Utnämningspolitiken
Betänkande 2009/10:KU13
- 1, Förslag, Genomförd
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut, Genomförd
Ärendet är avslutat
- Beslutat
- 16 december 2009
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Beslut
Regeringens redogörelse för utnämningspolitiken (KU13)
Regeringen har lämnat en redogörelse för utvecklingen av utnämningspolitiken när det gäller chefer för myndigheter som lyder omedelbart under regeringen. Regeringen redovisar myndighetschefers anställningsvillkor och de ändringar i anställningsprocessen som genomförts. I skrivelsen aviseras även en översyn av anställningsvillkoren för myndighetscheferna och frågor som hänger ihop med dessa villkor. Riksdagen avslutade ärendet med detta.
- Utskottets förslag till beslut
- Skrivelsen läggs till handlingarna. Avslag på motionerna.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag.
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Motioner: 4
Motioner från ledamöterna
Beredning, Genomförd
Senaste beredning i utskottet: 2009-11-12
Justering: 2009-11-24
Trycklov till Gotab och webb: 2009-11-25
Trycklov: 2009-11-25
Trycklov: 2009-12-08
Justering: 2009-11-24
Trycklov till Gotab och webb: 2009-11-25
Trycklov: 2009-11-25
Trycklov: 2009-12-08
Reservationer: 1
Betänkande 2009/10:KU13
Betänkande 2009/10:KU13
Alla beredningar i utskottet
2009-11-12
Regeringens redogörelse för utnämningspolitiken (KU13)
Regeringen har lämnat en redogörelse för utvecklingen av utnämningspolitiken när det gäller chefer för myndigheter som lyder omedelbart under regeringen. Regeringen redovisar myndighetschefers anställningsvillkor och de ändringar i anställningsprocessen som genomförts. I skrivelsen aviseras även en översyn av anställningsvillkoren för myndighetscheferna och frågor som hänger ihop med dessa villkor. Konstitutionsutskottet föreslår att riksdagen avslutar ärendet med detta.
Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2009-12-16
Debatt om förslag 2009/10:KU13
Webb-tv: Utnämningspolitiken
Dokument från debatten
- 2009-12-16Protokoll 2009/10:51
Protokoll från debatten
Anf. 1 Berit Andnor (S)
Fru talman! Låt mig börja med att konstatera att det på riksdagens bord i dag inte finns ett enda förslag från regeringen vad avser utnämningspolitiken. Det enda som kommer från regeringen är en mycket tunn och innehållslös skrift. Där lämnas en redovisning av vilka statliga myndighetschefer som regeringen utser och de titlar de har, vilka lagar och bestämmelser som gäller för dessa tjänster och allmänna arbetsgivarpolitiska ståndpunkter som finns i regeringens chefspolicy från 2005, det vill säga något som den tidigare socialdemokratiska regeringen har tagit fram.
Exempel på detta från skrivelsen: Rekrytering av statliga myndighetschefer ska även fortsättningsvis genomföras av ansvarigt departement, står det på s. 20. Man häpnar! Vid vissa tillfällen kan externt rekryteringsstöd användas, står det på s. 24. På s. 26 står det att "statsförvaltningen behöver myndighetschefer som besitter en god ledarskapsförmåga". "Chefsutveckling i olika former bör erbjudas såväl nya som erfarna myndighetschefer", står det på s. 29. Så här fortsätter det.
I kap. 3 finns tio sidor med redovisning av resultatet av de tillsättningar av statliga myndighetschefer som regeringen har gjort under mandatperioden. Av 87 tillsättningar - och då har man räknat bort tillsättningar av rektorer och landshövdingar - har enligt regeringen 35 gjorts efter intresseanmälningar inom angiven tid.
Men statistiken kan beskrivas på ett annat sätt.
Enligt en undersökning av riksdagens utredningstjänst har av 93 utnämningar till och med mars månad i år 10 skett enbart genom att man sökt kandidat via annons. Ytterligare 30 har gjorts genom att man sökt kandidater via både annons och konsulter. 38 utnämningar har skett genom en helt sluten process.
Detta är resultatet av den moderatledda regeringens utnämningspolitik. Det ska naturligtvis ställas mot den retorik som präglade de borgerliga partierna före valet och de vallöften om en helt reformerad utnämningspolitik som de borgerliga partierna gick till val på.
De borgerliga partierna har under en rad år kritiserat den socialdemokratiska utnämningspolitiken. Inte minst har det visat sig i reservationer i konstitutionsutskottet.
Under förra mandatperioden höjdes tonen. Exempel på detta är en artikel på DN Debatt i januari 2005 från Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund, som säger att han ska sparka det han kallar s-märkta generaldirektörer: Politiskt tillsatta chefer sparkas efter maktskiftet! En borgerlig regering gör rent hus i myndighetstoppen!
Två rapporter under våren 2006 från de borgerliga partierna utlovade en reformering av utnämningspolitiken efter valet. Även här var tonfallet hårt och fyllt av övertoner. Där stod att Sverige blivit en form av enpartistat där partibok är nödvändig för att kunna göra karriär och att myndigheternas oberoende hotades.
Centerledaren Maud Olofsson fyllde på i augusti 2006 med uttalandet: "Det är inte bara ett socialdemokratiskt parti som styr landet utan det är en maktapparat. Vi ser också en socialdemokrati som använde hela statsapparaten för att ge förläningar till dem som har partibok. I andra länder skulle detta kallas korruption."
Det handlar inte bara om utnämningar eller att avskeda generaldirektörer. Nu är tonläget sådant att det på fullt allvar hävdas att demokratin är hotad, kanske till och med redan försvunnen, i och med att väljarna så ofta har röstat fram en socialdemokratisk regering. När Mats Odell, som nu har ansvaret för utnämningspolitiken i regeringen, konfronterades med dessa uttalanden efter valet konstaterade han att valrörelser har sin egen dynamik.
De förslag som fanns i den rapport som kom våren 2006 och som skulle genomföras efter ett regeringsskifte innehöll utannonsering av alla tjänster och nomineringskommittéer. Efter tester av de kandidater som hade anmält sig skulle det lämnas förslag från statsråd till riksdagen för utskottsförhör. Sedan skulle det komma ett förslag från berört utskott till regeringen som därefter skulle utse den person som man föreslog.
Sedan kom valet 2006, med känt resultat. Nu skulle det göras rent hus. Korruptionen skulle stoppas, och vägen bort från enpartistaten skulle anträdas - allt genom en förändrad utnämningspolitik.
Men vad hände? Jo, i rask takt började man utnämna moderater. Per Unckel utsågs i november 2006 till landshövding i Stockholms län. I slutet av oktober utsågs Carl Cederschiöld, moderat. Han skulle få i uppdrag att lösa trafikproblemen i Stockholmsregionen. De första exemplen på vad som hände är en räcka av borgerliga utnämningar.
Den politik som skulle göra rent hus med politiska utnämningar och den påstådda vänskapskorruptionen följdes av beslut om utnämningar av Hafström, Ehrenkrona, Starrin, Leissner, Furmark, Hamilton med flera.
I slutet av november 2006 försökte statsministern återta initiativet när det gällde utnämningspolitiken. Han lämnade ett kortare pm till utvalda riksdagsjournalister. Under rubriken "Reformering av utnämningsmakten" redovisades en lista om nio steg som tillsammans skulle utgöra vägen till en ny utnämningspolitik. Exempel från denna lilla skrift är att man skulle göra en genomgång av befintliga myndighetschefer och lägga fram en kravprofil för befintliga chefer samt en nivåindelning av utnämningsmakten, beslut om ändring av sekretesslagen och tilläggsdirektiv till Grundlagsutredningen.
Men hur blev det? Jag ska ta tre exempel.
Det första exemplet: När det gäller tillsättningen av generaldirektör för Banverket gick ansökningstiden via annons ut den 26 oktober 2007. Den 10 januari 2008 fattade regeringen beslut i anställningsfrågan. Den person som fick tjänsten lämnade in sin ansökan den 7 januari 2008. Alla vet att regeringen inte fattar beslut på underlag som varit inne i Regeringskansliet i tre dagar.
Genom att man, som i det här fallet, använt rekryteringsbolag och haft bara muntliga föredragningar finns det mycket lite dokumenterat i det här anställningsärendet - en helt sluten process som syftar till att kringgå offentlighetsprincipen.
Det här kan jämföras med vad ansvarig departementschef för det departement som skötte rekryteringen av generaldirektör för Banverket sade här i denna talarstol tre månader efter regeringsbeslutet: "Vi är otroligt stolta för att det redan nu är transparens. Det är öppenhet. Det finns en möjlighet att följa hela den här processen."
Jag tycker, fru talman, att detta är ett hycklande utan like. Ingen utomstående, inte ens om det hade funnits andra kandidater - man vet inte om det över huvud taget har funnits några - har en chans att väga meriter eller annan lämplighet hos den som fick tjänsten jämfört med de andra kandidater som den här konsultfirman eventuellt har tagit fram.
Det andra exemplet gäller tjänsten som generaldirektör för Svenska kraftnät. Där påstod vår statsminister att rekryteringen skett med extern konsult i konkurrens med andra. Sanningen är att det bara fanns en enda kandidat för den där konsulten att bedöma - ingenting annat.
Sedan har vi det tredje exemplet: rekryteringen av hela folkets rikspolischef. Där hade man en annonsering som gav hela 27 sökande. Men regeringens bedömning var att ingen av dem var tillräckligt kvalificerad. Utnämningen fick ske efter handplockning.
Om kandidaterna i de här tre exemplen var väl lämpade för posterna tar jag inte ställning till i detta sammanhang. Det är det viktigt att understryka; det är ingen värdering av dessa personer. Däremot, och det är detta som den här diskussionen handlar om, kan jag konstatera att regeringens rekryteringsprocess inte på något sätt uppfyller de stolta orden om ökad öppenhet och transparens - det som skulle prägla utnämningspolitiken, det som man uttalade från de borgerliga partierna före valet.
Ett av huvudnumren har varit det här med annonsering i den så kallade nya utnämningspolitiken. Det sägs också i den skrivelse som vi nu debatterar. Den tidigare målsättningen, som lades fast hösten 2008, ska ligga fast.
Men hur man ska tolka det här med annonsering är ytterst osäkert. Synen på vad som ska annonseras eller inte har skiftat över tid. Från arbetsgruppens uttalande före valet om att allt ska annonseras har det varit varierande ställningstaganden. Till exempel har Mats Odell på drygt ett halvår helt bytt uppfattning när det gäller synen på annonsering. I september 2007 sade han: "Jag är för min del beredd att också pröva att för första gången i svensk historia annonsera efter landshövdingar." I april 2008 sade Mats Odell: "Det finns fortfarande fall där det är naturligt att inte annonsera. Det gäller till exempel landshövdingar."
Hur annonsering efter kandidater till högre statliga tjänster ska användas som metod är uppenbart ett problem för den borgerliga regeringen. Det är ett virrvarr av lösa uttalanden, ogenomtänkta utspel och ett inkonsekvent agerande. Systemet för utnämningar är i dag splittrat. Olika departement verkar göra lite som de vill, vilket får till följd att det i nuläget är nästan omöjligt att följa processerna eller att hitta den röda tråden i utnämningspolitiken. Dokumentationen är bristfällig. Också genom att använda konsultfirmor har regeringen på olika sätt försökt tricksa och fixa för att dels undvika att behöva göra processen offentlig, dels försöka dölja sitt misslyckande med annonseringens resultat.
Man visar fram en ny generaldirektör som tillsatts efter det att tjänsten har annonserats ut men utan att riktigt vilja kännas vid att annonseringen inte gett tillräckligt kvalificerade kandidater. Den process som med en socialdemokratisk regering kallades för korrupt är nu den process som den borgerliga regeringen använder sig av bakom sin kuliss av öppenhet och transparens. För att på något sätt göra processen lite mer rumsren har man nu kommit med ett förslag som vi inte hittar här utan som kommer att diskuteras efter årsskiftet - ett förslag om mörkläggning av hela rekryteringsprocessen.
En stor inskränkning i offentlighetsprincipen är resultatet av den moderatledda regeringens utnämningspolitik - en mörkläggning av rekryteringsprocessen. Sedan tänker man sig kanske - det vet vi inte, men möjligtvis är det så - från regeringens sida att tillsätta en utredning om myndighetschefernas anställningsvillkor.
Det har varit ett inkonsekvent handlande samt pinsamma och taffliga försök att dölja debaclet genom ett oförtröttligt upprepande av fraserna om öppenhet, transparens och spårbarhet. Nej, den metod som ska gälla framöver beträffande utnämningar är mörkläggning.
Jag yrkar bifall till reservationen i detta betänkande.
(Applåder)
I detta anförande instämde samt Phia Andersson, Billy Gustafsson, Yilmaz Kerimo, Torbjörn Lövendahl, Helene Petersson i Stockaryd och Tone Tingsgård (alla s) samt Marianne Berg (v).
Anf. 2 Andreas Norlén (M)
Fru talman! Debatten handlar om regeringens skrivelse till riksdagen om utnämningspolitiken - regeringens syn på hur den bör använda sin rätt att tillsätta de högsta cheferna för de drygt 200 förvaltningsmyndigheter och affärsverk som lyder direkt under regeringen.
Utnämningspolitiken har stor betydelse av flera skäl. Det första skälet är uppenbart: De statliga myndigheterna är viktiga. Myndigheterna har en nyckelroll när det gäller att genomföra den politik som regering och riksdag fattar beslut om oavsett om det är Försvarsmakten som ska försvara riket mot yttre fiender, Finansinspektionen som ska bevaka stabiliteten i det finansiella systemet eller Vägverket som ska bygga vägar där regeringen vill.
Myndigheterna är också medborgarnas främsta kontaktpunkter gentemot staten. Arbetsförmedlingen, den nya Pensionsmyndigheten och polismyndigheterna är alla exempel på myndigheter som har mycket kontakt med medborgarna och som fattar beslut som har stor betydelse för enskilda människor. Mot bakgrund av detta gäller det att finna den chef för respektive myndighet som är bäst lämpad att leda en många gånger komplex organisation.
Det andra skälet till att utnämningspolitiken har stor betydelse är att utnämningsmaktens utövande säger en hel del om regeringen och regeringens syn på statsförvaltningen. Enligt regeringsformen 11 kap. 9 § andra stycket får man endast fästa avseende vid sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet när man tillsätter en statlig tjänst. Föreskriften binder även regeringen. Syftet är att regeringen och andra som tillsätter statliga tjänster inte ska få ta hänsyn till omständigheter som objektivt sett inte är relevanta. Det gäller till exempel om en person har sagt något kritiskt om regeringen eller tillhör ett politiskt parti som inte ingår i regeringen.
Hur kan då regeringen gå till väga för att utöva sin utnämningsmakt? Man skulle kunna tänka sig att regeringen valde att utse myndighetscheferna genom en helt sluten process där kandidater till chefsposter vaskas fram av ministrarna och deras närmaste medarbetare eller kanske av statsministern personligen rent av. Någon kandidat får sedan ett erbjudande om att bli generaldirektör, kanske helt överraskande för vederbörande själv. Regeringen skulle också kunna befästa slutenheten genom att låta bli att dokumentera hur processen har gått till, till exempel vilka krav som har ställts på den person som man har utsett till generaldirektör.
Om regeringen skulle välja att agera på det sättet skulle det kunna tyda på att regeringens främsta ambition är att handplocka myndighetschefer som är följsamma gentemot regeringen. Man kan konstatera att en sådan sluten rekryteringsmetod utestänger alla dem som inte känner statsministern, berört statsråd eller någon av statsrådens närmaste medarbetare. Det blir tydligt vilka som är på insidan och har chans att få en generaldirektörspost och vilka som är på utsidan och inte har en chans.
Regeringen skulle med en sådan metod riskera att missa dugliga personer som skulle kunna göra en utmärkt insats i statens tjänst men inte får chansen. Regeringen skulle också sända den tydliga signalen ut till samhället att ledande statliga tjänster är förbehållna en liten privilegierad grupp. Genom att inte dokumentera vilka krav som ställs på den person som ska få tjänsten skulle regeringen också omöjliggöra en granskning av om regeringen har levt upp till grundlagens bestämmelser om att enbart sakliga grunder som förtjänst och skicklighet får ha betydelse när man tillsätter statliga tjänster.
Fru talman! Ett så slutet sätt att sköta utnämningsmakten på skulle väl ingen regering välja? Jo, det var så det gick till under den socialdemokratiska regeringsperioden.
Den dåvarande statsministern Göran Persson frågades ut av konstitutionsutskottet om utnämningspolitiken våren 2006. Han fick då flera frågor om kravprofiler, det vill säga krav som har formulerats i förväg och som den som söker en viss tjänst måste uppfylla för att kunna komma i fråga för tjänsten. Om en kravprofil finns arkiverad kan man i efterhand granska om den person som fick tjänsten uppfyllde de krav som ställdes.
Utgångspunkten för frågorna till Persson den gången var att det med något undantag inte fanns kravprofiler arkiverade för de generaldirektörstjänster som den dåvarande regeringen hade tillsatt. Göran Persson sade bland annat: Jag måste säga att när jag tittar på en sådan kravprofil kan jag förstå att den inte läggs till akten, därför att den tillför inte särskilt mycket i sak. Det är inte särskilt upphetsande, om jag uttrycker mig försiktigt.
Detta visar att den dåvarande regeringen inte var intresserad av att det skulle gå att i efterhand utvärdera om utnämningarna levde upp till regeringsformens krav på att enbart skäl som förtjänst och skicklighet får beaktas. Det ger också en fingervisning om att det inte fanns någon strävan att professionalisera och strukturera rekryteringsarbetet. Vilken stor organisation eller vilket stort företag skulle i dag anställa ledande personer utan att noga göra klart för sig vilka krav man ställer på den person som ska anställas?
Jämför Göran Perssons uttalande med vad alliansregeringen anför i den skrivelse vi nu debatterar! Det står så här: "Regeringens första steg i reformeringen av utnämningspolitiken var att introducera en obligatorisk beredning av kravprofiler inför varje beslut om anställning av en myndighetschef. - - - Efter en avslutad rekryteringsprocess läggs kravprofilen i akten, vilket får till följd att dokumentet blir en allmän handling som kan lämnas ut. Var och en kan då utifrån handlingen göra en bedömning av dels vilka krav regeringen formulerade inför rekryteringen, dels om den person som slutligen fick anställningen i fråga också uppfyllde de i förväg uppställda kriterierna. Med den nu införda ordningen ökar möjligheterna påtagligt att i efterhand granska regeringens sätt att utöva utnämningspolitiken."
Synen på kravprofiler sammanfattar på ett tydligt sätt den förändring som har skett inom utnämningspolitiken. Den förra regeringen sade: Det är inte särskilt upphetsande. Alliansregeringen säger: Möjligheterna att granska regeringen utökas påtagligt. Skillnaden i ambition och inriktning är mycket stor.
Förutom det konsekventa och professionella arbetet med kravprofiler innebär alliansregeringens öppna rekryteringsmetoder en viktig förändring av utnämningspolitiken. Inte mindre än 54 gånger har regeringen genom annonsering i olika tidningar meddelat att en generaldirektörstjänst eller motsvarande befattning är ledig och inbjudit alla att anmäla sitt intresse. Totalt har 1 200 intresseanmälningar inkommit till Regeringskansliet till följd av annonseringen. Det är ett imponerande resultat, och det visar att signalen har gått fram. Generaldirektörsposterna är inte längre reserverade för en privilegierad krets av personer som känner statsministern eller hans medarbetare. På så vis har regeringen fått en mycket bredare grupp av personer att välja bland när en befattning ska tillsättas. Kvalificerade personer som aldrig tidigare har tänkt sig en statlig topptjänst kan anmäla sitt intresse och komma i fråga. Av dessa 54 tjänster har 35 eller nästan två tredjedelar tillsatts med en person som har lämnat in en intresseanmälan. Det visar att intresseannonseringen har betydelse även i praktiken.
Samtidigt markerar regeringen tydligt i skrivelsen att det finns ett antal tjänster där det av särskilt angivna skäl inte kommer att bli aktuellt med intresseannonsering. Det handlar till exempel om landshövdingar, domstolsordförande och överbefälhavare. Målsättningen är dock tydlig: Intresseannonsering ska vara huvudregeln.
Fru talman! Det blåser nya vindar inom utnämningspolitiken. När generaldirektörstjänsterna ska utlysas ska öppenhet råda. I efterhand ska det vara möjligt att granska om den som har fått tjänsten uppfyller de krav som ställdes. Det är viktiga steg i riktning mot en bättre statsförvaltning och en utnämningsmakt som utövas på ett mer demokratiskt sätt.
Anf. 3 Berit Andnor (S)
Fru talman! Det blåser nya vindar, säger Andreas Norlén. Men hur kan det då komma sig att regeringen kommer hit med en skrivelse när det gäller utnämningspolitiken? Det finns inte ett enda förslag. Det finns inte någonting.
Däremot finns det ett förslag som handlar om mörkläggning av hela rekryteringsprocessen. Jag tänker på det citat som Andreas Norlén läste upp ur skrivelsen om hur man skulle kunna gå in och värdera. Ni ska ju sekretessbelägga hela rekryteringsprocessen. Hur ska man kunna göra den bedömningen om man inte kan ta del av vilka de sökande är? Det är väl inga nya vindar? Inte ett enda förslag har ni kommit med.
Var är alla era vallöften? Ni gick till val på att reformera utnämningspolitiken, eller hur? Det var en väldigt viktig fråga. Ni gjorde den till ett av de stora huvudnumren. Ni anklagade den socialdemokratiska regeringen för att vara korrupt. Det är mycket allvarliga anklagelser, Andreas Norlén.
Ni presenterade en rapport om hur detta skulle reformeras. Ni skulle göra upp med korruptionen. Ni skulle gå vägen från enpartistaten och från maktkorruptionen till något nytt. Vad kommer ni med? Ingenting.
Vad är anledningen, Andreas Norlén, till att det saknas förslag när det gäller utskottsförhör till exempel? Vad är anledningen till att ni inte föreslår nomineringskommittéer? Vad är anledningen till att ni vill mörklägga hela rekryteringsprocessen där regeringen ska få bestämma vad som ska vara offentligt? Ni vill inskränka offentlighetsprincipen. Vad gör ni av era vallöften, Andreas Norlén?
Anf. 4 Andreas Norlén (M)
Fru talman! Låt mig berätta vad det här meningsutbytet mellan mig och Berit Andnor inte handlar om. Det handlar inte om att Berit Andnor är upprörd över att alliansregeringen har gjort för lite för att reformera utnämningspolitiken. Den här debatten handlar i stället om att Berit Andnor är störd över att regeringen har gjort så mycket för att reformera utnämningspolitiken att den regering hon själv satt i framstår i dålig dager, och det vill hon till varje pris försöka dölja.
Den som läser kammarens protokoll från den här mandatperioden finner ett antal debatter där Berit Andnor i högt tonläge med olika mer eller mindre konstruerade argument har försökt misstänkliggöra, förlöjliga eller, på vanlig svenska, såga regeringens utnämningspolitik, och nu är hon i gång igen.
Berit Andnor gör ett stort nummer av att regeringen har föreslagit att det ska bli möjligt att sekretessbelägga intresseanmälningar till generaldirektörsbefattningar. Det blir en debatt som vi får ta efter nyår. Bakgrunden är, som Berit Andnor är väl medveten om, att det finns personer som drar sig för att anmäla intresse för den typen av tjänster därför att intresseanmälningarna blir offentliga och deras nuvarande arbetsgivare och arbetskamrater får reda på att de hellre vill arbeta någon annanstans, och det kan vara negativt.
Den här spelade upprördheten är en utmärkt illustration av hur hon anstränger sig för att konstruera argument för att kunna angripa regeringen. I sin motion med anledning av det här förslaget från regeringen om sekretess för intresseanmälningar öppnar hon och hennes partikamrater för att sekretessbelägga intresseanmälningar om den sökande ber om det. Man skulle säkerligen i princip få en sådan begäran i samtliga fall. I realiteten skulle resultatet bli detsamma som med regeringens förslag.
Jag skulle vilja fråga Berit Andnor hur många öppna rekryteringsprocesser Berit Andnor bedömer att vi hade fått se om Göran Persson hade fortsatt som statsminister. Hade det varit fler eller färre än de 50 vi nu har sett?
Anf. 5 Berit Andnor (S)
Fru talman! Låt mig konstatera att jag inte fick ett enda svar på de frågor som jag ställde till Andreas Norlén. Mandatperiod efter mandatperiod, i valrörelsen och i de löften som lämnades av de borgerliga partierna har utnämningspolitiken varit en väldigt viktig fråga. Det är ni som har haft det höga tonläget, Andreas Norlén. Det är ni som gick till val på att reformera utnämningspolitiken. Det var ni som anklagade den socialdemokratiska regeringen för att göra fel.
Nu har ni chansen. Ni har suttit i fyra år. Vad kommer ni med? Jo, ni kommer med ett förslag om att mörklägga rekryteringsprocessen. Det är klart att man blir upprörd, och det är inte bara jag som blir upprörd. Jag utgår ifrån att alla de som trodde att ni skulle göra någonting är väldigt upprörda också. Det är ett hyckleri, Andreas Norlén. Det är att bryta vallöften, och det är det som jag diskuterar. Det är det som vi granskar. Vad gör den här regeringen? Vad gör den moderatledda regeringen? Vad gör den borgerliga majoriteten i denna riksdag? Ni står inte för det ni gick till val på. Var är alla dessa förslag? Det finns inte ett enda förslag att diskutera i dag. Det är ynkligt. Det är bedrövligt.
Jag gick dessutom igenom att ni försöker måla upp en bild av att ni på något sätt har någon form av öppenhet och transparens i dag, som ni sedan ska förbyta i mörkläggning i och för sig. Det är inte sant. Det är det, Andreas Norlén, som den här debatten handlar om. Det var ni som gick till val på att reformera utnämningspolitiken. Det var ni som sade att ni skulle ha utskottsförhör. Det var ni som sade att nu skulle det bli nomineringskommittéer. Det var ni som sade att nu skulle det minsann annonseras överallt och att det skulle vara helt öppet. Det blir ingenting av det hela mer än ändringar i sekretesslagen och inskränkningar av offentlighetsprincipen. Varför, Andreas Norlén?
Anf. 6 Andreas Norlén (M)
Fru talman! Som sagt var: Nu är hon i gång igen för att misstänkliggöra regeringens avsikter. Vi har fått höra det i kammaren ett antal gånger den här mandatperioden, och nu får vi höra det igen.
Jag tycker att den här skrivelsen innehåller en ganska tydlig redovisning av ett reformerat utnämningssystem. Direkt under regeringen lyder ungefär 200 myndigheter. Nu har 50 av dem fått generaldirektörer som har tillsatts efter ett öppet rekryteringsförfarande med intresseannonsering. Över 30 av de här myndighetscheferna har valts bland de personer som har anmält sitt intresse efter annonsering. En fjärdedel av myndigheterna leds numera av personer som har tillsatts efter öppen annonsering. Jag tycker att det är ganska imponerande resultat efter bara tre år.
Jag konstaterar att Berit Andnor inte gjorde någon uppskattning av hur många öppna rekryteringsförfaranden vi hade fått se om Göran Persson hade fortsatt som statsminister. Det är lätt att inse varför. Det enda givna svaret hade varit noll. Det fanns ingen som helst ambition i den regering Berit Andnor själv satt i att genomföra någon form av reformering av utnämningsmakten. Det är glädjande att Berit Andnor nu känner ett sådant engagemang för en fortsatt reformering av utnämningsmakten och utnämningspolitiken.
Jag är säker på att det kan finnas ytterligare goda förslag som kan förtjäna att genomföras, men jag tycker att resultatet så här långt är väldigt tillfredsställande. 1 200 människor från alla delar av det svenska samhället har skickat in intresseanmälningar för att få en högre statlig tjänst. Är inte det bra? Jag tycker att det är väldigt bra. Svenska folket har fått en tydlig signal att generaldirektörsbefattningarna inte längre är reserverade för en privilegierad elit av ministrarnas vänner. Det tycker jag är utmärkt. Jag tycker att det är utmärkt att de här intresseanmälningarna har varit av så hög kvalitet att 35 av 54 tjänster där öppen rekrytering har tillämpats har tillsatts med en person som har lämnat in en intresseanmälan. Jag är nöjd, Berit Andnor.
Anf. 7 Annie Johansson (C)
Fru talman! Det är få områden i konstitutionsutskottet under denna mandatperiod som väckt sådant engagemang och en sådan hetta i de socialdemokratiska leden som just utnämningspolitiken, och lite festligt är det allt. Jag brukar skämtsamt säga att den största förändringen och betydelsen av alliansregeringens reformerade utnämningspolitik kanske framför allt rör Socialdemokraternas helomvändning i frågan.
Från att ha varit hårt kritiserade från flera håll under sitt mångåriga regeringsinnehav för en slutenhet och icke-transparens vid utnämningar försöker de nu bära öppenhetens fana. Det är bara att gratulera och inse att det ligger något i att sent ska syndaren vakna.
Dock kan jag se i reservationen från oppositionspartierna att det är de stora penseldragen som används. Man pekar svepande ut områden där man vill öka rekryteringsprocessens transparens. Det handlar om kravprofiler, rekryteringsprocessens spårbarhet och en systematisk uppföljning av utnämningspolitiken. Uppenbarligen menar man att konstitutionsutskottets mer generella administrativa granskning eller de särskilda granskningar vi gör specifikt i varje ärende i stort sett varje år inte är nog, utan de vill ha en än mer noggrann uppföljning. Det välkomnar jag.
Utöver dessa breda penseldrag skriver de att man vill återkomma med mer detaljerade förslag. Efter tre år i opposition har man uppenbarligen inte kommit fram till hur processen konkret ska förbättras ytterligare. Jag ser med tillförsikt fram mot dessa detaljerade förslag. Med tanke på de senaste årens totala omsvängning från Socialdemokraterna kan det bli riktigt intressant.
Som framgått av tidigare talare på oppositionssidan går debatten ut på att läxa upp regeringen för utnämningspolitiken. Upprepar man kritiken många gånger kanske den så småningom blir sann. Socialdemokraterna är allt lite frustrerade över den positiva utvecklingen med tanke på det dramatiska tonläget.
Under den nuvarande regeringens tid har utnämningspolitiken reformerats till det positiva. Man har gått från slutenhet till öppenhet, från stängda rum till annonsering och från knapp dokumentation till obligatoriska kravprofiler.
Dokumentationen kan givetvis bli än bättre, bli än fyllare, vilket KU också har påpekat i tidigare ställningstaganden och i det ställningstagande som vi justerade i går, KU10, och som vi ska debattera i januari. Ju mer dokumentation som finns desto lättare blir det för konstitutionsutskottet att göra uppföljning och granskning.
Trots en del brister är utnämningspolitiken i dag helt annorlunda än vad den var tidigare, vilket jag tycker är mycket glädjande.
Fru talman! Arbetet med att se över och förbättra och öppna utnämningsmakten och politiken för detta pågår kontinuerligt. Ett led i detta är givetvis den skrivelse om utnämningspolitiken som vi i dag debatterar. I skrivelsen redovisas resultat och de förändringar av utnämningspolitiken som gjorts samt bedömningar av hur regeringen ser på sin roll som arbetsgivare för statliga myndighetschefer.
Regeringen anger i skrivelsen att man ämnar fortsätta med dessa öppenhetsreformer. Det är en demokratireform som alliansregeringen nu genomför steg för steg. Man ökar förutsägbarheten. Man ökar spårbarheten. Man ökar öppenheten, och man får in större professionalism med konsulter och andra kunniga. Kravprofiler, utannonsering, oberoende konsulter och öppna processer är glädjande inslag.
I skrivelsen redovisas regeringens erfarenhet av intresseannonsering. Sedan den 20 september 2007, då regeringen redovisade sitt mål om att intresseannonsering ska vara mer regel än undantag, har 67 anställningsbeslut fattats, varav 50 har föregåtts av intresseannonsering. Detta motsvarar 75 procent.
Totalt har, som Andreas Norlén har påpekat, 1 200 intresseanmälningar inkommit till Regeringskansliet med anledning av dessa annonser, vilket om något tyder på ett visst intresse och en öppenhet som tidigare inte brukades.
Som mest har 55 personer anmält sig som intresserade av en specifik tjänst. Den annons som genererat minst antal intresseanmälningar lockade faktiskt hela fem personer. Det framgår också att den absoluta merparten av dem som blivit slutliga kandidater har lämnat in en intresseanmälan.
Jag välkomnar regeringens fortsatta arbete med öppenhetsreformer på området. Det är en viktig demokratiinsats. Det påtalas att de ska fortsätta med upprättandet av kravprofiler, intresseannonsering som huvudregel och externt rekryteringsstöd.
Vidare menar jag att det är viktigt med god dokumentation. Vid regeringens tillträde i oktober fanns med några få undantag endast anställningsbeslut i den akt som rörde ett visst anställningsärende. Numera finns det betydligt mer dokumentation i underlag, även om den i vissa ärenden kunde ha varit mer fullödig, vilket konstitutionsutskottet också har påpekat såväl tidigare som i det betänkande vi justerade i går.
Anf. 8 Berit Andnor (S)
Fru talman! Med anledning av Annie Johanssons inlägg vill jag bara lämna en sakupplysning till Annie Johansson och för protokollet. Vi har redovisat en rapport där vi har våra förslag när det gäller utnämningspolitiken under rubriken Sverige förtjänar en professionell utnämningspolitik.
Där kan Annie Johansson läsa lite mer. Hon kan ägna julen åt detta.
Anf. 9 Annie Johansson (C)
Fru talman! Jag konstaterar att Berit Andnor lämnar talarstolen när jag ska svara henne.
Jag välkomnar, som jag sade inledningsvis, Socialdemokraternas helomvändning i frågan. Jag tycker att det är viktigt att samtliga partier står bakom en öppen rekryteringsprocess och att vi går från slutenhet till mer öppenhet.
Jag ska med glädje läsa Socialdemokraternas rapport. Men jag kan konstatera att den utveckling som har skett de senaste tre åren inte hade skett om Socialdemokraterna hade fortsatt vid makten. Kanske kan en tid i opposition vara nyttig för såväl eftertanke som idéutveckling.
Anf. 10 Berit Andnor (S)
Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag lämnade talarstolen. Det var inte meningen. Jag trodde inte att vi skulle ha någon debatt. Jag ville bara lämna en sakupplysning. Jag ber om ursäkt för detta.
Anf. 11 Cecilia Wigström i Göteb (Fp)
Fru talman! Den här debatten rör viktiga frågor. Mycket av demokratin återspeglas i staten och statens tjänstemän.
Statens tjänstemän ska tjäna medborgarna och utföra de politiska beslut som fattas av regering och riksdag. Det är viktigt att tjänstemän följer grundlagar och övriga lagar och sedan också politiska beslut, så länge de fattas inom ramarna för grundlagen.
Jag vill påminna om ett exempel. Jan-Erik Wikström var kulturminister i den borgerliga regeringen på 70-talet. Han berättar i en bok han skrev efteråt om sin tid som statsråd. När regeringen tillträdde 1976 och han samlade tjänstemännen på Kulturdepartementet för ett första möte med dem bar majoriteten av dem en röd partinål på rockslaget. De här statstjänstemännen på Kulturdepartementet bar alltså socialdemokratins röda partinål när den borgerliga regeringen tillträdde 1976.
Det visar på problemet med långvarigt socialdemokratiskt regeringsinnehav, som på något sätt har undergrävt den demokratiska statsförvaltningens oförvitlighet. Som det står i grundlagen ska det vara förtjänst och skicklighet och inte partibok som ska styra i statsförvaltningen.
Men det finns också positiva exempel. När Jan Björklund och Lars Leijonborg 2006 tillträdde som nya ministrar och skulle genomföra Folkpartiets och alliansens utomordentliga utbildningspolitik samlade de sina tjänstemän. De hade läst igenom alliansens motioner och satt sig in i den politik som den nya regeringen ville driva och var beredda att sätta i gång arbetet. Så det finns både positiva och negativa erfarenheter.
Vi kan se på den övergripande bilden av tillståndet inom statsförvaltningen före regeringsskiftet 2006. Det finns en organisation som heter Transparency International. Det är en organisation som är internationell och som jobbar mot korruption runt om i världen. Man har gjort en genomlysning av den svenska utnämningspolitiken och den svenska statsförvaltningen.
Det finns tre viktiga kriterier för att utnämningspolitik ska vara bra, så att säga. Det första kriteriet rör den krets som är inblandad när det gäller att utse dem som ska utnämnas. Det andra kriteriet rör öppenheten kring utnämningsprocessen. Och det tredje kriteriet gäller vad man sätter upp för formella meriter och krav i den här processen.
Transparency International kom fram till att Sverige inte uppfyllde något av de här kriterierna före valet och påpekade att det fanns en risk att den här slutenheten, som omgärdade utnämningspolitiken, kunde leda till att särintressen främjades.
Jag tycker att mina två föregångare, Andreas Norlén och Annie Johansson, på ett förtjänstfullt sätt har redovisat vad alliansen nu har gjort för förändringar vad gäller utnämningspolitiken. Jag kan bara upprepa något.
Vad gäller öppenhet har vi infört en ny öppenhet i processen genom att annonsera om tillsättningar. Det sker inte i samtliga fall. Chefen för Säkerhetspolisen, landshövdingar och överbefälhavare är till exempel tjänster som inte är lämpliga att utlysa öppet, utan dessa bör utses av regeringen. Men det är mer regel än undantag numera att använda annonser. Därmed kan alla medborgare komma i fråga för en sådan statlig tjänst.
När det gäller den krets som är med i utnämningspolitiken har man lyft ut detta från enbart Göran Persson till respektive departement.
Sedan har de formella meriter som ska finnas i processen nu förts in genom att vi har kravspecifikationer vid varje rekrytering. Regeringen ska innan rekryteringen inleds ha tagit fram en generell kravspecifikation för alla generaldirektörer men också en specifik som kan behövas till exempel om man ska rekrytera en generaldirektör för Vägverket - vad behövs då för specifika kriterier?
Regeringen skriver i skrivelsen, och jag tycker att det är klokt, att man inte offentliggör den detaljerade kravspecifikationen i samband med att man offentliggör att tjänsten är öppen. Man offentliggör kravspecifikationen när man väl berättar offentligt vem som har fått tjänsten.
Det är för att hindra att de som söker ska kunna lusläsa kravspecifikationen och anpassa sina svar i intervjun till vad de tror sig veta att regeringen vill ha. Man vill kunna ha ett förfarande kring intervjun där personerna inte är påverkade av kravspecifikationen utan svarar utifrån vad de har för inneboende kvalifikationer och erfarenheter.
Det är de förändringar som alliansen har infört. Vi har hört i debatten från Berit Andnor kritik mot alliansens reformerade utnämningspolitik. Det är ett ganska högt tonläge, får man säga. Men jag tolkar det som att Socialdemokraterna erkänner att det var betydande brister under den förra regeringen. Jag välkomnar att Socialdemokraterna nu har sett ljuset tillsammans med oss och vill att vi fortsätter på den här vägen.
Berit Andnor tog upp några enstaka exempel, där det kanske inte har gått helt enligt boken vid utnämningarna. Men det kanske inte är så konstigt. Man är i en reformprocess, och allt sköts inte längre av en enda person som Göran Persson. Det ligger decentraliserat ute på statsråden och departementen.
Om man läser Socialdemokraternas reservation och den debattartikel som har varit i Dagens Nyheter ser man att det efterlyses öppenhet, kravprofiler, spårbarhet, systematisk uppföljning och sekretess för dem som söker och inte vill att deras namn ska offentliggöras. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att det är det som vi genomför.
Jag ska också läsa rapporten och se om det finns något som gör att vi ytterligare kan skruva till rattarna så att det blir på ett bättre sätt.
Sammanfattningsvis, fru talman, är jag mycket nöjd med den reform som vi har genomfört inom alliansen. Det har inneburit färre chefer som har tillsatts med politisk bakgrund. Bland de chefer som har tillsatts med politisk bakgrund har dessutom majoriteten varit socialdemokrater. Det är något helt nytt.
Jag följde utnämningspolitiken under den förra regeringen. Det var också då mest socialdemokrater, fast då var det en s-regering. Nu är det en alliansregering som har tillsatt socialdemokrater och visar en öppenhet för alla partier och personer som är dugliga från olika partier att komma i fråga som generaldirektörer.
Jag har också sett fler kvinnor som generaldirektörer och fler generaldirektörer med utländsk bakgrund. Vi har sett att människors livschanser har ökat. 1 200 personer har fått en chans att söka en tjänst som generaldirektör. En del av dem har också fått bli en av statens främsta tjänare.
Fru talman! Jag tror att om Transparency International kommer hit igen skulle vi få ett helt annat resultat i en sådan utvärdering.
I detta anförande instämde Gunnar Andrén och Helena Bargholtz (båda fp).
Anf. 12 Ingvar Svensson (Kd)
Fru talman! Jag tycker att det är jättebra att oppositionen håller tummen i ögat på regeringen när det gäller utnämningspolitiken. Varje regering behöver en sådan opposition. Så fortsätt med det!
När jag lyssnade på Berit Andnor tänkte jag att det blir aldrig som man har tänkt sig. Jag funderade vidare på den historiska processen. Jag kommer inte ihåg om det var Hegel eller Marx, men Marianne Berg kan väl justera mig på den punkten. Det handlar om tes och antites.
Den förra socialdemokratiska regeringen stod för en tes, där man ska ha minsta möjliga öppenhet. Vi i oppositionen hade en motsatt uppfattning. Det skulle vara mycket av öppenhet. Många av förslagen kom till då som Berit Andnor refererade.
När man kommer till den praktiska verkligheten blir det en syntes av detta. Det blir aldrig som man har tänkt sig. Hon redovisade också en del märkliga uttalanden som var roliga att höra.
Det intressanta är att när alliansregeringen nu står för syntesen kommer, som även en del andra talare har varit inne på, Socialdemokraterna med en antites som driver utvecklingen framåt, inte bakåt utan framåt. Det är intressant att se vad nästa syntes blir.
Jag välkomnar att oppositionen engagerar sig i frågorna och tar tag i detta. Så småningom kanske vi kan få en mycket bra utnämningspolitik i Sverige som alla kan vara nöjda med.
Det har diskuterats här om generaldirektörer och så vidare. Det handlar om en övergång från en kultur till en annan. Där finns det övergångsproblem. Så småningom upptäcker man - det har regeringen gjort - att ambassadörer och landshövdingar ska sättas i en grupp för sig.
Men vi har något som vi har enats om i Grundlagsutredningen och i förarbetena till grundlagspropositionen på området. Vi kommer att få en stor öppenhet när det gäller domarutnämningarna. Det är också en framgång utifrån det här tänkandet.
Anf. 13 Mikael Johansson (Mp)
Fru talman! Andreas Norlén målar upp en bild av att föregående regeringar med dåvarande statsminister Göran Persson tillsatte myndighetschefer via sina vänner. En privilegierad elit, tror jag att han nämnde.
Det har han friheten att säga. Men på vilket sätt i formell mening skiljer sig det från den nuvarande regeringens sätt från Reinfeldts sida? Okej, han kanske kör med annonsering. Han kanske använder sig av kravprofiler. Men till syvende och sist är det ändå formellt regeringen som beslutar.
Vad är det som utesluter att man kan säga att de som tillsätts som myndighetschefer i dagens Sverige tillhör Reinfeldts vänner, den privilegierade eliten? Andreas Norlén gav en bild av föregående regeringars tillsättningar. Vad är det som säger att alla de myndighetschefer som tillsattes var några som regeringen kände? Så behöver det inte vara. Det är svårt att granska i alla fall.
Kan Andreas Norlén peka på ett exempel bland myndighetschefer under föregående regeringar som inte uppfyllde regeringsformens krav på förtjänst och skicklighet? I så fall är det allvarligt. Det är det som regeringsformen talar om. Det är det som är det viktigaste.
(Applåder)
Anf. 14 Andreas Norlén (M)
Fru talman! Låt oss komma ihåg vad debatten handlar om. Debatten handlar om regeringens skrivelse om en reformerad utnämningspolitik, ett nytt sätt att rekrytera ledande statliga befattningshavare.
Poängen är att skapa en större öppenhet, att visa för svenska folket att inte bara de som känner statsministern och hans medarbetare kan komma i fråga för en ledande statlig befattning. Det är den ena poängen.
Den andra poängen är möjligheten att granska i efterhand om den person som slutligen får en viss befattning lever upp till de krav som regeringen ställde när man gjorde sin rekrytering. Det handlar om öppenhet och transparens.
Jag vill påstå att det är en väsentlig skillnad i dag jämfört med hur det var tidigare.
Självklart är det fortfarande regeringen som fattar beslutet, eftersom det är regeringen som har utnämningsmakten enligt regeringsformen, men regeringens sätt att utöva utnämningsmakten och de ramar som finns för regeringens möjligheter att utöva den är vad vi diskuterar här. Det är det som är intressant för konstitutionsutskottet att ha en debatt om.
Då vill jag fråga Mikael Johansson: Är det inte bra att man har öppnat upp rekryteringsförfarandet så att även andra än de som är bekanta med statsråden och deras närmaste medarbetare kan komma i fråga för en tjänst? Är det inte bra att 1 200 människor har sökt tjänster efter intresseannonsering? Är det inte bra att de här intresseanmälningarna var av så hög kvalitet att regeringen i 35 av 54 fall, när man har haft intresseannonsering till en generaldirektörsbefattning, faktiskt har valt en av de sökande till tjänsten?
Är det inte bra, Mikael Johansson?
Anf. 15 Mikael Johansson (Mp)
Fru talman! Det är jättebra. Det är alldeles utmärkt. Jag tror att det historiskt går att visa att det var borgarna och vi i Miljöpartiet som drev på den här utvecklingen under föregående mandatperiod. Vi hade då vissa reservationer gemensamt.
Det är jättebra att det tas steg mot en tydligare öppenhet där vi vanliga människor kan granska vem som är tillsatt och varför han eller hon är tillsatt.
Men det jag reagerade på i Andreas Norléns inlägg och det han upprepar nu är när han pratar om att inte känna statsministern och då syfta på Göran Persson. Vilka myndighetschefer kände statsministern eller statsråden då? Kan Andreas Norlén säga att samtliga myndighetschefer som tillsattes under föregående mandatperiod kände någon i regeringen? Måste det ha gått till på det sättet eller kan det ha gått till på något helt annat sätt?
Jag kan också konstatera att Andreas Norlén faktiskt konstaterar att det formellt sett är regeringen, nuvarande regeringen med Reinfeldt i spetsen, som beslutar i de här ärendena, och detta kan leda till misstanken att det fortfarande är som Andreas Norlén försöker utmåla om den föregående regeringen, det vill säga att myndighetschefen måste känna statsministern för att kunna bli myndighetschef. Går det att misstänka att det är på det sättet måste vi bryta den möjligheten och öppna upp det ännu mer.
Det är det vi försöker ha en debatt om och skapa press på att nuvarande regering tar ytterligare steg utifrån vad de själva lovade i valrörelsen.
Anf. 16 Andreas Norlén (M)
Fru talman! Jag är glad över att jag och Mikael Johansson är överens om att den här utvecklingen är positiv och viktig och att den stärker demokratin.
Jag är också väl medveten om att Miljöpartiet var med alliansen i ett antal reservationer under den förra mandatperioden för att driva på utvecklingen i en positiv riktning. Det är alldeles utmärkt, och jag hoppas naturligtvis att vi kan fortsätta det samarbetet även framöver. Nu har vi tydligen lyckats få med oss även Socialdemokraterna på den vagnen, och det är naturligtvis väldigt glädjande.
Mikael Johansson hänger upp sig på den formulering jag använde om att känna statsministern eller statsråden. Vad det handlar om är att illustrera det faktum att om en liten krets rekryterar i en sluten process är det klart att rekryteringen bygger på att man plockar personer som man har kunskap om. Det måste ju vara personer man har kännedom om finns och har förmåga att utföra det här uppdraget.
Har man däremot en öppen process får man in anmälningar och ansökningar utifrån, 1 200 stycken som vi har konstaterat, där ett antal personer anmäler sitt intresse och säger att de står till statens förfogande och gärna vill ha uppdraget.
Det är klart att det blir en mycket bredare urvalsprocess om man har ett sådant system - vilket ju är det gängse i många andra sammanhang - än om man har en process där en liten krets personer handplockar en person och utnämningen kommer som en blixt från klar himmel.
Jag vill påstå att det på alla områden finns en betydande skillnad i dag jämfört med hur det har fungerat tidigare. Jag ser fram emot ett fortsatt arbete i de här frågorna så att vi kan få in ännu fler intresseanmälningar och att regeringen kan tillsätta ännu fler generaldirektörer utifrån ett öppet rekryteringsförfarande. Det är en god väg framåt. Låt oss vandra den tillsammans.
Anf. 17 Mikael Johansson (Mp)
Fru talman! Det är naturligtvis jättepositivt att det går mot ett öppnare sätt när det gäller rekrytering. Men när det kommer till vilka det ska stå emellan kan det även med nuvarande regering finnas en misstanke. Det finns ju en massa borgerliga politiker som har blivit utnämnda till myndighetschefer.
Hur ska vi hantera detta gentemot väljarna? Hur ska vi kunna redovisa öppet och peka på att de här personerna har blivit utnämnda efter förtjänst och skicklighet? Det är samma problematik som den föregående regeringen har haft att försöka förklara.
Än så länge har det inte varit den debatten som har varit i fokus: Vem har fått det här
bara
på grund av partibok eller något annat? Trots allt verkar dåvarande och nuvarande regeringar ha lyckats i sina rekryteringar.
Det svåra är att skapa en process som är så öppen att vi inte kan bli anklagade för att ha tillsatt någon bara för att vi känner personen i fråga, utan det är för förtjänst och skicklighet.
Beslut, Genomförd
Beslut: 2009-12-16
Förslagspunkter: 3, Acklamationer: 2, Voteringar: 1
Protokoll med beslut
- 2009-12-16Protokoll 2009/10:51
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Utnämningspolitiken
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen lägger skrivelse 2009/10:43 till handlingarna.Rekryteringsprocessens transparens
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2009/10:K2.- Reservation 1 (s, v, mp)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (s, v, mp) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande s 0 113 0 17 m 83 0 0 14 c 25 0 0 4 fp 23 0 0 5 kd 22 0 0 2 v 0 20 0 2 mp 0 14 0 5 Totalt 153 147 0 49 Villkor för myndighetschefer m.m.
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2009/10:K222, 2009/10:K266 och 2009/10:K388.