Anf. 30 Ulla Andersson (V)
Herr talman! Utan kommunalare stannar Sverige. Det har länge varit Kommunals paroll, och visst stämmer det. Den kommunala välfärden berör alla människors liv, och basen för den välfärdens utförande är självklart de anställda, vilka till 80 procent är kvinnor.
Ni har nu hört ganska mycket om den kommunala verksamheten. Jag skulle egentligen vilja att den här rapporten skickades hem till vartenda hushåll, för det är faktiskt ganska avgörande för människors liv hur den kommunala servicen och välfärden fungerar.
Vi kan se att det har hänt en hel del här. Vi har fått fler anställda i kommunsektorn, och ekonomin har stärkts. Vänsterpartiets initiativ till starka statsbidrag har självklart haft en avgörande betydelse för det. Vi kan se hur skolresultaten har förbättrats. Men vi kan också se hur äldre tvingas bo kvar hemma, fast de vill flytta hemifrån, och att det får konsekvenser, förutom för den sociala hälsan, som att de vräks eftersom de inte klarar av sin egen försörjning.
Vi kan också se hur kommunerna mot lagstiftningen kräver att de anhöriga, framför allt döttrar, svärdöttrar med flera, ska ställa upp och ta ett ansvar som kommunerna enligt lagstiftningen har för en fungerande hemtjänst och särskilda boenden.
Många kvinnor får därför bära enorma bördor, först sitt eget arbete, sedan det obetalda hemarbete som de har huvudansvaret för och ovanpå det ansvaret för åldrande, sjuka föräldrar, svärföräldrar, mostrar med flera. Ja, kvinnorna ska tydligen vara välfärdens bärare, men deras löner ska vara lägre. De ska dessutom ställa upp frivilligt när den offentligt finansierade välfärden inte får de resurser som faktiskt behövs.
Som vänsterpartist och kvinna känns det självklart väldigt bra att kommunalarnas avtal blev så pass bra som det blev. Det är de värda och mer därtill, för det är dessa kvinnor som har burit nedskärningar, omorganisationer och välfärden på sina axlar år efter år.
Det som är oerhört tråkigt är att avtalet ifrågasätts utifrån att inflationshotet lyfts och att kommuner går ut och ifrågasätter om de ska ha råd. Och i den vårproposition som vi snart ska ta ställning till ser man detta som ett problem. Finansministern menar att de höga löneavtalen innebär att arbetslösheten pressas uppåt. Den enda slutsats som jag kan dra av det är i så fall att finansministern och alliansregeringen menar att det är just låglönejobb de åsyftar när de säger sig vilja skapa nya jobb. Alliansregeringen avkräver tydligen kvinnor ett ansvar som inte män tidigare har behövt ta.
Jag hade faktiskt tänkt prata om en massa annat, men eftersom debatten har tagit den vändning som den tagit måste jag ta upp en del saker för att påminna kanske framför allt er på högerkanten.
När det gäller skatter och transfereringar i Sverige kan vi konstatera att kvinnor före dessa skatter och transfereringar har 65 procent av mäns inkomster och efter har de 77 procent. Vi kan också konstatera att de 10 procenten som är fattigast i Sverige får 1,2 miljoner mer tillbaka i form av välfärd, trygghetssystem och service än vad de betalar i skatt.
Då kommer alliansen här och säger: Vi vill göra det bättre för barnen. Och vad gör de då? Jo, de sänker ersättningsnivåerna i a-kassan till 65 procent. Hur mår barnen i dessa familjer då? Eller har inte arbetslösa några barn? Hur mår barnen till de sjukskrivna som ständigt ifrågasätts och anses som fuskande, som får sänkta ersättningsnivåer? Hur mår barnen till förtidspensionärerna som också får sänkta ersättningsnivåer med alliansregeringens politik? Eller har inte de heller barn? Hur resonerar ni?
Och varför väljer man att sänka förmögenhetsskatten? Hur många procent av dem som betalar förmögenhetsskatt tror ni är män och hur många procent tror ni är kvinnor? Dessa 4 miljarder kunde ni faktiskt ha anslagit till kommunerna för att höja lönerna för dem som ni nu pratar så varmt om. Det finns faktiskt politiska vägval att göra, och skatterna är ett oerhört viktigt verktyg. Det tycker jag att ni ska komma ihåg när ni står här i talarstolen och talar er så varma för att det är kvinnornas år, samtidigt som ni avvisar heltidslagstiftning och ökar antalet visstidsanställningar. Och det är just kvinnor som har visstidsanställningar, inom Handels, inom Hotell och Restaurang och inom Kommunal. Man kan använda lagstiftning till mycket, till exempel till att öka antalet visstidsanställningar ytterligare eller till att gynna mäns inkomster.
Det här hade jag faktiskt inte tänkt ta upp, men jag kände mig lite tvingad till det.
Den här rapporten är en ganska heltäckande rapport, förutom på ett område. Den handlar väldigt lite om personalpolitik trots att personalpolitiken är den största budgetposten i kommuner och landsting. Den säger ingenting om hur inflytandet och delaktigheten eller makten över arbetet har utvecklats för de kommunal- och landstingsanställda. Vi vet genom forskning, men självklart också genom egna erfarenheter, att om man kan påverka sitt arbete trivs man bättre och det blir bättre kvalitet, och utvecklingen i verksamheten går starkt framåt.
Vi kan också läsa i rapporten att endast 45 procent av de anställda i äldreomsorgen har heltidsanställning. 45 procent innebär en ökning med 1 procent på ett år. Det betyder att det kommer att ta ungefär 55 år till innan alla kvinnor i äldreomsorgen i Sverige får heltidsanställning om alliansregeringen ska sitta kvar.
Vi kan också läsa att man tycker att det är ganska lätt att få utbildad personal till äldreomsorgen. Men endast drygt hälften av de anställda har faktiskt den utbildning som krävs. Vi får inte reda på varför det är så, om man nu säger att det finns väl utbildad personal.
Det finns mycket att säga om personalpolitik, men det är tyvärr en ganska liten del i rapporten. Med tanke på att det är dubbelt så många kvinnor som män som är långtidssjukskrivna skulle det vara intressant att få se vad kvinnor får för rehabilitering, kompetensutveckling, fortbildning och så vidare. Den forskning som finns visar att män får dyrare rehabilitering, bättre återgångar till ett annat arbete, satsning på kompetensutveckling och så vidare. Jag är också glad för att utskottet har hörsammat Vänsterpartiets initiativ och i sitt betänkande bett om sådana analyser framöver.
Rapporten visar också - trots att antalet anställda i kommunsektorn har ökat - att det egentligen behövs fler kommunanställda. Därför tycker jag att Vänsterpartiets motion, där vi möjliggör sådana anställningar med ungefär 40 000 nästa år, faktiskt känns väldigt rätt. Om ni läser rapporten kan ni se att det behövs fler anställda inom skolan, äldreomsorgen och på boenden för utvecklingsstörda. Det behövs fler för att stödet för kvarboende ska fungera, och det behövs fler för att LSS-lagstiftningen ska fungera.
Detta, herr talman, var ett försök att visa på hur viktiga de kommunal- och lanstingsanställda kvinnorna och de få männen inom dessa verksamheter är för vår service, vårt välbefinnande, vår frihet, vår trygghet och för samhällets utveckling. Jag tycker att detta är något som diskuteras alldeles för lite.
Nu är min talartid slut. Vi får väl se om debatten får fortsätta eller inte.