-Ahl (S)

Fru talman! Man kan läsa Finansdepartementets budget där tjänstemännen har skrivit att man i flera år i rad har höjt pensionerna bara för att det har gått bra för Sverige. Men vi skriver i vår reservation att ni behöver se över era ekonomiska åtgärder, för vi tror att bromsen kan lösas ut. Jag förstår att Solveig Zander inte förstår, för något mer okunnigt har jag sällan träffat på än när hon säger att bostadsbidraget skulle göra att värdarna höjer hyran. Det finns BPT i särskilt boende. Men där bor också personer som har bostadsbidrag och som inte bara har garantipension. Det är rätt att ni höjer till 5 500, men ni lovade höja procentsatsen och det har ni inte gjort. Ni gick till val på att höja bostadsbidraget för pensionärerna. Ni gick till val på att värna garantipensionärerna. Ni har inte gjort någonting av det som ni har sagt. Ni har beskattat pensionärerna hårdare. En garantipensionär betalar med ert förslag jämfört med en vanlig arbetare 440 kronor mer i månaden i pension. Vad ska ni säga till gubben som har jobbat i 50 år - han som byggde landet? Ni säger: Vi satsar på jobb, så om du jobbar lite mer fast du har gjort din plikt - kräv din rätt! Pensionärerna ska arbeta därför att ni har ett orättfärdigt skattesystem. Ni borde skämmas! (Applåder)

Anf. 194 Solveig Zander (C)

Fru talman! Jag undrar vem det är som borde skämmas. Inte ens Siw Wittgren-Ahl kan väl på något sätt tvivla på att pensionerna är beroende av hur många människor som är i arbete. Därom råder ingen tvekan, fru talman. Det är ett påstående från min sida. Om man sedan tycker att det borde vara ännu fler som var i arbete kan jag hålla med om det. Men utan de åtgärder som alliansregeringen har vidtagit för att få ut personer i arbete, där en av uppgifterna har varit att medverka till att man ska tjäna på att jobba och inte stå utanför arbetsmarknaden, hade det inte gått. Jobbskatteavdraget har bidragit till det, fru talman. Det är därför vi nu säger att vi har börjat höja pensionerna för pensionärerna, men det kommer mer. Det är precis det som vi är överens om i alliansen. Vi gick till val på att vi skulle höja pensionen för dem som var sämst ställda, fru talman. Och ännu är det väl inte något nyval utlyst vad jag vet. Det är två år kvar på mandatperioden, och oerhört mycket kan hända innan dess. En av de sakerna är givetvis att vi ska fortsätta att höja pensionerna, framför allt för dem som är sämst ställda.

Anf. 195 Tobias Krantz (Fp)

Fru talman! Nu går vi in i andra andningen här i debatten. Under de senaste två åren har 180 000 personer gått från utanförskap, sjukskrivning, förtidspension och arbetslöshet in i jobb och egen försörjning. Det har berott på den internationella högkonjunkturen, men många bedömare gör bedömningen att en stor del av förklaringen också ligger i regeringens ekonomiska politik. Konjunkturinstitutet säger att ungefär en tredjedel av jobben beror på att regeringen har lagt om den ekonomiska kursen. Vi minns hur det lät inför valet 2006 när Socialdemokraterna sade att alla ska med. Om Socialdemokraternas ekonomiska politik hade gällt från 2006 och fram till nu hade 60 000-70 000 av dessa personer stått kvar på perrongen när tåget mot framtiden gick. Det är sanningen. De goda ekonomiska tiderna har också lett till höjda pensioner. Sedan 2002 är det som bekant så att pensionerna i princip följer inkomstutvecklingen i samhället. Varje år sedan dess har pensionerna ökat med mer än inflationen. Under de senaste åren har utvecklingen varit stark. Sammanlagt under åren sedan 2002 har pensionerna ökat realt sett med 4,5 procent. Vad innebär då detta i praktiken för en pensionär? För en pensionär som har en inkomst på 12 500 kronor i enbart inkomstpension innebär det 500 kronor mer i pension realt sett när man har tagit hänsyn till inflationen än vad som hade varit fallet om det gamla ATP-systemet hade varit i kraft. Vi har lyssnat på debatten här och hört Mats G Nilsson göra en genomgång av Vänsterpartiets ekonomiska politik. Tills vidare får jag lita på det som Kalle Larsson och andra vänsterpartister har sagt i tidigare sammanhang om att de gillar det här med prisindexering och att de i stor utsträckning står fast vid det gamla ATP-systemet. Jag utgår från detta. Då blir frågan till Kalle Larsson mycket intressant och mycket viktig att ställa. Tycker Kalle Larsson och Vänsterpartiet att vi ska ta ifrån landets pensionärer 500 kronor realt sett i pension? Är inte landets pensionärer värda de här 500 kronorna i real pensionsökning? Varför vill Kalle Larsson ta bort de här 500 kronorna från landets pensionärer? Fru talman! Nu går vi in i bistrare ekonomiska tider med finanskris och lågkonjunktur. Lågkonjunkturen och finanskrisen kommer att drabba oss alla - löntagare, företagare och pensionärer. Det ställer krav på ett ansvarsfullt och tydligt politiskt ledarskap. Under de senaste åren har alliansregeringen fört en mycket ansvarsfull, tydlig och konsekvent ekonomisk politik. Det är en ekonomisk politik som Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet konsekvent har röstat emot. Den här ansvarsfulla ekonomiska politiken har lett till att Sverige nu har stabila finanser. Till skillnad från många andra länder i vår omvärld har vi mycket stabila finanser. Det innebär att det nu går att satsa när Sverige drabbas av en ekonomisk kris. Budgeten i sin helhet för nästa år innebär satsningar på 32 miljarder kronor. Det är Europas mest expansiva budget. Den innehåller som ni vet skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare, sänkta skatter för företag, stora satsningar på infrastruktur, stora satsningar på forskning och yrkesutbildning och en välfärdssatsning på 6 miljarder kronor. Därtill kommer ett jobbpaket som nyligen har presenterats på 8 miljoner med ROT-avdrag, infrastruktur och yrkesutbildningar. Dessutom, som ett tredje paket, har vi en satsning på svensk fordonsindustri. Därtill kommer de satsningar som vi gör för landets pensionärer. Det är en satsning på sänkta skatter som riktar sig särskilt till pensionärerna med de allra lägsta inkomsterna. De kommer att få mellan 200 och 300 kronor extra i månaden på grund av skattesänkningen. Om vi kombinerar detta med de höjningar som pensionssystemet ger kommer en person som enbart har garantipension nästa år att få en ökad disponibel inkomst på 467 kronor. Där, Kalle Larsson, har du ditt paket för landets pensionärer. Och detta är finansierat. Det är inga vänsterpartistiska låtsaspengar. Regeringen satsar på de sämst ställda pensionärerna. Vi gör det av rättviseskäl därför att vi tycker att de som har de allra minsta inkomsterna, ofta kvinnor, har det alldeles för dåligt ställt i dag. De har tuffa ekonomiska marginaler och de behöver få sin standard förbättrad. Men det har naturligtvis också den positiva effekten att nu när vi går in i en lågkonjunktur och de ekonomiska tiderna blir tuffare innebär detta en välbehövlig stimulans till ekonomin. Vi vet att när de som har låga inkomster får en ökad inkomst använder de i större utsträckning än de som har högre inkomster sina pengar till konsumtion. Därför är det också bra som en ren konjunkturpolitisk åtgärd. Kris och oro ställer ökade krav på ansvarsfull politik och ett tydligt politiskt ledarskap. Därför är det med bävan man ser hur den politiska oppositionen nu gestaltar sig i pensionsfrågan. De tre oppositionspartierna är ju inte överens om vilket pensionssystem vi ska ha. Socialdemokraterna ställde upp bakom det nya pensionssystem vi har. Jag vill gärna ge en eloge för det. Jag vet vilka tuffa interna debatter som har förts inom socialdemokratin om detta, och jag uppskattar det ledarskap som socialdemokrater under många år har visat i den frågan. Vänsterpartiet däremot vill ha något slags variant av det gamla ATP-systemet, som vi nu efter de här åren kan märka skulle leda till att vi måste ta bort 500 kronor per månad för en medelpensionär. Miljöpartiets position kan i bästa fall beskrivas som oklar. I förra årets debatt fanns dessutom miljöpartistiska inslag som innebar att man skulle införa en grundpension. Om den hade införts hade det inneburit drastiskt sänkta pensioner för många av landets pensionärer. Dessutom skulle det innebära att många invånare i Sverige skulle behöva betala dubbel pension, dels en egen pension, dels föräldrarnas pension. Jag vet att Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna planerar för ett regeringsalternativ. Så här i juletid ska jag ge en liten present i form av ett valspråk i pensionsfrågan: Ett regeringsalternativ - tre pensionssystem. Herr talman! Bland de delar av pensionssystemet som vi ska behandla i dag och som ligger inom ramen för statsbudgeten finns det tydliga skillnader. Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill höja garantipensionerna. Socialdemokraterna avvisar det och vill i stället sänka skatten. Hur hänger då den politiken ihop ekonomiskt? Hur ser de olika oppositionspartiernas budgetalternativ ut? Håller det här ihop? Håller detta för närmare granskning? Sanningen är att om man tittar på de ekonomiska alternativen rasar de ihop som korthus. Det som hittills har presenterats från oppositionspartierna, och det som man hittills har varit enig om, är att svenska folket ska utsättas för en massiv skattechock. De svenska invånarna ska beskattas hårdare med tiotals miljarder. Ingen undgår denna vurm för chockhöjda skatter. Låg- och medelinkomsttagare ska få höjda skatter. Företagare ska få höjda skatter. Ungdomar ska få höjda skatter. Inte ens svensk fordonsindustri, som just nu kämpar för sin överlevnad, ska undgå höjda skatter. Tror ni på fullt allvar att den här politiken med chockhöjda skatter för svenska folket leder till fler jobb? Sanningen är att om detta skulle genomföras skulle det leda till att det lades en död hand över det svenska näringslivet. Sanningen är också att om ni hade fått igenom er ekonomiska politik hade ni inte haft ett öre till de satsningar på en rad olika välfärdsområden som ni i den här debatten, och i många andra debatter i kammaren, säger att ni vill genomföra. De pengarna hade aldrig funnits. Herr talman! Under den senaste tiden har vi hört delvis nya signaler från den politiska oppositionen. De olika politiska partierna kanske inser att en chockhöjning av skatterna i lågkonjunktur inte är det bästa ekonomiska receptet för att få fler nya jobb. Längst har Kalle Larssons partiledare Lars Ohly gått. Han har nämligen helt underkänt den skattepolitik som finns i det vänsterpartistiska budgetalternativet. Han har sagt att det nog inte är klokt att chockhöja skatterna när det är så tuffa ekonomiska tider. Vi måste nog tänka igenom det. Vänsterpartiet vill höja skatterna i sitt budgetalternativ med kanske upp till 60 miljarder kronor i enbart höjda inkomstskatter. Sedan tillkomer en del andra skattehöjningar, men vid det här tillfället kan vi lämna dem därhän. Om Vänsterpartiet ska ompröva sin skattepolitik och dessa 60 miljarder kronor i höjda skatter inte längre gäller, hur ska ni få råd till alla de välfärdssatsningar som ni vill göra? Kalle Larsson har sagt i dag att han vill genomföra en höjning av garantipensionerna för dem som har de allra lägsta inkomsterna som kostar 3 ½ miljard kronor. Men hur kommer Vänsterpartiet att ha råd med satsningen på 3,5 miljarder kronor om helt plötsligt 60 miljarder försvinner bort i finansiering? Är det inte så att satsningen i praktiken försvinner bort? I stället för att administrera en höjning av garantipensionerna om Kalle Larsson hade suttit i regeringsställning hade han tvingats administrera en sänkning av garantipensionerna. Ni tänker väl inte använda en sedelpress som råkar finnas på någon vänsterpartistisk riksdagsledamots riksdagsrum? Att Vänsterpartiet är ansvarslöst i den ekonomiska politiken är tyvärr ingen nyhet. Det kaos som finns i Vänsterpartiets ekonomiska politik kastar nu också långa skuggor över Socialdemokraterna och ytterst över partiledaren Mona Sahlins politiska ledarskap. Mona Sahlin är den första socialdemokratiska ledaren någonsin som har lovat att vid en valseger bjuda in uttalade kommunister i en ny regering. Herr talman! Alternativen i välfärdspolitiken är tydliga. Det finns en samlad allians som står för en ansvarsfull politik, en offensiv politik, ett starkt politiskt ledarskap i en orolig tid. Mot detta står en splittrad opposition och en ansvarslös politik som bygger luftslott med låtsaspengar. Om den genomfördes skulle det kunna bli en förödande politik för löntagare och pensionärer. Herr talman! Jag ber med detta att få yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner och reservationer. (Applåder)

Anf. 196 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! Tobias Krantz kämpade hårt för att få någon att begära replik. Jag gör det. Jag tror att du blir lite glad för det. Samtidigt måste Tobias Krantz minnas tokigt eller ha läst protokollet från förra debatten lite dåligt. Miljöpartiet flaggade då för en höjning av garantipensionen och avsatte pengar i budget för det. Men vi sade att vi då inte exakt ville slå fast hur det skulle utformas. Det har vi gjort den här gången, och vi har lagt fram ett konkret förslag på hur vi vill använda den miljard ytterligare som vi satsar på de sämst ställda pensionärerna. Det är bra att ni tar steg för att minska skillnaden i skatten, men fortfarande är det en skillnad i skatten. Vi gör en prioritering där vi både höjer garantipensionen och går med på en höjning av grundavdraget som innebär en sänkning av skatten. Det är fantastiskt att ni tror att vi är så duktiga på att samarbeta eller tycker att vi är duktiga på att samarbeta. Du har en förväntan att vi på två veckor ska hinna snacka ihop oss om ett gemensamt förslag. Det här betänkandet skrevs och justerades i utskottet innan det var bestämt att vi skulle försöka skapa en majoritet att ställa upp som ett motalternativ till er 2010. Om Folkpartiet talar om skattechock är det just vad som drabbar den som blir sjuk eller arbetslös - med en betydligt högre skatt än för sitt vanliga arbete.

Anf. 197 Tobias Krantz (Fp)

Herr talman! Jag minns tydligt debatten förra året. Jag misstänker att jag raljerade då eftersom Miljöpartiets politik inte har ändrats i den delen sedan dess, det vill säga att Miljöpartiet inte vet vilket pensionssystem man vill ha. Så är det fortfarande. Miljöpartiet vet inte det, och det var tydligt under Gunvor G Ericsons anförande. Sedan får vi fundera över vad den här föreslagna höjningen av garantipensionerna, som Miljöpartiet för fram när det gäller det här utgiftsområdet, i praktiken är värd. Flera av oppositionspartierna - i praktiken alla oppositionspartier - har signalerat att man måste se över sin skattepolitik när konjunkturen ser ut som den gör. Om ni omvärderar er skattepolitik och de skattehöjningar som ni i praktiken förespråkar, hur ska ni då finansiera de utgiftssatsningar som ni gör på området? Det är den frågan som är relevant att ställa därför att budgeten är en helhet, och budgeten måste ses i sitt sammanhang. Den fråga som Gunvor G Ericson och andra måste ställa sig är ytterst hur vi tryggar framtidens pensioner på allra bästa sätt. Jag är övertygad om att det bästa sättet att trygga framtidens pensioner är att vi ser till att vi har så många människor i arbete som det över huvud taget är möjligt. Då är jag helt övertygad om att en skattehöjning med tiotals miljarder kronor mitt i en brinnande lågkonjunktur och att införa en straffskatt på lastbilstrafik, som Miljöpartiet vill göra, när Volvo Lastvagnar och Volvo Personvagnar kämpar för sin överlevnad, inte är någon klok strategi. Så tryggar vi inte framtidens pensioner.

Anf. 198 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! Ödmjukhet och respekt är tydligen inte längre Folkpartiets signum. En översyn av pensionsreformen för att faktiskt se om den fungerar som det är tänkt är vad Miljöpartiet har föreslagit i den motion som också finns med i betänkandet. Det är inte alls självklart att det här pensionssystemet är så bra som det är tänkt. I stället för att gå in med ett färdigt förslag vill vi göra en översyn. Går det att förena ett tryggt och hållbart system som också är ekonomiskt hållbart och ekologiskt hållbart? Klimatomställningen är inte direkt Folkpartiets starka sida. Det ekonomiska paket som vi har sett - ja, det är ju bra att man nu äntligen kom fram med ett ekonomiskt paket för fordonsindustrin. Men det kräver också att man gör tydliga ställningstaganden för att de här pengarna ska bidra till en omställning av samhället. Samtidigt som vi har en ekonomisk kris är det också en möjlighet. Kris betyder på vissa andra språk också möjlighet. Vi har nu en chans att ställa om Sverige, att ställa om världen, för att möta de klimathot vi har. Då vore det väldigt dumt att inte utnyttja och se till att använda ekonomiska styrmedel, till exempel skatt på lastbilstransporter som innebär utsläpp. Och då är det smartare att stimulera till en sådan produktion som leder till ett klimatsmart samhälle.

Anf. 199 Tobias Krantz (Fp)

Herr talman! Jag vill påminna Gunvor G Ericson om att Folkpartiet var det första parti i svensk politik som myntade begreppet att förorenaren skulle få betala för det han skitade ned och alltså införde begreppet miljöavgifter i svensk debatt. Det var långt innan Miljöpartiet över huvud taget var påtänkt, vill jag påminna om. När det handlar om pensionssystemet sker det en kontinuerlig översyn av pensionssystemet inom ramen för den arbetsgrupp som de fem partier som stod bakom pensionsöverenskommelsen har. Vi jobbar dagligen med hur vi ska förbättra och förnya det svenska pensionssystemet så att det bättre kan svara mot de krav som omvärlden ställer och framtiden kommer att ställa. Det är inte förbjudet för Miljöpartiet, forskare eller matematiker att sätta i gång en omfattande forskning om det svenska pensionssystemet. Det pågår rätt mycket internationell forskning också om det svenska pensionssystemet och görs internationella utvärderingar. I de allra flesta internationella utvärderingar sticker det svenska pensionssystemet ut mycket starkt i väldigt positiv riktning. De flesta länder som nu reformerar sina pensionssystem tittar tydligt på det svenska pensionssystemet och vill gå i den riktningen. Det är det som är sanningen. Gunvor G Ericson säger att vi måste ha en översyn och att vi inte kan begära att man ska ha ett färdigt system. Jag har full respekt för det, vill jag gärna säga. Men någon idé kan man väl ha. Vi hade den här debatten förra året, och det enda Gunvor G Ericson säger är att vi ska ha en översyn av systemet. Men man kan väl ha några idéer om vart man vill komma. Jag är en kraftig motståndare till det som är Kalle Larssons idéer, och jag kan hålla med Mats G Nilsson om att det är lite snurrigt här och där. Men det finns en idé om hur ett pensionssystem skulle se ut, och det förtjänar han och Vänsterpartiet respekt för. Miljöpartiet måste väl kunna ha några idéer. Om man ska ha en översyn och kanske träffa en uppgörelse kan alla inte gå in med ett blankt papper, utan man måste gå in med lite olika idéer. Det blir spännande att se hur era överläggningar går om ni ska komma överens om ett pensionssystem och vilka idéer Miljöpartiet för in i ett sådant samarbete och en sådan samverkan. Det överlåter jag till andra att reda ut. Jag trivs i den allians som jag deltar i, och vi är överens om vilket pensionssystem vi ska ha.

Anf. 200 Lars Gustafsson (Kd)

Herr talman! Jag tror att det är viktigt att vi ser vilka storheter vi svänger oss med. Den tanken fick jag när jag satt och lyssnade. Det pratas mycket nu i dagarna om att regeringen måste satsa och så vidare. Jag kan informera om att med den senaste satsningen, som kom i början av denna vecka, avsätter regeringen 2 100 miljarder i antingen stöd eller garantiförsäkring för att möta krisen. Det hade vi aldrig kunnat göra utan den ekonomiska situation vi har i Sverige, dessutom med en ganska kraftigt avbetalad statsskuld på flera hundra miljarder. Det har alltså varit helt rätt politik. Detta tryggar välfärden, och detta tryggar pensionerna i sin förlängning. Samtidigt måste jag tala om att pensionssystemets totala kapital var 4 200 miljarder, alltså det dubbla. Det kan vara bra som ingångsvärde när vi börjar prata om de här storheterna. Och vilka storheter, hur mycket pengar, vi skulle behöva ha för att fondera ett system, som vissa förespråkar, vågar jag inte ens tänka på. Nåväl. Ibland är det särskilt glädjande att få stå i talarstolen, och detta är ett av de tillfällena. För mig som kristdemokrat är det särskilt glädjande att kunna yrka bifall till förslaget på detta område som handlar om pensioner. Efter flera års arbete för att kunna förbättra pensionerna för pensionärer med låga inkomster och särskilt garantipensionärer kan vi nu infria ett första steg till en markant förbättring för dessa grupper. För personer med enbart garantipension innebär förbättringen över 200 kronor i månaden och totalt när man räknar upp med prisbasbeloppet ungefär 500 kronor. Sammantaget ger det alltså ungefär 6 000 kronor för dessa pensionärer. Jag talade häromdagen med en nära släkting som tillhör de här grupperna, och hon hade fått en höjning på 4 500 kronor om året. Det var den största hon hade varit med om sedan hon blev pensionär. Det kan vara bra att ha verkligheten med sig. Om man ser till nästa års pensioner för personer med inkomstpension finns även här en historisk ökning av pensionen sedan det nya pensionssystemet infördes. Uppräkningen blir hela 4,5 procent, vilket ger en pensionsökning med ca 500-700 kronor i månaden om man räknar in den nya skattesänkningen. För att ge en överskådlig bild av pensionsutvecklingen för en genomsnittlig inkomstpensionär kan man notera följande vid en genomgång. Då har jag tittat på Försäkringskassans uppgifter och börjat räkna på dem. Om man jämför en månadspension för en inkomstpensionär på 14 570 kronor år 2006 med pensionen år 2008 framkommer att den faktiska pensionen har ökat med 651 kronor. Den verkliga ökningen av pensionen är alltså 7 812 kronor om året. Till detta kommer för 2009 ytterligare en uppräkning med ca 600 kronor per månad. Därutöver utgår en skattereduktion från och med 2009 med 70 kronor i månaden. Sammantaget innebär detta en förbättring med ca 1 200 kronor i månaden eller 14 400 kronor om året jämfört med 2006 års pension. Jag tror att det kan vara bra att få siffrorna framför sig och inte bara prata om procentsatser. Nettoutvecklingen, som kan vara intressant, av inkomstpensionerna relaterat till prisutvecklingen sedan det nya pensionssystemet infördes är i och med nästa års uppräkning drygt 5 procent. Olika institut som har räknat på det faktiska utfallet har nämnt pensionärerna som budgetens vinnare. Även om man inte ska överbetona förbättringarna finns det skäl att vara positiv. De senaste månadernas sjunkande inflation liksom de nya prognoserna för en nolltillväxt i inflationen nästa år förstärker också köpkraften för pensionärer ytterligare. Grundläggande för det goda resultatet är alliansregeringens åtgärder på olika politikområden som förstärkt intäkterna till pensionssystemet. Arbetslinjen ger resultat, även för pensionärer. Herr talman! Kristdemokraterna vill gå vidare på den inslagna vägen och göra ytterligare förbättringar för pensionärerna så snart tillfälle ges. Jag vill ta upp ett litet ämne som har cirkulerat bland annat i Svenska Dagbladet med några orosmoln omkring vårt pensionssystem, och jag vill gärna bemöta dem. Man har alltså i medierna kunnat notera inslag om en negativ utveckling av framtida pensioner. Frågan har gällt det så kallade balanstalet, alltså pensionssystemets intäkter och utbetalningar. Balanstalet har av olika skäl de senaste åren varit nära en nollpunkt men haft visst överskott, och den stora finanskrisen påverkar aktievärdet i vissa delar av fonderna, vilket eventuellt kan leda till ett negativt utfall för nästkommande år. Nu är detta dock inte säkert, men vi anser att det finns skäl för de partier som värnar pensionssystemet att följa utvecklingen och se om det finns några detaljer i systemet som bör ses över. Det måste dock betonas att systemet är stabilt och anses som en förebild för många länder runt om i världen, inte minst de som nu brottas med stora pensionsskulder och samtidigt en stor finanskris. För pensionärer är det viktigt med stabilitet och förutsägbarhet. Detta ger en trygghet inför framtiden, och den vill vi kristdemokrater värna. Därmed yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder)

Anf. 201 Siw Wittgren-Ahl (S)

Herr talman! I valrörelsen gick ni till val på att ni skulle höja garantipensionen för pensionärerna. Maria Larsson har sagt att det är enbart hennes förtjänst att man har höjt garantipensionen. Vi har två ministrar som har sagt att det beror enbart på dem, så ibland kan man undra hur solidariteten och kamratskapet är i den regeringen. Det kan jag recensera med att säga att det låter lite underligt. Lars Gustafsson säger att ni har förbättrat köpkraften för pensionärerna. Det blir ett glapp med den politik ni för genom att ni också höjer skatten för pensionärerna. En pensionär som 2007 hade 8 000 kronor i pension betalade 420 kronor mer i skatt varje månad än en löntagare. Med det skatteförslag som ni nu lägger fram, med det gap som har blivit mer era skattesänkningar - ert så kallade jobbavdrag - blir gapet nu 440 kronor om inkomsten fortfarande är 8 000 kronor. Skatteskillnaden mellan de arbetande och de icke arbetande ökar. Varför ska vi straffbeskatta denna gubbe som har jobbat i 50 år? Jag tycker att det som ni säger är lite lustigt. Jag vänder mig till er allihop eftersom ni sitter i samma regering, har samma synpunkter och så vidare. Ni frågar hur det ska bli med pensionerna om vi bildar en koalition med mp och v? Det är faktiskt så att vi har haft denna pensionsuppgörelse i tio år. Tidigare debatterade arbetsmarknadsutskottets ledamöter. Då sade en av era företrädare att nu prövas ledarskapet i kris. Det är ni som har ledarskapet. Det ankommer på er att föra pensionsuppgörelsen framåt. Det är ert ansvar. Vad säger Lars Gustafsson om skatteskillnaden? Ska man beskatta pensionärerna mer än alla andra?

Anf. 202 Lars Gustafsson (Kd)

Herr talman! Det som Siw Wittgren-Ahl sade om arbetsmarknadsutskottet kan vi ta en annan gång eftersom vi inte hinner med det i en replikväxling. Om vi inte hade gjort några skatteförändringar utan behållit samma skatter som gällde när vi övertog regeringsmakten hade pensionerna för dem som har inkomstpensioner varit ungefär 30 procent lägre, alltså ökningstakten. Det är faktum. Det är ungefär den merintäkt som vi har fått genom att fler är i arbete. Det är ungefär 30 procent. En tredjedel kan man tillräkna de olika politikområdena där vi har fått fler människor i arbete. Färre går sjukskrivna, och fler jobbar. Detta diskuterade vi tidigare. Alltså har det varit bra för pensionärerna att vi har en viss differens i skatterna. Sedan finns det också ett visst motiv för detta. Den som arbetar har nämligen kostnader för inkomsternas förvärvande som den som inte arbetar inte har. Det är då rimligt att det finns en viss diskrepans. Den ska inte vara hur stor som helst, men en viss diskrepans kan det vara. Nu har vi tagit ytterligare steg. Vi har förbättrat för garantipensionärerna, och det är den största höjningen som de har fått sedan vi införde pensionssystemet 2002, tror jag att det var. Och inkomstpensionärerna har fått en kraftig höjning. Om inte denna kraftiga förbättring skett hade inkomstpensionen varit negativ därför att vi hade en extrem influens av väldigt höjda drivmedelspriser och höjda priser på mat från utlandet. Tack vare regeringens politik på området och tack vare regeringens skattepolitik har det blivit bättre för pensionärerna än vad det hade varit med den tidigare politiken. Då måste jag säga att det är bra. Vive la différence .

Anf. 203 Siw Wittgren-Ahl (S)

Herr talman! Jag noterar att Lars Gustafsson tycker att det är bra att pensionärerna betalar 20 miljarder mer i skatt än vad löntagarna gör. Det är vad man har tagit ut. Det säger er egen finansminister. Han säger att om man skulle jämställa ålderspensionärernas och förtidspensionärernas skatter med löntagarnas skatter skulle det kosta samhället 20 miljarder. Ni borde skämmas, för ni säger samtidigt att ni har sänkt skatterna. Ni talar om att vi skulle genomföra en skattechock. Vad är detta för landets pensionärer? Det är bara 21 procent av landets pensionärer som vet om att ni straffbeskattar dem med 20 miljarder. Det är 800 000 pensionärer i Sverige som är organiserade i SPF och PRO. Alla dessa pensionärer tycker att detta är fel. De känner inte igen sig i ert tal om välfärd när det gäller garantipensionärerna. Jag talar inte om tjänstepensionärerna när det gäller höjningen. Men ni straffbeskattar också tjänstepensionärerna. Det är förskräckligt. Ni har alltså sänkt skatterna med 70 miljarder kronor. 1,5 miljarder kronor ger ni nu tillbaka till pensionärerna genom att de får lite lägre skatt. Men fortfarande är gapet i dag 440 kronor. Ni höjer inte heller bostadstillägget i procent som ni har lovat. Ni bara lovar pensionärerna saker. Ni har inte kommit tillbaka. Ni säger att ni ska fortsätta. Detta handlar om 20 miljarder kronor.

Anf. 204 Lars Gustafsson (Kd)

Herr talman! Matematik kan man använda på olika sätt. Men om vi tar hela den förbättringspotential som finns vad gäller förbättringar för garantipensionärerna, för inkomstpensionärerna, för de pensionärer som väljer att arbeta och så vidare blir det nog väl så mycket som 20 miljarder om man börjar räkna på det sättet. Så kan man inte bolla med siffror. Vad pensionärsorganisationerna är irriterade över är att det finns en differens mellan deras skattenivå och skattenivån för förvärvsaktiva. Men det finns faktiskt en saklig skillnad när det gäller att detta är bra för dem själva, för om vi inte hade gjort någonting hade de haft det sämre. Nu gör Siw Wittgren-Ahl något som jag tycker är exempel på något som är belysande. Någon gång på 60-talet översvämmades Sverige av en sorts dammsugare från Östtyskland. Den var billig, alla kunde köpa den, men den fungerade inte. Alltså är det bättre för alla att vi har gjort denna förbättring. Sedan ser vi gärna på sikt att man kan utjämna skillnaderna i fråga om skattenivå på olika sätt. Men vi måste först få ett kapital för att göra detta. Och detta har varit bättre för Sveriges pensionärer än om vi hade fortsatt med den gamla politiken.

Anf. 205 Kalle Larsson (V)

Herr talman! Jag tror att man får avskriva de värsta bluffarna och angreppen från högeralliansen på kontot för politisk frustration. Det är klart att det inte är roligt att se opinionssiffror som ser ut som de som vi ser i dag. Det är klart att det är lockande att hela tiden prata om vad som hände förr och vad som kanske händer i morgon än att stå till svars för den politik som man själv företräder. Men jag tänkte ändå klara ut några enkla missförstånd. Vi vill avskaffa premiepensionen. Det är väl beskrivet i våra politiska förslag. Vi vill inte ha någon spekulation med pensionärernas pengar. Det tror jag att var och en har möjlighet att läsa sig till om inte annat. Vi vill inte ta ifrån pensionärerna några pengar - tvärtom. Vi är det parti som föreslår de största bidragen till pensionärerna - höjning av bostadstillägg, återställda pensioner, höjningar av garantipensionerna och höjning av grundavdraget. Det innebär mer pengar till landets pensionärer. Detta är fullt ut finansierat i vår budgetmotion. Jag tror, ärligt talat, att man från regeringens sida, i stället för att vara så orolig över hur vi inom oppositionen ska kunna hålla ihop, ska vara lite mer orolig över hur pensionärerna upplever de orättvisor som de i dag ser. De blir förbannade när pengarna inte räcker till i slutet av månaden. För att återgälda detta med valspråk och ordspråk ska jag ge ett råd till alliansens företrädare här i dag. Säg inte upp er från era gamla jobb. Jag tror att ni kommer att behöva dem förr än ni anar.

Mats G Nilsson (M)

Anf. 206 Mats G Nilsson (M)

Herr talman! Det vore intressant om du, Kalle Larsson, sade vad det var som var bluffar när det citerades från er motionstext. I tidigare debatter har du vädjat om att vi ska läsa era motioner. Nu har vi gjort det. Om det är någonting av detta som du anser vara sakligt fel får du gärna berätta det. Det framgår också av er motion, den som du själv har skrivit under, att pengarna som ska tas från premiepensionen ska placeras på exakt samma fondbörs men i AP-fonderna. Är det korrekt?

Anf. 207 Kalle Larsson (V)

Herr talman! Bluffen är att påstå att vi inte vill avskaffa premiepensionen. Det vill vi. Vi vill bygga om hela pensionssystemet. Sedan lägger vi också fram förslag som går att ta hänsyn till inom ramen för detta pensionssystem. Jag tror inte att det kan vara så främmande för någon företrädare här i kammaren att om man vill göra om ett system föreslår man också mindre förändringar i det system som finns. Om Mats G Nilsson förstår det tror jag att han också förstår båda dessa förslag. Bluffen var bland annat att man påstår att vi inte vill avskaffa premiepensionen. Det vill vi. När det gäller den del som Mats G Nilsson nu nämner är det en förändring inom rådande system. Vi tänker lite så här: Vi fattar att ni inte kommer att vilja göra om pensionssystemet. Ni tycker av någon märklig anledning att det är alltför bra för det. Men då kan ni väl åtminstone lyssna på vilka små förbättringar som vi försöker göra i andra avseenden.

Mats G Nilsson (M)

Anf. 208 Mats G Nilsson (M)

Herr talman! Kalle Larsson, du vill ju riva upp pensionssystemet. Det är rätt illavarslande. Illavarslande var också, noterade vi, att Siw Wittgren-Ahl applåderade. Jag fick dock inte möjlighet till replik på henne. Kan du berätta om hur det fungerar på er sida? Är det så att ni planerar att riva upp hela pensionssystemet? Vi såg ju att Socialdemokraternas representant ivrigt applåderade när du hävde ur dig det, så applåden får du ta som ett positivt tecken. Vi andra tycker att det är lite mer illavarslande.

Anf. 209 Kalle Larsson (V)

Herr talman! Jag tror att det hör till god ton att låta repliken gälla den man replikerar på och att inte blanda in andra ledamöter. Men det får väl Mats G Nilsson själv ta ansvar för. Jag berättar vad jag tycker. (MATS G NILSSON (m): Jag frågade vad du visste .) Jag håller på och svarar på frågan; om jag nu kan få använda en och en halv minut, som är den talartid som jag har kvar, till det. Jag berättar var jag står och vad mitt parti anser. Självklart går vi in i ett samarbete med andra partier under förutsättning att vi ska få möjlighet att vara med och påverka så mycket som möjligt. Som Mats G Nilsson nog är väl medveten om innebär ett samarbete kompromisser. Det innebär att alla partier får ge och ta, som man brukar säga. Var vi landar i olika politiska avseenden har jag ingen som helst anledning att här i kammaren i dag redogöra för, Mats G Nilsson! Var inte orolig för någonting annat än att kanske behöva gå tillbaka till ditt eget jobb senast vid valet 2010!

Anf. 210 Tobias Krantz (Fp)

Herr talman! För att avsluta det som Kalle Larsson avslutningsvis var inne på vill jag säga att sannolikheten är större att Mats G Nilsson har möjlighet att gå tillbaka till ett jobb om det är regeringens politik som gäller än om det är Kalle Larssons politik som gäller. Mats G Nilsson hade en fullt relevant undran i en sakfråga. Jag tror att vi är många som inser att ni inte tycker om premiepensionssystemet; det har väl framgått. Frågan är vad ni i stället vill göra. När man läser Vänsterpartiets motioner och lyssnar på vad ni säger - ni gillar ju AP-fonderna - ska de pengar såvitt jag förstår, Kalle Larsson får gärna rätta mig, som tidigare funnits i premiepensionssystemet i stället in i AP-fonderna. Både de pengar som placeras i premiepensionssystemet och de pengar som AP-fonderna placerar placeras i rätt stor utsträckning på börsen. Vad blir då skillnaden? Kalle Larsson, du sade tidigare att du är en stark motståndare till att pensionsspararnas pengar spekuleras bort - jag tror att du använde det uttrycket. Men blir det inte i princip samma problem om de här pengarna i stället förs in i AP-fonderna? Sanningen är väl - det är väl bättre att Kalle Larsson i så fall säger det - att Kalle Larsson inte gillar att vanliga människor själva får bestämma över sina pensionspengar utan tycker att det är bättre att några AP-fondsdirektörer bestämmer. Är det inte bättre att säga det, Kalle Larsson? Det är lätt att lova ut pengar. Men det handlar också om att kunna finansiera och om att ha en trovärdig ekonomisk politik. I mitt anförande pekade jag på att det skattepolitiska alternativ som innebär höjda skatter är en del av finansieringen av de utgiftsreformer som ni vill genomföra. För en kort tid sedan sade din partiledare Lars Ohly i en radiointervju att det skattepolitiska alternativet inte längre gäller, att det är dumt att kraftigt höja skatterna i en lågkonjunktur. Jag tycker att det var en bra slutsats. Men det innebär att ert ekonomiska alternativ faller ihop. Då är min fråga: Gäller fortfarande beskedet i ert förslag om att garantipensionerna ska höjas - med tanke på vad Lars Ohly har sagt?

Anf. 211 Kalle Larsson (V)

Herr talman! Den första frågan har jag besvarat. Möjligen får jag säga att jag inte är motståndare till att människor själva får vara med och påverka saker och ting. Tvärtom är det själva grundtanken hos oss. Det är därför vi till exempel är för ett ökat gemensamt ägande i samhället i allmänhet - detta för att människor på ett demokratiskt sätt ska kunna få vara med och påverka. Den här börsspekulationen innebär att man har försökt utforma systemet så att var och en ska gå och oroa sig för sin personliga del. Har jag gjort rätt investering? Har jag placerat mina pengar på rätt plats? I ett svep har man mer eller mindre gjort alla människor till börsspekulanter. Visst finns det ett problem med det om man, som jag, tycker att det är en otrygg ekonomi. I grund och botten kan vi kalla det som man spekulerar med för låtsaspengar. När det gäller frågan om skatter gäller de förslag som vi har lagt fram här i kammaren. Det är de förslagen som vi reserverar oss för, och det är de förslagen som vi så småningom kommer att rösta om. Att man sedan i en politisk debatt diskuterar och funderar över hur man ytterligare kan skärpa och förbättra sin politik är inget konstigt. Nästa gång riksdagen tar ställning till våra förslag får vi återkomma till dem. Skillnaden här är att vi är ett parti i opposition. Därför har vi inte samma möjligheter att snabbt genomföra vår politik. Det är Tobias Krantz och några av hans kompisar förstås väldigt glada över. Tyvärr är väldigt många människor lidande på grund av detta, inte minst pensionärer. Hade vår politik genomförts skulle det ha varit åtskilliga hundralappar mer till just pensionärer i det här landet. De hade dessutom kunnat se ett pensionssystem som byggde på rimligare principer än vad vi i dag ser. Det tror jag att landets pensionärer kommer att inse. Dock tror jag kanske inte att Tobias Krantz inser det, men det kan jag inte göra så mycket åt.

Anf. 212 Tobias Krantz (Fp)

Herr talman! Sanningen är att Vänsterpartiet tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet har röstat mot den ekonomiska politik som regeringen under de senaste åren har genomfört - en ekonomisk politik som enligt Konjunkturinstitutet har lett till att 60 000-70 000 människor som annars inte skulle ha fått jobb har fått jobb. Det har varit en högkonjunktur som har lett till fler jobb - så är det absolut - men det är också så att 60 000-70 000 människor som annars inte skulle ha fått jobb har fått det. Den politiken har Vänsterpartiet i praktiken röstat emot. De satsningar som ni nu säger att ni på ett antal områden vill genomföra hade det aldrig varit möjligt att genomföra om er ekonomiska politik hade gått igenom. Precis likadant är det nu. Kalle Larsson säger att det inte längre är partiledarens ord som gäller, utan nu gäller er budgetmotion. Om er politik genomförs med en skattechock på kanske 60-70 miljarder, eller vad det nu blir på totalen, undrar jag om det verkligen är troligt och rimligt att tänka sig att det mitt under brinnande lågkonjunktur leder till fler jobb. Din partiledare Lars Ohly har uppenbarligen kommit fram till någonting helt annat, så det är rätt intressant att diskutera detta. Vi i alliansen har fått kritik för att vi inte ändrar vår politik när förändringar sker. Men det är uppenbart att Vänsterpartiet, av Kalle Larssons besked här att döma, inte är berett att ändra sin ekonomiska politik om förutsättningarna förändras. Därigenom skapas en väldig misstro och en trovärdighetskris när det gäller Vänsterpartiets ekonomiska politik; det är sanningen. När det gäller börsen sade Kalle Larsson här i talarstolen att han inte vill ha en börsspekulation med pensionärernas pengar. Sanningen är att Kalle Larsson gärna, med hans ord, vill ha en börsspekulation med pensionärernas pengar så länge det är staten som spekulerar med pengarna. Att enskilda människor själva ska få bestämma över sina pensionspengar är Kalle Larsson emot. Det är ett tydligt besked från Vänsterpartiet.

Anf. 213 Kalle Larsson (V)

Herr talman! Tobias Krantz säger att det med regeringens politik har blivit lite fler jobb. Det stämmer säkert. Cancersjuka har ju tvingats tillbaka i arbete. Människor som knappt kan lyfta har tvingats tillbaka till arbeten där de tvingas till tunga lyft. Debatten om sjukskrivningsprocessen hade vi under förra rundan. Tvingar man cancersjuka och människor med arbetsskador tillbaka i arbete kan man självklart skriva in dem i statistiken som arbetande. Jag är helt övertygad om att en del av dem inte hade arbetat om Vänsterpartiets politik hade fått gälla. Vi tycker att människor ska få den rehabilitering som behövs för att kunna komma tillbaka i arbete. Det tar ibland lite längre tid än om människor pressas och tvingas ut i arbete; så är det. Å andra sidan kommer man tillbaka i arbete och då på villkor som man själv varit med om att forma. Man hade mycket väl kunnat genomföra vår politik i alla avseenden om vi hade haft en majoritet. Jag är helt övertygad om att man då hade fått se fler anställningar i den offentliga sektorn samt fler och bättre satsningar på mindre företag än vad den här regeringen har åstadkommit. Det hade gett ytterligare sysselsättningsvinster. Det är alltid svårt att sia om det hade blivit annorlunda med en annan politik. Men jag tror att själva förutsättningen för den politiska debatten är att man tror på den politik som man själv företräder. Jag är övertygad om att Tobias Krantz, trots alla motargument, försöker göra det. Jag gör det definitivt. Avslutningsvis gäller det skattesatserna. Det är klart att man måste vara beredd att förändra sin politik. Vi kommer att här i kammaren presentera våra förslag; där behöver man inte vara orolig. Men det är inte nödvändigtvis så att höjda skatter innebär problem för konsumtionen. Det beror ju på hur man använder skatteintäkterna. En progressiv beskattning till exempel innebärande att man tar in mer pengar från dem som har rätt mycket och som annars lägger pengarna i madrassen och använder de pengarna i transfereringssystem och till sysselsättningssatsningar är bättre i en lågkonjunktur än den politik vi i dag ser.

Matilda Ernkrans (S)

Anf. 214 Matilda Ernkrans (S)

Herr talman! Det är den moderatledda regeringen och den moderatledda majoriteten i den här kammaren som sänkt ersättningen i de familjepolitiska stöden, som plockar bort sjukpenningen från sjuka och som har skapat en a-kassa så låg att familjer och barn kan tvingas från hus och hem. Det är den moderatledda regeringen, inte på grund av finanskrisen eller lågkonjunkturen. Det är den moderatledda regeringen och den moderatledda majoriteten i den här kammaren som nu i något som inte kan beskrivas som annat än passivitet lämnar ett tomt blad i den ekonomiska familjepolitiken. Sveriges barnfamiljer skulle i stället behöva en ambitiös och modern familjepolitik där man investerar Sverige ur jobbkrisen och återställer rättvisan. Sverige, familjerna och barnen tjänar på rättvisa. Det är vårt svar till landets familjer med barn, socialdemokratins svar. Herr talman! Vägval och skillnader är tydliga i svensk politik i dag, inte minst inom familjepolitikens område. Den moderatledda politiken är slarvig, ansvarslös, den är experimenterande och nu rent av passiv. Ni slösade bort 80 miljarder av våra gemensamma pengar i skattesänkningar som de mest välbeställda nu sitter på. Vi hade behövt de pengarna i dag till barnen och familjerna, till kommunerna och landstingen, till förskolorna och skolorna, till vården och omsorgen. Det är ni, den moderatledda regeringen, som har sänkt ersättningen i föräldraförsäkringen, men mest för dem som vårdar sina sjuka barn. Det är ni, den moderatledda regeringen, som har förändrat barnens skolgång. Nu är det barn som får bära myndighetspapper i sina ryggsäckar fram och tillbaka till förskolor och skolor, ansvariga för papper som gör att deras föräldrar ska få ut sin rättmätiga försäkring när de har varit hemma och vårdat sina barn. Det är ni, den moderatledda regeringen och den moderatledda majoriteten i den här kammaren, som har sett till att personalen i våra förskolor och skolor får hålla på att pyssla med intyg, som får leka poliser i fråga om föräldraförsäkring i stället för att lägga den tiden i barngrupper, till det som barnen behöver. Det är ni som har ändrat målet i familjepolitiken och som, som ni själva skriver, accepterar att utfallet inte blir detsamma för alla barnfamiljer. Helt enkelt är det okej att klyftorna ökar också för landets barn och barnfamiljer. Det är ni som har omfördelat pengarna i vår familjepolitik med bidrag till mammor som redan har sina barn hemma. Kvinnor långt från arbetsmarknaden är nu bidragsförsörjda. Det är ojämställt. Alla kvinnor får betala i sämre anställningstrygghet, i sämre löner och i sämre pensioner. Barnen får betala i en sämre förskola. Det är ni som har omfördelat våra pengar till en jämställdhetsbonus som är så krånglig och oöverblickbar att den bara kommer att gå till dem som redan delar jämställt, till de par där ekonomin inte har varit något problem när man har delat upp föräldraledigheten. Det här har den moderatledda regeringen och den moderatledda majoriteten i den här kammaren genomfört, inte är det på grund av finanskrisen eller lågkonjunkturen. Nu är det som sagt passivitet: Ni lämnar ett tomt blad när vi pratar ekonomisk familjepolitik. Det är ert besked till landets familjer med barn - ingenting. Ni presenterar inga nya initiativ, ingenting när det gäller den ekonomiska familjepolitiken nu när jobbkrisen rullar in över Sverige. 50 000 människor har varslats om uppsägning bara i oktober, november och december. Vi vet att en stor del av dessa fått besked om uppsägning. 35 000 människor riskerar att i närtid bli av med sina jobb. Vi vet att familjer med barn drabbas extra hårt. Jag undrar hur många föräldrar som under den här hösten har fått ställa sig frågan: Kommer jag att ha mitt jobb kvar? Jag undrar hur många barn som den här hösten har hört och som nästa år kommer att höra föräldrarna ge uttryck för oro i den här jobbkrisen. Det är ni i den moderatledda regeringen som har gjort föräldrar och barn mer otrygga än någonsin i jobbkrisens Sverige. Det är ni som har mixat och tricksat med a-kassan så att en halv miljon människor står utanför arbetslöshetsförsäkringen. Det är ni som har förändrat arbetslöshetsförsäkringen så att endast 20 procent av landets löntagare faktiskt får ut sina 80 procent i ersättning. Det är ni som har halverat arbetsmarknadsutbildningen, som har plockat bort stora delar av vuxenutbildningen. Det är ni i den moderatledda regeringen, inte är det på grund av finanskrisen eller lågkonjunkturen. (Applåder) Det är nu vi kan och borde investera i landets familjer med barn och investera oss ur jobbkrisen. Det är vårt besked, det är Socialdemokraternas besked, till landets familjer med barn. Det är faktiskt beskedet från hela oppositionen i det rödgröna samarbetet till landets familjer och barn. Vi är beredda. Vi vill höja taket i den tillfälliga föräldrapenningen och i havandeskapspenningen. Vi vill värna ett barnbidrag till alla barn, och vi är beredda att höja barnbidraget med 100 kronor per månad. Vi har till och med sagt att vi är beredda att som extra stimulans ge ett extra barnbidrag i jul till alla barnfamiljer. Vi vill höja flerbarnstillägget med 10 procent. Vi ser att ensamstående med barn är i en särskilt utsatt situation. Vi är beredda att höja underhållsstödet med 100 kronor i månaden. Vi är beredda att införa en särskild föräldrapeng för att ensamstående ska få möjlighet att överlåta sin föräldrapeng till en annan försäkrad om man själv blir sjuk under föräldraledigheten. Vi är beredda att införa en gemensam månad så att båda föräldrarna får vara hemma den första månaden med sina små barn. Vi tror att det är bra. Vi vet att omsorgsrationaliteten utvecklas när barnen är små. Det här ger en möjlighet för båda föräldrarna att tidigt knyta an till barnet. Det är bra för barnet, och det är bra för jämställdheten. Vi ser att familjer med barn i behov av särskilt stöd behöver mer av vårt engagemang. Vi är beredda att göra en översyn av vårdbidraget för att se att det faktiskt är det stöd som det ska vara. Det är vårt besked. Vi höjer ambitionsnivån på familjepolitikens område för framtidstro, för rättvis fördelning och hopp, för en generell solidarisk familjepolitik med kompensation för de allra mest utsatta. Vi är fullständigt övertygade om att det här skulle ha varit ett välkommet besked till landets familjer och barn. De förtjänar ett sådant besked. Det hjälper oss dessutom ur jobbkrisen. Sverige tjänar helt enkelt på rättvisa, men ni, den moderatledda regeringen och den moderatledda majoriteten i den här kammaren, har valt en annan väg. Det blir inga höjda barnbidrag, det blir inget höjt tak i den tillfälliga föräldrapenningen. Det blir inga höjda underhållsstöd. Det blir inga höjda flerbarnstillägg, och det blir ingen gemensam månad för föräldrarna. Det är ert val, den moderatledda regeringens val, inte på grund av finanskrisen eller lågkonjunkturen. Jag upprepar: Sverige, barnen och familjerna tjänar på rättvisa nu mer än någonsin i jobbkrisens Sverige. Avslutningsvis, herr talman, vill jag säga att vi socialdemokrater naturligtvis står bakom vårt särskilda yttrande där vi berättar att vi har finansierat allt till sista kronan och att vi är beredda att ge mer pengar till landets familjer och barn. Vi står naturligtvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 36, 37, 39, 48, 50 och 59. (Applåder) I detta anförande instämde Ronny Olander, Jasenko Omanovic, Veronica Palm och Siw Wittgren-Ahl (alla s).

Anf. 215 Kalle Larsson (V)

Herr talman! Vi kunde under den föregående debatten konstatera att regeringen glömmer de äldre och fortsätter att föra en politik där orättvisor mellan löntagare och pensionärer växer. Nu är vi inne på ett annat område, och här kan vi konstatera att regeringen för en politik som gör att barnfattigdomen ökar i Sverige. Fler barn än tidigare lever i dag under fattiga förhållanden. Det är, som tidigare sades, inte ett resultat av någon finanskris, inte ett resultat av något slags opåverkbara händelser och skeenden utanför politisk kontroll, utan det är ett resultat av den politik som regeringen faktiskt med berått mod för och avser att fortsätta föra. Vi har från Vänsterpartiets sida låtit riksdagens utredningstjänst med sina framtidsmodeller räkna ut hur barnfattigdomen skulle öka med den politik som regeringen för. De konstaterar att barnfattigdomen bland alla barn under 18 år ökat från 8,4 procent 2006 till 11,5 procent 2009. Det är nästan en fördubbling av andelen fattiga barn. Och i hushåll med ensamstående föräldrar ökar barnfattigdomen under samma tid från 14,9 procent till 26,9 procent. Vart fjärde barn till en ensamstående förälder är alltså ett barn som lever i fattigdom. Det är uppenbart att det i den här regeringens ögon ska löna sig att vara en högavlönad, frisk och gift man utan barn. Det är liksom idealmodellen, en riktig A-människa, i den här regeringens politik. Det är i alla fall så som politiken är utformad för att slå. Det är den gruppen som gynnas mest av den omvända fördelningspolitik som regeringen för. Herr talman! Jag sade att det är regeringens medvetna politik som ligger bakom detta, och det är det. När man tittar på vad regeringen har gjort blir det ganska uppenbart. Man har sänkt taket i den tillfälliga föräldrapenningen och havandeskapspenningen. Det är en besparing på drygt 300 miljoner kronor. Man har ändrat beräkningarna av SGI, den sjukpenninggrundande inkomsten, för föräldralediga, vabföräldrar, höggravida. Man sparar i runda slängar 1 miljard på detta. Man skär ned med över 1 miljard kronor på småbarnsföräldrar. Det är klart att det här är bekymmersamt för regeringen. Om det här skulle komma ut i öppen politisk debatt skulle det vara väldigt jobbigt för regeringen. Därför pratar man helst om andra saker, om sina skattesänkningar som nedskärningarna på småbarnsföräldrar har bekostat. Faktum är att skattesänkningar generellt sett gynnar dem som tjänar mycket. Även jobbskatteavdraget, som är regeringens huvudnummer när det gäller skattesänkningarna, är utformat så att det ger mer till dem som tjänar mycket. Men ensamstående föräldrar och småbarnsföräldrar generellt är ju verkligen människor som är i behov av goda ekonomiska förutsättningar, för vad är det egentligen som händer när småbarnsföräldrar inte har tillräckligt med pengar? Ja, det är inte spekulationspengar vi talar om. Det är inte att man köper 300 aktier mindre. Det är inte att man kanske väljer champagne i stället för någonting annat till maten. Det handlar inte om att man avstår från att köpa en tredje bil. Det är inte det att man avstår från att åka på semester fem gånger om året och i stället bara åker fyra. Det vi talar om här är fattigdom. Det är att barn inte har råd att följa med på skolutflykter. Det är ungar i vanliga svenska hem som får skämmas därför att deras föräldrar helt enkelt inte har råd att köpa nya kläder, inte har råd att köpa nya skor när det blir vinter. Det har ändå funnits något slags uppfattning, tycker jag som har växt upp under en tid av någorlunda god välfärdspolitik, att vi inte skulle ha ett samhälle där människors inkomster avgjorde deras barns framtid. Det är inte en demagogisk överdrift från min sida, utan det är statistiskt säkerställt i de beräkningar som är gjorda, att vi är på väg tillbaka till en tid då föräldrarnas bristande ekonomi drabbade barnen. Det finns barn som inte längre får rätt näring därför att de inte har föräldrar som har råd att köpa tillräckligt bra mat. Det finns hemlösa barn i Sverige i dag. Det är också ett resultat av den politik som förs. Här står skattesänkningarna som gynnar de välbeställda mot den välfärd som gör att alla människor - stora som små, barn som pensionärer - ska kunna få sin rätt till ett värdigt liv tillgodosedd. Herr talman! Det är uppenbart att den här regeringen satsar på helt andra saker än jämlikhet, jämställdhet, sådant som gör att skillnaderna mellan män och kvinnor och mellan fattiga och rika utjämnas. Tvärtom för man en politik som snarare gödslar ojämlikhet och ojämställdhet, för vad annat kan man säga om vårdnadsbidraget? Det är en påstådd politisk reform men snarare ett steg långt tillbaka i tiden. Det handlar om att i stort sett uteslutande kvinnor förväntas vara hemma med en ersättning på 3 000 kronor i månaden. Jag säger i stort sett uteslutande kvinnor. Vi har ju i alla fall erfarenhet från Finland och Norge där 96 procent av dem som tog ut vårdnadsbidragen, enligt de modeller man har där, var kvinnor. Kvinnor som förlorar pensionspoäng, kvinnor som förlorar karriärvägar, kvinnor som förlorar makt över sina egna liv och över samhällets utveckling är resultatet av vårdnadsbidraget. Den som slår sig för bröstet för en sådan politik är förmodligen lite halvblind i alla fall. Herr talman! Vi står förstås bakom samtliga våra egna reservationer. För tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation 59 under punkt 55. Herr talman! Det är uppenbart att regeringen har gett upp. Det är inte jag som säger det. Det säger man själva när man ändrar målen för det här politikområdet. Det nya målet ska vara att bidra till förbättrade förutsättningar för en god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer. Tidigare var det att skillnaderna i de ekonomiska villkoren för människor med och utan barn skulle minska. Det vill man inte längre. Man vill inte att skillnaderna mellan de som har barn och de som inte har barn ska minska längre. Man har tänkt att det ska bli lite bättre så där i allmänhet, så där lite välvilligt. Jag borde kanske inte vara överraskad, men det är inte regeringens uppfattning att man ska utforma en politik som ska minska skillnader och klyftor. Det är uppgivenheten som politisk strategi vi ser. Herr talman! Jag ska säga några ord om vad vi föreslår och vad vi vill göra. Vi avvisar de orättvisa skattesänkningarna som regeringen vill genomföra. Vi avvisar miljardbesparingarna på småbarnsföräldrar, också på sjuka och arbetslösa. Det här är de saker som har ökat fattigdomen också för barn. Det är de utförsäkrade som har barn som också får ekonomiskt sämre villkor. Det är barn till föräldrar som inte längre har haft råd att betala avgiften till a-kassan och därför nu står oförsäkrade som är de fattiga barnen vi här talar om. Vi vill i stället ha en generell politik för full sysselsättning i ordets verkliga bemärkelse. Vi vill ha rätt till heltid. Vi vill ha höjda tak och ersättningsnivåer i socialförsäkringen och en mer progressiv beskattning än den vi ser i dag. Vi vill ha en välfärdsoffensiv som innebär att man anställer människor där de behövs allra mest just nu, i välfärdssektorn - i vården, skolan och omsorgen - så att man kan höja kvaliteten i verksamheterna och samtidigt ge människor möjligheten och rätten till arbete. Vi vill individualisera föräldraförsäkringen. Vi har aldrig riktigt begripit det där med att barn ska vara ett ansvar för kvinnor och lite av en fritidssysselsättning för män. Så bygger man ingen jämställdhet. Så bygger man inte ett samhälle där man tar lika ansvar för hem och barn och därmed också får samma möjlighet till karriär i arbetslivet. Vi vill höja och indexera underhållsstödet. Vi vill höja barnbidraget. Vi har föreslagit, som en trevlig julklapp till alla barnfamiljer, att man skulle dela ut ett extra barnbidrag. Det är ett förslag vi har gemensamt med det största partiet inom oppositionsblocket. Vore inte det en trevlig liten julklapp att dela ut? Det är pengar som oftast kommer väl till användning direkt och omedelbart och som därmed också gynnar konsumtionen - inte konsumismen som vi ska försöka undvika att gynna - i ett läge där ekonomin faktiskt behöver stimuleras. Vi gör förstås också reformer på en rad andra politiska områden som påverkar detta område, som påverkar villkoren och förutsättningarna för barn att inte längre behöva leva under fattiga förhållanden. Jag ska inte trötta kammarens redan trötta ledamöter med att rada upp alla de förslag vi lägger fram på andra områden. De rör bostadsbidrag, anställningar, satsningar på förskolan och så vidare. De är säkert välbekanta för kammarens ledamöter. Låt mig konstatera en sista sak. Det här området går under beteckningen Ekonomisk familjepolitik. Vi har aldrig riktigt begripit varför. Det handlar ju om barn. Därför lämnar vi, eftersom vi inte heller ger upp detta, också förslag om att man döper området till Ekonomisk barnpolitik. Målet borde vara att inte ett enda barn ska behöva växa upp och leva under fattiga förhållanden. Med den här regeringens politik ser vi det omvända. Allt fler barn kommer att behöva skämmas när de går till skolan för att de inte har råd att följa med på klassresan. Allt fler barn kommer att ha föräldrar som i sin tur skäms för att de inte kan ge sina barn det alla föräldrar vill ge sina barn, nämligen en trygg uppväxt under värdiga förhållanden. (Applåder)

Anf. 216 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! Jag skulle kunna använda hela anförandet till att peka på de ojämlikheter som ökar för barn i Sverige som en konsekvens av regeringens politik. Men jag väljer att i stället tala om Miljöpartiets förslag. Vår julklapp till barnen handlar om att föräldrarna ska få ha kvar sina jobb. Vi har i den motion som vi diskuterade tidigare skjutit till 5 miljarder extra till kommuner och landsting de närmaste åren för att motverka den konjunktur vi är inne i. Många småbarnsföräldrar upplever en enorm stress över att de inte i tillräcklig utsträckning kan vara tillsammans med sina barn under de viktiga småbarnsåren. I dag finns en möjlighet till deltidsarbete under den tid barnen är små. I realiteten är dock denna möjlighet starkt begränsad för många människor på grund av att man inte har råd att gå ned i lön. För att skapa möjlighet för fler att gå ned i arbetstid har Miljöpartiet föreslagit en ny del i föräldraförsäkringen som vi kallar barntid. Reformen ger fler människor möjlighet att minska sin arbetstid utan att förlora kontakten med arbetsmarknaden. Det är viktigt att kunna förena arbete och föräldraskap. I Miljöpartiets vårmotion aviserade vi att barntidsförslaget skulle utvecklas. Jag vill här beskriva hur vi har utvecklat det. Uttaget av barntid blir mer flexibelt så att det går att fördela barntidsuttaget under hela den tid man har rätt att gå ned i arbetstid, det vill säga till dess barnet fyller åtta år. Ersättningen blir individuell och kopplad till barnet. Varje förälder får två års barntid för varje barn. Man kan inte överlåta den till den andra föräldern, utan varje förälder får sin del. Barntidsersättningen utgår även om man arbetar mer än 75 procent. Ersättningen minskar då proportionellt och blir mindre ju mer man arbetar. Ersättning utgår även om man arbetar mellan 50 och 75 procent. Ersättningen blir då 2 500 kronor per månad. Det om barntid. Ensamstående föräldrar har ofta en ekonomiskt svårare situation än andra. Det gäller särskilt för dem som arbetar i yrken där löneläget är lågt, vilket gäller många kvinnor. För att förbättra deras situation ekonomiskt vill vi göra en höjning med 300 kronor i månaden av det särskilda bidraget som utgör en del av bostadsbidraget. Konstruktionen av bostadsbidraget är sådant att särskilt bidrag och bidrag till bostadskostnader minskas om inkomsten är högre än 117 000 kronor för ensamstående och för makar 58 800 för varje make. Därför utgör höjningen av det särskilda bidraget ett träffsäkert sätt att förbättra situationen för alla föräldrar med låga inkomster men omfattar i praktiken särskilt de ensamstående med låga inkomster. Kostnaden uppskattas till ca 600 miljoner kronor och omfattar ungefär 170 000 barnfamiljer. Det är en viktig grupp som behöver stöd i denna ekonomiskt svåra tid. Majoritetspartierna avvisar förändringen av bostadsbidraget och tar inte hänsyn till ensamstående föräldrars situation. För Moderaterna med stödpartier är tydligen annat viktigare, till exempel vårdnadsbidrag för ett fåtal. Den förälder som har ensam vårdnad om ett barn är extra sårbar. Vid egen sjukdom har den föräldralediga ensamföräldern inte möjlighet att ta hjälp av någon annan för tillfällig vård av barnet så att denna person får ekonomisk ersättning. Det är en avsevärd skillnad i förhållande till föräldrar som delar på föräldraskapet. Blir den föräldraledige sjuk kan den andra föräldern ta över vården med tillfällig föräldrapenning. Skulle denna förälder i sin tur vilja kan han eller hon överlåta det på någon annan som då kan få tillfällig föräldrapenning i stället. Ensamförälder som själv blir sjuk under föräldraledigheten blir däremot hänvisad till att efter bästa förmåga lösa situationen själv. Det innebär en stor ekonomisk otrygghet och ett beroende av andra människors välvilja. Det som samhället har ett generellt stödsystem för när det gäller två föräldrar finns med andra ord inte alls för ensamföräldrar. I Sverige lever 160 000 barn med en förälder som har ensam vårdnad. Miljöpartiet anser att dessa barns rätt måste likställas barns som har två föräldrar. Frågan uppmärksammades av Föräldraförsäkringsutredningen (2005:73) som föreslog att "en annan försäkrad som avstår från förvärvsarbete får vårda ett barn istället för föräldern och beviljas ersättning i form av särskild föräldrapenning". Miljöpartiet anser att denna lagändring bör genomföras. Vi vill också ta bort regeln om att barnet måste vara äldre än åtta månader innan föräldrapenning kan överlåtas eller innan tillfällig föräldrapenning kan ges. Det är en angelägen reform. Blir man sjuk och inlagd på sjukhus har man inte denna rätt om barnet är under åtta månader, vilket kan drabba både barnet och föräldern på ett mycket tokigt sätt. Avslutningsvis vill jag gå in på målet. Kalle Larsson redogjorde förtjänstfullt för en förändrad inriktning. De borgerliga partierna försökte redan förra året ändra inriktningen på målet så att det inte längre ska vara intressant att jämföra skillnader mellan barnfamiljer och andra utan bara skillnader barnfamiljer emellan. Det är anmärkningsvärt. Självklart står jag bakom samtliga reservationer i betänkandet men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 36 om detta nämnda mål för utgiftsområdet Ekonomisk trygghet för familjer och barn.

Lars-Arne Staxäng (M)

Anf. 217 Lars-Arne Staxäng (M)

Herr talman! Den ekonomiska familjepolitiken ska bidra till förbättrade förutsättningar för en god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer. Inom vårt utgiftsområde 12, Ekonomisk trygghet för familjer och barn, är de finansiella skillnaderna i budgeten för 2009 ganska små, även om det låter som något annat när man hör oppositionen framföra sin åsikt. Däremot finns det, som vi har märkt, stora ideologiska skillnader som jag återkommer till. Området innehåller som bekant allmänna barnbidrag, föräldraförsäkring, underhållsstöd, bidrag till internationella adoptioner, barnpensioner och efterlevandestöd för barn, vårdbidrag för funktionshindrade barn och pensionsrätt för barnår. Totalbudgeten för alliansbudgeten är på drygt 68 miljarder kronor. Det är viktigt att ha ett tydligt barnperspektiv när man formar politiken, så att föräldrar oavsett livssituation kan ge en materiell bas för sina barn. Med samma utgångspunkt ska den främja ett mer jämställt förhållande föräldrar emellan. Den sociala ingenjörskonsten, med gamla galjonsfigurer som Gunnar och Alva Myrdal i spetsen, har i decennier präglat svensk familjepolitik. Resultatet har många gånger i all välmening lett till ökad likriktning och likformning för barnfamiljerna. Föräldrarna och andra vårdnadshavare har många gånger inte kunnat välja vare sig omsorgsform eller var omsorgen ska göras. Ofta har barnperspektivet lyst med sin frånvaro även om de sociala ingenjörerna gärna tagit ordet i sin mun. Det har inte sällan varit helt andra prioriteringar och mål som varit styrande. Därför är det heller inte förvånande att vänsterkartellen än i dag vill utveckla kvoteringar och andra regleringar i familjepolitiken. Herr talman! Det finns också saker som Socialdemokraterna eller de övriga rödgröna inte pratat lika högt om. Det är bland annat att det finns forskning på att det är mycket viktigt att små barn måste anknyta till sina föräldrar eller de närmaste människorna de första åren för att bli trygga människor för resten av sitt liv. Några barn har mer behov än andra. När denna anknytning inte fungerar tillfredsställande har barnet ofta svårt att känna tillit och bekräftelse långt upp i vuxen ålder. Många barn och ungdomar mår inte bra i dag. Den psykiska utsattheten har ökat väsentligt på senare år. Det är i dag inte ovanligt att svälta sig redan i unga år, att känna sig utanför, ensam och till och med mobbad. Det finns också många som har destruktiva tankar om sig själva. Det är allvarligt för samhället. Det är allvarligt för de vuxna föräldrarna, men det är framför allt allvarligt för barnen och ungdomarna. Det är dessa sakskäl som ligger bakom de familjereformer som alliansen redan har genomfört och tänker genomföra de närmaste åren. Tidigare var det så att de föräldrar som valde det som politikerna har fastställt kunde få full utdelning i den familjepolitiska rouletten. Men om man skulle vilja ha det på ett annat sätt var det stopp. Det är framför allt här som den ideologiska skiljelinjen går mellan den borgerliga alliansen och de socialistiska partierna. Det är här som skillnaden är störst mellan regeringens familjereformer och de socialistiska grönröda förslagen och reservationerna. Alla förslag som alliansen lägger fram utgår från att det är den enskilda föräldern eller familjen som ska och får välja vad som är bäst för de inblandade, inte minst för barnen. Det är en stor skillnad. Alla som har eller har haft små barn, vet vilka olika förutsättningar som kan finnas mellan barns behov av stöd och relation med sina föräldrar både i tid och i rum. Det ena barnet är moget redan efter ett år och behöver stimulans av andra barn och pedagoger. Ett annat barn behöver kanske en tät relation och anknyta med mor och far i flera år för att bli en hel och trygg människa för framtiden. Det är därför jag med glädje konstaterar att vi redan har infört flera reformer som ger en större valfrihet för Sveriges föräldrar. Jag pratar förstås om jämställdhetsbonusen och vårdnadsbidraget. Det är viktigt att poängtera hur de olika förslagen kompletterar varandra, vilket verkligen leder till en riktig valfrihet som familjerna inte har kunnat dra nytta av förut. Det är också viktigt att dessa reformer ska ses som delar i vår samlade familjepolitiska reform som också innehåller barnomsorgspeng och satsningar på ett ökat pedagogiskt inslag i förskolan. Dessa kommer under 2009 och 2010. Dessutom kommer också, vilket ska poängteras, en efterlängtad reform för ensamstående föräldrar. Det handlar om att under nästa år genomföra en utredning som ska leda fram till en proposition om särskild föräldrapenning för en bekant eller släkting, förutom för den andre vårdnadshavaren. Många motioner från alla partier i riksdagen behandlar just detta. Jag vill bara bekräfta att detta är en viktig reform som planeras komma den 1 januari 2010. Det som oppositionen i många år har pratat om blir nu verklighet. Det är en viktig milsten för att hjälpa de ensamstående föräldrarna. Trots att Sverige är ett av de länder i världen som enligt FN:s Unicef har en mycket bra familjepolitik finns det saker som kan bli bättre. Därför är det efterlängtat att regeringen dessutom avser att tillsätta en utredning om bidrag till särlevande föräldrar med barn - det är utredning nummer två. Även på denna punkt har det funnits ett antal motioner som nu kan få sina svar. Herr talman! Alliansen har med detta förslag en gemensam familjepolitik som ger Sveriges familjer en valfrihet att hitta den bästa omsorgen för just sin situation. Denna politik kommer att fortsätta för att ytterligare täta välfärdsstatens springor inom detta område. Jag tänker närmast på framtida förslag som kommer att göra det lättare för ensamstående föräldrar. Vi inte bara pratar inom alliansregeringen. Hur ser det då ut på den rödgröna sidan? Är man överens i alla familjefrågor? Nej, det kan man definitivt inte säga. Man är överens så länge man pratar om att få bort alliansregeringen. Det har vi hört ett antal vittnesmål om här i dag. Men sedan är enigheten slut. När det gäller hela socialförsäkringsområdet är man överens i 5 reservationer av 59. När det gäller det här avsnittet, Ekonomisk trygghet för familjer och barn, är man bara överens i 2 av 24 reservationer. Ja, sannerligen har man en lång väg att vandra innan vänsterkartellen är ett rödgrönt alternativ som är värt namnet. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag till riksdagsbeslut under utgiftsområde 12. Jag yrkar även avslag på de motioner och reservationer som har inkommit under detta område. Jag vill vara extra tydlig. Alliansregeringen kommer att fortsätta arbetet steg för steg för en bättre familjepolitik som kommer att gynna barnfamiljerna. Det här är alliansens familjepolitik. Det är också Moderaternas familjepolitik, men det är framför allt barnens och föräldrarnas politik här i Sverige. (Applåder)

Anf. 218 Solveig Zander (C)

Herr talman! Familjepolitiken ska alltid utgå från barnens bästa. Det har vi hört, och det är viktigt. Men för att barnens bästa ska komma i centrum måste man ge föräldrarna förutsättningar att ordna det som de tycker att det är bäst. Vem känner barnens behov bäst om inte föräldrarna? Familjepolitiken har faktiskt sin grund i hur familjens situation ser ut - det har vi också hört - hur föräldrarna förvärvsarbetar, delar ansvaret för hem och familj och delar föräldraledighet och så vidare. Fast vi vet att Sverige är världens mest jämställda land är det väl under just det här utgiftsområdet som vi tydligast ser hur långt vi har kvar till jämställdheten. Vid detta har ju Miljöpartiet förtjänstfullt uppehållit sig ganska länge. Socialdemokraterna avvisar också alliansens förslag och säger att vi cementerar gamla könsroller. Min stilla undran är: Vems politik är det som cementerar könsroller? Vems politik beror det på att vi är där vi är i dag med de könsroller som finns? Jag måste i det sammanhanget också säga att det förslag som oppositionen kommer med, med bidrag, bidrag och extra barnbidrag, som Vänsterpartiet sade - hur många nya jobb ger det i finanskrisen? Vad jag förstår blir det inte ett enda jobb av det. Det vi i alliansen gör är att vi satsar på en helt annan finanspolitik. Vi har gjort historiska satsningar på infrastruktur, närtidssatsningar, forskningspropositioner och möjligheter för föräldrar att faktiskt få ett arbete och utvecklas inom sitt område om de nu blir arbetslösa av varslen. Vi ska inte använda familjepolitiken som den buffert som ska se till att föräldrarna kan försörja sig. Som aktiv centerpartist och också aktiv inom Centerkvinnorna i många år måste jag säga att detta med jämställdhetspolitiken och att bryta könsrollsmönstren är väldigt viktigt. Det är precis som Lars-Arne Staxäng sade: De reformer som vi i alliansen har beslutat om och nu verkställer ska bidra till detta. Vårdnadsbidraget och jämställdhetsbonusen är två viktiga reformer som ser till att värna om jämställdheten, så att den kommer vidare. När det gäller vårdnadsbidraget måste jag säga till Matilda och Socialdemokraterna att ni hånar de föräldrar som hett har längtat efter möjligheten att vara hemma med sina barn längre än ett år. När riksdagsledamöter i talarstolen hånar föräldrar för att de väljer att mot en mindre ersättning kunna vara hemma tycker jag att det är skrämmande. Jag kollade hur många föräldrar i Enköpings kommun som hade ansökt om vårdnadsbidrag. Det var tio. En av dem var en pappa, för övrigt. Det ni i Socialdemokraterna har sagt är att vårdnadsbidraget skulle ruinera kommunernas barnomsorg och försämra den. Då måste jag fråga: Tror ni att tio föräldrar som vill ha vårdnadsbidrag kommer att påverka den kommunala barnomsorgen i Enköpings kommun i övrigt? För övrigt finns det inga studier som talar för att barn på dagis skulle ha det bättre. Enligt RUT finns det inga större svenska studier av konsekvensen av att små barn vistas på dagis, och det är en oerhörd brist. Jämställdhetsbonusen är för krånglig, och därför kan man inte tycka att den är bra. Men vi har varit konsekventa i vår strävan. Det är viktigt att medverka till jämställdhetsbonusen så att kvinnor kan gå ut på arbetsmarknaden och lönemässigt inte komma efter männen. På det sättet bidrar vi också till att papporna är hemma och tar ansvar för sina barn. Jag måste hålla med om att det är angeläget att båda föräldrarna ska kunna vara hemma tillsammans under en längre period och ta ut föräldraförsäkring. Jag skulle önska att det kunde vara tre fyra månader som man kunde ta ut föräldraförsäkring tillsammans. Det är en vision, en idé, och de är ju till för att verkställas. Höjda bidrag är oppositionens melodi. Vi i alliansen väljer en annan väg. Jag är övertygad om att när fler föräldrar nu har varit ute på arbetsmarknaden är det mycket viktigare för barnen än att föräldrarna är hemma och lever i utanförskap, för sådant har följder för barnen. När det gäller ensamstående föräldrar hörde ni av Lars-Arne Staxäng att det finns en utredning som är på gång. Man har aviserat denna utredning om hur bidragen påverkar under åtminstone de två år som jag har varit i riksdagen. Jag beklagar att man inte har fått den än. Jag ska personligen se till att den verkligen kommer i gång nästa år. Det är mycket angeläget, för utan den kan vi inte bryta detta bidragsmönster och möjliggöra för föräldrarna att försörja sig på andra sätt. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avstyrker samtliga motioner och reservationer. (Applåder)

Anf. 219 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Om man pratar med föräldrar visar det sig att deras inställning ofta är lite annorlunda än de flesta professionella politikers när det gäller familjepolitiken. Inför en sådan här debatt brukar jag passa på att prata med barnfamiljer som jag känner. De säger ofta att de vill ha någorlunda ekonomisk trygghet, barnvänlig bostad, bra förskola och så vidare. Men hur vill de ordna sin vardag? De vill ordna vardagen så att det blir tid för både barn och arbete, för både karriär och familj. Väldigt sällan träffar jag några mammor och pappor som har en bestämd åsikt om kvotering eller om antalet pappamånader i lagstiftningen och så vidare. De flesta jag pratar med säger att situationen kan se olika ut vid olika tidpunkter. När första barnet föddes var det kanske pappan som var hemma mest. När det andra föddes var det mamman. En del har valt att pappa och mamma är hemma några veckor till, även efter att föräldraförsäkringen gått ut, kanske för att vänta över sommarmånaderna innan barnet börjar på dagis. Det är många frågor i familjepolitiken. Naturligtvis ska vi ha som utgångspunkt att barnens trygghet ska säkras. Positiv utveckling ska uppmuntras. Då är familjepolitiken väldigt stor - inte bara det ekonomiska utan också förskolepolitik, skolpolitik, barnhälsovård och så vidare hör dit. Sedan ska familjepolitiken lägga grunden för att män och kvinnor ska ha samma möjlighet att forma sina liv. Jämställdheten är traditionellt en väldigt viktig fråga för mitt parti. Vi har alltid sagt att strukturer i samhälle och arbetsliv gör att kvinnor och män har olika förutsättningar att kombinera arbete och barn. Det är också viktigt att utgå från att familjer kan se helt olika ut. Det kan vara ensamma föräldrar. Det kan vara två föräldrar som är män eller två föräldrar som är kvinnor och så vidare. I familjepolitiken går det alltså inte att bara prata om ett mål, oavsett om det målet handlar om ekonomi, jämställdhet eller kvaliteten i förskolan och så vidare. Man måste inse att det finns en väldig massa delar som är viktiga i familjepolitiken. Ibland står delvis också olika principer emot varandra. Jämställdhetsbonusen, som alliansen nu genomfört, uppmuntrar både mammor och pappor att ta ett aktivt ansvar för barnen, och det är positivt. Alla är överens om att det är bra för barnen med ett jämnare uttag av föräldraledigheten. Det är då också lättare för både män och kvinnor att återgå till arbetet. Det motverkar löneskillnader och så vidare. Därför tycker jag att jämställdhetsbonusen är en väldigt bra avvägning. Den uppmuntrar jämställdhet utan att samtidigt låsa föräldrarna vid till exempel en stenhård kvotering eller delning av föräldraledigheten, som Vänsterpartiet till exempel driver och som Socialdemokraterna nu också är på väg mot. Jämställdhetsbonusen uppmuntrar men tvingar inte. Man har också infört rätten för kommunerna att införa vårdnadsbidrag på 3 000 kronor i månaden per barn, upp till tre års ålder. På det sättet kan föräldrarna få större möjligheter att tillbringa ännu lite mer tid med barnen. Jämställdhetsbonusen och vårdnadsbidraget framställs ofta som två motstående reformer. Jag ser tvärtom de förslagen som att de är starka gemensamt därför att de tillsammans ökar jämställdheten och friheten och möjligheten att bestämma själv. I många fall tror jag - vi får se, för det har inte varit så länge än - att vårdnadsbidraget kommer att tas ut i samband med avslutad föräldraledighet och bli en förlängning av den. Familjer kan, som sagt, se olika ut. Ibland glömmer man det som några tidigare talare har varit inne på, hur många ensamstående föräldrar det verkligen finns. De flesta är mammor, som det ser ut i dag. Med ensamstående menar jag en ensam vårdnadshavare som har hela ansvaret för barnet. Det är 135 000 barn som har en ensamstående förälder. Det är naturligtvis viktigt att inte minst de barnen och de föräldrarna inte har en låg standard och ett alltför jobbigt vardagsliv. Under åren 2003-2007 - det är fyra år och huvudsakligen innan någon alliansregering hade kommit till - ökade andelen ensamstående fattiga, som alltså låg under medianinkomsten, från 17 procent till 31 procent. Nästan dubbelt så många ensamstående har alltså fått dålig ekonomi på fyra år. Därför uppskattar jag verkligen att alliansregeringen nu uppmärksammar detta och tydligt beskriver att man ska bereda och utreda och lämna förslag för att förbättra de ensamstående föräldrarnas situation. Länge har det till exempel varit ett problem, som vi hörde nyss, när en ensam förälder blir sjuk och det inte finns en annan förälder som kan ta hand om vårdnaden. Det är naturligtvis både ett praktiskt problem och ett ekonomiskt problem för den ensamma föräldern. Regeringen utlovar nu att återkomma med förslag om särskild föräldrapeng och också andra åtgärder. Herr talman! Budgetskillnaderna är inte så stora som det kan låta i en sådan här debatt. Regeringen föreslår att vi ska lägga 68 ½ miljard på den ekonomiska familjepolitiken. Oppositionen plussar med sina olika förslag på 2-3 miljarder. Det går då till olika saker, till exempel Miljöpartiets barntid och, från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, höjda tak för dem som har lite högre inkomster i föräldrapenningen. Men samtidigt får de här höjningarna vägas mot de skattehöjningar som hotar i oppositionens budget och som kommer att drabba vanliga inkomsttagare. Så de budgetmässiga skillnaderna just när det gäller den ekonomiska familjepolitiken är inte särskilt stora. Skillnaderna finns däremot i hur vi använder pengarna. Herr talman! För mig är hela utgångspunkten för familjepolitiken att hushållen ska få större handlingsfrihet. Föräldrar ska få större möjlighet att tillsammans planera för småbarnstiden. Samtidigt ska hela tiden ett jämställt föräldraskap uppmuntras för de vuxnas skull och inte minst för barnens skull. Jag är övertygad om att vi ska passa oss i familjepolitiken för hårda låsningar i stela regelverk. I stället ska vi underlätta för familjer att bestämma över vardagen så att det blir bäst just för dem själva. Politiken ska helt enkelt syfta till att våra barn ska ha det bra. Med det vill jag yrka bifall till förslaget i detta betänkande och avslag på motionerna. (Applåder)

Matilda Ernkrans (S)

Anf. 220 Matilda Ernkrans (S)

Herr talman! Ulf Nilsson, Folkpartiet, avslutar sitt anförande med att säga att det handlar om familjepolitiken, att våra barn ska ha det bra. Då funderar jag lite grann. I det rödgröna samarbetet är vi så här långt överens att det nu är tid att höja ambitionsnivån i familjepolitiken. Och det är viktiga besked till föräldrar och barn. Vi socialdemokrater är beredda att stärka köpkraften hos barnfamiljer, göra det lite lättare för dem att få vardagen att gå ihop. Mot det står den moderatledda majoriteten där man är överens om att inte göra någonting. Det blir ingenting till landets föräldrar och barn i jobbkrisens Sverige. Hur tänker ni då, när det handlar om att göra barn mer trygga? Ni i Folkpartiet skrev i ert valmanifest 2006 - jag läser innantill: Socialförsäkringar är en hörnsten i vårt samhällsbygge. Det är en garant för trygghet för oss alla om något inträffar. Blir vi sjuka eller arbetslösa finns det en försäkring som gör att vi slipper flytta från hus och hem. Det här klarade ni inte av att värna i den allians som ni ingår i. Ni klarade inte av det under högkonjunktur, och nu är vi mitt uppe i en jobbkris. Ni är ansvariga för att barn och föräldrar är mer otrygga än någonsin. Därför frågar jag: När är det Folkpartiets bedömning att Sverige har råd med socialförsäkringar med standardtrygghet igen?

Anf. 221 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Det är lite svårt att diskutera saker och ting när man inte riktigt förstår det sakliga underlaget. Matilda Ernkrans får det att låta som om halva socialförsäkringssystemet hade raserats när det inte alls är sanningen. Det som har hänt - det ska ärligt erkännas - är att inkomsttaket i sjukförsäkring och tillfällig föräldraförsäkring inte har höjts på det sätt som Socialdemokraterna föreslog. De med lite högre inkomster har alltså inte fått riktigt så hög ersättning som Socialdemokraterna ville. Men annars handlar det inte om några förändringar, tvärtom. Sedan gör Matilda Ernkrans en väldigt stor sak av att ni vill höja barnbidraget med någon hundralapp och göra vissa andra smärre förändringar. Men vi kan titta på statistiken över inkomstutvecklingen från 2006 fram till nu. Löneskillnaderna i Sverige har minskat. Det blir nämligen följden av att fler människor får arbete. Med alliansens politik har löneskillnaderna fram till nu minskat. Nu kanske det blir en påfrestning på grund av den ekonomiska krisen. Samtidigt gör vi väldigt mycket för att bekämpa den, och vi är ovanligt väl förberedda för att bekämpa den eftersom vi inte har höga budgetunderskott. Jag tycker att Matilda Ernkrans talar i väldigt kraftiga ordalag om, faktiskt, väldigt små skillnader när det gäller de ekonomiska insatserna och samtidigt glömmer bort att det som hotar med er politik är en skattesmäll för vanliga inkomsttagare. Det är ju de som har haft mest glädje av alliansens skattesänkningar.

Matilda Ernkrans (S)

Anf. 222 Matilda Ernkrans (S)

Herr talman! Fakta är, Folkpartiet och Ulf Nilsson, att den moderatledda majoriteten i den här kammaren, den moderatledda regeringen, har sänkt både nivå och tak i föräldraförsäkring och sjukförsäkring. Ni hade en hint om det inför valet. Ni skriver till och med i ert valmanifest: Om en alliansregering i enlighet med Bankerydsöverenskommelsen sänker taket i sjukförsäkringen 2007 bör det återställas när kostnadsläget i försäkringen är under kontroll, vilket enligt vår bedömning kan vara fallet redan 2008. Därför är det intressant att veta: När tycker Folkpartiet att vi har råd med standardförsäkringar i våra socialförsäkringssystem? Kan ni ge det beskedet till föräldrarna och också till de sjuka? Jag tror att människor är intresserade av det. Eller är beskedet att ni helt har lämnat er socialliberala ådra? Ni har inte bara ingått i en allians. Ni har helt lämnat den socialliberala ådran. Du står här i talarstolen och säger att jämställdhet är er hjärtefråga och att barn ska vara trygga, men faktum är att ni har varit med och gjort barn och föräldrar mer otrygga än någonsin. Det är inte finanskris eller lågkonjunktur som har gjort det. Det är ni som har gjort det. Ni lyfter fram en familjepolitik här som enligt mitt tycke är ett moderat hantverk. Då undrar jag: Var finns den folkpartistiska familjepolitiken? Och var finns jämställdheten? Kommer ni att avskaffa vårdnadsbidraget? Eller kommer det några andra initiativ, några som helst initiativ när det gäller jämställdhetsområdet på familjepolitikens område? Ni lämnar ju ett tomt blad. Ni gör ingenting i jobbkrisens Sverige för våra föräldrar och barn. De får fortsätta att vara så otrygga som de är nu, ännu mer otrygga.

Anf. 223 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Jag vet inte om Socialdemokraterna kommer att gå till förhandlingsbordet med vänsterpartister och miljöpartister och räkna med att exakt vartenda kommatecken i era olika program kommer att gå igenom. Med tanke på hur stora skillnaderna är mellan de tre partierna lär det bli ännu sämre förutsättningar att försöka få ihop någonting i de arbetsgrupper som ni ska starta. Folkpartiet är väldigt nöjt, mycket beroende på att vi redan från början hade en gemensam grundideologi när det gäller människors möjlighet att få bestämma själva över sin vardag. Om vi ser på profilfrågor som Folkpartiet har haft genom åren, satsning på förskola, läroplan för förskola, 80 procent som grundinställning i socialförsäkringarna och så vidare, är vi väldigt nöjda. Vi är också väldigt nöjda med den gemensamma satsning som alliansen har gjort på vård och rehabilitering, som vi pratade om förut, men också på kvalitet i förskolan, satsning på speciallärare och läsa-skriva-räkna-garantin inom skolan. Det är en massiv positiv satsning på barnen framför allt, barn, skolbarn och förskolebarn, i alliansens politik. Både som folkpartist och som förälder och morfar har jag all anledning att vara mycket nöjd med alliansens barnpolitik. (Applåder)

Eva Johnsson (Kd)

Anf. 224 Eva Johnsson (Kd)

Herr talman! Jag får börja med att uttrycka ett stort och innerligt tack till mina kolleger här i utskottet, inte minst på oppositionssidan som har varit så hovsamma med replikskiftet under de sista talarna, vilket har gett mig tillgång till talarstolen också den här gången. Tack! Med detta sagt vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna. Det får ju vara någon måtta på godheten, även så här i juletid. Herr talman! Regeringens familjepolitik präglas av ett tydligt barnperspektiv. Jag går inte in på några detaljer i betänkandet. Vi känner så väl till dem allihop. Dem kan vi. Regeringen har principer om barnens rätt till trygga och utvecklande uppväxtförhållanden som är vägledande liksom föräldrars rätt till delaktighet och inflytande över frågor som rör barnen. Det poängteras i besluten och de intentioner som finns i betänkandet. Jag vill fokusera en liten stund på skillnaderna. Det är kanske precis här som skillnaden finns. Den blir som allra tydligast när vi speglar alliansens mycket barnvänliga politik med respekt för enskilda val och olika förutsättningar och önskemål mot vänsterkartellens centralstyrda, verklighetsfrånvända och familjefientliga politik. Vi har aviserat och beslutat om två reformer, vårdnadsbidraget och jämställdhetsbonusen. Dem har vi också fått beskrivna för oss så vi kan dem väl. Två reformer återstår i den aviserade familjepolitiska reformen. Jag kan inte låta bli att tycka att det är ganska häpnadsväckande hur vårdnadsbidraget har misstolkats av vänsterkartellens företrädare. När man lyssnar på den politiska debatten kan man bara dra två slutsatser. Antingen är okunskapen om vårdnadsbidragets utformning total eller så väljer våra politiska motståndare att medvetet misstolka utformningen. Något tredje alternativ när det gäller det extrema motståndet mot reformen kan jag inte komma på. Vårdnadsbidraget är reducerat mot graden av nyttjande av offentligt finansierad förskola. Personlig omsorg och kärlek i hemmet samt pedagogik och god kvalitet i förskoleverksamheten är betydelsefulla för barns utveckling. Vårdnadsbidraget är dessutom utformat så att en kombination av arbete och familjeliv underlättas. Föräldrarna kan förvärvsarbeta och samtidigt uppbära vårdnadsbidrag om barnomsorg ordnas på annat sätt. Jag håller med om att jämställdhetsbonusen är lite krånglig, men det är trots allt ett bra komplement till det familjepolitiska programmet. Nu tänker jag prata om något som är nästan tabu i den familjepolitiska debatten. Jag gör det i alla fall. I den politiska debatten är det, herr talman, helt accepterat att prata om jämlikhet, frihet och rätten till självförverkligande, och det är bra. Det är mycket bra. Det är bra, och det är vi överens om. Men i en familjepolitisk debatt kanske man också kan tillåta sig att vara så ärlig att man konstaterar att föräldrars rätt till heltid faktiskt står i stark konflikt med barnens rätt till sina föräldrar. Det finns en inbyggd olöslig konflikt i det faktum att små barn enligt all beprövad expertis och sakkunskap under sina första år har ett enda behov, nämligen närheten till sina föräldrar. I detta grundläggande mänskliga behov av att skapa en tydlig anknytning till sina föräldrar under det första viktiga året är behovet av pedagogisk stimulans obefintligt. Vikten av pedagogisk stimulans av professionella pedagoger under barnets första år är så extremt överdriven att det är svårt att hitta dess motstycke. Föräldrarna är oersättliga. Pedagoger går att ersätta. Jag ska inte förlänga debatten alltför mycket, herr talman. Vi ska ha respekt för varandra. Julen närmar sig och tiden lider. Jag vill ändå avsluta den här debatten med att jag tycker att det är bra att vi har fått en tydlig positionering. Vi har fått tydliga besked. Det familjepolitiska området är kanske det område som är allra tydligast med vad som är alliansens politik och vad som är oppositionens politik. Min egen slutsats är att bristen på verklighetsförankring hos den alternativa politiken blir ganska befriande tydlig inom område efter område. Jag dristar mig till att konstatera att alliansen tar sin utgångspunkt i människorna, i barnen, i familjen och i de behov som finns när vi utformar vår politik. Vänsterkartellen väljer att sätta upp politiska mål; sedan handlar det om att anpassa människorna efter de politiska idealen. Det är upp till medborgarna att avgöra vilken typ av samhälle man uppfattar som mest människovänligt. Med detta något förkortade anförande, herr talman, vill jag önska er en god jul! (Applåder)

Anf. 225 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! Även om klockan snart är tio i elva har vi några minuter kvar som vi kan använda till replik. När Eva Johnsson började prata om rätt till heltid ville jag ändå gå in i detta. Den diskussion som Eva Johnsson tar upp dömer ut alla andra barn vars föräldrar inte har så lång föräldraledighet som vi har i Sverige. I EU diskuteras just nu en utökning av mammaledigheten, som det heter inom EU, från 14 veckor till 18 veckor. Är dessa europeiska barn alltså sämre rustade än svenska barn? Hur är det med alla barn som kommer till Sverige som adopterade? När det gäller rätten till heltid undrar jag vad heltid är för Eva Johnsson. Är det normen på 40 timmar? Är det möjligtvis 36,20 om man jobbar intermittent treskift? Vad är rätt till heltid? Jag anser att det är väldigt bra att man har möjlighet och rätt till heltid, men det innebär också möjlighet till deltid. Det var det vi diskuterade nyss, när jag pratade om mitt och Miljöpartiets förslag om barntid. Har man rätt till heltid kan man också i perioder av livet gå ned i tjänst och ha rätt att komma tillbaka. Som systemet fungerar nu innebär det att alla de som går ned till deltid får betala med sämre pensioner och sämre förutsättningar resten av livet. Det tycker inte jag är sjyst. Tycker Eva Johnsson det?

Eva Johnsson (Kd)

Anf. 226 Eva Johnsson (Kd)

Herr talman! Jag är väldigt glad och stolt över att vi har vår föräldraförsäkring - den svenska modellen, och jag pratar ofta om den svenska föräldraförsäkringen när jag träffar småbarnsföräldrar från andra delar av världen. Jag är både stolt och glad över att vi kan erbjuda våra svenska småbarnsföräldrar en så generös och bra föräldraförsäkring. Det är otroligt bra! Jag önskar naturligtvis att vi skulle kunna exportera den till andra delar av Europa. Jag tror att det vore bra för barn i andra länder också. Vi har en hög förvärvsfrekvens i Sverige. Den är inte fullt lika hög i andra länder. Jag är den första att beklaga att man i andra länder inte fördelar arbetet riktigt på det sätt som vi gör i Sverige. Jag tror att det är en fördel om de föräldrar som vill kan jobba lite mindre under den tid barnen är små. Jag tror också att det är en fördel om man kan gå ned i arbetstid och vara hemma lite mer med sina barn. Det innebär naturligtvis också att man under några år inte jobbar in riktigt så många pensionspoäng. Det kan vara så, men det kan också vara så att man avstår från att konsumera något i den utsträckning man annars hade gjort. Miljöpartiet borde väl vara det första parti som erkänner att vi måste våga prata om att konsumera mindre och leva lite mer när barnen är små.