Utveckling av den nationella strategin för attförverkliga FN:s konvention om barnets rättighetersamt andra barnfrågor

Betänkande 2003/04:SOU9

1, Förslag, Genomförd
2, Beredning, Genomförd
3, Debatt, Genomförd
4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat: 13 maj 2004

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

DOC

Utveckling av den nationella strategin för attförverkliga FN:s konvention om barnets rättighetersamt andra barnfrågor(doc, 376 KB)

PDF

Bilaga: bet_200304_sou_9(pdf, 849 KB)

Webbsida

Visa hela dokumentet för Betänkande 2003/04:9 Utveckling av den nationella strategin för attförverkliga FN:s konvention om barnets rättighetersamt andra barnfrågor

Beslut

Barnkonventionen i Sverige (SoU9)

Regeringen har rapporterat till riksdagen om hur den tänker fortsätta arbeta för att Sverige ska leva upp till FN:s konvention om barnens rättigheter. Riksdagen avslutade ärendet utan att göra något mer.

Utskottets förslag till beslut: Skrivelsen läggs till handlingarna. Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut: Kammaren biföll utskottet

Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 82

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2004-03-16
Justering: 2004-04-20
Trycklov: 2004-05-05
Trycklov till Gotab och webb: 2004-05-07

Reservationer: 48
Betänkande 2003/04:SOU9

Alla beredningar i utskottet

2004-03-16

Barnkonventionen i Sverige (SoU9)

Regeringen har rapporterat till riksdagen om hur den tänker fortsätta arbeta för att Sverige ska leva upp till FN:s konvention om barnens rättigheter. Socialutskottet föreslår att riksdagen avslutar ärendet utan att göra något mer.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2004-05-13

Debatt om förslag 2003/04:SOU9

Webb-tv: Utveckling av den nationella strategin för attförverkliga FN:s konvention om barnets rättighetersamt andra barnfrågor

Dokument från debatten

2004-05-13Protokoll 2003/04:115

Protokoll från debatten

Catherine Persson (S)

Anf. 6 Catherine Persson (S)

Herr talman! Detta betänkande är uppdelat i två huvudavsnitt. Den första delen avser regeringens förslag i proposition 2003/04:122 Arbetstagarinflytande i europabolag . Arbetsmarknadsutskottet föreslår riksdagen att säga ja till regeringens förslag till en lag om arbetstagarinflytande i europabolag. Europabolag är en särskild aktiebolagsform för företag som verkar gränsöverskridande i Europa. Den proposition som arbetsmarknadsutskottet behandlar gäller den viktiga frågan om hur arbetstagare i de här bolagen ska kunna få ett medinflytande. Det är en teknisk lagstiftning. Jag avstår från att beskriva hur detta i praktiken kan gå till. Jag kan bara konstatera att regeringens förslag inte mött några invändningar. Den lag som arbetsmarknadsutskottet har ansvar för träder i kraft samma dag som den lag som gäller själva bolagsformen. Det ärendet har lagutskottet ansvar för, och det har just debatterats. Detta är lite av en milstolpe i EU-samarbetet. Frågan om europabolagen och arbetstagarinflytandet har stötts och blötts i många år. Herr talman! Den andra delen av betänkandet handlar om ett stort antal motioner väckta under allmänna motionstiden riksmötena 2002/03 och 2003/04 och handlar om allmän arbetsrätt och ledighetslagstiftningen. Majoriteten i arbetsmarknadsutskottet vill att riksdagen ska ta bort möjligheten för småföretagare att undanta två personer från principen sist in, först ut vid uppsägningar. Utskottsmajoriteten, som säger ja till motionsförslaget om att ta bort undantaget, består av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Men de borgerliga partierna och Miljöpartiet föreslår i en gemensam reservation att dagens undantag ska finnas kvar. De fem partierna har tillsammans majoritet i riksdagen. I betänkandet i övrigt finns det 24 reservationer som samtliga avstyrkts. Herr talman! Med dessa inledande ord kommer nu partierna att debattera ärendet.

Ingrid Burman (V)

Anf. 7 Ingrid Burman (V)

Herr talman! Det mest spännande med dagens arbetsrättsdebatt kommer troligen att bli om riksdagens ledamöter kan skärpa sig och trycka på rätt knapp vid voteringen. Minoritetspartierna, i det här fallet s och v, har lagt ett skarpt lagförslag i lagen om anställningsskydd. Det kan gå igenom om majoriteten inte röstar rätt. Det är alltså upplagt för stor dramatik. Vad gäller själva sakfrågorna är positionerna låsta. De borgerliga partierna lägger fram förslag om att ta bort hinder och underlätta för mer företagsamhet i Sverige. Socialdemokraterna och Vänstern kämpar tappert för att förhindra någon som helst förändring på arbetsmarknaden. De förslag som kommer från dessa partiers motionärer har en profil mot ökade möjligheter för ledighet och en mer rigid arbetsrätt. Dagens paradnummer är återställandet av turordningsreglerna. Undantagandet av två personer i företag med upp till tio anställda reser en sådan upprördhet att ett tiotal motionärer känt sig föranledda att begära ett återställande av undantagsregeln. Jag kritiserar inte dem som har motionerat i ärendet utan har förståelse för deras agerande. Med det starka fackliga penningstödet, från fack till socialdemokrater, kräver man självklart att partiet levererar - eller, som en chef på Handelsanställdas förbund uttryckt det: "De fyra miljoner vi har gett är förbundna med krav. Pengarna ska användas till att fatta beslut som gagnar våra medlemmar, annars skulle vi inte ge dem." Herr talman! Om jag i all ödmjukhet skulle drista mig till en liten vädjan till regeringspartiet skulle det vara om att försöka lyfta blicken något från naveln och se till Sveriges bästa i stället för att helt sluka de fackliga kraven. Jag tycker att vi borde kunna vara överens om att all den digra arbetsrättslagstiftning som har sitt ursprung i en tid då arbetsmarknaden såg helt annorlunda ut inte är tidsenlig. Jag tycker även att ni i regeringsställning borde kunna förstå och inse att det finns sakliga invändningar gällande den arbetsrättsliga lagstiftningen som är till hinder för företagsamhet och jobb. Vi talar om lagtext som fyller mer än 600 sidor och som lagstiftaren kräver att en företagare ska behärska. Att underlätta för fler jobb behöver inte stå i motsatsställning till den anställdes trygghetsförhållanden på arbetsmarknaden. Snarare har en del av dagens lagar och regler såväl en inlåsande som en utestängande effekt. Jag tänker på alla dem som är sjukskrivna och arbetslösa. Var fjärde vuxen arbetar inte en vanlig vardag. Jag är övertygad om att alla här i kammaren någon gång har hört att en småföretagare gärna skulle både vilja och kunna anställa fler medarbetare men inte gör det därför att han eller hon anser det vara både för krångligt och ekonomiskt äventyrligt. Mycket skulle kunna göras för att finna nya, förenklade anställningsformer: ett nytt sätt att se på arbetstidsbegreppet eller att finna nya former för hur konflikter ska regleras på arbetsmarknaden där proportionaliteten i stridsåtgärder får rimliga dimensioner. Ett tydligt exempel på detta ser vi i dag när elektrikerna gått ut i strejk och med små medel åstadkommer stor skada. Skulle även deras tankar om sympatistrejker bli verklighet, då är - förstår väl var och en - lagstiftningen, som denna i dag är utformad, oskälig. Det finns även annan lagstiftning som gör en företagare gråhårig i förtid. Som exempel kan nämnas semesterlagstiftningen, som kanske är den mest komplicerade lagstiftningen inom arbetsrätten. Ett annat exempel är de nya diskrimineringslagarna som är svåra att hantera, särskilt när de sätts mot varandra. En gemensam diskrimineringslagstiftning skulle med stor säkerhet varmt välkomnas av samtliga involverade. Herr talman! I dagens betänkande avstyrker majoriteten nästan alla förslag med hänvisning till utredningar eller i avvaktan på förslag från regeringen. Utredningar tycks vara regeringens sätt att smita undan sitt ansvar och att slippa ta ställning. Jag har inte funnit något ställe i betänkandet där majoriteten tar ett fastare helhetsgrepp om arbetsrättslagstiftningen. Det är i stället ett evigt utredande utan att vi får se några förslag. Direktiven är oftast ett lappande och lagande i nuvarande texter. I EU:s sysselsättningsstrategi rekommenderas Sverige att underlätta för utveckling av mindre företag, särskilt genom att minska de administrativa bördorna - i klartext: Ta bort hindren i arbetsrättslagstiftningen! Vi moderater har tillsammans med övriga borgerliga partier vid ett flertal tillfällen framfört vårt krav om behovet av att modernisera arbetsrätten genom att göra den mer flexibel och bättre anpassad till framför allt de mindre företagens situation. Det är nu hög tid att även ni i regeringsställning inser att det behövs ett samlat grepp och en genomgripande översyn av hela arbetsrätten. Kunde vi enas om detta skulle det, det är min fulla övertygelse, ge fler jobb och ökad tillväxt, vilket i sin tur skulle ge oss större möjligheter att bibehålla en bra välfärd i Sverige - eller, som en insiktsfull person uttryckt det: "Om tillväxten inte förbättras kommer vi inte att kunna behålla våra välfärdssystem." Det är ett citat av statsminister Göran Persson. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 1, men jag står naturligtvis även bakom övriga moderata reservationer.

Ingrid Burman (V)

Anf. 111 Ingrid Burman (V)

Fru talman! Nu fick vi höra samma sak igen. Jag slås fortfarande över den grundinställning som tycks finnas här, nämligen att småföretagare vill avskeda vem som helst, att de är lurendrejare som gärna sparkar hur som helst, att det är en slit-och-släng-mentalitet hos småföretagare gentemot de anställda. Det är den grundsynen som ständigt finns här. Innan vi genomförde undantagen i turordningsreglerna fanns lika mycket kritik mot facken att facken såg till att fel personer sparkades. Nu har bevisbördan ändrats - ja. Men det finns fortfarande möjlighet att gå vidare. Det finns diskrimineringslagstiftning och jämställdhetslagstiftning. Jag hoppas att vi kan stärka dem ytterligare.

Cristina Husmark Pehrsso (M)

Anf. 117 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Herr talman! I detta betänkande kan vi se att det faktiskt finns väldigt stora brister i vår välfärdsstat och att situationen till och med har förvärrats för många. Det gäller inte minst de utsatta barnen, asylsökande barn, som vi hörde Ingrid Burman beskriva, barn med psykisk ohälsa, barn med funktionshinder och barn som drabbas därför att nedrustningen inom hälso- och sjukvården drabbar dem extra hårt. Men barns utsatthet kan också handla om barn som lever i ganska normala familjer där försämrad ekonomi och arbetslöshet slår hårt direkt. Regeringens skrivelse som vi bland annat behandlar i det här betänkandet i dag avser det fortsatta arbetet med att förverkliga barnkonventionen. Vi instämmer i att en fördjupning och insikt i detta viktiga arbete är bra och viktigt på alla plan, men vi anser att regeringens skrivelse i allra högsta grad präglas av ett förmyndarperspektiv och ett myndighetsperspektiv. Barnens välbefinnande verkar snarast ses som en direkt funktion av de offentliga anslagen. Det sägs inte så mycket om de indirekta effekterna av regeringens förda barnpolitik. Herr talman! Sverige lämnade den 31 oktober 2002 sin tredje rapport till barnkommittén, det vill säga FN:s kommitté för barnets rättigheter. Och mycket på grund av att regeringen har en tendens att försköna verkligheten och inte ta upp viktig information utan bara berätta vad som står i lagtexter och förordningar, inte hur det egentligen ser ut i praktiken för barn, lämnade frivilligorganisationerna en alternativ rapportering till regeringens rapport. Detta borde regeringen ha tagit till sig på allvar, men så verkar inte ha varit fallet. Vi har, från moderat sida, i detta betänkande ett antal reservationer och ett särskilt yttrande där vi till viss del berör detta, det vill säga hur det ser ut ute i verkligheten och hur barn påverkas av den nu förda politiken. Vi anser att den största klyfta som vi ser i dag i samhället är den som går mellan dem som har ett arbete och kan försörja sig och dem som är tvingade att leva på socialbidrag under en längre tid. Barn och ungdomar som växer upp i en miljö där ingen omkring dem lever på eget arbete löper en stor risk att hamna i ett socialt utanförskap. Socialbidraget som förut var tänkt som ett tillfälligt stöd har för många blivit en permanent inkomstkälla som låser in familj och barn i bidragsberoende och utanförskap. Vi vet att det ofta medför psykisk ohälsa. Någon hänsyn till försörjningsbördan finns inte. Detta slår särskilt hårt mot invandrare som på grund av dåliga språkkunskaper, bristande utbildning och en misslyckad integrationspolitik ofta startar på en mycket låg lönenivå. Herr talman! Vi vill också framhålla vikten av att samhället har förtroende för familjen men samtidigt erbjuder ett gott stöd till familjer som behöver det i olika skeden och kriser. Man ska då utgå från individerna med en stor portion respekt. Det är lätt att glömma bort föräldrarna i ett samhälle där alla förväntas arbeta minst heltid. På TV ser vi i dag program från Utbildningsradion om curlingföräldrar, sandwichföräldrar och allt vad vi har. Det är tidsbrist för väldigt många familjer som inte hinner vara tillsammans med sina barn för rätten till heltid. Det är det vi kan läsa om i vår press. Ett förtroende för familjen handlar bland annat om att ge elever och deras familjer rätt att finna en skola, en undervisningsform, som passar just dem. Det kan vara en kommunal skola eller en friskola men skolorna måste ha likvärdiga möjligheter och rättvisa villkor, oavsett vem som driver dem. Funktionshindrade barn och ungdomar måste precis som alla andra själva ha rätt att välja skola. Naturligtvis måste alla skolor vara anpassade för att ta emot barn med särskilda behov. Om målsättning om integration och anpassning ska gälla ska också de barnen kunna få välja skola. Det sker inte bäst genom att stänga Ekeskolan i Örebro. Vi ska låta de skolorna vara kvar som alternativ för dem som så önskar. Allt annat anser jag vara kränkande särbehandling. Herr talman! Varje år blir åtskilliga missbrukande kvinnor gravida. Det väntade barnet riskerar att få allvarliga skador vid moderns missbruk under graviditeten. Men myndigheterna har få om ens några möjligheter att stoppa kvinnors missbruk genom att omhänderta mamman. En bestämmelse som gör det möjligt med ett tvångsomhändertagande skulle ha en stor preventiv effekt. Vi anser att regeringen borde lägga fram ett förslag till lag om tvångsvård av gravida missbrukande kvinnor. Detta om något borde vara att sätta barnkonventionen i främsta rummet, allt enligt barnkonventionen artikel 3. Vi vill också framhålla vikten av att barn som blir vittne till eller själva utsatta för våld inom familjen får tillgång till en stödperson som kan hjälpa dem att bearbeta sina traumatiska upplevelser. Det är vanligt att barn i familjer där det förekommer våld blir nästa generations förövare. Att hjälpa dessa barn är därmed viktigt, en viktig brottsförebyggande insats. Herr talman! Psykiska problem och vantrivsel bland ungdomar tycks öka. Varje år begår mellan 30 och 50 ungdomar i åldern 10-19 år självmord. Medan självmordsfrekvensen i andra åldersgrupper minskar ligger ungdomars självmordsfrekvens kvar på en alldeles för hög nivå. Hälso- och sjukvården möter barn och ungdomar när de är som mest utsatta. Det är därför av allra största betydelse, särskilt vad gäller barn- och ungdomspsykiatrin, att vården är tillgänglig. Var och en ska veta att vården finns när de bäst behöver den och att den är av hög kvalitet. Vårt gemensamma förslag från borgerligheten att införa en nationell vårdgaranti skulle eliminera nuvarande problem med oacceptabelt långa köer inom barn- och ungdomspsykiatrin. Herr talman! Trots straffskärpning och andra lagstiftningsåtgärder har det visat sig att barn och unga flickor könsstympas i Sverige eller i sina tidigare hemländer. Enligt vår uppfattning är det viktigt att misstänkta fall av könsstympning kommer till polis och åklagares kännedom och att det resulterar i en domstolsprövning. Vi måste fordra att gällande lagstiftning följs, framför allt eftersom det är ett kränkande och mycket allvarligt ingrepp för dessa barn. Vi anser att det är rimligt att misstankar inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten om könsstympning av underåriga får lämnas till polis- och åklagarmyndighet. Så är i dag inte fallet när det gäller brott som kan anses ge lindrigare straff än två år. Detta är horribelt. Herr talman! Vi står självklart bakom samtliga moderata reservationer och det särskilda yttrandet som Moderaterna har i detta betänkande. Men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1.

Kerstin Heinemann (Fp)

Anf. 118 Kerstin Heinemann (Fp)

Herr talman! Det här betänkandet är ganska omfattande eftersom det handlar om både regeringens skrivelse och motioner från allmänna motionstiden 2002 och 2003. Det är många motioner som behandlas. De flesta avslås med hänvisning till pågående utredningar. Men det finns anledning att lyfta de frågorna ändå för att visa att de fortfarande är aktuella så att de inte glöms bort i olika utredningar och tiden rinner i väg. Vi har 15 reservationer och två särskilda yttranden i betänkandet. Jag hinner inte beröra samtliga. Herr talman! Folkpartiet liberalerna anser att barn ska vara en prioriterad grupp i samhället. I goda tider är barnen de som först ska gynnas, i dåliga tider de sista som ska missgynnas. Även om barn i Sverige lever under levnadsförhållanden som är mycket bättre än i många andra länder finns det alltför många barn som far illa i olika situationer. Det är barn till missbrukare, till psykiskt sjuka och till föräldrar med bristande förmåga. Det är barn som utsätts för misshandel och sexuella övergrepp, barn som bevittnar våld i hemmet eller befinner sig i svåra vårdnadstvister. Det är barn som inte får sina grundläggande behov av mat, kläder, sömn, regler och normer tillgodosedda och inte minst sitt behov av omsorg och kärlek. Vi får inte heller glömma de funktionshindrade barnen och flyktingbarnen, även om de inte finns med direkt i det här sammanhanget. Sammantaget kan jag till min sorg konstatera att det i Sverige finns alltför många barn som på olika sätt och av olika orsaker far illa på ett sätt som gör att deras framtida liv kan komma att präglas av det som de har blivit utsatta för under barn- och ungdomsåren. I regeringens skrivelse om barnkonventionen framkommer inte mycket av barnens svårigheter och problem. Därför anser vi från Folkpartiet liberalerna att regeringen i kommande skrivelser borde visa mer på de problem som finns och vad som verkligen görs eller inte görs åt dem och att skrivelsen ska ha mindre karaktär av översiktliga målbeskrivningar som döljer problemens allvar. Herr talman! Förebyggande insatser är viktiga på alla områden, inte minst när det gäller drogmissbruk och kriminalitet bland unga. Föräldrarna har naturligtvis ett stort ansvar, men alla mäktar inte med detta och behöver stöd och hjälp. Folkpartiet anser att om skolpersonal, socialsekreterare och polis misstänker drogproblem eller andra allvarliga bekymmer ska familjen alltid underrättas. Vi tycker också att drogtest bör tillåtas på barn under 15 år med föräldrarnas medgivande. Problem med langning, försäljning och servering av alkohol till minderåriga måste bekämpas, bland annat med kännbara och snabba sanktioner. Barn till missbrukare, psykiskt sjuka eller kriminella kan fara extremt illa. Vi vet genom forskning att de barnen löper större risk att få ett sämre liv än andra barn. Man talar ibland om dessa barn som de glömda barnen eftersom de också ofta blir inbundna, tysta och ibland får ta ett väldigt stort ansvar både för föräldrar och syskon. Mellan 80 000 och 100 000 barn i Sverige har föräldrar med allvarlig psykisk sjukdom, och ca 100 000 barn växer upp i familjer med missbruk. Det är ett skrämmande stort antal barn. De barnen om några behöver stöd av sociala nätverk och professionell personal. Socialtjänst och psykiatri måste arbeta utifrån ett barnperspektiv för den här gruppen av barn och inte bara utifrån ett vuxenperspektiv. Folkpartiet liberalerna anser därför att regeringen snarast bör återkomma med förslag om ytterligare åtgärder för att ge de här barnen vård och stöd. Vi anser att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att utveckla metoder och samarbetsformer för dem som arbetar med den här problematiken. Herr talman! Varje år föds i Sverige mellan 100 och 150 barn med så kallat fetalt alkoholsyndrom samt 200-300 barn som får mindre omfattande skador men ett bestående handikapp beroende på mammans alkohol- eller narkotikamissbruk under graviditeten. Undersökningar visar att spritkonsumtionen bland såväl unga flickor som kvinnor ökar oroväckande. Såväl ungdomar som unga kvinnor måste göras medvetna om att ett foster kan få skador om kvinnan dricker alkohol under graviditeten. Kunskaperna om fetalt alkoholsyndrom och andra fosterskador till följd av moderns alkohol- eller narkotikabruk är mycket begränsade på alla nivåer i dag. Det verkar som om vi i Sverige har överraskats av att det föds barn med sådana skador här hos oss. Vi anser därför att det bör byggas upp ett nationellt kunskapscentrum med bred kompetens kring barn med fosterskador av alkohol och narkotika. Syftet bör vara att dessa barn ska kunna identifieras och diagnostiseras så tidigt som möjligt och kunna placeras i stabila familjeförhållanden. En annan förebyggande åtgärd är att vi vill göra det möjligt att tvångsomhänderta missbrukande gravida kvinnor. Vi anser att det skulle kunna ha en stor preventiv effekt. Myndigheterna har i dag få möjligheter att stoppa dessa kvinnors missbruk genom att omhänderta dem. Därför anser vi att regeringen bör lägga fram ett förslag till lag om tvångsvård av gravida missbrukare. Herr talman! Detta är innehållet i vår reservation nr 24, som jag nu yrkar bifall till. Att barn och ungdomar mår så dåligt att de begår självmord är ett misslyckande för ett samhälle. 30-50 ungdomar i åldrarna 10-19 år begår varje år självmord, och antagligen är det många fler än så som försöker ta sitt liv. Här måste åtgärder vidtas. Vi har vid flera tillfällen tagit upp detta i utskottet, men jag tycker att det är viktigt att lyfta fram det i dag igen. Kunskapen bland till exempel skolpersonal om hur man tar hand om barn som mår dåligt och har tecken på självmordsbenägenhet måste öka. Här behöver regeringen återkomma med förslag om hur kunskap och beredskap ska kunna öka för att förhindra att barn och ungdomar tar sina liv. Herr talman! Barn som lever i familjer med ekonomisk knapphet kan få problem med hälsa och skolgång. Fattigdomen påverkar också barnens sociala situation. Att inte kunna delta i aktiviteter som skolan ordnar eller tillsammans med kamrater på fritiden därför att föräldrarna inte har pengar till utrustning eller olika typer av avgifter gör att dessa barn hamnar utanför kamratgemenskapen. Flera andra länder har antagit mål för att reducera barnfattigdomen. Det bör även Sverige göra. Vi uppmanar regeringen att lägga fram en plan för hur man ska kunna halvera barnfattigdomen under mandatperioden. Barn är utan tvivel en utsatt grupp. Enligt Folkpartiets mening är det dags att sätta ytterligare fokus på barn- och ungdomsfrågorna. Det är dags att inrätta tjänster som barnombud i regionerna eller kommunerna. Dessa bör ha likartade uppgifter som den nationella barnombudsmannen. De ska inte ha en myndighetsutövande funktion, och de ska inte heller ta över uppgifter som ligger på socialtjänst, landsting och frivilligorganisationer. Det är viktigt att vi skapar opinion kring barn- och ungdomsfrågor, och det kan också vara en stor samhällsekonomisk investering. Herr talman! Jag står bakom samtliga våra reservationer och yttranden, men som sagt yrkar jag bifall endast till reservation 24.

Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 119 Ulrik Lindgren (Kd)

Herr talman! Jag står bakom alla våra reservationer, som i det här betänkandet är ganska många, men begränsar mig till att yrka bifall till reservationerna 2 och 27. "Jag tror att det viktigaste är att barns rättigheter, skyldigheter och barns bästa ska spridas över hela världen." Det säger Gustav Runnström, sju år, på Östra skolan i Falun enligt ett reportage i Falu-Kuriren den 11 maj. Tidningen gör ett reportage om hur en förskoleklass i Falun tagit sig igenom FN:s barnkonvention genom att ta del av en saga om varje artikel i barnkonventionen med åtföljande samtalsfrågor. Just detta tror jag är den viktigaste framgången för barnkonventionen: Medvetenheten bland barn och andra om de rättigheter som barn ska ha har ökat. De osynliga barnen har blivit lite synligare. Det tränger igenom att jag som barn inte måste finna mig i att ta på mig att vara tyst, att bli misshandlad eller att på annat sätt bli kränkt. Brottsförebyggande rådet menar att detta är ett viktigt skäl till att vi fått en fyrdubbling av antalet polisanmälningar om barnmisshandel i Sverige mellan 1980 och 1995. Det finns säkert en massa andra skäl också, men barnkonventionen tror jag har varit en väldigt viktig faktor här. I övrigt måste man dock ställa frågan hur mycket barnkonventionen egentligen har förverkligats i Sverige. Det är ju avsikten: Det ska bli verklighet av barnkonventionen. Det har nu gått 14 år sedan påskriften. Den här veckan har Sveriges Radio rapporterat, efter att ha gått igenom ett par polisdistrikt i Stockholm, att färre än två av tio anmälningar om sex- eller våldsövergrepp ledde till fullständig utredning samt att utredningen kunde dröja upp till två år. Ofta måste då barnet också bo kvar hos förövaren denna tid. Den fruktansvärda signal som detta ger är naturligtvis att det inte är någon idé att anmäla, för jag kommer ändå inte att få någon hjälp. Anmälningsfrekvensen har ökat dramatiskt, och det är positivt. Men vad gör vi av resultatet? Hur möter vi den här anmälningsfrekvensen? Framför allt på grund av denna punkt har Kristdemokraterna i dag hos talmannen begärt en extra riksdagsdebatt om övergrepp mot barn. Vi vet också att 200 000 barn lever i missbruksmiljö. Mycket få av dessa glömda barn får hjälp i form av gruppverksamhet för barn till missbrukande föräldrar eller på annat sätt. Det finns ett antal kommuner som på ett begåvat sätt försöker göra detta, men de är på tok för få. Vi har också i många sammanhang debatterat köerna inom barn- och ungdomspsykiatrin - upp till två års väntetid. Barnombudsmannen har i olika rapporter larmat om att barn inte blir hörda vid vårdnadsutredningar, att det i för hög grad blir delad vårdnad utan att barnet verkligen har fått säga sin mening och att det trots den ökade anmälningsfrekvensen fortfarande är så att de som har skyldighet att anmäla vid misstanke om att barn far illa inte anmäler i den utsträckning de faktiskt har lagstadgad skyldighet att göra. Barnombudsmannen har också redovisat i 2003 års enkät till kommunerna att 169 kommuner och 15 landsting har tagit beslut om att genomföra barnkonventionen. Det tycker jag inte kan värderas som ett gott resultat alla dessa år efter det att Sverige anslutit sig till barnkonventionen. Det är alltså svårt att dra någon annan slutsats, herr talman, än att barnkonventionen inte når de mest utsatta barnen. Barnkonventionens anda och intentioner ska beaktas i allt beslutsfattande som rör barn, säger vi allesammans. Då borde naturligtvis i synnerhet de barn som är mest utsatta få se just ett sådant förverkligande av barnkonventionen. I Kristdemokraternas motion med anledning av regeringens skrivelse om barnkonventionen skriver vi om behovet av en mer konkret strategi för att möjliggöra kommunsektorns genomförande av barnkonventionen och behovet av en strategi särskilt för barn i utsatta situationer. Allt som skrivelsen anger är naturligtvis inte fel i sig - att tydliggöra barnperspektiv i statsbudgeten, att följa vilka effekter Barnombudsmannens förtydligade mandat och befogenheter har för utvecklingen av barnkonventionsarbetet i kommunerna, att göra en förstudie om möjligheterna att inrätta ett barnrättscentrum och så vidare. Det är en lång lista på åtgärder som skissas i skrivelsen. Men när förverkligandet inte når de mest utsatta är det naturligtvis befogat att fråga efter en strategi särskilt för barn i utsatta situationer och också någonting mer konkret vad gäller en strategi för att möjliggöra kommunernas genomförande av barnkonventionen. I reservation 2 följer vi upp dessa krav, varför jag som sagt, herr talman, yrkar bifall till reservation 2. I reservation 27 pekar vi på att det borde göras en nationell kartläggning av kommunernas tillämpning av artikel 34 i barnkonventionen, som stadgar att alla barn ska skyddas mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp, samt artikel 19, som slår fast att alla åtgärder ska vidtas för att skydda barnet mot övergrepp, varför jag också yrkar bifall till denna reservation. I reservation 32, som handlar om barn till missbrukare och psykiskt sjuka, pekar vi på den utredning som har gjorts och som har rubriken Det gäller livet - stöd och vård till barn och ungdomar med psykiska problem . I den utredningen föreslogs det en lagändring med den ungefärliga inriktningen att sjukvården ska uppmärksamma barns behov av information och stöd när föräldrarna har allvarliga sjukdomstillstånd. Det som man då närmast tänkte på var när föräldrar är allvarligt psykiskt sjuka. Det förekommer på tok för mycket av glömska. Var finns i dessa fall barnen? Herr talman! Det handlar naturligtvis inte bara om insatser från kommunsektorn när det gäller att förverkliga barnkonventionen. I reservation nr 8 framhåller vi gemensamt från oppositionen vikten av en gemensam värdegrund för våra myndigheter. Vi har en sådan för skolväsendet och borde även ha en gemensamt för samtliga myndigheter. Det kunde kanske ha haft sin betydelse för polisens prioritering av anmälningar av övergrepp på barn. Skrivelsen och utskottets betänkande ger oss intrycket att barn- och familjepolitiken i Sverige så som socialdemokrater och vänsterpartister har utformat den är den som mest stämmer överens med barnkonventionen. Där talas om föräldraförsäkringen och maxtaxereformen som gjort att fler föräldrar jobbar mer, vilket leder till fler platser i barnomsorgen. Den beskrivningen tycks vara tillräcklig. Det här är dock inte riksdagens mening. I betänkandet redovisas riksdagens minoritetsbeslut i maj för ett år sedan om mångfald i barnomsorgen, och då bifölls en reservation med följande lydelse: "Föräldrar har rätt att fritt välja barnomsorg. Barnomsorgen måste vara väl utbyggd, med olika alternativ." Där framhölls också: "Valfrihet innebär också en möjlighet för dem som vill i större utsträckning vara hemma med sina barn." Riksdagens majoritet anser alltså något annat än vad vår minoritetsregering med sitt stödparti Vänsterpartiet anser om vilken politik som bäst stämmer överens med barnkonventionen. Inte ens i en bisats redovisar socialdemokrater och vänsterpartister i betänkandet hur riksdagsmajoritetens beslut ska tillmötesgås. Det syns inte heller i riksdagens arbete i övrigt. Uppenbarligen tänker man bara låta tiden gå. En naturlig fråga är i dag naturligtvis vilka initiativ som är på gång för att tillmötesgå riksdagsmajoritetens krav. Med tanke på tidens gång, herr talman, får jag nöja mig med detta så länge.

Kerstin Heinemann (Fp)

Anf. 118 Kerstin Heinemann (Fp)

Annika Qarlsson (C)

Anf. 120 Annika Qarlsson (C)

Herr talman! Det är stora och viktiga frågor som det här betänkandet spänner över, och det handlar om det viktigaste som vi har - barnen. Jag står bakom Centerpartiets 12 reservationer och 6 särskilda yttranden i betänkandet, men jag yrkar för tids vinnande bifall endast till reservation nr 20. På bara några decennier har möjligheterna för unga ökat dramatiskt, men också kraven på att "bli något". Prestationskraven har ökat såväl från skolan som från föräldrar och samhället i övrigt. Ungdomars känsla är att den som inte klarar skolan i princip är körd - den är "ingen", och vem behöver en "ingen"? Förra året slog BRIS larm om att det var en så stor ökning av samtalen som handlade om självmord och självmordstankar. Den stora ökningen är nu nästan tredubblad. Den ökande psykiska ohälsan är speciellt stor bland unga flickor, och den kryper allt längre ned i åldrarna. Vi måste inse allvaret när 12-13-åringar inte ser någon mening med att leva utan ser självmord som en lättnad och en lösning. Det är ett förskräckligt betyg till alla oss vuxna. Det behövs ökad kunskap om ungdomars psykosocila tillstånd och om vilka faktorer som påverkar detta för att få en fördjupad samhällsdebatt, där vi slutar låtsas som om problemen inte finns. Det finns myter om att man måste vara psykiskt sjuk för att ta livet av sig, men sanningen är ju att det är ytterst få som är det. Däremot står de under stark psykisk press, är förtvivlade och ganska ofta deprimerade. Av någon anledning känner de sig under en tid isolerade, desperata, olyckliga och ensamma. Herr talman! Den som knockas behöver hjälp. Boxaren har sin sekond. Dessa unga har inga sekonder. Många föräldrar, precis som barnen, lever i en skruvad värld, där människovärdet mäts i pengar och framgång. De hinner inte, kan inte eller har inte förmågan att inse allvaret fullt ut. I skolan är lärarna pressade och saknar kunskap på det här området. Skolhälsovården är bantad, och för psykisk ohälsa är den näst intill obefintlig. Det dör tre gånger så många i självmord än de som dör i trafiken. I trafiken har vi en nollvision. Vi arbetar systematiskt med att förebygga och få ned dödssiffrorna där - men vad gör vi för att förebygga självmord? Enligt min mening alldeles för lite. Det är ett komplext problem, och det finns många riskfaktorer som måste identifieras och kompenseras med positiva faktorer. Självmordsfrekvensen minskar i andra åldersgrupper men inte bland ungdomarna. Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa har tagit fram utbildningsmaterial, men över hälften av landets alla skolor saknar en plan för hur dessa elever ska bemötas, och på ännu fler skolor, närmare 70 %, saknar personal utbildning för detta. Köerna till BUP är oacceptabelt långa. I går kunde vi läsa om 17-åringen som skar sig själv och sade att hon ville dö men inte togs på allvar eller trots det inte var tillräckligt desperat för att ta sig innanför dörrarna och få den vård som hon så väl behöver. Det finns kunskap, men vi använder den inte. Föräldrar är andra viktiga aktörer i detta arbete. De behöver tid, kunskap och stöd, förebyggande och vid situationer och i olika akuta kriser. Det är viktigt att samhället har förtroende för familjen, och det är lika viktigt att den finns där och stöttar när det behövs. Familjepolitiken måste underlätta föräldrarollen, så att den uppväxande generationen blir trygg. Det är angeläget att föräldrautbildning inte enbart omfattar tiden före födelsen och småbarnsåren utan strävan bör vara att föräldragrupper består längre tid. Barn med föräldrar som lider av psykisk sjukdom, missbrukar alkohol eller droger eller är kriminella löper självklart en extra stor risk att fara illa. Det behövs metodutveckling och nya samarbetsformer för barnpsykiatrins, socialtjänstens och vuxenpsykiatrins arbete med dessa barn. I dag blir de berövade sin barndom och sin tilltro till vuxenvärlden. Runt de här barnen måste samhället stå starkt. Herr talman! Den moderna familjen präglas av tidsbrist. Det leder till att kontakten mellan föräldrar och barn minskar - det sociala kittet försvagas. Samtidigt leder föräldrarnas stress lätt till slitningar och konflikter i familjen, vilket har negativa effekter för barnens trygghet och välbefinnande. Ur detta perspektiv ställer vi oss i Centerpartiet frågande till hur barnen gynnas av att föräldrarna genom maxtaxereformen uppmuntras att arbeta än mer. Vårt tydliga intryck är i stället att ett av barnfamiljernas största önskemål är att få bättre möjligheter att tillbringa mer tid med barnen, och det arbetar Centerpartiet för. Ekonomisk knapphet i en familj kan på sikt påverka barnens hälsa och skolgång. Fattigdom får omedelbara konsekvenser för barn. Flera andra länder har antagit mål och planer för att reducera barnfattigdomen. Jag anser att Sverige bör följa dessa exempel. Centerpartiet har tagit fasta på de larmrapporter som både Barnombudsmannen och Rädda Barnen kommit med. Barnen är speciellt utsatta när en förälder blir arbetslös eller sjuk, och därför föreslår vi nu differentierade nivåer i trygghetssystemen som följer oavsett om man har försörjningsansvar eller ej. Det vore ett sätt att stärka just barnens situation. Att de med de lägsta inkomsterna och med minst marginaler ska betala så hög skatt är också något som Centerpartiet arbetar för att ändra på. Vi vill stärka dessa människors möjligheter att bestämma över sin egen vardag. Herr talman! När det gäller att förebygga, att arbeta preventivt, så jobbar våra grannländer aktivt och prövar nya grepp. Där har man både gjort stora utbildningssatsningar och prövar nya metoder som speciella familjesamtal. Om man jämför med vår situation i Sverige kan man se det som att vi har en stor damm med stora hål i fördämningen. I dag lägger vi all kraft på att med en trasa torka upp vattnet som forsar ut i stället för att laga hålet. Man kan se den utveckling som vi har med höga sjuktal och en ökande psykisk ohälsa enbart som ett problem - eller så kan man se det positiva att det faktiskt finns människor som är friska nog att bli sjuka i ett sjukt samhälle. Det är ju i grunden vårt sätt att leva och hur vi tar hand om varandra som måste förändras. Mycket av det som görs är bara lagning av dammen. Vi måste ställa oss frågan: Måste vi ha en damm som riskerar att brista? Måste vi ha unga människor som ger upp? Måste vi ha ett samhälle där vi är allt friskare, men mår allt sämre? Svaret från Centerpartiet är nej. Vi ställer oss frågan: Hur ska det vara när det är som bäst? Och sedan utformar vi politiken från grunden och utan dammar som brister. När det är som bäst känner vi alla att tillvaron är begriplig, hanterbar och meningsfull.

Kerstin-Maria Stalin (Mp)

Anf. 121 Kerstin-Maria Stalin (Mp)

Herr talman! Kamrater och åhörare! Jag står bakom alla reservationer och yttranden där Miljöpartiet finns med, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation 21. Det känns som ett hån att stå här och prata om barnkonventionen, tycker jag - särskilt efter de undersökningar som det har pratats så mycket om under de senaste dagarna om hur det står till med handhavande av brott mot barn. Alla har pratat om det i dag också. Ett tag kändes det som att dessa undersökningar omkullkastade hela min tro på att det går att göra någon nytta i politiken. Barnmisshandelsutredningen utmynnade i en proposition, och sedan då? På frågestunden sade folkhälsoministern: En sak har vi gjort. Vi har utökat anmälningsskyldigheten. I både utredningen och propositionen föreslås det att man ska utbilda alla som kommer i närheten av brott mot barn. Vänstern och vi har varit med om att förhandla fram den här skrivelsen som innehåller en strategi. Den är inte så hemskt bra, men den var värre från början. När det gäller att införliva barnkonventionen i lagen kom inte hela vägen fram. Saker och ting går inte så fort. Vi fick i alla fall regeringen att lova att fortsätta att arbeta med att införa barnkonventionens mening i lagstiftning, attityder och praxis, och det ska vi följa upp. Och som det ser ut är det bråttom. Socialutskottet och justitieutskottet har arbetat gemensamt med narkotikafrågan. Kanske kunde socialutskottet och justitieutskottet arbeta tillsammans också med barnfrågor. Allt detta med barnmisshandel och brott mot barn handlar ju egentligen om juridik. Det här betänkandet handlar alltså inte bara om skrivelsen, utan det behandlar också en massa motioner. Under punkt 30 om förebyggande och andra insatser för barn i utsatta situationer ser det alldeles förskräckligt ut. Alla har egna reservationer. Läser man igenom alla reservationer finner man att vi egentligen tycker ganska lika. Här borde vi kunna samsas och tvinga fram medel för att barn inte ska fara illa. Miljöpartiet kallas just nu för regeringens stödparti. Vi har tillsammans med Vänsterpartiet skyldighet att driva barnfrågor i budgetförhandlingarna och sätta barnfrågorna högt upp på listan. Jag gjorde det i anslutning till vårpropositionen, och det var ganska slitigt, måste jag säga. Men till slut fick vi igenom att NASP - ett institut för självmordsprevention - skulle få pengar för att jobba i skolor. NASP fick de pengar som man hade sagt att man ville ha, och det känns ju underbart. Det är kanske meningsfullt med politik i alla fall, när jag tänker efter. Inte alla ekonomer har tunnelseende. Det finns några enstaka som inte har det, och jag hyllar Stefan de Vylder som har skrivit boken Barn och ekonomisk politik . Jag har några sådana här böcker som fungerar som biblar för mig. Stefan de Vylder säger så här: Vid fastställande av kommande statsbudget ska man fästa speciell vikt vid hur den föreslagna budgeten påverkar barn och ungdom samt förkasta samtliga förslag i regeringens budgetförslag som kan bedömas ha påtagligt negativa effekter för våra barn och barnfamiljer. Det är ord och inga visor. Detta är ju en barnbilaga. Regeringen har så smått börjat med att göra en liten ansats, men jag tycker att man börjar från fel håll. Man tittar först i budgeten och säger sedan: Där och där har vi satsat pengar. Jag skulle vilja att man gjorde tvärtom, och det har jag skrivit motioner om. Man borde titta på alla områden i budgeten och se efter hur olika saker påverkar barnen. Man måste se lite längre än näsan räcker. Det är svårare att bota i efterhand än att förebygga, och framför allt är det dyrare. I konventionen om barns rättigheter art. 19 slås bland annat fast att konventionsstaterna har ett ansvar för att upprätthålla sociala program i förebyggande syfte. Sverige har även reglerat detta i socialtjänstlagen, SoL. Där finns det uttryckt att socialnämnden ska verka för att barn och ungdomar växer upp under trygga förhållanden. Därmed åligger det starkt både staten och kommuner att verka för att barns uppväxtmiljö är trygg och stabil och helst fri från missförhållanden. Det låter väldigt bra. Hur ofta har vi inte både läst och hört att vi ska se till barnens bästa. Ofta är det vuxnas behov som styr beslut. Man kan inte ens säga att föräldrar alltid agerar utifrån barns bästa. Titta till exempel på hur det går till vid vårdnadsutredningar! Då tänker man på sig själv som vuxen. På flera områden kan det bli väldigt mycket bättre om vi lyfter fram barns egna röster och stärker deras rätt. Häromsistens var jag på ett seminarium som Rädda Barnen höll. Det handlade om barn och det kommande EU. Där presenterade man en lista över hur olika länder diskriminerar barn, och alla länder var uppräknade. I sammanfattningen skriver man: I alla EU-länder - alltså även i Sverige - diskrimineras barn till romer och andra minoriteter, barn med funktionshinder, asylsökande barn och barn som lever i fattigdom. Detta tål verkligen att tänka på! Apropå detta med att vuxna ser till sig själva och inte till barnen tänker jag på alkohol och droger. Hur i himmelens namn tänkte regeringen när man förhandlade med EU om införselkvoter? Hur stämmer det med barnkonventionen egentligen? Eller tänkte man inte alls? Eller tänkte man bara på sig själv som vuxen? Tack, herr talman, och tack för att ni lyssnade.

Margareta Israelsson (S)

Anf. 122 Margareta Israelsson (S)

Herr talman! Jag ska börja med ett citat: "Därför är det värdefullt att med jämna mellanrum ta ett helhetsgrepp; att analysera område efter område i avsikt att enbart se hur barnen har det. Det innebär att ett politiskt intresse fokuseras till barnfrågorna åtminstone för en tid, och det är viktigt." Så skriver ambassadören och barnrättskämpen Thomas Hammarberg i boken Barnet och den politiska viljan . Han menar att arbetet med att implementera barnkonventionen i Sverige måste göras synligt på olika sätt. Jag håller med honom och tycker att dagens debatt är ett bra exempel på detta. Den har ju tillkommit just för att regeringen har valt att ta detta helhetsgrepp, det organiserade tänkande som en strategi innebär. I 1998 års strategi uttalade regeringen att barnkonventionen är ett viktigt instrument för att tillvarata barns och ungas rättigheter och intressen. Att sprida kunskap och medvetenhet om konventionen var då det viktigaste inslaget i förverkligandet av barnkonventionen i Sverige. Dessutom underströks att konventionen i första hand skulle nå beslutsfattare vars verksamhet påverkar barns vardag, vuxna som arbetar med barn samt barn och ungdomar själva. Fem år senare kan regeringen konstatera att strategiarbetet varit framgångsrikt inom flera områden, medan det inom andra återstår mycket att göra. Trots att den allmänna medvetenheten och kunskapen om barnkonventionen och dess intention kan sägas ha ökat i samhället, har barnkonventionen ännu inte blivit ett självklart redskap i planering och beslut inom något samhällsområde. Det finns ett stort behov av vägledning kring vilka frågor som är viktiga att prioritera och arbeta med när det gäller barns och ungas inflytande och delaktighet i frågor som rör dem, understryker regeringen. Det är mot denna bakgrund man ska se på de förslag som regeringen nu lägger fram i den nya strategin. Och Catherine Persson gjorde i sin inledning en uppräkning av några av de insatser som finns där. Jag är fullständigt övertygad om att det är så här en ansvarstagande nation måste göra, att vi måste visa att vi tar implementeringsarbetet på allvar, om vi verkligen vill att barnkonventionen ska nå ut i olika delar av vårt svenska samhälle. Just därför blir jag så förvånad över Moderaternas protester mot formen för strategiarbetet. Jag känner ju inte detta parti som ett parti som är emot organisation och ordning och reda, tvärtom. Nu väljer man i stället en retorisk inriktning i sin reservation där man talar om myndighetsanslag. Hela denna skrivelse, precis som den första strategin, handlar ju om hur regeringen tar sitt ansvar för att föra ut barnkonventionen i den vardagliga verksamheten - kunskapen om den och tillämpningen av den. Jag måste få en förklaring av Cristina Husmark Pehrsson. Har vi läst och diskuterar vi samma dokument? Låt mig ställa samma fråga till Ulrik Lindgren. Kristdemokraterna skriver i sin reservation nr 2 att det behövs en mer genomarbetad strategi för genomförandet av barnkonventionen i Sverige. Jag är med på alla förslag till förbättringar. Men är inte detta att skjuta över målet? Vad är det för struktur ni har att komma med? Jag läser i motionen: "Familjens betydelse för barnens välbefinnande, såsom den formuleras i barnkonventionen, måste uppvärderas och få genomslag i lagstiftning och beslutsfattande. Vidare saknas en genomtänkt strategi för att stödja och förbättra för de mest utsatta barnen i Sverige." Låt oss ta det där med familjen först. Naturligtvis är familjen viktig för barnen. Vi står bakom varje rad i barnkonventionen, varje artikel. När Ulrik Lindgren och Kristdemokraterna i sin motion citerar artikel 18 nämner man bara punkterna ett och två, inte punkt tre. Men vi står bakom även den. Den handlar om barn till förvärvsarbetande föräldrar och deras rätt att få den barnomsorg de behöver. Tycker inte ni i Kristdemokraterna att det är viktigt med barnomsorg? Jo, naturligtvis gör ni det. Ni försöker bara att på alla sätt insinuera att socialdemokrater inte tycker att föräldrar är viktiga för sina barn. Det är inte sant! Jag är beredd på en debatt i den frågan när som helst, även om de situationer där det är föräldrarna som är det största hotet mot barnens välbefinnande. Även i dessa situationer har nämligen konventionsstaterna skyldighet att skydda barnen. Flera motioner och reservationer talar om situationen för de utsatta barnen. Jag är glad för de motionerna, men beklagar reservationerna. Min glädje består i det gemensamma engagemanget för de barn som far illa. Vår gemensamma vilja är att kunna identifiera problemen, lösa dem och skapa förutsättningar för de utsatta barnen att gå vidare med sina liv. Nu hoppas jag att vi har i färskt minne att det är mindre än ett år sedan vi beslutade om ett flertal insatser för de utsatta barnen. I detta betänkande finns ett särskilt avsnitt som berör dem. Där behandlas också motionsyrkandena. Det faktum att samtliga partier har en egen reservation med påpekanden och krav åt olika håll - ja, den spridningen visar på den höga ambition som finns på området. Även om jag och Socialdemokraterna yrkar avslag på reservationen, ser vi ett fortsatt behov av analys och insatser på flera håll. Men vi anser också att riksdagen måste pressa på implementeringen av redan fattade beslut. Vi har, som det står i betänkandet, nyligen beslutat om skärpt anmälningsskyldighet och krav på förbättrat samarbete på olika myndigheter, och vi måste se till att de metoderna används. Även i den här debatten antyds på olika sätt att familjepolitiska stöd ligger bakom de sociala problemen. Det är en klassisk skillnad mellan partierna. Vår bestämda uppfattning är att en stor del av arbetet för att skapa goda uppväxtvillkor för barnen går genom att vi stärker, inte försämrar, den gemensamma sektorn och stödet till familjerna. Vi vill samarbeta för att göra begreppet "barnfrid" till verklighet i Sverige. Vi ska skydda barnen mot exploatering, mot övergrepp och alla former av utsatthet. Det kräver en politisk beslutsamhet och modet att våga vara vuxen. Jag ska göra några korta kommentarer till några inlägg. Folkpartiet kräver att nästa skrivelse bör redovisa problemen. Så tror jag också att det blir. Regeringen brukar varva strategi, redovisningsskrivelse och strategi, och då blir det nog en redovisning nästa gång. Fråga: Varför vill Folkpartiet bara drogtesta ungdomar om föräldrarna vill det? Kan det inte vara ett signifikant samband mellan föräldrar som inte vill det och hur det står till med barnen? En kommentar också till Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag måste säga att jag gläder mig över det särskilda yttrandet när det gäller inkorporeringen av barnkonventionen. Det känns bra att vi nu gemensamt kan pressa på det fortsatta arbetet. Också Centern skriver att det hela tiden gäller att omformulera och pressa på för en förbättrad lagstiftning till skydd för barnen. Jag hade tänkt att kort kommentera pengarna för självmordsprevention, men det har ju Kerstin-Maria Stalin berört i sitt anförande. Med detta avslutar jag med att yrka bifall till socialutskottets förslag till beslut och avslag på samtliga reservationer.

Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 123 Ulrik Lindgren (Kd)

Herr talman! Margareta Israelsson, jag och alla övriga, tar jag för givet, har ett gemensamt intresse av att strategin för barnkonventionens förverkligande resulterar i just ett förverkligande, att det konkret för barnen blir något annorlunda. Betänkandet anger att det strategiska barnkonventionsarbetet inom ett flertal områden har varit framgångsrikt, och detsamma sade Margareta Israelsson i sitt anförande nu. Jag vill ändå ha ett litet samtal och en diskussion, Margareta Israelsson, om på vilka områden vi egentligen kan avläsa att de 14 årens arbete har gett ett konkret utfall till fördel för just de utsatta barnen. En sådan sak som att flera kommuner i dag har dokument som barnplaner och barnbokslut för att förverkliga barnkonventionen är bra. Men det är inte givet att ett dokument ger den konkreta förbättringen. Dokumentet kan ju ha en reflexion där man ser ett barns behov men inte väljer att tillgodose behovet. Man kan ha ekonomiska inskränkningar och man kan göra andra ekonomiska prioriteringar som gör att det ändå inte blir det som skulle vara till fördel för barnet. Lagstadgad skyldighet för flera myndigheter att samverka som vi har haft sedan förra året, anser jag är rätt. Men det kan naturligtvis inte med automatik avläsas som en framgång förrän vi ser ett resultat för barnen. En ekonomiskt och befogenhetsmässigt förstärkt barnombudsman är också rätt beslut, men vad har det gett konkret för barnen? Vi har sedan förra året också en utvidgad skyldighet att anmäla till kriminalvårdsmyndighet. Vad har Margareta Israelsson att säga om den konkreta effekten för barn?

Margareta Israelsson (S)

Anf. 124 Margareta Israelsson (S)

Herr talman! Jag tror faktiskt inte att vi kommer att uppnå ett förverkligande av barnkonventionen. Det låter kanske konstigt när jag säger det. Jag tror och hoppas att barnkonventionen ska få vara det instrument som hela tiden driver oss framåt och vidare till ytterligare förbättringar. Det synsättet leder till att man inte heller kan lyfta upp barn för barn och säga: Det här har det inneburit. Jag tror att när vi sitter med de lagförbättringar som barnkonventionen kräver av oss att göra ger vi barnen rätten att bli lyssnade på och rätten att vi tar hänsyn till deras situation. Hela tiden, precis som Ulrik Lindgren pekar på både i sitt inlägg och nu i repliken, upptäcker vi saker där det här inte riktigt fungerar, där vi måste flytta fram positionerna ytterligare. Det kan handla om rättsväsendet som flera har berört. Det kan vara situationer i skolan. Det kan vara på det sociala området. Vi måste putsa vidare.

Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 125 Ulrik Lindgren (Kd)

Herr talman! Jag delar Margareta Israelssons synpunkt och tror att vi inte når fram. Det är som med demokrati. Det är ett evighetsarbete som man ska slita med jämt. Det finns ingen Utopia som är uppnåbar. Det gäller att putsa sig fram. Vi knyter förhoppningar till vårdnadsutredningen exempelvis som finns sedan 2002. Vi motser förslag om hur barn på riktigt ska kunna komma till tals i vårdnadsutredningar. Barnombudsmannen har exempelvis talat för att barn borde få egna företrädare i vårdnadsutredare som verkligen talar för barnet. Vi kanske måste ompröva hela vårdnadsutredningssystemet och inte så slentrianmässigt - som det verkar i dag - tilldöma delad vårdnad. Vi måste prioritera annorlunda. Det är ett evighetsarbete. Kommunerna och staten måste prioritera rätt. Vi måste få till stånd resurstillskott till olika barnområden. Det finns också en berättigad fruktan med tanke på hur det har gått bakåt. Vi måste ta nya tag. Vi har debatterat missbrukarvården i flera sammanhang här i kammaren. Socialstyrelsens rapport har visat att det har gått käpprätt åt fel håll med missbrukarvården sedan 1995. Detta kommer att få fruktansvärda konsekvenser för barns uppväxt och deras villkor i familjerna. Ett besked som Margareta Israelsson kanske skulle kunna ge när det gäller att putsa och komma framåt är hur det har gått med regeringens och majoritetens förhandlingar med Landstingsförbundet om vårdgarantin. Om vårdgarantin har det sagts att den ska bli förverkligad bland annat genom 1,7 miljarder till. Det finns flera intressen i de 1,7 miljarderna. En del av de 1,7 miljarderna ska komma vårdgarantin till del så att köerna till barn- och ungdomspsykiatrin om möjligt försvinner. Vi får en förverkligad garanti där. Hur långt har ni kommit med Landstingsförbundet?

Margareta Israelsson (S)

Anf. 126 Margareta Israelsson (S)

Herr talman! Under den första tiden av vårt arbete med barnkonventionen sökte vi formerna för den. Vilken uppgift skulle Barnombudsmannen ha? Hur skulle vi bygga upp arbetet innan vi fick den första strategin? Sedan har inriktningen handlat om barnets bästa. Vi kan se det i mängder av protokoll från kammaren. Vi kan se i tidningsartiklar och debattprogram hur vi har diskuterat hur vi ska utforma lagtexter och hur vi ska utforma vårt samhälle så att det vi gör och beslutar om är till barnets bästa. Det har varit en viktig fas, en klok strategi också utan att någon utformar den. Nu måste vi ta nästa steg. Vi talar om att vi måste lyssna på barnen. Barnen måste bli hörda. Vad är det de säger? Vad upplever de i sin situation? Vad är det som händer i barnens och de ungas värld? Jag tror att vi just nu är i ett tredje steg mot att faktiskt också ta hänsyn till barnets vilja. Jag är därför glad att Ulrik Lindgren nämner just 2002 års vårdnadskommitté som ska titta på barnets situation när föräldrarna separerar och umgänge och annat inte riktigt fungerar. Jag är alldeles övertygad om att vi där kommer att få se att barnets inställning och önskan mer får driva på hur de vuxna utformar reglerna. Det tror jag är framkomstvägen för hur strategin ska gå vidare.

Kerstin Heinemann (Fp)

Anf. 127 Kerstin Heinemann (Fp)

Herr talman! Vi märker i olika rapporter hur alkoholen blir ett allt större problem i Sverige. Det är ju inte bara skador på dem som dricker. Vi vet att skadorna på foster ökar när kvinnorna missbrukar. Information och upplysning hjälper inte. Det har inte visat sig vara någon bra metod. Det är helt självklart att kvinnor på mödravårdscentralen blir upplysta om att det är olämpligt att dricka alkohol. Att man använder alkohol redovisas inte. Det antecknas på mödravårdscentralen och skickas in till missbildningsregistret om man använder läkemedel, om man röker och så vidare. Alkohol kanske man frågar om, men det skickas inte in. Vi vet i dag egentligen inte hur många barn i Sverige som har skador av alkohol. Det är angeläget för ett samhälle att se till att barn inte föds med olika typer av skador. Det är vi överens om. Därför har jag lite svårt att förstå att man inte vill ta tag i den här frågan och att man inte vill hjälpa de här kvinnorna att komma ifrån missbruket. Vi vet ju att man ibland måste tvångsomhänderta missbrukare både för att skydda mamman och för att skydda barnet. Varför är ni socialdemokrater inte beredda att hjälpa till i detta förebyggande arbete?

Margareta Israelsson (S)

Anf. 128 Margareta Israelsson (S)

Herr talman! När det gäller alkohol är ju situationen kritisk för den person som missbrukar alkohol oavsett om hon är gravid eller inte. Det är kanske den första utgångspunkt man måste ha för hur man utformar lagar vad gäller tvångsmedel. Om vi talar om gravida kvinnor och de risker de kan utsätta sig och fostret för är alkohol inte den enda. Det finns en mängd risker, också risker som vi vet är påtagliga och medför skador. Det finns kanske ingenting som säger att det i så fall bara skulle vara alkohol som gav skäl för ett omhändertagande. Att omhänderta just kvinnorna i den här situationen ser vi i dag inte som en framkomstväg. Däremot tror jag att vi inom detta område, precis som en del andra, måste fundera vidare på om det finns insatser vi kan göra i mödrahälsovården för att på ett bättre sätt upptäcka och förebygga den här typen av skador.

Kerstin Heinemann (Fp)

Anf. 129 Kerstin Heinemann (Fp)

Herr talman! Det är klart att de allra flesta kvinnor tar åt sig information om alkohol, narkotika, läkemedel och vad det än kan vara. Det är väldigt mycket som man varnas för på mödravårdscentralen. Det är fisk och allt möjligt som man inte ska äta under graviditeten. Det är väldigt strikt. Men alkohol och även narkotika har tydligen varit en svår sak att ta upp. Det kan vi också se inom sjukvården. Man frågar inte patienterna om deras alkoholproblem. Det är väl för känsligt. Nu ser vi att det blir fler och fler barn som föds med skador. Därför tycker jag att samhället har en skyldighet att ta tag i den här frågan ordentligt. Om vi ser till dem som verkligen är missbrukare, de som är inne i ett missbruk, för det är ju dem vi talar om, handlar det naturligtvis först och främst om att få dem att sluta med missbruket, vilket inte är så lätt alla gånger. Det vet vi ju eftersom vi får tvångsomhänderta både narkomaner och alkoholister. Men i det här sammanhanget är det naturligtvis lika svårt för den gravida mamman. Det finns missbrukare som slutar när de är gravida. Det är jag helt medveten om. Men vissa gör inte det. Det visar det faktum att vi får fler och fler barn med de här väldigt svåra skadorna, för det är mycket besvärliga skador de här barnen får. Vi vet att mammor som har fått sådana här barn, inte minst de som är adopterade, inte klarar av barnen. Jag tycker att det finns all anledning för oss att inte vänta alltför länge, tills vi får alltför många barn med de här skadorna. Det här handlar ju inte om kvinnor som bara tar en öl eller ett glas vin utan om dem som är svåra missbrukare. Vi borde för deras skull och för barnens skull i vissa situationer kunna tvångsomhänderta dem för vård.

Margareta Israelsson (S)

Anf. 130 Margareta Israelsson (S)

Herr talman! Jag lyssnar på den ståndpunkten. Vi får säkert återkomma till den saken. Men det är också ett faktum att vi tillåter människor att köpa cigarettpaket där det står att rökning dödar. Ändå är det tillåtet att röka. Det finns en större fråga, men problemet är naturligtvis viktigt att fundera vidare över. Jag är säker på att vi får återkomma till det.

Annika Qarlsson (C)

Anf. 131 Annika Qarlsson (C)

Herr talman! Förra veckan när jag åkte hem på torsdagskvällen blev vi stående i Vårgårda och fick vänta ungefär en kvart tjugo minuter. Det var bara ett spår som kunde trafikeras. Det var trafikproblem, sade man. Jag steg av tåget i Alingsås, satte mig i taxin, och då berättade taxichauffören om hur dagen hade varit för taxi. Först hade man haft en massa ledningsfel och de hade fått köra för alla tåg som inte kunnat gå, men på kvällen hade ett spår varit avstängt därför att en flicka hade slängt sig framför tåget. För ungefär en månad sedan gick jag av tåget i Herrljunga. De som skulle åka vidare till Vänersborg fick åka buss därför att det var en flicka som hade slängt sig framför tåget i Vara. I fredags var jag på en gymnasieskola i Alingsås och hamnade i personalrummet med datatekniker som inte har direktkontakt med eleverna. Bland dem satt också två lärare. Det blev tal om att det hade varit förseningar och om vad som hade hänt dagen innan. Jag hade en elev, säger den ena kvinnan, som kastade sig framför tåget för ett år sedan. Den manliga läraren hade också en elev som han just nu arbetade med väldigt mycket eftersom eleven helt klart var i riskzonen. Jag läser i handlingarna och ser att man gör satsningar, att man försöker. Man använder väldigt många vackra ord. Det har även varit interpellationsdebatter med Östros. Det finns många vackra ord. Det är så det känns. Det finns en stor frustration, och det finns en riktigt otäck utveckling på det här området när unga människor känner sig icke-behövda. De tycker att det är meningslöst, och lättnaden och lösningen är att ta livet av sig. Ibland kan jag känna att det blir en massa vackra ord. Kan du ge mig något mer än vackra ord, Margareta?

Margareta Israelsson (S)

Anf. 132 Margareta Israelsson (S)

Herr talman! Med den debattformen skulle jag kunna säga att det inte var vackra ord som Annika Qarlsson använde. Jag tror inte att det är på den nivån som vi som vuxna, med den omsorg som vi känner om den uppväxande generationen, ska diskutera den här frågan. Självfallet är det som Annika Qarlsson säger och som vi pekar på i betänkandet att det här är en stor och svår fråga som man måste möta på flera sätt. Jag kan inte tänka mig att säga att självmordspreventionen ska lösas genom att vi lägger ansvar på skolpersonalen. Jag skulle heller inte känna mig trygg med det. Det här är mycket större frågor. Eftersom önskan är att jag inte ska säga vackra ord kanske jag skulle sluta prata där. Jag tror nämligen inte att det finns ett beslut som vi kan fatta här, vare sig det handlar om pengar eller att vi bestämmer någonting. Vi kan inte lagstifta om känslor. Vi kan inte lagstifta om ångest. Vi kan inte lagstifta om kärlek. Däremot är det självfallet så att vi behöver bättre möjligheter för unga människor att bli hörda om hur deras situation är och att bli sedda, skulle jag vilja säga. Det kanske tarvar en del beslut. Det kan man säkert besluta om. Men att vi skulle hitta en lösning som skulle göra att det här problemet var borta tror jag tyvärr inte. Men jag tror på beslut där man möjliggör för barnen att bli sedda och där man talar med de unga människorna. Men kom ihåg att det är just den situationen som är det utmärkande för en självmordskandidat. Man gör allt för att det inte ska synas. Det tycker jag också har varit det svåra när man tagit del av debatten i tidningar där nära och anhöriga säger att just då visste jag ingenting.

Annika Qarlsson (C)

Anf. 133 Annika Qarlsson (C)

Herr talman! Även om jag inte tror att du kommer att hålla med mig om slutsatsen skulle jag vilja påstå att du faktiskt satte fingret på det jag var ute efter. Du pratade om barnkonventionen och att man tar ett helhetsgrepp. Det gör man över just barnfrågorna. Men det jag saknar är självkritiken, där man kanske funderar över och frågar sig: Vart leder vår politik? Det var det jag var inne lite grann på i mitt anförande. Det handlar om hur vi kan ge dem med de minsta marginalerna större möjlighet att påverka sin vardag, att ge makt till var och en att också ansvara för sin situation. I det finns den familjefråga som du debatterade tidigare och även tog upp i ditt anförande. Familjen måste finnas som ett första stöd och en trygghet. Där är vi inte i dag. Vi har släppt över väldigt mycket av familjens ansvar till att bli någon annans ansvar. Jag kan gå igenom punkt för punkt där jag någonstans landar i att jag skulle vilja att Socialdemokraterna funderade på om maxtaxan verkligen var det bästa för barnen, om det är när man har små barn som man ska arbeta som mest och så vidare. I det här har vi olika uppfattning, helt klart. Men jag kan se, från de utgångspunkter jag har, att det handlar om att vi måste bygga ett helt annat samhälle, ett friskt samhälle, där människor kan vara friska i stället för att må så dåligt som de gör i dag.

Margareta Israelsson (S)

Anf. 134 Margareta Israelsson (S)

Herr talman! Den där retoriken har jag väldigt svårt att ta till mig. Det måste jag säga. För det första är hela den svenska lagstiftningen, hela samhället, uppbyggt på familjens betydelse. Så är det ju. Det finns till och med de som tycker att det är för starkt åt det hållet. För det andra tycker jag att man gör det väldigt enkelt för sig. Jag tycker faktiskt, Annika Qarlsson, att om detta är Centerpartiets åsikt är den utstuderat enkel, om man försöker beskriva ett så svårt problem som den ångest som många unga upplever med maxtaxan eller att föräldrarna arbetar. Tvärtom finns det forskning som visar på betydelsen av barnens möjlighet att gå i förskolan. Det var det jag läste om senast. Det är ingen som debatterar den frågan längre, utan det har en betydelse. Vad man däremot diskuterar är situationer som barn upplever i konflikter med vuxna, där de inte ser någon möjlighet att kunna lösa sina problem när de växer upp. Jag tror inte att det är ett allmänt problem kring hur vi bygger upp barnomsorg eller skolan. Det handlar mycket om hur vuxna och unga människor förhåller sig till varandra. Vi ska lägga mer energi på det än att hela tiden skuldbelägga människor som arbetar mer eller mindre och indirekt i detta antyda att personer som inte arbetar är bättre föräldrar. Jag tror inte på den retoriken.

Cristina Husmark Pehrsso (M)

Anf. 135 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Herr talman! Margareta Israelsson inledde med att förfasa sig över Moderaternas retorik. Jag ska ge en klar och tydlig vägledning om vad detta ger anledning till. Först och främst handlar det om den alternativa rapportering som frivilligorganisationerna har skickat till FN:s barnrättskommitté. De tycker att regeringen skönmålar. Det var en av anledningarna. För det andra handlar det om skrivelsen. Jag ska läsa ur den. Den var utgångsläget till vår kritik i den motion som vi väckte med anledning av skrivelsen. Punkten 2.2 har rubriken "Vem riktar sig strategin till?" Där står följande i skrivelsen: "De aktörer som är centrala för genomförandet av konventionen är således i första hand de offentliga organen - regeringen, riksdagen, förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting. Det är framför allt gentemot dessa som de hittillsvarande insatserna har riktats. Men även domstolarna har en viktig roll ." I stycket längre ned står följande: "Det finns även ett antal andra aktörer - utanför den offentliga sfären - som är viktiga för att barnkonventionen skall bli förverkligad och få ett genomslag för dem som ytterst är berörda, dvs. barn och unga. Det är frivilligorganisationer, folkrörelser, idrottsrörelsen, fackliga organisationer, näringslivet, media, forskningen, familjen och sist, men inte minst, barn ." Sist, men inte minst, barnen. Familjen kommer näst sist, och sist kommer barnen. Samtidigt säger Margareta Israelsson att det är barnen som är den framkomliga vägen för att vi ska genomföra barnkonventionen. De nämns sist, och familjen nämns näst sist. Det är bakgrunden till varför jag använde den retoriken.

Margareta Israelsson (S)

Anf. 136 Margareta Israelsson (S)

Herr talman! Det finns starka skäl till varför strategin är utformad så. Det finns inget i barnkonventionen som lägger ett ansvar på barnen att se till att konventionen blir implementerad. Det är därför de står sist. Det ankommer inte på barn att se till att konventionen blir verklig. Föräldrarna står näst sist därför att deras uppgift är så självklar och så fastlagd i konventionen. Den fostrande och ansvarsfyllda rollen som föräldrarna har är också tydlig. Samhället har den stora uppgiften att se till att konventionen blir känd hos föräldrar och barn men också i samhället i övrigt. Precis vad konventionen bygger på - som vi diskuterade förut - handlar det om de situationer när familjen, barn och föräldrar, inte klarar sina uppgifter. Det är där strategin krävs. Det är där våra insatser krävs för hur det ska vara här, hur det ska vara där, hur vi ska se till att samhället går in med insatser på ett sätt så att barnets bästa och det som finns runtomkring barnet vårdas på ett bra sätt. Om regeringen skulle utforma en strategi till föräldrarna tror jag att vi skulle ha svårt att diskutera den på det sätt vi nu diskuterar den här strategin. Det skulle bli ännu svårare att komma överens. Det kanske det skulle vara inom de olika partierna. Vi har olika synpunkter på hur vi vill forma den egna familjen, hur vi organiserar familjeliv och vad vi gör hemma. Jag tycker inte att det är den politiska uppgiften att börja där. Det är förklaringen till varför regeringen understryker att det är myndigheternas roll att veta vad det handlar om.

Cristina Husmark Pehrsso (M)

Anf. 137 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Herr talman! Jag vill bara återigen säga att det finns andra aktörer utanför den offentliga sfären som är viktiga för att barnkonventionen ska kunna förverkligas. Där kommer familjen näst sist. Det är det synsättet som skiljer sig från vårt. Jag anser inte att frivilligorganisationer, folkrörelser, idrottsrörelser och fackliga organisationer i den delen har ett större ansvar än familjen. Det var bra att jag fick möjlighet att ta en replik. Jag skulle vilja ha ett till förtydligande av Margareta Israelsson. Det handlar om barn och ungdomar som blir könsstympade i Sverige eller utomlands. Frågan gäller sekretessen. Det står i betänkandet att "sekretess inte hindrar att polisanmälan görs i fall av grov könsstympning, för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år". Det kan inte vara rimligt. Grov könsstympning som ska ge fängelse i över två år - då ska sekretessen brytas. Var går gränsen för grov könsstympning och lindrig könsstympning, Margareta Israelsson?

Margareta Israelsson (S)

Anf. 138 Margareta Israelsson (S)

Herr talman! Vi hade funderingar med den frågan - om det inte var någonting som var "på gång". Jag suckade lite när Cristina Husmark Pehrsson tog upp frågan! (CRISTINA HUSMARK PEHRSSON (m): Jag såg det.) Jag kom på att jag helt hade glömt att uppdatera mig och ta med det papperet. Jag säger kanske fel namn på kommittén. En statlig kommitté har haft i uppgift att titta på - eller håller fortfarande på att titta på - sekretessfrågor. Där har denna fråga belysts. Vi utgår från att när frågan kommer på remiss kommer problemet att lösas. Vi kommer att bevaka problemet. Cristina Husmark Pehrsson säger att frivilligorganisationer togs med till och med före familjen. Men de är också viktiga för strategin. Det underströk Cristina Husmark Pehrsson själv när hon sade att de hade skickat en egen rapport till Genèvekommittén för att belysa hur implementeringen går till i Sverige. Det tycker jag är bra. Jag tycker inte att det är något negativt i att frivilligorganisationerna säger att regeringen kan göra mer. Det är klart att det optimala skulle vara om det inte behövdes, men jag tycker att det är bra att vi har goda organisationer i Sverige på området som hela tiden är med och pressar på. De har en viktig roll.

Ingrid Burman (V)

Anf. 139 Ingrid Burman (V)

Herr talman! Margareta Israelsson och jag har samma syn när det gäller strategidokumentet, synen på målen för den generella välfärden. Jag ska också tacka Margareta Israelsson för hennes pedagogiska klargörande av vilken typ av dokument det här är. Jag försökte också göra det. Jag har upptäckt i debatten att man tror att det är en redogörelse om hur konventionen fungerar, men det är fråga om strategin och vilka den riktar sig till. Det är inte det min replik ska handla om. Margareta Israelsson berörde kort de motioner som finns fogade till betänkandet. Vi har bland annat en reservation som handlar om hemlösa barn. De finns, men finns inte. De finns i verkligheten, men de finns inte i statistiken. De finns i trappuppgångarna, men de finns inte i utredningarna. De finns någonstans flytande. Det handlar om barn som är placerade av socialtjänsten men inte finns där de borde vara placerade. Ingen vet hur många de är, och så vidare. Margareta Israelsson och utskottets majoritet besvarar motionen med att säga att en redovisning har begärts av regeringen om vad som hittills har gjorts och planerade åtgärder för bland annat hemlösa. Ja - i vid mening. Här har vi de glömda barnen. Jag tycker inte att det är ett svar på motionen. Jag skulle vilja höra hur Margareta Israelsson funderar vidare kring detta. Jag tror inte att socialdemokratin bortser från detta. Här är faktiskt ett vitt område, såvitt vi har förstått. Vi har försökt att titta efter om något är på gång. Vi hittar ingenting.

Margareta Israelsson (S)

Anf. 140 Margareta Israelsson (S)

Herr talman! Detta är, precis som Ingrid Burman pekar på, en grupp som är väldigt svår att ge en siffra på. Jag kan säga att i den utredning jag leder om sexuellt exploaterade barn har vi funnit att det här är en grupp som det finns anledning att titta närmare på. Vi har i flera fall kunnat konstatera att i de fall barn rymmer hemifrån - det händer ju ibland - och hittas i gruppen som finns på gatan kan vi diskutera konturerna av var hemlösheten finns. Ofta sätter man dem i en bil och kör dem tillbaka till hemmet som de har rymt ifrån utan att det finns någon mellanstation. Visst finns det särskilda problem kring barn som vistas mycket på gatan. Där finns också gruppen barn som finns på gatan därför att föräldrarna inte har något boende. Vad vi menar med "gatan" kan vi lämna därhän. Det arbete som har skett kring hemlöshet och som rapporten belyser är insatserna på riksnivå. Men jag är övertygad om att om man ska möta frågan om hemlöshet och barnen som finns där är det arbetet ute i kommunerna som är det centrala. Dessutom tror jag att man måste fylla på det här i det beslut som vi tog för ett år sedan kring de speciellt utsatta barnen, därför att det är inte lösningen att kalla dem hemlösa. Oavsett om de finns här eller där tror jag att det centrala är att se dem som de utsatta och se behovet av att det anmäls så att de får den hjälp som de ska ha.

Ingrid Burman (V)

Anf. 141 Ingrid Burman (V)

Herr talman! Hur ska vi lösa det då, så att de får den hjälp de ska ha? Man har jobbat med hemlöshet på riksnivå, vi har haft projektmedel och det har kommit en rapport, men barnen nämns inte, såvitt jag minns. Det handlar om de vuxna. Problemet med de här ungarna är att de inte ens definieras som hemlösa. I regel har de någon stationär ort på papperet. De bara finns där. De lever i andra miljöer i månader, ibland kortare tid, ibland längre tid. Visst kan vi tala om dem som utsatta barn - jag tror att det är en lämplig etikett. Men de är fullständigt osynliggjorda. Jag har alltså inte hittat dem i någon pågående utredning. Jag har inte hittat dem i det övergripande arbetet med hemlösa på riksnivå, som vi och ni och Miljöpartiet har initierat. Visst är det socialtjänstens ansvar, men kunskapen om dem är dålig. Vad vi skulle vilja är att man tittade på just det här problemet. Jag tror inte att det finns någon i utskottet som inte tycker att det här är ett angeläget område. Om det är någon som har kunskap om det pågår något arbete, berätta det för mig efteråt. Jag delar uppfattningen att vi bör göra någonting för den här gruppen. Vi kan strunta i var vi lägger det, men vi måste först synliggöra problemet. Jag saknar det i dag. Jag har inte sett det någonstans. Hur gör vi?

Margareta Israelsson (S)

Anf. 142 Margareta Israelsson (S)

Herr talman! Jag upprepar mig nog när jag säger att det är oerhört viktigt att de här barnen också anmäls. Jag är lite tjatig med det här, de lagar som vi har stiftat. Vi stiftar en lag, och när det har gått tillräckligt lång tid, så att vi har glömt det lite, kan vi börja med nästa krav. Kravet på att anmäla barn som far illa måste bli än mer viktigt när det gäller barn som man ser inte har ett hem att gå till eller har ett hem som man inte går till. Det är absolut nödvändigt. Jag kan dela den uppfattning som Ingrid Burman har, att det också borde vara viktigt att man i ett sådant sammanhang markerar att det framgår av anmälan att barnet inte har ett hem eller inte vistas i det hem som eventuellt finns, så att det finns möjlighet för kommunerna att synliggöra. Jag kan känna att man kanske inte alls gör det på ett bra sätt. Jag tycker att vi ska börja där. Vi ska pressa våra kommunpolitiker så att de synliggör detta i det sociala arbetet ute i kommunerna. Vi måste lära oss att anmälningar inte bara ska göras i vissa situationer, utan det här är ett klart fall där barn far illa och där barn är mycket utsatta. Då ska det göras en anmälan, och man ska tydliggöra hur situationen ser ut.

Gunilla Wahlén (V)

Anf. 143 Gunilla Wahlén (V)

Herr talman! Som vi har hört ska alla beslut analyseras utifrån ett barnperspektiv - inte bara vissa beslut, delar av beslut eller ibland, utan alla och alltid. Barnets bästa ska sättas främst både på lång och på kort sikt. Det betyder att samhället ska byggas hållbart, jämlikt och jämställt. En sådan grund främjar barnens bästa. Vi har långt kvar tills detta är förverkligat både internationellt och nationellt. Sverige är medlem i EU, vilket gör att alla medborgare, även barnen, i de 25 länderna på olika sätt påverkas av vilka prioriteringar och beslut som fattas i EU. Vår vänsterpolitik som relaterar till EU och som sätter barnen främst handlar bland annat om en rättvis asylpolitik. EU:s asylpolitik får konsekvenser för barnen även i Sverige. Asylsökande barns situation i Sverige kan många gånger vara väldigt svår, framför allt när det gäller de gömda barnen och barn till föräldrar som av olika skäl inte kan ta hand om dem. Vi måste stärka de ensamkommande barnens rättigheter. EU måste beakta barnets bästa i alla direktiv och förslag i EU:s asyl- och migrationspolitik. Barns egna asylskäl ska prövas, handläggningstider ska kortas och barn ska bemötas på ett sätt som gör att deras röst blir hörd. Ett asylsökande barn ska ha samma rätt till skydd, stöd och utbildning som andra barn i Sverige. Om den generella välfärden urholkas sätts våra sociala skyddsnät inför svåra prioriteringar. I dessa prioriteringar måste barns rättigheter och bästa komma i förgrunden. Unga flickor och pojkar utnyttjas och säljs över Europas gränser. Vi måste verka för en lagstiftning som stoppar trafficking , prostitution och sexuell exploatering. Det är en skam att EU-parlamentarikern och vänsterpartisten Marianne Erikssons rapport röstades ned inom EU. Det innebär att vi stillatigande tvingas åse den handel med unga flickor som är ett resultat av social nedrustning i många av våra grannländer. Sverige måste kunna garantera att dessa unga, som också finns i vårt land, får den uppväxt, det skydd och stöd som de har rätt till enligt barnkonventionen. Sociala myndigheter och polis måste göra sitt yttersta för att säkra dessa barns rättigheter. Herr talman! En hög alkoholkonsumtion hos befolkningen drabbar ofta barnen hårdast. Barn i familjer med missbruk får ofta ta ett vuxenansvar, ansvara för sig själva, syskon och föräldrar. Det innebär en utsatthet och ett utanförskap som präglar möjligheterna till utbildning och eget liv. En restriktiv och solidarisk alkoholpolitik ur ett folkhälsoperspektiv är redskap för att ge barn och unga en alkoholfri uppväxt. Jag kan instämma med dem som tidigare har sagt att Sveriges införselkvoter på alkohol drastiskt har ökat konsumtionen. Vi behöver skapa regler och stärka kontroll som gör att konsumtionen minskar, eftersom barnen kommer att utsättas för de negativa konsekvenser som en hög alkoholkonsumtion innebär. All diskriminering av minoritetsbefolkning måste motverkas. De mest utsatta vid diskriminering är barnen. Romer är en utsatt minoritetsgrupp i Europa, och även i Sverige är barn till romer en särskilt utsatt grupp. Flickor och pojkar måste få samma möjligheter att utvecklas och förverkliga sina drömmar. Det innebär lika rättigheter i ett jämställt samhälle. Jämställdhet mellan kvinnor och män gynnar barnen. Det gäller såväl inom utbildning som inom arbete. Flickorna och pojkarna behöver manliga och kvinnliga förebilder. Det gäller inte bara ekonomiskt och socialt utan även medicinskt, kulturellt och inom idrotten. Insatser för jämställdhet gynnar barnen. Avslutningsvis instämmer jag i Ingrid Burmans yrkande, och jag yrkar bifall till reservation 9.

Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 144 Ulrik Lindgren (Kd)

Herr talman! Vi vet alla att förverkligandet av barnkonventionen liksom inte bara kan skrivas fram i olika dokument eller anställas fram, så att vi får avlönade medarbetare i en sådan utsträckning att vi får barnkonventionen förverkligad. Det fordras ett oerhört brett folkligt stöd, som för många andra projekt. Framför allt fordras det att föräldrarna är på speaking terms med politikerna, att de verkligen känner att de betraktas som en viktig politisk resurs och som myndiga människor som kan fatta beslut om exempelvis sina egna barn. Det vill säga att det handlar om ett större bejakande av vad föräldrarna faktiskt vill. Jag citerade i mitt inledningsanförande det nu årsgamla beslutet om att föräldrarna fritt ska kunna välja barnomsorg. Barnomsorgen måste vara väl utbyggd i och för sig - så menar vi alla - men med olika alternativ. Valfrihet innebär också att den som i större utsträckning vill vara hemma med sina barn ska ha möjlighet att vara det. Vi har måhända lite olika politisk syn på hur mycket befullmäktigande och bemyndigande som vi kan ge föräldrarna i det här sammanhanget och på uttolkningen av vad man utifrån barnkonventionen kan ge och inte ge till föräldrarna. Men majoritetens mening är, som sagt, att föräldrarna ska ges en större beslutsmakt över sin egen situation än vad minoriteten är villig att ge i riksdagen. Den naturliga frågan är då: Vad avser majoriteten att göra för att tillmötesgå riksdagsmajoriteten i den här frågan och ge mera beslutsmakt till föräldrarna?

Gunilla Wahlén (V)

Anf. 146 Gunilla Wahlén (V)

Herr talman! Många föräldrar vittnar om att de inte upplever sig betrodda eller att de ges möjligheter att utöva det ansvar som de faktiskt har. De har ju bara två saker att välja mellan. Det är antingen att vara hemma utan samhällsekonomiska subventioner eller att anlita den enda lösning som samhället anvisar, nämligen kommunal barnomsorg. Många skulle vilja ha en större flexibilitet. De skulle vilja kunna vara hemma något längre. De allra flesta vill på något sätt kombinera arbete och hemarbete men upplever att de inte får det förtroendet, det bemyndigandet, från den politiska bestämmandeinstansen. Därför protesterar de lite överallt i landet i dag och undrar: Varför kan vi inte få vara hemma lite längre med våra barn? Då säger förstås Gunilla Wahlén att de har den möjligheten. Men de har alltså en inskränkt möjlighet till detta eftersom de ekonomiska subventionerna till barnfamiljerna är så ensidigt inriktade att det handlar om att anpassa sig till ett sätt att leva. Annars blir man utan samhällets subventioner till barnfamiljerna. Oavsett vad vi nu har för mening om det här är alltså riksdagens majoritets mening att vi ska gå i en annan riktning. Vi ska i högre grad tillgodose föräldrarnas tyckande i den här frågan. Minoriteten har rimligen då att anpassa sig till detta och verkställa något av riksdagens beslut. Frågan kvarstår alltså: Vad avser ni två partier som har en motsatt ståndpunkt nu att göra för att tillmötesgå föräldrarna och riksdagsmajoritetens beslut?

Margareta Israelsson (S)

Anf. 145 Margareta Israelsson (S)

Herr talman! Det är väldigt svårt att förstå resonemanget. Föräldrar ska ju inte ges något ansvar för sina barn. Föräldrar har ett ansvar för sina barn. Föräldrar är de som vårdar, tar hand om och har skyldighet att hjälpa barnet i barnets utveckling. Samhället, samhällets insatser och samhällets skyddsnät, träder först in när föräldrarna av någon orsak inte har förmåga att hjälpa barnet eller då föräldrarna behöver stöd för att barnet ska få sina rättigheter tillgodosedda. Barn som har föräldrar som tar hand om dem, vårdar dem och hjälper dem med det de ska ha hjälp med och ser till att de har en bra uppväxt, att de har kamrater och att de har ett rikt fritidsliv behöver inte omfattas av riksdagsbeslut om olika saker. En vanlig förälder ser ju till att följa det som finns i barnkonventionen utan att ha läst barnkonventionen. Det är där det brister som man måste hjälpa och stötta på olika sätt.

Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 146 Ulrik Lindgren (Kd)

Gunilla Wahlén (V)

Anf. 147 Gunilla Wahlén (V)

Herr talman! Ja, det är en väldig diskussion om vad föräldrarna ställer för krav och vad föräldrarna upplever och vilka rättigheter föräldrarna ska ha. Jag vill vända på det och säga att det här handlar om barnens rättigheter och barnens möjligheter och barnens tillvaro. Visst kan föräldrar uppleva att samhället lägger sig i saker när det gäller vården av barnen, men i vissa situationer måste samhället hjälpa och stötta barnet. Det är därför som vi har lagstiftning om omhändertagande och olika saker för att skydda barnet. Jag förstår inte riktigt att vi nu har kommit in i en diskussion som handlar om föräldrars rätt att arbeta eller att inte arbeta. Det handlar om barnens rätt att ha tillgång till en bra miljö, barnens rätt till en skyddsmiljö. Jag förstår inte riktigt varför man vänder och säger att det är föräldrarnas rättigheter vi ska diskutera här. Grunden är att där det inte finns föräldrar och där föräldrar inte mäktar med att ta sitt ansvar är det barnens bästa som man ska se - föräldrarna kanske inte klarar av att se barnens bästa. Om jag som förälder ser att mitt barn har speciella behov som inkräktar på min tillvaro som förälder är det upp till mig att se till att jag förändrar mitt liv så att mitt barn får sina behov tillgodosedda av barnomsorg, skola och vad det nu är för någonting. Man ska underlätta för barnet. Om barnet klarar det här självt, att se till att det kommer till skolan med sitt handikapp eller vad det nu kan vara löser det sig, men om jag som förälder inte klarar att ta det ansvar jag ska ta är barnkonventionens tillämpningar användbara utifrån ett samhälleligt perspektiv.

Lars-Ivar Ericson (C)

Anf. 148 Lars-Ivar Ericson (C)

Herr talman! Det betänkande som vi nu har diskuterat innehåller mycket av värde. Vi brukar ju säga: Barnen är vår framtid. Och det är oerhört viktigt att våra barn och ungdomar får växa upp i en så god och trygg miljö som möjligt. I detta inlägg vill jag koncentrera mig på en fråga som jag genom åren har haft anledning att engagera mig i, nämligen frågan om självmordsprevention. Som präst har jag några gånger ställts inför att det som inte får hända ändå har hänt, och då kommer automatiskt frågan: Var det verkligen nödvändigt att det blev så här? Hade skolan kunnat agera på annat sätt innan det hände, och hur följer skolan upp det hemska som har hänt? I motion So12 vill Centerpartiet att regeringen ska komma med förslag om åtgärder för att höja skolpersonalens beredskap att hantera personer med djupa depressioner och självmordsrisk. Bakgrunden till motionen är att det i snitt är två unga människor i åldrarna 15-24 år som varje vecka begår självmord och även att självmordsförsök som ett rop på hjälp blir allt vanligare. Varannan gymnasierektor har personlig erfarenhet av elever som försöker begå självmord. Trots detta är det ovanligt att skolpersonalen får lära sig att upptäcka ungdomar som befinner sig i riskzonen. Vi anser att skolpersonalen borde få mera utbildning i att upptäcka och hantera de signaler som kan tyda på att någon är trött på att leva. Det är också viktigt att skolpersonalen får utbildning i att hantera de sorgereaktioner som finns kvar en lång tid efter att någon i skolan inte har orkat leva vidare. Där finns känslor av skuld, och tanken: Hur ska vi kunna gå vidare trots det svåraste svåra? Herr talman! I utskottsbetänkandet hänvisas till folkhälsoministerns svar i en interpellationsdebatt om självmord. Här nämns om WHO:s stödmaterial för självmordsprevention, hälsoundervisning och stärkt stöd till barn och ungdomar med psykisk ohälsa. Det är bra saker som tas upp, men jag saknar ett erkännande av en oerhört viktig resurs i detta sammanhang, nämligen SPES, Riksorganisationen för suicidprevention och efterlevandes stöd. Genom kontaktpersoner, utbildning, telefonjour och självhjälpsgrupper gör denna organisation en mycket stor insats trots att de lever under knappa ekonomiska omständigheter. De har en egen ungdomsorganisation, och jag tror att just SPES skulle kunna göra mycket mer i skolans värld. Men de behöver ett rejält bidrag från staten, för nu har deras verksamhet växt så mycket att den inte längre går att bedriva bara med frivilliga krafter. Den översyn av bidragsgivning till ideella organisationer som lär ha kommit i april i år har jag inte sett. Jag hoppas ändå att den ger anledning till regeringen att ta ett steg så att det verkligen ges bidrag till organisationen SPES. Skolan har många viktiga uppgifter. Bland de viktigaste är att vara en stödjande miljö för barn och unga och motverka självmord och destruktiva tankar. När det gäller att förhindra ett självmord måste alla goda krafter kunna samverka på alla nivåer.

Solveig Hellquist (Fp)

Anf. 149 Solveig Hellquist (Fp)

Herr talman! Jag satt på mitt rum och följde debatten. Jag tänkte att vi här verkligen har riksdagsledamöterna som värnar om barnfrågorna. Samtidigt kände att jag måste gå ned och ta mina fyra minuter. Vi talar om barns bästa och barnperspektivet. Det är bra. Men det räcker inte med munnens bekännelse och vackra skrivna ord. Det behövs handling. För mig är barnperspektivet verkligen att se barnet och tillvaron med barns ögon och att tillgodose barns behov. Jag har följt barnens situationen väldigt mycket under de senaste 25 åren. Jag tycker att deras situation bara blir värre och värre. Eftersom jag har fyra minuter på mig tror jag att jag får ta mitt anförande i punktform. När det gäller hur man pratar och åberopar paragrafer tänker jag på dig Margareta Israelsson som pratar om den förstärkta anmälningsskyldigheten och samarbetskravet. Vi har tidigare förstärkt anmälningsskyldigheten men utan något egentligt resultat. Vi vet att bara den här veckan har det gjorts 48 000 anmälningar i 200 kommuner. Hälften har lett till utredning. Dessutom vet vi inte heller om de som har lett till utredning leder till något stöd för barnen. Det är okänt. Ulrik från kd med flera har pratat om behovet att implementera barnkonventionen som vi har haft i 14 år. Ibland förstår jag mig inte på riksdagsledamöter. Jag förstår inte att ni inte vill inrätta lokala barnombud. Jag är själv väldigt angelägen om den kommunala självbestämmanderätten. Men kan ni tänka er något bättre sätt att implementera barnkonventionen än genom att ha lokala barnombud med uppgiften att lyfta barnfrågor? Som det är nu trampar vi socialtjänst och barnpsykiatri år ut och år in. Vi pratar om behovet av en samverkan som nästan aldrig kommer till stånd. Det är så med samverkan: den kan inte beordras. Vi kan skriva in den i lagtexten men samverkan handlar om en gemensam bas och om relationer och respekt för yrkeskårer. Jag har själv - det ska jag rekommendera er - motionerat i min kommun om ett barnombud som ska gå i bräschen för opinionen att föräldrar är viktiga, vara lyhörd om det är mobbning, om barn utnyttjas eller om de har en dålig fritid. Det kan ge politikerna ett bra underlag så att vi kan stå till svars för det vi har sagt om att barn är en prioriterad grupp. Jag har kommit ned till kammaren enbart för att puffa för denna folkpartimotion. Jag yrkar bifall till reservation 11 som handlar om lokala barnombud som kan vara en motor för arbetet med barn.

Margareta Israelsson (S)

Anf. 150 Margareta Israelsson (S)

Herr talman! Jag tyckte nästan det var bra att Solveig Hellquist kom ned. Då fick jag anledning att kommentera när vi sist debatterade utsatta barn. När debatten var avslutad gick tre folkpartister upp och lyfte fram ytterligare tre problemområden. Jag valde då lite ovanligt att begära ordet och säga att jag tyckte att det var bra att de tillförde de sakerna så diskussionen fick lite bredd. Döm om min förvåning när jag dagen efter fick läsa en artikel som Folkpartiet redan före debatten hade skickat till en tidning där man sade: De där socialdemokraterna, de bara pratar och pratar. Nu är jag lite osäker på om Solveig Hellquist redan har skrivit sin artikel som kommenterar den här debatten. Jag tycker att det är att göra det väldigt enkelt för sig att säga att det är vackra ord när vi diskuterar svåra frågor. Det är ju det politiken går ut på. Vi måste bryta våra olika synpunkter mot varandra och se om vi kan flytta positionerna framåt en liten bit. Dessutom, om vi tittar närmare på de utsatta barnen och de exempel på anmälningar som har gjorts, så är det inte så att varje anmälan innebär att det ska ske någonting. Då skulle ju varje polisanmälan innebära att vi bestraffade människor och sade att de var skyldiga. En anmälan är en anmälan om att uppmärksamma ett skeende. När det gäller frågan om barnombud är jag säker på att de flesta av oss tycker att det är alldeles utmärkt med barnombud. Vi har barnombud i min hemkommun. Vi socialdemokrater tog tidigt initiativ till det. Men det behövde inte riksdagen besluta. Via det kommunala självstyret tog vi det initiativet. Det har vi haft ett brett stöd för. Det är inga konstigheter med det. Bygg inte upp politiska motsättningar där de inte finns! Jag förstår om Solveig Hellquist har blivit irriterad på sitt rum. Låt oss då diskutera de frågor som det gäller. Men säg inte att vi inte försöker hitta lösningar när vi diskuterar politiska problem! Då tycker jag att Solveig Hellquist har fel.

Solveig Hellquist (Fp)

Anf. 151 Solveig Hellquist (Fp)

Herr talman! Inför debattartikeln känner jag mig främmande. Jag var väldigt glad över att du gick upp och hade så fina ord till oss folkpartister förra debatten. Jag har inte någon artikel den här gången heller. Jag tycker att man måste landa i verkligheten. Jag har vad man kallar en possibilistisk syn, det vill säga jag ser möjligheterna. Men det är en förutsättning att man lyfter upp problemen på bordet. Jag tycker att barn har problem i dag. Jag tycker att socialtjänsten har problem i dag, och jag vill att vi ska försöka lösa detta. När det gäller anmälningar tycker jag också att man inte ska utreda för utredningarnas skull. Man ska göra förhandsbedömningarna. Men jag tycker att det är anmärkningsvärt att 50 % av 48 000 anmälningar inte leder till utredning. Hur är det med anmälningar? Margareta Israelsson vet att det varje år kommer rapporter om att människor som har anmälningsskyldighet enligt socialtjänstlagen inte fullgör sin skyldighet. Man gör det efter att ha tänkt efter, begrundat och sett. Till slut är måttet rågat: Nu kontaktar vi soc. Det är så det går till i praktiken. Jag känner inte till någon motsättning. Det är bara det att jag brinner för att vi ska hitta nya vägar för att lyfta barnfrågorna. Vi kan inte bara prata om att barnen är vår framtid och om barnens bästa. Vi måste för sjutton se till att vi gör någonting! Det är okej med barnombud och den kommunala självbestämmanderätten, men det vore en bra signal att säga: Nu hittar vi nya vägar. Vi vågar pröva någonting nytt.

Margareta Israelsson (S)

Anf. 152 Margareta Israelsson (S)

Herr talman! Att jag inte tycker att det är så mycket nytt i det Solveig Hellquist säger betyder inte att jag inte delar uppfattningen att detta är centrala frågor. Däremot tycker jag inte att man ska förenkla det för mycket. När vi nu har skärpt anmälningsskyldigheten är ju det en oerhört väsentlig sak. När vi nu får titta på konsekvenserna, vad man gör med anmälningarna, känner inte jag att jag med de här tidningsartiklarna har så mycket fakta framför mig att jag kan gå ut och säga: Här föreligger felaktigheter. Är det så får vi ta debatten igen. Vad vi däremot ska ha klart för oss är att anmälningar, precis som Solveig Hellquist pekar på, säkerligen inte är någonting som sker lättvindigt. Den uppfattningen delar jag fullt och fast. Då vet vi att det verkligen är något allvarligt på gång. Jag delar också uppfattningen att det är i de situationerna som barnen måste ha möjligheter till hjälp snabbt. Det är också utskottet överens om. Det är bara det att vi på olika sätt vill sprida de här insatserna på många fler områden. Önskan om att anmälan i allvarliga fall ska leda till åtgärd har vi gemensam. Sedan måste vi fundera vidare på varför så inte sker. Där handlar det om arbetet ute i de kommunala verksamheterna. Som avslutning skulle jag vilja säga, herr talman, att detta visar hur viktigt det är att en sådan här strategi pressas ut via Kommunförbundet till socialtjänsten så att strategin för barnets bästa och för att barnet ska bli hört ska vara synlig också i socialtjänsten.

Solveig Hellquist (Fp)

Anf. 153 Solveig Hellquist (Fp)

Herr talman! Jag har heller ingenting emot att det finns starka skrivningar i lagtexten om anmälningsskyldigheten. Det är alldeles utmärkt. Samtidigt har jag till exempel i betänkandet läst om hur länsstyrelserna följer upp barnperspektivet och hur detta får genomslag i socialtjänsten. Det är väldigt intressant eftersom jag är socialkonsulent och jobbar på länsstyrelsen. Den där skrivningen är överdriven. Det kommer ett regleringsbrev där det står: Länsstyrelsen ska kolla hur det är med barnperspektivet i långvariga socialbidragsärenden. Sedan samlar man ihop materialet, och så visar det sig att det inte finns något barnperspektiv. Samma sak är det i barnavårdsutredningar: Man kollar om det finns något barnperspektiv, men det finns inget barnperspektiv ens där - fastän barnets bästa kom in i portalparagrafen 1998. Det är därför jag också är så skeptisk när det gäller asylbarnen. När Migrationsverket säger att nu utbildar vi tänker jag: Herregud, det här kommer att ta tid! Jag tror inte ett ögonblick att ni har något barnperspektiv än. Då tänker jag så här: Vad har man för kunskap om länsstyrelsens arbete? Jag för min del tycker inte att vi har gått i bräschen här. Vi har bara kollat i handlingar och akter om det finns något barnperspektiv, men det har det inte funnits. Kanske har det varit någon konferens, men det är allt. Att åberopa den uppgiften i betänkandet tycker jag är lite magstarkt.

Annika Qarlsson (C)

Anf. 154 Annika Qarlsson (C)

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära replik. För det mesta brukar jag och Solveig ha samma grund och dela de flesta uppfattningar. En sak som möjligtvis brukar kunna skilja Centerpartiet och Folkpartiet åt är om det ska vara direktiv ovanifrån eller om vi ska ha ett underifrånperspektiv. Det var det jag reagerade på, och det var därför jag begärde replik. Du förstod inte varför vi inte stöttar kravet på lokala barnombudsmän. Det finns precis hur mycket arbete som helst att göra lokalt för lokala barnombudsmän; om den saken råder inget som helst tvivel. Vi hade i min hemkommun Alingsås förslag på nedläggning av skolor, och i samband med det tog Centerpartiet i kommunen initiativ och motionerade om detta. Någonstans blir det en stor oro, och barnperspektivet diskuteras inte alls i de frågorna. Jag kan fortfarande tycka, även om jag tycker att det hade varit roligt att ha detta i Alingsås kommun, att det inte är här i denna kammare vi ska besluta om det. Tyvärr var det Folkpartiet och några partier till som inte tillstyrkte förslaget. Förutom att vi ska trycka på i våra myndigheter och andra organisationer tror jag alltså att vi har en del arbete att göra även i våra respektive partier.

Solveig Hellquist (Fp)

Anf. 155 Solveig Hellquist (Fp)

Herr talman! Min grundinställning är också att alla frågor inte ska beslutas från riksdagen, men jag tycker att detta är så tungrott att det är en bra signal. Vill man till exempel implementera barnkonventionen är det en bra signal att vi tycker: Nu måste det förändras! Barn är viktiga! De frågor som berör barn måste lyftas upp! Här tycker jag att det finns ett argument för detta.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2004-05-13

Förslagspunkter: 45, Acklamationer: 38, Voteringar: 7

Protokoll med beslut

2004-05-13Protokoll 2003/04:115

Riksdagsskrivelse

Riksdagsskrivelse 2003/04:227

Förslagspunkter och beslut i kammaren

Allmänna utgångspunkter
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So11 yrkandena 1 och 2 och 2003/04:So13 yrkande 2.
Reservation 1 (m)
Reservation 2 (kd)
Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (m)
Parti Ja Nej Avstående Frånvarande
s 114 0 0 30
m 0 43 0 12
fp 33 0 1 14
kd 0 0 26 7
v 25 0 0 5
c 17 0 0 5
mp 13 0 0 4
Totalt 202 43 27 77
Ledamöternas röster
Fortsatt arbete med uppföljning av barnkonventionen m.m.
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:So10 yrkande 1.
Reservation 3 (fp)
Föräldrarnas roll och ansvar
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So11 yrkande 3 och 2003/04:So13 yrkande 1.
Reservation 4 (m)
Reservation 5 (kd)
Maxtaxereformens effekter
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:So12 yrkande 5.
Reservation 6 (m, c, fp, kd)
Inkorporering av barnkonventionen i svensk rätt
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Sf357 yrkande 29 och 2003/04:So337 yrkandena 1 och 2.
Införlivande av barnkonventionen i lagstiftningen
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:So250 yrkande 2 och 2003/04:So500 yrkande 2.
Reservation 7 (c)
Gemensam värdegrund för samtliga myndigheter
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:So12 yrkande 6.
Reservation 8 (m, c, fp, kd)
Barnkonventionsarbetet på lokal nivå
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju361 yrkande 1, 2002/03:So399 yrkande 3, 2003/04:Ju451 yrkande 1, 2003/04:So13 yrkande 3, 2003/04:So417 yrkande 2, 2003/04:So535 yrkandena 1 och 2 och 2003/04:So603.
Reservation 9 (v, mp)
Reservation 10 (kd)
Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 9 (v, mp)
Parti Ja Nej Avstående Frånvarande
s 114 0 0 30
m 43 0 0 12
fp 33 0 1 14
kd 1 0 25 7
v 0 25 0 5
c 17 0 0 5
mp 0 13 0 4
Totalt 208 38 26 77
Ledamöternas röster
Beakta kommunalt självstyre vid implementeringen
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:So12 yrkande 11.
Lokala barnombud
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So368 och 2003/04:So435.
Reservation 11 (fp)
Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 11 (fp)
Parti Ja Nej Avstående Frånvarande
s 114 0 0 30
m 42 1 0 12
fp 0 34 0 14
kd 26 0 0 7
v 25 0 0 5
c 17 0 0 5
mp 13 0 0 4
Totalt 237 35 0 77
Ledamöternas röster
Kunskap om barnkonventionen i högskoleutbildningar
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:So388 och 2003/04:So613.
Delaktighet och inflytande
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2002/03:Sf380 yrkande 2.
Reservation 12 (kd)
Barnstatistik
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:So12 yrkande 3.
Barnrättscentrum
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So12 yrkande 4 och 2003/04:So457.
Skrivelsen
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen lägger skrivelse 2003/04:47 till handlingarna.
Familjerådgivning
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L316 yrkande 4, 2002/03:Sf380 yrkande 9 i denna del, 2002/03:So453 yrkande 1, 2002/03:A242 yrkande 30 i denna del, 2003/04:Sf404 yrkande 8, 2003/04:So499 yrkande 1 och 2003/04:A371 yrkande 23 i denna del.
Reservation 13 (kd)
Stöd i föräldraskapet
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf380 yrkande 7, 2002/03:So514 yrkande 7, 2002/03:A242 yrkandena 30 i denna del och 32, 2003/04:Ju349 yrkande 2, 2003/04:So500 yrkande 8 och 2003/04:A371 yrkandena 23 i denna del och 27.
Reservation 14 (m, c, fp)
Reservation 15 (mp)
Familjecentraler
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf380 yrkande 9 i denna del och 2003/04:So239.
Reservation 16 (kd)
Nätverksstöd m.m. till ensamstående föräldrar
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf379 yrkande 1 och 2003/04:Sf400 yrkande 1.
Reservation 17 (kd)
Forskning kring separationer
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:So249 och 2003/04:So286.
Reservation 18 (kd)
Utökat samarbete mellan barnavårdscentraler och skolhälsovård
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2002/03:So436.
Barn- och ungdomspsykiatri
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:So507 yrkande 2, 2002/03:So515 yrkandena 1-3, 2003/04:So10 yrkande 2 och 2003/04:So12 yrkandena 2 och 7.
Reservation 19 (m, c, fp, kd)
Självmordsprevention
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:So12 yrkande 1.
Reservation 20 (m, c, fp, kd)
Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 20 (m, c, fp, kd)
Parti Ja Nej Avstående Frånvarande
s 114 0 0 30
m 0 43 0 12
fp 0 34 0 14
kd 0 26 0 7
v 25 0 0 5
c 0 17 0 5
mp 13 0 0 4
Totalt 152 120 0 77
Ledamöternas röster
Självskadebeteende hos flickor
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So561 och 2003/04:Ub389 yrkande 2.
Ungas läkemedelsmissbruk
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:So311.
Barns stress
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ub245 yrkande 3 och 2003/04:Ub271 yrkande 1.
Reservation 21 (mp)
Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 21 (mp)
Parti Ja Nej Avstående Frånvarande
s 114 0 0 30
m 43 0 0 12
fp 33 1 0 14
kd 26 0 0 7
v 25 0 0 5
c 17 0 0 5
mp 0 13 0 4
Totalt 258 14 0 77
Ledamöternas röster
Fetalt alkoholsyndrom
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:So247 yrkande 1 och 2003/04:So285 yrkandena 1 och 3.
Reservation 22 (fp, kd)
Nationellt kunskapscentrum för alkohol- och narkotikarelaterade fosterskador
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:So442 yrkande 14, 2003/04:So345 yrkande 23 och 2003/04:So510.
Reservation 23 (fp, kd)
Förutsättningar för vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:So286 och 2003/04:So509.
Reservation 24 (m, fp, kd)
Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 24 (m, fp, kd)
Parti Ja Nej Avstående Frånvarande
s 114 0 0 30
m 0 43 0 12
fp 0 34 0 14
kd 0 26 0 7
v 25 0 0 5
c 17 0 0 5
mp 13 0 0 4
Totalt 169 103 0 77
Ledamöternas röster
Förebyggande och andra insatser för barn i utsatta situationer
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju261 yrkande 2, 2003/04:Ju291 yrkande 1, 2003/04:Ju443 yrkande 8, 2003/04:Ju451 yrkandena 4 och 7, 2003/04:So207, 2003/04:So271 yrkandena 4-6 och 12, 2003/04:So331, 2003/04:So369 yrkandena 1 och 3, 2003/04:So371, 2003/04:So380 yrkandena 1 och 2, 2003/04:So387, 2003/04:So500 yrkande 3, 2003/04:So504 yrkande 1 och 2003/04:Ub271 yrkandena 3 och 5.
Reservation 25 (m)
Reservation 26 (fp)
Reservation 27 (kd)
Reservation 28 (v)
Reservation 29 (c)
Reservation 30 (mp)
Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 27 (kd)
Parti Ja Nej Avstående Frånvarande
s 113 0 1 30
m 1 0 42 12
fp 0 0 34 14
kd 0 26 0 7
v 3 0 22 5
c 1 0 16 5
mp 0 0 13 4
Totalt 118 26 128 77
Ledamöternas röster
Barn till missbrukare, psykiskt sjuka m.fl.
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So12 yrkandena 8 och 9, 2003/04:So394 yrkande 9, 2003/04:So411 yrkande 1, 2003/04:So412 yrkandena 2-4, 2003/04:So500 yrkande 5, 2003/04:So504 yrkande 24, 2003/04:So592 yrkande 11 och 2003/04:So645 yrkande 12.
Reservation 31 (c, fp)
Reservation 32 (kd)
Reservation 33 (v)
Reservation 34 (mp)
Skyldighet för socialnämnden att poisanmäla övergrepp mot barn
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju451 yrkande 3 och 2003/04:So271 yrkande 1.
Reservation 35 (kd)
Barn i ekonomiskt utsatta familjer
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So310, 2003/04:So417 yrkandena 3 och 6 och 2003/04:So461.
Reservation 36 (c, fp, kd)
Reservation 37 (v)
Reservation 38 (mp)
Könsstympning
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju391 yrkande 2, 2003/04:Ju444 yrkande 15, 2003/04:Ju479 yrkande 8, 2003/04:Sf326 yrkande 16, 2003/04:So244 yrkande 1, 2003/04:So504 yrkande 10, 2003/04:Ub394 yrkande 7 och 2003/04:A371 yrkande 29.
Reservation 39 (m, c, fp, kd)
Sekretesshinder mot polisanmälan om könsstympning
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:So244 yrkande 2.
Reservation 40 (m, c, fp, kd)
Kriterier för grov könsstympning
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:Ub394 yrkande 6.
Omskärelse av pojkar
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So223 yrkandena 1 och 2 och 2003/04:So241.
Barn och viss skadlig påverkan
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju478 yrkande 11, 2003/04:So271 yrkande 8 och 2003/04:So336 yrkandena 1 och 2.
Reservation 41 (kd)
Reservation 42 (v, mp)
Barn i s.k. hederskulturer
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So273 yrkandena 2 och 3 och 2003/04:So282.
Reservation 43 (m)
Nationell skolpeng
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:So11 yrkande 4.
Reservation 44 (m)
Mobbning
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:So11 yrkande 5.
Reservation 45 (m)
Specialskolor
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:So11 yrkande 6.
Reservation 46 (m)
Skolans betydelse för att förebygga sociala klyftor
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:So10 yrkande 3.
Reservation 47 (fp)
Second opinion vid vårdnadsutredningar
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:So250 yrkande 4 och 2003/04:So500 yrkande 4.
Reservation 48 (c)
Andra motionsyrkanden
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L248 yrkande 2, 2002/03:So447 yrkande 11, 2002/03:So507 yrkande 6, 2002/03:So514 yrkande 6, 2002/03:A322 yrkandena 6 och 7, 2003/04:So369 yrkandena 2, 4 och 5 och 2003/04:So643 yrkande 8.

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
s	114	0	0	30
m	0	43	0	12
fp	33	0	1	14
kd	0	0	26	7
v	25	0	0	5
c	17	0	0	5
mp	13	0	0	4
Totalt	202	43	27	77

Utveckling av den nationella strategin för attförverkliga FN:s konvention om barnets rättighetersamt andra barnfrågor

Ärendet är avslutat

Utskottens betänkanden

Beslut

Barnkonventionen i Sverige (SoU9)

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Alla beredningar i utskottet

Barnkonventionen i Sverige (SoU9)

Debatt, Genomförd

Webb-tv: Utveckling av den nationella strategin för attförverkliga FN:s konvention om barnets rättighetersamt andra barnfrågor

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 6 Catherine Persson (S)

Anf. 7 Ingrid Burman (V)

Anf. 111 Ingrid Burman (V)

Anf. 117 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Anf. 118 Kerstin Heinemann (Fp)

Anf. 119 Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 118 Kerstin Heinemann (Fp)

Anf. 120 Annika Qarlsson (C)

Anf. 121 Kerstin-Maria Stalin (Mp)

Anf. 122 Margareta Israelsson (S)

Anf. 123 Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 124 Margareta Israelsson (S)

Anf. 125 Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 126 Margareta Israelsson (S)

Anf. 127 Kerstin Heinemann (Fp)

Anf. 128 Margareta Israelsson (S)

Anf. 129 Kerstin Heinemann (Fp)

Anf. 130 Margareta Israelsson (S)

Anf. 131 Annika Qarlsson (C)

Anf. 132 Margareta Israelsson (S)

Anf. 133 Annika Qarlsson (C)

Anf. 134 Margareta Israelsson (S)

Anf. 135 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Anf. 136 Margareta Israelsson (S)

Anf. 137 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Anf. 138 Margareta Israelsson (S)

Anf. 139 Ingrid Burman (V)

Anf. 140 Margareta Israelsson (S)

Anf. 141 Ingrid Burman (V)

Anf. 142 Margareta Israelsson (S)

Anf. 143 Gunilla Wahlén (V)

Anf. 144 Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 146 Gunilla Wahlén (V)

Anf. 145 Margareta Israelsson (S)

Anf. 146 Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 147 Gunilla Wahlén (V)

Anf. 148 Lars-Ivar Ericson (C)

Anf. 149 Solveig Hellquist (Fp)

Anf. 150 Margareta Israelsson (S)

Anf. 151 Solveig Hellquist (Fp)

Anf. 152 Margareta Israelsson (S)

Anf. 153 Solveig Hellquist (Fp)

Anf. 154 Annika Qarlsson (C)

Anf. 155 Solveig Hellquist (Fp)

Beslut, Genomförd

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelse

Förslagspunkter och beslut i kammaren

Allmänna utgångspunkter

Beslut:

Utskottets förslag:

Fortsatt arbete med uppföljning av barnkonventionen m.m.

Beslut:

Utskottets förslag:

Föräldrarnas roll och ansvar

Beslut:

Utskottets förslag:

Maxtaxereformens effekter

Beslut:

Utskottets förslag:

Inkorporering av barnkonventionen i svensk rätt

Beslut:

Utskottets förslag:

Införlivande av barnkonventionen i lagstiftningen

Beslut: