Utvärdering av penningpolitiken 2006–2008 och en beskrivning av Riksbankens åtgärder till följd av finanskrisen
Betänkande 2008/09:FiU24
- 1, Förslag
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut, Genomförd
Ärendet är avslutat
- Beslutat
- 16 juni 2009
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Beslut
Utvärdering av penningpolitiken (FiU24)
Finansutskottet har gjort en utvärdering av penningpolitiken under treårsperioden 2006-2008. Utskottet har också gjort en genomgång av finanskrisen hösten 2008 och berömmer Riksbanken för bankens stora anpassningsförmåga i samband med krisen. Riksbanken tog bland annat snabbt på sig sin viktiga roll som så kallad lender of last resort för att säkra tillgången på likviditet i ekonomin. Bankens agerande har bidragit till att begränsa finanskrisens effekter och lagt grunden för en ekonomisk återhämtning. Utskottet konstaterar att utvärderingsperioden ställt stora krav på penningpolitiken. Utvärderingen visar att det finns ett gott samband mellan Riksbankens syn på utvecklingen vid olika tillfällen och direktionens räntebeslut. Utvärderingen visar också att Riksbankens prognoser ganska väl fångat den stigande inflationstrenden under perioden. Utskottet konstaterar att det saknas en samlad officiell statistik över utlåningen uppdelad på till exempel företagsstorlekar. Utskottet kommer därför att undersöka möjligheterna att utvidga dagens statistik och tänker återkomma till frågan under hösten 2009. Riksdagen godkände utvärderingen och genomgången.
- Utskottets förslag till beslut
- Riksdagen godkänner vad utskottet anfört.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag.
Ärendets gång
Förslag
Information kommer
Beredning, Genomförd
Senaste beredning i utskottet: 2009-05-14
Justering: 2009-05-26
Trycklov till Gotab och webb: 2009-06-03
Trycklov: 2009-06-03
Trycklov: 2009-06-04
Justering: 2009-05-26
Trycklov till Gotab och webb: 2009-06-03
Trycklov: 2009-06-03
Trycklov: 2009-06-04
Reservationer: 2
Betänkande 2008/09:FiU24
Betänkande 2008/09:FiU24
Alla beredningar i utskottet
2009-05-05, 2009-05-14
Utvärdering av penningpolitiken (FiU24)
Finansutskottet har gjort en utvärdering av penningpolitiken under treårsperioden 2006-2008. Utskottet har också gjort en genomgång av finanskrisen hösten 2008 och berömmer Riksbanken för bankens stora anpassningsförmåga i samband med krisen. Riksbanken tog bland annat snabbt på sig sin viktiga roll som så kallad lender of last resort för att säkra tillgången på likviditet i ekonomin. Bankens agerande har bidragit till att begränsa finanskrisens effekter och lagt grunden för en ekonomisk återhämtning. Utskottet konstaterar att utvärderingsperioden ställt stora krav på penningpolitiken. Utvärderingen visar att det finns ett gott samband mellan Riksbankens syn på utvecklingen vid olika tillfällen och direktionens räntebeslut. Utvärderingen visar också att Riksbankens prognoser ganska väl fångat den stigande inflationstrenden under perioden. Utskottet konstaterar att det saknas en samlad officiell statistik över utlåningen uppdelad på till exempel företagsstorlekar. Utskottet kommer därför att undersöka möjligheterna att utvidga dagens statistik och tänker återkomma till frågan under hösten 2009. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner utvärderingen och genomgången.
Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2009-06-12
Debatt om förslag 2008/09:FiU24
Webb-tv: Utvärdering av penningpolitiken 2006–2008 och en beskrivning av Riksbankens åtgärder till följd av finanskrisen
Dokument från debatten
- 2009-06-12Protokoll 2008/09:131
Protokoll från debatten
Anf. 114 Ulla Andersson (V)
Herr talman! Carl B Hamilton från Folkpartiet, som sitter i finansutskottet, sade efter eurodebatten att det nog var dags att hissa pestflagg över Sverige. Jag tror att han har fått äta upp de orden ett antal gånger.
Om vi hade haft euron i Sverige i dag hade vi inte kunnat läsa i tidningen, i Expressen till exempel, om hur den svenska kronan räddat tiotusentals jobb. Vi hade inte heller kunnat se hur finska företag som har verksamhet i både Sverige och Finland valt att förlägga sin verksamhet till Sverige, eftersom man tjänar på det exportmässigt. Vi hade inte heller kunnat stå här och tala om vilken betydelse vår riksbanks räntesänkningar haft för att stimulera den svenska ekonomin. Om vi inte hade haft vår egen riksbank hade vi haft behov av mycket större finanspolitiska stimulanser.
Det är rätt självklart att Riksbanken har lättare att anpassa penningpolitiken till ett lands behov än att göra en sammanvägning av ett stort antal länders behov. Då är det också mycket svårare att få räntan perfekt för något land. Det är som att ha centralvärme i villor i EU men bara en termostat, placerad i Frankfurt. Risken är då att det blir alldeles för varmt i Spanien och alldeles för kallt i Finland, medan det fortfarande är ganska behagligt i Frankfurt. Det har vi nu sluppit. Det ska vi nog vara rätt glada för.
Herr talman! Dessutom har den svenska riksbanken gjort stora vinster under den här perioden. Det är pengar som vi kan använda till vår välfärd. Det hade inte heller varit möjligt om vi hade varit med i EMU.
Den här finanskrisen borde även egentligen ha visat sådana som Carl B Hamilton och andra euroförespråkare att det kanske kan vara rätt bra att ha många olika verktyg i sin låda, där bland annat räntepolitiken är en väsentlig del. Men visst: Vår riksbank har också gjort mycket annat under den här tiden för att på olika sätt ta ansvar i finanskrisen.
Riksbanken i Sverige sägs vara den mest öppna i världen. Det är en enorm fördel. Protokollen från direktionens möten blir offentliga efter två veckor i Sverige, om jag kommer ihåg rätt. Det ger självklart utrymme för offentlig debatt om räntepolitiken. I ECB, den europeiska centralbanken, är samma beslut hemliga i 30 år. ECB har också formellt klagat i Sverige över denna rest av demokrati i vår riksbank. Man kräver att den ska vara mer sluten. Riksbanken har också agerat mycket öppet under hela krisförloppet, vilket de ska ha en eloge för.
Finansutskottet har i sin utvärdering framfört välförtjänt beröm till Riksbanken. Men man är inte enbart jublande. Det finns också anledning till kritik. Bland annat har de underskattat både uppgången och nedgången i ekonomin och produktivitetsutvecklingen. Man kritiserar också att Riksbanken höjde räntan så sent som i september, trots att redan då och under lång tid före alla tecken fanns på en konjunkturavmattning.
Det här visar enligt vår uppfattning att den nuvarande utformningen av penningpolitiken är rätt problematisk. Under den nuvarande penningpolitiska regimen med rörlig växelkurs har Riksbanken i normalfallet huvudansvaret för stabiliseringspolitiken. Problemet blir att en penningpolitik som enbart vägleds av ett inflationsmål saknar mekanismer för att stabilisera ekonomin kring fullt resursutnyttjande. Det kan uppkomma lägen där utvecklingen i den reala ekonomin motiverar en annan penningpolitik än den som följer av strikt tillämpning av inflationsmålet. Det framgick med all önskvärd tydlighet i inledningen av finanskrisen, alltså av de beslut Riksbanken fattade förra sommaren och i september. Hade man haft ett komplementärt mål, till exempel om sysselsättning eller bnp-tillväxt, hade inte dessa beslut tagits.
Herr talman! Vänsterpartiet är mycket positivt till att man utvärderar penningpolitiken och att vi för den här debatten. Men vi har en annan uppfattning och menar att det är riksbanksfullmäktige som ska fatta de penningpolitiska besluten. Vi vill ha en demokratisk styrning av de besluten.
Vi delar inte heller teorin om jämviktsarbetslöshet, som den här regimen bygger på. Vi menar på att det inte finns några empiriska belägg för den teorin och att det inte heller finns något naturligt förhållande innebärande att ekonomin skulle sträva efter en viss arbetslöshet. Vi menar också på att det har framkommit med önskvärd tydlighet att vår sysselsättning är betydligt lägre och arbetslösheten betydligt högre sedan vi infört den här regimen. Därför har vi valt att reservera oss. Vi vill också att det ska finnas ett komplementärt mål till inflationsmålet eller att sysselsättningen ska vara överordnad inflationsbekämpningen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till vår reservation.
Anf. 115 Sonia Karlsson (S)
Herr talman! Varje år ställer finansutskottet frågan: Har Riksbanken fört en bra penningpolitik? Detta sker i utskottets återkommande utvärdering av penningpolitiken under den senaste treårsperioden, som nu omfattar perioden 2006-2008.
Denna gång innefattar treårsperioden en internationell finanskris som med full kraft drog in över Sverige hösten 2008 och som krävde att Riksbanken snabbt vidtog åtgärder för att begränsa krisens effekter och värna stabiliteten på finansmarknaderna.
Vid förra årets utvärdering avseende perioden 2005-2007 var utskottets grundläggande bedömning att Riksbanken fört en väl avvägd penningpolitik under perioden. Utskottet noterade dock att mot slutet av 2007 och inledningen av 2008 började inflationen stiga på ett sätt som inte fångades in i Riksbankens prognoser.
Utvärderingen visade vidare att Riksbanken, i likhet med så gott som alla prognosmakare, gjort felbedömningar av tillväxt- och sysselsättningsutvecklingen.
Vid förra årets debatt, den 16 juni, var inflationen över 4 procent. Det var då den högsta inflationen på 15 år samtidigt som hushållens och företagens förväntningar om den framtida inflationen började stiga över inflationsmålet på både ett, två och fem års sikt.
Uppgången förklaras till stor del av den internationella prisuppgången på olja och livsmedel. Under perioden steg priset på råolja från omkring 70 dollar per fat till över 140 dollar per fat sommaren 2008. Uppgången förklaras också av stigande bostadsräntor och ett tilltagande kostnadstryck på grund av den snabbt avtagande produktiviteten i näringslivet.
Analyser visar att den svaga produktivitetsutvecklingen samt den stigande internationella inflationen är de viktigaste orsakerna till det svenska inflationstrycket under utvärderingsperioden.
Från slutet av 2007 pressades inflationen upp av främst kraftigt stigande priser på energi och livsmedel samtidigt som tillväxten i såväl Sverige som omvärlden började dämpas bland annat på grund av den ökade turbulensen på de internationella finansmarknaderna. Enligt Riksbanken handlade de penningpolitiska övervägandena under de tre första kvartalen 2008 om att hantera de motstridiga krafterna - ett stigande inflationstryck kontra en svagare konjunktur och en lägre tillväxt. För att förhindra att den höga inflationen skulle bita sig fast i ekonomin höjdes reporäntan ytterligare under 2008 till 4,75 procent i början av september.
När den globala finanskrisen drastiskt förvärrades under hösten 2008 förändrades förutsättningarna för penningpolitiken enligt Riksbankens underlagsrapport. Den tidigare konflikten mellan att stabilisera den reala ekonomin och stabilisera inflationen försvann. Konjunkturnedgången fördjupades snabbt samtidigt som priset på olja och råvaror föll. För att klara inflationsmålet och mildra effekterna av den finansiella krisen sänktes reporäntan i tre steg under hösten till 2 procent i december 2008.
Av underlagsrapporten framgår att Riksbanken, i likhet med så gott som alla prognosmakare, missbedömt produktivitetens utveckling under perioden. Samma iakttagelse gjorde utskottet i förra årets utvärdering. Utskottet anförde då att underlagsrapporten vore ett bra forum för att presentera djupare analyser över orsakerna till varför man missbedömt produktiviteten och utvecklingen på arbetsmarknaden. Utskottet saknar dock denna typ av uppgifter i årets underlagsrapport, men vi anser fortfarande att framtida rapporter, om möjligt, bör kompletteras med lärande analyser av detta slag. Med andra ord: Det bör finnas med i nästa års underlagsrapport!
Jag vill också understryka att den mycket svaga produktivitetsutvecklingen under senare år är djupt oroande. I vår reservation om den ekonomiska politiken framför vi att en produktivitetsdelegation borde tillsättas då kunskap om produktivitetsutvecklingen är så central för beslut om den långsiktiga ekonomiska politiken.
När det gäller penningpolitiken under 2006-2008 konstaterar utskottet att både den internationella och den svenska inflationstakten stigit under perioden, bortsett från hösten 2008, samtidigt som tillväxttakten avtagit.
Utskottet anser, efter genomgång av Riksbankens inflationsbedömningar, att Riksbanken ganska väl fångade den stigande inflationstrenden under perioden. Däremot är det tydligt att Riksbanken underskattade styrkan i inflationsuppgången. Riksbanken förutsåg inte den mycket kraftiga uppgången i de internationella råvarupriserna under 2007 och 2008.
Med facit i hand innebär detta att Riksbanken sannolikt borde ha höjt reproräntan snabbare under framför allt 2006 och kanske under 2007 för att motverka det inflationstryck som började mot slutet av 2007. Samma bedömning gjorde utskottet i förra årets utvärdering.
Utskottet konstaterar, i likhet med i förra årets utvärdering, att de kraftigt stigande priserna på energi, livsmedel och råvaror var svåra att förutse. Vår genomgång visar också att ingen prognosmakare förutsåg råvaruprisuppgången och dess effekter på den svenska inflationen. Vi kan också konstatera att Riksbankens prognoser stod sig väl i jämförelse med övriga prognosmakares.
I den första penningpolitiska rapporten för 2008 skrev Riksbanken att osäkerheten i bedömningarna är stor och att penningpolitiken hade att hantera å ena sidan en hög inflation och ett högt kostnadstryck och å andra sidan turbulensen på de finansiella marknaderna och riskerna för en dämpad konjunktur.
Men trots den stora osäkerheten fortsatte Riksbanken att höja reporäntan vid ytterligare tre tillfällen, som jag nämnde tidigare, till en nivå i början av september 2008 på 4,75 procent för att motverka den stigande inflationen och inflationsförväntningarna. Strax efter Riksbankens räntehöjningsbeslut förvärrades situationen på finansmarknaderna dramatiskt. I spåret av finanskrisen försvagades både den internationella och den svenska konjunkturen kraftigt mot slutet av 2008 samtidigt som inflationstrycket avtog markant. Inflationstakten föll ned mot knappt 1 procent mot slutet av året, och inflationstakten har fortsatt falla under 2009 till minus 0,4 procent i maj.
Enligt utskottets mening innebär detta, med facit i hand, att även Riksbankens räntehöjningar under 2008, särskilt höjningsbeslutet i september, kan ifrågasättas. Utskottet noterar också att oenigheten i direktionen var större än den normalt brukar vara. Vid räntebeslutet i september reserverade sig tre ledamöter, det vill säga hälften av direktionen, mot såväl beslutet att höja räntan som Riksbankens prognos över den kommande ränteutvecklingen.
Med detta sagt konstaterar utskottet att det var mycket svårt att förutse den drastiskt förvärrade finanskrisen och den mycket snabba nedgången i inflationen och konjunkturen. Vår genomgång av prognoserna visar att ingen prognosmakare förutsåg krisen eller styrkan i nedgången. Så gott som samtliga prognosmakare, inklusive Riksbanken, räknade så sent som under sommaren 2008 med att Sveriges bruttonationalprodukt skulle stiga med omkring 2 procent under 2008. Utfallet blev en nedgång med 0,2 procent.
Även om man med facit i hand kan ifrågasätta vissa delar av penningpolitiken under utvärderingsperioden framhåller utskottet den stora anpassningsförmåga som Riksbanken uppvisade i samband med att finanskrisen eskalerade, precis som Ulla Andersson sade tidigare. Riksbanken var mycket snabb med att anpassa penningpolitiken till den nya situationen när det i slutet av september 2008 stod klart att det ekonomiska och finansiella läget dramatiskt hade försämrats. Räntorna sänktes snabbt och kraftigt, och dessutom vidtog banken omfattande åtgärder för att värna den finansiella stabiliteten och säkra tillgången på likviditet i samhället. Nu senast i maj har man också förstärkt valutareserven.
Vi är i utskottet övertygade om att Riksbankens agerande under finanskrisen bidragit till att mildra krisens effekter och lagt grunden för ekonomins återhämtning. Utskottet anser också att Riksbankens öppenhet har bekräftats under krisen. Vi har en väldigt öppen riksbank.
Herr talman! Jag yrkar härmed bifall till finansutskottets förslag.
Anf. 116 Ulla Andersson (V)
Herr talman! Det blev lite otydligt vad jag yrkade bifall till, så jag tänker förklara det nu. Jag yrkade bifall till bägge våra reservationer. Vi vill ha en annan beskrivning av finanskrisens förlopp. Vi menar på att den är mer djupgående än det som skildras i den penningpolitiska utvärderingen. Det bygger delvis på stora privatiseringar, växande inkomstklyftor och spekulationsekonomi som har enorma konsekvenser för ekonomin. Det har vi också skildrat i vår reservation. Jag yrkar bifall både till reservationerna 1 och 2.
Anf. 117 Lars Elinderson (M)
Herr talman! Jag vill börja med att rikta en eloge till Sonia för en väldigt bra genomgång av det som är det samlade finansutskottets bedömning av Riksbankens penningpolitiska agerande under den tvåårsperiod som utvärderingen omfattar. Det gör samtidigt att jag kan korta ned mitt anförande något, vilket i sin tur gör att en del av oss kanske hinner med tåget hem och kan fira helg på hemmaplan också det här veckoslutet.
Jag ska ändå göra en del kompletteringar. Jag ska inleda med en principiell diskussion om Riksbankens ställning och det penningpolitiska ramverket. Sedan 1999 har Sveriges riksbank haft ett lagfäst oberoende gentemot riksdagen och regeringen. Riksbankens penningpolitiska beslut fattas enligt riksbankslagen av en oberoende direktion som inte får söka eller ta instruktioner i penningpolitiska frågor. Det är principiellt viktigt från flera utgångspunkter och jag ska något kommentera de principiella utgångspunkterna senare. Det viktigaste skälet till detta är att man inte ska hamna i olika typer av målkonflikter. Riksbanken ska ha målet att upprätthålla det fasta penningvärdet och förmågan att främja ett säkert och effektivt betalningssystem.
I sin utvärdering av den svenska penningpolitiken under åren 1995-2005 konstaterade utvärderarna Francesco Giavazzi och Frederic Mishkin att den svenska riksbanken står sig väl i jämförelse med de bästa centralbankerna i världen och att den penningpolitiska utvecklingen har förbättrats avsevärt efter införandet av en inflationsmålspolitik som bedrivs av en självständig centralbank.
Vänsterpartiet är det enda av riksdagens partier som mäler ut sig när det gäller synen på det penningpolitiska ramverket. I övrigt råder det en stor enighet i riksdagen, och det präglar också det här betänkandet, om det penningpolitiska ramverket och målet för Riksbankens penningpolitiska regim. Det skapar i sig, vilket utvärderarna Giavazzi och Mishkin understryker, trovärdighet för banken och för penningpolitiken och leder till en ökad stabilitet i svensk ekonomi. Jag vågar påstå att vi med mer målkonflikter under den här finansiella krisen också hade haft svårare att bemöta de attacker på den finansiella sektorn som krisen har inneburit.
Vänsterpartiet har som sagt en helt annan uppfattning. I två reservationer underkänner man helt grunden för det penningpolitiska ramverket och för Riksbankens oberoende ställning. Helt utan grund påstår man bland annat att det inflationsmål som ligger till grund för bankens penningpolitiska beslut styrs av EU:s regelverk. Jag förstår inte var det påståendet kommer ifrån.
Man säger också att man vill ha ett tudelat eller ett hierarkiskt mål för Riksbanken. Samtidigt understryker man behovet av att Riksbanken ska ha fokus på produktivitetsutvecklingen. Det här är en målkonflikt. Sysselsättningsutvecklingen och produktivitetsutvecklingen är två mål som står emot varandra. Att göra Riksbanken ansvarig, direkt eller indirekt, också för arbetsmarknadspolitiken skulle skapa målkonflikter som skulle innebära en ökad osäkerhet och minskad stabilitet i den svenska ekonomin som helhet.
Den mest allvarliga invändningen gäller Riksbankens oberoende ställning. Det här är inte rätt tillfälle att ta en principiell debatt i den frågan, men jag vill varna för effekterna av en ökad osäkerhet om det penningpolitiska ramverket och Riksbankens oberoende ställning.
Den utvärdering som vi nu tar ställning till avser åren 2006-2008. Jag vill upprepa elogen till Sonia Karlsson som har gjort en mycket bra genomgång och redovisning av hur finansutskottet ser på den här perioden.
Perioden har präglats av ett växande kostnadstryck och en stor osäkerhet om konjunkturen, bland annat beroende på stigande internationella råvarupriser och en snabbt fördjupad finanskris. I utskottets utvärdering konstaterar vi dock att det under hela perioden funnits ett direkt samband mellan bankens redovisade bedömningar av utvecklingen och direktionens räntebeslut, vilket tyder på en noggrann värdering av de motsägelsefulla tendenser som har funnits under perioden, framför allt när det gäller konjunkturutvecklingen och inflationen.
I efterhand kan man konstatera att Riksbanken gjort några missbedömningar. Man missade till exempel den kraftiga uppgången av råvarupriserna under 2007 och 2008. Med facit i hand innebär detta att Riksbanken möjligtvis kunde ha höjt reporäntan snabbare under 2006 och delar av 2007 för att dämpa inflationstrycket. Utskottet konstaterar dock samtidigt att de flesta andra prognosmakare hade lika svårt att förutse inflationsuppgången.
På motsvarande sätt missbedömde man den vändning som kom på råvaru- och inflationssidan sommaren 2008. Det faktum att denna vändning samtidigt påverkades av den begynnande internationella finanskrisen förstärkte effekten. Konsekvenserna blev att vissa räntehöjningar under 2008 i efterhand kan ifrågasättas samtidigt som man kan konstatera att det rådde en relativt stor oenighet i direktionen under denna period, vilket är ett naturligt uttryck för det svårtolkade läget.
Riksbanken var däremot mycket snabb med att anpassa penningpolitiken och bankens övriga verksamhet till den svåra situation som uppstod när finanskrisen slog till på allvar hösten 2008. Man vidtog omgående åtgärder som säkrade bankernas tillgång till likviditet. Man har sänkt reporäntan med 4,25 procentenheter under perioden från början av oktober fram till mitten av maj i år, vilket har inneburit en mycket omfattande stimulans av den svenska ekonomin. Banken har tillsammans med de åtgärder som vidtagits av regeringen och riksdagen bidragit till att begränsa krisen och lagt grunden för en ekonomisk återhämtning.
Riksbanken har också visat en stor öppenhet under finanskrisen, som har påpekats tidigare, vilket enligt utskottets uppfattning också medverkat till att förtroendet för banker och betalningssystem har kunnat upprätthållas.
Herr talman! Ibland sägs det att Riksbanken med sina resurser och sin samlade kompetens borde vara bättre än andra prognosmakare på att förutse utvecklingen på finansmarknaden och i den reella ekonomin i samband med snabba skiften i inflation och konjunktur. Riksbanken har gjort en sammanställning av sina egna prognoser och jämfört dem med nio andra viktiga prognosmakare när det gäller ett antal centrala variabler, inflation, bruttonationalprodukt, sysselsättning, produktivitet med mera. Sammanställningen visar generellt att banken gjort bra bedömningar i förhållande till utfallet och i förhållande till övriga prognoser.
Utskottet har tittat närmare på inflationsprognoserna och konstaterar att Riksbanken tillhör de prognosmakare som haft högst träffsäkerhet i inflationsprognoserna under perioden, och särskilt under 2008. Det är viktigt att man upprätthåller denna höga kvalitet i sitt prognosarbete eftersom kommunikationen av underlaget till de penningpolitiska besluten är central också för trovärdigheten.
Den offentliga statistiken visar att bankernas kreditgivning till icke-finansiella företag varit relativt stabil under finanskrisen trots farhågor om motsatsen. Enligt vissa indikationer har mindre och medelstora företag dock fått känna av en viss kreditåtstramning under finanskrisens förlopp. Utskottet konstaterar att det saknas en samlad officiell statistik över bankernas utlåning uppdelad på till exempel företagsstorlekar och kommer att undersöka möjligheterna att utvidga dagens statistik till att omfatta även den här typen av uppgifter.
Herr talman! Sammantaget ger finansutskottet Riksbanken ett gott betyg för penningpolitiken under perioden 2006-2008, för hanteringen av finanskrisen och för hanteringen av finanskrisen under hösten 2008. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.
Anf. 118 Ulla Andersson (V)
Herr talman! När vi anslöt oss till EU anslöt vi oss också till den penningpolitiska regimen och steg ett och steg två i EMU. Vi har steg tre kvar. Vi har inget juridiskt bindande undantag från det steget, men vi är fortfarande inte där. Vänsterpartiet vill gärna se att riksdagen formellt ansöker om ett juridiskt bindande undantag, men det har till exempel Moderaterna röstat emot varenda gång. Man respekterar inte demokratiskt fattade beslut.
Vi har redan dubbelkommando i svensk ekonomisk politik i dag i och med att vi har ett ensidigt inflationsmål. I förarbetena till riksbankslagen står det till och med att Riksbanken ska motarbeta högre sysselsättning om den står i strid med inflationsmålet. Det har också hänt, vilket Lars Elinderson är mycket väl medveten om.
För Vänsterpartiet är målet om full sysselsättning överordnat andra ekonomiska mål. Vi menar att hög arbetslöshet och låg sysselsättning är långt mycket dyrare samhällsekonomiskt än en högre inflation. Vi som sitter i finansutskottet vet också att det finns ingen forskning som visar att låg inflation, alltså på 1-2 procent, leder till högre tillväxt, snarare tvärtom. Den forskning som finns på området visar till exempel att länder med medelhög inflation har högre tillväxtutveckling än länder med låg inflation. De var till och med sämre än de med högre inflation på 8-10 procent.
Det finns alltså en viss problematik i Lars Elindersons kritik av Vänsterpartiet. Jag tycker att det är bra att vi debatterar frågan. Sedan vet också Lars Elinderson att även jag framförde en eloge till Riksbanken för deras snabba och öppna agerande under krisen.
Det är inte Riksbanken i sig som ska ta åt sig av kritiken, utan det är ju de politiska besluten som ska kritiseras så klart.
Anf. 119 Lars Elinderson (M)
Herr talman! Jag tyckte också att Vänsterpartiets reservationer var lite malplacerade med anledning av just det här ärendet, men jag kunde inte låta bli att ge några synpunkter som egentligen inte hör till ärendet som sådant. Eftersom Vänsterpartiet har reserverat sig mot just de centrala strukturella besluten när det gäller Riksbankens ställning kunde jag inte låta bli att säga någonting om detta.
Det som är den centrala teoretiska grunden för att ha
ett
övergripande mål för penningpolitiken är att undvika målkonflikter. Det finns ett antal underliggande principer och syften med detta också, men det är det huvudsakliga för att skapa en trovärdighet kring den penningpolitik som finns. Varje ny målkonflikt innebär minskad trovärdighet för penningpolitiken och penningpolitikens inriktning.
Om man tar paret sysselsättning-produktivitetsutveckling vet alla att det är två motstridiga krafter. Om man ska prioritera sysselsättning högre än produktivitetsutveckling innebär det att man i vissa situationer ska motverka produktivitetsutvecklingen, investeringar i nya och effektivare produktionstekniker i näringslivet för att upprätthålla en hög sysselsättning. Det innebär enligt min uppfattning också allvarliga konsekvenser för den ekonomiska tillväxten. Den typen av målkonflikter skapar en osäkerhet kring penningpolitikens mål.
Därför är just ifrågasättandet av ramverket också en osäkerhetsfaktor som jag tror att ni tillsammans med era kamrater på vänstersidan, med de andra partierna, måste lösa upp inför den kommande valrörelsen likaväl som ni har försökt att diskutera en gemensam linje kring det finanspolitiska ramverket.
Anf. 120 Ulla Andersson (V)
Herr talman! Det är glädjande att Lars Elinderson bryr sig om vårt samarbete, och jag kan säga att vi redan har löst den konflikten och har gjort en uppgörelse kring den frågan. Jag kan alltså stilla din oro där.
Det är ungefär som att Lars Elinderson inte vill se de målkonflikter som faktiskt finns i dag. Jag tycker också att debatten kring full sysselsättning och jobben i Sverige blir lite ohederlig när man till och med i förarbetena till riksbankslagen faktiskt säger att man ska motverka högre sysselsättning om det hotar inflationsmålet. Jag menar att det finns ett grundläggande problem här, för vi får en strukturellt högre arbetslöshet.
Visst, på kort sikt kan inte penningpolitiken påverka arbetslösheten så mycket. Men om människor som är på väg in i en högkonjunktur helt plötsligt inte får den anställning de är på väg att få, om man blir kvar i ännu en högkonjunktur, blir man faktiskt efter och kanske till och med utanför arbetsmarknaden under en stor del av sitt liv. Det ser vi. Vi har haft, och har fortfarande, en konsekvent högre långtidsarbetslöshet hos en stor grupp människor utanför arbetsmarknaden under hela 90-talet. Det här är ett stort samhällsekonomiskt problem och ett individuellt problem, så klart. Människor behövs i produktionen, och människor måste få känna sig behövda och kunna delta. Det är utifrån det jag vill problematisera det hela.
Vårt grannland Norge har ju till exempel ett komplementärt penningpolitiskt mål, och de verkar ju inte ha så stora problem precis. Jag tror nog alltså att det finns andra sätt att se på penningpolitiken än den syn som råder i Sverige i dag. Jag tycker att det är bra att vi debatterar frågan, för det måste man kunna göra i en ekonomisk-politisk debatt.
Anf. 121 Lars Elinderson (M)
Herr talman! Jag är inte särskilt bekymrad över era interna diskussioner om förmåga att komma överens i centrala frågor. Jag är däremot oroad och bekymrad över eventuella konsekvenser för tilltron till det penningpolitiska ramverket. Det kommer att få effekter. Om det finns minskad tilltro till det penningpolitiska ramverket och hållfastheten i det penningpolitiska ramverket kommer det att göra det svårare för Riksbanken men också för en regering oavsett vilken regering det är att driva en stabiliserande politik. Det är det som oroar mig.
Jag tror att det här kommer att bli en viktigare fråga i framtiden. Därför är det från den utgångspunkten jag gärna i en senare debatt skulle vilja ha svar på frågan: Hur löser man i vänsterkoalitionen konflikten mellan er, Socialdemokraterna och Miljöpartiet när det gäller det penningpolitiska ramverket?
Anf. 122 Carl B Hamilton (Fp)
Herr talman! Jag hade tänkt avnjuta den här debatten vid min tv-monitor. Eftersom jag är suppleant i riksbanksfullmäktige tänkte jag inte delta i debatten, men eftersom Ulla Andersson började med ett generalangrepp på min person och på eurofrågan, som ju inte direkt är ärendets natur känner jag mig i alla fall manad att bemöta henne.
Det som gäller med euron, det nya med euron, är att den tio år gammal. Då kan man fråga sig: Blev det så illa som många sade i början? Domedagsprofeternas prognoser stod ju som spön i backen. Det skulle gå åt skogen. Det gjorde det inte, utan det har utvärderats ganska väl att hade Sverige varit med skulle vi ha haft en betydligt större utrikeshandel. Det hade lett till en högre produktivitet, en högre lönebetalningsförmåga i våra företag och högre inkomster för företag och för anställda. En första slutsats är alltså att vi hade haft en högre inkomst i Sverige om vi hade varit med i eurosamarbetet.
Det andra som jag skulle vilja säga är att man kan säga att nationalekonomiska teorier egentligen övertygar ganska få, möjligen nationalekonomerna själva och en del andra. Men den praktiska erfarenheten, vad är den? Titta på Finland! Finland har under dessa tio år haft en högre tillväxttakt än Sverige. Man har kommit ifatt Sverige. Vi har ungefär samma bnp per invånare i Sverige och Finland i dag. Så var det inte för tio år sedan. Man har historiskt sett haft en högre arbetslöshet i Finland. Under den här tiden har arbetslösheten gått ned.
Det varnades mycket för så kallade asymmetriska chocker när euron infördes, det vill säga att länder skulle råka ut för händelser som skulle störa dem mer än de andra länderna för att de var annorlunda. I Sverige och i Finland har vi råkat ut för en sådan chock, nämligen telekombubblans sprickande. Båda länderna har överlevt detta mycket väl.
De offentliga finanserna i Finland, för att ta ett annat exempel, har varit utmärkta precis som i Sverige. Men det som har drabbat Sverige på sistone är denna så kallade flykt till kvalitet som har gjort att vår valuta har fallit dramatiskt som också har diskuterats här. Den svenska kronan är inte kvalitet. Det har vi inte kunnat skydda oss emot genom att vi inte är med i euron.
Jag vill inte förlänga debatten ytterligare, men jag ville ändå bemöta det generalangrepp som Ulla Andersson satte i gång här.
Anf. 123 Ulla Andersson (V)
Herr talman! Jag måste säga att jag inte tyckte att det var något generalangrepp på Carl B Hamilton som person när jag använde ett citat av honom. Det var det jag gjorde. Sedan försökte jag ge en bild av vad som hade hänt i svensk politik. Det var ungefär det jag gjorde, och sedan försökte jag säga att fler som varit euroförespråkare kanske borde tänka över detta. Något annat var det inte jag gjorde. Jag skulle bara vilja deklarera det här i talarstolen.
Om Carl B Hamilton tog åt sig personligen får jag i så fall be om ursäkt, men det var absolut inte min mening, och jag trodde inte att ett citat skulle tas så heller.
Sedan kan jag ta en hel del andra exempel på euron och låsta växelkurser där vi ser problem i dag. Självklart finns det andra orsaker än att man har anslutit sig till euron som valuta i Lettland, men där skulle man definitivt behöva kunna underlätta att komma ur den här fasen av krisen med hjälp av växelkursen. I stället får man skära kraftigt i välfärden och socialförsäkringarna. Det finns alltså en hel del att fundera över. Det är inte så enkelt och ljusblått som Carl B Hamilton gärna vill få det att framstå som med en euroanslutning. Definitivt tror jag att det är bra mycket bättre att ha det penningpolitiska verktyget i våra händer här i Sverige.
Anf. 124 Carl B Hamilton (Fp)
Herr talman! Jag är inte kränkt. Jag är helt okränkt efter det angrepp som Ulla Andersson gjorde.
Men jag ville bemöta detta i sak. Ta det här som Ulla Andersson sade senast om vi hade behållit verktyget i våra egna händer. Det som vi har sett under finanskrisen är detta: att ha en liten valuta i periferin leder till instabilitet och stora problem att hantera Sverige. Jag tror att Ulla Andersson är helt fel ute när hon påstår att Sverige har haft det enklare genom att stå utanför än om vi hade varit med.
I själva verket framstår euromedlemskapet, inte bara ekonomiskt utan även politiskt, som en trygg hamn. Jag vill upprepa att om vi bara jämför med till exempel Finland ser vi att Finland har tjänat inkomster, har fått ned arbetslösheten mer än Sverige och har en mer stabil ekonomi. Det tycker jag talar till eurons fördel. Det kan finnas andra skäl till att Finland har utvecklats så pass väl. Det handlar naturligtvis inte bara om euron. Men det går inte att säga att euron har varit till nackdel för Finland.
Anf. 125 Ulla Andersson (V)
Herr talman! Man kan se det så här också: Vi hade haft en högre ränta vilket så klart hade tvingat fram ytterligare finanspolitiska stimulanser för att stimulera ekonomin här i Sverige om vi hade varit med i eurosamarbetet just nu. Dessutom skulle vi ha haft färre arbetstillfällen i Sverige.
Jag menar att genom att vi har ett verktyg till har vi större möjligheter att klara av kriser också. Det tycker jag också att vi har visat även tidigare, före krisen, då vi har haft en bättre ekonomisk utveckling och tillväxt än euroområdet och en lägre arbetslöshet. Det måste ju också vara värt någonting.
Vi har dessutom en riksbank som är väldigt öppen vilket gör att vi kan stå och debattera här i kammaren på ett mycket bättre sätt än man kan göra i till exempel andra länder som är med i euroområdet. Det finns också en väldigt stark debatt i euroområdet om penningpolitiken och hur den sköts.
Det kanske kunde vara bra att försöka få en förklaring på hur ett citat kan vara så oroväckande.
Anf. 126 Carl B Hamilton (Fp)
Herr talman! Jag försöker alltid bemöta människor som angriper mig. Jag vet inte - det kanske inte är så i Vänsterparitet utan ni låter udda vara jämnt, men så gör vi inte i Folkpartiet.
Jag ska inte förlänga debatten mer, utan jag föreslår att vi tar en debatt om centralbanker och penningpolitik av den här mer principiella karaktären senare. Vi kanske kan göra det när vi har fått lite perspektiv på de lettiska erfarenheterna.
Beslut, Genomförd
Beslut: 2009-06-16
Förslagspunkter: 2, Voteringar: 2
Protokoll med beslut
- 2009-06-16Protokoll 2008/09:133
Riksdagsskrivelser
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Utvärdering av penningpolitiken 2006-2008
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen godkänner vad utskottet anfört om penningpolitiken 2006-2008.- Reservation 1 (v)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (v) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande s 112 1 0 17 m 86 0 0 11 c 25 0 0 4 fp 24 0 1 3 kd 18 0 0 6 v 0 19 0 3 mp 19 0 0 0 Totalt 284 20 1 44 Finanskrisen och Riksbankens åtgärder för att värna den finansiella stabiliteten
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen godkänner vad utskottet anfört om finanskrisen och Riksbankens åtgärder för att värna den finansiella stabiliteten.- Reservation 2 (v)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 2 (v) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande s 113 0 0 17 m 86 0 0 11 c 26 0 0 3 fp 24 0 1 3 kd 18 0 0 6 v 0 19 0 3 mp 19 0 0 0 Totalt 286 19 1 43