Utgiftsområdena 13 Arbetsmarknad och 14 Arbetsliv

Anf. 71 Patrik Norinder (M)

Fru talman! Jag vill inleda den här debatten med att yrka bifall till reservation 1 under punkt 1. Jag står naturligtvis bakom samtliga moderata reservationer. Jag ber också att få hälsa arbetslivsministern välkommen till debatten, självklart även statsrådet Jens Orback som det väl är första gången vi har äran att ha med i den här debatten. Jag uppskattar att statsråden deltar, och det är min förhoppning att vi efter debattens slut har kunnat bli överens om hur sysselsättningsläget är på den svenska arbetsmarknaden. Det är något som det har varit svårt att få enighet om. Det verkar som om vi inte alltid har samma grund att stå på. Därför är det viktigt att vi reder ut hur förutsättningarna ser ut på arbetsmarknaden så att vi kan vidta korrekta insatser för att öka antalet personer i arbete - ett mål som jag utgår från att vi kan enas kring. Jag förväntar mig även ett klarläggande av arbetslivsministern och utskottsordföranden om hur ni ser på vilken roll regler och lagar spelar för företagandet och ett ökat arbetsutbud. Fru talman! Med denna lilla inledning går jag snabbt över till fakta. I oktober var 5,6 % av arbetskraften öppet arbetslösa. Tar man med personer i konjunkturberoende program hamnar vi på 8,5 %. Sammanlagt rör det sig om nästan 1,4 miljoner människor i arbetsför ålder som är frånvarande på arbetsmarknaden. Det är en uppseendeväckande hög siffra då Sverige har ca 5,7 miljoner i arbetsför ålder. Ungefär 24 % av dessa är frånvarande. Är det detta som arbetslivsministern kallar full sysselsättning? Vad beror nu detta på? Är det betingat av konjunkturella skäl? Knappast. Vi har haft en god konjunkturell utveckling de senaste åren. Ändå sjunker den genomsnittligt arbetade tiden under de senaste tre åren. Det finns alltså andra skäl än konjunktur till en försämrad sysselsättning, och det är strukturella orsaker, det vill säga grunder som går att påverka politiskt. Det är bara att konstatera att regeringen kapitalt har misslyckats med sin sysselsättningspolitik. Den har inte haft förmågan att fatta gångbara beslut för att öka efterfrågan och utbudet av arbetstillfällen. Regeringen har satt upp mål på 4 % öppen arbetslöshet och 80 % sysselsättning. Det är mål som i dag verkar mycket främmande. År 2004 var endast 67 % av befolkningen sysselsatta utan vare sig lönesubvention, sjukpenning eller ersättning för vård av barn. Det är den sanna bilden av Bidrags-Sverige och socialdemokratisk bidragspolitik. Arbete åt alla, skriver arbetslivsministern i dag i Svenska Dagbladet. Hur stämmer detta? Mycket av regeringens politik minskar arbetsutbudet. Att införa friår, medfinansiering av sjukförsäkring och nu förslaget om lagstadgad rätt till heltid är rent kontraproduktiva åtgärder mot fler jobbtillfällen. Jag vet att det är beställningsjobb från facket och partikongressen. Statsrådet har sagt att han kommer att lägga fram ett förslag om lagstadgad heltid, men utan det undantag för småföretag som Heltidsutredningen har föreslagit. Vi i arbetsmarknadsutskottet har de senaste åren haft en relativt lugn tillvaro beroende på sparsamhet av förslag från regeringen. Det är något som vi i oppositionen och hela arbetsmarknaden kanske borde vara tacksamma för. Om nu regeringen menar allvar med sitt prat om att sysselsättningsfrågorna är prioriterade, borde den då inte lägga ned lite arbete på att komma med förslag som ökar sysselsättningen? När den kommer med förslag skulle det vara klädsamt om de bidrog till fler arbeten och inte färre. Konsekvensen av Heltidsutredningens förslag blir färre jobb inom småföretagen. Denna uppfattning delas av Konjunkturinstitutets chef Ingemar Hansson. På samma brutala sätt slår även experterna i utredningen fast att förslaget kommer att öka arbetslösheten, i synnerhet bland kvinnor. Arbete åt alla, säger Hans Karlsson. Fru talman! Jag skulle också vara mycket tacksam om arbetslivsministern ville förklara för kammaren hur en annan beställd utredning - förslag om rätt till deltid - går ihop med rätt till heltid. Om regeringens mål nu är att fler ska arbeta heltid, hur kommer det att fungera när rätten till deltid kommer att kräva ett ökat behov av vikariat och fler deltidsanställda? Det är något svårt att förstå, men det bästa vore förstås att, helt i linje med utredaren Claes Stråths yrkande, lägga utredningen direkt i papperskorgen. Till råga på allt elände lägger arbetslivsministern fram ett förslag som ruckar på principerna inom kollektivavtal för svensk arbetsmarknad. Tågordningen är där att förändringar av arbetstiden ska överenskommas mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det är alltså ett ingrepp i arbetsledningsrätten. Är detta regeringens nya linje - att överge kollektivavtalsmodellen och lagstifta i stället? Arbetslivsministern borde vara medveten om att åtgärder som lagstiftad heltid, rätt till deltid, arbetsgivares sjuklöneansvar och friår lägger sten på börda och hämmar fler arbetstillfällen. Självklart går det ut över dem som står utanför arbetsmarknaden. Det är de som blir mest lidande; det är ungdomar och invandrare. Jobb som skulle ha kunnat utföras tillkommer inte. Människor som har haft problem med hälsan stängs ut från arbetsmarkanden då den ekonomiska risken med att anställa dem blir alltför stor för ett litet företag. Långtidssjukskrivna sägs upp. Arbete åt alla, låter Hans Karlsson skalla! Varför lyssnar inte statsrådet på företrädare för företagarna, eller åtminstone på Konjunkturinstitutets chef Ingemar Hansson som knappast kan beskyllas för att gå vare sig företagens eller Moderaternas ärende? Är regeringen så bunden av LO:s önskemål att den helt medvetet fattar beslut som man vet hämmar sysselsättning och tillväxt? Fru talman! Arbetsmarknadspolitiken under utgiftsområde 13 är budgeterad till 70 miljarder kronor nästa år. Men det är inte hela sanningen. Till detta kommer ungefär 17 miljarder som ges som stöd via krediteringar på skattekonton. Det är ett lömskt sätt att dölja det verkliga förhållandet. Insatserna för att hålla nere arbetslösheten kostar ytterligare 25 %. Det är pengar som borde kunna användas betydligt effektivare. Det är inte plusjobb, friår, aktivitetsgarantier eller utbildningsvikariat som ger tillväxt eller långsiktig sysselsättningsutveckling. Plusjobben, som är den centrala delen av regeringens program, är inriktade uteslutande mot den offentliga sektorn. Åtgärden kommer att ge undanträngningseffekter och troligen kommer det att endast handla om okvalificerade uppgifter som bara i ringa omfattning ger ökade yrkeskunskaper. Att plusjobben ger reguljärt arbete efter programtidens slut är inte troligt. Medicinen för att öka arbetsutbudet heter bättre förutsättningar för företagande. Fru talman! Min son Calle fick för ett par månader sedan ett erbjudande att arbeta utomlands - ett erbjudande som han inte kunde motstå. Han är ung och har livet framför sig. Kommer han att flytta tillbaka till Sverige igen? Som förälder hoppas jag naturligtvis att han gör det. Men varför skulle han göra det? Är skolor och universitet för hans barn så mycket bättre i Sverige än i andra länder? Knappast. För att Sverige ska kunna tävla på en global marknad måste vi ha en utbildning i absolut världsklass. Vi måste se till att äldre kunskaper uppdateras och stärks. Det är därför obegripligt att regeringen har lämnat möjligheten till individuell kompetensutveckling. Allianspartierna är övertygade om att vidareutbildning av detta slag är viktigt för det livslånga lärandet och svensk konkurrenskraft. Är sjukvården så mycket bättre i Sverige än i andra länder? Ska man ta det sedan mer än 60 år socialdemokratiskt styrda Gävleborg som exempel vågar nog inte sonen bli sjuk inom Sveriges gränser. Fullt kaos råder. Landstingsledningen med s, v och mp får inte igenom sin egen budget inom sin egen koalition ens. Underskott och dålig styrning är legio. Köerna är långa. Framtiden ser inte ljusare ut med samma konstellation vid rodret. Privata alternativ är det inte tal om för bokstavstrogna socialdemokrater, trots bevisligen bättre resultat, utan nu är det neddragningar av personal som gäller för Landstinget i Gävleborg. Skulle Calle ändå våga ta steget tillbaka och kanske eftersträva att bli företagare, vilka möjligheter bjuds då? Skulle han, trots ekonomiska och arbetsrättsliga risker med att anställa, tjäna en slant lär han inte få mycket kvar av den eftersom 3:12-regler, lex Uggla, fastighetsskatt, förmögenhetsskatt och skatt som hämmar utbildning tar det mesta av vad han tjänat. Okej, då kanske han vill flytta hem till Hälsingland för den vackra naturen och friluftsliv med jakt. Glöm det! Varg och björn har nu tagit över helt enligt regeringspartiernas politik. Han lär inte vilja släppa någon hund med vargar lurande i bergen eller med en ilsken björnhona med ungar i tätskogen. Varför ska människor bo kvar i glesbygden? Konsekvensen blir utflyttning och därmed ett sämre serviceunderlag och en allt svagare utsikt att kunna hålla glesbygden levande. Detta var några exempel som visar på att med fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav ter sig framtidsutsikterna ganska dystra för att Calle ska flytta hem. Svartmålning, kanske arbetsmarknadsutskottets ordförande kommer att säga. Nej, det är verkligheten. Jag ser den på nära håll. Många ungdomar i min hembygd har flyttat, och jag har fått till svar att det inte är troligt att de flyttar hem igen. Fru talman! Det kommer troligen att ta lång tid att reparera det socialdemokratiska tillkortakommandet med arbetsmarknadspolitiken. Med en annan politik för utbildning, företagsamhet, hushållsnära tjänster och bidragsberoende är jag dock övertygad om att Sverige kommer att kunna öka arbetstillfällena och bibehålla kompetens och välfärd. Arbetsmarknaden måste också komma i bättre balans. Facket borde inse att man äventyrar kollektivavtalen genom missbruk av otillbörliga sympatistrejker eller genom att med skadliga konflikthot rubba balansen på arbetsmarknaden. Den svenska modellen med kollektivavtal är ett bra sätt att genom överenskommelser skapa en balanserad arbetsmarknad. Alltför fackligt ambitiösa politiker måste dock lära sig att hålla fingrarna borta från frestelsen att ensidigt gynna en av arbetsmarknadens parter genom lagstiftning. Fru talman! Avslutningsvis skulle jag vilja ställa några frågor till regeringssidans företrädare. Trots en gedigen tillväxt i ekonomin förblir den totala arbetslösheten, hur man än räknar den, skamligt hög. Räknar arbetsmarknadsutskottets ordförande med att antalet arbetade timmar ökar nästa år och att arbetslösheten därmed blir lägre? Aktivitetsgarantin kostar 5 miljarder kronor och sågas av forskare. Ams har inte gjort någon löpande uppföljning och kan inte redovisa hur aktivitetsgarantin fungerar. Aktivitetsgarantin tar också så mycket resurser från arbetsförmedlingarna att de inte hinner förmedla arbeten. Den enda tröst regeringen kan få, enligt forskare vid Växjö universitet, är att många känner att aktivitetsgarantin är så tråkig och meningslös att de gör allt för att få ett jobb i stället. Anser utskottets ordförande att regeringen bör fortsätta att satsa på aktivitetsgarantin i nuvarande form? Till arbetslivsministern vill jag ställa följande frågor: Varför kommer det så få propositioner till riksdagen i ett läge då arbete åt alla är regeringens viktigaste uppgift? Anser arbetslivsministern att rätt till heltid och deltid kommer att ge fler arbetstillfällen?

Anf. 72 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Välkomna, herrar ministrar! Socialdemokratin kommer att förlora sin själ. Den som sade detta var Olof Palme, en person som bör ha vetat vad han talade om. Palme sade det i en situation där den öppna arbetslösheten i Sverige höll på att stiga till 3,5-4 %. Året var 1971. Palme manade sina statsråd och myndigheter att ta fram planer, uppslag och idéer om meningsfulla arbeten som kunde komma till stånd omedelbart. Palmes motiv var utpräglat ideologiskt: "Om vi inte får bukt med arbetslösheten så kommer tiotusentals människor i vårt land att förlora sitt egenvärde, och sin stolthet. Och socialdemokraterna kommer att förlora sin själ." Citatet är från en bok av Thage G. Peterson. Det var då det. I dag - efter elva år vid regeringsmakten, Anders Karlsson - är i Socialdemokraternas Sverige den öppna arbetslösheten 5,6 % och den totala arbetslösheten drygt 10 %. Knappt 1,4 miljoner personer i arbetsför ålder är inte sysselsatta på den reguljära arbetsmarknaden. Hur man än räknar är detta nivåer långt, långt över dem som Olof Palme oroade sig för när han talade om att Socialdemokraterna skulle förlora sin själ. Ni socialdemokrater säger, efter elva år i regeringen, att ni är om inte nöjda så ändock stolta över detta - en politik som år efter år håller Sverige på arbetslöshetsnivåer som Olof Palme menade gör att människor förlorar sitt egenvärde och sin stolthet och som brukar kallas för massarbetslöshet. Människor må i Socialdemokraternas Sverige förlora sin stolthet på grund av arbetslöshet, men någon känsla av förlorad stolthet har vad jag sett aldrig drabbat det socialdemokratiska partiet eller LO. Partiets och LO:s pampar är ändock stolta, även när arbetslösheten är tvåsiffrig och frånvaron på den reguljära arbetsmarknaden som sagt är över en miljon personer. Ministern slarvar med sanningen i dagens tidning, Svenska Dagbladet, när han skriver att Sverige har en "väl fungerande arbetsmarknad . som gör att andra länder ser oss som ett föredöme" och att Sverige "jämfört med övriga EU har . lägre arbetslöshet". Vad slarvet med sanningen består i är lätt att slå upp, och jag förstår egentligen inte varför ministern säger så här. Sverige har en arbetslöshet, lågt räknat, på drygt 5 %. Österrike har 4,1 %, Irland 4,6 %, Luxemburg 4,6 %, Danmark 4,9 %, Nederländerna 4,2 % och Storbritannien 4,7 %. Detta är länder som har lägre arbetslöshet än Sverige. Varför skulle de vara avundsjuka på oss? Det är de ju inte. Vid vilken nivå, Anders Karlsson och Hans Karlsson, på arbetslösheten tänker ni socialdemokrater sluta att vara stolta över er samhällsmodell som resulterat i tvåsiffrig total arbetslöshet år efter år? Är det vid 15 %? Är det vid 10 %? Vid vilken procentsats sammanlagd arbetslöshet upphör er stolthet? När förlorar ni som tillhör dagens socialdemokratiska elit er själ? Det är intressant att jämföra dagens socialdemokratiska retorik med Olof Palmes. Efter elva år vid makten anges oftast inte längre ideologi som främsta motiv för att bekämpa arbetslösheten, utan syftet är mer instrumentellt: Det är nödvändigt med lägre arbetslöshet som medel och metod för att bidragssystemen ska bli finansierade och kunna fortsätta leverera bidrag och för att skatteintäkter ska finnas för offentliga utgifter. Javisst, arbete är grunden för allt välstånd. Så är det. Men arbete är ofta helt avgörande för en människas självrespekt och sociala ställning, särskilt i ett land som Sverige. Arbete och arbetslöshet definierar inte sällan en individs identitet och hans eller hennes ställning och värde i en social gemenskap. Hur många gånger har vi inte själva fått eller ställt frågan till någon vi träffar: Och vad jobbar du med då? Att inte ha ett arbete eller att sakna en trovärdig vision om att få ett arbete kan bryta ned och stänga en människa ute från gemenskap och från sammanhang med andra människor. En ideologisk grund för kampen mot arbetslöshet saknas numera i Socialdemokraternas regeringsinnehav. Utan ideologi har regeringen fastnat i byråkratiska pseudolösningar på arbetslöshetens övergripande problem i Sverige och Västeuropa. Regeringen nöjer sig med, och förefaller till och med stolt över, plusjobb och andra Amsåtgärder som politikens egentliga mål, som om dessa skulle lösa grundfrågan. Vad är grundfrågan? Jo, att trots en hög bnp-tillväxt är arbetslösheten rekordhög. Bnp-prognoserna för Sverige är förvisso goda, men arbetslösheten minskar enligt samma prognosmakare ändå bara marginellt. Ministern slarvar med sanningen när han skriver att vi är duktiga i Sverige jämfört med övriga Europa. Trots en hög inhemsk efterfrågan, låga räntor, hyperexpansiv finanspolitik fortsätter arbetslösheten att vara rekordhög. Enligt Konjunkturinstitutets och Statistiska centralbyråns beräkningar - 5,2 % till exempel för nästa år - och Riksbankens prognos är den för hög. Den är väldigt hög. Den är långt över Olof Palmes nivåer. Slutsatsen kan bara bli en enda. Det är att Socialdemokraterna efter elva år vid makten saknar insikt om recepten för att få ned arbetslösheten. Regeringen saknar både förmåga och verktyg att rätt analysera orsakerna till dagens höga arbetslöshet. Lösningen på konkurrensen från till exempel Kina är inte aktiv arbetsmarknadspolitik och fler Amsplatser. Svaret på konkurrensen från länder som Indien, USA, Norge eller Polen är inte att skjuta till mer pengar i offentlig sektor för fler platser i kommuner och landsting. Förslaget att lagstifta om rätt till heltidsjobb är inte bara feltänkt, det är värre än så, det är en dumhet och ett hån mot de redan arbetslösa och mot landets företagare. Det är en dumhet att kräva heltid för alla, om än successivt, när 470 000 personer i dag inte har något jobb över huvud taget att gå till och ytterligare 270 000 personer är undersysselsatta. Det är ett hån att tala om rätt till heltid när de inte har något jobb över huvud taget. En lag om heltid är inte aktiv arbetsmarknadspolitik utan det är aktiv antianställningspolitik. Politiken är i dag inriktad på dem som har jobb. De ska nämligen nu ges rätt till mer jobb. Politiken är inriktad på dem som har 80 % i bidrag i stället för att, som vi i alliansen vill, fokusera på att med alla medel se till att människor har hundra procent i lön. Varför inte diskutera och fokusera på förstahandsalternativet, arbete och hundra procents lön, och inte, som Socialdemokraterna gör, omedelbart retirera till hur man ska försvara 80 % i ersättningsnivåer. Se till att människor undviker att komma i behov av dessa ersättningsnivåer genom att minska arbetslösheten och få upp sysselsättningen! Efter elva år vid makten, fru talman, råder en renodlad intressepolitik och den är inriktad på att befästa de på arbetsmarknaden privilegierades situation mot dem som försöker tränga sig in. Välstånd skapas i Sverige i dag genom fler privata jobb. Långsiktigt är en bättre skola och utbildning viktigast för att vi i landet ska ha goda löner och nya jobb när de gamla jobben försvinner. Arbetsrätten är till sitt syfte defensiv. Den skapar få nya jobb - utom för jurister naturligtvis - i stället för de jobb som försvinner. Ändå är det den som dagens socialdemokrati defensivt helt fokuserar på som skydd mot arbetslöshet, i tillägg till arbetsmarknadspolitiken. Men vi måste ha både-och, en arbetsrätt som bejakar och bygger på insikten att anställningsbeslut är frivilliga handlingar i företagen som görs av enskilda företagare. Globaliseringen kan mötas med en mer defensiv och striktare arbetsrätt, javisst, men den skapar inte nya jobb i stället för de som försvinner på grund av strukturomvandling och globalisering. Vår slutsats är att företag och företagare vid en borgerlig valseger 2006 ska känna att de utsätts för en positiv chock så att de både vill och vågar anställa fler. Företagen ska i sin anställningskalkyl kunna räkna hem ökade fördelar och minskad risk med att anställa ytterligare medarbetare. Det är en helt felaktig föreställning som Hans Karlsson torgför i Svenska Dagbladet i dag, att Sveriges arbetsmarknad fungerar bättre än arbetsmarknaden i övriga Europa. Som jag sade har ett tiotal länder i Europa lägre öppen arbetslöshet än Sverige. Efter elva år med socialdemokratiskt styre. Jämförelsen med övriga Europa blir ännu mer oförmånlig om man tar hänsyn till arbetsmarknadsprogram och olika typer av offentligfinansierad frånvaro. Efter elva år med socialdemokratiskt styre. För sex år sedan satte Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet upp målet att 80 % av befolkningen i arbetsför ålder skulle ha ett reguljärt arbete år 2004. Det målet nåddes inte, inte ens under den goda konjunkturen i slutet av 1990-talet. Sedan dess har läget på svensk arbetsmarknad blivit sämre. Efter elva år med socialdemokratiskt styre. Sverige har högre ungdomsarbetslöshet än EU:s genomsnitt, och Sverige är även sämre än de flesta EU-länder på att sysselsätta sina invandrare. Efter elva år med socialdemokratiskt styre. Vi har fått ett socialt landskap präglat av utestängning från arbetsmarknaden. Varje högkonjunktur har lämnat fler människor utanför än vid föregående högkonjunktur. Så var också fallet med högkonjunkturen som kulminerade 2002. Efter elva år med socialdemokratiskt styre. Fru talman! Folkpartiet och alliansen menar att regeringens politik bygger på en felaktig analys av arbetslöshetens grundläggande orsaker.

Anf. 73 Stefan Attefall (Kd)

Fru talman! Det blir bättre. Vi går åt rätt håll. Nästa år kommer jobben. Så har det låtit ett tag från socialdemokratiskt håll. Jag tittade efter i finansplanen hur det ser ut de kommande åren. Den öppna arbetslösheten räknar man med ska sjunka något. Men räknar man in alla som är i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder ligger siffrorna kvar runt och till och med drygt 8 % år 2004, 2005 och 2006. År 2007 är de något lägre. Alltså möter regeringen problemet på arbetsmarknaden med ett ökat antal arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Mera Amsåtgärder är alltså lösningen. Frågorna man måste ställa sig när man sett den här utvecklingen under flera år och att den kommer att bestå under kommande år och bara motverkas med hjälp av fler Amsåtgärder är, som Carl B Hamilton var inne på: Varför har ni socialdemokrater gett upp? Varför har ni tappat engagemanget? Varför har ni tappat drivkraften att försöka göra någonting åt de riktiga problemen? När jag tänker på Socialdemokraterna tänker jag på ett barnprogram som gick på 70-talet när jag var ung. Där lanserades uttrycket att vara vilse i pannkakan. Det är så man upplever Socialdemokraterna. Vi från allianspartierna har en gemensam reservation där vi pekar på att man kan spegla arbetsmarknaden på många olika sätt. Den öppna arbetslösheten är bara en faktor. Vi talar om den totala arbetslösheten, de som är öppet arbetslösa, de som är i åtgärder och, som man gör i andra länder, vi räknar in de studerande som egentligen vill arbeta och som står till arbetsmarknadens förfogande. Då hamnar man på över 10 %. Tittar man på hur många som är frånvarande från arbetsmarknaden av arbetsmarknadspolitiska skäl kan vi se att vi kommer upp i siffror på nästan 1,4 miljoner människor. Tittar man på antalet arbetade timmar i relation till den arbetsföra befolkningen ser vi att vi är nere i samma nivåer som under den värsta ekonomiska krisen på 90-talets början. Det som är nyckeln till jobben, tillväxten och välfärden är att vi får fler arbetade timmar, att fler människor kommer in på arbetsmarknaden som i dag inte får vara där. Vad är då receptet? Är det fler tillfälliga jobb, fler människor i åtgärder? Nej, alliansen och vi kristdemokrater ställer mot detta en rad konkreta förslag. Det handlar om sänkt skatt för lågavlönade och medelinkomsttagare, som skapar fler jobb. Det handlar om ett bättre företagsklimat, skattefrågor, regelkrångel och särskilda insatser för att stötta och underlätta för småföretagsamheten och för nyanställningar. Det handlar om nystartsjobb. Det handlar om avdragsrätt för hushållstjänster. Och det handlar också, som vi kristdemokrater vill lyfta fram i motioner inför det här året, om en särskild reform för de kanske 10 000-20 000 människor som står längst ifrån arbetsmarknaden, som vi vet att aktivitetsgarantin inte biter på. De behöver en extra form av stöd. Vi kallar det en bruk-för-alla-reform som vi tror är nödvändig för att hjälpa de människor som står längst ifrån arbetsmarknaden. Vi behöver också en ny arbetsmarknadspolitik där fler fristående aktörer förmedlar jobben och där myndigheten anger de resurser som den arbetssökande får hos olika aktörer som förmedlar jobb. Detta prövas i andra länder med gott resultat. I till exempel Australien har man halverat kostnaden per åtgärd och fått ut många fler människor i arbetslivet därför att man samarbetar med aktörer som jobbar nära näringslivet och som har goda kontakter och kanske också är speciellt inriktade på olika typer av arbetssökande människor. Detta är ett paket som skulle skapa riktiga jobb och som skulle motverka arbetslösheten. Men Socialdemokraternas recept är fler Amsåtgärder. Det stora i årets budget är plusjobb. Men det är plusjobb som ger bara minustecken. Det är en dyr åtgärd - 290 000 kr per jobb. Det skapar undanträngning. Vi vet att Konjunkturinstitutet och IFAU har räknat på detta och ser att för två plusjobb tränger man ut ett ordinarie jobb från arbetsmarknaden. Det skapar en osund konkurrens när man konkurrerar ut privata initiativ som kan finnas på den marknaden. Och det är tillfälliga åtgärder som av någon konstig anledning råkar sammanfalla med valåret. Också Sacos ordförande Anna Ekström riktar i tidningsartiklar kritik mot att det är påfallande mycket av valrörelseretorik över arbetsmarknadspolitiken. Det hade varit mycket bättre om arbetsmarknadspolitiken hade skötts med större distans till valrörelsen, säger hon. Jag kan instämma i det. Mot detta kan man ställa exempelvis avdragsrätt för hushållstjänster som skapar nya fasta jobb, vilket är samhällsekonomiskt sunt, och särskilda insatser, som sagt, för de människor som står längst från arbetsmarknaden där man behöver rikta insatserna. Det kan också handla mycket om social träning och liknande. Det är sådana åtgärder som behövs i stället för de åtgärder som regeringen vidtar, även om plusjobben i många kommuner säkerligen kan upplevas som ett positivt tillskott. Man kommer säkert att hitta fram till åtgärder som människor upplever är bra att de vidtas, saker som inte görs i dag. Men det görs på ett dyrt sätt, det blir undanträngningseffekter, och det skapar osund konkurrens. Det tycker vi är fel sätt att bedriva denna politik. I budgetpropositionen finns det också ett antal förslag som rör personer med funktionshinder på arbetsmarknaden. Två utredningar har undersökt hur Samhall ska fungera och hur lönebidragen ska fungera. Och äntligen får vi ett svar från regeringens sida. Det är en trestegsmodell som lanseras och som också har fått en stor uppslutning i arbetsmarknadsutskottet av alla partier. Och jag vill gärna instämma i att jag tror att det i allt väsentligt är en riktig struktur som man ger dessa förslag. Men jag vill ge två kommentarer till detta som jag tror är viktiga att komma ihåg. Det ena är att det är viktigt att det blir lika spelregler för alla som erbjuds dessa trygghetsanställningar, som ska vara steg tre i denna modell, så att man inte låter en aktör få ha en gräddfil i detta sammanhang, exempelvis när det gäller hur man utformar anordnarbidraget. Det andra som kanske är viktigare och mer kontroversiellt är att man måste få in många människor med funktionshinder eller med olika former av nedsatt arbetsförmåga på den ordinarie arbetsmarknaden. Då vet vi att det förs en politik i motsatt riktning i dag. Medfinansieringen i sjukförsäkringen slår direkt mot de människor som har en längre sjukdomshistoria i bagaget och som har problem med sin hälsa och därmed svårare att konkurrera på arbetsmarknaden. Alla som anställer människor säger att de i dag tittar noggrannare på just sjukdomshistorien därför att de får ökade kostnader. Då är motargumentet att om man ser till helheten tjänar företagen på detta system. Men det intressanta är den enskilda företagaren, särskilt småföretagen, som på sitt företag räknar på vilka risker som en anställning skapar. Då vet vi att medfinansieringen gör att människor med en lång sjukdomshistoria får svårare att få ett ordinarie arbete. Och det är ett exempel på åtgärder som motverkar de goda ansatser som finns med trestegsmodellen och de andra åtgärderna när det gäller personer med funktionshinder på arbetsmarknaden. Jag vill också ge ett positivt uttryck för att det finns klarare skrivningar också i betänkandet angående de människor som har lönebidrag och som har uppnått 65 års ålder. Vi har länge drivit kravet att man ska få stanna kvar om man har lust tills man är 67 år som alla andra på arbetsmarknaden. Och det har varit en oklarhet om detta, och det finns nu ett tydligt uttalande från arbetsmarknadsutskottet och ett tillkännagivande till regeringen på den punkten. Det tycker jag är bra, och det känns mycket angeläget att människor med lönebidrag ska ha samma rättigheter på arbetsmarknaden som de som inte har det stödet. Jag vill också betona att vi kristdemokrater i våra budgetförslag tar upp en rad olika åtgärder, men eftersom våra förslag till ramar har fallit vid tidigare omröstningar så är detta i form av ett särskilt yttrande. Men jag yrkar bifall till reservationerna 1, 5 och 9. Vi tycker att det är väsentligt att de blir föremål för kammarens prövning.

Anf. 74 Camilla Sköld Jansson (V)

Fru talman! Det är ett stort betänkande som vi debatterar i dag. Och hur vi än lägger upp den här debatten kommer det att sluta med att vi inte heller kommer att ha möjlighet att lyfta fram även viktiga frågor. Men det betyder inte att dessa frågor inte är viktiga, utan vi är tvingade att begränsa oss. Detta är ett budgetbetänkande, och det är en budget för nya jobb. 55 000 personer kommer att få möjlighet till arbete, utbildning och praktik när riksdagen har fattat beslut enligt det som arbetsmarknadsutskottet vill. Det innehåller viktiga beslut om reformering av Samhall och över huvud taget arbetet med lönebidrag och insatser för personer med funktionshinder som har nedsatt arbetsförmåga. Det innehåller också uttalanden från utskottet om att lönebidrag ska kunna beviljas tills man är 67 år och ett uttalande om att den så kallade utvecklingsanställningen ska kunna kvalificera till rätt till a-kassa. Detta är några axplock ur det betänkande som vi har på bordet i dag. Man kan av debatten väldigt tydligt märka att vi är på väg in i en valrörelse. Det är bra att de olika alternativen till att skapa jobb och bekämpa arbetslösheten kommer upp på bordet. Det är nämligen stora skillnader mellan vad den borgerliga alliansen vill göra och den politik som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har drivit och driver. Den analys som man kan göra av läget är att det som vi definitivt inte behöver är någon borgerlig politik. Tvärtom menar jag att vi behöver mer av en vänsterpolitik, inte minst när det gäller över huvud taget målsättningarna för den ekonomiska politiken. Det är verkligen dags att återupprätta en politik för full sysselsättning och att ändra på de målsättningar som vi har i dag om att Riksbanken ska styras av att inflationsbekämpningen är nummer ett. Det betyder att Riksbanken har till uppgift att hålla kontroll på arbetsmarknaden. Och om man ser att sysselsättningen är så att säga på gång och att det är en positiv utveckling på arbetsmarknaden är det Riksbankens uppgift att dämpa den utvecklingen genom att höja räntan eftersom inflationsbekämpningen är så hårt prioriterad. Detta är en åsikt som vi i Vänsterpartiet har haft sedan länge och delar med många ekonomer. Nu pågår det också en sådan diskussion inom socialdemokratin som vi välkomnar, i och med att deras partikongress har slagit fast vad som ska vara det viktigaste målet för politiken. Det är den ena delen som måste till. Vad kan man mer göra? Som många har konstaterat här har vi en lite annorlunda situation i den svenska ekonomin. Det är ju inte så att ekonomin går dåligt eller att företagen inte gör vinster. Tvärtom har vi god tillväxt, en bra konkurrenssituation, och näringslivet gör större vinster än någonsin. Men vi har en så hård prispress på arbetsmarknaden att det inte så att säga växlar ut i nya jobb. I stället pressar man ut mer och mer av de människor som redan finns på arbetsplatserna, vilket leder till hög arbetslöshet men också höga sjukskrivningstal. Det kunde vi se i en rapport som LO lade fram för någon vecka sedan. Man har slimmat arbetsorganisationerna, både inom privat och inom offentlig verksamhet. Det är för få människor ute på arbetsplatserna. Det är helt klart att det som man brukar kalla marknadskrafter inte klarar detta. Återigen är det därför, som många gånger tidigare, den offentliga ekonomin som kan stimulera och i grunden förändra situationen. Satsningar i det offentliga skapar direkta arbetstillfällen. De stärker infrastrukturen. Det innebär att efterfrågan i ekonomin ökar och är en viktig satsning utifrån arbetslöshetsproblematiken, utifrån ett kvinnoperspektiv och utifrån regionalpolitiska aspekter. Det här är lite intressant. Tidningen Affärsvärlden presenterade en undersökning för ett par veckor sedan där man hade frågat företagare: Vad menar ni är de största hindren för att få företagen att växa? Då säger de inte det som borgerligheten säger, att det är regler eller skatter. Bara en liten del av företagarna lyfter fram det som hinder. Vad är det man beskriver som hinder? Jo, mer än hälften av de här företagen pratar om efterfrågan i ekonomin. Det är en analys som vi delar, att det är där vi måste börja. Det är där vi måste stimulera och få i gång - alltså precis tvärtemot borgarnas recept. Det handlar om en ekonomisk politik för full sysselsättning och satsningar i den offentliga ekonomin kombinerat med en aktiv arbetsmarknadspolitik där det är viktigt med trygga jobb och rätt till heltid. Det är ju märkligt att när vi diskuterar att kvinnor också ska ha rätt till heltid, då har man inte råd. Det är märkligt att män aldrig erbjuds deltider utan att det är ett så tydligt kvinnoproblem. Självklart ska även kvinnor som vill arbeta heltid ha den rättigheten. Vi måste också ha en a-kassa som skapar trygget och säkerhet och som också håller uppe lönenivåerna i ekonomin. Även här finns det studier som har visat att det finns ett samband mellan hur vi organiserar a-kassa och socialförsäkringssystem och vilken motivation man har att söka arbete. Studien visar det motsatta jämfört med vad borgerligheten påstår, nämligen att generösa socialförsäkringssystem skapar motivation att söka arbete. Därför undrar man ju vad agendan hos borgerligheten egentligen är. När man går in och tittar på deras så kallade recept är det en väldig fokus på individen. Det går inte att utläsa på något annat sätt än att det är de arbetslösas fel att de är arbetslösa. Man påstår att vi inte kan fortsätta blunda för att det i dag inte alltid lönar sig att gå från bidrag till arbete. Vad har borgerligheten för erfarenheter av att gå på a-kassa, vara sjukskriven eller gå på socialbidrag när man menar att det inte alltid lönar sig att gå från bidrag till arbete? Vad är det för bidrag som ger mer än arbete? Nämn ett exempel! Och lösningen på detta är att sänka a-kassan, skruva åt för de arbetslösa. Det ska skapa drivkrafter, säger man. Men det skapar väl inte nya jobb? Det finns väl ingen som med trovärdighet kan påstå att om jag som arbetssökande får lägre ersättning skapar det arbete? Däremot är det en mycket effektiv politik för att sänka löner. Får vi en borgerlig regering kan de som finns ute på arbetsmarknaden vara helt säkra på att det kommer att bli lönesänkningar, för det finns ingenting som är så effektivt som att sänka sjukersättning och a-kassa. Och det är en mycket tråkig människosyn. Samma inriktning, samma resultat, kan det också bli av de så kallade nystartsjobben. Det är en sak att via anställningsstöd fokusera på vissa, tydligt avgränsade, grupper på arbetsmarknaden, att slipa ned trösklar och underlätta för människor att komma in på arbetsmarknaden. Det är en helt annan politik än den borgerligheten vill föra, nämligen att öppna upp fullständigt. Alla som har varit borta från arbetsmarknaden i mer än ett år, som har varit sjukskrivna, haft pension eller varit arbetslösa, ska få lägre lön. Vad betyder det? Jo, det kommer att betyda att för alla jobb som utannonseras kommer det att finnas sökande som arbetsgivaren har att betala lägre lön till. Och vad resulterar det i? Jo, det resulterar ju i att de som inte har den här så kallade förmånen kanske blir tvingade att erbjuda sig att säga: Okej, jag sänker också min lön så kan jag konkurrera på samma villkor. Det är ingen politik för fler jobb borgerligheten vill föra. Det är en politik för sänkta löner. Och den kommer att fungera om man får möjlighet att driva igenom sina förslag. Fru talman! Vi menar att det som behövs är precis det motsatta. Det är inte stora skattesänkningar. Det är satsningar i offentlig sektor. Det är inte att minska Amsåtgärder så att det blir 20 000 färre platser. Det är att ha en aktiv arbetsmarknadspolitik. Det är inte att försvaga arbetsrätten som är lösningen. Det är att stärka arbetsrätten, stärka de arbetslösas rättigheter, stärka demokratin i arbetslivet. Det är vägen till full sysselsättning. Därmed vill jag yrka bifall till två av våra reservationer. Dels är det reservation 2, som just handlar om arbetsmarknadspolitiken och vikten av att den är aktiv. Dels är det reservation 31, som handlar om att det är dags att vi tar ett helhetsgrepp när det gäller demokrati och inflytande ute på våra arbetsplatser.

Anf. 75 Stefan Attefall (Kd)

Fru talman! Camilla Sköld Jansson, och Vänsterpartiet, och Kristdemokraterna har inte samma åsikt om hur man skapar jobb. Det är ingen slump, och det kanske också är bra för debattens skull. Jag tycker att attackerna mot oss i alliansen var ganska många. Ibland förstod jag inte ens hur du fick ihop de argument som du använde dig av. Du måste kanske läsa på lite bättre vad vi står för. Denna attack försökte väl dölja, misstänker jag, vad som står i reservation 2 från Camilla Sköld Jansson. Där skriver du: "På dagens arbetsmarknad, som kännetecknas av väsentligt högre arbetslöshet och ett betydligt större inslag av strukturella faktorer, kommer denna arbetsmarknadspolitik till korta." Det är en mycket kraftfull kritik mot dagens arbetsmarknadspolitik, som Camilla Sköld Jansson och Vänsterpartiet är med och administrerar och skapar. Sedan 1998 har ni suttit och samarbetat med Socialdemokraterna, och så underkänner ni hela den arbetsmarknadspolitik som ni själva har skapat, vidmakthållit och går till val på. Det måste innebära att antingen försöker Camilla Sköld Jansson smita undan sitt ansvar eller så är det ett kraftigt instämmande i att dagens politik inte fungerar. Då ger du oss rätt i den kritiken. Sedan kanske du har andra lösningar på hur vi ska komma åt detta. Men det är en kraftfull kritik. Frågan är: När ska Camilla Sköld Jansson ta ansvar för att hon suttit och administrerat den här politiken som kommer till korta. När ska du göra det? Före eller efter valet?

Anf. 76 Camilla Sköld Jansson (V)

Fru talman! Det är väl ganska symtomatiskt att det är Kristdemokraterna som står för en, uppenbarligen, väldigt konservativ syn, att saker och ting inte kan utvecklas. Vissa saker är perfekta som de är i dag. Det är inte Vänsterpartiets ansats. Vår ansats är att den ekonomiska politiken kan utvecklas. Arbetsrättslagstiftningen kan utvecklas. Arbetsmarknadspolitiken kan utvecklas. Den ingången skulle vi ha även om vi hade egen majoritet. Även om vi hade det skulle vi alltid ha tankar runt hur man utvecklar saker och ting. Och det har vi även i dag. Stefan Attefall tycker att jag ska läsa på. Jag citerade ordagrant vad alliansen säger. Alliansen säger: "Vi kan inte fortsätta blunda för att det i dag inte alltid lönar sig att gå från bidrag till arbete." Vad är det för bidrag man avser? Vilka bidrag är det som ger mer än arbete? Man säger att svenska och internationella erfarenheter visar att en politik som gör det lönsamt att arbeta är avgörande för att skaffa fler jobb och minska frånvaron. Drivkrafterna för arbete måste vara starkare. Och ni menar att drivkrafterna bland annat är sänkt a-kassa. Vad har ni för argument för det när studier visar på det rakt motsatta sambandet, att generösa, höga ersättningsnivåer skapar motivation? Ni har inga belägg. Anledningen till att det inte håller ihop är att er politik inte leder till fler arbeten utan till lägre löner. Det är er agenda.

Anf. 77 Stefan Attefall (Kd)

Fru talman! Den sammantagna effekten av bidrag, skatteregler och ökade kostnader när man ska ta sig till arbetet och sådana saker kan i vissa lägen, det visar många studier, vara hämmande för att gå från bidrag till arbete. Det här är en problematik med marginaleffekter som även den socialdemokratiska regeringen har poängterat och påpekat i vissa sammanhang. Men jag förstår att Camilla Sköld Jansson tar avstånd även från denna del av den gemensamma regeringspolitiken. Visst kan arbetsmarknadspolitiken utvecklas. Men Camilla Sköld Jansson tillhör inget oppositionsparti. Hon samarbetar med regeringen, med Socialdemokraterna, kring arbetsmarknadspolitiken. Och så reserverar hon sig och underkänner den i texten! Det innebär inte att man är för en allmän utveckling av politiken. Det här gör man upp. Man förhandlar med regeringspartiet. Men du skriver faktiskt här att du underkänner en politik som du själv har skrivit under i budgeten. Det är ett försök att stå på två ben samtidigt, att både vara opposition och sitta med i ett regeringssamarbete. Camilla Sköld Jansson måste vara så renhårig mot sina väljare att hon går fram och säger: Jag står för den politik som har förts. Jag tar ansvar för den. Men det vågar inte Camilla Sköld Jansson, utan hon vill spela på två planhalvor. Då får hon både vara med och förhandla och slipper ta ansvar för det hela. Det är faktiskt inte ansvarsfullt, Camilla Sköld Jansson!

Anf. 78 Camilla Sköld Jansson (V)

Fru talman! Vänsterpartiet står bakom de gemensamma propositioner som har lagts fram och de beslut som har fattats inom ramen för samarbetet. Men alliansen, som uppenbarligen tänker lägga fram ett gemensamt förslag - vilket kommer att betyda att det inte spelar någon roll om man röstar på Kristdemokraterna eller på Centerpartiet eftersom ni ska driva samma politik - kommer inte att driva sina egna frågor och lägga fram förslag på hur man kan utveckla saker och ting. Skulle det, till all olycka, bli en borgerlig regering kommer vi att få en mycket tyst samhällsdebatt. Det är inte att ta ansvar. Att ta ansvar är att sitta ned och kompromissa men också att föra en diskussion om hur utvecklingen ska föras framåt. Stefan Attefall påstår att han har belägg för att det går att tjäna på att vara sjukskriven jämfört med att arbeta. Den enda rapport jag har sett har presenterats i Dagens Nyheter. Den har visat sig vara ett falsarium. Det har varit falska beräkningar gjorda av en person som påstod att hon hade Karolinska Institutet som auktoritet på området. Hon hade deltagit i något projektarbete. Om det är den undersökningen ni har som grund måste ni också ha fått reda på att den inte håller. Det finns ett samband mellan ersättningsnivåer och vilja till att arbeta. Generösa ersättningsnivåer skapar stark motivation för arbete. Så ser det ut.

Anf. 79 Patrik Norinder (M)

Fru talman! Camilla Sköld Jansson har varit i riksdagen under två mandatperioder, och hon har varit ledande arbetsmarknadspolitiker. Hon har varit regeringen nära. Är det inte ett underkännande av den egna politiken när antalet personer utan arbete har ökat under hela perioden? Sedan år 2000 har antalet personer utan arbete blivit allt högre. Är det inte ett underkännande av den egna politiken när den genomsnittliga arbetade tiden har minskat? Camilla Sköld Jansson har haft möjligheter att påverka politiken, och hon säger nu att det gäller att satsa i den offentliga sektorn. Varför har Camilla Sköld Jansson inte gjort det under perioden? Varför har man inte kunnat visa att det har blivit fler arbeten? Försvarar inte Camilla Sköld Jansson regeringens politik? Är det friår och plusjobb som ska rädda den svenska arbetsmarknaden? Camilla Sköld Jansson är skyldig att i den här kammaren berätta om sin egen politiks tillkortakommanden i stället för att försöka skylla på alliansen. Berätta nu varför man har misslyckats och varför man inte har kommit längre med att skapa fler arbetstillfällen.

Anf. 80 Camilla Sköld Jansson (V)

Fru talman! I förra replikskiftet fick jag försvara varför jag diskuterade den egna politiken. Det tyckte Stefan Attefall att jag inte skulle göra. Nu efterfrågar Patrik Norinder att jag pratar om min egen politik. Jag menar att jag har gjort båda delarna. Man måste ändå kunna göra en analys och titta efter vad som behövs. Då kan man konstatera att det inte är vad borgerligheten säger med sänkta ersättningsnivåer i a-kassan utan det är tvärtom det som vi inom samarbetet säger, nämligen höja golvet och taket i a-kassan. Det är inte som alliansen påstår, nämligen stora skattesänkningar, utan tvärtom satsningar i offentlig sektor. Det har också gjorts under mandatperioden, men det behöver göras mer. Över huvud taget menar jag att borgerligheten utövar en konservativ, bakåtsträvande politik, som ytterligare ökar segregationen och som ytterligare ökar arbetslösheten. Det är ingen väg att gå. Regeringen, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är på rätt väg, men det behövs mer. Det är min förhoppning att vi under nästa mandatperiod ska kunna fortsätta på den vägen med den inriktning vi har tagit. Kompassriktningen är helt rätt.

Anf. 81 Patrik Norinder (M)

Fru talman! Vi är på rätt väg, säger Camilla Sköld Jansson. Är det rätt väg när fler personer är utan arbete år efter år med socialdemokratisk politik och vänsterpolitik? Är det vad Camilla Sköld Jansson menar är att vara på rätt väg? Jag har inte hört ett enda ord från Camilla Sköld Jansson om bättre förutsättningar för företagande. Tror Camilla Sköld Jansson inte ett dugg på att det är där det kommer att skapas arbetsuppgifter? Är det bara i offentlig sektor vi ska ha de nya jobben? Vi behöver inga fler företagare eller företag. Vi behöver inga fler anställningar inom svensk företagsamhet. Det är i den offentliga sektorn alla jobben ska till. Är det plusjobb eller rätt till heltid som skapar de nya jobben? Tala om för kammaren om det är den vägen Camilla Sköld Jansson vill gå.

Anf. 82 Camilla Sköld Jansson (V)

Fru talman! Livet blir mycket enklare om man ibland slår dövörat till och hör bara det man vill höra och tvärtom. Det blir inte särskilt utvecklande. Tvärtom ska man lyssna även om man hör det man inte vill höra. Det Patrik Norinder uppenbarligen inte ville höra var att jag bland annat refererade till en stor undersökning som Affärsvärlden presenterade för några veckor sedan. Det visade sig att de var fullständigt ointresserade av er politik. Det är inte fråga om skatter eller regler, säger företagarna själva, utan om efterfrågan i ekonomin. Nutek har frågat vad det är som gör att företag väljer att förlägga produktion till Sverige. Vilka är de viktigaste kriterierna? Som nr 1 kommer efterfrågan från offentlig sektor. Det är en politik för ökad sysselsättning, mot arbetslöshet och också en politik som är en drivkraft för svenskt näringsliv. Om nu Patrik Norinder slog dövörat till när jag tog upp detta i mitt anförande finns det att läsa i protokollet. Det går kanske lättare att då ta till sig det man inte vill höra.

Anf. 83 Margareta Andersson (C)

Fru talman! Jag inleder med att yrka bifall till reservationerna nr 1 och nr 5, och jag står givetvis bakom övriga centerreservationer men nöjer mig med att yrka bifall till dessa två. Fler arbetade timmar - det är det som alliansen och Centerpartiet står bakom. Det är något av det viktigaste i den svenska ekonomin. Vi behöver alltså fler människor som arbetar fler timmar. Timmarna och lönerna kommer att generera mer pengar till välfärden. Det kommer alltså att på det sättet bli mer pengar till den offentliga sektorn. Vi behöver fler timmar i tillverkningsindustrin, i den delen av ekonomin som producerar varor och tjänster som säljs på den fria marknaden, ibland också utanför Sveriges gränser. Timmarna ska utföras av de människor som i dag finns på arbetsmarknaden, men det ska också komma in nya människor. Det är människor som i dag står utanför arbetsmarknaden. Därför har vi från alliansens sida sagt att nystartsjobben är viktiga. Människor som i dag står utanför ska få möjlighet att komma in framför allt i den privata sektorn. Vi anser att det är där de nya jobben måste skapas. Mot det ställer regeringen och samarbetspartierna plusjobben. Jag tycker inte att människor som får ett plusjobb gör ett dåligt jobb. De gör säkert ett bra jobb, de kommer att uppleva arbetstillfredsställelse och de kommer att känna att de äntligen har fått lite guldkant på tillvaron. Det är fler människor som kan ta hand om äldre, barn, se till att det blir lite lugnare på bussar eller vad som går att hitta på. Det är framför allt jobb i offentliga sektorn, och det är jobb som i dag inte högprioriteras och som i dag kan betalas med hjälp av den vanliga produktiviteten. Det är alltså en viktig skillnad. Nystartsjobben ger alltså som ett resultat av en ökande ekonomi i andra hand pengar till välfärden. Därför tycker vi att reformen är viktig. Var Camilla Sköld Jansson har hittat att vi har föreslagit lägre löner kan jag inte förstå. Det finns inte med i det vi har skrivit. Vi anser att folk ska arbeta enligt de kollektivavtal och löner som finns på arbetsmarknaden. Det är oerhört viktigt. Sedan kan vi jämföra med andra länder i västvärlden med en betydligt högre lönenivå och där det förs en politik som vi från Centerpartiet och alliansen vill föra. Där är lönerna högre än i Sverige. För att gå in på den mer direkta arbetsmarknadspolitiken kan jag säga att det behövs fler aktörer på arbetsmarknaden. Vi behöver nischade arbetsförmedlingar. Se bara på antalet arbetslösa akademiker, unga människor med god utbildning. 87 000 av dessa är i dag arbetslösa. I morse när jag åkte hit hörde jag på radion en ung kvinna som hade lämnat Sverige. Med sin goda utbildning hade hon fått ett toppjobb i New York. Vi kan inte acceptera att 87 000 människor ska behöva lämna landet för att få ett bra jobb. Vi måste alltså hitta fler sätt för de här människorna att få jobb. Vi behöver arbetsförmedlingar som inte bara har ganska enkla och korta utbildningar att erbjuda utan som också kan erbjuda trainee -jobb och praktik på olika sätt för akademiker så att arbetsgivare och arbetstagare i mycket större utsträckning möter varandra. Matchningen är det viktigaste för arbetsförmedlingarna. Men så är det inte i dag för många arbetsförmedlare. En satsning på unga människor oavsett om de har akademisk eller annan utbildning är detta med trainee -jobb. Vi är ju ett stort antal 40-talister som om några år kommer att lämna arbetsmarknaden med pension. För att få en mjuk övergång både för dem som är på väg att lämna arbetsmarknaden och för dem som är på väg in på arbetsmarknaden skulle det här kunna vara någonting väldigt positivt. Vi i Centerpartiet tycker att det är värt att satsa en del pengar på detta och se till att människor får komma in på arbetsmarknaden. Man skulle då kunna behålla sin a-kassa och få betalt upp till överenskommen lön via Ams. Arbetsgivaren betalar bara skillnaden mellan avtalsenlig lön och arbetslöshetsförsäkringen. Fru talman! Det finns fler saker som vi i Centerpartiet är kritiska till och som vi på olika sätt vill förändra. Friåret, som har blivit en kvinnofälla, kostar mycket att administrera. Tyvärr ger det också lägre lön, Där, Camilla Sköld Jansson, har vi lägre löner för dem som haft ett friår. De kvinnorna - det är mest kvinnor som har utnyttjat den här möjligheten - har halkat efter i avtalsförhandlingarna. Att kvinnor har använt friåret beror på att just många kvinnor drabbats av ohälsa i mycket högre grad än männen. Vi i Centerpartiet vill införa en rehabiliteringsgaranti. Människor ska inte gå omkring sjuka i åratal och vänta på undersökningar och rehabilitering. Det behövs en modern arbetsorganisation där kvinnor framför allt känner delaktighet och får vara med och planera så att man känner att man kan påverka sin arbetssituation. Det finns många möjligheter på olika ställen. Förra veckan var jag på studiebesök på Science Park vid Högskolan i Jönköping. Jag fick då träffa ungdomar som höll på att starta egna företag med utgångspunkt i det de hade lärt sig på högskolan. Nya företag ger nya arbetstillfällen. På Högskolan i Jönköping har man de mest företagsamma studenterna i landet. Av ungefär 150 idéer som kommer upp och som Science Park har att ta ställning till blir det ungefär 60 nya företag. Det ger nya möjligheter för framtiden och nya möjligheter för människor att få jobb. Man är där väldigt noga med att inte sålla bland idéerna, utan man ser till att alla får komma fram. Sedan sållas de av sig själva. Vad som också görs för att underlätta för studenterna är att man försöker koppla ihop de studenter som har en idé med det första uppdraget. Många gånger är det ju så att man har en god idé, en företagsidé, men ingen vågar sedan köpa den. Men om man får lite skjuts vid första genomförandet kan man skapa sitt eget företag och sin egen försörjning och se till att man kommer i gång och kanske så småningom också erbjuder andra arbetstillfällen. Vad vi i Centerpartiet tycker är väldigt viktigt i allt detta arbete är att se de enskilda människorna. Varför ger inte arbetsförmedlingarna stöd åt den som har blivit arbetslös förrän det gått hundra dagar? Det är någonting som jag aldrig någonsin har kunnat fatta. Det är ju samma sak som att inte ge sjuka rehabilitering förrän det har gått tre eller fyra månader. Det är också ett fel i systemet att man får vänta så länge. Man hinner tappa både kunskaper och självförtroende - framför allt det senare. Det finns en passus i vårt betänkande som handlar om hantverkare med utländsk bakgrund. Det är inte många människor, men de står utanför arbetsmarknaden därför att vi inte validerar deras kunskaper. Jag kan också nämna kulturarbetares situation på arbetsmarknaden och behov hos arbetsgivare i landsbygd och glesbygd där det inte finns människor att rekrytera till de olika jobb som finns. I det så kallade Ragundaprojektet - Göteborgsprojektet, som man säger i Ragunda - rekryteras invandrare som bor i Göteborg för att flytta till Ragunda där de kan få möjlighet till utbildning, bostad och arbete. Det är sådana projekt som är viktiga. Men det handlar inte om att med ett penndrag lösa problemet för 50 000 personer. Vi kan aldrig lösa människors problem i så stora klumpar, utan det handlar om enskilda individer. Vi ska se människan. Det är det som är så viktigt. Jag tycker att man från regeringens sida har tagit ett gott steg i rätt riktning när det gäller lönebidragen. Vi i Centerpartiet har länge föreslagit en ökning av lönebidragen och sagt att man ska se till att man kan ha lönebidrag tills man fyller 67 år. Här har både regeringen och utskottet sett till att det gått i rätt riktning. Men man behöver gå en bit till för att det här ska fungera på ett bra sätt. Det är många olika politikområden som är inblandade för att människor ska få ett bra liv och för att vi ska få arbete åt alla. Det handlar om näringspolitik, skattepolitik och utbildningspolitik. De frågorna är viktiga. Samhället hänger ihop. Vi kan inte dela upp det i stuprör, utan vi måste se till att alla människor lever ett helt liv. Där är arbetsmarknadspolitiken och rätten till ett arbete åt alla så oerhört viktigt. För den frågan kommer vi i Centerpartiet att arbeta vidare nu och i valrörelsen.

Anf. 84 Camilla Sköld Jansson (V)

Fru talman! Margareta Andersson ifrågasätter vad jag säger om att sänkta ersättningsnivåer i a-kassan skulle innebära sänkta löner. Så är det! När det gäller arbetslöshetsersättningen är det en uttalad ambition att hålla uppe de så kallade reservationslönerna. Självklart är det så att arbetsgivarna, om a-kassenivåerna sänks, kan sänka lönerna. Där finns det ett glasklart samband. Det är, som sagt, ett uttalat syfte med att hålla uppe arbetslöshetsersättningen. Får er politik med sänkta ersättningsnivåer genomslag kommer det att sätta press nedåt på lönerna. Oavsett om ni uttalar det eller ej och oavsett om det är omedvetet eller medvetet kommer det att bli resultatet av sänkta ersättningsnivåer.

Anf. 85 Margareta Andersson (C)

Fru talman! Camilla Sköld Jansson har inte läst hela Centerpartiets och alliansens förslag till ekonomisk politik. Där ingår också en sänkning av skatterna så att mer blir kvar av lönen när skatter och avgifter betalats. Det är också en viktig faktor att inte behöva ha så höga ersättningar. Trots allt måste ju svenska företag också slåss på en internationell marknad för att komma ut och sälja de produkter som tillverkas i det här landet. Därför är det viktigt att vi ser till att vi har ett attraktivt konkurrensläge på världsmarknaden. Jag förutsätter att fackföreningsrörelsen även i fortsättningen arbetar för bra löner i förhållande till det arbete som utförs. Såvitt jag förstår kommer det inte att innebära att lönenivåer sänks. Ersättningar till arbetslösa eller sjukskrivna kommer inte att sänkas till sådana nivåer att man inte hamnar på ungefär samma nivå som man gör med den politik som regeringen och samarbetspartierna i dag för. Där hamnar man ju på ungefär 65 % efter ett eller ett och ett halvt års sjukskrivning eller arbetslöshet bland annat när det gäller aktivitetsgarantin.

Anf. 86 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Det är en väldigt bra budget som Miljöpartiet, Vänstern och Socialdemokraterna har lagt fram. Det ska jag börja med att slå fast inledningsvis. Arbete åt alla, ropen skalla. Visst är det viktigt med arbete. Men frågan är hur mycket vi ska arbeta. Jag håller med dem som lägger in orden att arbete är viktigt för självkänslan och självsäkerheten och för att kunna ha ett liv. Men problemet på den svenska arbetsmarknaden i dag är att väldigt många jobbar för mycket och att väldigt många inte arbetar alls. Jag tror fortfarande på idén om sänkt arbetstid. Det har jag inte fått igenom i den här budgeten, det kan ni snabbt se. Men jag menar att det är dit vi måste gå, att de som arbetar för mycket ska arbeta lite mindre för att ge timmar till dem som inte arbetar alls. Det är det livspusslet som vi måste ta itu med på den delade arbetsmarknad som finns i Sverige i dag. Då tror jag att det är väldigt viktigt att ta de här stegen. I den budget som vi har presenterat i höst är den stora nyheten plusjobben, det tvååriga sysselsättningspaketet för att skapa fler arbeten. Det kan man ha väldigt många invändningar mot, och det finns väldigt många bra saker i det. Men det är viktigt att slå fast att detta är ett nytt försök att komma till rätta med arbetslösheten. Alla försök är välkomna, och där är Miljöpartiets politik kanske inte hundraprocentig. Men det kanske inte är det viktiga, utan det viktiga är att vi tar steg för att få ned arbetslösheten. Akademikersatsningen med 4 000 platser är utmärkt. Lärlingsplatser för ungdomar med 3 000 platser är alldeles utmärkt. Det finns inget värre för ungdomar än att komma ut till vuxenvärlden och bli satta åt sidan och inte kunna få ett arbete. Ett sådant Sverige ska vi inte ha. Då är detta kanske ett bra försök att få ned arbetslösheten. Det gör att jag helt och hållet ställer mig bakom budgeten med försöken att skaffa nya arbetstillfällen. Men det som inte syns när vi diskuterar utgiftsområdena 13 och 14 är vad våra tre partier också vill göra för att skapa fler arbetstillfällen. Vi har i budgeten lagt in att det ska bli enklare för ensamföretagare att ha ännu en anställd. Vi sänker arbetsgivaravgifterna för dem. Vi kommer att ta bort 3:12-reglerna, och vi har tagit bort arvs- och gåvoskatten. Det gör det enklare att skaffa nya arbetstillfällen. Det syns inte på detta utgiftsområde, men ni får inte glömma det från den borgerliga alliansen. Vi gör så mycket mer än vad som syns på de här sidorna. Meningen är att det ska gå ihop på ett väldigt bra sätt, och det gör det också. Det som jag som miljöpartist kan sakna lite är fler arbeten inom den gröna sektorn, att vi ska satsa ännu mer på miljöteknik, skapa de gröna entreprenörerna. Svensk export av miljöteknik har gått framåt. År 2004 ökade den med 8 %, och vi kan öka den ännu mer. Vi kan göra den gröna miljötekniken till en ny svensk exportvara. Där har vi fler steg att ta. Våra tre partier i majoriteten har tagit några steg, och vi har också klargjort att vi ska avskaffa oljeberoendet. Dessa steg för en bättre miljö och för fler arbetstillfällen kommer att skapa jobb i Sverige. Vi har påbörjat de stegen, och det är sådana steg vi även ska ta under nästa mandatperiod när Miljöpartiet sitter i regeringen. Då kommer vi att ta ännu fler steg än vad vi har gjort hittills. Som vanligt går oppositionen in på att friåret är så hemskt och så vidare. Vilka är det som tar friår? Jo, det är kvinnor. Två tredjedelar av dem som tar friår är kvinnor i åldern 50-64 år. Det är precis den gruppen i samhället som också har höga sjukskrivningstal. Det finns ett samband här som man måste se. Det är inte rätt politik att slita ut människor. Det ska vara jäkligt skojigt att gå till jobbet. Man ska inte känna sig trött och utsliten när man går därifrån. Då kan man kanske behöva ett andrum, att få göra någonting annat för att ladda batterierna. Nu ger vi 14 000 människor per år chansen att göra det. Se detta som en del i den viktiga politiken för ett bättre samhälle. Det kanske inte är det bästa sättet, men hittills har det varit ett jäkligt bra förslag som har gynnat väldigt många på den svenska arbetsmarknaden som har prövat friåret. Där ska vi gå vidare. Jag har lämnat tre reservationer. En reservation handlar om jämställdheten. Vi ska öka jämställdheten i arbetsmarknadsinsatserna. Detta har också tagits upp av s-ledamoten Anne Ludvigsson. Vi konstaterar båda att nästan dubbelt så mycket pengar satsas på arbetsmarknadspolitiska program för män som för kvinnor. Denna skillnad är extra tydlig när det gäller lönebidrag och anställningsstöd. Varför är det på det sättet? Ja, statistiken från Arbetsmarknadsverket har blivit bättre på detta område, men man har inte analyserat varför det är på detta sätt. Ska vi ha en ökad jämställdhet måste det gälla även dessa områden. Därför har jag valt att i en reservation lyfta fram att mer måste göras på detta område. För tids vinning tänker jag inte, fru talman, yrka bifall till den utan markera att den finns i underlaget. En reservation som jag däremot tänker yrka bifall till är den som finns under punkt 4, reservation nr 5 om ökad mångfald när det gäller arbetsförmedlingens arbete. Arbetsförmedlingens kärnverksamhet är att förmedla jobb. Trots detta ligger arbetsförmedlingens betydelse som arbetsförmedlare på en väldigt låg nivå. Enligt Ams undersökningar anmäls inte mer än drygt en tredjedel av alla de tjänster som tillsätts externt till arbetsförmedlingen. Det är en för låg siffra. De som får jobb får det många gånger inte via arbetsförmedlingen utan via andra kanaler och kontakter. Det är tyvärr så att företagarna inte bryr sig om att anmäla till arbetsförmedlingarna utan väljer andra kanaler. Arbetsförmedlingen får kritik från två av tre arbetsgivare för att sakna tillräckliga kunskaper om branschen eller företaget och från sju av tio arbetsgivare för att man är dålig på att hitta rätt person. Detta måste det naturligtvis göras någonting åt. Därför har vi i reservationen velat ge Ams i uppdrag att öppna för privata aktörer på denna marknad. Nu vet jag att en del socialdemokrater blev jätteupprörda: Herregud, kan vi ha privata aktörer? Men denna möjlighet finns redan. Det finns redan en förordning i dag som ger privata aktörer och andra aktörer tillåtelse att göra detta. Vad vi från Miljöpartiets sida menar är att vi måste öka den andelen ytterligare. Vi tycker inte att Ams har gjort tillräckligt, utan det borde kunna göras mer. Det har den borgerliga alliansen tyckt är en bra idé och har därför tillstyrkt detta, och det tackar jag för. Jag tror att vi ska kunna göra en bra politik av detta framöver. Jag tror att det är väldigt viktigt att arbetsförmedlare, oavsett om de är offentliga eller privata, lever upp till målet att förmedla fler arbeten. Några ord till slut om några andra områden. Det gäller den individuella kompetensutvecklingen, som de borgerliga åter gör en stor affär av. Där är det ett problem. Jag läser ur reservationen från den borgerliga alliansen som skriver: Enligt vår mening bör dock inte låginkomsttagarnas mer begränsade handlingsutrymme föranleda beloppsgränser som gör hela reformen meningslös. Men det är detta som är kärnan. I de förslag som vi plockade fram var problemet hela tiden att vi får ett kompetensutvecklingssystem bara för de högavlönade, medan de som är i störst behov av att få kompetensutveckling på företagen är låginkomsttagarna. Det är inte acceptabelt att ha ett sådant system i den svenska arbetsmarknadspolitiken som bara gynnar höginkomsttagarna. Det vill tydligen den borgerliga alliansen gå vidare med, men vi från Miljöpartiet säger blankt nej till detta. Jag ska ta upp ytterligare några saker. När det gäller JämO har vi från majoriteten valt att prioritera avskaffandet av lönediskriminering på grund av kön. Därför har vi lagt till 6 miljoner till JämO för nästa år för att fortsätta denna kartläggning och lära företagen hur man gör denna lönekartläggning för att vi ska få bort den orimliga lönediskrimineringen. De fyra borgerliga partierna säger ingenting om detta. Till HomO har vi gett 1 miljon kronor till. Av någon anledning - och jag kan kanske förstå varför - väljer Kristdemokraterna att ta bort denna extra satsning på HomO. Det är helt obegripligt med tanke på att vi för två veckor sedan fick en rapport om att hatbrotten i Sverige ökar markant. Då är det HomO som måste ha mer pengar, mer resurser för att kunna göra något åt detta. Detta vill Kristdemokraterna bara ta bort. När det gäller Samhall är det en utmärkt utveckling att vi går vidare och följer det förslag som fanns tidigare. Vi tror också att trestegsmodellen är bra och att det är viktigt att vi släpper in den sociala ekonomin i detta arbete för att gå framåt. Med detta yrkar jag bifall till reservation 5 under punkt 4. Övriga punkter finns på papper för eftervärlden, och det är bra nog.

Anf. 87 Margareta Andersson (C)

Fru talman! Jag vet att Ulf Holm har arbetat väldigt mycket för friåret och att han tycker att det är en väldigt bra reform. Jag är inte alls övertygad om samma sak, bland annat därför att det har visat sig att de kvinnor som har tagit friår har fått ungefär 3 % lägre löneökningar än de som inte har tagit friår. Och det är ju inte precis de högavlönade kvinnorna, tyvärr, som tar friår. Vad anser Ulf Holm om det?

Anf. 88 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Det är faktiskt bekymmersamt att en friårsledighet ska resultera i lägre lön från arbetsgivaren. Det tycker jag inte är acceptabelt. Därför står det både i budgetpropositionen och nu i utskottsbetänkandet att försöket måste vidareutvecklas. Och det finns säkert problem med friåret som vi måste rätta till. Det kan vi i så fall gå vidare med och se på i nästa års budget. Men det är ju precis samma sak när man är föräldraledig. Då missgynnas man också. Majoriteten tänker ta fram ett förslag för att man inte ska missgynnas under sin föräldraledighet. Möjligtvis måste vi göra samma sak när det gäller de som är tjänstlediga från jobbet eller de som har friår från jobbet upp till tolv månader. Det är möjligt att en liknande lagstiftning måste finnas även för dem, för det är inte acceptabelt att man ska få lägre lön på grund av att man har friår och kanske använder den tiden till att vidareutveckla sig själv och ladda batterierna. Det borde uppskattas av arbetsgivaren i stället.

Anf. 89 Margareta Andersson (C)

Fru talman! Det låter ju hoppfullt, om nu friåret ska fortsätta att finnas, att man ska hantera det på ett annat sätt. Men anser Ulf Holm att de kostnader som vi har för friåret står i relation till den nytta vi får av friåret? Jag har träffat på en hel del friårslediga som upptäckte att det inte alls var särskilt intressant och roligt, att det inte gav någon riktig fortsättning. Behöver man då inte hitta nya möjligheter att styra friåret, eller ska man fortsätta att ha det på det här sättet? Ibland leder det ju ingenstans, utan man går tillbaka till jobbet och är ganska missnöjd med ledigheten, tyvärr.

Anf. 90 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Jag vet inte riktigt var Margareta Andersson har hittat de negativa erfarenheterna. De allra flesta är ju väldigt positiva och har sett detta som utvecklande. Vissa har valt att starta företag, vilket betyder att de kanske inte ens går tillbaka till sitt arbete. Vissa har valt att studera. Vissa har valt att bara vara lediga. Och vissa har valt att resa runt jorden. Det finns väldigt många olika sätt att utnyttja denna friårsledighet, men den gemensamma nämnaren brukar vara att man är nöjdare när man kommer tillbaka. Hälsa är svårt att mäta i pengar. Faktum är dock att friåret inte kostar lika mycket som det ser ut i budgetpapperen. Staten slipper ju betala en del kostnader för den som går in som friårsvikarie. Det ska gå med plus minus noll. Det fina med den här reformen är att den inte ska kosta någonting, utan det ska vara positivt för den som går in som friårsvikarie och som alltså har stått utanför den svenska arbetsmarknaden under lång tid. Undersökningar har visat att det framför allt är personer med utländsk bakgrund som har fått en chans att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Vi vet att alla partier har haft svårt att ha en bra politik när det gäller hur vi ska få in personer med utländsk bakgrund på den svenska arbetsmarknaden. Lyckas vi med detta tack vare friåret, då ska vi vara glada för varenda person vi kan få in på den svenska arbetsmarknaden, och det måste räknas som plus.

Anf. 91 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Ulf Holm sade inledningsvis att han inte fått igenom sänkt arbetstid i den här budgeten, som han i övrigt gillade. Men då kan jag upplysa honom om att veckoarbetstiden för befolkningen har minskat sedan år 2000, så ni har inte lyckats bara i år utan under flera år. Det är väldigt bekymmersamt i Sverige att Miljöpartiet har lyckats driva ned arbetstiden. Som lök på laxen i den destruktiva politik som ni driver är detta med friåret. Tvärtemot vad Ulf Holm säger kostar det ju mer än vad som står i budgettabellerna. Hans Karlsson och jag hade en debatt om detta förra året. Det kanske kostar 4-5 miljarder om man räknar ihop både kostnaderna över budgeten och den samhällsekonomiska förlusten. Sedan är det inte alls så som Ulf Holm säger, att det finns ett positivt samband, att friåret leder till bättre hälsa eller mindre frånvaro. Detta har utvärderats av IFAU vid Uppsala universitet som säger att resultaten visar att de som varit friårslediga inte arbetar i större omfattning efter friåret än vad de annars skulle ha gjort. Det har alltså inte gett en ökad arbetsförmåga. Friåret tycks inte heller bidra till minskad sjukfrånvaro men kan leda till tidigare pensionering. Det är alltså helt andra fakta från forskarna vid Uppsala universitet som utvärderat friåret än de fantasier som Ulf Holm levererar här i talarstolen.

Anf. 92 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Nej, fantasier är det väl inte. Det handlar om en ökad livskvalitet för väldigt många människor. Samhällsekonomiskt positivt, ja. Jag vet inte var Carl B Hamilton får 4 miljarder ifrån. Det är väl också en fantasisumma i Carl B Hamiltons värld, där han adderar och adderar för att kunna få fram en så hög siffra som möjligt. Om människor går från arbete och är lediga under tolv månader med 85 % som högsta ersättning, eftersom det finns ett tak, samtidigt som arbetslösa för vilka staten i dag betalar a-kasseersättning går in som vikarier och får lön, kan inte kostnaden för 14 000 personer på helårsbasis bli 4 miljarder. Det borde en nationalekonom som Carl B Hamilton själv kunna räkna ut. Sedan vet både Carl B Hamilton och jag att det är svårt att i budgetpapperen räkna ut vad hälsan kostar. Vi vet vad ohälsan kostar i form av sjukskrivningar - en summa som har ökat och ökat under många år. Den har nu äntligen börjat plana ut och gå nedåt sakta men säkert, inte en dag för tidigt. Men det är en kamp för att få ned dessa tal ytterligare där vi från regeringsmajoriteten eller från majoriteten - jag sitter tyvärr inte i regeringen, men jag önskar att jag gjorde det - har fått ned ohälsotalen sakta men säkert. Och friåret är ett sätt att få ned dessa. Men livskvalitet, Carl B Hamilton, är ledordet för genomförandet av friåret.

Anf. 93 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Jag läser ur rapporten från forskningsinstitutet vid Uppsala universitet: Något stöd för påståendet om en förbättring av hälsan för de berörda av friåret kan IFAU inte finna. Resultaten visar att de som varit friårslediga inte arbetar i större omfattning efter friåret än vad de gjorde innan. Här finns inget stöd för de påståenden som Ulf Holm gör. Det här har ju utvärderats. Ur Ulf Holms synvinkel är det ju beklagligt att den här utvärderingen har dödat den här tanken såsom en rationell och förnuftig tanke, men så är det. Se sanningen i vitögat, Ulf Holm! Livskvalitet, säger Ulf Holm. Är det rimligt att skattebetalarna ska betala det som Ulf Holm kallade att resa jorden runt? Här ska pengar användas för vård, skola och omsorg. Är det inte viktigare att satsa offentliga medel på sådana uppgifter än att finansiera att de som är lediga ska resa jorden runt på det arbetande folkets bekostnad? Det är orimligt! Er politik är orimlig beträffande friåret och kravet på minskad arbetstid.

Anf. 94 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Ja, vad staten ska satsa pengar på för att öka livskvaliteten hos medborgarna kan man diskutera många gånger. Det finns ju faktiskt kommuner - det borde Carl B Hamilton veta - som betalar solresor för pensionärer under vinterhalvåret för att de ska må bättre och få en ökad livskvalitet. Jag tycker att det kan vara ett bra förslag, om det kan göra att pensionärerna blir gladare och mår bättre därför att de kommer till ett varmare klimat. Samma sak gäller många av de hårt arbetande kvinnorna. Om det var IFAU:s vet jag inte, men utredningar säger att det framför allt gäller offentliganställda kvinnor i åldern 50-64 år som har slitit inom offentlig sektor i kanske 40-50 år. Tänk att ge dem ett friår att kunna göra vad de vill med! Det är möjligt att Carl B Hamilton tycker att det är dumt och att det är bättre att vi fortsätter att köra slut på offentliganställda för att de sedan ska få sjukersättning resten av livet och förtidspensioneras. Det är möjligt att det är en bättre variant à la Folkpartiet - jag tycker det inte. Syftet med friåret har aldrig varit att vi ska jobba mer. Tvärtom - vi ska orka jobba längre, och vi ska också tycka att det är skoj att gå till arbetet. Tyvärr är det väldigt många som inte tycker att det är skoj att gå till arbetet. Man gör det för att man måste och känner hur kroppen börjar sätta emot. Det är inte så det ska vara, Carl B Hamilton. Arbetet ska inte vara ett löneslaveri. Det ska vara roligt att gå och jobba. Många av oss tycker att det är skoj att gå och jobba och få pengar för det, och så vill jag att fler ska ha det. Det är livskvalitet, Carl B Hamilton!

Anf. 95 Stefan Attefall (Kd)

Fru talman! Hatbrotten ökar, och därför ska HomO få ökade anslag, säger Ulf Holm. Det är möjligt att vi kristdemokrater har missuppfattat någonting, men jag trodde att brott utreds och beivras av polisen. Därför har vi satsat mycket stora resurser på polisen - bland annat för hatbrottens skull, för det är en mycket oroväckande tendens. Orsaken till att vi ligger 1 miljon kronor lägre när det gäller anslaget till HomO är helt enkelt att vi tycker att antalet ärenden inte berättigar till den ökning av anslaget som HomO har fått. Ulf Holm gör en lite ful sak, tycker jag, när han citerar ur vår reservation om individuell kompetensutveckling men stannar upp innan meningen: "I stället borde det vara möjligt att införa någon form av extra skattekredit eller bidrag till låginkomsttagare som börjar kompetensspara." Vi vill alltså stötta låginkomsttagarna. Men det är också så: Skapar man system där idén är att alla ska ha exakt lika utfall, då är man kommunist eller socialist. Men jag trodde inte att miljöpartister var sådana. Vi vill skapa system där vi öppnar upp möjligheter för människor att kompetensutveckla sig och på olika sätt stöttar människor som är låginkomsttagare och medelinkomsttagare. Det är den kristdemokratiska politiken, och tydligen också alliansens politik. Och Miljöpartiet var med på den vagnen ett tag. Men nu försöker Ulf Holm med dålig citatteknik dölja att han faktiskt har svikit sina löften och sina väljare i den här frågan.

Anf. 96 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Det finns väldigt många sätt att öka kompetensen bland anställda i företag. Jag tror inte att bästa sättet är förslaget om individuell kompetensutveckling som den borgerliga alliansen lägger fram i sin reservation, därför att det finns så många "om" och "men". Framför allt utgår den från att det är de som redan har arbete, de mest betalda, som ska kunna sätta av mest pengar till detta, och det är därmed de som gynnas. Det kan inte samhället subventionera hur mycket som helst, och det är därför det förslag som vi hade arbetat fram för några år sedan föll. Det finns också komplikationer med EU-regler och så vidare, men vi ska inte gå in på den detaljen. Jag tycker fortfarande som miljöpartist att tanken är god, men problemet är att vi inte har hittat ett bra system som gör att vi gynnar dem som faktiskt bäst behöver kompetensutbildningen. Om jag inte missminner mig - statsrådet får kanske rätta mig senare - är den gruppen som i dag får minst kompetensutveckling inom byggbranschen, till exempel. Kan Stefan Attefall berätta hur den gruppen människor ska kunna gynnas av den här kompetensutvecklingen, avdraget för de mest gynnade i deklarationer och så vidare? Förklara det gärna för mig! Sedan lägger man också till följande: "Om sparmedlen inte kommer till användning för kompetensutveckling bör de kunna användas för att förstärka pensionen." Ja, förstärka pensionen för dem som redan har hög pension, ja! Det är inte ett sådant system som vi ska lägga grunden för. Det finns andra sätt. När vi avvecklade de individuella kompetensutvecklingspengarna ordnade vi dem på annat sätt, det vill säga för att göra det bättre för äldre personer när det gäller att kunna få studiemedel till exempel. Jag tror faktiskt att det är ett bättre sätt.

Anf. 97 Stefan Attefall (Kd)

Fru talman! Det var bara en liten del som gick till det. Det mesta av de pengar som var avsatta för det här förskingrade ni och Socialdemokraterna på diverse olika saker. Byggnadsarbetare, är det de mest lågavlönade vi har i Sverige? Jag vet andra grupper som jag upplever som mera ömmande i så fall, till exempel inom vården och omsorgen. Jag menar att man kan skapa system som gör att människor får nya möjligheter på arbetsmarknaden. Hur kan det komma sig att TCO och Saco själva sade: Titta på den borgerliga reservationen och det borgerliga förslaget i de här frågorna! Det låg mest i överensstämmelse med vad de såg som viktigt. Men problemen kommer när man krånglar till systemen så till den milda grad. Vi vet ju alla att man på Finansdepartementet var emot det här, medan man på Näringsdepartementet var för det. Och så krigade man internt i Regeringskansliet, och så lyckades Finansdepartementets tjänstemän begrava den här frågan i en massa tekniska krångligheter. Man skulle bygga upp en egen statlig myndighet som skulle sköta de här sakerna i stället för att utnyttja befintlig struktur via bankernas IPS-system och liknande saker. Det fanns många andra lösningar som man kunde ha valt, men man ville inte ha systemet, därför att man ville att det skulle vara exakt samma utfall för alla. Och så fungerar skolpolitiken när Socialdemokraterna styr, så fungerar det individuella kompetenssparandet - så fungerar en massa olika saker när socialdemokrater och vänsterpartister styr. Det tråkiga var att Miljöpartiet drogs in i den fållan också och blev lika socialistiska som de andra samarbetspartierna är.

Anf. 98 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Sakta i backarna nu här! Nu får vi inte dra alltför långtgående slutsatser av den här enskilda frågan, som har vänts, stötts och blötts i många år. Jag kan dela Stefan Attefalls åsikter om att de inom vård och omsorg också skulle behöva mer kompetensutveckling och få chansen till detta. Jag tror att det är eftersatt inom den offentliga sektorn också. Men det är inte den kategorin människor som detta kommer till del genom den reservation som ni har, därför att den gynnar mest höginkomsttagare. Mest grupper som redan i dag har en bra kompetensutveckling via sina arbeten vill ni gynna ytterligare, och det tycker inte jag är rätt. Jag vill satsa mer på dem som faktiskt behöver det, och ett sådant system har vi inte kommit fram till. Sedan glömde jag faktiskt, fru talman, att besvara den första frågan från Stefan Attefall, nämligen om varför vi måste stärka HomO ytterligare med 1 miljon. Jo, det beror ju på att vi behöver mer pengar till informationssatsningar för att se till att den dolda sexuella diskriminering som finns på många arbetsplatser inte fortsätter. Vi måste stötta HBT-personer och måste ta ett allvarligt steg här. Det är sant att det inte är HomO som utreder hatbrotten, men i många av fallen spelar nog HomO en avgörande roll för att personer ska våga gå vidare i rättssystemet. Det finns ännu många tabun på detta område. Det borde Kristdemokraterna veta, men tyvärr är de fortfarande ett HomO-fientligt parti ut i fingerspetsarna. Jag beklagar det men är glad över att Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet står upp för den gruppen och ger HomO mer pengar.

Anf. 99 Anders Karlsson (S)

Fru talman! Sverige växer bäst i Europa! Så löd rubriken på förstasidan i Svenska Dagbladets näringslivsbilaga onsdagen den 30 november i år. När man sedan slog upp s. 4 kunde man läsa följande rubrik: Arbetslösheten sjunker nästa år - regeringens paket står för hälften av de nya jobben. Men det var inte slut med det, utan på s. 13 i samma tidning löd rubriken: Stark svensk tillväxt. OECD spår ljus framtid för ekonomin under de närmaste åren. För oss socialdemokrater var det positiva nyheter, i synnerhet som det stod att läsa i Svenska Dagbladet, och en bekräftelse på en lyckad ekonomisk politik. Denna tidning brukar ju inte stå på svensk socialdemokratis sida, åtminstone inte på ledarplats. Tillåt mig därför ge en eloge till den objektiva journalistik som präglar Svenska Dagbladet på nyhetsplats. Fru talman! De allra flesta av oss sätter likhetstecken mellan välfärd och ett samhälle där vi gemensamt bidrar efter förmåga och får del av tryggheten efter behov. Men tanken kring välfärdssamhället är något mycket större. Det handlar i grunden om att alla ska få en chans oavsett bakgrund, ursprung eller pengar i plånboken. Tankarna kring välfärdssamhället föddes i arbetarrörelsens barndom i slutet av 1800-talet, i protest mot klassamhället som gjorde skillnad på besuttna och dem som saknade pengar. Klassamhällets systemfel var att det inte gav möjligheter till det stora flertalet utan endast till de redan privilegierade. Ett sådant samhälle kan aldrig blomstra eller utvecklas. Det är dömt att gå under eftersom det ställer människor utanför. Fru talman! Det största jobbpaketet i mannaminne - så beskrev finansminister Pär Nuder den satsning som vi nu debatterar, och jag håller gärna med. Det här är den största jobbsatsningen på många år och definitivt den största under mina år som ordförande i arbetsmarknadsutskottet. Det är just den typen av insatser och åtgärder vi i den socialdemokratiska utskottsgruppen efterlyst när vi tvingats konstatera att den förväntade svängningen i konjunkturen inte gett de sysselsättningseffekter som vi räknat med. Därför är vi socialdemokrater beredda att satsa totalt 20 miljarder kronor på olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att få ut så många arbetslösa som det någonsin går - i plusjobb, på utbildningsvikariat och i arbetspraktik, för att nämna några av de insatser som vi nu sätter i sjön. Fru talman! Mot denna satsning står sänkt ersättning i a-kassan, fyrdubblad medlemsavgift i a-kassan, endast 64 % i ersättning efter 300 dagars arbetslöshet. Men inte nog med det. Högerkartellen lanserar dessutom en för dem revolutionerande idé. De kallar det nystartsjobb, vilket innebär att arbetsgivaravgiften tas bort för dem som varit arbetslösa mer än ett år. Det motsvarar en subvention på 32,6 %. Det ska jämföras med de anställningsstöd som finns i dag och motsvarar lönesubventioner upp till 85 %. I dag har vi drygt 27 000 personer som har allmänt, förstärkt eller särskilt anställningsstöd på detta sätt. Försök med sänkt arbetsgivaravgift, för att skapa fler arbetstillfällen, har prövats vid olika tillfällen. De utvärderingar som gjorts ger anledning till stor skepsis beträffande åtgärdens effektivitet. Det finns med andra ord ingenting som talar för att nystartsjobben skulle vara en bättre lösning än de arbetsmarknadspolitiska program som redan finns i dag. Mina frågor till högeralliansen blir därför: Hur kan ni garantera att det blir 50 000 nya jobb? Hur har ni kommit fram till 50 000 nya jobb till en kostnad av dryga miljarden? I det här sammanhanget förtjänar det också att påminna om att högerkartellen är enig om att sänka skatterna till den så kallade OECD-nivån, det vill säga med 250 miljarder kronor, vilket motsvarar en femtedel av statens hela budget. Vi kan ju leka med tanken vad 250 miljarder i skattesänkningar skulle innebära för den svenska välfärden. Mina frågor till högeralliansen blir därför: På hur lång tid ska skatten sänkas med 250 miljarder? Blir det på två, tre, fyra eller fem år? Vem ska stå för notan? Är det de arbetslösa, barnfamiljerna eller våra äldre? Det är berättigade frågor att få svar på, och då inte bara jag utan hela svenska folket. Fru talman! I vårt betänkande finns också ett stort och viktigt avsnitt om vad vi förr kallade för arbetshandikapp och arbetshandikappade. När vi så småningom bifaller förslaget i betänkandet säger vi även ja till att i stället tala om funktionshinder och personer med funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga. Orsaken är att det inte alltid finns en koppling mellan funktionshinder och nedsatt arbetsförmåga och att arbetsförmågan med rätt stöd inte behöver påverkas av funktionsnedsättning. Det är helt enkelt arbetsförmågan som ska vara avgörande. I det avsnittet finns även en punkt där utskottet föreslår att utvecklingsanställning ska kvalificera till a-kassa, och riksdagen bör därför avslå regeringens förslag till ändringar i 14 och 17 §§ lagen om arbetslöshetsförsäkring. Vidare ger utskottet regeringen till känna att personer som har lönebidrag ska ha möjlighet att fortsätta att arbeta till 67 års ålder. Målet för arbetslivspolitiken är goda arbetsvillkor och möjlighet till utveckling i arbetet för både kvinnor och män. Det övergripande målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom livets alla områden. Detta kommer arbetslivsminister Hans Karlsson och jämställdhetsminister Jens Orback att tala mer om. Till sist, fru talman: Jag talade i min inledning om att de allra flesta av oss sätter likhetstecken mellan välfärd och ett samhälle där vi gemensamt bidrar efter förmåga och får del av tryggheten efter behov. Ett sådant samhälle kräver att alla ska vara med, inte bara några. Just därför är denna stora satsning på arbete, med avtalsenliga löner åt dem som står allra längst från arbetsmarknaden, så viktig. Det är genom trygghet och klara spelregler som människor frigörs och utvecklas. Med dessa avslutande ord yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 100 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Sverige växer bäst i Europa, sade Anders Karlsson i sin inledning. I lördagens Dagens Industri kunde man läsa: Kranarna sprutar för fullt, styrräntan är rekordlåg, regeringen öser på med valfläsk, och kronan handlas till de svagaste nivåerna på tre år. Det är två sidor av samma mynt. Vi har en ekonomi som är extremt expansivt inriktad med låga räntor och massor av pengar som sprutar ut ur Regeringskansliet, och ändå biter sig arbetslösheten fast på en hög nivå. Det är det svåra i dagens situation. 1,4 miljoner personer mellan 20 och 64 år är inte på den reguljära arbetsmarknaden. Hur ska alla komma med? Ni har ett slagord, men det är ihåligt och saknar substans med tanke på de höga arbetslöshetsnivåerna.

Anf. 101 Anders Karlsson (S)

Fru talman! Ja, Carl B Hamilton, det är just därför vi gör denna kraftfulla satsning på 55 000 åtgärdsprogram. Vi gör det därför att man ska få ut människor, framför allt de människor som har en tendens att bita sig fast i arbetslöshet och som inte får en möjlighet att komma ut. Den dynamik och de effekter som blir av att fler människor jobbar innebär ju också att fler får sysselsättning. Carl B Hamilton och de borgerliga pratar om hur många som är arbetslösa. Då ska jag läsa ur AKU. Det står så här: "Ej i arbetskraften: personer som varken är sysselsatta eller arbetslösa. Gruppen omfattar t.ex. studerande utan arbete (även deltagare i vissa arbetsmarknadspolitiska program), sjuka utan arbete, hemarbetande, pensionärer." Det är de som Carl B Hamilton räknar in bland de arbetslösa när han nämner 1,2 miljoner.

Anf. 102 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Nej, det gör jag inte. Jag sade att de är försörjda. De är inte på den reguljära arbetsmarknaden. Det är inte detsamma som att vara arbetslös. Anders Karlsson började tala om klassamhället tidigare, för hundra år sedan. I 75 år har Socialdemokraterna haft antingen regeringsmakten eller ett dominerande inflytande. I elva år har ni nu suttit i regeringen. Fortfarande är arbetslösheten 5,6 %, och den totala arbetslösheten över 10 %. Alla ska vara med - det är ju ett hån att säga detta när 10 % av dem är arbetslösa. Sedan säger Anders Karlsson att det är just därför man lägger fram det här programmet med plusjobb och annat. Men vilken trovärdighet har det? Ni har ju suttit vid makten i elva år och inte lyckats bättre än vad ni har gjort nu. Det är dags att sluta, Anders Karlsson. Gå i opposition!

Anf. 103 Anders Karlsson (S)

Fru talman! Vi får väl se, Carl B Hamilton, om det är Carl B Hamilton som ska fortsätta i opposition. Gud give svenska folket att Carl B Hamilton inte blir arbetsmarknadsminister, med sänkta ersättningar i a-kassan. Ni ska se till att man ska jobba för socialbidragslön, som det står i er reservation just i betänkandet. Vi satsar nu på att få ännu fler människor i jobb. Självklart ska vi ha ännu fler människor i jobb än vad vi har i dag. Det är oerhört viktigt för oss för att man ska få den självtillit som Carl B Hamilton inledde med att säga att Palme sade. Men jag ska också erinra om att det samhälle som den socialdemokratiska regeringen tog över 1994 såg lite annorlunda ut än det man lämnade 1990 och 1991. Det gör att vi har skapat 290 000 nya jobb inom den privata sektorn, men samtidigt förlorade man mellan 1991 och 1994 250 000 jobb i offentlig verksamhet och 100 000 i industrin. Det ska vi försöka rätta till. Det har vi inte gjort, men vi har skapat 290 000 jobb i privat sektor.

Anf. 104 Stefan Attefall (Kd)

Fru talman! Då var vi där igen, vid att hänvisa till 1994. Hur länge tänker Anders Karlsson och hans partikamrater hänvisa till 90-talets kris? Socialdemokraterna förlorade makten 1991. Det var den tid då det försvann tusen jobb om dagen. Det var en ekonomi i fritt fall som den dåvarande borgerliga regeringen tog över. Men vi ska inte hålla på att diskutera det, för om det vore så hemskt 1994 så har du ändå haft, Anders Karlsson, elva år på dig. Och någonting måste man uträtta under elva år. Nu är det det största jobbpaketet i mannaminne. Och vad gör man? Jo, man flyttar folk från kolumnen "öppet arbetslösa" till "åtgärder". Det kan vara riktigt och klokt, men totalsiffran förändras inte när det gäller den öppna arbetslösheten och människor som är i olika åtgärder. Räknar man också in, som övriga Europa gör, de studerande som aktivt söker arbete så är siffrorna höga år från år. De grundläggande problemen kommer inte Anders Karlsson och Socialdemokraterna åt, det vill säga: Hur skapar vi fler jobb? Hur får vi in fler människor på arbetsmarknaden? Tittar man på hur många som lever på olika typer av sociala ersättningar - socialbidrag, a-kassa, sjukförsäkring, förtidspension - ser man att det ligger på ungefär samma nivå i dag som under den värsta ekonomiska krisen i början av 90-talet. Socialdemokraterna har misslyckats kapitalt. Min fråga i mitt anförande tidigare var: Varför har ni gett upp? Varför administrerar ni bara åtgärder? Varför är det bara fler Amsåtgärder? Varför gör ni inte någonting åt det grundläggande problemet för att få människor i arbete, för att alla människor ska få vara en del i samhällsbygget och inte lämnas utanför, vilket är effekten av den politik som du för, Anders Karlsson?

Anf. 105 Anders Karlsson (S)

Fru talman! Jag vill börja med att försöka upprepa mina frågor. Hur kan ni garantera att det blir 50 000 nya jobb? Hur har ni kommit fram till att 50 000 nya jobb kostar drygt 1 miljard. De frågorna kan jag få svar på. Sedan var det ett svar till Carl B Hamilton som gällde trovärdighet. Det var det jag svarade på. Carl B Hamilton anklagade Socialdemokraterna när det gällde trovärdighet när man själv såg till att få Sverige i fritt fall under tre år. Man såg till att 400 000-500 000 människor blev arbetslösa under de tre åren, och så pratar man om trovärdighet. Jag undrar var den finns. Sedan, Stefan Attefall, säger du att det här är konstlade jobb. Jag vill bara läsa på s. 149 ur Kristdemokraternas reservation: "En sorts övergångsarbetsmarknad, som vi kallar Bruk för alla . Syftet med programmet är att aktivera den långtidsarbetslöse på ett meningsfullt sätt, ge deltagaren en verklig upplevelse av att vara till nytta." Det är precis det som plusjobben är. Skillnaden är bara att deltagarna ska behålla sin ersättning i a-kassan, alternativt grundbeloppet, med Kristdemokraternas förslag. Men i vårt är det avtalsenliga löner. Det är åter en stor skiljelinje i politiken mellan de borgerliga och Socialdemokraterna. Men svaret på frågan om de 50 000 vill jag gärna ha, Stefan Attefall.

Anf. 106 Stefan Attefall (Kd)

Fru talman! Jag vet inte varifrån Anders Karlsson plockar sina siffror. Vi har inte lovat 50 000 nya jobb. Möjligtvis kan den här siffran komma från ett beräkningsunderlag för att få fram en ungefärlig bedömning av kostnadsstorlekar. Men när Anders Karlsson känner sig trängd kastar han ur sig en massa påståenden. En del är halvsanningar. En del är rena påhitt av olika slag. Sedan säger Anders Karlsson att den borgerliga regeringen i början av 90-talet skapade en ekonomi i fritt fall. Det var fritt fall när vi tog över. 1989-1990 vände alla kurvor nedåt. Då försvann jobben. Jag sade själv: Våren innan den nya regeringen tog över, 1991, försvann tusen jobb om dagen. Det gjorde jag för att illustrera de allvarliga problem som fanns i svensk ekonomi när det kom en ny regering. Men, som sagt var, under elva års tid har Socialdemokraterna lyckats skapa en hög arbetslöshet och att få in många människor i åtgärder. Och lösningen på de problemen är att få in ännu fler i åtgärder. Sedan tycker jag att det är ganska rimligt att man, om man är i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, inte har samma lön som när man arbetar. Vill du skapa en ekonomi, Anders Karlsson, där åtgärdslöner och fullt betalda arbeten ligger på exakt samma nivå? Det är en mycket intressant politik, men det är den politiken som Anders Karlsson för. Och det är klart att det kanske är en del av förklaringen till att vi i dag har lika många som lever på olika typer av offentliga ersättningar som vi hade under den värsta ekonomiska krisen. Fast i dag kallas de förtidspensionerade och sjukskrivna eller är i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Då var det något fler öppet arbetslösa, tyvärr. Men det är den här typen av problem. Man skapar inte riktiga strukturer som skapar nya jobb och fler arbetade timmar som gör att vi orkar med välfärden och att vi kan betala en god vård och en god äldreomsorg för framtiden. Det är den politiken vi måste föra i stället för att bara flytta människor från "öppet arbetslösa" till "åtgärder". Det innebär inte att vi inte behöver åtgärder. Det behöver vi också, men det är inte det som är lösningen på Sveriges ekonomiska problem. Lösningen ligger i att skapa en dynamisk växande ekonomi, Anders Karlsson.

Anf. 107 Anders Karlsson (S)

Fru talman! Stefan Attefall, om du inte har sett den tidigare så har jag den här, näringslivsbilagan i Svenska Dagbladet. "Skapa en lysande ekonomi." Vad är detta? Vad är det där står? Sverige växer bäst i Europa. Detta är hela första sidan på näringslivsbilagan i Svenska Dagbladet. Du säger att vi inte skapar ett samhälle där ekonomin växer. Det är ju precis det den gör. Nu försöker vi se till, likt det som står i den reservation som Kristdemokraterna har, att skapa någonting för de människor som står allra längst från arbetsmarknaden. Skillnaden är bara, Stefan Attefall, att ni tycker att man ska jobba för a-kasseersättning och inte avtalsenliga löner. Vi säger: Det ska vara avtalsenliga löner. De utför ett jobb. Ni skriver också att syftet med programmet är att aktivera den långtidsarbetslöse på ett meningsfullt sätt. Men ni tycker inte att man ska betala för det meningsfulla arbetet. Här är det en klar skiljelinje i politiken. Sedan säger Stefan Attefall att jag slänger mig med siffror. Jag har inte slängt mig med en enda siffra här i dag, utan jag kan vidimera dem i det betänkande som ligger på ert bord. 50 000 nya jobb ska ni skapa. Det står där. Det står uttryckligt så. Det borde Stefan Attefall själv ha läst eftersom han har ställt sig bakom det. Sedan kan jag också reflektera över den enighet som den borgerliga alliansen säger sig ha. Det intressanta finns i det betänkande vi kommer att votera om i morgon. Folkpartiet har fem reservationer, Centern har sju reservationer, Kristdemokraterna har fem reservationer och Moderaterna har fyra reservationer. Så enhetlig var den borgerliga arbetsmarknadspolitiken.

Anf. 108 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Jag ska väl inte gå i replik. Vi är överens om så väldigt mycket i betänkandet. Det bygger på en gemensam budget där vi plockar fram många godbitar för att skapa fler arbetstillfällen och så vidare. Det finns en punkt där vi uppenbarligen inte har samma åsikter och där jag är väldigt förvånad. Det är reservationen som jag har gått ihop om med de fyra borgerliga partierna. Det handlar om att skapa ytterligare utrymme för de privata aktörerna att verka på arbetsmarknadspolitikens område. Redan i dag är det enligt förordningar tillåtet att vi släpper in privata arbetsförmedlingar. Vi har i det sysselsättningspaket som både du och jag är överens om i budgeten lyckats få med att akademikerplatserna ska behandlas av bemanningsföretagen. Vad är det som är så konstigt med den motion som vi från Miljöpartiet väckt om att ha ytterligare privata aktörer? Varför kunde inte socialdemokraterna i utskottet gå med på att ge mer resurser till detta och inte satsa allt på Ams? Vad är det som jag inte har förstått i detta förslag? Varför är s så väldigt emot detta? Vi vet av all forskning och utvärdering att arbetsförmedlingen tyvärr inte lyckats matcha alla de jobb som behövs.

Anf. 109 Anders Karlsson (S)

Fru talman! Först och främst svarar egentligen Ulf Holm själv på sin fråga när han säger att det redan i dag finns möjligheter för de privata aktörerna och uthyrningsföretagen att förmedla arbete, och så görs också. Det finns direkta felaktigheter i reservationen. Där står: "Enligt AMS sökandeundersökning fick endast 15-20 % av dem som varit anmälda vid arbetsförmedlingen och fått jobb reda på att jobbet var ledigt genom arbetsförmedlingen." Det är alltså felaktigt. Jag har kontrollerat det med Ams. Det är tråkigt att det redan är felaktigheter i reservationen. Ams utredningsenhet uppger att år 2004 var det 1 402 000 inskrivningstillfällen. En person kan vara registrerad mer än en gång under året. Det går inte att säga att det var 1,4 miljoner personer. Det gjordes däremot 618 000 placeringar. Det innebär att placeringsgraden var 44 % för dem som blev inskrivna. Det är alltså en grov felaktighet i den reservation som finns om att Ams inte skulle förmedla mer än 15-20 % av jobben. Så är det inte. Man förmedlar minst 50 % genom förmedlingsverksamheten.

Anf. 110 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Vi kan diskutera några procentenheter hit och dit. Men faktum kvarstår ändå att väldigt många arbetsgivare inte anmäler till arbetsförmedlingen att de har nya jobb. Väldigt många företagare anmärker på arbetsförmedlingen att den tyvärr inte har lyckats hitta något som matchar den person som de söker. I stället ger man utökade resurser till bemanningsföretagen. Varför skulle inte socialdemokraterna i utskottet kunna gå med på att vi gör ett tillkännagivande gemensamt från alla partier om att det är viktigt att Ams ser över detta och ger ytterligare befogenheter till de privata aktörerna att satsa mer på detta? Det borde inte vara så farligt, och det borde gynna alla inblandande. Det viktigaste här är att vi får arbetsförmedlingar som lyckas hitta arbete till dem som inte har det och lyckas hitta arbetare till de företagare som behöver dem. Om det är privat, offentligt eller annat borde inte spela någon roll. Det är väl det viktiga, Anders Karlsson, i den här frågan?

Anf. 111 Anders Karlsson (S)

Fru talman! Självklart är vi helt överens om att ju fler människor som kan få ett jobb, desto bättre är det. Det kan man inte förneka. Men att flytta resurser från Arbetsmarknadsverket till privata aktörer kan vi inte finna något skäl för. Skillnaden är att Arbetsmarknadsverket finns i hela landet på alla orter och försöker att matcha de människor som är arbetslösa till jobben. De skummar inte grädden på ytan eller finns bara där som de stora befolkningsgrupperna finns. Därför tycker inte vi att vi kan ta några pengar från Arbetsmarknadsverket och flytta över till de privata aktörerna. Det vore fel. Det vore att säga till dem som bor i glesbygden: Nu tar vi pengar från er och flyttar dem till Stockholm. Det tycker inte vi är rimligt. Därför säger vi nej och yrkar avslag på reservationen.

Anf. 112 Patrik Norinder (M)

Fru talman! Anders Karlsson har en förkärlek att i den här debatten gå tillbaka till 90-talet. Vi har hört det många gånger. Han kommer väl att fortsätta med det under hela sin politiska gärning. Då kan väl Anders Karlsson förklara för oss varför det är fler personer utan jobb i dag än år 1994. Socialdemokraterna har haft regeringsinnehavet och borde ha kunnat göra någonting åt det. Men det är alltså fler personer utan jobb i dag än det var år 1994. Det kanske Anders Karlsson skulle kunna förklara för oss. Jag frågade i mitt anförande om Anders Karlsson var nöjd med arbetslöshetssiffrorna och prognoserna framöver. Regeringen har nu skrivit upp sina siffror. Efter vad jag kan se i regeringens egna beräkningar i budgetpropositionen kommer arbetslösheten att sjunka år 2006. Den kommer att sjunka från 8,6 % till 8,4 %. Det är krafttag från regeringens håll! Är Anders Karlsson nöjd med denna kraftfulla sänkning av arbetslösheten? Vi slår varandra i huvudet här med olika rubriker. Jag hittade en rubrik: "Konsten att lagstifta fram färre jobb." Det rör Heltidsutredningen. Är Anders Karlsson nöjd med att vi lagstiftar fram färre jobb?

Anf. 113 Anders Karlsson (S)

Fru talman! Självklart är ingen socialdemokrat nöjd förrän arbetslösheten är nere på det som vi kallar nollarbetslöshet, det vill säga så långt ner man över huvud taget kan komma med den öppna arbetslösheten. Märk väl att den arbetslöshet som finns i åtgärdsprogrammet är för att skola och utveckla de människor som har blivit arbetslösa för att få möjlighet att komma tillbaka. Kan Patrik Norinder säga till mig, när det går så bra som det nu gör för Sverige enligt den rubrik jag visade: Varför ska man sänka ersättningsnivåerna i a-kassan? Varför ska man efter 300 dagar ha endast 64 %? Svara på min fråga. Hur ska Moderaterna och högeralliansen, kartellen eller vad vi nu kallar det, klara av att skapa 50 000 nya jobb på dryga miljarden i kostnader? Kan ni förklara det? Eller ska man jobba för väldigt låga kostnader? Hur ska det fungera? Det är väl en berättigad fråga?

Anf. 114 Patrik Norinder (M)

Fru talman! Precis på samma sätt som vanligt, fru talman, smiter Anders Karlsson undan frågorna. Han talar inte om vad han tycker om arbetslösheten, men han är inte nöjd. Hur många år tänker Anders Karlsson inte vara nöjd? Kommer han att fortsätta med det hela sin politiska gärning? Det kanske vore dags att pröva en annan politik. Det är det stora problemet för Socialdemokraterna. Ni inser inte att ni är på fel väg. Ni inser inte att det behövs andra saker än plusjobb och andra åtgärder än aktivitetsgarantier för att skapa de nya jobben. Det är inte där som insatserna ska göras. Det gäller att se till att vi får ökad företagsamhet och att arbetstillfällena kommer fram i både privat och offentlig sektor. När det går så bra, är ett återkommande tema. Men varför kommer då inte jobben till? Smit inte undan nu, Anders Karlsson, utan försök att berätta för kammaren här och för dem som lyssnar på debatten varför ni har misslyckats i så många år med att få fram det här! År efter år blir fler utan arbete. Vad tror Anders Karlsson att det beror på?

Anf. 115 Anders Karlsson (S)

Fru talman! Tänk om jag hade kunnat svara på det! Vi har lyssnat för mycket på alla de ekonomer som har sagt: Gör inte för mycket i arbetsmarknadspolitiken, för nu stiger konjunkturen så fort att nu kommer jobben också! Vi har väntat. Jobben har inte kommit. Nu vidtar vi åtgärder för att stimulera detta ytterligare. Men vad är Moderaternas förslag? Jo, de skriver så här: Vi föreslår att nystartsjobb inrättas. Och vad är nystartsjobb? Jo, det är jobb där man ska få 32,6 % i subvention för dem som anställs och som har varit arbetslösa i mer än ett år. I dag har vi 27 000 människor som har subventioner upp till 87 %. Hur skulle man kunna skapa 50 000 nya jobb med det? Tror verkligen Patrik Norinder på det själv? Det kan väl inte vara så. Jag har inte fått svar på en enda av frågorna. När tillväxten är så stark som vi visar här och som det skrivs i tidningarna - varför ska de arbetslösa betala med sänkta ersättningsnivåer med ned till 64 % efter 300 dagar? Den frågan måste man ställa sig. Varför ska de vara med och betala ett sådant system? Är det för att man ska sänka skatterna med de 250 miljarder som jag fortfarande inte har fått något svar om? Är det det man ska göra? Det gäller dem som redan har det sämst på arbetsmarknaden. De ska alltså vara med och sänka skatterna med 250 miljarder för dem som har det gott.

Anf. 116 Margareta Andersson (C)

Fru talman! Om vi nu har en så oerhört stark ekonomi så kan man också ställa sig frågan: Varför kommer inte jobben? Är det någonting annat i ekonomin som borde rättas till? Den frågan kan Anders Karlsson svara på. Plusjobben gäller ett antal människor som kommer att få jobb under två år. Men vilka framtidsutsikter har de? Och varifrån ska vi ta pengarna om vi inte får fler jobb inom den privata sektorn som genererar skatter så att vi kan betala den offentliga sektorn? Den offentliga sektorn är oerhört viktig för att allting ska fungera. Men någonstans måste vi också generera pengarna i det här, och det gör vi genom detta. Den offentliga sektorn är ett oerhört viktigt smörjmedel, och man gör ett jättebra jobb. Det är investeringar och allt möjligt positivt. Men någonstans måste vi ta pengarna ifrån, och hur löser Anders Karlsson den problematiken efter två år?

Anf. 117 Anders Karlsson (S)

Fru talman! Jag svarar på den sista frågan först. I statsbudgeten, långtidsbudgeten, har anslaget till kommunerna ökat med 1 miljard år 2007 och 7 miljarder år 2008. Det täcker väl de kostnader som plusjobben ger om man vill genomföra detta. Pengarna finns alltså för att fortsätta. Samtidigt kommer det att ske en viss förändring på arbetsmarknaden genom pensionsavgångar och sådant. Tanken är att de jobb som kommer i och med plusjobben ska kunna växa in i den ordinarie verksamheten. Och märk väl - detta är de personer som alla partier så ofta slåss så varmt för! Det är de som står allra längst från arbetsmarknaden, som har varit arbetslösa i mer än två år. Självfallet är det här en riktigt bra reform. Det förvånar mig verkligen att de borgerliga partierna har tagit upp som en stor fråga att det här är dåligt. Det är en verkligt bra reform för de människor som står längst från arbetsmarknaden. Det har blivit 290 000 nya jobb sedan 1994 eller 1996 i det privata näringslivet. Så många jobb har faktiskt skapats, men det är det ingen som talar om. Jobben kommer självfallet också. Camilla Sköld Jansson har väl beskrivit tidigare att det är stimulans och efterfrågan som behövs för att fler jobb ska komma. Det säger ju företagarna i sina rapporter. Det är inte sänkta ersättningsnivåer som behövs, Margareta Andersson. Svara mig på min fråga! Hur kan 50 000 nya jobb åstadkommas för ca 1 miljard kronor i ert sätt att se det i budgeten? Den frågan är fortfarande obesvarad.

Anf. 118 Margareta Andersson (C)

Fru talman! Det är möjligen så att Anders Karlsson inte har läst hela vårt förslag, där det finns fler delar än att sänka arbetsgivaravgifterna. Det ska sänkas lite andra skatter också för att få fart på ekonomin. Dessutom behöver man stimulera företagandet på andra sätt. Det är på det viset man startar nya jobb och får i gång en ekonomi som fungerar på ett bra sätt. Har Anders Karlsson några garantier för att det är rätt människor som kommer att få de här plusjobben? Risken finns att det blir de som ändå inte står längst bort från arbetsmarknaden. I och med friåret såg vi att det var människor som redan hade varit inne i organisationerna. Vilka garantier har Anders Karlsson för att det är de som har varit borta längst och som har de svåraste förhållandena att ta sig ur som kommer att få jobben? Det blev inte så med friårsjobben. Kan Anders Karlsson garantera att det blir så med de här jobben?

Anf. 119 Anders Karlsson (S)

Fru talman! Skillnaden är att under det första året med friåret var det inte sagt att de som skulle ersätta dem som tog friår skulle vara långtidsinskrivna. I betänkandet och i propositionen framgår det tydligt att man ska vara långtidsinskriven, det vill säga minst två år på förmedlingen, för kunna få ett plusjobb. Det är garantin för att det är de som står längst från arbetsmarknaden som får jobbet. När kommunerna, landstingen eller de offentliga arbetsgivarna sedermera kommer till förmedlingen med en lista på kanske tio jobb som de ska ha utförda, så är det förmedlingen som säger: Här har vi Nisse, som duger bra till det! Här har vi Svea till det! Och här har vi Eva till det jobbet! Det är alltså arbetsförmedlingen som plockar ut dem. Det är min garanti. Längre kan inte den politiska garantin gå. Men vi förutsätter att Ams utför det uppdrag som man får av regeringen och riksdagen.

Anf. 120 Tina Acketoft (Fp)

Fru talman! Som vanligt ställer jag mig bakom Folkpartiets alla reservationer. För att vi ska spara kammarens tid och allas vårt tålamod yrkar jag bifall endast till reservationerna 1, 5 och 6. Min ärade kollega herr Hamilton här borta har tagit upp Folkpartiets övergripande arbetslivspolitik. Eftersom jämställdhetsministern bevistar kammaren i dag kan jag inte låta bli att ta upp ämnet arbetsmarknad och jämställdhet. Det vore ju synd om han fick sitta här förgäves. Vi har haft en livaktig debatt i dag. Det har varit riktigt roligt i kammaren! Låt mig först säga något om de domedagshot som vi har hört här i dag och den fruktansvärda bild som uppmålas av den dag då alliansen tar över makten. Den bleknar något om man tittar på hur det faktiskt ser ut i dag. Senast jag knappade fram siffrorna såg det ut som att det är 6 489 personer fler som är öppet arbetslösa eller i arbetsmarknadsåtgärder den vecka som gick jämfört med året innan. Domedagsprofetian blir som sagt något blek i ljuset av den faktiska verkligheten. Ulf Holm, som tog en välbehövlig paus, måste jag ge en eloge. Han inser hur det ser ut, och säger också att alla försök är välkomna. Varför skulle inte regeringen kunna ta till sig det? Alla försök är välkomna. Det är ju så uppenbart att den politik som har förts i elva år nu inte fungerar. Låt mig gå tillbaka till jämställdheten. Sveriges arbetsmarknad är unik på många sätt. Vi har en av de allra högsta siffrorna för kvinnligt förvärvsarbetande. Samtidigt arbetar 30 % i offentlig sektor. Av dessa är 80 % kvinnor. Många svenska kvinnor gör, med andra ord, precis det som kvinnorna har gjort i generationer före oss. De tar hand om barnen. De tar hand om de gamla. De tar hand om de sjuka. De ser till att maskineriet fungerar. Våra yrkesval må vara självvalda, men de är långt ifrån självvalda om man skrapar lite på ytan. De är gjorda utifrån de normer och förväntningar som finns helt enkelt. Dessa strukturer har också påverkat synen på arbetstillfällen inom den offentliga sektorn. Kvinnor förväntas vara löntagare, inte företagare och inte chefer. Därför har möjligheten till egen verksamhet inom offentlig sektor hållits ytterst begränsad. Stopplagen är väl det mest flagranta beviset på detta. Kvinnor förväntas helt enkelt att ha en man som försörjer dem. Därför har lönerna tillåtits att stanna på så låga nivåer. Skillnaderna mellan kvinnor och män blir ännu större när man tar hänsyn till det faktum att manligt dominerade yrken ofta har betydligt större utvecklingsmöjligheter. En Metallmedlem kan ofta både utvecklas och gå vidare i karriären uppåt liksom han kan byta yrken åt sidan, medan en undersköterska med Kommunalmedlemskap alltid är en undersköterska. Karriären kan helt enkelt inte utvecklas. Ingångslönen, när man går in i yrket, räknas upp med inflationen i bästa fall, och när man senare lämnar yrket har man alltså fått en marginell löneökning. Det räcker alltså inte med att säga att det finns ett glastak som håller oss nere. Det finns också glasväggar som håller oss inom vårt fack. Kvinna bliv vid din läst, skulle man kunna säga om nu lästeriet hade varit ett kvinnodominerat yrke. Ulf Holm frågade, retoriskt antar jag, varför kvinnor bara har hälften av Ams resurser, och det kan jag nog svara på. Det tror jag faktiskt att de flesta av oss här i kammaren kan göra. Det beror på att kvinnors arbete inte räknas lika högt. Kvinnors arbete skattas inte lika högt. Kvinnors arbete ges inte möjlighet att utvecklas på samma sätt. Enligt Försäkringskassans rapport, som jag tror gick ut i dag, har den offentliga sektorn i dag den dokumenterat sämsta arbetsmiljön. Det kanske också är ett av svaren på den fråga som Ulf Holm ställde tidigare om varför det är denna grupp som söker friåret. Det gör man därför att man flyr från sjukskrivningen. Kvinnor anställda i offentlig sektor är överrepresenterade bland de långtidssjukskrivna. Många anställda i offentlig sektor upplever att de har minimalt med inflytande. Följden av detta är återigen ett stort antal sjukskrivningar. Och minns att 80 % av de anställda i offentlig sektor är kvinnor. Dagens Dagens Nyheter innehåller en lång artikel med skrämmande uppgifter om hur unga kvinnor slås ut från arbetsmarknaden. Mer än 8 000 kvinnor, kvinnor som är yngre än vad jag är, blev förra året förtidspensionerade. 8 000 kvinnor under 40 år blev förtidspensionärer förra året. Nöjd, men inte stolt, eller var det tvärtom? Det kvittar. Totalt ca 555 000 personer får i dag förtidspension, och två tredjedelar av dem är som sagt kvinnor. Och ökningen är störst bland unga kvinnor. Vi talar alltså inte längre om förslitningsskador efter ett långt och hårt arbetsliv utan om en ny typ av problem som orsakas av kombinationen barn, familj, arbetsliv och kanske ett eget liv till och med. Det handlar om allt som ska hinnas med mellan tvätthögar, barn med vinterkräksjuka, önskan om att dessutom kunna göra någonting bra på jobbet och kanske få en egen karriär. Vad finns det då för lösningar? Ulf Holm hade ju modet att säga att vi behöver nya lösningar. Regeringen har det inte. Regeringen kör med samma gamla politik som tidigare. Värst var väl Camilla Sköld Jansson som hela tiden bara sade att vi måste ha mer vänsterpolitik. Men vi ser vart den har tagit oss. Den senaste ministern som jag hörde tala om om hon inte ansåg att medfinansieringen var ett hinder när det gäller att få fler arbeten var Berit Andnor. Jag förstår att minister Andnor inte tycker att det är ett problem, men när man frågar företagarna säger de att medfinansieringen av sjukförsäkringen måste tas bort. Kvinnor är den grupp som löper störst risk att bli långtidssjukskrivna. Alltså är kvinnor den grupp som drabbas i högre grad av just medfinansieringen. Men det är inte ett problem för ministrarna. Nej, men för företagarna är det det. Vad kan man mer göra? Skapa en rehabiliteringsgaranti som är värd namnet och tillåt att delar av sjukförsäkringen används just för rehabilitering. Då hade kanske några av dessa 8 000 kvinnor som blev förtidspensionerade förra året kunnat bli räddade från det ödet. Det är fortfarande så att majoriteten av kvinnorna tar det övergripande ansvaret för barn och hem, och därmed är det också kvinnorna som drabbas hårdast av rigida fasta arbetstider. Folkpartiet vill förändra arbetstidslagen. Det är nämligen så att under vissa perioder i livet passar det de flesta av oss att arbeta mindre, och andra perioder passar det oss bäst att arbeta mer. Varför kan man inte ha ett flexibelt arbetstidssystem som ger möjligheter för familjerna att själva styra? Det är ingen som kan tala om för mig att sex timmars arbetstid är det som kommer att passa mig bäst hela livet, men under en period när mina tre pojkar var små hade det passat mig alldeles ypperligt. Fru talman! Bara för att Camilla Sköld Jansson och jag ska få en riktigt rolig debatt, så här kommer det: Vi vill också införa en skattereduktion för hushållsnära tjänster så att fler kvinnor, och män för den delen, ska slippa att malas sönder och brännas ut mellan förvärvsarbete och hemarbete. Jag tror att det var i somras som Konjunkturinstitutet gjorde beräkningar av hur samhällsekonomin skulle påverkas om skatten på hushållsnära tjänster sänks till hälften. KI:s slutsats var entydig. Det skulle skapa mellan 3 000 och 19 000 nya jobb. Jobben skulle i första hand gå till dem som i dag står längst bort ifrån den reguljära arbetsmarknaden och, hör och häpna, det skulle inte kosta staten någonting. Jämför detta med de föreslagna, konstruerade, skattefinansierade 20 000 plusjobben till en kostnad på drygt 9 miljarder kronor. Det finns ett annat alternativ som jag inte ens vill hävda är ett nollsummespel, utan jag vill gå längre, men eftersom KI är så försiktigt att man säger att det är ett nollsummespel, så låt gå för det. Det finns ett annat alternativ. Lyssna på Ulf Holm! Det finns ett annat alternativ om man bara har viljan och kreativiteten att se utöver ramarna. Fru talman! För att ytterligare lägga på lite ved i brasan: Bryt upp monopolen inom kommun och landsting! Genom konkurrens mellan arbetsgivare kan lönerna inom vissa områden höjas genom att man öppnar de offentligt finansierade välfärdstjänsterna för konkurrens och privat företagande. Jag säger inte att det är lösningen på hela löneproblematiken mellan kvinnor och män. Det är inte bara lönebilden som kan förändras, utan det är framför allt en möjlighet till den utveckling som vi faktiskt förvägrar så många kvinnor i dag. Det gäller främst kvinnor, men även män. Fru talman! Jag är dessutom övertygad om att den öppningen på arbetsmarknaden också skulle lösa en annan del av den problematik som vi har. Inte lösa - förlåt, det var fel ordval. Det kan man bli påhoppad för här. Men det skulle kunna vara en del av lösningen på problemet med att vi ser så få kvinnor som har styrelsepositioner. Jag kommer att ta upp detta senare med jämställdhetsministern. Jag är övertygad om att med fler kvinnor som har möjlighet att starta eget och få den typen av erfarenheter får vi också ett större underlag att rekrytera till styrelser ifrån.

Anf. 121 Camilla Sköld Jansson (V)

Fru talman! Jag hade tänkt ställa två frågor till Tina Acketoft, men det blir tre frågor. Eftersom Tina tar upp detta med hushållsnära tjänster ska jag också göra det. Om det finns det mycket att säga. De erfarenheter man har från Finland är ju inte särskilt goda. Det gav få jobb, kostade mycket pengar, och det var de välbeställda som mest utnyttjade trädgårds- och ROT-arbete. Det handlar också om vad vi vill prioritera att använda våra skattepengar till. Det handlar om hur vi vill lösa det oavlönade arbetet och fördelningen mellan kvinnor och män. Ska män ta på sig ett större ansvar, eller ska man bortse från den konflikten fullständigt och i stället plocka in en tredje person? Det mest anmärkningsvärda med borgerlighetens förslag är dock att man påstår att det här skulle öka arbetskraftsutbudet och öka antalet arbetade timmar. Men det man gör är att man värderar tiden hos olika personer olika. Det är mycket viktigare att jag, som höginkomsttagare, ägnar tre timmar åt ett arbete ute i förvärvslivet än att städa i mitt hem. Därför kan en annan person, vars insatser Tina Acketoft uppenbarligen inte tycker är lika mycket värda, komma hem till mig och städa dessa tre timmar och frigöra tid åt mig. Det är en cynisk syn. Det är en konserverande och fullständigt destruktiv lösning både utifrån ett klassperspektiv och att könsperspektiv. Acketoft talar ofta om att privatisera. Då vill jag höra vilken analys Folkpartiet gör. Du pratar mycket här om hur situationen är för kvinnor i offentlig sektor. Är problemet att offentliga arbetsgivare diskriminerar mer än privata arbetsgivare? Eller är problemet att kvinnor diskrimineras för att de är kvinnor? Vilken analys gör Folkpartiet? Gör man analysen att kvinnor diskrimineras för att de är kvinnor är inte lösningen att privatisera. Det andra jag vill fråga gäller detta att din kollega Carl B Hamilton var väldigt emot att stärka kvinnors möjligheter att arbeta heltid. Hur ser Tina Acketoft på det?

Anf. 122 Tina Acketoft (Fp)

Fru talman! Jag ska försöka svara raskt. Camilla Sköld Jansson missförstod mig. Det var inte jag som sade att det skulle ge 19 000 jobbtillfällen om man frigör de hushållsnära tjänsterna. Det var Konjunkturinstitutet. Camilla Sköld Jansson påstår att jag skulle ha sagt att det inte är lika viktigt att städa hemma hos mig som att vara riksdagsledamot, som jag är. Jag lovar dig, att när Harriet kommer hem till oss och städar är hon älskad av hela familjen. Hon är det för att vi värdesätter hennes arbete oändligt mycket, så att jag kan göra något annat som jag är bättre på. Harriet är bättre på att städa än vad jag är. Jag lovar: Hon är en ängel, och hon är helt klart värdesatt. Andra som har städtjänst ser på det på precis samma sätt som jag. Det är ingen av oss som förringar städarbetet. Det sitter i Camilla Sköld Janssons huvud, ingen annanstans. Heltid kontra deltid: Camilla Sköld Jansson påstår att min kollega skulle ha sagt att heltid inte var att önska. Naturligtvis är heltid att önska, för dem som vill ha det. Men om vi går in och lagstiftar om en heltid är det en helt annan sak. Vi pratar om olika saker igen, om äpplen och päron - som vanligt när man diskuterar med en vänsterpartist. Däremot har Camilla Sköld Jansson och jag helt samma åsikt om analysen att det är kvinnor som är diskriminerade. Ja, kvinnor är diskriminerade. Camilla vet också att vi är överens om det. Jag är helt på den linjen. Men det blir inte bättre av att vi på politisk väg dessutom ser till att bygga upp så starka hinder som vi någonsin kan för att förlösa dessa kvinnor, se till att de får möjlighet att ta sig ifrån den diskriminerande strukturen.

Anf. 123 Camilla Sköld Jansson (V)

Fru talman! Det är bra att vi är överens om att kvinnor diskrimineras för att de är kvinnor. Då faller argumenteringen att privatisering av offentlig verksamhet skulle lösa problemet. Det är en annan ideologisk fråga, och det går inte hand i hand med arbetet för ett jämställt samhälle. När det gäller rätt till heltid sade jag att Carl B Hamilton inte ville stärka kvinnors rättigheter till heltid. Det tror jag att han sade. Den största enskilda orsaken till att kvinnor har lägre livsinkomst än män är kvinnors deltidsarbete. Och visst är det märkligt, Tina Acketoft, att det är på kvinnodominerade arbetsplatser man har deltider. När man sedan ställer kravet att kvinnor ska ha samma rättigheter som män blir det en kostnadsfråga. Tycker Folkpartiet att det är för dyrt att ordna heltidsarbete till män? Det måste ju vara konsekvensen. När det gäller hushållsnära tjänster påstår man att det ska frigöra arbetad tid. Acketoft säger att vissa är bättre på att städa än hon. Så tror inte jag att det är. Och det frigör inte arbetskraftsutbudet. Om man jämför med dagisverksamhet, kan föräldrarna lämna sina barn till en pedagogiskt utvecklande verksamhet och få utrymme att delta i förvärvsarbete. Det ökar antalet arbetade timmar. Ett system med städhjälp ökar inte antalet arbetade timmar. Det omfördelar. Är det viktigare att den som slipper städa går ut i annat arbete än den person som kommer in i hemmet? Det är systemet i sig som har en mycket unken klassprofil. Jag hoppas innerligt att detta inte är en så kallad reform som vi kommer att få se. Den leder verkligen inte framåt, utan den är konserverande och direkt antifeministisk.

Anf. 124 Tina Acketoft (Fp)

Fru talman! Jag kan repetera vad jag sade i mitt tidigare inlägg, eftersom det var precis samma boll som jag fick tillbaka nu igen. Camilla Sköld Jansson! Konjunkturinstitutet säger att vi kan få fram 19 000 nya tjänster genom skattesubventionerade hushållsnära tjänster. Skulle inte det leda till att vi fick ett flertal arbetade timmar, bara de i sig? Och dessutom frigörs de timmar som man inte behöver lägga i hemmet på att städa, om man väljer att köpa den tjänsten. Sedan kan man använda den tiden till det som Ulf Holm säger, att bejaka sig själv, leva lite lättare och tycka att livet är underbart och gå ut och lukta på blommorna. Det är väl jättebra? Eller också kan man välja att arbeta på sitt eget arbete och lägga timmarna där. Naturligtvis skapar det fler arbetade timmar i Sverige. I systemdiskussionen har vi inte en samsyn. Det ska inte kommunister och liberaler ha. Där känner jag mig lite trygg att vi inte är på samma bog, för annars hade jag blivit lite orolig. Jag lägger mig där, för det är precis samma retorik som vi hade tidigare.

Anf. 125 Anders Karlsson (S)

Fru talman! Jag ska uppehålla mig vid det som Tina Acketoft tog upp om hushållsnära tjänster. Jag tyckte att Camilla på ett belysande sätt framförde vad det egentligen handlar om. Min första fråga till Tina Acketoft är: Är det förbjudet i dag att ha hushållsnära tjänster? Nästa fråga gäller att Tina sade att det finns de som är bättre på att städa än hon. Det är det kanske - jag vet inte; det finns säkert någon som är bättre på det än jag också. Men vem ska vara piga åt pigan? Det är tydligen de välbesuttna, som Camilla försökte belysa, som skulle få den här möjligheten, men inte de som jobbar i vad Tina Acketoft i morse benämnde den tärande sektorn, alltså de som är undersköterskor i den offentliga verksamheten. Vem ska städa åt dem? Det var två frågor.

Anf. 126 Tina Acketoft (Fp)

Fru talman! Det var nog lite fler frågor. Nej, det är inte förbjudet i dag med hushållsnära tjänster. Det vet också Anders Karlsson i allra högsta grad. Då hade jag inte kunnat köpa dem som jag gör i dag. Men vad vi gör genom att ha det system som vi har i dag är att se till att det är bara de som är så kallat välbesuttna som har någon som helst möjlighet att köpa sig den tiden, att spendera ännu mer tid på sitt arbete eller vad man nu väljer att göra. Det innebär att de får in ännu mer kapital. Det är inte förbjudet i dag. Med det system som Anders Karlsson upprätthåller i dag gör han det totalt omöjligt för undersköterskan - som jag aldrig har sagt arbetar i en tärande sektor - eller någon annan för den delen som inte tillhör den besuttna klassen, som Anders Karlsson själv tydligen räknar sig till. Det är totalt omöjligt att köpa två timmar eller hur många timmar man nu vill ha i veckan som man behöver hjälp. Det är det Anders Karlsson gör. När det dessutom gäller de 19 000 nya tjänsterna, som vi skulle kunna få in, 19 000 människor som kunde känna stolthet över att gå till arbetet, som kunde få in en fot på arbetsmarknaden, hugger Anders Karlsson av dem den foten. Det är det som är skillnaden mellan ditt och mitt synsätt. (Applåder)

Anf. 127 Anders Karlsson (S)

Fru talman! Nekar Tina Acketoft till det hon sade i morse i P 1-morgon om tärande sektor? Det är den första frågan. Det var intressant. Jag kan spela upp det, eller också kan man gå in på Sveriges Radios hemsida och lyssna på vad hon sade. Hur mycket ska subventionen gå ned till för att undersköterskan, som jobbar i den tärande sektorn enligt Tina Acketoft, ska ha möjlighet att ta tjänsten? Är det 10 kr i timmen, eller vad är det staten ska gå in med för att man ska få den hushållsnära tjänst som ni vill ha? Det här är typiskt - ett sätt att ge dem som redan är välbesuttna i samhället ytterligare en subvention för att få tjänster utförda, i stället för att se till att alla får ett jobb. Det är vår målsättning. Därför gör vi plusjobben med avtalsenliga löner, till skillnad från instegsjobben, som man pratar om från Folkpartiets sida. Frågan är igen: Vem ska vara piga åt pigan? Och hur stor ska subventionen vara för att de som jobbar i den offentliga verksamheten ska ha möjlighet att anlita en hushållsnära tjänst?

Anf. 128 Tina Acketoft (Fp)

Fru talman! Jag tycker att det är fantastiskt att arbetsmarknadsutskottets ordförande kan stå och säga att alla har möjlighet att delta i arbetslivet när han vet att det i dag är 6 489 fler personer som inte har arbete än det var motsvarande tid förra året. Det här att vi alla är inkluderade i arbetslivet i dag är en stor chimär. Om det är så arbetsmarknadsutskottets ordförande ser på det hela förklarar det en hel del av årets motion som föreligger. Hur mycket ska vi sänka skatten? Ja, det finns undersökningar som visar hur mycket vi ska sänka skatten för att det ska löna sig. Titta på Konjunkturinstitutets rapport till exempel. Och varför är det helt plötsligt så omöjligt att sänka skatten inom en sektor där kvinnor skulle bli vinnare, när man kan sänka skatten när det gäller att måla fönster, sätta in avlopp eller vad det är. Då är det inga problem att sänka skatten. Då ställer sig Anders Karlsson och fackförbunden mangrant upp och säger: Yes ! Detta är en lösning för folket! Men när det gäller någonting som skulle lösa det för kvinnor är det helt plötsligt en helt annan ideologisk diskussion vi ska upp till. Det är mycket märkligt. Plusjobben kostar 9 miljarder kronor. Här skulle vi kunna få 19 000 nya tjänster med plus minus noll försiktigt räknat. Men det är Anders Karlsson och regeringen totalt noll intresserade av.

Lars-Ivar Ericson (C)

Anf. 129 Lars-Ivar Ericson (C)

Fru talman! "Skogen skulle vara mycket tyst om inga andra fåglar sjöng än de som sjunger mest och bäst." Jag fick det citatet i samband med ett besök hos Synskadades riksförening för några veckor sedan. Vi skulle debattera tillgänglighetsfrågor. Hos de människor som jag pratade med där fann jag mycket av kreativitet och en framåtanda som imponerade på mig. De sade: Vi finns, vi behövs och vi vill arbeta, men vad gör ni politiker för oss? Vi vill inte ha de vanliga svaren att välfärdssamhället garanterar för oss och att vi får pension. Vi vill ha arbete. År 2010 ska vi ha ett samhälle tillgängligt för alla. I detta ligger också rätten till arbete, även om man råkar ha ett funktionshinder. Alla behövs i livets sångkör, och nu är det dirigenternas uppgift att se till så att alla blir sedda och hörda. Centerpartiet vill vara med och dirigera. Därför har vi väckt motioner som handlar om rätten till arbete för dem som har någon form av funktionshinder. Vi har under flera år kämpat för ökade lönebidrag, och vi gläder oss över att regeringen har lyssnat och höjt de bidragen. Men vi hade velat höja ännu mera. Vi tror mycket på företagande. Vi har lagt förslag om att personer med funktionshinder som startar eget ska ges möjlighet att ansöka om och prövas för lönebidrag i egen anställning. De ska ges rätt till personligt biträde och arbetsplatsanpassning. Fru talman! Att få försörja sig genom eget arbete och bidra till samhället ger mening och social gemenskap. Alla goda krafter måste samverka för att så många som möjligt ska få ett arbete. Centerpartiet har i olika sammanhang lyft fram de sociala företagens insatser när det gäller att skapa arbetstillfällen. Socialt företagande är en växande sektor i dagens samhällen, en viktig väg in på arbetsmarknaden för grupper som i dag står utan arbete. Socialt företagande innebär positiva effekter på samhällsekonomin och för de enskilda människorna. Följande definition av den sociala ekonomin visar på verksamhetens målsättning. Med social ekonomi avses organiserade verksamheter som primärt har samhälleliga ändamål, bygger på demokratiska värderingar och är organiserade fristående från den offentliga sektorn. Dessa sociala ekonomiska verksamheter bedrivs huvudsakligen i föreningar, kooperativ, stiftelser och liknande sammanslutningar. Verksamheten inom den sociala ekonomin har allmännytta eller medlemsnytta, inte vinstintresse, som främsta drivkraft. Fru talman! Inom pedagogiken talar man ibland om aha-upplevelser. Det innebär då att man förstår någonting som man inte har förstått tidigare. När det gäller de sociala företagen fick jag en aha-upplevelse när jag för något år sedan besökte Medvind i Glimåkra i Skåne. Där kunde man berätta för mig att man hade lyckats få en verksamhet som inneburit att många människor efter en tid i deras regi kunde gå vidare till andra arbeten. De kunde berätta om många funktionshindrade som efter år av hemmasittande fått uppleva gemenskapen på en arbetsplats. Jag tycker mig märka att arbetslivsministern också har fått en aha-upplevelse när det gäller de sociala företagens betydelse. I några debatter som vi har haft här i kammaren har han sagt att han värderar de sociala företagen mycket högt. Jag ser nu fram emot att i hans anförande få veta mer om hur han värderar dem och hur han genom regelförenklingar kan underlätta deras arbete. Centerpartiet anser att målet för handikappolitiken bör vara principen om alla människors lika värde och rätt till lika behandling. Ett tillgängligt samhälle, en tillgänglig arbetsmarknad och frågan om att öppna arbetslivet för så många som möjligt bör då stå i fokus. Det är viktigt att denna målsättning också gäller personer med funktionshinder. Meningsfulla arbetsinsatser innebär att viktiga uppgifter och produktion tillförs samhället. Som jag sade i inledningen sjunger alla inte lika mycket, alla har inte samma arbetskapacitet men alla behövs, alla är värdefulla. Så tycker Centerpartiet. Jag vill naturligtvis instämma i de yrkanden som Centerpartiet har gjort och de reservationer som vi gör, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation nr 28.

Anf. 130 Hans Karlsson (S)

Fru talman! I fredags kom Ams månadsstatistik för november. 4,9 % var arbetslösa. Det är samma nivå som november förra året. Samtidigt har arbetsutbudet ökat, och det är väldigt bra. När arbetsmarknaden stärks börjar fler och fler söka sig ut på arbetsmarknaden. Framtidstron ökar. Människor, ofta studerande, tar nu chansen att söka arbete i stället för att till exempel plugga. Plugga är något som många har gjort under tiden då möjligheten att få ett jobb var sämre. Men det här innebär också att med matematikens lagar minskar själva arbetslöshetstalet lite mindre. Det är lätt att leva med. Utbudsökningen är viktig. Nu förbättras arbetsmarknaden. Lediga jobb ökar, varslen minskar, konsumtionen växer och flera branscher märker av en ökad efterfrågan på deras varor och tjänster. Det ljusnar. Solen håller på att gå upp över arbetsmarknaden. I internationella jämförelser ser man att det går bra för Sverige. Vi har under lång tid haft en högre tillväxt än euroländerna, vi har sunda offentliga finanser, rekordlåg inflation och låga räntor. Carl B Hamilton pekade på sju, åtta eller nio länder som han inte trodde var imponerade av Sveriges resultat, de länder som hade lägre arbetslöshet än vad Sverige har. Jodå, Carl B Hamilton. De är imponerade, kanske inte precis över arbetslöshetstalen men över de totala resultat som Sverige och de nordiska länderna kan uppvisa. Också de som har låg arbetslöshet, lägre än Sverige, är mäkta imponerade över hur de nordiska länderna, framför allt Danmark och Finland, kan ha ett så högt arbetskraftsdeltagande. Det gäller kvinnor, det gäller äldre och det gäller också äldre kvinnor. Om man jämför all sådan statistik visar det sig att det är ljusår mellan de nordiska länderna, Sverige, Danmark med flera, och många kontinentaleuropeiska länder. De skulle inget hellre önska än att vara i Sveriges situation om man lägger samman arbetsmarknadsområdet. Detta görs också i den så kallade Lissabonstrategin. Där jämför vi varandras positioner, och där kommer Sverige och Danmark omväxlande på första och andra plats. Vi har klarat oss igenom en internationell lågkonjunktur utan omfattande nedskärningar. Tvärtom kan vi i den budget vi nu debatterar redovisa förslag till förbättringar på flera områden. Detta ska vi vara stolta över - men långt ifrån nöjda. Med svenska mått mätt har arbetslösheten nu under flera år legat på en alldeles för hög nivå. Det är oacceptabelt. Vårt mål är full sysselsättning. Därför finns det och behövs en stark och aktiv arbetsmarknadspolitik som effektivt matchar arbetssökande med lediga jobb, stöder den som blivit arbetslös och ser till att företag och organisationer får den kompetens de behöver. Arbetsmarknadspolitiken har stort betydelse, både för enskilda individer och för samhället som helhet. 450 000 arbetslösa och programdeltagare som var inskrivna vid arbetsförmedlingen fick jobb under 2004. Det arbete som görs av arbetsförmedlare på arbetsförmedlingarna runtom i landet spelar roll. Omsorg om individer ger också en väl fungerande arbetsmarknad, god tillväxt och förutsättningar för välfärd på hög nivå. Men vi ser också att det behöver göras mera. Därför finns det i den budget vi debatterar här i dag en rad förslag som skapar möjlighet till arbete åt människor men också till utbildning och praktik, som rustar människor att ta jobb när dessa kommer. Jag kommer att gå igenom de fyra fem huvudförslagen. Det handlar om de så kallade plusjobben, som ska öka kvaliteten inom offentlig verksamhet och samtidigt ge möjlighet för människor som har varit borta länge från arbetsmarknaden att få in en fot. Det handlar om utbildningsvikariat, som ger anställda inom vård och omsorg möjlighet att höja sin kompetens samtidigt som en arbetslös får möjlighet att vikariera. Det handlar om lärlingsplatser för ungdomar som inte har avslutat sin gymnasieutbildning. Det handlar också om att arbetslösa akademiker ges möjlighet till praktik i småföretag. Samtidigt ökar vi också de redan befintliga arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Fru talman! En annan viktig del i vår budgetproposition handlar om dem som har funktionshinder och som alltför ofta har svårigheter att få ett arbete på den ordinarie arbetsmarknaden. I propositionen presenterar vi flera förslag för att öka möjligheten för dem som har ett funktionshinder att få ett arbete. För att öka effektiviteten och träffsäkerheten vill vi införa en modell i tre steg för arbetssökande som har svårt att få ett arbete. Det första steget är en fördjupad kartläggning och vägledning som ska hjälpa arbetssökande att reda ut vilka insatser som behövs för att man ska få ett arbete. Olika arbetssökande har förstås olika behov. Det andra steget, den så kallade utvecklingsanställningen, är tänkt för dem som efter kartläggning och vägledning ändå inte hittat en lösning på sin arbetssituation. Genom att den äger rum på en arbetsplats där också inslag av rehabiliteringsinsatser finns prövas möjligheten till arbete ytterligare. Tanken är att man sedan ska kunna gå vidare till ett osubventionerat arbete eller ett lönebidrag. För den som inte efter en utvecklingsanställning kan få ett arbete finns ett tredje steg i form av anställning hos Samhall eller så kallad trygghetsanställning hos annan arbetsgivare. Vi vill att alla arbetsgivare ska kunna anordna sådana trygghetsanställningar för att öppna och bredda arbetsmöjligheten för funktionshindrade. Alternativa aktörer som till exempel sociala kooperativ, kommuner och fackliga organisationer kan ofta på lokal basis agera effektivt för att hitta nischer som kan innebära nya arbetstillfällen för funktionshindrade. För 2006 hoppas vi att dessa förändringar kan öka antalet personer som kan erbjudas en sysselsättning med ca 1 200 personer, en siffra som vi också räknar med ska kunna öka ytterligare fram till 2008. Redan i vårbudgeten beslutades om en höjning av taket i lönebidraget från 13 700 kr till 15 200 kr. I den här budgeten aviseras att taket kommer att höjas ytterligare till 16 700 kr från den 1 januari 2007. Vi har inte råd att utesluta stora grupper från arbetsmarknaden. Vars och ens förmåga att arbeta måste tas till vara. Vi tror att dessa åtgärder kommer att innebära bättre möjligheter för funktionshindrade med nedsatt arbetsförmåga på den reguljära arbetsmarknaden. En aktiv arbetsmarknadspolitik i kombination med en ekonomisk trygghet för den som drabbas av arbetslöshet och en arbetsrätt som ger rättvisa spelregler på arbetsmarknaden skapar förutsättningar för tillväxt och utveckling. Trygga människor vågar vara med och förändra. Det är det som skiljer vår svenska modell från många andra länders. Där skiljer också socialdemokrater sig från de borgerliga partierna här i kammaren, som vill ha en helt annan modell. Deras förslag om kraftiga nedskärningar i arbetsmarknadspolitiken, försämrad a-kassa för dem som blir arbetslösa och försämringar i arbetsrätten minskar rättvisan och tryggheten för löntagarna. Det är en konsekvent och genomtänkt lönesänkarstrategi som leder till ett systemskifte. Med deras modell kommer vi att få ett amerikanskt system där människor inte kan försörja sig på ett arbete utan tvingas ha flera arbeten för att klara sig. Det är en utveckling som vi socialdemokrater aldrig kan acceptera. Vi vet att trygghet och tillväxt går hand i hand. Därför vill vi fortsätta att utveckla den svenska modellen, som leder till rättvisa, trygghet och utveckling. Ett Sverige i trygghet är ett Sverige i tillväxt.

Anf. 131 Stefan Attefall (Kd)

Fru talman! Statsrådet Hans Karlsson skriver i dagens Svenska Dagbladet att vi har lägre arbetslöshet än övriga EU-länder. Det är faktiskt inte riktigt sant. Räknar man på jämförbart sätt ligger vi någonstans mitt i. Halva gänget är bättre än vi; halva gänget är sämre. Danskar, österrikare och slovaker är bättre än vi, medan exempelvis greker, portugiser, fransmän och tyskar är sämre. Vi ligger mitt i. Det är på något sätt symtomatiskt: Socialdemokratin har reducerat sina ambitioner till att vara ett medelmåttigt EU-land på det här området. Hans Karlsson talar om den nordiska modellen. Jag kan notera för Hans Karlsson att Norge har styrts av en kristdemokrat i många år och att Danmark styrs av en borgerlig regering. Det är Finland som styrts av en socialdemokratisk statsminister. Det är riktigt att den nordiska modellen har legat mycket bättre till. Problemet är bara att Sverige inte längre har ambitionen att vara bäst i Europa utan bara att vara medelmåttiga. Men vi har högre tillväxt, säger kanske någon. Ja, vi har haft en hygglig tillväxt. Delvis beroende att vår kronkurs försvagats har vi procentuellt sett haft en bra tillväxt. Men det intressanta är att vår förmåga att skapa nya jobb är så dålig. Här ligger fokus helt och hållet på mer offentliga insatser, mer arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Min fråga till Hans Karlsson är då: Varför läggs inte samma energi på att skapa livskraft i småföretagsamhet och privat näringsliv, vilket skulle göra att vi skapade nya arbetstillfällen och därmed resurser för vård och omsorg och för framtida satsningar? Hans Karlsson säger att vi får ett amerikanskt system om alliansen vinner valet. Det är kvalificerat struntprat. Det vet Hans Karlsson också, men på något sätt börjar valrörelseretoriken redan nu. Vad alliansen egentligen föreslår är en klassisk svensk arbetslinje, medan Socialdemokraterna snarare börjar dras mot en inte klassisk men däremot typisk socialdemokratisk bidragslinje. Varför läggs inte samma energi på att skapa jobb i den privata sektorn som att hitta på nya arbetsmarknadspolitiska åtgärder? Varför inte försöka vända skutan? Då kan vi rädda jobben också för framtiden.

Anf. 132 Hans Karlsson (S)

Fru talman! Jag tror inte att vare sig den kristdemokratiska regeringen i Norge eller den borgerliga i Danmark har aviserat ett systemskifte av den kaliber som den svenska högeralliansen är i färd med. Det som den svenska borgerligheten i sin högerallians tänker göra är att byta den svenska modellen i den nordiska modellen. Det är en utomordentligt stor förändring. Stefan Attefall vet att jag vet att jobb inte skapas med arbetsmarknadspolitik. Det skulle vara mig helt främmande att ens antyda något sådant. Jobb skapas genom en sund ekonomisk politik. Vi ska fundera på vad vi kan göra här i riksdagen för att underlätta att jobb skapas. Jobb skapas genom efterfrågan. Jobb skapas också genom olika näringspolitiska insatser, eller jobbskapandet underlättas av näringspolitiska insatser. Till syvende och sist handlar det om efterfrågan. Det är efterfrågan från omvärlden och det är den inhemska efterfrågan. Den inhemska efterfrågan avgörs i hög grad av hur människor ser på framtiden och hur de ser på sin egen ekonomiska situation. Just nu noterar alla bedömare en ganska kraftig uppgång i den inhemska efterfrågan. Det är framtidstro, Stefan Attefall, som gör att människor nu börjar våga konsumera mera. Det kommer att leda till flera jobb.

Anf. 133 Stefan Attefall (Kd)

Fru talman! Det kan väl inte vara efterfrågan som är problemet. Vi har rekordlåga räntor. Vi har underskott i statsbudgeten och en kraftig expansion av de offentliga utgifterna ett valår som nu kommer. Vi har en kraftig expansion på arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Är det efterfrågan som är problemet kan jag förstå om Hans Karlsson är missnöjd med sin egen politik. I så fall är det bara att gasa på. Det systemskifte som Hans Karlsson påstår att vi vill genomföra är att sänka skatten för låg- och medelinkomsttagare. Det är att underlätta för småföretagsamheten, både när det gäller regelkrångel och när det gäller skatter så att vi kan få fram flera arbeten. Jag har pratat med många småföretagare. Vilket är det största hindret för att anställa? Det är krångel och osäkerhet och risken med att anställa människor på grund av de kostnader det innebär. Medfinansieringen vid sjukförsäkringen nämns. Det är ett typiskt problem för småföretagare. Man vågar inte anställa eftersom man är osäker på om kostnaderna för just mitt företag kommer att bli oöverstigliga. Det är sjuklöneperiodens längd. Det är extrakostnader på olika områden. Det är ständigt stigande skatter och krångligheter. Det är sådant som gör att småföretagarna inte vågar ha den framtidstro som Hans Karlsson efterfrågar. Kan vi skapa framtidstro åt småföretagarna så att de vågar anställa kommer många nya jobb. Alla resurser och all koncentration från Hans Karlssons och Socialdemokraternas sida går till att uppfinna nya arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det är behjärtansvärda tankar och idéer många gånger. Men resurserna går bara dit och inte till att underlätta för nya jobb i det privata näringslivet. Vi har pratat om småföretagsamhet och hushållstjänster och många andra områden där man med olika metoder kan skapa tusentals nya arbetstillfällen. I stället blir det flera offentliga åtgärder, högre skatter och mer krångel och därmed färre jobb i den privata sektorn. Det kommer att sluta med förskräckelse, Hans Karlsson.

Anf. 134 Hans Karlsson (S)

Fru talman! Man kunde tycka att de borgerliga oppositionspartierna också skulle vilja ägna en liten stund av den här debatten till att beskriva sin egen politik. Vad är det ni vill göra? Varför måste vi hela tiden beskriva det som ni vill göra? Jag vill testa Stefan Attefall på en fråga som jag tog upp i en artikel som ni har hänvisat till i dag på morgonen. Jag brukar inte hänvisa till mina egna artiklar, men ni har gjort det. Ingen av er har nämnt den fråga som jag pekar på, nämligen ert räkneexempel. Det innebär, ser man om man granskar det, att ni möjligen inte kommer att avskaffa Ams - det har många av er tyckt förut i högeralliansen - men ni kommer att avskaffa arbetsmarknadspolitiken. Ni har tänkt er en besparing på 8 miljarder. Man kan ha respekt för att ni tycker så. Stefan Attefall har ingen mer replik, så jag ska inte ställa någon fråga men jag kan konstatera att ni inte beskriver er egen politik. Men om ni ska spara 8 miljarder innebär det att ni måste ta bort i stort sett alla de åtgärdsslag vi har. Det betyder 90 000 fler arbetslösa. Det är en del i det systemskifte som den borgerliga alliansen tänker sig att genomföra. Det är en av komponenterna. Det är skarpt. Det kommer att fungera, men det är en dramatisk skillnad från den politik som vi för och som vi försöker få majoritet för här i kammaren.

Anf. 135 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Repliken på detta är att vi vill ha fler jobb i den privata sektorn där människor inte är arbetslösa utan har 100 % lön. Vi kan vidareutveckla det senare. Jag vill ändå stanna kvar vid detta som jag tycker är så allvarligt för Sverige. Som flera har sagt har vi en rekordexpansion. Vi har en dopad växelkurs. Vi har låga räntor. Vi har en exceptionellt expansiv finanspolitik. I den situationen sjunker arbetslösheten med blott några tiondelar, hur man än räknar. Det är alltså ett systemfel att tro att de åtgärder som ministern föreslår kommer att ändra den här situationen dramatiskt. Så är det inte. Det behövs andra åtgärder. Efter elva år i regeringen är den öppna arbetslösheten över 5 % och den totala över 10 %. Efter elva år är det omvärlden som ska dra Socialdemokraterna, inte den egna ekonomiska politiken. Hans Karlsson säger att just beträffande arbetslöshetstalen kanske inte de andra europeiska länderna avundas oss, men om man lägger samman det hela som man gör i Lissabonprocessen, avundas de oss. Hans Karlsson! Ni har ju själva sagt att alla ska vara med. Full sysselsättning är det viktigaste för svensk socialdemokrati. Att bekämpa arbetslösheten är den första prioriteten. Du kan inte slinka undan genom att säga att vi sammantaget är bättre än många andra länder. Ni har ju själva sagt att arbetslösheten och sysselsättningen är det absolut viktigaste. Jag håller med om det. På den punkten har ni gruvligt misslyckats efter elva år vid makten. Det är inte trovärdigt att ni i fortsättningen ska kunna driva ned talen om ni inte ändrar den politik som ni för och föreslår.

Anf. 136 Hans Karlsson (S)

Fru talman! Vi tror på vår egen politik. Jag utgår ifrån att Carl B Hamilton tror på sin. Carl B Hamilton känner ingen som helst åstundan att replikera mot regeringens politik med sin egen så att det blir tydligt. Ni kommer att avskaffa arbetsmarknadspolitiken. Folkpartiet vill dessutom avskaffa Ams. Ert förslag leder till 90 000 fler arbetslösa. Det är att trycka upp arbetslösheten med 2-3 %, Carl B Hamilton. Ni kan inte spara 8 miljarder utan att det får exakt den konsekvensen - 90 000 fler öppet arbetslösa. Jag tror att ni har tänkt. Jag tror att ni är skickliga på att skapa strategier. Ni har utformat en systemskiftesstrategi. Ni tycker att det är ett systemfel i dag, och ni vill ha ett annat system. Kan du inte beskriva det i dina inlägg? Varför måste jag göra det? Ert systemskifte innebär att ni tar bort de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Flera individer kommer att bli utan insatser. Ni sänker ersättningsnivåerna i arbetslöshetsförsäkringen dramatiskt på flera sätt ned till 65 %. Genom den konstruktion som ni föreslår skärper ni skyldigheten att ta jobb till riktigt låga löner. Ni föreslår höjda egenavgifter som tränger undan de fackliga medlemsavgifterna så att facken blir svagare. Det är svagare fackliga företrädare som ni vill ha i ert systemskifte. Det är den marknadsmekanik som Carl B Hamilton står för. Om man sänker priset på kylskåp kommer fler att köpa kylskåp. Om man sänker priset på arbete kommer fler arbetsgivare att köpa arbete. Det är den enkla logiken. Ni vill ha mer marknad på arbetets marknad. Jag förstår det, men ni kan väl säga det så att vi ser hur de olika politiska strategierna ser ut.

Anf. 137 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Det där var en färdigskriven replik, och det är inte värdigt Hans Karlsson. Jag har debatterat med Hans Karlsson många gånger i EU-nämnden och här i kammaren. Det är bättre att Hans Karlsson talar fritt ur hjärtat än läser de där trista skrivna texterna. Det är klart att vi tror på vår politik. Anledningen till att vi driver så hård kritik mot er politik och vill blottlägga den politikens svagheter, nämligen den höga arbetslösheten och höga frånvaron trots en stark inhemsk efterfrågan, är att ni inte lyckas få ned arbetslösheten och få upp sysselsättningen trots de exceptionellt goda yttre omständigheterna. Vi utövar naturligtvis vår makt att via ordet tala om för väljarna varför de ska välja en regering som har större möjligheter att få ned arbetslösheten och få upp sysselsättningen. Vår politik bygger på att vi får en expansion i den privata sysselsättningen. I mitt inledningsanförande sade jag - jag är tacksam att ministern har väntat tålmodigt ända sedan dess - att vi syftar till en positiv chock för dem som har anställningsbeslut att ta hösten 2006 och i fortsättningen. De ska både vilja och våga anställa fler. Då får man ta bort sådant som medfinansiering och inte införa rätt till heltid och annat som avskräcker företag från att anställa. Vi måste ha ett synsätt där den offentliga sektorn inte står i fokus. I fokus ska stå att det är en frivillig handling att anställa. Vi måste få dem som har anställningsbeslut i sin hand att ta positiva beslut och anställa fler och inte avskräcka dem från att göra det.

Anf. 138 Hans Karlsson (S)

Fru talman! Ja, vi har för hög arbetslöshet, Carl B Hamilton. Det har vi haft under alldeles för lång tid. Vi presenterar våra förslag och våra recept för att komma till rätta med det. Carl B Hamilton vill inte prata om vad som är hans recept för att göra något annat, nämligen ändrade system som Carl B Hamilton tycker är den bättre modellen och som du säger att ni vill gå till val på och attrahera människor med. Jag tycker att det är rimligt att man redovisar ett annat alternativ. Kan ni inte säga vad det andra alternativet är? Efter elva år, sade Carl B Hamilton 14 gånger i sitt anförande, ligger fortfarande arbetslösheten någonstans mellan 4,5 % och 5 %. Efter elva år - efter de år då den borgerliga regeringen styrde - har, som Anders Karlsson säger, 290 000 fler människor fått jobb. Det mest anmärkningsvärda som har hänt sedan den tid då Carl B Hamiltons parti var med i regeringsställning är den exceptionella utvecklingen av reallönerna. Det som har hänt är något som vi inte har sett maken till sedan 60-talet. Det är bland annat det jag menar när jag pratar om att vi har en väl fungerande arbetsmarknad. Jag säger inte att vi har ett väl avvägt antal arbetslösa. Jag säger att vi har en väl fungerande arbetsmarknad totalt sett. Att reallönerna har utvecklats visar att politiken fungerar när det gäller arbetsmarknadens funktionssätt. Jag vidhåller det.

Anf. 139 Camilla Sköld Jansson (V)

Fru talman! Jag tänker ställa några frågor om Samhall. Arbetslivsministern har ju redogjort för det som står i proposition och betänkande om reformeringen med trestegsraketen och att man öppnar för andra än Samhall att göra vissa saker. Parallellt med det värnar man Samhalls verksamhet. Det står i propositionen och det understryks av utskottet vikten av att Samhall får behålla en viss massa för att kunna upprätthålla kompetensen. För oss i Vänsterpartiet är detta viktigt. Jag vill be arbetslivsministern att redogöra närmare för framtidstankar när det gäller Samhalls fortsatta verksamhet.

Anf. 140 Hans Karlsson (S)

Fru talman! Tanken bakom den sammantagna politiken för funktionshindrade är att vi ska ha ett Samhall som består och som har sin huvudfunktion i att erbjuda ett långsiktigt och kvalitativt bra alternativ för arbetshandikappade där man kanske i högre grad än tidigare ska kunna vara längre. De andra stegen i politiken innebär att man kanske redan där ska nå alternativa lösningar. Samhall ska bli en arbetsplats där man kan vara och utvecklas och där man får möjlighet att göra viktiga arbeten. Samhall får aldrig bli ett slags terapiverksamhet där man bara ska sysselsättas. Det är utomordentligt viktigt att Samhall åtar sig arbete på den öppna arbetsmarknaden i konkurrens med andra aktörer och att man får utföra arbeten som man vet att någon kommer att använda i form av varor eller tjänster. De arbeten man gör ska vara efterfrågade. Samhall ska också i framtiden subventioneras i princip som vi har lagt upp det nu för att finnas som alternativ i hela landet. Ingen annan klarar det. Samhall måste finnas i hela landet. Marknaden klarar inte det, utan vi måste här bestämma att vi vill ha en sådan arbetsplats för funktionshindrade.

Anf. 141 Camilla Sköld Jansson (V)

Fru talman! Tack för svaret. Det lugnar mig. Det sista som Hans Karlsson säger om att Samhall ska finnas över hela landet är en av orsakerna till att man så noga måste bevaka att antalet arbetstimmar som Samhall får ersättning för inte blir för lågt. Det måste finnas en kritisk massa när Samhalls regionala uppdrag börjar tunnas ut. Vi är överens. Det står i propositionen. Utskottet trycker ytterligare på det som regeringen säger om det kritiska volymmålet. Jag tackar för svaret och tar med mig att vi är överens om Samhall både när det gäller kvalitet och kvantitet.

Anf. 142 Margareta Andersson (C)

Fru talman! Samhall har lyst upp det här landet väldigt mycket. Många av de ljusstakar som står i fönstren är tillverkade av Samhall. Så var det åtminstone för 10-15 år sedan då jag själv var aktiv där. Mycket av verksamheten att montera ljusstakar låg då på Samhall. Det behövs betydligt fler arbetsuppgifter på Samhall. Det behövs också kompletteringar till Samhall. Något av det som Camilla Sköld Jansson var inne på vill jag också ta upp. Det gäller de sociala företagen. Det gäller alternativ till Samhall. Det ska finnas fler möjligheter för dem som inte kan gå ut med lönebidrag utan kanske måste ha den så kallade trygghetsanställningen. Man kan ge de sociala företagen möjligheter att verka där och uppmuntra alternativa egna initiativ till att sysselsätta människor. Det var som Lars-Ivar Ericson sade i sitt anförande för en stund sedan: Det är viktigt att alla människor får behövas, att alla människor får möjligheter till arbete och utveckling. Jag vet att Hans Karlsson och jag har träffats förr och diskuterat de här frågorna och att vi har en gemensam inställning. Kommer Hans Karlsson att jobba vidare med de här frågorna? Jag tycker inte att de är färdiga som det står om dem varken i budgetpropositionen eller i arbetsmarknadsutskottets betänkande. Kommer vi att få se ytterligare framsteg på det här området?

Anf. 143 Hans Karlsson (S)

Fru talman! Margareta Andersson noterar att vi nämner, och jag har också pekat på, möjligheten för de sociala företagen att vara en viktig aktör när det gäller politiken för de funktionshindrade. Margareta Andersson vet också att hon är en av dem som har lärt mig en del om de sociala företagen. Jag tackar för det. Det betyder, jag får vara så naken att jag säger det, att jag har ytterligare en del kvar att lära när det gäller möjligheterna för de sociala företagen på arbetsmarknaden. Jag har inget som helst mot att utveckla det vidare. Jag återkommer gärna i alla tänkbara sammanhang där det kan vara meningsfullt. Jag ser fram emot att ta ytterligare steg. Det gäller både de sociala företagen och kommunerna i det här avseendet, nämligen de funktionshindrade. Jag skulle kunna tänka mig att fackliga organisationer, kanske parter, också kan utgöra ett alternativ för att utveckla nischer eller specialkompetens för att vara en viktig faktor för funktionshindrade på arbetsmarknaden.

Anf. 144 Margareta Andersson (C)

Fru talman! Jag tackar statsrådet Karlsson för det svaret. Det gläder mig. Jag brinner för de här frågorna och tycker att de är väldigt angelägna. Därför har jag tagit upp dem här nu. En inte helt annan fråga, utan en fråga som ligger åt samma håll, är matchningen. Där tycker jag att regeringen inte är tillräckligt snabbfotad. Centerpartiet har i flera olika motioner fört fram frågan om varför man väntar så länge innan man gör insatser på arbetsförmedlingen. Det finns till exempel Vaggerydsmodellen, som jag gärna tar upp som smålänning, där man går mycket snabbare in. Där har man arbetsgivarkretsar och ser till att människor som riskerar arbetslöshet får flytta på sig, får förändra sig. De får pröva arbete hos en annan arbetsgivare. Man väntar inte så länge. Man ser till att komma snabbare i gång. Det här är modeller som inte är tillskapade i storstäderna utan i Vaggeryd, som är en liten kommun i Småland. Flen och Torsby har tagit upp modellerna och fått dem att fungera på ett bra sätt. Varför ska man över huvud taget vänta? Det är när man precis har blivit arbetslös som man står och vacklar och kan förlora självförtroendet. Det är då man behöver den extra stöttningen. Det är klart att man behöver den senare också, men jag tror att det skulle vara en fördel för både arbetsmarknaden och Ams - förutom för den arbetslöse naturligtvis - att komma i gång tidigare. Den kommentar jag fick när vi tog upp det här på länsarbetsnämnden hemma var: Det kostar ju resurser på arbetsförmedlingen. Men är det inte billigare att lägga de resurserna tidigt än att betala ut en massa arbetslöshetsersättning till människor som så småningom ändå kommer i jobb - tidiga insatser helt enkelt?

Anf. 145 Hans Karlsson (S)

Fru talman! Ja, det är precis det som är tricket. Jag har inget emot att man försöker hitta tidiga insatser. Jag har ingen åstundan att styra till insatser senare. Samtidigt är dilemmat att det är de första två tre månaderna när man är arbetslös som de allra flesta också får jobb. Det är då det är lättast att hitta jobbet själv. Man har sitt kontaktnät, och man använder arbetsförmedlingen för att ta del av det utbud av arbeten som finns. För en arbetsförmedlare handlar det då om att kunna välja vilken person som riskerar att inte få ett arbete relativt snabbt utan skulle vara i behov av insatser tidigt. Det handlar om att göra det, för det är klart att man försöker undvika att lägga kraft på dem som ändå kommer att hitta sitt arbete. Där tror jag inte att vi har några olika uppfattningar. Det handlar om förmågan att identifiera den person som behöver ett tidigt stöd för att komma vidare. Det är klart att det finns mer att önska där. Ams försöker jobba så. Arbetsförmedlingarna har den ambitionen, förstås. Man lyckas inte alltid, men man lyckas ofta.

Anf. 146 Patrik Norinder (M)

Fru talman! När arbetslivsministern läste upp sitt anförande förväntade jag mig nästan att det skulle stå ett gäng med fioler i bakgrunden och ackompanjera de vackra orden om hur bra det går för Sverige, allt skryt om hur bra det är. Det är kanske inte riktigt så livet är. Jag tror inte att de 1,4 miljoner som står utan arbete upplever att det är på det vis som arbetslivsministern försöker göra gällande. Arbetslivsministern hade en liten liknelse där, om att solen håller på att gå upp över arbetsmarknaden. Det låter lite tjusigt. Det är vintertid nu, och solen är väl inte uppe så många timmar. Uppe i Norrland kommer den knappt upp alls. Så är det väl också med arbetslivsministerns arbetsmarknadspolitik. Man slänger in lite plusjobb och sådant under ett valår. Sedan gäller det några år. Sedan lägras det stora mörkret på arbetsmarknaden igen när pengarna har tagit slut. Det här är tyvärr inga långsiktiga jobb. Vi kan inte se någon ljusning med regeringens arbetsmarknadspolitik. De här plusjobben har sina nackdelar. De vänder sig enbart till den offentliga sektorn. Vi vet att de ger undanträngningseffekter. Det är villkorade jobb, och också ganska okvalificerade jobb, som man endast behöver ringa yrkeskunskap till. Att man ska få några reguljära jobb efter det tror jag att det är rätt liten chans till. De skiljer sig från de nystartsjobb som alliansen rekommenderar, som vänder sig till både privat sektor och offentlig sektor. Där finns det större möjligheter att det kan ge reguljära jobb senare.

Anf. 147 Hans Karlsson (S)

Fru talman! Jag kan börja med att göra det möjligt för Patrik Norinder att i sin nästa replik svara på den här frågan om besparingarna i arbetsmarknadspolitiken. Patrik Norinder är ju företrädare för det största oppositionspartiet och tongivande i utformandet av politiken där. Förklara för mig, Patrik Norinder, på vilket sätt ni kan spara 8 miljarder netto i arbetsmarknadspolitiken, och göra det genom att ta bort 20 000 arbetsmarknadspolitiska insatser. Det går inte. Ni bluffar eller räknar fel eller räknar inte alls. 90 000 platser i arbetsmarknadspolitiken måste bort för att ni ska kunna göra den besparingen. Detta kommer jag att förfölja högeralliansen med den återstående tiden av valrörelsen från och med nu om ni inte kan svara på det. Ni trycker upp arbetslösheten med 2-3 %, för att göra folk svagare förstås och för att därmed också skapa möjligheter att få till en lönesänkarstrategi. Jag förstår det. Men förklara om det är så! Säg hur det är i stället! Patrik Norinder tog upp frågan om plusjobben. Vi tror på dem. Vi tror faktiskt att det är alldeles rätt åtgärd. Det finns nästan inget som skulle kunna vara bättre just nu än att möjliggöra för dem som har varit arbetslösa i mer än två år att få chansen att jobba med sådant som är efterfrågat. Det är fråga om bra jobb till avtalsenliga löner. Det är fråga om att jobba under en lång tid, nu när arbetsmarknaden håller på att stärkas. Det är de som behöver ha den största insatsen just nu.

Anf. 148 Patrik Norinder (M)

Fru talman! Arbetslivsministern har sagt att vi vill avskaffa arbetsmarknadspolitiken. Han har upprepat det flera gånger under debattens gång. Det är rena rama dumheterna. Om arbetsmarknadsministern hade läst våra motioner och tagit del av vår politik hade han sett att vi vill ge de arbetslösa jobb. Därför har vi satsat på nystartsjobb, nyanställningsstöd och lärlingsintegration, och vi har gett mångmiljarder till kommunerna. Det är fråga om 5,5 miljarder som förhoppningsvis kommer att ge fler lärare och undersköterskor. Kom inte och säg att vi har avskaffat arbetsmarknadspolitiken. Det här var ett kort svar på arbetslivsministerns fråga. Ge då mig svar på, som jag gjorde tidigare, om arbetslivsministern tror att rätten till heltid - efter utredningens förslag - kommer att ge fler jobb. Dagens Industris rubrik var "Konsten att lagstifta fram färre jobb". Kan jag få en kommentar till den rubriken?

Anf. 149 Hans Karlsson (S)

Fru talman! Att jag vill föreslå en lagstiftning om förstärkt rätt till heltid tror jag har framgått. Jag upprepar det gärna en gång till. För att svara på hur det ska göras mer precist vill jag avvakta remissomgången. Jag har ännu ingen uppfattning om hur det förslag som just nu ligger påverkar sysselsättningen. Utredaren, en av våra mest ansedda jurister, säger att det förslag han har lagt fram inte påverkar sysselsättningen vare sig negativt eller positivt. Det är neutralt på den punkten. Fru talman! Jag vill ändå avsluta med att tipsa Patrik Norinder om att räkna på er besparing på 8 miljarder på arbetsmarknadspolitiken. Ni får inte ihop det med mindre än att ni tar bort 90 000 platser för arbetslösa, de som i dag befinner sig i arbetsmarknadspolitiska insatser. Det kan vara fråga om att starta eget, ett anställningsstöd, en utbildning. Det kommer att bli praktiskt taget noll av sådana åtgärder om ni ska spara 8 miljarder.

Anf. 150 Jens Orback (S)

Fru talman! Det är intressant och spännande för mig att få vara med i den här debatten. Jag har som jämställdhetsminister möjlighet att vara med i många debatter eftersom jämställdheten griper in i snart sagt varje politikområde. Det är också bra att vara med i en debatt som handlar om arbetsmarknad och arbetsliv eftersom den är så central för jämställdheten. Det är dock rätt mycket jag känner igen. Det är till exempel att dra ned på arbetsrätten, att säga nej till lagstiftad rätt till heltid, att sänka a-kassan, att införa hushållsnära tjänster. Vårdnadsbidraget har inte nämnts i den här debatten. Men de är alla förslag som har bäring på jämställdheten. Jag ska senare komma tillbaka till på vilket sätt. Det sägs att Sverige är världens mest jämställda land. Det är bra. Det är jättebra. Men det kan man inte vara nöjd med om man vill ha en annan värld, en värld där män inte överordnas och kvinnor underordnas, en värld där mäns arbete inte värderas högre och kvinnors arbete värderas lägre. Jämställdhetspolitiken har utvecklats starkt under de senaste åren. Min fasta ambition är att fortsätta med det arbetet. Det budgetförslag vi diskuterar i dag är ett led i det arbetet. Det innebär bland annat mycket stärkta resurser till JämO. Avsikterna är att stärka insatserna för att avskaffa lönediskriminering på grund av kön, bland annat genom att förstärka stödet och granskningen av arbetsgivarnas lönekartläggning. JämO har här möjlighet att vända sig till alla arbetsgivare i Sverige. Arbetsmarknadsutskottet behandlar också målen för jämställdhetspolitiken, och därför tänker jag tala lite om andra mål inom jämställdhetspolitiken. Tillsammans med samarbetspartierna har vi också lämnat förslag om att kraftigt öka stödet till kvinnors organisering, att ge ett årligt extra stöd till kvinnojourer. Jag nämner dem därför att det är den sammanlagda största resursökningen någonsin för dessa ändamål. Det har varit rätt tyst när det gäller det senare stödet från den borgerliga alliansen. Jag kan också nämna små stöd. Stefan Attefall talade här om stödet till HomO. Det handlar om ingenting annat än att förebygga homofobi. Vi har tidigare hört om satsningar inom arbetsmarknadspolitiken som kommer både män och kvinnor till del, inte minst utredningsförslaget om rätten till heltid. Det är ett viktigt förslag. Det är viktigt för regeringen, och det är viktigt för många kvinnor. Hundratusentals kvinnor arbetar i dag i ofrivillig deltid. Den utredning som jag nyligen fick från Gertrud Åström visar hur deltid hänger ihop med ohälsa. Det är bra att vi gör detta. Vi ska göra mer. Jämställdhetspolitiken handlar inte bara om stöd till JämO eller vad jämställdhetsministern gör. Den handlar om alla politikområden. En av de viktigaste är just arbetsmarknadspolitiken. I Sverige förvärvsarbetar kvinnor och män i nästan lika stor utsträckning. En av grundbultarna i den svenska jämställdhetsmodellen är tanken att arbetsliv ska kunna kombineras med möjligheten att bilda familj. Det har visat sig vara mycket framgångsrikt. Därför har Socialdemokraterna också traditionellt satsat på det som ska ge möjlighet för kvinnor att förvärvsarbeta. Utbyggd barnomsorg, utbyggd äldreomsorg, en stark offentlig sektor och särbeskattning är några av de exempel där Socialdemokraterna har varit drivande. En annan viktig fråga som jag nämnde är jämställdhetsintegreringen. Det kanske inte alltid är ett uppiggande ord, men det handlar om att jämställdhetspolitiken i dag är en del av den politiska huvudfåran, att i alla politikområden ska vi ha ett jämställdhetsperspektiv. Det sker i dag ett omfattande arbete i Regeringskansliet för att jämställdhetspolitiken ska vara med överallt. Varje dag går jämställdhetssamordnare till sina departement. 160 personer i Regeringskansliet är dagligen inblandande i det vi kallar jämställdhetsintegreringen. Jag hoppas också att komma tillbaka till kammaren nästa år med en jämställdhetsproposition. Det handlar om att se över målen för jämställdhetspolitiken, men det handlar framför allt om att se till att målen följs. Det handlar också om att titta på uppföljningen av den handlingsplan som regeringen har skrivit tillsammans med samarbetspartierna. Jag vill där bara nämna några av områdena. Det handlar om mäns våld mot kvinnor. Det handlar om mäns ansvar för jämställdheten. Det handlar om sexualiseringen av det offentliga rummet. Det handlar om våra löner, och det handlar också om representation. Är det så att skälet till att bara 16 % av dem som sitter i näringslivets styrelser är kvinnor är inkompetens hos kvinnor? Jag tror inte det. Därför har vi tillsatt en utredning som ska titta på möjligheten att kvotera i näringslivets styrelser. Jag går tillbaka till JämO, som är en myndighet för mänskliga rättigheter. JämO är en mycket viktig del i det arbete som vi diskuterar här i dag. För mig handlar jämställdhet om människors lika värde. Jag är med i en rörelse som länge har fört kampen för jämlika villkor. Välfärdspolitiken är ett verktyg som gör det lättare att förverkliga sig själv och sina drömmar oberoende av klass, etnicitet, sexuell läggning och kön - eller, för att uttrycka det som den jämställdhetsutredare som jag nyss återgett, nämligen Gertrud Åström: Kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Eftersom jag har några minuters talartid kvar ska jag kanske kommentera lite grann av det som du, Tina Acketoft, tog upp så ger jag dig lite bränsle inför dina nya inlägg. Jag vill bara klargöra att hälften av alla kvinnor jobbar i privat sektor. I privat sektor är löneskillnaderna dubbelt så stora som i offentlig sektor. Deltid och heltid har också diskuterats här i kammaren. Deltid är ofrivillig arbetslöshet. Att få rätten till heltid är också att minska arbetslösheten. Jag är också för att arbeta för mer yrkeskvalificering. I dag finns det 27 olika epitet för maskiningenjörer, medan det bara finns ett för undersköterskor. I regeringen har vi tagit beslut om att inrätta en delegation för heltid och hälsa, som också tittar på hur vi ska utveckla yrkeskvalificering, karriärvägar och så vidare för kvinnor. Att förena hem och barn med arbete är en viktig del för jämställdheten. Jag och Tina Acketoft har haft debatter här i kammaren om huruvida JämO är politiserat eller inte. JämO ska ju ibland också svara på remissförfrågningar om huruvida man tycker att ett föräldraförsäkringsförslag är bra jämställdhet eller på frågor om vad man tycker om vårdnadsbidrag. Då är det bara så att JämO inte tycker att vårdnadsbidraget är bra från jämställdhetssynpunkt. Nu har jag gett Tina Acketoft lite möjligheter att ställa ytterligare frågor. Jag stannar här.

Anf. 151 Tina Acketoft (Fp)

Fru talman! Jag får tacka jämställdhetsministern för den vänliga omtanken - om jag nu skulle sakna bränsle till den övriga debatten, men det tror jag inte. Jag hoppas att ministern kommer med jämställdhetspropositionen nästa år. Det skulle vara stimulerande för arbetet att någon gång få en proposition att behandla. Ministerns inlägg väckte många frågor, men jag ska hålla mig till bara en fråga eftersom den varit så aktuell. Senast i fredags kunde vi alla höra på radio och tv och läsa om att man nu i Norge kommer med en lagstiftning som är unik i sitt slag. Man är väldigt lycklig över att man där för en gångs skull har slagit Sverige på fingrarna vad gäller lagstiftning. Jag vet inte om det är en merit att kanske hänga i julgranen så här i jultid, men i alla fall. Man presenterar alltså en av världens mest långtgående lagstiftningar om kvinnokvotering i det privata näringslivet. Vid årsskiftet träder en tvångslag i kraft. Om bolagens styrelser inte har 40 % kvinnor inom två år blir det upplösning. Man går alltså in bland de 500 privata så kallade allmänna aktiesällskapen och säger att från och med den 1 juli har de två år på sig; annars upplöses det fria företagandet. Man har faktiskt också en reservutgång - det måste sägas. Viss nådatid, säger man, plus böter kan tillgripas i stället om en omedelbar upplösning skulle få, som det heter, väsentliga samhälleliga konsekvenser. Jag hävdar bestämt att en lag av denna typ i sig får en väsentlig samhällsmässig konsekvens. Jag skulle helt enkelt vilja ställa den korta koncisa frågan: Hur ställer sig jämställdhetsministern till en sådan här lagstiftning?

Anf. 152 Jens Orback (S)

Fru talman! Hade vi inte varit intresserade av en möjlighet att införa en sådan här lagstiftning skulle vi inte ha låtit en utredare titta på detta. Allvaret ligger i diskrimineringen, som är ett brott mot mänskliga rättigheter. Man skulle kunna säga att det här går det inte att forcera fram. När det gäller våra statliga myndigheter och våra statliga bolag har vi tagit fram ett mål innebärande att minst 40 % ska vara kvinnor i centrala myndigheter, lokala myndigheter och statliga bolag. Det har fungerat. Precis som man sätter upp mål om kvartalsrapporter, avkastning på insatt kapital, export och så vidare kan man sätta upp mål även på det här området. Det har den offentliga sektorn visat. Vi tittar alltså på det här. Det är bra att Norge går före oss så att vi kan se vilka sanktioner som möjligen är de bästa. Här har vi en föregångare som kan hjälpa oss att fatta rätt beslut - detta när vi tittat på hur det fungerar i Norge.

Anf. 153 Tina Acketoft (Fp)

Fru talman! Jag håller absolut med ministern om att vad vi här talar om är diskriminering. Men då är lösningen kanske snarare att se till att den diskrimineringslagstiftning som vi faktiskt har fungerar och att det svider rejält om man bryter mot den - detta i stället för att gå in och lagstifta i det allmänna företagslivet. Jag är den första att säga att företagsvärlden i Sverige helt enkelt måste skärpa sig, för annars kommer det nog en lagstiftning. Jag är övertygad om att herrar Bodström och Orback kommer att se till det. Jag skulle nog också vilja säga att man kanske till och med ska säga till dem innan det här kommer att det inte är styrelsen i sig som är det viktigaste. Här tror jag finns en liten villfarelse om att det, om man är uppfödd i det politiska systemet eller i en frivilligorganisation, är i styrelsen som den faktiska makten sitter. Det är en villfarelse, för så fungerar det inte. Om det är makt åt kvinnorna som vi verkligen vill ha - alltså att kvinnorna ska ha hälften av makten - ska man kanske till och med drista sig att säga att det är ledningsfunktionen generellt som ska ha 30, 40 eller 50 % procent kvinnor, det vill säga att man ser till att rekrytera efter kompetens i stället för efter någonting annat. Jag ska väl egentligen över huvud taget inte nämna något om ytterligare ökad lagstiftning, för jag är ganska säker på att det kommer som ett brev på posten från Vänsterpartiet och regeringen. Dock hävdar jag bestämt att detta är ytterligare plakatpolitik. Det har inget att göra med maktfördelning i samhället, utan det är en chimär. Det är inte styrelsen utan det är ledningen som man bör arbeta med.

Anf. 154 Jens Orback (S)

Fru talman! Såvitt jag vet är det styrelsen som i de flesta företag tillsätter vd:n, så jag tror att det också har en fundamental betydelse. Om Tina Acketoft vill komma med förslag om hur man via diskrimineringslagstiftningen ska komma åt det här är jag väldigt tacksam. Till syvende och sist är det styrelsen och valberedningen som har att komma med förslag och att sedan utse sina kolleger. Det visar sig att män utser män. Det här har vi talat om i rätt många år. Margareta Winberg, en av mina föregångare, satte upp som mål att år 2004 ha nått upp till 25 %. Nåddes inte det målet skulle man fundera på en utredning och på lagstiftning. Jag kom in här vid den tidpunkten. Då var det naturligt för mig att tillsätta en utredning, bland annat för att titta på det norska förslaget. Vi rullar alltså på i rätt riktning här, tycker jag.

Anf. 155 Stefan Attefall (Kd)

Fru talman! Jag vill gärna hälsa Jens Orback välkommen till den årliga budgetdebatten med arbetsmarknadsutskottet. Det är trevligt att ha dig här. Vi är inte bortskämda med att ha med jämställdhetsministrar i debatten. Ett av de största jämställdhetsproblemen är löneskillnaderna. Kvinnor tjänar ungefär 82-83 % av vad männen tjänar. Men för att kunna vidta rätt åtgärd måste man också fundera på vad det här beror på. Jag har tittat på vad några statliga medlingsinstitut har räknat fram. De säger att den främsta förklaringsfaktorn, den största procentuella andelen av skillnaden, är att kvinnor jobbar i sektorer med lägre löner än män. Den näst största faktorn - dock betydligt mindre - är befattningsproblematiken, att kvinnor ofta har lägre befattningar än män. Det kan gälla andelen chefer och liknande. En tredje faktor som förklarar ungefär 2 % är en oförklarlig faktor som kan bero på ren diskriminering i jämställdhetslagens mening. Kanske är ökade resurser till JämO inte lösningen. Jag funderar på varför kvinnor hamnar i sektorer med låga löner. Varför hamnar kvinnor exempelvis i vårdsektorn? Varför är lönerna så låga där, och hur gör man för att öka de lönerna? Ja, vi vet att en av metoderna är att få fler arbetsgivare, fler valmöjligheter och fler karriärmöjligheter och därmed också uppdrivna löner så att det inte blir som det blivit uppe i Umeå. Jag gjorde ett besök där för en tid sedan. Eftersom de hade ont om sjuksköterskor och rekryterade sådana frågade jag en företrädare för kommunen: Kan ni inte bjuda över landstingets löner? Nej, vi har kommit överens om att inte hålla på med att konkurrera med lönerna. Så går det på monopolsektorer. Varför vill inte Jens Orback och Socialdemokraterna medverka till att öppna för fler möjligheter för kvinnor och därmed stärka deras möjligheter att höja sina löner i exempelvis kvinnodominerade yrken som vård och omsorg?

Anf. 156 Jens Orback (S)

Fru talman! Jag delar en del av Stefan Attefalls analys. Det handlar om att kvinnor jobbar på andra sektorer, att man har andra befattningar och att en del kan vara ren diskriminering. Varför jobbar kvinnor inom vissa sektorer? Jo, det beror på att kvinnor är sedda på ett visst sätt. Vi måste ändra synen på kvinnor och män, på pojkar och flickor. Därför är jag rätt ofta rädd för kd:s politik. Diskuterar vi till exempel vårdnadsbidrag vet man att det är kvinnorna som kommer att stanna hemma. Man cementerar yrkesrollen. Man vet att det är kvinnorna som kommer att ta hand skötseln av barn och gamla. Det där vill vi ändra på. Det gör vi inte snabbt, det tar väldigt lång tid därför att det är väldigt starka strukturer. Jag nämnde inledningsvis att om privatiseringen var en bra väg att minska löneskillnaderna skulle vi inte ha dubbelt så stora löneskillnader mellan män och kvinnor i den privata sektorn. Det går bra redan i dag för kvinnor att starta företag inom den offentliga sektorn. Vi har en stopplag när det gäller akutsjukvård därför att vi inte tycker att vi ska göra vinst på den typen av sjukvård. Vi vill också titta på vinstuttaget i en del andra sammanhang. Men det går rätt så bra att starta vårdcentraler och så vidare också i privat regi.

Anf. 160 Jens Orback (S)

Fru talman! Det är alldeles riktigt att man som politiker i våra kommuner och landsting har ett arbetsgivaransvar. Jag vill inte sticka under stol med att man som arbetsgivare har det yttersta ansvaret för att ingen ska diskrimineras. Man har också ett ansvar för att kvinnors arbete inte ska nedvärderas därför att det utförs av kvinnor. När vi nu lägger en större pott pengar på att stärka kommunernas finanser för vi därför också en dialog med företrädare för arbetsgivarna för att klargöra att här ges ett utrymme för att rätta till osakliga löneskillnader. Däremot är det i slutändan inte bara arbetsmarknadens parter som bestämmer lönen, det vill jag också klargöra. När vi kommunicerar med dem talar vi om att vi har förväntningar. Här får de 12 miljoner extra utöver vad de fick förra året. Då finns det naturligtvis förväntningar på dem att de rättar till osakliga löneskillnader. Det går att göra. Det visar många kommuner som är föregångare. Det kostar pengar, men det går att göra. Politik handlar om att vilja.

Anf. 161 Camilla Sköld Jansson (V)

Fru talman! Ja, så är det. Det är viktigt att nämna, som jämställdhetsministern säger, att det görs mycket bra saker på många håll i landet. Det finns viktiga erfarenheter att ta till vara där man arbetar med arbetsvärdering och på så sätt kommer fram i frågan. Det låter bra när ministern påpekar att man nu diskuterar med kommuner och landsting. Självklart har de offentliga arbetsgivarna ett särskilt ansvar. Något annat kan man inte komma fram till, och det har också slagits fast i olika dokument. Regeringen har ett ansvar även utöver det, både som ett föredöme i och med att man är arbetsgivare själv och också när det gäller att starta processen i hela samhället för att vi ska komma närmare målet. Där pågår ett viktigt arbete med den nationella handlingsplanen mot lönediskriminering. Där diskuterar vi hur det här ska kunna ske i en process med parterna. Där måste regeringen - och det är också upp till samarbetspartierna att göra - noga fundera över på vilket sätt vi gör det. Jag menar att en modell skulle kunna vara någon typ av handslag, trepartssamtal eller att på något annat sätt träffa en överenskommelse. Visst, parterna har ansvaret, och det ska de ha, men det här handlar också om grundläggande mänskliga rättigheter, om rätten att inte bli diskriminerad. Där måste regeringen på alla sätt och vis visa att ambitionsnivån är mycket, mycket hög när det gäller att komma till rätta med de här orättvisorna.

Anf. 162 Jens Orback (S)

Fru talman! Det är viktiga frågor som Camilla Sköld Jansson tar upp. Det är också så att regeringen ibland är frustrerad. Men vi gör saker för att stilla den frustrationen. Jag tror till exempel att kravet på lönekartläggningar nu börjar ge effekt. Det visar de rapporter som jag får från Jämställdhetsombudsmannen. Jag ser också fram emot Diskrimineringskommittén som eventuellt kommer att lägga fram förslag för att se över lagstiftning och så vidare. Precis som när det gäller rätten till heltid vill vi att det här ska arbetsmarknadens parter själva sköta. Men det kommer till en gräns då man också diskuterar lagstiftning. Regeringen för naturligtvis också samtal med Medlingsinstitutet för att tala om våra ambitioner när det gäller löneutvecklingen. Så det förs många olika samtal där regeringen inte har något annat mål än att vi ska komma till rätta med osakliga lönesättningar.

Anf. 163 Margareta Andersson (C)

Fru talman! Jag tycker att det här är en väldigt intressant diskussion. Jag är av den åsikten att det många gånger är männen som har tolkningsföreträde. Det är männen som bestämmer vad som är viktiga och vad som är mindre viktiga arbetsuppgifter. Kommentaren som jag har fått någon gång när jag har sagt att man måste rätta till vårdyrkenas relativt låga löneläge är att kvinnorna är så många. Men i LO-kollektivet i sin helhet är ju faktiskt männen många fler än kvinnorna. Då borde man kunna rätta till de här problemen. Man borde också kunna respektera kvinnornas val. Jag tror inte att kvinnor i större utsträckning än män hamnar i vissa yrken. Varför blir pojkar lastbilschaufförer? Hamnar de som chaufförer likaväl som kvinnor hamnar i att bli sjukvårdsbiträden eller undersköterskor? Hur ser jämställdhetsministern på de här frågorna?

Anf. 164 Jens Orback (S)

Fru talman! Det var en allmän fråga, så det får bli ett allmänt svar. Jag är väldigt orolig för den stereotypisering som vi har när det gäller synen på män och kvinnor och synen på pojkar och flickor. Det är en väldigt stark objektivering att flickor är si och pojkar är så. Det oroar mig. Bilderna i det offentliga rummet oroar mig. Därför har vi också diskuterat att se över marknadsföringslagen som ska förbjuda diskriminerande reklam till exempel. Jag tror att det handlar väldigt mycket om attityder, om synen på pojkar och flickor, som sjunker in genom axlarna och sedan blir en del av ett värderingsmönster där pojkar ska välja det ena och flickor det andra. När det gäller att hamna i offentlig sektor är det riktiga uttrycket att man arbetar i offentlig sektor. Vi ska komma ihåg att 50 % av de kvinnor som förvärvsarbetar arbetar i den privata sektorn. De arbetar för dåliga löner inom fastighet, inom detaljhandel, inom hotell och restaurang. Det här är ingen problematik som bara offentlig sektor lever med. Det handlar om att kvinnor är undervärderade och har sämre lön, och det måste vi göra allt vi kan för att komma till rätta med.

Anf. 165 Margareta Andersson (C)

Fru talman! Jag var avsiktligt ganska svepande i min fråga, och det var också ett svar som jag hade väntat mig. Det diskuteras rätten till heltid, kvinnors ohälsa och maktlöshet. Jag tror att många kvinnor verkligen vill ha och behöver arbeta heltid både av ekonomiska skäl och för att man vill kunna göra karriär. Har jämställdhetsministern funderat över och diskuterat om ifall den rätten i nästa läge kommer att "drabba" kvinnorna? Kommer man att se till att det blir så mycket färre arbetstillfällen att kvinnor kommer att få en ännu sämre hälsa på grund av att det blir nedskärningar om man inför den här lagstiftningen? Det är ganska långtgående resonemang, men jag tror ändå att de måste tas upp innan en sådan här lagstiftning införs för att den inte ska slå tillbaka åt det andra hållet.

Anf. 166 Jens Orback (S)

Fru talman! Som Hans Karlsson också var inne på vill man titta på effekterna av detta och titta på remissvaren för att kunna göra en samlad bedömning. Men det tankegodset går igen i väldigt många av frågeställningarna här: Ska vi ta bort LAS, ska vi ta bort arbetsmarknadsrättigheter, ska vi ha en låglönemarknad och så vidare? Vi vill hålla kvar vid den svenska modellen. Vi vill ha ordning och reda på arbetsmarknaden och vi vill göra allt vi kan för att människor ska komma in på arbetsmarknaden. Men vi vill inte byta modell. Det resonemanget går igen här. Det här handlar om kvinnor som ofrivilligt är deltidsarbetande. Det finns verkligen en skillnad därför att män är det inte alls i samma utsträckning. Vad vi framför allt kan se är ett likhetstecken mellan att arbeta deltid och att bli sjukskriven, få en sämre karriär och en mindre pension. Det här är en mycket central fråga för socialdemokratin, och den är i linje med de andra arbetsmarknadspolitiska förslag som vi har drivit igenom i den här kammaren.

Anf. 167 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Det är väl det som är en del av problemet, att det här är i linje med en hel del andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder som ni har genomdrivit och att vi därför har en så hög arbetslöshet. Jag ska ta upp frågan om rätten till heltid till att börja med. Om man har ett företag och arbetet ska utföras på ett visst antal timmar och det antalet timmar ska fördelas på färre människor, är det klart att om man går över från deltid till heltid kommer ett antal människor att få sluta eller inte bli anställda, det vill säga att det blir ökad arbetslöshet. Det är ju matematikens enkla regel. Arbetsmarknadsministern Hans Karlsson sade här tidigare att en utredning visar att det blir neutralt. Ja, det blir det under en enda förutsättning, och det är att det allmänna löneläget pressas ned så att det blir billigare att köpa arbetskraften. Då blir det neutralt. Det här förslaget ger i enskilda företag ökad arbetslöshet och på den allmänna arbetsmarknaden ett pressat löneläge. Det är er politik. Jens Orback säger att deltid är detsamma som ofrivillig arbetslöshet. Så kan man väl inte säga generellt. Jag kan faktiskt inte heller tro att Jens Orback menar det generellt. Men alternativet är inte ofrivillig arbetslöshet på deltid utan ofrivillig arbetslöshet på heltid för ett antal personer. Jag kan inte se att det här är ekonomiskt eller vettigt för vare sig män eller kvinnor. Det sista som verkligen är ännu mer jämställdhetsutmanande är medfinansieringen. Jag vet inte om Jens Orback har läst en bok från SNS Välfärdsråd, som bland annat Agneta Kruse har skrivit. Hon påpekar att reformen om medfinansiering drabbar kvinnor i större utsträckning än män, särskilt äldre kvinnor som ligger närmare pensionsåldern. Politik är att vilja, sade Jens Orback och citerade Olof Palme tidigare. Är det här en vilja att diskriminera eller är det bara oförstånd?

Anf. 168 Jens Orback (S)

Fru talman! Det är en mycket klar vilja att ge skäligt betalt för en skälig arbetsinsats. Carl B Hamilton har ju varit här i riksdagen under rätt många år. Vi tänker oss att vi hade sådana arbetstider att det bara gick att vara med i debatter här på kvällstid och någon annanstans på morgonen och att det var svårt att få till stånd en heltid. År efter år kunde vi bara ge Carl B Hamilton deltid. Om vi efter ett par år märkte att det här var svårt att kombinera och att det slet på krafterna, då skulle vi se om inte arbetsgivaren var skyldig att utverka en heltidstjänst till dig. Jag tycker inte att det vore orimligt. Jag tycker snarare att det vore berättigat. Det finns många arbetsplatser där man faktiskt har gjort så. Det har kostat något mer. Men det har man gjort, och det har också varit en prioriterad insats. På samma sätt är det med medfinansiering. Var och en förstår att det här också skapar ett incitament hos arbetsgivaren att utforma arbetet så att man inte blir sjukskriven. Det är klart att arbetsgivaren också måste ha ett ansvar för arbetsmiljön på arbetsplatsen. Det här är ett tydligt incitament till detta. Eftersom Carl Hamilton ställde två frågor till mig vill jag också ställa någon fråga till honom. På vilket sätt tror Carl Hamilton att sänkt a-kassa ska ge flera jobb? Och vad tror Carl Hamilton om förslaget från kd om att vårdnadsbidraget kan vara en poäng för jämställdhet?

Anf. 169 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Det var först fråga om medfinansiering. Då säger Jens Orback att det blir en stimulans att inte sjukskriva. Ja, men det blir framför allt en stimulans att inte anställa. Det är ju när det gäller anställningsbeslutet som den här negativa effekten uppstår. Samma sak gäller beträffande rätten till heltid. Exemplet som handlade om att jag efter många år av träget arbetande skulle kunna gå upp från halvtid eller deltid till heltid stämmer om man stannar där, men konsekvensen blir ju att det kanske är några andra som inte över huvud taget blir anställda i det företag där jag går upp från deltid till heltid. Jag säger det igen: Det är när det gäller ett anställningsbeslut som den här effekten kommer. Det är det som är så lurigt med de här reformerna som Socialdemokraterna föreslår: Vi vet inte riktigt vilka de personer som det gäller är. Vi vet bara att de finns. Men vi kan inte peka ut dem, till skillnad från de personer som får del av de här privilegierna. Dem kan vi peka ut. Det är så att säga de ofödda, de oanställda, de som aldrig kommer in, som drabbas - igen. Detta är en så utpräglad intressegruppspolitik. Det är de som redan har det väl förspänt på arbetsmarknaden som har det lite bättre förspänt genom Socialdemokraternas politik - inte de som försöker ta sig in.